Romersk Religion

Britt-Mari Näsström Romersk religion Omslagsbild: Bilden föreställer Venus och Mars på en fresk i Pompeji. Romarna sj...

Author: Britt-Mari Nasstrom

312 downloads 1683 Views 897KB Size Report

This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form

DOWNLOAD PDF

Britt-Mari Näsström

Romersk religion

Omslagsbild: Bilden föreställer Venus och Mars på en fresk i Pompeji. Romarna själva ansåg att de stammade från Mars genom Romulus och från Venus genom Aeneas. I myterna var de båda gudomligheterna förälskade i varandra vilket framgår av bilden. Källa: Roman Mythology av Peter Croft, 1974. Oktopus Books. London

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 31312 ISBN 978-91-44-05265-6 © Britt-Mari Näsström och Studentlitteratur 2005 Språkgranskning: Sophia Lundquist Omslagslayout: Pernilla Eriksson Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Webbadress: www.studentlitteratur.se Tryckning/år 1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

2009 08 07 06 05

Innehåll Förord 9 Förkortningar 10 Tolkningen av förkortningar vid religiösa inskriptioner 10 1

Inledning 11 Romarna och religionen Numen 13

11

2

Historien och historieskrivarna 17 Från kungadöme till kejsartid 17 De som skrev historien 20 Augustus och den litterära guldåldern 21 Den gudomliga människan 23 Publius Vergilius Maro 24 Ovidius festkalender och andra källor 25 Horatius, Livius och andra källor 25

3

Från myt till religionshistoria 29 Dumézils trefunktion 29 Vem var Romulus och vem var Remus? 30 Skapelsen – grundandet av Rom 33 Bortrövandet av sabinskorna 34 Den svekfulla Tarpeia 35 Romulus död 36 Kritiken mot Dumézil och det jämförande indoeuropeiska perspektivet 37 Den kloke Numa 39

4

Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid 41 Det mest religiösa av alla folk 41 Statlig kult eller personlig religion? 42

© Författaren och Studentlitteratur

3

Det äldsta Rom 43 De romerska myterna 45 Mellan myt och historia 47 Den äldre kapitolinska triaden 48 Den kapitolinska triaden 49 Religiös klasskamp 51 Import av nya gudar 52 Förbjudna religioner 54 5

Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus 57 Jupiter – himmelens fader 57 Vejovis 59 Mars 60 Oktoberhästen 62 Krigsguden 63 Quirinus 64

6

Juno – den stora gudinnan i Rom 67 Juno, ungdomens gudinna 67 Juno Sospita 68 Juno Lucina 69 Den krigiska Juno 69 Juno Regina 70 Kvinnoriter till Junos ära 71 Fester till Juno 72 Prästinnor i Junos kult 73

7

Börjans och slutets gudomligheter 75 Janus två ansikten 75 Vesta och den heliga elden 77 Vestalernas liv 83

8

Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln 87 De flyende årens gudinna 87 Vintersolståndets gudinna: Diva Angerona 89 Mater Matuta 90 Åkerbrukets gudinna – Ceres 91 Liber Pater och Libera 93

4


Consus och Ops 94 Vortumnus eller Volturnus 95 Den vilda naturens gudar 96 Faunus 96 Silvanus – skogarnas gud 98 Neptunus 101 Portunus 102 Mercurius 102 9

Hemmets gudar 105 Larer och penater – hemmets gudar 105

10 Kvinnornas gudinnor 111 Kvinnan i religionen 111 Bona Dea – den goda gudinnan 113 Fru Fortuna 118 Venus 119 11 Bleka dödens minut 121 Tellus – Moder Jord 121 Dis pater och Proserpina 121 Begravningsriter 122 På andra sidan 125 De osaliga döda 129 I dödsriket 130 12 Offer och bön 131 Inför altaret 131 Andra former av offer 133 Människooffer i romersk religion 135 Bönen 137 13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer 139 Religion och politik 139 Präster och prästinnor 140 De stora och de mindre flamines 140 Pontifex Maximus och Rex Sacrorum 143 Fetiales, Arvalbröderna och liknande sällskap 144 Augurer, harupices och sibyllor 145 De sibyllinska böckerna i Rom 146 © Författaren och Studentlitteratur

5

14 Den romerska festkalendern 149 Kalendariska riter 149 Nyåret 150 Roms födelsedag 151 Ambarvalia – fredandet av ägorna 152 Damfesten på Nonae Caprotina 153 ”Den bästa av alla dagar” – Saturnalia 153 Lupercalierna 154 15 Kejsare och Gud 157 Den romerska kejsarkulten 157 Guds son 158 Gudinnorna Drusilla och Livia och andra kejserliga gudomligheter 160 16 Mysteriereligionerna 163 Främmande religioner 163 Mysteriereligionerna 164 Mysteriernas innebörd 168 Invigningen i mysterierna 170 17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom 173 De eleusinska mysterierna 173 På väg mot frälsning – Demeters mysterier i Eleusis Endast för de invigda! 176

174

18 Mithras mysterier 179 Guden Mithras 179 Inne i grottan 181 Bilden av Mithras 182 Riterna i Mithraskulten 183 Mithras vigningar 184 ”En djävulsk efterapning … ” 185 19 Den stora modern i romersk religion 187 Fädernas gudinna 187 Den stora modern från Ida 188 Aeneas irrfärder 190 Venus – anmodern 193 6


Kybeles och Attis mysterier 194 Pessinous eller Pergamon? 197 Galler och galater 197 Den stora gudinnan i Rom 199 Från gudarnas moder till Guds moder 203 20 Mig lyder ödet – Isis i Rom 205 Isiskulten kommer till Rom 205 Isis – den allsmäktiga gudinnan 206 Den gyllene åsnan 208 Serapis 210 Isis etablerad i Rom 212 Konstantin, kristendomen och Isis-Serapiskultens undergång 213 Kvinnornas Isis 214 21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket 215 Mötet med de kristna 217 Kristendomen vinner mark 218 Kristendomsförföljelserna 221 22 Judarna i det romerska riket 225 Judendomen i hellenistisk tid 225 Judarna i det romerska riket 226 Konflikten mellan judar och kristna 228 23 Slutord 231 Källor 235 Litteratur 239 Sakregister 243


7

Förord

En modern framställning om romersk religionshistoria har inte framkommit på många år och det har därför känts angeläget att skriva en sådan. Jag är fullt medveten om att den knappast kan bli heltäckande och spegla alla aspekter av den religiösa erfarenheten inom det väldiga romarriket under en tidsrymd av mer än tusen år. I stället hänvisar jag till de utmärkta specialstudier, som gjorts i ämnet. Det är min förhoppning att denna bok skall bli till en hjälp för alla dem som intresserar sig för det antika Rom och dess religiösa utveckling. Ett varmt tack riktas till Harald och Tonny Hagendahls fond, som bidragit till bokens tillkomst samt till Svenska Institutet i Rom som gett mig en inspirerande arbetsmiljö. Bland alla dem som hjälpt mig med synpunkter vill jag speciellt tacka min vän Vanja Andersson för all hjälp. Lerum 21 oktober 2004 Britt-Mari Näsström


9

Förkortningar

CIL Corpus inscriptorum Latinarum ER Encyclopedia of Religion. Ed. M.Eliade. Chicago s.v. sub voce = under uppslagsord i lexicon.

Tolkningen av förkortningar vid religiösa inskriptioner DD D F LL VS DM S(AC)

10

Donum/Donum dedit Dedicavit Fecit Laetus Libens Voto Soluto Dis Manibus Sacer/Sacrum

Given som gåva Given som gåva Gjord, byggd Lycklig och fri För givarens löfte (votum) Till de avlidnas andar Helig (mark)


1 Inledning

Romarna och religionen Det finns många olika sätt att framställa romersk religion. I mindre nogräknade sammanhang beskrivs den som en kopia av den grekiska. Romarna skulle ha varit mer lagda åt praktiskt handlande och därför bara kopierat de mer andligt lagda grannarna. Ofta framförs tanken att den romerska religionen med tiden glömts bort och att man vid tiden för de första kejsarna inte längre kom ihåg sina gamla gudar. Kulten skulle ursprungligen ha varit bildlös. Dessutom hade Rom alltifrån erövringen av etruskerna anammat andra folks seder och bruk genom att bjuda in deras gudar genom en särskild formel som kallades evocatio, ”inropning, inbjudan till en gud (att komma till Rom)”. Genom att införliva ett erövrat folks gudar i den egna religionen, visade romarna att man även behärskade den andliga makten. Seden var inte så vanlig som det påstods (s. 52). På det hela taget beskrivs det romerska folket som mindre intresserat av religionsfrågor, vilket speglades i det förhållande att man saknade en egen mytologi. Alla dessa påståenden är felaktiga, men alla innehåller en viss kärna av sanning. Många av de romerska gudarna påminde om de grekiska, vilket man noterade redan under antiken, samtidigt som de flesta av dem bar på speciella särdrag. Andra, som Janus, Bona Dea och Mater Matuta utgjorde exempel på inhemska gudar utan grekiska motsvarigheter. Juno och Minerva är väsensskilda från Hera och Pallas Atena. Ordet religion är romerskt. Grekerna kände inget namn för detta begrepp, utan använde uttryck som vördnad, dyrkan eller kult. Man har diskuterat huruvida ordet religion skulle härstamma från religare, ”noggrant iaktta” eller religere,” binda, förbinda sig till gudarna”. Båda användningarna återfinns i romersk religion, men betydelsen av binda finns också i andra arkaiska religioner som den vediska och den fornskandinaviska. © Författaren och Studentlitteratur

11

1 Inledning

Man kan göra det enkelt för sig genom att säga att det inte fanns någon romersk religion om man med detta menar något som man kan jämföra med de tre monoteistiska religioner som judendom, kristendom och islam utgör i dag. Det fanns inga dogmer, ingen påve eller profet vars yttrande måste iakttas och det fanns inga kanoniserade skrifter. Förekomsten av dessa olika former av rättesnören utgör emellertid inte förutsättningarna för vad som skall kallas religion – då skulle såväl buddhism som hinduism och kanske också andra världsreligioner räknas bort. I stället kan man tillämpa en av de mer vanliga definitionerna på vad som kännetecknar en religion: en ”allvarlig social attityd gentemot den makt eller de makter som äger yttersta kontrollen över människors öden och intressen”, för att se hur denna stämmer med den andliga bilden i romarriket. Det romerska folket var i högsta grad ett religiöst folk som iakttog riter och ceremonier som firades under en stor del av årets dagar. De personer som lämnat spår av sitt tänkande i skrifter var dock vanligen högt bildade och anslutna till någon av tidens filosofskolor. Inte sällan uttalade dessa författare och filosofer sitt förakt för folkets superstitio, vidskepelse, men detta var en hållning som ett fåtal anslöt sig till. Inte heller saknade romarna en mytologi. Den doldes dock skickligt i den romerska historieskrivningen, något som kommer att behandlas i ett kommande kapitel. Liksom alla andra folk behandlade romarna sina gudar med vördnad och tillit. Religionen spelade en genomgripande roll i statens och i den enskilda människans liv. Respekten för det gudomliga kan till och med utformas med orden si deos, si dea, ’om (du är) en gud eller gudinna’, som avslutning vid bönen om någon obekant gudom skulle vara närvarande och höra bönen. Lärda män som skrivit samtida skildringar i ämnet, har givit en föreställning om att romaren i allmänhet uppfattade religionen som en plikt och genomförde riterna mekaniskt. Detta är nog mer en spegling av författarnas filosofiska attityd som knappast var representativ för människorna i Rom och deras tro. De historiska lämningarna, vare sig det rör arkeologiskt material, inskriptioner eller beskrivningar av kulter, visar helt andra bilder av romarnas religiositet. Dessa omvittnar en hållning som stämmer med definitionen om en allvarlig social attityd gentemot de makter som ansågs utgöra den yttersta kontrollen över tillvaron. 12


1 Inledning

Frågan om vilka dessa makter var har utgjort ett omtvistat problem i romersk religionshistoria under 1900-talets senare del. Många forskare menade nämligen att den utgjordes av en opersonlig kraft, som romarna givit namnet numen.

Numen Numen kallades den gudomliga kraft som utgick från gudar och gudinnor. Ordet betyder i sig bara ’nick’, men kunde också beteckna övernaturliga egenskaper som ansågs tillhöra exempelvis en gränssten eller något annat föremål som hämtade kraft från gudarna. Ordet numen i sig förekom sällan i det tidiga latinet, varför det knappast kan ha haft en innebörd som ospecificerbar gudomlig kraft. Däremot kunde numen innebära att något gudomligt var närvarande i poetiska sammanhang och det användes flitigt bland annat av skalden Ovidius. Men begreppet skulle bli mycket betydelsefullt för forskningen i den romerska religionshistorien. Det hela började år 1891, då biskop Codrington, som tjänstgjort som missionär i Söderhavet, rapporterade följande i sin bok The Melanesians: Melanesiernas sinnelag är helt upptaget av tron på en övernaturlig kraft eller ett inflytande som rent allmänt kallas mana. Det är något som tänks påverka allting som ligger utanför människans kraft och utanför naturens vanliga processer. Det är närvarande i livets atmosfär, fäster sig vid personer och ting och visar prov på en verkan som bara kan tillskrivas dess åtgärder.

Codringtons bok väckte stor uppmärksamhet i såväl antropologiska som i religionshistoriska kretsar och kom att utveckla en helt ny teori om religionens ursprung. Melanesiernas mana blev uppfattat som det uttryck som forskarna länge sökt och man kallade detta stadium för animatism, ’göra levande’, eller helt enkelt dynamism, ’läran om kraften’, som antogs vara människans första gudsupplevelse. Man sökte nu motsvarigheter till begreppet mana inom alla religionsområden och i den romerska religionen fann man det i numen. Det var framför allt H. J. Roses arbeten som kom att påverka synen på religionsbegreppet i Rom under så gott som hela 1900© Författaren och Studentlitteratur

13

1 Inledning

talets inledning. Många andra studier över mana-begreppet i Rom följde på detta verk och man kom också att överföra detta till grekisk religion där man i stället för numen talade om daimon, vilket betecknade ett gudomligt väsen. Romersk religion kom under denna tid att karakteriseras som polydaimonism och begreppet mana tänktes genomsyra alla yttringar av religiös karaktär. Vid sidan av numen definieras begreppet flamen som en (gudomlig) vindfläkt, vilket det ju också betydde och denna var ”ett uttryck av kraften”. Forskarna kunde visserligen inte bortse från att det fanns gudar i romersk religion, men man hävdade att de var avlägsna och betydelselösa. Det var deras numen som var verksamma och därför åkallades de som ett kollektiv, numina, ansåg man. Genom att numen tänktes ladda föremål med gudomlig kraft, kom dessa att ges antropomorfa (människoliknande) drag och här uppstod gudabilderna, som sedan uppfattades som individuella gudar. Enligt Rose var guden Mars ett exempel på detta. Under en primitiv tidsålder i den romerska historien skulle man ha dyrkat en lans laddad med mana och denna kunde i tider av oro röra sig av sig själv. Alltså tillskrevs lansen gudomlig kraft och förvandlades under tidens gång och under mer utvecklade tankesystem till en krigsgud som fick namnet Mars. Vad man glömde bort i detta sammanhang var att lansen tillhörde Mars och alltid presenterades som sådan, det vill säga Mars lans. Detta innebar i själva verket att det var guden som tänktes sätta lansen eller sedermera lansarna – för det kom att bli 24 stycken – i rörelse när fara hotade. Vidare berättar källorna att härföraren för den romerska armen skakade Mars lans vid en krigsförklaring och uppmanade guden att hålla sig vaken. Dynamismens förespråkare såg detta som att lansen i sig var laddad med mana som aktiverades vid omskakning och att väckandet av krigsguden kommit att utvecklas ur följande tre steg: 1 den livlösa lansen var laddad med mana som ett batteri var laddat med elektricitet 2 denna mana fick folk att tro att en ande bodde i lansen 3 denna ande frigjorde sig sedan från lansen och blev en gud med lansen som attribut. Dynamismen passade bra ihop med en kristocentrisk tolkning av den romerska religionen, som en i grunden primitiv religion med 14


1 Inledning

dyrkan av livlösa föremål. Ingen verkade överhuvudtaget reflektera över hur tendensiös denna tankegång i själva verket var i förhållande till andra religioner. Man tillämpade inte mana-begreppet på kristendomen, eftersom denna religion tänktes representera utvecklingens mål. Däremot judendomen granskades och befanns innehålla primitiva mana-uppfattningar. Bland annat ansåg man att förbundsarken var laddad med mana, enligt judarnas religion. Till detta kom en annan viktig faktor som styrkte mana-anhängarna när det gällde den romerska religionen. Man saknar faktiskt bildframställningar av gudar från den äldsta tiden, vilket enligt den romerske författaren Varro (s. 26) berodde på att romarna saknade anlag för konstnärlighet. Kanske berodde det snarare på att man inte hade något behov av att avbilda sina gudar. Många religioner förr och nu uppvisar ju liknande tankegångar. Mana-teorin byggde på uppfattningen om mana som en opersonlig kraft. Detta var dock en misstolkning: mana var en personlig kraft, som tänktes komma från gudarna. Numen används i sammanhang som uttrycker gudarnas vilja eller andra former av manifestationer från dem, som tecken eller omen till människorna. Till detta kan fogas att dynamismens anhängare verkade ha glömt bort det existerande ordet för gud, nämligen deus, som är besläktat med andra indoeuropeiska språk. Det finns också belagt i andra, med latinet nära besläktade språk som oskiskans deívaí och venetiskans zeivos. Det förefaller otroligt att romarna ensamma bland människor skulle ha gömt undan detta begrepp för att använda ordet numen som ett dimmigt uttryck för de gudar vars fred de var angelägna att hålla fast vid.


15

2 Historien och historieskrivarna

Från kungadöme till kejsartid Roms forntid vet man mycket litet om och kunskapen om denna vilar främst på de arkeologiska fynden från förhistorisk, men även från historisk tid. Italikerna, som är samlingsnamnet för de folk som talade indoeuropeiska språk, tros ha invandrat ungefär 1500 f.Kr. under bronsåldern. De kom att leva sida vid sida med etrusker och andra folk som redan bodde i landet och det förekom ett kulturellt utbyte mellan de olika grupperna. Man tror att latinare och falisker kommit invandrande över alperna, medan umbrer och sabiner hade kommit över Adriatiska havet. De tycks även ha haft gemensamma religiösa uppfattningar, åtminstone vad källmaterialet uppvisar. Rom grundlades enligt traditionen den 21 april 753 f.Kr. av dess förste kung Romulus och ännu under kejsartiden bevarades vad man kallade Romulus hyddor uppe på Palatinen. Det torde i själva verket ha rört sig om de första byggnaderna på de kullar som sedermera kom att utgöra Rom. Staden växte upp vid saltvägen, Via Salaria, på sjuhundratalet för att förenas med det intilliggande Sabinerriket. Alla är tämligen eniga om att berättelserna om Romulus tillhör myternas värld. Däremot går meningarna isär beträffande de följande regenterna Numa Pompilius, Tullus Hostilius och Ancus Marcius, framför allt sedan arkeologiska utgrävningar under 1990talet funnit ett murverk på Palatinen som beräknas vara byggt ca 700 f.Kr.1 De flesta forskare torde dock vara tämligen eniga om att dessa tidiga härskare tillhör sagornas värld och det är också denna boks avsikt att visa hur åtminstone ett par av dessa tidiga kungar ingår i vad man snarare kan kalla romerska myter. Under 600-talet f.Kr. dränerades kärren mellan kullarna genom att man gjorde ett stort avloppsdike som kallades Cloaca Maxima. 1

R. Schilling, s. v. Roman religion: the Early Period, 446.


17


Under denna tid anlades också Forum Romanum och de äldsta templen åt gudarna, som Vestatemplet och Regia. Äldre forskning trodde sig kunna se Regia, som ju kommer av samma stam som rex, som det äldsta kungapalatset. Det är dock osannolikt att denna byggnad har haft någon annan funktion än den rent kultiska. Det var inte heller troligt att vestalerna skulle ha varit kungens döttrar. Den kung som förrättade riterna i Regia var en religiös kultfunktionär och hette Rex sacrorum under republikens tid, men blev sedermera ersatt av Pontifex Maximus. Det var med denne kung som Vestakulten hade sina förbindelser, men man kan likväl säga att Vestas altare och Regia utgjorde Roms religiösa mittpunkt så långt tillbaka som man kan minnas. Med all sannolikhet var Rom under denna tid en lydstat till etruskerna. De regerande kungarna bär i varje fall etruskiska namn. Det etruskiska inflytandet kan ha bidragit till att gamla triaden av gudar i form av Jupiter-Mars-Quirinus ersattes med Jupiter-Juno-Minerva, som var de gudar som under republiken dyrkades på Capitolium. Frågan är emellertid omdiskuterad. Man började bygga det stora Jupitertemplet på Capitolium under 500-talet f.Kr. Vid den tiden etablerades den romerska republiken, som i själva verket var ett aristokratiskt fåmannavälde. Plebejernas framgångsrika klasskamp förändrade den politiska bilden och gav dem rösträtt i folkförsamlingen, men fortfarande var det endast patricier som fick tillträda religiösa ämbeten. Under tiden växte en ny social klass fram i Rom som kallades nobiliteten och kan sägas bestå av en sammansmältning av plebejer och patricier. Klasskampen avspeglades även i religionen. Av hävd tillät inte patricierna att främmande gudars kult placerades innanför pomerium, stadsgränsen. Nu reste plebejerna sina egna tempel på Aventinen och framför allt kulten kring Ceres kom att bli även ett politisk centrum för denna klass. Under republikens första århundraden 400–300 f.Kr. förde man framgångsrika krig med sina grannar och gjorde dessa till bundsförvanter. Detta medförde också att nya gudar införlivades i Rom, som Diana, som närmast kom från Aricia utanför Rom och fick sitt tempel på Aventinen, eller den Juno som fördes in från Veii. I mitten av 200-talet f.Kr. hade Rom lagt under sig hela den italiska halvön. I kampen om herraväldet över Medelhavet kom man på kollisionskurs med Karthago, en västsemitisk koloni, och romarna 18



utkämpade inte mindre än tre puniska krig. Puner var romarnas namn på motståndarna. Det andra puniska kriget var det som började mest framgångsrikt för Karthago genom Hannibals tåg över alperna. Efter slaget vid Cannae 216 f.Kr. stod han som segrare i Italien och trots att han aldrig belägrade själva staden Rom kom hans arméer att behärska halvön under 15 år. Samtidigt var romarna segerrika i Spanien som dittills tillhört Karthago. Fred slöts 201 f.Kr. och därmed var Karthagos storhetstid bruten. I samband med detta krig hämtades Magna Mater, den Stora Modern, från den frygiska staden Pessinous i form av en meteorit som sades bära gudinnans drag. Hon fick till skillnad från andra importerade gudar plats på Palatinen. Rom som erövrarmakt vände sig nu österut och började lägga under sig Illyrien, det vill säga området öster om Adriatiska havet. Detta följdes av tre krig med Makedonien och därmed hade man påbörjat erövringen av hela Balkan. Seleukidernas välde föll och därmed erövrades delar av Mindre Asien. Offensiven i öst kröntes med att kung Attalos av Pergamon testamenterade sitt rike till Rom 133 f.Kr. Även Egypten hade då införlivats. Dessförinnan hade ett tredje puniskt krig ödelagt Karthago. Efter det att punerna besegrats fördes också deras gudinna Tinnit till Rom. Hon fick dock plats på Aventinen och namnet Juno Caelestis, den himmelska Juno. På den italiska halvön hade Rom knutit de underkuvade staterna till sig genom att göra dem till bundsförvanter. I övriga erövrade områden tillämpades ett annat system. Dessa kallades provinser och styrdes av en pretor tillsammans med en fastställd romerskt administration. Den sena republiken utmärktes av inre stridigheter och uppgörelser mellan olika grupperingar. Bröderna Gracchus försökte med en jordreform stötta den italiska bondeklassen. Riddarna (equites) stärkte sin ställning och sopade för en tid alla problem under mattan. Till sist kunde inte ens de yttre militära framgångarna dölja de inre striderna, utan ledde i stället till en rad misslyckade fälttåg. Dessutom anfölls Rom av två germanska stammar från norr: cimbrer och teutoner, och pirater härjade på Medelhavet. Flera slavuppror spädde på det instabila läget, som blev allt mer allvarligt genom att de olika partierna etablerade öppna strider mot varandra på Roms gator. I denna oro framträdde Marius som en framstående militär och lyckades krossa cimbrer och teutoner. Han besegrade också Jugurtas © Författaren och Studentlitteratur

19


uppror i Nordafrika. I Italien gjorde bundsförvanterna uppror och för att få en snabb fred tillfredsställde han deras krav på medborgerliga rättigheter. I öster framträdde kung Mitradates VI av Pontos som försökte inta de romerska provinserna. Han besegrades av Sulla men under tiden tog Marius makten i Rom. Sulla och Marius var rivaler livet igenom och när Sulla återvände från Mindre Asien grep han makten och massakrerade sina motståndare. Han lät sig väljas till diktator på livstid och avled 78 f.Kr., men hans anhängare blev kvar vid makten. Den mest framträdande var Pompejus, som åtog sig uppdraget att krossa piraterna och sedan besegra Mitradates. Han kom sedan att tillsammans med Crassus och Julius Caesar bilda det första triumviratet. Detta varade inte särskilt länge och Caesar gjorde sig snart till diktator på livstid. Han mördades 44 f.Kr. av sina motståndare i senaten. Hans adoptivson Octavianus, hans general Marcus Antonius och Lepidus bildade det andra triumviratet och besegrade Caesars mördare vid Filippi 42 f.Kr. Lepidus ställdes därefter åt sidan och Octavianus och Antonius stod plötslig emot varandra, i synnerhet sedan Antonius lierat sig med Egyptens drottning Kleopatra. Efter sjöslaget vid Actium stod Octavianus eller Augustus som ensam segrare. Med honom inleddes kejsartiden och den kult som uppstod kring kejsarens person. Under kejsartiden fick också kulter utifrån provinserna och deras grannländer hemortsrätt i Rom. Dessa utgjordes av mysteriereligionerna (s. 164), och andra religioner som blandades i världsstaden Rom, t.ex. judendom, kristendom, manikeism och lokala kulter. Senantiken utgjorde en blandning av alla dessa religioner, existerande vid sidan av den traditionella religionsuppfattningen och det rådde knappast någon brist på andligt innehåll att fylla sin tillvaro med.

De som skrev historien Trots att Rom traditionellt räknade sin historia från och med 700talets mitt f.Kr., finns det inte mycket som håller för källkritiska blickar. Det finns listor och förteckningar över olika ämbetsmän under republikens tid i form av uppräkningar av personnamn har man inte att tillgå förrän århundradet före Kristi födelse. Då levde den grekiske historieskrivaren Polybios, som efter romarnas seger 20



deporterades till Rom år 168 f.Kr. Han skrev 40 böcker om romarnas expansion, av vilka bara de fem första finns kvar. Polybios hade förmånen att kunna intervjua sina samtida om händelseförloppet och han kan därför räknas som en viktig källa till Roms historia under 264–146 f.Kr. Under det första århundradet f.Kr. skulle han få en efterföljare i Dionysios från Halikarnassos, som var född ca 60 f.Kr. och från trettioårsåldern bosatt i Rom. Hans huvudverk heter Romaike archaiologia vilket betyder ”Historia om det äldsta Rom”. Av hans 20 böcker finns tio kvar och beskriver tiden från Roms grundläggning fram till det första puniska kriget 265 f.Kr. I denna bok framställs Roms äldsta historia som en sedelärande roman och många av berättelserna bär omisskännliga drag av att vara legender och myter.

Augustus och den litterära guldåldern I en mer generell mening betecknar ”guldålder” en särskilt lyckosam tid eller en högsta blomstringsperiod; exempel på detta är latinets guldålder, som inträffade ungefär 70 f.Kr. och avslutades några år efter Augustus död 18 e.Kr. Den litterära blomstring som guldåldern utgjorde gynnades av Caesars arvtagare Octavianus, som är mera känd under sin hederstitel Augustus. Augustus var angelägen om att skapa och vidmakthålla myten om sin gudomlige adoptivfader och den juliska ättens härstamning från Afrodite genom den trojanske prinsen Aeneas. Skalden Vergilius medverkade till denna bild liksom många av de berömda författare som omgav kejsaren. I den fjärde Eklogen anspelar han på Augustus gudomliga härkomst genom Afrodites kärlek till den trojanske prinsen Anchises: Den son som ej gladde föräldrar aldrig blev gäst hos en gud eller famnad av fager gudinna.2

Denna dikt som även kallas Messias-eklogen, handlar om den gyllene tidsålder som skall komma. Dikten inleds av en fridsfurste som tolkats som solguden Helios, Aion eller senare Jesusbarnet. Men 2

Vergilius, Eklog IV, 60–62. Egen översättning.


21


dikten handlar egentligen inte om något barn, utan om en ung man, som vunnit stora segrar både inrikespolitiskt och militärt och som var den som många satte sin förhoppning till, det vill säga den unge Octavianus. Gudarnas älskade barn skall härska som Jupiter på jorden. Skåda hur världen bugar med sin rymd, sin jord och välvande hav och himlarnas djup. Skåda hur världsalltet jublar inför den kommande tiden.3

År 42 f.Kr. – vilket möjligen kan vara diktens tillkomstår – genomdrev Octavianus att dyrkan av Julius Caesar skulle införlivas med den statliga kulten och införas i alla städer i Italien. Som av en händelse uppträdde samtidigt en komet på himlen, vilken påstods vara den förgudligade Caesar. Efter detta uppträdde Octavianus som ”Gudens son”, vilket återspeglas i Vergilius dikt: Nu har den sista åldern kommit som spåtts av sången från Cumae. Seklernas väldiga följd börjar rulla igen. Nu kommer jungfrun tillbaka, Saturnus välde förnyas. Nu stiger ett nytt släkte ner från himlen den höga. Ännu ler bara du, rena Lucina, åt gossens födelse, hans som får järnets ålder att upphöra och låta ett släkte av guld växa upp på jorden. Redan nu härskar din egen Apollo!4

Barnet som vänder utvecklingen från det sämre till det bättre, som får järnåldern att vända tillbaka till den lyckliga guldåldern är Augustus, som dessutom hade Apollo som sin egen skyddsgud. Den sköna nya världen skulle bli ett fredens rike och Augustus kom under sin följande regering att prisa sig själv som fredsfurste. Detta visades bland annat i det fredsaltare, Ara Pacis Augustae, intill vilket hans mausoleum kom att byggas. Augustus andra monumentalbyggnad var Apollotemplet på Palatinen, som var en hyllning till den gud som hade skänkt honom segern vid Actium 29 f.Kr. I och med denna slutgiltiga seger, som gav honom ensam herraväldet över Rom, tycktes gudarna ha bekräftat hans ställning som denna världens härskare och den fridsfurste som profetiorna omtalat. 3 4

22

Vergilius, Eklog IV, 47–50. Egen översättning. Vergilius, Eklog IV, 10. Egen översättning. © Författaren och Studentlitteratur


Den gudomliga människan När Augustus hade säkrat sin maktposition 42 f.Kr. antog han namnet divi filius efter sin adoptivfar Julius Caesar som postumt erhållit denna titel från senaten. Efter 27 f.Kr. kallades han Augustus, som betyder ’den upphöjde’. Han omgavs av en gudomlig glans och liksom en gud fick han en särskild födelselegend: hans mor Atia skulle ha fått besök av Apollo i form av en orm.5 Han ansåg också att Apollo var hans skyddsgud. Redan från sin ungdom omgavs Augustus av en ungdomlig aura och till honom kopplades tanken på det frälsande barnet som inger mänskligheten hopp.6 Augustus var inte sen att tillkännage sitt horoskop offentligt eftersom det sade att han var gudomlig och lät dessutom göra ett mynt med sitt stjärntecken, Stenbocken.7 Till hjälp vid sitt trontillträde skall han också ha haft den komet som uppenbarade sig efter mordet på Caesar och som troddes vara dennes själ.8 Till hans religionspolitiska åtgärder kan fogas de moral- och äktenskapslagar som han instiftade. Själv levde han knappast som han lärde. Han lät skilja sig från sin första hustru och gifte sig med Livia som var höggravid och som lämnade sin man Claudius Nero. Enligt ryktet skall han både i unga år och på äldre dar ha tyckt om att deflorera jungfrur.9 Andra straffades dock hårt för sedeslöst liv, som den egna dottern Julia som förvisades till en mycket liten ö i Medelhavet. Ett liknande öde drabbade skalden Ovidius som fick stanna till sin död i det avlägsna Trakien vid Svarta havet. Som en höjdpunkt på sin egen regering anordnade Augustus en sekularfest år 17 f.Kr. En sådan fest skulle enligt traditionen firas efter tre mansåldrar, vilket enligt romarna var lika med 100 år och ännu lever kvar i vår egen tidsuppfattning. Till detta tillfälle hade skalden Horatius diktat en festhymn. I denna hyllades Augustus som grundaren till den guldålder som nu komma skulle.

5 6 7 8 9

Suetonius, Kejsarbiografier 2004, 129. Norden, 1924, 155. Suetonius, Kejsarbiografier, 131. Dock påstår Suetonius i kap.5 att Augustus var född i oktober. Plinius, Naturalis Historia. 2.93. Suetonius, Kejsarbiografier 2002, 117.


23


Publius Vergilius Maro Vergilius främsta verk, Aeneiden, handlar om den trojanske prinsen Aeneas flykt från det brinnande Troja och hans irrfärder innan han nådde Latium i Italien. Liksom Iliaden och Odyssén är den författad på hexameter och uppbyggd i tolv sånger, som inte bara förhärligar Aeneas insats, utan också skildrar hans ättlingar som alla stammade från Venus själv och som bar namnet Julius som familjenamn. Dikten berättar också om Aeneas möte med drottning Dido i Karthago och deras förälskelse. Men när gudarna skickar bud till Aeneas att fortsätta sin färd, tar Dido i sin förtvivlan livet av sig. När hon bestiger bålet ropar hon att ur hennes ben skall en gång en hämnare uppstå. Detta har av Vergilius placerats in i dikten som en spådom om de puniska krigen. Aeneas kommer fram till Latium och efter diverse strider och andra äventyr, slutar han här sina dagar som kung. Hans son Julus vinner sina lagrar på slagfältet och i dennes gestalt spårar Vergilius de kommande härskarna Julius Caesar och Augustus. Genom sibyllan från Cumae (s. 147) siar Vergilius att de hårda tiderna skall vika för de goda, något som återknyter till guldåldern och drömmen om den kommande fridfursten, som även omtalats i den fjärde eklogen. Till skillnad från många andra skalder kom Vergilius att åtnjuta stor aktning under medeltiden. Dock kom hans namn att skrivas Virgilius, härlett antingen av virga, ’trollstav’, eller virgo, ’jungfru’, och man ansåg honom vara både magiker och profet. Därför fick han uppdraget att leda Dante på hans vandringar in i helvetet och skärselden i Den gudomliga komedin: ”Människa är jag ej men var”, blev svaret: ”Från Lombardiet var mina föräldrar och båda hade Mantua till hemstad. Sub Julio föddes jag, fast sent, och levde under den gode Augustus styre i Rom, när än man tillbad falska gudar. Jag var poet och sjöng om den Anchises rättvise son som flydde ifrån Troja sedan det stolta Ilion lagts i aska.”10

10 Dante, Den gudomliga komedin, Helvetet 1, 66–75.

24



Ovidius festkalender och andra källor Poeten Ovidius tillhörde onekligen den romerska guldåldern men han själv var utesluten ur kretsen kring Augustus. Ovidius var född 43 f.Kr. och kom att ägna sitt författarskap åt erotisk diktning och hans huvudverk blev Ars amatoria eller Ars amandi, ”Konsten att älska” som den heter i svensk utgåva. Tonen är lättsinnig och uppfattades som ett hot mot de romerska dygder som ingick i Augustus propagandaapparat. År 8 e.Kr. tvangs Ovidius som nämnts att gå i landsflykt till Constanta vid Svarta Havet. Hans verk Metamorphoses, som handlar om sällsamma förvandlingar i de grekiska myterna, utkom före exilen. Landsförvisningen var ett hårt slag för Ovidius, som skildrade sitt liv i Tristia, som kan översättas som ”Klagosånger”, och i brev till uppsatta män i Rom, som han bad om hjälp för att kunna återvända. Hans skrivande var dock förgäves och Ovidius dog utan att få komma tillbaka till Rom. Hans diktverk Fasti, ”Kalendern”, som återger de olika högtiderna, blev ofullbordad. Fasti innehåller romerska festdagar men även en hel del som är importerat från Grekland. Annat verkar vara påhitt av Ovidius själv, som den skandalösa historien om Vesta (s. 79). Därför blev Ovidius kalender inte någon tillförlitlig källa samtidigt som den trots allt innehåller mycket av traditionell romersk religion.

Horatius, Livius och andra källor Horatius (68–5 f.Kr.) verkade från 38 f.Kr och till sin död som en av skalderna i kretsen kring kejsaren. Han anslöt sig privat och i sin diktning till epikuréerna och betraktade följaktligen gudarna och religionen som något oväsentligt. I kretsen kring Augustus var hans roll en helt annan. Han uppträdde här som en vates, ’siare’, som talade musernas språk, glödande av heligt patos och entusiasm, samtidigt som han bar hedersnamnet poeta doctus. Med detta ville han betona att han inte talade med gudomlig inspiration utan utifrån sin egen kunskap om diktandets konst. Dock hade gudarna givit honom gåvan och till gudarna skulle han själv en gång stiga © Författaren och Studentlitteratur

25


upp. Han poängterade sin samhörighet med den gudomlige Augustus, som ju själv var Apollos avkomma.11 Den som åtog sig att skriva historieverket om Roms framväxt var Titus Livius och den religiösa bild som han återgav speglade den officiella och den önskvärda synen. Dock återgav han plikttroget järtecken, introducerandet av nya gudar och kulter och hur olika former av divination tillämpades. Livius tillhörde kretsen kring kejsar Augustus och skrev 142 böcker om Roms historia som kallas Ab urbe condita, som i översättning betyder ”Från stadens grundläggning”.12 I böckerna började han med Romulus släkthistoria, skildrade stadens grundläggning inte särskilt avvikande från Dionysios från Halikarnassos och arbetade sig sedan fram till år 9 f.Kr. Ju närmare han kom sin egen tid, desto utförligare blev han och inflytandet från bland annat Polybios visar sig i framställningen. Ofta hemföll dock Livius liksom många av sina samtida till att lägga till legender och hörsägner, när de historiska källorna tröt. Den patriotiska tonen i hans verk är omisskännlig och måste ha klingat skönt i kejsarens öron. Vid denna tid verkade ännu Cicero som i sitt omfattande författarskap skrev De natura Deorum som på svenska kan översättas med ”Om gudarnas natur” och De divinatione, ”Om spådomskonsten”. Den sistnämnda var han skeptisk till. Cicero var i hög grad påverkad av stoicismens livssyn men höll samtidigt styvt på det som romarna kallade mos majorem. Det betydde att man skulle handla ”enligt fädernas sed” och framför allt inte införa nyheter på det religiösa området.13 Mer tongivande synes dock Varro ha varit under denna tid. Denne skilde mellan myter, som skapats av diktare, filosofernas gudalära och slutligen den statliga religionen. Folket skulle lyda den sistnämnda ansåg Varro och inte bry sig om vad diktare och filosofer hittade på.14 ”För staten är det nyttigt … att tappra män tror – även om det är osant – att de är avlade av gudar …”15 Både Caesar och Augustus insåg nyttan för sin egen maktutövning i dessa tankegångar. 11 12 13 14 15

26

Beard e.a. 1998, 181–182. I svensk översättning 2002 av Sture Linnér med titeln Livius: Roms kungatid. Beard e.a. 1998, 8–10. Beard e.a. 1998, 8–10. Varro kap. 20 se Speyer 1986, 1792. © Författaren och Studentlitteratur


Ingen av dessa skalder eller författare arbetade som moderna religionshistoriker gör i dag. Å andra sidan kan man inte bortse från att de trots allt samlade in fakta som givit oss viktiga insikter om den romerska kulturen. Inte heller skall man förledas att se på religiösa förhållanden i termer av ”förfallsperioder” och ”tillfrisknande”. Alla värderande och subjektiva omdömen bör i dessa sammanhang undvikas.


27

3 Från myt till religionshistoria

Dumézils trefunktion Den romerska religionshistorien innehåller påfallande få myter, men troligen återfinns dessa i historieskrivningen, som beträffande de tidigaste kungarna uppvisar fantasifulla drag. Detta har hävdats av den franske religionshistorikern Georges Dumézil (1898–1986) i hans verk Le religion romaine archaïque från 1966, i engelsk översättning Roman Archaic Religion. I detta verk försöker Dumézil leda i bevis att den äldsta romerska religionen uppvisade drag som också kan återfinnas i den indoeuropeiska mytskattens äldsta skikt.1 Dumézil menade sig återfinna tre sociala strukturer i form av suveränitet, krigiskhet och fruktbarhet i denna mytskatt. Sådana strukturer återfinns förvisso i de flesta kulturer, men Dumézil poängterar att de indoeuropeiska folken verkar ha skapat en teologi, som reflekterade dessa tre samhällsklasser. Varje social klass hade således sina egna gudar och tillsammans bildade de ett mönster som regelbundet återkommer i religiösa sammanhang. Ett återkommande drag som kunde spåras i de äldsta myterna hos fornindiska, forniranska, keltiska, fornskandinaviska och romerska folk var en konflikt mellan de två första strukturerna (eller funktionerna, som Dumézil föredrog att kalla dem) av härskare och krigare och den tredje, som bestod av bönder och boskapsskötare. En sådan motsättning kan även den synas vara universell, men likheterna mellan de indoeuropeiska gudamyterna om denna konflikt är så stora att man inte kan bortse från ett samband eller åtminstone en stark påverkan mellan dessa mycket gamla kulturer.2 I såväl fornindisk som fornskandinavisk religion berättas om hur ett 1 2

Dumézil 1970, xv–xxi. Diskussionen om indoeuropéerna och deras språk pågår fortfarande och jag hänvisar framför allt till Mallorys In Search of the Indoeuropeans. Language, Archaeology and Myth 1989. Trots många försök att förklara likheterna i fråga om språk och myter har inga övertygande teorier ännu framkommit i frågan.


29


krig utbryter i gudavärlden mellan de olika funktionernas gudar, vilket slutar i fred, försoning och samgående. Även i keltisk och forniransk religion återfinns denna strid som slutar med att ett jämviktsförhållande upprättas. Historiker har tidigare tolkat dessa myter som reflexer från ett krig mellan folkgrupper i urtiden, men numera är man tämligen överens om att man har att göra med uråldriga myter i stället för ett historiskt skeende. Dessa myter speglar den konflikt som ofrånkomligt uppkommer i ett samhälle mellan producenter av olika slag å ena sidan och en härskarmakt som baseras på sakrala, juridiska och krigiska härskaranspråk å andra sidan. Myterna ger också idealmodellen för lösningen av konflikten i form av något som liknar ett socialt kontrakt mellan de olika klasserna, därmed inte sagt att man i verkligheten alla gånger lyckades med detta.3 Det trefunktionella schemat som Dumézil skapade var ett sätt att klassificera företeelser i de indoeuropeiska kulturernas myter och äldre epos. I fråga om Rom bröt han mot H. P. Rose och den förhärskande teorin om numen (se avsnittet Numen i kapitel 1) och även den evolutionistiska synen på religionshistorien som den utvecklades i Rom. Genom att betona jämförande indoeuropeiska motiv kom Roms sagokungar att få en annan dimension är den historiska. Han visade också att gudinnor som Mater Matuta, Diva Angerona och Fortuna Primigenia inte var diffusa modergudinnor, som tidigare forskning angett, utan ursprungligen viktiga gestalter i myter som gått förlorade, men som levat kvar i form av obegripliga riter för romarna under republikens och kejsardömets dagar. Detta är en del av förklaringen till varför romarna skenbart saknade mytologi. Den största delen av deras myter hade nämligen förvandlats till historia och möter oss i berättelserna om Romulus och Remus.4

Vem var Romulus och vem var Remus? Berättelsen om Romulus och Remus står att läsa i olika källor, som sinsemellan varierar.5 Den mest kända versionen berättar om en 3 4 5

30

Lundager Jensen och Schjødt 1994, 42–44. Lundager Jensen och Schjødt 1994, 100–101. Dionysios från Halikarnassos 1, 76–83; Plutarchos Romulus 3–8; Livius. © Författaren och Studentlitteratur


illasinnad kung som lät döda sin släkting och göra dennes dotter som hette Rhea Silvia6 till vestal, det vill säga gudinnan Vestas prästinna (s. 82). Eftersom en sådan prästinna måste leva i kyskhet, skulle hon inte heller kunna föda någon manlig hämnare, tänkte kungen. Men gudarna ville annorlunda. När flickan hämtade vatten från en källa i Mars heliga lund, blev hon överfallen och våldtagen av en storväxt och sällsynt vacker man, som var ingen mindre än krigsguden själv. Han tröstade henne efteråt med spådomen att hon skulle föda tvillingsöner och försvann sedan ur historien på ett moln. Att Rhea Silvia lade sig sjuk och vägrade att vara vestal i fortsättningen, är kanske inte så mycket att förundras över. Gudens spådom gick i uppfyllelse. Den elake kungen lät fängsla modern och satte ut tvillingpojkarna i en vasskorg i Tibern. Lyckligtvis flöt den iland vid ett fikonträd på Palatinens sluttningar och händelsevis kom en varginna med svullna spenar förbi och matade de skrikande spädbarnen. Detta bevittnades av en svinaherde vid namn Faustulus som tog hand om pojkarna, medan varginnan drog sig tillbaka till en närbelägen håla. Faustulus hustru, Acca Larentia, hade just mist sitt barn och kunde därför ge mat åt tvillingarna i fortsättningen.7 Pojkarna växte upp som sannskyldiga dygdemönster och vallade likt sin fosterfar svin uppe på Palatinens höjder fram till den dag då de tog ut sin hämnd på den elake kungen och upprättade sin morfars makt och sin moders ära. De fick också i uppdrag att grunda en ny stad, men nu börjar myternas innehåll att skilja sig om hur detta egentligen gick till. Den som vanligen återberättas omtalar att Romulus började bygga på Palatinen, medan Remus hade valt Aventinen som grund för sin stad. När Remus besökte sin bror hade denne grävt ett vallgrav runt kullen som försvarsanläggning. ”Det här kommer inte att besvära dina fiender!” sade Remus och hoppade över den med lätthet. Romulus blev ursinnig och slog ihjäl sin bror.8 Berättelsen som varken är sann eller ens moraliskt uppbygglig, utgör i själva verket en skapelsemyt, där Romulus och Remus och i någon mån varginnan framstår som tre urväsen. Av dessa utgör 6 7 8

Hon kallas i vissa versioner för Ilia som hos Dionysios från Halikarnassos. 1.73.3. Livius Ab urbe condita I, 4. Diodorus Siculus VIII 6.1–3.


31


Remus den mest dunkla gestalten, i synnerhet som hans namn inte har något att göra med Rom, som i fallet med Romulus, ”lille Romus”. Vissa talesätt som de Remo et Romulo, egentligen ”om Remus och Romulus” men med den överförda betydelsen ”från urminnes tider”, liksom Remi nepotes, ”Remis brorsöner” som namn för romarna, antyder att Remus varit den äldre av tvillingarna, men att han under Romarrikets framväxande nationalism kommit att träda i bakgrunden för Romulus.9 Remus, vars namn kan ledas tillbaka på ett äldre *Yemos,10 motsvaras både språkligt och innehållsmässigt av ett urväsen vid namn Yima, som uppträder i forniransk mytologi. Yima offrades av en annan man i urtiden och tänktes stiga ner som härskare i dödsriket. Även i fornindisk mytologi finns ett liknande väsen, Yama, som också var den första människan som dog. Ytterligare en mytisk gestalt kan länkas in i kretsen, nämligen den fornskandinaviske Ymer, som dödades i tidernas morgon och som sedan bildade ett dödsrike, som kallas Ymisland. Alla dessa urväsen, vars namn betyder ”tvilling”, dödas av ett annat urväsen, vars namn betyder ”man” och myten har också konserverats i Tacitus berättelse om de tre germanska huvudstammarnas upphov, som är Tuisto, ”tvilling”, och Mannus ”man”. Det måste dock påpekas att denna enda mening hos Tacitus inte innehåller någon upplysning om mord eller offer.11 I de flesta av dessa myter uppträder ett nötkreatur tillsammans med tvillingen och mannen. I forniransk mytologi kallas detta för Urtjuren och i fornskandinavisk mytologi för Audhumbla, ’den mjölkrika och kulliga’. I det fornindiska materialet finns visserligen ingen ko tillsammans med Yama, men hon hyllas som alltings moder i andra sammanhang. Slutligen har forskare hävdat att i den romerska myten blev kon tidigt förvandlad till en varginna, såsom varande ett mer krigiskt djur.12 I Dionysios från Halikarnassos skildring av stadens grundläggning, offrar Romulus direkt efter dråpet på sin bror en tjur eller en ko för att fastställa stadens grundläggning, vilket förefaller vara en bättre parallell till de andra myterna från det indoeuropeiska språkområdet.13 9 10 11 12 13

32

Puhvel, 1975, 146–157. Asterisken betecknar att ordet inte finns belagt i text men har konstruerats. Näsström 2002, 212. Lincoln 1975, 138–139. Dionysios från Halikarnassos I, 88. © Författaren och Studentlitteratur


Skapelsen – grundandet av Rom Romulus namn har inget att göra med myten om offret av Remus, ”tvillingen”. Det är i sig en diminutivform av Romus, som skulle kunna gå tillbaka på ett etruskiskt *ruma,14 eller på Rumon som ett ålderdomligt namn på Tibern, men ingen säkerhet har nåtts i fråga om detta namn. På dessa grunder skulle det vara lätt att avfärda mönstret tvillingen–mannen, om inte Romulus hade förklarats som gud under namnet Quirinus.15 Quirinus kommer av ett ursprungligt *Co-Virinus och innehåller ordet för ’man’, vir, och därmed skulle Romulus vara knuten till offret av ”tvillingen”, inte bara innehållsmässigt, men också rent språkligt.16 Berättelsen om Roms grundläggning som skildras bland andra av Livius skulle i själva verket ha hämtat sitt grundläggande mönster från uråldriga skapelsemyter från det indoeuropeiska språkområdet. Skapelsen skedde i form av ett offer, där en person vid namn ”Man, Människa” offrar en gestalt vid namn ”Tvilling” samt ett nötkreatur. Det måste sägas att denna teori är omdiskuterad och att många forskare håller fast vid en historisk kärna i berättelsen, som skulle utgå från ett dubbelt kungadöme, som under republikens dagar förvandlades till två konsuler.17 Ingendera går egentligen att bevisa, men skapelsemyten har en del som talar för att det är här berättelsen om Romulus och Remus hör hemma. Romulus fortsatte att vara den sakrale ledaren för de unga män som sökt sig till honom och genomförde de första offren i sin nygrundade stad i form av en ko och en tjur, som nämnts ovan. Detta skulle ha skett den 21 april, som fortfarande firas som Roms födelsedag och som under antiken kallades Parilia (s. 151). Romulus skall efter sitt maktövertagande ha byggt upp den statliga administrationen och insatt senatorerna i deras ämbete. Senator betyder ’äldre’, som därmed gavs förtroendet att styra den nybildade staten. Dessa blev nu, enligt myten, Romulus behjälpliga med att inrätta staden för krig såväl som för fred. Dessutom stiftade han lagar som förbjöd föräldrar att sätta ut sina nyfödda barn om dessa inte var

14 15 16 17

Latte 1960, 111. Dionysios från Halikarnassos. II, 63, 2–64,1. Puhvel 1987, 289. Mot denna teori argumenterar Wiseman 1995, 23. Momigliano 1989, 52–112.


33


missbildade. Även äktenskapets lagar skall ha präglats av Romulus och utmärktes genom sin stränghet mot kvinnorna. Han stipulerade nämligen att om de var otrogna skulle de straffas med döden, ett straff som även gällde vindrickande. Romulus ordnade kort sagt hela samhället med alla dess funktioner och inte minst religionen. Han byggde tempel och satte upp statyer, men var sträng mot alla former av vanvördnad mot gudarna. Till dessa betraktades de grekiska myterna som handlade om kastrering, skador eller förödmjukelse av gudarna själva.18

Bortrövandet av sabinskorna Trots att Romulus enligt historieskrivarna lyckades bygga detta mönstersamhälle, saknades det kvinnor. Inga av de kringliggande byarna ville gifta bort sina döttrar med de unga männen i Rom. Romulus skapade då, enligt Livius, en fest som hette Consualia. Dit kom de rika sabinerna som hade en myckenhet av guld, boskap och kvinnor. Mitt under festen rusade Romulus och hans män in och rövade bort kvinnorna och körde hem sabinerna. Dessa fick tomhänta bege sig hemåt men ruvade naturligtvis på hämnd och på planer att ta tillbaka sina kvinnor. Anfallet dröjde emellertid, om man får tro historieskrivarna, och när sabinerna äntligen gick till attack hade flickorna hunnit förälska sig i sina män och några hade redan fått barn. De rusade därför mellan de stridande och bad om fred och försoning vilket också åstadkoms.19 Livius som verkar skämmas över denna episod, förklarar att de romerska männen bundit kvinnorna till sig genom smicker och kärlek, vilka båda alltid gör starkt intryck på den kvinnliga naturen.20 I varje fall skall kvinnornas agerande ha åstadkommit att sabiner och romare beslutade sig allt framgent för att leva tillsammans och bilda vad som så småningom kom att kallas för Rom. Inte heller denna historia kan ha någon historisk bakgrund. Även den verkar gå tillbaka på urgamla indoeuropeiska myter och har att 18 Dionysios från Halikarnassos. II, 1–21. 19 Livius I, IX. 20 Livius, I, IX.

34



göra med det sociala kontrakt mellan olika funktioner i samhället som bildade ett ideal. Striden mellan de prästerliga och krigiska klasserna å ena sidan och de närande å andra sidan finns återgiven i en fornindisk myt, där boskapsskötarnas gudar inte skulle beredas plats i gudaförsamlingen. En konflikt utbröt som slutade med en försoning mellan alla parter och ett upptagande av dessa gudar. På liknande sätt utkämpas i fornskandinavisk religion ett krig mellan asar och vaner, där de senare efter fredsslutet införlivas bland gudarna och en liknande myt återfinns också hos kelterna. I samtliga fall mynnar berättelsen ut i att de stridande parterna förenas och lever vidare i en samexistens utan att de tre olika funktionerna förlorar sina särdrag.21 Man har försökt tolka dessa likartade skildringar som historiska minnen av krig mellan olika folk, mellan olika klasser och av en kamp mellan patriarkat och matriarkat. Men en myt speglar inte ett förgånget samhälle utan vittnar snarare om konflikter och spänningar mellan grupper som får sin lösning på olika sätt. Berättelsen om sabinskornas bortrövande tillhör också denna grupp av myter. Romulus är härskaren som också har religiösa drag, hans män representerar krigarståndet. De guldrika sabinerna utgör produktionens funktion och kriget mellan dem slutar ju också i en samexistens.

Den svekfulla Tarpeia Det finns en kort episod som utspelas under kriget mellan romare och sabiner, som ytterligare visar en fragmentarisk myt. Kommendanten uppe på den borg som påstods ligga på Capitolium hade en dotter som hette Tarpeia. Hon fick lov att gå ner i dalen för att hämta vatten, berättas det, och hon blev mycket förtjust i de rika sabinerna och framför allt deras breda guldringar som de bar på vänster arm. En dag förrådde hon för dem en hemlig väg in i borgen mot att de skulle ge henne det som de bar på den vänstra armen. Sabinerna gick till anfall på denna väg och när de passerade Tarpeia, kastade de sina tunga sköldar – som de också bar på den vänstra armen – över henne, så att hon krossades under dem.22 21 Lundager Jensen och Schjødt 1994, 61–63. 22 Livius I, IX, 8. © Författaren och Studentlitteratur

35


På avlägset håll verkar Tarpeia vara släkt med ett väsen som kallas Gullveig i fornskandinavisk religion, som kommer in i Odens hall under asarnas och vanernas krig mot varandra. Liksom Tarpeia är Gullveig svekfull och falsk och trots att man bränner henne och spetsar henne på spjut, kommer hon tillbaka. Gullveigs namn betyder ’guldtörst’, vilket ju också var den egenskap som drev flickan Tarpeia att förråda sin stad.23

Romulus död Om Romulus död finns många olika berättelser. En version innebär att han sveptes bort av ett moln under det att han talade till sina män på fältet. Det skulle då vara ingen mindre än hans fader Mars som förde bort honom.24 Detta stämmer väl med den mytiska inramningen av Romulus gestalt. Likt ett stort antal andra bemärkta personer under antiken sattes han ut i vasskorg i ett vattendrag som spädbarn och likt många av dessa försvann han upp i himlen i stället för att lida en jordisk död. En intressant teori hävdar att detta skulle vara ett generellt mönster för uppkomlingar som tillskansat sig makten och som inte hade en stor och mäktig släkt att relatera till, men i Romulus fall lär detta sammanfalla med den myt som berättas om honom och brodern Remus. En helt annan berättelse återges av Dionysios från Halikarnassos, och nedtecknades första århundradet f.Kr.: … patricierna (en samhällsklass i Rom) samlades i en konspiration mot Romulus och beslöt att döda honom. Efter det att de genomfört dådet i senatens hus, delade de hans kropp i många delar, som inte skulle ses av någon och vandrade sedan ut under det att var och en dolde delen av hans kropp under sina kläder och sedan begravde dem i hemlighet.25

Denna historia förefaller både grotesk och obegriplig, men måste liksom många andra berättelser om Roms första tid tolkas som en myt. Styckandet av Romulus person är en fortsättning på skapelsen, där de olika delarna som begravs på olika håll symboliserar grun23 Dumézil 1970, 68–69. 24 Livius I, Ab urbe condita XVI, 8. 25 Dionysius från Halikarnassos II, 56, 4–7.

36



dandet av riket och dess sammanhållning. En parallell förekommer i De nordiska kungasagorna, där kung Halvdan Svartes kvarlevor distribueras ut till inte mindre än fyra småriken som sedermera kom att ingå som kärnområde i det enade Norge.26

Kritiken mot Dumézil och det jämförande indoeuropeiska perspektivet Den allmänna kritiken mot Dumézils teori riktas framför allt mot att han förutsätter att det proto-indoeuropeiska samhället var trefunktionellt, vilket naturligtvis inte går att leda i bevis. Likaledes är hans favorittermer ”ideologi” och ”funktion” vaga och glidande och man kan också beskylla honom för ad hoc-lösningar, i synnerhet när han förklarar samhällsförhållanden i de germanska stammarnas religioner.27 Till Dumézils försvar kan man säga att han för det första inte bryr sig om vilka ur-indoeuropéerna var eller varifrån de kom. Det är hans efterföljare som skapade termen proto-indoeuropéer och protoindoeuropeiskt samhällsskikt. Dumézils material har varit texter, framför allt i form av myter och epos och han har aldrig varit intresserad av att rekonstruera vad man skulle kunna kalla en indoeuropeisk religion. Däremot har han letat efter strukturer som kunnat jämföras mellan olika kulturer inom det indoeuropeiska språkområdet och han hade kanske kunnat undgå missförstånd om han föredragit ”teologi” i stället för ”ideologi” och ”struktur” framför ”funktion”.28 Inte heller kan man påstå att han tillgriper ad hoc-lösningar i högre grad än många andra forskare, när man granskar hans väldiga produktion. Han har tvärtemot varit öppen för kritik och i den händelse hans teoribygge inte hållit, har han arbetat om sina teser. Han har påvisat att det fanns en glidning mellan den andra och den tredje funktionen i samhällen som inte uppvisade samma befolkningstäthet och utpräglade klassgränser som det fornindiska. Bon26 Näsström 2002, 132. 27 Bélier 1991, 228–239. 28 Dumezil 1959, 22. © Författaren och Studentlitteratur

37


den eller boskapsskötaren fick vid behov ta till vapen, liksom krigare ofta fick arbeta som jordbrukare eller herdar för att försörja sig. I dessa samhällen fortlevde trots allt den strikta trefunktionen i myter och hjälteberättelser, som dels betonar deras egenart men också manar till att de måste samarbeta.29 Glidningen framträder också i det romerska samhället, som i sin tidiga historia visar att gränserna mellan bönder och krigare inte var skarpa, medan däremot den sakrala och juridiska funktionen var förbehållen samhällets toppar. Därmed faller en annan, ofta förekommande kritik, som hävdar att Dumézil inte tagit fasta på den historiska verkligheten i Roms tidigaste historia.30 Till detta försvar måste läggas den noggranna metod som Dumézil utformade i fråga om trefunktionernas uppträdande i förhållande till varandra. Man kan inte på måfå – som det ibland påstås – plocka ut begreppen ”suveränitet”, ”krigiskhet” och ”fruktbarhet” där man hittar dem i texterna. För att man överhuvudtaget skall kunna tala om en trefunktion skall man kunna skilja dem distinkt, det vill säga de skall inte överlappa varandra. De skall verka i överensstämmelse med varandra och vanligen följa varandra i texten och de skall vara homogena, med vilket menas att de skall ligga på samma nivå och exempelvis handla om tre synder, tre gudar, tre stånd, tre mediciner etc.31 Som i alla system av det här slaget finns det naturligtvis undantag och ibland kan exemplen vara pressade, när det gäller att upprätta tre funktioner. Detta är enligt mitt förmenande den allvarligaste kritiken mot Dumézils teoribygge. Triadens struktur blir i vissa fall som kriget med sabinerna snarast binär i form av motsättningar mellan å ena sidan suveränitetens och krigets gudar mot å andra sidan fruktbarhetsgudarna. I skärningsfältet utkristalliserar sig gudar som den romerske Mars och den nordiske Tor som båda samtidigt utgör krigets och jordbrukets gudar. Å andra sidan är trefunktionerna betydligt mer synliga och markerade i det indoeuropeiska materialet genom att första funktionen är delad mellan den sakrala och den juridiska, den andra mellan den ridderlige krigaren och den mera brutale och den tredje består vanligen av gudar och gudinnor. Den stora gudinnan 29 Dumézil 1958, 1–19; de Vries 1960, 83–95. 30 Beard e.a. 1998, 15. 31 Dumézil 1970, 300–303.

38



som uppträder i olika religioner brukar dock vara trefunktionell i sig själv. Den romerska Juno är ett utmärkt exempel på detta.32 Vissa gudar faller också utanför funktionerna, som den romerske Janus som utgör vad Dumézil kallar ”börjans gud” och Vesta som är ”slutets gud”. Detta visade sig genom att alla offer och böner vanligen började med ett anrop till Janus och slutade med en hänvändelse till Vesta som ju var knuten till offerelden. Janus motsvarar på många sätt den nordiske Heimdall som vaktar passagen in i gudavärlden och den som åberopas som urguden framför andra.33

Den kloke Numa Romulus skulle enligt traditionen ha skapat Roms religiösa geografi genom att rådfråga gudarna och sedan plöja upp en fåra runt staden som markerade denna gräns. Gränsen kallades pomerium, av latinets *post moe´rium, ’bakom muren’, och utgjorde den religiösa stadsgränsen. Innanför denna fick inte soldater vistas och inte några främmande tempel uppföras, men här byggde Romulus ett tempel till Jupiter Feretrius, som sedermera skulle bli platsen där den äldre triaden Jupiter–Mars–Quirinus dyrkades. Senare skulle den efterträdas av den yngre som bestod av Jupiter–Juno–Minerva.34 Enligt den romerska sagohistorien efterträddes Romulus av Numa, son till en sabinare vid namn Pompilius Pompon. Alla dessa namn tyder dock på ett etruskiskt ursprung.35 Numa var vid det laget fyrtio år och skulle ha lärt sin klokhet av Pythagoras, vilket en av hans hävdatecknare, Dionysios från Halikarnassos avfärdar.36 Han blev dock den som enligt traditionen drog upp regler och satte gränser för religionsutövningen i Rom genom att instifta de förnämsta prästklasserna, som de tre stora flamines för Jupiter, Mars och Quirinus, Pontifex Maximus och de övriga pontificerna och även vestalernas tjänstgöring i gudinnan Vestas tempel.37

32 33 34 35 36 37

Dumézil 1970, 297–300. Dumézil 1970, 332–333. Plutarkos, 11,1–4. Grant 1971 136. Dionysios från Halikarnassos. II, 59, 4–60. Livius I, 20, 5.


39


Under Numas tid föll nämligen Mars heliga sköld ner från himlen som en gåva från Jupiter själv och den förståndige Numa lät genast tillverka elva andra för att man inte skulle kunna stjäla den rätta. Sköldarna bars sedan i procession av unga män, salierna, under gudens egen månad mars. Numa gjorde tillägg i den festkalender som Romulus påbörjat. Denna kalender utmärktes genom dagar då man kunde ägna sig åt vanliga sysslor och andra som var religiösa och skulle ägnas åt gudarna. Numa byggde också Janustemplet, enligt denna tradition, och bestämde att dess dörrar skulle vara stängda i fredstid.38 I jämförelse med Romulus framstår Numa som hans fredliga motpol när det gäller att ordna Roms inre värld. Han saknade dock dennes gudomliga anor, men kunde å andra sidan skryta med nattliga kärleksmöten med gudinnan Egeria. Numa räknar faktiskt gudinnan som sin hustru (coniunx) och deras kärlek är ett av de få exempel på hieros gamos som romersk mytologi ger exempel på.39 Hieros gamos betyder ”heligt bröllop” med en gud eller gudinna inblandad. Namnet Egeria kommer från e-gerere, vilket kan betyda ’framföda’, vilket skulle tyda på att hon var en fruktbarhetsgudinna, men hon bistod även Numa med många andra råd. Tillsammans med sina vattennymfer höll Egeria till vid en källa i lundarna kring Caelio och det var här hon mötte Numa och gav honom råd om många viktiga ting.40 Ett av dessa råd har att göra med en vegetationsrit. Under Numas regering hände det att skörden slog fel och att boskapen kastade kalvar och lamm. När kungen rådfrågade Faunus orakel, blev det dunkla svaret att han måste offra en ko med åtta ben. Han vände sig då till Egeria, som förklarade vad oraklet hade menat: man måste offra en dräktig ko. Tillsammans med sin ofödda kalv hade hon ju åtta ben. Detta offer vände årets gröda och boskapens fruktbarhet till att bli bättre än de någonsin varit och sedan offrade romarna alltid en dräktig ko om våren på den fest som kallades Fordicia.41 Offret av den dräktiga kon finns på annat håll i världen, om än sällsynt. I det forna Iran och i det vediska Indien kallades offret astapadi, ”kon med åtta fötter”42 38 39 40 41 42

40

Livius I, 20, 5. Livius I, XIX, 3–7. Livius I, XXI, 3. Ovidius Fasti IV, 654–676. Dumézil 1970, 372. © Författaren och Studentlitteratur

4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid

Det mest religiösa av alla folk Romarna ansåg själva att de var det mest religiösa folket i världen. ”Om vi jämför oss med främmande nationer” sade Cicero, ”är vi jämspelta med dem och till och med underlägsna i många aspekter utom i religion, det vill säga dyrkan av gudar, där vi är de mest religiösa …”.1 Förhållandet präglades av fromhet som uppfattades vara en rättighet som tillkom gudarna. Offret var lika med gåvan och detta fungerade som en kanal mellan gudar och människor. Därför förväntades gudarna ge igen i ett aldrig upphörande utbyte av gåvor. Skalden Horatius uttryckte detta förhållande med orden ”det är för att du underkastar dig gudarna som du kontrollerar världen”.2 Något kan ju ligga i detta, eftersom själva ordet religion härstammar från romarna, medan grekerna saknade något liknande och måste skriva om det i form av ”respekt för gudarna”, ”dyrkan”, ”vördnadsfull fruktan” och ”kult”. Religion kommer antingen från relegare, ”att åter plocka samman”, eller religare, ”att (åter) binda samman” och båda dessa tolkningar kan användas för att illustrera den betydelse som romarna lade vid sin tro. Denna uttrycktes som pax deorum, ”gudarnas fred (med människorna)” och innebar att kontakten mellan himmel och jord måste vidmakthållas och att människorna skulle lyda gudarnas vilja för att inte råka ut för deras vrede. Om så ändå skedde måste de blidkas med vilka medel som helst. Det var otänkbart att kritisera eller misstro gudarna och hädelser kommer sent in i den romerska litteraturen. 1 2

Cicero De Natura Deorum, II, 3. Horatius CIII, 6, 5.


41


I kulten iakttog man vördnad inför gudarna i form av böner till gudarna vilka de än var som lyssnade, vilket uttrycktes i formeln ”… om du är en gud eller en gudinna” (sive deus sive dea). Detta betydde inte att romarna hade svårigheter att fastställa könet på sina gudar, utan att de av försiktighetsskäl angav denna fras vid anropet på samma sätt som man i dag adresserar ett brev på engelska med frasen Dear Sir or Madam. Det finns överhuvudtaget inga specifikt originella drag som skiljer romarnas religion från andra polyteistiska trosföreställningar. Däremot kan man konstatera att den var multikulturell, så långt tillbaka det går att följa den, och framför allt påverkad av etruskisk och grekisk religion.3 Fynd av votivgåvor från den tidiga republikens dagar visar att det bör ha funnits en kultplats, präster eller liknande kultofficianter och gudomar att offra till och be till. Divination låter sig också spåras långt tillbaka i tiden.4 Man har fått stor uppmärksamhet vid avsaknaden av kultbilder under den tidigaste perioden. Det bör dock framhållas att sådant inte är särskilt ovanligt i religionshistorien, även om människor vanligen vill visualisera sin tro i form av symboler eller antropomorfa bilder. Inte heller verkar man ha haft ett bildförbud av den typ som är rådande inom judendom och islam i våra dagar. Den avsomnade mana-teorin kring olika former av numen räcker inte som förklaring, utan man kan bara konstatera att det äldsta Rom saknade människoliknande gudabilder och att sådana presenterades först på 400-talet f.Kr.5

Statlig kult eller personlig religion? En annan kliché som tillskrivs den romerska religionen är att den mer skulle vara en statlig kult, där det handlade om formella överenskommelser mellan de härskande och gudamakterna förmedlade av ett mäktigt prästerskap. Även om man kan spåra ett sådant förhållande under vissa perioder, måste man dock vara medveten om 3 4 5

42

Beard e.a. 1998, 12. Palmer 1974, 79–171. Widengren 1963, 56. © Författaren och Studentlitteratur


att det fanns en privatreligion, som under Romarrikets existens spelade en stor roll för familjen och för den enskilda människan. Detta visade sig inte minst i den lag som föreskrev att familjens (manliga) överhuvud, paterfamilias, skulle leda de religiösa riterna i hemmen. Staten fick inte heller lägga sig i den privata kulten, såvida den inte räknades som samhällsfarlig. I hemmets kult ingick larer och penater och även härden. I forna dagar var den belägen i atriet som var ett heligt område. Utanför hemmet dyrkades olika gudar i olika situationer, t.ex. Ceres för åkerbruket och Silvanus för skogarna, Juno Lucina som lät barnet se dagens ljus och Jupiter som visade sin makt i form av blixt och dunder. På samma sätt som staten sökte och förlitade sig på järtecken och andra signaler från gudarna, gjorde man inom hemmets väggar. Även här var det vanligen paterfamilias som sökte efter tecknen och tolkade dem i kretsen av sin familj och sitt husfolk. Att uppfånga järtecken var nämligen något som skulle ske under tystnad och helst nattetid. Hur betydelsefulla dessa var framgår inte minst av Livius historia, där de flesta historiska händelser föregås av järtecken, som vanligen är olycksbringande.6

Det äldsta Rom Det folk som bebodde de sju kullarna runt Tibern tillhörde så vitt man vet den indoeuropeiska språkfamiljen. Uttrycket paterfamilias liksom ord för ”gud”, deus, och ”kung”, rex, tyder på detta.7 Om prästtiteln flamen skall räknas hit är en omdiskuterad fråga, men med all sannolikhet visar de förnämsta prästerna, de tre stora flamines, drag som också hör hemma i det indoeuropeiska mönstret. Även om kungarna försvann tidigt i den romerska traditionen, utgjorde byggnaden Regia mitt på Forum Romanum ett religiöst centrum. Enligt en tradition, som knappast uppvisar någon saklig grund, skulle Regia ha varit en boning för kungen, som byggts av den apokryfiske Numa. Snarare var Regia ett tempel som inrymde ett altare och kultbild till krigsguden Mars och här förvarades hans 6 7

Exempelvis Livius 1. XXXI. Benveniste 1969, 35–62.


43


heliga lansar och sköldar. Hit fördes också oktoberhästens blodiga svans (om oktoberhästen se s. 62). I Regia fanns också ett altare till välståndets gudinna Ops Consiva, som endast fick besökas av Pontifex Maximus och vestalerna. Pontifex Maximus rådde över Regia och tillsåg att de officiella ceremonierna i byggnaden sköttes.8 Tidigare menade man att Roms äldsta gudar kunde delas upp i två olika grupper som kallades Indigetes, ”inhemska”, gudar och Novensiles, ”nya”, gudar, vilket skulle reflektera stadens expansion och inkorporerande av nya områden. Vid närmare granskning visar det sig dock att de uppräknade gudarna inte kunde delas upp i dessa kategorier. Man kan knappast ens kalla dem för gudar som tänks tillfredsställa människans religiösa behov, utan snarare orörliga skuggor som specialiserat sig på en enda funktion i människans liv.9 Deras uppgift var att vaka över livets alla skiften från vaggan till graven. Riktigt dramatiskt kunde det bli under bröllopsnatten, när många väsen skulle hjälpa till. Kyrkofadern Augustinus har riktigt roligt åt detta: … om nu en man måste hjälpas med alla medel inför den uppgift som föreligger honom, skulle det då inte gå bra med en enda gud eller gudinna? Skulle Venus vara otillräcklig för uppgiften? Hon sägs ha fått sitt namn Venus, eftersom det förhåller sig så att en kvinna inte uppger sin jungfrudom utan våld. Om det finns någon blygsamhet hos människor – eftersom detta nu saknas hos gudarna – och eftersom ett brudpar tror att så många gudar är närvarande, är de då inte så påverkade av blygsel att han förlorar sin glöd och hon stärks i sitt motstånd? Förvisso, om gudinnan Virginiensis lossar jungfruns gördel, guden Subigus (trycka ned) underkastar henne för hennes make, gudinna Prema (pressa ned) håller henne fast så hon inte slingrar sig undan, vad skall då Pertunda (tränga igenom) klara av? Låt henne rodna och gå sin väg! Låt mannen också ha något att göra! Det är synnerligen skamligt för någon annan än en make att göra det som hennes namn innebär.10

Man bör nog betrakta denna egendomliga skara av gudomliga väsen som personifieringar av de större gudarnas egenskaper, som det ovan angivna exemplet anger. Subigus och Pertunda med flera utgör i själva verket egenskaper som tillfaller Venus eller Juno vid 8 Richardson 1992, 328–329. 9 Dumézil 1970, 33–34; för avvikande mening se Beard 1998, 11. 10 Augustinus, De civitate Dei. 6.9.3. Min översättning.

44



detta tillfälle. Likaledes bör Messor, ”den som sår”, höra samman med den agrara gudinnan Ceres, liksom Fornax, som skyddade säden från att bli bränd i de ugnar som torkade den. Vidare verkar dessa gudaväsen ha varit begränsade till områden som hör hemma inom jordbrukets och privatlivets sfär, men inte ens på dessa områden verkar de ha spelat någon väsentlig roll. Cato den äldre som ingående skildrat seder och bruk vid lantbruket nämner dem inte och inte heller Plautus och Juvenalis, som annars skildrar bröllopsnätter och andra erotiska situationer.11 Hur skall man då ge en vettig förklaring till uppkomsten av dessa listor på gudar? Denna ligger, som Dumézil har påpekat, i romarnas fallenhet för att göra upp listor och klassifikationssystem inom kort sagt de flesta av livets områden.12 Sådana klassifikationssystem bildar kärnan i de flesta kulturer och förmedlas vanligen muntligen och i mytologiska sammanhang, men romarna satte in dem i de religiösa system som reglerade människans liv, även om nu ingen trodde på dessa gudomligheter. Om inte Augustinus gjort sig lustig över dessa väsen, skulle knappast någon i dag ha funderat över deras uppgift.

De romerska myterna När förlorade romarna sin mytologi? Varför förlorades den och omvandlades till historia? På dessa frågor finns inget enkelt svar, men man kan ändå vara överens om att mötet med den grekiska kulturen, som redan från 700-talet f.Kr. etablerat sig i södra Italien, var en grundläggande orsak. Den grekiska mytologin med sin rika mångfald av förklarande och berättande myter kom att ingå i kulturarvet, samtidigt som romerska riter som Lupercaliefesten (s. 154) och Nonae Caprotina (s. 153) firades enligt urgamla romerska traditioner, trots att ingen egentligen visste varifrån de olika momenten i ceremonierna stammade. Vid sidan av den grekiska kulturen fanns också den etruskiska religionens inflytande, i synnerhet kring feno-

11 Dumézil 1970, 35. 12 Dumézil 1970, 35. © Författaren och Studentlitteratur

45


men som divination och liknande riter kring järtecken och uttydande av gudarnas vilja.13 Fragment av de romerska myterna skymtar i historieskrivarnas verk. Det finns olika versioner om Romulus och Remus, exempelvis hur de avlades av eldsguden Vulcanus i form av en jättelik fallos i stället för av Mars (se kapitel 3).14 Men under republikens tid och framför allt under guldåldern förvandlades myten om de gudomliga tvillingarna till historia. Andra myter tillfogades i en kronologi för att skapa ett universum med Rom som världens centrum. Romarna var inte de första i antiken som gjorde så, men de drev tendensen starkast och mest systematiskt.15 De romerska härskarna skapade inte dessa myter, men de såg till att vidmakthålla dem och betona dem som tjänade deras syften. Myter om nationens födelse och ärofulla bragder var speciellt i fokus, i såväl skrifter av olika slag som i dekorativ konst. I mångt och mycket kom de också att verifiera det romerska samhällets institutioner och tjäna som ett kodsystem, som avspeglade samhällets värdegrund. I vissa historiska skeenden tjänade de nog också som ett opium för folket, om man vill anlägga denna aspekt beträffande religiösa föreställningar.16 Ett exempel på den typ av myter som avspeglar romerska ideal är myten om Horatierna. Dessa var trillingar som kämpade med andra trillingar, Curiatierna, i en berömd strid. Den ende överlevande var Horatius, som på väg hem från striden möttes av sin syster. Hon var förlovad med en av Curiatierna och blev förståeligt nog ledsen över nyheten. Brodern, som ännu inte skakat av sig krigsraseriet högg ned henne och dömdes sedan till döden enligt romersk lag, men hans far som nu höll på att mista alla sina barn, bad för sonen. Han tvingades i stället att krypa under ett ok, som ännu skulle ha funnits kvar under Augustus dagar och det fanns också andra minnesmärken som anknöt till kampen mellan de sex kämparna.

13 14 15 16

46

Grant 1971, 222. Ovidius Fasti, 6, 627. Lévi-Strauss 1966, 233f. Grant 1971, 227–228. © Författaren och Studentlitteratur


Mellan myt och historia De båda kungarna Tarquinius Priscus och Tarquinius Superbus, som skall ha regerat mellan 600- och 500-talen f.Kr. var av etruskisk härkomst, men framställs som romerska kungar, kanske för att dölja det skamliga faktum att Rom under denna tid behärskades av en främmande makt. Den förstnämndes hustru Tanaquil, som själv vävde yllekläder åt sitt hushåll, framställs dock i hävderna som ett dygdemönster för alla romerska matronor. Hennes spinnrock och slända fanns i ett romerskt tempel liksom en toga vävd av hennes egna händer.17 Ett annat romerskt moraliskt föredöme var Lucretia, som tog sitt eget liv när Sextus Tarquinius, sonen till den siste kungen i Rom, tvingat henne till samlag. Berättelsen har gett upphov till skådespel och moraliska betraktelser av både Livius och Dionysios från Halikarnassos. Hur och när denna historia uppstod vet man inte, bara att den hade ett stort symbolvärde.18 Till mytens värld hör nog också den unge romaren Mucius, som under etruskerkungen Lars Porsennas belägring av Rom 507 f.Kr. smög sig in i hans läger för att mörda honom. Mucius misslyckades men ställd inför konungen lade han sin högra hand på de glödande kolen på ett fyrfat och lät den med en oberörd min förbrinna, medan han påstod att han var den förste av 200 unga män i Rom som svurit att döda Lars Porsenna. Detta var en lögn, men Porsenna trodde på den och lät genast ge befallning om reträtt. Mucius hyllades för sitt hjältedåd och fick framgent bära tillnamnet Scaevola, ”den vänsterhänte”.19 Dumézil har påvisat likheterna mellan denna historia och den fornskandinaviska myt som handlar om hur gudarna fängslade Fenrisulven. I detta läge måste gudarna ta till list och svek och Tyr som ulven hade ett särskilt förtroende för måste dessutom lägga sin hand i dess gap och lova att man inte skulle göra den illa. Medan Tyr svor en falsk ed lade man om vargens hals en magisk kedja, som han inte kunde ta sig ur. Han snodde och slingrade sig på alla sätt, men lyckades inte befria sig. Men han bet samtidigt av Tyrs högra 17 Dionysios från Halikarnassos, 3. 18 Livius 1. LVIII. 19 Livius 2, XII. © Författaren och Studentlitteratur

47


arm på det ställe som kallas ulvleden, berättar Snorre Sturlason.20 Mönstret i de båda myterna överensstämmer så till vida att huvudpersonen svär en falsk ed för att nå sitt syfte samtidigt som han förlorar högra handen.21

Den äldre kapitolinska triaden Under republikens tidigare skeden verkar gudarna Jupiter, Mars och Quirinus ha utgjort en äldre gudatriad, som dominerat kulten. Denna triad kan i sin tur ses som ett arv från den indoeuropeiska tredelade struktur, karakteriserad av en sakral-juridisk gud, en krigets gud och en åkerbruksgud, som visade sig främst i religionen. Tanken på denna äldre triad fördes fram av Georges Dumézil i Jupiter, Mars, Quirinus (1941–48) och har bearbetats i hans senare verk. Hans teori tillbakavisades emellertid av Kurt Latte i Römische Religionsgeschichte från 1960. Latte kallade Dumézils belägg för sena, tillfälliga och dåligt dokumenterade.22 Dumézils bemötte kritiken genom att bland annat hänvisa till den ordning som rådde för det högsta prästerskapet i Rom. De kallades de tre stora flamines och bestod av en Flamen Dialis, som representerade Jupiter. Därefter följde Flamen Martialis för Mars som fader till Roms grundare och Flamen Quirinalis, som var knuten till det romerska imperiet.23 De tre stora flamines bildade en enhet, som knappast kan förklaras på bättre sätt än att de anknyter till trefunktionens mönster. En gång om året åkte de tre tillsammans i en öppen vagn till gudinnan Fides, ”den goda tron”, som ansågs vara den som befäste harmonin mellan dem.24 Men det finns fler belägg som styrker förekomsten av denna äldre triad av gudar. Enligt uppgift stod salierna under beskydd av Jupiter, Mars och Quirinus.25 Festus noterar att erövrade vapen och rustningar, spolia opima, skall offras i tur och ordning till Jupiter, Mars 20 21 22 23 24 25

48

Snorres Edda, 54. Dumézil 1959, 68–72. Latte 1960, 10. Se Dumézil 1970 143; Beard e.a. 1998, 18. Schilling 1969, 457. Livius VIII, 9, 6. © Författaren och Studentlitteratur


och Quirinus.26 En liknande triad återfanns också hos umbrierna där man åberopade Iou, Mart och Vofionus, det vill säga Jupiter, Mars och Quirinus.27 Livius uppräkning av de gudar som åberopas vid fältherren Decius löfte till gudarna att själv lida döden för en seger, lyder ”Janus, Jupiter, Fader Mars, Quirinus, Bellona”, åtföljt av andra mindre gudar.28 Efter den inledande Janus, börjans gud, upprepas triaden för att följas av Bellona, krigets gudinna och andra gudar, i synnerhet av dem som tillhör underjorden. I ett annat sammanhang talar också Livius om de tre stora flamines som installeras av den mytiske Numa för att förrätta religiösa ceremonier.29 De tre funktionerna fanns således representerade i den romerska religionens äldre skikt i form av en triad av Jupiter, Mars och Quirinus, men undergick under republiken en förvandling under inflytande av andra kulturer. Trots denna förändring i fråga om religionen, förblev de tre högsta prästerna vid sidan om Pontifex Maximus den gamla triadens tjänare med ålderdomliga regler för sitt tjänsteutövande.30

Den kapitolinska triaden Det första templet till Jupiter Optimus Maximus byggdes av Tarquinius enligt den romerska traditionen. När han störtades och republiken inrättades gavs uppdraget till konsulerna Valerius och Horatius, som sinsemellan skulle avgöra vem som skulle få äran att inviga templet år 509 f.Kr. Lotten föll på Horatius, men Valerius vänner gjorde allt för att störa invigningen. De lät sprida ut lögnen att Horatius son just hade dött, vilket skulle innebära att Horatius inte längre kunde genomföra invigningen. Ett dödsfall medförde nämligen ett tabu för de anhöriga som bland annat förbjöds att vistas på ett heligt område, än mindre genomföra en så viktig ceremoni, som invigning av ett tempel. Dessutom räknade de med att Horatius genast skulle störta hem överväldigad av sorg. Men denne 26 27 28 29 30

Schilling 1969, 457. Wissowa 1912, 133–134. Livius VIII, 9, 8. Livius I. 20.1–2. Dumézil 1970, 151.


49


lät sig inte rubbas utan genomförde invigningen på sedvanligt sätt och invigde templet till Jupiter, den bäste och den störste. Detta första Jupitertempel var byggt i etruskisk stil av terrakotta med statyer på taket, något som en senare rekonstruktion har kunnat visa. Templet hade tre cellor, centrala muromgärdade rum, varav Jupiter residerade i mitten och Juno till höger samt Minerva till vänster. Statyn av Jupiter var enligt Plinius skulpterad av en viss Vulca från Veii och föreställde guden när han slungade sin åskvigg.31 Templet förstördes genom en brand 83 f.Kr. och byggdes upp igen av Sulla och fullbordades av Caesar 46 f.Kr. Denna byggnad var av vit marmor och utformad efter Zeus tempel i Aten. Den utsmyckades med en quadriga, ett fyrspann, med den personifierade Roma tillsammans med varginnan. Detta tempel hann brinna ner två gånger till och bli återuppbyggt och fick sedan stå på sin plats till 455 e.Kr. då det plundrades av vandalerna under deras kristne kung Genseric, som till och med lär ha tagit med sig de förgyllda bronsplattorna som täckte taket. På 600-talet e.Kr. fick resterna av Jupitertemplet lämna byggmaterial till Peterskyrkan. Nu återstår bara arkeologiska lämningar som vittnar om dess omfattning.32 När en romersk pojke genomgick förvandlingen till ung man tog han på sin toga virilis och gick till Jupitertemplet på Capitolium för att offra. Detta skedde 1 januari, vilket också var den dag som man genomförde processus consularis, den ceremoni då de nya konsulerna tillträdde sina ämbeten. De avgav sina löften inför senatorerna och fördes sedan med pompa och ståt tillbaka till sina hem. Även krigsförklaringar, utnämnande av diktator och den triumf som tillkom en lyckad härförare bestämdes på Capitolium. Triumfatorn skulle i detta ögonblick likna Jupiter; han färdades i en vagn krönt med lager och var rödmålad i ansiktet, likt guden själv. Dessutom bar han en spira krönt med en örn, Jupiters egen fågel. Efter honom kom senaten i triumftåget, därefter de vita djur som var avsedda för offer, spoliae, och sedan de besegrade fienderna. Sist kom soldaterna som sjöng frispråkiga visor om sin befälhavare. Triumfatorn färdades från Marsfältet längs Circus Maximus och rundade sedan Palatinen och kom in på Forum. Därifrån gick triumftåget längs Via Sacra och stannande vid Capitoliums fot där triumfatorn steg ut ur vagnen 31 Plinius Naturalis Historia 35.157. 32 Beard e.a. 1998,59.

50



och klättrade upp för trapporna och slutligen lade en gren av lager som tribut till gudarna.33 Varför ersattes den gamla kapitolinska triaden av Jupiter, Mars och Quirinus (s. 63–64) av den nya med Jupiter, Juno och Minerva, när det första templet byggdes 509 f.Kr.? Troligen genom inflytande från etruskerna, som också hade en triad bestående av Tinia, som var en manlig gud, och gudinnorna Uni och Menrva. Dessa tre var de mest framstående i den etruskiska gudaförsamlingen och framför allt gudinnorna hade stor betydelse för den romerska kulten, där Menrva införlivades under namnet Minerva.34

Religiös klasskamp Kungadömet i Rom försvann med republiken, enligt traditionen 510 f.Kr., men levde kvar i religiöst sammanhang i form av en präst som kallades Rex sacrorum, ”kungen av det heliga”, som behöll kungens sakrala funktioner. Han skulle tillhöra patricierklassen, liksom hans hustru som kallades Regina, ”drottning”, och utsågs på livstid av Pontifex Maximus. Det var ursprungligen bara patricier som kunde bekläda höga religiösa ämbeten, men omkring 300 f.Kr. kom lex Ogulnia som föreskrev religiös jämställdhet för både patricier och plebejer. Fortfarande var dock rex sacrorum, de stora flamines och salierna reserverade för patricierna.35 Bakom dessa reformer döljer sig klasskampen mellan patricier och plebejer, som också fördes på det religiösa planet. Detta innebar bland annat att plebejerna installerade nya gudar som Ceres, Liber och Libera. Denna nya gudatriad fick sitt tempel nära Circus Maximus och Aventinen i plebejernas område. Den politiska klasskampen hade utvecklats i liknande takt. Plebejerna kunde bli konsuler 367 f.Kr. och några år senare kuruliska ediler, censorer och prätorer.36

33 34 35 36

Dumézil 1970, 288. Beard e.a. 1998, 39. Dumézil 1970, 103. Beard e.a. 1998, 63–68.


51


Det är också under detta århundrade man börjar poängtera släktskap med den grekiska kulturen genom den arkadiske Evander och den trojanske Aeneas. Krigen i Syditalien främst mot Pyrrhus kom att ytterligare öka det grekiska inflytandet. Under denna tid började statyerna göra sitt intåg i templen, med bland annat en Ceres i brons, tillverkad av grekiska konstnärer.37 Även andra bilder av gudar hade hämtas in från etruskernas verkstäder.38 Statyerna placerades på en plats i templet som ansågs vara helig och kallades fanum. Härifrån kommer ordet profant, det vill säga allt som finns utanför det heliga området. 39

Import av nya gudar Som nämnts var den romerska religionen tidigt påverkad av andra religioner, men vissa gudar blev officiellt inbjudna av speciella anledningar som den grekiske Apollo som inbjöds i samband med en pestepidemi. Han åberopades av vestaler som doktor Apollo samtidigt med det grekiska tillnamnet Paean och erhöll ett tempel på de Flaminska fälten, berättar Livius.40 En annan inbjuden gudom var Juno från Veii, kallad Juno Regina, som ursprungligen var en etruskisk gudinna vid namn Uni. Hela denna historia är bemängd med mytiska allusioner, exempelvis tog belägringen av Veii tio år, lika lång tid som Trojas belägring, vilket Livius påpekar.41 Det förekom också en mängd järtecken, vilket tydde på att gudarna ville människorna något. Bland annat steg vattnet i Albanosjön utan att det regnade.42 I detta sammanhang blev Camillus diktator, fatalis dux, och genom en högtidlig ”inropning” (evocatio) inbjöd han Juno Regina till Rom.43 Gudinnan påstås ha jakande besvarat inbjudan.44 Rom hade därmed två Juno

37 38 39 40 41 42 43 44

52

Plinius Naturalis Historia 34, 15. Plinius Naturalis Historia, 35, 157. Livius III, 63, 7. Livius IV, 25, 3; XL, 51, 6. Livius V, 22, 8. Livius V, 15. Llivius, V, 21, 3. Livius V 22, V. © Författaren och Studentlitteratur


i var sitt tempel: den ena tillhörde den kapitolinska triaden och var följaktligen placerad i templet där, medan den nyimporterade Juno från Veii fick hålla till på Aventinen. Herkules införlivades i panteon under erövringen av Storgrekland, som var namnet på den grekiska kolonin i Syditalien. Han fick en kultplats på Ara Maxima intill Cirkus 312 f.Kr. En annan gud var Esculapius, som blev installerad på Tiberön 293 f.Kr. efter en pestepidemi, vilket visar att romarna då vände sig till Grekland och inte bara till kolonierna. Venus från Eryx hade också placerats på Capitolium sedan konsul Lucius Junius hade ”återfunnit” henne på berget Eryx och hon installerades som hjälp i krigen mot Karthago, eftersom Venus ju ansågs vara moder till Aeneas, ett motiv som skulle spela stor roll under guldåldern. Gudinnan Juno började mer och mer identifieras med den grekiska Hera, men eftersom denna varit fientligt inställd till trojanerna, skrev man även här om mytologin. Hon skulle ha bytt sida, när hon sett att trojanerna som flydde med Aeneas blev till romare. På ett liknande sätt omformades gudinnan Tanit i Karthago till den himmelska Juno efter romarnas slutgiltiga seger och fick även hon en hemvist på Aventinen.45 När romarna 217 f.Kr. besegrades av Hannibal i det andra puniska kriget införlivades gudinnan Bona Mens, ”det goda sinnet”, det vill säga reflektion och bedömningsförmåga, egenskaper som de egna fältherrarna saknat vid tillfället.46 Krisen innebar också att man för första gången anordnade ett lectisternium till tolv gudar, det vill säga att gudarnas statyer placerades som på en bankett parvis och de tänktes delta i en festmåltid. Jupiter och Juno placerades naturligtvis tillsammans, men också antagonisterna Minerva och Neptunus. Kärleksparet Mars och Venus liksom tvillingarna Apollo och Diana parades ihop enligt inflytandet från grekisk mytologi. Att Vulcanus fick sitta tillsammans med Vesta verkar naturligt eftersom både hade ”ett brinnande intresse” gemensamt, men varför Mercurius skulle sitta bredvid Ceres är svårare att förklara. Kanske blev de bara över vid bordsplaceringen. Hannibals segrar skulle fortsätta och när hans bror Hasdrubal 207 f.Kr. anlände med förstärkningar, visade sig hotfulla järtecken för 45 Beard e.a. 1998, 82. 46 Scullard 1981, 148. © Författaren och Studentlitteratur

53


romarna. Livius berättar att ett androgynt barn, stort som en fyraåring, fötts i närhet av staden. Augurerna rådde de styrande att lägga barnet i en låda och skjuta ut det i havet bort från Roms territorium. Dessvärre inträffade fler olycksbådande omen: Junos tempel träffades av blixten! Detta föranledde ett speciellt offer till gudinnan i hennes egenskap av Juno Regina.47 Två solar uppträdde på himlen samtidigt. Under nätterna blixtrade det och ett band hade setts sträcka sig över himlen från öster till väster. Blixtar hade slagit sönder dörrar i olika tempel och i Juno Sospitas tempel i Lanuvium hade man hört en kraftig smäll.48 Det rapporterades också att sten regnat från himlen. I detta allvarliga läge rådfrågade de religiösa experterna de sibyllinska böckerna och man vände sig för säkerhets skull till pythian i Delfi. Alla orakel gav samma svar: romarna skulle föra sin egen gudinna till Rom, eller som det uttrycktes ”… föra modern från Idaberget från Pessinous till Rom”.49 När Magna Mater, ”den stora modern”, kom till Rom 204 f.Kr. upphörde Hannibals framgångar på Italiens jord och vid slaget vid Zama besegrades han. Gudinnans bild hade dittills förvarats i segergudinnan Victorias tempel på Palatinen, men 191 f.Kr. fick hon ett eget tempel strax intill.

Förbjudna religioner Importen av främmande gudar innebar inte att man godtog alla religioner. År 186 f.Kr. inträffade den s.k. Bacchanalieskandalen i Rom, som troligen var en av de största och mest systematiska religionsförföljelser som världen skådat, om man får tro Livius som skildrat dessa händelser. En händelse i slutet av detta ödesdigra år visar hur allvarligt man såg på saken. Några bönder grävde i jorden uppe på Janiculum och fann två kistor i jorden, varav den ena sades innehålla den legendariske kung Numas kvarlevor och den andra hans efterlämnade skrifter. Den första var helt tom, medan den

47 Livius XXVII, 17. 48 Livius XXIX, 14. 49 Om förhållande mellan Idaberget utanför Troja och Pessinous, se 48 och 186– 187.

54



andra innehöll sju hela böcker, som dock verkade vara nytillverkade, skrivna på latin och grekiska. Där fanns romerska lagar nedtecknade liksom äldre grekiska filosofiska texter. Man fann dessa vara stötande i religiöst avseende och de brändes därför upp.50 Historien om Numas böcker (som måhända var en förfalskning), visar hur man vid denna tid såg på religiösa ting i Rom. Av rädsla för de känslor som dessa förmodade skrifter av Numa skulle väcka, föredrog man en snabb process genom ett bokbål. Ännu strängare åtgärder vidtogs därefter genom att man kastade ut misstänkta filosofskolor, chaldeiska orakel, astrologer i allmänhet och spåmän av båda könen. Cato den äldre skrev stränga lagar om vikten av att hålla sig till de romerska riterna och betrakta främmande religioner med skepsis. Det sista århundradet f.Kr. dominerades av ett uppslitande inbördeskrig, där först kombattanterna Marius och Sulla uppträdde. Marius anlitade under fälttågen en spåkvinna av syrisk härkomst som gick under namnet Martha. Hon hade försökt visa sina färdigheter inför senaten och blivit avvisad, men sökte sedan sin lycka hos Marius hustru. Denna blev imponerad av Marthas färdigheter och skickade henne sedan med maken på hans fälttåg. Spåkvinnan färdades i en bärstol och bar en purpurfärgad dräkt vid offren samt en stav behängd med fransar och band, om man får tro Plutarchos.51 Vid denna tidpunkt uppenbarade sig också Battakes, en Attispräst från Pessinous i Frygien, Magna Maters hem, och förklarade att gudinnan ville ge romarna seger i det pågående kriget. Senaten lyssnade förtjust och gav till och med ett löfte (votum) att man skulle bygga ytterligare ett tempel till gudinnan som minne av segern. En av folktribunerna, Aulus Pompejus, var emellertid skeptisk och hånade prästen och kallade honom för en bedragare. Med förolämpningar drev han ner honom från Rostra, men Aulus triumf varade inte så länge. När han kom hem blev han hastigt sjuk i feber och dog inom en vecka.52 Berättelsen visar hur villrådigt senaten uppträdde. Från att ha blivit lovad ett tempel, blev Attisprästen praktisk taget bortsparkad 50 Dumézil 1970, 521–522. 51 Plutarchos Marius 17.10. 52 Plutarchos Marius 17.10. © Författaren och Studentlitteratur

55


från Rostra, utan att någon vågade protestera. Det är desto mer märkligt eftersom det gällde en redan etablerad kult av en gudinna, som för romarna framstod som nationens frälsare och vars tempel fanns innanför pomerium. Man kan samtidigt konstatera att under republikens sista århundrade trodde de personer, i vars händer Roms framtid låg, på sådant som senaten fördömde. Inte bara Marius utan även hans konkurrent Sulla satte järtecken, siare, drömmar och drömtydning högt. I Sullas drömmar uppenbarade sig bland andra den kappadociska krigsgudinnan Ma och lovade honom segrar. Sulla blev också den som införde hennes kult i Rom. Hon skulle följas av många andra.53

53 Se Cumont 1910 och modernare verk som Burkert 1991, J. Goodwin 1981, Cybele and Attis and related Cults 1996.

56


5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus

Jupiter – himmelens fader Jupiter bar tillnamnen Optimus (et) Maximus, vilket betyder ”den bäste och den främste”, vilket anger att han räknades som den högste av alla Roms gudar. Egentligen hette han Diespiter, ”fader dag”, och formen Jupiter är en vokativ, det vill säga den form i vilken man anropade honom. Han dyrkades tidigt i området och tänktes till en början bo på toppen av Albanerbergen. Liksom Zeus i grekisk mytologi var han en himmelsgud, som också hade hand om åska och blixtar. Han hade med vädrets makter att göra vilket uttrycks i många av hans tillnamn som Lutetius, ”ljusbringaren”, Fulgur, ”blixtslungaren”, Tonans, ”dundraren” och Pluvius, ”regngivaren”. Som himmelsgud tänktes också Jupiter vilja sända människorna meddelanden i form av fåglarnas flykt och andra tecken som uttolkades av augurerna, som också kallades Jupiters teckentydare.1 Som det tillkom den högste guden höll Jupiter till på den högsta av Roms kullar, Capitolium. Härifrån verkade han som beskyddare av staten och i denna egenskap tänktes han värna om politiken, lagarna, makten och rättvisan. Under honom lydde ursprungligen fetiales, de präster som skötte om krigsförklaringen på ett ålderdomligt och ceremoniellt sätt. Under tillnamnet Feretrius hade han till uppgift att tillhandahålla lag och ordning.2 Jupiter rådde över de dagar i kalendern som kallades ides, det vill säga den femtonde i varje månad, som normalt skulle innebära en fullmånedag. Jupiter var inte någon mångud, men just denna del av månaden tillägnades himmelsguden.3 1 2 3

Hammond och Scullard 1970, 147. Dumézil 1970, 180. Dumézil 1970, 181.


57


Som Jupiter Liber var han den skapande kraften, som Jupiter Dapalis övervakade han sådden och som Jupiter Terminus beskyddade han gränsstenarna. I september firades ludi Romani, ”de romerska lekarna”, som var tillägnade Jupiter i denna annars festfria månad som i övrigt var en viloperiod, när skörden var över och alla militära åtaganden var avslutade. Jupiter var en bestraffande gud och ägde för ändamålet tre blixtar: den första varnade, den andra varnade slutgiltigt och den tredje bestraffade. Åskade det under natten åkallades guden Summanus, vilket torde ha varit en annan sida av Jupiter. Denne hade dock ett eget tempel på västra sidan av Circus Maximus och mottog offer bestående av svarta vädurar. Tullus Hostilius, en av de första mytiska kungarna i Rom, dödades av Jupiters åskvigg sedan han försökt genomföra vissa religiösa riter på ett felaktigt och opassande sätt.4 Som allhärskare är det inte märkligt att Jupiter innehade märkliga tillnamn som Jupiter Ruminus, vilket kan tolkas som ”den som diar”, något som roade kyrkofadern Augustinus. Det fanns nämligen en Diva Rumina, som beskyddade digivande mödrar, men beträffande Jupiter kan namnet Ruma också syfta på floden Tibern, som tidigare bar detta namn.5 Man kan lockas att tro att Jupiter Farreus, ”Jupiter med vetet”, borde vara en agrar gudomlighet men snarare hör namnet samman med äktenskap av den förnämsta sorten (conferratio), som var förbehållet patriciernas klass. Där höll nämligen brud och brudgum en vetekaka i handen under vigseln, vilket snarare syftar på att Jupiter själv vakade över akten där hans egen flamen, flamen Dialis, liksom Pontifex Maximus, var närvarande.6 Liknande förhållande rådde vid Vinaliafesten vid vinskörden, som också var helgad åt Jupiter. Där medverkade också hans flamen Dialis, som var den som vid vinskörden skar av den första druvan i Jupiters namn och sedan övervakade processerna när druvan förvandlades till vin.7 Jupiter skulle också motta spoliae opima, ”rustningarna från fiender, erövrade i krig”, från det högsta befälet. Mars

4 5 6 7

58

Livius I, XXXI, 6. Latte 1960, 111. Wissova 1912, 119; Hammond och Scullard 1970, 278. Scullard 1981, 106–108. © Författaren och Studentlitteratur


fick officerarnas rov och Quirinus de vanliga soldaternas. Som Jupiter Stator, ”hejdaren”, fick han av M. Atilius Regulus ett tempel 294 f.Kr. som restes vid foten av Palatinen och binamnet Stator syftar på en episod i Roms mythistoria. Romulus män flydde i panik och Romulus anropade då Jupiter och bad denne att hejda dem, vilket han också gjorde och reträtten vändes till anfall och seger.8 När man hade anledning att svära en ed tilltalades Jupiter med namnet Dius Fidius. Man har diskuterat om Dius Fidius bara är en aspekt av Jupiter eller om han ursprungligen varit en självständig gud. Namnet Dius, ”den lysande”, kan syfta på blixten, som också tillhör Jupiter. I Dumézils trefunktion blir Dius Fidius den som upprätthåller den juridiska aspekten av härskarfunktionen.9 Hans hela namn tycks ha varit Semo Sancus Dius Fidius, men han kallas växelvis antingen Semo Sancus eller Dius Fidius. Han skulle enligt uppgift ha haft ett tempel på Quirinalen och varit den som övervakade att ederna efterlevdes. Man skulle svära ederna under bar himmel, vilket visar Dius Fidius nära kontakt med Jupiter.10

Vejovis Vejovis kom i varje fall tidigt till Rom, redan med den sabinske sagokungen Titus Tatius, enligt vissa historieskrivare. Uppgiften behöver inte tas på särskilt allvar, men Vejovis hade dock två tempel, ett på Capitolium och ett på Tiberön. På Capitolium fanns hans tempel i ett hörn mellan byggnaderna och här fanns en staty av cypressträd, där han avbildades med en kappa över ena armen. Denna staty har återfunnits vid utgrävningar och den påminner om liknande statyer av Apollo, eftersom den var försedd med en pilbåge. I templet på Tiberön offrade man en get till Vejovis i humano ritu, vilket betyder att geten var ett substitut för ett människooffer vid hans fester, som ägde rum den 1 januari, den 7 mars och den 21 maj.11

8 9 10 11

Livius 10.36.11. Dumézil 1970, 198–200. Scullard 1981, 147. Scullard 1981, 52–58.


59


Vejovis är en omdiskuterad gud, trots att man inte vet särskilt mycket om honom. Några menar att han ursprungligen skulle ha varit en etruskisk gud, vilket man kan se genom förledet -ve. Andra menar att Vejovis var ett annat namn på Apollo, som ju också bar pil och båge. Men förledet –ve kan också vara negerande och skulle då betyda ”anti-Jupiter”, det vill säga motsatsen till allt vad Jupiter stod för. Vejovis skulle då kunna vara en underjordisk gud i förbund med de dödas andar. Ytterligare en teori om denne gud menar att – ve har en förminskande innebörd med betydelsen ”lill-Jupiter”, till vilket ingen forskare vågat ge en rimlig förklaring. Kanske är Vejovis bara ett annat namn på Jupiter?

Mars Mars var en gudom vars kult ursprungligen fick hålla till utanför pomerium, eftersom han var krigets gud och dyrkades av soldaterna. Därför firades han under republikens tid på Marsfältet, som ju också var soldaternas exercisplats. Månaden mars inledde året enligt den gamla kalendern och därmed också krigssäsongen, men redan den 27 februari tjuvstartade man med Equirria, en hästkapplöpning som ägde rum på Marsfältet. I mars månad dansade salierna med de heliga sköldarna och vid Mauralia som inföll den 14 mars jagades en man föreställande Mamurius, som bar på det gångna årets orenhet, ut ur staden.12 Nio dagar senare ljöd trumpeterna vid en högtid som kallades Tubilustrium, som ordagrant betyder att även dessa musikinstrument renades, något som upprepades den 23 maj.13 Härens aktiviteter avslutades om hösten och firades den 15 oktober med den fest som kallades oktoberhästen (s. 62). Kring altaret på Marsfältet byggdes ett tempel 138 f.Kr. och guden fick även ett tempel rest söder om Rom vid Porta Capena.14 Som nämnts hade Mars också en avdelning (sacrarium) i Regia, det äldsta templet i Rom, där heliga föremål som troddes komma från honom 12 Scullard 1981, 89. 13 Scullard 1981, 94. 14 Livius VII.23.3.

60



förvarades, främst lansar och sköldar som fallit ned från himlen. Ingen kult i form av offer och liknande förekom dock i Regia, frånsett oktoberhästen. Vid händelse av krig skakade överbefälhavaren en av lansarna och utropade ”Mars håll dig vaken” (Mars vigila)! De andra lansarna troddes också skramla mot varandra i händelse av krig. Det var inte förrän Augustus År 24 f.Kr. reste Mars Ultors (”hämnarens”) tempel till minne över Caesars mördare, som kulten av krigsguden tilläts komma innanför pomerium. Detta blev då en plats där senaten förklarade krig och där man bestämde om fältherrars triumf.15 Den halva av året, från mars till oktober, som tillägnades Mars och krig, var också den tid då man sådde och skördade. Därför knöts tidigt ett fruktbarhetsmotiv till kulten av Mars. Redan i början av perioden tänktes salierna skydda den nyfödde Mars genom att skrämma bort onda makter med sina slag mot sköldarna.16 Mars kom därför att uppfattas som en fruktbarhetsgud med starka agrara band, vilket skymtar fram i Cato den äldres bön till guden, som ofta citeras.17 Fader Mars! Jag ber och bönfaller dig att vara välvillig och gynnsam mot mig och vårt hushåll. Varför har jag befallt att suovetaurilia skall föras runt mina åkrar och mina ägor? Först därför att du skall förhindra, stänga ute och kasta ut synliga och osynliga sjukdomar, nöd och brister, olyckor och svårigheter. För det andra att du må tillåta att det som odlas: vete, vin, unga plantor att växa och gro gynnsamt; att du må skydda herdarna och hjordarna och ge trygghet och hälsa till mig och till vårt hushåll. Därför, för att rena mina åkrar och mina ägor och för att genomföra reningen som jag har sagt, må du bli ärad genom denna suovetaurilia (s. 152) av diande djur.18

Här framstår ju onekligen Mars som åkerbrukets och boskapsskötselns gud men man kan också se honom som den beskyddande eftersom han skall förhindra, det vill säga hålla på avstånd (prohibere), stänga ute eller med en ordagrann betydelse ”slå tillbaka” (defendere), ord som har en militär betydelse. Den kan också ses som 15 Suetonius Kejsarbiografier 2002, 90. 16 Detta är en parallell till berättelsen om hur kureterna överröstade barnet Zeus skrik och därmed räddade honom från att ätas upp av sin far. Troligen är den romerska föreställningen ett lån från grekisk mytologi. 17 Rose 1959, 211. 18 Cato De agri cultura 141. © Författaren och Studentlitteratur

61


en bön till den Mars som ger fred.19 Mars verkar inte heller vara en fruktbarhetsgud i den meningen att han hjälper till med befruktning eller gröda, som är brukligt bland vegetationsgudar, som Priapus. Mars namn saknar anknytning till indoeuropeiska ordstammar, men finns inom det italiska området även i en dubbelform som Marmar eller Marmor under vilken han anropas i Arvalbrödernas (s. 144) ålderdomliga hymn och på en inskrift från Satricum.20

Oktoberhästen När den militära säsongen var avslutad hyllades Mars med en fest den 15 oktober som kallades equus october, ”oktoberhästen”. Källorna till denna rit är fåtaliga och en av de mera utförliga står att finna i Plutarchos Questiones Romani: ”… efter en kapplöpning helgas och offras den högra hästen till Mars … man skär av dess svans (cauda) och för den till vad som kallas Regia och låter blodet rinna på altaret, medan huvudet förs till ett annat håll där män från vad som kallas Via Sacra och andra från Suburra slåss om det.”21 Han föreslår tre förklaringar till riten: 1) minnet av den trojanska hästen. 2) en identifikation med Mars 3) som en varnagel för dem som flyr i strid.22 Även andra källor talar om att hästen offras till Mars som en symbol för krigiskhet och att den dessutom dödas av en lans, Mars egen symbol. En av dem berättar också att hästen bar en krans av bröd för att det kommande årets skörd skulle bli riklig, vilket har tolkats som att det hela var en fruktbarhetsrit.23 Diskussionen har emellertid lutat mer åt att detta var en rit tillägnad den krigiske Mars som ånyo får stå som garant för den kommande skörden genom att ge fred.24 Bakom denna egendomliga ceremoni tycker man sig också kunna spåra ett offer som anknyter till indoeuropeiska traditioner, där

19 20 21 22 23 24

62

Dumézil 1970, 233–234. Schilling R. 1987, s. v. Mars ER. Plutarchos, Questiones Romani, 97. Plutarchos Loc.cit. Rose 1959, 215. Dumézil 1970, 215–224; Simon 1990, 141; Scullard 1981, 193–194; Beard e.a. 1999, 47–48. © Författaren och Studentlitteratur


hästoffret var särskilt heligt och sattes i samband med kungens person. Liknande drag förekom nämligen i den vediska kungarit som kallades ashvamedha och den skymtar också i det keltiska och fornskandinaviska materialet.25 Vad som saknas i den romerska riten är dock ett inslag av heligt bröllop som är så markant i dessa källor. Möjligen kan man skymta detta i begreppet hästens ”svans”, som skyndsamt skall föras till altaret i Regia och droppa sitt blod på detta. Eftersom hästens svans inte innehåller något blod att tala om skulle en annan betydelse av ordet cauda26 väljas, nämligen ”penis”. I så fall innebar beskrivningen att hästens blod droppade på altaret och att det sedan levrades, varefter resterna bevarades hos vestalerna för att ingå i deras riter.27 Offret av oktoberhästen skulle påminna om den episod i den isländska handskriften Flateyjarbók som kallas Völsetåten. Här offrades en häst om hösten och dess lem skars av och bevarades hos husets kvinnor. Man kan därför bara spekulera om ett eventuellt samband mellan det vediska ashvamedhaoffret och de hästoffer som förekom i arkaiska indoeuropeiska kulturer.28

Krigsguden Mars dyrkades som krigsguden, den starke och tappre, men han bar också tillnamnet caecus, ”den blinde”, vilket kan tolkas både fysiskt och moraliskt. I stridens hetta är det lätt att träffa en vän i stället för en fiende och raseriet kan göra den bäste utom sina sinnen. Han upplevs som den som hetsar folken mot varandra i kampen åtföljd av Bellona med sitt bloddränkta gissel.29 Krigsguden uppträder också ensam. De dunkla figurerna Nerio och Moles är egentligen bara aspekter av hans väsen liksom Pallor, ”blekhet” och Victoria, ”seger”. Bellona kom att åberopas som krigets gudinna men har egentligen inget samröre med Mars. (Om ceremonierna kring Ambarvalia, se s. 152.) 25 Näsström 2002, 144–147. 26 Plutarchos skriver på grekiska och använder ordet oura ”svans”. 27 Simon 1991, 141 not 29, Waagenwoort 1961, 273–283. Mot detta Dumézil 1970, 216 not 19. 28 Näsström 2002, 147–150. 29 Vergilius I 286–700 ff. öv. Björkeson. © Författaren och Studentlitteratur

63


Mars hade en särställning bland romare och närliggande folk som en mycket viktig gud. Genom Romulus ansågs han vara romarnas stamfader. Han var förbunden med den äldsta traditionen av ver sacrum, ”den heliga våren”. Man beslöt att de barn som föddes denna vår skulle flytta ut när de uppnått mogen ålder. De tågade iväg anförda av Mars heliga djur, vargen och hackspetten, som ledde dem på vägen.30 Om detta var ett minne från tidigare folkvandringar eller en romantiserad framställning är helt omöjligt att avgöra men tydligt är att myten om Romulus och Remus utgör en prototyp för denna utflyttning.31 Det förefaller tämligen självklart att Mars åberopades vid krigsförklaringar då fetiales, de präster som skötte krigsförklaringen, räknade de orättvisor som fiendemakten gjort sig skyldig till. Dessutom inkallades de två andra gudarna i triaden, nämligen Jupiter och Quirinus som vittnen. Ett spjut, Mars symbol, kastades sedan in på fiendens mark. Däremot lovades sällan tributer vid segern till honom. Han var trots allt som krigsgud en bild av det krigets kaos man inte ville ha innanför stadens gränser.

Quirinus Quirinus var i romersk kejsartid en förbleknad gud som bara levde kvar i festen Quirinalia liksom genom sin präst, flamen Quirinalis, som tillhörde de stora Flamines. Man vet inte särskilt mycket om Quirinus, men han skall ha haft ett tempel uppe på Quirinalen som bär hans namn och där sabinarna skall ha bott. Han anses också vara en sabinsk gud och uppenbarligen hör han samman med dessa som representant för den närande funktionen. Namnet tros komma från co-virinus, ”de församlade männen, folken”, och har att göra med romarna som civila personer till skillnad från milites. Denna indelning var dock levande genom Roms historia, vilket visar sig i att Julius Caesar kvävde ett uppror i sin linda genom att hånfullt kalla sina elitsoldater för quirites, ”civilister”.32 Fruktbarheten och 30 Heurgon 1957, 11–19. 31 Simon 1991, 137. 32 Scullard 1981, 79.

64



grödan tillkom i stället Quirinus som åkerbruksgud. Han beskyddade kornet som skulle sås vid Consulalia (den 21 augusti) och han skyddade det mot mjöldryga vid Robigalia 25 april. Vid Volcanalia 23 augusti åberopades han tillsammans med gudinnan Ops som beskyddade allt överflöd. Detta tillsammantaget visar att Quirinus hade med skörden att göra och att han tillhörde den tredje funktionen. Anropen vid bön som inledes med börjans gud Janus och som åtföljdes av ”Jupiter, Mars pater och Quirinus” visar också gudens ställning i den äldre kapitolinska triaden. Trots detta kan man inte komma ifrån att Quirinus faktiskt kallas krigsgud i källorna, men han är en annan sorts krigsgud än Mars.33 Hans roll blir i detta sammanhang snarast den som tillgodogör sig krigsbytet, vilket romarna tidigt ansåg vara ett näringsfång bland andra. I Augustus tidsålder gjorde poeterna Quirinus till den gudomliggjorde Romulus, framför allt i sammanhang när de talade om den nu äldre triaden, vilket gör att förvirringen kring Quirinus blir närmast total. I Vergilius Aeneid framställs detta på följande vis genom Jupiters tal: Av denna lysande troiska stam föds Caesar; hans välde skall Oceanen nå, hans rykte stjärnornas skara. Släktnamnet härleder han från den store Iulus, din sonson. Höljd av Österns troféer skall en gång i himlen han hälsas tryggt av dig; även han blir dyrkad på jorden med böner. Sedan när striden är slut, förmildras tider och seder. Vesta och Fides omutligt ren, Quirinus och Remus skall stifta lagar då och Krigets fruktade portar stängas med bommar av järn, den gudlösa Krigsgalenskapen (Furor) trona på vapen där inne med hundra kedjor av koppar bakbunden vråla vilt, medan blodet fradgar om munnen.34

Dikten syftar på Augustus fred som äntligen stängde portarna till Janustemplet, men det är däremot osäkert vilka som döljer sig bakom orginalets ord Remus cum fratre Quirinus vilket ordagrant översatt betyder ”Remus med sin bror Quirinus”. Kan det vara en bild av att brödrastriden nu är avslutad med hänsyftning på inbördeskriget eller är det kanske Augustus själv och hans vapenbroder Markus Agrippa som döljer sig bakom namnen? Kanske har Vergi33 Dionysios från Halikarnassos 2, 4. 34 Vergilius 1.280–296. öv. Björkeson. © Författaren och Studentlitteratur

65


lius i sin poesi målat upp en liknelse som kan tolkas på flera plan. Servius har i sin kommentar över Aeniden förklarat att Quirinus är ”den lugne Mars” och ”den Mars som råder över freden”. Denne vistas ”inne i staden” och representerar troligen folket som är på sin vakt mot anfall, medan den aggressive och krigiske Mars har sitt tempel och sina kultplatser utanför pomerium. Eftersom romarna inte hade någon krigarklass från begynnelsen fick han ta på sig dubbla roller: både av den krigiske Mars och den fredlige Quirinus.35

35 Dumézil 1970, 263ff.

66


6 Juno – den stora gudinnan i Rom

Juno, ungdomens gudinna Gudinnorna Juno och Minerva satt vid Jupiters sida i templet på Capitolium och tillsammans bildade de den yngre triaden. Denna tillkom förmodligen under inflytande av etruskisk religion. Bilden av Juno påverkades också av den grekiska Hera, men man kan ändå spåra särpräglade drag hos den romerska gudinnan. Förbindelsen med Jupiter verkar också vara konstruerad och detta styrker känslan av att Juno var en självständig gudinna, oberoende av de manliga gudarna.1 Romarna ansåg att Juno var en av deras allra äldsta gudomar. Hon troddes vaka över människorna i livet och var således en följeslagare från vaggan till graven. Som sådan anropades hon under olika epitet eller som himmelsgudens maka eller luftens gudinna.2 Detta medförde att Juno tillskrevs många olika tillnamn och funktioner, vilket gör hennes roll i den romerska religionshistorien omdiskuterad i forskningen. De två huvudsakliga uppfattningarna ser antingen Juno som en stor gudinna, som avspjälkat sig i sina specialfunktioner eller som en mängd lokala smågudinnor, som sammansmält till den himladrottning, som dyrkades på Capitolium.3 Inom forskningen är man också oeniga om vad namnet Juno kan betyda. Tidigare såg man henne som en kvinnlig motsvarighet till Jupiter och Zeus och försökte härleda hennes namn ur deras namn. Man försökte sammanföra namnet med juvenis, ”ungdom”, men 1 2 3

Simon 1991, 94. Cicero De natura deorum 2.66. Hänninen 2000, 23.


67


detta har medfört problem. Trots detta är många ändå eniga om tolkningen ”ungdomens gudinna”,4 besläktad med ord som iunix, ”kviga” och iunior, ”yngre”.5

Juno Sospita I Lanuvium, en stad söder om Rom, finns inskrifter som hyllar Juno med tillägget S. M.R., vilket skall uttydas som Seipes, Modern och Drottningen.6 Seipes torde vara en dialektal form av Sospita, ”den beskyddande”, som var ett tillnamn till Juno i en speciell aspekt. Hon avbildades som ett krigiskt väsen med ett getskinn där hornen satt kvar över huvudet, bar sköld, svärd och underliga skor där skospetsen pekade uppåt. Juno Sospita var således en krigsgudinna och på mynt avbildades hon i en vagn. Juno och hennes tillnamn bildar, enligt Dumézil, den kvinnliga motsvarigheten till den indoeuropeiska trefunktionen. I sin gestalt omsluter hon härskaraspekten i form av namnet Regina, krigarfunktionen genom Seipes-Sospita och produktionen genom Mater, vilket levt kvar i Lanuvium, medan det i Rom förvandlats till Regina, Moneta, och Lucina, som övervakar födelsen.7 I Lanuvium hade Juno Sospita ett berömt tempel, som besöktes årligen av Roms konsuler. Anledningen till detta var det latinska förbundets misslyckade uppror mot Rom, 340 f.Kr. För att befästa de goda relationerna offrade romarna till Juno Sospita i Lanuvium och hon erhöll också två tempel inne i Rom, varav ett var beläget på Holitorium, ”Oljetorget”, som i dag kan återfinnas bland resterna av de tre tempel som ligger under kyrkan S:a Nicola in Carcere.8 Juno Sospitas tempel i Lanuvium var således en symbol för romarnas enhet med bundsförvanterna och det finns såväl historiska notiser som rena legender som tyder på detta förhållande. Templet var också berömt för sina tecken och under som togs emot

4 5 6 7 8

68

Parker 1974, 4. Schilling, s. v. Juno ER. Dativform, tillägnad Juno Seipes Mater Regina. Dumézil 1953, 116. Palmer 1974, 3031. © Författaren och Studentlitteratur


av senater och ledande romare med största allvar. Efter Hannibalkrigen fick Juno Sospita i Lanuvium ett vackert smycke i rent guld. I Lanuvius firades årligen en ceremoni, som visar Junos aspekt av fruktbarhet. I templet fanns en orm och varje vår skulle en utvald jungfru mata ormen med kakor. Om ormen inte ville äta, så var flickan inte jungfru och vad värre var varslade dessa omständigheter om ett kommande nödår. Vanligen åt ormen upp kakorna och därmed var förhållandet mellan gudinnan och människorna förnyat.

Juno Lucina Juno var den som beskyddade kvinnorna under deras fruktsamma liv. Denna barnsbördsgudinna hade redan 375 f.Kr. ett tempel på Esqvilinen redan 375 f.Kr. dit ingen fick inträda som inte hade löst upp knutarna i sin klädedräkt. Detta ansluter till en föreställning om att knutar kunde försvåra förlossningar och ge dem en olycklig utgång. Till detta tempel skulle varje nybliven förälder skänka en liten gåva som tack för en lyckad nedkomst. På Esqvilinen fanns också en lund (lucus) tillägnad gudinnan och vissa forskare menar att tillnamnet Lucina kommer härifrån.9 Plinius d.ä. berättar att det fanns ett lotusträd i närheten av hennes tempel som utgjort själva lunden. Detta träd kallades också för Hårträdet (capillata) eftersom vestalerna offrade sitt hår till detta.10 Mer trolig är den förklaring som menar att Lucina kommer av lux, ”ljus”, och det innebär att hon var den som lät barnet skåda dagens ljus.

Den krigiska Juno Juno visade sig som krigsgudinna tidigt i Seipes-Sospitas gestalt, men under republiken visade hon sig som Juno Martialis, vilket inte ursprungligen syftade på hennes krigiska aspekt utan snarare hen9 Simon 1991, 94–95. 10 Plinius Naturalis Historia 16, 235. © Författaren och Studentlitteratur

69


nes festdag den 7 mars. Hennes krigiska aspekt visar sig i hennes roll som den varnande och vakande gudinnan och som sådan anropas hon under namnet Moneta. Detta namn skulle hon ha fått när hennes heliga gäss varnade fältherren Manlius när gallerna attackerade Capitolium en mörk natt 390 f.Kr. Som tack restes ett tempel till Juno Moneta, intill en byggnad där man präglade mynt under republikens dagar. Mynten, som bar Junos bild, fick i sin tur namn efter templet och därifrån stammar ordet för mynt på de flesta moderna språk. På denna plats ligger nu kyrkan Santa Maria d’Aracoeli, som utmärker sig för en alldeles speciell och undergörande Jesusbild, vanligen kallad Il bambino. Det finns dock en misstanke om att bilden i själva verket skulle vara en romersk lar, det vill säga en husgud. (Om larerna berättas på s. 105) Juno Populona var inte folkets gudinna som man skulle kunna att tro, utan tillnamnet syftar på den folkarmé som de romerska borgarna bildade under den tidiga republiken. Detta ord utvecklades sedan till ordet populus, ”folk”, i största allmänhet. Firandet av Juno som en militärens gudinna övergick till att hon även firades som alla människors gudinna.11 Juno Curitis hade en gammal kult och namnet skall stamma från det sabinska ordet curis, vilket betyder ”spjut”. Denna gudinna dyrkades över stora delar av Italien och man känner också till en bön till henne: ”Juno Curitis, beskydda mina kamrater i Curian med din vagn och din sköld.” Även i Roms Curia firades denna Juno med en frugal måltid bestående av frukter och enkla bröd placerade på lerfat och i korgar och de serverades tillsammans med vin i lermuggar.12

Juno Regina Juno var drottningen bland gudarna och det var i den aspekten som hon dyrkades vid Jupiters sida uppe på Capitolium. Men det fanns andra tempel till Juno Regina i staden. Efter segern vid Veii lät Camillus bygga ett tempel till henne på Aventinen i närheten av den nuvarande kyrkan Santa Sabina. Ett annat tempel låg på Mars11 Palmer 1974, 6–7. 12 Palmer 1974, 5.

70



fältet och även detta råkade ut för åsknedslag och bränder men blev återuppbyggt av Caracalla. Den första dagen i månaden (kalenda) var helgad till Juno och speciellt den första mars skulle männen be för sina hustrurs hälsa och ge dem presenter, medan kvinnorna underhöll slavarna och gav dem mat. Dagen kallades följaktligen för Matronalia. Givandet av presenter var mycket vanligt och levde kvar länge under senantiken, något som Tertullianus beklagar att även de kristna iakttog.13 Kanske var denna sed en föregångare till våra dagars mors dags-firande.

Kvinnoriter till Junos ära I det antika Rom hade kvinnorna en tillbakadragen ställning i samhället och saknade direkt inflytande över politiken. Även i hemmet gällde husfaderns (paterfamilias) oinskränkta rätt över samtliga familjemedlemmar. Däremot deltog de romerska kvinnorna aktivt i religiösa sammanhang och i synnerhet i Junos kult. Kvinnorna bildade inte heller någon formlös massa i dessa riter utan delades in i jungfrur, nygifta och matronor.14 Den första rit som en ung flicka skulle genomgå var vid hennes inträde i puberteten. Liknande riter skymtar också i grekisk religion, där unga flickor initierades till gudinnan Artemis ära i Brauron.15 Dessa riter var inte lika uppmärksammade som pojkarnas övergång till män i och med att de antog en toga virilis, ”en manlig toga”, i Jupitertemplet som markerade deras inträde i det politiska och det militära livet. Eftersom någon motsvarande rit inte kan noteras beträffande de unga flickorna, har man antagit att tidsrymden mellan deras inträde i puberteten och äktenskapet skulle vara alltför kort för att man skulle hinna med några direkta pubertetsriter. Mot detta kan man visa att romarna skilde på begrepp som puella, ”flicka”, och virgo, ”jungfru”.16 Den rit som firades till Juno med till-

13 14 15 16

Scullard 1984, 87. Gagé 1963, 48–63. Dowden 1989, 1–55. Hänninen 2000, 32.


71


namnet Sororia, har av antika författare tolkats som en sådan rit, eftersom verbet sororiare kan tolkas som ”svällande bröst”.17 Mer om denna rit är inte känt och många forskare gör också helt andra tolkningar.18 Juno beskyddade äktenskapet ur många olika aspekter och några av dessa har redan nämnts i samband med specialgudarna (s. 44). I brudens utstyrsel ingick ett litet spjut som enligt uppgift hörde ihop med Juno Curitis. Meningen med detta föremål har dock gått förlorad för eftervärlden, men man har föreslagit att det skulle kunna symbolisera olika former av manlighet.19 I äktenskapet spelade Juno en dominerande roll genom att beskydda hustrun och de äktenskapliga banden. Hon var fiende till mannens utomäktenskapliga eskapader, och hon var den som kvinnor kunde vända sig till med sina äktenskapliga bekymmer. Dygdighet, anständighet och flit gynnades av henne, men framför allt hjälpte hon kvinnor under graviditeten, vilket kunde behövas. Detta visade sig också i Junos tempel som innehöll votivgåvor i form av inre och yttre könsorgan och kvinnobröst. Varje kvinna sades dessutom ha sin egen juno liksom varje man hade sin genius. Detta gällde för de gifta kvinnorna. De ogifta identifierade sig med Diana.20

Fester till Juno Nonae Caprotina kallades en viktig fest till Junos ära som firades varje år den 7 juli på Marsfältet och i denna fick bara kvinnor delta, både matronor och slavinnor. Man slog sig ner under ett vilt fikonträd, som man skar grenarna av, och offrade saven som kallades ”fikon-mjölk”.21 Förklaringen till denna rit var att Rom en gång i sin tidiga historia var belägrat utan möjlighet att försvara sig och dessutom avkrävdes att lämna ut sina kvinnor. Några slavinnor 17 18 19 20

Plinius Naturalis historia, 31.66. Hänninen 2000, 51. Hänninen 2000, 35. Genius och juno hör till Augustus epok medan det är svårt att finna belägg för junones under republikansk tid. Se Dumézil 1970, 293. 21 Scullard 1981, 161–161.

72



erbjöd sig att uppträda som sina husmödrar och begav sig till fienden utanför murarna. På natten när männen hade somnat, signalerande kvinnorna till staden från toppen av ett fikonträd (capificus) och romarna kunde nu lätt övervinna sina belägrare.22 Historien verkar vara konstruerad för att förklara slavinnornas närvaro vid denna uppsluppna damfest.23 Det fanns andra fester som anknyter till Juno som också har att göra med ett fikonträd, nämligen ficus Rumina, som stod vid den grotta där Lupercalierna firades. Dessutom bar de ynglingar som medverkade i denna rit ett getskinn som kallade amiculo Junonis (s. 156). Rumina ansluter också till en gudinna med detta namn, som beskyddade ammande mödrar och som hade ett altare på denna plats. Kanske var hon en aspekt av Juno.24 Offret till Juno av fikonträdets sav kan också tolkas som en symbol för bröstmjölk, men även som sperma vilket anknyter till de sexuella symboler som omger fikonträdet. Under sommaren ympade man vilda grenar från han-fikonträd på de odlade hon-träden för att underlätta pollineringen. Möjligen var den lättsinniga damfesten under Nonae Caprotina en symbol för odlingen av fikon, men detta är bara ett antagande bland många.25

Prästinnor i Junos kult Juno hade inga egna prästinnor utan riterna ombesörjdes främst av Regina Sacrorum, makan till Rex Sacrorum, som skulle offra första dagen i månaden i Regia. Utanför Rom där Juno också hade en stark ställning hade hon egna präster och prästinnor och i Lanuvium till och med sin egen flamen.26 Junos kult var dock livaktig och sköttes i Rom främst av matronorna. Till matronor räknades gifta kvinnor

22 Historien tycks ha varit en vandringssägen som ursprungligen kommit till Grekland. I Sverige är den känd som den heroiska Blenda som tillsammans med andra unga kvinnor frälste Värend från danskarna och därmed utverkade särskilt gynnsamma lagar för kvinnokönet i detta landskap. 23 Hänninen 2000, 49. 24 Hammond & Scullard 1970, 940. 25 Simon 1991, 104. 26 Hänninen 2000, 54. © Författaren och Studentlitteratur

73


med obefläckat rykte, men inte de mätresser som kallades paelex och inte heller slavinnor. I vissa riter fick bara matronor som var univira, ”gift med bara en man”, delta. Man firade gudinnan genom offer av sädesprodukter av olika slag, blommor och dryckesoffer. Det ansågs inte passande för kvinnor att använda knivar och delta i blodiga riter. Dessa offer hade dock lägre status än de blodiga.27 Förutom de kalendariska riter där Juno anropades förekom kriser, när balansen mellan gudar och människor var störd. Detta visades ofta genom järtecken, prodigium, som skildes från de gynnsamma tecken, som kallades auspicium. I Roms historia förekom det ofta att Juno reagerade genom olycksbådande tecken såsom födelse av androgyna barn, stenregn eller blixtnedslag i sina egna tempel. Det var matronornas uppgift att blidka gudinnan med gåvor. Med utslaget hår bad de gudinnan om nåd medan de överlämnade dessa i hennes tempel. Gåvor av guld troddes lugna henne för en tid, men sedan kunde gudinnan reagera med andra tecken, som togs på största allvar och åtgärdades med nya böner och gåvor från matronorna, som ibland hämtade dessa från de egna hemgifterna.28 Den stora gudinnan Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen. Hon bar på många olika egenskaper och kunde uppträda så väl i de officiella ceremonierna som i privatlivet. Hur man än tolkar gudinnans gestalt, var hon den mest framträdande av gudinnorna i Rom.

27 Burkert. Dock skulle vissa prästinnor i Rom offra som Flamincica Dialis, Regina Sacrorum och vestalerna. 28 Hänninen 2000, 59ff.

74


7 Börjans och slutets gudomligheter

Janus två ansikten Namnet Janus är besläktat med ordet janua, som betyder ”port” och de flesta lingvister anser att ordet stammar från roten ei- med betydelsen ”att gå”. Janus funktion har med överskridande av trösklar eller broar att göra och från namnet kommer moderna ord som månadsnamnet januari och det engelska janitor, ”portvakt”. Kullen Janiculum på andra sidan Tibern ansågs vara hans mark,1 och man tänkte sig att den uppfattades som en port till själva staden Rom.2 Det berättas att Janus kultbild övervakade bron över Argiletum, den bäck som rann mitt på Forum under den äldsta tiden, och att man inte fick gå över den utan att offra till gudarna. Sedermera fick Janus ett eget litet tempel på Forum vid Curian, vars dörrar stod öppna i krigstid, men var stängda i fredstid. Detta var sällsynt i Roms historia, men kejsar Augustus berömde sig av att ha stängt portarna inte mindre än tre gånger.3 Öppnandet var i själva verket en symbolhandling, som gjorde guden uppmärksam på att det var fara å färde. Ritualen hörde samman med den som förrättades i Regia, där man ropade att Mars skulle vara vaksam. Janus var all börjans gud och i uppräkningar av gudar kom han i denna egenskap till och med före Jupiter.4 Detta visar sig i en formel som inleds med anropandet av Jane, Jupiter, Mars pater, Quirine, Bellona, Lares, divi Novensiles, dii Indigetes, … dii Manes.5 Vidare hade 1 2 3 4 5

Ovidius Fasti 1, 245f. Simon 1991, 91. Res Gestae 13. Cicero De natura deorum. 2.27. Livius 8.9.6.


75


Juno och Janus en viss förbindelse med varandra. Exempelvis bevakade båda två Calendae, den första dagen i månaden.6 Året inleddes med Janus och den första dagen tillbads han med rökelse och väldoftande kryddor och unga tjurar offrades till honom. Även morgonen, början av den nya dagen, tillhörde honom: O gryningens fader eller Janus om du föredrar det som ger människor arbetets början och livets strävan sådan är gudarnas lag, låt det börja min sång.7

Hans roll som börjans gud speglas också i den myt som berättar att han var den förste kungen i Latium i guldåldern i Ovidius Fasti.8 Tidigare i dikten har han också sagt sig vara lika gammal som Kaos, urtillståndet, och berättar om sitt uppdrag att vakta himlens port.9 Även andra texter visar att Janus tänks vara en gud från urtiden eller rent av den förste av gudar. Janus anses vara den som grundat religionen, byggt det första templet och den som överhuvudtaget uppfunnit en mängd nyttiga saker till människosläktets välsignelse. Detta bidar till att man kan se tydliga likheter mellan honom och andra urgudar i de uråldriga indoeuropeiska myterna, som Heimdall som enligt fornskandinavisk mytologi ”föddes i urtiden”. Liksom Janus är Heimdall också den som vaktade ingången till gudarnas värld uppe på regnbågen.10 Janus uppträdde under namnet Bifrons, ”två huvuden”, och avbildades också på detta sätt. Ibland omges hans bild på mynt med siffrorna 300 och 65 vilket syftar på hans förbindelse med året och dess dagar. En av Roms äldsta bronsstatyer stod på Forum Romanum och föreställde Janus. Den var liksom de andra avbildningarna försedd med en stav (virga), som portvakter hade för att köra bort ovälkomna besökare, och likaså en nyckel till dörrarna. Den romerske Janus framställdes vidare som en skäggig man, inte sällan med glad min på den ena sidan och dyster på den andra. Hans dubbelhet och funktion som både ingång och utgång, liknade den grekiske Hermes roll under senantiken och den hermetiska traditionen.

6 7 8 9 10

76

Dumézil 1970, 328. Horatius Sermones. 2.6.20–23. Ovidius Fasti 1, 247. Ovidius Fasti 1, 95–175. För en jämförelse se Hyndluljód 37 i Den poetiska Eddan. © Författaren och Studentlitteratur


Janus saknade en egen flamen, trots att han tillhörde den allra äldsta kretsen kring Vestas tempel och Regia. Den urgamla riten ”att gå under oket”, som berättas i samband med Horatiernas strid med Curiatierna (s. 46), tycks höra samman med hans kult. Enligt beskrivningarna hos Livius och Dionysios från Halikarnassos var detta en soningsrit, men andra uppgifter tyder på att det också kan ha varit en initiationsrit, som tillägnades gudomarna Janus och Juno under namnen Janus Curiatius och Juno Sororia. Dessa båda medverkade vid barnets tillblivelse och det verkar som om de också vaktade över barnens övergång till vuxenstadiet. På Quirinalen fanns en port som kallades Janus Curiatius och som tycks ha haft anknytning till unga mäns övergångsriter och myten om Horatierna och Curiaterna. Här skulle enligt traditionen den överlevande av Horatierna efter sin botgöring ha byggt ett altare till Janus Curiatius och Juno Sororia.11 Tigellumporten och de båda altaren stod nära Compitum Acili på den sydvästra sluttningen av Oppium. Den reparerades regelbundet och existerade ännu på 300-talet e.Kr. Under Livius tid offrade präster på detta altare, men orsaken till att det hade rests hade redan då fallit i glömska så när som på berättelsen om de kämpande Horatierna och Curiaterna.12

Vesta och den heliga elden Vesta beskyddade den heliga elden, men hade mer vittgående funktioner, genom att hon tänktes tillhöra det romerska folket och därmed garantera deras existens för all framtid. Det finns till och med antydningar om att hennes kult skulle ha varit den första på Forum och eftersom elden inte bara hade en praktisk funktion utan en religiös, bör denna höra till de ursprungliga. Det Vestatempel som nu finns rekonstruerat på Forum går tillbaka till Julia Domnas ombyggnad från 200-talet e.Kr., men under denna döljer sig resterna av ett tempel, som byggdes femhundra år tidigare. Rester av djurben från offer och keramik på platsen vittnar om att kulten hade sina anor långt tillbaka till det äldsta Rom.13 11 Dionysios från Halikarnassos 3, 11. 12 Scullard 1984, 190. 13 Brelich 1949, 25. © Författaren och Studentlitteratur

77


Den litterära traditionen sträcker sig längre tillbaka och berättar om hur en förhärjande brand drabbade templet 241 f.Kr. Den dåvarande Pontifex Maximus hette då Caecilius Metellus och han störtade in och räddade de heliga föremålen som förvarades i penus, templets allra heligaste. Hit fick ingen man, inte ens Pontifex Maximus, komma och trots att Caecilius Metellus lyckades rädda de heliga föremålen, blev han straffad med blindhet för sitt intrång. Släkten Caecilius hade redan tidigare haft ett liknande mellanhavande med Vesta. Eldens gud Vulcanus hade avlat en son alltför nära Vestas eld och detta ledde till att barnet fick mindre ögon än vad en människa borde ha. Han kallades därför för Caecilius, ”den lille blinde”, och blev stamfar för ätten Caecilia, som enligt denna myt kunde åberopa en gudomlig härstamning.14 Vestatemplet utsmyckades under Augustus tid och senare under Nero och restaurerades flera gånger till dess att det stängdes under Theodosius regering 394 e.Kr. Det äldsta Vestaaltaret var runt och kring detta var själva tempelbyggnaden belägen. (Vestas hus var inget tempel utan ett hus, aedes, men eftersom man av tradition kallar det ett tempel så används denna term.)15 Man genomförde heller inga offer till Vesta, men anropade henne vid offer till andra gudar. Det fanns också andra rundtempel, som Herkulestemplet på Forum Boarium och det äldsta av alla, Venus Cloacinas tempel i närheten.16 Vestas namn kommer av en rot som betyder ”den skinande, den brinnande”, vilket passar bra för den personifierade eldsgudinnan. Samma rot återkommer i hennes grekiska motsvarighet Hestia, som dock betydde mindre än den romerska gudinnan. Fastän hon själv framställs som jungfru, beskyddar hon moderskap och detta har att göra med hennes heliga eld som ansågs vara livgivande. Vesta tänktes också vara närvarande vid härden i varje hem, där hon residerade tillsammans med de andra husgudarna, larerna och penaterna (s. 105). Vesta hade ingen kultbild, säger Ovidius,17 medan Cicero berättar att en Pontifex Maximus vid namn Quintus Scaevola blev dödad

14 15 16 17

78

Brelich 1939, 30–41. Se Gellius 14, 7 och Servius 7, 153. Brelich 1949, 41. Ovid. Fasti 6.299. © Författaren och Studentlitteratur


framför Vestas staty (ante simulacrum Vestae).18 Vissa forskare menar dock att Cicero misstagit sig och i själva verket menar att detta hände vid Vestas altare. Där fanns helt enkelt inte plats för någon staty.19 Däremot verkar Cicero ha rätt när han i De natura deorum berättar följande om Vesta: ”Hennes makt sträcker sig över altare och härd och därför slutar alla offer och böner med denna gudinna, eftersom hon är övervakaren av det innersta.”20 Här överensstämmer placeringen av Vesta i bönen med den fornindiske eldsguden Agni (som också kunde placeras först) och den fornpersiske motsvarigheten Atar som alltid kom sist. Hos osseterna förekom ännu i modern tid en eldsande, som alltid avslutade den allmänna bönen till gudarna.21 Möjligen kan man här räkna in den fornskandinaviske Loke, som ibland har drag av att vara en eldens gud och som är den siste av de gudomar som stupar i Ragnarök.22 Ovidius karakteriserar den jungfruliga Vesta på följande sätt: Tänk på Vesta som ingenting annat än eldsflammor och du förstår att inget föds ur flammorna. Därför är hon förvisso en jungfru som varken ger eller tar emot säd och hon älskar sällskap av jungfrur. Länge tänkte jag dåraktigt att det fanns bilder av Vesta, men sedan fick jag veta att den inte fanns någon under det kupiga valvet. Den odödliga elden är gömd i templet, men det finns ingen bild av Vesta ej heller av elden. Jorden står av sin egen kraft.23

Det faller sig då naturligt att manliga gudomar saknas i Vestas sällskap förutom kontakten med eldens gud Vulcanus. Ovidius berättar på ett annat ställe i Fasti om ett våldtäktsförsök från Priapus sida, vilket förhindrades av en skriande åsna. Skall jag fortsätta eller ska jag berätta om din skam, röde Priapus? Det är en kort historia, men mycket skrattretande. Kybele, vars huvud är krönt av en krona av stadens murar och torn, bjöd de odödliga gudarna på fest. Hon inbjöd satyrerna också och de lantliga nymferna. Silenus var där, fastän ingen bjudit honom. Det är förbjudet – och det skulle ta för lång tid – att berätta om gudarnas fest. Natten 18 19 20 21 22 23

Cicero De Natura Deorum. 3, 80. Simon 1991, 255. Cicero De Natura Deorum. 2, 27. Dumézil 1970, 322–323. Näsström 2001, 115–123. Ovidius Fasti 6, 291–299.


79


igenom drack de mycket och sov ingenting. Några vandrade hit och dit genom dalarna av det skuggiga Ida, andra låg ner och vilade sina lemmar på det mjuka gräset, andra igen lekte eller föll i sömn eller krokade armar i varandra och stampade i det gröna gräset i tretakt med lätta fötter. Vesta lade sig och tog utan bekymmer en fridfull slummer, precis där hon var och vilade huvudet på en tuva. Men den röde beskyddaren av trädgårdarna jagade nymfer och gudinnor; än här än där drog han fram. Han upptäckte också Vesta. Det framgår inte klart om han trodde att hon var en nymf eller att han visste att det var Vesta; själv sade han att han inte visste. I vilket fall som helst upprestes ett hopp hos honom om kärlek och han försökte komma åt henne i hemlighet och gick fram på tå med bultande hjärta. Nu råkade det sig så att gamle Silenus hade lämnat åsnan som han ridit på vid floden som sorlade milt. Guden av den långa Hellesponten (Priapus) var just i färd med att bemäktiga sig henne, när åsnan stämde upp ett olägligt skriande. Skrämd av det höga ljudet sprang gudinnan upp. Alla rusade dit men han lyckades undkomma alla de händer som försökte gripa honom. Det är den vanliga seden i Lampsacus att offra detta djur till Priapus med orden: ”Vi ger inälvorna av den vältaliga åsnan.” Det är honom, gudinna som du firar med ett halsband av löv som tack för tjänsten. Arbetet upphör, kvarnarna är tomma och tigande.24

Ovidius har nog fantiserat ihop den här historien, som tycks sakna jämförbara berättelser i mytologin. Trots detta vill många forskare spåra en ursprunglig fruktbarhetskult i dyrkan av Vesta.25 Vestalerna, gudinnans tjänare, skulle vara lika kyska som gudinnan själv. Den mest namnkunniga var den mytiska Rhea Silvia som blev moder till Romulus och Remus (s. 30). Det finns många varianter av historien om dessa tvillingar: vestalen heter ibland Ilia,26 hennes far var vanligen den grymme Amulius men även Aeneas nämns i denna roll.27 Hennes förförare brukar antingen vara Mars eller en främmande daimon28 men kvinnan i berättelsen förblir dock alltid en vestal. En parallell till Livius berättelse om tvillingarnas födelse utgör historien om den grymme kung Tarchetius, som var kung över Albano. I hans hus visade sig en märklig skepnad, en fallos, som blev kvar där 24 25 26 27 28

80

Ovidius Fasti 6, 319ff. Brelich 1949, 72ff. Dionysios från Halikarnassos 1,76,3; Plutarkos Romulus. 3,3. Servius kommentar till Aeneiden 1, 273. Dionysion från Halikarnassos 1.77. © Författaren och Studentlitteratur


i många dagar. Ett orakel förklarade att en jungfru måste ha samlag med denna fallos, vilket i sinom tid skulle resultera i en son med märkliga och goda dygder. När Tarchetius befallde sin dotter att genomföra detta, skickade hon en slavinna i sitt ställe. Slavinnan födde tvillingar, men Tarchetius som ansåg sig vara bedragen, lät sätta ut gossarna vid floden och dit kom sedan varginnan för att ge dem di. Kvinnorna i berättelsen är inte vestaler, men beskyddas hela tiden av Vesta.29 Historien upprepar sig i den mystiska berättelsen om Servius Tullius tillblivelse, som Dionysios från Halicarnassos återger den: De berättar att i elden i palatset, på vilken romarna offrade och på vilken de helgade den första smakbiten av måltiden, reste sig en mans fallos över elden. Ocrisia (en slavinna av kungaätt) var den första att se den när hon bar de sedvanliga kakorna till elden och hon talade om det för kungen och drottningen. Tarquinius (kungen), tillägger de, förvånades över detta järtecken, men Tanaquil (drottningen) som inte bara var vis utan också lika kunnig i att tyda spådomar som någon av tyrrhenerna, sade till honom att det var bestämt av ödet att en arvinge skulle födas från den kungliga härden, bättre än andra människor genom en kvinna som skulle låta sig befruktas av uppenbarelsen. När de andra siarna sade samma sak, tyckte kungen att det var passande att Ocrisia, som först såg järtecknet, skulle ha samlag med det. Därefter smyckades denna kvinna till brud och låstes in i det rum där järtecknet fanns. Och någon av de större eller mindre gudarna, kanske Vulcanus, som somliga tror eller familjelarerna hade haft samlag med henne och sedan försvunnit och hon blev havande och födde Tullius efter vederbörlig tid.30

Tullius mor Ocrisia, som var slavinna och samtidigt kungaättling förenar de två kvinnogestalterna i Plutarchos skildring till en. Möjligen kan hon ha haft en sakral funktion, även om det inte sägs rent ut att hon är en vestal. Likheten med berättelsen om Romulus och Remus framgår också genom att fadern är okänd, antingen Vulcanus, en mindre gudom eller husets lar. Sonen blir liksom Romulus kung.31

29 Plutarkos Romulus 2.2. 30 Dionysios från Halikarnassos 4. 2, även hos Ovidius 6.627. 31 Beträffande alla dessa riter, se Capdeville 1995, 1–55. © Författaren och Studentlitteratur

81


Källa

Moder

Fader

befruktning

avkomma

Livius

Rhea Silvia, vestal

Mars

våldtäkt

Romulus, kung

Plutarchos

prinsessa och slavinna

Vulcanus

fallos i elden

Romulus, kung

Dionysios från Halikarnassos

Ocrisia som är prinsessa och slavinna

Vulcanus, annan gud eller familjelar

fallos i elden

Servius Tullius

Det är fullt möjligt att dessa myter tillhör Vestas kult, eftersom kvinnan i samtliga berättelser bär på egenskaper som utmärker gudinnan själv. Denna hjältinna uppträder nämligen både som jungfru och moder, samtidigt som hon också är prinsessa och tjänare. Alla dessa funktioner finns med som beteckningar för vestalernas tjänstgöring och uppdrag. Det mytiska samlaget med elden i de senare berättelserna bildar en symbolisk bakgrund till Vestas kult i Rom. Huruvida denna är äldre än den berättelse om Mars våldtäkt av Rhea Silvia, som Livius presenterar, är naturligtvis omöjligt att avgöra. Denna myt är dock mer friserad än de båda andra, vilket bidrar till en viss misstanke om att den skulle kunna vara av senare datum, eftersom bilden av Mars som romarnas fader passade in i ideologin i Livius kretsar. Vestas eld måste förnyas den 1 mars, då hennes prästinnor gned två speciella träpinnar av ett ”lyckligt träd” (felix arbor) mot varandra. Man tog också fram heliga föremål ur Vestahelgedomens penus, ”skafferi”. Bland dessa fanns Trojas heliga palladion, en slöja som tillhört Priamos äldsta dotter och Priamos egen spira. Dessa föremål skulle sagohjälten Deneas ha fört med sig.32 Ibland påstås det att vestalernas allra heligaste skulle dölja en penis, men detta torde vara en sammanblandning med ordet penus. Troligen innehöll detta skafferi även den gammaldags handkvarn på vilken vestalerna malde det salta mjölet till offerkakor som användes vid de flesta av Roms religiösa fester. Vattnet till dessa kakor måste hämtas från en helig källa i närheten och det fick inte komma i kontakt 32 Palladion var en helig kultbild av trä som föreställde Athena och som beskyddade staden. Zeus hade givit en sådan bild till Troja och för att staden skulle kunna erövras, smög sig Odysseus och Diomedes in i stadens tempel och rövade bort bilden. Enligt romersk tradition hade dock Aeneas lyckats röva den tillbaka och fört med sig den till Italien.

82



med jorden, eftersom det då förlorade sin styrka. Det bars därför i hinkar som smalnade mot basen. Kakorna förvarades i kärl med saltlake och rökelse i skafferiet och där fanns även askan från den ofödda kalv som bränts under Parilia (s. 151), liksom resterna av oktoberhästen (s. 61). Enligt uppgift fanns också två små statyer av penater, förrådets egna gudar.33 Vestas fest, Vestalia, varade från den 7 till den 15 juni, men den egentliga festen hade sin höjdpunkt den 9 juni. Dagarna i början och slutet av perioden kallades för nefasti, vilket innebar att man inte fick företa sig några officiella angelägenheter. Då öppnade man templets skafferi för matronorna som här kunde genomföra sina riter, men troligen var det allra heligaste stängt även för dem.34 Den 15 juni sopades härden och skräpet slängdes i Tibern. Nu upphörde den långa period av nefasti, som sträckte sig hela tio dagar under denna period. Även vestalerna kunde efter detta datum återgå till sina normala rutiner.35

Vestalernas liv I närheten av Vestas tempel och Regia låg en mängd officiella byggnader som Pontifex Maximus residens och pontifikalkollegiet. Här låg också Vestalernas hus med en liten rektangulär damm som ännu i dag kan ge en bild av hur denna byggnad såg ut. Litet länge bort låg de officiella byggnader som tillhörde Rex Sacrorum. Vestalerna, som var sex till antalet, hade olika sysslor. De bar vatten och skötte om den heliga elden och måste dessutom närvara vid de religiösa ceremonierna som ingick i Roms statsskick. Pontifex Maximus valde först ut tjugo flickor mellan sex och tio år med båda föräldrarna i livet och sedan utvaldes den eller de som skulle bli vestaler med lottens hjälp. Det var ju fråga om att flickan skulle fylla platsen efter en äldre vestal, som stod i begrepp att lämna kretsen. Vestalerna hämtades främst från patriciernas klass, men efter kejsar Augustus tid vände man sig också till plebejerna. 33 Scullard 1984, 149. 34 Scullard 1984, 148. 35 Scullard 1984, 153. © Författaren och Studentlitteratur

83


Efter detta uttalade Pontifex Maximus formuläret för hennes antagning till vestalerna krets. Hon lämnade nu faderns kontroll (Patria potestas) liksom alla sina band med släkten – även ömsesidigt arv – för att tillhöra den privilegierade kretsen av vestaler. I stället för sitt arv fick vestalen för sin verksamhet rejäl lön, vilken hon själv bestämde över. Den var dubbelt så stor som en välbärgad flickas hemgift, och för många flickor var det en vinst i ekonomiskt hänseende att tjänstgöra vid Vestas härd. Om vestalen avled under sin tjänstgöringstid gick hennes förmögenhet till den romerska statskassan.36 Vad som avkrävdes vestalen, förutom de religiösa förpliktelserna i gudinnans tjänst under 30 år, var ett liv i totalt celibat. Tio år beräknades gå åt för att lära sig plikterna, tio år för att genomföra dem och slutligen tio år för att lära ut dem. Efter detta kunde hon återgå till privatlivet och gifta sig, men ofta stannade kvinnorna kvar i det liv som de var vana vid, eftersom de ansåg detta vara bättre än privatlivet. Ett äktenskap med en före detta vestal var dessutom, enligt romersk tro, dömt att misslyckas och därför var det sällsynt att en före detta vestal inträdde i äktenskap.37 Vestalernas liv bestämdes av Pontifex Maximus och pontifikalkollegiet. Om de blev sjuka i tjänsten, bestämde prästerna vilken vård de skulle få och om de uppförde sig opassande fick de varningar av Pontifex Maximus. De bar en speciell dräkt och hade en frisyr med sex lockar synliga, som påminde om en bruds utstyrsel.38 Förutom att vakta Vestas eld, måste vestalerna också leva med den religiösa festkalendern, vilket bland annat innebar att de måste hålla sitt skafferi öppet för inspektion mellan den 7 och den 14 juni. Vid sidan av dessa husliga göromål fick vestalerna delta i förnäma banketter, i varje fall verkar det ha varit de äldre vestalernas privilegium. De hade också rätt att färdas på Roms gator i vagn och tillsammans med en liktor, en romersk ämbetsman som banade väg för dem i folksamlingar. De slapp avlägga ed och kunde även rädda en dödsdömd till livet om de mötte honom av en slump på vägen mot hans avrättning. På teatern hade de de bästa platserna tillsammans med kejsarhusets damer. 36 Balsdon 1969, 236. 37 Plutarchos Numa X, 2. 38 Scullard 1981, 148–150.

84



Deras kyskhet var en garanti för Roms välfärd, men de var samtidigt utsatta för frestelser. Om en vestal bröt sitt löfte skedde en landsomfattande olycka som i fallet med slaget vid Cannae 216 f.Kr. I varje fall anklagades två vestaler vid namn Opimia och Floronia för att ha brutit sina löften samma år. Den ena begick självmord och den andra begravdes levande vid den Collinska porten på Campus Sceleratus, ”brottets fält”. Den man som varit tillsammans med Floronia piskades till döds på befallning av Pontifex Maximus. Som rening för dessa landsomfattande olyckor skulle man ha offrat en kvinna och en man från Gallien och en kvinna och en man från Grekland på en plats där man brukade göra sådant, påstår Livius, men säger i samma andetag att detta var främmande för romersk sedvänja.39 Vestalerna blev inte sällan orättvist anklagade för okyskhet, men kunde i dessa situationer utföra mirakel, enligt de romerska historikerna. Vestalen Aemilia som låtit elden slockna, blev genast anklagad för okyskhet, men genom att kasta en bit linne på den kalla härden, fick hon elden att ta sig. Tuccia som anklagades för samma sak bar en full hink med vatten från Tibern utan att spilla och blev därmed frikänd från brott. idealet för vestalerna var den Clodia Quinta som var närvarande bland de många förnäma kvinnor i Rom som bildade mottagningskommitté för Magna Maters ankomst till Rom år 204 f.Kr. Då hände det sig att den trirem, det vill säga det fartyg, på vilken bilden fraktades gick på grund vid Tibermynningen och kunde sedan inte komma av grundet. Ett rykte spreds att detta berodde på att Clodia Quinta varit okysk och att Magna Mater därför inte ville komma till Rom. Vestalen tog då av sitt skärp, band det i stäven på skeppet och ropade med hög röst: ”Moder, du vet att jag varit kysk! Följ mig!” Undret inträffade och båten gick flott. Enligt en version drog den unga flickan båten upp till Rom, men enligt en annan sändes gudinnans bild från hand till hand av matronorna hela vägen in till Rom. Ingen av berättelserna verkar särskilt trolig och man kan nog räkna med att dessa ingick i Roms mytologi.40

39 Livius 22, 57, 2–6. 40 Näsström 1990, 39–40. © Författaren och Studentlitteratur

85

8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln

De flyende årens gudinna Anna Perenna hette den gudom som rådde över året och månadernas växlingar. De flesta anser att hennes namn kommer av latinets annus som betyder ”år” och perennus, ”återkommande”. Det finns dock andra teorier som menar att det skulle komma av ”gumma” (anus

Romersk Religion

Religion

Religion after Religion

Religion

Religion Egipcia

La Religion

Debating Religion

Mi religion

Dostoevsky's Religion

Danger, Religion!

Greek Religion

True Religion

Religion Ideario

Nature's Religion

Religion, Economy, and Cooperation (Religion and Reason)

Essays Religion

Nature's Religion

Religion Mesopotamica

Suffering Religion

African-American Religion (Religion in American Life)

Corporate Religion

Melanesian Religion

Native American Religion (Religion in American Life)

Retheorizing Religion in Nepal (Religion Culture Critique)

Washo Religion

Religion [ingles]

Mi religion

Religion Explained

Understanding Religion: Selected Essays (Religion and Reason)

Buddhismus verstehen. Religion der Nicht-Religion

Romersk Religion

Religion

Religion after Religion

Religion

Religion Egipcia

La Religion

Debating Religion

Mi religion

Dostoevsky's Religion

Danger, Religion!

Greek Religion

True Religion

Religion Ideario

Nature's Religion

Religion, Economy, and Cooperation (Religion and Reason)

Essays Religion

Nature's Religion

Religion Mesopotamica

Suffering Religion

African-American Religion (Religion in American Life)

Corporate Religion

Melanesian Religion

Native American Religion (Religion in American Life)

Retheorizing Religion in Nepal (Religion Culture Critique)

Washo Religion

Religion [ingles]

Mi religion

Religion Explained

Understanding Religion: Selected Essays (Religion and Reason)

Buddhismus verstehen. Religion der Nicht-Religion

Recommend Documents