Mit liv som Pythagoras

Fredrik Lång

Mitt liv som Pythagoras ^

S C H IL D T S

Fredrik Lång

Första inledningen

Ockupationen 1978 När Thaies myntade uttryck 1982 Sabotaget 1983 Sommaren med Sue 1984 Återblick - N u 1986 Det industrialiserade medvetandet 1986 Porträttet av direktör Rask 1988 Bagges italienska resa 19 9 1 Kärlek utan nåd 1992 I dessa tider 1994 Den finska mannens sorg 1996 För några stockars skull 1998 Bild och tanke 1999 Något som liknar en roman av Fredrik Lång 2000 Vägen, vandringen och hvet 2001 Den äktenskapliga komedin 2002 Ryska kusinen 2003

Andra upplagan Utgiven med understöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

© Fredrik Lång 2005 Schildts Förlags A b www.schildts.fi Omslag Anders Carpelan Gummerus Kirjapaino Oy Pieksämäki 2006 ISB N 951-50 -1510 -3

I nuet där jag skriver - och där jag inte längre är Pythagoras, och inte heller Zalmoxis, hans skugga och slav - har jag bemödat mig om att minnas allt somfinns att minnas. Jag minns den söta mjölksmaken, och jag minns hur nappflaskan smakade när man bränt ett hål genom nappen med en upphettad stoppnål, guttaperkasmaken, blandad med njutningen av ymnigt rinnande, söt, uppvärmd mjölk. Bortom detta av finns minnet av mors bröst. Förnuftet säger att jag inte kan minnas det men jag säger att jag minns. Det är inte så mycket ett minne som en känsla. Inte en bild utan en beröring. En hunger. Jag vill också tro, och det livligare när jag var yngre, eftersom tvivlen med åren har vuxit sig starkare samtidigt som själva minnet ersatts av ett minne av att jag mindes; jag tror att jag minns att jag låg i min vagn en solig, stilla vinterdag under en av de björkar som växte på tant Alvinas gård. Jag var ett söndagsbarn. Jag var åtta månadergammal. Kriget var slut och minafifräldrar var lyck­ liga. Framtiden var ett välsignat arbete. Rimfrosten i björken singlade sakta ner i mitt ansikte ochfyllde mig med skräck med sin lätta, kyliga be­ röring, menförtrollade mig samtidigt med sitt ljusspel och med blänket i de tusentalssvävande iskristallerna som i sinaftisetter ochprismor avspeglade solen mot en kristallklar, blå himmel. Erinringen gör en rörelse bakåt mot det ouppnåeliga. Längst ner i kis­ tan packar man de mest värdeftilla sakerna. Bortom minnet av mors bröst, ännu längre in i detpirst erfarna och otydligt ihågkomna, bortom rimfrosten som sakta singlade ner ur björken, bortom uppenbarelsen av ett glittrande universum som återspeglade sig som ett Buddhaleende i mina babyrunda kinder, bortom ögonen somförmådde fatta skönheten

i iskristallerna och i den bakomliggande djupblå himlen, finns själen som möter det omåttligt blåa i en rymd som är allförundrans urgrund. Det går en väg dit bortåt; jag känner vägen. Jag kan den med för­ bundna ögon. Det är själens väg. Det är vägen till mig själv. Där borta öppnar jag ögonen igen och ser ett annat landskap som också är mitt. Bländad av solskenet tar det en stund att uppfatta att det vita inte är rimfrost och snö utan vitkalkade murar och hus. Att det överväldigande blåa inte bara är en blå himmel utan också ettgnistrande blått hav. Samos. Ön i Egeiska havet. Ön där jag föddes för mer än tvåtusen­ femhundra år sedan. Ön därjag föddes som Pythagoras. Därjag föddes som Zalmoxis. Där jag växte upp, i Ekkelos kök eller i myntmästarens kammare. Nej, det är bara något somjag hört, än minnsjag det inte. Vi minns minnet av de minnen vi återerinrat oss, minnet av historier som berättatsför oss och om oss, minnet av bilder vi sett och som vi förväxlar med de ursprungliga upplevelserna, för länge sedan utsuddade och upp­ blandade på samma sätt som färgerna på en akvarell blandar sig och sprider sig och blir allt otydligare på ettfuktigt papper, bildar nya figu­ rer, skapar former som inte var avsedda, alstrar nya, överraskande mönstersom lever enligt sin egen rätt på sitt eget vis. Sådant som min­ net är. För att utröna hur benen bildas i den havandes hv För att utröna dig i vilken jag lever dig som lever i mig Gjorde jag resan drömde jag färden upplevde jag äventyren som skapade mig ^

Andra inledningen

Också denna afton har jag lämnat Vännerna för att få vara ostörd med mina tankar och minnen. Tankarna är det sällskap som numera tröttar ut mig allra minst. Det är i tankarna och minnena jag lever mitt liv. Minnet är som gudarnas budbärare Hermes, han som flyger och far. Det löper fram och tillbaka med budskap från en tid till en annan. I kväll har jag vandrat längs stigen ut till udden. Där, ensam med havet och vinden, är det gott att begrunda sitt liv. Mitt liv som Pythagoras. I kväll andas havet lugnt och ger ro. Andra kvällar är det hetsigt och upprört som om det ville oss dödliga något annat. Det finns järtecken och förebud av olika slag, och det finns såväl lärda som olärda som tror att de kan tolka dem. I denna stund hjälper detta intet. Det är endast jag, Pythagoras, som kan fatta det oundvikliga beslutet. Grunderna för mitt be­ slut finns inte i havets svall, inte i fåglarnas flykt och inte heller i stjärnornas konstellationer, utan inom mig själv. Allt finns inom mig själv. Det är jag som är Pythagoras, den pythiske Apollons son. En rostfärgad skymning fyller luften fram till havets kant bakom vilken solen redan gått ner. Fiskebåtarna är på väg in med sina fångster. Det hörs rop från båtarna. Männen ropar till varandra och frågar hur fiskelyckan har varit. ”Var sjön givmild.>” ropar männen. ” Har Poseidon varit gunstig.^” Rorsmännen ger order till sina roddare att de skall pöka sig på och inte prata så mycket. Pusten i andedräkten kan de använda till något bättre än att lufta sitt tal. Håll takten, skriker rorsmännen, natten väntar inte på den late.

För några dagar sedan föll tät snö över bergen trots att vi befinner oss i månaden munichion. Efter snön kom regnet. Och Han, Dundraren, passade på att slunga sin ljungeld mot den stora eken vid Lokroivägen. Folket i staden talar mycket om detta. De kallar den Pythagoras ek. Att Allfadern varit i farten. Att detta var ett tecken. Att Dundraren inte är ute i ogjorda ärenden. Nu bränner vårsolen igen. Grönskan som efter snön och reg­ net flammat upp likt en gräsbrand glöder i solnedgången. Så hastigt växlar dagarnas natur och så skiftande är ödets lotter. Solfallet har lagt sig över roddarnas svettiga, bara axlar likt glän­ sande brons som polerats av slavars flitiga händer. Ur dalgång­ arna mellan bergen tar mörkret sina första, breda kliv. Här och där uppe på kullarna glimmar en eld. En hund skäller. En annan hund svarar på andra sidan sluttningen. Herdarna och lantarbe­ tarna har föst samman sina får i fållorna, ställt undan sina hasselstavar mot stängslet, hängt upp sina beskärningsknivar på väggen till de täckta hyddorna och tagit kväll. En tredje hund inne i staden tar upp skallet. Det ekar skarpt mellan murarna. Människorna där nere är i färd med att bomma till sina portar. De stänger sina dörrar och fönsterluckor såsom de har gjort varje kväll och kommer att fortsätta att göra varje kväll fram­ över. Allting upprepas och allt går igen. De toftade skeppen återkommer varje kväll från havet med sina fångster. Det skall återigen, kväll efter kväll, höras rop från båtarna. Männen skall ropa till varandra och fråga hur fiskelyckan varit. ”Var sjön giv­ mild.^” skall männen ropa. ” Har Poseidon varit gunstig.^” Rorsmännen skall ge order till sina roddare att de skall pöka sig på och inte prata. Att de skall hålla takten, natten väntar inte på den late. Solfallet skall få de svettiga roddarnas axlar att glänsa som brons. Också den som är Pythagoras skall ständigt åter­ komma, i samma eller annan skepnad, på nytt och på nytt i till­ varons eviga kretslopp. Av alla djupt förborgade sanningar är

denna den sannaste: att Pythagoras ständigt återkommer, i samma eller annan skepnad. Kroton, den stad där jag funnit för gott att anlägga tröskel­ stenen till min port och utbreda min lära, var en stad fylld av enkelhet. Kroton var en landsortshåla. En avkrok som saknade visioner tills jag en dag anlände till staden. Den dagen vare evigt välsignad, den dag Pythagoras anlände till staden Kroton, sade krotoniterna. Nu säger de inte så längre. Nu har tongångarna blivit andra. Bakom de höga murarna av sten som kringgärdar staden ligger trånga gator kantade av gårdar där kvinnorna och slavinnorna håller på att tillreda kvällsvarden. Doft av rök och stekos driver med kvällsvinden ut mot udden. Det vore förvisso dags för mig, Pythagoras, att gå tillbaka. Vännerna väntar. Men ännu tänker jag stanna en stund. På vägen hit var jag tvungen att passera Heratemplet. Dess präster betraktar mig sedan en tid tillbaka med fientliga ögon. De tror att jag vill ta ifrån dem kraften hos deras urgamla gudar. Mina fiender har blivit högljuddare efter det att min svärfar och beskyddare dog. Kylon agiterar numera högljutt mot mig på torget nästan varje dag. Pythagoras är en aristokrat som inte lyssnar till folkets röst och inte beaktar massornas önskningar, säger Kylon. Pythagoras är elit, säger Kylon. Han är en folkets fiende. Pythagoras predikar dessutom irrläror, säger Kylon, och med sina irrläror har han fel. Talet är inte i allt eller genomsyrar allt eller fördelar allt i enUghet med rättmätiga proportioner och harmonier, förkunnar Kylon på torget för alla som vill lyssna. Talet fördelar i sig ingenting rättmätigt, säger Kylon. Endast folkmakten fördelar rättvist. Och överhuvudtaget kan talet inte vara urgrund och princip för allt eftersom det inte finns i allt, säger Kylon. Detta har Kylon lärt sig av Hippasos, att talet inte finns i allt och att allt inte är tal och att talet inte heller genom­

syrar allt eller fördelar allt i enlighet med rättmätiga proportio­ ner och harmonier. Om Kylon får agitera länge till kommer han och prästerska­ pet att segra. Det bästa för mig vore att försvinna. Försvinnande väcker respekt, det vet också gudarna. Att dyka upp och sedan för­ svinna, det är gudars sätt. Men jag har min hustru, den goda Theano. Jag har mina två söner och min dotter. Min dotter är visserUgen redan gift, med krotoniten Menon. Dem får intet ont vederfaras. Inom kort, när rättsprocesserna är över, kommer jag att ärva en förmögenhet efter Alkaios. Men filosofer skall inte förvärva rikedomar. Rikedomen har ingen gräns men sanningen har en gräns. Den som törstar efter rikedom måste följaktligen gå andra vägar än den som söker sanningen. Rikedomen når aldrig fram till sanningen, ja den kommer inte ens i närheten. Kroton; en stad tidigare fylld av enkelhet och värdighet. Nu vill Kylon fy^lla den med världslighet. Kroton, som jag har gjort till min stad. Där finns Vännerna, mina lärjungar. Där finns min hustru och mina söner Mnesarchos och Eratos. Allt detta skulle jag vara tvungen att lämna bakom mig om jag försvann. Men om jag gjorde det skulle legenden leva. Min lära skulle leva. Jag skulle leva. Endast det som vederläggs dör, medan döden själv; honom kan ingen dödhg vederlägga. Därför vore det bäst att jag försvann som om jag vore död. Då skulle jag inte behöva ta till­ baka någonting. Mina lärosatser skulle leva för evigt. De skulle leva i Vännernas krets och i mina lärjungars minne. Själv kommer jag, Pythagoras, att leva för evigt. Det vet jag. Min själ kommer att leva. Det är det mina reflektioner och kontemplationer går ut på. Jag förbereder min själ för evigheten, och minnet är själens redskap. Jag övar mig i att minnas mitt hv, och mina föregående liv, som jag genom meditation, diet och stränga övningar skall trygga för framtiden. För all framtid. 10

Drömmen är som ett annat slags minne, på gränsen till det oåt­ komliga, uttalad på ett språk efter andra regler. Drömmen minns ej drömtidens tidigare handling och avsätter därför inga spår av konsekvens eller mening. Glömskan tär genast på det endast drömlikt levda. Därför måste jag minnas, öva mig att minnas, för att livet inte skall gestalta sig som en dröm allena. Eftertanken är som den svalka aftonen skänker. Den lättar på dagens börda och ger sinnet frid. Det plågsammaste minnet ur min forntid är när jag drunknar i havet som Pyrros, dykaren från Delos. Jag drunknar inte därför att jag simmar illa utan för att jag simmar för bra. Jag är den i båtlaget som med en sten mellan händerna låter mig sjunka allra längst ner i havets djup. Jag är den som hämtar upp mest pärlmusslor från havsbottnen, som vågar mig allra djupast in i undervattensgrottorna där den bästa tvättsvampen finns. Den gången jag drunknar tror jag att jag skall hinna ut igen ur grot­ tan innan tiden är ute men jag hinner inte ut ur grottan. Jag ser redan vattenytan blänka silvrigt högt över huvudet och tror att jag skall hinna, då det svartnar för mina ögon och jag ofrivilligt drar ett djupt andetag - det sista. Tyngd av vattnet i mina lungor och med säcken med tvättsvamp snörd om livet sjunker jag igen mot bottnen, medan min själ, renad, tvättad av havet, lösgör sig från tillvaron och materien för att så småningom, förd av vinden genom etern, lägga sig till rätta i Apollons närhet i väntan på nästa tillvaro. Och därför drunknar jag varje dag, när jag återerinrar mig drunkningen och därför såras jag dödligt av Menelaos varje dag och kan ingenting göra. Men därför föds jag också varje dag och upplever återigen Euforbos hjältedåd och triumfer innan jag såras dödUgt utanför Troja och därför känner jag varje dag Pyrros svindlande lycka när han hittar en pärla. Där nere, vid klipporna, ljuder vågornas eviga, tonlösa sång och 11

rasslet i strandstenarna. Det Samos där jag föddes som Pythagoras, Apollons son, finns inte mera. Samos i mina hågkomster är en stad med vit­ kalkade hus och murar, belyst av en bländande sol och inramad av ett blått hav. Det var en stad vars folk levde lycldigt med den lott som gudarna givit dem ända fram till den tidpunkt då Polykrates fick för sig att Samos ligger i hellenernas hjärtpunkt, att hjärtat är viktigare än naveln - som sades ligga i Delfi - och att staden därför skulle vara den ledande i Hellas. Det blev sta­ dens olycka. Den jämnades med marken av perserna. Mörkret har flyttat på sig utåt mot havet för att snart omfamna den port innanför vilken Hehos har berett sitt nattläger. Det är snart svårt att urskilja stigen hit upp. Vandrares fötter har nött fram blanka knölar i stenarnas hårda skinn. Nu tycks de drömma. På dagarna ligger de och vitnar i solen, omgivna av torrt gräs. Där nere ser jag Lakritos, Parmiskos unga son, på väg upp för kullen. Lakritos springer med händer och fötter. Hans vita kiton fladdrar medan han springer. Det är förstås mig han söker. Vän­ nerna har sänt honom. Han stannar vid templet, ser sig om, går ett varv runt templet men där finns jag inte eftersom jag är här, uppe på kullen. Några tror att Pythagoras kan vara på två stäl­ len samtidigt eftersom man påstår sig ha sett mig både i Kroton och i det kornrika Metapontion på en och samma dag. Andra säger att det beror på att jag kan gå på vattnet. Jag låter dessa historier leva sitt eget liv utan att lägga tiU eller ta ifrån någon­ ting. Jag säger till exempel inte: ”Att kunna gå på vattnet” be­ tyder på feniciernas språk ” att längta till en älskad” . Om en stund kommer Lakritos att finna mig. När han fun­ nit mig kommer jag att vara tvungen att ge honom den befall­ ning som jag i det längsta försökt undvika men som är oundvik­ 12

lig. Att Pythagoras käraste lärjunge Hippasos måste dö. Hippasos måste dö. Den älskade Hippasos, som jag hade ställt så stort hopp till. Hippasos måste dö, inte för att han har fel, (ef­ tersom han har rätt) utan för att han handlat fel. Han har bru­ tit mot den obevekUga lagen. Därför måste han dö och en gravstele över hans minne resas på stranden. Sådana är reglerna och sådan måste min befallning vara. När jag tänker tanken igenom och till sina yttersta konse­ kvenser genomfars jag av en rysning som jag förstår inte här­ stammar från mig själv utan från gudarna. Endast gudarna är starkare än lagen. Lakritos har nu upptäckt mig. Han springer, vigt som ett kid som hungrigt längtar till tackans varma spene, upp för stigen. Jag anar redan vad Lakritos kommer att säga. Mästare. Vi har sökt dig överallt. Vi har inte ens förrättat kvällsoffret ännu. Orden bubblar upp i hans mun. Jag lägger ett finger tvärs över munnen och tändernas stängsel för att visa att tystnadspåbudet gäller även här och i stunder som denna. Vi har sökt vår Mästare överallt, säger Lakritos viskande, ännu med andan i halsen. Jag höjer högra handen för att lugna pojken. Jag stannar här i natt, Lakritos. Jag stannar här. Handen får göra en förklarande gest ut mot havet och upp mot stjärnorna som en efter en tänts på himlen. Gå tillbaka till Vännerna och säg: Låt Aristaios, Damophons son, förrätta offret. Efter det skall ni samlas i Syssitian som vanhgt. Låt Xenokades metapontiern ansvara för läs­ ningen. Lakritos tittar frågande på mig men nickar när jag talat till slut. Det är oroligt i staden, Mästare, säger han. Vi är alla oro­ liga. Det är ingenting att oroa sig för. Och Hippasos? 13

Säg Vännerna att Hippasos öde avgörs i morgon. Det finns ingen algoritm för rättvisa eller finns det? Jag har lärt Vännerna att talet nio är talet för rättvisan, eftersom talet nio omfattar och innefattar alla andra tal. Så stor och vid som Okeanos skall rättvisan vara så att den i sig kan omsluta allt och omfatta allt med oväld och därigenom förmedla allt till det bästa. Till den rosenfingrade gryningen som sveper in jorden i sin saffransmantel är det nio timmar. Nio äro motsättningarna som leder fram till den tionde och avgörande: sant eller falskt. Lakritos nuddar med pannan vid marken - en gest av under­ givenhet som jag inte har uppmuntrat men heller inte kunnat stävja eftersom det är svårare att ändra människornas seder än deras tankar - och reser sig upp för att gå. Lakritos. Han stannar och ser sig om. Han väntar på att Pythagoras skall tala. Lakritos, kom hit i gryningen, till samma sten där jag nu sit­ ter. Lakritos nickar att han förstått. Här, till den här stenen. Just den här stenen. Jag klappar med handen bredvid mig på stenhällen. Lakritos nickar igen, vänder och springer sin väg nedåt sti­ gen. Nej vänta, ropar jag efter honom. Vänta. Ett ögonblick tidi­ gare visste jag det inte men nu vet jag att såväl mitt eget som Hippasos öde är avgjort. Kom tillbaka, ropar jag. För nu vet jag. Jag måste till Delos. Till Apollons ö. De säger att vägen är lång till Delos men för anden är den kort. Pherekydes dog på Delos. Min älskade lärare Pherekydes. Om Pherekydes kunde måste även Pythagoras kunna. När beslutet är fattat känner människan lättnad. 14

Lakritos stannar, vänder om och kommer tveksamt tillbaka. Mellan mig, Pythagoras, och den avlägsna gryningen finns nu bara en mörk natt. Jorden är rund och har antipoder. Natten är ingenting annat än dagens andra sida, på samma sätt som skuggsidan av ett hus är den motsatta sidan till den solbelysta, än belägen i väster, än i norr och än i öster. Du kan stanna här med mig i natt och lyssna till det jag ännu har att säga, säger jag. Detta är min önskan. I talet uppenbaras sanningen och det jag nu vill förtälja har jag aldrig tidigare berättat. Det var Hippasos som gjorde den ödesdigra upptäckten som förändrade allting. Den förfärliga upptäckten som slet sönder vårt och Vännernas samfund. Min bästa lärjunge Hippasos, som jag hade hoppats så mycket på. Älsklingseleven. Det är alltid så. Den som går i främsta ledet är den som först höjer svärdet när hindren som hejdar framryckningen mot framtiden skall undan­ röjas. När lämpligt är skall jag redogöra för det. Natten är lång. Jag skall berätta det för att du skall lära känna och förstå den vilsenhet och det missmod Hippasos upptäckt åstadkom. Först missmod och sedan vrede när det kom fram att han också var en förrädare. Hippasos svek sin ed och sina förpliktelser mot Vän­ nerna. Visserligen har Hippasos rätt i sitt vetande och sitt påstå­ ende, det vet såväl han som jag. Likaså vet Hippasos att han är en förrädare. Vad hjälper det.> Vännerna kräver nu att jag skall ta ställning och säga min mening. Vännerna kräver att jag skall fria eller fälla Hippasos. De krä­ ver att jag skall döma mellan sanningen och lagen. Vem kan döma mellan sanningen och lagen Den vise Solon säger att den som inte öppet tar parti för nå­ gondera parten i en tvistefråga skall landsförvisas. Det är de tvehågsna som är farligast. Håller jag med den vise Solon.^ Jag vet inte. Nej, jag vet inte, men jag upplever att den förändring som skett med Vännerna de 15

senaste dagarna har varit fasansfull. De lugna resonemangen och det lidelsefria betraktandet av teorier har gett vika för osak­ ligt tal och uppvigling. I stället för resonemang har några bör­ jat använda makt och övertalning för att uttrycka sin mening. Det är det allra svåraste. Att bevittna hur visheten slinker iväg just när man trodde att man hade infångat henne. När Solon hade skapat sina lagar och fullbordat sina refor­ mer landsförvisade han sig själv. För Solon var lagarna det vik­ tigaste, det som allt annat byggde på. Han landsförvisade sig själv för att lagarna och reformerna skulle leva, eftersom han var den ende som hade rätt att ändra på dem. Lagen är sanningen, säger den vise Solon. Känner du nordanvinden som för med sig dofterna från fälten och bergen. Det var också nordan och kall bora den dag jag an­ lände till Kroton. Så länge sedan och ändå som i går. Så flyr åren undan, tidens barn. Understundom säger jag till mig själv: Du Pythagoras, när du var barn.> Du hade föraningar, eller hur.^ Ja, jag hade föraningar. Jag kan inte erinra mig när jag först visste att jag var ett gudabarn och son till en av de odödlige. Kanske jag alltid visste det. Jag minns att jag alltid kände mig omhuldad av min mor på ett särskilt sätt. Hon som visste. Jag minns hennes varma bröst och den söta mjölken. Visste Mästarens far.> Ja, han som jag kallade min far. Mnesarchos feniciern. Han visste också. Utan att jag avsett det har jag fört ringen på min vänstra hands långfinger till munnen och kysst den. Ringen som Mnesarchos gjorde.

16

Minnet är det närvarande förflutna. Minnet är det namn vi ger på det dunkla seende som skådar in i den tid vars verkningar vi redan erfarit. På samma sätt som vid det vanliga seendet finns det i minnet dagrar med en strålglans så stark att de präglar sin omgivning, och skuggor så djupa att ingenting kan urskiljas. Det finns saker jag ständigt vill påminna mig, och saker jag helst skulle vilja glömma. Jag förstod inte då allt det som min far (jag kallade honom som sagt så) Mnesarchos sade, men jag vet vad det var eftersom jag senare erfarit att det han sade var sanning. Den sanning min far (han som alltså) förkunnade var inte densamma som vi och Vännerna eftersträvar. Ty på jorden finns mer än det som i det praktiska livet uppfattas som sanningen om tingen, det som pengar kan värdera, daktylmåttet mäta och balansvågen väga. Fars sanning, som också den omfattade talet och beräkningarna och därför hade del i sanningen och var av samma slag som den högre sanningen, handlade om det praktiska livet och hade nyt­ tan som mål. Det högre vetandet, som vi och Vännerna söker, är en teoretisk sanning, härledd ur det rena betraktandet. Den har visheten som mål. Det här förstår du ännu inte, Lakritos, men en dag kommer du att förstå. Eljest vore mycket av det jag gjort förgäves. Sanningen är inte gudomlig men den som säger sanningen står i förbindelse med gudarna. Så måste det vara. Det jag nu skall berätta för dig, Lakritos, är svårt för mig att berätta. Ditt hjärta är emellertid än så länge öppet och rent, så du kommer att förstå. Därför skall du få höra det som ingen annan tidigare hört, också för sanningens skull. Sanningen är det enda av tillvarons alla ting som gör dig beständigt rikare och som du när du engång vunnit den inte kan förlora. Och såsom framtiden kommer att känna oss via de sanningskällor som 17

vattnar och befruktar vår tid, och genom de källsprång, bäckar och floder som skall strömma fram genom seklen till den fram­ tid vars sätt att begagna sig av källorna vi inte kan veta någon­ ting om, kan vi ge framtiden dess konturer genom att älska vis­ heten och ständigt söka sanningen som förlöser framtiden ur dess sköte. Man kan älska på många olika sätt. Man kan älska visheten, det är det högsta. Man kan älska sanningen eller dygden. Man kan älska en kvinna eller en man. Också det har jag gjort. Det är sanningen om detta jag skall berätta. Det är inte en enkel sak. Ibland leder oss orden fel. Då måste vi väga dem noggrant på tungans våg och omdömesgillt klarlägga deras innehåll och me­ ning. Må gudarna vara med oss på vår vandring. Men jag ser att du är sömning, Lakritos. Eller jag vet att du är sömnig, ty mörkret gör att jag inte längre kan se ditt ansikte. Jag förstår dig. En gammal mans minnen är tröttsamma att lyssna på.

18

Första delen

äg mig, Astarte. Berätta, O Allvetande, vem var det som var framme den här gången? Säg inte att det igen var Han Molnihopskyfflaren, Skogsbrandsanstiftaren, Eller? Nej, då skulle uppståndelsen hos de dödliga ha varit större. Ingen tror ju förresten på Honom, Duschkarlen, den legendariske Hor­ bocken längre. Så då var det Apollon då? Teleurgen. Sädesskvättaren. Han som skvätter sin säd på avstånd. Då var det han då? Gudarna kan man som bekant ingenting göra åt.

S

Mnesarchos feniciern visste inte om han skulle vara lycklig eller olycklig. Sådan är ofta gästarbetarens lott, han som är tvungen att färdas vida kring för att finna sin lycka. Nej, lycklig var han väl. Han hade arbete och ställning. Han var lagenligt sammanvigd vid Babyleka, sin hustru. Babyleka var vagnmakaren Kleanors dotter. Hon kallades Parthenis, Jungfrun. Mnesarchos hade redan i tidiga år tvingats bege sig ut i värl­ den. Han hade följt strömmen av arbetssökanden norrut efter det att hans far tillsammans med fartyg och last hade försvun­ nit under en seglats över det stora havet. Faderns ben vitnade nu i regnet på någon okänd strand eller vaggades i djupet av havets vågor. Mnesarchos hade varit tvungen att ge sig av från det faderlösa hemmet för att söka försörjning för sin mor och sina syskon. Men arbete och aktning hade han funnit. I samma takt som milesierna byggde allt större och bredbukigare fartyg, skodde sina trierer med järn i stället för brons och allt mer trängde undan fenicierna från det vida havet, växte staden 21

Miletos i storlek och anseende. Den drog till sig människor från vida i kring. Duktiga hantverkare och sega slavar behövdes i tu­ sental. Mnesarchos fick arbete i milesiern Leokritos guldsmedsverkstad. Han lärde sig att gravera sigillrullar och ringar. Han invigdes i guld- och silversmidets hemligheter. Han växte till sig från yngling till man. En dag dök det upp en värvare i Leokritos verkstad. Värvaren sade sig vara utsänd av tyrannen på Samos. Han ville värva en skickhg guldsmed och gravör, förfaren i sin konst, till härskarens myntsmedja. Och Leokritos skulle ersättas rundligt, det var inte mer än rätt, om han var villig att avstå från en gravör, skicklig i konsten. Leokritos, denna hårda legering av slughet och hantverkarskicklighet, visade upp vad hans bästa hantverkare hade förfär­ digat. Han nämnde ett pris. Oj då, sade värvaren. Det var dyrt det. Det är dyrt, men guldsmedsmästare plockar man inte som kattguld från marken. Nej inte ens som den blänkande kopparn. De dividerade och prutade en god stund medan de vände på de sinnrikt sammanfogade armbanden och halssmyckena, som inte stod de skytiska arbetena efter i konstfärdighet och skön­ het. Den ena yrkade på det ena, den andra på det andra. De provstämplade utsökt graverade sigillringar i mjuk lera. De bytte fot och tittade varandra i ögonen. De strök med handen över skägget. Skägget blev lent och mycket struket. Värvaren nämnde sitt slutgiltiga pris. Mitt sista bud, sade han. Tja, sade Leokritos. För det kan du få två av mina gesäller. Men inte en mästare. En mästare är inte blott en mästare i sin konst. En mästare kan bli en farlig medtävlare i en annans verk­ stad. På marknaden är det tävlingen som gäller. Han ställde sig bredbent med armarna i kors över guldsmedsbringan och tittade stadigt på värvaren såsom en man som 22

vet vad han vill och vad som är förståndigt. Han strök sig lent och förbindligt över skägget. Leokritos hade för övrigt lagt märke till att marknaden för guldsmycken inte alls drog på samma sätt som tidigare. Han behövde inte så många guldsmedsgesäller längre. Att skola upp gesäller är en kostnad och en utgift som betalar sig endast när konjunkturerna är på väg uppåt. Att skola upp personal är en investering för framtiden. Men den nya medelklassen i staden var inte intresserad av guld och gUtter. Det som nu gick åt på hemmamarknaden var mest enkla saker. Silver och bilhg ädelsten. Lapis lazuli. Bärnsten från de nordhgaste länderna. De är snåla, handelsmännen och deras fruar. Nypuritanismen. De sparar sina slantar och använder dem till försiktiga investeringar i handel och samfärdsel. Annat var det förr, när adeln rådde och angav takten för mode och se­ der. Då var det guld och gedigna saker som gällde. Två gesällersade värvaren. På marknaden är det tävlingen som gäller, upprepade Leo­ kritos. Men två gesäller.> Två är bättre än en, sade Leokritos. Vad skall tyrannen med gesäller, sade värvaren. Om han be­ höver en häst köper han väl inte två mulor Två mulor drar större last än en häst. Den ene stöder den andre. Den ungdomliga ambitionen är Uka skarp och pålitlig som ett nyvässt graverstål. Två mulor är ostyrigare än en häst. Inte om de är väl inkörda. I myntslagarkonsten är inga så förfarna som milesierna. Så kom det sig att Mnesarchos feniciern och Lysiades från Miletos bordade tyrannens skepp och reste till Samos, den back­ iga ön. För att höja stadens ära och sin egen makt hade tyrannen på Samos satt sig i sinne att de samoitiska mynten skulle vara 23

lika gångbara och ha samma köpkraft som de miletiska silver­ staterna. De två gesällerna från Miletos - när de kom fram till ön kallades de förresten redan gravörer och myntmästare; så bildande är en resa och så långt avståndet över sundet - ja, de två gesällerna skulle bistå tyrannen i detta och ge honom det han önskade. Och allt detta skedde sålunda och på detta sätt under den femtiotredje olympiaden, på den gamle tyrannens Amphikrates tid. Under Herafesten i den kalla månaden maimakterion samman­ fördes Mnesarchos med Babyleka, vagnmakaren Kleanors dot­ ter. Mnesarchos och Kleanor satt på en av stenbänkarna nedan­ för Heratemplet med ett fårskinn mellan sig och den kalla ste­ nen. Kvinnorna satt en bit ifrån, på bara marken. Kleanor be­ stod på osten, vinet och samtalsämnet. De talade om den kom­ mande vintern och om det dyra priset på bröd och spannmål. De yttrade också några försiktiga ord om missnöjet med tyran­ nen bland hantverkarna och köpmännen. Ytterst försiktiga ord yttrade de. Mnesarchos märkte att Babyleka allt emellanåt tit­ tade åt hans håll. Kleanor bjöd mera vin ur säcken. Vin som var föga utspätt och väl anpassat till sitt bruk. Du som är invandrare och metök och inte har en kvinna som värmer din säng, sade Kleanor. Har jag inte en ståtlig dotter.> Jodå, det kunde Mnesarchos tycka och hade visst tyckt en tid redan. Visst var Babyleka ståtlig även om inte alldeles purung längre. Det kunde han hålla med om, invandraren Mnesarchos. Vacker var för mycket sagt, men ståthg. Reshg, snarare. Storväxt. Som invandrare får man hålla det för rätt och riktigt som ligger inom möjligheternas gränser. Det är icke gott att mannen är allena, sade Kleanor. De funderade en stund på den saken. Det förstås, sade Mnesarchos. Det har sina sidor. Ta till, sade Kleanor. 24

Den feta osten och det knappt utspädda vinet värmde så att munnens gångjärn löpte mindre trögt. Välvilja och omtänksam­ het lägrade sig i deras sinne och tankar. Hon ser heller inte så illa ut i ögonen, sade Kleanor. Och ål­ dern har hon för sin mognad. Det är sant, sade Mnesarchos. Åldern har hon för sin mog­ nad. Och sant är det med, att vinden viner snålt och kallt om nätterna även i mynthantverkarnas bostäder, de som gör peng­ arna. Likaså är det sant att det är ovänligt mot såväl kropp som själ att ligga i en säng utan värme. Hon har varmt och gott hull. Det går i släkten. Kleanors hustru höll på att veckla upp linneduken som dolde kvinnornas ost. Hon gav sin man ett par blängögon. Babyleka rodnade. Och bra hörsel har de, kvinnorna mina, mumlade Kleanor. Äta mycket är att vila länge, sade Mnesarchos. För lite eller för mycket av det goda skämmer allt. Lagom är lagom. De funderade på det en stund medan Kleanor skar upp brö­ det. Rik är jag då inte, sade Kleanor, men inte heller så fattig att jag tänker gifta bort min enda dotter utan hemgift. Tag en bit av brödet. Mnesarchos tog och tuggade. Funderade och tuggade. Tug­ gade och funderade. Rik är inte heller jag, sade han, fast det är jag som gör pengarna. Jag har en mor i mitt hemland att för­ sörja. Gård och grund får jag inte äga, men det hindrar inte att en skicklig hantverkare nog kan dra försorg om en familj om så skulle behövas. Sant nog, sade Kleanor. Sant nog. Men tag för dig av osten. Tag till. Var inte blyg, fenicier. Mnesarchos tog till och lade på brödet. Jag har heller ingen far som kan förhandla för mig, sade han. Dock är jag inte helt 25

oförfaren i köpslåendets konst. Hur mycket? Kleanor tittade på sin fru och sin dotter. De två vände örat till och höll andan. Han nämnde viskande ett pris på hemgiften. Ungefär, sade han. Enligt konjunkturerna. Då är det inte så illa då att vara vagnmakare och medborgare i Samos, tänkte Mnesarchos utan att röja sina tankar. En han­ delsman och förhandlare, en som kan sin konst, avslöjar inte sina känslor eller tankar. Köpslagan är en uppgörelse mellan två fria och ståndaktiga förnuft. Enlig samoitisk lag är hemgiften inte husets utan hustruns egendom. Jag gör ingen vinst på affären, sade Mnesarchos. Dock är mannen herre i sitt eget hus, sade Kleanor och lät säcken med vin passera över i Mnesarchos händer. Navet skall sitta mitt i hjulet. Men vagnen har två skaklar, sade Mnesarchos. Det är tistelstången som styr ekipaget, sade Kleanor. Och ett hem utan hustru är som en eldstad utan glöd. Elden är en nyttig dräng men en förfärlig herre. Babyleka vet sin plats och är förfaren i mångahanda ting. Gifter man sig med dottern får man modern på köpet. Tar du hand om dottern så sköter jag modern, sade Kleanor. Det var som om vinden skulle ha slutat blåsa i de heliga ekarna, tyckte Mnesarchos. Som om världen ett ögonbUck skulle ha väntat. Kör till då, sade han. En plötslig blygsel föll över ho­ nom och han visste inte vad han ytterligare skulle säga eller göra, eller om han av tacksamhet skulle falla sin blivande svär­ far om knäna. Då så, sade Kleanor. Då behöver vi inte ödsla mera vin på den saken då, sade han och slog tappen i vinsäckstruten. Det var så det kom sig och blev till. Från den dagen var Mnes­ archos förlovad vid Babyleka. Han fortsatte som vanhgt sitt ar­ bete i myntsmedjan. Skickligheten kommer medan man arbe­ 26

tar, och Mnesarchos var både samvetsgrann och grundlig. Han fick smeka och bearbeta såväl det blanka silvret som det glän­ sande guldet. Han ristade statens och tyrannens tecken i mynt­ stampens hårda brons, han provslog stampen i guldets mjuka hull och studerade avtrycket, men sin trolovade fick han inte röra. Första gången de träffades efter förlovningen satt Baby­ lekas mor mellan honom och den utlovade och skymde sin dot­ ter så gott hon kunde. Då var man redan inne i gamelion. Reg­ net piskade taken och de stenlagda gatorna. Gamelion var tiden för hemarbete och innesysslor. Det var den tid då männen gav luft åt sina framtidsplaner, ifall de hade rätt att hysa sådana. Mnesarchos hade kommit till vagnmakarns för att överlämna ett pannsmycke som han hade gjort av deliska pärlor som tecken på deras förlovning. Hjulen måste ständigt smörjas för att gå runt. Han hade också kommit för att diskutera bröllopet och annat praktiskt. Sådant som det skall ordnas med och förhand­ las om för att allt skall gå anständigt och rätt till vid ett bröllop. Han skakade vatten ur sin axelbreda fårskinnsöverklädnad och hängde den över en taksparre på tork innan han satte sig till rätta vid elden. Det var liksom den här trolovningsgåvan, sade han och grävde fram pannsmycket ur skinnväskan. Att som be­ kräftelse. Han sträckte fram pannsmycket åt Kleanor att beskåda. Att ha i ännet, sade han. Så där som handpenning. Babylekas mor ryckte till som för att snappa åt sig smycket men erinrade sig i samma ögonblick att hon skulle sitta där hon satt och att det var därför hon satt där. Kleanor böjde sig fram över sin grova hand och räknade pärlorna i det fladdrande eldskenet. Är de inte hte små, sade han om pärlorna. Ingen väger mindre än en halv obol. Jaaa, sade ICleanor. En halv obol är bra för en delisk pärla. 27

Ge mig se, sade Babylekas mor. Kleanor räknade mumlande för sig själv pärlorna en gång till. De är bara tjugoåtta, sade han. Om de skall stå för Babylekas mognad. Nå vad skall det då behövas mera till, sade Babylekas mor. Hon snappade åt sig smycket från sin man och kastade en blick på det innan hon stoppade det till rätta innanför sin gördel. Elden knastrade till på härden och regnet piskade oawänt mot taket. Babyleka satt framåtböjd bakom sin mor och kra­ made med båda händerna sin tjocka fläta. Hon gungade sakta fram och tillbaka. Det var om den här brudutstyrseln, sade Kleanor. Han trummade med fingrarna mot magen. Att om det skall vara nödvändigt med allt det där fint linne och tyger i brokig vävnad, som det heter. Man skall väl inte behöva skämmas för sig heller, sade Baby­ lekas mor utan att vara tillfrågad. Jo men brokig vävnad. Det bhr dyrt det, sade Kleanor. Då nöjer vi oss med får i stället. När vi gifte oss dög det bra med får. Skall det vara så skall det vara, sade Babylekas mor bestämt. Oxe skall det vara nuförtiden när det är bröllop. Bröllop är bröl­ lop. Ja ja. Kleanor grep tag i eldgaffeln och vände på några av vedklabbarna. Tiden går framåt. Men du är ensam du, fortsatte han till Mnesarchos. Så sparar vi åtminstone Ute på det. Om vi väntar till sommaren kan mor och mina två bröder komma, sade Mnesarchos. Sina systrar nämnde han inte. De räknades inte. Jag tror nog att vi skall stöka undan det här före sommaren, sade Kleanor. Så håller köttet längre. Det som blir över. Han tittade på Mnesarchos. Inte sant, tilläde han och stötte menande Mnesarchos med armbågen i sidan medan han med ena handens finger i den andra handens hålrum gjorde en gest som inte 28

kunde missförstås. Så att det hålls färskt, sade han. Mnesarchos log utan att veta vad han samtyckte till. Det skall gängas i tid, som förriga vagnsmakarn sade. Det skall väl det, sade Mnesarchos. När han tog avsked av sin fästmö och hon reste sig för att besvara hans hälsning såg han henne uppifrån och ända ner. Från det flätade håret till de bara, stadiga fötterna som stack ut under klädnaden. Har hon lagt ut Ute? sade han tiU Kleanor när han böjde på nacken i dörren och gick ut i regnet med fårskinnet över axlarna. Kleanor vände sig om och tittade på sin dotter. Man viU väl inte ge ifrån sig en tälj sticka heUer. Nej det förstås. Det är bra att ha något att håUa i när Molnanhoparen börjar mullra och ha sig uppe i bergen. Man skuUe ju ändå gärna på förhand Ute veta vad man kom­ mer att få. Håller du ditt ord, Mnesarchos feniciern, så håUer jag mitt. När de träffades nästa gång kunde det Ukväl inte döljas längre. Babyleka var inte ensam med sig själv. Hon bar jämte sitt eget ett annat Uv i sitt sköte. Blodet försvann ur ansiktet på Mnes­ archos när han blev varse hur det var fatt och att det inte kunde förhåUa sig på annat sätt. Han tänkte på pärlsmycket, på hem­ giften och på den där sängvärmen som hade utlovats honom. Mnesarchos, min son, sade Kleanor. Det är så egendomligt med det här, att Babyleka inte vet av någon annan man. Vet inte av någon annan man.^ Just så är det, sade Kleanors hustru och spottade i elden. Det fräste tiU under trefoten. Babyleka har inte delat säng med någon man. Det är en gud som har varit framme. Gudarna kan man som bekant ingenting göra åt. 29

Hon är likväl inte längre orörd. Mnesarchos tittade på Baby­ leka som tittade ner i sina händer. Det är som jag säger. Babyleka har inte kommit vid någon man. Jag har försvurit mig åt en och inte åt två, sade Mnesarchos. Babyleka är ett kött, sade Kleanor, och hon vet inte av något annat. För att du skall tro mitt ord och hta på mitt uppsåt har vi gett henne ett nytt namn. Babyleka heter hädanefter Parthenis, Jungfrun. Ordet är sanningen, sade modern. Det är sanningen, sade Kleanor. Med den sanningen värkande i bröstet gjorde den nygifte Mnesarchos sin första återresa till Sidon efter bortflyttet och födkroksseglatsen. Det var så pass på våren att skutorna vågade lägga ut igen och försäkringsagenterna kunde presentera rimliga premier för frakten. Det ömsom roddes, ömsom seglades till feniciernas gamla hamn, där karavanvägarna hade sin början eller sitt slut och där skeppslast byttes mot rygglast och tvärt om. Jämte Mnesarchos fanns tyrannens frände Timotheos och två soldatväktare med ombord som däckspassagerare. De hade fått i uppdrag att upphandla ädla stenar för tyrannens räkning. Mnesarchos, förslagen som han var och ansågs ha blivit, hade trots sin ungdom fått huvudansvar för handelsresan. Ordet är sanningen, hade Mnesarchos lärt sig. Ett väloljat ord är bättre än ögonens vittnesbörd. Det är inte vad som säges utan hur det säges som är budskapet. Inkommen i främmande språk var han dessutom. Han kunde handelsspråket och prutningskonsten. Det försäkrade han högtidligt inför skattmästaren när han och Timotheos kvitterade ut reskassan och betalningsmedlen. Det går i släkten, sade Mnesarchos. Babyleka, som alltjämt kallades Jungfrun, blev kvar som pant på Samos. 30

För att fördriva tiden i motvinden berättade Mnesarchos för Timotheos om Sidon, feniciernas stolthet och pärla. Till ljudet av de rytmiska årtagen och vågornas skvalpande möte med bo­ gen beskrev han de praktfulla templen, de ståtliga torgen, kvin­ nornas höga barmar och ståtliga gång samt den välfyllda ham­ nen, varifrån fenicierna sen urminnes tider och ännu tidigare rott och seglat hela vägen och ända bortom Herakles stoder. Där hade de funnit länder så märkliga att ingen som inte besökt dem kunde föreställa sig deras avbild och präghng, sade Mnesarchos. Här luktar emellertid, sade Timotheos, ädlingen, när de när­ made sig hamnen. Men det är en ganska härlig lukt, sade Mnesarchos. Den ser lite öde ut tycker jag, sade Timotheos. Hamnen. Det är lukten av avskalade snäckor, sade Mnesarchos. De som sidoniterna framställer sin berömda purpur av. Det är luk­ ten av pengar. Lukten är sanningen. Sanningen om Sidon. Det oförvägna folket i Sidon, som har sin glädje i sjöfart. Sidon är kanske Sidon men Samos är Samos, sade Timo­ theos. De hyrde mulåsna och kärra i hamnen, lastade ekkistan på kärran och begav sig genast till Guldsmedsgatan för att byta ut kistans innehåll mot pärlor och ädla stenar. Det rådde inte samma liv och rörelse i Sidon längre, tyckte Mnesarchos. Inte som han kom ihåg. Det såg liksom lite lantligt och ödsligt ut. I jämförelse, hksom. De ställningar för torkning av tyg som stod uppställda på varje kulle kring staden och där purpurfärgat tyg i stora sjok och långa balar hade fladdrat i vinden och prytt sta­ den som hjälmbusken en tapper krigare, gapade tomma. Hans farbror hade haft ett färgeri i Sidon. Nu stod farbroderns lerugnar, i vilka tygerna hade färgats i stora grytor, kalla och oan­ vända. Det berättade Mnesarchos mor följande dag. Farbrodern hade med sin familj flyttat till Massalia. Den behagliga rök­ doften från brinnande ceder, som Mnesarchos kom ihåg från 31

farbrors gård och som han alltid förknippade med staden Sidon, kändes ingenstans. Templen verkade små och kantiga, inträngda i smala gränder. Kameltorget var dammigt och öde. Männi­ skorna såg förskrämda ut. Vid Guldsmedsgatan, där juveleraraffärerna med sina tunga, bronsklädda portar och järngaller för fönstergluggarna tidigare legat vägg i vägg fanns bara tre buti­ ker som skyltade med rent arabiskt guld, ädla stenar från Nubien värda sitt pris och elfenben från Abessiniens länder. De övriga bodarna var övergivna eller hade övertagits av skoma­ kare, kittelflickare och kopparsmeder. Mnesarchos fick därför god användning för sitt modersmål. Var har juveleraren Azemilkos sin butik.> frågade han en av sko­ makarna som satt i skuggan framför dörröppningen och skar till lädersulor. Vem är det som tahr? Mnesarchos, handelsmannen och redaren Abbars son. Skomakaren skakade på huvudet. Azemilkos har lagt av han, som så många andra. Det måste ha varit länge sedan du besökte Sidon, främling, trots att ditt fadersnamn låter bekant. Vet du inte att Nebukadnesar, den babyloniske storkonungen, sedan två somrar tillbaka belägrar Tyros. Han har skurit av alla våra förbindelser till Söderns och Österns länder. Ute på havet härjar sjörövarna. Storgrekerna och tyrrhenerna köper sina purpurfärgade tyger i Karthago nuförtiden. Inte kommer de till oss längre. Det står illa till med Sidon och ännu sämre med Tyros. Vad säger han.> sade Timotheos. Vi är här för att för den samoitiske tyrannens räkning, härs­ karen över många nordliga hav, köpa pärlor och ädla stenar, sade Mnesarchos. Vem talar du med.^ sade en kvinnoröst inne i huset. Här är två rika köpmän som vill köpa ädla stenar. Den ena säger att han är son till Abbar, skeppsredaren. Ett kvinnoansikte dök upp i dörren och försvann igen. 32

Vad säger de.^ sade Timotheos. Fråga hos juveleraren här mittemot, sade skomakaren. Han kanske har det ni söker. Mnesarchos tackade för rådet och sammanfattade för Timo­ theos vad som hade sagts. Då går vi dit då, sade Timotheos. De gick tvärs över gatan och bankade med klappen på den bronsskodda porten. En hten lucka i porten öppnades och ett par misstänksamma ögon tittade ut. Vad önskas, sade en röst med utländsk brytning. Mnesarchos svarade: Vi edsvurna ombud för tyrannen av Samos önskar byta lödigt trakiskt guld mot ädla stenar. Får jag se, sade rösten. Mnesarchos kallade till sig Timotheos och ställde honom vid sin sida mitt framför luckan i dörren. Får jag se guldet.^ Mnesarchos pekade på kärran och ekkistan. Öppna. Mnesarchos tittade på Timotheos. Han vill att vi skall öppna kistan. De tittade åt båda hållen längs den folktomma gatan. Öppna kistan, sade Timotheos och gav sin nyckel åt vakten. Mnes­ archos gav sin nyckel åt den andra vakten. Vakterna öppnade högtidligt locket. Luckan i dörren stängdes. I stället hörde Mnesarchos och Timotheos hur reglarna på insidan drogs ifrån en efter en. Den samoitiske tyrannens ombud är mina kunder, sade rösten me­ dan dörren öppnades. Juvelhandlaren var en stor och reslig man. Han bar skägget flätat som en filisté och hade guldringar i öronen. Man skulle ha trott att han väl kunde ta vara på sig själv ifall inte rösten hade varit så tunn och snabeltofflorna som stack ut under mantel­ fållen varit så smala. Han befallde väktarna att bära in kistan i förrummet. Den ena av väktarna fick bli kvar i rummet medan 33

den andra ställdes på post utanför dörren. Jasså ädla stenar, sade juvelhandlaren efter att reglat dörren ånyo. Det är så dåliga tider, sade han gnälligt medan han bör­ jade låsa upp sina skrin och kistor. Det är dyrtider. Oj oj oj oj. Allting har blivit så mycket dyrare. Dyrare dyrare. Också guldet, sade Mnesarchos. Ja oj oj oj oj. Då kommer vi säkert att komma bra överens, sade Mnes­ archos. Han nämnde vad han hade kommit för att köpa. Berg­ kristaller, pärlor, hbysk karbunkel, smaragd från Syrien, lapis lazuh, rubiner. Av den bättre sorten, till förmånhgt pris. Juvel­ handlaren upprepade mumlande orden för sig själv och strök sig över skägget. Låt mig se, sade han. Bergkristaller. Pärlor. Ja. Smaragd har jag ej. Karbunkel, ja. Rubiner av den bättre sorten. Han öppnade ett bronsbeslaget skåp, tog fram flera små linne­ påsar och hällde ut innehållet på en bricka som han bar ut i sol­ ljuset på innergården. Mnesarchos följde efter ut i ljuset. Han tog fram sitt feniciska glas. Juveleraren hämtade en kanna vatten. Mnesarchos f^Ude det buktande glaset med vatten och synade noggrant varje sten genom glaset. En del av stenarna var konstfärdigt sUpade, andra var osUpade. Byte eller rov.> sade Mnesarchos. Vad då, kollega, sade juvelhandlaren upprört. Allt är lagenhgt införskaffat och gottgjort. Mnesarchos lade de stenar som han funnit användbara och felfria åt sidan. Timotheos tittade på över hans axel och anteck­ nade de summor i miletiska stater som Mnesarchos nämnde på grekiska. Juvelhandlaren gjorde sina egna beräkningar. När Mnesarchos hade valt och lagt åt sidan det han önskade bad han Timotheos addera summan. Mnesarchos nämnde sum­ 34

man översatt i guldvikt, ty det var så som fenicierna gjorde af­ färer. Juveleraren strök skägget medan han vaggade från fot till fot. Oj oj, sade han. Allting har blivit så dyrt. Åtta barn har jag att försörja. Han hade själv räknat och kalkylerat på viktmängden i samiernas guldkista och nämnde en siffra i närheten av det han kommit fram till. Vad säger han, sade Timotheos. Mnesarchos satte lugnande upp handen mot juvelhandlaren och sade: Också guldet har blivit dyrare. Med mitt pris byter vi hka mot lika vilket är all handels grund. Men jag skall tänka på barnen och deras bästa. Han nämnde en ny och högre summa. Jag blir ruinerad, klagade juveleraren och rev sig i skägget. Mina barn bUr arvlösa. Döttrarna får ingen hemgift. Han nämnde en ny och lite lägre summa. Säg att han skall tala som en människa, sade Timotheos. Säg att jag är välboren frände till tyrannen av Samos och andra om­ bud i den här affärsuppgörelsen. När det gällde siffrors namn och värde var juvelhandlaren lika kunnig i grekiskan, arameiskan samt i egyptiernas, babyloniernas och hebréernas språk som i sitt eget. I siffrornas namn är nämligen ordens rötter de samma och lika orubbliga på alla språk och det är räkenskapernas fundament och siffrornas vä­ sen. Mnesarchos lade sitt nya bud i jonisk språkdräkt. Så höll de på en stund, på joniska, ibland på kretensiska el­ ler feniciska, tills de kom fram till ett gemensamt pris och båda parter var nöjda. I all köpslagan är överenskommelsen san­ ningen, sade juvelhandlaren. Det avtalade priset är sanningen. Sanningen är det som ligger mitt emellan bud och motbud. I köpslagan är sanningen rörlig som tidvattnet. Den rör sig än åt det ena, än åt det andra hållet. Endast för den som har rätt att befalla är sanningen orubblig. Men båda slagen av sanning 35

skapar vinning. Det som för den ena är köp är för den andra försäljning och vice versa. I köpstunden, som för den andra är försäljningsstunden, är de båda jämlika. Köpet och försäljningen är samma sak. Lika byts mot lika. Sant talat, broder. Köpslagan är all vishets moder. Det är så som visheten yttrar sig i praktiken. Vishet är det vi båda tjänar mest på. Vad talar ni om, sade Timotheos. Min vän, sade juveleraren. Siffrorna är handelns språk på samma sätt som sanden är öknens. Sanden såväl täcker hela ök­ nens mängd som är dess första element. Likadant förhåller det sig med talen. Säg vad det är ni snackar om. Att vi köpmän och handelsmän uppfann pengarna för att kunna beräkna alltings värde, alfabetet för att kunna skriva kon­ trakt med andra folk och jämhkheten för att kunna säkerställa ömsesidigheten i våra kontrakt och giltigheten av våra pengar. Sant talat, kollega, sade juveleraren. Med dessa artighetsfraser skildes de åt, betygande ömsesidig respekt för den andras person och ställning. Tyrannens sände­ bud låste in sina nya dyrbarheter i kistan och begav sig tillbaka till fartyget. Samierna saknade till skillnad från milesierna moderna handels­ förbindelser med Sidon. Sålunda hade samierna inte något han­ delskontor i staden. Milesierna fick ständigt färsk och pålitlig information om vad som hände i Sidon, samt längs kusten och inåt land. De visste när karavaner anlänt, de kände till skördeutsikterna för dadlar och fikon, och de fick aktuella marknads­ noteringar på råvaror och ädla metaller. Drog det ihop sig till krig eller oroligheter eller något annat som kunde påverka pri­ serna och vinstmöjligheterna visste milesierna det före någon 3^

annan. Samierna saknade detta, liksom en pålitlig konsul som de kunde ha gästat. Timotheos fick ta in på ett värdshus i vän­ tan på att fraktlasten som bestod av arbetsföra skytiska slavar, mjuk och luftig ull från öarna, marmor från Paros, rostigt järn och blanka kopparkittlar hade avyttrats och bytts mot dyrbart linne, purpur, främmande träslag eller oljor och kryddor från Arabiens länder. Mnesarchos däremot hade egna affärer att sköta. Efter att ha förhört sig om sin farbroders öde hyrde han en mulåsna av värdshusvärden och begav sig med åsnan och den ena kistnyckeln hängande i en rem runt halsen uppåt kusten för att be­ söka sin mor och sina två bröder. Han träffade modern, sin ena bror och den ogifta systern på gården. Den andre brodern, Hodios, hade gått till sjöss som sin far för att plöja havets vid­ der och i frakt och handel söka sin utkomst. Mnesarchos berät­ tade om giftermålet, som alltså var hans giftermål, ja att det re­ dan hade skett. Det hade varit en snabbt undanstökad affär, ett vagnmakarbröllop, ty grekerna gillar inte dröjsmål och tvekan, sade han. De är framåt de, grekerna. De kör med välsmorda hjulnav och god fart på vagnslädret de. Tyvärr hade vagnmakarverkstaden prytts till fest, hemgiften ställts ut till beskådande, gudarna åkallats, tackoffren förrättats, maten och drycken för­ tärts, bröllopsfacklorna brunnit ut och bruden förts till hans hem i lövad kärra under den tid på året när fartygen ännu låg och gistnade på stränderna. Det blev dessutom biUigare så. Men gift man var man, sade Mnesarchos; gift med Babyleka som kal­ lades Parthenis, Jungfrun. Så förhöll det sig och han kunde där­ för knappast sända hem så mycket pengar längre trots att det var han som gjorde dem. Och så förtjänade ju Hodios, brodern. Var den så mycket att skåda då, hemgiften.^ sade modern. Den gick väl an, sade Mnesarchos. För en vagnsmakare vill säga. Gott och väl, sade modern, men jungfrur är väl alla som gif­ 37

ter sig, att vad är det för ett namn på en gift kvinna och skall hon vara orörd hela livet? Namnet är sanningen. Namnet är sanningen, men Mnesarchos sade att han hade tänkt på det. Han hade också tänkt göra något åt det, ty det finns väl andra namn. Och även om namnet för det mesta är sanningen kan namnet också vara som en bild av en gång giltig men dock förfluten sanning. Tiden löper som floden alltid åt samma håll. Dagen rullar ständigt från öster mot väster. Lever man som folk då på Samos och hänger ut bröllopslakanet för vädring.^ sade modern. Som gästarbetare och främhng kan jag leva på två sätt, sade Mnesarchos. På vårt sätt eller på deras. Ibland gör jag som jag själv vill. Hur som helst så offrar samierna på bröllopsnatten en duva till Hymens ära. På det sättetsade modern. Just på det sättet. Mnesarchos gick till Astartes heliga tempel för att änteligen få svar på sin fråga och ett namn för sin hustru. Vem, O Gudinna, är det som har varit framme.^ Är det han, Åskmannen och BUxtslungaren; Han Megawattslösaren.^ Är det Han, Den hög­ ste.^ Nej så kan det inte vara, då skulle det nog ha väckt mera uppståndelse bland de dödliga, och priset skulle inte ha varit så förmånhgt. Anor kostar och Molnskockaren väljer sin jordmån skulle man tro. Översteplöjaren bökar i luckrare åkrar han, skulle man tro. Sparar på skoningen han. Nej det var Apollon då. Han som verkar på avstånd. Prickskytteguden, Fjärrverkaren, Blåsrörsblåsaren. Långdistansavfyraren. Det var Pythias Apollon. För en odödlig måste det ha varit. Säg mig, Astarte, Du som grekerna kallar Afrodite och kaldéerna Ishtar. Säg mig, mina fäders heliga Gudinna, att det var så. Ge mig ett tecken, var snäll. Att var det Han som.> Var det det.> Mnesarchos betraktade gudinnan, som med båda händerna 38

höll fram sina svällande bröst mot honom. Så hade hon alltid gjort, såväl i hans drömmar som i hans vakenhet. Men hennes leende var som alltid oförändrat stenhugget och stelnat. Ur hen­ nes brösts rundade skålar droppade ingen mjölk, såsom det ibland hade hänt och som man efteråt talade länge om. Ge mig ett tecken, O Astarte. Mnesarchos väntade förgäves på ett tecken från gudinnan. Men utanför templet, i dess skugga, satt en ung slavinna och ammade sitt eller sin husbondes barn, eller möjligtvis sitt barn av husbondens säd. Då hon lyfte barnet från det ena bröstet över till det andra såg Mnesarchos en smal, vit mjölkstråle spruta rakt ut i den mörka skuggan. O milda Gudinna, sade Mnesarchos och åkallade i sina tan­ kar den Heliga. Ordet är sagt och det är sanningen. Din tjänare Mnesarchos är lycklig. Och Babyleka, du som kallas Parthenis, Jungfrun. Omen est nomen. Ditt namn skall hädanefter vara Pythais efter Pythias Apollon. Den son du skall föda skall heta ApoUodoros. Eller Pythagoras. För att alla skall tro och alla skall veta att endast Han, Apollon, är den ende och den rätte fadern.

39

början på månaden munichion födde Pythais en son. När de tio dagarna gått gavs han namnet Pythagoras. För att nam­ net skulle berätta sanningen och inga tvivel skulle råda. Han var vek och blek för att vara av gudars ätt, men måhända är han fal­ len efter den Hyperboreiske Apollon, tänkte Mnesarchos. Ögo­ nen var blåa och uppmärksamma. På öarna sade man att han skulle bli färdesman över vida hav, med de ögonen. Eller en himlaskådare. Lika söker lika, sade man på öarna. Ögon som söker ögons tröst.

I

Men Babyleka, hon som kallades Jungfrun, gömde och be­ grundande allt detta i sitt hjärta. Pojken växte upp, inte alltid till prydnad för Mnesarchos, som han kallade sin far, och för Pythais, sin mor, men han var snäll och lydig. Han fick en syster som dog i späd ålder, samt två brö­ der, Eunostos och Melissos. De bodde i borgens ytterflygel, mot borggården till. Mnesarchos och Pythagoras bodde i ett rum, medan Pythais, de två småpojkarna samt en gammal slavinna bodde i ett annat. Mnesarchos sade att han, myntmästaren, var en så viktig person att tyrannen ville ha honom boende i sitt eget hus. Ytterflygeln var borgens äldsta del, uppförd under en forntid när stenblocken var större, befallningarna orubbligare och slav­ arna gjorda av ett härdigare material som inte ryggade för äro­ fulla uppgifter men inte heller gick sönder så lätt. Det var cykloperna som hade byggt murarna, sade människorna på Samos. Inte människorna. Man kunde inte tänka sig annat än 40

att jättar och cykloper hade uppfört borgen. Murarna var resta av oregelbundet formade stenblock, så stora, och så väl samman­ fogade att det var omöjligt för Pythagoras, hur han än sökte, att finna en springa ens för sitt tunnaste knivblad av slipad brons. Granne till de två rummen i innermuren där Pythagoras bodde med sina syskon och sina föräldrar, låg gardeskasernen. Slottsvakten bestod av unga bondpojkar från inlandet, för­ trogna med fårslakt, men också vana att sticka spjutet i en ra­ sande vildsvinsgalt, en som hetsad av hundarna rusar ut ur snå­ ret med blottade betar och raggen rest. Tyrannen hade ännu inte lärt sig att Uta på stadens ädhngar och inte heller ädlingar­ na på tyrannen. Det var de fria böndernas och smågodsägarnas privilegium att få skicka sina söner att dö för tyrannen. På andra sidan borggården, i ett skjul rest mot yttermuren, bodde den andre myntmästaren, Lysiades från Miletos. Med honom bodde ofta en kvinna som kallades Koinopheleia eller Allmännyttan. Det grova ylletyget som stramade över hennes fylliga bröst hade alltid två runda, svarta fläckar med stänk av guldflagor i. Det var guld från myntslavarnas händer. I detta och i lusten fann Koinopheleia sin belöning. Slavarna var förbjudna att avlägsna sig från borggården och hade bara Allmännyttan att ty sig till. Av Mnesarchos lärde sig Pythagoras det feniciska språket och dess skrivtecken, samt pengars värde. Av sin mor lärde han om sin härstamning och betydelsen av den gyllene fläck han hade på högra låret, Apollons märke. Av soldaterna på borggården, av Koinopheleia och av slavarna lärde han sig resten. När Pythagoras uppnått den åldern att han kunde trä vatten­ lägelns bärrem över axeln och bära den fyllda säcken ända hem blev det hans uppgift att hämta dricksvattnet. Det var ju han som var äldst. Varje morgon steg han upp före alla andra men inte före den gamla slavinnan, för att hämta vatten från brun­ 41

nen. Detta skedde innan Eupalinos, Naustrofos son, byggde vat­ tenledningen genom berget. En morgon var vattensäcken sönder och måste repareras. Pythagoras kunde hämta vatten först på eftermiddagen. När han kom tillbaka, kånkande på vattnet, var torget fullt med pojkar. Hallå där. Det var Syloson, Polykrates bror som ropade. Pythagoras visste inte att det var åt honom han ropade. Du där. Pojken. Är det inte du som är Pythagoras .> Pythagoras stannade och svarade att det precis förhöll sig just på detta och inte på annat sätt. Pythagoras. Snyggt namn du har, pojken. Syloson vände sig till sina vänner och skrattade. Hör du, Pythagoras. Har ni ingen slav som kan hämta vattnet.> Pythagoras sade som det var, att de hade en husslav, en gam­ mal kvinna, och att hon var deras husslav. Men att hon var gam­ mal. Varför har ni inga slavar .>Alla människor har slavar nuförti­ den. Pythagoras svarade att han inte visste eftersom han inte vis­ ste. Det hade aldrig fallit honom in att det var någonting som han behövde veta. Har ni inte råd.> Det hade han aldrig tänkt på. Eller är din far kanske snål.> Här får gossepojken som en an­ nan träl traska över torget efter vatten i allas åsyn. Syloson gjorde sig till en gammal, orkeslös slav som bar vatten i ett ok. Han släpade sig några steg fram och tillbaka med böjd rygg och klampande steg. Det var ett bra framförande, ty hans publik skrattade. Om pubhken skrattar är framförandet bra. Pythagoras ruskade på huvudet. Han kände sig förvirrad. Du får traska efter vatten du medan barbaren sitter hemma och äter mjukt bröd och honung.^ Han visste inte vad han skulle svara eftersom han inte visste. 42

Du skymfar vår ras. Visste du det, ponken.^ Du är en skam för den fria, samoitiska folkstammen. Pythagoras lyfte upp lädersäcken från stenläggningen för att gå vidare. Är inte din farsa förresten utlänning.>Är det inte han som pratar så där konstigt. Ba ba ba ba. Syloson vände sig till sina kompisar och flinade. Ba ba ba ba. Han är inte min far. Vad då, pojken.^ Är utlänningen inte din farsa.> Nej. Intressant information, killar. Gossens farsa är inte hans farsa. Syloson tittade road på sina kompisar och därefter på Pythagoras. Hans röst ändrades och blev hård. Nå ....^ Vad.> Vem är då din far sa.> Den pythiske Apollon. Så länge Pythagoras kunde minnas hade han haft en känsla att vara utvald. Han visste redan då att han inte var som vanliga dödliga. Gudsfrukten, brukade hans mor kalla honom. Himlagåvan. Han var född i den vårliga månaden munichion, då all­ ting gror och resten grönskar. Nu yttrade han gudens namn med stolthet. Han fick ett gapskratt till svar. Den pythiske Apollon. Gossen säger att han är son till den pythiske Apollon. Han säger inte ens Smintheus Apollon. Råttfångarguden. Han säger att han är son till den pythiske Apollon. Syloson vände sig åter till Pythagoras. Horunge, det är vad du är. Horunge. Mammaspojke och horunge. Upprepa: Vad är du.> Pythagoras, sade Pythagoras och tittade i marken. Horungen Pythagoras. Några dagar senare satt Pythagoras i skuggan av Apollontemplet och åt sitt bröd och sin ost som hans mor hade skickat med honom på morgonen. Lakon, apollonprästen, som under­ 43

visade Pythagoras och åtta andra pojkar i räknandets och skri­ vandets konst, hade gett dem en fristund för att pojkarna på egen hand skulle lösa några uppgifter på sina kulramar och han själv få vila huvudet. Eftersom Pythagoras genast visste lösning­ arna och svaren, hade han tagit sin matpåse, sin lertavla och sin kulram och gått upp till ApoUontemplet där han kände sig vara närmare sin härkomst och sin kallelse. Där fanns inga andra människor så här dags. De som kunde, vilade sig igenom middagshettan inomhus. De som måste arbeta vilade inte. Hur gammal var jag när detta hände, tänkte Pythagoras ibland när han i ett senare hv försökte minnas sitt Uv som Pytha­ goras och sina tidigare liv, innan han blev Pythagoras. Anden passerar som bekant från den ene till den andre, tar kropp efter kropp i besittning efter att först ha bidat sin tid i Underjorden. Han visste inte. Det frågtes aldrig på det sättet. Man räknade inte efter människans år eUer hennes antal solvarv på den tiden. Det var onödigt. När man var barn var man barn och när man inte längre var det utan rösten hade bhvit ostadig och skrovhg var man yngling och sedan började skägget växa och man var nästanvuxen och efeb och sedan var man man. Att människan skulle vara bärare av en egen tid och tideräkning.^ Nej, det var förmätet att tänka så. Tiden angavs av släktens gång, av kungalängderna, av arkonternas ämbetsperioder, av olympiadernas tal. Det var inte människan som var tiden. Tiden fanns i det utanförvarande, i det stora skeendet. Det var världstiden, som den enskilda människan endast besökte genom att födas till ett liv från ett annat, växa upp för att fullborda tidens bestämmelse, blomstra i sinom tid och dö när tidens utmätta spann var till­ ända, för att åter födas under andra tider och nya omständighe­ ter. Men han var på väg att bU yngling när detta skedde, trodde Pythagoras. Följande år skulle han börja gå i Palaistran, yngUngarnas gymnastikhall och skola, ifall han så önskade och den som han kallade sin far gav sitt bifall. Lakon sade att han hade 44

räknehuvud. Att han skulle bli en bra student. Å andra sidan var Lakons huvud inte mycket att räkna med. Genom Poseidonporten såg Pythagoras några ynghngar komma gående ut från staden. En av dem visade fingret åt stadsvakten och började klia sig som om han fått loppor. Det var Syloson. Han kände också igen Sylosons äldre bror Polykrates. De var på väg mot templet. Pythagoras drog upp knäna under hakan, vände ryggen till och kröp ihop i skuggan invid tempelväggen. Apollon, bad han, låt ett moln lägga sig över mig och omkring mig så att jag bhr osynlig. Är det inte Pythagoras? Är det inte den frejdade gudasonen, Foibos Apollons egenhändiga son? Pythagoras kände igen Sylosons röst. Rätt man på rätt plats. Det var Polykrates, det hördes. Pythagoras satt fortfarande med ryggen mot pojkarna, som samlades i en klunga bakom honom. Har du en klunk vin åt oss? Man blir så törstig av att stå här och orda i luften och ingen som svarar. Torkan blir så påfallande när man inte får svar på tal. Faktiskt så att munlädret börjar knarra. Pythagoras skakade på huvudet. Så du är Pythagoras du, son till den pythiske Apollon? Det var igen Syloson. Pythagoras sade ingenting. Sonen till den pythiske Apollon. Som sitter här och värmer upp vår skugga? Som insuper aUas vår friska luft. Han har kanske förstfödslorätt till det här stället. Sonen till den pythiske Apollon. Är du det? Eller vill du att vi skall se efter? Hur ser man det? Vet du inte det? Apollon kan flyga genom luften. 45

Aah. Borde inte då också den här kunna. Sådan herre, sådan hund, som man säger. Kan du det.> Pythagoras böjde huvudet mot knäna och sade ingenting. Tag i här. De grep tag i armarna och benen på honom. Några i armarna, andra i benen. De släpande honom över till den an­ dra sidan av templet. På den sidan avslutades tempelpodiet i en hög stensockel. Det var minst tre manslängder till klipporna nedanför. Polykrates ledde pojkgruppen fram till stupet. Nå killar. Skall vi se då. Och ett, och två ... Inte kan han, sade en av pojkarna som höll i bakbenet. Skep­ tiskt sade han det. Han får visa vad han kan. Tror han att han kan så kan han. Inte kan han. Jag har en bättre idé, sade Syloson. Kom. På andra sidan vägen fanns ett förfallet hus. Ingen visste längre vad det tjänat till. Det hade kanske aldrig varit något an­ nat än en dåUg idé. Efter Pythagoras kommer de vise att fundera noggrant och länge på var de goda idéerna hör hemma, men sällan de dåliga. Däremot nog var de dåliga själarna rätteligen uppehåller sig. Hur som helst hade det här huset från början varit en dålig idé och det var här det hörde hemma, vid vägkan­ ten längs vägen upp mot Tigani. Bondkvinnor på väg till eller från marknaden och slavinnor som hämtat ved i bergen brukade slinka in bakom muren för att uträtta sina behov. Gårdsplanen, där kanske en åsna och några getter i tiderna håUit ogräset kort, var numera täckt av alnshöga tistlar. Ett brunnshål i ena hörnet som aldrig gett ifrån sig vatten hade blivit avträde. In här, poj­ kar. Det var Syloson som visade vägen. Med båda armarna krökta bakom ryggen släpades Pythagoras fram till brunnen. Ödlorna sprang med ett rassel in mellan stenspringorna i den 46

låga brunnskanten. Polykrates ställde sig framför den liUa ska­ ran, höjde högtidligt sin högra arm och intonerade: Vilka äro våra viktigaste gudar, O skolaster Våra viktigaste gudar äro: Zeus och Hera. Poseidon, Demeter och Apollon. Afrodite och Hermes. Pojkarna mässade gudanamn i kör. Vad står guden Apollon för? Apollon står för: måttlighet, vishet och försoning. Hurusom hylla och vörda vi våra fäders och förfäders gudar.> Vi hylla och vörda våra fäders och förfäders gudar genom minnesstunder och tackoffer. O Apollon. O store Apollon. Tag emot detta vårt offer. De lyfte Pythagoras över brunnskanten och höll honom hängande i fötterna ner i brunnen. Den var inte djup, brunnsgrävarna hade snart nött ut sig på torrheten och stenigheten i berggrunden och givit upp. Han höll hakan så högt han kunde för att inte få ansiktet i den skrumpna, magra slavavföringen och skräpet på bottnen. Titta killar, han pissar på sig. Pythagoras kände hur en rännil rann längs magen, in under hans nedhasade kiton och ut längs hakan varifrån den strilade ner mot brunnsbottnen. Rätt sak på rätt plats, sade Polykrates. Apollon har välvilligt mottagit vårt dryckesoffer, sade Sylo­ son. O, store Apollon. Kornet går hit och går dit och till slut till kvarnen. O, store Apollon. De drog upp Pythagoras ur brunnens djup. Hans lemmar vek sig vid knäna när de satte ner honom. Han blev liggande bland tistlarna bredvid brunnen. Och vad hava vi lärt oss idag.^ sade Polykrates. Pythagoras visste inte att det var riktat till honom. 47

Hvad hava vi af lärdom tillägnat oss idag? Han sparkade till Pythagoras med sandalen. Vad? Vad har du lärt dig, pojken? Pythagoras höll händerna för ansiktet för att dölja tårarna. Idag hava vi lärt oss, sade Polykrates med en röst som här­ made en vuxens, att skrytsamhet och högfärd får man bara piss och skit av. Skrattande lämnade pojkarna Pythagoras bland tistlarna. Han hörde deras röster och skratt avlägsna sig. Hur visste du om det här stället? hörde han Polykrates säga. Ja hur visste du det? sade en annan. Därefter försvann pojkarnas röster utmed vägen upp mot Tigani. Efter en stund kom Pythagoras på fötter men då var pojkarna redan långt borta. Här, sade han efter dem och höll fram sitt nakna högra lår. Här är tecknet. Han visade på ett runt, gyllenbrunt märke på låret, stort som handflatan. Apollons märke. Här. De var för långt borta. Från Apollontemplet ledde en brant och tvär stig nedåt mellan klipporna. En getstig var det, en präststig. En gång hade Pytha­ goras sett en naken präst, skyld i sin nakenhet endast av en tra­ sig linneduk, komma springande upp längs stigen med vatten ghttrande i brösthåret. Någonstans där nere låg det jäsande ha­ vet. Där hade det alltid legat. Blotta tanken på havets kyla och outgrundliga djup gjorde Pythagoras räddhågsen. Även rädslan kunde lura som en demon i människans närhet, ständigt beredd att kasta sig över henne. Rädslan och paniken åstadkoms av Pan; han som lekte med människors och boskaps gruvsamma aningar i eftermiddagens stillhet. Han ropade ned längs stigen: Hej, här kommer jag. Rösten ville inte bära. Han ropade en gång till: Hej alla odjur, här kom­ mer jag. Han kunde inte gå tillbaka till Lakons undervisning utan att först tvätta av sig orenligheterna. Tvätta sig ren över 48

hela kroppen. Tvätta av sig hela upplevelsen. Han klättrade var­ samt ner på sandaler som ibland slirade i småstenarna och gru­ set. Han bromsade genom att gripa tag i klipputsprång och tag­ giga grenar som sträckte sig över stigen. Klippsvalor flög obe­ kymrat fram och tillbaka i vida cirklar över stupet. Havet risslade och rasslade djupt där nere i strandkanten. Vågskvalpet hade rullat strandstenarna fram och tillbaka och slipat dem runda som ägg från de kacklande gässen. Pythagoras lade sig på knä vid den frasiga kant där vågornas kraft tog slut och de med ett rassel i stenarna sjönk tillbaka till sitt våta ur­ sprung. Han hasade sig försiktigt baklänges på alla fyra ut över jordens och markens fasta element. Han lade sig på mage på de runda stenarna och lät vågorna skölja över benen och fötterna. När ingenting farligt hände hasade han sig lite längre ut. Vå­ gorna sköljde över axlarna. Han blundade, lade kinden mot ste­ narna, låg stilla med fingrarna kring en slät sten och lät vågorna skölja ända upp över huvudet. Han andades djupt mellan vå­ gorna. Han kände sig renad. Efteråt bredde han ut kläderna på tork över ett klippblock såsom han hade sett samiernas hustrur, döttrar och slavinnor göra. Medan kläderna torkade satt han i skuggan under stran­ dens brant och tittade på havet. Det hade fått en annan, mjukare färg nu. Det liknade smält silver. Det silver som slavarna i tyrannens myntsmedja gjorde pengarna av. Efter denna händelse såg ingen människa, varken på Samos, i egyptiernas eller babyloniernas länder, eller i Kroton där han senare skulle bosätta sig, någonsin Pythagoras uträtta sina na­ turliga behov. Inte ens de närmaste lärjungarna. Av denna och andra orsaker trodde människorna i Kroton att Pythagoras var en gud eller en halvgud. Han lät dem hållas i denna tro och gjorde ingenting för att bestrida den.

49

Far, sade Pythagoras - han visste nog bättre än så. Är vi fattiga? Det var följande morgon. Pythagoras hade nyss hämtat vatt­ net. Solens strålar nådde redan över muren. De satt på en bänk utanför deras bostad och åt korngrynsgröt, sötad med honung. Fattiga. Hur så.^ Vi bor i ett palats. Vi har mat på bordet. Pengar är brist på fattigdom och vem är det som gör pengarna om inte jag. I Miletos säger de att pengarna gör mannen, men den här mannen här, han gör pengarna. Ja, far. De åt gröten. Skrapade med träskeden i lerskålen. Drack av det friska vattnet. Eunostos och Melissos åt ännu med mor på kvinnosidan. Med Pythais och den gamla slavinnan. Flugorna surrade kring bordet. Två stalldrängar ledde var sin häst ut ge­ nom porten. Klappret från hovarna ekade i portgången. På an­ dra sidan borggården låg några unga män ur stadsvakten och slöade i skuggan. I alla fall behövde de inte gå hemma på gården och otåhgt, utan att kunna göra någonting åt saken, vänta på att själva få myndighet att bestämma. Det här var kanske en lätt­ nad. Är Syloson och Polykrates rika.> Aiakessönerna.^ När är man rik? Deras far är präst i Heratemplet. Men deras farbröder är åtminstone rika. De handlar med varor hit och dit över hela stora världen. Deras skepp seg­ lar till Minoa på Amorgos, till Perinthos i Trakien, till Nagidos och Kelenderis i Kilikien. Till Naukratis i Egypten. Överallt där du har en affär har du en samier. Och en milesier. Rikare än Kolaios? Rikare än Kolaios är väl ingen hellen. Rikare än Oroites? Lika rika. Och sedan. Ute senare, som i förbifarten: Far, vad är en hor­ unge? Horunge? Vem talar om horungar? 50

Det var några pojkar ... Jag skall visa dig horungar. Ät färdigt så skall du få se. Pythagoras skrapade i sig det sista ur skålen. Fadern - den som, ja. Han stod redan på borggården och väntade. Vart går vi? Till ett ställe där det både finns pengar och horungar. Som barn fick Pythagoras ofta följa med till myntverket i borgflygelns andra ända. Om vintern då den isande boran svepte ner över bergen med piskande snö i sin kyhga famn var det skönt att stå i något dunkelt hörn av verkstaden och titta på slavarna som arbetade i det heta, rökiga halvmörkret. Deras bruna, nakna, svettiga kroppar glänste i eldskenet nästan som guldet i smältdegeln. En skarp lukt av rök och het metall stack i näsan. En slav pumpade blåsbälgen. En annan rörde om i smältan, fiskade upp orenheter och granskade färgen. Det blanka silvret och det glänsande guldet smälte samman till en skinande vit metall som kallades elektron. Elektron är den blandning av silver och guld som lydierna, de första som gjorde mynt, slog sina pengar av, eftersom elektron förekommer som sådant och naturligt i deras flodbäddar. Därför gjorde milesierna och samierna på samma sätt, såsom de första hade gjort, ef­ tersom gångbart är gångbart och det som redan är, är det som gäller, och eftersom orden ’norm’ och ’normaP inom sig bär på samma ursprung. När den skimrande blandningen av silver och guld hade upp­ nått rätt färg och rätt temperatur hälldes den försiktigt, med ett fräsande ljud, ner i formar som såg ut som brickor av bränd lera. I brickorna fanns rader av runda urgröpningar med kanaler emellan. Den smälta metallen rann som en glödgad dryck längs kanalerna, från bägare till bägare, tills brickans alla urgröp­ ningar på samma sätt var fyllda. Som barn upplevde och som vuxen mindes Pythagoras detta: 51

att det är slavars svettiga och sotiga kroppar som ur eld och jord skapar det som allt annat har att rätta sig efter: pengarnas värde. Han såg hur värde och välstånd hamrades ut ur små runda stycken av silver, elektron eller guld. En myntmästare överva­ kade arbetet. Fadern - ja han som - sade att detta var det allra svåraste: att få blandningen av de två metallerna att bli jämn alltigenom i varje smälta och varje gång likadan i färgen. Den andra svårigheten, sade han, är att få alla metallkulorna att bli hka stora. När kulorna av silver eller elektron svalnat plockades de upp ur formarna, granskades och vägdes i grupper av tolv. Ifall vikten eller färgen inte inom vissa gränser stämde med det fastslagna sändes myntmaterialet tillbaka till smälthärden. Alla måste vara Uka. Exakt hka. Det är hemhgheten, sade han som -. Därför är pengar existerande likformighet och praktisk identitet. Det är överensstämmelsen som är det nya och avgö­ rande. Innan pengarna fanns hade likformighet och identitet inte funnits. I naturen finns det inte två människor, inte ens två blad som är identiska och helt och hållet lika. Naturen avskyr identitet. Inte heller gudarna omhuldar hkheten. Gudarna är för variation och växhng. Gudarna älskar att ställa till det, att växla skepnad och uppträda än i en gestalt, än i en annan. Men hos pengarna är likheten och oföränderligheten själva saken och principen. Och det är så som likhet skapas: genom jämförelse. Genom arbete. Inget mynt skall vara annorlunda än vilket an­ nat mynt som helst av samma valör. I myntverkstaden arbetade en slav med att putsa och blänka myntämnena, en annan slog in stadens och tyrannens stämpel i metallen med hammare och myntstamp, medan en tredje granskade och putsade de färdiga mynten. Efter det vägdes de igen och hälldes i små påsar av linne som förseglades. Påsarna vägdes och vikterna antecknades. Lika mycket silver och guld som kommit in till myntverket skulle komma ut igen. Påträffa­ des någon av slavarna med guld i sina kläder höggs handen av. 52

Påträffades någon med guld i någon annan del av kroppen styckades kroppen. Lika gäller för lika. Varför skall vi till myntverkstaden, far.^ Du skall få se. Mnesarchos hälsade på vakten som öppnade den tunga ekdörren för dem. De gick nedför trapporna till källarkam­ maren där stämphngen ägde rum. Ett skarpt ljus från en gallerförsedd öppning under taket skar sönder mörkret i rummet. Du är snart man, Pythagoras, sade han som -. Det är på tiden att du lär känna livet. Finns livet här.> Livet är allting. Också det här. Här finns det som är nästan lika märkligt som livet. Tillkomsten av värdets värde. De ställde sig för att titta på myntarslaven som arbetade vid sin ekstock med hammare och stamp. Fyra snabba, välriktade slag med hammaren klingade ut mellan stenväggarna innan myntet var präglat som det skulle. Mnesarchos tog ur en skål upp ett halvklotformigt myntämne, granskat och putsat. Han höll mönstrande upp det i ljuskäglan från fönstret och bad myntarslaven flytta på sig ett slag. Han gjorde så ibland, Mnes­ archos; provslog några mynt för att kontrollera att präglingen ännu var som den skulle. Tyrannen skulle ha gångbar valuta. De här kallas jungfrur, sade Mnesarchos. Han höll upp mynt­ ämnet mellan fingrarna för Pythagoras innan han omsorgsfullt lade det på plats i bädden. Bädden, sade han. Det här är bädden. Eller bröllopssången. Han sneglade på Pythagoras för att se ef­ ter hur mycket han visste om saker och ting. Pythagoras visste allt det som bondpojkar och soldater vet i den åldern. Mnesarchos drog på sig ett par tjocka läderhandskar, grep tag i stampen med vänstra och hammaren med högra handen. Och 53

det här är stampen. Den kallas också... nåja, det kan vara. Skäg­ get kallas det här krusiga järnet som plattats ut över kanten i övre ända n är... nåja, stampen så att säga nått manbar ålder och fått utstå tillräckligt många stötar med hammaren. Du förstår.^ Pythagoras trodde att han förstod. Visst förstod han. Skäg­ get och det övriga. Jungfrun och stampen och hur det gick till. Se noga på nu, sade Mnesarchos. Det är nu som underverket sker. Han satte stampen mot myntämnet och slog till med ham­ maren f^ra gånger med full kraft. Ser du.> Det som hände när stampen mötte jungfrun kallade Mnes­ archos ett mysterium, men Pythagoras upplevde inget myste­ rium. Mysteriet uppstår i det gåtfulla mötet med gudarna. Kan­ ske han menade att myntet är den nya guden. Det enda gåtfulla som Pythagoras uppfattade var att hammaren hade en annan klang än den som slaven hade använt. Hammarslaget träffade stampen med en dov klang som gav resonans djupt nere i den grova ekstock där bädden för myntets andra sida var infälld. Det är ett underverk som åstadkoms i myntverkets källare, sade Mnesarchos. Han tog upp det stämplade myntet och granskade det noggrant. Se här: de runda, ostämplade metallkulorna, jungfrurna, har inget speciellt värde, eller har samma värde som värdet på den mängd metall som ingår i dem. De har endast ett svårbestämt metallvärde. De har det värde som man kan väga sig till med motvikter och balansvåg ifall man vet lödigheten. Värdet är ett naturvärde. Men när hammaren slagit stampen i myntmaterialet förändras allting. Metallbitarna blir något helt annat. Ungmörna har blivit befruktade med nytt liv. Jungfrurna blir kvinnor. Metallstyckena bhr pengar. Det värde som endast ges av vikten och av naturen ersätts med ett annat värde, ett stämpelvärde, som är ett värde till namnet i enlighet med stäm­ peln. Stämpelvärdet garanteras inte av naturen utan av tyran­ nen. Och det märkliga är, sade han som för Pythagoras var far 54

endast till namnet, att när ett rikt köpmannahus levererar, säg tio talenter silver till tyrannen för att stämplas till pengar, får köpmannen tillbaka tio silvertalenter. Vad är det för märkligt med det.^ Jo, att av tio talenter silver kan tyrannen slå tretton silvertalenter. Han behåller alltså tre av tretton för sig själv. Ändå är allt som det skall vara och alla är nöjda med detta. Men varför eller hur det är så, det kan ingen begripa. Lysiades säger att stampen är en gud och att mynten välsig­ nats av gudens beröring. Jag tror emellertid att det är tyrannens makt och trovärdighet som ersätter den felande substansen i mynten. Makten är värdet. Det var i alla fall så som Pythagoras lärde sig vad pengars sub­ stans är. Substansen är talet. Talet står visserhgen inte stämplat på myntet, men döljer sig i myntet. I myntets form. Det är ta­ let som är innebörden i formen. Det som syns är formen, men formens betydelse är talet. Mnesarchos visade honom igen stampen och sade att detta här, stampen, det är urgrunden. Den bestämmer värdet. Talet är urgrunden. I stället för ett metalleller naturvärde får myntet ett annat och högre värde, ett namn­ värde. Ett siffervärde. Ett tal. Vem som helst kan avläsa ett tal. För det behöver du ingen skolning. Därför är pengarna till för alla. Talvärdet garanteras inte av metallen, utan av utseendet. Det vill säga av tyrannen som utfärdat myntet. Eller av något handelshus, som i Miletos. Myntarslaven kom tillbaka till sin plats vid ekstocken. Mnes­ archos gav tillbaka stampen och handskarna och uppmanade slaven att fortsätta. Han övergick till att tala feniciska. Intet haver mig varit så svårt att begripa som myntväsendet, lag haver deruppå i femton kretsande år funderat, men är lika vis nu i min fulla mandom som iag var then första dagen.^ Han talade så för att endast Pythagoras skulle förstå och för att inte väcka tvivel och missmod hos den andra myntmästaren 55

och hos slavarna. Sannerligen tror iag icke att man lika väl kunde stämpla then mjuka leran, och när then torckat med thessa kruk skärvor betala sina utskylder, så länge som tyrannen vidmakthåller och gifver sitt medhåll till kruk skärvornas värde. Men förstå thet, thet kan iag icke. Han klappade Pythagoras tröstande på huvudet och sade att värdets hemligheter överstiger vetandets gränser. Mnesarchos skulle emellertid inte ha behövt trösta Pythagoras, emedan Pythagoras intet öra hade för vad fadern sade. Fadern - eller den man Pythagoras kallade så - talade om pengar och om det som utgör rikedomars måttstock och tillvarons mätinstrument, men Pythagoras tänkte bara på ljudet av de olika mynthamrarna och på klangen som de åstadkom. Det fanns fem hammare i mynt­ smedjan, av vilka tre var av samma storlek och två av annan och sinsemellan olika storlek. Dessa hamrar, som Pythagoras senare fick tillfälle att leka med och hantera, gav ifrån sig olika ljud i proportion till deras vikt; den större en dovare klang än de min­ dre. Men varför det var så, det förstod Pythagoras ännu icke. Pythagoras, sade Mnesarchos. Du son av Han som kan se framtiden. Jag undrar ibland i mitt hjärta vad du ser och vad du kommer att se. Kommer du en dag att förstå dessa talvärdens innersta hemligheter.^ Om detta hade Pythagoras vid denna tidpunkt ingen åsikt. Mnesarchos fortsatte och sade: Du har ett gott räknehuvud, Pythagoras. Det är bra. Det har din lärare sagt. Med räkning kommer du långt. Räkenskap och köpenskap behöver varandra. Och då skall du veta, och alltid komma ihåg, att en samoitisk stater är lika med två attiska drachmer, alltså en diadrachma, medan en drachma är sex oboler. Hundra drachmer är en mina, medan sextio minor är en talent. Däremot är en siciliansk silverlitra värd en tiondels korinthisk stater, en dareikos är en persisk guldstater som är Uka med en sextiondedels persisk 56

mina eller tjugo silversigoloi. Den korinthiska statern däremot delas inte i två utan tre drachmer, medan Syrakusai inte använ­ der korinthisk utan attisk myntfot. På den attiska statern går tio sicilianska litra medan en hekte är en sjättedels stater enligt les­ bisk standard. En fokaisk silverstater är tio aigineiska, medan man i Egypten mäter och väger allt enligt sin vikt i silver eller guld. Därför går handelsmännen omkring och räknar och kalky­ lerar och spekulerar hela tiden, från tidig morgon till sen kväll och ibland även i sömnen, och de räknar om allting till värde och pengar i enlighet med platsens hävd, tingens mått och myntens värde, och räknekonsten anses därför med rätta vara den viktigaste av konster. Din mor, fortsatte Mnesarchos medan han noggrant synade det mynt han nyss hade slagit. Hon hette Parthenis innan du föddes. Jungfrun hette hon. Men inte alla människor här i sta­ den tycker om oss metoiker och invandrare, trots att vi är av samma skapnad som människorna medborgare. Vi är som alla andra med om att producera värde och välstånd till nytta för alla. Rädslan för det annorlunda, som är misstänksamhetens upphov och alla krigs moder, sitter djupare rotad i människan än ekens rötter i den alluppfödande jorden. Det pratades en hel del om din mor. En del skämtade och sade att hon var jungfru ända tills Apollon - han som alltså verkar på avstånd - kom och präglade henne med stampen sin. Ingenting kan man som be­ kant göra åt gudarna. Vi lät dem prata. Men du skall veta att du är fullödig och av äkta värde. Och här är beviset, sade Mnesar­ chos, drog upp Pythagoras ärmlösa skjorta och pekade på hans högra lår. Det här är ett avtryck av guden, och det vet alla, att det är Apollons gyllene märke. Apollon flyger och far inte i onö­ dan. Du är ett äkta mynt, en gångbar valuta bland illa stampat myntmaterial och kasserade myntämnen. Kasserade mynt och myntämnen kallas av myntmästarna horungar. Han studerade det mynt han nyss hade präglat ännu en gång 57

och skakade på huvudet. Det här, sade han, blev tyvärr en hor­ unge. Han kastade det i den hög som skulle tillbaka i smält­ degeln. Det var det, sade Mnesarchos och grep Pythagoras om axlarna. Nu vet du det. Myntarslaven kom tillbaka till sitt städ och fort­ satte att hamra fram mynt och värde ur det blänkande silvret. Den som har mynt i sin börs, han seglar för förliga vindar. Den leder lyckan i lag efter eget behag ..J gnolade Mnesarchos medan han förstrött synade en hord nymyntade pengar med Heras kohuvud på bildsidan och lät dem glida mellan fingrarna. Det du, min son, sade Mnesarchos utan att tänka på hur obetänksamt han talade, gör du inte med en oxe. Inte i en börs. Det är skillnaden. Skillnaden mellan oxtiden och penningtiden. Förr i tiden, fortsatte han, på din farfars tid, mättes värde nämligen i oxar. Vilka föreställningar om världen och tillvaron kan man göra sig om man går omkring med mynt i börsen som man inte kunde göra när det inte fanns mynt eller ens börs.> När värdet mättes i plogland och oxar. Kan du säga mig det.> Pythagoras hade som liten lekt med oxar, kor och åsnor som Mnesarchos hade gjort av lera och bränt till stengods i mynt­ smedjan. Han brukade förvara dem i en flätkorg under sin bädd men nu hade han gett dem till sina bröder att leka med. Några hade tappat ett ben. Andra sina horn. Han föreställde sig först de små leroxarna i någons penningpung. Sedan föreställde han sig Timon. Efter det föreställde han sig Oroites. Timon hade en levande oxe i sin penningpung. Oroites hade flera. Då borde det inte heta penningpung, tänkte Pythagoras. 58

Oxpung borde det heta. På din farfars tid, sade Mnesarchos. Han vars ben obegravda vitnar på någon strand. På hans tid byttes sak mot sak. En amfora välpressad olja byttes mot två skäppor tröskad vete. Eller enligt vad man kom överens om. En talent guld byttes mot tret­ ton talenter silver. För att göra överenskommelsen enklare jäm­ förde man med oxen. Som rapsoden säger: ”En väldig trefot att ställa över elden, är enligt akajerna värd ett dussin oxar. En kvinna, kunnig i många slags sysslor, värderas till fyra oxar.” Oxar är ett mått på rikedom, men det är ett annat slags rike­ dom än det som uttrycks i reda pengar och stämplade mynt. Du kan inte gå omkring med en oxe i fickan. En oxe är inte Uka med en annan oxe. En oxe har olika värde vid olika tillfällen och på olika ställen. Oxens värde är konkret. Den har en annan och vik­ tigare uppgift än att mäta värde. Oxar kan användas till någon­ ting verkligt. Du kan äta köttet av en oxe efter att ha offrat hårtofsen och inälvorna till gudarna. Pengar kan man inte äta. Deras värde är överenskommet och abstrakt. Du kan bara an­ vända pengar som pengar - ifall du inte drillar hål i dem gör dem till smycken som barbarerna. Pengar är värdetecken och ingenting annat. De är rent värde. Vi fenicier säger att pengarna är kontentan av alla ting.^ Att allt kan mätas i pengar. Att alla ting följaktligen kan ges ett tal­ värde. Vi var de första att säga så. Det var vad erfarenheten lärde oss. Oxen som värdemätare uttryckte godsägarstolthet. Oxen var ett mått på landrikedom. Den angav storleken på plogland och betesmarker. Den betecknade godsägarens makt och myndighet över sina gods och byar. Det värde den utsade var bundet till hans status, makt och krigsresurser. Oxvärdet sade hur många män en godsägare kunde ställa upp i härnad, eller hur många hästar och hur många fartyg han kunde utrusta i strid och örlog. Oxvärdet var ett tecken på stillastående rikedom, bunden till 59

jorden. Oxvärdet uttryckte vissheten om äganderätten till hus, kreatur, slavar, betesmark och tre gånger plöjvänd åker. Det var en orörlig rikedom, trög som oxen tjudrad vid sin påle. Medan pengar mäter ett annat slags värde och en rikedom av annan natur. Pengarna är rörliga och kilar som fiskarna i havet, än hit, än dit, och alltid åt det håll där lönsamheten är bäst och villko­ ren gynnsammast. Det är en rikedom och en makt som aldrig står stilla och aldrig finner sig till rätta med nuet som det är. Dess princip är rörlighet. Den flyttar ständigt inflytande, rike­ dom och värde från ställe till ställe utan att någonsin vila. Vad var makten före pengarna.^ Makten var styrka, hästar, harnesk och benplåtar; den var bågar och lansar. Makten var det antal falanger den bördstyngde och oxrike kunde uppbåda. Den var troheten hos hans livgarde och hjältemodet hos hans ädlingar. Pengarna däremot sprider makten - en del av makten - till dem som köper och säljer för pengar. Med pengar på fickan kan du köpa de tjänster som den gamla makten måste tilltvinga sig. Pengarna är det första steget mot jämlikhet och demokrati. Demokrati kan endast åstadkommas när man litar på sin nästa, och när man tillitsfullt kan göra upp bindande avtal med varan­ dra så som handelsmännen gör utan att den ena drar mera för­ del av den andra än vad bådas gemensamma nytta och intresse ger utrymme till. Pennninganvändning bygger på förnuft och förhandling. Pengarna måste spridas, ty pengar kan inte bara finnas hos en utan måste innehas av många för att vara pengar och betal­ ningsmedel. Makten kan finnas hos blott en. Med pengar på fickan är det många som har del av resurserna. Pengar är praktisk vishet. Pengarna är som Apollon: de står för måttlighet, vishet och försoning. I stället för att i övermod röva och stjäla andras mark och ägodelar förhandlar handelsmännen sinsemellan och beta­ lar för sig enligt gängse värde. Den som plundrar, stjäl eller syss­ 60

lar med sjöröveri gör bruk av makt. Handelsmännen använder förnuft och förhandling. Det är skillnaden. Handelsmannen sägs vara girig, sniken, knusslig, ogin, knal, fiken och lysten. Det är till en del sant. Men han är slug likale­ des. Det talas mycket om visheten, och den står numera högt i kurs, men före visheten kommer knepigheten. Det som affärs­ mannen har varit nödgad att lära sig. Handelskonsten. Konsten att förutse och handla därefter. Kalkylerandet. Uträkningskonsten. Det är den han lever på, handelsmannen. Och det är en konst som är till nytta för alla. Se på våra handelsstäder. Se på Miletos med dess många hamnar, köpmannagillen och handels­ flottor. Se på de beckade, bredbukiga fartygen som anlöper värl­ dens alla hamnar. De för inte med sig endast spannmål, metal­ ler, smycken och ädla stenar, kryddor, frukter och krukor fyllda med vin eller olja. De bär också med sig nya idéer, nya sätt att umgås och leva på. Säg mig, vad skulle Miletos vara utan han­ del och köpenskap.^ Ingen samfärdsel i alla väderstreck, inget meningsutbyte med andra folk, inga kolonier eller handels­ platser i främmande länder, inga exotiska varor på torget, inga fria diskussioner i folkförsamlingen, inget handelsgille som i samråd med tyrannen handhar stadens styre. Miletos skulle vara ett härläger - som Sparta. Och se på inlandsstäderna, se på Thebe, som drar in huvudet som sköldpaddan; som gömmer sitt förnuft bakom gråa, stum­ ma murar av sten. Eller se på Sparta, som värjer sig utåt med sköldar och spjut mot allt nytt såsom piggsvinet när det känner sig hotat. Har någon någonsin hört en man från Sparta eller Thebe uttrycka något nytt och djupsinnigtD et enda du hör i Sparta eller Thebe är de gamla sagorna. Ohka sätt att värdera saker ger upphov till olika förhållnings­ sätt. Se igen på milesierna. De är inriktade på förändringar, gör snabbt upp planer och verkställer snabbt det de beslutat. De är djärva över förmåga, våghalsiga mot bättre omdöme, förhopp­ 61

ningsfulla i farans stund. De är resoluta, de drar gärna ut till främmande land. Når de ej sitt mål anser de sig berövade något som redan tillhör dem; vinner de framgång i sitt företag tycker de sig ha uträttat föga i jämförelse med vad som ännu återstår att göra. Misslyckas de i något de försöker sig på gottgör de för­ lusten genom att rikta in sina förhoppningar på något annat. För allt detta sliter de med möda och fara hela livet igenom och njuter ytterst sällan av vad de har emedan de ständigt förvärvar sig något nytt. Sanningen är, kort sagt, att de är ur stånd att både själva leva ett lugnt liv och låta andra göra det. Spartanerna däremot är skickliga endast i att bevara det bestående. De stan­ nar alltid hemma, har inga nya uppslag och genomför ej ens det allra nödvändigaste.*^ Med mynt i börsen kan du alltså göra något som det tröga oxtänkandet inte kan, sade Mnesarchos. Du kan spekulera. Du kan spekulera med idéer, eller du kan spekulera med ting. När jag i min ungdom var lärling i Leokritos guldsmedsverkstad hörde jag historien om den vise Thales från Miletos. Jag såg honom även några gånger på torget där han höll till och förkun­ nade sina trossatser för var och en som hade tid att lyssna. Många jonier ansåg Thales vara den visaste mannen som levde. Milesierna själva däremot menade med rätta att inte kan Thales vara vis eftersom han inte förstår sig på att göra affärer och förtjäna pengar. Han drar skam över sin far, handels­ mannen, sade milesierna. Han drar skam över sin familj och sin ätt genom att gå klädd i grovt ylle när han i stället kunde gå klädd i finaste linne och genom att bo i ett kyffe när han kunde bo i ett hus med peristyl och förrådsrum och slavar. En odåga är den som inte har förstånd att föra sig väl och hedra sina föräld­ rar. Och dum är den som inte ställer sig i pengarännan när pengar och varor strömmar in i staden i överflöd, sade milesierna. Thales tröttnade till slut på att bli hånad för sin fattigdom och sin onyttiga verksamhet som han sade gick ut på att tänka 62

över de högsta tingen. Han betalade med en liten summa pengar som han hade tillgång till ut handpenning för alla olivpressar han kunde finna i Miletos och på Chios. Han hyrde dem till ett lågt pris, eftersom det ännu var långt till skördetid och ingen hade bruk för dem just då och ingen heller satte hinder i vägen. Men människorna i Miletos trodde att Thales alldeles hade förlorat förståndet. Ehuru han kallas vis, den där Thales, dum är han i sanning, sade de. Varför i all världen kastar han bort en massa pengar på hyra för olivpressar som han inte be­ höver. Han äger ju inte ett ohvträd ens. Han har hyrt alla oliv­ pressar i hela Jonien utan att ha en endaste oliv att pressa. Vil­ ken skam. Det sade människorna i Thales hemstad Miletos. Ti­ den gick och lade sig tillrätta i det som varit, medan framtiden i laga ordning trädde till i dess ställe. Thales såg emellertid med tillförsikt tiden an, ty Thales hade nu tagit framtiden till bunds­ förvant. Han förankrade inte såsom den gamla bördsadeln och dess härolder sina tankar vid ett storartat förflutet, utan plane­ rade och handlade tvärtom i nuet med hänsyn till vad framtiden skulle bära i sitt fruktsamma sköte. Det blev ånyo säsong för oliver. Ett plötsligt behov av en mängd olivpressar uppkom på samma gång över hela Jonien. Genom att hyra ut pressarna på de villkor han själv ställde förtjänade Thales en massa pengar och visade på så sätt att det är lätt för en tänkare att bh rik om han så önskar, men att detta inte är vad han skall ägna sig åt. Detta gjorde och sade Thales, milesiern. Vad skall en tänkare då ägna sig åt.> sade Pythagoras. De som hedras av grekerna genom att kallas visa är som katt­ ungar som jagar sin svans. De ägnar sig åt att tänka sitt eget tän­ kande, men precis som kattsvansen glider tänkandet ständigt undan just när de tror att de fått fatt i det. Så onyttiga är greker­ nas vise män. Att Thales blev rik berodde på att han kunde se framtiden, säger milesierna. De säger att han genom att se i stjärnorna 63

kunde förutse att det skulle bli ett gott år för oliver samt att ödet ville honom väl. Att han helt enkelt hade tur och att det var där­ för. Men jag säger dig: Ingen dödlig kan se framtiden. Det kan endast gudarna. Thales vishet berodde på att han förstod att i rättan tid spe­ kulera med pengars och varors värde. Han visste att pengarnas värde är oföränderligt, ty det är beständigheten och invariansen som är pengarnas mening. Varornas värde däremot växlar i en­ lighet med tid och plats enligt vad som för tillfället kan avvaras eller behövas och efter de omständigheter som i övrigt råder. Betyder det att pengarna är den nya guden.> Det säger människorna i Korinth. Att pengen är den nya gud inför vilken alla måste böja sig. De säger så emedan även frihet kan köpas för pengar och frihet är det högsta hellenerna efter­ strävar. Efesierna köpte sig frihet för pengar när mederna ho­ tade med att förslava dem. Pengar är adelskap, säger handelsmännen i Miletos. Så som en droppe varm olivolja, den finaste, som tränger ige­ nom bottnen på en gryta av gjutet järn, så tränger det sätt att vara som pengarna för med sig igenom människornas förvänt­ ningar och tänkesätt vare sig de vet om det eller ej. I stället för att rikta bhcken mot molnen och skandera heroers och gudars ära börjar tänkaren tala om verkliga ting såsom om det som händer på agoran, och han börjar sätta samman världar av eld och jord och luft och vatten, och han talar om deras kretslopp, eller om den eviga etern. Och han gör det med samma trosviss­ het och samma styrka som tänkare och rapsoder tidigare talade om gudarna och deras verk. Pengarna gör mannen, säger Alkaios från Mytilene. En genomgripande händelse behöver tid för att avslöja alla sin påföljder. Men jag ser tiden komma. Jag ser den komma. Men du har räknehuvudet du. Det är bra. En dag kommer du att förstå vad det kan användas till. Med pengar kan du och dina 64

bröder köpa medborgarskap och hemortsrätt på Samos. Det är vad jag tror, sade Mnesarchos till slut. Men nu måste jag fortsätta mitt arbete. Eftersom jag är invandrare och gästar­ betare i Samos är det ingen som tar notis om vad jag anser och tycker, men arbeta måste jag. Inte heller har jag som invandrare rätt att äga gård eller jord. Skatt måste jag ändå betala.

65

stoltsera med det Pherekydes hade lärt honom och allt det han

å gick den dagen och på den skulle följa andra dagar. Vad kunde en yngling som Pythagoras förstå av det som Mnesarchos hade sagt. Inte mycket. Knappt värt ett par små­ mynt ens. Några oboler. Men en nästan osynlig grund hade lagts inom honom. Den bestod inte så mycket av fakta, som av en förnimmelse av att han fått ett förtroende. Att ett ansvar hade lagts på hans smala axlar. Resten av sitt liv skulle Pythagoras intala sig själv: om det är något jag kan, så är det pengar. Jag vet hur de görs och jag känner till deras hemlighet. Hemligheten är talet. Men det finns viktigare saker än pengar. Pengarna är endast tecken och symboler för att hålla ordning i den värld av tillgångar och ting de satts att beteckna. På samma sätt betecknar alfabetets bokstäver allt i tillvaron, utan att för den skull vara tillvarons grund. När sommaren var slut och årets skördar bärgade fortsatte Pythagoras sin skolgång i Palaistran. Hans lärare var Pherekydes från Syros. Det var Pherekydes som planterade ett kärlekens frö i Pythagoras. Kärleken till visheten. På förmiddagarna hjälpte Pythagoras sin mor, hämtade vatten, sprang ärenden eller gjorde uppköp på torget. Ibland var han tvungen att springa ärenden åt Mnesarchos, myntmästaren. På eftermiddagarna gick han till Palaistran, där han fick lära sig mera om räknandets och skrivandets konst, läsa högt ur Homeros verk samt spela flöjt och lyra. En del av eftermiddagen ägnades åt gymnastiska övningar. Pythagoras blev allt mer uppslukad av sina studier och allt mer ovilhg att bistå sina föräldrar. Det hände till och med att han tyckte att studierna var viktigare än allt annat. Han började

S

66

kunde. När ett halvt år hade gått fann Mnesarchos det lämphgast att avbryta Pythagoras skolgång. Den var ingenting för en invand­ rare. Att spela lyra och deklamera Homeros hjälper dig inte ge­ nom livet, tyckte Mnesarchos. Det skapar bara övermod som inte passar sig för en invandrare och hantverkare. Den var dyr, dessutom, skolan. Med faderns rätt och myndighet beslutade han att Pythagoras i stället skulle lära sig något nyttigt och min­ dre kostsamt och därför skickas i guldsmedslära till Miletos. Att följa faderns levnadsbana var vanligen den äldsta sonens lott. Verkstaden där Pythagoras skulle svarva till lärospån och stö­ pa formen för ett verldigt hv var Leokritos verkstad. Mnesarchos tröttnade aldrig på att framställa sin ungdoms gärningar genom att berätta för Pythagoras hur nyttig tiden i Leokritos verkstad hade varit för honom, hur bistra tiderna hade varit för fenicierna på den tiden och hur hårt en ung man måste arbeta för att försörja sig själv och sin moder. Förmodligen gjorde han sig själv mera ädelmodig och tiderna bistrare än de i själva verket hade varit, såsom fäder har för vana att göra för att framstå som heroiska exempel för sina söner. Med den så kallade faderns rätt, tänkte Pythagoras. Men mot sin fars vilja kan man som bekant inte handla, trots att man har en annan far som är ens verkliga och som är Apollon. Han som skådar in i framtiden. Efter detta kallade han emellertid Mnesarchos inte längre ’far’ utan han kallade honom vid det namn som var hans: Mnesarchos feniciern. Pythagoras mor och hans två bröder följde honom till ham­ nen. Den nya hamnen med piren var då ännu opåtänkt och så­ ledes ogjord; tanken föregår som känt gärningen och föreställ­ ningen tinget, även om det för det mesta tvärtom är så att det är tinget som ger upphov till föreställningen. Det var i gry­ 67

ningen; ännu hade vindarna inte väckts av den strålande solen. Det bredbukiga, beckade lastfartyget med åtta par roddare och ett egyptiskt segel väntade ute på redden. Många människor hade samlats vid de gamla bryggorna för att ta avsked, eftersom fartyget skulle fortsätta från Miletos till Sidon och från Sidon till Naukratis i Egypten. En skeppsmäklare lät sig ros fram och till­ baka ut till skeppet medan han ropade och gav order åt sina stuvare men också själv såg till att lasten med olja och stuvgods packats väl ombord. Vid magasinen hängde några daglönare som hoppades att dagen skulle ge dem arbete och arbetet för­ tjänst. Där fanns några nyfikna som bara var nyfikna. När Pythagoras mor handade över säcken som innehöll hans kläder, den nya, måttvävda manteln, samt vatten, ost och torkat kött för resan, upptäckte Pythagoras att Myrtale också hade kommit ner till stranden. Hon stod halvt skymd bakom de andra männis­ korna i en enkel, sliten linneklädsel som knappt skylde hennes smutsiga knän. Det solblekta håret var rufsigt av vinden. Hon täckte, som hon hade för vana, munnen med vänstra handen. Hon hade blåa ögon som människorna som bor i norr. Hon var det vackraste Pythagoras visste. När Pythagoras senare blivit den han skulle bU: matematiker, harmoniker, tänkare, socialreformator, sektledare med mera, skulle han ofta i minnet återkomma till den här synen. Ty för att ständigt försäkra sig om att det var han som var Pythagoras och att han varit den som skulle bli Pythagoras, övade han sig varje dag att minnas sitt liv som Pythagoras och sina liv före Pythagoras. Innan sömnens natthga glömska hann ifatt hans själ gick han varje kväll igenom dagens händelser. Han upprepade för sig själv allt som hade hänt och allt väsentligt som sagts och gjorts och skapade på så sätt ordning i minnets dunkla säck och ett register över dess långa fris av bilder. Han kunde minnas allt som skilt från allt annat utan att det ena hade något att göra 68

med det andra på samma sätt som talet ett är skilt från talet två och det inte finns någon väg från talet ett till talet två förutom genom att lägga till ännu ett tal ett till talet ett varför det andra inget annat är än en fördubbling av enheten och den enda län­ ken från det ena till det andra är enheten som är skild från allt annat men som förenar allt och förklarar allt för så vitt som ta­ len genomsyrar allt och överallt är de samma. Följande morgon upprepade han sina hågkomster varvid han återerinrade sig inte bara det som inträffat utan också det som han föregående kväll kommit ihåg. Som bilden av Patroklos med skölden, som på skölden bär en bild av Patroklos med skölden, som in sin tur bär en bild av Patroklos med skölden som i sin tur, och så vidare, till förtret för förståndet. På samma sätt tyckte han att minnets kon vek av mot det allt mindre och det allt fjärnare utan att för den skull någonsin försvinna för tanken, endast för konsten att minnas. Därför övade han hågkomstens teknik varje dag och tvingade sig att minnas sitt liv som Pythagoras och sina hv före Pythagoras. På samma sätt som allt det för ögat synUga är sant har allt det som minnet minns en gång varit verldigt. Pythagoras mindes ännu väl att han en gång varit Euforbos som sårades dödligt av Menelaos utanför Troja. Längre tillbaka än så nådde hans ansträngningar inte. Han kunde komma ihåg att han återföddes som Hermotimos från Argos och att han en tid - en kort tid - var Pyrros, dykaren från Delos, som fiskade svampar och pärlor ur det blåa havet medan Solon var arkont i Aten. Som Euforbos, som Hermotimos från Argos, som Pyrros, dykaren från Delos, upplevde Pythagoras alla sina samtider sam­ tidigt, som delaktighet och som minnen. Men framför allt upplevde han i sina hågkomster avfärden från Samos. Han mindes Myrtale. Hon stod med handen lyftad mot munnen eller ögonen. Hon var det vackraste Pythagoras någonsin hade sett.

69

Sanningen är det som kommer till synes när man med de rätta orden konstförfaret drar fram det fördolda i ljuset. Sanningen finns där orden kan uppenbara den. För den upplevelse Pythagoras bevarade i sitt hjärta fanns emellertid inga ord och därför heller ingen sanning. Det är vi som står för orden och sanningen. Det språk Pythagoras först lärde sig var sin moders tungo­ mål, joniernas välklingande språk. Senare lärde han sig feniciernas, egypternas och babyloniernas språk. Men de ord han skulle komma att formulera sina hågkomster i var på akajernas språk, den doriska dialekten. Det är ett språk som var gudarnas, halv­ gudarnas och heroernas eget. Det är ett språk som klingar kort och kärvt som när tvenne bronssvärd slår emot varandra, eller som när sköld slår mot sköld i envig. Akajernas knappa språk, den sträva doriskan, är hårt och slipat som stenarna på stranden. Det är ett språk för sparsamhet i uttrycket och fasthet i sinne­ laget. Det är ett språk för befallning. Det undviker att knyta kontakt med allt som är vekt, längtansfullt eller beroendeskapande. Den kärna av mänskligt uttryck som skapats i doris­ kan har danats i strid och stränghet, och den kärnan har varit människans skydd och värn genom sekler av försakelse. Förnimmelserna får skepnad först när de kläds i ord. Käns­ lorna saknar hemort innan de getts gestalt och säte. De gestal­ ter som skänkte förståelsen vingar gavs först i en yttre skepnad, som verkade genom människan utifrån. Våra förfäder kallade dem gudar, halvgudar eller demoner. Gudarna styrde och ställde i människornas liv. Varje intensiv känsla var ingiven av någon gud, halvgud eller demon. Innan människan som vi känner henne kunde födas måste dessa gudar dödas. Så har även skett, även om det kommer att dröja länge innan alla gudar störtats, ty ju mera människan åstundar, desto mäktigare är hennes bundsförvanter gudarna, tills de växer sig så stora att de måste förgöras för att människan allena skall leva. Men såsom framti­ 70

den kommer att känna oss via de källor som vattnar vår tid, och genom de källsprång, bäckar och floder som strömmar fram genom seklen mot den framtid vars sätt att begagna sig av käl­ lornas vatten vi inte kan veta någonting om, kan vi ge framtiden dess konturer genom att älska visheten och ständigt söka san­ ningen som förlöser framtiden ur dess sköte. Allt har sin tid, att födas har sin tid, att dö har sin, men själen, som rastlös färdas från den ena till den andra, slår en brygga från tid till tid, för att ständigt, på nytt och på nytt uppträda som förhoppningsfull arvtagare till gynnsamma år, värda att erinras.^ Andarna är röster utan kroppar. Ord är ting av enbart lätthet. På sitt grekiska modersmål kunde Pythagoras benämna anden, för­ nuftet, röstens tal, räknekonstens siffror och det enskilda ordet med ett och samma uttryck; logos. Det är det som är den underhggande logiken när anden tar plats och säte i Pythagoras kropp. Det som är rörelsen. Åhöraren i fjärran, den modärna lyssnaren i varje tid, kan eller kan inte höra alla betydelserna samtidigt. Pythagoras kunde inte minnas när han såg Myrtale första gången. Eller när hon såg honom. Det var kanske den gången när hon tillsammans med de andra tjänarinnorna kom vand­ rande in genom slottsporten, skrattande och sjungande, med det tvättade Unnet i korgar på huvudet. Hon var ljus i hyn men med brunbrända axlar och ben. Hon vände på huvudet och tittade mot Pythagoras. Hennes blick träffade hans ögon och sjönk in i dem som en sten i vatten. Det fanns ej ord för det, men blicken, de blåa ögonen fanns där, i Pythagoras ögon, för evigt. Eller så var det vid bäcken Issos, vid bassängerna, där tjänste­ flickorna och slavinnorna från slottet sköljde tvätten. Tvättbassängerna var stora kar, uthuggna i den blankslipade klipphäl­ len. Om man lyfte bort eller satte tillbaka några mörknade ekplankor fick man karen att fyllas eller tömmas på sitt vatten. 71

Pythagoras gick ofta för sig själv längs stigen som följde bäcken, i skuggan av stenekarna och lagerträden. Ibland lämnade han stigen och tog sig fram i själva bäckfåran, hoppade från sten till sten. Han kände en ny och sällsam oro i kroppen. Vattnet for­ sade fram i vita kaskader mellan de välsköljda stenarna. Oleanderns böjliga grenar strök över hans kropp. Där, i lager­ trädets svalkande skugga, kände han sig oåtkomlig och i sin faders närhet. En eftermiddag var Myrtale och några andra tjänarinnor vid bassängerna. Pythagoras visste att de skulle vara där. Han hade sett dem gå ut genom stadsporten med tvättkorgarna på huvu­ det. Redan på håll kunde han höra dem skratta och sjunga. När han kom så nära att han såg dem stannade han i skuggan under en stenek. Han såg Myrtale och de andra flickorna på knä på stenhällen. De skrubbade och sköljde slottets linne. Deras kjortlar var genomvåta av arbetet med tvätten. Solen blixtrade till i vattendropparna som stänkte kring byket när någon av flickorna ställde sig upp och slog linnet med kraftiga slag mot klipphällen. När Myrtale reste sig upp föll hennes blick på Pythagoras. Hon tittade rakt på honom i dunklet, vände sig mot sina väninnor och sade någonting. De vände sig alla mot Pythagoras och skrattade. Jonierna säger att kärleken löser upp lederna och gör knäna kraftlösa. Pythagoras visste att det var kärleken han kände, men eftersom han saknade ord, och efter­ som det som skedde inte skedde i enlighet med hans vilja, kunde han inte tro att det förhöll sig på annat sätt än att en gud eller halvgud var inblandad i händelsen. Knappast var det hans ge­ nius, den balanserade och måttfulle Apollon. Det måste vara någon av Apollons fiender, den lättjefulla Eros, den suktande Himeros eller den heta Pothos, som gör lemmarna svaga och andedräkten tung. Det som uppenbarade sig för Pythagoras, eller snarare det som tog hans kropp i besittning, men vars namn han inte kunde finna i förhållande till Myrtale annat än 72

i namn av en gud, var kärleken. Om gudens namn avlägsnades skulle upplevelsen blir diffus, eller omöjlig, som om kärleken inte fanns trots att den fanns och måste finnas. Först långt se­ nare, under sin blomnings dagar, lärde Pythagoras känna den heta lusten och den köttsliga längtan efter kvinnans kropp. Nu var hans förnimmelse endast av ande. Ty själen, som i tidevarv efter tidevarv återkommer till människan, och på nytt och på nytt tar en ny och oprövad kropp i besittning, var ännu erfar­ nare och starkare än den omogna kroppen. Därför är den första kärleken alltigenom idéell och själslig; den yttrar sig som ren och kysk ande. Det var sanningen om detta som Pythagoras i efterhand för­ sökte formulera. Ifall inte Empedokles från Akragas långt senare hade sökt sig till pythagoréernas sällskap och fört med sig idén om en kärlek avsöndrad och skild från sina demoniska skepna­ der, skulle Pythagoras inte ens kommit åt de rätta orden för sin upplevelse. Kärleken var det fullkomliga ögonblicket. Kärleken var den oblandade känslan av fullständig samhörighet. Den var som tvenne spända strängar i en möjlig men ännu inte anslagen harmoni. Den var det första ögonblicket av lycksalighet, när orsaken till att man själv finns till och existerar som resultatet av en förbindelse mellan två kön uppdagas som en längtan att själv smälta samman med en annan varelse. Pythagoras upplevelse saknade namn därför att den var utsprungen ur jämlikhet och medkänsla. Det var en främmande gud som rörde sig i dunklet och svalkan i ravinen där Issos por­ lade fram mellan stenarna. En gud som inte visste att kvinnan är underordnad mannen. Den var ett lustfyllt och farligt väsen som lurade bland stenekarna och lagerträden. En het fläkt bland de djupa skuggorna genom vilka solen ritade vita ränder. En demon med gyllene hår. Ett farligt väsen som försvagade krop­ pen och gjorde sinnet mjukt. En gud för vilken en ynglings kär­ lek till en flicka var ett heligt ord. Ett ord som det var omöjligt 73

att nämna i sällskap utan att möta roade anleten och korta, skeptiska skratt. Den andra gången de sågs vid bäcken var Myrtale ensam el­ ler hade gjort sig ensam. Pythagoras var på väg upp mot bassängerna driven av en eggelse och en kraft som var starkare än han själv. Myrtale var på väg åt motsatt håll längs stigen. Pythagoras stannade som förstenad när han först hörde och se­ dan såg Myrtale komma ensamt sjungande under de skuggande träden. När hon upptäckte honom stannade hon förskräckt, ut­ stötte ett sällsamt ljud som lät som en suck, ett utrop av rädsla eller en vanmäktig klagan. Och som en hind, träffad av jägarens pil, sjönk Myrtale ner på rygg mot den allfödande jorden i dun­ klet under ett väldigt lagerträd. Hon tittade med uppspärrade, bedjande ögon på Pythagoras, särade sina smutsiga knän, grävde med händerna i stigens bruna, bladtäckta mylla och slöt ögonen. Pythagoras stirrade som förhäxad på hennes vita lår som inte längre doldes av kjorteln. Han kunde höra sitt hjärta dunka hest och strävt under kitonen. Han bad förtvivlat sig själv om råd, om ett enda ord, och fick till svar sin faders namn: Apollon. E f­ ter en stund löstes han ur sin förtrollning, en rädsla grep tag om honom och han vände om och sprang bort längs stigen. Efter det var Pythagoras uppfylld av en syn som inte läm­ nade honom någon ro och som ingöt i honom både lust och rädsla. Myrtale. Hennes vita lår och skötet som blottats under kjortelfållen. Han gick till bäcken även när han visste att Myrtale inte var där ty hon kunde vara där, men hon var inte där. Han tyckte sig se henne på väg till torget men det var inte hon. Han kände igen hennes hår i vimlet men det var inte Myrtale eller Myrtales hår. Pythagoras, sade hans mor en dag. En moder känner sina sönernas tankar. Pythagoras, du min son. Den kvinna du en dag skall äkta är den kvinna som din far har utvalt åt dig. Min far.> sade Pythagoras. 74

Ja, din far, sade Babyleka, hans mor, som även kallades Pythais. Han vet vad som är bäst för dig. En dag när Pythagoras var på väg hem från Palaistran blev han upphunnen av en av slottets tjänarinnor. Hon hade väntat på honom, sade hon. Och att hon hade ett ärende. En viss Myrtale ville träffa honom. En ädel flicka från slottet. Att om han kunde komma med en stund, sade tjänarinnan. Pythagoras följde med henne trots att modet inte var med honom. Myrtale väntade på honom i en portgång till tyrannens stall. Pythagoras hejdade sig vid en av tjuderpålarna. Längre än så bar honom inte stegen. Myrtale vinkade att han skulle kom­ ma närmare. Ännu närmare, när Pythagoras tvekade. Så här nära. Så nära att han kunde känna hennes doft. Myrtale lade sina händer på hans axlar och sade: I slottet kallas jag epiruskan, men jag är Myrtale. Mitt namn är helgat åt den heliga myrten. Min ställning är ringa men mitt ursprung ädelt. Jag vill inte att du skall tro något annat. Måtte gudarna som ser allt se renhe­ ten i mitt hjärtas önskningar. Detta sade hon honom med stolthet och Pythagoras svarade henne med bävan i rösten. Han sade henne sitt namn samt att han var vigd åt Apollon, han som verkar på avstånd. Jag vet det, du Mnesarchos son. Hon visste vem har var. Hon hade tagit reda på det. Hon vis­ ste det. De träffades inte mera. Pythagoras reste sin väg. Men han upp­ tändes av bitterhet i sitt bröst vid tanken på att slottets unga herrar, de som han ibland såg stå uppe på muren och betrakta honom, kunde om de så ville sticka in handen mellan hennes ljusa lår eller låta den treva över det stäva tyget som täckte hen­ nes späda bröst. Slottet ägde Myrtale, därför kunde slottets ung­ herrar hävda sin rätt, göra på detta sätt och äga henne. Det smärtade. Ungherrarna hade makten, han hade blott sin läng­ 75

tan. De kunde öppna dörren till en kammare och säga ” kom in här, slavinna” , och utan åthävor och utan rodnad eller tvekan röra vid hennes hals och lägga händerna på hennes smutsiga knän och till och med smeka det som jonierna hos de unga kvin­ norna kallar myrton^ myrtenbäret. Med detta ord menade jonier­ na det som kvinnorna gömmer i sitt sköte, det som liknar ett myrtenbär. Kärlek är för grekerna ägande och därför ojämlik. Ty även om en man kunde sägas äga en kvinna kunde en kvinna aldrig äga en man och hkhet mellan man och kvinna kunde inte finnas och därför inte heller kärlek annat än som ägande. Men det som fanns mellan Myrtale och Pythagoras, denna späda men brän­ nande känsla, såsom bettet från en ung orm är mera brännande än bettet från en gammal, kunde bara uppstå och finnas så länge de i sitt ungdoms oförstånd och ofördärvade av de grekiska se­ derna uppfattade sig som lika. De visste inte vad de gjorde för de hade inga ord för det. Pythagoras var son till en invandrare med rätt att tillbe sina fäders gudar Baal, Astarte och Eshmun, samt leva efter sina fäderneärvda seder. Myrtale var, ehuru blott en flicka, slavinna och därmed fri från sina fäders traditioner, med rätt och frihet att vara skamlös, oövervakad. Hon fick och var tvungen att röra sig ensam på gatorna under den brännande solen på bara fötter, med sina bara ben och späda bröst torftigt dolda under den slitna linneklädseln. Hon hade rätt att delta i processionen till Herafesten vid varje ny måne och där utöva det obefintliga mått av andlighet som slavar ansågs besitta eftersom slavarna enUgt grekerna var kropp och blott kropp, och endast kunde älska och bh älskade som kropp. Myrtale var fri att le mot vem hon ville. När hon var vid bäcken med sina väninnor var hon fri att sjunga till bäckens porlande; fri att sätta ” en krans av viol och ros kring sitt hår, det i lockar svallande” som poeten från Lesbos säger. De samoitiska flickorna däremot fick knappt gå utanför dörren. De var fångna i sina hem och bundna till de 76

sysslor kvinnorna hade att utföra i hemmen. På det sätt de kunde utöva sin frihet var de Uka, Myrtale och Pythagoras. De var båda ofärdiga vuxna, och de var tillika främhngar i landet. En ofullgången och skägglös ynghng (enär hans mognad var långsam) kunde älska en annan ofullgången; en tjänsteflicka. Som man skulle han ha blivit tvungen att äkta den Mnesarchos hade utvalt. Endast den som är fri kan älska helt och fullt, sade grekerna, och kan endast älska en annan fri och likvärdig. Kvinnan kan greken älska endast som underordnad kroppslig varelse. Det vill säga rida, tygla och kuva.® Det är smärtsamt att inte nå fram till riktiga ord för sina upp­ levelser. Livet är först kropp, bara kropp och sedan själ och sedan kropp igen och människan byter skepnad från det ena till det andra när hon dör och när hon föds på nytt men också döden har sina kroppsliga och själsliga faser liksom livet har det. Själfullheten inföll när Pythagoras var i dessa sina ynglingaår, fram till det att de första, glesa skäggfjunen täckte överläppen. I den åldern älskade han Myrtales ansikte, hennes ögon och hennes glänsande kinder. När han tänkte på henne så var hans föreställningar inte sinnliga. De var ideella, mystiska och religiösa.5* Skulle någon ha ställt en fråga rörande Myrtales gestalt skulle Pythagoras inte ha kunnat svara. Förutom att hon hade bara, smutsiga knän. Var hon sådan eller sådan och hade hon de och de företrädena.^ Hade hon lockande bröst, var hon bred över höften och midjesmal? Sådant som man först och främst vet när man är äldre. Han skulle inte ha kunnat svara. När man åldras tar kroppen allt mer plats, den börjar rent av tynga ner själen. Själen krymper, idealismen sinar eller tonar 77

bort helt och hållet. Livet, som en avspeghng av det kroppsligas ökande betydelse, blir mera materiellt. Kärleken bUr allt mer kroppslig, tills kroppen en dag inte heller vill vara med om den saken. När man är ung tycker man att tiden är alla de storartade möjhgheternas draghjälp och följeslagare. När man blir gammal tycker man att det är rätt att vara bitter på tiden, livets skapare och vedersakare. Pythagoras mor smekte honom över det axellånga håret och sade: Du måste älska och frukta din far, vars skapelse du är. Jag är blott det käril inom vilket hans frö har grott och mognat. Därför skall du inte bära agg mot din far utan respektera hans beslut eftersom han vill ditt bästa. Min far.> sade Pythagoras. Din far som har fostrat dig och som vill ditt bästa, sade Pythagoras mor. Pythagoras svarade ingenting men i sitt hjärta förundrade han sig över hur hon kunde säga detta. På den sista bilden Pythagoras hade av Myrtale stod hon nästan ensam på stranden. Roddslupen hade tagit de få passagerarna ut till det väntande skeppet. Pythagoras hade klättrat ombord och fått en plats under soltältet. Hon såg så smal och ömsint bräck­ lig ut. Hon höll någonting i handen, han visste inte vad. Han tänkte att det var något hon hade velat ge honom. Hon vinkade inte, hon rörde sig inte. Hon stod alldeles stilla som ett djur som inte vill röja sig, medan roddarna vände skeppet, styrmannen skrek ut sina kommandoord för att få roddarna att kröka sina ryggar, dra i sina åror, för att ge fartyget styrfart framåt, bort från Myrtale och från Samos, ut på det vida havet. Hon rörde sig inte en enda gång. Endast hennes tunna klän­ ning rörde sig i vinden och slöt sig tätt kring hennes unga kropp. 78

Om en kropp kan uttrycka en bön var det här en andaktsstund, tänkte Pythagoras senare. En andaktsstund, även om han inte visste vad bönen handlade om. Inte sällan tänkte han på Myrtale senare. Empedokles från Akragas säger att Kärleken är den största guden. Afrodite, den konungsliga Kypris, är den största av gudar och gudinnor. Hon är störst därför att hon även styr Allfaderns handlingar. Fartyget gled bort mot den joniska kusten med beslagna segel till ljudet av årtullarnas knarr och takthållarens flöjttoner. Pythagoras såg Myrtale för sista gången. Men hennes leende skulle följa honom resten av livet. Han ville inte tänka på de erfarenheter hon skulle göra medan han var borta, han ville en­ dast minnas hennes leende. Endast som ömsesidig är den sanna kärleken möjlig. När han kom tillbaka till Samos skulle han vara man och kanske medborgare, medan hon fortsättningsvis skulle vara slavinna och slottets egendom. Det var smärtsamt att veta att detta var ödet, och att ödet kan ingen dödlig rå över. Redan när de passerat hamnudden och utgjutit dryckesoffret till Poseidon kunde styrmannen beordra upp seglet, som genast greps av gynnsamma vindar. Solen hade knappt passerat mid­ dagstid när fartyget var framme i Miletos, Apollons stad. Miletos var då inte samma stad som nu. Miletos hknar numera ingen annan grekisk stad, ty ingen annan stad förverkligar med sådan förträfflighet de egenskaper människorna tillskriver guden: för­ nuft, besinning och harmoni. Den rätta och harmoniska statliga ordningen - den som grekerna med allt skäl kallar kosmos - går igen i stadens enkla och regelbundna geometri. Raka gator och kvadratiska kvarter är sammansatta till en logisk ordning och ett förnuftigt sammanhang som om de vore en inplantering på sta­ dens form av den joniska arkitekturens stränga, välanpassade och rytmiska ordning. De rätUnjiga gatorna, tillsammans med de välawägda torgen, bildar en angenäm harmoni som sträng­ 79

arna på en lyra.'° Miletos, ApoUons stad; så olik de oövertänkta, planlöst och oöversiktligt framvuxna städer som det finns på annat håll, också här i Stora Grekland och på Sikeha, som om stadsbyggnadskonsten här i stället vore en hyllning till den vilda och ociviliserade Dionysos. Ur den faktiska staden uppstod stadens sanna idé. Den för­ nuftiga staden kan skapas när den verkUga staden funnits och en gång utplånats, såsom staden Miletos utvisar. Det första Pythagoras fick syn på av Miletos var Artemistemplet. Då var de ännu långt ute på havet, hade passerat Mykaleudden, och seglade för svag vind mot söder. Staden har fyra hamnar. Trots det låg flera stora fartyg ute på redden och väntade på att lastas eller lossas. Milesierna handlar med alla folk i hela värl­ den. Styrmannen kommenderade seglet ner och årorna ut. De passerade de två stenpelare som bär upp kättingen som spänns över infarten till Lejonbukten när fara hotar. Pelarna vilar på ryggen av två stenlejon för att avskräcka fienden men inge för­ svararna lejonets mod och styrka. Den redan då trånga och grunda hamnen var fylld av små och lite större fartyg. I Arsena­ len trängdes tvåroddare och treroddare sida vid sida. Vimplar och flaggor viftade i vinden från master och stänger. Ord på många språk och tungomål ekade mellan hamnmagasinen. De ankrade intill en pråm med slavar ämnade för avsalu på Chios. På deras andra sida lossade ett fartyg spannmål. I hamnen rådde ett hv och en trängsel som fick Pythagoras att för ett tag glömma saknaden efter modern och Myrtale. Kring hamnmagasinen stod en doft av parfymer och kryddor. Körvägen från hamnen var ännu kantad med lövruskor och vinblad från Apollonfesten. Trots att löven och vinbladen vissnat och var bruna som jorden kände sig Pythagoras extra välkommen. Även om Miletos inte var Delos, Apollons ö, så var det i alla fall Miletos, världens cen­ trum och den stad som hyllade Apollon, den sanne fadern. Det 80

var Hans fest man hade firat. Pythagoras kände stolthet genom saknaden. Han var här. I Miletos. I världsstaden Miletos. Han vände bUcken uppåt mot staden och började gå. Leokritos verkstad låg där Mnesarchos hade sagt att den skulle finnas, ty den kunde knappast finnas någon annan stans. I fyra generationer hade den funnits där, i hantverkarnas kvarter, vid Stångporten. Under fyra generationer hade den byggts till, sten­ block hade lagts på stenblock, hålrum för lagring av råvaror och färdiga produkter hade huggits ut i berget, tak hade lagts över ässjor och smidesstäd till skydd mot regn och sol, även om mycket av arbetet ännu försiggick ute i det fria. På långt håll kunde Pythagoras känna den stickande doften av smält metall blandad med träkolsrök och höra den metalliska och välkända klangen från smideshamrar när de slår mot städet i rytmiska slag. En åldrig man satt på en stol utanför porten och hostade. Det var Leokritos. Pusten i en gammal guldsmeds lungor är som en trött söderfläkt av orkeslösa vindar. Händerna darrade och ögonen var vattniga och blanka. Han stötte käppen i marken i takt med smideshamrarna. Jag söker Leokritos, guldsmeden, sade Pythagoras. Och vem är pojken med den klena rösten och det vackra hå­ ret, sade Leokritos Jag är Pythagoras. Pythagoras vem.> Pythagoras från Samos. Leokritos känner ingen Pythagoras från Samos. Två slavflickor gick förbi med sina bördor på huvudet. Visa nu för den här sköna ynglingen vad ni har, gubbskrattade Leokritos. Han viftade efter deras kjortelfållar med käppen. Visa Ute av edra fuktiga fikon. Eller edra skrynkliga russin­ 81

druvor. Eller vad det är ni går och gömmer på. De söta, bruna mandlarna. Flickorna kastade en blick på Pythagoras, fnittrade till och försvann uppåt gatan. He he he, hostskrattade Leokritos. Mnesarchos son, sade Pythagoras. Mnesarchos, Mnesarchos, mumlade Leokritos och sökte i slaggen av sina hågkomster. Mnesarchos feniciern. Jag sålde en gång en gesäll med det namnet till Samos. He he he skrockade Leokritos. Jag sålde honom som mästare. Det är han, sade Pythagoras. Samme man. Han har skickat mig hit för att jag skall upptas som lärling hos guldsmeden Leokritos. Pythagoras tog fram det skrivna budskap han hade fått med sig från Mnesarchos och gav det till gubben, som tog emot det utan att titta på vad han fått i handen. Guldsmed.^ Var har pojken fått det ifrån.^ Mnesarchos feniciern har skickat mig hit. Som guldsmedslärling.^ Grovsmed är vad du kan bli. Du får gå och tala med leokritossonen Hephaistion. Men någon guldsmedja finns inte längre. Det finns det inte. Får jag se dina händer. Pythagoras visade sina rena och vita händer. Så du är Mnesarchos son du.^ Gesällen.^ På sätt och vis. På sätt och vis.^ He he he. På sätt och vis. Jo jo, ungdomarna. He he he. Jag sålde honom som mäster fast han bara var gesäll. He he he. Han dög ingenting till. Leokritos hostade färdigt och spottade ut en loska. Hephai­ stion, skrek han in åt gården till. Då fanns det pust i bälgen ändå. När han inte satt och snålade på den. Hephaistion! En senig karl med grova axlar och tovigt skägg uppenbarade sig i porten. Han blängde ilsket frågande på sin far medan han 82

torkade av händerna i en hötott. En lärling till, sade Leokritos och pekade med käppen. En Mnesarchos son. Men vad skall du minnas honom. Vad skall du minnas honom. He he he. Jag sålde honom en gång som mäster till Samos. Sätt honom i grovsmedjan, sade han samtidigt som han räckte brevet han fått av Pythagoras till Hephaistion. Här. Läs det här. Så får vi se om han vill lära sig någonting. Under Hephaistions ledning hade guldsmedjan utökats med en grovsmedja. Att det blivit så berodde på tiderna och omständig­ heterna. Det är tiderna som är omständigheterna. Den persiska storkonungen Kyros sades ligga i fält med hela sin här någon­ stans i Hermosdalen utanför Sardes. Det sades att kriget var på väg. Hela den joniska kusten höll på att rusta sig för storkriget. Både lydier och perser köpte vapen av milesierna. För att inte tala om städerna uppåt kusten. Efesos, Fokaia och Klazomenai. Vet inte samierna att det blir krig.^ sade Hephaistion. Du får börja som passopp i grovsmedjan. Smycken bär sig inte längre. Det var i grovsmedjan inkomsterna och förvärvet låg. Först kommer kriget. Kriget drar upp skiljelinjen mellan frihet och slaveri. Först kommer alltså kriget. Kriget ger friheten. Utan frihet ingen lyx och inga nöjen. Utan lyx inget guldsmideri. Därför kommer först kriget. Kriget är vapnen och deras bruk. I Hephaistions verkstad smiddes vapen både för fienden och för fiendens fiende. Så förfors, enär det är förtjänsten som gäller. Ibland stod friheten och förtjänsten i konflikt med varandra. Då valde man förtjänsten. Därför föraktade spartanerna milesier­ na och överhuvudtaget handehi. Handehi är som en kvinna, sade spartanerna. Den nästlar sig in och skapar beroende. Kriget där­ emot är mannen. Kriget skapar oberoende och frihet. Det är frihe­ ten och självtillräckligheten som är meningen i livet. Spartanerna föraktade för säkerhets skull också lyxen och nöjena. 83

Spartaner var milesierna inte, men någon guldsmedja fanns just inte längre. Det hade tiderna sett till. Pythagoras inkvarterades i ett kyffe utan fönster tillsammans med tre andra lärlingar och en av gesällerna. Som lärling och springpojke fick han utföra de allra enklaste och mest smutsiga arbetena. Han fick sopa golven. Han samlade ved längs floden. Han hämtade träkol med en åsna från milorna uppe i bergen. Han hjälpte slavarna att lossa järntackor från oxkärrorna. Han skulle hålla ässjorna varma. Om ässjorna av någon anledning slocknade eller om han av rädsla för att de skulle slockna lagt på för mycket träkol fick han stryk av Hephaistion med käppen. Tretton slavar arbetade i smedjan tillsammans med fyra lär­ pojkar och tre gesäller som en dag skulle bli mästare. Nu var Hephaistion mästaren. Han bestämde över allting och tog åt sig äran av allting, också för det han inte gjorde. Hephaistion tyrann, sade lärlingarna. Den andra natten kom Hephaistion till lärlingarnas rum. Han ställde sig på knä vid Pythagoras bädd och trevade med~ händerna under fällen. Pythagoras snodde runt och försökte skydda sig. Han hörde att det var Hephaistion. Hephaistion andades tungt. Han stank surt av vin. Pythagoras vågade inte sparka eller skrika. Han drog upp benen mot hakan och fällen tätare omkring sig. En av lärhngarna var emellertid vaken. Det var Pohades som var vaken. Vi har en tjuv härinne, sade Pohades och satte sig upp. Proros vaknade också. Han försöker stjäla lössen ur Pythagoras fäll, sade Poliades. Proros hoppade ur sängen och började sparka på Hephais­ tion. Slav eller demon .> skrek Proros och sparkade på kroppen, som försvann som ett mörkt bylte genom dörröppningen. Han hade inte haft käppen, Hephaistion. Hephaistion kände man 84

genast igen på käppen. Hej, samoit, sade Proros följande morgon. Vad var det för en handarg person här i natt? Pythagoras svarade inte fast han visste. Du måste se upp med en och annan här, sade Proros. De su­ ger saften ur en om man låter dem hållas. Han gjorde en gest som Pythagoras kände igen hemma från borggården. Den är densamma överallt. Här, sade Proros. Han räckte fram en skarpsHpad bronskniv. Du borde göra något åt håret. Det drar till sig retfulla gudar som ett sår flugor. Pythagoras tog kniven, gick in i dunklet i sin bostad och skar av sig allt håret. Han slog en knut på det hår som blev kvar i handen och gömde det på bottnen av sin klädessäck, den som han hade haft med sig från Samos. Pythagoras aktade sig för att tala om sin härkomst. Han utförde de smutsigaste arbetena medan han i tanken tröstade sig med att han var Apollons son. Han var gudens son och ingen visste om det. Han tömde latrinen och tänkte att nu tömmer gudens son latrinen. Hans händer fick valkar av att bära ved, järntackor och stora korgar med träkol. Han fick ta emot slag av Hephaistions käpp. Nu får gudens son slag av Hephaistions käpp utan att Hephaistion vet att det är gudens son han slår. Varje dag fick han åthutningar av gesällerna och av Hephaistion för sin lång­ samhet och sin dumhet. Om han ville skulle han kunna avslöja allt. Om han ville skulle han kunna få dem att respektera honom i stället för att slå honom. Han skulle när som helst kunna visa gudens avtryck och stämpel på sitt lår, men han gjorde det inte. Han nöjde sig med tanken på hur förvånade de en dag skulle bU, när allting avslöjades och hans ursprung och bestämmelse blev uppenbar för alla. I själva förnedringen fann han en kraft som höjde honom över de dagliga förtretligheterna. 85

Hej, samoit! Skynda på med vattnet. Han bar vatten till kylkaret men spillde på vägen. Vid Hefaistos! Vad är du för en lätting som inte ens kan bära en kruka vatten utan att spilla hälften. Hephaistion hötte åt honom med käppen. För smederna hette han ingenting och var heller ingenting. Han kallades endast ’samoiten’. Slavar och lärpojkar hade inga namn. De var betydelselösa. Pythagoras njöt av tanken på att vara ’ingen’. Vad överraskade de kommer att bU den dag allting uppenbaras. Och en dag är allt uppenbarat. En dag får allt en förklaring. Men inte ännu ... Ännu tömmer Pythagoras latrinen med en stolthet som känns som skadeglädje. Han leder åsnan med korgarna fyllda med träkol längs stigarna nedför berget. Till och med be­ väpnade ryttare blir skrämda när han med sin åsna i remmen och svart som en kolare bryter fram ur snåren ut på vägen till Herakleia. Ryttarna rycker till och hästarna kastar med huvudet. Om de bara skulle veta. Han fyller ässjan med kol och pumpar bälgen. Han ler överseende åt smedernas och Hephaistions åthutningar. Ni vet inte, tänker han med en egendomlig, bitter glädje. Ni skulle bara veta. Pythagoras, som redan svagt anade hur allt samverkar med allt i tillvarons långa kedja av händelser, uppfattade sin situation som absurd därför att han allena visste hur allt hängde ihop, utan att någon annan visste vad han visste, och utan att någon annan varken visste ursprunget till allt eller kände Pythagoras ursprung. Det var detta som var det komiska och absurda, ty det som endast en vet och världen inte vet kan hos den som tror sig veta inte upplevas på annat sätt än som komiskt och absurt. Det kan inte annat än skorra illa i öronen. Endast tyrannen kan upp­ rätthålla en majestätisk uppfattning om sig själv och den är sann endast så länge han har makt att upprätthålla den och underså­ 86

tarna bekräftar att den är sann. Om den inte är bekräftad av undersåtarna är tyrannen absurd och hans uppfattning om sig själv löjlig. Vad Pythagoras än trodde om sig själv ingick alltid de andras omdöme på något sätt däri. Ifall de andra tyckte att det Pythagoras höll för sant var onödigt eller förryckt eller löjligt, kunde han själv inte tycka annat än att sanningen på ett för ho­ nom stolt och vimsigt och underligt förvridet sätt var löjlig. Pythagoras anade svagt det som ingen annan tidigare sett i tidens och tingens kretslopp. Han anade att det fanns ännu en orubblig ordning bortom allt i vardande varande. Inte blott en gudarnas ordning, såsom den fanns nedlagd i förfädernas berät­ telser, utan som den ingick i hans egen kropp och i hans tillbUvelse. Ett förborgat mysterium. Visserligen fanns kriget, och kriget var alltings fader, som han efesiern sade. Kriget var Zeus, fadern till allt. Men kriget existerade inte utan krigets redskap, och vapnen var redskapen. Redskapen var det som förändrade allting. SomUga gjorde de till slavar, andra till fria. Som han efesiern sade. Men kriget skapade samtidigt en ordning som var mot naturen, ty det är mot natu­ ren att fäderna begraver sina söner. Pythagoras hade gjort sig en annan bild av det som skedde och av allt det som måste ske. Han såg det jordbruna, rostiga järnet som förvarades på bakgården i de omsorgsfullt tillbommade grottorna, inhackade i berget. Järnet som fraktats på tungt lastade, bredbukiga fartyg från iberiernas och tyrrhenernas stränder. Det bästa järnet, det som kriget behövde. Han hade burit järntackorna, en efter en, släpat dem från oxkärrorna. Järnet hade brutits ur jordens mörka kropp berättade man. Järnet var ådrorna som hade frilagts av männens svettiga arbete i jordens kropp; det var stommen, ske­ lettet. Det var ribbverket som stadgade jordens veckade former, dess substans och kärna. På andra sidan smedjan, mot gatan åt, bars de blänkande svärden ut. Där förvarades också spjuten och pilspetsarna, krigets bitande tänder, de blixtrande ljungeldarna 87

i metall som avgjorde krigets lycka till den ena eller den andras förmån, och som fällde det enväldiga domslutet mellan liv och död i tidens domstol. Däremellan, mellan det jordiska järnet och krigets blanka redskap låg verkstaden, metallurgin och skapelse­ akten, som bestod av arbetet vid ässjorna och städena. Blåsbälgarna pustade och blåste luft, luften fick elden att ge ifrån sig sin vita, glödgade hetta till järnet, järnet smiddes av kunniga sme­ der, de som kan sin konst, smideshamrarna dunkade metalliskt och rytmiskt fram den skärande, huggande eller stickande kri­ giska formen ur metallen. De hamrade fram villkoren för en ny tid. Mästaren Hephaistion spottade eftertryckligt i vattenkaret och åkallade smedernas gud när de korta huggsvärden slipats och hamrats färdigt mot städen. Han vakade över avsvalningen och gav order om när den glödande metallen uppnått rätt blåtoning i kanterna och med ett fräsande skulle sänkas ner i vatt­ net för att eggen skulle stelna till härdad skärpa och hållfasthet. På så sätt förvandlade arbetet, slavarnas och gesällernas arbete, den rostiga jorden med hjälp av luften, elden och vattnet till krigets redskap. Slipningen och blåningen och hantverkarens skicklighet gav järnet motstånd mot tidens domslut som utjäm­ nar allt och förvandlar det hårdaste järn till rost och mull enligt tidens bud och tillvarons lag. Det är stålets hårdhet som är sanningen om stålet. Det är avsikten som är sanningen. Beständigheten. Blandningen av jord och eld och luft och vatten skapade det svärd som skar ge­ nom tiden och gav den dess utformning och skepnad. Det omuthga stålet. Detta var elementens kretslopp och den nya ti­ dens orsak och förklaring. Allt detta anade Pythagoras utan att kunna utforma sina aningar till ett uttryck eller en ordnad tanke. Vad vet vi om den växtvärk fröet känner i sitt hjärta den dag det anar sin uppgift .>

Pythagoras skickades allt emellanåt till hamnen med förfråg­ ningar om det eller det skeppet hörts av eller om det under nat­ tens timmar anlöpt skepp västerifrån som visste något om stor­ mar och förlisningar. Så stor var friheten i Miletos att han kunde röra sig som han ville överallt i staden. Endast sällan stoppade stadsvakten honom för att kontrollera lärlingsstämpeln med Leokritos tecken, som han som invandrare bar i en kopparring i sitt vänstra öra. Ibland tog han vägen via akropolen. Där fanns Apollontemplet. Från tempelgården kunde han inte se havet, men gick han vidare framåt kom han till teatern, som i breda, halvcirkelformade trappsteg klättrade ner längs kullens västsida. Från den högsta bänkraden kunde han se ut över bukten där de största skeppen låg för ankar. Tittade han vidare uppåt, längs kusten, skymtade han Samos som ett blånande land vid synranden. Hans tankar gällde varken far eller mor, inte heller de två brö­ derna, utan Myrtale. Han förstod inte denna längtan som drev honom upp till teatern för att betrakta sin hemö, den gav ho­ nom ingenting, förutom den intensiva känslan av närhet där närhet inte kunde finnas. Hans kinder täckes redan av ett tunt fjun, han strävade efter att bh man, att lära sig fasthet som an­ dra män; ändå hängav han sig lustfyllt åt denna omanlighetskänsla. Det skulle ha varit en ära för Pythagoras att äga Myrtale, eller att ha ägt henne, men att sukta efter henne på det här sät­ tet var omanligt. Det var inte som det skulle vara, men han njöt av det. Vi gudar längtar efter människans beröring, tänkte han ibland. Även människorna söker gudarna och försöker blidka dem. Utan att de kunde se varandra visste han att Myrtales ögons strålar kunde möta hans någonstans på den osynliga bro som deras bhckar slog över havet - ty kärlek gör ju skarpsynt. Där deras bhckar möttes, där fanns hans lycka. Men lyckan var endast en tanke, och den hjälpte inte mycket. Det var en oreson­ lig tanke, och hans längtan var försmädlig, helt enkelt. 89

Hephaistion sade att en olympiad. Så länge skulle hans läro­ tid räcka. Så hade det blivit bestämt. Pohades och Proros tog Pythagoras med sig till Södra markna­ den. Poliades och Proros visste om allt som hände i staden och när det hände och vad som lönade sig. Vissa dagar såldes det sla­ var på Södra marknaden, ibland svarta nubiska slavar, ibland libyska, ibland från inlandet men inte så mycket numera när kriget hade ryckt närmare. Ibland kom det skeppslaster med trakiska slavar, eller med ljushåriga sky tiska eller kimmeriska slavar och slavinnor. Det var dem Poliades och Proros höll reda på. De visste när en båt hade kommit in och vad för slag det hade funnits i lasten. Kommersen var i full gång när de kom till torget. Hann vi i tid.^ sade Proros och sträckte på halsen. De håller på med gubbarna ännu, sade Pohades. Med gubbar menade Pohades kraftiga män i blomman av sin ålder. Handeln gick likväl trögt. Konjunkturerna var osäkra. Det var få som i dags­ läget var vilhga att investera i tjänstevilhga produktionsredskap. Man väntade på slavinnorna. Slavinnorna såldes allra sist. När auktionsförrättaren insett att fler män inte gick åt föste han bort dem från podiet där de en efter en hade visat upp sina slappa kroppar och håglösa ansikten. De skulle skeppas vidare till Chios eller Aigina i hopp om bättre priser. På öarna och i Attika pekade förtroendeindikatorerna ännu uppåt. Där vågade entreprenörerna ännu satsa och ta risker, trots kriget. Byggsek­ torn expanderade där som aldrig tidigare. Kraftigt byggda själv­ gående verktyg skulle behövas för att bygga alla de tempel, pelargångar och palats som planerades. Ingen fara, tänkte auktionsförrättaren. Det blir skaplig vinst i alla fall. Det här är härdig vara. I stället kommenderade han upp kvinnorna på podiet. De var elva stycken. De yngsta bar rena, korta kitoner som slutade på halva låret. 90

Auktionsmäklaren började prisa de äldre kvinnornas händig­ het och goda handlag med mångahanda ting. Skynda på, Kolaios, skrek någon i pubhken. Vi vill ha färskare vara. När har de yngre börjat få förtur före de äldre, skrek auk­ tionsmäklaren Kolaios tillbaka. Han visste hur utbudet skulle portioneras ut och intresset hållas levande. Till slut hade turen kommit till de yngsta slavinnorna. Fram eller bak.> ropade Kolaios och drog fram en av flickorna i blickfånget. Skall vi ta henne.>väste Proros till Poliades. Skall vi ta henne Du, samoit, sade han och drog Pythagoras i ärmen. Kolla på den där. Pythagoras hade hamnat en bit ifrån pojkarna. Han tit­ tade på det som hände runtomkring honom utan att riktigt veta vad han skulle tänka eller göra. Vi tar den där ljusa, sade Pohades. Blek som marmor ... sade han drömmande. Får jag se häcken, ropade någon. Det andra kan man ju se att inte finns. Det ena följer med det andra, sade försäljaren och lyfte upp slavinnans kiton. Vänd på dej, kviga. Utrop av beundran eller smälek följde alltid. Det skulle vara så. Kan hon någonting, ropade en annan köpare. Han kanske inte alls var en köpare. Han ville bara göra sig av med hte luft. För andra var det som om luften skulle tryta. Skaran av betrak­ tare tätnade och glesnade hela tiden i takt med att förväntning­ arna växte eller sjönk undan. En skicklig förrättare visste hur utbudet skulle portioneras. Visa hennes händer, sade en annan. Duger hon till någonting.? En god husbonde är en tjänares bästa uppfostrare. En istadig åsna får du aldrig att lyda om du så skulle piska ihjäl den. 91

Både herren och slaven kan vara åsna, ropade mäklaren. Vad får jag? Får jag trettio? Tjugo, skrek någon. För det goda tygets skull. Tjugofem, föreslog en annan. Nå trettio då. Inte för att jag vet vad jag skall göra med henne. Det vet du nog, Axiochos. Det vet du nog. Såld för trettio, sade auktionsförrättaren och daskade kvin­ nan i baken. Vad säger gumman din då, Axiochos? Vad hon säger? Trettio spänn för det jag ger gratis? Jag får väl lov att ge henne en liten dusör då med. En ny flicka visades upp, lite yngre och lite fylligare än före­ gående. Den där? sade Proros. Nästa. Pythagoras kände olust och en kittlande oro. Han tittade sig omkring. Andra karlar hade likadant med sina hermesar. De hade lusten men inte pengarna. De shckade sig om munnen och andades tungt. Förrättaren visade upp den ljushyade kvinnan. Vit i hyn som en härskarinna, sade han. Han öppnade axelspännena, drog ner kitonen till gördeln och höll upp hennes bröst med båda hän­ derna. De vilade vita och tunga i hans händer som frukter med mörka ögon. Nu, väste Poliades. De började runka under sina kitoner. Oj oj oj, stönade Poros. Ojojoj. Du med, väste han åt Pythagoras. Pythagoras hade känslan men ville inte. Han drog sig sakta åt sidan. Två gubbar tittade på Proros och Poliades och skrock­ ade förtjust. Det är framåtanda i ungdomen, sade den ene till den andre. Lust och fägring stor, svarade den andre. 92

Ett faderligt skratt. Även de hade varit unga. Vad sägs, mina herrar, ropade auktionsförrättaren ut över den andfådda publiken, inte illa, vad? Och vad med resten? skrek någon. Oskuld, skrek auktionsförrättaren. Oskuld? skall man tro på det? Har du själv prövat? skrek en annan. Ge mig sjuttio. Har du själv prövat? upprepade samma röst. Orörd jungfru, så sant som jag är min faders son. Ja det var inte värst det. Sade du sjuttio? Ho! Lyft opp, lyft opp, skrek någon. Ja, lyft opp så får vi se. Mäklaren lyfte upp den korta kitonen och visade det buskiga skötet. En strimma blod hade runnit längs det högra vita låret. Gudars alldag! Försöker du sälja en oren kvinna! Rop av vämjelse och avsky hördes från olika håll av torget. För bort henne tills hon renat sig! För bort henne, för bort henne. Smaklöst, smaklöst! Vid Zeus, för bort henne! Pythagoras tittade på Proros och Poliades. De hade kommit av sig. De stod andfådda och stirrade rakt fram med öppen mun. Pythagoras hade också rört vid sig själv. Han hade inte kunnat låta bli. Han började bana sig väg bort genom folkhopen som surrade av upphetsning och indignation. Han tyckte att de skattade åt honom. Att de var upprörda för hans skull. Det gjorde ingen­ ting. Han var inte hemma här. Han var inte som de. Om de vis­ ste det han visste skulle de inte skratta på det viset. De skulle förundras som om det var en guds befallning de hade sett bli utförd. Gudarna kan man som bekant inte göra någonting åt. 93

Andra gånger tog Pythagoras vägen via Västra torget invid Dionysostemplet. På det torget fanns allt det som gjorde Miletos till Miletos. Där samlades de friborna för att diskutera sta­ dens angelägenheter. I skuggan längs ena sidan satt bankirerna vid sina bänkar. De skrek och överröstade varandra med de ny­ aste lånevillkoren och senaste växlingskurserna. I köpmannastoan hade slaktarna och fiskmånglarna sina bodar. Under uppslagna tält på torget såldes ost, lök, olja, och vin. I andra tält såldes krukor och kopparkärl. Allt kunde köpas eller säljas. Säll­ samma kryddor från Österns länder. Vackert vävda tyger i Unne eller ylle. Konstfärdigt sammanfogade smycken. Skinnverk från de nordliga kusterna. Hos milesierna heter det att allting är till salu. Även en friboren mans anor och ära är till salu, så länge priset är det rätta. Torget genljöd av många språk och tungomål. Försäljarna överröstade varandra med sina erbjudanden och sina varors för­ träfflighet. Emellanåt tyckte Pythagoras sig uppfatta sin riktiga faders röst inflikad i marknadsvimlets sorl. Ibland lät den som släggornas metalhska dunk i smedjan. Stundom hörde han den som viskningar ur stenarna när han passerade Delfinion. Ibland som suset i ekarna i Apollons lund. Vem är jag.^ lydde Pytha­ goras outsagda fråga. Rösten som svarade honom tycktes säga, att honom väntade en viktigare uppgift än att shta med det ros­ tiga järnet eller köpa och sälja för vinnings skull på torget. Män­ niskan är som ett löv som ryckts av sin kvist i stormen och obönhörligt singlar nedåt mot sitt öde. Endast de odödliga står över ödet. Rösten som bars fram av de klingande smideshamrarnas råa musik eller av suset i Apollons ekar tycktes säga ho­ nom detta: Pythagoras, tag reda på vad du är ämnad för. Lär känna dig själv. Du är inte förutbestämd att följa den väg som är utstakad för Pohades och Proros. De skall bh smeder och vet inte av något annat. Deras tankar sträcker sig inte längre än vad hammarskaftet är långt och städet brett. Du, Pythagoras, är 94

emellertid av de odödUgas ätt. För dig är framtiden annorlunda bestämd. I din arvslott ingår att du själv kan göra dig till lots och drevkarl för ditt eget öde.“ På sina vägar genom staden valde Pythagoras helst sådana tider på dygnet när de fria och vuxna männen samlades på torget för att dryfta sina egna och mest andras angelägenheter. Mot afto­ nen när platanernas skuggor bredde sin lindrande svalka över gator och tak fylldes torget med män som hela dagen sysslat med handel och räkenskap i sina lager och bodar. Det var män som var vana att kalkylera och ta risker för egen del, men som också visste att egenintresset inte ledde till varaktig framgång om det inte samtidigt sattes att tjäna det allmänna bästa. För att handeln skulle ske ostört måste flottan stärkas och bundsförvan­ ter värvas på andra sidan haven. Gudarna måste äras och bhdkas med tempelbyggnader och offer. Staden måste vara stark och uppträda som en enda vilja. Det kallades politik, ty politik är den verksamhet den enskilda åtar sig för att inom ramen för det allmänna och statens bästa skaffa sig och sin intressegrupp så mycken vinning som möjligt. Pythagoras sökte sig för det mesta till gruppen kring den gamle man som hette Thales och som han hade hört talas om redan i sin barndom. Sällan frågade någon efter vad Pythagoras hade där att göra, trots att de milesiska ungdomarna hade andra nöjen än att lyssna till gamla gubbars prat. Thales var inte på torget varje kväll eftersom han uppskattade ensamheten lika mycket som offentligheten. Pythagoras ville lyssna på Thales eftersom Mnesarchos hade sagt att han var vis, men också för att Thales sades vara fenicier såsom Mnesarchos. Miletos var värl­ dens centrum medan Thales var Miletos centrum, tyckte Pythagoras. Debatterna mellan Thales och Anaximandros skulle senare bli mycket berömda. Tidigare hade det bara funnits en sanning och den hade va­ 95

rit sådan som rapsoderna framställt den i sina berättelser om gudarnas och heroernas forntida gärningar. Nu tycktes det fin­ nas lika många sanningar som det fanns män med visdom nog att ställa sig upp på torget och argumentera för den.'^ Thales talade för sin sanning och Anaximandros för sin. Vattnet är grunden för Miletos välstånd, sade Thales. Alltså är vattnet grunden. Staden har upprättat 96 handelsstationer vid alla hav och längs alla kända kuster i hela världen. Vattnet bär handels­ männens skepp, deras laster och rikedomar. Men också om vi höjer blicken från det allra närmaste och betraktar allt det som finns kan vi se att vattnet ger liv åt allt levande och att alltings kärna består av vatten. Vad man än pressar tillräckligt hårt, så­ som man pressar oliven på dess saft... Skall han nu börja prata om de där olivpressarna igen. Hör du Thales. Pressar man oliver får man olivolja. ... vad man än klämmer, ger det till sist ifrån sig vätska. Sann kunskap kan man bara ha om det som är bestående och oförän­ derligt när allting annat växlar, och det som består och är oför­ änderligt är vattnet. Vattnet är därför alltings urgrund och det som består när allting annat förändras. Okeanos är urgrunden sade redan de gamle. En kväll när Pythagoras var på väg genom staden med bud om att ett tung lastat rundskepp med smidbara järntackor från tyrrhenernas smältugnar på ön Elba hade blivit förbiseglat av ett kustgående skepp innanför de kykladiska öarna, såg han Thales ensam komma ut genom porten till köpmannen Melanippos hus. Utan att se sig omkring började den gamle gå uppåt längs den smala gränden med händerna på ryggen. Skägget, flätat på feniciskt vis, vippande framåt som rammen på en trier i storm. Pythagoras tvekade ett ögonblick, och började därefter småspringa efter honom. När han var nästan ifatt den vise milesiern sade han, först på feniciska och sedan högre på grekiska: Mäs­ tare. Mästare. 96

Thales märkte inte den unge mannen, utan fortsatte att gå med ansiktet riktat mot molnen som flög lågt och brådskande över staden. Mästare. Pythagoras sprang upp vid sidan av den gamle och ryckte honom i manteln. Det blir regn, unge man. Regn. Mästare. Jag är Pythagoras från Samos. Jag är uppfostrad hos Mnesarchos feniciern som jag kallade min far, men själv tror jag mig ha en annan far än feniciern. Ser man på, ser man på. Vem är då den stolte fadern Det vill jag inte gå in på, men jag vill fråga en sak. Fråga. Frågandet är den hand vi sträcker ut när vi vill skaffa oss kunskap. Vill du veta om ditt ursprung, så vet jag det inte. Inte ursprunget, utan framtiden. Ah, den största av gåtor. Jag vill veta vad man gör för att bli vis. Nu börjar det, unge man. Nu börjar det. Thales sträckte ut handen under mantelfållen och kände regnet som började falla. Vatten är det, bara vatten. Än till förbannelse, men för det mesta till välsignelse. Allt är vatten. Jag har hört att man måste studera stjärnorna för att bli vis. Unge man. Visheten finns inte bara i stjärnorna, utan i allt som omger oss. Lika mycket kan du lära dig genom att studera vad som händer på torget eller i hantverkarnas bodar, som att lyssna till vad de gamle pratar eller studera stjärnornas eviga gång. Jag arbetar som lärling i Leokritos verkstad. Jag tror mig emellertid vara ämnad för en större uppgift än att smida det rostiga järnet. Till och med större än att förfärdiga föremål av det glänsande guldet. Pythagoras talade snabbt och med bävan i rösten. Han snubblade på orden. Du, Pythagoras. Var det så du h etteD en enklaste hantver­ 97

kare äger förutom sitt kunnande även en skapares gåva. Det är genom hantverkarens värv det gamla förgörs och det nya kom­ mer i dagen. I naturens växUngar kretsar allt som ett hjul stän­ digt kring samma nav och det nya är endast en upprepning av det som varit. Endast människan förmår skapa det genuint nya. Men mästare, också smeden skapar ständigt det samma. Leokritos, inte sant.^ Javisst, mästare. Gör Leokritos vapen i järn eller brons.^ I järn. Järnet är det nya. Järnet är det som omformar vår tid. Det är andens väg in i materien. Också materien har en själ, som är detsamma som de inneboende möjligheterna. Jag har aldrig hört en smed säga något annat än tarvligheter. Därför att han inte lyfter sina ögon mot det som är högre. Därför att han inte förmår höja sig från sinnenas kunskap upp mot intellektets. Jag känner inte intellektets kunskap. Principerna. Grunderna. Ett råd kan jag ge dig, unge man. Hos de gamla folken, hos egyptierna och kaldéerna, finns uråld­ rig visdom i övermått som vi inte känner till, eller känner blott ofullständigt, eftersom dessa folk håller sina sanningar hemliga och endast invigda lär sig att bruka dem. Om du är uppriktig, och i sanning vill fylla hjärtat med visdomens gåva, res till egyptiernas land. Milesierna har där en handelsstation: Naukratis. Där kan milesierna men också andra greker röra sig fritt och tillbe sina egna gudar. Men där kan man också träffa vise män, präster och skrivare, som är villiga - mot skäligt arvode förstås - att avslöja brottstycken av sin kunskap och innebörden av egyptiernas hemliga tecken. Detta är alltså mitt råd: för att förstå det kommande, vänd dig mot det som varit. För att lära känna dig själv, iaktta allt det som omger dig. Thales svepte manteln kring sig och skyndade på sina steg för att rädda sig hem undan det tilltagande regnet. Sandalerna 98

klapprade mot den grova stenläggningen. Pythagoras blev stå­ ende på den våta gatan med armarna utsträckta som om han fått en uppenbarelse. Den gamle hade talat till honom. Till honom!

99

N

''är olympiadens första år var till ända återvände _ Pythagoras till Samos. Det var under den stora Apollonfesten, när de ynglingar som skulle upptagas som män i de goda medborgarnas skara tågade i procession till templet för att ge­ nomgå ritualerna. Som son till en invandrare saknade Pytha­ goras medborgerliga rättigheter och hade heller ej rätt att bära vapen eller att öva sig i vapnens bruk. Detta bekymrade emel­ lertid inte Pythagoras särskilt mycket. Skölden och svärdet hade han redan hunnit bli bekant med i Leokritos verkstad. Han kände krigets redskap utan att vara förtrogen med alla dess styggelser. Han förmådde inte instämma med dem som i alla tonarter prisade krigets härlighet. Kunnighet i vapnens bruk uppfattade han inte som tecken på manlighet om den inte för­ enades med färdigheter av annat slag. Vilka rättigheter och skyl­ digheter han eljest kunde ha i staten intresserade honom inte. Att han inte fick delta i den stora processionen till templet be­ kymrade honom föga. Den enkla ceremoni på feniciskt sätt Mnesarchos ordnade i hemmet till hans ära räckte väl för Pythagoras. Han erhöll en sigillruUe att teckna sitt namn och sin myndighet med, en sigillring för fingret och en ring av flätat sil­ ver att bära kring foten. När festen var över hade han några dagar på sig innan åter­ resan. Varje gång han gick förbi stora borgporten höU han utkik efter Myrtale utan att få syn på henne. Han gick med långsamma, dröjande steg upp till bassängerna. Han var uppfylld av en smärt­ sam längtan efter att träffa henne, men också av rädsla och spän­ ning att han kunde stöta på henne när som helst. I denna stund 100

kunde hon stå där för honom, rikta sin blick in i hans, stryka håret ur pannan och vad skulle han då säga eller göra. Det var tomt vid bassängerna. Besvikelsen var lika stor som spänningen tidigare hade varit outhärdlig. Han frågade till slut efter Myrtale bland tjänarinnorna på slottet. De sade att hon varit allt för högljudd och frispråkig för att vistas i borgen. Hon hade väckt anstöt och sålts till en köp­ man från Naxos, sade de. Om köpmannen behåUit henne för egen del eller sålt henne vidare visste de inte. Du är väl inte den där Pythagoras, sade en av tjänarinnorna. Varför inte det, sade Pythagoras. Myrtale talade ofta om en Pythagoras, men han skulle ha varit en halvgud han. Myrtale sade att hon var ämnad för en halvgud. Hon sade att hon hade hört andarna viska det. Hon väntade på honom så länge hon bodde kvar hos oss. Tills hon såldes. Hon gick ofta upp på berget därifrån man kan se bort mot den joniska kusten. Hon sade att han skulle komma där­ ifrån, resande i en gyllene båt. Hon hade hängt upp bjällror och skallror i grenarna på en ek och lyssnade på deras ljud för att få reda på framtiden. Hon sade att hon kunde spå framtiden för hon var ämnad som Sibylla, sade hon. Hon var hemma därifrån, från Dodona, där prästerna hänger upp grytlock och skallror i ekarna. Hennes far hade varit kung i Epirus, sade hon. Alla trodde inte på allt det hon sade men jag trodde. Jag var ibland med henne där uppe. Hon stod ofta där uppe och tittade ut över havet och den fjärran kusten. Där uppifrån kunde vi se vindarna löpa över havet, havet resa ragg och därefter lugna sig. Hon sade ibland: Vinden är ombytlig idag. Den vind som han skall kom­ ma med. Idag kommer han inte. Min Pythagoras skall komma med pålitliga vindar. Pythagoras kunde se henne för sig som en skugga ser en ande, genomskinligt, som en dröm, otydligt som i en spegel. Jag vet inte vad hon väntade sig av den där Pythagoras. Att 101

han skulle rädda henne? Hon gick upp nästan varje dag på ber­ get för att spana efter seglet som skulle föra honom tillbaka. Hon dansade där under eken och lyssnade på vindens röst i skallrorna och bjällrorna. Så hade prästerna gjort där hemma i det land på andra sidan havet som hon ännu svagt kunde min­ nas. Hon hade varit prinsessa där, sade hon. Tänka sig. Nu äger en köpman henne. Sådan blev hennes lott ty gudarna ville inte annorlunda. Och vem är han som frågar efter Myrtale.^ Pythagoras kände hettan stiga upp i ansiktet. Han vände sig om och gick hastigt därifrån. Han gick ner till hamnen och frågade om något fartyg de närmaste dagarna skulle avsegla till Naxos. Han blev visad på en skeppare från Rhodos som skulle anlägga ön för att skeppa ut en last med marmor. Men han verkar ung för att vara egen, sade skepparen. Har han plåtar.^ Plåtar.^ Pengar. För överfarten. Nuförtiden kommer en inte ens över Styx utan att betala Karon en obol. Pengar hade Pythagoras inte. Tre år senare återvände Pythagoras från Miletos för gott. Stor­ kriget hade ebbat ut för tillfället; lönsamheten Ukaså. Markna­ derna var av allt att döma mättade, varför smedjan inte behövde honom längre. Dessutom dög han just ingenting till, ansåg Hephaistion. Lika så bra det, tänkte Pythagoras. Den skinnsäck han kastade över relingen ner på stranden in­ nan han klev i land innehöll inte mera än han hade haft med sig när han for. Det tog inte lång tid för hamnvakten att förhöra sig om hans namn och granska hans enkla packning. Däremot var mannen Pythagoras annorlunda än den yngling som hade rest ut. Han hade blivit lång och reslig. Håret hade vuxit ut igen. Det svängde oflätat ner över axlarna när han gick med långa steg. 102

Människorna vände sig om och tittade efter honom. En pryd­ nad för sin far och för sin familj, tänkte de som vänt sig om ef­ ter honom. Han korsade det nästan tomma torget och tog av upp mot gamla borggården där hans hem en gång hade legat. Hans armar och händer som höll om skinnsäcken, kastad över ena axeln, hade blivit hårda och starka som rovfågelns klor. Vid slottsporten stoppades han av stadsvakten. Vem är han och vad har han för ärende till borgen.> sade vaktposten. Pythagoras berättade att han här i trakten var känd som Pythagoras, Mnesarchos son. Vi känner ingen Pythagoras och ingen Mnesarchos. Mnesarchos, tyrannens myntmästare. Vakten skakade på huvudet. Ingen Mnesarchos myntare. Mnesarchos feniciern. Han som bor vid yttre borggården, den gamla borggården, granne till slottsgardets kaserner. Ingen Mnesarchos. Ingen fenicier heller. Granne till kaser­ nen bor Theodoros, tyrannens guldsmed. Pythagoras förstod inte. Hade Mnesarchos flyttat.^ Varför hade han i så fall inte fått besked.> Frågar han mig vad jag tror, främhng, så tror jag att feniciern Mnesarchos inte är tyrannens myntmästare längre. Saker och ting förändras. Pythagoras såg sig villrådig omkring. Var skall jag då hitta Mnesarchos.^ Om jag fick ge ett råd så skulle jag söka bland metökerna ut­ anför stadsmuren. Tyrannen gillar inte främlingar. Det var tyrannen som kallade hit Mnesarchos. Saker och ting förändras, främhng. Ingen dag är den andra lik. Sök bland hantverkarna utanför muren. Orolig till sinnes gick Pythagoras tillbaka genom staden och ut genom den port som kallades Lerporten eftersom vägen som ledde in genom den alltid var täckt av lera från krukmakarnas kärrhjul. Det hade börjat skymma över bergen i öster. Utanför 103

porten, längs vägen ut mot gamla hamnudden, hade invandrade hantverkare och köpmän uppfört enkla hus åt sig och sina famil­ jer på mark de fått till låns av staten. Invandrarna fick leva och klara sig utan stadsmurens skydd eftersom de inte var fullvär­ diga stadsborgare och därtill ansågs vara opålitliga i fall av krig eller inbördes strider. Efter att ha frågat efter Mnesarchos fenicierns hus några gånger fick Pythagoras en enkel hydda av trä, vass och torkad lera utpekad för sig. Han förde undan läderskynket som täckte dörröppningen och steg in i dunklet. En eld brann i ett hörn av hyddan. Det mesta av röken leddes via en öppning ut genom väggen. Bredvid elden satt Eunostos och matade den magra el­ den med kvistar och pinnar. Eunostos, sade Pythagoras. Är det du Pythagoras Eunostos hoppade raskt på fötter för att hälsa på sin broder men blev förlägen över sin stora entusi­ asm i det trånga rummet och satte sig igen. Pythagoras bUnkade med ögonen och såg sig omkring genom röken. Bostaden bestod bara av ett enda rum. Vid sidoväggen fanns några hoprullade sovmattor och filtar. Var är mor.^ sade han. Vet du inte det.^ Hon är död. Död.^ Hon hade varit frisk och arbetsför ännu under Apollonfesten när Pythagoras senast hade sett henne. Han tog stöd med handen mot dörrposten. Pythais.^ Hon var min mor, sade han högtidligt. Eunostos sade ingenting. Han tittade beskedligt ner i jord­ golvet. Hur gick det till.^ Eunostos berättade att hon hastigt hade insjuknat och dött. De hade inte haft råd att tillkalla en riktig läkare. Det hade skett i den elfte månaden. I thargelion. Hon dog och slutade andas. Sådan var ödets lott och måtte hennes själ finna vila i Hades. Gudarna ville inte annat. 104

Varför har jag inte fått veta någonting,^ Eunostos berättade att hans far inte var som tidigare. Han är inte myntmästare längre, sade Eunostos. Han har inte samma ork. Han har fått i lungorna. Den nya tyrannen ... Den nya tyrannen.^ Visste du inte det heller.^ Nej. Far har blivit så underlig. Han yrar om att du inte är hans son. Att han därför inte behöver bry sig om dig. Att du inte är hans längre. Vad är det som har hänt.^ Det är mycket det, sade Eunostos. Allt började med att Amphikrates störtades. Det var under Herafesten. Du visste inte.^ Nej. Alla de förnämsta familjerna med tyrannen i spetsen hade som vanligt tågat i följe upp till Heratemplet. När de skulle för­ rätta sina tackoffer lämnade de av aktning för gudarna sina va­ pen i skatthuset innan de blottade sina huvuden och trädde in på tempelområdet. Sådan är seden. Det var där Polykrates ... Polykrates Aiakes son.> Just han. Polykrates hade, med hjälp av sin fader Aiakes, Brychons son, Heraprästen, och av sina två bröder Syloson och Pantagnotos, låtit gömma slipade slagsvärd i templet. När tiden för den överenskomna handhngen var inne, rusade Polykrates fram, ryckte till sig ett av de gömda svärden, ropade vilda ord för att injaga skräck hos sina offer och mod i sig själv, svängde med svärdet i luften och högg ner tyrannen. Därefter dödade han och hans medhjälpare många ur tyrannens familj och högg ner dem som i panik försökte fly ur templet. Pythagoras kunde med inbillningens öga föreställa sig Poly­ krates, vild i synen, med svärd och harnesk rusa på den obeväp­ nade tyrannen. Han såg för sig hur den gamle sjönk ihop på Heratemplets golv, hur han famlade i luften när han med sina 105

bara händer försökte skydda sitt liv, och hur Polykrates, utan misskund, stack svärdet genom den fina hnneklädsel tyrannen för dagen klätt sig i så att den färgades röd av blod. Vet du det eller såg du det? Vi var uppklättrade på muren, jag och Mensikos. Vi såg allt det här. Vad hände sedan.> Under tiden hade fyrtio bågskyttar från Naxos, som Polykra­ tes farbror i hemlighet hade skeppat in på något av sina fartyg, besatt stadsportarna. Lika många bågskyttar trängde in i bor­ gen, dödade många och ställde därefter upp sig på murkrönet för att alla skulle se och alla skulle veta. Att se är att veta. Där­ efter offrade de fyrtio fullvuxna oxar. Och Mnesarchos.^ Det har ingenting med det här att göra utan hände efteråt. Polykrates ville att myntverkstaden skulle ge ut ett guldmynt. Det skulle vara ett guldmynt till den nye tyrannens ära men kärnan skulle vara av bly eller koppar. Far vägrade att göra detta. Han sade att myntets värde baserar sig på trovärdigheten, inte på den yttre glansen. Polykrates sade att det är formen och inte innehållet som är värdet och att det är sanningen. Far sade att det kanske är sanningen, men bara så länge den inte lätt kan förfalskas till billigare pris. Därför är han inte myntmästare längre. Var är han nu.> Han sitter på tavernan. Han brukar komma hem mitt i nat­ ten och lägga sig i ett hörn. Vad menar han med att han inte skulle vara din far.^ Han säger att du är för fin för oss. Varför säger han det.^ Det var någon från Miletos som hade sagt att du inte vill ar­ beta med dina händer. Att du ständigt går och grubblar och tit­ tar i stjärnorna och att du är gjord för något bättre än att arbeta med händerna. Jag vet inte. Jag är smed nu. Än Melissos då.> 106

Han har farit till sjöss som sjöman. Han är inte ens man ännu. Varför har inte du gett dig av.> Någon måste ta hand om far också. Pythagoras kände en stark smärta i sitt hjärta vid dessa och liknande ord från sin broders mun. Han sade sig själv att han måste göra något. För Melissos och Eunostos skull. Ty även om Mnesarchos inte var hans far, så var i alla fall Melissos och Eunostos hans bröder. Han gned den svidande röken ur ögonen och tittade sig omkring ännu en gång. De bor i en hydda av lera, tänkte han. De har sin sovplats i stoftet. Pythagoras hade inte haft några klara planer för sin framtid när han återvände till Samos. Det enda han visste var att han inte skulle bli smed som Mnesarchos önskade. Han hade en vag fö­ reställning om att han skulle kunna resa med något skepp till Egypten för att där stifta bekantskap med flodlandets urgamla visdomar, göra sig lite förtjänst på sitt kunnande och skicka hem pengarna. Nu kom ödet honom till mötes snabbare än han hade kunnat föreställa sig. Han hade bestämt sig för att resolut tåga upp till den nya tyrannen för att tala med honom till Mnesarchos förmån. Han kände ingen rädsla för Polykrates längre. I Miletos hade han ofta fäktats på lek med Proros och Poliades och blivit skicklig i att hantera sköld och svärd. I den konsten skulle han ha kunnat mäta sig med de främsta av medborgarna om han bara hade haft rätt att bära svärd. Rädd för Polykrates var han inte. Styrkan hade han i kroppen och i händerna. När det blev tal om saken skulle han kalla Mnesarchos ’far’. Han skulle berätta för tyran­ nen vad man i Miletos ansåg om guldmynt med bedräglig halt och innehåll, och vad det betydde för förtroendet för myntet och för tyrannen i synnerhet. Nu behövde han inte säga något av detta. Praktiken och verkligheten hade redan övertygat Polykrates om det tvivelaktiga i att skapa värdetecken under fal­ 1 07

ska förespeglingar. Ingen ville komma vid det bedrägliga guld­ mynt som var utgett att bära värdet av en stater; handelsmän­ nen i Samos vägrade att lösa in det för mera än en fjärdedels sta­ ter. Inte ens då gjorde de vinst på affären. Meningen med handeln är vinsten. Innan Pythagoras hann göra slag i saken blev han kallad till Polykrates. Tyrannen hade hört talas om hans hemkomst och lät via sin budbärare framföra att han ville höra vad Pythagoras vis­ ste om situationen i Miletos. Grannar måste känna till varan­ dras hemligheter. Polykrates tog emot honom i den gamle härskarens dunkla regentsal. Vid Polykrates sida satt hans far­ bror Hystaspes, Brychons son, samt hans båda bröder Syloson och Pantagnotos. Din far Mnesarchos feniciern gjorde tidigare staten många goda tjänster, inledde Hystaspes. Han var ju äldst. Mnesarchos reste bland annat som tolk och förhandlare till Sidon i uppdrag för tyrannen, fortsatte Hystaspes. Det har berättats mig att han gjorde Samos stor nytta. På samma sätt kan du vara till nytta för mig, inflikade Poly­ krates. Jag menar för staten Samos. För oss alla. Den gamle ty­ rannen förstod sig tyvärr inte på statens välfärd. Det som var kvar av honom när folkets vilja vände sig emot honom var bara som en stenstod. Han satt overksam här i borgen, endast hans skugga blev längre och längre. Han var som en nedfallen klippa i ett vattendrag, en som hindrar den strida strömmen att söka sig framåt mot sitt mål när vårfloden brusar. Därför måste han avlägsnas. Sådant var ödet. Nu är det till all lycka andra tider. Samos skall överträffa Miletos på alla områden. Samos skall bli den starkaste sjömakten på haven om gudarna och halvgudarna så vill. Därför måste vi stärka vår närvaro i Naukratis. Staden har alltför länge dominerats av milesierna. Vi har rätt tiU samma utkomst och andel i de egyptiska affärerna som milesierna. Se på de snikna borgarna i Miletos, sade Hystaspes. De rus­ 108

tar sig inte med vapen. De säljer tvärtom vapen till vem som helst och högst bjudande, och rustar sig i stället med sina pengar och sitt köpmannaskap. De köper vänner och biståndspakter för pengar utan att själva riskera någonting genom att tvinga andra stater till eftergifter tack vara sin egen finansiella makt. Deras styrka är inte män utan pengarna. Deras pakter baserar sig inte på trohet utan på vinning och deras segrar vinns inte med mi­ litär duglighet utan tack vare sunt omdöme och kapitalreser­ ver.D essu to m för de sig på haven som om de ägde haven och ägde handeln över haven trots att ingen äger haven och ingen äger handeln över haven, och trots att de saknar en ordentlig örlogsflotta för den sakens skull. Så imponerade är de andra fol­ ken av milesiernas pengar och fartyg, som inte ens är krigsfar­ tyg, att de låter milesierna segla fritt på alla hav och bedriva han­ del som bara berikar milesierna själva. Och så förhärdade har milesierna bUvit att de övergivit sina fäders gudar som likt goda borgherrar härskar över allt och styr allt till det bästa längs vä­ gar okända för oss dödUga, och de har ersatt de ärevördiga gu­ darna med krassa substanser lika världsliga som de själva. De säger inte att gudarna är visast av alla utan att elementen är allra visast, eftersom de håller ordning på allting. Och de kallar dessa sina nya gudar än det ena, än det andra, och elementen är det som omger oss utan att på något sätt styra oss, utan som vi själva kan styra och använda oss av, säger milesierna. Elementen är vinden som fyller deras segel på alla hav, vattnet som bär deras fartyg från hamn till hamn, elden som smälter järnet och kop­ parn i deras smedjor, och jorden längs vilken deras oxkärror rul­ lar fram på världens allfarvägar och som tränger upp mellan deras tår när de färdas i alla riktningar längs dammiga vägar för att söka förtjänst för sina affärer. Milesierna tror att det som är gott för dem själva är alla tings mått och tillvarons urgrund. I sanning, milesierna tror att det de gör och sättet som de gör det på är norm och måttstock för resten av världen. 109

Polykrates fortsatte: Därför, min vän, för att stärka Samos och samtidigt försvåra milesiernas närvaro i Naukratis, sänder jag mina bröder som sändebud till Egypten på inbjudan av fa­ rao Amasis. Men eftersom de inte kan språket behöver jag dig, min gamle vän. Kommer du ihåg hur vi skojade och lekte när vi var barn? Vi hade rohgt, inte sant? Det var väl en lustig tid? Polykrates knuffade till Pythagoras på axeln och skrattade. Vad? Var det inte en skojig och bekymmersfri tid? Men nu är tiden för lek förbi. Nu gäller det att stålsätta sig för framtiden. Framtiden tillhör kommers och handel och därför behöver jag dig, min guda­ benådade vän. Mina bröder är visserligen kurmiga i mångahanda ting och beredda att åta sig denna sak, men de behöver en följesla­ gare till Egypten. En som är kunnig i många språk. Inför utsikten att få resa till Egypten svalde Pythagoras Polykrates övriga ord utan att röja en min. Inte nämnde han heller att han inte talade egyptiernas språk. Polykrates hade fått för sig, och gick inte att rubba i sin uppfattning, att det feniciska och det egyptiska språket är ungefär ett och samma språk och att förstår man det ena förstår man det andra. Detta är en vanlig missuppfattning hos hellenerna: att alla barbarer talar samma tungomål och att det inte ens är ett språk utan en förform till ett språk. Likaså tror hellenerna ofta att barbarerna dyrkar samma gudar som de, men att det är gudar i en ofullständig form vilka blott behöver ett grekiskt namn för att framstå i sin rätta och hela gestalt. Pythagoras bugade sig förbindligt för tyrannen som tecken att han samtyckte till resan. Jag förutsätter emellertid att min far Mnesarchos får återuppta sitt yrke som myntmästare och kan flytta tillbaka till borgen, sade han. Givetvis, sade Polykrates. Givetvis skall tyrannens guldsmed bo i borgen. Myntmästare kan han inte bU eftersom Theodoros redan är myntmästare. Men som gravör och guldsmed kan han ännu vara till nytta för mig. Samos går vet du mot en stor framtid. 110

om en jättefågel svävade den samiska tvåroddaren på årornas sävliga vingar ut över vattenvidderna, de som för­ enar allt och omsluter allt. Femtiotvå roddare arbetade taktfast under däck till piparens toner. Under ett soltält på akterdäck halvlåg Syloson och Pantagnotos, uppvaktade av två tjänare och åtta tjänarinnor. De spelade utan övertygelse och finess ett egyptiskt kulspel. Mellan turerna roade de sig med tjänarinnorna. Pythagoras satt för sig själv midskepps, lutad mot den nedfällda masten. Han hade ännu inte kommit över sin rädsla för havet, och i sina hågkomster heller ännu inte erinrat sig räds­ lans orsak: att han en gång varit Pyrros, dykaren från Delos, som drunknade medan han fiskade svampar och pärlor ur det blåa havet när Solon var arkont i Aten. Rädslan var som krusningarna på ett hav förorsakade av vin­ dar man inte kan se eller känna. Med sig hade de ett introduktionsbrev till faraon i ett för­ seglat schatull och en kista med vängåvor till faraon och dennes ståthållare och vesir. Pantagnotos ropade mot vinden och färdriktningen: Pythagoras, Mnesarchos son. Kom och sätt dig här hos oss. Men Pythagoras satt helst för sig själv. Kom hit nu och spela, sade Syloson. Vi behöver en tredje part. Det här är så tråkigt. Pythagoras kände till det egyptiska kulspelet och visste att han skulle vara tvungen att spela långt under sitt kunnande för att inte reta upp bröderna. Han böjde nacken över en papyrusrulle och svarade dem inte.

S

111

Pantagnotos sade: Pythagoras, han bara läser och läser och läser. Han förstör bara sina ögon och förstår inte att förlusta sig. Men för Pythagoras var läsandet lust. Han läste skrifter som han hade låtit en skrivare kopiera åt sig i Miletos. De innehöll lärosatser av Anaximandros och Anaximenes. Han läste utsagor­ na en efter en och formulerade för sig själv medhåll med och invändningar mot dem. Det som människan tänkt kan aldrig vara fullkomligt efter­ som människan inte är fullkomlig. Därför tyckte Pythagoras att han hade rätt att tänka på ett annat sätt än de vise från Miletos och hålla till godo med sina invändningar. På det tredje dygnet mörknade dagen under tunga, blygråa moln och det blåste upp en het storm som fyllde rymden med saltskum och med sand från Libyens öken. Sandstormen svepte in himlen i en slöja av gulbrunt stoff som lade sig som ett damm över däcket och trängde in i ögonvinklar och näsborrar tills vå­ gorna, höga som Sounions klippor, vräkte in över fartyget och sköljde bort sanden. Det blev omöjligt att ro. Roddarna höjde sina åror och tätade årtullarnas luckor för att skeppet inte skulle ta in ännu mera vatten. De drev en tid utan styrsel i vinden ef­ ter det att den ena styråran hade knäckts av en brottsjö. Det var som om havens uppsyningsman hade lånat sin piska åt vinden till att bestraffa de olyckliga, som skyldiga till någon okänd för­ seelse trots det bestämt sig för att korsa havets yta. Styrmannen skrek ut order i stormen utan verkan. Varför var du så snål med offret till Poseidon, skrek Syloson till Pantagnotos. Han kastade sina gyllene armband över bord medan han höjde rösten till havsguden med en bön om försköning. Styrmannen hov upp sin röst och skrek genom ovädret: Be till vindarna, bröder. De är grekernas bundsförvanter. Den lilla styrkan hopliter och båg­ skyttar i fören kröp ihop under sina sköldar för att skydda sig mot brottsjöarna som slog in över relingen när fartygen 112

stampade upp och ner i sjögången. Många var vita i ansiktet av skräck och sjösjuka. Endast Pythagoras satt trots sin rädsla till synes lugnt lutad mot masten med korslagda ben och händerna mot knäna. Om det här är ödet så är det så, tänkte han. Efter en hård kamp mot sjö och vind lyckades besättningen resa masten och fästa stagen. Masten, tågvirket och de lyfta årorna gav så mycket vindfång att dieren fick styrfart. De två styrmännen försökte sikta in sig på någon skyddande vik i det land som redan höjde sig skrämmande högt i öster. Det är ber­ get Karmel, skrek den ena av dem till Syloson. Vi måste försöka komma förbi berget. Där finns bara undervattensrev och klip­ por. Roddarna i undre raden fick order om att sänka årorna och börja ro igen. Vid Poseidon, skrek förste styrmannen, visa dem vad ni kan. Piparen blåste frenetiskt och angav takten. Havet var emellertid starkare. Över dem vältrade mäktiga vågor. Årorna trasslade in sig i varandra. En åra knäcktes. Några roddare svep­ tes från sina bänkar när de fräsande vågtopparna grep tag i årbladen och vred till. Är ni från en havsomfluten ö eller är ni inte.^ skrek styrmannen. Visa havet vad ni kan. Han gav order om att endast var tredje roddare skulle ro, i egen takt. De övriga skulle slänga sina åror. Han försökte hålla så långt ut från kusten som möjligt, men vinden drev dem obe­ vekligt närmare och närmare brottsjöarna vid stranden. De kunde redan se de vita skumpelarna som slog upp där bränning­ arna krossades mot klipporna. Soldaterna, vana att möta falang på falang av vrålande krigare med höjda svärd och målade sköl­ dar, darrade av skräck inför den okända fienden. Den första stö­ ten mot ett undervattensgrund slog ett stort hål på höger sida och doppade fartygets för och högra reling djupt under vatten innan nästa våg lyfte skrovet över grundet och in mot land. Sol­ dater spolades över bord och drunknade. Många roddare från bänkarna på nedre däck vällde upp genom skeppsluckan innan 11 3

andra styrmannen hann stänga den med en tvärslå. Det blev panik ombord. Vid nästa stöt mot ett grund brast staget med en smäll och masten gick över bord - gudarna ville det. Ytterligare en bränning fick skrovet att välta och skölja besättning och pas­ sagerare över rehngen. Pythagoras hade stoppat den lädersäck i vilken han förvarade sina tillhörigheter under kitonen och snört fast den med en liv­ rem. På den flöt han på vågorna den korta vägen in i en liten bukt täckt med sand mellan två utskjutande klippuddar. Han kände sanden mellan sina utspretade fingrar och kravlade sig mödosamt högre upp på land genom de fräsande bränningarna. När han tittade ut mot havet såg han den smala dieren rulla över ännu en gång och glida in på det lugnare vattnet bakom grundet där den sakta sjönk. Genom årornas öppningar skrek de in­ stängda roddarna på hjälp och åkallade Zeus och sina mödrar; nöden tvang dem till det. Några krigare med förstånd att slänga av sig sin harnesk hade simmande räddat sig i land. De båda styrmännen hade flutit mot stranden på bälten av kork fästa kring midjan. Också Syloson och Pantagnotos hade fått var sitt bälte. De kravlade sig upp på stranden en bit ifrån Pythagoras, spottade salt, krafsade sand ur håret och sade sig själva att ödet ännu hade mätt ut en smula tid för dem, fast hur mycket vet de dödhga inte. Andre styrmannen räknade de överlevande och fann att det var tjugoen personer. Några hade blödande sår eller blåmärken. En av roddarna hade brutit armen. Två av tjänarinnorna hade kla­ rat sig tack vare att de kommit över var sitt korkbälte. De var alla uppskrämda och genomvåta. Eldstålet hade gått förlorat, så de kunde inte göra upp eld, men natten var till all lycka varm. Fram på morgonnatten svängde vinden och det började regna och åska. Åskan uppfattades som ett illavarslande tecken. Att Zeus var i farten den här tiden på dygnet bådade inte gott. Häf­ 114

tiga blixtar lyste upp det skummande havet och skeppsvraket som låg på några famnars djup innanför grundet. Endast de översta borden stack upp ur vattnet. Pythagoras satt som de andra med ryggen mot en klippvägg för att så gott det gick skydda sig mot regnet och vinden. Gryningen kom med mera regn och blåst. Genom regnet kunde de se det som fanns kvar av dieren vagga sakta i sjö­ gången. Syloson befallde att en flotte skulle förfärdigas av det bråte som spolats i land och att man skulle bärga den mat, det färskvatten och de skatter som fanns ombord. Hela dagen byggde besättningen på flotten utan andra verktyg än ett svärd som hade spolats i land med delar av förskeppet. Följande dag hade vinden mojnat så mycket att de vågade skjuta ut flotten och staka sig fram till vraket genom dyningarna. Krukorna med färskvatten hade krossats, vinet hade spolats över bord, men två krukor med saltat fårkött och en kruka med krossad spelt kunde räddas. Likaså kistan med vängåvor och det förseglade schatullet med introduktionsbrevet till faraon. En sköld, en båge utan pilar och två svärd förde flotten också med sig. Syloson hade under tiden låtit utforska omgivningen och funnit att det vore lättast att ta sig förbi den kUppiga stranden mot nordost. En bit inåt land låg en dal där det fanns spår av människor och där man kanske kunde köpa eller tilltvinga sig några mulor. För att lättare få med sig vängåvorna av guld­ smycken, pärlor, idoler utförda i alabaster samt en utsirad tre­ fot i förgylld brons, slogs ekkistan sönder och dyrbarheterna packades i säckar av segelduk. Den tredje dagen gav sig sällskapet iväg uppåt längs kusten. När kvällen kom och solen som åter välsignade deras färd med sitt ljus sjönk i havet, nådde de dalen utan att ha träffat på några människor. Från dalbottnen höjde sig en utlöpare av berget 11 5

Karmel majestätiskt mot himlen. Följande morgon bad Pythagoras om att få besöka sina förfäders heliga berg. Han hade allt sedan förhsningen känt ett behov att nalkas gudarna. Där uppe på berget, allgudarnas hemvist, skulle han kunna förrätta ett lämpligt tackoffer för deras räddning, sade han. I landet Tyros är det bäst att hålla sig väl med Tyros gudar. Han återvände nedför bergets sida först i kvällningen när solen färgade bergen i öster röda. Han kom gående med långa, ghdande steg. Kvällsvinden lyfte hans mantel och hans axellånga hår så att det stod ut som vingar från hans rygg. En kerub var det som kom nedför det heliga berget, såg det ut som. En seraf. En gud. Det kunde inte vara annat än en gud som kom svävande nedför berget. Skön var hans växt och gestalt. Pythagoras märkte på långt håll att något hade hänt. Lägret som tyrannens bröder hade låtit iordningställa låg skövlat. Vilda, skäggiga män som skrek på aioUska, kretensiska och feniciska till varandra höll på att samla ihop resterna av lägret. På marken låg några döda, berövade sina kläder. En roddare och tre soldater satt bundna med ryggen mot ett träd. De två tjänarinnorna blev förlustade så gott det gick. Av de övriga syntes inte ett spår. När de främmande männen såg Pythagoras komma, stan­ nade de upp, tittade förskrämt på varandra och på Pythagoras. Han bar efter offerförrättningen sina vita linnekläder och för­ stod vilket intryck han gjorde. För att upprätthålla intrycket och samtidigt skydda sig själv gjorde han sina steg långa och sin gång jämn. Vem är du, främUng.^ sade en av de skäggiga på feniciska sam­ tidigt som han sneglade på hans händer och fotleder efter dyr­ bara armband och fotringar. Är du en gud eller en dödlig Jag är Pythagoras, Apollons son, sade Pythagoras på deras språk. Apollons 116

Den deliske guden Apollons son. Vad har hänt här.> Å herre, vi hade Ute meningsskiljaktigheter.

Pythagoras gick fram och tittade på de döda. Bland dem fanns Syloson, men inte Pantagnotos. Ni har dödat den samoitiske tyrannens bror, sade han. Den svartskäggige, en liten krumbent sjörövare från Skyros som hette Eulaios men kallades Luh, höll grinande upp papyrus­ rullen som hade funnits i det förseglade schatullet. Han höll den retfullt framför näsan på Pythagoras innan han gav den till ho­ nom. På papyrusen läste Pythagoras den hälsning som Polykrates hade skrivit till Amasis. Efter de sedvanliga hövlighetsfraserna stod på mönstergill grekiska skrivet att faraon skulle göra Samos en ovärderlig väntjänst om han lät bröderna Sylo­ son och Pantagnotos dö under omständigheter som anständig­ heten och den töjbara och mellanstatliga sanningen och rätten kunde tolerera. Appellen avslutades med orden: Må Farao vara beskärd allt liv och all makt och all den varaktighet han äger. Pythagoras gav papyrusrullen tillbaka till sjörövaren. Ho hoo, skrek Luli, dansade omkring på ett ben och viftade med den. Vi har iklätt oss faraons värdighet och uppfyllt hans pUkt, skrek Luli. Med stolthet har vi slagit ihjäl. Han grinade glatt och uppriktigt och viftade med båda armarna. För säker­ hets skull slog vi ihjäl några till. Sådan är alltså broderskärleken, tänkte Pythagoras. Vilka ovissa händelser har inte ödet ständigt i beredskap åt männis­ kan. Eulaios som alltså kallades Luli berättade att sjörövarna hade sökt nödhamn undan stormen och dragit upp sitt skepp på stranden inte långt ifrån samiernas dier. De hade blivit varse gruppen när den vandrade längs stranden, följt efter och över­ fallit den. Sådant är vårt fria sätt och vårt näringsfång, sade LuH. Människan måste leva av något. Är det inte det ena så är det det andra. Näringsfånget är varje människas rätt och nödvändighet. 117

Men vid alla talgade skotändar, några samier lyckades rymma, fräste han. Aj Apollon, tilläde han efter en stund. Apollon är sjörövarnas gud. Det är väl Hermes det i så fall, sade Pythagoras. Så var det, ja, sade Luli. Hermes var det ja. Hermes. Han dunkade med ena knytnäven mot sin håriga skalle. Hermes. Hermes. Där saknades ett öra, noterade Pythagoras. En örn kretsade i vida cirklar över berget och försvann ba­ kom ett krön för att en stund senare visa sig igen på utbredda vingar. Pythagoras reste sig upp på en sten och tilltalade sjö­ rövarna med hög röst och på deras språk. Jag är på väg till Naukratis, sade han, och det enda skepp jag för tillfället har kun­ skap om är det skepp som ligger uppdraget på stranden inte långt härifrån. Ert skepp. Rika skänker kan jag inte erbjuda er (jag tror att ni har nog av dem för tillfället) men med det fribrev som den egyptiske faraon har utfärdat för den samoitiske tyran­ nens sändebud kan jag garantera er fri lejd hos egyptierna och möjlighet att byta skrymmande gods och klagande slavar mot myntat grekiskt silver, gångbart i alla länder. Feniciska och mil­ etiska myndigheter är inte lika överseende med edra skyritiska handelsmetoder. Örnen, som åter blivit synlig, fällde till hälften in sina vingar och dök i flack vinkel längs bergssidan mot väster. Suset från dess vingar ven plötsligt genom tystnaden och alla tittade upp. Den hejdade sin dykning, slog ut vingarna och flög med tunga vingslag bort över cedrarnas yviga toppar. Sjörövarna följde den med bhcken, tittade på varandra och på sin kapten. Att färdas med en gud eller en halvgud ombord ger gynnsamma villkor. Och eftersom alla riktningar var lika goda för sjörövarna men Naukratis var ett lämpligare ställe än andra att avhända sig sla­ var och gods på eftersom all handel där skedde under faraons synnerliga beskydd, och när vindarna för tillfället därtill antogs vara gynnsamma, godtog sjörövarna Pythagoras förslag. 118

I dagbräckningen begav sig sjörövarna med sitt byte tillbaka till sitt svartbeckade fartyg. Pythagoras hade föregående kväll i profetiska ordalag försökt övertala Luli att släppa fångarna fria, eftersom priset på slavar i Naukratis var oförmånligt, trodde han, och det bara skulle väcka uppseende bland milesierna och samierna om någon försökte prångla ut samoitiska slavar på marknaden. Samierna är lika stolta som folket på Skyros och de ogillar att deras landsmän säljs som slavar, sade han. Vem skall då gottgöra min förlust? Sysslar Apollon med af­ färer och gottgör en hederlig sjörövare på hans förlust Goodwill har också ett pris, liksom ett gott anseende bland de odödliga. Men slavinnorna tänker jag behålla, sade Luli. Hur många har du redan, sade Pythagoras. De är två stycken, sade Luli. Så vad skall du med två till.^ Med två till får du fyrdubbelt mera trätor. Det är sant. Det kunde Luli hålla med om. Han gick till slut med på att släppa sina fångar fria mot den lösen Pythagoras häv­ dade att Luh redan hade tillskansat sig och mot löfte om trygg seglats till Naukratis. Jag är ingen omöjlig person, sade Luli. Fångarna kan förresten ge sig av med det samma på en otrygg vandring till Tyros om de så har lust. Eller så följa med till Naukratis. Men då skall de göra allt det som jag bestämmer att de skall göra ombord. Mat och dryck får de bestå sig på själva. Fångarna, lättade ehuru osäkra på sin lott, var tacksamma mot Pythagoras. De valde alla att följa med på färden till Egyp­ ten. De var övertygade om att de i så fall skulle resa med en gud i sitt sällskap. Däremot, att segla med någon som hade hädat gudarna förde aldrig något gott med sig. De rodde ut i stiltje, men så snart de offrat en skål vin och några billiga smycken till Poseidon och fått upp mast och segel, stra­ 119

mades skot och stag av en förlig vind. Roddarna ropade hurra och ohoj till detta goda tecken. Seglet drog och vattnet började forsa förbi styrårorna. Roddarna däremot fick tid och tillfälle att förlusta sig med de två tjänarinnorna under däck och kunde ing­ enting bättre önska. Under hela färden satt Pythagoras lutad mot masten utan att varken sova eller äta, varför rövarna inte kunde tänka sig annat än att han var en gud. Därför vågade de inte bära hand på honom för att sälja honom som slav, trots att de var förargade över att deras kapten hade gett de tillfånga­ tagna samierna och slavinnorna fria och sålunda gjort intrång på deras rättigheter och avdrag på deras förtjänster. Av deras rovgiriga blickar kunde Pythagoras sluta sig till att de mest lystna av rövarna gärna skulle ha kastat sig över honom och slagit ho­ nom i bojor eftersom han var ung, reslig till växten och i övrigt inte oäven att betrakta. Han satt oavvänt lutad mot masten med blicken mot hori­ sonten. Han visste emellertid, att så länge allt gick sjörövarna väl på havet och vinden med jämn hand förde dem stadigt framåt, hade han själv ingenting att frukta.

N

'ilens väldiga delta skymtade ännu bara som en flimrande _ och tunn, grön bård vid synranden när de blev prejade av det första vaktfartyget. Det var en snabb dier, byggd på kypriskt sätt med falkens allseende ögon målade i fören. Tulluppsyningsmannen, som tillsammans med sex bågskyttar täckta av glän­ sande bronsplattor äntrade sjörövarnas illa tilltygade fartyg, för­ hörde sig om det skyritiska fartygets ärende och avsikter. Luh svarade att den egyptiska lagen, som förverkUgar gudar­ nas orubbhga ordning på jorden, tillåter fartyg som hdit skepps­ brott att söka nödhamn varhelst det lyster på egypternas blom­ strande kust. Därtill, sade han, har vi ett ärende till Naukratis, vilket bestyrkes av faraons egen inbjudan. Han viftade i triumf med det fribrev tyrannen av Samos hade fått sig tillsänt av farao Amasis. Tulluppsyningsmannen stude­ rade brevet noggrant, synade Luli utan att säga något, synade fartyget och dess besättning, synade fribrevet ännu en gång innan han gav det tillbaka. Gott, sade han. Han var väluppfostrad. Ansiktet avslöjade inte ett spår av vad han tänkte. En ämbetsmannarepresentant för en mångtusenår gammal civilisation. Det är alltid de andra som är barbarer.^"^ De fick fortsätta färden fram till Nilens mynning eskorterade av den egyptiska tvåroddaren. Vid en av vaktstationerna avlöstes dieren av ett mindre skepp. Detta lotsade dem vidare uppför Nildeltats vindlande vattenvägar, som bredde ut sig som gre­ narna i en pinjekrona, fästade på flodens smala stam. Efter åtta böj ar och fem parasanger kunde de lägga till vid den slutna sta-

120

121

den Naukratis, där greker byter lerkärl, vin, olja, bärnsten och lapis lazuli mot spannmål, libyska slavar, elfenben, knutna mat­ tor, ädelstenar, guldsand, mångahanda träslag och starka kryd­ dor. De hälsades med spefulla glosor av de grekiska sjömännen ombord på andra fartyg. Hur har en sådan läckande skorv kun­ nat ta sig hit? Att någon täcks segla ett vrak som det där. Finns det ingen värdighet på sjön längre. Kapten Luh lät sig emeller­ tid inte bekomma, han röt och gav order åt sin garvade besätt­ ning, fartyget förtöjde vid en av bryggorna och Luh tog lugnt emot det statliga egyptiska monopolets värderingsmän som väntade vid kajen. De välklädda byråkraterna prövade osäkert landgången med sina fötter innan de äntrade den, frågade efter fartygets namn och ursprung och vad som fanns till avsalu i las­ ten. Prissättningen var fixerad och allt skulle avyttras till juste pris. Luli ankrade sina korta, krumma ben stadigt mot däcket, höjde hakan med tillhörande skäggväxt och sade att lasten be­ stod av prisvärda varor lagenhgen inköpta i grekiska hamnar och befraktade på gängse sätt i enlighet med den uppsättning inter­ nationella sjöfartsavtal, respekterade även av egyptierna, som grekerna kallar symbolaion. Pythagoras uppfattade inte värderingsmännens och advokaternas älskvärda svar men tydligen föll det inte Luh i smaken, ty han gormade något tillbaka åt de eleganta egyptierna både på grekernas och feniciernas språk. Ni säger att det är tjuvgods.^ Därför vill ni inte betala gängse pris. Men sannerligen, jag säger er, handel är byte, och rov är samma sak, rov är också byte fast med större risker. Om riskerna är större skall också vinsterna vara större, det är inte mer än rätt. Den ena investerar sina pengar, den andra satsar sitt liv, och ni säger att det förra är mera värt än det senare. Har inte mod och tapper duglighet något värde längre.> skall jag skänka bort det gods jag nästan mist livet för.^ 122

Han drog upp sin skjorta och visade sina ärr på vänstra ar­ men och på bröstet. Vad.> Se här, sade han och pekade på sina läkta sår. Är det här inte lika mycket värt som en krämares usla sigill och ärgade pengar.>Vad kännetecknar bättre en mans för­ träfflighet, hans mod eller hans mynt.^ Och se här! Örat! Har jag offrat det och hörslen för in gen tin gH ar inte ärans förtjänst­ tecken något värde längre Grekerna, som gör sken av att vara förträffliga människor, gör inte annat än samlas som käringar på torgen för att skrävla och bedra varandra. Och det kallar de a faire, att h a n d la .S k a ll byta varor numera kallas en handhng! Som inget annat är än kvinnogöra. Handelsmännen gör ingen­ ting annat än överbjuder varandra i lögner som de värsta skval­ lerkäringar för att lura på en annan en usel vara. Skall den kal­ las handhngskraftig som köper billigt och säljer dyrt.^ Vad.^ Skall det jag rättmätigt skaffat mig med svärd och blod bli en skänk till gudarnas tjockaste framträdelseform på jorden, den store och stormagade faraon om ni ursäktar att jag säger så fast det gör ni förstås inte. De bildade och välklädda egyptiska handelsagenterna och egentligen advokaterna trippade försiktigt runt på däck och nere i lastrummet. De ville inte solka ner sina handsydda sanda­ ler, sina måttbeställda, phsserade ländskynken och sina brode­ rade skärp. Utan att ta notis om Luh betraktade och värderade de lasten. Sine ira, intalade de sig. Sine ira et studio. Advokaternas eviga credo plus tretusen år av högkultur. Förresten förstod de inte vad den svartmuskige kaptenen fräste åt dem. Är det något fel att förena kärleken till vapnen med köpmannens yrke, snäste Luh. Advokaterna och egentligen parasiterna doppade hdelsefritt sina rörpennor i paletten och antecknade i såväl demotisk som grekisk skrift med lugna och behärskade handrörelser sina uppskattningar av hela lastens värde samt dess olika delar såväl i omyntat guld som i milesiska stater. De värmde ett lacksigill och slog som representanter för faraon sin härskares stämpel i 123

dokumentet. Därefter böjde de värdigt ena knäet, sträckte ut armarna i knähöjd, vände och avlägsnade sig. Luli tog emot det bläckskrivna papyrusarket och torkade sig i arslet med det. Efter agenterna steg de egyptiska tulitjänstemännen om­ bord. De frågade på bruten grekiska efter herrarna Syloson och Pantagnotos men Luli låtsades inte förstå. Därefter synade de sjömansrullan och handelsagenternas papyrus. Luli betalade knorrande tulltiondet och hamnavgifterna. Efter det fick man­ skapet gå i land för att förlusta sig. De fy^ra samierna och de två tjänarinnorna kastade ängsliga blickar på Luli innan de tysta följde efter. Vad det skulle bli av dem kunde Pythagoras inte föreställa sig. Kanske skulle de få hyra på ett fartyg hem. Tyran­ nens tjänarinnor var inte brännmärkta och skulle inte tas för förrymda slavar. Pythagoras, min vän, sade Luli översvallande när tjänste­ männen hade gått och Luli själv hade lugnat sig. Jag ser att du är beredd att ge dig å färde. Må så bli. Jag skiljer mig från dig som från en vän, ty huruvida du är en gud eller ej har jag inte förmått utröna. Dock har du bringat oss en god seglats och nu förespeglar oss en hten men dock vinst på de affärer vi är här för att sköta och en förlust på de vi inte är här för att sköta. Men i affärer är tjuvar och handelsmän varandras bröder och hkar. Båda åtnjuter i samma mått Hermes välsignelse. (Det var visst Hermes.^) Jag vill inte lova dig hyra på vårt fartyg för återfärden, ty en gud har vi inte användning för när åror skall dras och svärd brukas. Farväl alltså, Pythagoras, och må allt gå dig så väl som du önskar. Naukratis var en till hälften egyptisk och till hälften grekisk stad. En mur med en välbevakad port delade staden mitt itu. Den grekiska sidan såg ut som vilken annan grekisk stad som helst. Längs flodstranden, i kajernas och bryggornas närhet. 124

hade miiesierna uppfört lagerbyggnader och packhus. Några förnäma stenhus för de grekiska staternas handelsrepresentanter och de stora handelshusens agenter kantade huvud­ gatan upp mot torget. Vid en sidogata låg milesiernas ApoUontempel och ett litet Heratempel uppfört av samierna. Pytha­ goras besökte först Apollontemplet och framförde ett tackoffer. Han fortsatte till Heratemplet, som inte var stort mera än en offergärd inhyst på en gård. Där berättade han för några samoitiska köpmän om den tyranniska dierens öde. Han kände varken skuld eller sorg över samiernas öde. Han berättande en­ dast att de Udit skeppsbrott och att många hade dött, däribland tyrannens bröder, må deras skuggor finna vila i Hades. Hälsa Mnesarchos feniciern och mina två bröder på Samos, tilläde han. Hälsa från Pythagoras, Apollons son. ApoUons son? Hälsa från Pythagoras att allt är gott. Det här var alltså Egypten, det mångtusenåriga riket. Vid torget höll nubiska slavar som bäst på att uppföra ett Hellenion, ett allgrekiskt tempel. Världen blir överallt allt mer enahanda. Likheten, som är pengarnas princip, breder ut sig överallt. Snart har det allgrekiska spritt sig över hela världen. Sanningen, det är det som kan generahseras. Pythagoras hade ännu några samoitiska stater kvar som han sytt in i sin livrock. Han växlade dem till småmynt vid en växel­ bänk i torghörnet. Vid en tvärgata hittade han en enkel taverna som hette TO OINAREON. Tavernan bestod av två långbord ställda på tvärs över gatan under ett smutsigt soltält. Värdshus­ värden stod i dörröppningen och log inbjudande med händerna bakom ryggen. På Pythagoras fråga svarade han att köket för dagen kunde servera hygglig sjömanskost; bröd, lök, fisk och speltgryn; var så god och slå sig ner, var så god och slå sig ner. Pythagoras satte sig för sig själv vid det lediga bordet och inte som grekerna brukar vid ett bord som redan är upptaget ty för 125

grekerna är samhörigheten meningen. Vid det andra bordet satt tre greker och utbytte högljutt sina erfarenheter över en kanna vin och ett fat halstrad fisk. Den ena hävdade det ena och den andra något annat. Pythagoras kände för tillfället inget behov varken av erfarenheter eller en kanna vin. Han ville sitta för sig själv och tänka över det som hänt, men framför allt besluta sig för vad han skulle göra med återstoden av sitt liv. Med den rest som gudarna utmätt åt honom. Det första han måste göra var emellertid att stilla hungern. Han beställde bröd, lök och en skål kokta speltgryn. Medan han åt stod värdshusvärden hela tiden lutad mot dörrposten och betraktade honom. När Pythagoras var färdig med maten strök värden händerna över skägget och kom försiktigt fram för att stilla sin nyfikenhet. Är du grek eller främling, sade han. Ursäkta min fråga, men aldrig har jag sett en sjöman med så blåa ögon. Vid det andra bordet stannade samtalet av och tre par mörka ögon vände sig mot Pythagoras. Mitt ursprung kände endast min mor, sade Pythagoras lågt. Mitt förflutna har jag vänt ryggen och framtiden har jag tänkt viga åt visheten. Han lutade sig mot den knotiga stolpe som höll soltaket uppe och tittade tavernans ägare stadigt i ögonen. Det var ett djärvt påstående han hade lagt fram; ett påstående som han inte hade formulerat tidigare, inte för någon annan och inte ens för sig själv. Men nu kände han att han befann sig på en väg utan återvändo och inte annat kunde än beslutsamt välja den väg han slagit in på. Har man inget val väljer den kloke det som ödet ställer i beredskap. Tavernans ägare bugade sig respektfullt. Säger du det, grek. Säger du det. Visheten lär stå högt i kurs nuförtiden. Vid det andra bordet hade det lyssnats spänt. Nyheter är det som säges och uppsnappas och förs vidare ut i världen. Jasså vis­ heten, sade en av matroserna vid det andra bordet. Visheten. Den har man ju hört talas om. 126

Det är visst en av de där nymodigheterna. En och annan har ju hört att något sådant är på gång. Förr var det slugheten. Listigheten. Som den där Ithakabon, vad var det nu igen. Odysseus. Ja just han ja. Förslagenheten. Att hur man hrkar sig själv ur den ena eller den andra knipan. En riktig sjöfarare, den där Odysseus. Men visheten lär vara något som skall räcka till för alla. Som den där kvinnan i Efesos då.> Vilken kvinna.^ Den där kvinnan. Samtalet vid grannbordet tystnade och allas ögon riktades igen mot Pythagoras när han reste sig från träbänken och bor­ stade brödsmulorna ur mantelvecken. Finns det förresten ett billigt härbärge här någonstans, sade han medan han betalade. Rik var han ju inte. Det är mycket enkelt, svarade värdshusinnehavaren. Det röd­ målade huset. Finns bara ett. Det ligger här om hörnet. Det rödmålade härbärget kallades O ONEIRODOTES. Inneha­ varen var egyptier, men talade hte grekiska med grov brytning. Välkommen grek, sade han och bjöd in Pythagoras att skåda hans enkla rum. Osis i kväll, inte så många resenärer, synd. Sidon krossat så att sjörövarna får härja fritt i sydliga vatten och Egypten gör ingenting för att hindra dem, får saker billigare, Egypten, bra så. Inte så många gäster, bra rum, nöjd.^ En sävmatta hängde för dörröppningen. Pythagoras lyfte på den och kastade en bhck in i det hlla, fönsterlösa rummet. En svag ljuskon från dörren lyste upp två sovmattor på jordgolvet. Han nickade. Du milesier.^ sade egyptiern. Fenicier, sade Pythagoras. Bra, sade egyptiern. Milesiema snåla som öknen. Torr. Inte ge. 127

Det kan jag tro, sade Pythagoras. Vad kostar det? Värdshusägaren vred beklagande sina händer och nämnde ett pris. Pythagoras nickade bara till att det var i ordning. Värdshus­ värden, som redan hade flera beklagande ord på tungan, gapade av förvåning. Pythagoras frågade om det gick att få ett varmt bad och linnet tvättat innan morgonen. Inget problem bad, sade egyptiern, men kostar. Veden. Jag skicka tjänarinna. Vi inte slavar. Jag förstår, sade Pythagoras. En gammal tjänarinna värmde vatten åt honom i en kopparkittel inne på gården. Varmvattnet hällde hon upp i en träså som stod bakom en skärm av flätade palmblad. När sån var fylld med rykande vatten hämtade hon Pythagoras på hans rum. Hon gjorde tecken med händerna att han skulle klä av sig för att hon skulle kunna smörja in hans kropp med doftande oljor, men Pythagoras vinkade avvärjande och smackande med tungan som egyptierna gör för att säga att han föredrog att tvätta och smörja in sig själv. Tjänarinnan tog tigande hans kläder och avlägsnade sig. Efter badet svepte han in sig i en lånad mantel och klättrade längs en stege upp på takterrassen. Därifrån såg han ut över hus efter hus av grå, soltorkad lera. Muren kring den grekiska stads­ delen nådde knappt över de platta taken. I öster suckade och sorlade floden efter sin långa färd. Änder skrockade ute i vassruggarna. Från några tak steg en tunn rök mot den mörknande himlen. Egyptierna offrade för solens välgång i underjorden. Pythagoras satte sig på en tjock matta och tittade på stjärnorna som tändes en efter en. Egyptierna säger att himlavalvet bärs upp av den himmelska kon Hathor vars juver en gång befruk­ tade jorden med gudomlig mjölk, tänkte han. Eller av en kvinna, Nut, vars dräkt är dekorerad med strålande stjärnor. Varje för­ klaring är alltid den rätta så länge den tillfredsställer tron på 128

sanningens natur. En kall vind från öknen fick dadelpalmernas täta kronor att rassla. Från andra sidan muren hördes en främ­ mande, klagande sång. Han hörde stegen knarra och såg egyptierns huvud dyka upp ur trappöppningen. Ra är stor, hälsade egyptiern. Natten huu, ära solens välgång fenicier.^ Pythagoras skakade på huvudet. Fenicierna ärar skapelsens helhet, sade han. Egyptiern ställde ett rökelsekar på terrassen, viftade med en solfjäder för att få fart på glöden och ställde sig därefter med lyftade händer vänd mot väster. Han stod så en lång stund medan han mumlade invecklade, smackande böner. Himlen är en kvinna. Natten är en orm. Det var innebörden. Myrtale befann sig någon annanstans. Han tänkte på henne fortfarande och kände i sina tankar att hon tänkte på honom. Han visste att hon alltid befann sig någonstans och alltid gjorde någonting; vad detta än var. I hans tankar var hon ännu verki‘gNär egyptiern läst sina böner satte han sig med korslagda ben bredvid Pythagoras. Han ropade på tjänarinnan. En ung kvinna kom upp för stegen med en kruka vatten och dadlar i en skål. Se på denna kvinna, fenicier. Ack om ändalykten vore ljuv som denna kvinnas. S'ig? Pythagoras skakade på huvudet. Han saknade ännu köttslig erfarenhet av en kvinna trots att han befann sig i manbar ålder och ett tunt, ljust skägg täckte hans haka. Icke.> Tror inte det, nej. Tjänarinnan bjöd på dadlar ur en skål. Hon hällde upp vat­ ten i en bägare som hon räckte åt Pythagoras. Pythagoras sköljde sötman ur munnen med det friska vattnet. Egyptiern doppade ändan av ett palmblad i sin skål, stänkte vatten åt fyra håll och 1 29

mumlade sina böner. Ljuv som dadeln i min gom, sade han och pekade på tjänar­ innan. Ack för min ålder, sade han när tjänarinnan med tass­ ande steg hade försvunnit från takaltanen. Pythagoras nickade och kände sig inte längre besvärad. Egyptiern bjöd på några dadlar till. Dadlar solen minns om natten, sade han. Gudars frukter. Pythagoras nickade instämmande. Munnen fylldes av en gu­ domlig sötma. Solens minne. Själen som fyller kropp efter kropp. Det finns en generositet i livet, så stor att ingen kan tro det. Fenicier, sade egyptiern. Han kramade Pythagoras arm så hårt att det nästan gjorde ont. Du tro medmänsklighet Pythagoras nickade igen. I den här stunden, ja, kunde han inte föreställa sig annat än att alla människor var lika. Vad än greker, fenicier och egyptier var och en för sig sade. Alla män­ niskor är människor, sade han. Tillsammans inväntade de natten medan rökelsen i karet sakta brann ut och slocknade. Följande morgon satte Pythagoras på sig sina rena kläder och uppsökte vesirens palats för att ansöka om tillstånd att upptas som novis vid någon av de egyptiska prästskolorna. Det muromgärdade palatset var beläget mitt i staden så att den ena sidan vette mot den grekiska och den andra mot den egyptiska stads­ delen. Han blev hänvisad till en skrivare som frågade ut honom om hans person och hans ärende och gav honom tid att åter­ komma senare på dagen. För sitt visum och sitt uppehållstill­ stånd skulle han betala två drachmer i attiskt mynt. Obeliskens skugga visade på sjätte timmen när Pythagoras återvände till vesirens palats. Ute på borggården, i skuggan av en palm, väntade redan andra greker som ville ha sina ärenden prövade. Två milesiska handelsmän ansåg sig ha blivit lurade 130

och ville ha upprättelse och ersättning. De grälade och rev sig i håret inför ett skrivbiträde så att skägget hoppade och det lockiga håret stod på ända. Ett korinthiskt sändebud väntade på att få framföra sitt storpolitiska ärende. En kvinna som hade blivit skändad av milesiska sjömän ville ha en far till sitt barn och en man i sin säng. I ett hörn av borggården övade brun­ brända soldater närstrid med träsvärd och klubbor. Sand och damm piskades upp av deras järnskodda sulor. På bägge sidorna om den rustika pylonen som ledde in till vesirens tronsal stod bågskyttar och stridsvagnar uppställda. Pythagoras kallades först av alla in i vesirens sal. Han steg in genom en pelargång med grova pelare fyllda med främmande tecken. Audienssalen var målad i starka, röda färger med tecken målade i blått, grönt, guld och purpur. Skrivare och bisittare flankerade vesirens tron. Två tjänare eller slavar fläktade svalka med plymer gjorda av strutsfjädrar. En bisittare slöt försynt upp bakom Pythagoras och uppmanade honom viskande att träda fram mot tronen med nedslagna ögon, böja knä med händerna i knähöjd inför faraons ställföreträdare och ödmjukt lyssna till vesirens frågor och till den gud som sålunda yttrade genom vesirens mun. Om han blev tillfrågad skulle han tilltala vesiren Faraos Bäste Vän. Och inte på några villkor skulle han titta vesiren i ögonen. Vesirens ansikte är guds ställföreträdares an­ sikte. Genom Honom lyser ljuset och sanningen. Pythagoras gjorde som han hade blivit tillsagd. Vesiren till­ talade honom bryskt genom en tolk. Pythagoras slog upp ögo­ nen och såg att guds ställföreträdare var brunbränd som en kri­ gare, fårad i ansiktet av strid och bekymmer. Ett gammalt ärr löpte från den knäckta näsryggen över kinden och gav ansiktet ett skevt utseende. På vänster hand bar han en handske av guld­ plåt. Främlingen säger sig ha kommit till gudarnas land med kap­ tenen Eulaios skyritiska skepp, sade vesiren. Vi däremot tror oss 131

veta att främlingen, vars namn uppges vara Pythagoras, kommit från Samos med tyrannens dier. Vilken är sanningen? O höga vesir; Faraos Bäste Vän, sade Pythagoras. Sanningen. Sanningen är såväl det ena som det andra, och både och. San­ ningen är sällan en, utan mångfaldig som Egyptens gudar. Så­ väl Horus som Ra är sanningen. Sanningen talar såväl ur Ammons som ur Osiris mun. Sanningen är både kobran och gamen. Dess framträdelseformer är många, dess tunga kan vara dub­ blerad som faraons kona, den bär såväl staven som gisslet, medan viljan, Uksom Egyptens förenade rike, för det mesta är en och allena. Bra parerat, men sanningen är faraon, härskaren över tvenne riken, sade vesiren. Det är lokalt sett sant, sade Pythagoras. Sanningen talar hur som helst med en människas röst. Så var finns dieren nu då, sade vesiren. Var finns tyrannens sändebud de två bröderna.> Och var finns framför allt vän­ gåvorna.^ Ifall det är så att Samos vill erhålla status som mest gynnad nation inför faraons makt och gudarnas anlete, vilket Samos av allt att döma önskar Högt uppsatte vesir, sade Pythagoras och knäböjde ännu dju­ pare. Faraos Allra Bäste Van. Många blive dina dagars tal. Stor­ politik är mig främmande, men detta är vad som skedde. Han berättade om sin resa, om skeppsbrottet och om att skeppet och lasten gått förlorad. Bröderna däremot förolyckades. Ödet eller gudarna ville ha det så. Vad är det då för tjuvgods piraterna i hamnen försöker sälja.^ Gods som tillhör Hans höghet faraon Höge herre, det vet jag inte med säkerhet, sade Pythagoras. Sanningen att säga så tror jag att det är hte både och. Men vare det mig främmande att klandra min välgörare. Är det här då din välgörare.>Vesiren gjorde ett tecken och två väktare förde fram kapten Eulaios, bakbunden med ett rep kring 132

armbågarna. Kroppen var sargad av piskslag och gissel. LuU stir­ rade med ursinne på vesiren och på Pythagoras utan att säga någonting. Högt uppsatte vesir. Förvisso är detta kapten Eulaios. Sky­ riterna är skickliga sjömän och dykare och har möjligtvis lyck­ ats bärga lasten på den samoitiska dieren. Om så är fallet kan vi endast tacka gudarna samt de skyritiska sjömännens mod och skicklighet att lasten inte gått till spillo utan att den samoitiske tyrannens vängåva kunnat överlämnas till sin rättmätiga ägare. Må vi vara tacksamma däröver. Pythagoras tittade intresserat på vesirens vackert flätade hak­ skägg så länge tystnaden efter hans djärva ord varade. Skägget hölls rakt och stramt av inflätade guldtrådar. För att fylla ut tyst­ naden tilläde han ödmjukt: Samierna säger att en vän är mer tacksam om han återfår hälften av det man rövat av honom än han skulle ha varit om man aldrig hade rövat honom.'*^ Hmm, sade vesiren och muttrade vresigt något till sin skri­ vare. Ansiktet vred sig ännu mera snett. Eulaios fördes bort, nedkallande de skyritiska gudarnas vrede över de församlade. Han tystnade först när väktaren gav honom ett rapp med gisslet. Pythagoras väntade. Han säger sig vara son till en av grekernas gudar.^ sade vesiren till slut. Jag respekterar vad man säger om mig ifall det är yttrat i gott uppsåt. Egypterna känner endast de sanna gudarna. Det respekterar jag också. Och han säger sig vilja bli egyptisk präst och bli invigd i de gudomhga mysterierna.^ Det är min önskan, herre. Egyptisk präst talar städse med sanningens mun och ingen­ ting annat, sade vesiren. Må detta vara den första lektionen på din väg mot Ra och det sanna ljuset. 133

Pythagoras fick tillstånd att resa till Memfis; den forna huvud­ staden i det Nedre riket. Där skulle han upptas som novis i Ptahprästernas sällskap. Så blev det tillrått och bestämt av vesiren. Han lämnade vesirens palats genom en port som ledde åt andra hållet än det han kommit ifrån, mot den egyptiska delen av staden. Här var husen låga, byggda av torkad lera och endast i en våning. Människorna var för det mesta allvarsamma och tysta. När de yttrade någonting förstod Pythagoras inte vad de sade. Det hördes inga skrik från marknadsutropare, inga häftiga gräl butiksinnehavare emellan, inget slammer från oxforor. Fast det var torgtid såg han inte till något torg där männen kunde samlas för att lufta sina åsikter. Även gathörnen var tomma. De enda män han mötte var på väg någonstans, tysta och samman­ bitna. På Mattvävarnas gata satt tysta vävare i dörröppningarna och knöt mattor. Skratt och skrik hördes endast från barnen som lekte i de trånga, med tak av vassmattor skuggade grän­ derna. Pojkarna hade rakade huvuden förutom en vaxad hårtofs som hängde ner över det ena örat. De kom fram och petade nyfiket på hans kläder och kommenterade hans enkla sandaler utan snabel och tofs. De modigaste pojkarna frågade honom någonting som han inte förstod. När han skakade på huvudet grep de tag i hans mantel och sträckte ut handen för att få en all­ mosa. Han var tvungen att dra till sig manteln och påskynda sina steg. Barnen följde efter honom tills en vuxen kom och schasade bort dem. Pythagoras hade fått med sig ett brev med vesirens sigill om var han skulle övernatta och var han skulle finna den farkost som skulle föra honom till Memfis. Han visade brevet för en av de rakade pojkarna. Pojken tog honom tigande i mantelfållen och förde honom till en skrivare som utövade sitt betydelsefulla yrke i en hten bod omgiven av paletter, penslar och papyrus­ rullar. Skrivaren tolkade brevet för Pythagoras, som ingenting förstod. Han försökte teckna att han inte förstått. Det förstod 134

skrivaren emellertid inte. Han blev arg och väste något på sitt språk åt Pythagoras. Pojken räddade Pythagoras undan den vresige skrivaren genom att igen ta honom i mantelfållen och dra iväg honom dit han skulle; till kameldrivarnas gård strax innanför stadsmuren. Pythagoras gav pojken en obol. Kamelerna stod i sina fållor utanför muren och idisslade ny skuret gräs. På gården brann en gödseleld och några kvinnor höll på att tillreda kvällsvarden. Han visade igen sitt brev, blev anvisad en sovplats bland kameldrivarna och fick en skål med kokta hirsgryn i handen. I det svaga skenet från lägereldens glöd åt han som de övriga sin hirsgröt med fingrarna, rullade däref­ ter ut sin sovmatta på marken, drog manteln över sig och som­ nade. Han avreste tidigt morgonen därpå. Färden gick med en farkost gjord av törnträ och akacia, böjd i ändarna som månens skära när den i ny eller nedan seglar över himmelens hav. Åtta par tjä­ nare rodde skeppet längs de grunda stränderna. Skeppets kap­ ten hette Nefu. Dagens hetaste timmar tillbringade Pythagoras tillsammans med sju andra passagerare och kaptenen under ett soltält av flätade palmblad. Tältet var delat i två avdelningar; en för männen och en annan för de två kvinnorna. Resten av dagen satt han som han hade gjort till sin vana lutad mot masten och tittade på stränderna och fälten som sakta gled förbi. Han tänkte på ingenting men kände en stor glädje över allt hans såg. De färdades genom ett landskap som var fullständigt olikt allt som Pythagoras tidigare hade sett och upplevt. Flodarmar och kanaler korsade varandra som ådringen på ett fikonblad, ett som torkat i solen. Överallt växte manshög papyrus, lika talrikt och även talrikare än vågorna på havet. Fiskare i små sävbåtar eller på flottar fiskade med nät och spjut. Kapten Nefu, som ta­ lade lite grekiska, kom fram till honom och berättade om egyptiernas seder och bruk. Han varnade Pythagoras för den 135

farliga krokodilen som lurar i vassen. Han slängde ut döda fis­ kar för att locka fram krokodilen ur hans gömställe, utan att lyckas. De stakade sig igenom grunda kanaler dragna såväl ge­ nom odlingsland som genom vidsträckta sumpmarker. Här och där passerade de en grupp daglönare som under uppsikt av en hövitsman rensade kanalerna på slam. Simmande änder ristade fåror i vattenspegeln där de plöjde fram genom vattnet, ty sådan är deras natur. På annat håll flög änder upp i stora flockar. De passerade ett fisksalteri på vars soltak stora, svarta fåglar kurade i rad. Uppe på det bördiga landet, med en grönska som nästan gjorde ont i ögonen på Pythagoras, gick fellaher efter sina oxar. De plöjde, sådde eller skördade, allt i enlighet med sakernas till­ stånd och årets gång, och i väntan på att Hundstjärnan skulle gå upp eller ner och på så sätt bestämma nästa fas i deras liv. Att den givmilda Nilen skulle stiga och sjunka tillbaka med sitt slam och bördiga överflöd. Kor betade i gräs som stod dem till knäna. Så här har livet alltid sett ut, i årtusenden och längre tillbaka än någon kunde minnas. Längs stränderna stod anspråkslösa alta­ ren resta som hyllning till fellahernas enkla djurgudar. Små tem­ pel helgade åt hundar, katter, krokodiler eller sjakaler. De tog iland intill staden Kerkasoros vid en befäst kungsgård som vakade över floden vid en av dess förgreningar. Efter att ha förrättat rökoffret för solens välgång i underjorden blev de ser­ verade kvällsvard, männen i ett rum och kvinnorna i ett annat. Pythagoras sov bekvämt hela natten på en brits av spända rem­ mar av flodhästhud. Följande dag hade de en jämn khenti-v'md från nord och kunde hissa seglet. Tjänarna som hittills hade rott eller stakat båten fick mestadels vila medan vinden sakta drev fartyget upp­ ströms. Pythagoras satt lutad mot masten. Nu, vid mötet med det främmande och annorlunda som passerade för hans ögon, började för första gången en mogenhetstanke lösgöra sig inom honom, ty det främmande förlöser vilande insikter och en gräns 136

sätts mellan det givna, det som är och som alltid har varit, och det möjliga och annorlunda. Pythagoras tänkte i banor som att livet inte bara är det som öV, (han kunde inte ge det någon an­ nan benämning) utan tillvaron, varat, har dimensioner som gömmer sig som undertyget i klädesvecken, det syns inte men det ger klädnaden dess naturliga fall och styva styrka. För såväl för grekerna som egyptierna - fast med andra namn - var gu­ darna sådana storheter, inskrivna i det osynliga fodret i tillva­ rons stora mantel. Vattnet såsom Thales milesiern hade sagt kunde vara det, eller de fyra elementen eller bokstäverna med vilket hela universum var utstavat kunde vara det såsom Anaximandros milesiern hade sagt. Men Pythagoras anade att det kunde finnas ytterligare något, som inte var gudarna och inte elementen utan ett ännu mera osynligt mönster, ett alltings bakomvarande allt, ett mönster som kunde åstadkomma en hit­ tills oförlöst harmoni mellan tillvaron och förståelsen av den­ samma. Det verkligt verkliga är och har alltid varit det som är likt människans sätt att verka. Ögonen som gled över det nya och det främmande, och för­ ståelsen som försökte sammanföra och förstå - ty att se är att veta eller att tro sig veta - famlade efter bitar att passa in det obekanta i kända sammanhang. Och det han läste in i den egyp­ tiska civihsationens uråldriga bestånd - inte nu genast, utan se­ nare - det han fann i dyrkandet av en allsmäktig farao och hans representanter, var att det är det mest verksamma och bestå­ ende, överallt, som styr. Men det mest bestående är inte gu­ darna, ty ehuru odödliga växlar deras lynne från dag till dag. Det mest bestående är inte heller vattnet eller luften eller elden el­ ler jorden, ty även deras faktiska substans framträder ständigt i olika former trots att deras kärna kanske är densamma. Det mest bestående och samtidigt det mest enkla för tanken att för­ stå är talen och deras förhållanden. De är överallt och alltid hka 137

och förändras inte under några som helst omständigheter, ty såväl grek som fenicier som egyptier håller talen och deras för­ hållanden för samma och respekterar deras makt och styrka som den ojämförliga likaren vid tvister om värde och om värdets värde. Dessa och liknande tankar tänkte Pythagoras nu och senare, utan att dock kunna formulera dem annat än i den vagaste av former, som embryot eller ägget förebådar den färdiga skapel­ sen. Men han upplevde ankomsten av en insikt i vardande. Det var några extatiska ögonblick fyllda av lustförnimmelse. Han kände i hela sitt väsen att det fanns något riktigt i det enkla köpmannaförståndet som sade att alla ting har ett värde och detta värde är ett tal som har en motsvarighet i myntade pengar. Kontanter, ett redskap med ohygglig p r e c i s i o n . " ^ Han upplevde detta därför att han nu för första gången upp­ levde följande: han t ä n k t e ä r här. Detta jag hade inte fram­ trätt tydligt för honom tidigare, men nu i denna främmande omgivning, omgiven av ett språk, av språktecken och av ett landskap som inte var hans eget och inte hade del i det han vuxit in i och därigenom spontant förstod, kände han sig skild från sina medresenärer och från omgivningen och med ens ett med sig själv. Han kände med en stark förvåning och spänning att det '2ltjag som gör denna resa, och det 'i.r jag som tänker detta. Jag är här. Det här är min resa. Den är inte ett resultat av ödets makter eller tillfälligheternas spel, utan en följd av mina val; mina egna val som jag ansvarar för inför mig själv och inför vesiren.

tenen höjde sin röst och föreslog högtidligt ett dryckesoffer till lotuskroneguden Nefertem - en av Memfis urgamla gudar. Han bröt sigillet på en kruka vin, åkallade Nefertem och dennes he­ lige far Ptah, och stänkte några droppar över relingen till flodens gud, till den hehga krokodilen och några droppar för att besvärja den onda och farhga flodhästen. Därefter hällde han upp av res­ ten i männens dryckeskärl. Också roddarna och rorsmannen fick var sin skål. De gled tyst vidare över flodens viskande vågor medan de drack ur sina skålar. Tordyvlar surrade kring den tända lyktan ombord. Ugglor flög på stela, ljudlösa vingar över vassruggarna som skrämda av sina egna tunga kroppar. Dadel­ palmernas grågröna, täta kronor slöt sig hemlighetsfullt sam­ man. De tycktes Pythagoras stå tätt som tistelborstarna på en ödetomt. Det är det främmande som är det hemlighetsfulla. Tiden är en resa in i nytt land. Ständigt.

Solen gick sitt varv och de var på väg in i den röda skymningen, när kapten Nefu kallade Pythagoras till sig för att peka ut Vita borgen och obelisken i Memfis, som tonade fram i fjärran bakom en flodkrök. Rök från fellahernas eldar ute på fälten drev genom luften och svepte in horisonten i ett rostfärgat dis. Kap­ 138

1 39

taden Memfis, fem parasanger söder om det ställe där Nilens huvudfåra delar sig i många och bildar ett bördigt delta, hade varit en av huvudstäderna i det gamla Egypten. Nu hade kraften i dess institutioner sinat, konungarna flyttat till andra städer och utrikeshandeln förlagts till Naukratis närmare havet. Men ännu var Vita borgen nyckeln till Nilen. De två ko­ lossala Ramsesstatyerna, som med sin närvaro ständigt höll fa­ raons evinnerhga makt och stadens fornstora dagar i åminnelse, blickade alltjämt ner på ödmjuka och tacksamma undersåtar. Floden flöt stilla förbi såsom den alltid flutit förbi förutom när den med förutsägbar regelbundenhet svämmade över. Obe­ lisken visade med samma trofasthet som alltid tidens förlopp och beständigheten i solens gång. Prästerna lyssnade till vattnets sorl i den heliga brunnen för att veta när översvämningen skulle börja. De studerade Hundstjärnans bana och markerade dess uppgång och nedgång på årsstaven, som var ett avskalat palm­ blad med en skåra för årets alla dagar. De undervisade geometerna i lantmäteriets hemligheter, förrättade de riter som skulle förrättas, matade de heliga krokodilerna i dammen, ar­ rangerade de fester och processioner som skulle arrangeras på de därför avsedda heliga dagarna, och förvaltade därutöver alla de insikter och kunskaper som samlats i deras arkiv och bibliotek under tusentals år. Allting upprepar sig och allting förblir vid det samma.

S

Pythagoras hade redan tömt sitt hjärta på grekernas reUgion och heliga tro - vilket inte var svårt; han hade nämligen aldrig de­ 140

lat den - när han trädde inför översteprästens altare och fick sin hjässa rakad. Han svor sin tysthetsed och fick de heliga föreskrif­ terna förklarade för sig. Han skulle hädanefter leva i renhet och kyskhet. Han skulle offra sin förhud till gudarna. Han skulle förrätta sitt tarv i lönn, två sina händer före varje måltid och rena sig minst en gång varje dag. Han skulle bära vit linne­ klädsel, han skulle inte äta oren mat, framför allt inte kött från orena djur. Han skulle undvika all beröring med svinet. Han skulle inte äta ärters och bönors frukter, han skulle tro på gu­ darna, mysterierna och de heliga tecknen. Han skulle inte iklä sig klädnad av djurs, fåglars eller kräldjurs hudar, ej heller bära skodon förfärdigade av sådana. Och han skulle studera, studera och studera. Övertygad om sanningen i allt detta avlade Pythagoras sin trohetsed till prästerskapet. Eftersom han inte fick yppa någonting av det han sett, hört eller lärt sig hos prästerna i templet ville han inte heller i erin­ ringen minnas något av denna tid utöver det som redan har sagts. Om Pythagoras tid i Memfis vet den här berättaren där­ för nästan ingenting och har följaktligen heller ingenting att säga. Historiens sanning är minnets sanning. Under det etthundrafyrtionde året av den tjugosjätte dynastin, när farao Psamtik den tredje var härskare över såväl det Nedre som det Övre riket, trängde den persiske storkonungen Kambyses med sina härskaror in i Egyptens land. Storkonungen eröv­ rade egyptiska städer och landområden med den rätt som mak­ ten ger. Han bortförde rikedomar och slavar i rikligt mått. Tem­ pel och palats berövades sina skatter. Guld och ädla stenar som ängsliga överstepräster låtit gräva ner i marken återfanns med för ändamålet lämpliga metoder. Vesirer och hövitsmän som gjort onödigt motstånd halshöggs, deras avhuggna huvuden spetsades på spjut och hängdes upp på städernas murar till 141

undersåtarnas gagn och ståthållarna till varning. Memfis skonades under krigets första fyra månvarv av per­ sernas trupper så att prästerna i Atons tempel till slut trodde att deras böner blivit hörda och att kriget skulle driva dem förbi så som en flodvåg sveper förbi en sumphönas rede genom att lyfta det utan att skada det. De hade lyssnat till sorlet i Atons brunn och uttytt budskapet i det svaga underjordiska brus som förkun­ nade än det ena, än det andra, och som alltid gav besked om när översvämnings tiden skulle börja. De hade vänt och vridit på grodorna i Sjakalparkens damm för att studera de växlande färgskiftningarna på deras ljusa bukar. Med uppbådande av all sin vishet hade de spått att Memfis inte skulle lida mer än nöd­ vändigt under kriget blott dess styresmän uppträdde redligt och förståndigt, vilket alla styresmän enligt eget förmenande alltid gör. Den militära hövitsmannens kunskapare visste emellertid bättre. De visste att en här bestående av tjugotusen fotsoldater och otaliga ryttare och stridsvagnar hade marscherat upp från Gaza och av okända anledningar slagit läger öster om floden. Som hyenan som vädrat ett moget byte väntade den persiska hären sin tid. En dag vid den tiden på året när säden går i ax uppenbarade sig några oordnade, spridda krigarstyrkor till häst från norr ge­ nom sumpmarkerna. Svärjande, retliga av myggbett och gyttja, och leriga upp till de färggranna trasor de som huvudbonad lin­ dade kring sina hjässor, slog de läger utom räckhåll för stadens bågskyttar. De lät hästarna beta bland grödorna, de jagade än­ der och fångade fisk i floden, ständigt beredda att genast retirera varje gång vesiren sände ut en avdelning ur rytteriet för att jaga bort dem. Så fort portarna öppnades kastade de främmande krigarna sig upp i sina sadlar, tog följehästarna och sina kamra­ ters hästar på släp, plockade upp kamraterna som var i färd med att jaga eller fiska och försvann in i vassruggarna. När patrullen 1 42

återvänt med oförrättat ärende var de där igen, hötte med sina spjut, visade upp sina bara arslen, fräste och spottade i luften och ropade ut saftiga eder som ingen förstod. Det är arabiska ryttare från öknen, sade vesirens kunskapare. Det är Amyrtaios spökkrigare, härskaren över träskmarker­ na, sade spåmännen och teckentydarna. De arabiska ryttarna ägde en oförliknelig förmåga att ta sig fram över stenslätter och gränslösa vidder av sand, men tycktes veta överhövan hte om hur den flata marken beter sig efter att i veckor ha legat översvämmad av Nilens bördiga flöde. Därför svor de och förbannande sitt lands djinner och svarthövdade djävulshundar. Det är storkonungens spaningsstyrkor, sade man på muren, osäkra om man skulle göra ännu ett utfall mot dem och se till att de försvann för alltid eller låta dem hållas med sina främmande vanor utanför muren. Till natten drog de sig bort utom synhåll men varje ny morgon var de där igen till stads­ bornas förskräckelse. De bar brokiga dukar kring sina huvuden till skydd mot flygande sand. Efter ytterhgare några dagar dök det längs floden upp stora flottar och pråmar med kastmaskiner, murbräckor och belägringstorn. Stadsborna, som jämrat sig vid åsynen av de främ­ mande ryttarna som förstörde deras åkrar, slet nu sina hår och sina skägg. Först nu förstod de också orsaken till att staden för­ skonats hittills. Krigsmaskinerna hade tillverkats i Sidon av högväxta cedrar och hårda ekar från Libanons berg, och flottats över havet för att användas mot egyptierna. Stormarna hade försenat pråmarnas ankomst. Memfisborna kunde nu inte annat än tacka den sandstorm som ett månvarv tidigare dag efter dag efter dag pinat dem med sitt tjut och sitt virvlande ökendamm och gjort dagen dunkelt grågul som lejonets fäll. De hade för­ bannat stormen och i alla osaliga dödsvandrares namn bett att den äntligen skulle ta slut. De kloka och redliga sade nu att det var stormen som hade fördröjt persernas ankomst. Stormen 143

hade de att tacka för dröjsmålet; det hade varit fel att förbanna stormen; de borde ha tackat stormen. Det här var straffet. Öknens folk, de som reser sina tält än här, än där, säger att en sandstorm i begynnelsen av en resa är ett gott tecken. Flottan av belägringsmaskiner; höga fallbryggor, palissader, kastmaskiner, skyttevärn och fladdrande vimplar, stod inom kort som en flytande stad rest mot horisonten. Pråmarna kom långsamt närmare, tjudrade i långa trossar vid oxar och långhorniga bufflar som sakta drog dem motströms, påstakade av nakna slavar. Master, lyftarmar, stormkranar och katapulter reste sig som torn över skjutskärmar, bröstvärn och murbräckor som bil­ dade som en stadsmur kring klungorna av pråmar. För varje stadium som flottan av krigsmaskiner ryckte när­ mare ökade memfisbornas förtvivlan. Först nu, när pråmarna strax nedanom staden grupperade sig i en halvcirkel över floden, blev de varse med vilken överväldigande styrka perserna hade tänkt anfalla staden och öppna hela det Nedre riket för an­ griparnas armé. Tjugotusen lättbeväpnade peltaster med flätverkssköldar eller sköldar av oxhud hade marscherat genom ök­ nen och förenat sig med flottan av krigsmaskiner. De marsche­ rade upp i slagordning längs båda sidorna av floden. Där fanns kiliker, kappadokier, sumerer, pamfyher, fryger, sarder, babylonier, assyrier, peisidier, myser och många andra folk som alla skrek och stred för segern på sitt språk enligt sina vanor. Tvåtu­ sen persiska ryttare bildade de rörliga flankerna. Stadens förhandlare mötte den persiske överbefälhavaren i dennes soltält ombord på ett av de eskorterande krigsskeppen. Befälhavare över den persiska fältarmén och den nordliga flot­ tan var konungens köttsliga bror Gaumata. Han tog emot dele­ gationen på det platta taket till sin hytt, sittande på en gyllene påfågelstron iförd en purpurfärgad långkappa, med huvudet höljt i en smaragdglänsande duk som hölls samman av en gyl­ lene nål prydd med en rubin stor som ett duvägg. Han var om­ 144

given av en del av sin hovstat, sina fältmarskalkar, sina adjutan­ ter, två standarbärare som förde såväl konungens som Gaumatas fälttecken, två tolkar samt uppassare och väktare av olika slag. På stranden höll fotfolk, djur och utrustning på att debarkera pråmarna. Hästar och kameler skriade. Underbefälet utstötte gälla visslingar och ilskna rop. Hjulen gnisslade, krigare och sla­ var skrek och hejade på varandra medan de rullade iland sten­ slungor, huvor, äntringsstegar, katapulter, belägringstorn och allt annat som behövs för att anställa hdande och förödelse. Från den andra stranden hördes skramlet av vapen när tusentals sol­ dater formerade sig i avdelningar, skrek leverop till överbefälha­ varens ära och slog med flatsidan av sina svärd mot sköldarna. Den lilla delegationen från Memfis, med vesiren i spetsen, över­ lämnade sina gåvor och sade sig hoppas att perserna kommit till det stora Egyptens forna huvudstad i vänligare avsikter än vad en ogynnsam tolkning av härens stora mängd och mäktiga rust­ ning kunde ge vid handen. Rustningen är härens bästa prydnad, sade vesiren. En ren och obefläckad prydnad gäller hos folken såväl i väster som i öster som förmer än en besudlad och illa tilltygad. Den persiske befälhavaren gav då luft och resonans åt sin stämma i bringans djupa klanglåda. Han hävde upp sin röst och sade'*: Vi tänker inte komma med vackra fraser eller vidlyftiga och föga övertygande utläggningar om att vår redan stadfästa seger över det Övre riket ger oss rätt att härska över eder, eller att vi söker vedergällning för de skador vi tillfogats av edert omdömeslösa försvar. Men å andra sidan räknar vi med att ni inte tror att ni kan påverka oss genom att hävda att ni aldrig gjort oss något ont. I stället föreslår vi att ni tar sikte på vad som är möjligt att genomdriva, med beaktande av vad vi å båda sidor innerst tänker. Ni vet nämligen lika väl som vi, att rätten kom­ mer till tals först då bägge parter kan utöva lika starkt tvång, och att i annat fall de mäktigare tar för sig allt de kan medan de 145

svaga blott har att finna sig i det. Vesiren hade tänkt ta sina söner med till överbefälhavarens skepp för att de på nära håll skulle få se en riktig krigsflotta med alla tillbehör och lära sig hur man förhandlar. Krigsrådet som hade bildats för stadens försvar tydde det emellertid som en önskan att begå förräderi och behöll de tre sönerna i borgen. I vesirens delegation ingick i stället endast den mihtäre ståthålla­ ren, förste och andre profeten, vesirens sandalbärare, ett grekiskt sändebud, en tolk och en livvakt bestående av åtta bågskyttar. Vesiren lät perserns tal sakta sjunka in i förståelsen och där blanda sig med hoppets grumliga vatten. När detta skett reste han sig upp i hela sin bredd och värdighet och sade: Ni tvingar ju oss att inte tala om vad som är rätt utan enbart om nyttan. I varje fall, så som vi ser det, är det nyttigt att inte förstöra en princip som är till fördel för alla, nämligen att var och en som svävar i fara skall behandlas rättvist och skäUgt och att han skall kunna vinna åtminstone något med sina argument, även om han inte får dem helt accepterade. Att denna princip respekte­ ras ligger inte minst i edert eget intresse, ty i annat fall kommer ni i händelse av nederlag att straffas på det mest fruktansvärda sätt och stå som avskräckande exempel för andra. Den persiske generalen reste sig då också i hela den längd och den vidd som hade utmätts åt honom och sade: Vad oss beträf­ far oroas vi inte av tanken på vårt väldes undergång, om det nu verkligen skulle upphöra. Det är nämligen inte de som själva härskar över andra som är farhga mot de besegrade, utan endast de undersåtar som reser sig mot sina herrar och tar makten över dem. Men låt det vara vår ensak om vi vill löpa den risken. Nu önskar vi visa eder att det är för att främja vårt välde som vi är här och för att rädda eder stad som vi lägger fram våra förslag. Vi har infunnit oss för att erbjuda eder vårt herraväldes beskydd. Vi vill nämligen få eder in under vårt välde utan strid samtidigt som ni räddas, vilket vore till fördel för båda parter. 146

Vesiren svarade: Hur skulle det kunna vara lika fördelaktigt för oss att bli edra slavar som för eder att bli våra herrar Ni skulle få lida en smula, i stället för att behöva lida det yt­ tersta. Vi däremot skulle vinna på att inte behöva utrota eder. Ni vill alltså inte tillåta, att vi medelst en fredhg överenskom­ melse vore edra vänner utan att svära trohetsed till någon an­ nan, i stället för edra fiender .> Nej, ty eder fiendskap skulle inte skada oss så mycket som eder vänskap vore bevis på vår svaghet. Våra undersåtar skulle tolka det som bevis på vår maktlöshet. Edert hat däremot skulle tolkas som tecken på vår styrka. Genom att kuvas av oss kom­ mer ni alltså att öka våra undersåtars antal men dessutom trygga vår ställning. Staden Memfis är nyckeln till Nilens nedre lopp. Därför är det särskilt viktigt att ni inte slipper undan. Ni har tvingat oss att avstå från att tala om rättvisa och vill nu få oss att ge efter för edra intressen. Därför måste vi nu åter förklara för eder vilka våra intressen är och, om edra och våra sammanfaller, försöka övertyga eder om detta. Tycker ni inte att vårt förslag innebär tillräcklig trygghet för eder.> Nej, inte om ni tänker förnuftigt. Detta är ej en tävlan i tap­ perhet mellan jämlikar för att undgå vanära, utan en överlägg­ ning om eder räddning där det gäller att inte stå emot den som är betydligt starkare. Ja, men vi vet att i krig lyckan mången gång fördelar sig mera opartiskt än man skulle vänta sig med hänsyn till de stridande parternas olika styrka. Om vi ger upp från början är allt hopp ute för oss. Så länge vi handlar har vi däremot hoppet kvar att ej behöva böja oss. Hoppet - ack denna ständiga tröst i farans stund, sade den persiske överstegeneralen förstrött och rullade en av sina skägg­ lockar mellan fingrarna. Han satte sig med en uppgiven suck. Har man gott om resurser att falla tillbaka på, fortsatte han vän­ ligt överseende, nästan djupsinnigt, kan man ty sig till det utan 14 7

att störtas i fördärvet, även om det givetvis vållar en del skada. Men lockar det en att sätta allt på ett kast - och det är slösaktigt - lär man sig hur bedrägligt det är först när man bragts på fall, just i det ögonblick då en sådan insikt inte längre kan hjälpa en att ta sig i akt för det. Ni är svaga, mina fiender - min goda upp­ fostran vill förleda mig att kalla eder ’mina vänner’. Edert öde hänger på ett hår - må ni icke låta detta hända eder! Varen icke så förstockade i edra hjärtan och bete eder inte såsom flertalet gör: trots att det står dem öppet att rädda sig genom att handla förnuftigt tar de i stället sin tillflykt till vad som är övernatur­ ligt: spådomar, orakelspråk och annat sådant som genom att väcka hopp hos människan leder henne till undergång. Även vi finner det svårt, det kan ni vara övertygade om, att bjuda både eder makt och krigslyckan spetsen, annat än på Uka villkor. Vi litar dock på att vad lyckan angår gudarna ej skall gynna oss mindre än eder, eftersom vi i Horus namn kämpar för en helig sak, ni däremot för en orättfärdig. Nåja, vad beträffar gott förhållande till gudarna tror vi att även vi kan räkna med det. Våra krav och handlingar strider nämligen inte på något sätt mot människornas uppfattning om det gudomliga eller mot de principer som styr deras eget bete­ ende. Vad vi antar om gudarna och vad vi vet om människorna får oss att tro att enhgt en oföränderhg naturlag härskar de star­ kare över de svagare. Det var inte vi som införde denna princip, ej heller var vi de första att tillämpa den när den väl etablerats. I fråga om gudarna har vi därför ingen rimlig anledning att frukta att de på något särskilt sätt skulle bistå eder och vi skulle komma till korta, varför vi lyckönskar eder till eder troskyldig­ het men avundas eder inte edert förstånd. Vi konstaterar emel­ lertid att ni, trots att ni förklarade eder vilja att rådslå om eder räddning, under hela denna långa diskussion inte har anfört någonting som rimligen kunde inge en människa hopp om räddning. Vad ni främst bygger på är vad ni hoppas skall hända 148

i framtiden, men edra nuvarande resurser är alltför obetydliga i jämförelse med de styrkor som redan står uppställda mot eder för att ni skulle kunna bjuda dem spetsen. Därför visar ni en all­ varlig brist på förnuft om ni fortfarande inte kan fatta ett klo­ kare beslut än hittills. Därmed kastade den persiske överstegeneralen sin purpurfärgade mantels guldstickade bräm över axeln och reste sig från den tron han i full tillförsikt på sin makt och sin ställning vilat sin generalsakter på. Innan han med sina härförare bröt upp från förhandlingarna vände han sig ännu en gång mot vesiren och uttalade de traditionella lyckönskningarna. Må allt gå väl för dig, för ditt hushåll, för dina hustrur, för dina söner, för dina dignitärer, för dina trupper, för dina vagnar, för dina hästar och för din stad; må allt gå mycket bra. Delegationen från Memfis blev kvar på fartyget i rådlöshet och förvirring. Vesiren rådgjorde ett slag med sin militärhövitsman och med profeterna, och lät därefter meddela överbefälhavarens stavbärare att han skulle dra sig tillbaka till staden för att formu­ lera ett svar. Han befallde fram sin bärstol och återvände till borgen. När aftonen kom med sin svalka, när lejonet i öknen vaknade, sträckte på sina sömniga lemmar och hävde upp kväl­ lens första rytande, skickade vesiren en budbärare med följande budskap till persernas läger: Perser, vårt beslut står fast. Vi ämnar inte i ett kort ögonbUck låta beröva vår stad den ställning den i årtusenden åtnjutit under faraons beskydd. I förlitan på den lycka som med gudarnas vilja hittills har bevarat den och på den hjälp faraons trupper kan bistå med skall vi försöka rädda oss. Den persiske överbefälhavaren lät svara: Att döma av edert beslut nu tycks ni oss faktiskt vara det enda folk som är mer förvissat om hur morgondagen kommer att gestalta sig än den dag som med all tillgänglig vittnesbörd står för edra ögon, och 149

som betraktar det osäkra som redan på väg att förverkligas blott därför att ni så vill. Men människan tycks nu en gång för alla vara sådan att hon hänger sig åt tanklösa förhoppningar när hon önskar sig något medan hon använder sig av sitt förstånds fulla kraft för att förkasta något hon ogillar. Nå väl. Eftersom ni med fullt förtroende till eder farao, till lyckan och till hoppet har satt allt på spel kommer ni också att förlora allt. Redan samma kväll drog överbefälhavaren samman sina styrkor och byggde i skenet av flammande eldar en ring av belägringstorn, murbräckor och kastmaskiner kring staden. I fyrtio dagar och fyrtio nätter belägrades staden med full kraft. Murbräck­ orna arbetade dag och natt. Anfallarna gav försvararna ingen ro och ingen vila. Under början av striden hade staden fördel av sitt läge och kunde slå tillbaka persernas anstormningar genom att vräka stenblock och kokande beck över fienden. Perserna sva­ rade med att till innevånarnas fasa låta katapulterna och slungorna slänga stenar samt kräldjur och brinnande olja inne­ slutna i lerkrus in över muren. Egyptierna täckte sina tak med våta hudar men det kunde inte hindra att bränder bröt ut på många håll. Från belägringstornen avfyrade bågskyttar skurar av pilar mot murkrönet eller gjorde utfall mot försvararna med fall­ bryggor och äntringsstegar. Det svagaste stället i försvarsringen var hamnen, där per­ serna lyckades erövra de posteringar som skulle försvara inlop­ pet till hamnen och det statliga skeppsvarvet. När de egyptiska krigarna gjorde ett motanfall satte perserna upp Egyptens hehga djur till skydd. I stället för sköldar höll de upp katter, falkar, sjakaler, en svart tjur och en gam med utbredda vingar mot bågskyttarna. Att döda en katt eller en falk bestraffades hos egyptierna med döden. Bågskyttarna vågade därför inte avlossa sina pilar och motanfallet slogs lätt tillbaka. Perserna kunde utan att bli störda bogsera fram flera belägringstorn till den 150

svaga hamnmuren. De stack skeppsvarvet och arsenalen i brand och lyckades i skydd av röken och förvirringen tränga in i en del av staden. Efter det att ett utsiktslöst motanfall med vesirens tyngsta stridsvagnar mot persernas tross i avsikt att röva eller förstöra deras livsmedelsförråd hade slagits tillbaka, gjorde befolkningen myteri, öppnade stadsportarna och överlämnade sig till perser­ na att om dem bestämma vad helst de ville. Endast Vita borgen fortsatte att försvara sig. Där hade vesiren förskansat sig med sin familj, sitt livgarde och en grekisk truppstyrka bestående av ett­ hundra hophter och bågskyttar, som jonierna i tiderna hade sänt till farao Amasis som tecken på deras vänskap. Under belägringen hade prästerna i Ptah-templet fått ta hand om de sårade och döende krigarna, eftersom prästerskapets vis­ dom innefattade även läkekonsterna. Därför var prästerskapet i allmänhet välunderrättat om vad som hände innanför och utan­ för murarna och underkunniga om stadens hopplösa läge. När stadsportarna öppnades sprängde de persiska stridsvagnarna in och högg ner allt som rörde sig på gatorna. Människorna, som med kransar och kopparskålar fyllda med vin i händerna gått ut på gatorna för att hälsa erövrarna välkomna tog hastigt tillflykt till sina usla boningar. Prästerna trängde ihop sig i templens innersta som orena och oinvigda inte hade tillträde till. Men fienden visade ingen respekt för tempelförbuden. De otrogna trängde in även i de allra heligaste rummen, förde bort skat­ terna, skövlade altaren och heliga skrin. Persernas överbefälha­ vare visade inget förskonande, innevånarna fick skylla sig själva när de inte gått med på en mildare fred, och så länge eUttrupperna och de grekiska hopliterna i Vita borgen tappert bet ifrån sig visade perserna ingen misskund med stadens övriga befolkning. Däremot skonades Ptah-templet, ty medicinskt kunnande är en sällsynt och dyrbar gåva som såväl vän som fiende kan ha utbyte 151

av. De sårade egyptiska soldaterna i prästernas vård stacks ner utan garantier för att bli omhändertagna på sin färd genom dö­ dens riken och underjordens många portar. I stället intog per­ siskt fotfolk, bågskyttar och rytteri sjuksalarnas bäddar och skär­ bänkar under överinseende av den persiske överstegeneralens livmedikus, som såg till att offren till Imhotep förrättades med omsorg och att varje sårad erhöll tillbörlig behandUng. Pythagoras hade upplevt krig endast i erinringen, under sitt liv som Euforbos som sårades dödligt av Menelaos utanför Troja. Längre tillbaka än så nådde hans ansträngningar inte. Han min­ des inte krigets våldsamhet, dess blodiga smärta. Han mindes, och det endast otydligt, hjältedåden, äran, truppernas samman­ hållning och broderskapet. Han förundrade sig över de persiska truppernas grymhet när de trängde in på den del av tempel­ området där de sjuka vårdades, ryckte upp de sårade krigarna ur sjukbäddarna och stack ner dem, men han anade att de egyp­ tiska soldaterna i samma situation skulle ha gjort samma sak. Han kunde inte ha medkänsla med eller hysa särskild motvilja mot någondera sidan i kriget. Dessa erinringar smärtade emel­ lertid Pythagoras till den grad att han ogärna i sina senare liv drog sig dem till minnes. När den Vita borgen hade erövrats dödade perserna alla va­ penföra män och slängde kropparna åt krokodilerna i floden. De högg huvudet av vesiren och hans tre söner, och tog resten av befolkningen som slavar. De grekiska hopliterna däremot tilläts återvända till sina hemländer för att vittna om storkonungens makt och mildhet. Vesirens avhuggna huvud hängdes upp på ett spjut som ställdes upp på stadsmuren inom synhåll från vesirens palats. Hans lösa skinn spikades upp på stadsporten. En ny och förnuftigare vesir med god syn installerades i Vita borgen. Den gamle vesirens gravmonument plundrades och resterna av de kroppar som påträffades i gravarna berövades sina smycken. 15 2

benen krossades och resterna kastades i floden. Därefter reste perserna ett segermonument och lät innevånarna samla in och begrava de döda som dött på slagfältet. När Vita borgen hade erövrats, vesiren och hans söner styckats, krokodilerna och ålarna i floden matats till övermått och läget i staden lugnat sig, fogade sig Pythagoras emellertid utan svårig­ het i sitt öde. Han lämnade den helgedom som varit hans hem och lärosäte under många år åt sitt öde. Den heliga elden skulle slockna. Tempelaporna i träden och de heliga krokodilerna i dammen skulle dö av svält. Ingen i Memfis skulle längre annat än i största hemlighet tillbe andarna som dolde sig i ormen, i hunden, i sjakalen, i falken eller i gamen. Pythagoras trädde så­ som de höga prästerna, skrivarna, predikarna, uppsyningsmännen och ämbetsmännen en järnklav över sin hals, och vand­ rade med de övriga fångarna iväg mot öster. Bort från gudarnas urhem och mänsklighetens frodiga vagga gick vandringen; bort från den gröna Nildalen, mot soluppgången, in i den bergiga öknen. Efter fyra dagars vandring nådde de fram till den trånga vik där Röda havet avslutar sin långa utsträckning mot nordväst. Där väntade persiska fartyg på dem. De skeppades längs den trånga havsviken som på alla sidor omges av rödskimrande berg (därav har havet fått sitt namn samt av de röda korallerna i dess djup) över till vikens andra sida. Där lastade kanaanitiska slavar om krigsbytet på kameler. Alla fångarna tilldelades vattenkrus och färdkost för eget bruk. I fyrtio dagar och fyrtio nätter vand­ rade Pythagoras och de övriga krigsfångarna i kamelernas följe genom den än bergiga och steniga, än enformigt platta öknen. På eftermiddagarna när solen brände som värst slogs solskydd upp och fångarna kunde vila sig och sova en stund. Innan solen ännu gått ner fortsatte vandringen. De vägleddes på sin enfor­ miga vandring av eldar, som persernas vägvisare med jämna 153

mellanrum lät flamma upp framför dem i mörkret. Öknens folk, som kallar sig beduiner, finner sin väg över sandslätterna genom att ta riktning efter stjärnorna. Likadant gör de feniciska skep­ pen på havet. På den trettionionde och fyrtionde dagen gick vägen upp över en högplatå för att därefter sänka sig ner mot en trång dal där det växte dadelpalmer. Vid kanten av en uttorkad flodbädd reste sig en stadsmur av sten och rödbrun, torkad lera. De hade kommit fram till ökenstaden Tema. Här fick fångarna och häs­ tarna äntligen några dagars vila; kamelerna tid att dricka. Fångkolonnen slog upp sina tält utanför stadsmuren. De högsta ämbetsmännen och prästerna bar inte längre järnklav kring halsen - vart skulle de kunna rymma.^ Pythagoras och de andra prästerna kunde gå omkring i lägret och se till de sjuka så gott det gick utan salvor och mediciner. Många kvinnor och barn hade insjuknat eller dött av sjukdomar och utmattning under vandringen. De hade trängts åt sidan vid vattenhålen och endast kunnat fylla sina kärl och kalebasser med en grumlig sörja. Vid de platser där proviant hade lagts upp åt fångkolon­ nen hade de bara kommit över halvruttet kött av trapp eller vildåsna som förtruppen hade nedlagt i öknen, stuvat i lerkärl undan sjakaler och korpar och placerat ut längs den väg där ko­ lonnen skulle dra fram. Soldaterna och väktarna hade tagit för sig av de bästa bitarna. Ibland var kärlen tomma. I utkanten av ett tält träffade han på en kvinna som låg orör­ lig under en mantel. Tryckt mot sin kropp hade hon ett litet barn. Det var barnets svaga jämmer som hade väckt Pythagoras uppmärksamhet. Han drog undan manteln för att betrakta kvinnan och barnet. Kvinnan slog då upp ögonen och ryckte till av förskräckelse. Av kvinnans hy och hennes klädsel kunde han sluta sig till att hon var av förnäm börd, ovan att bli tilltalad el­ ler berörd av en främmande man. En hten flicka, knappt mer än ett år, klamrade sig fast vid kvinnans torra bröst. Vatten, väste 154

kvinnan svagt med uppspärrade ögon innan hon drog sin man­ tel över ansiktet. Kan jag få vatten. Det alla enklaste av önskemål, som att få en bägare med vat­ ten, var svårt att uttala för en kvinna som alltid haft rätt att be­ falla. Pythagoras såg att hon hade hög feber och att hon inte skulle kunna fortsätta att vandra. Han gav henne vatten att dricka. Hennes sandaler hade slitits sönder av vassa stenar. Fötterna var som uppsvällda köttklumpar. Senare fick Pythagoras veta att hennes slavinna hade dött på vägen. Efter det hade kvinnan va­ rit tvungen att bära sitt barn och sina tillhörigheter själv. Kvin­ nans feberdrivna känslor pendlade nu mellan skräck för den främmande mannen som gav henne att dricka och tacksamhet för vätskan som läskade hennes strupe. Pythagoras smorde för­ siktigt hennes fötter med palmolja och lindade dem med linne så att inte flugorna skulle komma åt att lägga ägg i köttet. Kvin­ nan dolde hela tiden sitt ansikte och sitt barn under manteln. När hon kände att Pythagoras var färdig med bindlarna visade hon sitt ansikte. Han är en god man, sade hon med svag röst. Ta mitt barn. Hon sträckte på svaga armar sin lilla dotter mot Pythagoras. Alla ljud omkring dem hade tystnat. Det enda ljud som hördes var kamelernas idisslande. Månskäran i maskopi med den strålande aftonstjärnan höll på att gå ner över bergskedjan i väster. För att spara krafter och andedräkt hade Pythagoras knappast talat med någon under vandringen mot öster. Han ansåg sig visserligen vara löst från sitt tysthetslöfte, men hade efter plund­ ringen av templen inte känt någon håg att tala. Kan det finnas poesi och glädje efter Memfis.^ Varje tid har sina ytterligheter som ställer frågorna om tillvaron på sin spets. Pythagoras såg att kvinnan skulle dö. Och att även barnet skulle dö om inte någon tog hand om det. Han öppnade strupen 155

för att säga något men fick inte fram ett ljud. Så ovan hade kon­ sten att tala blivit honom. I templet hade han sjungit med i sångerna och hymnerna, mumlat bönerna, förrättat andakts­ stunderna och svarat på tilltal när översteprästerna riktat en fråga till honom. Men sitt eget huvud hade han tömt på självskapta ord och meningar. Han hade glömt hur man bildar ord för händelser och saker. Han hade glömt hur det var att uttala dem. Han kände endast en strävhet och en svårighet i rösten. Det var som om språket inte längre tillhörde honom. Det enda han till slut fick fram var ett skrovligt ja. Han tog emot det späda barnet ur moderns armar och mötte hennes tacksamma blick. Ja, sade han på nytt och sökte ord på egyptiska som han aldrig hade använt. Jag skall ta han om henne. Fånglägret hade lockat till sig försäljare som ett varigt sår drar till sig ohyra. De hade slagit upp en liten, dammig basar utanför stadsporten, eftersom varken fångarna eller deras väktare hade tillåtelse att gå in i staden. Under månglarnas smutsiga soltak kunde man hitta torkat fårkött, getost, kamelmjölk, torkade dadlar, balsam och liniment av olika slag, palmolja, sandaler, lyckobringande amuletter, magiska djurtassar och annat som olyckliga människor är i behov av men inte har råd med. Med den lilla flickan i famnen gick Pythagoras till basaren i hopp om att kunna skaffa henne något att äta. Flickan betrak­ tade honom hela tiden apatiskt med blanka, svarta ögon. Hon visade ingen rädsla och klagade inte. Pythagoras hade skött sina två yngre bröder när de var små och visste vad småbarn behö­ ver. Basaren var emellertid stängd; där fanns endast en vakt som satt på huk mot stadsmuren framför en eld och vakade över några tomma bord och hoprullade tältdukar. Längre bort ghmmade andra eldar i mörkret. Det var herdar som hade drivit samman sina getter till natten i det skydd mot 15 6

vilda djur som muren och stadens dofter gav. Pythagoras tog flickan med sig till herdarnas läger. Han tecknade med sina fing­ rar att han ville ha något att dricka. Herdarna tittade på varan­ dra, en av dem reste sig och gick bort till en lerkruka ur vilken han öste upp en dryck i en skål. Pythagoras smakade på drycken innan han lät flickan dricka. Det var surnad kamelmjölk. För­ utom att den var sur smakade den rök. Gott, grimaserade her­ den med sina få kvarvarande tänder. Gott. Han klappade sig på magen. Flickan drack långsamt ur all mjölken. Som läkare och vårdare av sjuka hade Pythagoras fått ta hand om sårskador, bölder och även lärt sig att sy igen sår, ty var och en gör den sak bäst som han är kunnig i. Ibland stack hans tack­ samma patienter någon liten värdesak, ett smycke eller ett stycke guld oförmärkt i hans hand. De flesta gåvorna hade han överlämnat i templets vård, men några dyrbarheter sydde han in i sin klädsel att ha för framtiden ifall stunden så skulle kräva. Sin framtid känner inte människan. Innan han gick till basaren pe­ tade han fram ett obearbetat stycke guld ur prästmanteln och skar av det till värdet av ungefär en sikel. Det höll han nu fram mot herdarna och förklarade att han behövde mera kamelmjölk; mycket mera. En av herdarna tog fram sin prövosten ur en pung som han bar i en rem runt halsen och skrapade på guldstycket. Det är värdefullt, försökte Pythagoras teckna. I Memfis kan du köpa några getter för en guldsikel. Herdarna tittade igen på varandra och ryckte på axlarna. Att varför inte. En dumbom kan man väl lura lika väl som en ann. Samme herde som nyss hade hällt upp en skål hällde nu den sura kamelmjölken i en skinnsäck, så mycket som rymdes. Pytha­ goras tackade genom att böja på nacken och röra vid marken med sitt ena knä. Han kastade skinnlägeln över axeln och gick därifrån. På vägen tillbaka till fångarnas tält somnade flickan i hans famn. 1 57

Följande morgon medan flickan ännu sov gick Pythagoras till den sjuka kvinnans tält. Han visste inte ens vad flickan hette. Eller vad kvinnan hette. Han formulerade frågorna han skulle ställa i sitt huvud medan han gick. Men han fick inget tillfälle att fråga. Kvinnan hade dött under natten. I tältet pågick en förenk­ lad sorgeceremoni. Några gråterskor satt böjda över kroppen som var lindad i en vit svepning. Inom kort skulle hon slängas i en grund grop i sanden utan färdmedel för resan i underjorden. Hjärtats renhet skulle vägas mot en fjäder; en exakt numerisk enhet. Stenar skulle vältras över graven till förtret för hundar och sjakaler. Jorden föder de sina, jorden slukar de sina, hur mycket människan än åstundar annat. Hur flyktigt är inte livet; hur oviss inte evigheten. Pythagoras gav sig inte till känna utan gick bort med lång­ samma steg. Han berättade ingenting för flickan, som han beslöt att kalla Myrt-le efter en flicka han en gång hade känt. Fhckan frågade inte heller efter sin mor. Pythagoras trodde länge att hon var stum eftersom han aldrig hörde henne yttra ett ljud. Han gis­ sade att hon hade levat halvannat år. Hennes lemmar var raka i växten och även i övrigt verkade hon välskapt. När hon fått sina krafter tillbaka skulle hon kunna gå själv. Åtminstone korta stycken. Han tilltalade henne flera gånger och kallade henne vid hen­ nes nya namn. Du är Myrt-le, sade han. Jag är Pythagoras. Pythagoras ger Myrt-le mat. Fhckan åt snällt och protesterade inte mot sitt nya namn. Kanske mindes hon inte längre sitt eget. Tre dagar och tre nätter tillbringade de utanför staden Tema. Det var för att kamelerna skulle äta upp sig och hästarna vila. Därefter fortsatte vandringen mot öster. För att lättare kunna bära Myrt-le tillverkade Pythagoras en sele av tyg och remmar i vilken flickan kunde vila mot hans rygg. Han fick ibland hjälp 158

att bära av Khetas - prästnovisen från Ptah-templet. De hade delat vandringens mödor redan tidigare, utan att tala med var­ andra. För att Myrt-le skulle höra ljudet av ett språk och lära sig tala började Pythagoras samtala med Khetas. Han talade lång­ samt, trevade efter orden som man i mörkret med utsträckta händer trevar sig omkring i ett okänt rum. De talade endast om det som omgav dem; inget av deras förflutna och intet av det kommande trängde in i deras språk. De talade om den brän­ nande solen, om vinden som svalkade, om flyttfåglarna som ro­ pade till varandra högt över deras huvuden, något litet om ma­ ten - mest för att jaga bort den skämda smaken och hålla varan­ dra på gott humör - och om barnet vars sinnelag växlade från en dag till en annan. Myrt-le hade kommit över sin svaghet och sin rädsla och börjat tala med barnsligt oförstånd och glädje. Pythagoras märkte tiU sitt förtret att flickan talade egyptiska hka bra som han. Inte lika många ord, men säkrare på deras använd­ ning. En dag blev fångkolonnen stoppad av en kringströvande soldatesk som krävde att få kvinnor med sig. Soldateskens anförare hotade och svor vid mannens alla böjelser att om han inte fick det som av naturen tillhörde den starke skulle han meja ner hela fångpacket. Soldaterna följde anförarens exempel och drog sina böjda svärd, men så gjorde också väktartruppen. Det såg ut att komma till skärmytsling, då fångkolonnens befälhavare föll in mellan parterna och med sin kraftfulla stämma framhöll att fångarna och även kvinnorna var storkonungens egendom, ävensom dennes brors, överbefälhavare Gaumatas egendom, och att egendomen, däribland även kvinnorna, befann sig under hans, officersmajor Prexaspes synnerliga beskydd. Uppretad och vild gav soldatesken efter för argumentet och sprängde iväg in i öknen med ett dammoln efter sig. När fång­ kolonnen kom till följande och nästa och ännu därpåföljande provianteringsställe, fann den att lagren hade plundrats, häs­ 159

tarnas torkade gräs var uppätet eller spritt för vindarna och vattenhålen förgiftade med halvätna hästkadaver. Under dessa dagar förlorade mången hoppet om att någon­ sin komma fram till ett mål som kunde anses vara ett mål i detta livet. Livet är en jämmerdal, yttrade mången för sig själv och för andra. Antalet dödsfall ökade varje dag; även hästarna stupade av hunger och törst. Ryttarna fick till sin egen skam sälla sig till skaran av fotfolk som släpade sig fram under den brännande solen i en lång, ringlande konvoj som blev allt mer uttänjd hur än fångvaktarna skrek skymford och använde piskan för att få de långsammaste att skynda på sina steg. Pythagoras och Khetas vandrade sida vid sida, bar turvis flickan eller lät henne pröva sina egna ben hängande i sina smala armar mellan de båda männen. Så länge det fanns kamelmjölk i lägeln och bröd att äta var hon glad och nöjd. Hon muntrade upp dem med sina lustiga uttryck och frågor, men när mjölken tog slut och det inte fanns mat för någon att äta blev hon först grinig och besvärlig och till slut stum och apatisk som hon hade varit när Pythagoras först fick hand om henne. Hon vägrade att gå, varför Pythagoras och Khetas igen fick turas om att bära hennes slappa kropp. De tappade räkningen på dagarnas tal. När varje dag är den andra lik, utan utrymme för hopp, förlorar den exakta mängden betydelse. Månen var i alla fall i ny igen, observerade Pytha­ goras. Den omfamnade aftonstjärnan mellan sina båda välvda stävar där den långsamt gled fram över kvällshimlen för eterns vindar. En sådan kväll - solen hade nyss gått ner och månskäran tonade fram på västerhimlen - höll fångkaravanen på att vandra uppför en åsrygg. Medan de släpade sig framåt med böjda nackar och blicken stelt riktad mot den plats där nästa fotsteg skulle slå ner, hörde de som befann sig längre bak i kolonnen ett underligt ljud. De tittade upp och såg hur fångarna längre fram 160

skyndade på sina steg, satte av i språngmarsch efter sina spring­ ande och oupphörligt ropande kamrater, medan de som nått åsens kam föll ner på knä, ropade högt i skyn och åkallade sitt hemlands alla gudar, den ena efter den andra. Floden! Floden! ljöd skriket som nu spred sig som ett jubelrop från fånge till fånge^^. När Pythagoras och Khetas kom närmare krönet för­ stod de av de än förryckta, än jublande tjuten, utropen och tacksägelserna, att många av de utmattade, av feberyrsel förvir­ rade och på allt hopp utblottade vandrarna trodde att de hade gått i cirkel och nu återvänt hem. En stund senare kunde Pythagoras själv i det röda kvällsljuset se öknens kant som flackt sluttade nedåt mot ett flimrande mörkgrönt band vid horison­ ten. Han såg det nilgröna. Det livgivande. Han såg egyptiernas hemlandsfärger. Det gröna bältet sträckte sig som en bård av lättnad och befrielse från den ena ändan av synfältet till den andra. Han stannade och lyfte upp Myrt-le på sina axlar. Titta, sade han. En flod. En riktig flod. Som Nilen. De var nästan framme. De hade kommit till Tvåflodslandet, till sumerernas, assyriernas, babyloniernas och kaldéernas land, till det gamla och mäktiga landet Babylon, som numera hörde till persernas mäktiga rike.

161

rig nyttar i allmänhet till inget utan anställer för det mesta stor skada men för Pythagoras medförde kriget och fång­ enskapen att han fick stifta bekantskap med nya länder och lära sig mångahanda nya ting. När dagen grydde följande morgon bredde Tvåflodslandets långsträckta och bördiga dal ut sig inför ögonen på de egyptiska fångarna och deras väktare. Här hade civilisationer och härskare efterträtt varandra i årtusenden så­ som söner efterträder fäder. Spåren av urgamla kulturer var överlagrade av nya vinningar som ett gammalt, rynkigt ansikte övertäckt av nytt smink. Här hade arméer genomkorsat flod­ dalarna, segrare hade utkorats, förlorare hade skymfats, nya härskare hade hälsats som befriare och gamla härskare förbannats. Nya monument hade rests efter det att de gamla störtats. Så har det varit och så kommer det att förbli ty intet är nytt på jorden. Efter att ha korsat den ena av de två floderna vid Uruk an­ lände fångarna en regnig dag till staden Nippur. De trötta och svultna fångarna gavs en dags vila under droppande tältdukar. Följande dag inspekterade den lokala ståthållarens tillsyningstjänsteman dem. Han befallde männen att ställa upp sig på dubbla led vända mot varandra, gick med dröjande steg mellan leden medan han slog med en piska mot sitt högra ben. Hans namn var Gedalja. Han kallades Hunden. Emellanåt stannade han för att med låg röst rådgöra med sina skrivare. De krafti­ gaste och mest välnärda egyptierna valdes ut till arbete på kana­ lerna eller på fälten. De övriga skulle säljas på slavmarknaden i Nippur.

K

16 2

Kvinnorna valdes på andra grunder till andra syften. Pythagoras och Khetas stod som de hade vandrat, sida vid sida. Pythagoras höll den febersjuka Myrt-le i famnen. Gedalja stannade framför Khetas och pekade på honom med piskan. Det betydde att Khetas var uttagen till arbetsbrigaden. Skrivaren antecknade Khetas namn och tecken. Därefter föll tillsyningsmannens blick på Pythagoras. Var är modern, sade han via tol­ ken. Hon är död, sade Pythagoras. Hon dog på vägen. Till försäljning, sade Gedalja och slog vårdslöst ut med han­ den. Skrivaren antecknade. Gedalja smällde till med piskan mot sitt läderklädda ben och gick vidare till nästa man. Khetas tog gråtande farväl av Pythagoras, nedkallade gudar­ nas välsignelse över honom och hoppades att de skulle mötas igen, i detta livet eller i det underjordiska. Mäklaren som skötte försäljningen av slavar försökte förgäves få Pythagoras att avstå från flickan, som han påstod drog ner pri­ set. Pythagoras vägrade och hotade med att göra sig till krymp­ ling ifall någon tog Myrt-le ifrån honom. För att inte göra försäljaren besviken och för att inte den persiska staten skulle bli lurad på pengar för de kostnader ett krig trots allt för med sig, avslöjade Pythagoras sitt ursprung och sina kunskaper och sade att kunnande alltid har betingat ett gott pris. Försäljaren kunde därför tala gott om Pythagoras förtjänster utan att känna till dem alla. Framför allt talade han sig varm för Pythagoras för­ måga att uppföra sig tyst och försynt när han inte behövdes. På grund av sina kunskaper i många språk och kunnig i såväl de feniciska som de grekiska och egyptiska skrivtecknen, köptes Pythagoras för sjuttiofem silversikel av Ahab, lagerförmannen för handelshuset Egibi - ty utbudet av slavar var just då större än efterfrågan. Han köptes för att bli läsare och skrivare i firman och han fick namnet Pyth-ago-ra. Ahab var själv en före detta 163

slav som genom träget arbete och sparande köpt sig fri. Babylonierna höll nämligen i likhet med egyptierna inte sina slavar strängt. Genom att betala sin ägare tolv silversikel varje år av de motgåvor som hans klienter skänkte honom för att han framgångsrikt skulle föra deras sak inom handelshuset och främja deras intressen, kunde också Pythagoras på kort tid uppnå en tämligen självständig ställning. Han hyrde sig ett en­ kelt hus vid floden där han kunde umgås med sin adoptivdotter och sina grannar såsom det honom själv lyste. Han lejde en tjänarinna som hette Adad-guppi. Hon födde senare honom en dotter. Om allt gick honom väl och feniciernas och babyloniernas gudar var med honom, hade han goda utsikter att köpa sig fri redan innan de fem första åren var till ända. Hans goda räknehuvud lände honom därvidlag väl till nytta. Likaså väckte Pythagoras förmåga att snabbt och säkert om­ räkna olika valutaslag till babyloniska sikler samt till guld eller silvervärde enligt babylonisk standard, där varje mina guld väg­ des mot tretton och en halv mina silver, hans överordnades upp­ märksamhet. Handelshuset Egibi var vid sidan av handelshuset Murashu det äldsta och mest välrenommerade i Babylonien. Det handlade såväl med lantegendomar som med pengar och varor. I samma takt som landets gränser vidgades och dess be­ tydelse växte, ökade affärerna i omfång. Handelshuset Egibi köpte och sålde spannmål, slavar och dyrbart hantverk i många länder. Det hade handelskontakter med Miletos, med Chios och med Korinth. Från Tilmun importerade man koppar, trä och lapis lazuli. Guld och silver anlände från Mysien. I Magan byt­ tes olja och textilier mot guld och kryddor. I Sidon och Tyros hade handelshuset trogna bundsförvanter vars kontakter sträckte sig på dristiga kölar över de vida haven ända till Karthago och Marsiha. Ja ända långt borta i Österns länder respek­ terade man Egibis namn och stämpel. Efter det framgångsrika fälttåget till Egypten hade handelshuset också upprättat 164

handelsstationer i Memfis och i Naukratis. Deras kamelkarava­ ner följde urgamla handelsvägar genom Arabiens öknar, över Persiens saltslätter ända bort till Indien, och deras handelsvaror färdades på feniciska skepp över alla hav. Deras bankförbindelser sträckte sig lika vitt som deras handel var utbredd och deras kontrakt skrivna med en spetsig pinne på små lertavlor eller med bläck och pensel på egyptisk papyrus godkändes som god valuta i många länder. Till Pythagoras uppgifter hörde att skriva ut överenskom­ melser, kravbrev, skuldförbindelser och kontrakt. De skulle vara likalydande på sumeriska, babyloniska, persiska, grekiska, feni­ ciska eller egyptiska, beroende på åt vilket håll deras verkan sträckte sig. Pythagoras vässte skrivstift, formade träkilar och avfattade utkast till invecklade kontrakt eftersom babylonierna inte handlade med pengar utan varje vara byttes mot andra va­ ror i enUghet med värde mätt i viktmått silver. Varför kan ni inte använda pengar som grekerna, frågade Pythagoras sin förman Ahab. Ifall ni har förtroende för varandra kan ni använda pengar. Handel bygger på förtroende och ömsesidighet. I sista hand är det här samma sak förutom att det är mig ni måste ha förtroende för och inte för tyrannens mynt eftersom jag är den enda som kan veta att överenskommelserna är exakt hkalydande på såväl lerskärvan som papyrusen, på sumeriska och på egyp­ tiska. Men dig kan jag låta hugga huvudet av ifall du handlar bedräghgt, sade Ahab. Det kan jag inte göra med en lydisk falskmyntare. Pythagoras medarbetare och närmaste förman var en levit vid namn Mahat. Mahats far hade varit prästnovis vid templet i Je­ rusalem vid tiden för templets och stadens förstörelse. Det var så länge sedan att nästan ingen av de som bortförts av den seger­ rike babyloniske storkonungen längre levde. Inte ens de som då 165

varit barn eller spenabarn. Mahats far hade med de andra präs­ terna och ämbetsmännen, med hantverkarna och handelsmän­ nen av Juda och Levi folk och stam förts i fångenskap till Nippur. Babylonierna kallade dem ia-a-hudu. Själva kallade de sig ”det utvalda folket ” och ”hoppets fångar ” enär hoppet är det sista som överger människan och dessa människor aldrig slutade att hoppas. Storkonungen hade i sin godhet låtit dem leva i enlighet med sina egna lagar och förbud i stället för att tvinga dem att följa Mediens och Persiens orubbliga lagar. De fick tala sitt obegrip­ liga språk, fy^lla sina hus och förrådskammare med landets rike­ domar, ta sina landsmaninnor till hustrur och omskära sina sö­ ner, följande egna, hävdvunna seder. De omvände sig inte såsom de egyptiska fångarna till landets gudar och tillbad Marduk och Ishtar - enär egyptierna kände sig hemma i det nya landet med dess flodarmar, kanaler och därtill anslutna sedvänjor - utan judarna tillbad sin egen och sina förfäders gud. Så länge de upp­ fyllde plikterna mot sina nya herrar och härskare fick de tack vare storkonungens mildhet utse sina egna präster ur Levi stam och dyrka sin enda, allsmäktiga herre som de kallar YHW, vil­ ket grekerna vokaliserar som Jahve. Inför honom föll de på knä lika djupt som för sina jordiska herrar. Var sjunde dag vägrade de att utföra något som helst nyttigt arbete. Ingen piska, inget gissel kunde förmå dem att företa något tjänligt värv. På denna sin sjunde dag räknad från tidernas begynnelse renade de sig i kanalen, iklädde sig vita mantlar med blåa hörntofsar och sam­ lades i sina tempel för att sjunga sina sånger om Sion samt tillbe sin enda och allsmäktige gud. De bar de blåa tofsarna i hörnen på sina slitna mantlar för att aldrig förlora hoppet om återlösning ur fångenskapen ur sikte och för att städse tänka på Her­ rens bud. Jahve skall segra, ropade de trotsigt i sina enkla tem­ pel. De längtade ständigt hem och kallade sig själva hoppets fångar, men de barn som föddes i fångenskap fick av tacksam­ 166

het mot mildheten och rättrådigheten hos härskaren tilläggs­ namnen Shulum-babili. I Nippurs omgivningar hade de vallat får, arbetat på fälten eller grävt och rensat kanaler. Några hade blivit handelsmän, snickare, smeder, tältmakare eller stenhuggare. Andra hade upp­ höjts till skrivare och uppbördsmän. Trots att nya generationer fötts i fångenskap, och solvarv efter solvarv lagts till tidens gång, höll detta folk av Israel samman, talade sitt språk och levde i enlighet med sina gamla traditioner. De levde tillsammans i en inhägnad del av staden invid Kebar-kanalen. De kallade sin del av staden Tel Abib. Mahat var född i Tel Abib och hade aldrig sett Jerusalem. Allt det som Mahat visste om kung Salomos kungsgård och tempel var sådant som han hade hört sin far och de äldre berätta. Han hade två söner för vilka han återberättade historierna om det underbara templet, den förlorade friheten och det fjärran strå­ lande Jerusalem. Det var för sina synders skull Israel hade för­ lorat Jerusalem, berättade Mahat, såsom det också förhöll sig och han för egen del fått lära sig. Mahats liv var behagligt, han levde gott med sin lagvigda hustru Sara, han hade två vackra söner och han led inte brist på något som helst han kunde önska sig. Likaväl levde inom honom drömmen om det karga hemlan­ det, om Jerusalems dystra stenmurar och om friheten i hägnet av hans och hans folks ensamma hämnargud starkare i hans hjärta än Pythagoras någonsin kunde förstå. Pythagoras och Mahat samarbetade i skrivarnas kontor. Er gud är alltså en enda och härskande princip, sade Pytha­ goras lågt för att inte störa de andra skrivarna. Han är H e r r e n , H e r r e n , vår nitälskande och dömande Gud. Hur kan han både älska och döma samtidigt.^ Som en god Fader. Han älskar Israels folk för att det är Hans utvalda folk. Han bestraffar när det faller av från Hans lära. Je­ 1Ö7

rusalem förstördes för att folket hade mist sin tro och avfallit från den rätta läran. Folket var skyldigt. Vad är synd och vad är skuld Hör nu, egyptiern Pyth-ago-ra. Sluta upp med frågorna och skriv kontraktet färdigt i stället. Jag dikterar: Lu-meshlan-ta-e och Nig-si-sa-nabsa har lånat två (2) minor silver, värdet av fem (s) gur olja samt trettio (30) balar tyg av Ur-ninmar-ka som grundkapital för deltagande i handels­ expedition till Tilmun för införskaffande av koppar. Efter det att resan framgångsrikt har avslutats skall kreditorn inte känna något ansvar för de eventuella kommersiella förlus­ ter som förorsakas debitorn. Skuldägarna har gått med på att som ett rättvist pris ersätta Ur-ninmar-ka med fyra (4) minor koppar för varje sikel silver. Skuld är en ekonomisk förpliktelse, sade Pythagoras. Den här lertavlan upprättar ett skuldförhållande. Skam är att inte kunna betala sin skuld. Den som inte kan betala sin skuld blir borge­ närens slav. Skam är alltså skammen över att inte ha kunnat betala sin skuld och därmed blivit någons slav. Skuld leder till underkastelse. Underkastelse är skam. Alltså är skuld, underkas­ telse och skam olika led i samma uppgörelse. Skuld ådrar man sig när man inte följer H e r r e n s bud, väste Mahat upprört. Pythagoras tystnade och fördjupade sig i skrivandet. Kontoret var inrymt i den ena längan av ett långt packhus vid Stora kanalens norra kaj. Där satt Pythagoras, Mahat och några andra av handelshuset Egibis skrivare och räkenskapsförvaltare med benen i kors under sina skrivtavlor av mjuk lera eller stå­ ende vid sina pulpeter med pensel och papyrus. De avfattade dagarna i ända skrivelser, satte upp kontrakt, skrev förfråg­ 168

ningar eller gjorde upp inventarieförteckningar, räkenskaper och bokslut. För det mesta rådde en högtidlig tystnad inne i kontorets dunkel, som lystes upp av svaga oljelampor och av ett damm-mättat flöde av ljus som snett slog in genom den öppna dörren mot kajen. Utanför på kajen lossades eller lastades last­ fartyg, pråmar och cirkelrunda flottar beklädda med hudar, med vilka babylonierna fraktar sina varor nedför floden. Lastvagnar dragna av åsnor körde av och an, kameler med högburet huvud vilade ut på korsade knän, bärare sprang på bara fötter med lastbalar på huvudet. Genom den öppna dörren trängde befall­ ningar och skrik in till skrivarna och blandade sig med deras svaga mummel och koncentrerade tystnad. Kom till vår synagoga vid nästa sabbat och lyssna till vår förkunnare, viskade Mahat. Han kan förklara de här s-ikerna för dig. Jag talar inte ert språk, sade Pythagoras. Han talar ditt. Pythagoras kunde ha gjort sig aktad och rik inom firman om han hade velat, men hans håg stod inte till rikedom och ännu mindre nu än tidigare efter att ha lärt känna många folks gudar och sedvänjor och fått erfara alltings förgänglighet och bristerna i varje evinnerlig sanning. I sin enkla bostad vid flodens strand trivdes han bäst. Han satt helst i den lilla trädgården och lekte med Myrt-le som i sitt lilla huvud gömde fler frågor än en vis man kunde besvara. De lyssnade till grodornas läten, ändernas rop och vattnets kluckande i floden som sällan svämmade över men som ofta sommartid torkade ihop till en beskedlig liten flodfåra till förfång för affärerna, och de förundrade sig tillsam­ mans över detta och över alltings annat sätt att vara. Han hade skaffat sig en billig slavinna för att sörja för livets praktiska be­ hov. Hon födde honom senare en dotter som han gav namnet Babil-ka men det sade jag redan. 169

Starkare än längtan till det stilla livet vid floden var ändå nyfi­ kenheten på det som rörde världens och tillvarons alla ting. Pythagoras försummade aldrig ett tillfälle att lära sig mera och lade ständig, när tillfälle därtill gav sig, ny kunskap till tidigare kunskap. Därför följde han en sabbat med Mahat till synagogan. I det enkla templet hade högtidsklädda judar samlat sig likt törstande kring en källa för att höra Ordet förkunnas och sitt hemlands gud träda fram för deras tro och deras hopp i präster­ nas bildspråk och säregna tungomål. Pythagoras renade sig på föreskrivet sätt i den stenlagda bassängen och klädde sig i de kläder och den mantel som Mahat hade medfört åt honom. Mahat förklarade därefter hur han skulle bete sig i templet, när han skulle falla på knä, när han skulle slita sitt hår och utbrista i bittra klagoläten, och när han skulle höja sina händer mot him­ melen och lovprisa H e r r e n , H e r r e n . Templet var indelat i två avdelningar: en främre för männen och en längre bak för kvinnorna och de pojkar som ännu inte uppnått manbar ålder. Templets innersta del, som var vänt mot Jerusalem, doldes av en förlåt av dyrbart grönt kläde. När guds­ tjänsten började och förlåten drogs undan kom en brinnande oljelampa till synes, samt ett skåp med bokrullar. Ett sus likt en hängiven suck genomfor då församlingen. Det är den eviga elden, viskade Mahat i Pythagoras öra. Den skall inte slockna förrän dess låga förts tillbaka till Jerusalem. En förkunnare trädde fram och började läsa med tunn, kla­ gande röst ur en av bokrullarna. Efter en lång litania på judar­ nas tungomål som Pythagoras inte förstod, vände sig förkunnaren till menigheten på babyloniernas språk. Han vände blicken mot taket och yttrade med sin hesa, pipiga röst, som en fågels: H e r r e n s ord kom till mig. Han sade: Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot helgedomarna, ja, profetera mot Israels land. Och säg till Israels land: Så säger H e r r e n : Se, jag skall vända mig mot dig och draga ut mitt 170

svärd ur skidan och utrota ur dig både rättfärdiga och ogudaktiga. Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända sig mot allt kött mellan söder och norr; och allt kött skall för­ nimma att jag. H e r r e n , har dragit ut mitt svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen. Men du, människobarn, må sucka, ja du må sucka inför deras ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra smärta. Och när de frågar dig: Varför suckar du.>, då skall du svara: För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen omtöcknas och alla knän bhva såsom vatten. Se, det kommer, ja, det fullbordas! säger H e r r e n , H erren .

Under ordens ödesmättade tyngd hade förkunnarens pipiga stämma stegrats till en hotfull heshet innan den tystnade i ett plågat utrop. I pausen som uppstod vände förkunnaren sitt an­ sikte mot församlingen och genomborrade den med sin blick. Han höjde sin knotiga hand mot åhörarna och fortsatte: I syndige, I eländige, varför sjungen I icke H e r r e n s sång.^ Församlingen jämrade sig, männen slet sina skägg, kvin­ norna håret: Huru skola vi kunna sjunga H e r r e n s sång i främmande land.> Förkunnaren svarade: Sjungen i edra hjärtan; sjungen med fröjd: H e r r e , vi dyrka och lovprisa Dig. Var dväljs vår Gud, vår H e r r e . ^ I Jerusalem, i Jerusalem, vårt mål och vårt hopp. Hur länge skall Han bedröva våra själar.^ Förtrösten I syndige på H e r r e n , ty hos H e r r e n är nåd, och mycken förlossning är hos Honom. Och Han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar. H a förbarmande. H e r r e , ha förbarmande. H e r r e , ha för­ barmande, H

erre

.

Pythagoras erfor med förundran att dessa män och kvinnor. 171

födda och uppväxta i ett främmande land, högst av allt längtade hem till sina kärva förhållanden i landet Judéen. De längtade till sina steniga betesmarker, till sina torra olivlundar och magra vingårdar. De befann sig mitt bland Babylons grönskande träd­ gårdar, där vattnet som rann i kanalerna gödde allt och fuktade allt, där boskapen vadade i gräs till knäna och där vetet gav tolvfalt och tjugofalt igen. De höll dock detta överflöd för intet, och längtade ständigt hem till sina karga beten och sin skonings­ lösa gud. De hade aldrig sett en ö som skogrika, backiga Samos, de hade aldrig seglat på haven. De hade aldrig ens sett havet, det mest förunderliga av landskap. Och ändå, Pythagoras kände ingen längtan att befinna sig någon annanstans än där han var. Han var hemma överallt och främling överallt. Berätta för mig om havet, bad Mahat en gång. Havet. Och Pythagoras berättade för honom om det vida havet. Han berät­ tade om sin hemö i havets mitt, den havsomsvallade ön, där vå­ gorna ständigt risslade i strandstenarna, där vinden susade i pinjeskogarna, där den skuggande platanen gav svalka om som­ maren, där stenekar och uråldriga lagerträd bredde ut sina skyd­ dande kronor längs strida bäckar och där tjänstekvinnorna sköljde sin tvätt i grunda bassänger och bredde ut den över gre­ narna att torka i den strålande solen. Men han kände ingen längtan efter havet. Prästen och förkunnaren denna dag hette Hesekiel. Hesekiel var en gammal man^° med ögon än lena som olja och än flammande som eld. Skägget, som var flätat på babyloniskt vis, vippade upp och ner med hakans rörelser, medan de viga händerna gav efter­ tryck åt orden med ivriga gester. Pythagoras hade inte förstått någonting av den långa predikningen på judarnas språk, men han fascinerades av den pipiga rösten, det milda ansiktet, de genomskådande ögonen och lockarna som skakade när förkun­ naren och profeten vände sitt ansikte mot församlingen för att 17 2

förbanna folkets och fädernas och förfädernas synder och miss­ gärningar. Emellanåt vände han blicken begeistrat ut och in. Profeten skådade in i sig själv, eller hän mot följande månvarv. Efter bönerna, sångerna, klagovisorna och de avslutande välsignelserna fick Pythagoras tillfälle att fråga ut judarnas och hebréernas lärare och överstepräst Hesekiel om deras säregna tro och stränga seder. De satte sig mittemot varandra på en bro­ derad matta och betraktade varandra under tystnad innan Pythagoras fick tillåtelse att ställa sina frågor. Profeten läste en bön, nedkallade en välsignelse och började tala. Hans tal var starkt och förtätat, det vägleddes av en övertygelse som Ukt en flodvåg, en som kommer från bergen, drar med sig allt som kommer i dess väg. Pythagoras lyssnade och fann följande: Alla folk anser sig vara utvalda och överlägsna alla andra folk, men dessa barn av Juda och Israel föreföll ännu mer hård­ nackade i sin tro på att vara utkorade och guds smorde än något annat folk Pythagoras visste eller hört talas om. Inte ens de stolta och lögnaktiga kretensarna ägde en sådan tillit till sin överlägsna förträfflighet som dessa judar och israeliter. Om ås­ nor kunde tala skulle dessa envisa djur förmodligen anse sig vara de mest förträffliga kreaturen i gudarnas skapelse. Vi kallar inte våra gudar herrar utan gudar eftersom vi själva är herrar utan att för den skull vara gudar, sade Pythagoras. Annat vore förmätet. De utvaldas H e r r e är H e r r e över såväl levande som döda. Judarnas lärare och förkunnare Hesekiel fortsatte med att säga liknande och andra saker, vilka Pythagoras uppmärksamt lyssnade till och omvandlade till egna slutsatser: Om framförvarandet och det som ännu icke är men skall komma i det tillkommande tror judarna inte som grekerna att det styrs av det obevekliga ödet. De tror att framtiden härskas och styrs av styrkan i deras tro. De tror så, trodde Pythagoras, 173

därför att deras öde och välgång ligger i främmande makters händer. Folket av Juda stam säger att deras bestämmelse inte beror på ödet utan på deras skuld. Skulden kallar de orsak. E f­ tersom allt som är har en ur-sak som upphov till sitt sakläge och nuet med andra ord har en orsak och eftersom orsaken till hebréernas nu är deras skuld som var deras avfall från H e r r e n , H e r r e n , föreställer de sig också att framtiden har en orsak el­ ler skuld som är beroende av renheten och styrkan i deras tro på H ERREN . Tron är det som skall rentvå dem från deras skuld som är detsamma som orsaken. Dylika och andra för grekerna egendomliga saker tror judarna. De betraktar det förutvarande som en väg eller utvandring samt berättelsen eller historien om denna vandring. Det förutvarande kallar de följakthgen historia. Det framförvarande däremot betraktar de som en annan väg eller en invandring. Den förra berättelsen är historien om deras skuld. Den senare berättelsen är tron på uppfyllelsen av det löfte om skuldbefrielse som de fått av sin gud, som är H e r r e n , H e r r e n . Uppfyllelsen av detta löfte och förverkligandet av denna profetia är beroende av styrkan i deras tro. Judarna tror alltså att de (som folk) kan påverka ödet genom att idogt tjäna H e r r e n , H e r r e n för att sålunda vinna frihe­ ten. Babylonierna och kaldéerna däremot tror att framtiden står skriven i stjärnorna. Jag Pythagoras, som är Egibis slav, vet att jag kan påverka ödet och framtiden endast genom att nitiskt tjäna min jordiske herre, spara mina förtjänster och personhgen frälsa mig och köpa mig fri. För att uppfinna historien måste man först uppfinna framtiden. För att uppfinna framtiden måste man uppfinna hoppet. För att uppfinna hoppet måste man skapa träldomen. Utan träldom alltså ingen historia. Grekernas fruktan för vad Tiden beslutit syns hos hebréerna som en bön och ett hopp om tillgift i den tid som skall komma. Historikern är den profet som vänt ryggen 174

mot framtiden. Profeten är den domare som rannsakar histo­ rien, utmäter straffet och förkunnar under vilka omständighe­ ter det är avtjänat. Profeten Hesekiel uppmanar sitt folk att frukta H e r r e n , H e r r e n . Ordet frukta betyder för hebréerna fyra ting: att bäva, att älska, att ära och att lyda. Sådant är hebréernas förhål­ lande till H ER REN , men av detta skulle grekerna inte förstå någonting eftersom de själva är herrar. Ingen herre kan frukta och tjäna sig själv. Allt detta inhämtade Pythagoras hos Hesekiel, profeten.” I sju år tjänade Pythagoras handelshuset Egibi. Under den tiden kunde han avsevärt förbättra sin ställning inom firman. Han upphöjdes till förman, gjorde förtjänster för egen del och kunde lösa in sitt hus vid stranden samt skänka Adad-guppi friheten. De två sista åren var han en fri man och kunde komma och gå som han ville. Han älskade Myrt-le och Babil-ka, men kände leda vid Adad-guppi; sin dotters mor. Hon fortsatte att bo kvar i hans hus, utförde tåligt sina tjänarinnesysslor, men började allt mer ställa sådana krav på Pythagoras som endast en lagvigd hustru rättmätigen kan ställa. Pythagoras hade på sina resor till den forna huvudstaden Babylon - resor som han företog allt oftare och som drog allt längre ut på tiden - lärt känna kaldéiska matematiker och zoroastiska präster. Den ytliga kontakten med dessa urgamla källor till vishet väckte hos honom en önskan att lära sig mera. Till slut segrade vetgirighen över den ro han kände i sitt hus vid stranden och den ömhet han kände för sina barn. Han skänkte huset och trädgården till Adad-guppi och önskade henne allt gott i framtiden. Till sin dotter och sin fos­ terdotter sade han att han ånyo skulle resa till Babylon och en dag återvända med vackra skänker. Han visste dock att han ald­ rig skulle återvända. Var snäll mot er mor, sade han. Han kys­ ste barnen på munnen som babylonierna gör och tryckte sin 175

kind mot barnens kinder. Han kände då att den var våt av tårar. Pythagoras begav sig alltså till Babylon, den tidigare så rika och mäktiga staden. Nu befann den sig i ett tillstånd av övergiven­ het och förfall. Blommorna och fruktträden i Semiramis träd­ gårdar hade vissnat. Kanalerna hade slammat igen. Konungens palats stod tomt. Adeln som troget tjänat den forne konungen hade förvisats till fjärran ökenstäder. Men ännu flöt floden stilla som förut, slavarna arbetade såsom alltid ute på fälten eller i verkstäderna och den mäktiga Ishtarporten i blått, glaserat te­ gel med skrämmande bilder av tjurar, gripar och lejon tog fort­ farande emot nyfikna och häpna resenärer från jordens alla fyra hörn. Uppe på murkrönet sprängde persiska soldater fram med vagn och fyrspann för att ingen för ett ögonblick skulle sväva i ovisshet om makten och dess verktyg. Pythagoras flyttade in i ett enkelt hus vid M é «^«-gatan, Gatan-som-går-ner-till-vattnet, i kvarteret Lugal-girra, på andra sidan floden. Han utförde fortfarande endel tjänster för famil­ jen Egibi, men numera fanns det andra mångkunniga som kunde göra samma uträkningar som han, eller visste hur man skrev kontrakt med bläck, pensel och rörpenna. Sina förtjänster i omyntat silver lade han undan i firmans bank med en hemstäl­ lan om en årlig utbetalning till Adad-guppi uppgående till en trettiondedel (1/30) av kapitalets nuvärde för bestridande av flickornas uppfostran till dess att de uppnått giftasvuxen ålder, varefter det resterande beloppet plus räntan vid denna tidpunkt jämlikt skulle överföras till flickornas hemgift. Han tillbringade allt mera tid hos de zoroastiska magerna och prästerna och lärde sig av dem. Hos Zaratas, som hade varit elev till Zoroaster, lärde sig Pythagoras hur man befriar sig från de orenheter ens tidigare hv gett upphov till. Han lärde sig vidare hur den som är vis kan leva ett obefläckat liv, samt vilka de principer är som styr och upprätthåller skeendena i kosmos. Dessutom invigdes han i den 176

zoroastiska duahsmen och fick ta del av läran om de tio motsätt­ ningarna och dessa motsättningars motsträviga jämvikt. De tio motsättningarna äro: begränsat - obegränsat; udda jämnt; en - många; höger - vänster; man - kvinna; vila - rö­ relse; rak - krokig; ljus - mörker; god - ond; och sann - falsk. Detta och annat därtill lärde sig Pythagoras av Zaratas, Zoroasters elev. Han fick också ta del av kaldéernas kunskaper i astronomi och matematik men kunde i gengäld undervisa dem i hur jonierna betraktar tillvaron och alltet, även om han inte kunde göra sig förstådd av dem. De förundrade sig storligen över grekernas krassa och fantasilösa syn på naturen och allt det som är.

177

ythagoras återvände till Samos under den sextio^ärde olym­ piaden. Han färdades, dragen av mulåsnor, med ett av Egibis flatbottnade handelsfartyg upp längs floden till den guds­ förgätna staden Mari, där handelshuset hade en omlastningsstation. Mari, som en gång varit en stor och mäktig stad, låg nu till största delen i ruiner, täckt av stäppgräs och ökensand. I kvällningen, när svalkan fläktade in från öknen i väster, klätt­ rade Pythagoras upp på den kulle som en gång varit stadens ziggurat. Från dess höjd såg han ut över hela det forna, muromgärdade tempelområdet. På den tidigare heliga platsen hade beduinerna slagit upp sina tält och tänt eldar för att tillreda kvällsvarden. Röken steg mot skyn. Uppe på himlen framträdde stjärnorna ur blåheten, en efter en. I väster strålade aftonstjär­ nan klar mot den röda kvällshimlen. Här uppe i himlens närhet hade visa män suttit natt efter natt och inhämtat kunskap om himlakropparna och evigheten. En kunskap som nu försvunnit eller blivit obrukbar. Så föds och förgår allt i världen. Följande morgon fortsatte Pythagoras med handelskaravanen genom den syriska öknen till Sidon. Han saknade res­ gods, och var lika utblottad när han lämnade landet som han hade varit när han en gång ofriviUigt anlände. Det enda av värde han bar med sig var det som han lärt sig i främmande land och som han numera visste. En börda utan tyngd. I Sidon gick han ombord på ett samoitiskt handelsfartyg som efter tre dagars seg­ lats förde honom till hemön. När berget och kullarna långsamt steg upp över synranden och han insåg att den ö och den stad han betraktade från relingen inte kunde vara någonting annat

P

178

än Samos, måste han fråga sjömännen ombord vem det är som härskar på ön och vad som hade hänt. Skogen var nedhuggen, ön låg kal som en nyklippt tacka, medan staden hade vuxit till oigenkännlighet. Den hade fått en ny ringmur och en lång sten­ pir som sträckte en skyddande krokig arm ut i havet. Vet du inte det, landsman. Vår tyrann heter Polykrates. Av skogen har han byggt fartyg och palats, eller bränt träkol. Av berget har han gjort stadsmuren och piren. Men det är ändå inte det bästa. Vad är det bästa.^ Vattenledningen. Tunneln genom stadsberget som för friskt vatten in i staden. Även främlingar färdas långa vägar för att med rätta beundra Eupalinos tunnel. Ett sannskyldigt under­ verk. Sex stadier rakt igenom berget. Ingen behöver nuförtiden gå längre än till torget för att hämta vatten. I hamnen trängdes handelsfartyg från många länder med väldiga krigsfartyg. Långskeppen var av en typ som Pythagoras inte hade sett tidigare. Från arsenalen hördes sågarnas vinande, dunket av yxor och hammarslag. Timmermän och slavar sågade det timmer som med oxar forslats ner från skogarna i bergen till spant, bord eller däcksplankor för ännu fler krigsskepp. Det sa­ des att Polykrates hade en krigsflotta på över tvåhundra skepp av ett slag som kallades samainer. Att Samos flottstyrka hade vuxit till den starkaste och mest fruktade flottan på haven. Där­ till kunde han ställa upp en här på fler än tusen bågskyttar samt sextusen tungt beväpnade fotsoldater. I arsenalens vapensmed­ jor glödde ässjorna, släggorna dunkade, rustningar, slagsvärd och pilspetsar smiddes för att ytterligare stärka tyrannens makt och hans överhöghet över det ikariska havets öar och kuster. Lesbos var redan erövrat, Mytilene var plundrat och dess be­ folkning förd till Samos som slavar. Det var slavarna från Mytilene som hade byggt långskeppen och samainerna. De hade också byggt den nya ringmuren, vall­ 179

graven, piren och tunneln. Allt det som Polykrates yvdes över hade slavarna åstadkommit. Men slavarna hade inte rätt att känna stolthet. De hade endast rätt att känna skam och ovärdig­ het. De skämdes för att de var slavar och inte människor. Medan Pythagoras varit borta från ön hade Mnesarchos feniciern dött. Han låg begravd intill sin hustru Pythais. Sönerna hade rest en stele över fadern, men gravplatsen hade befunnit sig där den nya stadsmuren drogs fram och gick inte längre att återfinna. De hade en gång haft en Uten trädgård utanför stads­ muren. Trädgården hade förvandlats till gravplats för föräld­ rarna. Gravplatsen hade bhvit en mur som skulle skydda tyran­ nen, Polykrates. Det var lunghostan, sade Eunostos. Det var det orena blyet som tyrannen hade velat dryga ut statskassan med. Nu har han hittat på andra metoder. Du har kanske hört.^ Han använder sin flotta som sjörövarfartyg. Jag har hört, sade Pythagoras. Det var blyet som gjorde att fars andning blev oren, sade Eunostos. Han tystnade förläget. Ja, sade han sedan. Så var det. Men han kanske inte var din far.> Pythagoras tittade ner i marken där de stod och svarade inte. Eunostos bodde ännu kvar på Samos. Han hade lyckats köpa sig medborgarskap och hus i staden. Han var gift med en kvinna från fastlandet. Kvinnan hade fött honom ett ofärdigt barn som hade satts ut för att dö. Efter det var hon ofruktsam. Sitt uppe­ hälle tjänade Eunostos på att bedriva handel med vin och olja i blygsam skala. Han hade en växelbänk vid torget. Det var inte värst vidare framåt med Eunostos. Melissos däremot hade slagit sig ner som redare och handels­ man i Aigina han. Så förhåller det sig med familjen, sade Eunostos. Och du, min broder 180

Ryktet om Pythagoras vishet hade löpt i förväg som en hund springer före sin husbonde när hemmet är nära. Det dröjde inte många dagar innan han fick bud från tyrannen att infinna sig på borgen. Polykrates vill omedelbart träffa sin vän Pythagoras, meddelade sändebudet. Tyrannen, som under förloppet av tre olympiader inte bekymrat sig ett ögonbhck för Pythagoras öde, tog emot honom i tronsalen. Pythagoras hade hela sin ungdom dagligen sett palatset endast från utsidan, och förundrade där­ för sig över den prakt som numera dolde sig bakom murarnas dystra kvaderstenar och gallerförsedda gluggar. När han stigit över den glänsande bronströskeln trädde han in i en förhall helt målad i rött med bilder av smidigt dansande ynglingar med vin­ krans i håret och fagerögda jungfrur med bara, liljevita armar. På den motsatta väggen såg han delfiner och seglande skepp må­ lade i blått, grönt och gulockra. Taket med kassetter av guldbestruken koppar höUs uppe av smäckra marmorpelare av jonisk elegans. Från hallen kom han in i tronsalen, som ännu saknade målningar och utsmyckningar. Under en tronhimmel av finvävt linne satt tyrannen på en vackert snidad tron av ek. Han var klädd i en enkel mantel av finaste ylle. När Pythagoras tvekade på tröskeln reste sig Polykrates och vinkade Pythagoras till sig. Med samma gest gjorde han ett tecken åt sin skrivare, sin cittraspelare och sina tjänare att avlägsna sig. Pythagoras gick fram till Polykrates, tveksam om huruvida han skulle hälsa på tyrannen på grekiskt, egyptiskt eller baby­ loniskt sätt. Han nöjde sig med en enkel bugning samtidigt som han blottade insidan av sina vita händer. Polykrates kom honom till mötes, grep honom om axeln och tog honom med sig på en rundvandring i den tomma, ekande salen. Han sade sig vara så ’förtjust’ över att Pythagoras återvänt, ja rentav ’hänförd’ och ’överlycklig’ att Pythagoras så mirakulöst kommit tillbaka hem från alla resor och äventyr i fjärran länder. Ja nästan ’lycksalig’ sade sig Polykrates vara. Jag skulle faktiskt ha lust att offra en 181

helsvart tjur för din mirakulösa återkomst, sade Polykrates. Men var skall jag hitta en sådan tjur, värdig föremålet för detta tackoffer? Låt mig dock säga att jag är överlycklig att min vän Pythagoras har kommit tillbaka. Så hur var det egentligen med resan tiU Egypten? Jag sörjer ännu bittert mina kära bröder. Det går inte en dag utan att jag tänker på deras olyckliga öde. Vad var det som hände egent­ ligen? Jag har fått olika uppgifter om det. Polykrates stannade och tittade granskande på Pythagoras. Det som hände, sade Pythagoras, var att vi led skeppsbrott utanför Tyros, vid berget Karmel. Endast några få av oss lycka­ des med gudarnas hjälp rädda sig. Jag har hört att ni blev överfallna av pirater från Skyros, för­ bannade vare dessa. Det skedde efter skeppsbrottet. De hade sökt nödhamn på samma kust. Gudarna ville inte annat. Men ni lyckades få skeppsskatten och vängåvorna med er? Pythagoras berättade hur de hade lyckats rädda skatten. Syloson hade de begravt och rest en oskriven stele över graven, men Pantagnotos hade de inte funnit. Än då det där skrinet med faraons inbjudan och tyrannens svar? Ni kom visst ändå fram till Naukratis? Det vet jag inte, svarade Pythagoras. Om skrinet vet jag ing­ enting. Det var ett litet, snidat skrin förseglat med lås och med tyrannens sigill. Det vet jag inte, svarade Pythagoras. I umgänget nationer emellan måste man iaktta diplomati och skicklighet. Statsmannakonsten är en grannlaga konst. Där­ för var det där skrinet trots sin Utenhet av vikt och betydelse. Om skrinet vet jag ingenting, sade Pythagoras. Då så, sade Polykrates lättad. Polykrates förde honom in i ett angränsande rum från vilket 182

Pythagoras tidigare hade hört ett jämnt brusande ljud. När de trädde in i rummet förstod han att ljudet kom från vatten som for­ sade ut ur väggen genom munnen på ett i glänsande marmor skulpterat lejonhuvud. Polykrates ledsagade stolt sin gäst fram till den brusande fontänen. Klart, kyUgt vatten forsade med kraft ner i en bassäng av polerad marmor. Därifrån kunde vattnet ledas till två badkar av koppar, det ena för varmt och det andra för kaUt vat­ ten eller via rörledningar till andra delar av slottet. Praktiskt, eller hur? Så har man inte så långt efter vattnet. Ifall man inte har någon slav som kan hämta åt en. Fint vad? Pythagoras sade ingenting. De tvagade sina händer i en skål av silver, smorde dem med väldoftande oljor och slog sig ned vid ett bord dukat med en enkel måltid. Polykrates bröt sigillet på en kruka av det sötaste vinet, blandade till det i ett kärl, offrade åt Hera och åt Apollon och bjöd sin gäst att dricka och äta. När de stillat sin törst och sin hunger sade Polykrates: Kommer du ihåg hur vi lekte till­ sammans som barn? Det var en lycklig och ansvarsfri tid. Ack ja. Men nu är tiderna andra och så även vi. Vi håller på att bygga upp ett nytt Samos för en ännu lyckligare framtid om gudarna vill det. De statliga finanserna har vuxit så mycket att vi behö­ ver en mångkunnig man - den förra var vi tyvärr tvungna att hugga huvudet av - för att handha uppsikten över inkomsterna och utgifterna. Det är därför jag har vänt mig till dig, min gamle vän, som jag vet att jag kan Uta på. Vad säger du? Pythagoras hade inte väntat sig detta och visste inte vad han skulle svara. Jag vill inte smickra någon och inte heller stryka någon medhårs, men jag vet att du är väl underrättad i alla räkenskapers konst och därtill mångkunnig i de flesta andra ämnen. En sådan vän har jag god användning för, sade Polykrates. Du kommer att bli rikligt belönad. Pythagoras svarade då att han hellre ville samla några få lär­ 183

jungar omkring sig och undervisa dem i Österlandets och Väs­ terlandets visdomar. Polykrates sade: Vad är det för nytta med tänkandet om det inte är till någon nytta? Vi är alla skyldiga att arbeta för stats­ nyttan och det allmänna bästa. Pythagoras svarade att visserligen kan tänkandet och vishe­ ten vara till nytta, men tänkaren skall inte sträva därtill. Tänka­ rens ledstjärna är sanningen. Men sanningen är sannast när den är nyttig, svarade tyran­ nen. Och därtill är det inte gagneligt att tänka allt för mycket. Tanken fräter värre än lut på förståndet. Därför gick det inte mina bröder väl. De tänkte för mycket. Dessutom tänkte de högt. Det är inte nyttigt. Den som har makten skall man låta bli att ha tankar och åsikter om. Det är sunt och vist. Må gudarna sörja för deras välgång i Hades. Polykrates lyfte vinkrukan, hällde i åt sig själv, och stänkte förstrött ett offer för bröderna i alla fyra väderstreck. Därefter försjönk han i en tankfull tystnad. När Pythagoras inte var villig att fylla ut den långa tystnaden med egna ord fortsatte Polykrates: Man har sagt mig att de som kallar sig visa i Miletos säger att allt är vatten. Vad är det här då.> Han visade med knivskaftet på det polerade, vita lejonhuvudet ur vars gap friskt sött vatten forsade ner i bassängen. Vad är det för idé med vattnet om man inte får det att rinna dit där man vill ha det och där det gör bäst nytta.^ Till det behövs det vilja, inte kunskap om överjordiska ting. Till det behövs det nyttig sanning, organisationsförmåga och handhngskraft. Det var då i detta och inte i något annat sammanhang som Pythagoras berättade liknelsen om åskådarna vid de olympiska spelen.^ Några reser till de olympiska spelen för att vinna ära, sade han. Andra reser dit för att sälja ting och därmed vinna nytta och profit. Men jag säger dig: Den ädlaste gruppen av del­ tagare är den som rest tillstädes endast för att betrakta det som 184

sker. Och precis som vid de olympiska spelen de mest heder­ värda åskådarna inte söker nytta och vinning för sig själva, är det också i det verkliga livet så, att de som utan gagn för sig själva be­ traktar och funderar över det som sker i kosmos, vida överträffar alla andra i förträfflighet. Sådana personer kallar jag filosofer. Det var första gången detta ord yttrades, och det togs inte väl emot.""^ Hur kom Pythagoras på namnet ’filosof’ för dessa män; or­ det som ju betyder Vän av visdom’ .^Jag skall säga. Hellenerna kände och aktade redan sina sju vise män, av vilka Thales och Solon var de främsta. De var sin tids hjältar och heroer. I stället för styrka och kraft dyrkades nu rättrådighet och vishet. Anden och dess förmåga hyllades mera än kroppens skönhet och styrka. För­ mågan att övertala en annan i debatt eller handel betydde mera än förmågan att vinna någon i strid. Sapfo hade ju skrivit: ”En del håller en beriden trupp, andra en från infanteriet, några åter en flottstyrka, för den vackraste synen på vår svarta jord. Men jag sä­ ger: Det vackraste är det man älskar” . Aktningen för grekernas sju vise ledde till att visdomen förhärligades, på samma sätt som dyrkandet av hjältarna i tiderna hade medfört att styrkan hyllades. Före det abstrakta kommer det konkreta. Så har det alltid varit. Före kärleken till visheten kommer den förkroppshgade visheten. Men nu var tiden mogen att i ord fastställa: mänskan är i huvud­ sak själ och inte kropp; kärleken är i huvudsak andlig och inte kroppslig. Först älskade man de vise männen, därefter visheten i sig. Så föddes filosofin. Själens kärlek, kärleken till visdomen, blev den högsta formen av kärlek. Käre vän, sade Polykrates bestört. För att det skall komma åskådare till de olympiska spelen, och för att de skall trivas där, måste det finnas såväl försäljare som tävlare. Varför skulle de annars komma. Det är helheten som är det sköna. Skönhet, sade Pythagoras, är det som genomsyrar kosmos och världsalltet i sin helhet när man lärt känna dess ordning. 185

Enligt denna lagbundenhet öppnar blomman sin kalk och stjär­ norna vrider sig i sina banor. Vishet är verklig kunskap om det sköna, det första, gudomliga, outspädda och städse i samma oföränderliga tillstånd befintliga. Filosofi däremot är strävandet mot en dylik åskådning. Ja ja, sade Polykrates irriterat. Den vise skall inte sträva efter nytta utan efter sanning, men såsom den bästa nyttan i handeln ges av talen och deras använd­ ning, uppnås den mest påhtliga sanningen om världen och all­ tet via talen och deras användning och det ena är inte obero­ ende av det andra ty lika söker lika, och såsom i det jordiska, så också i det kosmiska. De skiljdes inte som de vänner som Polykrates trodde att de en gång hade varit. Han inbjöd likväl Pythagoras att komma till den festbankett som hölls varje år för att fira tyrannens seger över sina och folkets fiender. Polykrates gjorde detta för sin egen nyttas skull, ty han trodde att Pythagoras där skulle imponeras både av det nya hovets prakt och av en vishet och en kultur som Polykrates var övertygad om inte stod ens Babylons skarpsinne och fagra skapelser efter. Ifall du inte hört det, så härbärgerar jag de vittberömda poeterna Anakreon, Ibykos och Asios, den mångkunniga läkaren och meteorologen Demokedes, guldsme­ den Theodoros och många, många andra framstående personer, sade Polykrates. Därtill erbjöd Polykrates Pythagoras, för dennes bekvämlig­ hets skull, en trakisk slav som gåva. Pythagoras kunde inte avböja vängåvan utan att ytterligare såra tyrannen, varför han tackade och tog emot, medan han i sitt hjärta förundrade sig över hur Poly­ krates kunde tro att en slav skulle kunna vara Pythagoras till nytta. Ty i sanning; slaven skuUe endast vara honom till last eftersom han skulle vara tvungen att föda och kläda honom utan att för den skull erhålla annat än bekymmer i utbyte. 186

Mänskorna på Samos hade under Pythagoras frånvaro blivit krassa och beräknande. Framgångarna inom handel och bygg­ nation närde endast drömmar om ännu mera framgång, men tärde på måttligheten och förståndet. Den som vill använda räknekonsten endast för att hålla ordning och reda på använd­ bara och nyttiga ting har aldrig i sin själ rörts av världsalltets harmoni och aldrig förmått lyssna till stjärnornas musik, denna den skönaste blandningen av stämmor och ljubelsång. Rikedo­ marna hade gjort samoiterna lata och vällustiga, de kalkylerade jämt och ständigt, de spekulerade utan avbrott med varors och pengars värde, men blev allt mer obenägna att själva uträtta något verkligt arbete. Eftersom arbete ändå måste utföras och saker fås gjorda, köpte de som hade råd därtill slavar på mark­ naden i Miletos eller på Chios. Även härvidlag gällde att man sökte den bästa varan till det billigaste priset. Det fanns knappt något som inte de talrika slavarna fick utföra. Tidigare hade det varit annorlunda, men lyxen och begäret efter ännu mera lyx hade fjärmat befolkningen från arbete och ansträngning. Den trakiske slaven hette Zalmoxis. Pythagoras avhämtade honom från tjänarnas fönsterlösa källarvåning. Zalmoxis var i färd med att plocka kardborrar ur hovfolkets jaktdräkter när Pythagoras visade upp sin fraktsedel för slavarnas förman och utan entusiasm bad att få ta emot sin gåva. Hallå där, trakier, skrek uppsyningsmannen inåt källaren. Laga dig hit genast. Mina ögon ser ingen trakier här, skrek en röst tillbaka. Rös­ ten tillhörde Zalmoxis. Ifall något finns och är närvarande i det varande måste det existera och synas till, fortsatte rösten. Det synliga är det verkliga. Vet hut, odåga, skrek uppsyningsmannen. Jag framlägger blott sanningsenligt det faktiska som faktiskt och det icke faktiska som icke faktiskt, sade rösten. Ett fräknigt ansikte dök upp i dörröppningen, misstänksamt 187

blängande på sin nya ägare ur stora, fiskrunda ögon. Det yviga, röda skägget som strävade framåt som buken på en välfylld sa­ tyr, vippade upp och ner av slavens tomma salivtuggande. Pythagoras frågade uppsyningsmannen vad slaven bäst kunde. Uppsyningsmannen svarade att slaven åtminstone kunde ställa till förtret. Du hör ju själv, sade han. Det är en trakier. Zalmoxis heter han. Om du inte tycker om namnet kan du hitta på något annat. Om jag inte var så osäker på saken skulle jag tro att han är kappadokier. Han är inte värd något. Pythagoras översköljdes av en djup nedslagenhet, som när en iskall brottsjö spolar över en sjöman, en som står i fören på sitt fartyg, och hans hjärta kändes gistet som en båt som legat för länge uppdragen på land. Dagarna och timmarna sprang inte just nu hans ärenden och tanken bar honom inte över de små dagliga förtretligheterna på det sätt som den hade gjort under hans resor och vistelser i främmande länder. Det här var inte det öde som han trodde att gudarna skulle ha i beredskap åt honom vid hemkomsten. Han ville dock inte visa sig otacksam mot ty­ rannen utan började genast fundera ut en lämplig gengåva. ’Odågan’ hade uppsyningsmannen tyckt att Pythagoras skulle kalla sin slav. En näsvis onytting. Storhet har han bara i truten. Ett matvrak och en gaphals. Lägger sig i allt. Dialektiker av gudars nåde. Går på som en lummig torghandlare, en som skriker och väsnas för förtjänsten. De är alla odågor, sade upp­ syningsmannen, och de skall behandlas därefter. Har herrn ett bra gissel.^

Med dessa och inte med andra ord avslutas första delen av denna berättelse, såsom den i enlighet med samiern Pythagoras upplevelser och minnen återberättats av odågan Zalmoxis, samierns slav. 188

Andra delen

D

et är nämligen så här. Det är jag, Zalmoxis, som skriver. Trakiern, som de säger. Så är det. Slaven. Det är den som skriver. Odågan. Pythagoras skriver ingenting. Varför skulle han skriva.^ Han tror inte på det skrivna ordet. Knappast på det ta­ lade heller, eftersom han nästan aldrig säger någonting. Åtmins­ tone till mig. Mig duger det inte att tala med, för med ord, det vill säga med logik, kan man inte tukta en tjänare, säger Pytha­ goras. Ingenting har Pythagoras skrivit ner och orsaken är denna: Gudar skriver inte. Gudar och halvgudar. De skriver inte. De har sin stolthet. De vill inte ha svart på vitt och bli fast för nå­ got förfluget ord eller något kommafel och bli chikanerade för den sakens skull. Eller för att de citerat slarvigt. Eller lovat för mycket. Gudar skriver inte. De är fria. De har andra som skri­ ver åt sig. Gudarna endast befaller. De säger hur det skall vara. Så ock Pythagoras, som hkafiillt i många år hvnärde sig på att skriva skuldförbindelser och kontrakt. Men han tror numera endast på det som står på sista raden. Siffrorna. Den definitiva sanningen. Gudar skriver inte, varfö rsäger Pythagoras. Därför att de griper in. Deras vishet är för stor för det skrivna. Deras vishet sträcker sig liksom det levande talet över tiden, över det som varit och det som komma skall, säger Pythagoras. Därför, säger Pythagoras, är talet gudomhgt eftersom det ständigt är vid sig självt och ständigt korrigerar sig självt. Det levande talet ger sanningen en röst. Sanningen eller osanningen, säger jag som ingenting vet. 191

Hur skall man veta det? Endast den som gruvar sig för morgondagen antecknar det som hände i går, säger Pythagoras. Endast den skriver. De odödlige skriver inte. Varför det di? För de odödliga eller nästan odödliga är varje ny dag inte mer än en gäspning. Varför det då? Texten tillägnar sig ingenting efter det att den är skriven. Den faller död ner. Det skrivna ordet är dött, säger Pythagoras. Dött som en nackad höna. Nå men säg det lite mer levande då, säger jag. Om det är så. Säg någonting, för gudars och halvgudars skull. Någonting som jag kan fästa på papyrusen. Dött som en skimrande slända innesluten i ett stycke förste­ nad kåda då, säger Pythagoras. Det skimrar men det är dött. Det talade ordet däremot lever. Det lever i det talade med livets alla skiftningar, fler än de som ryms på en sländas vingar, en som sitter i solen på ett blad vid någon bäck vars vatten svallar om våren när snön smälter uppe i bergen efter en snörik vinter. Var det bra så.> Det där går över min horisont, så jag säger ingenting. Inom min horisont finns endast sådant som man kan känna och ta på och ha det bra tillsammans med. Låt oss säga en bit mat, till ex­ empel. Som exempel. En bit mat. En kanna vin. En kvinna. Det kallar jag horisont. I det talade finns den talandes iver och tvekan, säger Pytha­ goras. Där samsas sanningen med okunnigheten. Där verkar vissheten och invändningen sida vid sida. Talet är den levande brygd där sanningen uppehåller sig. Ibland uppenbarar hon sig för människan. Endast det nedskriva är dött som Egyptens sten­ satta vishet. Så säger Pythagoras, Mnesarchos son, utan att leva upp till 192

sina ord. Det är ordet som är sanningen. Visst, säger jag då. Visst, visst. Du har ju varit i Egypten du. Sedan säger jag ingenting. Jag är inte ens någons son. Jag är en­ dast jag själv, Zalmoxis. Kallas trakiern, men inte ens det är all­ deles sant. Jag skriver trots att det är omöjligt. Ty det är omöjligt för en slav att skriva, säger grekerna. Därför att den saknar ord. Gre­ kerna har numera samma ord för ord, tal, siffra och förnuft. Det är inte särskilt förnuftigt. En slav är inte en människa, säger gre­ kerna, därför att den saknar rätt att bestämma över sig själv. Det vill säga frihet. Därför saknar slaven förnuft. Och därför saknar slaven ord eftersom det är samma sak. För att den inte har för­ stånd att vara fri. Det är friheten som är ordet och förståndet. Du är omöjlig du, säger Pythagoras nästan jämt. Visst visst, säger jag, och jag kan omöjligen skriva. Det är emot logiken. Men det enda språk jag någonsin har kunnat är grekiska. Köksgrekiska. Jo för att jag lärde mig det i tyrannens kök. Vem mina föräldrar var har ingen berättat annat än att de kanske var trakier eller galater. Eller frygier. Och att det syns på håret. Inte vet jag. Jag kallades brandfacklan. Ekkelo i köket tog hand om mig. Är du inte rädd för att det skall bh vådeld med att ha ho­ nom springande här, sade man till henne, lukanskan. Hon gav mig bröst ännu när jag var stor nog att springa ärenden åt köksmästarn. Inte mjölk utan bröst. Det var för jag inte har nå­ gon mor. Vem säger att jag för den skull är olyckligt lottad.^ Jag har Ekkelo. Numera får jag inte komma in i palatset men Ekkelo sticker till mig en matbit då och då när vi träffas på vårt ställe utanför palatset. Bröstet har bhvit platt och påsigt. Vi har våra ställen, lukanskan och jag. Det är alltså inte så illa att vara Zalmoxis, trots att jag saknar ursprung, inte är helt fri, men inte helt slav heller. 193

Av ord är grekiska ord de enda ord som jag kan. Det måste ha varit Ekkelo som lärde mig dem. Kanske var det en gud. Man vet aldrig. Hos dem som lagar maten i köket och hos dem som bygger templen och borgarna och murarna finns också gudarna. Det var också Ekkelo som lärde mig att skriva. Hon är inte dum Ekkelo, och ord har hon för det mesta. Jag, Zalmoxis, är för övrigt den enda av oss som kan vara ett jag. Jag skrev nyss eller för en tid sedan att Pythagoras upplevde sitt jag ombord på en flodbåt på Nilen. Det är lögn. Han upplevde det som jag skulle ha upplevt om jag hade varit han - vilket jag faktiskt är. Hellenen känner inget jag. Inte Pythagoras heller, så gud han är. Är eller tror sig vara. Hellenen säger ständigt om sig själv: Vi hellener. Vi medborgare. Vi som har makten. Vi fria varelser i staten. Vi som vet bäst. Man måste vara slav för att vara ett jag. Slav och statslös. Eller poet, vilket är samma sak. För att vara ett jag skilt från andra jag måste man kunna ta sitt öde i egna händer. Men hellenen kan inte ta sitt öde i egna hän­ der. Hellenen är underkastad ett orubbligt öde. Så orubbligt tror greken på sitt öde, och det finns inga som är värre på att gräla än grekerna och allt tvistar de om och ingenting är heligt för en grek, men det här allena är de alla överens om: du kan inte lyfta dig i håret och du kan inte undfly ditt öde. Hellenen vet ingenting om ödet! Han brottas hela Hvet med detta stora och ogripbara som till och med de som brukar kallas grekernas uppfostrare, hjältesångarna, hyllar i högtravande tonarter. Utan att komma någon vart. Man blir ju inte klok på dem. Endast anor och härstamning och öde är verkliga för en riktig hellen. Hellenen har inget utbyte av framtiden som idé. Medan slaven i sin tur inte har något utbyte av det som varit. Den har ingen glädje av anor och tillhörighet. Även om du en gång varit prin­ sessa, som Pythagoras fantiserar att hans inbillade Myrtale var, har du ingen nytta av det. Slaven har endast sin framtid. Det är 194

framtiden som är möjligheten för slaven. Framtiden innehåller ett löfte om frihet. Det är framtiden som räknas. Slaven kan med framtiden för ögonen arbeta och tjäna och arbeta ännu mera för att köpa sig fri. Inför framtiden är slaven fri. Framtiden är frälsningen. I hoppet och inom sina möjligheters gränser är den då fri. Hellenen däremot är slav under ödet. Så förhåller det sig med ödet och friheten. Lykambes son, poeten Archilochos, säger^'»: Allt, Perikles som mänskan äger gavs henne av ödet Archilochos säger också: Allt som mänskan äger kommer från shtsamt arbete Vilken är sanningen, säger jag. Båda kan inte vara sanna samtidigt.> Så vilken av dem är sanningen.^ Är de tvillingar.^ Eller är poeten två.^ Är han fri och slav på samma gång.> Är han Pytha­ goras och Zalmoxis i en och samma varelse.> Pythagoras säger att han inte känner Archilochos. Jag säger då att det behöver han inte heller, han behöver bara svara på min fråga. Då säger Pythagoras att han inte är hellen, men det är inte sant, ty i sina tankar och i sin ofrihet är han det. Nu skall jag avsluta den här litanian med att skriva något som inte är lika dumt som det tidigare: Senare tiders själar, be­ rikade med allt det som fram till nu och senare erfarits och upp­ 195

dagats, kommer att se allt detta, samt oss och våra liv och mer därtill, ur en högre synvinkel, liksom en man som länge vand­ rat över slätten kan överblicka dess geografi först när han kom­ mer upp på närmaste höjd, och senare kan inlemma även denna höjd i seendets mönster när han strävat sig fram till nästföljande och högre höjd. Av det här skall man inte tro att jag gillar att vandra i bergen. Men för honom, den framtida betraktaren, kommer poetens oförenhga synpunkter att smälta samman till en enda. Det är jag övertygad om. För oss slavar är hvet en vandring och ett herkuleiskt slit och det som anses vara finast här i världen är det som vållat oss mest arbete och besvär. För hellenen däremot är slaven något som ödet gett honom medan det finaste i världen är det som han har tvingat slaven att utföra. Det som hellenen uppskattar mest av allt är makten. Makten över slavarna. Ödet, Perikles, gav hellenerna dess slavar. Det om den saken. Nu skall jag yttra en annan och lika bräddfull sanning. Endast den som kan hoppas på friheten kan ha en historia, eftersom historien är historien om vägen till friheten. Därför är det endast jag som kan berätta historien. För övrigt är det jag som är Pythagoras. Det är en paradox. En paradox är en sanning som man inte kan tro på hur man än för­ söker fastän den är sann. Men det är så: Jag är Pythagoras, och det är inte mer förbryllande än att larven i puppan blir en fjäril. Därför har jag berättat om mitt liv som Pythagoras, och kom­ mer att fortsätta att berätta om mitt liv som Pythagoras. Så länge Pythagoras inte lyckas bevisa att det endast är han som är Pythagoras är jag också Pythagoras. Pythagoras säger nämligen att minnets enhet är lika med människans enhet. Pythagoras 196

säger att människan är det samma som hon minns att hon har varit. Han säger att han minns när han var Euforbos som såra­ des dödligt av Menelaos utanför Troja. Längre tillbaka än så säger han att han inte minns. Han kommer ihåg att han återföddes som Hermotimos från Argos och att han en tid - en kort tid - var Pyrros, dykaren från Delos, som fiskade svampar och pär­ lor ur det blåa havet medan Solon var arkont i Aten. Som Euforbos, som Hermotimos från Argos, som Pyrros, dykaren från Delos, upplever han alla samtider samtidigt, som delaktig­ het och som minnen, säger Pythagoras. Då säger jag att jag också är Pythagoras. Jag säger att jag är Pythagoras därför att också jag minns att jag en gång var den Euforbos som sårades dödligt av Menelaos utanför Troja. Jag säger att också jag återföddes som Hermotimos från Argos och att jag en tid - en kort tid - var Pyrros, dykaren från Delos, som fiskade svampar och pärlor ur det blåa havet medan Solon var arkont i Aten. Därför, säger jag, är Zalmoxis Pythagoras, om det nämligen förhåller sig så som Pythagoras säger att det som män­ niskan tror sig vara är detsamma som hon minns att hon är och att minnets enhet är människans enhet. Pythagoras ger då vingar åt orden och säger: Jag kan resa till Argos och peka ut den blodiga sköld som hänger på väggen i Hjältarnas sal. Den sköld som jag hade som Euforbos, krigaren. Jag minns skölden. Då svarar jag i min tur, ger vingar åt mina ord och säger: Jag kan också resa till Argos och peka ut den blodiga sköld som jag hade när jag var Euforbos, krigaren. Också jag kan ge luft åt en åsikt. Också jag har vänner bland de bevingade och kan klä mina ord i dun och fjädrar. Också jag minns skölden. Pythagoras tittar då strängt på mig, tvillingen, sitt andra jag. Du är omöjlig du, säger han. Men när jag börjar skratta skrattar han med. Det känns gott när Pythagoras skrattar. I skrattet finns för­ 197

nöjeisen och i förnöjelsen ett slags jämlikhet eftersom det är jag som får honom att skratta. Men han ger inte upp. Du var mig en eldfängd en, säger han. Brandfacklan, säger jag. Då skrattar han igen. Ja just det ja. Sedan säger Pythagoras att jag, Zalmoxis, inte kommer att födas på nytt som den han, Pythagoras, kommer att födas på nytt som. Att jag därför inte kan vara Pythagoras, säger Pytha­ goras. Han säger därtill att jag därvidlag kommer att minnas mitt liv som Zalmoxis och inte mitt liv som Pythagoras, och att jag därför inte kan vara Pythagoras utan måste vara Zalmoxis. Bevis, svarar jag då. Bevis. Det är beviset som ger sanningen. Pythagoras gör sig då Ustig och säger att om jag är Pythagoras så vem är då Pythagoras slav; att är Pythagoras sin egen slav och slaven sin egen herre .>

som är underkastad och tillhör en annan saknar själ och rentav mänsklighet. Därför är också jag Pythagoras, ty utan mig hade Pythagoras ingen att utöva sin förträfflighet som Pythagoras över, och vore därför inte den förträfflige Pythagoras han tror sig vara och inte ens en människa utan invandrare. Tillsammans är vi ett. Pythagoras är anden, jag är kroppen, säger jag. Pytha­ goras känner orden, Zalmoxis känner tingen. Jag känner tingen lika väl som du, säger Pythagoras. Och jag känner orden lika väl som Pythagoras. Så är det, säger jag. Utan kropp vore huvudet ingenting. Pythagoras svarar ingenting eller så svarar han någonting. Och vad håller han på med nu då, säger han till slut. Han und­ rar varför jag håller händerna för ögonen för att ingenting se

Det är det som är moderniteten, säger jag. Det är därför jag är den jag är. Framtidens talesman. Vidare säger jag att om framtiden kan vi för övrigt ingenting veta och framtiden kan vi inte heller minnas, eftersom vi endast kan minnas det som for­ dom ägt rum. Varje minne är nutid. Framtiden däremot Ugger i ödets eller självförverldigandets hand, säger jag. Ödet om du är fri, självförverkligandet om du är slav och båda om du är båda. Möjligen är det demokratiseringen som är tiden. Andra sä­ ger frihetsökningen. En tredje säger att civilisationen bara ger människan ett mångsidigare känsloliv och absolut igenting annat.^5

nen.

Det är det ena. Och för det andra, säger jag, är en grek inte en riktig grek utan sin slav, ty grekerna tror att endast den är människa som har en själ och att endast grekerna själva är människor eftersom endast de enligt dem själva har en själ. Men med själ menar gre­ kerna makt och med makt rätten att härska över andra, varför endast den har en själ som har makt över en annan, medan den 198

och ingenting veta. Försjunker i minnen, säger jag. Försjunker i Pythagoras min­

Det här är alltså berättelsen om mitt liv som Pythagoras. Nu när det är bevisat, och allt annat för övrigt väl tillrättalagt, kan jag fortsätta. Den första tiden bor vi hos Pythagoras bror Eunostos. Huset är enkelt eftersom det inte finns något orsak för sonen till en in­ vandrare att skryta med sitt hus eller tävla med stadsborna om vem som har den pråligaste och mest utsmyckade porten. Eller den mest ståndaktige Hermesen. Sådant är skryt och skulle vara lika dumt som för en slav att verka vis. Men Eunostos hus är praktiskt fast det är litet. Under förrådsrummen finns en källare för vin och olja. Den är stängd med en stadig dörr av daktyltjock ek. Källaren rymmer 60 amforor förseglat vin och två tunnor för dagligt bruk. Pythagoras har flyttat in i förrummet till vin­ källaren. Pythagoras dricker vatten hellre än vin, men den här tiden på året är källarkammaren sval och behaghg. 199

Han skulle kunna ge mig sin ranson men det gör han inte. Eunostos gör inte mycket väsen av sig. Han sköter stillsamt sina affärer, köper och säljer med förstånd, betalar kontant i reda pengar, fraktar vinet eller oljan på sin åsna till kunderna och överlåter mot kontant eller kredit det han mätt upp med juste mått. När inget annat är för handen och inget särskilt brådskar sitter han vid sin växlingsbänk i dialektiskt samspråk med de andra handelsmännen på torget. Det är kärnan i stadens liv och samhälleliga händelseförlopp. Samspråket är kärnan. Dialektiken. Eunostos är för övrigt en helt okej handelsman och husbonde. Han köper till hyggligt och säljer till hållbart pris utan att göra sig särskilt rik på mellanskillnaden. Han fuskar inte med måtten. Frun däremot anser sig vara förnäm. Jag kän­ ner typen. Hon färgar håret och krullar det med varma spolar varje dag så att tjänsteflickorna bränner fingrarna. Hon sminkar sig med kol och grön malakit kring ögonen. Barmen och de bara, liljevita armarna smörjer hon in med oljor och doftande salvor. Tjänstefolket kallar henne Blomsterängen. Det mesta är ogräs. När hon rosig och grann står i dörren och lutar sig framåt över nedre dörrhalvan och hötter åt mig och skriker att vad hål­ ler den där trakiern på med nu igen, ingenting, bara går och latar sig, sväller brösten som hon har knutit upp med sin höga gördel och tränger på så att man blir som hungrig. Man skulle liksom vilja rulla runt i det där gröngräset och sprattla med be­ nen av hunger. Åt sin natur kan en ingenting. Jag är slav, det är min natur. Blir jag hungrig så blir jag hungrig. Mig låter hon, fina frun, sova med den andra slaven i ett stekhett skjul på gården där ohyran springer benen av sig om nät­ terna. Man får ligga och skava sina magra lemmar mot en strå­ matta. Man kommer inte ens åt att kuckla och kittla med pigor­ na som hos tyrannen. Frun håller sig med två pigor. Hon vakar över deras ärbarhet och magra frukter som en husbonde över 200

sina döttrar. Eller som en argivisk hästuppfödare över sina avelsston. När jag någon gång pinad av hunger har ärende till köks­ regionerna, och som tack på förhand för den matbit som ändå kommer att förvägras mig, av pur vänlighet försöker göra hennes eller kökspigans utomordentliga kvinnligheter rättvisa i ord eller handling, slår hon efter mig med kvasten. Ut, trakier, skriker hon. Ha förbarmande, frun, säger jag. En svälter ihjäl. En skulle så gärna vilja sticka lite fingrarna i fikonsylten. Sin natur kan en som bekant ingenting åt. Hur skulle jag kunna behärska mig som inte får härska över mig själv. En dag kommer ett sändebud från tyrannen. Finklädd som en herre trots att den är slav. Oj oj oj, säger jag. Har herremännen sänkt sig så lågt att man inte längre kan se någon skillnad.^ Sändebudet har till och med lärt sig att se nedlåtande ut. Det finns tydligen slavar och slavar. Pythagoras är för tillfället på torget eller någon annanstans i staden. Han har börjat driva omkring så där, utan syfte. Som om han söker någon. En gång när jag var med gick vi och gick vi oändliga vägar längs en uttorkad bäckfåra upp mot bergen. Vad gör vi här, herre.^ Bromsarna surrade elakt omkring oss. Cikadorna gnisslade torrt och ihållande. Matsäck hade han för­ stås glömt att ta med. Han ville visa mig var tjänarinnorna bru­ kade skölja kläderna innan Eupalinos byggde tunneln. De säger förresten att det var Eupahnos som byggde tunneln men det var de lesbiska slavarna som byggde tunneln. Här sköljde tjänarin­ norna från palatset byket, sade Pythagoras. Jaha, sade jag. Det var ju intressant, sade jag. Saken förnams av mig, slaven, som lite känslig. Dåförtiden rann det vatten i bäcken, sade Pythagoras. Kvar finns nu bara några grunda, mossbevuxna bassänger uthuggna ur berget. De stora järnekar och lagerträd som 201

Pythagoras sade att hade funnits och som hade skuggat bäcken längs hela dess lopp är borta. Ormar och ödlor rasslade bort mellan de torra stenarna vid ljudet av våra steg. Vad vill du, slav, säger jag till sändebudet. Pythagoras är inte här. Sändebud, säger sändebudet tillrättavisande. En kopp vatten att dricka. Ekkelo brukade säga: Min piga hade också en piga och hon sa: Hjälp dig själv. Vi tittar på varandra. Han har inte kopparringen kring hal­ sen. Sade lukanskan något mera, säger sändebudet med handen på höften. Jag hämtar vattnet och räcker över koppen. Sändebudet sör­ plar i sig vattnet. Varför har du ingen ring.^ Sändebudet räcker tillbaka koppen utan ett ord. Det lägger sig i skuggan under en kärra för att vila som om jag inte fanns. Akta dina fina kläder, säger jag, men det sover redan. Slavens bästa vän är sömnen. När Pythagoras kommer tillbaka väcker jag sändebudet med en spark under fötterna. Det reser sig och börjar läsa upp sitt budskap. Oj då, säger jag. Slaven kan läsa också. Sändebudet bryr sig inte utan fortsätter att läsa. Att om inte den höglärde Pythagoras, Mnesarchos son, Megas mathematikos med mera med mera, kunnig i världens alla språk och räknesätt; att om han inte trots allt skulle kunna tänka sig att tjäna staten och tyrannen, vilket för övrigt är detsamma som att tjäna staten och det allmänna bästa, genom att åtaga sig den högvärdiga be­ fattningen av hövitsman och tillsyningsmästare för de statliga finanserna. Belöningen skulle förvisso inte utebh, vill tyrannen framhålla i sin höviska hälsning, och även om den ekonomiska 202

förvaltningskonsten på intet vis kan anses vara lika ädel som statsmannakonsten, så måste finansiell klokhet hur som helst anses vara en om ock underordnad form av klokhet. Det visste annars nog också redan den vise Solon. För övrigt tjänade Pythagoras far förtjänstfullt staten och fosterlandet, avslutar tyrannen sitt budskap uppläst av sändebudet och här förtjänst­ fullt refererat av mig, slaven. Pythagoras lyssnar förstrött på uppläsningen. Han tackar för hälsningen och skickar sändebudet tillbaka med ett avböjande svar som inte har krävt någon eftertanke. Den allra högsta vis­ heten är den som blott har visheten själv som föremål, låter han sändebudet framföra till tyrannen. Den allra högsta visheten är den som blott har visheten själv som föremål, upprepar sände­ budet ord för ord. Ja. Och Pythagoras tillfogar, utan att ha råd­ gjort om saken med mig som det ju faktiskt berör, att han som gengåva till tyrannen, och på det att de måtte kvitta lika och ingen häfta i skuld till den andre, skall ge slaven friheten åter. Den där.^ säger sändebundet misstroget och tittar på mig. Framför det till tyrannen. Att jag ger trakiern friheten åter. Kyrios^ herre, vad är meningen, säger jag när ljudet av sände­ budets järnskodda klackar tonat bort mellan husväggarna. Kalla mig inte herre. Herre, vad är han annat än herre Är du inte Zalmoxis, Ingens son.> Nu är du också Zalmoxis, Ingens slav. Vad är meningen.> Meningen är denna: Under min långa vistelse hos egyptier­ na och babylonierna har jag lärt mig att ta hand om mig själv, utan hjälp av tjänare eller slavar. Så förhåller det sig. Jag känner mig endast besvärad av att vara tvungen att ge order eller hitta på uppgifter för att hålla en slav ständigt sysselsatt. Och det väcker ont blod hos de andra slavarna ifall du inte ständigt ar­ 203

betar och är i farten. Eunostos fru har redan klagat för sin man och Eunostos har förvisso fört klagomålet vidare. Det går inte för sig att en slav får hgga och dra sig i skuggan på gårdsplanen medan de andra arbetar säger Eunostos att hans fru säger, säger Pythagoras. Jag är ledsen, broder, men du måste göra någonting åt saken, säger Eunostos till mig. Han är ett dåligt exempel för mina slavar säger min fru, säger Eunostos. Jag måste tro min broder som ger oss vårt uppehälle, säger Pythagoras. Han säger dessutom att han kommit till insikt om att varje människas kropp endast är det kärl i vilket själen vistas den tid som är utmätt för den. Efter den tiden, och efter att ha bidat sin tid i Hades, tar själen en ny kropp i besittning. Därför kan inte en människas kropp anses vara mindre värd än en annans, ty lika Utet som man kan bedöma vinets smak på krukans utseende kan man avgöra själens ädelhet efter kroppen. Själen är i varje händelse hos varje människa rörlig och fri. Därför förtjänar också kroppen att vara fri. Genom att avstå från mig skulle Pythagoras, påstår han, dessutom uppnå självtillräcklighetens lugn och inre frihet. Du är alltså fri, säger Pythagoras och slår ut med händerna. Fri. Jag blänger tillbaka på Pythagoras med det som han kallar mina tjurögon. Förstår du vad jag säger.> Du är fri! Du är befriad från träldom och underkastelse. Du är inte längre någons tjänare utan din egen herre. Jag tittar ner på mina fötter och tittar upp på Pythagoras igen. Herre ... säger jag. Du behöver inte kalla mig herre. Du är fri, min vän. Du kan gå som du vill, vart du vill. Jag vet inte vad som tar åt mig eller varför jag gör som jag gör. Jag har ingen styrning på mig själv. Jag känner mig endast 204

svag i benen, sjunker ihop som en tom säck i gruset framför fot­ terna på Pythagoras och griper honom om knäna. När Pytha­ goras förskräckt försöker dra sig undan släpper jag greppet och rullar runt i gårdsdammet. Jag låtsas gny som ett sårat djur och strör grus över ryggen och i håret. Res dig upp, säger Pythagoras. Res dig upp, befaller han hår­ dare när jag inte genast lyder. Jag kommer på fötter långsamt och svajande. Vad är det som tar åt en människa när allt i hennes hv förändras.^ Hon svajar. Pythagoras tittar förundrat på mig, det vet jag. Har han inte sett en dödlig tidigare.>Sand och grus har fastnat i mitt röda, toviga hår. Som alla tyrannens slavar (utom sändebuden?) har jag en flätad kopparring fastsmidd kring halsen. På överkroppen har jag ingenting förutom mina fräknar. För att dölja min blygd och hindra att man gör narr av den bär jag hosor uppknutna i gre­ nen som hos de österländska folken trots att jag är trakier eller folk säger att jag är trakier. Hosorna är smutsiga och trasiga. Det är inte en människa min herre Pythagoras ser. Han ser en slav. Ändå är det som om han nu skulle titta på mig för första gången. En herre ser aldrig sin slav eftersom slavens bUck och gensvar saknar betydelse för honom. Herren ser endast det som slaven lämnat ogjort. Nu kallar han mig sin vän och ser på mig. Ända hittills har jag varit ett oönskat ont som han av en tillfäl­ lighet fått ansvar för. Jag har bara varit till besvär, jag vet det. Därför har Pythagoras inte velat se mig och jag har inte haft något emot att hålla mig undan. Det är ingen stor uppoffring för en slav att hålla sig undan. Min vän, säger Pythagoras. Vi kan inte ha det så här. Jag be­ höver ingen slav och så som jag ser det behöver ingen människa en herre. Herre, svarar jag klagande och vrider mina händer. Ha för­ barmande. Vad skall jag i så fall ta mig till. Vart skall jag ta vägen.> 205

Jag vet inte vad frihet är. Jag har aldrig varit fri. Gudarna må hämnas på mig, men jag säger att ingenting gör en slav så skräckslagen som hotet om att bli fri. Han önskar ingenting hellre, men vågar inte ta steget. Min herre är så god, säger jag och faller Pythagoras igen om knäna. Varenda slav vet vad som händer med den som försöker rymma. Till och med frigivna slavar kan råka ut för det. De slängs i gruvorna. Eller får öronen bortskurna. Eller säljs till de persiska galärerna. I bästa fall bhr slaven av med huvudet. Vem som helst kan slå ihjäl en förrymd slav utan att straffas för det. Som frigiven löper du som en osaUg hund med svansen mellan benen längs allfartsvägarna, rädd för allt och alla. Varför skulle jag vilja utsätta mig för det? Också om en skickhg smed, en som kan sin konst, lyckas avsmida mig kopparringen kring halsen, så skulle märket finnas kvar. Skavmärket, den förhårdnade huden och brosket kring nacken som förmälningen med slaveriet för evigt skulle efterlämna. Vem skulle vilja leva med det.^ Torka dig i ansiktet, säger Pythagoras och räcker mig en trasa. Jag vet hur jag ser ut och hur Pythagoras ser mig. Mina feta läppar glänser av spott och skägget är fullt med boss och damm. Vad skall vi då ta oss till.^ säger Pythagoras när jag räcker trasan tillbaka. Jag kan inte ge dig tillbaka till tyrannen utan att kränka honom och gästfrihetens principer. Och jag kan inte sälja dig utan att göra våld på mina egna. Herre, låt mig tjäna min herre efter min egen fria vilja, säger jag. Jag lovar att vara trofast och outtrötthgt tjäna min herre enhgt mitt eget huvud, blott jag inte behöver vara fri. Pythagoras går till torget varje dag för att ragga upp unga killar intresserade av hellensk och österländsk visdom. Företrädesvis egyptisk dietik, babylonisk aritmetik och kaldeisk astronomi. 206

Han tror att det finns sådana som är intresserade. Det är kanske mänskligt. Att tro att andra är som en själv. Det är mänskligt men det är fåfängt. Många dagar har gått på det sättet utan att han hittat någon. Det goda är att han blivit besviken på sina landsmän och vill härifrån. Lika besviken som jag blivit på Eunostos finfina hus­ tru. Hon är full av löften men ger intet. En dag säger Pythagoras att vi skall dra vidare. Att det är dags. Vi packar våra säckar med några få saker, lastar mulan, kastar en bUck över axeln och ger oss av härifrån. Farväl du finfina hustru, farväl hårda vestal. Uppe i bergen, med utsikt över havet och över vägen upp mot Heratemplet, finns en grotta. Där slår vi upp vårt anspråks­ lösa bohag. Vi skall bU grottmänniskor. Från grottmynningen kan vi se processionerna och fackeltågen, allt mer påkostade för varje ny måne, som stadens köpmän och högsta styresmän or­ ganiserar till gudinnans ära. En respektabel fromhet, en statsfromhet, som samlas på tempelplatsen varje gång tiden för Herafesterna är inne. Fromheten hos samierna är som det vackra höljet egyptierna lägger runt en förruttnad kropp. Ett vackert skal, endast. Vi kan inte undgå att se de regelbundet återkommande fest­ ligheterna, som sedan urminnes tider firats där nere i den koögda gudinnans hage. Inte ens om vi tittade åt annat håll. Inte ens om vi blundade, för all olåt och strängaspel. Och jag tror, att när Pythagoras ser vad som sker där nere, och när han erinrar sig allt övrigt som hänt och som ständigt händer förutan honom medan tiden som ingen kan hejda ständigt drar oss förbi och vidare som en kall vind förbi någons kind; jag tror att hans hjärta då känner sig håglöst och gistet som ett fartyg uppdraget på torra land. Att han känner sig som en outnyttjad resurs. Jag ser det på vemodet i hans ögon. Vad tror du, Zalmoxis, säger han emellanåt. Borde vi gå till­ baka till människorna.^ Grekerna säger att de som ställer sig ut­ 207

anför samhället inte är bättre än barbarer. Endast den som lever och verkar i staten är en människa. Jag gör som min herre säger, säger jag. Människa är jag hur som helst inte. Till mina uppgifter hör att skaffa mat till oss båda, hämta ved och bära vatten till grottan. Jag sköter om Pythagoras efter bästa förstånd och på bästa sätt även om han inte förstår det. Pythagoras upplever att han fötts och fostrats i ensamhet. Han tycker att ingen förståelsefull fadershand väglett honom genom livet och att han levat ensam bland människorna. Det är ingen sällsynt erfarenhet, säger jag. Ja, men är det ett sant liv.^ säger Pythagoras. För att göra min herre till viljes samt stärka honom i tron att hans liv trots allt hade en uppgift i beredskap åt honom, har jag ordnat det så att en lärjunge en dag sökte upp vår gotta och bad om att få utbildning i vad helst mästaren behagade bestrida un­ dervisning i. Så hade jag tillsagt åt lärjungen att säga; att i allt vad mästaren behagar bestrida undervisning i. Jag hittade ho­ nom ensam och övergiven i hamnen. Jag betalade också, utan Pythagoras vetskap, sold åt lärjungen och lovade honom fritt uppehälle bara han gick med på att bosätta sig hos oss i grottan och låta sig bh undervisad av Pythagoras. Fler än en lärjunge har jag inte pengar till. Han bor nu med oss i grottan. Lärjungen är en dorisk yngling från Peloponnesos, som bhvit strandsatt på Samos efter det att föräldrarna sålts som slavar av argiverna. Han heter Lysiades. Han kan inte beskyllas för att vara särskilt klyftig, varför jag om kvällarna, när Pythagoras gått upp till bergets topp för att betrakta stjärnornas kretslopp och lyssna till en musik som endast han själv med sin fina hörsel tror sig kunna höra och som han kallar ” sfärernas harmoni” , tar till­ fället i akt för att med ett vidjespö inpränta i Lysiades det som 208

han redan borde ha inhämtat under dagens lopp. Pythagoras har emellertid lärt sig att uppskatta sin lärjunges kärva seder. Det är något med hans kortfattade språk och stränga läggning. Han tycker att han i Lysiades har hittat ett sin­ nelag och en stränghet som liknar den han upplevde hos de egyptiska prästerna. Han har rentav lagt av med att tala joniska och börjat tala den doriska dialekten med mig och med Lysi­ ades. Han tycker sig ha hittat en människa! Jag säger att mitt huvud är för tjockt för ännu ett språk. Jag tänker inte svika Ekkelo genom att tala något annat än det hon lärde mig. Det var inte helt utan biavsikter jag skaffade Pythagoras en lär­ junge. En man i sina bästa år behöver mera av livet än den mat och den brasvärme som jag förser honom med. Sådan är natu­ rens ordning och beskaffenhet, ifall han inte är som en av de där heliga männen som drar sig tillbaka till någon enslig, sönder­ vittrad bergstopp i tron att de där skall hitta den fullständigt andliga renheten men knappast finner annat än svält, kräldjur, solstekta klippor, vind och kyla. Pythagoras är inte intresserad av sin bror Eunostos slavinnor, det vet jag. Några gånger skickade jag någon av dem ner i källaren för att hämta en torkad fårbog eller en kanna vin när jag visste att Pythagoras var där. Ingenting hände. Inte ens skymten av rodnad på pigornas kin­ der. Därför hyrde jag Lysiades trots att det kostar - ibland måste man ta sakerna i egna händer. Men Pythagoras är inte beskaf­ fad på så sätt heller. Det går inte att föra saken på tal med ho­ nom. Det enda jag vet är att Pythagoras som ung älskade en ung slavinna som hette Myrtale. Hon förblev honom lika fjärn och hka abstrakt som verkligheten i övrigt, vilken Pythagoras liknar vid tals namn och egenskaper. Verklig verklighet existerar inte för Pythagoras. Kanske åtrår han den där Myrtale fortfarande. Jag har hört 209

att han har frågat efter henne hos resenärer som anlänt från Naxos. Eller kanske han faktiskt är son till en gud och endast kan älska andligheter. Fast kärlek är inte något som det är meningen att jag skall ha förstånd på. Hippokrates säger att kärleken är en blodsjukdom. Så mycket väsen för en krämpa. Pythagoras undervisar Lysiades och säger att varje tings sanna kärna är ett tal. Mannen är ett tal och kvinnan är ett tal och rätt­ visan är ett tal. Lysiades sitter och gapar som en förstockad. Fast det är alldeles enkelt. Mannen: det som hänger mellan benen: ental. Kvinnan: tissarna: tvåtal. Ett plus två är tre har jag lärt mig. Det som bUr av. Ungen. Tretalet. Pythagoras kallar tretalet Tillblivelsen. Jag bankar in det i peloponnesierns huvud och ryggslut när Pythagoras är uppe på berget. Än rättvisan då.> säger Lysiades dumt. Rättvisan.>Det är det som blir kvar när du häller bort alla kulorna ur kulramen. Ingenting. Den finns inte. Icke-existensen är den fulltaUga förekomsten av allt det som inte finns. I samma utsträckning som rättvisan är en till intighet reducerad varighet och entitet. Rättvisan är något som varken har existens eller mening så länge den inte är reahserad och verklig. Pythagoras säger att rättvisan är nio, säger Lysiades. Nio.> Det är vad han säger i så fall. Men det är nog att ta till i överkant. Nio.> Säger han faktiskt det? Pythagoras som tror sig känna sakernas tillstånd och världens kvantitativa bestämningar känner inte ens torgets och bodarnas och gatornas lagar. Inte kan han pruta och inte kan han prata sig till ett rimligt pris som jag. Följaktligen känner han inte tingens rätta talvärde utan alltid ett högre och följaktligen mera oför­ 210

månligt värde. Därför ger han mig mera pengar till inköp pengar som han får av sin broder Eunostos - än jag gör av med. (Följaktligen är tingens kärna två tal, ett som det först ser ut som och ett som det är när man prutar och kan konsten.) Jag får således pengar över och kan betala Lysiades en slant för att hålla såväl honom som Pythagoras på gott humör, samtidigt som det blir en skärv över för mig att spendera på min egen hälsa. På Slaktaregatan inhandlar jag allt som oftast en bit välhängd får­ bringa som jag grillar på mitt grillställe och äter med ett stop friskt, lesbiskt vin till. Någon gång får jag tillfälle att förlusta resten av min kropp såsom den kräver och även jag själv behö­ ver, utan att samvetet, som sägs vara själens röst och som jag därför saknar, gör sig påmint med några betänkligheter. Såväl Pythagoras som hans tjänare Zalmoxis får ju nämligen på detta sätt sina sanna och rättmätiga behov tillgodosedda, den ena det ena och den andra det andra i enlighet med vars och ens natur. För den kroppsliga trevnadens del är läget dessutom nu gynnsamt. Den rildiga införseln av flickor från Mytilene på se­ nare tid har gjort utbudet generöst medan priserna sjunkit. Det är så att säga en givande tid. För att skyla min hals och mitt ur­ sprung klär jag mig i höghalsad kiton så där som männen från Kalkis när jag går ner till glädjehusen vid hamnen. Kalkiten är här, var är Tyrsenis, säger husets härskarinna när man som en annan herre sparkar upp dörren och stiger in. Det här är ett ställe där man för en gångs skull bhr respekterad och förstådd. Men jag har inte heller gett upp hoppet om Eunostos hustru. Varje gång jag har ärende till huset för att hämta en kruka olja eller ett horn med salt, ser jag till att skägget är borstat; håret oljat och rent. Är du här igen, slav. Vad vill du nu då? Säg inte så, frun. Jag är en fri man, numera. Zalmoxis var namnet. En gång slav alltid slav. Är det min lathund till svåger som 211

skall ha nåt igen. Kött har vi inte. Oljan är inte pressad än. Kött intresserar honom inte. Mig nog däremot. Både mer och mindre välhängt. Passa sig, dräng. Ta sig inga friheter. Friheten har jag fått men naturen är min egen. Ta bort handen, säger jag. Jag kan inte ta bort det som sitter fastvuxet. Hut, slyngel. Slöseri på resurser att frun inte har egna barn och bröst­ arvingar att njuta av dessa här tvenne så utmärkta och svällande juver. Vad vet han om det.> Jag tror att det skulle behövas byte av utsäde, sanna mina ord. Dåligt utsäde, dålig skörd. Oförskämt! För att vara ett tal är kvinnan allt bra krånghg matematik. En dag är jag kommenderad till Eunostos för att lyfta Pythagoras anspråkslösa underhållsbidrag. Eunostos är inte hemma men förvisso hans fina fru. Är han här nu igen, säger hon. Skall han ha pengar nu igen. Tror han att det är vi som gör pengarna.^ Tror han att vi är silvergruvan.>Vad.> Nå, när han engång är här kan han först göra lite nytta för sig. Kom med här. Hon tar stora nyckeln och går mot oljekällaren. Jag följer ef­ ter. En del deg måste knådas länge innan den börjar jäsa. Kan han komma och se vad det är med oljepressen, säger hon och öppnar dörren. Den pressen skulle nog behöva en rejäl omgång, säger jag. Det doftar mustigt och oljigt fylligt i källaren. Livets sav. Stänger han om sig. Stängt var det här, säger jag. Det bhr mörkt i källaren. Från en springa under dörren sipp­ rar det in lite ljus. 212

Eunostosfrun sliter upp håret, öppnar silverspännet som hål­ ler klädnaden samman över axeln och låter allt glida ner. Om vad som finns där under vet mina aningar redan fullt besked. Och kvinnan börjar skrika gällt drillande som jag hört att de trakiska kvinnorna gör. Vid Hera, kvinna ... De trakiska kvinnorna sUter sönder sina karlar i kärleksruset. Eunostos fina fru kommer så nära inpå att allt jag ser i dun­ klet är hennes svällande kropp. Hon skakar på allt som hänger löst, svällande och dallrande. Jag känner blomdoften och den väsande heta pusten från hennes andedräkt. Hon tar tag i min livrem och rycker till. Kör in den jäkeln, säger hon hest. Rör på påken. Ja tack, säger jag. Skall ske, frun. Strax, frun. Sätt fart på vevstången, för Herkules. Jag trodde att det fanns kraft och saft i han. Vänta frun, vänta. Pelaren i Efesos restes inte på en dag. Sätt igång och plöja då, dräng. Om det skall bli någon sådd. Varför är det alltid jag som skall göra allt arbetet. Kunde man inte tänka sig hte typ synergeia} Mildaste Afrodite. Är det sånt man skall behöva höra från en slav nuförtiden. Frigiven, frun. Frigiven. Sak samma, drängpojke. In med åbäket så tar jag tyglarna. Nej en skall inte söla. Det var en som sölade så han fick trillingar. Tyst odåga och håll takten. Tak-ten tak-ten. Eunostosfrun klämmer upp mig mot bänken och pressar på så att oljekrukorna runkar och skramlar. Hon vältrar sig över mig. Hon har dessutom åsikter. Jag subjekt, han objekt, trakier. Jag är den av oss här som står för rörelsen och aktiviteten. EnUgt modärn upplysningsfilosofi kommer det här att resul­ tera i olyckligt medvetande, frun. 213

Håll käften, för Pan. Det här suger, frun. Blås ut, blås ut. Och vildhavren flyger och sveper in över blomsterängen. Ett stånkande skri som från en åsninna får gråsparvarna att fly från sina tillhåll under takpannorna. Krukmakarna i sina kvarter högre upp längs gatan hör för ett ögonbUck upp med att forma och dreja sina hålrum, utbuktningar, rundningar och välsvängda kurvor och lyssnar förvånat ut i luften. Och längre bort, på Garvaregatan, tycker sig garvarna mitt under allt rådbråkande och bultande av hudar och skinn höra ett sällsamt ljud. Men allra längst bort, vid slottsporten, höjer vakterna sina lansar för tyrannen och folket fröjdar sig och ropar hurra. Hurra. Än så länge. Det blir sommar och det blir höst såsom det alltid blir sommar och höst. Det blir vinter. Den kalla boran drar ner från nordost med snö och is från bergen. Den sveder marken med sin vita frostkyla. Fukten på grottväggarna fryser på sina ställen till is. Jag och åsnan släpar ved och förnödenheter till grottan. I övrigt håller jag mig borta så mycket jag kan. Dessutom är jag en fri man numera. Fri, fast Pythagoras redan har glömt det. Fri att lämna mina spår var jag vill, hos vem jag vill, när jag vill. Ibland kan jag inte låta bli att skrocka för mig själv när jag tänker på fina frun. Vad går du nu omkring och skrattar åt, säger Pythagoras då. Åt våra minnen, herrn. Åt våra gemensamma minnen. Jag skrattar, fnyser. Jodå. En gång om dagen, minst, frustar det ut, minnet. Jag kan inte låta bh. Fina frun. Verkligen. Nu har han haft något skoj för sig, säger Pythagoras. Nu har han igen gjort något fuffens. Aptiten växer med måltiden, köttet pockar och pockar på utan 214

att bry sig om årstiden, ens natur är ens natur och eftersom människans löptid infaller varje gång tillfälle ges och framför allt om natten, har jag allt mer ont om pengar att muta studenten med. Han blir dessutom allt mer krävande för varje dag, och allt mer korthugget lakonisk och misslynt. Speciellt som Pythagoras bestämt att inte endast han själv utan vi alla skall leva på gräs och rötter. Vatten är vår snåldryck. Det foder vi måste nöja oss med skulle duga bättre åt vår enfaldiga åsna. Inte en enda rejäl fårbog får vi att bita. Inte heller bönor duger, eftersom bönor får kroppen att avslöja kroppens gärningar, säger Pythagoras. Kroppens gärningar är ogärningar, säger Pythagoras. Pytha­ goras vill vara alltigenom ren ande. Inga fula pustar där inte. Det var bättre att vara slav hos tyrannen än fri hos Pythagoras. Lyckligtvis sticker Ekkelo till mig när hon får en chans därtill en kokt benpipa, en oxsvans, klöven av en gris, en fårbringa, en bit torkad stör, en gädda, en bit multe, tonfisk eller havskatt, några musslor kokta i vittvin, en eller ett par bläckfiskar, några havsanemoner, en bit svärdfisk, ett stycke av en delfin, en ål eller några sjöborrar, (peloponnesern vet inte ens hur man äter sjöborre utan sätter i sig piggarna); en bit bröd, några ägg kanske, en näve rostade cikador, lite stekta sniglar, ibland bara en liten skål med förvällda och stekta lupinfrön när det är riktigt kna­ pert, hte ost för det mesta, rostade inälvor, komage, några torra hönsvingar, en kapun eller något annat som bhvit över i tyrann­ ens kök och som slavarna sedan fått dela på, en kanna vin, och som efterrätt några sötmandlar, några torkade fikon, ett eller annat vildpäron, lite vininlagda damaskenerplommon eller en bit honungskaka. Ibland köper jag en matbit på torget åt mig själv och peloponnesiern, och kräsen är han så faderlös han är. En mor­ gon är han försvunnen. Vi återser honom aldrig, men jag har hört att han trots sin ungdom tagit värvning hos mederna. Peloponneserna duger till ingenting annat än att kriga. Också för Pythagoras är pengarna slut. Eunostos vill inte ge oss 215

mera. Hans fina fru har skurit av tillgångarna. Hon är än mild och än vred på oss. Hon har skickat bud till mig och sagt att ef­ ter sådden skall det både vattnas och vältas om det skall bli nå­ gon skörd. Var håller du hus, min enfaldige mortelstöt. Dags att resa storen, sjöman. Skutan skall rammas både i fören och ak­ tern. Kom, vilde man, kom och gjut olja på mina lågor, låter hon hälsa. En del kvinnor tänder på packet. Jag för min del ... Jag skickar följande hälsning till svar: Ärade fru. Han själv Zalmoxis, ofrälse men friköpt, till vissan del ståndsperson dock, betackar sig vördsammast för värdig kallelse etc... M.v.h. Då blir hon alldeles utom sig vild och svarar så ljuvt och sött och milt i tonen. Min lilla blåsrörsadonis, kom sänd dina ljuva ärtor. Kom, o drillborrsskaft, kom kom skall vi borra tillsam­ mans, låter hon sin piga stå där och citera ur minnet och svamla i grottöppningen; sådant som frun tror att pigan inte förstår. Sedan minns jag inte mera, säger pigan, röd i nyllet som en töcknig solnedgång. På det viset. De trakiska kvinnorna lindar sina ord i honung men hugger tänderna i de karlar de älskar och sliter ihjäl dem. Man måste kanske ta sig ännu en funderare på det där med kär­ leken och kvinnonaturen. En tvåa med hållhake enligt Pythagoras matematik. Fast kärlek och sådant är det som sagt ingen­ ting som det är meningen att jag skall ha förstånd på. Han går inte omkring och skrockar för sig själv mera, säger Pythagoras. Är det slut på skojigheterna nu.> I den här kylan.> Och ser herrn inte att jag blivit bara skinn och ben. Om jag skrattar skakar kläderna av. Nå nå, du är vid gott hull du ännu. Har du inte rent av lagt ut en smula. Lite återhållsamhet skulle inte skada. Återhållsamhet.>När en annan har magrat så att en knappt känner igen sin skugga längre. Och om jag skulle säga som det är - men det gör jag inte - så den som har lagt ut är Eunostos 2 16

hustru. På tal om att lägga ut. Fast det kallas visst något annat. För att komma ur vår belägenhet och för att finna på råd, före­ slår jag för Pythagoras att hur skulle det vara om vi skulle företa oss en resa. Varje man i svårt trångmål reser till Delfi. Är det förresten inte där din farsa Apollon häckar, säger jag. Han som flyger och far och befläckar på avstånd. Kanske han kan ge nå­ got råd. Det är alltid hälsosamt att resa. En resa rensar sinnet och vidgar vyerna. Säger jag som aldrig har varit utanför Samos. Det är svårt att uppbringa ett fartyg den här tiden på året, men Eunostos som inte har något emot vår resa lyckas tack vare sina försänkningar i handelsbranschen och rederinäringen hitta en skeppare som ännu vågar trotsa havet och årstiden för att ta oss med till Aigina. Det är nämligen risken som är vinsten i affärer. Om jag hade vetat vad sjöfart är och vad som menas med risk och säsong skulle jag aldrig ha föreslagit det här. Det ensamma bredbukiga fartyg som för att undgå hamnavgiften väntar oss ute på redden ser inte alls ut som de stolta, samiska femtioroddare som jag kallar skepp och som nu ligger uppdragna på slip i arsenalen i väntan på årstid för krig och ärofull plundring. Är det där vårt skepp.> säger jag. Jag trodde att idén är verklig­ heten. Det är ert skepp, säger Eunostos som följt oss till hamnen för att ta avsked. En riktig skorv från Rhodos. Sett ett och annat. Och en bättre skeppare än Ariaios får man leta efter. Den lilla skorven är bred om buken som en drinkare och svart av beck. Seglet är också svart och slarvigt surrat kring mas­ ten. Bär hon sorg, säger jag. Pythagoras förstår sig inte på sådant här. Han förstår sig säl­ lan på världsliga ting. Jag pekar på skutan. Hon hgger och stam­ par för ankare i vågorna med årorna ute i väntan på att vi skall 217

kliva ombord. Sorg, säger jag på nytt. Det tycks ha hänt någonting ombord. Hon tycks ha sorg. Då kanske vi måste vänta ut sorgetiden. Egenthgen har vi ju ingen brådska någonstans. Vi har ju hela framtiden på oss. Tar du råd av din slav.> säger Eunostos. Slav och slav, säger Pythagoras. Hur som helst får man ho­ nom inte att hålla tyst. Eunostos ger sin broder en liten summa pengar som han undanhållit sin fina fru, griper honom om axlarna och önskar honom med tårar i ögonen allt gott och en välsignad resa. Jag vet att du är ämnad för större saker än att likt en kramhandlare som dina bröder och förfäder tjäna ditt uppehälle på varors och pengars värde. Vare gudarna med dig i dina företag, säger han. När vi hivat våra få saker ombord hissar skepparen genast sitt shtna segel, sätter fart på sina garvade roddare och styr ut på det förfärliga, ostyriga havet. Jag har sett havet varje dag i mitt tjä­ nande liv, men kände det, det gjorde jag inte. Så snart vi rundat hamnudden och tappat staden ur sikte börjar skorven häva sig och dansa och gunga än hit, än dit, och värre än en oxkärra som rullar över en stenbädd. Det knäpper och knakar i skrovet så man blir blek av fasa. Man tror att hon skall rämna i alla sina plankfogar varje stund. Magens vätskor börjar häva sig i sympati med havet, ty lika söker lika. Hela den magra frukost Eunostos bjudit oss på före avfärden kommer ut genom munnen som en brottsjö och skvalpar ut över däcket. De råbarkade sjömännen kan inte bärga sig av skratt, de skrattar och pekar på mig och ytt­ rar saker till varandra på obegripligt sjömansspråk. Jag är över­ tygad om att min sista stund är kommen så jag offrar överbord den enda rikedom jag äger, en skytisk amulett av förgylld brons som Ekkelo i sin sköna ungdom en gång fått i gengåva av en diplomat från Sardes. De svartmuskiga sjömännen skrattar ännu mera och säger att den kunde jag ha sparat, sina offer skall man 218

verkställa först när man ser att man har Poseidon emot sig. Poseidon emot sig? Vad är det här d i? säger jag matt. Det här.> Å, det här är bara lite styv kuling som gör att vi kommer snabbare framåt. Det luktar kök från akterdäck. Pythagoras sitter oawänt med ryggen mot masten och blicken mot horisonten. Skorvens kap­ ten försöker komma i samspråk med honom och få igång ny­ hetsförmedlingen. Till svar får han endast Pythagoras egyptiska tystnad. Han vänder sig till mig i stället. Friskt väder idag, medbor­ gare. Fin seglats. Hör så seglen stretar och drar. Ljuv musik. Vad skall man svara på det? Ingenting. Är han måntro fri eller träl.> Ja just det. Kan han berätta vad som på Samos timat.^ Eller.> Jag orkar inte just nu prata politik. Önskar att tillfället varit bättre. I alla fall lugnare. Den rasande stormen tjuter i masten och vågorna kastar skorven än hit, än dit utan styrning. Hur länge är det kvar till Aigina.^ säger jag. (Inte länge väl.>) Å, det beror på vinden. Två dagar, tre dagar. Lite mera och det går bättre. Första resan Mera vind.^ Och strax vankas det mat. Mat! Saltat hästkött från yttre provinserna. Som extra bonus på grund av säsongen. Och på grund av kriget. Storkonungens krig. Dubbel tilldelning, pilgrim. På grund av tiderna. Inte för mig. Vad då, främling.^ Ett skrovmål mat är den bästa medicinen. Vi har en utomordentlig kock ombord. Hästkött är dagens rätt. Storkonungens välfödda hästar. Hjältehästar. Stupade i strid. För friheten, medborgare. Tack, men nej tack. 219

Herren äter inte heller? Om det är så att han är slav? Fel på hälsan?

Melissos hälsar vänhgt på sin broder och omfamnar honom. Ögonen tåras på Pythagoras. Det är länge sedan broder, sä­

Nej han äter inte kött. Men lite korngröt. Inte kött? Det som är så hälsosamt. Men ingen fara. Lasten är full av säd. Spannmål till Athen. Allt till gott pris på grund av tiderna, broder. Athenarna svälter då det är krig. Lyckosamt för en del, olycka för andra. Vad är rättvisa? Kapten Ariaios distri­ buerar rättvisa. Tack, det räcker.

ger han. Hur lever hvet? Friskt drag och rum sjö, säger Mehssos kärnfullt. Jodå. Peng­ ar strömmar in i löpande mängd och flödar ut i dito belopp mi­ nus profiten. I smöret, broder; i smöret. Allt snurrar runt med lönsamhet som det skall, som trumman på ett tramphjul, eller som elementen i Anaximandros kosmos. Pengarna håller allt i arbete i ett evigt kretslopp, som när ormen biter sig själv i svan­ sen. Var det inte det sahg far försökte lära oss? Att det är i pro­ fiten som oändligheten uppenbarar sig för oss dödliga eftersom vinsthungern är den enda hunger som aldrig kan stillas. Och du, broder? Jag har hört att du slagit dig på pedagogik. Finns det faktiskt slantar i det? Genererar det omsättning och disponibla

Jag blundar för att inte fördubbla min olycka genom att be­ höva se sjömännen bita in på sina dubbla portioner, ljudligt och med god aptit, men sjukan blir bara värre av att blunda. Dubbel tilldelning av vin ingår också i resan och det vi redUgen betalt för. Jag kan inte föreställa mig en mera avskyvärd resa. Och jag som hade sett fram emot att komma bort från det där köldhålet Samos. Efter tvenne havsburna dagar, de värsta i mitt liv, kommer vi fram till Aigina där Pythagoras andra bror, Mehssos, har upprät­ tat ett handelshus för sig och sitt hushåll. Vi ros i land av två sjö­ män, som jag tackar genom att gripa om knäna och mumla en tacksägelse som jag just då hittar på. Jag har inga fler dyrbar­ heter att offra, så jag faller på knä på stranden och berör marken med mina läppar. Aldrig mer skall jag sätta mina fötter på ett däck igen. Inte. Och åtminstone inte efter att ha sett att man kan bo och ha det som Mehssos. Melissos hushåll, det är ett hushåll med stil och framåtanda det, säger jag. Kolla på altaret, herre, säger jag när vi träder in på gården. Ett altare för feta oxar, sanna mina yttranden. Här ser det inte ut som om det knusslades inte. Och porten sedan. Ge­ digen ek som färgats cinnoberröd och gnidits och gnuggats så att den glänser. 220

medel det? Pythagoras svarar inte direkt på frågan. Livet är inte bara krasst och affärsmässigt, säger han. Det finns en annan sida också. Vilken kan den vara? Den som inte handlar med sköna ting utan som förvaltar sköna tankar. Det är tankarna som är sanningen. Broder, broder, säger Mehssos. Tankarna kanske ger san­ ningen, men tingen ger hvet. Sympatisk man, den här Melissos. Vet du vad vår hädangångna far brukade säga, säger han. ”Lägg bara tillräckligt mynt i pungen, och det förändrar män­ niskan.”^*^ Skulle det då inte förändra världen med? Och det är den förändringen som äger rum omkring oss. Så varför inte ta del av det? Varför inte förändra världen och vara del av den? Jag tror inte det, säger Pythagoras. Inte på det sättet. Så vad har du tänkt dig, broder? Pythagoras säger att han genast vill fortsätta till Delfi med sin slav. Nu är man alltså slav igen. Han säger att han har ett ärende till Delfi. 221

Kommer inte på fråga, säger Melissos. Till Delfi? Alla bergs­ passen är igensnöade. Det är till och med svårt för en mula att ta sig upp till Delfi från Appiadalen den här tiden på året. Dess­ utom, säger Melissos, är det inte säsong ännu. Pythian är inte i Delfi på vintern eftersom hon då inte har besökare och beta­ lande kunder och endast i onödan skulle utsätta sig för den ohälsosamma ansträngningen att vara orakel. Spådomarna utta­ las av okunniga präster den här tiden på året, säger Melissos, så vad är det för en idé.^ Om det är för idéernas skull. Nej stanna här hos mig med din slav. Ge mig äntligen en chans att utöva Hte gästfrihet och broderskärlek. Dessutom, tillägger jag, vad är det för fel på Aigina. Slaven har synpunkter, säger Melissos. Han har det för det mesta, säger Pythagoras. Jag vänder mig om och vänder ryggen till. Var det inte bland annat du som ville till Delfi säger Pytha­ goras då. En sak i gången, säger jag. En sak i gången. Det var en som håsade så att damen fick missfall. Mehssos visar sina kraftiga, vita tänder och skrattar i skägget. Det var mig en lustig en, säger han. Jag skrattar också utan att veta varför. Vi blir alltså kvar i Aigina i lugna och angenäma tecken. En dag kommer det ett bud om att det i Eunostos hus äntligen fötts en välskapt arvinge. En klipsk, rödbrusig gosse. Vilken lycka, säger Melissos, och omfamnar budbäraren. Han ler sitt tandglänsande skäggleende. Det är lättare att nuförtiden få ett vanskapt barn än för ett sto att föda ett vackert föl, säger han. Vi gläder oss alla åt nyheten och Melissos offrar en vacker tjur kalv för sin bror och sin brorson som brukhgt är bland samoiterna. Jag räknar på fingrarna och gläder mig ävenledes, trots att jag inte deltar i offerfesten. Melissos hustru är för övrigt mindre grälsjuk än 222

Eunostos hustru. Jag tillbringar det mesta av min tid hos Melissos i männens sal. Visserligen längst borta vid bordsändan eller på en pall i ett hörn av rummet, men jag sitter med ett fyr­ fat för mina fötter, jag lyssnar till det livliga samspråket förnuf­ tigt manfolk emellan och äter riktig mat. Vildsvinstek eller kapun eller gödkyckling eller något annat som Pythagoras för­ smått och skickat bort till min ända. Det söta, blandade vinet vill Pythagoras inte att man skall bjuda mig, väl kännande trakiernas seder, ehuru jag visserligen är trakier endast till namnet och slav endast till gagnet. Pythagoras kallar mig igen sin slav; mig som han redan en gång gett fri. Han har låtit snagga mitt hår på slavars vis. Han kallar mig inte i andra människors när­ varo vid mitt namn; Zalmoxis. Han säger: slaven. Eller han sä­ ger: pojken. Du, pojken, säger han. Han säger att jag skall be­ möta honom med den respekt som tillkommer honom, herren. Respekt, säger jag då och visar med handen att det är lugnt. Respekt, säger jag. För min del är det lugnt. Det är inte jag som bråkar. Utan att säga sig vilja förringa gudarnas makt och prästerskapets anspråk, yttrar Melissos en hel del skeptiska och förklenande ord om oraklet. Världens mest överreklamerade Spa, det är vad Delfi är, säger han. Han ger oss därtill några profetior uttalade av Pythian att fundera över och uttala vår mening om. Även jag tillfrågas om min mening. Melissos säger: En krotonit som hette Leonymos hade blivit sårad i kriget mot lokriterna. Leonymos begav sig till oraklet för att få veta hur han skulle föra sig för att hela sina sår. Oraklet svarade: ” Bege dig till Vita ön. Aias kommer att uppenbara sig där och befria dig från dina skador.” Krigaren Leonymos begav sig därför till Vita ön. Där träffade han ingalunda Telamonsonen Aias, utan en lokrit med samma namn, som slog ihjäl honom. 223

Men det var sant, inte sant, orakelsvaret. Han blev befriad från sina skador. Vad säger du, Pythagoras.^ Oraklet kan inte vara entydigt. Frihet måste finnas. Frihet är hur framtiden gestaltar sig. Friheten är rummet för vår väg framåt. (Det där har Pythagoras från mig, men slavens kunskap och färdigheter är alltid herrens kunskap och färdigheter efter­ som herren äger slaven.) Och slaven.^ Vad säger du, pojken.> Dum den som sätter sin tillit till orakelsvar och inte förlitar sig på egna krafter. Han är inte så dum, slaven din. Jag skulle kunna säga samma sak. Dum den som sätter sin tillit till luddiga löften och avtalslösa ord. Det som räknas är överenskommelsen. Framtiden måste du säkra med giltiga kontrakt. Jag kan inte tro annat än att det har gått Pythagoras djupt till sinnes att jag en gång sade att jag är Pythagoras, eftersom det förhåller sig så, och eftersom den frie måste ha en slav för att vara sig själv och människa, och för att det hur som helst är omöjligt att bevisa att det förhåller sig på annat sätt. Det är be­ viset som är bekräftelsen. Jag är jag och du är du, sade Pytha­ goras mången gång och stötte ett finger i mitt bröst. Det var som om han försökte lära mig någonting med det han sade och framför allt med fingret han stötte i mitt bröst. En afton är vi på tu man hand i männens sal. Melissos har begett sig till Athen i affärer, ty det är affärerna som är betydel­ sen för Mehssos. Därför får jag sitta med vid huvudändan och ha det gott. Den kådiga veden knastrar muntert i brasan. Fyrfatet under bordet värmer. En av Melissos tjänare passar upp med fikon, ost, honungsbröd och vin. Oblandad vara, för Bakchos, när jag får ha ett ord med i laget. Jag stänker frikostigt av vinet i brasan och uttalar lukanskans namn. Samt en liten skvätt för Pythagoras nyfödde brorson. Det här är annat än hos Eunostos 2 24

det. Där satt man i ett skjul och svalt. När vinet löst en smula på våra tungors band och lättat våra sinnen berättar Pythagoras något som han har hört på torget i Aigina samma dag. Följande historia har jag hört av Epimarchos,^^ säger Pytha­ goras. Jag lärde mig något av den, och nu skall du lära dig något av den. Epimarchos har en vän, en viss köpman Eurytos från Chios, broder till poeten Paron. Eurytos hade på hemväg från Sinope blivit överfallen av sjörövare på havet utanför Lemnos. Eurytos och hans besättning lyckades slå rövarna tillbaka, men Eurytos förlorade olyckligtvis sin högra hand. Poseidon stod dem dock i det följande bi, och Eurytos lyckades föra det mesta av både båt och last tryggt tillbaka till Chios. Historien börjar här och den börjar så här: När lånet Eurytos hade tagit på lasten skulle betalas tillbaka gick han till sin lån­ givare, milesiern Archippos, och sade att han inte behövde be­ tala tillbaka lånet eftersom han inte längre var Eurytos. Är du inte lägre Eurytos, sade Archippos. Vem är du då.^ Det skall jag säga dig, svarade Eurytos. Om man från en udda mängd stenar tar bort en sten, är det då längre en udda mängd? Ingalunda. Det är en jämn mängd, sade Archippos. Han sjönk med en suck ner på bänken på sin akters breda bädd efter­ som han redan anade vad som skulle komma. Och en jämn mängd är en annan slags mängd än en udda.> Förvisso är det så. Och om man minskar ett mått med en del av enheten blir måttet ett annat. Så måste det vara. Och om man från en stol tar bort ryggstödet är stolen inte längre en stol utan något annat. Det också. Så att när man från ett visst begrepp fjärnar en del av enhe­ ten förvandlas begreppet till ett annat. 225

Så tycks det. En udda mängd blir en jämn och en stol blir en pall. Det är så som du säger. Därför, och av samma skäl, är den man du ser framför dig inte Eurytos utan en annan, som inte är skyldig dig någonting. Vid Zeus, sade Archippos då och rusade upp. Han flåsade och var röd i ansiktet. Han viftade med händerna såsom en man som jagar stingande bromsar medan han yttrade följande ord: Inte är det väl Eurytos händer eller hans kropp som är i skuld till mig? Det är det ord Eurytos har gett mig som har ställt sig i skuld. Hans /ogos. Du kommer ihåg att du hade en skuld till mig.> Förvisso gör jag det. Eljest skulle du inte ha kommit hit. Det är riktigt. Utan gått någon annanstans Alldeles så. Eller överhuvudtaget inte vetat om någon skuld. Det är som du säger. Och alltså gått ingenstans. Troligen. Utan suttit hemma och rullat tummarna. Det också. Ditt minne av din skuld har alltså inte förändrats. Vi talar fortfarande om samma skuld.^ Etthundra milesiska silverstater. Plus räntan. Plus räntan. Så att den som skuldsatte sig för etthundra milesiska silver­ stater och den som minns att han skuldsatte sig för den summan är en och samma person. Så verkar det. Den samme Eurytos som lånade etthundra milesiska silver­ stater av mig. 226

Det kan jag inte förneka. Nej det kan du inte. Var har du plåtarna? Det där, jag tror nog att jag måste gå jag nu. Hör du, Eurytos. Stålarna. Pengarna. Jag känner mig nog inte riktigt bra. Den här handen, du vet. Det känns som den var där fast jag vet att den är borta. Jag minns att den är borta men kroppen tror att den är kvar. Ibland kliar jag mig i huvudet med den. Med handen.^ Ja. Var och en med sitt. Och det fungerar.^ Jag tror det. Samme gamle gode Eurytos. Vet inte vad han tror, tror inte det han vet. Och inte har han pengarna på sig. Hur skall han kunna ta sig hem utan att hundarna pissar mot något av de ben som han tror att han har kvar.> Följaktligen - och det var det jag ville säga, säger Pythagoras. Följaktligen är människan i huvudsak inte en kropp ty eljest skulle Eurytos ha rätt i sin dispyt (ty människan förändras som bekant alltid och hela tiden) och Archippos milesiern skulle för­ lora sina pengar. Därav skulle dessutom följa att ingen längre skulle låna pengar till handelsmännen eller till andra som bedri­ ver förvärv genom att köpa billigt och sälja dyrt. All fjärrhandel skulle upphöra och själva tiden skulle bh en annan, ty vi skulle ännu en gång leva som på Agamemnons tid - en tid som sak­ nade både pengar och själsuppfattning och logik. Demokratin skulle vara opåtänkt och visheten skulle vara ofödd. Rättslöshe­ ten skulle åter bli norm och giltighet, ty ingen skulle kunna straffas rättmätigt i enlighet med sina handUngar ty ingen åta­ lad människa skulle vara den samma som den som begått brot­ tet. Den starkastes rätt skulle åter råda. Människan skulle där­ till upphöra att vara människa och i stället bestå av ett otal be­ 2 27

stämningar såsom enhandad, enarmad, enbent, obent, oarmad, armlös, enögd, blind, enörad - och fastän den ena förändras ge­ nom att växa och den andra genom att danka av och vi alla för­ ändras hela tiden och från en dag till en annan inte är den­ samma utan ständigt en annan såsom allt det som av naturen växer och förändras eller dankar av i enUghet med tidens mått och sina egna förutsättningar, och såsom allt förändras och ing­ enting någonsin över en period av tid är ett och det samma (som Herakleitos efesiern säger). Ja. Det där, vad skulle jag säga? Jo. Följaktligen är människan inför sig själv och inför en annan i huvudsak en själ, och hennes enhet och personlighet är given av ett sammanhang som hålls ihop av hennes minne inom hen­ nes egen och enda kropp och hon är den hon är därför att hon minns att hon är den hon är.

Sextio drachmer, ropade slavuppköparna som hade samlats på torget. Den där är inte ens värd fem drachmer. Den var beskedlig och kunnig i mångahanda ting, sade till­ syningsmannen. Den ägde nästan det som liknar en logos. Vad hjälper det när den bara har en arm. Det är kroppen som är värdet. Kunnandet finns i huvudet även om det inte syns, sade till­ syningsmannen. Det är kunskapen och färdigheterna som är värdet. Kunnandet är bara till nytta så länge det kan utföra något, ropade någon. Jag skulle inte ens ta den för fem drachmer, ro­ pade en annan. Vem skulle vilja föda en enarmad odugling.^

Betydersäger jag. Pythagoras har nämhgen nu talat färdigt. Det betyder, säger Pythagoras. Det betyder att själen är krop­ pens essens på samma sätt som siffran är myntets, och Uksom du kan göra ett hack i ett mynt och ändå ha ett mynt av fullgott värde kan du göra detsamma med kroppen utan att dess väsent­ lighet förändras eller byts till något annat. Jag har hört en annan historia, säger jag då. Jag hörde den för länge sedan i tyrannens källare, då på Samos. Tyrannen hade en slav från Kyrene. Den kallades därför endast kyrenen, och den deltog i byggandet av muren. Nå. Kyrenen fick en dag sin högra hand krossad under ett stenblock. För att förhindra kallbrand i armen sågade barberaren av armen ovanför armbågen och brände såret för att blodflödet skulle stillas och såret läkas. (Det ansågs nämligen på Samos att barberare är de rätta personerna när något skall kortas av.) När såret hade läkts tog slavtillsyningsmannen slaven med sig tiU marknaden och sade att han ville sälja den.

Betyder ... säger Pythagoras, ty min historia är nu slut. Betyder ingenting, säger jag. Absolut ingenting. Bevare oss Allfadern för det. Endast för den som anser att talet är allt eller allting talet betyder det någonting. Men en slav skall man inte ta riktigt kontant. Fast samma slags mjölk har vi druckit. Det är vad jag säger. Det jag tänker inom mig själv (i den mån detta själv är en substans som utöver sitt varande som fö­ remål också kan tänka) är detta: Om människan är ande, vad är då jag, Zalmoxis.> Jag är en icke-människa, ty jag är kropp och endast kropp och skall så förbli åtminstone tills Pythagoras kan bestämma sig vilket ben han och jag skall stå på. Och ifall jag skulle protestera mot uppgiften att vara ändamål och redskap för en annan och uttrycka en annan och motsatt åsikt? Vad skulle hända ifall jag sade att jag är en människa. Då skuUe ord stå mot ord, men eftersom ord är detsamma som för­ nuft är mina ord oförnuft utan betydelse, och det jag säger är inte ens ord utan blott ljud utan mening. Prhklstrkratschinabritchisitch hokopoko oh va fan culo bush jr. Vi/szontlåtåsra

Den här slaven var en gång mångkunnig och värd minst sex­ tio drachmer, sade tillsyningsmannen.

kedvés baråtom! I översättning: Det är makten som är betydelsen. Det är

228

229

makten som står för definitionerna. För övrigt protesterar inte slaven genom att mot sin herre hävda att den är människa eftersom slaven älskar sin herre. Och slaven inte bara älskar sin herre; slaven är tvungen att älska sin herre, ty slaven kan inte hata sin herre och inte ens vara hkgiltig för sin herre. Ty ifall slaven trots all omöjlighet skulle känna att den inte älskade sin herre utan tvärtom skulle tycka att den hatade sin herre, vore det omöjligt för den att erkänna sitt hat mot sin herre som ett hat mot herren, ty ifall och i händelse av att detta otänkbara skulle hända, och hatet emot all eleatisk och peripatetisk logik skulle slå rot och därmed sätta uppdämd grä­ melse i rörelse och låta hätskhet och hat börja välla fram i ord och i handling, skulle detta igångsätta ett våldsamt skeende kal­ lat uppror som antingen skulle göra slaven fri eller död, varige­ nom slaven skulle upphöra att vara slav vilket skulle bevisas. Följaktligen kan inte slaven hata sin herre, men inte heller tvivla på sin herres fullkomlighet, eftersom den fruktar att tviv­ let på herrens fullkomlighet skulle få herren att förkasta den som om ömsesidighet dem emellan fanns vilket det inte gör. Därför måste slaven - för att vara slav och för att fortsätta att vara slav - älska sin herre. Och därför kan slavens hat mot sin herre endast uttryckas som ett vrångt och förvridet självhat och som en förtvivlad och fåfäng bön om att herren skall vara mild och god och ha förbarmande och älska den. Slaven kan endast älska herren men herren kan aldrig älska slaven, eftersom herren då på samma sätt och enligt samma lo­ gik skulle upphöra att vara herre. På grund därav vänder slaven herrens uteblivna kärlek i självförakt, ty den som ej är älskad och ej värd att älskas upplever i det uteblivna kärleksfulla gensvaret endast sin egen uselhet. Och de ord slaven uppstämmer - ord som inte ens är ord utan dumheter och ljud - är ingenting an­ nat än lamentationer och klagovisor över dens egen uselhet, och hallelujarop och lovprisningar till herren. Dessa ljud förstår her­ 230

ren emellertid inte. Slaven kan endast älska en annan slav och hkvärdig, men på samma sätt som alla känslor hos slaven är förvrängda är också denna känsla förvrängd. Att vara slav är att lida och att vara underkastad och att vara utsatt för påverkan. (För grekerna är allt detta samma sak och skrives med samma ord och det är fri­ hetens motsats.) Därför kallas kärlek till en annan lidande och underkastad med-lidande. Så talade också Zoroaster. Men det här är det inte meningen att jag skall ha något för­ stånd på. Dock. Då och enär och förty jag också är Pythagoras och så­ lunda herreslav eller slavherre tiUika, kan jag uttrycka min olust och mina farhågor inte som ett hat mot utan som ett tvivel på mig själv. Medan min lovsång som är en lovsång till herren sam­ tidigt är en lovsång till mig själv. Och ifall det så är ordnat och därtill föranstaltat, att slavens arbete är herrens resultat, så borde väl i fridens namn herrens tankar vara slavens alster. Måtte alla gudar och halvgudar vara mig nådig då jag nu har talat så mycket om detta som inte länder någon till någon som helst nytta. Det är fortfarande vinter och regntid. Männen sitter för det mesta inne vid brasans goda värme och diskuterar sina stor­ slagna planer för framtiden medan stormen tjuter i skorstenspipan och vinden smäller i fönsterluckorna. Redarna och gross­ handlarna lyckönskar sig själva och tackar gudarna att de inte behöver befara det vida havet vid denna otjänliga tidpunkt, vil­ ket jag väl förstår. De bjuder mig sina åsikter utan att bry sig om mina, och bjuder mig även, när kvällen sjunkigt undan mot natt, på sitt vin och sina sorger. Melissos ordnar när han är till gårds det ena gästabudet efter det andra för att knyta sina kollegor närmare till sig, hsta sig till konkurrenternas avsikter och bota 231

sin egen leda vid sysslolösheten, ty det är sysslorna som är be­ hållningen när vinsten dragits av. En afton är även Melissos gästvän, akajern Nestor bjuden. Hans blick är fylld av horisonter, utskärs seglatser. Efter maten och dryckesoffren blandar sig Nestor i samspråk med Pythagoras eftersom han säger sig ha hört om dennes resor och själv vill vidga sitt vetande med kunskap om främmande länder och ting. Nestor förefaller därtill vara tjusad av att Pythagoras övergått till att tala akajernas och de övriga dorernas klingande tungomål. När Pythagoras berättat sin historia och framfört orsaken till vår vistelse i Aigina - en vistelse som vi hoppas skall bli kort, även om vi för Melissos gästfrihets skull hoppas att den skall bli lång - säger den gråskäggsprydde Nestor: Res västerut, unge man. Res västerut. Där i väster finns nya städer och ett nytt land som grekerna kallar Storgrekland, berättar Nestor. De stolta akajerna har se­ dan urminnes tider bott i mitt hemlands dalar, säger Nestor. Där födde de upp hästar, offrade till gudarna för att stona skulle bli dräktiga, och gladde sig samt utbytte lyckönskningar med varandra när ett vackert föl hade fötts. De vallade sina får och vårdade sina vingårdar. Men i Akaja är dalarna trånga, marken stenig, sommarsolen brännande, vinterstormarna isande, och aldrig är där riktigt bra.^* Det fanns snart ej mera jord att dela på bland bröderna när gården skulle skiftas, ej heller hemgift åt döttrarna när de skulle giftas. Där fanns endast fattigdom i rikhgt mått. En del flydde svälten upp i bergen och levde som stråt­ rövare längs färdvägarna. Andra beckade sina skepp och seglade västerut. Mot det nya Grekland. Mot det som kallas Stor­ grekland. Som gränsar till väna och fiskrika hav åt tre håll, och till de fredhga itahkerna åt det fjärde. Där gror kornet, mullen är svart, vinet sött och boskapen står i gräs upp till knäna. Ox­ arnas lår är grova som ekarna på Helikons sluttningar. Res där­ 232

för till Kroton, unge man. Så säger Nestor, akajern. Jag för min del säger: Det låter ju fett och gott. Så varför gör vi inte det.^ Varför drar vi inte vidare, till Storgrekland.^ Över havet, pojken.^ Över havet Just det. Storgrekland ligger på andra sidan havet. Innan man öppnar sin käft borde man ha kunskaper i geo­ grafi.

233

jämn och stadig, trots årstiden. Pythagoras låter dem tro det. Låter andra bygga upp en legend, sakta men säkert. Mig säger han emellertid att det beror på att han känner vindarna och är

v dessa och andra skäl reser vi aldrig till Delfi. När de flesta båtarna ännu ligger uppdragna på land för att diktas och beckas, tackel och tåg ses över och orderböckerna fyllas, packar vi våra saker samman med mina onda aningar och Pythagoras förhoppningar, lämnar Melissos goda kosthåll och lägger ut med ett korinthiskt fartyg med kurs mot Kroton. Det hjälper inte hur jag än klagar, sliter mitt hår, rullar mig i stoftet och sä­ ger att vi ju skulle till Delfi. Vi skulle ju invänta det goda sommarvädret; värmen och stiltjen. Vi skulle ju besöka det väna Delfi, världens centrum, tillvarons rättesnöre och Pythagorasfaderns heliga hemvist. De korinthiska sjömännen är de allra bästa och mest orädda av alla sjömän, säger Mehssos i tron att det skall lugna mig. De räds ej det stormande havet ens under den leniska månaden, när dagarna är skadliga, boskapen hungrar, och köldens sorghga dok sänker sig ner över jorden, säger han.^^ Som om det skulle göra mig lugnare. Han skänker därefter mig och Pythagoras ett bälte av kork att bära kring kroppen. • Vad skall vi med det till, säger jag. En skall inte utmana gu­ darna och inte streta mot naturen. Poseidon skonar den handhngskraftige, säger Melissos.

A

Det är också nordan och kall bora den dag vi först siktar Kroton. Den hyperboreiske Apollon har varit vår vägvisare och färdle­ dare ombord på skeppet. Det är i alla fall vad sjömännen säger, att det måste ha funnits en gud ombord, eftersom färden var så 234

vän med dem. Det är en sak att anlända hem, och en annan sak att komma till ett ställe som är en ny och oprövad möjlighet. Vi anländer makligt roende mot vinden in till den Ulla hamnen i Kroton, på andra sidan haven. Vi är de första som anländer sjövägen den säsongen, varför mycket folk har samlats på kajen för att få de senaste nyheterna från yttervärlden och ta reda på avsikten med vår resa. Sjömännens berättelse om vår jämna seglats väcker innevånarnas nyfikenhet. Det berättas redan på torgen och ga­ torna att Pythagoras kommit flygande till Kroton på en gyllene pil. Historien om den gyllene pilen är emellertid denna: Pytha­ goras har av sjömännen som seglar på de varma oceanerna bortom det Lyckliga Arabien (som är det Arabien som ligger bortom det Steniga och det Sandiga Arabien) lärt sig att förfär­ diga och i masttoppen rigga upp en pil som ständigt visar vin­ dens effektiva och verksamma riktning. Pilen visar därmed det bästa sättet att svänga seglets bom för att fånga upp all den vin­ dens kraft som piskar vågornas ryggar och besparar roddarna deras arbete, ty det är kraften som är arbetet. Denna pil av för­ gylld brons, som Pythagoras lät en smed tillverka i Aigina, gav vår färd en jämn gång och en trygg framkomst. Senare skulle det rentav heta att Pythagoras kom flygande till Kroton på en eld­ pil, trots att jag färdades och svalt med honom och vi ankom till Kroton samtidigt väl iförda våra varmaste kläder. Pythagoras låter mig genast efter landstigningen gå runt i staden med en trumma på magen och en megalofon vid munnen för att förkunna att han ämnar hålla ett tal till stadens ungdom. Egentligen är det min idé. Man skall dreja medan leran är mjuk. Pythagoras har mig att säga - och det har jag rått honom till väl vetandes att skandaler alltid väcker oberättigat uppseende och 235

ibland rentav kravaller - att han vill tala såväl till ynglingarna som till flickorna i Kroton. Redan när jag uttalat min idé ångar jag den genast när jag inser vad den kunde ge upphov till. Skulle det ändå inte vara säkrare att han gör det själv, tillägger jag då. Med tanke på det allmänna bästa och säkerheten. Inte för att jag är en räddhågad människa eller kanske slav utan för att jag är en fredlig sådan. Och hur skall man veta att de lyssnar och litar på en nyss frigi­ ven (om det alltså är så att man är frigiven?). Uppträd myndigt så lyssnar de till dig. Hur skulle jag kunna uppträda myndigt inom min skranghga kroppshydda .>Med en bit mat skulle min röst bli mera bärkraf­ tig. Lite honungssötat vin skulle få talet att flyta. Aldrig har jag märkt att talet inte skulle flyta för min tjänare Zalmoxis. Vid den tidpunkt på eftermiddagen när torgen åter börjar fyl­ las av folk går jag ut för att förkunna Pythagoras ankomst till Kroton såsom jag bhvit tillsagd och som jag själv finner för bäst. Inte för allt fläsk i Arkadien skulle jag vilja göra det här men jag gör det. Och med skandalen går det förstås som jag trodde. De gamla stötarna på torget knorrar och muttrar när jag med mun­ nen vid talröret uttalar ordet jämlikhet och nämner de unga flickorna. Slikt hör inte till akajernas bruk och seder, säger de och hötter åt mig med sina knotiga stavar. Vad är det här för en landsortshåla, säger jag. Har ni inte hört talas om det modärna samhället, säger jag till deras förargelse. De knorrar och tittar på varandra. Är han en slav eller en fri, och varför talar han till oss han på detta sättet.> Jag är samiern Pythagoras skrivare och adjutant. Hälften slav och hälften människa. Man tar inte stort fel om man säger att jag är gudarnas budbärare. Negationen av ett stort fel är mindre än ett mindre fel i enlighet med förnuftet och den eleatiska lo­ 236

giken. Alltså nästan inget fel alls. Ja ja. Och vem är han, den där Pythagoras.^ Sjömännen säger att han är ett slags gud. En modärn gud. En intellektuell. En upplyst man. Rest mycket, sett mycket. En man från stora världen. Sann gud, och sann människa. Ett helt plus ett helt ger måttet rågat. Kom och lyssna på honom, ni getaherdar. Och ta edra jungfrur och flickor med om ni vågar. Getaherdar! Det var vi som besegrade Troja. Så kan man nästan höra dem mumla och hötta med käpparna i stoans sval­ kande skugga där hågkomsterna om alla ogjorda hjältedåd bor. De enda som här faktiskt ägt rum. Staden Kroton är faktiskt en rutten, fiskstinkande landsortshåla. Och här har Pythagoras tänkt sig att vi skall slå oss ner. Ring­ muren är det enda i staden som har något slags resning. De som byggde den trodde mycket om sig själva och staden, det syns, men sedan tycks orken ha tagit slut. Det som muren innesluter är inte värt ett så mäktigt beskydd. De flesta husen är små och enkla. De liknar mera jordhålor än boningar för stolta akajer. Akropolen är knappt mer än manshög; en som sträcker upp händerna. Den är bara till en del utbyggd och befäst men kom­ mer även i färdigt skick att se futtig ut. Templet är rest på tunga, grovlemmade pelare av smutsgrå sten. Skatthuset är ett slutet stenskal kring en torftig uppbörd. Här finns ingen jonisk ele­ gans och förfining. Allting är ålderdomligt och grovhugget. De klumpiga skulpturer som kanske under en heroisk forntid kun­ nat väcka skräck och förundran utmanar numera endast löjet. Grinande stenlejon, gapande gorgoner, grimaserande barbar­ iska huvuden som till och med småbarnen rycker på axlarna åt. Undermåligt arbete, hela vägen. Här finns ingen framåtanda. Här finns ingen arbetsetik. Under akropolen har emellertid de män som har makten i staten anlagt en stadsdel med hus som 237

passar dem själva, handeln, och ämbetsutövningen. De husen är byggda av en sten som går i färg med den rosenfingrade gry­ ningen. Det sägs att Kroton grundades under det tredje året av den sjuttonde olympiaden. Men akajerna var inte här först. I år­ hundraden seglade fenicierna förbi krotoniternas udde, siktade in kursen från den ena utskjutande landtungan till den andra, reste offergärder och måsskitvita kummel på höjder och uddar som de kallade med andra namn än de välkända och passande som stadens nuvarande förfäder fann det lämpligt att nämna sin hembygd vid. Akajerna kallade udden med den skyddade viken Kroton. Inne i viken hade fenicierna en ankarplats, en nödhamn som skydd både för den heta, kvalmiga notos-vinden och den fruk­ tade, isande boran. Några byggnader härjade av tiden och en ensam offersten ute på udden vittnar om den forna närvaron av andra, främmande gudar. Dessa hade inte sett till ett enda offer sedan fenicierna for sin väg. De hade därför fått svälta länge och törsta intill förbannelse. Till slut omgjordade de sina länder, grep sina stavar och gav sig av på ett för gudar lämpligt sätt. Det är havet som är färdvägen. Havet är framkomligheten. Över havet gav sig gudarna iväg. Och över havet kom akajerna när de inte längre behövde frukta feniciernas skepp. Fenicierna vände på den tiden sina segel efter andra vindar och styrde sina bredbukiga fartyg längs sydhgare rutter. Akajerna kom i krigs­ skepp, klädda i harnesk av läder, med hjälmar av brons och svärd av järn - det var för järnets skull de hade kommit. Havet är den utmaning som får hellenerna att tänka stort och fritt och stän­ digt på vinning, men järnet är redskapet. Varför gav sig akajerna iväg från hemlandets trygga dalgångar och kuster.^ De äldsta krotoniterna kan ännu berätta de legen­ der de hört i sin barndom och de är de samma som Nestor be­ 238

rättade för oss i Aigina. Fattigdomen var orsaken. De usla arvslotterna var orsaken. De blev till slut så små att de inte längre förmådde föda husbonden och hans avkomma, än min­ dre kreaturen och slavarna. De modigaste bröt upp och gav sig iväg. Några blev stråtrövare utmed allfarsvägarna. Andra rövade fartyg som seglade förbi längs kusten. En tredje grupp flyttade. Den första eskadern på åtta skepp hissade segel och seglade ut med de äldstes tvivel och fädernas välsignelser som färdkost. Även Akaja togs en gång i besittning av inflyttare, sade fäderna. De var våra förfäder och heroer. Det var akajernas gyllene tid. Bättre kämpa för ett dristigt hopp än overksam tyna bort som fattighjonen i drängstugorna. Eskadern på åtta skepp och två fraktfartyg anfördes av Myskelos, Alemons son. Myskelos hade hört talas om en hamn vid Aisaros mynning, övergiven av fenicierna. Myskelos seglade till Delfi och rådfrågade oraklet om vart han skulle vända stäven, och var han borde plantera sina vinstockar och slå sig ner med sitt folk. Svaret han fick tolkade han med rätta som så att han skulle ta hamnen vid Aisaros mynning i besittning och att Herakles därvidlag skulle stå honom bi. Blott några feniciska präster bodde kvar ute på Krotonudden i usla hyddor, ty kon­ junkturerna hade blivit andra. Jonierna hade tvingat bort fenicierna medan akajerna skördade frukterna. För hellenerna var det gryning som för fenicierna var skymning. Aftonstjärnan och morgonstjärnan är en och samma stjärna med olika namn, men ter sig olika för olika folk och i olika väderstreck. Fenicierna hade lärt grekerna att styra efter stjärnorna så att de kunde segla hela natten, utan att ta iland. Myskelos lade ut från Korkyra en tidig morgon med kurs på solnedgången. Han seglade med sitt folk hela dagen och hela natten och hela därpåföljande dag innan han siktade sydspetsen på italikernas land. Där steg han i land med sina hjälmklädda soldater, slog ihjäl allt som rörde sig och tog landet i besittning för sig, för sitt folk, sina får, sitt ut­ 239

säde och sina vinstockar. Hästarna och oxarna skulle skeppas in senare. För att undvika att det som hände i Samos skulle upprepa sig i Kroton har jag uppmanat Pythagoras att inte sätta sitt ljus un­ der skäppan och inte ställa undan sin Hermes i förrådsrummet utan genast skrida till verket och förkunna sin ankomst och sitt uppdrag i staden så länge nyfikenheten på honom varar. Det late får icke upp något villebråd, och det som en gång fallit i glömska är svårare att återuppväcka än en slocknad satyr. Sjö­ männen sprider redan ett rykte på gator och torg att Pythagoras är en gud eller en halvgud. Jag bättrar på ryktet så gott jag kan med mitt talrör. Jag ställer mig i gathörnen och förkunnar att mannen som upplevt världens sju underverk och som känner såväl Österlandets som hellenernas alla visdomar har anlänt till staden. Över haven har han kommit, beledsagad av en gyllene pil, säger jag utan att just alls överdriva. Till krotoniternas ut­ valda stad har han kommit, en gudarnas like. Samling för alla ungdomar i Palaistran i afton, skriker jag i mitt talrör. Såväl ynglingar som ungmör. Såväl pojkar som flickor. Samling i af­ ton för Herakles stolta ättlingar. Kom och se mannen, gudasonen, den av en jungfru födda, skriker jag och efterUknar i mitt skrikande sanningen. Kom och lyssna till undergöraren. Sjö­ männen tror nämhgen att Pythagoras kan göra under efter det att Pythagoras visat dem var de skulle kasta ut sina nät för att få fisk. Det lyckade fiskafänget berodde emellertid endast på att jag pekade ut för Pythagoras var delfinerna jagade sin föda, och var alltså delfinerna följande sin natur upptäckt att det fanns fisk. 30 Kroton är inte Samos. Endast doften av hav är densamma. Det har blivit afton och Palaistran har fyllts med folk. Inte bara ynglingar utan också deras nyfikna fäder. Mest nyfikna fäder. Ingen gud har besökt Kroton tidigare. Pythagoras har klätt sig 240

i sin vitaste linneklädsel. Han har ställt sig på ett podium av polerad sten och höjt händerna för att äska tystnad. Hans långa, oflätade hår lyfts av vinden. Hans höga och rena panna blänker. När folkmassan tystnat häver han upp sin röst. Han ger sina ord vingar, tilltalar det församlade folket som mest består av gam­ lingar och säger: Ungdomar i Kroton. Jag har aldrig hört Pythagoras tala på det sättet. Det är som om det faktiskt vore en gud som talade inom Pythagoras, med hans röst. Han talar till ynglingarna och deras nyfikna fäder på en klingande doriska om hur det är att vara ung. Han talar om ungdomens förhoppningar, om visheten och om kärleken till densamma. Men han talar också om betydelsen att vörda sina föräldrar. Det har jag särskilt framhållit för honom. Säg så, har jag sagt. Att ungdomen bör vörda sina föräldrar. Det är ett sä­ kert kort och gör ett gott intryck. Säg så, har jag sagt. Ungefär så. Som ett tips. Att ungdomen skall vörda sina föräldrar. Det gör intryck, har jag framhållit. Åtminstone på föräldrarna. De som har inflytandet och som sitter på tillgångarna. Det är till­ gångar vi kommer att behöva här i Kroton. Tillgångar och lik­ vida medel. Så har jag sagt. Om vi skall stanna i Kroton vill säga. Om vi alltså skall uträtta någonting här. Jag menar, Sybaris lig­ ger ju inte långt borta. På tal om tillgångar och resurser, alltså. Ungdomar i Kroton. Ni är unga och ännu uppfyllda av förund­ ran över er egen befintlighet i denna tillvaro. Då skall ni veta att ni för er tillblivelse står i samma skuld till edra föräldrar som en död skulle stå till den som fört honom tillbaka till ljuset. Det är därför rätt att älska och ära sina föräldrar mer än någonting an­ nat, och att ej göra den besviken som först av alla och i allra högsta grad gett er livets yttersta, nämligen existensen. Ty allt som producerar någonting är bättre än det som är resultatet. Såväl i universum som i livet, i staden och i naturen har det fö­ reträde som kommer före i förhållande till det som följer efter. 2 41

Gryningen är bättre än skymningen, öst är bättre än väst, bör­ jan är bättre än slutet, födsel är bättre än död och den som av­ lat något är bättre än avkomman. Av eget intresse iakttog jag publiken hela tiden och såg hur de gamle nickade välvilligt och instämmande till Pythagoras ord. Det var ett bra kort. Orsaken och ursprunget till er är edra föräldrar, fortsatte Pythagoras. Om vi är medvetna om detta, nämhgen att våra för­ äldrar och förfäder gjort oss mera gott än någon annan, är det inte heller möjligt att fela mot gudarna. Ty gudarna skall otvi­ velaktigt ha överseende med den som ärar sina föräldrar. Att hålla gudarna i aktning har ju våra föräldrar också lärt oss. Uppför er så mot varandra, att ni aldrig göra edra vänner till edra fiender, utan handla tvärtom så att edra fiender blir edra vänner. Högakta som goda söner och döttrar edra föräldrar och bevara ett gott kamratskapsförhållande till edra vänner. Ungdomar skall bilda och behärska sig ty båda tjänar samma nytta: att skapa en harmoni mellan kropp och själ. Hur obe­ tänksamt är det icke, att å ena sidan anse tänkandet vara av allra största vikt, och å andra sidan inte vilja använda tid och an­ strängning till att öva upp sitt tänkande. Att enbart ägna sig åt kroppsbildning är som att skaffa sig en dålig vän, ty dess verkan lämnar en snart i sticket. Andlig odhng däremot stannar hos en likt en trogen kamrat ända till döden. Ja några skänker den till och med ett odödligt rykte. Andlig bildning ger en inre skönhet som är gemensam för de bästa inom sin generation. Ty det som dessa finner kommer att utgöra innehållet i bildningen för de andra. Enligt sin natur är bildning det mest betydande goda som en människa kan äga, ty vad som eljest prisas hos en människa, såsom styrka, skönhet, sundhet eller tapperhet, är antingen omöjligt att överföra till en annan, eller går förlorat för en själv när man gett bort det, så­ som sker med rikedom, ämbeten etc. Endast den andliga bild­ 242

ningen är sådan att man har den kvar även efter att ha gett bort den. Ja även mer: ju mer man ger ifrån sig av sin vishet, desto mera har man kvar av den, ty att lära andra är att lära sig själv. Det är bildningen som skiljer människan från djuren, greken från barbaren och filosofen från genomsnittsmänniskan. Denna överlägsenhet hos den bildade är mycket omfattande vilket gör honom mycket sällsynt. Man har i en stad - nämligen er egen lyckats frambringa sju män som i Olympia löpt snabbare än nå­ gon annan. Däremot har man i hela den vida världen bara lyck­ ats hitta sju män som utmärkt sig tack vare sin vishet. Sålunda och på detta sätt talade Pythagoras till ungdomarna i Kroton^\ Det eftersatta Kroton behöver i sanning en uppryckning och ett landmärke. Följande dag vänder sig Pythagoras till det Styrande Rådet med en anhållan om att få öppna en skola för stadens ungdomar - såväl flickor som pojkar - där de skall bibringas vetande och kunskap i enlighet med de allra modärnaste prin­ ciper. På samma gång skulle de få lära sig att vörda sina fäder. Kunskap är det nya honnörsordet, har jag sagt åt Pythagoras att säga. Kunskap och bildning. Vi lever numera i ett kunskaps­ samhälle, har jag sagt att han skall säga. Fäktning, slagsmål, dammiga brottningslekar och hästkapplöpningar är ute. Sådant håller numera bara obildade barbarer på med. Numera lever vi i ett informationssamhälle, uppmanar jag honom att säga. Det är kommunikation som gäller. Det är det nya. Kommunikation och bildning. Något vet han väl själv också, men för att säga som det är: Pythagoras lever i en annan värld än vår jordiska. Han förstår inte sitt eget bästa. Hans värld ljuder av himmelska harmonier och vad vet jag; proportioner och välljud styrda av gudar och underbara talförhållanden. Ifall inte jag dagligen skulle fram­ hålla sanningen och realiteterna för honom skulle vi inte få 243

någonting gjort. Rådsmedlemmarna - av vilka många var på Palaistran dagen innan - diskuterar propositionen länge och väl. Det modärna inom ramen för Pythagoras föreslagna spetsenhet inom utbild­ ningen ställs mot det traditionella och det hävdvunna. Bekym­ ret för den nutida ungdomens sedeslösa leverne ställs mot de förväntade resultaten av Pythagoras pedagogiska program. E f­ ter omröstningen konstateras att en knapp majoritet röstat för Pythagoras hemställan, samt besluts att han trots att han saknar krotonitiskt medborgarskap skall beviljas rätt att uppbära medel, såväl offentliga som enskilda, för den av honom före­ slagna pedagogiska verksamheten i staden. På detta sätt som jag, Zalmoxis, framställt saken, gick det till när Pythagoras fick rätt att grunda den senare så berömda pythagoreiska skolan i Kroton. Skolan fick senare en filial­ utbildningsenhet i Metapontion, samt åtskilliga efterföljare under andra namn i resten av världen.

244

D

en tomt vi valt för bygget av Syssitian ligger på en obe­ byggd höjd strax utanför staden. Tidigare fanns här endast betesmark och några herdekojor. Redan när tiden för vin­ skörden är inne kan vi resa taket över förhallen och förbereda oss på att ta emot de första lärjungarna. För att inte uppväcka onödig förbittring hos krotoniterna har Pythagoras frångått sin idé om att slavar också kan upptas som medlemmar i sällskapet. Därför och av denna anledning har han ännu en gång gett mig friheten åter, trots att jag redan var fri och i själva verket alltid har varit i anden fri. Han prövar alla som vill träda in i sällskapet noggrant. Han frågar ut dem om deras föräldrar och deras vänner, förhör sig om deras intressen och ger akt på om de talar för mycket eller om de skattar för mycket och på fel ställen. Han förhör sig också om deras dröm­ mar och önskemål, om vad som gläder dem eller gör dem ned­ stämda, samt om deras förhållande till världslig rikedom och framgång. Ytterligare ger han akt på hur de rör sig och för sig bland människorna, noterar huruvida de är benägna för hetsig­ het eller sinneslugn samt överhuvudtaget med vilket allvar de­ ras avsikter att inträda i sällskapet är behäftade. Efter utfrågningen indelas eleverna i Matematiker och Åhö­ rare. De som Pythagoras anser ha det rätta sinnelaget kallar han Matematiker. Av dem krävs tysthetslöfte under fem år, eftersom Pythagoras anser att tystnad kräver den allra svåraste formen av självkontroll. Det är självkontrollen som är förnuftets adels­ märke. Pythagoras säger att människa är inte endast den som härskar över slavar utan människa är först och främst den som 245

behärskar sig själv. Under de fem stumma åren får Matema­ tikerna endast svara på tilltal. Likaså krävs att de aldrig får av­ slöja våra hemligheter för utomstående. De måste avsäga sig all personlig egendom verksamheten till fromma eftersom vi och Vännerna (som vi började kalla oss) sörjer för allas välfärd både vad föda, boende och kläder beträffar. Matematikernas mat be­ står endast av växtföda förutom bönor. De använder ej skor av läder eller någon annan del av djurkroppen. De renar sig med fasta och vallmofrön, vilket får dem att se de härligaste syner. Den andra gruppen kallas Åhörare. Inte heller Åhörarna får avslöja de hemligheter de fått höra under Vännernas samman­ komster, men äter all slags föda och de bor inte i de allmänna salarna och sovsalarna utan besöker endast undervisningen dag­ tid. Antalet åhörare får som mest uppgå till sexhundra personer, anser Pythagoras. Till mig har han aldrig sagt om jag är Matematiker eller Åhö­ rare, så jag gör som jag vill. Ibland är jag det ena, ibland det an­ dra. Åtminstone vad maten och den övriga askesen beträffar. Det enda som bekymrar mig är tillströmningen. Många har förhört sig om vårt utbildningsprogram, men få har anmält in­ tresse och ännu färre blivit antagna. Det är för det mesta tomt framför mitt enkla bord som jag ställt upp på torget. Hur många Matematiker har vi fått idag, säger jag till Pythagoras när han kommer förbi. Jag vet att det inte är många, för krotoniterna är skeptiska och rädda för nyheter. Min fråga är därför det man kallar retorisk. För att tvinga Pythagoras att se realiteterna. Inte en enda. Inte en enda.^ Det var i alla fall två här idag som jag skickade vidare. Dög inte. Pythagoras har så stränga krav att han hittills har hittat en­ dast tre Matematiker. Åhörarna är tretton. Pengarna är slut, säger jag. Hur skall vi kunna bygga vidare 246

på Syssitian.^ Är pengarna slut.^ Då måste vi anhålla om mera. Rådet beviljar inte mera. Pengar, pengar, säger Pythagoras. Varför är de så krassa.^ Allting är pengar, säger jag. I det materiella, kanske. Varför beviljar inte Rådet mera.^ Det vet väl jag det, ty det är jag som sköter finanserna. Jag springer i trapporna hos Stora rådet, rycker i stängda dörrar, väntar i väntrum, framlägger förslag, föreslår kompromisser; allt i avsikt att utverka tillstånd för vår och Vännernas verksamhet och stärka våra finanser. Vi bygger det som ingen skådat tidi­ gare: ett tempel åt visheten, säger jag till rådsmedlemmarna men talar mest för döva öron. Rådet vill först se resultat, säger jag. För Rådet är resultatet sanningen. Pythagoras gör ingenting förutom att ta åt sig äran av allt som eventuellt blir gjort. Ibland ser man honom hjälpa slavarna och byggnadsarbetarna med att resa en ställning, dra i en taljelöpare eller skuffa en tralla. Jag fixar pengarna medan Pythago­ ras inte gör annat än traskar i vägen för slavarna som baxar sten uppför backen. Pythagoras anser nämligen att det är bättre att hjälpa någon med arbete än med pengar, eftersom det första kräver karaktär, det andra endast rikedom.^^ Rikedom har Pythagoras dock inte, ifall man inte ger ordet en annan och mera andlig innebörd eftersom att den senare sor­ ten sägs motsvara och överglänsa den förra utan att du för den skull får någonting byggt med den. Det är synnerligen bekymmersamt. Byggnadskostnaderna skjuter allt mer i höjden för varje ny dag. Pythagoras avvisar aspirant efter aspirant eftersom de inte har det rätta sinnelaget. Ingen morahsk resning, inget själsallvar, inget genuint intresse för det eviga, säger Pythagoras. Du Pythagoras, herre, säger jag honom. Ta åtminstone reda 247

på hur många sekiner de kan hosta upp. Den som för sitt andUga välbefinnandes skull ger bort sina slantar avslöjar ett syn­ nerligen allvarligt och uppriktigt sinnelag. Pythagoras vägrar emellertid att lyssna. På bygget händer ingenting eftersom vi inte har råd att betala ens för transporten av färdigt huggna marmorblock. Än mindre beställa nya. Slavarna, som staden lånat ut för bygget, har ingen­ ting att göra. Till slut kallar staden dem tillbaka till arbetet på akropolen ty det är meningsfullheten som är moralen. Någonting måste göras. På en punkt har jag ändrat åsikt, sä­ ger jag till Pythagoras en dag efter att ha suttit allena hela dagen vid mitt bord under soltältet och riktigt funderat. Jag tycker att vi borde profilera oss och vår utbildningsenhet lite bättre genom att satsa på mera publikvänliga studielinjer såsom spjutkastning eller brottning, säger jag. Vishet i all ära, säger jag, men nog uppskattar folket ändå mera riktiga hjältedåd och sådant. Och man skall inte underskatta betydelsen av goda public relations i det här läget. Det är folkviljan som är makten. Var det inte me­ ningen att vi skulle ha sexhundra åhörareH ur många har det blivit.^ Femton. Och hur många matematikerFem. Fem fattiga krotoniter. Det är talet som är sanningen, är det inte.> Antalet. Några olympiska segerkransar, och ryktet om vårt och Vänner­ nas samfund skulle sprida sig över hela världen, säger jag. Det skulle göra gott för elevrekryteringen och sponsoreringen utan att det för den skull skulle skada någon annan del av verksam­ heten, säger jag. Den enda brottning vi behöver är själens kamp med kroppen, säger Pythagoras. Alltså hör brottningen till vår kärnverksamhet, säger jag. Pythagoras svarar inte, vilket jag tolkar som tecken till bifall. Alkmaion säger att en sund själ kräver en sund kropp, säger jag. Pythagoras legendariska tystnad. Pythagoras tiger och tiger. 248

men alla omkring honom talar med hans mun. Det är jag som i Pythagoras ställe är Pythagoras. Brottaren som jag har anställt är Milon. Han behöver knappast någon närmare presentation. Han är Milon från Kroton, Diotimos son, den mångfaldige olympiavinnaren, alla helleners hjälte. Han är röstmagneten; alla ynglingars förebild. Han är dyr, men han är den bäste. Milon deltar inte som Åhörare i sammankomsterna, men han undervisar regelbundet i sin konst. Han bor kvar i sitt sten­ hus vid Stora gatan. Enligt hans anvisningar har jag låtit uppföra en brottningsarena i sluttningen norr om den tilltänkta Syssitian. Jag har med löfte om fribiljetter skickat pojkar kring i sta­ den för att göra reklam för de evenemang som kommer att till­ draga sig på arenan. Även till Lokroi och Sybaris, ja ända bort till Rhegion och Metapontion har jag skickat budbärare. Även kvinnor är välkomna, låter jag pojkarna säga. Även unga. Fram­ för allt kvinnor. Och unga. Precis som till de olympiska spelen. Alla utom gifta kvinnor är välkomna,” har jag dem att säga. För­ mögenhet är inget hinder. Och de kommer från när och fjärran. De faller mig om knäna och ber och ber att få delta i våra och Vännernas sammankomster. De har blivit så många att Pythagoras inte hinner utfråga dem alla. Därför sköter jag ut­ frågningen. De som är beredda att avstå från egendom och eventuellt en del annat Rörelsen till fromma uppvisar enhgt min mening det rätta allvaret och sinnelaget. Det är inställningen som är sinnelaget. Må Afrodite ha förbarmande men jag kan ingenting åt min natur. Och jag säger som jag säger därför att det här är historien om sanningen. Sanningen är ett väldigt projekt som har fram­ tiden för sig. Det tar inte hänsyn till enstaka tillfälliga felgrepp eller försyndelser. Det är alltså jag som sköter utfrågningen och urvalet. På kort 249

tid utökas antalet Åhörare till mer än trehundra. Kvantiteten är kvaliteten, och om det i och för sig inte är så, så bhr det snart så. Matematikerna är futtiga tjugoen. De kommer aldrig till Milons uppvisningar, förutom i smyg. De ställer sig då på någon undan­ skymd ståplats och försöker se ut som om de inte är intresserade. Brottaren Milon anses vara väldig i akt och handling, men han är kropp och endast kropp; hans medvetenhet är kroppens. Det är jag som står för dramaturgin och tänkandet. Han tar god tid på sig före varje uppvisning. Så har jag be­ stämt. Det är förväntningen som skapar publikframgången. Han träder fram på brottarscenen som han är född och skapt och för egen del upptränad. Människorna jublar. De har väntat länge på Milon. De har trängts och grälat om platserna på de hårda stenbänkarna som i koniska avsatser sänker sig ner mot brottararenan. De har ätit av sin matsäck, druckit sitt vin, luftat sina förväntningar och svettat sig lyckliga i solen. Var hälsad, Milon, du ättling till Herakles, ropar Hierofon och Eurylochos, Antimnestros söner, som de bhvit tillsagda och därtill fått betalt för när Milon visar sig. Var hälsad, Milon, du ättling till Hera­ kles, ropar pubUken. Två slavpojkar bär på krukorna med fett och oljor. Han låter dem långsamt smörja in bröstkorgen, ma­ gens hårda planka, de svällande armmusklerna, halsen med dess grova senor, axlarna där ådrorna löper som tvinnade rep, län­ dernas välvda halvor, låren, grova som stammar i skogen, en som fått växa i fred. Medan de gnider hans kropp och polerar fram glans i muskler och senor, vänder sig Milon åt ohka håll i arenan. Hitåt Milon, hitåt. Flickorna klappar händerna av för­ tjusning. Spänn armmusklerna, Milon. Vänd dig hitåt. Får vi se. Vi vill också se. Vad är det ni vill se, undrar jag. Vad är det att se, en brottare. Ett stycke kött utan hjärna. Men det är bra för företagsamheten. 250

När Milon är färdig med inoljningen spänner han en kedja hårt kring den väldiga bringan. Han höjer armarna i vädret, vri­ der sig ett helt varv runt mot åskådarna, varefter han sänker de knutna nävarna i brösthöjd, spänner musklerna, drar ett djupt andetag - och spränger kedjan. Som ullgarn, förkunnar han högt och håller upp den brustna kedjan. Som ullgarn.^'^ Milon, Milon, Milon. Milon sträcker upp båda armarna i luften. Milon, Milon, Milon. En av slavpojkarna räcker honom en bit järn. Milon håller upp den fingertjocka järnbulten i luften, se här, se här; solitt järn. Han slår den mot närmaste bänkrad och låter publiken njuta av den hårda järnklangen. Det gedigna, metalhska järn­ ljudet. Direkt från Hefaistos smedja. Bästaste järn från tyrrhenernas ässjor, säger Milon ur djupet av sin väldiga bringa. Oooh, utropar pojkarna såsom de blivit tillsagda och fått betalt för. Oooh, ropar publiken av beundran. Milon biter fast i ena ändan av stången som om den vore ett betsel, vänder sig återigen ett helt varv runt mot publiken, fattar med båda händerna tag i järnbultens fria ända, böjer nacken, biter åt så att ådrorna sväl­ ler och nacken blir röd av ansträngning - och kröker järn­ stången. Som vax, säger han leende. Som vax. Han håller upp den krökta järnbiten; åskådarna vrålar. Milon, Milon, Milon. Milon ler belåtet. Han visar sina vita tänder. Som vax, säger han igen, visar upp den krökta järnbulten och ler med sina blixt­ rande vita tänder. Som ett halmstrå. Han gör segergesten med högra handen innan han drar sig tillbaka för att svalka sig. Det är bra, men det är bara humbug för massorna. De bitar som böjs eller brister består av svärtat bly. Men bra lyckas det; bra för affärerna. Efter det skall det bh brottning. Hungern och förväntning­ arna växer hos publiken. De som har kvar öppnar sina matpaket. Jag har sagt till om att det inte är någon brådska. På samma sätt 251

som hungern är den bästa kryddan ger utdragen väntan den bästa tillfredsställelsen. Till slut kommer domaren med sitt spö in på scenen med värdiga steg, följd av en flöjtblåsare. Efter dem kommer Milon och ytterligare en brottare. Milon, Milon, Milon, skriker publiken och överröstar dub­ belflöjten. Milon, Milon. Brottarna ställer sig mitt emot varandra i brottningsgropen. Smörjpojkarna kommer in igen och låter sina mjuka, fina hän­ der glida omkring på brottarnas kroppar, både här och där, tills kropparna glänser. Publiken andas tungt. De båda brottarna stirrar stint på varandra och borrar ner fötterna stadigt i jorden. Men det är bara på lek. De slänger inte sand och jord på varan­ dra för att få bättre grepp. De använder inga tjuvknep. De fumlar inte efter pungarna för att knipa. De drar inte varandra i håret eller skägget. De biter inte i öronen. Det här är pedago­ gik. Det här är inte riktigt på riktigt. Flygande mara med armsving, säger domaren torrt. Jag tror att jag skall skaffa mig en mera talför domare. En som förmår höja stämningen och som kan sin konst. Milon kopplar ett grepp om motståndarens ena arm, vänder honom blixtsnabbt ryggen och drar honom med en rask sving över axeln i marken medan han själv går ner på knä. Domaren höjer sin käpp till tecken på att kastet är rätt utfört. Poäng Milon. Brottarna reser sig; bhr avtorkade och inoljade. Nacksving, säger domaren slött. Med ett grepp över motståndarens nacke och under hans ena arm vänder Milon sig med ena höften och ryggen mot honom och kastar honom i marken. Poäng Milon, säger domaren buttert. Höftsving utförs som nacksving med undantag för att man fattar runt motståndarens rygg och ena arm, säger han och ritar en cirkel i luften med sin käpp. 252

Milon ler med sina vita tänder. Den andra brottaren, som vi den här dagen hyrt från Kaulonia, pustar och flåsar tungt, allde­ les som han blivit tillsagd och även han fått betalt för. Livtag. Milon hakar ihop sina händer om motståndarens rygg under hans båda armar, kastar sig baklänges på huvudet i brygga, vri­ der sig så att motståndaren kommer i ryggläge och pressar ner honom. Det hörs ett sus av fasa och beundran. Milon, Milon, Milon. Krysstag utförs som livtag, med den skillnaden att man även fattar om motståndarens arm, säger domaren. Visa, visa, visa, skriker publiken. Släng han i backen, Milon. I backen med honom. Ta honom på kryss. Ge honom en specialare. Visa, visa, visa. Smidjebälte, säger domaren tonlöst utan att ta notis om pu­ bliken. Milon fattar ett livtag om kauloniten från ryggsidan och gör samma kast som nyss. Poäng Milon, säger domaren. Fyra mot noll till Milon. Milon från Kroton avgår med segern. Milon, Milon, Milon. Jublet vill inte ta slut. Förstapriset är en skrapa av guld. Milon äger redan hekatomber av dem. Domaren sträcker upp Milons hand i luften till tecken på seger och räcker utan åthävor honom skrapan. Doma­ ren gör inte för en obol mera än det han har betalt för. Och inte har han betalt för att på fritiden snacka om fusk och uppgjorda matcher. Den andra brottaren har redan fått sitt i förskott. Pythagoras är inte med på de här uppvisningarna. Han sitter och mediterar under sin ek eller i någon backe. Atleterna där­ emot, de som står för kassaflödet, bryr han sig inte om. Brottning, brottning, brottning, skriker publiken, men do­ maren tågar trumpet bort i spetsen för brottargänget. 253

Jag måste nog försöka hitta en ny domare. En som förstår sig bättre på vad folket vill ha och behöver. För att ha närmare väg till administrationen och affärerna har jag flyttat. Bohaget upptar nu några präktiga rum i Milons rym­ liga hus på Stora gatan. Milon bor där också med sin späda hus­ tru, sina barn och sina slavar. Det är lättare så för mig. Inte så många ansträngande backar varje dag. Porten vid Stentorget är dessutom onödigt trång. Ett maskhål skulle jag vilja kalla den. En vill ju inte gärna trängas med andra heller när en skall ut el­ ler in. Man är ju fastighetsdirektör nuförtiden. Värdigheten stäl­ ler vissa krav. Arbetet på Syssitian går för övrigt raskt framåt nu. Affärerna blomstrar. Jag har för egen del köpt två slavar som sörjer för mitt goda. Vi är alla nöjda. Pythagoras tiger tillsammans med sina lärjungar som tidigare. Tiga är guld för oss. Lärjungarna blir fler och fler allt eftersom ryktet om den tystlåtne sprider sig. Tillgångarna växer. Jag sköter mitt. Jag ser till de likvida med­ len och de löpande bestyren efter vad de är värda. Jag behöver inte längre hålla till godo bara med Boio, fåraherden Mylhas lytta hustru när Myllias är ute på fälten med sina får över nat­ ten; alla älskhga gärningars bästa vän och bundsförvant. Skam den som inte tar för sig. Hustrun tackar och tar emot. Den ena låghalt, den andra av det. Låg halt, alltså. Jämställd fot, vem kan då klaga.> Saliga äro de hjulbenta ty de hava fittan i veck. Vem sade så.> Inte Myllias hustru. Eller vem vet. Sa de men inte va de. Hjulbent. Än minns man både den ena och den andra drabb­ ningen. Gott underrede hur som helst om ock hte glapp i fundamentet. Pedalerna i otakt. Omätthg. Nu har jag fler fruntim­ mer på halsen än en kretensisk kvinna ringar. En uppe och fem i minnet enligt Pythagoras teorem. Milon och jag har så att säga funnit varandra. Han äter en hel kalvhalva till middag och delar gärna med sig av den andra. 254

Tackar som bjuder, tackar som bjuder. Och en bägare fylligt vin säger man ju inte nej till. Ande och kött. Det ena inte utan det andra. Inte säger man nej inte. Han säger sig gilla Pythagoras, Milon. Skarp kille, säger han. Han har till och med sagt att han vill lära sig hte mer om det där som alla i stan talar om; den där filosofien. Att vad den är för något; filosofien. De säger att det är en kraft som sitter i huvudet och som man inte kan se, säger Milon. Det kunde väl vara bra att ha, säger han. Han tänker börja med ett nytt trick. Ett trick med hte hjärna bakom. Han tänker spänna en kedja kring huvudet och spränga den. Tankens kraft. Det är vad Milon avser att visa. Av dessa och av andra orsaker har jag börjat undervisa Milon i filosofi. Praktisk filosofi. Också Milons goda hustru Myia del­ tar i undervisningen. Det är faktiskt jag som är Pythagoras. Följande år står Syssitian färdig. Den invigs under högtidliga former av arkonten. I förhallen avtäcks en staty av Apollon. För egen del och med andras medel har jag låtit Kritios och Nesiotes gjuta en skulptur av Milon. Den ställs upp och avtäcks invid brottningsarenan. Många som rest mycket och sett många stä­ der och platser säger att en sådan skulptur aldrig har gjorts ti­ digare. Aldrig av människan. Inte ens duvorna vågar sätta sig på dess huvud, så i enlighet med naturen och sanningen är statyn och dess delar. Innan Nesiotes reste passade jag på att fråga ho­ nom om Apollonstatyn: Är det en staty eller en gud; det ser ut som det ena men lär vara det andra. Milon är i alla fall helt och hållet Milon, sade Nesiotes diplo­ matiskt. Det gladde mig att höra. Enkelt folk tror att statyn äger Milons krafter. Vissa lustfulla delar är numera så smekta att bronsen glänser. 255

När Syssitian väl är invigd och sammankomsterna upptagits föreslår jag för Pythagoras att händelsen borde firas med att sta­ den ger ut ett jubileumsmynt. Staden Kroton har hittills inte haft en egen myntfot och även standarderna för mått och vikt varierar från handelsman till handelsman beroende på om han driver handel med sybariterna eller tarantinerna; om han seglar till Korinth, till Syrakusai eller till Karthago, vilket vållar oreda och olägenhet för alla. Pythagoras lyssnade först inte på min hemställan, men Rådet tycker att idén är god - det är nämligen avsikten som är idén - och eftersom Pythagoras tidigare sagt sig veta allt om mynt och myntslagning föreslår jag att han själv skall ta hand om uppgiften och visa vad han kan. Om han kan.^^ Sålunda kommer det sig att Kroton på min inrådan börjar prägla myntet med trefoten på reversen, Apollons hehga tecken. Myntet väcker stor beundran hos alla de som, tack vare handel och kommers samt på grund av pengarnas allmänna tendens att cirkulera från den ena till den andra utan att stanna upp en längre tid hos någon än det tar för en önskning att bli verklig­ het och en föreställning att materialiseras eftersom det är cirku­ lationen som är myntens princip, får myntet i sin hand. Rådet ville att Herakles skulle avbildas på myntet men Pythagoras gjorde trefoten. Med de extra intäkterna från mynt­ slagningen kunde halva västfrisen på Syssitian få sin utsmyck­ ning. Den föreställer Foibos Apollon och Den obefläckade avelsen. Och det skall man tro på. Hur som helst: på detta sätt gick det till när Kroton fick sin pythagoreiska skola, sin Syssitia, sin halva fris, hela sin Obefläck­ ade avelse, sina två statyer och sitt mynt. Och detta har san­ ningsenligt nedtecknats av Zalmoxis; nybliven herre och ingens slav.

2 56

Tredje delen

å ha igen dagar gått, år har gått, ålder har lagts till ungdom och förgängelse till levnadsafton. Himlen har vridit sig runt sin axel som en kvarnsten runt sin tapp medan tiden som mal allt till stoft och låter allt gå mot sin fullbordan har vandrat över och förbi vår stad och våra fält och lämnat ingenting ogjort. Fyra olympiader har gått. Fyra olympiader och ingenting är som det var förut.

S

Det är jag igen, Zalmoxis. Eländige Zalmoxis. Jag sitter i ett skjul. De har låst in mig. De säger att jag har mördat Hippasos från Syrakusai. Jag har inte mördat någon. Jag har bara gjort min plikt. Ingen kommer och hälsar på mig. Jag får ingen mat. Jag får ingenting veta. De säger att så länge rannsakningen pågår. Att sen, när domen faller. Att sen får jag veta varför jag blivit dömd. Att sen får jag veta varför jag blivit avrättad. Milon är också inlåst. Jag vet inte var. Milon som alla i Kroton borde visa tacksamhet. Ingen har vunnit så stora segrar för Kroton som Milon. De säger att han var min medhjälpare. E l­ ler att jag var hans. Än säger de att jag var hjärnan. Än att jag var redskapet. Slaven. De kan inte bestämma sig. Därför frågar och frågar de hela tiden. Jag är slav, säger jag. Hur skall jag kunna svara.^ Jag har inget förnuft. Sådan är definitionen. Här är piskan, säger de då. Piskan hjälper dig säkert att svara. 259

Fråga Pythagoras, säger jag. Varför frågar ni inte Pythagoras? Pythagoras? säger de. Sedan slår de med piskan mot mina armar som är bundna bakom ryggen. På knä, skriker de. På knä. Om du vore slav skulle vi slå ihjäl dig med detsamma. Det är så här som rättvisan har sin gång. Rättvisan är det som är gemensamt för alla, men piskan är inte gemensam för alla. När får man någon mat, säger jag när piskrappen slutat bränna. Jag har skrumpnat ihop till en torr skinntarm. Råttorna som springer här har mera att äta. Han talar om mat. Det är sanningen som skall fylla hans mun. Sanningsmättnaden. Vad har han gjort med Hippasos och var finns kroppen .> Det är inte kroppen som är personen. Inte? Vem är det då vi piskar.> Aj! Rejält mycket kropp, säger den ene. Kroppsligheten förkroppsligad skulle jag säga, säger den an­ dre och slår mig på armarna. Ajaj! Nåå....^ Var finns Hippasos.> Jag vet inte. Det är sanningen, men rannsakningsdomarna fortsätter att piska. Säg sanningen, säger de. Sanningen är ett tal, säger jag. Var inte oförskämd. Det är vad jag har lärt mig. Annat än det jag vet och har lärt mig vet jag inte. Hur skulle jag kunna veta det.> De piskar mig igen på armarna. De tror att sanningen är pis­ kan. De tror att långa, svidande sårskorpor är giltig kunskap. Det var inte alltid så här. Bra såg det ut en lång tid. Vi gladde oss alla. Zalmoxis och Milon åt det timliga, Pythagoras åt det eviga 260

och oföränderliga. Var och en enligt sitt skön. Rörelsen gick framåt. Rörelser går alltid på det sättet, åt något håll, som kal­ las framåt. Den spred sig längs kusterna och över haven. Vi fick Vänner i Metapontion som öppnade en filialavdelning och lade sig till med vårt namn. Verksamheten i Kroton växte likaså. Vänner strömmade till från hela Hellas. Syssitian byggdes ut med logement, matsal och en församlingssal till. Vi var en res­ pekterad part i egna och i stadens angelägenheter. Vi hade makt, om man säger så. Makt att avgöra saker till vårt eget eller någon annans bästa; mest till vårt eget. Så gick det som det alltid går ty sådan är tidens lag. Det uppstod problem. Förr eller senare uppstår det problem. Det är alltid så. När någonting växer sig större och större är det till slut alltid någon del som brister. Först hade vi kriget mot sybariterna. Kriget mot sybariterna var ett mindre problem. Kriget mot Sybaris började därför att två av Vännerna blev dödade i Sybaris. De var där för att i all vänskaplighet undersöka möjligheterna att grunda en fiUal i staden. När de ställde sig på torget och gjorde bruk av sin medborgerliga rättighet att lufta svalget och tala frejdigt i egen sak, greps de av den folkliga mil­ isen. De beskylldes för att vara spioner och uppviglare. Vi res­ pekterar eder ledare Pythagoras men vi vill inte ha några föränd­ ringar i stadens styresskick, sade det demokratiska partiets an­ förare i Sybaris. Och lät för säkerhets skull avrätta de två Vän­ nerna. Sådan är demokratien. Kroton kunde givetvis inte acceptera att två av deras diplo­ mater på det här sättet blivit avrättade. På min inrådan röstade hela Rådet förutom den demokratiska klicken för krig mot sy­ bariterna. Rådet godtog också mitt förslag att Milon skulle bli vår överbefälhavare. Milon vår hjälte, Herkules hke. Och Kroton satte igång att rusta. Milon lät uppbåda alla vapenföra medbor­ gare i staden, inspekterade dem och valde ut dem han trodde skulle duga till krigare. Han lät spärra av alla förbindelser med 261

det stora och rika Sybaris. Ingen tilläts resa dit, och ingen resenär därifrån togs emot. Allt för att sybariterna inte skulle få känning av det som var på gång och inte hinna skaffa sig bundsförvanter eller i övrigt förbereda sig för kriget. Därefter satte han igång med att träna upp de vapenföra männen. Han lät dem slåss med träkäppar i lösan sand och hade dem att löpa i full rustning upp och ner för stadsberget tills de stupade av trötthet. Han lärde upp dem i brott­ ning och närstrid. Han tränade dem att kasta spjut och att stöta med lansen. Han vande hästarna vid skrik och tumult och lärde ryttarna att rida och att avfyra en pilbåge samtidigt. På min upp­ maning fick fotfolket korta slagsvärd och lätta sköldar av oxhud av det slag jag hade sett i Attika och Aigina. Det var för att i närstrid komma fienden lättare inpå livet. När allting efter ett och ett halvt månvarv var klart och repe­ terat, och vi var inne i sommarskördens tid och sybariternas bördiga åkrar vajade av mogna ax, ställde Milon under folkets jubel upp trupperna utanför stadsmuren. Krigarna svällde av självförtroende och segervilja. De skrek som vilddjur, svängde sina svärd och hötte med sina lansar. För dagen iförd en raggig, gul lejonhud över sin glänsande harnesk och sina benskenor av brons, med huvudet knappt synligt mellan bestens väldiga käf­ tar där huggtänderna blänkte som dolkar i solen, och med en väldig knölpåk av ask i näven, inspekterade Milon sina mannar. Han sprang av och an som en tjur framför leden, dunkande med påken i marken så att det dånade, stampade upp moln av damm med sina järnskodda sandaler och röt ut sina order mera skräm­ mande än ett sårat lejon. Slagordning, anfall, kasta, kommende­ rade han de vältränade soldaterna. Håll samman, sänk, framåt. Det var ståtligt att skåda. Som den bästaste brottningskamp. Dammet yrde kring hopliternas fötter när de som en man ut­ förde kommandona. Etthundra inhyrda bågskyttar från Lokroi förmörkade solen med sina pilar. Milon gladde sig. Ståtlig var hans hållning och han var i övrigt inte oäven att skåda. Medbor­ 262

garna uppe på murarna, och de som betalat för att följa med övningarna uppe på tribunerna runt exercisplatsen, jublade och slamrade med grytlock och skallror. Uthyrarna av murbredd och tribuner gjorde goda förtjänster eftersom det är pengarna som är principen trots att Pythagoras säger att det är talen som är principen. När trupperna ånyo ställt upp sig i fyrkant kallade Milon till sig sina strateger och lokager. Tillsammans offrade de för kriget. Offren var gynnsamma redan från början, varför de gladde sig alla. Mina tappra heraklider, vrålade Milon till trupperna. Tala om för mig vad ni har i edra bröst. Mod, vrålade hans krigare utdraget som när åskan rullar i bergen. Tala om för mig vad ni har i edra hjärtan. Seeeger, vrålade mannarna och höttade med sina vapen. När Milon en sista gång innan avtåget mot Sybaris gormade och skrek som en bölande tjur och skakade sin sköld och sitt spjut för att inge trupperna ännu mera kraft och mod, bleknade kvinnorna av rädsla, de som följt med hären ut på slätten med lyckönskningar och blomsterkransar. Han hade låtit krigarna sota sig kring ögonen för att göra blicken mörk och anskrämlig. Han hade smetat in deras armar, ansikten och lår med tjurblod för att jaga skräck i motståndaren och för att de själva inte skulle drabbas av skälvan vid åsynen av flytande blod. Jag, Zalmoxis, var däremot tvungen att, inte utan risker för mitt välbefin­ nande, ensam kämpa på hemmafronten. Jag höll ärofyllt stånd och ställningar hemma medan Milon ryckte ut i spetsen för krotoniterna. Sybariterna hade till slut gissat sig till Milons avsikter och mötte honom med en hastigt hopsamlad men talrik här ute på slätten. Milon ställde upp sina män i ett slagled, endast tre man djupt, men med höjda sköldar, med kastspjut och lansar och 263

med ett led av slavar bakom fotsoldaterna med ett spjut i var­ dera handen och tre fastspända på ryggen så att sybariterna inte kunde avgöra om ledet var tre eller tretton man djupt. En avdel­ ning ur rytteriet, som var placerat på bägge flankerna, hade or­ der om att med fladdrande banér spränga fram och tillbaka framför linjerna för att riva upp damm, bringa marken att dåna under de frammarscherande hjältarnas fötter och hölja trup­ perna i ett ärans töcken för att skyla ledens tunnhet utan att för den skull minska deras slagkraft. Vid ljudet av signaltrumpeter­ na spände krigarna svärdet tätare mot låret, stämde upp seger­ sången och satte av i språngmarsch mot fienden. Så fruktans­ värd att skåda och så skräckinjagande var Milon att de förvekUgade sybariterna slängde sina sköldar och löpte iväg i panik för att stänga in sig bakom sina murar när krotoniternas väldiga krigsrop skallade över slätten. Det är vad jag har hört. Tvinnade rep av lin med längden av en kvarts parasang och hårt spända mellan tvenne bepansrade hästar som sprängde rakt in i sybariternas led, fällde fienden till marken som vetet faller för skäran när skörden är mogen, ända tills den ena eller båda häs­ tarna eller deras ryttare föll för sybariternas lansar. Så böljade striden och endast åt ett håll, tills sybariterna var nedmejade eller hade förskansat sig bakom stadens murar. När deras Heratempel fattade eld trodde sybariterna inne i staden att deras flotta stuckits i brand och att allt hopp om flykt var ute. De öpp­ nade portarna för Milon, den väldige Milon från Kroton. Han lät sybariterna samla in och begrava sina döda, reste därefter ett segertecken vid stadsmuren, tågade in i staden och skövlade den. Det var en härlig seger. Det är vad jag har hört. Det är bara vad jag har hört. Men under hela denna glansfulla tid, den mest ärorika i sta­ den Krotons historia, syntes Pythagoras knappt till, trots att han har lärt oss alla att det goda ständigt måste bekämpa det onda. Han höll sig undan hos sina närmaste i Syssitian, gjorde ingen­ 264

ting utan satt bara och lyssnade till den entoniga klangen från cymbaler av brons och till ljudet från oUklånga strängar spända över en ram av metall. Det hette att han undersökte vilka toner som passar ihop med vilka och av vilken orsak och kallade det sökandet efter harmoni, men med harmoni menar jag och jonierna att när två stenar i en stenmur har sUpats så att de ex­ akt passar till varandra, då uppstår harmoni, och den slags har­ moni är det någon nytta med. När kriget var ärofullt utkämpat och segern obestridligen vår, gladde sig alla i Kroton förutom demokraterna och Pytha­ goras. Han blev tystare än någonsin. Pythagoras gjorde ingen­ ting för Kroton. Milon och jag däremot gjorde staden ovärder­ liga tjänster. Plundringen av Sybaris lär ha varit fursthg, men jag kunde inte vara med. Jag höll som sagt ställningarna här hemma, trös­ tade unga, nyblivna änkor i ord och gärningar samt skänkte dem en skärv för barnens uppfostran ur de skattemedel som uppburits för krig och örlog. Revisorerna klagade visserligen. Det är krig, svarade man då, som det var. Vad vet han om krig.^ sade de då. I krig och kärlek, svarade man då. Det ena ger det andra. Vad är det att bråka om.^ Det var idel omtanke och goda gärningar och med Sybaris var det nästan inga problem. Staden utplånades från jordens yta, befolkningen dödades eller såldes som slavar såsom seden är, och dess rikedomar fann som sig bör raka vägen hem till Kro­ ton. För de vankelmodiga demokrater som förebrådde mig och Milon för att Sybaris jämnades med marken, framhöll Milon med rätta att det är bättre att slakta en bångstyrig ko än att för­ söka mjölka den. Det andra problemet var också så obetydligt att det inte förtjä­ nar många ord. Det var när Heraprästerna började bråka och klaga hos Rådet. De sade att Pythagoras läror är ogudaktiga i 265

och med att han försöker få folket att dyrka förnuftet och talför­ hållandena och allt sådant som människan kan räkna ut. Det nya skapar endast rädsla och vilsenhet hos människan och för henne bort från akajernas hävdvunna gudar, klagade Heraprästerna. Jag förstår mig inte på de yttersta frågorna och lika hte på de som kommer närmast innan, men på mig föreföll det som om Heraprästerna skrämdes av det eviga och oföränderliga i Pythagoras sanning eftersom de dyrkar Hera och den ombytliga månen, hon som ständigt ändrar skepnad i sin bana. Ifall inte Heraprästerna hade haft så stort inflytande över Episylos och hans parti skulle ingen ha brytt sig om Heraprästernas gnäll. Episylos gick senare hädan i en olyckshändelse ty gudarna ville inte annat och nog om den saken. Gudarna ville den gången inte annat. Tiden begagnar människan än till det ena, än till det andra, och det om den saken. Mer är så angår mig Episylos inte. Nej problemen började när Hippasos från Syrakusai anlände till vår stad. Den falske Hippasos. Den trojanska hästen. En dag i såningstiden kom ett vackert kartagesiskt skepp seg­ lande och lade till i hamnen. Förbannad vare den dagen. I land steg en ung, välväxt man och hans slav. Mannen frågade var han kunde träffa den berömde vishetsläraren Pythagoras från Kroton. Han blev först visad till mitt kontor på Stora gatan, varifrån jag bevakade våra och Vännernas intressen, samt skötte min egen affärsrörelse som hade blivit tämligen omfattande. Hip­ pasos var välklädd, bar en mjuk, modärn yllemantel vävd i många färger. Fötterna var omsnörda med eleganta sandaler i smidigt antilopskinn. Han omgavs av en doft av österländska kryddor och salvor, håret glänste av olja; det var kammat och välansat. Han verkade väluppfostrad, var tillmötesgående och log ständigt med blänkande, vita tänder. Skägget var välputsat. Naglarna rena. Allting tydde på att han var tät och stadd vid 266

kassa så jag tänkte att varför inte och skickade honom vidare till Pythagoras för prövning. Det var sådana killar vi behövde. Pythagoras var som vanligt mera försiktig. Han frågade ut den unge aspiianten om mångahanda saker och ting som vad nämnda Hippasos månde vilja med sitt hv och om han kände till föreskrifterna och om han visste vilka försakelser han måste göra och hur vi har det med skrattet och maten och tystnadsphkten. Allt detta och mera därtill förhörde sig Pythagoras om. Hippasos sade att han visste allt detta och mera därtill. Pythagoras rykte har vida vingar, sade han. Det var för Pytha­ goras vishets skull han hade kommit, sade han. Att han ville lämna det världsliga livet bakom sig och bh en ödmjuk lärjunge i vishetens tjänst. Han ville avsäga sig det sinnliga hvets fröjder för att i stället knyta ett evigt förbund med andens värld i vishe­ tens tecken. Det säger dom alla; smickrar och ställer sig in, och så går det en tid och så uppstår det problem. Så går det alltid. Nu uppstod det verkligen problem. Nämnda Hippasos från Syrakusai började ställa in sig aUt mer hos Mästaren. Det var Hippasos som tyckte att vi skulle kalla Pytha­ goras så. Mästaren hit och Mästaren dit och alla möjliga vördnadsbetygelser och ceremonier som inte funnits förut. Pythagoras själv hade därförinnan gjort ett gott parti och gift sig med Alkaios dot­ ter Theano. Hon hade fött honom tre bam. Pythagoras hade sitt på det torra. Behövde inga ärebetygelser och onödigt fjäskande han. Pythagoras hade när det här hände redan passerat blomman av sin ålder, även om Pythagoras säger att en del blommor blommar om våren, en del mitt i den torra sommaren, en del på hösten, medan de uthålhgaste slår ut i full blomning först i den stränga vintern. Hans rykte höll på att sprida sig över hela världen. Han hade pohtiskt inflytande i staden. Alkaios var på hans sida. Vårt och Vänner­ nas parti hade efter segern mot sybariterna bhvit det mäktigaste partiet i staden. 267

Hippasos ^äskade ständigt för Pythagoras och försökte väcka intresse för sin person med sin frågvishet och sina invändningar. Jag deltog inte längre i Matematikernas sammankomster efter­ som de var tråkiga, men Zopyros berättade för mig att de för­ ändrades. Det som tidigare varit vilsamma tillställningar där man lyssnade på Pythagoras utläggningar eller i stillhet och för sig själv funderade över talen och deras harmonier, började låta som ett boskapstorg vid slakttiden, sade Zopyros. Man började överbjuda varandra i vishet och sofisteri. De gånger Hippasos saknades vid sammankomsterna hade Pythagoras för vana att titta ut över Vännernas församlade sällskap och säga: Anden saknas i församlingen.^*^ Nå det tyckte ju inte de andra om utan började även de fjäska för Mannen. (Så kallade man nu också honom. Mästaren.) I stället för att söka de eviga sanningarna blev sammankomsterna ett tillfälle för att föra en kamp om Mästarens gunst. Även om det för det mesta är svårt att skilja det ena från det andra. Är detta sanningen, säger mina plågoandar om och om igen, utan att för den skull befria mig från mina fjättrar eller ge mig mat att äta. Det är sanningen, säger jag. Hippasos fjäskade och sade bland annat: Mästaren säger att allt är ett tal eller kan jämföras med ett tal. Ordet ’taP förstår jag väl. Men vad är ’ett’ .>Ett måste vara ett helt något och måste följakt­ ligen vara något. Ett är ett av någonting, ty om ett vore ett av ingenting vore ett ett ingenting och det är inte någonting. Alltså måste ett vara ett av någonting. Det är det jag har funderat på, att vad är detta ’ett’. Ta ’ett äpple’. Vad är ’ett äpple’.>Alla vet vad ett äpple är. Man kan känna dess rundning med handen, dess färg med ögonen, dess smak med munnen. Ordet ’ett äpple’ får det att vattnas i munnen. De tre saker jag nämnde är ett 268

tecken på att ett äpple är ett äpple. Men om äpplet saknar en hit? Om maskar har ätit sig in i dess kärna? Om stjälken fattas, eller om skalet är sk o rv ig tÄ r det då ännu ’ett äpple’ .> Eller är det endast till femtionio sextiondedelar ett äpple. Kan således fem­ tionio sextiondedelar vara Hka med ett? Hur mycket skall fattas för att ett äpple inte längre skall vara ’ett äpple’ utan till exem­ pel ett femtionio sextiondedels äpple eller ett trefjärdedels äpple? Finns det överhuvudtaget någonstans ’ett äpple’ ? Ett helt äpple? Och om man måste vara osäker på enheten, hur går det då med resten? Detta och liknade saker sade Hippasos, vilket tycktes väcka Mästarens gillande även om några av vännerna genomskådade Hippasos och hans smicker. Hippasos sade också: Om allt är tal, eller om allt kan liknas vid tal eller står i överensstämmelse med tal, och man kan lägga ett tal till ett annat, tal efter tal efter tal, utan slut, ty efter det högsta kommer ännu ett högre och efter det ännu ett högre, en gränslös mängd utan slut som milesiern säger, och om varje tal i sin tur står i överensstämmelse med ett ting: Hur kommer det då sig att tingen inte uppfyller rummet på samma sätt som ta­ len i vår föreställning, utan mellanrum och slut? Någonstans måste det finnas ett slut, annars skulle det inte finnas plats att röra sig, all rörelse skulle vara omöjUg, allt skulle var fyllt av de ting som har ett tal till motsvarighet, och det skulle vara trångt och mörkt som i Agamemnons grav och lika stängt och livet skulle för alltid vara dött, ty livets princip är växt och föränd­ ring. Är det för att det hela tiden tas bort tal i andra ändan, ing­ enting säger att det inte kan tas bort, det tas bort och tas bort, ett efter ett, och till slut är allt detsamma men förändrat, såsom tiden, där stund ständigt läggs till stund, den ena efter den an­ dra, samtidigt som stund hela tiden tas bort från stund, tas bort från våra hv och det hela tiden inom tidens spann finns samma mängd tid till förfogande, men ständigt en annan? 269

Mycket sådant yttrade han. Ja, detta och hknande saker sade Hippasos, utan att ta någon notis om den invändningen som några av de äldre vännerna framförde att allt är arbete, ty ingenting bhr till utan arbete och ingenting förgörs utan arbete. Sådan är också min erfarenhet, även om det är en underordnad erfarenhet, eftersom den gjorts ofriviiUgt och under påverkan, varför den som utövat denna påverkan och sålunda ägt makten också äger erfarenheten, vil­ ken i sin tur är en överordnad erfarenhet och en erfarenhet av makt och maktens utövning, såsom grekerna i allmänhet ser på saken och på tingens natur. Och beträffande frågan om rättvisan så är det orättvist att jag är här ty jag är oskyldig. Det blev allt tydligare att Hippasos var Pythagoras favorit. Det började också talas om att han skulle efterträda Mästaren när dennes värv en dag var till ända och någon annan skulle ta vid. Mig nämnde ingen. Ifall jag hade nämnts skulle jag ha kallats Lakejen. Det var vad Hippasos kallade mig. Lakejen. Milon säger Tjockisen. För allan del, säger jag. För mig får de kalla mig vad de vill. Om det roar. För en lakej är det inte ordet utan verkligheten som är sanningen. Det sades att Hippasos var påtänkt. Favoriten. Likväl är det jag som har gjort allt arbetet. Jag skrev ansökningarna och sprang i trapporna. Jag skaffade slantarna. Jag såg till att Syssitian och de andra husen blev väl byggda. Jag gjorde redovisningarna, skrev nya petitioner och ansökningar. Jag uppvaktade Rådet. Jag väntade dag ut och dag in med nacken lämpligt ödmjukt böjd (fast på intet sätt överdrivet) på utlåtanden och tillstånd. Jag gav en och annan en oförtjänt handtryckning. Huvudets och handens arbete. Det ena kan inte verka utan det andra. 270

Vad har Hippasos uträttat. Och vad Pythagoras.^ Ingenting nytt och revolutionerande i alla fall. Samla lite folk omkring sig kan varje gårdfarihandlare med lämpligt tingeltangel. Till att utöva stumhet behövs inget snille. Det räcker med att någon skär tungan av en. Förresten är det mesta Pythagoras lär ut im­ portgods. Omtuggad föda för tandlösa. Matvanorna och tystna­ den tog han med sig från Egypten. Siffrorna lärde han sig av kaldéerna. Vad är det för intellektuell utveckling.^ Det är ingen intellektuell utveckling. Att plocka frukterna på grannens tomt kallar jag inte att odla päron. Det är att som en simpel kofferdiskeppare flytta över en sak från ett ställe till ett annat. Det är som att driva en importfirma. De egyptiska prästernas dietik och kaldéernas siffror hade förfaUit till försäljning. Det är ingen intellektuell utveclding. Stöldgods skulle det ha varit om Pytha­ goras inte hade betalt för det. Med sin tid erlade han köpeskil­ lingen. Tid är pengar, det har vi tjänare och slavar alltid vetat. För slaven är tiden från och med nu fram till framtiden hka med det belopp han lyckas skrapa ihop till sin egen friköpning. En summa pengar. Det är riktigt att det här bara är en synpunkt. Andra säger att det först var här i Kroton som Pythagoras av det egyptiska och babyloniska fraktgodset gjorde vad det sedan har blivit: en in­ tellektuell rörelse som kommer att påverka hela västerlandets framåtskridande. Att Pythagoras åstadkommit ett paradigmskifte. De egyptiska prästerna eller de kaldéiska astrologerna har inte åstadkommit något paradigmskifte, säger de som tror sig veta. Och att de aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hel­ ler. De fortsätter som förut. Det är också en synpunkt, och jag vill inte vara orättvis mot någon. Så vad är gammalt och vad är nytt.> Har det att göra med ti­ den eller med platsen.> Eljest har Pythagoras inte gjort mycket väsen av sig. Tycker 2 71

jag. Han är den som tar tigandet mest på allvar. När de tråkiga matematikerna och svältkonstnärerna har möte säger han ibland några gåtfulla ord som sällskapet grubblar på från en ny­ måne till en annan. Hemlighetsfulla och dunkla som orakel, är de, matematikerna. Är det sanningen det.^ Att tiga. I så fall tänker jag tjäna san­ ningen resten av dagen. Ifall det först gick att få något att äta. Nej nu skall jag säga vad Pythagoras säger, Pythagoras säger: Allt utgår från det Ena. Det Ena eller Enheten är sanningens och varats grund; ett skepp kring vars köl av eld planeterna ro­ terar. Det Ena är hysplex^ tillvarons startmaskin. Det Ena eller monaden är på gudarnas språk härlett från ordet menein^ att för­ bli, säger Pythagoras. Det Ena är alltså det som förblir, det som inte förändras. Enheten är inte ett tal utan ursprunget. På detta det Ena återgår allt i tillvaron. Allt annat är splittring. Det enda som inte förändras när allt annat förvandlas är alltså startmaskinen för hästkapplöpningarna. Leve hästkapp­ löpningarna. Dyaden eller tvåtalet kallar han Rhea, modergudinnan. På gudarnas ofördärvade språk kommer gudinnans namn från or­ det rhein^ att flyta. Rhea och tvåtalet står för tillvarons flux och förändring. Dyaden är den modigaste av alla storheter eftersom hon vågade bryta upp från det Enas gyllene sfär och skapa två­ het, motsättning och tvedräkt i världen. Så säger Pythagoras. Men han vågade inte bryta upp när det var krig. Han gömde sig för tvåheten och tvedräkten. Genom att lära sig att förstå gudarnas språk får människan tillgång till kunskapen om gott och ont i tillvaron, säger Pytha­ goras. Tillvaron representeras av tretalet. Tretalet är det första verkliga talet. Det står för verkligheten, de tre dimensionerna, för Apollon och trefoten, för de tre hyllningarna och de tre offren. 272

Dessa och liknande saker säger Pythagoras. Tillvaron är en häst­ kapplöpning för tre hästar. Hör ni det, fångvaktare. Tillvaron är en hästkapplöpning. Det visste ni inte, vad.^ Det ingår inte i ert demo­ kratiska förstånd.^ Den här stenen och den där stängda dörren är inte verkliga. Det verkliga är 1+ 2 +3 + 4. Det är verkligheten. Pythagoras svär sin ed i det heliga fyrtalets namn, det tal som är den bestående roten och källan till den evigt föränderliga naturen, ty fyrtalet är det goda talet, säger Pythagoras. Matematikerna och lärjungarna grubblade sig sjuka och tärda över innebörden i det som Pythagoras sade. Det de förstod kal­ lade de en insikt^ som när man kikar in på grannen genom ett hål i muren. Skapelsen tydde de på följande sätt: 1 = säd. 2 = höjd. 3 = djup. 4 = soliditet. Däremot sade de ingenting om arbetet som förändrar tillvaron; ingenting om det motstånd som måste övervinnas när något skall flyttas eller lyftas eller baxas på plats där det hör hemma. De sade ingenting om den energi som ett utfört arbete kräver, ingenting om vad det kostar på att resa en pelare, lyfta en arkitrav, ingenting om vägens längd för en trött bärare, ingenting om bördans massa och tyngd. De ser på tillva­ ron hkt präktiga grosshandlare, som enbart genom beräkningar och spekulationer berikar sig själva, och de räknar alla siffrorna fram till gränslöshetens utmarker, ty för rikedom och tal finns inga gränser och de tänker och investerar sina kunskaper i allt detta som om allting kom till sig själv av sig själv och inget ar­ bete någonsin behövde utföras. Sedan kom den dag när allting förändrades. Vid Neaithosfloden, ni vet, längs den ravin som floden föl­ jer genom berget, finns gruvgångar och schakt som grävts ut av sikeler och italiker långt innan akajerna anlände till Kroton. I de här gruvornas innersta hålor påträffas en bergkristall som har formen av en fulländad dodekaeder, och som alltså är samman­ satt av tolv stycken regelbundna och sinsemellan alldeles lika 273

femhörningar. Av den här kristallen började vi och Vännerna tillverka ett smycke, infattat i silver, som många av oss bar i en kedja hängande kring halsen. På det sättet känner vi igen vän­ ner som verkar någon annanstans i en annan stad. Det är dodekaderna som är vårt emblem och hemliga tecken. På den känner vi igen varandra och vet vilka vi kan Uta på. Det var dodekaedern som var orsaken till all spUt och allt ont som senare skedde i vårt och vännernas sällskap. Det föll snö den dagen. Också det gjorde den oförglömlig. Snöfallet hade föregåtts av en långvarig torka. Utsädet hade inte grott, marken var förtorkad och sprucken, bäckfårorna sinade, människorna var förtvivlade, prästerna offrade och bad i sina tempel och ni demokrater sade öppet att det var Pythagoras ogudaktiga lära som var orsaken till att gudarna hade vänt Kroton ryggen. Till slut blev prästerna bönhörda men i stället för regn föll snö. Alla var upprörda över snön, ett himmelskt tecken och en vink från gudarna. Alla anade att någonting skulle hända. Det började med att ett våldsamt åskväder dagen innan drog fram över bergen. Allhärskaren slängde sin ljungeld bhnt omkring sig och människorna hukade sig av rädsla. Prästerna i stadens alla tem­ pel offrade till Hera, till Poseidon, till Apollon och till Herakles och bad dem att till Molnanhoparen och Bhxtslimgaren framföra män­ niskornas önskningar om försköning; så våldsamt var åskvädret. Senare fick vi veta att blixten slagit i stycken den väldiga ek under vilken Pythagoras i ensamhet brukade utföra sina ritualer och min­ nas sina hågkomster. Det uppfattades som en gest från gudarna och var ett mycket illavarslande tecken. När åskan dragit bort började det snöa. Ett tätt snöfall drog under natten fram längs kusten och bäddade in staden och ber­ gen i vitt. Endast några få Vänner gick den morgonen till någon bäck eller källsprång (de här ställena kallades så även där det fanns varken bäck eller källsprång) för att försjunkna i tankar 274

minnas sina liv som de de var och som de de en gång hade va­ rit. För det mesta satt de bara och grubblade gagnlöst över ti­ dens och själarnas gång utan att däri finna relevanta uppgifter om sig själva. Hippasos hade dagen innan låtit oss förstå att något speciellt skulle hända vid kvällens sammankomst och åskvädret hade skrämt upp oss alla. Även jag var tvungen att ta mig den mödo­ samma och hala vägen ut till Syssitian. Pythagoras gillade inte min bärstol, den använder jag därför endast när jag rör mig inom staden, men jag tog två slavar med mig som stöd i halkan. Sandalerna sjönk ner i snöslasket och blötte ner fötterna varför jag var säker på att jag skulle insjukna i förkylningen. Man var till och med tvungen att hissa upp manteln för att inte blöta ner fållen. Jag lät därför mina slavar bära mig på sina starka armar tills vi kom inom synhåll för samlingsplatsen. Pythagoras säger att en människa skall stå på egna ben, men om slavarna är mina är det väl mina egna ben jag rör mig på. Kylan gjorde att församhngen den kvällen hölls i cellan. Möjhgen hölls mötet i cellan därför att Hippasos ansåg att mötet var speciellt hemligt och mystifikt. När dörrarna reglades stängdes dagen ute och mörkret upplystes endast av facklor och fyrfat. Hippasos stod redan vid bortre väggen och tittade i golvet utan att möta mina eller någon annans undrande bhckar. Vännerna kom tysta som de skulle, en efter en, med blåfrusna fötter; huttrande av köld. Ingen utom Pythagoras och Hippasos visste vad som skulle hända. Det hade visserligen gått rykten om att Hippasos höll på med någonting som hade med kristallen att göra. Att han gjorde matematiska undersökningar med kristal­ len. Med andra ord att han försökte ställa in sig ännu mera. Nu skulle han där i dunklet visa upp vad han hade gjort. Det var vad jag trodde. Ingen kunde ana det som skulle komma trots att järtecken inte hade saknats. Men ingen annan är Pythagoras visste då ännu att Allfadern Zeus med sin vilja 275

hade splittrat eken. Hippasos hade ställt upp en stor vaxtavla mot väggen. På vaxtavlan hade han ristat in bilden av en regelbunden femhörning. Femhörningens diagonaler var också utritade. De bil­ dade en stjärna. Det är två omständigheter jag vill visa, började han sitt anfö­ rande, efter det att offret hade förrättats och Helandros, Dikas son, hade läst eden. Den första saken kommer att glädja er. Den andra kommer att göra er bedrövade. Båda kommer att tjäna sanningen om gudarna så önskar. Pythagoras stod lite för sig själv som vanligt, i dunklet på långsidan av cellan. Nästan inget ljus föll över hans ansikte och över det grånade håret, men alla visste att hans oföränderligt blåa blick var riktad mot Hippasos. Hippasos gjorde en paus och tittade på Pythagoras för att spåra reaktioner i Mästarens an­ sikte. Pythagoras smålog. Fullständig tystnad rådde i cellan. Någons tänder skakade och det var inte bara av köld. Så stor var spänningen och förväntningarna. Hippasos vände sig åter mot sin vaxtavla och figuren han ritat på den. Han tog fram en pek­ pinne, kastade manteln till rätta över axeln, riktade pinnen mot sin figur och fortsatte att tala.

2 76

Hippasos talade länge och insmickrande. Han lät käppen löpa längs figurens sidor och visade i ord och handling att varje dia­ gonal inom en femhörning delar varje annan diagonal enhgt det förhållande som arkitekterna med rätta kallar det gyllene snit­ tet, eftersom det bäst återger harmonin mellan helheten och dess delar. Därtill visade han att varje sida i femhörningen står i samma gyllene och geometriska medelvärdeförhållande till varje diagonal och dess kortare del sålunda att exempelvis Ae/AE =AE/AD eftersom sidan AE är lika med sträckan Ad vil­ ket Hippasos också kunde bevisa. Detta väckte stor glädje hos vännerna och ingen kunde tänka något annat än gott om Hippasos i den stunden. Detta är det positiva, sade Hippasos. Harmoni och rättrådig­ het är inneboende egenskaper inte bara i Mästarens lära utan de finns också vilande i det emblem som uttrycker vår vänskap och vår sammanhållning. Men som varje egenskap har två sidor och ljuset inte existerar utan mörker, godheten inte utan ondska och sanningen inte utan falskhet, finns det en annan egenskap hos femhörningen, som jag nu skall presentera. Hippasos vände sig åter mot Pythagoras som för att inhämta hans tillstånd att fortsätta. Allas blickar var nu riktade mot Pythagoras. Endast några få visste vad som skulle komma. Att Pythagoras också visste fick jag veta senare. Vi som var närva­ rande såg alla hur han nickade lätt mot Hippasos att fortsätta. Det negativa, och det som är det harmoniska förhållandets motsats, är att sidan och diagonalen ej är sinsemellan jämförbara med något tal. Det finns ingen enhet, ingen storhet och inget tal i vilket det är möjligt att med bibehållandet av samma grund, samtidigt uttrycka sidans och diagonalens värde. Sträckan AE och sträckan AD har med andra ord inget tal gemensamt. Ett sus av häpnad och bestörtning gick igenom församhngen. Det kunde väl inte vara möjligt! Talet och förnuftet är samma sak, ropade tarantinen Akusilades högljutt. Hur kan det som är 2 77

kalkylerbart och förnuftigt sakna tal? Andra ropade liknande eller andra saker. Ja hur kan väl det vara osant som finns och är synligt, sade Antimedon från Kroton.^^ Han pekade upprört med sitt knotiga finger på Hippasos figur.

fram till den motsatta synpunkten: att sidan och diagonalen i den regelbundna femhörningen inget tal har gemensamt. Endast denna synpunkt kan bevisas stå för sanningen.

Hippasos höjde handen till tystnad innan han fortsatte. Låt oss närmare betrakta den regelbundna femhörningen ABCDE, sade han, en sådan som utgör sidan i en dodekaeder. Eftersom enligt Mästaren allt är tal eller alla förhållanden går att uttrycka i tal borde det vara möjligt att uttrycka diagonalen AD (eller någon av de andra diagonalerna) som ett tal i förhållande till sidan AE (eller någon av de andra sidorna). Utgångspunkten kan då formuleras så här: Sträckan AD minus sträckan AE kan uttryckas med ett tal. Det är vad vår lära säger och det är vad som borde överensstämma med sanningen och förnuftet. Men diagonalen AD minus sidan AE är lika med sträckan dD som i sin tur är lika med diagonalen ec i den mindre pentagonen abcde.

Troheten mot tillvaron är en förpliktelse. Troheten mot Pythagoras är också en förpliktelse. Alla som är medlemmar i Vänner­ nas sällskap har svurit en ed som innefattar denna trohet. Utan trofasthet är allt en lek utan ansvar. Det är som barnen som le­ ker med stenar på stranden utan att veta vad det är att vara all­ varsamma. Utan att veta vad som är en sten. Utan att veta vad

Sidan AE minus diagonalen ec är emellertid lika med sträck­ an Ad minus sträckan Ae, d.v.s. lika med sidan ed i den mindre pentagonen abcde. Diagonalen respektive sidan i denna förhål­ ler sig på samma sätt till den ännu mindre pentagon som bildas av diagonalerna i pentagonen abcde, och så vidare i all oändlig­ het. Skillnaden mellan diagonalen och sidan i den större penta­ gonen är med andra ord lika med diagonalen i den mindre pentagonen, och skillnaden mellan den större pentagonens sida och den mindre pentagonens diagonal är lika med den mindre pentagonens sida. Vidare är skillnaden mellan den mindre pentagonens diagonal och dess sida lika med den ännu mindre pentagonens diagonal och så vidare och så vidare till det ytter­ stas gräns och ut över denna. På så sätt kan det styrkas att det inte finns något största gemensamma mått i vilket pentagonens diagonal kan uttryckas i förhållande till dess sida och vi kommer 278

det är att vara människa.^ En djup tystnad som liknade förstämning lade sig över cellan. Allas ögon vände sig från Hippasos mot Pythagoras. Pythagoras stod allvarsam och tyst och tittade i golvet. Till slut tittade han upp, nickade tre gånger och försjönk igen i tystnad. Alla väntade sig att han skulle säga någonting, men han gjorde det inte. Klearatos, Kleinias son, bröt till slut tystnaden, hävde upp sin röst, gav vingar åt sina ord, yttrade sig och sade: Sanningen om tillvaron, allt det som är, ta onta^ har vi hittills hållit för en kontokurantbok, där varje väsentligt förhållande har kunnat återges med en siffra i den stora liggaren, på samma sätt som en god husbonde håller reda på sina saker i det som också kallas ta onta^ men varmed husbonden förstår sitt hushåll med alla dess tillhörigheter av inventarier, husdjur och slavar.^® Vi har sett detta som ett uttryck för logos^ för förnuftets överensstämmelse med världen. Nu visar Hippasos att diagonalen i den figur som utgör elementet i vårt emblem, pentagonen, inte kan uttryckas med något tal i förhållande till dess sida. Förhållandet kan en­ dast uttryckas som en oändlig process där det som skall bestäm­ mas ständigt hänvisar till något annat som när det i sin tur skall bestämmas hänvisar vidare i en aldrig avslutad handhng. Så vitt jag förstår måste vi ändra vår förståelse av tillvaron på följande 279

sätt: Allt är tal, förutom diagonalen i en pentagon, som inte kan uttryckas med något tal i förhållande till dess sida. Inne i kun­ skapens mysterium och dess emblem finns alltså en svart fläck som vi inte kan se eller uttrycka. Sålunda talade Klearatos, Kleinias son, utan att för den skull nämna det som många kände: att inne i det som markerade vår tillhörighet och vår samhörighet grodde fröet till vår undergång. Medan han talade och även i det följande stod Hippasos stramt upprätt medan han långsamt skakade på huvudet. Vad då inte kan se, sade Akusilades upprört. Jag kan se skill­ naden mellan diagonalen och sidan och den är så här stor. Han visade längden av en sträcka mellan sina båda pekfingrar. Vad är det du vill säga oss, sade Aristonymos, Kleomenes son. Då tog Hippasos åter till orda, harklade sin röst och sade: Vänner. (Somliga säger att hans röst var beklagande, jag åter tyckte att den var triumferande.) Jag vill göra er uppmärksam på ännu en sak. Detta förhållande som jag nyss visade, gäller inte endast sidan och diagonalen i en femhörning. Det gäller i oräk­ neliga andra fall. Det är i själva verket motsatsen som är undan­ taget. Låt oss anta en likbent, rätvinklig triangel, en som bildas när man i en kvadrat ritar upp dess diagonal. Hippasos suddade ut bilden av pentagonen på sin vaxtavla och ritade en rätvinklig triangel i stället.

Anta att hypotenusan har längden a och kateterna längden p. Anta vidare att P och a saknar gemensamma faktorer. Förhål­ landet dem emellan är då a/p; uttrycket kan ej förkortas mera. Eftersom = 2p^ (enär i den rätvinkliga triangeln gäller att = p^+p^, vilket vår store Mästare så lyckligt bevisat och beviset till ära offrat en oxe, en som var fullvuxen) följer att är ett jämnt tal (eftersom det är = iP^) varav följer att a är ett jämnt tal (eftersom varje jämnt kvadrattal i roten har ett jämnt tal). Vi kan därför skriva talet a som 27. Talet P måste då vara udda (en­ ligt antagandet att a och p saknar gemensamma faktorer och alltså inte ens har en tvåa gemensamt), men eftersom som nämnt var lika med 2p^ och p^ följaktligen = a^/2 vilket ger, när 27 ersätter a, att P^ = 27^, måste talet p vara jämnt enligt samma resonemang som nyss. Talet p måste följaktligen samtidigt vara jämnt och udda vilket strider mot förnuftet. Hippasos uttalade de sista orden snabbt och nästan ohörbart, vände sig mot Pythagoras och lyfte uppgivet händerna mot cell­ ans tak. Sådan är sanningen, sade han. Detta är förnuftets verk. Bestörtningen i Syssitian var stor efter Hippasos tal och den lindrades inte av det som Akusilades och Klearatos tidigare hade sagt. Efter Hippasos var det ingen som ville ta till orda. Allas ögon vilade igen på Pythagoras. Tystnaden varade längre än det tar för en örn att flyga från enda sidan av himlens rand till den andra. Pythagoras satt med fingrarna tryckta mot sitt böjda hu­ vud som om han hade smärta i tinningarna. Det är sent, sade han till slut, nästan ohörbart. Låt Aristaios, Damophons son, förrätta offret. Aristaios reste sig, gick fram till altaret och förrättade tack­ offret och dryckesoffret på sedvanligt sätt. De ord som skall led­ saga dryckesoffret yttrades nästan ohörbart och upprepades som ett svagt mummel i salen. ”Vi vårdar och vördar livet i alla dess former. Vi skadar aldrig en odlad växt eller ett träd, ej heller ett

280

281

djur som inte är skadligt för människan. Vi hyser vördnad för gudarna, daimonerna och hjältarna, hkaså för våra föräldrar och välgörare. Vi följer och bistår lagen i kraft av våra möjligheter, medan vi bekämpar laglösheten. Så gör envar för allas skull.” På detta sätt uttalade Aristaios, Damophons son, de ord som skulle sägas. Därefter reste sig alla, och var och en gick till sig, iaktta­ gande den föreskrivna tystnaden. Alla utom Hippasos. Han gick inte till vila och han iakttog inte den föreskrivna tystnaden. Det här är inte vad jag vet utan vad jag tror och vad jag har hört av andra. Jag har hört, att Hippasos en tid före det ovan relaterade hände hade invigt Pythagoras i sin upptäckt och försökt övertyga honom om följ­ derna av den sanning som han, Hippasos, trodde sig besitta. Pythagoras, så lyder historien, hade inte velat lyssna. Det var därför Hippasos valde att vända sig till oss och Vännerna i cellan, och därefter, så sades det, till det demokratiska partiets anhängare i staden. En av dessa som Hippasos hade vänt sig till var Kylon. Hur vetskapen om Hippasos tal i cellan eljest skulle ha kom­ mit till medborgarnas vetskap kan jag inte förklara. Hippasos bröt därmed sitt tystnadslöfte och förrådde Pytha­ goras och hans Vänner. De följande dagarna liknade inga andra i våra och Vännernas hävder. Ingen följde föreskrifterna och sederna och nästan ingen levde upp till de höga krav i enlighet med vilka de hade blivit utvalda. God tradition och Mästarens regler föreskrev att varje dag i en Matematikers hv skulle börja med en promenad i gry­ ningen. Därvidlag skulle lärjungen i ensamhet uppsöka rofyllda platser såsom tempelområdet, eller vandra till bäckar, källsprång eller andra grönskande platser utanför stadsmurarna. Detta för att inte behöva möta någon annan innan själen gjorts i ordning för dagen. Rofyllda, ensliga platser står i harmoni med ett gott 282

sinnelag, medan att genast låta sinnet och själen stöta och nöta mot andra sinnen inverkar störande på sinnesron. Sådan var idén, men så skedde ej denna dag, vilken enligt ti­ dens lag följde på föregående dag, som var den olycksaliga dag då ett snöfall i månaden munichion drog fram längs kusten och den dag då Hippasos hade ådagalagt den förargliga inkommensurabiliteten mellan femhörningens sida och diagonal samt den minst lika förargliga upptäckten att förhållandet mellan sidan och diagonalen i en kvadrat inte kan vara ett tal, i varje fall inte ett fattbart tal. Redan i dagbräckningen surrade Syssitian av upprörda röster. Förvirringen var större än den som råder i en hönsgård efter det att höken slagit ner på en höna. Det hade sovits litet och funderats mycket under natten. Redan nu bröts åsikter och synpunkter häftigt mot varandra. En grupp anförd av metapontiern Laphaon försvarade Hippasos sägandes att han, Hippasos, endast gjort bruk av förnuftet, det som genom­ syrar allt eller nästan allt. Om förnuftet därvidlag ådagalägger tal eller talförhållanden som ej står i samklang med förnuftet är det talen som är oförnuftiga och irrationella. Följaktligen måste talteorin överges på bekostnad av allt vi hittills visste och trod­ de, sade metapontiern Laphaon, Det är sanningen. I stället för en människas sanning måste vi ha de mångas sanning, sade Laphaon. Hos de många finns sanningen och den kommer till synes när de mångas viljor och åsikter får bryta sig mot varan­ dra. Andra, anförda av athenaren Agylos, gick emot Hippasos och Laphaon och sade att principen är viktigare än det enskilda fal­ let. Vad är ett enda undantag i jämförelse med världsalltets harmoni.> Det är på sin höjd undantaget som bekräftar regeln. Kungen är kung över alla utom över sig själv. Gudarna styr allt utom sig själva ty själva har gudarna inga gudar. Allting är tal, men talets kärna saknar tal. Enheten är hermafrodit, hon går inte lätt samman med andra eftersom hon är tillräcklig i sig själv 283

och hon är såväl jämn som udda, såväl man som kvinna och de­ lar därmed det heligas natur. Även den allra högste, Allfadern Zeus är tvåkönad, och beviset är den strålande Pallas Athena, som han födde ur sitt eget huvud. Det är det som Hippasos har ådagalagt, svarade Agylos, att den innersta enheten är hermafro­ dit och helig, samt att pentagonens sida är enheten för pentagonen, den som endast går upp i sig själv, och att detta endast styrker grunderna för Mästarens ontologi, eftersom Han valt pentagonen till sitt och vårt emblem. Detta är sanningen. De enda som saknades i Syssitian denna morgon var Pythagoras och Hippasos. De var de enda som hållit sig till föreskrifterna och börjat dagen med vandring i ensamhet till källorna och där genomfört de föreskrivna reningarna och de stilla stunderna med kontemplation och bearbetande av hågkomsterna. I Sys­ sitian rådde tidvis stor förvirring. Några begav sig iväg för att leta reda på Mästaren. Andra hade tagit av sig sina silverinfattade berg­ kristaller och höll på att slå sönder dem med slägga för att utplåna den förhatliga anomaliteten. De flesta satt emellertid tysta och nedstämda utan att veta vad de skulle tänka eller tro. Det som för en del var sanningen var för andra bara dysterhet och förvirring. De flesta väntade på att Pythagoras skulle komma och utplåna osä­ kerheten och ställa allt till rätta igen. Under tiden hade några av krotoniten Kylons anhängare börjat agitera i staden. Heraprästerna hade länge arbetat mot Pytha­ goras och anklagat honom för att vilseleda ungdomen; för att inte håUa de traditionella gudarna i ära utan i stället dyrka främ­ mande och overkliga gudar såsom harmonier och tal och fjärran himlakroppar, vilka rör sig som vagabonder över himlavalvet utan att äga varken hem eller fosterjord. Pythagoras dyrkar öst­ erländska gudar, utan förankring i den hellenska fromheten, sade prästerskapet. 284

Hellenerna i exil dyrkar Hera och Poseidon därför att de li­ der av hemlängtan, sade Pythagoras. De ser inte att hemmet är här, där de är, och att deras längtan är utsiktslös. Det demokratiska partiet hyste agg mot Pythagoras och såg på vår och på Vännernas verksamhet med ogina ögon, speciellt efter det att Sybaris på vår och Vännernas inrådan hade förstörts och det demokratiska partiet i staden krossats. Agenter värvade av Kylon och hans anhängare uppviglade folket och sade att Pythagoras världsbild byggde på lösan sand; att hans lära var Uka tillförlitlig som en ihålig trädstam, en som ruttnat av ålder. Inte ens de mest grundläggande antagandena var sanna hos Pythagoras, ty Hippasos hade, sade Kylon, tvärt om bevisat att de var falska. Talet är inte urgrund och sann gud utan en falsk föreställning, sade Kylon och hans anhängare. Ned med aris­ tokratin, leve demokratin, skrek Kylon och hans anhang. Folket är ingenting annat än material till sakernas tillstånd. Sanningen ropar på gatorna, sade Kylon. Det är framtiden. Jag stod bredvid och hörde detsamma, ty det var till mig och Laphaon han yttrade det. Därför måste förändringen komma, och den måste komma nu, sade Laphaon. Jag sade ingenting för jag är en fredlig man och undviker bråk. Det hade nu bildats två partier inom Vännerna som bittert be­ kämpade varandra. Ett större parti som stod fast vid att ett enda osäkert bevis inte kunde kullkasta Pythagoras grundtes så länge inte de större sammanhangen var fastställda och att det hur som helst rörde sig om vidlyftigare saker än en bergkristall och dess proportioner. Det handlande om kosmos, om världsalltet och om Vännernas trovärdighet och ställning överhuvudtaget. Tänk vilka underbara harmonier Mästaren har uppenbarat i musiken, framhöll athenaren Agylos. Skall det nu göras om intet.^ Det mindre partiet som kallades minoriteten höll på Hippa285

SOS och hävdade att endast den sanning är sann som är sann ända ut i sina minsta beståndsdelar. Några dagar gick. Pythagoras höll sig hela tiden undan. Gu­ darna vete varför. Minoriteten och majoriteten bekämpade var­ andra utan omsvep med beskyllningar och tillhyggen. I staden var såväl Heraprästerna som demokraterna emot Pythagoras, medan nästan ingen försvarade honom öppet. Ingen utom jag och brottaren Milon, även om jag inte försvarade honom öppet eftersom jag också kände det som min plikt att försvara mått­ ligheten och klokheten. Till och med mina usla slavar talade om ingenting annat än Hippasos eller den där Hippobaal som de kallade honom. De hetsade upp sig, sade till varandra att värl­ dens undergång var nära därför att dess kärna hade murknat som märgen på en ask, en stor en, sade mina usla slavar på sitt obegripliga barbariska språk och skrämde upp varandra som om de inte hade något bättre att göra och såsom sysslor skulle må bättre av att förbli ogjorda. Milon hade vid det här laget övergett brottningen. Han del­ tog ibland som härförare i ceremoniella sammanhang när Se­ gerns dag skulle firas och så, men räknade sig inte heller längre som en av Vännerna. Däremot hade han fortfarande respekt för Pythagoras och för bildningen. Och folket hade respekt för Milon. Jag sökte upp Milon på torget där han för det mesta höll till. På torget fanns det alltid någon som orkade lyssna till hans bra­ vader. Det är bravaderna som är personligheten. Jag tänkte att det skulle vara bra att ha Milon i närheten ifall situationen utvecklade sig på något sätt. Situationer har en ten­ dens att utveckla sig på något sätt. Det var rätt mycket oro i omlopp i staden. Fram emot eftermiddagen den tredje eller fjärde dagen tå­ gade en grupp medborgare under ledning av Kylon ut till 286

Syssitian. De samlade sig utanför muren utan att tränga sig in. De skrek och dunkade med sina stavar mot porten. Portvakten försökte förgäves mota dem tillbaka. Några bar på facklor som de ännu inte hade tänt. De krävde att få tala med Pythagoras och få ett svar på om det var så som det sades eller som några hävdade, att Pythagoras stödde sig på falska gudar, att läran han undervisade var osann och att dess fundament var ruttet. De krävde att få klart besked. De hotade med att kasta brinnande facklor över muren. Ingen visste emellertid var Pythagoras befann sig. Några trodde att han hade begivit sig till Metapontion. Andra sade att de hade sett honom gå ensam ut ur staden, på väg upp mot ber­ gen. Hippasos hade också hållit sig undan, men nu var han till­ baka i Syssitian tillsammans med några andra Vänner. De dryf­ tade förstod jag, vad som borde göras. Något borde göras. Situa­ tionen i staden var allvarlig. Det var det här ögonblicket demo­ kraterna och prästerna hade väntat på. Pythagoraspartiets makt berodde på att det kände till san­ ningen och hade förstahandsrätt till den. Där var mera folk utanför murarna än vi hade väntat oss. Bodbetjänter, krukmakare, takläggare, sadelmakare, skeppsre­ dare, krukmålare, handelsmän, några bankirer samt allehanda löst folk stod och gastade med sina stavar och facklor. Det de­ mokratiska packet. Till och med Leanax, min barberare var där. Några hade tänt sina facklor. De svängde med dem och skrek hotfulla ord när vi närmade oss porten. Är det här måtro hälso­ samt, sade jag till Milon. En uppretad folkhop kan vara farlig. Och man kan alltid vända om. Det krävs ofta mera mod att re­ tirera än att avancera. Man mot man Vi stod på Aeiris slätter 287

stämde den frejdade stadsförstöraren Milon upp med hög röst och vandrade vidare med fasta steg. Så mycket respekt hade pöbelhopen för Milon att den vek undan när vi kom fram till porten. Jag följde efter i skydd av hans breda ryggtavla. I porten vände han sig om och röt med sin brottarstämma: Vem är det som har ställt till det här.> Ställt till och ställt till. Det var Buthos, en av Kylons under­ huggare, som svarade. Vi vill ha reda på sanningen. Vad gör du här, Leanax, tog jag mod till mig och sade. Leanax vände ryggen till och svarade inte. Vilken sanning.^ sade Milon. Om det är sant det man säger. Om vad är sant, sade Milon. Det man säger om Pythagoras. Säg dem, sade jag i Milons öra, att det är en rent akademisk angelägenhet. Det är en fråga om tingens natur som inte angår dem och som hur som helst går över deras förstånd. Milon upprepade mina ord så gott han kunde. En örn kommer flygande från väster, sade jag och pekade upp mot bergen där jag tyckte mig se en örn komma flygande. Det var kanske en vråk. Eller en fiskmås. Hur skulle jag veta.> Folkhopen muttrade och släppte oss förbi. Säg åt Pythagoras att vi vill tala med honom, ropade Buthos efter oss. Pythagoras talar inte med utomstående, skrek jag tillbaka när jag hunnit innanför porten. Majoriteten och minoriteten hade förskansat sig i olika utrym­ men inne på campusområdet. Och vem hade fått till stånd denna oreda, denna anarki, om inte Hippasos. Han hade brutit mot förbudet och yppat den djupaste av hemligheter: sanningen om kunskapens kärna. All kunskaps kärna. Att inne i hjärtat av allt vi vet finns en blind punkt som vi inte kan se utan att överge den formen av kunskap. Inne i allt finns en motsats. Det har jag 288

nu lärt mig fast jag alltid har vetat det. Inne i varje fri man finns ett beroendeskap och inne i varje slav finns en frihet. I hjärtat av varje allomfattande kunskap finns en ignorans. Inne i varje sä­ kerhetssystem en skräck; i varje något ett intet. Helgedomens innersta cella hyser ett simpelt träbeläte. I kärnan av talen fanns icketalen. I logikens innersta bor det ologiska. Den helgedom för visheten som visheten hade byggt inhyste nu dess undergång. Vi tog av oss våra sandaler och gick med bara fötter som seden bjöd över de svalkande heliga stenarna. Värmen hade återvänt. Ginsten i sluttningen blommade. Från brottarrundeln ser man bergen allra bäst. Milon skrattade för sig själv när han gick förbi sin staty. Är det oföränderligheten eller förändringen som är sanningen, sade han och pekade på sin mage. Välmåendet har slagit rot kring hans midja. Pythagoras berättade för mig en gång att hans far eller den per­ son som, ja att fadern tillverkade smycken av pärlor från Delos. Och det är så, sade Pythagoras att hans så kallade sade, att så märkligt är sanningen och naturen inrättad - ty det som är i enlighet med naturen är i enlighet med sanningen - att när man drillar ett hål genom pärlan upptäcker man inne i kärnan av även den mest utsöka pärla alltid en orenhet, ett grand, en smut­ sig sten. Det är orenheten som är utsökthetens urgrund och upphov, sade Pythagoras att hans far sade. Sådan är sanningen och naturen. Hellas är en utsökt pärla. Vad skall vi göra, sade Milon när vi gått runt området och kon­ trollerat att ingenting hade kommit till skada. Pöbelhopen sam­ mankallad av Kylon eller av Hippasos skränade ännu utanför muren. ” Ned med aristokratin. Ned med elitismen. Fram för folkets makt.”

Det här har blivit en politisk grej, sade jag. Det handlar inte bara om sanningen längre. Vi måste handla politiskt. Sanningen är politisk. Som göra vad då, sade Milon. I politiken är det kompromissen som är sanningen, sade jag. Tack vare Milons breda skuldror och min övertalningsför­ måga fick vi motvilligt de båda partierna att samlas i Syssitian. Med sin dånande stämma befallde Milon dem att bänka sig mitt emot varandra, och på så sätt att den tydligt upphetsade Hippasos satte sig mittemot Klearatos, Kleinias son och mittemot Agylos från Athen. Tala med varandra, befallde Milon så som man kommenderar en falang i strid. Hippasos föreslog att ett försoningsoffer först skulle förrättas och att det sedvanliga dryftandet av matematiska och andra frå­ gor därefter skulle ta vid. Klearatos reste sig då och sade: Hippasos från Syrakusai öns­ kar endast med sitt förslag avleda uppmärksamheten från att han har gjort tvenne osedvanliga saker. Den ena är förenlig med vår verksamhet och lovvärd, den andra är inte förenligt med verksamheten och eden och måste därför fördömas. Hippasos har för utomstående yppat innehållet i de intellektuella och där­ för akademiska och teoretiska, hypotetiska diskussioner vi här har fört. Han har yppat saker för sådana medborgare som inte på samma sätt som vi besitter förmågan att bedöma deras karak­ tär och därför kanske får felaktigt intryck av dessa och fattar be­ slut som går på tvärs med andan i den akademiska debatten. Praktiska beslut, vilket vi alla just nu kan höra. Han gjorde en paus och lyssnade. Vi kunde alla höra skränet utanför muren. Kunskap är makt, all makt åt folket, gastade folkhopen. Eller något åt det hållet. Hippasos tog därefter till orda, gav orden vingar och sade: Vänner. Jag medger riktigheten såväl i berömmet som i kland­ ret. Till mitt försvar vad det senare beträffar vill jag emellertid 290

säga att jag gav vår Mästare chansen att själv fatta beslut i den fråga som den akademiska analysen väckte. Finns det en allmän sanning i enlighet med Mästarens riktlinjer, eller finns det inte. Det var den frågan som måste få ett avgörande, och avgörandet måste fattas på högsta ort. Mästaren var inte villig att fälla detta avgörande. Vad med Kylon, inföll jag då. Varje sanning som inte fått uppbackning har alltid fallerat, sade Hippasos. Ingen fråga avgörs i enlighet med sin sanningsnatur utan i enlighet med verklighetens krav. Detta gäller även hypotesen att allt är tal, som har kommersialismen som förut­ sättning. Ett missnöjt mummel hördes från den andra sidan. Och folk­ styret skulle alltså vara en garanti för sanningen.> En hellensk man bryter inte sitt ord, sade en annan. Äntligen ett sanningens ord, tyckte jag. Kanske han har annat blod i ådrorna, sade jag. Och vad har Lakejen att säga, sade Kerambos lukaniten. Kerambos tillhörde Hippasopartiet. Utan vett och anor. Sade Itanaios, Agylos son. Han tillhörde samma gäng av förrädare. Om Pythagoras bara var här, sade jag. Pythagoras, ja. Varför är han inte här.^ Varför kommer han inte och fäller avgörandet.^ Det är det vi alla undrar över. En pojke, Parmiskos unga son Lakritos, ryckte mig i man­ teln. Herre, sade han lågt. För Lakritos var jag alltså herre. För en annan var jag lakej. Vad hade pojken Lakritos förresten här att göra.> Ja, vad är det.^ Herre, jag vet var Pythagoras finns. Var då, pojke.^ Jag såg honom. Han gick ut mot udden. 291

Nå men spring och hämta hit honom då. Spring. Vad skall jag säga, herre Säg att han skall komma hit. Att ämbetet kräver. Säg att vi inte vet vad vi skall göra med Hippasos. Han vet vad det gäller. Hippasos.^ Förrädaren Hippasos, Mannen som förrådde sin Mästare. Pojken sprang sin väg med skjortan flaxande kring benen. Igrekernasskriftsådandenvarnärgrekernasförfäderlärdesigdenav feniciernaochsomdesjälvanedtecknadeochfortfarandeskriverden skrivsordensammanmedvarandraochhakarfastvidvarandrapåsa mmasättsomidetyttreallthakarfastvidalltochalltsammanhänger medalltitillvaronsstorakedjaavtingtysåsomenlinjeärkontinuerli gochsammanhängandemedsigsjälvochsåsomalltetärkontinuerUg tochgenomströmmatavgudarnaochderashandhngarärocksåtexte nkontinuerligochallthängerihopmedalltocksåielementenellertec knenellerbokstävernasomdekallasochsomgrekernakallar^/o/VÄ^o »ochsomärelementenellerbokstävernaienalfabetiskskriftellerme dandraordElEmEn’tellermedandraordLMNibokstavligmening menocksåLMN’tidenfysiskaverklighetendetvillsägatillvaronsAB Ceftersomordet^^o/VÄ«o«betyderbådeenbokstavialfabetiskskrift ochettelementidenyttrerealitetenochpådettasättförhölldetsigme dtillvaronochbeskrivningenavdentillsPythagorasiställetförbokst äverlätsifforståsomtyperförfenomenenochderasunderUgganden aturochförvissoskrivssiffornaocksåsombokstäverabcelleretttvåtre men siffrorna a b c är alltid distinkta och skilda från varandra och enda sättet att komma från till exempel b till c är att addera till ännu en kvantitet a till b ty något annat sätt finns inte var­ för det som Pythagoras gör och det han har gjort med sin lära och sina tal som grekerna kallar logos är att han för att få tingen att stiga ut ur varats flytande sammansatthet har numrerat dem med sifferelement varför han med andra ord har huggit tillvaron i stycken såsom en slaktare en som kan sin konst styckar en 2 92

kropp och hänger ut godbitarna på krokar för beskådande men på samma sätt som livet dör under slaktarens yxa och kontinui­ teten och samspelet mellan kroppens alla muskler och senor och alla dess delar upphör försvinner också ur den uppstyckade och kvantifierade världen allt gudligt samspel och all osynlig och magisk samverkan mellan det högsta och det lägsta eller det yt­ tersta och det innersta i tillvaron och allt som däremellan exis­ terar. En blodig affär. Jag kunde förstå Heraprästernas bekymmer. Vetandet är, har jag lärt mig, det stora ungefäret. Det kom­ mer an på hur mycket glapp man tolererar. Hippasos sade att han skulle gå till porten och säga åt folket att det skulle gå hem. Ingen visste om de skulle lyda Hippasos men de lydde honom. Kanske köpslog han och gav dem löften. Hur skulle man kunna hta på Hippasos längre. Skymningen lade sig över staden och kusten utan att någonting hände. Hippasos sade att de ännu skulle vänta på Pythagoras för att få ordet av ho­ nom, ifall det fanns ett sådant och ifall det hade del i sanningen som de alla tjänade. Lakritos far Parmiskos hade inte sett sin son ge sig iväg för att söka Pythagoras. Därför nämnde jag det för honom när vi stod i närheten av varandra och kunde växla ord om det ena och det andra, mest det andra. Vart gick han då, sade Parmiskos. Jag sade att jag inte visste, då jag trodde att han snart skulle vara tillbaka eftersom det redan hade mörknat ute. När pojken emellertid inte kom tillbaka frågade Parmiskos igen efter Lakritos, sonen sin. Då sade jag att Lakritos troligen hade gått ut till udden. Där var natten mörk och klipporna branta. Vad hade han där att göra.> Han skulle söka rätt på Pythagoras. 293

Oj den mannen, den mannen. Pöbelhopen som på dagen skränat utanför porten, hade kas­ tat sina brinnande facklor över muren innan de gick hem, mest för att inte behöva bära på dem längre, ty de hade inte gjort någon skada. Parmiskos grep en av de slocknade facklorna, dop­ pade ändan i en gryta med beck, tände den på nytt i elden och gick ut i mörkret. Skall du ut och söka, sade jag. Parmiskos vände sig om och såg på mig. Facklan kastade ett fladdrande ljus över hans avtärda ansikte. Är det bara en av alla som ger upp sin bekvämlighet och går ut i natten för att söka Mästaren, sade han. Bara en av alla, mumlande han, drog man­ teln tätare kring sig och försvann som ett bloss i mörkret.

arken Lakritos eller hans far återkom den kvällen. Ingen frågade heller efter dem. Milon gick till sin hustru och sitt hem medan jag blev kvar i Syssitian, tveksam om vad jag skulle ta mig till. Det var tungt att gå ty värmen hade återvänt, och det kunde vara farligt att röra sig ute på de branta vägarna i mörk­ ret. Någon kvällssamling förekom inte den kvällen, däremot samlades de två grupperna var för sig för att dryfta och fundera, ty de hade nu fått vanan inne. De diskuterade vad som är logos för kvällen; ordet eller handlingen. Må Poseidon ta dem alla. Jag hade bett Milon sända några av mina köksslavar med or­ dentlig mat och dryck så att man inte skulle vara tvungen att svälta ihjäl för vetenskapens skull. En av libyerna kom med en gåsstek och en kanna vin som jag gärna skulle ha delat med nå­ gon men alla hade gått till sitt. Jag var tvungen att göra slut på maten själv. Därefter lade jag mig obekvämt att sova på en fäll i logementet. Genom mörkret kunde jag emellanåt höra röster, än här, än där, upprörda röster, befallande röster innan natten och sömnen slukade dem alla.

V

I dagbräckningen, när morgonens silvergråa dunkel ännu låg blankt över havet som vilande suktade efter dagens första vin­ dar, och endast rödstrimmiga ljusstänk i molnen förkunnade att solen var på väg upp för att belysa vår färd även denna sorgens dag, återkom Lakritos. Han var blank av svett efter att ha sprun­ git hela vägen. Herre, sade han, ty jag var den enda som var va­ ken. De andra låg och drog sig under sina mjuka fällar. Herre. 294

295

Ja vad är det, pojke? Jag kommer från Mästaren. Talet kom andfått och stötigt, och det var inte endast för att han hade sprungit. Ja? Han han h an ... Lugna dig, pojke. Han har gått hem ... Pythagoras.^ Just han. Vart hem.^ Han är inte här. Hem till de sina. Jag förstår inte. Förklara dig, pojke. Och Lakritos förklarade. Berättade och förklarade. Osammanhängande. Han sade att han föregående kväll hade hittat Pythagoras längst ute på udden. Pythagoras hade suttit på en sten och betraktat havet. Pythagoras hade först bett honom att gå hit tillbaka till oss och Vännerna men sedan ändrat sig och uppmanat Lakritos att stanna för att lyssna till vad han hade att säga. Lakritos hade stannat. Vad hade han att säga.^ Pythagoras hade talat än om det ena, än om det andra och mest sådant som Lakritos inte förstod. Det var sent och redan mörkt, och stjärnornas tak höll himlavalvet högt över dem. Där­ för hade Lakritos somnat. Han hade somnat i berättelsens famn och kunde därför inte minnas det han inte hade hört, ty intet lämnar inga spår, men Pythagoras hade sagt att ödet denna natt skulle avgöras. Vems öde.^ Det vet jag inte, herre. Vad om Hippasos.^ Ingenting om Hippasos, bara om sig själv. Pythagoras hade talat om sig själv med honom, pojken Lakritos. Den sista skall bli den första hade Pythagoras sagt, men Lakritos hade somnat. 296

I den tidiga gryningen hade han blivit väckt. Och ingenting om Hippasos.^ Ingenting. Eller han sade att Hippasos öde skulle avgöras i dag. Så var det. Att det var idag det skulle avgöras. Sedan änd­ rade han sig. Han sade i stället att det var dags, att han skulle bryta upp och gå hem till sin ö, till Delos, till sin faders ö. Han skulle vira in stenar i sin mantel och gå längs bottnen med res­ liga steg för att tryggt komma fram till sin faders boningar. Han sade att han nu visste hur det är att med stenar i händerna låta sig sänkas till havets botten. Med manteln böljande efter sig i vågorna skulle han gå, steg för steg skulle han gå, fram till ön som han alltid hade längtat efter att se; sin faders ö och hemvist. Där skall jag på nätterna räkna stjärnornas tal, hade Pythagoras sagt. Det är oräkneligt. Där skall jag på dagarna stävja den stän­ digt fläktande vinden. Det är ogörligt. Det skall jag göra till mina dagar och mina nätter på Delos, Apollons ö. Han hade tillagt att Lakritos skulle hälsa Theano och hans barn och alla Vännerna att ej sakna eller sörja honom, ty hem­ komsten är ljuvligare än avfärden och att allt är bara bra. Detta och mera därtill sade Lakritos att Pythagoras hade sagt men ing­ enting hade han yttrat om Hippasos som hade brutit mot eden och förordningarna. Därefter hade Mästaren tagit farväl av honom, Lakritos. Han omfamnade mig, sade Lakritos, och därefter gick han längs sti­ gen ner till stranden. Han, Lakritos, hade återvänt, och där stod han nu, i Syssitian med mig, Zalmoxis, slaven. Pojkens berättelse riste mitt hjärta som den vindil som faller över ekarna uppe i bergen. Jag tittade mig omkring utan att finna någon som jag kunde ty mig till. Alla sov ännu efter den oroliga natten. Jag tillsade därför Lakritos att han genast skulle bege sig till Milon och ta med sig Milon till den plats på udden där han hade tillbringat natten tillsammans med Pythagoras. 297

Själv skulle jag genast i lämpligt värdig takt bege mig raka vägen ut till udden, emedan den position som fastighetsdirektör jag uppnått i Vännernas sällskap i någon mån numera förpliktar. På vägen ut till udden, en promenad som jag företog med den maklighet anständigheten krävde, hann Hippasos upp mig på stigen. Han hälsade inställsamt eller som han själv trodde vänligt och frågade vart jag var på väg i denna arla timme och jag sporde honom det samma. Han sade att han såsom alltid och varje tidig morgon var på väg till sin källa, där han skulle tvaga sin hals, sina händer och sina fötter och därefter tänka över sina och andras gärningar såsom föreskrifterna kräver. Jag nämnde ingenting om vad annat och viktigare föreskrifterna krävde, utan berättade endast vad Lakritos, Parmiskos unge son, en stund tidigare hade sagt mig och vilka Pythagoras ord hade va­ rit. Jag kunde inte stävja mig i detta. Upprördheten är inte förtegenhetens vän. Hippasos himlade sig då och sade att han skulle följa med mig ut till udden, ty mina ord ingav honom oro, hycklade han och sade. Tillsammans gick vi vidare, förbi Heratemplet och vi­ dare den mödosamma, steniga vägen upp för klipporna. Temp­ let låg tyst och öde. Hippasos stannade ibland som för att vänta på mig, vände sig om och tittade och han dolde inte ens för­ smädligheten i sin blick. Hånfull var han; hånfull, falsk och tro­ lös. Det var en förrädares blick, det gick inte att ta miste på den saken. Nu var han på väg med mig för att få bekräftelse på att hans förräderi hade lyckats. Han hade sett mig ge mig av, så mycket är säkert, han visste vad som var å färde, därför hade han följt efter mig för att få bekräftelse på att hans ränker hade gått i lås. Vi kom efter stor möda fram till den plats där jag av pojken Lakritos beskrivning antog att Pythagoras hade befunnit sig föregående natt. Hippasos, som mest var till besvär och föga till nytta, hade under denna vandring endast yttrat försmädUgheter. 298

Medan jag satte mig på en sten för att hämta andan gick Hippasos runt och ropade med sin inställsamma röst Mästare, Mästare, som om Pythagoras varit en bortsprungen hund. Han gick också ner till Heratemplet igen och väckte den präst som den dagen presiderade där ute. Det onödiga infallet gjorde honom inte klokare. Under tiden hade Lakritos med Milon i släptåg kommit spring­ ande. Efter dem skyndade sig Hippasos upp för berget eftersom han inte ville gå miste om någonting av det som gjordes eller sades. Sådan var han, Hippasos. Du säger ”var” . H

u t u

?

Du säger ” sådan var Hippasos” . Ja, han var sådan. Han skulle lägga sig i allt. Han finns alltså inte längre.^ Det vet jag inte. Det har jag inte sagt. Inte vet jag. Kanske är han hos Honom som mottar så många. Ödet är i ju gudarnas händer förutom för slaven vars öde är i herrens händer ifall han inte tar det i sina egna. Fortsätt. Lakritos pekade ut den sten där Pythagoras hade suttit och den han själv hade suttit på. Han sade att Pythagoras hade be­ rättat om sitt hv som Pythagoras och om sina tidigare liv och om sina kommande liv enär han som son till Apollon, han som skå­ dar framtiden, kunde skåda framtiden. Allt medan mörkret hade sänkt sig kring dem. Lakritos hade till slut somnat. I gry­ ningen hade Pythagoras väckt honom och sagt att det var dags. Att han nu skulle ge sig av. Han hade rest sig från sin sten, om­ famnat Lakritos och börjat gå längs den smala stigen ner mot stranden. Lakritos hade stått och tittat efter honom en stund och därefter sprungit därifrån, raka vägen till Syssitian. Lakritos pekade var stigen shngrade sig neråt mot det blanka 299

havet. En getstig. Den var hisnande att skåda och ännu värre att följa. Med stöd av Milon började vi långsamt och försiktigt has­ ande nedstigningen, medan Lakritos hoppande och skuttande sprang långt i förväg. Vågorna suckade och rasslade svagt mellan strandstenarna. Vi hittade snabbt den plats där Pythagoras hade förrättat ren­ ingen och ritualerna. Sandalerna stod prydligt bredvid varandra på en sten. Intill låg en fuktig Unneduk som han hade använt till tvagningen och torkningen. I övrigt var stranden tom åt båda hållen. Två mindre fiskebåtar låg uppdragna i skydd under en utskjutande klippa. Kanske har han gett sig ut på havet med en båt, föreslog Milon. Vi undersökte de två båtarna. De saknade åror och segel. Något spår av en tredje båt kunde vi inte upptäcka. Jag tror inte det, sade Hippasos. Vad tror han, sade Milon. Jag tror, sade Hippasos. Jag tror ... att han gett upp. Jag vet inte vad som då for i mig. Vem av gudarna var det som hetsade mig.> Det var Letos son och Zeus. Det var Apollon. Det var han som flög i mig. Skarpskytten var det, han som hetsar på avstånd. Det var gudens röst jag hörde. Han uppmanade mig att hämnas. Han ville det. Han hade utsett mig till redskap att häm­ nas sin sons oblida öde, och att vedergälla oförrätten som drab­ bat honom och oss alla. Därför gjorde jag det och inte av någon annan orsak. För att vreden skulle ha sin gång. För gudens skull gjorde jag det; för att fadern inte ohämnad skulle vara tvungen att skilja sig från sin levande son, sin avbild. Det var vad som for i mig. Jag kände gudens beröring, han som berör på håll. Mot gudarnas vilja kan man som känt ingen­ ting göra. Jag for ut mot Hippasos och skrek att det var hans skuld, och 300

att en trojansk häst var han, Hippasos, en punisk förrädare, en usling, en kartagen som kommit för att infiltrera och undermi­ nera vårt och Vännernas sällskap och öronen hade han genom­ borrade som en libyer. Han hade kommit för att åter införliva Kroton i puniernas våld. Jo jag vet nog, skrek jag, inte är han hellén och syrakusare som han har uppgett. Med ett kartagesiskt skepp kom han hit till oss, med punierna har han haft samröre efter det, och punier är han i själ och hjärta. Inte hade han kom­ mit för att söka sanningen, utan för att återupprätta feniciernas och kartagenernas makt, resa de gamla templen, återinföra de gamla gudarna och ställa upp altaren med blodiga tjurhuvuden till Baals och Moloks ära för att offra krotoniternas barn och barnbarn intill sjätte och sjunde led. Det är sanningen. Jag sökte utlopp för min gudaingivna ilska genom att knuffa till Hippasos som hela tiden med ett fånigt leende lyssnat till mitt tals ursinne och därmed bekräftat sanningen. När han åter­ funnit balansen knuffade han i sin tur till mig så att jag föll och slog axeln i en sten. Jag har rätt att vara obehärskad, ty sådan är begreppsbestäm­ ningen och definitionen. Också fast jag kanske råkar vara en fri­ given och numera kanske råkar ha ett antal egna slavar för min egen bekvämlighets skull, en åtta, nio stycken närmare bestämt. Tio om man räknar den där unga fokiskan. Jag fick tag i en bit drivved som låg på stranden och reste mig upp med hjälp av den. Hippasos skulle just till att säga något och säkerligen något insmickrande och lögnaktigt, när jag fick fart på den vitnade trädgrenen jag stött mig på. Jag svängde den över min ömmande axel och slog till Hippasos i huvudet med all min kraft. Gudarna ville inte annat. Han sjönk ihop på stranden utan att jämra sig. Lakritos skrek till av rädsla. Milon sade ingenting. Vi stirrade ett ögonbhck på varandra. Vi lägger honom i båten, sade jag. Med båt är han kommen. 301

Milon sade inte emot. Han lyfte in Hippasos i den ena båten som om han varit en halmdocka. Vi skuffade ut båten och gav den fart ut mot det vidsträckta havet. En bit ut från stranden tog en svag nordan tag i båten och drev den utåt. Därifrån han kommit, dit skall han ock återvända, skrek jag efter den utan att Hippasos uppväcktes därav. Om det så är Syrakusai eller något annat ställe. Såsom hans ingång, skall ock hans utgång varda. Detta måste göras för att världen skulle bestå. Pythagoras värld. En värld av rena tal och proportioner. Detta var vad vi måste göra, sade jag till Lakritos. Eljest skulle Mästarens värld ha slitits sönder av ovilja och tvivel. Gräl och misstro skulle ha raserat all trygghet och stabilitet. Det är tryggheten som är san­ ningen. Hippasos var en förrädare. Nej säg ingenting, sade jag och lade handen över hans mun. Tystnadsplikten måste iakttas, sade jag. Inte ett ord till någon om det här. Sådan är regeln. Den som bryter mot regeln straf­ fas med döden, sade jag. Sådan är eden även om man inte svu­ rit den. Han var ond, Lakritos. Ond. Vi klädde av oss och renade oss i vågorna, ty människan be­ höver skölja av sig sina gärningar på samma sätt som en brunn kräver rening för att ej bli unken. Det oaktat att skulden var Hippasos och endast Hippasos. Därefter tröstade vi den lille gossen och smekte hans bruna leder och lemmar. Efter en tid syntes båten bara som ett rö mot h o r i s o n t e n . ^ ^ »

Noter

‘ Den mest fantasifulla biografin över Pythagoras (före den här) skrevs av den nyplatonske filosofen Jam blichos, som levde och verkade i Romarrikets östra del ca 2 4 0 -3 2 0 f Kr. E n utförlig m odärn biografi är Peter Gorm ans Pythagoras. A life. Användbar, förutom att G orm an på­ står egendomliga saker om matematik. E n utförlig studie beträffande den för pythagoréerna obehagliga upptäckten av inkommensurabiliteten mellan sidan och diagonalen i en kvadrat (eller en femhörning), en upptäckt som tillskrivs Hippasos och som vad jag än säger gjordes efter mästarens död, har skrivits av K urt von F ritz: TheDiscovery of Incommensurability hy Hippasus ofMetapontion. Sambandet mellan den ti­ diga joniska filosofin och de första mynten uppmärksammades först av Alfred Sohn-Rethel. Ä n så länge har ingen bättre hypotes för filosofins uppkomst presenterats. Sohn-Rethels hypotes är så stark därför att den med lätthet kan göras ännu bättre. M ycket i Pythagoras liv är fortfarande höljt i dunkel och kommer förmodligen att så förbli. Under Pythagoras levnadstid var de lärosatser som pythagoréerna arbetade med mer eller mindre hemliga; ingenting skrevs ner och mycket lite kom till allmän kännedom. Så långt jag fun­ nit det konstnärligt möjligt har jag hållit m ig till de legender och be­ rättelser som finns; mycket är även fritt uppfunnet. Alla de felaktighe­ ter och anakronismer som förekommer i texten är antingen avsedda eller resultatet av mina bristande kunskaper. Ifall läsaren hittar något som förefaller klokt sagt är det förm odligen något jag lånat av gre­ kerna, Hom eros, Herodotos, Thukydides eller någon annan, eftersom

När allt detta men ingenting utöver detta skett, reste vi en obe­ arbetad sten till stele på stranden såsom vi och Vännerna alltid gör när någon uteslutits ur förbundet. I sinom tid, när allt det här är över och sanningen om Hippasos förräderi blivit giltig, skall hans namn och namnet på hans förräderi hackas in i ste­ nen. Sådan är seden, och nu vill jag ha något att äta. Jag är för resten skyldig Asklepios en tupp. 302

allt klokt redan sagts av dem. E tt tack till professor H olger Thesleff som hade vänUgheten att läsa och kommentera m an u sk rip tet. ^ U r G unnar Ekelöfs Pythzgoras-dikt Panthoidens säng. 5 D et här yttrandet härstam m ar faktiskt från Axel Oxenstierna, rikskanslern, som lade grunden för merkantilismen i Sverige. Förutom att han hade funderat ” derupppå i fyrtio kretsande år” . Petronius Satyricon 137 . Versen är visserhgen nedtecknad ca. 500

303

år efter Pythagoras död, m en liknade verser var i svang redan på

också av tvivel går om intet. Jorden är igen platt. M änniskan intet.

Pythagoras egen tid.

Hennes upplevelse att vara utkastad i ett gränslöst universum utan upp

5 Den Phöniziern, einem Handelsvolke par excellence, galt Geld als die entäu^erte Gestalt aller Dinge. Karl M arx: DasKapitall, s.146. Jag menar,

eller ner, utan centrum eller periferi, hennes kosmiska ensamhet kom­

man måste ju få in M arx på ett hörn också, ty även M arx ande lever.

vunna härskarroll över naturen; allt det här visar sig vara ett ofram ­

binerad med en strävan efter allmakt, hennes förlorade gudstro men

Den här karakteristiken av den kommersiella andan i dåtidens

komligt stickspår som om det trots allt följdes skulle störta människan

Grekland finns i Thukydides Kriget mellan Sparta ochAthen, 1,70. Hos

i olycka. V i ser Petrarca stiga tillbaka in i sin hydda, han stänger dör­

Thukydides handlar det alltså om Athen och inte om Miletos. M iletos

ren om sig, utanför sorlar Sorgue, naturen har väckts till liv och uppe

var under sin storhetstid em ellertid mera präglad av kom m ersiellt

i det nordliga Teutonien badar nakna kvinnor i floden Rhen för att

entreprenörskap än någonsin Athen. - Avsnittet är en del av det anfö­

rena sig i enlighet m ed urgam la vårliga riter, m en Petrarca stänger

rande den korinthiska delegation höll i Sparta för att förm å sparta­

dörren väl bakom sig, ställer sig bakom sin pult, griper ^äderpennan

nerna att inleda krig m ot Athen. På den här tiden hade Sparta ännu

och skriver att naturen är ond, kvinnan är fal, köttet synd, nyfikenhet

inte övergått till penningekonom i utan baserade sin förvaltning på

av ondo och berget M o n t Ventoux ligger där det ligger och i all evig­

despoti och naturahushållning.

het kommer att ligga för att G u d har skapat det så och inte önskat att

7 Här, i notapparaten, är vi hur som helst i nuet, där vi för övrigt

någon skulle kom m a på tanken att vilja m äta sig med Hans skapelse

hela tiden befunnit oss. A tt från nutiden retirera till Pythagoras tid är

genom att vilja bestiga och bem ästra det - ty störst av allt är

ogörligt. Likväl är det det vi är tvungna att göra. V i måste befria oss

fromheten. Den proven^alska poesin kommer aldrig att sjungas och det

från allt det som erfarenheten och litteraturen skänkt oss under mer än

tillbedda duet, kvinnan, bortom kristendomens universella kärleks­

tvåtusenfemhundra år, vilket är omöjligt. E n sådan historia skulle bli

budskap, kom m er aldrig att tillbes i nam n av en Laura eller en Bea­

en baklängeshistoria; historien inte sedd som genom ett geometriskt

trice, eftersom kristendomens universella kärleksbudskap aldrig kom­

m önster lagd på det översta lagret av den cylinder av tid som ske­

mer att formuleras. Bernhard av C lairvaux lovprisar inte den hehga

endena bildat alltifrån tidernas början, utan sedd från sidan, simultant

M aria. Herren kom m er alltid att vara en slavägare av kött och blod.

utlagd och utdragen i hela dess längd, från slutet till början, där varje

Tjänaren skall förbli tjänare. Slaveriet kom m er alltid att gälla. Aldrig

samtid skulle vara samtida med sig själv och med nuet. N ä r arkeologen

kommer uppm aningen ” Vad helst I viljen att Andra skall göra Eder,

frilägger det förflutna avlägsnar han skikt på skikt i vilka människans

det skola I ock göra D em ” att citeras gillande, inte ens som poesi, ty

färdigheter lämnat sina spår. På samma sätt måste baklängeshistorien

när något uppstår i poesin har något dött i historien, men ingenting

från människans nuvarande belägenhet skala bort alla de färdigheter,

har dött i historien och ingenting har kom m it i stället. Abelards och

förhållningssätt eller betydelser som under århundraden sam m an­

Eloises kärlek måste släckas innan den har fötts. Kärlekstom rum m et

flätats med begreppet ’m änniska’ och lagrats i det som kallas hennes

fylls vid bakåtvandringen med makt. Being a Christian, you connect spirit

väsen. V i måste rensa i allt det som kulturen, historien och traditio­

mth love. Thesepeople connect it mth control, with power^ sade Elias Canetti

nerna åstadkommit. Den historien är om öjlig att åstadkomma. H ur

till Iris M urdoch. M urdoch satt gränsle över honom . H an satt med

kan man gå bakåt längs en väg där vinst vänds till förlust, framsteg blir

knäna ihop i hennes länstol. H an tyckte om att göra det på det sättet.

bakslag, reform ation bhr restauration och frihet tvång.^ Rösträtts-

Såsom grekernas tragöder visste är det förflutna alltid närvarande

kamperna förloras, romantikens stegrade naturkänsla och överspända

i en berättelses nutid och bestämmer dess riktning framåt. Konsekven­

subjektivitet resulterar inte i någonting, reformationerna blir restau­

serna syns till fullo endast i det vars mål är realiserat. Vår tids berättelse

rerad ålderdomhghet, medan människans strävan att bU egen, att bli

har varit en berättelse om frihetens förverkligande. Den omvända his­

handlingsmänniska och självständig agent, full av initiativ och men

torien måste då vara berättelsen om slaveriets återkomst. O m o fri­

304

305

hetens villkor. Den historien har ännu inte skrivits men en dag måste den skrivas. Vi har stirrat oss blinda på målet, friheten, och systema­ tiskt glömt ursprunget, underkastelsen och tillvarons järnhårda gräns­ villkor. Subtraktion är inte förståelsens metod. Med subtraktion når man fram till bilden av människans stomme, skelettet, det som blir kvar när bit efter bit av henne hackats bort. Förståelsen i vår tid är inte sådan, dess metod är adderande, som skulptören som arbetar i lera för att se­ nare gjuta i brons; som lägger lager på lager, bit på bit för att aldrig bli färdig, aldrig nå den fulländade form som kunde stelna till visshet och kall brons. Målet i vår tid har aldrig funnits annat än som ouppnåeligt. Allt sen Nicolaus Cusanus har vetandet varit adderande; ett vetande per additamenta som endast och evigt närmar sig sanningen utan att någonsin uppnå den fulländade formen, den absoluta sanningen. Vi går vidare baklänges. Allt vi vet måste vi glömma. Kunskapshorisonten krymper. Vi glömmer att jorden är rund, (det som jag som Pythagoras faktiskt visste, men det var då endast en lokal sanning). Vi glömmer att Gud är en uppfinning av människan, att mänskan är ett djur och att svalorna inte övervintrar i bottnen på någon sjö. Det är viktigt att glömma och att återkalla. Då kan världen upple­ vas på nytt i sin friskhet, som den är, innan den lagts till historien un­ der ett lager av kunskap. Kunskap är den täckelse som döljer världen från dess första form. Den form den hade för oss som barn. Det viktigaste är att förundras. Vidare i nedförvandringen: Strukturerna och de möjliga stil­ greppen skalas av mer och mer. Vi slås och sargas av de många döds­ fallen, av olyckorna, krigen. Av tragiken. Allt mindre kan sägas, eller tvärtom, det utsagda bhr allt mera meningsbärande. Många saker kan inte sägas alls. Den som färdats genom Hades vet vilken lycka det är att kunna meddela sig, och den lyckan har människan gripit åt sig allt mera av medan sekel fogats till sekel. I hadestillvaron, där mänskan är genomskinlig som änglarna eller som skuggorna, kan du betrakta män­ niskans tankar genom hennes ord på samma sätt som du genom dess kropp kan se vad glasålen ätit. Skala, skala, skala. Där, bortom, blir fri­ heten omöjlig att uttrycka annat än som dryghet och självtillräcklighet. Det som är makt över andra är där frihet. Kärlek i betydelsen ömsesi­ dig affekt mellan man och kvinna är omöjhg därför att ingen ömsesi­

306

dighet mellan man och kvinna råder. Att ge sig hän åt en känsla är detsamma som att ge upp sin frihet, det vill säga sin manlighet. Det är omöjligt. Fullvärdig kärlek kan endast existera mellan jämbördiga själar. Endast tvenne likvärdiga kan ge sig hän åt varandra utan att någondera förlorar sin frihet. Kärlekens regelverk lyder frihetens och underkastelsens lagar. Bakåtvandringen. Skala, skala, skala mera. Minnen dras bort från var­ andra, blir tunnare och tunnare. Nästan genomskinliga. Som på de flortunna sidorna i en gamma bibel framträder text mot text, minne mot minne. Jag minns kanske den 16 januari 1453, men jag minns inte vad jag minns. Platsen är ett sydligt landskap, kanske Toscana, längs vägen upp mot Volpaia. Hon är blond. Håret bär hon samlat i en knut i nacken. Hon går längs en stig i stadiga armékängor. Jag kanske älskar henne, jag vet inte. Hon vet det inte. Hon är tjugo. Alltid tjugo. Jag rev färger för maestron, blandade olja och zinkvitt, sprang på uppköp. Hurudan var jag di? Jag har ett minne av det men jag vet inte hurudan jag var. Jag var sådan som den samtida litteraturen säger att jag var. Litteraturens horisont är alltid lika med människans. Att ur den gamla kvinnas trötta ansikte sluta sig till hennes ung­ doms friskhet och glöd. Att ur hennes prövningar utläsa barnslig livs­ lust och glädje. En serie svar utan frågor. Lösningar utan gåtor. För mig är det här en resa genom en tillvaro i icke-existensen. Vetenskaphgt är det ett outforskat område. När man rör sig i dödsri­ ket är det som att navigera i dimma. Dödens alla skuggor har blivit så många att de skockar sig till en vit, doftlös rök, torr som benmjöl. Det skulle sitta bra med en dammsugare. På väg åt leveranshållet till är det alltid motvind. De stora krigen syns som djupa skuggor i mörka moln. Digerdödens år passeras i rök och mörker. Det är mycket tyst. Den fasa man känner är som när tjockan väller in från havet. Vi närmar oss den stora klyftan. Den är en gräns, för på andra sidan ser allting annorlunda ut. Framöver glesnar dimman, det är som att möta gryningen. Tankens gryning, som är själens gryning och människans. En klyfta eller en bergsrygg. Där råder en annan luft, en annan syn. Människorna är annorlunda. På andra sidan ligger en värld som saknar omtankens förmildrande kUmat. Men som alltid leder en sluttning upp 307

till bergsryggen, och från båda hållen leder stigar upp till passet som är inte en övergång utan ett språng. Förbindelsen klipps av. Bergsryggen hindrar oss att komma över till andra sidan. Vi kan bara se och före­ ställa oss. På vår sida heter stigen kristendom. På den andra stoicism. Det är samma stig men vi kan inte följa den. Endast minnet kan. Mil­ stolpen högst uppe visar årtalet. AD 390. Det är det år den kristne kej­ saren Theodosius lät stänga ApoUontemplet i Delfi. En epok var där­ med till ända, en mentalitet var död, en tidssyn var lagd till historien och en världsuppfattning var utmanövrerad. Det sista, gripande orakel­ svaret sägs ha meddelats avfäUingskejsaren JuUanus - han som försökte återinföra hedendomen i det redan kristna romarriket: ”Säg kon­ ungen: de lysande hoven har slocknat, Foibos (ApoUon) saknar hem, ingen kröner profetissan med lager, den porlande källan har sinat och det honungslena vattnet tystnat.” Vi sträcker på oss för att skåda över kanten. Delfi är övergivet. Skickelsens röst har tystnat. Ödet har blivit hemlöst. Men ur hem­ lösheten och tystnaden har en ny röst väckts, och en ny uppfattning om tidens väsen trevat sig fram. Kyrkofadern Augustinus, den romerska hedningen som lät döpa sig år 387, tre år före vår milstolpe och 33 år gammal, är den första att uttrycka den nya tidskänslan. Det sker i den berömda passage i elfte kapitlet av hans Bekännelser där han ställer föl­ jande fråga: Vad är tid? Vi vet det men kan inte förklara det. Om ingen frågar mig vet jag det. Om jag skall förklara det vet jag det icke. Betraktad som sådan, som ett yttre, förefaller tiden att vara ett ogripbart fenomen. Men nu gör Augustinus något som ingen gjort före honom; något som gör att vi kan erfara att en ny epok har börjat och ett nytt tidsmedvetande tagit fart. Han vänder undersökningen mot sig själv, och tar fasta på hur han, den enskilda individen Augustinus, upp­ lever tiden. Det är slavens sätt att se på tiUvaron. Slaven har bara sig själv att ty sig till. Sig själv och friköpningen. Som är detsamma som frälsningen. Och då försvinner de hinder, som varken Aristoteles eller stoikerna kunde komma förbi. Vi upplever nämligen tidens förlopp tack vare minnet och föreställningen, säger Augustinus. Och dessa två existerar i nuet, i den betraktande individens kontinuum. Minnet är det närvarande förflutna; betraktelsen det närvarande nuet och förväntningen den närvarande framtiden. Augustinus privatiserar alltså tidsuppfattningen genom att förlägga dess avtryck till den per­

308

sonligt upplevda tiden. Livet blir ett individuellt projekt riktat mot framtiden. Det är nytt. Det tillhör vår epok. Och samtidigt bUr histo­ rien till som väg och förklaring. Det är därför det nu också för första gången är möjligt att gestalta sina egna minnen som htteratur, det som Augustinus gör i sina Bekännelser. Bekännelsebokens tio första kapitel exempUfierar tankarna kring tidens natur i det elfte. En självbiografi i den meningen skulle de klassiska författarna ha haft ringa förståelse för. Likaså blir det nu för första gången möjligt att skriva historia, på det sätt som vi uppfattar historien, som en härledning av det förflutna i enlighet med en tolkning av nuets betingelser som projicerats ur våra förväntningar på framtiden. För att uppfinna historien måste man alltså först uppfinna framti­ den. En framtid som det var möjligt för människan att själv ta ansvar för och utforma. För Augustinus var framtiden bestämd av innehållet i ett enskilt trosprojekt. För oss av ett praktiskt. Historikern är en profet som vänt sig bakåt, vilket redan Friedrich Schlegel visste. Den första historieskrivningen var således den kristna. Grekernas fruktan för vad Tiden beslutit över deras huvuden övergick nu i arbete på att förbättra oddsen inför inträdet i den tid som skulle komma. Den kristna historieskrivningens syfte var att med de troendes visshet om sin frälsning tolka det förflutna på ett sådant sätt att det motsvarade deras förståelse av sin aktuella situation. Den stora historien måste följa den individuella, lilla historiens mönster. (Så är det alltid.) Den var följaktligen skriven som ett stort frälsnings- och friköpningsdrama som började med skapelsen och syndafallet, fortsatte med lidandets och otiUräckhghetens apoteos, kulminerade med förlösningens evangelium och slutade med den yttersta domen som skulle resultera i evig frihet för de egna och i evig förtappelse för de andra. Det var tjänarnas och slavarnas tidsuppfattning som så här etable­ rades, ty de enda som i herrens tukt och förmaning levde i skam och förnedring, och som i sitt anletes svett arbetade för sin personhga och privata friköpning och frälsning var slavarna. Makten däremot erkänner endast ödet. * Eftersom mannen enligt grekerna först och främst uppfattades som själ eller identisk med sin själ och eftersom kärleken var ideell och själsUg, kunde äkta kärlek endast existera mellan människor som sågs

309

som fuilgångna själar. Kärleken för den bildade greken var i bästa fall

För att det skall finnas ett subjekt måste det finnas ett objekt. Fram

en kärlek mellan intellekt, inte en känslornas storm iga gemenskap.

till vår tids individualiserade subjekt är vägen ännu mycket lång, men

” D et finns sinnenas kärlek och det finns själarnas kärlek. Den förra är

här och nu, i M iletos, i Efesos, i M ytilene togs de första stegen. Det

barbarisk, den senare grekisk, den förra effeminerad, den senare viril” ,

skedde när poeterna Sapfo och Archilochos talade om sig själva i för­

skulle M axim us Tyrius senare säga. Därför handlar också nästan alla

sta person. Och det skedde när Thales sade att upphovet och förkla­

öm hetsbetygelser m an läser på vaser och sådant om kärlek fria män

ringen till det eller det fenom enet inte är den eller den guden, utan

emellan. A v 558 bevarade inskrifter på vaser som en älskande gett till

upphovet, urgrunden och förklaringen är vatten. D et är på något sätt

sin älskande, gäller endast 30 kvinnor. Sam tliga dessa kvinnor var

rimligt att säga att allting är vatten, påstod Thales. Vattnet är en objek­

hetärer. (K lein ; Diegriechischen Vasen mitLiehlingsinschriften) Ingen­

tiv substans. Vattnet är inte en gud. Vattnet har inga mänskliga drag.

stans, ingenstans hos hellenerna står det skrivet som det står utmålat

Vatten är något tredje, som skapar avstånd. Reflexion kräver avstånd.

med stora bokstäver tvärs över viadukten vid infarten till Crotone, där

D et måste finnas ett avstånd mellan subjektet och objektet för att det

var man från Europaväg 90 svänger in till den nutida stad som vilar på

ena skall kunna urskilja det andra som skilt från sig självt. Huruvida

lämningarna av antikens Kroton: D A N I E L A T I A M O M A R C O . Ing­

vattnet är en riktig och rimlig hypotes som alltings förklaringsgrund

enstans ett spår av denna offentliga förkunnelse, denna öppet deklare­

kunde man ha åsikter om. Huvudsaken var att en åtskillnad mellan

rade hängivelse som vi äldre, hos vilka själens vekhet redan besegrats

människan och världen hade gjorts. N u kunde m an börja diskutera.

av kroppens tyngd, blir så innerligt rörda av. 9 M ed de här tre orden beskriver André Gide den ungdomliga kär­ leken i Falskmyntarna. Den nya, regelbundna rutstaden byggdes först efter grekernas seger över perserna vid M ykale år 4 79 f.Kr. - den gamla hade förstörts vid joniernas uppror 4 94 f.Kr. - också på grund av att den gamla ham­

D et här är historiskt sett osant. Försokratikerna, med undantag för Em pedokles, argumenterade ogärna offentligt. (För det här påpe­ kandet, liksom för många andra som inte har redovisats för, har jag att tacka H olger Thesleff.) H är har jag igen strött in några uttryck från Thukydides Kriget

mellan Sparta ochAthen. Som uttryck för min uppskattning av texten.

nen på grund av uppslam ning blivit otjänlig. Rutstaden fanns alltså

Ja g är hemskt ledsen men jag kan inte låta bli det här: ” D et var

inte när Pythagoras var ung. M en hur skulle jag kunna avhålla m ig från

Pekka och Paavo och Pekka hade deltagit i simtävlingen men kommit

att nämna en så epokgörande händelse, att även staden blev lagbunden,

sist. H ur perkeles kunde du komma sist, sade Paavo. N å jååå, det var

logisk och geometrisk till sin karaktär. Eftervärlden ansåg för övrigt att rutstadens skapare, Hippodam os, hade varit pythagoré.

rätt m ånga snygga brudar där längs stranden. Sä det tog i bottnen. Varför simma du int på rygg då, sa Paavo. N å där fanns broar också.” Vitsen är att den här historien berättas i Norge. D et är alltid de andra

För att människan skall kunna framstå som människa för sig själv

som är barbarer. Och för att man skall tycka att det är något roligt med

måste det inom henne finnas något som är hennes och eget, samt nå­

det måste man kanske veta att det var snoppformatet som enligt gre­

got som är utanför henne själv och omänskligt. Så länge rym den och

kerna skiljde dem från barbarerna; som skiljde självbehärskningen från

alla platserna var uppfyllda av gudar som styrde och ställde i m ännis­

den tygellöshet som inte förtjänade bättre än att bli behärskad av an­

kans liv fanns det ingen uttryckbar skillnad mellan människan och om ­

dra. Ifall du nångång gått på museum och undrat.

världen. D et som hände i m änniskan var gudarnas verk. D et som

E n ligt H erodotos skulle Kyros ha sagt ungefär som så om gre­

skedde i naturen följde ett mänskligt mönster. Allt var mänskligt och

kerna. Naturligtvis var han inte lika svängd i franskan. Poängen är den

gudom ligt i ett. A llt var invävt i allt och människans utanförvarande

att handling som hjältedåd övergick till handling som handel (både

krafter - gudarna - var viktigare än de möjligheter som vilade inom

ordet handel och affär syftar alltså på en handhng, såväl på franska som

henne själv.

på svenska) och att detta också observerades från Kyros outsider­

310

311

synpunkt. I den förvandlingens släptåg uppstod en debatt om huruvida

Pythagoras filosofi skulle Pythagoras tack vare sina två nyskapelser

det rätta livet kännetecknas av m od eller rikedom (se t.ex. Sitta von

(matematiseringen av alltet och idén om ett regelbundet kosmos) an­

Reden: Exchange in Ancient Greece-, Lo n d on 2 0 0 3, s. 9 9 & 10 8 ). Inte

ses vara en av de största tänkarna genom tiderna. Och vad var det som

bara de etiska kategorierna förändrades, utan också förståelsen av till­

i verkligheten utvecklades mellan Pythagoras och Platons tid.^ Jo, det

varon i stort. Det allra mest slående exemplet är hur kunskap som mythos förvandlades till kunskap som logos. D är m yten kännetecknas av hjältedåd, och logiken av köpmannaförstånd. Själva ordet logos - liksom dess latinska motsvarighet ratio - hade ursprungligen med räkenskap

var demokratin, dess följeslagare dialogen (dialektiken) och - sättet att använda levande redskap. "4

att göra. Det här talesättet tillskrivs för övrigt Polykrates själv. "7

D en här raden ingår i ett poem av M allarm é. Ordet för kontan­

ter är le numéraire.

Archilochos; fragm ent 86 respektive 87.

^5 En ligt Dostojevskij. D et var förstås Shakespeare som sade det här. Otello. "7

Exem plet med identiteten - liksom det tidigare resonemanget

om Zalmoxis som Pythagoras - är tillämpade lån från Jonathan Barnes:

ThePresocraticPhilosophers, I, London 19 73. Problemet med identiteten,

D ialogen mellan M em fis och perserna är nästan oförändrad -

som alltså var främmande för grekerna, dyker upp först i den engelska

med de ändringar som om flyttningen kräver - tagen från Thukydides

erfarenhetsfilosofin. D et finns både hos Locke och Hum e. N ä r Locke

Kriget mellan Aten och Sparta. Ursprungligen handlar den om atenarnas

behandlar uppfattningen om en ” personlig identitet” reducerar han

mellanhavande med melierna. (M elos en ö som hade stött Sparta.)

det, i enUghet med erfarenhetsfilosofins förutsättningar, till erfarenhet.

Det här jublet hämtar naturhgtvis sin retroaktiva inspiration från

Den personliga identiteten är lika med ’m edvetandet’ , ” det vill säga

det mera berömda utropet thalatta^ thalatta som de beprövade grekerna

det faktum att vi i ett ögonblick av livet minns andra ögonblick och

enligt Xenofon uppstämde när de efter 2 15 dagsmarscher i svält och

upplever dem som delar av en och samma personliga historia.” (här

kyla genom asiatiskt fiendeland återsåg det för dem så kära havet.

citerat efter W . Jam es: Pragmatism., Uddevalla 20 0 3, s. 63). Pythagoras

Om vi utgår ifrån att Kambyses inföll i Egypten år 525 före vår

är med andra ord helt skyddslös mot Zalm oxis argument eftersom han

tideräkning, måste Hesekiel i själva verket ha varit närmare hundra år

envisas med att hänvisa till en icke-empirisk erfarenhet. Slaven är där­

vid den här tidpunkten. Vad är väl det för en gammaltestamentlig pro­

emot om inte den födda så åtminstone den tvångsmässiga empirikern.

fet.^

Så ungefär lyder Hesiodos berömda klagan över förhållandena i N ä r den världsliga makten förintades under den babyloniska fång­

enskapen, fanns för judarna bara sammanhåUningen under Jahve kvar.

hans hemby Askra, som låg på berget Helikons nordsida, på andra si­ dan Korintiska viken.

Den gjordes till en skenbild av förhållandena under det faktiska slaveriet.

Också här citerar jag Hesiodos, Verk och dagar, verserna 5 0 4 -5 0 7 .

- Att det varit så svårt att se de socialpsykologiska mekanismerna bakom

Hesiodos framhöll klokt nog att man gjorde bäst i att hålla sig borta

gudsuppfattningarna i ohka kulturer beror på, tror jag, att gudarna getts

från havet under denna tid av året (nyårstiden).

och fortfarande ges ontologisk status. Det här påståendet gäller för övrigt aU metafysik, också den vår tids vetande bygger på. En lig t traditionen utspelade sig den här episoden hos tyrann Leo n i Phhos och inte vid tyrann Polykrates hov.

Berättelserna om Pythagoras underverk är många. D et gjordes gällande bland annat att han kunde flyga, att han kunde gå på vattnet, att han kunde uppväcka döda, etc. H istorien om det lyckade fiskafänget finns i olika varianter i litteraturen. Parallellerna mellan

Det var för övrigt också första gången ordet kosmos användes i

Pythagoras och M ästaren från Nasaret är långtgående och inte något

den här betydelsen. Såsom på jorden, så ock i himmelen. Den ledande

som jag hittat på. De fanns redan under antiken, men eftersom många

kunskapsprincipen - då som nu - är sociomorf. D et som gäller i sam­

av legenderna om Pythagoras tillkom under nyplatonisternas verksam­

hället gäller i kosmos. För övrigt: om ej Platon hade vidareutvecklat

hetstid kan det lika väl vara de kristna legenderna som influerat

3 12

313

Pythagorasbilden som tvärtom. H u r som helst har detta ingen bety­

praktiska intressen, vilka säkerUgen påverkat hans filosofi. För att ha

delse eftersom bägge legenderna visar på hur vishet legitimerades i

varit ansvarig för införandet av myntet, måste han ha tillhört den ex­

vissa kretsar under denna tid; med hänvisning till gudomligt ursprung,

panderande handelsmannaklassen med erfarenhet av den internatio­

undergörande krafter och ett evigt hv i någon form. A tt man trodde på

nella marknaden.” (Vol. I, s. 17 7 ) C .T . Seltman, som studerat proble­

detta under antiken är förståeligt; att man gör det idag obegripligt. Det

matiken med de tidigaste syditalienska myntens tillkomst säger att den

känns bara genant.

plötsliga uppkomsten av m ynt i Kroton utan bakomliggande utveck-

Talet är en fri tolkning av det som Jam blichos återger som

Hngsprocess måste ha krävt ett geni av samma klass som Leonardo da

Pythagoras tal till ungdom arna i Kroton. Jam blichos text lider av

Vinci, och ” för den senare hälften av 500-talet f. Kr. finns det bara ett

samma brist på autenticitet som min egen.

namn som skulle kunna passa in i denna roll: Pythagoras.” (Seltm an

Pythagoras kan mycket väl ha ansett det, eftersom hans ’ideologi’ - liksom för övrigt också Platons - är en märklig blandning av radika­

citerad av Guthrie I, s. 178 , n .i; Se också (men du behöver inte) C .T . Seltm an: A Book ofGreek Coins, London 19 5 2 m s. 10 f.).

lism och konservatism. Hans filosofi, som gör upp med allt som tidi­

För övrigt skulle jag, ifall det inte hade varit alltför anakronistiskt,

gare tänkts i världen, har onekligen den jäsande kommersiella och de­

gärna ha skrivit att ” det är avsikten som är idén enligt det aristotehska

mokratiska mentaliteten i de joniska provinserna som förutsättning. Å

systemet” , för att på så sätt ange hur man kan översätta Platon till Aris-

andra sidan var Pythagoras intresserad av lagstiftning och livsstil i de

toteles (eller vice versa) genom att lägga till (eller ta bort) dynamiken.

konservativa doriska bosättningarna på Peloponnesos och Kreta. Den

Den uppmärksamma läsaren har förstås för länge sedan insett att hela

andliga aristokrati i staten Pythagoras ville åstadkomma med sin sam­

det här verket är en illa krypterad översättningstabell - i det stora hela.

manslutning delar hvsmönster med spartanernas kommunism. - Åsik­ ten att det är bättre att hjälpa med arbete än pengar ingår enligt

Det var i själva verket Platon som brukade säga så när Aristoteles var frånvarande från föreläsningen.

Xenofon som ett m oment i Lykurgos legendariska lagstiftning {Spar­

1 grekiskan kan det här uttryckas som en paradox, eftersom or­

tas konstitution V II. 1 - 5 ) . Sparta avvisade som bekant ännu den här ti­

det för sanning är härlett ur uttrycket för det som icke är dolt, det vill

den penningekonomin.

säga det synliga.

Sådant var det vid de olympiska spelen. O gifta flickor fick när­ vara, men inte gifta kvinnor. Vad skall man tänka om det di?

De flesta intellektuella begrepp och abstraktioner som den första filosofin införde har ett ursprung i konkret, grekiskt vardagsliv. Ordens

” Pausanias säger (i sin Reseguide till Grekland; 6 .14 ) att krotoniten

förändrade betydelse avslöjar ofta vilka kunskapsintressen som legat

M ilon, som faktiskt tillhörde det pythagoreiska sällskapet, gjorde det

bakom transformationerna och varför det uppstått ett behov att ersätta

här tricket med ett band kring huvudet. Ja g tyckte att den här varian­

gamla, hävdvunna föreställningar och ord med nya. Såsom varför det

ten är roligare och rimligare. D et där med att böja en järnstång (eller

med ens blev intressant att hävda något så simpelt och brutalt som att

hästsko) med tänderna har jag från min barndom. D et fanns en lapp-

’allt är taP. Jag kan för min dag inte förstå varför inte epistemologerna

fjärdare vid namn Hautaviita - hka mycket kraftkarl och showman som

går på djupet med det här och lär sig något av det! De har under år­

någonsin M ilon - som gjorde det för oss skolbarn för att betona vik­

hundradenas lopp ägnat otroligt mycken möda åt att spåra upp de mest

ten av sund kost för tänderna. “ Som vax, som lakrits” , brukade han

subtila, inomteoretiska förbindelser mellan ord, begrepp och tankesys­

säga när han rätat ut en hästsko med tänderna.

tem. M en det mest uppenbara blundar de fortfarande för. Jag känner

I ett av standardverken över antikens filosofi, W .K .G . Guthries

m ig som Galileo med kikaren. Kolla själva, sade Galileo till de lärda

A History of GreekPhilosophy, säger författaren: ” Det är knappast möjhgt,

stofilerna, hon har m ånar (Jupiter). M en de lärda vägrade att titta.

att Pythagoras inte skulle ha haft något att göra med detta uppenbar­

- Och tro för all del inte att historien eller den stora berättelsen eller

ligen samtida m ynt; och det kastar ljus över hans sociala ställning och

ens filosofihistorien är färdigskriven. Tvärtom ; den har just börjat. Det

314

315

är bara de fantasilösa som tror något annat. Beträffande ta onta (d.v.s. det som utgör föremålet för ontologin) i betydelsen ”ägodelar och ting i en mans hushåll” ; se Werner Jaegers: Theology ofEarly Greek Philosophers^ Oxford 1947, s. 18 f. Legenden om att Hippasos skuUe ha blivit dränkt på grund av att han lyckades finna ett motbevis till grundantagandet i den pytagoreiska ontologin har varit seglivad och jag gör tyvärr ingenting för att avliva den. Sägnen antas ha sin grund i det att pythagoréerna reste en stele på stranden över de som uteslutits ur förbundet. De uteslutna var döda själar för edsförbundet.

316