Medeltid i Centrum : europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer

Medeltid i centrum Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer

Leif Grundberg

Medeltid i centrum

A dissertation for the degree of Doctor of Philosophy in Archaeology 2006 University of Umeå Department of Archaeology and Sámi Studies Medieval in focus Europeanization, historiography and the use of cultural heritage in the cultural environments of Norrland Leif Grundberg

Abstract This thesis aims to shed light upon three related research areas with the medieval period at their core: medieval Europeanization, the historiography of medieval places, the importance of the cultural environment and medieval period for the present day. By these means several current research angles are integrated within medieval research, the history of science and cultural heritage research. Six investigations of medieval central places in Ångermanland and Medelpad in northern Sweden are used to exemplify these issues. The use of hermeneutic theory emphasises the relationship between the present day community, the individual and the interpretation of history. The sites presented in the thesis represent the entire medieval period from the 11th Century to the start of the 16th Century. Two of them – Kvissle chapel and “Skelettåkern” (=The Skeleton Field) in Björned – functioned as private Christian churches or graveyards; two were important harbours – Sankt Olofshamn (=Saint Olof’s Harbour) and Kyrkesviken (=Church bay); two functioned as military castles or fortifications – Styresholm/”Pukeborg” and Bjärtrå stronghold. In addition to these, four medieval stone parish churches have been examined: the old church at Alnö in Medelpad, and the churches of Torsåker, Boteå and Grundsunda in Ångermanland. The Europeanization of Norrland is discussed with reference to aspects such as religious transition and parish formation, monetarization and changes in household structure, trade specialization and administrative territorialization. Central places have played an important role in this process. Historiography illuminates how, and in which contexts, knowledge and understanding of history and medieval central places has developed and been communicated. This includes the use of place names and the oral narration of history, authorship and scientific research into local history. A number of primary school teachers, adult education college (‘folk high school’) teachers and priests were particularly important for the growth of local historical research around the turn of the 20th century. The use of cultural heritage is illustrated with a discussion of how the medieval cultural environments in Ångermanland and Medelpad have been interpreted and used in recent years. This includes aspects such as signposting, teaching and research activities, mass media attention, amateur history plays and similar performances, and the formation of various types of society. These three aspects of Norrland’s medieval period, together with the use of a cultural heritage perspective, form a broader holistic picture of the social role of scientific research and the cultural environment, where local interest in history is important for regional development. Key words: medieval, central places, Norrland, Ångermanland, Medelpad, hermeneutics, Europeanization, historiography, local history research, cultural heritage, use of history, cultural environment, regional development.

Medeltid i centrum Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer

Leif Grundberg

Institutionen för arkeologi och samiska studier

Studia Archaeologica Universitatis Umensis 20

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 59

Publicerad med stöd från Kempestiftelserna, Kungl. Skytteanska Samfundet, Björkå AB fornminnesfond, Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Medeltid i centrum © 2006 Leif Grundberg Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet Grafisk form: Ola Lundqvist, Hugin & Munin Kulturinformation Omslag framsida: Medeltida dörrbeslag, Ytterlännäs gamla kyrka. Foto: Leif Grundberg Omslag baksida: Slutscenen ur Styresholmsspelet. Foto: Leif Grundberg Tryck: Tryckpoolen AB, Luleå ISSN 0560-2416 (Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar) ISSN 1100-7028 (Studia Archaeologica Universitatis Umensis) ISBN 91-7264-202-5 Umeå 2006

Innehåll

Förord................................................... 7 DEL I. UTGÅNGSPUNKTERNA............. 11 1. Bakgrund och syften.................................................... 12 1.1 Ett förhållningssätt till kulturarvet........................ 12 1.2 Betydelsefulla platser........................................................ 12 1.3 Medeltid i centrum – Norrlandsbygder mel lan Byzans och Bryssel...................................................... 13 1.4 Medeltida centralplatser som analys verktyg............................................................................................. 13 1.5 Syften och frågeställningar.......................................... 15 1.6 Avhandlingens disposition............................................. 16 2. Förhållningssätt och teoretiska perspektiv ........................................................................................ 1 7 2.1 Skilda tider, skilda världar............................................... 1 7 2.2 Historieskrivningens hermeneutik........................ 18 2.3 Teoretiska influenser.......................................................... 19 2.4 Ett tvärvetenskapligt förhållningssätt...............20 2.5 Kulturarvsperspektiv..........................................................2 1 3. Norrland och medeltiden.....................................22 3.1 Norrländsk medeltidsforskning...............................22 3.2 Ångermanland och Medelpad som under sökningsområde.....................................................................26 4. Forskningsprojekten.....................................................27 4.1 Styresholmsprojektet........................................................27 4.2 Risöfjärdsprojektet...............................................................28 4.3 Projektet Centralort i norr...........................................28 5. Utgångspunkterna – en sammanfattning...........................................................29

DEL II. PLATSERNA.............................. 31 6. De undersökta centralplatserna i Ångermanland och Medelpad..........................32 6.1 Kvissle kapell i Njurunda.................................................32 6.2 Sankt Olofshamn i Selånger.......................................43 6.3 Styresholm och ”Pukeborg” i Torsåker..............52 6.4 ”Skelettåkern” i Torsåker................................................61 6.5 Bjärtrå fäste i Bjärtrå..........................................................72 6.6 Kyrkesviken i Grundsunda.............................................82

7. Andra undersökta centralplatser längs Norrlandskusten.......................................... 95 7.1 Norrbotten................................................................................. 95 7.2 Västerbotten..............................................................................98 7.3 Hälsingland.................................................................................. 99 8. Undersökningar av medeltida socken- kyrkor i Ångermanland och Medelpad.........................................................................................100 8.1 Kyrkostudier, byggnadsarkeologi och dendrokronologi...................................................................101 8.2 Försvarskyrkorna” i Skön och Styrnäs..............102 8.3 Alnö gamla kyrka i Medelpad..................................105 8.4 Torsåkers kyrka i Ådalen...............................................1 12 8.5 Boteå kyrka i Ådalen.........................................................114 8.6 Grundsunda kyrka i norra Ångermanland...120 9. Platserna – en sammanfattning..................124

DEL III. EUROPEISERINGEN............. 127 10. Regionala urbaniseringstendenser – medeltida centralplatser i norr................129 10.1 Lämningar av en medeltida stadskultur........129 10.2 Centralt och strategiskt................................................131 10.3 Kyrka och kungamakt......................................................132 10.4 Former för handel – landsköp, marknad och handelsplats..............................................................................133 10.5 Faser i norrländska urbaniserings processer.....................................................................................134 10.6 Den semi-urbana scenen – behövs den medeltida staden?..............................................................135 10.7 Urbaniseringsprocesser och norrländsk europeisering..........................................................................137 11. Fallstudier i norrländsk europeisering...........................................................................137 11.1 Gravskick, egenkyrkor och samhällsstruktur i förändring – om kristnandet och dess konse kvenser..........................................................................................137 11.2 Sockenbildning och stenkyrkobyggande – om kyrkligt samhällsbygge.........................................152 11.3 Monetariseringsprocessen ur regionalt perspektiv...................................................................................163



11.4 En kontinental hushålls- och umgängeskultur – medeltida keramikkärl i Norrland................ 176 11.5 Hantverkets specialisering – metallbearbet ning och kalkproduktion............................................. 184 11.6 Förvaltningens territorialisering – kungsgår dar och borgar i norr..................................................... 192 12. Europeiseringen – en sammanfattning.......................................................209

DEL IV. HISTORIESKRIVNINGEN..... 213 13. Platser och historier................................................. 214 13.1 Namn på betydelsefulla platser i land skapet............................................................................................ 214 13.2 Sägner om den första kyrkan................................ 217 13.3 Gunnil snälla – sinnebilden för Norrland i brytningstid.......................................................................... 221 14. Historiesyn, vetenskap och politik kring norrländsk medeltid..............................222 14.1 Sankt Olofs historia i Norrland.............................222 14.2 Kungsgårdar och medeltidsborgar i norr – en myt blir till........................................................................230 14.3 ”Folkliga fornlämningar” och historie skrivning.....................................................................................234 15. Hembygdsforskarna.....................................................235 15.1 Författarna – med hembygden som bränn punkt..............................................................................................236 15.2 Bysmeden Pelle Edholm i Bålsjö – forskare i byns skröpligaste stuga............................................. 238 15.3 Initiativtagarna.....................................................................242 15.4 Den vetenskapliga hembygdsforskningens ut veckling i Ångermanland och Medelpad.....250 15.5 Den vetenskapliga hembygdsforskningens sociala sammanhang ....................................................283



16. Historieskrivningen – en sammanfattning....................................................... 288

DEL V. KULTURARVET....................... 291 17. Kulturmiljöarbete och kulturarvs forskning i förändring.......................................... 292 17.1 Från fysisk planering till historiebruk ............292 17.2 Kulturarvsforskning......................................................... 297 18. Medeltidsintresse och kulturarvsbruk i norr..................................................................................................299 18.1 Att markera plats...............................................................299 18.2 Att delta i forskningen................................................. 303 18.3 Föreställningar om medeltiden........................... 306 18.4 Levande medeltid.............................................................. 3 1 1 18.5 Föreningar och sammanslutningar....................313 18.6 Alternativa bilder av historien................................315 19. Kulturarv och regional utveck ling........................................................................................................ 316 19.1 Visioner och strategisk samverkan................... 316 19.2 Medeltiden och den regionala utveck lingen............................................................................................. 320 20. Kulturarvet – en sammanfattning......... 321

DEL VI. SLUTSATSERNA.................... 323 21. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kultur miljöer.............................................................................................. 324

Summary............................................ 326 Referenser...................................... 333 Personregister till Del IV....... 359

Förord

för mig hänger det ihop; historien och de många föregångarnas historiska

skildringar, de historiska föremålen med sina inneboende berättelser, de muntligt traderade kunskaperna, de betydelsebärande platserna i landskapet, sökandet efter kunskap, engagemanget för den egna livsmiljön och inte minst strävan efter en förnuftig och hållbar utveckling. I min värld hör med andra ord den vetenskapliga nyfikenheten, det lokalhistoriska intressset och det samtida samhällsengagemanget samman med tillvaron i stort och kan därför inte separeras. Därför ser den här avhandlingen ut som den gör. Men visst, det hade onekligen varit enklare att välja ett mer avgränsat avhandlingsämne, behandla det ur bara ett perspektiv och avsluta arbetet så fort som möjligt. Livets tillfälligheter och jag själv ville dock annorlunda. Någon har sagt att vi Grundbergare är särskilt nyfikna av oss och i mitt fall har detta fått konsekvenser. Under alla de år som jag haft avhandlingen i tankarna har jag nämligen haft förmånen att få verka inom många olika delar av kulturarvsområdet. Därigenom har jag fått möjlighet att betrakta, delta i och ta del av historieengagemang och kulturmiljöarbete ur en rad olika synvinklar. Dessa erfarenheter har varit ovärderliga på många sätt och förhoppningsvis kan en del komma till uttryck i denna bok. Erfarenheterna har skapat den uppfattning om kulturarvets och historieengagemangets betydelse som jag kommer att återkomma till i bokens första kapitel. Den största fördelen med att ha verkat inom många olika områden är dock mötena med alla de människor och kollegor som jag lärt känna genom åren i olika föreningar och organisationer, i kontakter med näringslivet, på universitet och museer och inom myndighetsvärlden. Det är inte möjligt att räkna upp och tacka var och en för allt de har bidragit med i olika sammanhang, men några måste jag trots allt nämna. För en tonåring från Huddinge vars historiska intresse för rötterna och hembygden i Ångermanland väckts redan i unga år, blev mötet med Arne Söderström och Christer Westerdahl vid det då nyöppnade museet i Örnsköldsvik ett fantastiskt välkomnande in i den kulturhistoriska musei- och forskarvärlden. En lika positiv första bild fick jag snart av universitetsvärlden genom kontakten med ångermanlänningen och Norrlandsforskaren Lars-Erik Edlund vid Umeå universitet. En bättre start inför studie- och yrkeslivet än mötet med dessa sinsemellan så olika personligheter kan man knappast tänka sig. Här grundlades ett förhållningssätt till kulturhistorien där vikten av ett nära och förtroendefullt förhållande mellan den akademiska och den ideella forskningen i all sin bredd betonades. En viktig erfarenhet i samma riktning fick jag så småningom genom engagemang inom hembygdsrörelsen, där ordföranden i Grundsunda hembygdsförening Sture Forsberg var en särskilt jordnära och stöttande person. Mitt förhållningssätt till kulturarvet fördjupades under studietiden på Kulturvetarlinjen i Umeå som under Per-Uno Ågrens framsynta ledning var inriktad mot museer och kulturminnesvård. Synen på kulturmiljöarbetet som något mycket bredare än bara ämnesmässig fack- och forskarkunskap blev tydlig. Ämnesstudierna bestod bland annat av etnologi och arkeologi vars institutioner leddes av Phebe Fjellström och Evert Baudou, bägge pionjärer inom den kulturhistoriska Norrlandsforskningen. Arkeologin blev tidigt huvudämne och under några intensiva säsonger



introducerades jag i fältarkeologins grunder av erfarna arkeologer som Noel Broadbent och Per Ramqvist genom medverkan i deras respektive forskningsprojekt. Pelle blev också min handledare under den första tiden av avhandlingsarbetet. Tidigt fick jag möjlighet att medverka i och själv driva flera forskningsprojekt kring norrländsk medeltid som nu bildar grunden för avhandlingen; Risöfjärdsprojektet, Styresholmsprojektet och projektet Centralort i norr. Forskningsprojekten har letts av Länsmuseet Västernorrland, Umeå universitet och Örnsköldsviks museum, i Styresholmsprojektets fall i nära samarbete med Hola folkhögskola. Huvudfinansiärer har varit Stiftelsen Björkå AB fornminnesfond respektive Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse. Projekten har på olika sätt stöttats av bland andra Kempestiftelserna, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Berit Wallenbergs stiftelse, Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen i Västernorrland, Länsarbetsnämnden i Västernorrland samt kommunerna i Örnsköldsvik, Kramfors och Sundsvall. Jag vill särskilt tacka alla de som på olika sätt har medverkat i samband med de olika utgrävningarna. Inom Risöfjärdsprojektet och Centralort i norr gäller det först och främst Lisette Eriksson och Päivi Kontio, Björn Oscarsson, Anette Glöde, Ywonne Hallén, Anna Ekenberg och Ulrika Jönsson, men också många ortsbor och andra intresserade. Särskilt viktigt har Styresholmsprojektet varit, som under ett decennium blev något av en livsstil under sommarkurserna vid Hola folkhögskola. Samarbetet med mina kollegor och vänner i projektledningen, arkeologen Anders Wallander, historikern Nils Blomkvist och kulturgeografen Jan Stattin har haft avgörande betydelse för mitt förhållningssätt till den tvärvetenskapliga forskningen och dess roll i samhället. Detta hade inte varit möjligt utan alla intressanta kursdeltagare, studenter, arkeologer och andra som genom åren gjort projektet till en fantastisk upplevelse. Till de särskilt betydelsefulla personerna hör Mats Ohlsson, Janne Björkman, Maria Nordlund, Gunnar Rydström, Göte Salomonsson, Per-Erik Egebäck, Tommy Puktörne, Bengt Edgren och flera andra. På Hola träffade jag också Barbro Hårding som sedan dess varit den viktigaste personen för mig i alla sammanhang. Som osteolog har Barbro gjort analyserna av allt benmaterial från undersökningarna. Hon har därmed också varit huvudperson i det särskilda analysprojekt som avknoppats som en följd av Styresholmsprojektets undersökningar i Björned. I detta arbete har dessutom Kerstin Lidén och Anders Götherström vid Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm samt läkaren Ido Leden och tandläkaren Verner Alexandersen varit viktiga medarbetare. I samband med de olika utgrävningarna har också en lång rad andra personer bidragit med analysinsatser av skilda slag. De miljöarkeologiska undersökningarna har under Roger Engelmarks och Johan Linderholms ledning huvudsakligen genomförts vid Miljöarkeologiska laboratoriet i Umeå och bland annat resulterat i flera studentuppsatser. För avhandlingens frågeställningar har i synnerhet Magnus Elfwendahls analyser av keramikmaterialet och Kenneth Jonssons numismatiska studier varit betydelsefulla, liksom Leif Markströms och andras hjälp i samband med de dendrokronologiska undersökningarna. En rad andra personer som varit behjälpliga med analyser eller med upplysningar och idéer kommer att nämnas i samband med redovisningen av resultaten. På ett mer allmänt plan har de formella och informella nätverken med kollegor inom medeltids- och centralortsforskningen varit värdefulla. Särskilt stor roll har personer som Mats Mogren, Stefan Brink, Lars Ersgård, Ann Catherine Bonnier, Anders Huggert, Mathias Bäck, Johan Anund med flera andra spelat. Under de år jag ägnat mig åt forskningen har jag har haft förmånen att arbeta på Örnsköldsviks museum, Länsmuseet Västernorrland, Museiverket i Helsingfors, Umeå universitet, Riksantikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar



(UV Mitt), Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Verkssekretariatet vid Riksantikvarieämbetet, Regeringskansliet (Utbildnings- och kulturdepartementet) samt Statens maritima museer. Jag vill rikta ett gemensamt tack till alla vänner och kollegor på dessa arbetsplatser. Bredden i arbetsuppgifter, de olika förutsättningarna samt mötena med de många kollegorna har självfallet varit betydelsefullt för min syn på kulturarvsarbetet. Det är självklart att museiarbete, antikvarisk handläggning, miljökonsekvensbeskrivningar, fornminnesinventering, exploateringsutgrävningar, akademisk undervisning, forskning och folkbildning, myndigheters verksamhetsutveckling och arbete med strategier och omvärldsanalyser samt propositionsskrivande ger helt olika och kompletterande perspektiv. Ska jag nämna några som jag haft ett särskilt stimulerande och utvecklande samarbete med under många år inom myndighetsvärlden så måste det bli mina vänner Inger Liliequist och Robert Olsson. Avhandlingsskrivandet har kunnat bedrivas tack vare tjänstledigheter från Länsstyrelsen i Västernorrland och Riksantikvarieämbetet, först inom ramen för en doktorandtjänst vid Umeå universitet och i slutskedet genom generöst stöd från Gunnar och Birgitta Nordins fond (Vitterhetsakademien). Publiceringen av avhandlingen har möjliggjorts genom frikostiga bidrag från Kempestiftelserna, Kungl. Skytteanska Samfundet, Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Björkå AB fornminnesfond samt Länsstyrelsen i Västernorrlands län. För hjälp med illustrationer och bilder genom åren tackar jag i synnerhet Lars Högberg samt fotograferna Göran Omnell på Örnsköldsviks museum och Björn Grankvist på Länsmuseet Västernorrland. Ett särskilt tack vill jag rikta till Jonas och Ola Lundqvist på Hugin & Munin Kulturinformation för det professionella layoutarbetet och till Phil Buckland för den snabba hjälpen med översättningar. Under de senaste helt avgörande årens arbete med avhandlingen har Evert Baudou varit min handledare och vän. Våra många gemensamma intresseområden har gjort att vi aldrig haft brist på samtalsämnen under de regelbundna mötena, dels i Stockholm, dels hemma hos Evert och Gunnel i Umeå. Jag har svårt att tänka mig en mer hängiven handledare än den som ringer kl. 8 på nyårsdagens morgon för att diskutera ett avhandlingsavsnitt som han gått och grunnat på... Tack Evert för ditt engagemang, din förståelse och ditt stöd! L Men har jag inte glömt en inspirationskälla? Allt jag nämnde i de inledande raderna finns ju faktiskt där; historien och förfädernas hävdaböcker i Krönikerummet, klenoderna som förvaras i Stora skattkammaren, sägnerna och visdomen som förmedlas av historieberättaren ”gamle Moz”, kulturmiljöerna kring platser som Viskande skogen och Keela-Wees gyllene strand, det spännande utforskandet av historien och omvärlden och så förstås den goda viljan och strävan efter utveckling med förstånd. Ja, inte en så tokig helhet, även om världsbilden i serievärlden precis som inom forskningen är präglad av sin tid och sina fördomar. Jag tänker förstås på Lee Falks sjuttio år gamla skapelse som följt mig alltsedan barnaåren. Legenden lever… L Sist men allra mest går mina tankar till min familj och mina föräldrar – pappa Ragne som tyvärr aldrig fick se denna bok och mamma Maj – vilka alltid helhjärtat och förbehållslöst har stått bakom mig i alla sammanhang.

Banafjäl och Fillingen, Gävle och Stockholm Augusti/september 2006



10

DEL I. UTGÅNGSPUNKTERNA

människor förhåller sig alltid på ett eller annat sätt till historien

och den egna livsmiljön. För att kommunicera med andra människor knyter vi an till platser, personer och händelser med hjälp av namn, föremål och berättelser. Att försöka förstå och förklara företeelser i vår omgivning är ett viktigt inslag i tillvaron. Låt mig ta ett exempel som har betydelse för mitt eget förhållningssätt till historien och kulturmiljön. I min pappas föräldrahem i byn Banafjäl i Grundsunda socken i norra Ångermanland finns en järnring som har en alldeles speciell roll i byns historia. Det är en handsmidd ring som är ca 14 centimeter i diameter och som i början av 1900-talet användes som lås i en grind över en byväg. Det berättas att ringen ursprungligen kommer från en båt som en gång för mycket länge sedan, då byn sägs ha haft det vackra namnet Fagerby, skall ha kommit ända in till byn i den nu sedan länge uppgrundade Banafjälsfjärden. En julmorgon när byborna var på väg till kyrkan, förmäler sägnen, fick de se en skuta stäva in mot byn. Byborna vände då tillbaka vid en liten backe på den gamla Kyrkvägen – därefter alltjämt kallad Vändbacken – och dräpte besättningen på skutan och rövade vad som fanns där. Hädanefter fick byn heta Banafjäl. Så har folktraditionen förklarat det märkliga ortnamnet Banafjäl, som man satt i samband med ordet banemän/mördare. I berättelserna och det kollektiva historiska medvetandet är det järnringen som tillsammans med platser och ortnamn bär vittnesbörd om den dramatiska händelsen i byns historia. Det berättas också att tre bönder skall ha bott i denna Fagerby när den första kyrkan i socknen började byggas på byskogen mot Ultrå. På denna plats som heter Kyrkesviken finns ännu grunden kvar till den kyrka som enligt traditionen aldrig blev färdigbyggd. Ortnamn och fantastiska berättelser med koppling till kyrkklockor och kyrkobygget vittnar om vilken betydelse platsen och historien haft för människor. Gång på gång har platsen sedan 1800-talets början besökts och studerats av arkeologer, hembygdsforskare och andra intresserade som på olika sätt har bidragit till att föra vidare, utveckla och förnya platsens betydelse och roll i historien. Några personer har betytt extra mycket för att uppmärksamma platsen. En av dem var min mammas ”morbror Gottfrid” som gjorde de första utgrävningarna på platsen under 1930-talet. Vid Kyrkesviken hålls ibland friluftsgudstjänster på somrarna och hit gör skolor utflykter för att lära om den egna bygdens historia. Platsen har skyltats och vårdats, föremål har ställts ut på museer och stått som förebild för tillverkning av föremål som säljs på museet i stan och på byns eget café och krukmakeri. Genom mina egna undersökningar under 1990-talet, genom engagemang i lokala föreningar, medverkan i kulturmiljöarbetet i olika former och genom artiklar, föredrag och visningar på platsen har även jag på mitt sätt bidragit till historieskrivningen.

11

1. Bakgrund och syften Mitt förhållningssätt till Banafjäl är ett exempel på hur den lokala historien och historieberättandet kan hänga ihop med forskning, personligt engagemang och utveckling av en bygd. I denna helhet, menar jag, ligger kulturmiljöns och hembygdsarbetets största värde. Och just så personlig som den i detta fall är för mig kan arkeologin och historieintresset vara. Självklart kan andra människor ha andra utgångspunkter. Att själv få delta i sökandet efter kunskap tror jag dock är särskilt viktigt, vare sig det gäller den egna födelse- eller bostadsorten, eller – som i mitt fall – en bygd man har andra relationer till. Intresset och engagemanget kommer och går och förändras med tiden, men nyfikenheten på den lokala historien är ofta lätt att väcka om någon tar initiativet. 1.1 Ett förhållningssätt till kulturarvet Ett förhållningssätt där kulturarvet betraktas som en integrerad och självklar del i livet och samhället utgör den viktigaste utgångspunkten för den här avhandlingen. Jag menar att arkeologin tillsammans med annan kulturhistorisk forskning har en viktig roll att spela i dagens samhällsutveckling och i än högre grad än i dag kan och bör knytas samman med andra delar av kulturområdet och med det regionala utvecklingsarbetet i stort. Det lokalhistoriska intresset och hembygdsarbetet i dess olika former kan ha stor betydelse i dessa sammanhang om det bara ges utrymme och tas till vara på ett kreativt sätt. Denna övertygelse har stärkts under de år jag haft möjlighet att själv vara verksam både ideellt och professionellt inom kulturarvsområdet på såväl lokal som regional och nationell nivå. Min förhoppning är att avhandlingen kan antyda några av möjligheterna med ett sådant förhållningssätt, där arkeologiska och andra kulturhistoriska studier integreras med folkbildning, kulturarvsforskning och lokalt utvecklingsarbete.

undersökningarna genomförts som tvärvetenskapliga studier där arkeologiska utgrävningar kombinerats med en lång rad analyser av olika slag. Trots platsernas stora betydelse förlorade de dock sina medeltida funktioner i bygderna ganska snart och de har därefter varit övergivna i många hundra år. Att vi överhuvudtaget känner till platserna beror på att minnet av dem har bevarats i traditioner och ortnamn och att forskare i olika tider har intresserat sig för deras historia. Boken handlar också om dessa berättelser och om de personer som har lagt grunden till den kunskap vi i dag har om platserna. Även i dagens samhälle spelar dock dessa kulturmiljöer och kunskapen om dem en aktiv roll. De arkeologiska undersökningarna har medverkat till detta (fig. 1). Tack vare de nya och gamla berättelserna och kunskaperna om platserna utgör de alla viktiga kulturmiljöer som på olika sätt har betydelse för människor även i dag. I anslutning till flera av dem pågår aktiviteter av olika slag – de har fått en ny mening för människor. Därför berör boken även platsernas och den lokala historiens betydelse för dagens utveckling i regionen.

Figur 1. Arkeologiska undersökningar väcker ofta stort intresse från ortspress och lokalbefolkning. Att rubriksättare ibland förmedlar missuppfattningar har mindre betydelse.

1.2 Betydelsefulla platser Den här boken handlar om sex mycket speciella kulturmiljöer i Ångermanland och Medelpad som jag själv genom de arkeologiska undersökningarna har fått ett särskilt förhållande till (se fig. 6, s. 32). Under medeltiden hade de alla en betydelsefull roll i samhället och utgjorde i något avseende centrala platser för många människor i respektive bygd. De arkeologiska undersökningarna av dessa platser gör det möjligt att studera den norrländska regionens roll i förhållande till den europeiska utvecklingen under medeltiden. Eftersom de skriftliga källorna om norrländsk medeltid är försvinnande få, har de nya

12

Mitt förhållningssätt till kulturarvet och den kulturhistoriska forskningen som en integrerad helhet utgör på detta sätt grunden för de tre aspekter som avhandlingen behandlar; den medeltida utvecklingen i Ångermanland och Medelpad, den norrländska historieskrivningens sammanhang samt kulturarvets användning i dag. Förhoppningsvis kan innehållet i denna bok bidra till att ytterligare stärka intresset för olika aspekter av det norrländska kulturarvet och dess betydelse.

1.3 Medeltid i centrum – Norrlandsbygder mellan Byzans och Bryssel Ångermanlands och Medelpads historia är i dag framför allt känd på grund av den nyckelroll som trävarudistrikten i landskapen intog i det svenska industrisamhällets utveckling under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft. Viktiga företeelser i den ekonomiska, sociala och politiska historien är – på både gott och ont – nära förknippade med denna region. I slutet av 1800-talet var Västernorrlands län – dit landskapen Ångermanland och Medelpad hör – en av Europas mest expansiva regioner. I dag, i början av 2000-talet, utgör länet en region inom EU i en allt mer globaliserad och internationaliserad värld där förändringstakten återigen är hög. Men medvetenheten om kulturarvets möjligheter och det historiska perspektivets betydelse för regionens framtida utveckling är förhållandevis stor och kulturarvsfrågorna har en tydlig roll i länets regionala tillväxtprogram. Ett påtagligt utslag av detta är de stora satsningar som olika parter i regionen gjort inom det EU-finansierade strukturfondsprojektet ISKA. ISKA är ett ramprogram för industrisamhällets kulturarv i länet som under åren 2000-2005 omslutit drygt 155 miljoner kronor och beviljat bidrag till 83 utvecklingsprojekt inom kulturarvsområdet. Sammanlagt har ISKA skapat 74 nya jobb och 27 nya företag i länet och engagerat flera tusen människor i verksamheter med anknytning till länets historia. Den medeltida historien, den femhundra år långa perioden mellan omkring år 1050 och 1520, har dock länge varit mindre känd än både den industriella epoken och den förhistoriska perioden. Järnåldern har inte minst uppmärksammats genom de omfattande utgrävningarna och rekonstruktionen av en gårdsmiljö vid Gene i Örnsköldsviks kommun, liksom genom undersökningarna av den välbevarade hövdingagraven från Högom i Sundsvall. På samma sätt har de internationellt kända hällristningarna från stenåldern vid Nämforsen i Sollefteå legat till grund för såväl forskning som publika satsningar. Många intressanta vikingatida fynd har också gjorts i regionen. Sommaren 1930 gjordes exempelvis en arkeologisk upptäckt i Styrnäs socken i Ångermanland som väckte uppmärksamhet såväl i svenska som i internationella tidningar. Det man hittat var en vikingatida kvinnograv med föremål såväl från Indiska oceanen som från det byzantinska riket. Fyndplatsen var byn Djuped vid Ångermanälvens norra strand. Graven innehöll en skelettbegravning och fyndmaterialet visar att den gravlagda kvinnan varit klädd i en praktfullt smyckad dräkt. De rika gravgåvorna vittnar om en förnäm begravning som skett under 900-talets första hälft. Ett närmast komplett hästskelett antyder

att graven kan ha varit en så kallad kammargrav, det vill säga en speciell gravtyp som timrats på platsen och som vanligtvis förknippas med det översta sociala skiktet i det vikingatida samhället. Graven i Djuped och dess rika fynd – som har många likheter med gravfynd från vikingatida centra som Birka och Hedeby – är ingalunda en solitär i det norrländska området. I själva verket uppvisar just Ångermanälvens nedre dalgång, Stora Ådalen, en påfallande koncentration av rika gravfynd och silverskatter från vikingatiden. Redan en översiktlig studie av detta material ger vid handen att området hade kontakter med vikingatidens stora handelsmetropoler. Ångermanälvens dalgång fungerade som en pulsåder för kommunikationerna och i dess mynningsområde utvecklades en veritabel centralbygd under århundradena kring det första millennieskiftet efter Kristus. Förutsättningarna för att en stad skulle växa fram i detta område under medeltiden – då ju så många städer tillkom i Nordeuropa – kan synas ha varit goda. Men så blev inte fallet. Det skulle dröja ända in på 1580-talet innan de första norrländska städerna grundlades på kungligt initiativ. Norrland berördes med andra ord inte av en av medeltidens mest karakteristiska företeelser – urbaniseringen. En av de första städerna i regionen blev Härnösand som 1585 anlades i det yttersta kustbandet strax söder om Ångermanälvens mynning i Bottenhavet. Då hade mycket förändrats sedan vikingatiden, då den praktfullt utsmyckade kvinnan begravdes i Djuped med sina dyrbara och exotiska tillhörigheter. När sjöfartsstaden Härnösand och den fyrtio år senare anlagda grannstaden Sundsvall i Medelpad grundades, var detta ett led i den svenska statens kontrollpolitik. De tillkom i en ny merkantilistisk anda. Men vad hade hänt under den mellanliggande perioden – medeltiden – och vart tog egentligen den medeltida historien vägen? Hur utvecklades det norrländska samhället under medeltiden i förhållande till den europeiska utvecklingen i övrigt? Vilken betydelse har medeltiden haft i historiemedvetandet i Norrland och vilken roll spelar den i dag? Med dessa frågor ställs medeltiden i centrum för avhandlingen – både förr och nu. 1.4 Medeltida centralplatser som analysverktyg För medeltidens vidkommande har vi inte möjlighet att få den breda och omedelbara bild av bebyggelsens utbredning och karaktär som både järnålderns grav- och ortnamnsmaterial och vasatidens kamerala handlingar ger. Istället får vi använda oss av en rad olika källor för att studera den medeltida samhällsutvecklingen. Som analysverktyg för de generella för13

ändringsprocesser det här är fråga om har jag valt att använda olika typer av centralplatser vars roller och betydelser varierat över tid. Några städer grundades visserligen aldrig i Norrland under medeltiden, men väl andra betydande centralplatser. Eftersom urbaniseringen utgjorde en väsentlig ingrediens i den medeltida samhällsutvecklingen, har jag valt att studera just sådana platser som kan förmodas ha fyllt en eller flera av de funktioner som i andra regioner normalt var knutna till städer. Exempel på sådana centralplatser är kyrkplatser, hamnar, kungsgårdar och borgar. Med centralplatser menar jag alltså platser som på olika sätt avviker från de övriga gårdarna i området genom att vara samlingsplatser eller platser med hög social eller ekonomisk status. Spåren av centralplatserna kan iakttas i fyndmaterial eller andra omständigheter som ortnamn, traditioner och topografi. Genom att lokalisera och undersöka dessa platsers etablering, roll, funktioner, relationer, utveckling och sammanhang kan olika samhällsförändringar i regionen studeras. Forskningen kring tidiga centralorter har under de senaste decennierna tilldragit sig allt större arkeologiskt och historiskt intresse i Norden, framför allt med inriktning mot yngre järnålder och medeltid. Centralortsforskningen kan ledas tillbaka till den tyske geografen Walter Christallers studier på 1930talet av landskapets organisation och stadssystemens hierarkiska organisation. Inom järnåldersforskningen intensifierades diskussionen kring olika former av centralplatser under 1990-talet. Vid denna tid undersöktes ett flertal stora järnåldersboplatser från yngre järnåldern i Sydskandinavien och på kontinenten som i något avseende haft en särställning inom respektive region. Utmärkande är stora hallbyggnader i dominerande lägen, praktföremål samt lämningar efter specialiserat hantverk. Även ortnamn symboliserar i många fall platsernas betydelse. Centralplatserna tolkas som residens för en aristokrati med makt över politik, ekonomi och religion, och kan ha fungerat som huvudgårdar i olika godskomplex. Till de mer kända platserna hör Tissø, Gudme och Lejre i Danmark, Uppåkra och Järrestad i Skåne samt Slöinge i Halland och Borg i Östergötland. I Mälardalen kan platser som Gamla Uppsala, Adelsö och Birka samt Sigtuna nämnas.  Christaller 1966.  Om centralplatsforskningen, se seminariepublikationen Centrala platser – centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnåldern (Larsson & Hårdh, red. 1998). En översikt ges även i Baudou 2004 s. 326 ff. Andra exempel ges i Lundqvist et al. 1996; Callmer & Rosengren (red.) 1997; Fabech 1999; Olausson (red.) 2000; Callmer 2001. Till aktuella avhandlingar inom området hör Bertil Helgessons Järnålderns Skåne. Samhälle, centra och regioner (2002) och Bengt Söderbergs Aristokratiskt

14

Centralorterna kan dels verka tilldragande och dominerande på sin omgivning, dels fungera som nätverkscentra där kontakterna istället har varit riktade utåt. Hur ett sådant nätverk mellan olika platser i landskapet kan ha sett ut under medeltiden illustreras i figur 2. Modeller har också rekonstruerats för större centralplatskomplex där funktionerna är fördelade på olika platser inom ett centralområde. Att flera centralplatser på detta sätt kan ha komplementära funktioner inom ett centralområde är känt från förhållanden såväl under järnåldern som medeltiden. Centralplatsdiskussionen knyter också an till frågan om den medeltida urbaniseringen och dess kriterier, även om det finns många skillnader mellan de förhis-

Figur 2. Michael Astons schematisk skiss över medeltida nätverk visar hur flera olika typer av centralplatser förhåller sig till varandra i ett landskapsperspektiv. Efter H. Andersson 2002.

toriska och de medeltida centralplatsernas funktioner och roller. Inom projektet Medeltidsstaden har tre övergripande urbaniseringskriterier använts för det medeltida Sverige; ett funktionellt (centralitet), ett topografiskt (koncentration och differentiering/specialisering) och ett rättsligt-administrativt (juridisk status). Kriterierna antyder en hierarkisk skillnad mellan en centralort, en tätort och en stad. Till de funktioner som ofta är förknippade med centralplatser hör förutom administrativa och judiciella funktioner även militära, ideologiska och ekonomiska funktioner. rum och gränsöverskridande (2005). För internationella exempel, se antologier publicerade av Auns (red.) 2001 och Pestell & Ulmschneider (red.) 2003. Om aktuell urbaniseringsdiskussion, se bl.a. Augustsson 2000; L. Lundqvist 2000; Andersson & Schedin 2001; H. Andersson 2002.  Om centralplatsers funktion, se bl.a. Helle & Nedkvitne 1977; Blomkvist 1982 s. 42, 2001 s. 20; H. Andersson 1990 s. 27;

Till diskussionen kring centralorter hör även den forskning kring medeltida borgar som har intensifierats sedan mitten av 1980-talet. En rad tvärvetenskapliga forskningsprojekt har bedrivits i olika delar av landet under medverkan från många discipliner. Borgarna har nu satts in ett bredare landskaps-, samhälls- och maktperspektiv och deras symboliska såväl som administrativa och militära betydelse har studerats parallellt med förändringar i vardagsliv och hushåll. För det vetenskapliga utbytet i Sverige har ”Sällskapet för svenska borgstudier” (grundat 1993) haft stor betydelse, medan konferenserna ”Castella Maris Baltici” (från 1993) har spelat en viktig roll för Östersjöområdet och ”Château Gaillard” (från 1964) i ett vidare europeiskt sammanhang. De nya perspektiven har förskjutit intresset från de enskilda objekten till att omfatta centralorternas och borgarnas roll i regionala och interregionala maktstrukturer. Därigenom har forskningen också fått betydelse för studier av statsbildnings- och europeiseringsprocesserna. Några nationalstater i egentlig mening existerade visserligen inte under medel­ tiden, men den arkeologiska forskningen har genom ingående studier av social strati­fiering, kulturella kontaktnät och maktstrukturer visat att redan järnålderns samhälle i Norden präglats av politisk organisationsvilja och omfattande maktambi­tioner. Sådana tendenser avspeglar sig tydligt genom tillkomsten av centralplatser. Själv tillämpar jag en vid definition av begreppet centralplats när det gäller det medeltida Norrland. De platser jag studerar skall ha varit välkända för människor i bygden och därmed haft en central roll i deras medvetande. De kan antingen ha fungerat som mötesplats eller representera maktutövning i någon form. Med denna definition behöver platsen inte nödvändigtvis vara permanent bebodd, eftersom exempelvis säsongsmässigt utnyttjade marknadsplatser kan ha varit viktiga mötesplatser. Som sådana har de haft betydelse för kontakter med andra regioner och därmed fungerat som viktiga innovationscentra. Till fördelarna med att använda centralplatser som analysverktyg hör att de är begränsade till antalet och är förhållandevis lätta att identifiera. PlatserHohenberg & Hollen Lees 1995; Harrison 1997; Brink 1998; L. Lundqvist 2000 s. 11 f.  Om borgforskningen, se t.ex. rapporten Den medeltida borgen från den arkeologiska metodkonferensen 1988 (Melander, red. 1989); symposiepublikationerna Castella Maris Baltici (1993- ), samt föreningsskriften Borgbrevet 1993- . Översikter finns även i Mogren & Wienberg (red.) 1995 samt i Christian Lovéns avhandling Borgar och befästningar i det medeltida Sverige (1996). Till de senaste exemplen inom området hör Jonas Nordins avhandling När makten blev synlig – senmedeltid i södra Dalarna (2005).

na kan utmärka sig genom sitt geografiska läge, olika typer av manifesta lämningar, genom traditioner och omnämnanden i skriftliga källor. Vid arkeologiska undersökningar vittnar ofta fyndmaterialet om platsernas sociala nivå och kulturella kontakter. På samma sätt kan kyrkliga, administrativa, kommunikativa, militära och ekonomiska funktioner studeras. Centralplatserna ingår dessutom alltid i någon form av maktstrukturer som är uppbyggda av olika sociala och mänskliga relationer. Därigenom är strukturerna dynamiska till sin karaktär och således lämpliga att studera i ett förändringsperspektiv. Här möts såväl det generella som det specifika. Eftersom centralplatserna är de kulturmiljöer som allra tidigast har tilldragit sig både allmänhetens och forskarnas intresse och tolkning är det dessutom möjligt att använda dem som utgångspunkt för studier av historieskrivningen om medeltiden. Detsamma gäller dagens kulturarvsbruk och uppmärksamheten kring medeltiden, som inte sällan omfattar aktiviteter i anslutning till de medeltida centralplatserna. 1.5 Syften och frågeställningar Med centralplatserna som analysverktyg och med utgångspunkt i ett synsätt på historien, historieskrivningen och kulturarvets roll i samtiden som en helhet, syftar avhandlingen till att belysa tre sammanhängande områden; den medeltida europeiseringen i Ångermanland och Medelpad, historieskrivningen om de medeltida platserna, samt kulturmiljöernas betydelse i samhället. Avhandlingen är ett försök att med Ångermanlands och Medelpads medeltid i fokus integrera och omsätta flera aktuella forskningsperspektiv. Frågeställningarna inom dessa områden tar alla avstamp i de nya undersökningarna av regionens medeltida centralplatser. Medeltida europeisering Dagens internationalisering och Europadebatt sätter fokus på regionernas roll och historia. För de nordiska ländernas vidkommande var medeltiden särskilt viktig för utvecklingen av en gemensam europeisk kristen kultur. Man brukar med ett samlande begrepp kalla alla dessa religiösa, kulturella, politiska och ekonomiska samhällsförändringar för ”europeiseringsprocessen”. Området har under senare år studerats av framför allt historiker och arkeologer, men också av religions- och idéhistoriker, kulturgeografer och andra. Jag har valt att knyta an till denna inriktning inom medeltidsforskningen.  Om den medeltida europeiseringsforskningen, se t.ex. Eriksson 1991; Bartlett 1993; Hallencreutz 1993; Blomkvist 1998, 2001, 2005c; Lindkvist 1998; Carelli 2001; Lilja 2001; Harrison 2003; Le Goff 2005. Om Europa som begrepp och

15

Det första syftet med avhandlingen är således att med hjälp av arkeologiska undersökningar bidra till ökad kunskap om den norrländska regionens förhållande till den europeiska utvecklingen under medeltiden. Studien av den norrländska europeiseringen är ett försök att belysa den dynamik som uppstår i mötet mellan en region och dess omvärld. Hur förändrades järnålderssamhället i mellersta Norrland under medeltiden till det samhälle som möter oss under vasatiden och på vilket sätt bidrog regionens förutsättningar till utvecklingen? Vad innebar de medeltida samhällsförändringarna för människorna i de norrländska bygderna? Och varför grundades inga städer i Norrland under medeltiden? Jag försöker alltså betrakta norrlänningarnas och det norrländska områdets samspel med andra regioner utifrån sina egna förutsättningar. Norrländsk historieskrivning Förståelsen för historieskrivningens nära koppling till den samtida samhällsutvecklingen har ökat under senare år. På samma sätt har de enskilda forskarnas och deras personliga bakgrunds betydelse för den kulturhistoriska forskningen uppmärksammats allt oftare. Genom den ökade medvetenheten om hur kunskap och historiska föreställningar egentligen formas som vuxit fram i samband med den kunskapsteoretiska debatten, har intresset för personhistoria och biografisk forskning återigen ökat inom kulturvetenskaperna under 1990-talet. Detta gäller förstås idé- och vetenskapshistoria, men även de olika ämnesdisciplinerna som historia, etnologi, arkeologi, museologi och kulturarvsforskning. Jag knyter an till denna vetenskapshistoriska forskning och till det biografiska perspektivet. Mot denna bakgrund är det andra syftet med avhandlingen att undersöka vilken roll de forskningshistoriska aspekterna har spelat för hur kunskapen och föreställningarna om medeltiden och centralplatserna i Norrland har skapats och förmedlats. Hur har historieskrivningen formats, vilka personer är det som ligger bakom kunskapen och i vilka sammanhistoriskt forskningstema, se Tägil (red.) 1998; Persson & Lindström (red.) 1999; ur arkeologiskt synvinkel, se Bolin & Hauptman Wahlgren 1996. Om regionforskningen, se t.ex. Gidlund & Sörlin 1993; Blomberg & Lindquist (red.) 1994; Supphellen (red.) 1997 s. 211 ff.; Häggström 2000; Edlund & Greggas (red.) 2000b.  För det arkeologiska området, se antologierna Arkeologiska liv (Nordbladh, red. 1995), Västsvenska arkeologihistorier (Gillberg & Gustafsson, red. 1999) och Från Worm till Welinder (Goldhahn, red. 2005). Till aktuella större biografier över arkeologer hör Evert Baudous bok om Gustaf Hallström (1997b) och Åsa Gillbergs om Nils Niklasson (2001). Se även Gillberg 1999; A.-C. Andersson 1999; A. Gustafsson 2001.

16

hang har den kommit till? Här försöker jag alltså belysa både samhällsutvecklingens och individens roll för föreställningarna och kunskapen om norrländsk medeltid. Kulturmiljöer och lokal utveckling Hur människor förhåller sig till och använder historia och kulturarv i dag är ett växande forskningsområde som har stor betydelse för såväl arkeologin som andra historiska discipliner. Historie- och kulturarvsbruk är nya begrepp som inbegriper såväl enskilda människors relation till det förgångna och dess lämningar, som offentliga institutioners och näringslivets utnyttjande av kulturarv i olika utvecklingssammanhang. Forskningen inom detta fält bedrivs både som en del av de enskilda ämnesområdena och som en särskild kulturarvsforskning. Jag knyter an även till denna kulturarvsforskning. Det tredje syftet med avhandlingen är att belysa hur det medeltida kulturarvet uppmärksammas i Norrland i dag. Vilket intresse har funnits för medeltiden och hur har man i anslutning till de medeltida centralplatserna betraktat kulturarvet och historien som en tillgång för områdets utveckling? Vilken betydelse har kulturarvet tillskrivits i olika sammanhang? Denna inriktning är mer samtids- och framtidsinriktad och behandlar lokal identitet och regional utveckling. På så sätt hoppas jag kunna koppla samman de medeltida europeiseringsprocesserna i norr med historieanvändningens och kulturarvsbrukets historia och samtidsroll i regionen. 1.6 Avhandlingens disposition Boken är indelad i sex delar. I denna första del – ”Utgångspunkterna” – som omfattar kapitel 1-5, redogör jag för avhandlingens utgångspunkter, syften och teoretiska förhållningssätt. Här ger jag också en introduktion till undersökningsområdet och den norrländska medeltidsforskningen samt till de tre forskningsprojekt som utgör grunden för de arkeologiska undersökningarna. I del II som kallas ”Platserna” (kapitel 6-9) presenterar jag de platser som undersökningen baseras på. De utgörs i första hand av sex arkeologiskt undersökta centralplatser i Ångermanland och Medelpad. Redogörelsen innefattar förutom utgrävningsresultaten även en presentation av hur platserna har tolkats i traditioner och tidigare forskning, samt hur de är kända i dag. Som jämförelse ges en översikt av andra liknande undersökta platser längs Norrlandskusten.  En aktuell översikt för kulturarvsforskningen återfinns i antologin Kulturarvens dynamik (Aronsson & Hillström, red. 2005).

Härutöver redovisas de undersökningar som gjorts av några medeltida sockenkyrkor i Ångermanland och Medelpad. I den tredje delen av boken – ”Europeiseringen” (kapitel 10-12) – analyserar jag resultaten från undersökningarna ur ett europeiseringsperspektiv. Efter en inledande diskussion kring centralplatserna som tecken på regionala urbaniseringstendenser görs ett antal fallstudier som behandlar olika aspekter av den medeltida europeiseringen. De frågor som berörs är kristnande och sockenbildning, monetarisering, hantverksspecialisering, förändrad hushållskultur samt förvaltningens territorialisering. Bokens fjärde del benämns ”Historieskrivningen” (kapitel 13-16). Denna del fokuserar på hur och i vilka sammanhang kunskapen om historien och om de medeltida centralplatserna har vuxit fram och förmedlats. Avsnittet belyser bland annat den form av historieskrivning som finns i ortnamn och traditioner kring platser, samt hur den samtida samhällsutvecklingen kan avläsas i forskning och historieskrivning kring norrländsk medeltid. För att förstå bakgrunden till kännedomen om centralplatserna behandlas den norrländska hembygdsforskningens utveckling med utgångspunkt i de personer som haft avgörande betydelse för att platserna uppmärksammades och undersöktes under 1900-talets första hälft. I del V, ”Kulturarvet” (kapitel 17-20), behandlas hur kulturarvets och de aktuella kulturmiljöernas betydelse kommer till uttryck i dag. Som bakgrund ges en översikt av den offentliga kulturarvsförvaltningens utveckling och den aktuella forskningen kring kulturarv och historiebruk. Därefter undersöks hur de medeltida kulturmiljöerna i regionen har uppmärksammats i olika sammanhang och vilken roll de spelar i det regionala utvecklingsarbetet. Den sjätte och sista delen i boken, ”Slutsatserna” (kapitel 21), återknyter till avhandlingens utgångspunkter mot bakgrund av de viktigaste slutsatserna kring den norrländska europeiseringen under medeltiden, kring historieskrivningen om den norrländska medeltiden samt kulturmiljöernas betydelse som kulturarv. I slutet av varje del ges en kort sammanfattning av de ingående kapitlen. För att underlätta användningen av avhandlingen återfinns i slutet av boken, förutom referenslistan, även ett personregister till del IV.

 Avhandlingen är ingen sammanläggningsavhandling i egentlig mening. Flera längre avsnitt har dock redan publicerats i artikelform i andra sammanhang. Eftersom dessa avsnitt har tillkommit vid olika tidpunkter och i olika syften har det inte varit möjligt att helt undvika en del upprepningar i texten.

2. Förhållningssätt och teoretiska perspektiv I början av juni 1423 satt dominikanermunken Gregorius i Svartbrödraklostret i Gamla stan i Stockholm och lyssnade till vad bonden Åsvid från den lilla byn Klen i Ångermanland hade att förtälja. På latin skrev Gregorius ner Åsvids historia i en mirakelberättelse. I Tryggve Lundéns översättning lyder skildringen som följer: I Torsåkers socken, Ångermanland, Uppsala stift, i den by, som heter Klen, hände det, att en gammal ärlig bonde vid namn Åsvid efter kl. 12 på natten till den heliga Birgittas festdag år 1422 väcktes av kvinnoskri och hundskall och fick se, att en kraftig låga, uppkommen av en hemlig brand, redan till större delen förtärt hans visthusbod, som låg utanför hans gård. Han skyndade till och fann, att hans bod, som var fylld genom hans omsorg, likaså var hem­ligen antänd och redan kraftigt brann i tre hörn. Då mänsklig hjälp var ute, tog han sin till­flykt till Guds, åkallade Herren Kristus genom hans heliga nedtagande från korset samt bad, att han på den heliga Birgittas förbön, vars högtid då var inne, måtte släcka branden. Och han utlovade vallfärd med offergåvor till minnesbilden av Herrens korsnedtagning och till S:ta Birgittas helgedom. Han fick då makt över elden och släckte den, under det han ständigt bad Gud, att han nådigt måtte skona den, som anlagt denna brand, så att hans brott aldrig måtte komma i dagen. Nämnde Åsvid infriade sitt löfte senare samma år (läs: nästa år) i Stockholm omkring Kristi lekamens fest och berättade trovärdigt allt detta.

2.1 Skilda tider, skilda världar Det hör till sällsyntheterna att vi på ett så levande sätt som genom mirakelberättelsen från Torsåker kan närma oss de enskilda individerna, deras personliga erfarenheter och tankar i det medeltida Norrland. Bonden Åsvid och munken Gregorius levde dock i en helt annan tid och värld än vår egen och hade andra referensramar än vi. Det gör det svårt för oss att verkligen förstå dem. Under den långa tid som har gått sedan medeltiden har så många förändringar skett att vi får svårt att tolka de tankar och idéer som styrde medeltidsmänniskornas handlande. Än svårare är det förstås när vi, som så ofta är fallet, helt saknar skriftliga källor. Detta får dock inte hindra oss från att försöka (fig. 3). Svårigheterna att överbrygga den tid som har gått mellan det som studeras och forskarens egen samtid är något som är gemensamt för all historisk och arkeo

Lundén 1950 s. 60 f.

17

logisk forskning. För egen del har jag valt att angripa detta genom att behandla såväl de medeltida europeiseringsprocesserna i regionen som den tidigare historieskrivningen om norrländsk medeltid och dagens förhållningssätt till de medeltida kulturmiljöerna.

Figur 3. Vilken världsbild hade egentligen de medeltida människorna i Ångermanland och Medelpad och hur skiljer den sig från vår? Här tolkas torparen Valdemars känslor i Styresholmsspelet av Torsåkersbon Göran Nordqvist. Foto: Björn Grankvist, Länsmuseet Västernorrland.

2.2 Historieskrivningens hermeneutik För att förstå de kunskapsteoretiska sammanhangen kring den historiska tolkningsprocessen kan vi ta hjälp av den sociologiska begreppbildningen. Här är den tyske filosofen Hans Georg Gadamers hermeneutiska förhållningssätt vägledande. Gadamer menar att uppfattningar om historien – den historiska förståelsen – skapas i ett dialektiskt förhållande, i en ”horisontsammansmältning” av den samtida och den historiska horisonten. Mellan dessa horisonter och dess kontext finns ”verkningshistorien” som behöver klargöras för att tidigare perioder ska kunna förstås. Uppfattningen av historiska händelser bestäms av hur vi förstår de mellanliggande perioderna. På så sätt inordnas det förgångna alltid i den egna horisonten.10 Hermeneutiken (tolkningsläran) i Gadamers utformning sätter in forskaren i sitt historiska och sociala sammanhang och betonar det samtida samhällets 10 Gadamer 1997 s. 151 ff; Baudou 2004 s. 17 f. Se även översikt i Dahlgren & Florén 1996 s. 279 ff; Olsen 2003 s. 97.

18

betydelse för forskningen. Synsättet ligger nära den franske sociologen Pierre Bourdieus samhällsanalys, där individens roll i samhället studeras ur kultursociologiskt perspektiv. Arkeologen Evert Baudou beskriver med utgångspunkt i Bourdieus teori läget för dagens arkeologiska forskning som ”resultatet av helheten av relationer som under lång tid vuxit fram mellan aktörerna på det arkeologiska fältet”. Till aktörerna hör förutom arkeologerna även exempelvis myndigheter, universitet, tidskrifter, museer och massmedia.11 Bourdieus användning av begreppen ”kapital”, ”habitus” och ”fält” är särskilt användbara för att förstå kunskapsutvecklingens premisser. Individer besitter således olika symboliska och materiella tillgångar såsom kulturellt, socialt eller ekonomiskt kapital. Olika människor kan exempelvis ha ett utbildningskapital, vetenskapligt kapital eller litterärt kapital. Grunden för människors sociala agerande utgörs av deras habitus, som är en form av ”förkroppsligat kapital” eller seglivade handlingsmönster. Dessa grundläggande sociala vanor, erfarenheter och kunskaper formas hos individen i dialog med sin omgivning i till exempel familjen och under skolgången. Inom ett ”fält” intar aktörer olika positioner i förhållande till varandra och ”strider” om något gemensamt. Inom konstens fält skulle en sådan strid kunna gälla hur och av vem konstnärliga värden skall definieras. Till det kulturella fältet kan förutom konst höra till exempel litteratur, vetenskap och religion, vilka i sin tur kan rymma subfält som teaterns fält, sociologins fält och så vidare. Beroende på perspektiv kan på samma sätt arkeologin eller kulturmiljöarbetet betraktas som mer eller mindre autonoma fält eller subfält där aktörer med olika kapital agerar.12 Även i den brittiske sociologen Anthony Giddens struktureringsteori betraktas människorna som aktörer med eget handlingsutrymme, vare sig deras handlingar är medvetna eller omedvetna. Giddens kombinerar de enskilda individernas valmöjligheter med de sociala strukturerna i samhället och betraktar dem som avhängiga av varandra, som två sidor av samma sak. Teorin har flera likheter med Pierre Bourdieus sammankoppling av aktör- och strukturperspektivet.13 Liksom Gadamer, Bourdieu och Giddens har också vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck formulerat begrepp som har betydelse för förståelsen av historieforskningens sociala sammanhang och tidsbun11 Baudou 2004 s. 21. 12 Broady 1991; Broady (red.) 1998 s. 11 ff; Baudou 2004 s. 22 f. 13 Bourdieu 1977; Giddens 1987; Dahlgren & Florén 1996 s. 143 ff.

denhet. Kunskap betraktas av Fleck som en social produkt som i växelverkan mellan individer formas inom ramen för de ”tankekollektiv” av människor de ingår i. Inom dessa tankekollektiv råder en ”tankestil” som dominerar individens tänkande. En sådan tankestil kan ligga som en tröskel mellan olika tider i verkningshistorien och försvåra forskarens förståelse av tidigare perioder.14 Hermeneutiken syftar således till att tolka och förstå historien genom ett samspel mellan forskaren och källmaterialet. Det är själva tolkningsprocessen som leder till ny kunskap. Det väsentliga är därvid inte vad vi förstår utan hur vi förstår historien. Centralt är att forskarens eget historiska sammanhang är avgörande för förståelsen av andra tidshorisonter; den historiska kunskapen skapas i dialektiken mellan historien och nutiden.15 Det är således människor som genom sina handlingar och relationer har skapat och skapats av det samhälle vi studerar. Detta gäller självfallet även historieskrivningen – både i dag och under tidigare generationer. Som forskare kan vi synliggöra olika aspekter av historien och försöka förstå och skildra företeelsernas och händelsernas betydelse i olika avseenden. Men vi gör det alltid i den egna samtiden och utifrån vår egen bakgrund som personer och forskare med olika erfaren­heter. 2.3 Teoretiska influenser Den arkeologiska och humanistiska teoribildningen har under den senaste generationen genomgått en rad förändringar som har anknytning till den sociala teoribildningen och hermeneutiken. Några aspekter i denna utveckling vill jag lyfta fram som särskilt viktiga för mitt eget förhållningssätt. Under 1980-talet började således den positivistiska ”nya arkeologin” med dess betoning av den hypotetiskt-deduktiva metoden ifrågasättas av ett mer kritiskt och reflekterande förhållningssätt. Det kognitiva perspektivet med inriktning mot studier av forntida tänkesätt ställdes tidigt i fokus för den ”kontextuella arkeologin” som poängterar sammanhangets och helhetens betydelse för tolkningen av det arkeologiska källmaterialet. Grundläggande för synsättet är att den materiella kulturen betraktas som meningsbärande och kan och bör tolkas på olika sätt beroende på sammanhanget. Föremål och företeelser har tillskrivits olika innebörd i olika tider och i olika kontext. Andra viktiga aspekter inom den postprocessuella arkeologin är individens aktiva roll 14 Fleck 1997; Broady 1991; Dahlgren & Florén 1996 s. 144 ff; Baudou 2004 s. 23 f. 15 Gadamer 1997; Giddens 1987. Översikt i Dahlgren & Florén 1996 s. 273 ff; Olsen 2003 s. 88 ff.

i samhällsutvecklingen och medvetenheten om den kritiska arkeologins politiska samhällsroll. Målsättningen är en reflekterande och politiskt medveten arkeologisk forskning.16 Den materiella kulturen betraktas ibland som en text som får sin mening först genom att bli ”läst”. Detta innebär att ”texten” tolkas olika beroende på när och av vem detta görs. Fornlämningars betydelser för människor varierar således såväl över tid som i samtiden. Folktroföreställningar om en historisk plats eller händelse behöver med andra ord inte vara identiska med en akademisk forskares berättelse, och inte heller mindre värdefulla. Det betyder också att den historiska kunskapen eller föreställningen är något som vi skapar och kommunicerar i nuet; vi skriver eller berättar historia. Därav följer att det finns olika historiska eller arkeologiska berättelser och perspektiv som kan och bör komma till tals. Detta får inte förväxlas med ett relativistiskt förhållningssätt som fritar forskaren från ansvar och krav på vetenskaplig metod och argumentation.17 Den materiella kulturen är arkeologins viktigaste källmaterial. Hur de materiella lämningarna kan tolkas och hur sambandet mellan mänskliga samhällen och föremål fungerar är därför grundläggande för arkeologin. Flera forskare har visat hur studier av den materiella kulturen kan belysa sociala och mentala samhällsförändringar under historisk tid som inte framträder på samma sätt i skriftliga källor, exempelvis förhållandet individuellt-kollektivt och privatoffentligt i framväxten av kapitalistiska samhällen. Det är också möjligt att knyta materiella lämningar till enskilda historiskt kända individer. Relationen mellan ting och text står särskilt i fokus för den historiska arkeologin (inklusive medeltidsarkeologin), som till skillnad från den förhistoriska kan utnyttja just detta dialektiska förhållande som ett metodiskt förhållningssätt.18 Den teoretiska utvecklingen är inte på något sätt unik för arkeologin, utan gemensam för de flesta kulturvetenskapliga ämnen. Under 1970-talet började således etnologin uppmärksamma individen som strategisk aktör inom den så kallade interaktionismen och lokalsamhället blev en social arena. Under 1980-talet blev också den etnologiska kulturanalysen ett begrepp som i likhet med den kognitiva arkeolo16 Se t.ex. Hodder 1986, 1992; Shanks & Tilley 1987; Tilley 1991; Gero & Conkey (red.) 1991. Översikter ges i Trigger 1993; Solli 1996 s. 18 ff; Olsen 2003 s. 50 ff; Baudou 2004 s. 298 ff. 17 Hodder 1986; Tilley 1991; Burström 1996; Burström et al. 1996; Solli 1996 s. 39 ff; Olsen 2003 s. 98 ff, 238 ff. 18 Olsen 2003 s. 147 ff; S. Larsson 2000. Om den historiska arkeologin, se Andrén 1997, 2002b; Orser & Fagan 1995. Exempel på undersökningar: Deetz 1996 (1977); Welinder 1992; Johnson 1996; Carelli 2001; Rosén 2001; Svensson 2001.

19

gin fokuserade mot symbolsystem och tankemönster. Studier av den materiella kulturens roll har samtidigt omdefinierats i riktning mot ett mentalitetsperspektiv och fått ökad samtids- och framtidsrelevans. Identitetsbegreppet och dess koppling till moderniteten i olika former har stått i fokus liksom kulturbegreppets utveckling i den postmoderna debatten. Mångfalds- och genusperspektiv har blivit naturliga forskningsområden. Liksom inom arkeologin har medvetenheten om forskarens roll i kunskapsprocessen lett till ett reflexivt förhållningssätt i det etnologiska ”skrivandet”.19 Inom historieforskningen har utvecklingen under 1900-talet gått mot ett ökat intresse för ekonomiska och sociala aspekter av historien. Särskilt inflytelserik har den franska så kallade Annalesskolan varit, inte minst inom medeltidsforskningen. I motsats till en äldre kulturhistoriskt och politiskt inriktad forskning har historikerna inom denna relativt heterogena forskningsinriktning anlagt ett mer analytiskt och ”antropologiskt” angreppssätt med fokus på den sociala och ekonomiska historien. Genom att använda ett mikroperspektiv för att belysa hushålls- och in­ dividnivån har man kunnat närma sig ”vardagslivets historia”. Forskningsinriktningen kännetecknas i övrigt av att tonvikt har lagts på de historiska strukturerna, på de långa tidshorisonterna och på ett holistiskt perspektiv (”totalhistoria”). En delvis annan inriktning, med nära koppling till ett historiematerialistiskt synsätt, har fokuserat mot mentalitetshistoria och samhällsideologier. I svensk historieforskning ersattes det äldre weibullianska paradigmet – som kännetecknades av sträng källkritik och kritik av tidigare forskares tolkningar – med detta socialhistoriska perspektiv under 1960-talet. Under 1980-talet har den ”historiska antropologin” anlagt ett underifrånperspektiv i studier av vardagslivets historia.20 Fokuseringen mot ett aktörsperspektiv där individens roll i historien betonas har lett till att den biografiska metoden blivit allt vanligare under de senaste decennierna, såväl inom idé- och vetenskapshistoria som inom de respektive ämnesdisciplinernas forskningshistoriska studier. Metoden har också visats sig ha stora fördelar vid studier ur genusperspektiv. Den biografiska framställningen har även 19 Ehn & Löfgren (1996); Blehr (red.) 2001. För den materiella kulturens betydelse i nyare forskning, se Arvidsson et al. 1990; Kjellman 1993. 20 För internationella exempel, se Le Roy Ladurie 1980; Braudel 1982; Ginzburg 1983; Gurevich 1985, 1992. För svenska exempel, se Gaunt 1983; Jarrick 1987; Broberg et al. 1993; Österberg 1995; Ödman 1995; Harrison 1998. För historiografisk översikt, se Östling (red.) 1988; Lilja 1989; Burke 1992; Dahlgren & Florén 1996.

20

använts inom den historiska medeltidsforskningen genom skildringar av historiskt viktiga personer.21 En forskningsinriktning som under senare år i hög grad har intresserat såväl arkeologer som etnologer och idéhistoriker är människors förhållande till landskapet, miljön och ”platsen”. Platser i landskapet skapas först när de ges betydelse av människor. Hur detta rumsliga ”platstagande” egentligen går till är ett studiefält som berörts av många forskare.22 2.4 Ett tvärvetenskapligt förhållningssätt Ett tvärvetenskapligt perspektiv är i det närmaste en förutsättning för undersökningar som berör det medeltida Norrland. Källäget gör att enskilda discipliner har svårt att var för sig nå fram till hållbara resultat om inte flera materialkategorier kombineras. I denna avhandling kommer förutom arkeologiska undersökningar också historiska, konstvetenskapliga, språkliga, folkloristiska, kulturgeografiska, idéhistoriska samt en hel rad naturvetenskapliga källor och analyser att användas. Det säger sig självt att en ensam forskare inte kan behärska alla dessa discipliner. I många fall har studierna och analyserna gjorts i samband med de forskningsprojekt som avhandlingen baseras på, medan andra har gjorts i samband med tidigare undersökningar med delvis andra syften. I några fall har jag själv försökt samla in eller sammanställa ett material endast för mina egna frågeställningar. För mig är detta brokiga användande av olika källmaterial och analyser en naturlig del av all historisk arkeologi som förutsätter ett tvärvetenskapligt förhållningssätt. Än viktigare blir det förstås när studierna, som i detta fall, inbegriper även historieskrivningen och användningen av kulturarvet i dag. Tvärvetenskap kan bedrivas på flera olika sätt och i likhet med många andra företeelser går också synen på tvärvetenskap och samarbete över ämnesgränserna i vågor. Under vissa perioder har flera stort upplagda tvärvetenskapliga forskningsprojekt där respektive disciplin utformat och svarat för en särskild frågeställning dominerat forskningen; exempel på sådana

21 Om det senaste decenniets intresse för vetenskapliga biografier, se symposieskrifterna Att skriva människan (Åkerman et al., red. 1997) från Umeå universitet och Forskarbiografin (Baudou, red. 1998b) från Vitterhetsakademien. Se även antologin Obemärkta. Det dagliga livets idéer (Ambjörnsson & Sörlin, red. 1995). För nyare biografiska skildringar av aktörer i Sveriges tidiga historia, se bl.a. Dick Harrisons bok om Karl Knutsson (2002) och Lars-Olof Larssons om Gustav Vasa (2002). Inom det arkeologihistoriska området, se ovan not 6. 22 Inom arkeologin, se Tilley 1994; Burström 1994. Etnologi: Saltzman & Svensson 1997; Löfgren 1997a; Häggström 2000; Berglund-Lake 1997. Idéhistoria: Bandolin & Sörlin 2004.

är projektet ”Norrlands tidiga bebyggelse”, 23 ”Luleälvsprojektet” i Umeå, 24 ”Ystadsprojektet” i Lund25 samt projektet ”Kulturgräns norr” i Umeå26. I andra projekt har arbetet varit mera integrerat och frågeställningarna och synsätten gemensamma för forskare från flera discipliner.27 Under andra perioder har en inriktning mot ämnesspecifik grundforskning varit vanligare. Olika sätt att bedriva tvärvetenskaplig forskning kan exemplifieras av det material som ligger till grund för denna avhandling. Medan Styresholmsprojektet har involverat flera forskare från olika discipliner kring gemensamma övergripande frågeställningar och synsätt, har Risöfjärdsprojektet och Centralort i norr huvudsakligen bedrivits av författaren själv men med utnyttjande av många olika källmaterial och analyser utförda av specialister. I denna avhandling görs ett försök att fullfölja dessa arbeten genom att integrera olika källor och metoder kring mina speciella frågeställningar. Till de aspekter som jag betraktar som särskilt angelägna att lyfta fram i detta sammanhang hör det immateriella kulturarvet i dess olika former. Ett exempel på detta är att de flesta av de behandlade platserna i denna bok överhuvudtaget inte skulle varit kända och lokaliserade om inte traditioner och ortnamn vittnade om deras existens. Jag hoppas kunna visa att detta osynliga kulturarv i än högre grad än i dag är värt att uppmärksammas, tolkas och brukas som betydelsebärande element i landskapet och i det historiska medvetandet. På samma sätt menar jag att den forskningshistoriska bakgrunden genom sin koppling till den lokala hembygdsforskningens framväxt och villkor är avgörande för förståelsen av den bild vi i dag har om Norrlands medeltid. Ett tvärvetenskapligt synsätt är en förutsättning även i dessa avseenden. Med detta breda förhållningssätt knyter avhandlingen på sätt och vis an till den breda tvärvetenskapliga ansats som kännetecknade den vetenskapliga hembygdsforskningens framväxt under 1900-talets första hälft. 2.5 Kulturarvsperspektiv Uppfattningen om vad som utgör kulturarv har en nära koppling till historiesyn, till definitionen av kultur och därmed också begrepp som minne och tid. Innebörden av dessa begrepp har diskuterats av en rad filosofer och vetenskapsteoretiker och skall 23 24 25 26 27

Biörnstad 1968. Baudou (red.) 1996. Andersson & Anglert 1989; Berglund (red.) 1991. Edlund & Greggas (red.) 2000a. Baudou 1997a; Emanuelsson 2001 s. 8 ff.

inte närmare refereras här. Till de mer inflytelserika tolkningarna av kulturbegreppet under 1900-talets senare hälft hör dock antropologen Clifford Geertz syn på kultur som sociala kontexter och meningsstrukturer och kollegan Fredrik Barths koppling av begreppet till identitet och etnicitet som uppstår i mötet med andra grupper. Stor betydelse har också Pierre Bourdieus definition av kultur som grundläggande sociala vanor och kunskaper vilka uppstår i dialektik med omgivningen (”habitus”).28 Det finns inte någon entydig och allmänt vedertagen definition av begreppen kulturarv och kulturmiljö.29 Med det nu dominerande synsättet finns det inte bara en historia och ett kulturarv, utan många parallella historier och kulturarv som skiftar beroende på utgångspunkt och perspektiv. Min egen användning av de aktuella begreppen ansluter till det sätt Riksantikvarieämbetet har valt att tolka dem i visionsoch strategidokumentet Kulturarv i tiden – angeläget, tillgängligt, användbart (2004). Definitionerna har formulerats med utgångspunkt i regeringens proposition Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål.30 Med kulturarv avses såväl materiella som immateriella uttryck. Det omfattar traditioner, idéer och värden som vi medvetet eller omedvetet övertar från tidigare generationer. Vad som betraktas som kulturarv förändras med tiden och är ett uttryck för samhällets skiftande värderingar. När kulturarvet skrivs i bestämd form är det underförstått att det innefattar en mångfald av kulturarv. Riksantikvarieämbetet är en av många parter inom kulturarvsområdet, som också omfattar bland annat arkiv, bibliotek, museer och utställningar samt ideella aktörer. Med kulturmiljö menas den av människan påverkade fysiska miljön som vittnar om historiska och geografiska sammanhang. Det kan gälla alltifrån enskilda objekt till stora landskapsavsnitt. Kulturmiljön är en viktig del av kulturarvet. Med kulturarvs- och kulturmiljöarbete avses verksamhet som syftar till att främja kulturarvets och kulturmiljöns värden, t.ex. genom att skydda, vårda, forska och sprida kunskap om samt utveckla dessa värden.31 28 Geertz 1973; Bourdieu 1977; Lowenthal 1985; Bohman 1997 s. 33 ff; J. Grundberg 2000 s. 11 ff, 25 ff. 29 Anselm 1993; Beckman 1993b. 30 Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (1998). 31 Kulturarv i tiden – angeläget, tillgängligt, användbart (2004) s. 4. Definitionen ligger nära den som används i kulturmiljöprogrammet för Västernorrlands län, Utsikt mot framtiden – nya perspektiv (2003) s. 10. Förf. har medverkat i arbetet med bägge dessa strategier.

21

Det är mot ovanstående bakgrund som jag väljer att beteckna mitt eget förhållningssätt som ett ”kulturarvsperspektiv”. Den humanistiska och historiska utgångspunkten som sätter individernas och samhällets samspel i centrum är viktig i sammanhanget. Med individerna i centrum riktas sökarljuset lika mycket mot kulturell mångfald och olikheter som mot identitet och likheter. Jag betraktar alltså arkeologin och den kulturhistoriska forskningen – och därmed mig själv – som en aktiv länk i det lokala historiemedvetandet och kulturarvsarbetet inom mitt undersökningsområde. Forskningen om medeltiden har därför långt mer än ett inomvetenskapligt intresse. Verksamheten har betydelse för exempelvis kunskapsspridning, lokalt engagemang och institutionell samverkan. Här finns viktiga kopplingar till regional och lokal utveckling, kulturell identitet och målen för den svenska kulturpolitiken. Med begreppet kulturarvsperspektiv menar jag således att historia, kulturarv och kulturmiljöarbete samt forskningen och användningen av denna kunskap i lokalt utvecklingsarbete är viktiga delar i samhällsutvecklingen. Så betraktar jag med andra ord de projekt och de aktiviteter som ligger till grund för denna avhandling.

3. Norrland och medeltiden Medeltiden har länge utgjort en kunskaps- och forskningslucka i Norrland. Ur metodisk synvinkel är emellertid Norrland, och kanske i synnerhet Ångermanland och Medelpad, av flera anledningar särskilt väl lämpat för studier av de medeltida samhällsförändringarna. Det i förhållande till rikets centrala de­lar perifera läget, den kraftiga landhöjningen i regionen, de klart avgränsade bygderna, det låga exploateringstrycket och den relativt goda kunskapen om den förhistoriska bebyggelseutvecklingen gör att strukturerna här är mindre komplexa och därmed lättare att urskilja och tolka än på många andra håll. Norrlands medeltida utveckling är intressant också med anledning av att ett omfattande frälse kopplat till jordägande aldrig utvecklades i regionen. Även om detta inte betyder att sociala hierarkier saknades i området, kan den norrländska utvecklingen bidra med perspektiv som kompletterar resultaten från andra regioner. I det följande ges en kort bakgrund dels till forskningen om Norrlands medeltid i stort, dels till mitt eget undersökningsområde Ångermanland och Medelpad. En fylligare forskningsbakgrund till olika aspekter eller områden kommer att ges i anslutning till respektive diskussion längre fram i texten.

3.1 Norrländsk medeltidsforskning Norrland (Norrlanden) omnämns som självständigt begrepp i skriftliga källor först 1435, men den redan hundra år tidigare belagda benämningen ”Östernorrland” för det österbottniska området vittnar om att begreppet är äldre än så. Till det norrländska området räknades under större delen av medeltiden de organiserade bygderna av landskapen Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Senare omnämns även Västerbotten (inkl. det nuvarande Norrbotten), vilket tidigare hört till Ångermanland, som en del av Norrland. Under medeltiden löd hela detta område under Hälsingelagen som tillkom under 1300-talets första hälft. Jämt­land och Härjedalen tillhörde däremot det norska riket under medeltiden, medan Gästrikland räknades till Upp­land och var en del av folklandet Tiundaland. Först under medeltidens slut omnämns Gästrikland som en del av Norrland. Ur kyrkligt hänseende löd dock även Jämtland under Uppsala ärkestift dit Norrland hörde. Det vi i dag kallar för Norrland är alltså inte identiskt med det medeltida Norr­land. I samtida skriftliga källor används omväx­lande även begreppet Stor-Hälsing­land (lat. helsingia major) eller bara Hälsingland för att beteckna hela det stora norrländska området.32 Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att innebörden av de geografiska begreppen lik­som synen på territorier förändrades under medelti­dens århundraden i takt med de pågående samhällsförändringarna. De olika företeel­serna har därför inte heller nöd­vändigtvis skett samtidigt och tagit sig likartade ut­tryck inom hela regionen. Utveck­lingen i mellersta Norrland var sålunda väsens­skild från förloppet i övre Norrland (dvs. Norr- och Västerbotten) där de historiska och geografiska för­utsättningarna var helt annor­lunda. På samma sätt fanns det stora skillnader mellan kustområdena och inlandet. Med mellersta Norrland avser jag i det följande a priori landskapen Ångermanland och Medelpad. Bristen på skriftliga källor och forskning Ännu långt in på 1900-talet saknades en sammanhållen bild av det medeltida Norrland i den historiska och arkeologiska litteraturen. Till stor del kan detta förklaras av bristen på skriftliga källor. De få källor som finns om exempelvis borgen Styresholm har visserligen varit kända och redovisade i tryck sedan 1700-talets början, men det är egentligen först genom historikern C. G. Styffes grundläggande verk om Skandinavien under unionstiden, vilken i sin första upplaga utkom 1867 (3. uppl. 1911), som en första modern översikt gjordes. En senare översikt av 32 Holmbäck & Wessén 1979 s. XLV f; Ahnlund 1936, 1942; Mogren 2000 s. 21 ff.

22

betydelse i sammanhanget är språkforskaren Elias Wesséns orienterande inledning till hans och rättshistorikern Åke Holmbäcks utgåva av Hälsingelagen 1940.33 Forskningen kring norrländsk medeltidshistoria har således hämmats av det magra skriftliga källmaterialet. Vare sig kyrkliga institutioner, kungamakten eller aristokratin har avsatt några större mängder dokument med anknytning till regionen. Flest antal bevarade medeltida diplom härrör från Jämtland där senmedeltida brev av ägorättslig natur bevarats i många gårdar. Det prekära källäget för resten av Norrland har styrt såväl forskningsinriktningen som resultaten av de historiska undersökningar som genomförts. Vid mitten av 1980-talet hade intresset för norrländsk medeltidsforskning varit mycket blygsamt under lång tid. I samband med ett medeltidssymposium på Hola folkhögskola i Ångermanland 1986 påtalade Evert Baudou att de arkeologiska källorna för Norrlands medeltid till skillnad från de historiska ännu var ”nästan helt outnyttjade” och att forskningen för mellersta Norrlands del ”ligger så långt efter att det t o m är svårt att formulera frågorna”.34 Större utgräv­ ningar som berört medeltida lämningar i detta område hade tidigare främst utförts vid några kyrkoruiner och ett antal hamnlämningar längs Norrlandskusten. Inte heller när det gäller den medeltida kyrkokonsten i Norrland hade mycket hänt sedan konsthistorikern Henrik Cornells avhandling Norrlands kyrkliga konst under medeltiden publicerades 1918, även om undantag finns.35 Avsaknaden av medeltidsstäder En av anledningarna till att det medeltida arkeologiska källmaterialet i Norrland är ytterst magert, är avsaknaden av me­del­tida städer (om Gävle undantas). De tidigaste städerna i Norrland grundades först på 1580-talet: Hudiksvall 1582, Härnösand 1585 och Umeå 1588.36 Den stora stadsgrundningsvågen kom dock inte förrän en generation senare, i början av 1620-talet, och redan vid seklets mitt fanns ett litet pärlband av städer längs Norrlandskusten mellan Söderhamn i söder och Torneå i norr (fig. 4).37 Förhållandet var identiskt längs den finska Bottenhavskusten, där städerna grundlades först under 1600-talets förra hälft.38 Därmed har också exploate­ringstrycket 33 Styffe 1911; Holmbäck & Wessén 1979. 34 Baudou 1992a s. 9, 11. 35 Cornell 1918a. 36 Umeå existerade dock blott under några år på sin ursprungliga plats. 37 Söderhamn fick sina privilegier 1620, Sundsvall 1621 (1624), Umeå 1622 samt Piteå, Luleå och Torneå 1621. 38 De norrländska städerna från 1500- och 1600-talen har endast i begränsad omfattning varit föremål för arkeologiska

på kulturlager från medeltiden med åtföljande arkeologiska undersökningar varit lågt. Dessa förhållanden diskuterades bland annat vid det stadshistoriska symposiet ”Städers uppkomst och liv” som avhölls i fyrahundraårsjubilerande Härnösand 1985. Vid symposiet konstaterade dock medeltidsarkeologen Hans Andersson som var projektledare för det nationella projektet Medeltidsstaden, att ”parallellt med urbaniseringen kan man spåra ekonomiska förändringar och centralortsbildningar i olika former i Norrland, som delvis är eller kan vara utlöpare av en utveckling som sker söderut, i vilken den medeltida urbaniseringen ingår som ett väsentligt inslag”. Andersson menade också att det inte är någon tvekan om ”att nästan samtliga städer utmed kusten hade någon form av föregångare i form av handelsplats eller enbart marknadsplats”.39 En maritimhistorisk utgångspunkt De norrländska ”centralortsbildningar” som Andersson syftade på var ett par medeltida hamnar längs Norrlandskusten som hade uppmärksammats i en vidare krets i samband med ett maritimhistoriskt symposium som avhölls i Luleå 1976.40 Under den senaste femårsperioden hade då relativt omfattande arkeologiska undersökningar genomförts dels vid Sankt Olofs hamn på Drakön i Hälsingland, dels vid Gamla Kyrkbyn nära Piteå i Norrbotten. Undersökningarna på Drakön, som stått i centrum för två tidigare symposier i Umeå 1972 och Hudiksvall 1973, bedrevs av Sjöhistoriska museet på initiativ av arkeologen Per Lundström.41 Lundström var chef för museet och sedan några år tillbaka ansvarig för utgrävningarna av den vendel- och vikingatida hamnen vid Paviken på Gotland.42 Pavikenundersökningarna var i sin tur ett led i det projekt kring gotländska hamnar från vikingatid och äldre medeltid som hade initierats av Lundströms företrädare som museichef, Hans Hansson.43 Per Lundström insåg vilka möjligheter som låg i en jämförande analys av järnålderns och medeltidens hamnar, varav några betecknades som ”centralhamnar”, i olika delar av Östersjöområdet.44 studier, även om några undersökningar i bl.a. Sundsvall och Härnösand har berört lämningar som går tillbaka till 1600-talet; se Wallander 1986b. De regionala historiska förutsättningarna under medeltiden för dessa städer har i Nils Ahnlunds (1921a) efterföljd fr.a. belysts av Nils Blomkvist (1983, 1985, 1986b, 1996). För övre Norrlands del, se Olofsson 1962. 39 H. Andersson 1986 s. 38, 44 f. För hela symposiet, se Matsson (red.) 1986a, 1986b. 40 Cederlund & Wesling (red.) 1976. 41 Eklund (red.) 1973; Eklund (red.) 1974. De tre symposierna genomfördes av Statens sjöhistoriska museum och Rådet för maritim forskning. 42 P. Lundström 1981. 43 Hansson 1967. 44 Lundström 1976, jfr 1983a, 1983b, 1985.

23

Figur 4. De många städerna runt Bottniska viken grundades först under 1500-talets senare del och 1600-talets första hälft. I Ångermanland anlades Härnösand 1585 och Sundsvall 1621. Teckning: Lars Högberg.

Vid symposiet i Luleå jämförde utgrävningsledaren Anders Huggert Sankt Olofs hamn på Drakön med Kyrkesviken i Ångermanland och Jungfruhamn i Västerbotten och betraktade dem som ”baspunkter” på en medeltida segelled längs Norrlandskusten. Jungfruhamn berördes också vid samma tillfälle av Peter Gustafsson, vilken även behandlade uppgifterna om ett ”Bure kloster” i norra Västerbotten. Gamla Kyrkbyn i Piteå, som på symposiet presenterades av projektledaren Kjell Lundholm, passade väl in i samma medeltida mönster.45 Denna maritimhistoriska forskningstradition fick senare en fortsättning genom konferensserien Bottnisk kontakt som initierades av arkeologen Christer Westerdahl.46 45 Huggert 1976, även 1978; P. Gustafsson 1976; Lundholm 1976. Huggert har senare behandlat en rad fynd från dessa platser i ett flertal artiklar, t.ex. Huggert 1983, 1984, 1986b, 1998. 46 De maritimhistoriska perspektiven på de medeltida Östersjöhamnarna har diskuterats av bl.a. Cederlund (1979, 1991), Westerdahl (1989a) och D. Carlsson (1998); jfr Grundberg 1996c.

24

En översiktlig presentation av de arkeologiska undersökningar av medeltida centralplatser och andra bebyggelselämningar som genomförts längs Norrlandskusten ges i kapitel 7. Omvärdering av övre Norrlands medeltid För övre Norrlands vidkommande hade inga egentliga översikter av den medeltida historien publicerats sedan Nils Ahnlund skrev en artikel om Västerbottens medeltid 1955 och Sven-Ingemar Olofsson 1962 publicerade sin omfattande skildring av medeltiden i första delen av Övre Norrlands historia. Dessa historikers syn på Norrlands medeltida utveckling blev länge förhärskande. Till denna forskning kan även kulturgeografen Ingvar Jonssons avhandling Jordskatt och kameral organisation i Norrland i äldre tid från 1971 samt historikern och kulturgeografen Nils Fribergs studier av det bottniska områdets handelskontakter under senmedeltid och vasatid räknas. Historikernas slutsatser – som helt byggde på de fåtaliga och svårtolkade sam­tida skriftliga dokument

som berör området – gick ut på att området norr om Bygdeå i princip helt saknade fast bebyggelse före Nöteborgsfreden 1323. Därefter skulle en kraftig ex­pansionsvåg, initierad av den svenska kronan, ha inletts.47 Denna modell ifrågasattes först 1984 av historikern Hans Sundström som i sin avhandling Bönder bryter bygd dels omvärderade det skriftliga källmaterialet, dels kompletterade detta med pa­leo­ekologiska, arkeologiska och namnvetenskapliga källor. De övergripande orsa­kerna till den medeltida bebyggelseutvecklingen i övre Norrland har därefter diskuterat av bland andra ekonomen Nils Lundgren och arkeologen Kjell Lundholm.48 Sedan slutet av 1970-talet har bilden av övre Norrlands medeltid även förändrats radikalt genom arkeologiska och paleoekologiska studier av inlandets samiska miljöer. Forskningen har bedrivits av bland andra Inger Zachrisson och vid Umeå universitet Kjell-Åke Aronsson, Inga-Maria Mulk och Sven-Donald Hedman.49 Undersökningarna har bland annat behandlat samiska offerplatsfynd, bosättningsmönster samt uppkomsten av rennäringen. De samiska studierna har med nya perspektiv och metoder kompletterat tidigare undersökningar kring samisk och norrbottnisk medeltid som genomförts av bland andra arkeologerna Gustaf Hallström, Harald Hvarfner och Inga Serning, historikerna Nils Ahnlund, Sven-Ingemar Olofsson och Birger Steckzén, samt etnologerna Ernst Manker och Phebe Fjellström. Dessa har också berört den så kallade birkarlaproblematiken och vittnesbörd om medeltida handel med lappmarksprodukter.50 Ett viktigt steg i forskningen kring övre Norrlands medeltid togs med arkeologen Thomas Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden 1995. Denna belyser kungamaktens regalrättsliga etablering och territorialisering genom att studera det norrbottniska kustlandets kolonisation och kulturkontakter. Wallerström daterar den svenska kolonisationen av övre Norrland till 1300-talet och uppmärksammar därvid de omfattande ”kolonisationsföretag” som är kända i skriftligt material och som delvis tycks ha utgått från Ångermanland och Medelpad. Företeelsen betraktas som uttryck för ett normalt feodalt handlingsmönster och sätts i relation till en allmän europeisk expansion. 51 47 Ahnlund 1955; Olofsson 1962; I. Jonsson 1971; Friberg 1983. 48 Sundström 1984; Lundgren 1987 s. 30 ff; Lundholm 1988. 49 Zachrisson 1976; Zachrisson (red.) 1997; Aronsson 1991; Mulk 1994; Hedman 2003. 50 Hallström 1932; Serning 1956; Hvarfner 1957; Ahnlund 1921b, 1947; Olofsson 1962; Steckzén 1964; Manker 1960; Fjellström 1962, 1985. 51 Wallerström 1995a.

Andra forskare som berört medeltida förhållanden i övre Norrland under senare tid är språkforskaren Lars-Erik Edlund som menar att spridningen av de nordiska ortnamnen visar att de ”svenska” bygderna längs Norrlandskusten åtminstone sträckte sig upp till Norrbottensgränsen. Den senmedeltida utvecklingen i övre Norrland har även behandlats av historikern Sune Åkerman, som bland annat studerat förekomsten av storfamiljer och storhushåll i regionen.52 Aktuell medeltidsforskning om Hälsingland, Jämtland och Härjedalen Bristen på historiska källor och ensidigheten hos dessa gäller i stor ut­sträck­ning även södra och mellersta Norrland. För Hälsinglands del har den medeltida utvecklingen under senare år huvudsakligen behandlats av språkforskaren Stefan Brink och arkeologen Mats Mogren. Brinks avhandling Sockenbildning och sockennamn (1990) behandlar kristnandet och den äldre territoriella indelningen i Norden med hjälp av språkvetenskapliga studier av sockennamnen i Hälsingland. I Mogrens avhandling Faxeholm i maktens landskap från 2000 behandlas med utgångspunkt i ett centrum-periferiperspektiv olika maktuttryck i Hälsingland under medeltiden och hur detta landskap blev en del av det svenska riket.53 För inlandets vidkommande har under 1990-talet en rad intressanta tvärvetenskapliga undersökningar med fokus på ”utmarksbruk” och fäboddrift genomförts i södra Norrlands och anslutande regioners skogsområden. Till de viktigare hör det brett upplagda Ängersjöprojektet (”Flexibilitet som tradition. Kulturmönster och näringar i norrländsk skogsbygd under 1000 år”) i Härjedalen. Inom ramen för detta projekt har arkeologen Anna Lagerstedt i avhandlingen Det norrländska rummet (2004) behandlat social organisation och ekonomi på den norrländska landsbygden under medeltiden. Förutom en medeltida smedja i Ängersjö behandlar Lagerstedt de arkeologiskt undersökta medeltidsgårdarna Björka i Hälsingland och Kyrklägdan i Jämtland. Utmarksbruk är också temat för Eva Svenssons avhandling Människor i utmark (1998) som behandlar förhållanden i Värmland. Utmarksundersökningarna har också berört Dalarna och Hälsingland.54 För Jämtlands och Härjedalens vidkommande har forskningen som tidigare nämnts gynnats av att en större mängd skriftliga källor bevarats från medel52 Edlund 1996 s. 114; Åkerman 1990, 1996. För kortfattade översikter, se också Egerbladh 1987 s. 76 och Berglund 2006 s. 76 ff. 53 Brink 1990a, 2002; Mogren 2000. 54 Svensson 1998; Emanuelsson 2001; E. Johansson (red.) 2002; Liases 2003; Lagerstedt 2004.

25

tiden. Dessa har gjorts tillgängliga för forskningen i Jämtlands och Härjedalens diplomatarium och möjliggjort den innehållsrika och detaljerade skildring av medeltiden som historikern Nils Ahnlund publicerade 1948 som första delen av Jämtlands och Härjedalens historia. De skriftliga källorna har också legat till grund för historikern Helge Salvesens avhandling Jord i Jemtland (1979) som behandlar problem knutna till den medeltida ödeläggelsen av gårdar i Jämtland. De jämtländska ödesbölena har även nyligen blivit föremål för ingående studier av bland andra kulturgeografen Hans Antonsson och arkeologen Stig Welinder. Andra aspekter som har behandlats i senare tid i den jämtländska medeltidsforskningen är kristnandet och kyrkobyggandet.55 3.2 Ångermanland och Medelpad som undersökningsområde Mitt eget undersökningsområde består av de medeltida landskapen Ångermanland och Medelpad i mellersta Norrland, det vill säga det område som långt senare (med vissa justeringar) skulle bilda Västernorrlands län. Sammanlagt omfattar dessa landskap närmare 27 000 km2, en yta nästan så stor som hela Sörmland, Uppland och Västmanland tillsammans. Naturgeografiskt karaktäriseras Ångermanland och Medelpad dels av den långa kuststräckan, med den särpräglade ”Höga Kusten” i norr som av Unesco utsett till världsarv, dels av de stora älvdalarna längs Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven samt flera mindre skogsälvar som rinner genom stora skogsområden. Bara Ångermanälven avvattnar närmare 32 000 km2, ett område större än hela Jylland. I dag (2006) bor ca 244 000 invånare i Västernorrlands län, varav en stor del i de större städerna Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik. Ångermanland omnämns tidigast i Historia Norvegia från 1100-talets senare hälft (”angaria”) och i ett brev från Birger jarl 1257 (”angermanaland”). I det sistnämnda brevet omnämns även Medelpad (”mizalpaz”) för första gången. De äldsta kända landskapssigillen från dessa landskap har tillkommit senast 1314 då de är kända från några brev utfärdade vid landskapens respektive landsting. I den äldsta bevarade skattelängden som upprättades 1535 redovisas 18 socknar/skeppslag i Medelpad med ca 670 hushåll och i Ångermanland 34 socknar/skeppslag med ca 1965 hushåll.56 I Västernorrlands läns strategiska kulturmiljöprogram Utsikt mot framtiden – nya perspektiv (2003) har fyra prioriterade områden pekats ut som särskilt viktiga för regionens kulturmiljöprofil. Dessa områden 55 JHD; Ahnlund 1948; Salvesen 1979; Brink (red.) 1996; Holm 2001, 2006; Antonson 2004; Hansson et al. 2005. 56 Hellbom 1972; Skogsjö 1986.

26

är ”den mångkulturella mötesplatsen”, ”de maritima kulturmiljöerna”, ”älvdalarnas kulturlandskap” samt ”industrisamhällets kulturarv”. Karakteristiska och välkända näringar under historisk tid har varit det så kallade sörköreriet av norrländska produkter som lin och skinn till Mellansverige, det säsongsmässiga fjärrfisket av strömming i kustens många fiskelägen samt skogsindustrin som under 1800-talets senare hälft lade grunden för den svenska industrialiseringen. Den samiska kulturen har också varit ett viktigt inslag i regionen, liksom den finska invandringen som inleddes i slutet av 1500-talet.57 Vid mitten av 1980-talet var kunskapen om Ångermanlands och Medelpads medeltid betydligt sämre än förhållandena var för Jämtland och Härjedalen respektive övre Norrland som trots allt hade fylliga bearbetningar av det skriftliga källmaterialet i Nils Ahnlunds och Sven-Ingemar Olofssons stora arbeten. Däremot var den aktuella kunskapen om förhistorien och om den senaste hundraårsperioden väl tillgodosedd i landstingets publikationer Västernorrlands förhistoria av Evert Baudou och Klas-Göran Selinge 1977 och i Västernorrland. Ett sekel 1862-1962 som publicerats i två delar av flera författare 1962.58 Visserligen hade Algot Hellbom publicerat de kända medeltidsdokumenten från ett av landskapen i Medelpads äldre urkunder (MÄU) 1972, men någon vetenskaplig bearbetning och analys hade inte gjorts av länets medeltid. Även för den senare stadshistoriska utvecklingen var kunskapen föråldrad, även om Nils Ahnlunds Sundsvalls historia från 1921 (del I) och Gösta Buchts Härnösands historia från 1935 (del I) var grundliga och innehållsrika.59 Ett viktigt steg togs dock 1986 när dåvarande Länsmuseet Murberget (nu Länsmuseet Västernorrland) och Hola folkhögskola anordnade medeltidsseminariet ”Mittnordisk medeltid” på Hola folkhögskola med en lång rad föredrag som knöt an till medeltidsforskning i det mittnordiska området. I anslutning till seminariet gav länets hembygdsförbund ut årsboken Ångermanland-Medelpad 1986 där medeltiden var huvudtema. Arkeologen Anders Wallanders artikel om medeltidsborgen Styresholm i Ångermanland och historikern Nils Blomkvists om den medeltida samhällsutvecklingen i de bägge landskapen skulle bli viktiga utgångspunkter för den fortsatta forskningen. Viktig var också historikern Birgitta Fritz översiktliga artikel om de ångermanländska medeltidsbreven.60 57 Utsikt mot framtiden – nya perspektiv (2003) s. 15 ff. 58 Wik (red.) 1962; Baudou & Selinge 1977. 59 Ahnlund 1921a; Bucht 1935; Hellbom 1972 (MÄU). 60 Wallander & Grundberg (red.). 1992; Wallander 1986a; Blomkvist 1986a; Fritz 1986. Ett diplomatarium för Ångermanlands medeltidsbrev är under utarbetande av Carl Szabad.

Förutom de undersökningar som skall redovisas längre fram i avhandlingen har betydelsefulla arkeologiska undersökningar av medeltida bebyggelselämningar även genomförts av Per Ramqvist 1987-1991 vid Arnäsbacken i norra Ångermanland. Undersökningarna är särskilt viktiga genom den nya kunskap som har erhållits om bebyggelsestrukturens och byggnadsskickets förändring i Ångermanland från vendeltid till senmedeltid.61 Tyngdpunkten i avhandlingens undersökningsområde ligger längs kusten och vid älvarnas mynningsområden i Ångermanland och Medelpad dit den fasta bebyggelsen var koncentrerad under medeltiden. Studierna är i huvudsak koncentrerade till tre områden; Sundsvallsbukten i Medelpad med tonvikt på Selånger, Tuna/Attmar, Njurunda och Skön/Alnö, Ådalen i södra Ångermanland med bygderna kring Torsåker, Styrnäs och Bjärtrå samt kustområdet kring Risöfjärden i Grundsunda i norra Ångermanland.

Styresholmsprojektet startades 1987 och har syftat till att sätta in den ångermanländska medeltidsborgen Styresholm i ett historiskt och geografiskt sammanhang, som kan förklara varför den anlades just i detta område. Det geografiska undersökningsområdet är nedre Ådalen (Ång­­ermanälvens nedre lopp) i södra Ångermanland, med tyngdpunkt mellan Överlännäs i nordväst och Bjärtrå i sydöst. Genom en övergripande undersökning av hela detta område ur ett långtidsperspektiv – i huvudsak yngre järnålder och medeltid – har förän­dringar och kontinuitet i re­ gionens makt- och bebyggelsestrukturer studerats. Projektets arbetshypotes har varit att om­rådet kring

Torsåkers socken, där borgen ligger, varit en centralbygd under lång tid, vilket skapat underlag för borgens etablering.62 Bland de företeelser som behandlats inom projektet och som har ett direkt samband med centralortsproblematiken, hör förutom själva fogde­borgen även reli­gionsskiftet, sockenbildningen och frågan om den nordligaste medel­tida kungsgårdens loka­lisering. Projektet är därför tvärvetenskapligt och omfattar förutom arkeologiska utgrävningar även historiska samt natur- och kulturgeografiska studier. Inom projektet har flera lokaler i Torsåkers och Bjärtrå socknar undersökts arkeologiskt. Huvudobjektet är lämningarna efter fogdeborgen Styresholm och dess tvillinganläggning ”Pukeborg” som presenteras i kapitel 6.3. En boplats med bebyggelselämningar från äldre och yngre järnålder samt förkristna och tidigkristna gravar från järnålder och äldre medeltid har vidare undersökts vid ”Skelettåkern” i byn Björned, vilken presentateras i kapitel 6.4. I Bjärtrå har lämningarna efter Bjärtrå fäste inom Kungsgårdens by undersökts. Denna lokal presenteras närmare i kapitel 6.5. Projektets undersökningar har också omfattat de medeltida kyrkorna, varvid större delen av kyrkgolvet i Torsåker kyrka har undersökts och flera bebyggelsearkeologiska och dendrokronologiska studier av Ådalens kyrkor har genomförts. Dessa undersökningar presenteras närmare i kapitel 8. Merparten av arbetet inom Styresholmsprojektet har från starten 1987 och i över tio år skett i form av en folkhögskolekurs i arkeologi och medeltidshistoria. Kurserna har varje sommar inletts med en obligatorisk teorivecka som inledning till två eller tre veckors utgrävningar. I anslutning till projektets kursgrävningar har vid ett par tillfällen även Umeå universitet genomfört seminariegrävningar för arkeologistudenter. Förutom universitetsstudenterna deltog över 130 elever vid sommarkurserna, varav åtskilliga återkom under en lång följd av år. Styresholmsprojektet har letts av Länsmuseet Västernorrland i nära samarbete med Hola folkhögskola. I projektet har även Riksantikvarieämbetet och Umeå universitet medverkat. Projektledningen har bestått av arkeologen Anders Wallander, historikern Nils Blomkvist, kulturgeografen Jan Stattin samt författaren. Finansieringen av projektet har huvudsakligen skett via Björkå AB fornminnesfond. Resultaten från undersökningarna har presenterats i utställningar på länsmuseet i Härnösand och på Hola folkhögskola, mer permanent efter tillkomsten av ett medeltidscentrum på platsen. De undersökta platserna har också skyltats i samarbete mellan länsmuseet och länsstyrelsen. En särskilt viktig roll för

61 Ramqvist 1998.

62 Wallander 1988; Blomkvist 1992, 1994a, 2005a.

4. Forskningsprojekten Källmaterialet till denna avhandling är till stor del framtaget inom ramen för tre forskningsprojekt som författaren varit engagerad i – Styresholmsprojektet, Risöfjärdsprojektet och projektet Centralort i norr. Alla tre berör medeltida centralorter i mellersta Norrland, men de har olika bakgrund, in­riktning och förutsättningar. De berör dessutom tre olika undersöknings­områden, nämligen nedre Ådalen i sö­dra Ångermanland, Risöfjärden i norra Ångermanland samt Sundsvallsbukten i Medelpad (fig. 5). Härigenom kom­pletterar projekten varandra och skapar förutsättningar för geografiska, funktionella och kronologiska jämförelser. I det följande presenteras de tre projek­ten var för sig, som en kortfattad introduktion till avhandlingens empiriska grundval. 4.1 Styresholmsprojektet

27

Figur 5. De tre forskningsprojektens undersökningsområden ligger i olika delar av Ångermanland och Medelpad. Här har de markerats i relation till järnåldersbygdens ungefärliga utbredning (skraffering).

projektet har dock det så kallade Styresholmsspelet haft. Detta historiska amatörteaterspel, som skrivits av författaren Gunnar Rydström, baseras på traditioner med anknytning till Styresholm och har under en följd av år uppförts vid lämningarna efter borgen. Under kursveckorna anordnades varje sommar en rad öppna föreläsningar för allmänheten med inbjudna gästföreläsare. På detta sett medverkade över trettio forskare med olika specialiteter från olika delar av landet. Projektet inleddes med symposiet ”Mittnordisk medeltid” som anordnades på Hola folkhögskola 1986. Det följdes upp 1992 med symposiet ”En norrlandsbygd möter yttervärlden” med ett tjugotal medverkande föredragshållare. Hela Styresholmsprojektet och dess sammanvägda resultat har redovisats i boken Stora Ådalen. Kulturmiljön och dess glömda förflutna, som presenterades i samband med ett större medeltidssymposium i Härnösand 2005.63 4.2 Risöfjärdsprojektet Risöfjärdsprojektet som startades 1990 har undertiteln ”Maritima näringsstrukturer och kulturmil­jöer i Ångermanland ca 600-1800. Exemplet Risöfjär­ den/Skagshalvön”. Projektet har haft till syfte att utifrån ett tvärvetenskapligt synsätt och med ett långtidsperspektiv studera sammanhang, föränd63 Boström et al. (red.) 2005. För tidigare presentationer, se Grundberg (red.) 1992; Grundberg & Nykvist (red.) 1994.

28

ringar och kontinuitet inom maritima kulturmiljöer och näringar i norra Ångermanland. De övergripande frågeställning­arna har berört miljöernas bebyggelseutveckling, ekonomins sammansättning och förändring över tid, kulturkontakter, an­passning till förändrade naturförutsättningar samt yttre påverkan. Studien har huvudsakligen berört perioden yngre järnålder, medeltid och nyare tid fram till ca 1800. Undersökningsområdet utgörs av södra delen av Grundsunda socken i norra Ångermanland. Projektets huvudobjekt är den medeltida hamnoch handelsplatsen vid Kyrkesviken där utgrävningar genomfördes 1990-1992. Denna plats utgör en av avhandlingens sex exempel på centralorter och presenteras närmare i kapitel 6.6. Härutöver har undersökningar genomförts av ett gravfält med så kallade nykuströsen från järnåldern på Burholmen i Banafjäl. Flera lokaler med tomtningar och andra maritima lämningar på Skagshalvön har också undersökts, liksom en övergiven medeltida bytomt i Finna. Undersökningarna har förutom inventeringar och utgrävningar även innefattat kulturgeografiska och miljöarkeologiska studier. Risöfjärdsprojektet har med författaren som projektledare haft Läns­museet Västernorrland i Härnösand som huvudman och har bedrivits i nära sam­ arbete med Örnsköldsviks museum och Umeå universitet. Vid universitetet har i synnerhet dåvarande Centret för arktisk kulturforskning stött arbetet på olika sätt. Projektet har huvudsakligen finansierats via Björkå AB fornminnesfond, men medel har även tillskju­tits av Umeå universitet, Örnsköldsviks kommun, Kempestiftelserna och Länsarbets­nämnden i Väs­ternorrlands län. Av betydelse var också att författaren fick möjlighet att inventera undersökningsområdet i samband med Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för den nya ekonomiska kartan 1990. Som en följd av projektet har skyltnings- och fornvårdsinsatser gjorts på flera platser i Risöfjärdsområdet i samarbete mellan Länsstyrelsen i Västernorrland och Örnsköldsviks museum. Resultat från undersökningarna inom Risöfjärdsprojektet har redovisats vid symposier och föredrag, samt i en rad artiklar och uppsatser, däribland flera studentuppsatser i arkeologi vid Umeå universitet. Resultaten har också presenterats i utställningar på Länsmuseet i Härnösand, Örnsköldsviks museum och Fiskevistet i Skeppsmalen.64 4.3 Projektet Centralort i norr Projektet Centralort i norr startades 1993 och har syftat till att studera medel­tida cen­tralortsbild­ 64 Grundberg 1992d, 1993; Oscarsson 1992; L. Eriksson 1994; A. Jonsson 1998.

ningar i landskapet Medelpad. Det är i grunden ett arkeologisk projekt, som dock har haft en utpräglad tvärve­ten­skaplig inriktning; detta innebär att arkeo­ logiskt och paleoekologiskt käll­material kombinerats med skriftliga käl­lor, ort­namn, traditioner, kyrkor, topografi och ägoförhål­landen. Frågeställning­arna har berört vilka olika typer av centralorter som har funnits, vilken funktion dessa har haft i samhället, vad som har avgjort deras lokalisering, vems eller vilkas syften de har tjänat och hur de har förändrats över tid. Projektets huvudobjekt är lämningarna efter Sankt Olofs hamn i Selånger, som presenteras närmare i kapitel 6.2. Härutöver har undersökningar även genomförts vid Kvissle kapell i Njurunda som behandlas i kapitel 6.1. Ytterligare två områden som har berörts inom ramen för projektet, men utan arkeologiska utgrävningar, är Tunaområdet och området kring SkönAlnö. Umeå universitet har varit huvudman för projektet, men även Länsmuseet Västernorrland, Sundsvalls kommun med flera har medverkat på olika sätt. Projektet har letts av Per Ramqvist och författaren. Projektet Centralort i norr har huvudsakligen finansierats via Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse. Undersökningarna av Kvissle kapell gjordes i samverkan med Länsstyrelsen i Västernorrlands län i samband med vårdinsatser vid ruinen. Resultaten från undersökningarna har tidigare presenterats vid olika symposier och föredrag, samt i en rad artiklar och uppsatser. Utställningar med material från undersökningarna har gjorts vid Sundsvalls museum och Länsmuseet Västernorrland. Särskilda skyltningsinsatser har också gjorts på flera av platserna i samarbete mellan länsmuseet och Länsstyrelsen i Västernorrland.65

5. Utgångspunkterna – en sammanfattning Den viktigaste utgångspunkten för avhandlingen är författarens grundläggande förhållningssätt till kulturarvet, arkeologin och den lokala historien som en integrerad och självklar del i samhället. Studien av de sex undersökta kulturmiljöerna i Ångermanland och Medelpad och deras betydelser under olika tider tar avstamp i detta synsätt. Olika typer av centralplatser används för att belysa den hittills dåligt kända medeltiden i regionen – både förr och nu. Avhandlingen syftar till att belysa tre sammanhängande forskningsområden med medeltiden i centrum; den medeltida europeiseringen i Ångermanland och 65 Grundberg 1996a, 1996c, 1997b, 1997c; Ekenberg 1997.

Medelpad, historieskrivningen om de medeltida platserna, samt kulturmiljöernas och medeltidens betydelse i dag. Härigenom görs ett försök att integrera flera aktuella forskningsperspektiv; medeltidsforskningen, den vetenskapshistoriska forskningen och kulturarvsforskningen. Frågeställningarna inom de tre områdena tar alla avstamp i undersökningarna av de medeltida centralplatserna i regionen. De teoretiska utgångspunkterna knyter an till hermeneutiken som betonar relationen mellan det samtida samhällets och individens roll i den historiska tolkningsprocessen. Filosofer och sociologer som Gadamer, Bourdieu och Fleck har definierat begrepp som kommer till användning i analysen. Teoretiska influenser har hämtats från den allmänna utvecklingen inom humanistisk teoribildning, vilken inbegriper ett kognitivt och sociologiskt perspektiv, samt ett reflexivt förhållningssätt. Andra forskningsinriktningar som har betydelse för avhandlingen är ett biografiskt perspektiv samt analyser av platsers betydelse för människor. Ett tvärvetenskapligt förhållningssätt används i undersökningen som tar hjälp av analyser och källor inom många ämnesdiscipliner. Utgångspunkt tas i ett kulturarvsperspektiv. Med detta begrepp avses att historia, kulturarv och kulturmiljöarbete samt forskningen och användningen av denna kunskap i lokalt utvecklingsarbete är viktiga delar i samhällsutvecklingen. Medeltiden har länge utgjort en kunskaps- och forskningslucka i Norrland. Detta beror delvis på att det finns få skriftliga källor om Norrland och att få medeltidsarkeologiska undersökningar har gjorts i regionen. Olika historiska och geografiska förutsättningar har dock rått inom olika delar av Norrland, vilket innebär att även den medeltida utvecklingen har varierat avsevärt. Ingenstans i Norrland grundades dock några städer – medeltidens tydligaste kännetecken – under medeltiden; de första städerna i regionen grundades under slutet av 1500-talet. Däremot har andra typer av centralplatser funnits – däribland en rad hamnar längs Norrlandskusten – vilka ligger till grund för avhandlingen. Avhandlingens undersökningsområde utgörs av landskapen Ångermanland och Medelpad, där tre områden studeras närmare inom ramen för tre tvärvetenskapliga forskningsprojekt. De huvudobjekt som har undersökts inom projekten är Sankt Olofshamn i Selånger och Kvissle kapell i Njurunda inom projektet Centralort i norr, Styresholm och ”Pukeborg” samt ”Skelettåkern” i Torsåker respektive Bjärtrå fäste i Bjärtrå inom Styresholmsprojektet, och slutligen Kyrkesviken i Grundsunda inom Risöfjärdsprojektet. Undersökningarna inom de tre forskningsprojekten har huvudsakligen genomförts under 1990-talet. 29

30

DEL II. PLATSERNA

de medeltida centralplatser och kulturmiljöer i Ångermanland och Medelpad som har undersökts inom Styresholmsprojektet, Risöfjärdsprojektet och projektet Centralort i norr ligger till grund för de frågor som behandlas i avhandlingen. I denna del redovisas materialet. I det första kapitlet (kap. 6) behandlas således sex medeltida centralplatser som har undersökts arkeologiskt och som står i centrum för den fortsatta diskussionen. Här presenteras platserna var för sig, hur de är kända i dag, äldre uppgifter och tidigare forskning, de nya arkeologiska undersökningarna, deras historiska omgivning samt hur platserna kan karakteriseras. Urvalet av platser har gjorts för att belysa såväl kyrkliga som administrativa och militära centralplatser. Identifieringen har gjorts med hjälp av en kombination av traditioner, ortnamn, fysiska lämningar och skriftliga källor. För att kunna bedöma de aktuella platserna i sitt sammanhang och jämföra dem med liknande miljöer, ges i det därpå följande kapitlet (kap. 7) en översikt även av andra undersökta centralplatser från medeltiden längs Norrlandskusten. Forskningsöversikten och presentationen omfattar landskapen Norrbotten, Västerbotten och Hälsingland. Under medeltiden utgjorde förutom de redovisade platserna även sockenkyrkorna självklara centralplatser i respektive bygd. Kring dessa kretsade en stor del av människornas sociala liv. För att belysa denna typ av platser har undersökningar även gjorts av medeltida sockenkyrkor i Ångermanland och Medelpad. Dessa undersökningar presenteras i kapitel 8. En kort sammanfattning av del II ges i kapitel 9.

31

6. De undersökta centralplatserna i Ångermanland och Medelpad I detta kapitel presenteras alltså sex platser som utgör kärnan i undersökningen, en plats i norra Ångermanland, tre i Ådalen och två i Medelpad (fig. 6). De har alla undersökts arkeologiskt under 1990-talet inom ramen för något av de tre forskningsprojekten. Trots att de konkreta frågeställningarna för varje lokal har skilt sig åt något beroende på projektens olika inriktning och de lokala förutsättningarna, är undersökningarna ändå inspirerade av varandra och genomförda med jämförbara perspektiv och metoder.

Figur 6. De undersökta platserna i Ångermanland och Medelpad har här markerats i förhållande till järnåldersbygdens ungefärliga utbredning (skraffering).

För att kunna bilda underlag för den följande diskussionen om den medeltida europeiseringen, historieskrivningen och kulturarvet har redogörelsen för de olika platserna inriktats mot ett urval av alla de aspekter som har belysts genom undersökningarna. Redovisningen av varje plats tar upp följande punkter: • • • • • 32

kulturmiljöerna som de är kända och uppmärksammade i dag uppgifter om platserna i traditioner, källor och tidigare forskning de arkeologiska undersökningarnas frågeställningar, resultat och tolkningar platsernas kulturella och historiska miljö sammanfattande karakteristik

Under den första punkten om kulturmiljöerna ges en introduktion till platserna, hur de upplevs och är kända av många människor samt hur miljöerna och kunskapen om dem har uppmärksammats och använts i olika sammanhang under de senaste decennierna. Syftet är att belysa vilken betydelse platserna och kulturarvet spelar för människor i dag. Dessa aspekter behandlas samlat i del V. Av samma anledning har även avsnitten om platserna i traditioner, källor och tidigare forskning gjorts förhållandevis utförliga. De utgör en grund för diskussionen i avhandlingens del IV som fokuserar på hur och i vilka sammanhang kunskapen om de medeltida centralplatserna har vuxit fram och förmedlats. I avsnittet om de nya arkeologiska undersökningarna behandlas bebyggelselämningarna på platserna, fyndmaterialet och de analyser som har genomförts. Avsnittet avslutas med några av undersökningarnas vittnesmål om platsernas kronologi, karaktär och kontakter. När det gäller karaktären har särskild vikt lagts vid platsernas kommunikativa roll samt vittnesbörd om kyrklig respektive kunglig/militär anknytning. Avsnittet om platsernas kulturella och historiska miljö redovisar andra fornlämningar, skriftliga källor, ortnamn och andra undersökningar i närheten som bedömts vara av betydelse för tolkningen av kulturmiljöerna och som särskilt vittnar om deras roll som centralplatser. Detta och det föregående avsnittet i redovisningen av respektive kulturmiljö knyter i första hand an till del III i avhandlingen som behandlar den medeltida europeiseringen i regionen. I den avslutande individuella och sammanfattande karakteristiken dras några slutsatser kring platsernas medeltida och senare betydelse och historiska sammanhang. Trots att endast ett fåtal av alla de aspekter som aktualiseras av undersökningarna är möjliga att behandla närmare i avhandlingen, har presentationen av platserna medvetet gjorts relativt fyllig. Anledningen till detta är att det omfattande nya källmaterial som framkommit i samband med undersökningarna nu för första gången redovisas samlat. En enhetlig redovisning har därför eftersträvats. Tyngdpunkten varierar dock en aning mellan de olika platserna beroende på deras skiftande karaktär och de analyser som har genomförts. 6.1 Kvissle kapell i Njurunda Kvissle kapell – kulturmiljön i dag Kvissle kapell ligger i en miljö som tillhör de mest omdiskuterade fornlämningsmiljöerna i Norrland i senare tid. Anledningen till detta är planerna på att dra en ny sträckning av E4:an genom detta område,

som är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Området ligger vid Ljungans mynningsområde i Njurunda socken i södra Medelpad, ca 12 kilometer söder om Sundsvall och ca 2,5 kilometer norr om Njurundabommen. Detta välbevarade och sammanhållna kulturlandskap – ibland kallat ”Norrlands Birka” – innehåller en stor mängd fornlämningar från järnåldern och har länge använts som rekreationsoch friluftsområde för befolkningen i Kvissleby- och Nolbyområdet. Kulturmiljön ligger nedanför det markanta berget Nolbykullen och omsluts av Ljungans kraftiga krök nära mynningen. Såväl nuvarande E4:an som Ostkustbanan passerar tätt intill kulturmiljön, strax söder om Kvissleby som är huvudort i det industrihistoriskt viktiga Njurunda. Ett ursprungligt avsnitt av E4:ans föregångare Norrstigen – den gamla huvudleden längs Norrlandskusten – löper ännu förbi Kvissle kapell blott ett tiotal meter från ruinen. Det är också den vägen man kommer som besökare. Omedelbart söder om ett villaområde i Nolby ligger ett imponerande gravfält från järnåldern som bland annat innehåller Norrlands största gravhög. I direkt anslutning till gravfältet ligger ruinerna efter Kvissle kapell (fig. 7). Engagemanget för kulturmiljön i området har länge varit stort i bygden och redan i slutet av 1960-

talet iordningställde Njurunda hembygdsförening den så kallade Arkeologstigen mellan områdets sevärdheter, med Kvissle kapell som en självklar utgångspunkt. Området har skyltats och vårdats under lång tid och Arkeologstigen används ofta i skolverksamheten. Olika idéer har dessutom funnits för att utveckla området kring ruinen turistiskt. Samtidigt har hävdandet av de kulturhistoriska värdena vid flera tillfällen hamnat i konflikt med annan verksamhet, bland annat anläggandet av en motocrossbana och en travbana i närheten, rivandet av den gamla prästgården på 1950-talet samt den ständigt återkommande diskussionen om en nydragning av E4:an genom området. Vägplanerna diskuterades redan vid mitten av 1960-talet. I samband med detta gjordes 1973 en så kallad gränslinjebestämning av fornlämningsområdet kring ruinen och storhögarna. Frågan blev aktuell igen i början av 1990-talet och 2000-2001 ledde behovet av att lösa den besvärliga trafiksituationen söder om Sundsvall återigen till ett förslag att dra vägen genom kulturmiljöområdet. I debatten har ett stort antal organisationer och privatpersoner tagit ställning mot förslaget och genom namninsamling har omkring 3000 personer protesterat emot det. Den lokala aktionsgruppen Njurunda 

Ulfsdotter 1998.

Figur 7. Lämningarna efter Kvissle kapell ligger alldeles intill flera stora gravfält från järnåldern, däribland Norrlands största gravhög. Foto: Leif Grundberg.

33

E4-förening har stridit särskilt hårt för frågan. Genom åren har Länsmuseet Västernorrland – bland annat på uppdrag av Vägverket – gjort en rad utredningar och andra insatser för att belysa områdets kulturhistoriska värden. Även en rad arkeologer och museimän har yttrat sig i frågan genom insändare i massmedia och betonat vikten av att behålla den unika helheten som vittnar om mycket lång bebyggelsekontinuitet i området intakt. Regeringen har ännu inte tagit beslut om eventuell tillåtlighet enligt Miljöbalken att bygga i den föreslagna korridoren som går några hundra meter norr om Kvissle kapell. Att Kvissle kapell överhuvudtaget har uppmärksammats och blivit känt för allmänheten som ett värdefullt kulturminne beror framför allt på folkskolläraren och kantorn Emil Löfgréns engagemang för platsen under första hälften av 1900-talet. Många hembygdsintresserade Njurundabor och forskare känner säkert till Kvissle kapell genom Algot Hellboms studier under 1900-talets andra hälft, medan en yngre generation lärare och elever sedan 1980talet kan ha hämtat sin information om platsen via Sölve Carlanders läromedel i serien ”Resor i Medelpad”. Men Kvissle kapell har också uppmärksammats för en bredare krets och i sammanhang som inte enbart lyfter fram den historiska dimensionen. I sökandet efter andlighet och heliga platser i ett alltmer sekulariserat samhälle har författaren och frilansjournalisten Lotte Mjöberg i boken Heliga marker. Forna dagars platser för offer, rit och bön (1997) valt ut ”Kvissle gårdskapell” som en av tjugo platser i landet för en ”personlig och reflekterande skildring av en andlig resa” illustrerad av fotografen Tommy Arvidson. Intresset för medeltiden i bygden – och därmed också för Kvissle kapell – har nyligen fått ett tydligt uttryck genom bildandet av Njurunda medeltidsförening 2004. Föreningen har till syfte att ”levandegöra Njurunda sockens, Medelpads och Norrlands medeltida historia”. Till de första aktiviteterna under 2005 hörde ett seminarium kring kulturmiljön samt ”pilgrimsvandring” mellan medeltidskyrkorna i Njurunda med gudstjänst i kapellruinen. Sundsvalls museum och andra intressenter har dessutom planerat en rad insatser för att ytterligare lyfta fram områdets unika kvaliteter.

 Selinge 1969 (1986), 2002;C. Öberg 1999; Ramqvist 2001a; Mattson 2002; Spång 2003.  Mjöberg 1997.  www.njurundamedeltidsforening.se.

34

Kvissle kapell i tradition, källor och forskning Kvissle kapell har varit känt i antikvariska sammanhang i snart 350 års tid. De äldsta uppgifterna om platsen är nedtecknade redan på 1680-talet, i samband med de så kallade rannsakningarna efter antikviteter som ge­nomfördes av präster och ämbetsmän över hela landet. Vid denna första egentliga fornminnesinventering skriver den historieintresserade härads­hövdingen i Medelpad Eric Teet följande 1684: uppå prästägerne uppå Cappellsänget haffr waret ett gamballt capell som ru­dera där af änu sees, män inthet beskedh eller hermellsse där om funes uthan att bönderna ifrån dahlen i Tuhna Sochen i förtijdhen gått dijt till kyrckia...

Teets uppgifter är delvis baserade på upp­gifter som året dessförinnan, 1683, lämnats av kyrkoherden i Njurunda, Nicolaus Buscherus. Det stod således klart redan i de äldsta uppteckningarna att lämningarna var rester av ett kapell. Att ruinen stod på ”Cappellsänget” som låg på prästbolets marker talade sitt tydliga språk, liksom traditionen om att till och med bönder i grannsocknen utnyttjat den som kyrka. I tryck omnämns platsen redan trettio år senare, 1716, när medelpadingen Matthias Nordal omnämner lämningarna efter det gamla kapellet ”där stenarna äro sammanfogade med kalkbruk” i sin avhandling Excercitium academicum de Medelpadia (dvs. ”Akademiskt lärdomsprov om Medelpad”). Denna avhandling är den äldsta tryckta skrif­ten om Medelpad. Den förste som i skrift använder begreppet Kvissle kapell om platsen är dock Abraham Hülphers som meddelar följande i sin topografiska beskrivning över Medelpad 1771: I äldre tider, och innan kyrkan bygdes, har Qwissle Capell warit här i Soknen bekant, hwarefter ännu ses lemningar i Prästegårds stor-äng jemte wägen. Tuna Sockn, som fordom kallades dalen, har ock då lydt här under, men sedan blifwit afskildt Pastorat. At då warit kyrkowäg dit up ifrån Capellet, är ännu tydligt, ehuru den är igenwäxt.

Att ”kapellet” varit välkänt i bygden framgår också av lantmätaren Stagnells storskifteskarta från 1775 över Prästbolet i Njurunda, på vars marker rui Kvissle kapell och dess forskningshistoria har tidigare behandlats av förf. i en artikel i årsboken Tidsspår 1995-96 (Grundberg 1996a).  Ståhle 1960 s. 217 f, se även Enqvist 1943 s. 37, 43.  Nordal 1980 s. 54.  Hülphers 1985 s. 24.

nen är belägen. Stagnell beskriver platsen som ”Stenbackarna tillika med det gamla kapellet”. Femtio år senare antecknar också den historieintresserade prästen Nils Johan Ekdahl i samband med sin antikvariska resa ge­nom Norrland år 1828 att en ”Kyrkoruin. Quisle kapell” låg på ”Prästeängen”. I tidskriften Runa omnämner Richard Dybeck kapellet 1842 och kopplar det till en vandringssägen om hur socknen fick sin kyrk­plats utsedd: En gammal sägen förmäler, att i fordom tider pilgrimsfärder anställts hit, äf­ven som det berättas, att man först ämnat anlägga kyrkan vid Heljom, men att, då en osynlig magt under nätterne förstört hvad om dagarne uppfördes, sock­ne­borne nedkastat i den förbiflytande elfven en stock, i afsigt att bygga kyrkan der, hvarest stocken landade; och skall detta skett der Socknens nuvarande kyrka är belägen.10

Även lantmätaren Olof Emanuel Næslund nämner i sin beskrivning av Njurunda pastorat 1858-59 att ”Lemningar efter ett capell äro ännu synliga på Qvitsle egor, hvarest stället ännu likasom ock i äldsta skifteshandlingar heter ’capell-lägdorne’ ”. Han noterar också att ”Redan i Hülphers dagar war detta en ruin och ansedt af hög ålder”.11 Den förste som dokumenterat ruinens mått är Karl Sidenbladh som i samband med sina antikvariska inventeringsresor i Ångermanland och Medelpad under 1860-talet (1868) be­skriver Kvissle kapell på följande sätt:

4. En gammal sägen förmäler, att i forna tider pilgrimsfärder anställts hit. 5. En annan att det varit s.k. sälshus på Birger Jarls tid. 6. Den första prästen kallades Präst-Peder. 7. Björn var kung i Njurunda. Han gjorde ett vikingatåg söderut och hade stor framgång, var­ för han förde med sig många krigsfångar hem. Dessa voro kristna. Genom dem om­vändes folket i Nolby och Wästbo och så blev kyrkan byggd. 8. Den siste Njurundakonungen hette Sven i Tuna. Under hans tid uppkom strid mellan kristna och hedningar. Sven satte sig i spetsen för dessa och bese­grade de kristna, varefter kyrkan nedrevs. . När ny kyrka skulle byggas, förlade man den i Helgom till Hellséns gård; men vad som byggdes om dagen nedrevs om natten, så att man fann, att det ej var Guds vilja att bygga kyrkan där.13 Uppteckningarna och traditionerna visar att Kvissle kapell i hundra­tals år funnits i folks medvetande och lockat till tolkningar av dess ur­sprung och funktion. De äldsta notiserna från 1680-talet visar dock att bygg­naden redan då sedan länge var övergiven och bara levde kvar i berättelser. Att det har varit en kyrkobyggnad har visserligen alltid stått klart, men man har uppenbarligen varit osäker på hur gammal den är och om den fungerat som sockenkyrka eller inte. Äldre undersökningar och tolkningar

...hardt W om vägen är en med aspar och rönnar beväxt grundval af gråsten med kalkrappning till ett kapell (eller första kyrkan?), 50 fot lång, 20 f. bred. I öster synes en tillbyggnad hafva varit.12

Lämningarna vid Kvissle kapell har alltså varit kända i trakten under mycket lång tid och det är inte att undra på att en hel rad traditioner har knutits till platsen. Emil Löfgrén sammanställde 1928 så många som nio olika säg­ner som kan knytas hit: 1. Den första kyrkan i Njurunda var kapellet i Kvissle. 2. Då det byggdes, hade socknen endast 16 bönder. Tuna och Attmar hörde då också till Njurunda. 3. För lång tid tillbaka låg ett kapell i Kvissle och ett sö’r om Öjen i Näset. I Kvissle heter platsen ”Kapellstuvan” och i Näset ”Kapellsbacken”.  10 11 12

LMV, Njurunda sn, Prästbolet, akt 73. Dybeck 1842. Enqvist 1945 s. 74. Enqvist 1943 s. 45.

Att Kvissle kapell återupptäcktes och undersöktes är som nämnts folkskolläraren och kantorn Emil Löfgréns förtjänst. Löfgrén var Njurunda hembygdsförenings förste ordförande när en sådan bildades 1920. I boken Det gamla Njurunda från 1922 lyfter han fram bristen på kunskap om den plats i Kvissle som enligt sägnen utpekas som en kyrkobyggnad. ”Den är”, konstaterar han, ”icke ens omnämnd i docenten Cornells arbete om Norrlands kyrkliga konst under medeltiden” som utkom 1918. Själv lämnar han följande uppgifter: Ett besök på platsen ger vid handen, att å den lilla kullen finnas rester kvar efter grundmurar. De bilda en rektangel cirka 7 m. lång och 6 m. bred i ONO. Mellan stenarna påträffas murbruk. Flera samstämmiga uppgifter mäla, att sten emellanåt tagits från platsen och använts vid byggnadsarbeten i kringliggande gårdar, vadan kullen förr varit rikare på lämningar. Förekomsten av kalkbruk i grundmuren torde 13 Löfgrén 1928.

35

vara tillräckligt bevis för, att byggnaden varit av så ansenlig beskaffenhet, att Njurunda första kyrkan kan förläggas hit.14

Löfgrén verkade som Riksantikvarieämbetets ombud i församlingen och efter många års kamp kunde han 1928 genomdriva en konservering av ruinerna efter den gamla sockenkyrkan vid Njurundabommen. I samband med projekteringen inför detta arbete besökte på Riksantikvarieämbetets uppdrag konsthistorikern Erik Salvén 1927 den plats i Kvissle som Löfgrén med stöd av traditionerna ansåg vara rester efter ännu en kyrka. I en beskrivning till Riksantikvarien skriver Salvén bland annat: De raserade grundmurarna äro nu så gott som helt dolda av ett jordlager. Synliga delar äro endast smärre partier av norra och södra långmurarnas yttersidor samt något litet av norra långmurens innersida. Det hela ger bilden av en oval kulle med fördjupning i mitten.15

Salvén, som gjorde en enkel skiss av platsen, var dock tveksam till att det kunde vara lämningar efter en kyrka: Byggnaden synes emellertid på grund av sina ringa dimensioner vara mindre lämpad som gudstjänstlokal. Uteslutet är icke, att den kan ha tjänat annat ändamål, exempelvis såsom gillestuga, i likhet med den i Forsa, Hälsingland, eller såsom vakttorn invid vägen och den vattenled, som Ljungan, innan den ändrade sitt lopp, här bildade på omkr. 30 m. avstånd från byggnaden.

Enligt en tidningsartikel 1928 skall även Norrlandsarkeologen Gustaf Hallström ha besökt platsen och framkastat en liknande tolkning, nämligen ”att här skulle ligga en kastal, alltså en fästningsborg av samma typ som den, vilken i senare tid fått tjäna som klockstapel i Brunflo”. Erik Salvén föreslog att platsen skulle undersökas och konserveras. I samband med arkitekten Sten Anjous konservering av ruinerna i Selånger och vid Njurundabommen 1928 frilades också hörnen på Kvissleruinens murar. Detta var tillräckligt för att bekräfta antagandet om en kyrkobyggnad. Samma år publicerade Emil Löfgrén flera kortare artiklar om kapellet i Kvissle och de många traditionerna kring detta. Till dem som tidigt uppmärksammade Kvissle kapell i skrift hör även författaren Olof Högberg, som i början av 1900-talet var bosatt i Njurunda och 14 Löfgrén 1922 s. 118. 15 ATA, Njurunda sn.

36

sedan 1907 var intendent vid Medelpads fornminnesförening. Han berör platsen bland annat i artikeln ”Från det medeltida Njurunda” i en minnesskrift till Medelpads fornminnesförening 1931.16 Sommaren 1930 frilades hela ruinen under ledning av Sten Anjou tillsammans med Emil Löfgrén och stenhuggaren Gustaf Granell.17 Efter framgrävandet framträdde planlösningen med ett smalare rakslutet kor i öster mycket tydligt, men också andra lämningar kunde anas och återges på en uppmätningsritning. Anjou konstaterar: Vid grävning strax öster om koret har påträffats murverk, som möjligen härrör från en underbyggnad till klockstapel eller dylikt. Även på andra ställen öster om kyrkoruinen tycks det finnas murverk…18

Ruinen restaurerades ganska hårt vid detta tillfälle och flera väggpartier murades upp till en jämn nivå för att kunna avtäckas med torv. Någon fullständig utgrävning av området i och utanför ruinen tycks dock inte ha genomförts och redan några år senare, 1934, diskuterades därför på initiativ av pastor John Wiking möjligheterna att fullfölja arbetet och resa ett minneskors i ruinen. Någon utgrävning kom dock inte till stånd. När första häftet av Medelpadsdelen av det konsthistoriska inventarieverket Sveriges kyrkor publicerades 1929 behandlades inte Kvissle kapell, men väl i ett kortare tillägg i det andra häftet som utkom 1939. Där påtalades de mycket små måtten med det påfallande smala koret och den trånga triumfbågen. Kyrkan förmodades tillhöra 1200-talet.19 En avvikande uppfattning om Kvissle kapells ursprung framfördes av rektor Israel Jonzon vid Forsa folkhögskola, som genom jämförelser med den av honom studerade ”Forsa gillestuga” i Hälsingland tolkade platsen som ett själahus. I en tidningsartikel 1937 menar han ”att hela byggnaden inte uppförts på samma gång. Först uppfördes den del, som nu kallas koret. Det var antagligen privatkyrka för enskild storman, som emellertid även kunde ha upplåtit den för missionärsverksamhet. (---) Sedermera tillbyggdes det större rummet, och byggnaden blev ett själahus, d. v. s. ett härberge för resande. En upphöjning i det större rummet, vilken nu antages ha varit ett altare, emanerar enligt min uppfattning från en öppen spis”.20 I en efterskrift till en samlingsvolym av hans artiklar om Hälsinglands historia skriver Jonzon 16 Högberg 1931. 17 Handlingarna från dessa arbeten förvaras på Antikvarisktopografiska arkivet (ATA) i Stockholm. 18 ATA, Njurunda sn. 19 Cornell & Rappe 1939 s. 415. 20 ATA, Njurunda sn.

om Kvissle kapell 1973 att ”Den lilla kyrkan synes ha kommit till i slutet av vikingatiden, alltså i missionstidens äldsta skede”.21 Byggnadsantikvarien Bertil Berthelson vid Riksantikvarieämbetet är den som i samband med de omfattande konserveringsinsatserna vid Norrlands medeltida kyrkor och ruiner under 1900-talets första hälft mest ingående har studerat kyrkornas byggnadshistoriska utveckling. I en artikel i tidskriften Norrlands försvar 1941 ser han Kvissleruinen som ett ”intressant specialproblem” utan motsvarigheter i landskapet. Han jämför de små dimensionerna och ovanliga proportionerna med ruinen efter en mycket tidig gårdskyrka i Balstorp i Edsvära socken i Västergötland, men menar att tolkningen av ruinen är oklar.22 När han 1953 ger en bred och utförlig översikt av den kyrkliga byggnadskonstens utveckling i Härnösands stift i ord och bild sammanfattar han funderingarna kring Kvissle kapell på följande sätt: Man kunde vara frestad att tro att kapellet skapats direkt efter västliga förebilder av någon från Trondheim hemvändande pilgrim. En annan förklaring skulle innebära att någon av storbönderna i Kvitsle velat ha ett eget kapell – en liten gårdskyrka – vid sidan av församlingskyrkan. Kvitsleruinen måste i varje fall betecknas som ett särfall utan samband med de romanska kyrkobyggnadernas utvecklingslinje i Medelpad.23

Därefter har ruinen egentligen bara behandlats översiktligt av olika forskare. Till dessa hör arkeologen Klas-Göran Selinge som vid flera tillfällen berört kulturmiljöområdet i Nolby och då omnämnt Kvissle kapell som ”lämningar av en liten gårdskyrka från omkring 1200”.24 Även den Njurundafödde läraren, kulturhistorikern och språkforskaren Algot Hellbom har i sina många skrifter om Njurundas och Medelpads historia kortfattat berört Kvissle kapell i flera sammanhang. Den tolkas av honom som socknens äldsta kyrkobyggnad, måhända också Medelpads äldsta.25 Ruinen har också berörts av kyrkohistorikern Gunnar Smedberg som i avhandlingen Nordens första kyrkor 1973 betecknar Kvissle kapell som mycket intressant. Efter att ha nämnt kopplingen till gravfältet, närheten till sockenkyrkan och de små dimensionerna fortsätter Smedberg: ”Ruinen ligger fortfarande på ecklesiastik mark. Den torde alltså ha varit 21 22 23 24 25

Jonzon 1973 s. 186. Berthelson 1941 s. 64 f. Berthelson 1953 s. 219. Selinge 1969 (1986), 1990. Hellbom 1971 s. 155 f.

doterad. Allt talar för att den byggts av en privatperson.” 26 Efter framgrävningen av Kvissle kapell 1930 har dock inga egentliga undersökningar genomförts förrän 1994-95. Då fick projektet Centralort i norr möjlighet att göra en noggrannare utgrävning i samband med att Länsstyrelsen i Västernorrlands län lät restaurera ruinen som nu hade förfallit.27 De arkeologiska undersökningarna vid Kvissle kapell – frågeställningar, resultat och tolkningar Före undersökningen 1994-95 hade ruinens murar börjat rasa på flera ställen och en stor mängd lösa stenar och ras­massor låg både i och utanför ruinen. Av dokumentationen från utgrävningen 1930 framgick inte med tydlighet hur omfattande och noggrann denna undersökning hade varit. Målsättningen med den nya undersökningen var därför att se om man vid den tidigare utgrävningen hade missat eller undvikit djupare liggande läm­ningar och konstruktioner inuti ruinen. Avsikten var också att genom prov­schakt omedelbart utanför ruinen, genom provtag­ning i kulturlager och genom fynd försöka klarlägga dess ålder. En undersökning av relatio­nen till en förmodad bogårdsmur och date­ringen av eventuella gravar som indike­ra­des av svackor utanför muren, bedömdes dessutom vara väsentlig för för­ståelsen av områdets karaktär. 1994 och 1995 års undersökningar i Kvissle omfattade därför kartering av området närmast ruinen, friläg­gande av ruinens murar, utgrävning av dess golvytor samt provschaktsgrävning ome­delbart söder och väster om rui­nen.28 Bebyggelselämningar Kvissle kapell (Raä 123) ligger på en mindre, ca 50x50 meter stor moränhöjd, ca 10 meter över havet. I nordöst och nordväst gränsar platsen mot åkermark och i söder mot en väg – den gamla Norrstigen. Parallellt med den slingrande vägen löper i öst-västlig riktning en å som utgör resterna av en äldre älvarm som under äldre jär­nålder gjorde platsen attraktiv för bebyggelse. Om denna järnåldersbygd vittnar än i dag de stora gravfälten på bägge sidor om kapel26 Smedberg 1973 s. 176 f. 27 Efter undersökningen har ruinen på uppdrag av Länsstyrelsen restaurerats med arbetskraft från Skogsvårdsstyrelsen, under ledning av Ola Hanneryd på L. Markström Bygg- och restaureringskonsult AB. 28 Vid undersökningen medverkade som arkeologer förutom förf. även Lisette Eriksson, Anna Ekenberg och Ulrika Jönsson samt som grovarbetskraft flera personer via arbetsförmedlingen. Härutöver bidrog bl.a. Anna Egebäck med frivilliga insatser vid ett par tillfällen.

37

let. Flera numera bort- eller överplöjda gravhögar har dessutom funnits i åkermarken intill. Kapellruinen har en romansk plan­lösning med ett sma­lare, rakslutet kor i ös­ter och dimensionerna är mycket små (fig. 8). Invändigt mäter långhuset blott ca 5,0x4,2 meter och koret 4,2x2,3 meter. Byggnaden ligger i riktning östnordöst-västsydväst med ko­ret i öster. Väggarna består av 1,3-1,4 meter tjocka skalmurar av delvis tuktad gråsten och varierar utvändigt i höjd mellan 1 och 1,5 meter. Invändigt är långhuset ca 5x4,2 meter stort och koret 4,2x2,3 meter. Smala ingångar eller portaler till såväl långhuset som koret finns i söder. Den ca 1 meter breda triumfbågs­ öppningen mellan långhuset och koret är igenmurad, men fullt iakttagbar eftersom stenarna här är betydligt mindre. I koret upptas större delen av utrymmet av ett ca 1,6x1,4 meter stort och 0,7 meter högt trappstegsformat altare av sten. Strax öster om koret finns, precis som Sidenbladh noterade 1868 och senare även Anjou, ytterligare byggnadsrester av något slag. Dessa har inte berörts av de nya undersökningarna, men av stenarna och kalkbruket att döma så är de samtida med kyrkoruinen. Vare sig de härrör från en del av en bogårdsmur eller utgör fundament till en klockstapel eller dylikt som Anjou föreslog, vore en framtida undersökning av dessa märkliga lämningar värdefull. Det visade sig att man vid de tidigare utgrävning­ arna inte hade grävt sig ner i botten inuti kyrkan. Bland konstruktionsdetaljerna hittades fun­damentet till ett större altare (ca 2,5x1,80 m stort) som var placerat mitt för långhusets östvägg. Uppenbarligen är det ett högaltare som byggts efter att koret övergivits. Detta visar att igenmurandet av triumfbågsöppningen mellan långhuset och koret har skett redan under medelti­den. Förmodli­gen har man ansett att

Figur 8. Kvissle kapell består av en liten romansk kyrka med smalare rakslutet kor i öster. Foto: Leif Grundberg.

38

byggna­den var för liten för en omfattande ombyggnad och breddning av koret och i stället flyttat ut altaret till långhuset. Detta bör i sin tur betyda att kapellet inte övergi­vits på grund av att sockenkyr­kan i Njurunda byggdes under 1200-talet, vilket har varit en av flera möj­liga hypoteser. I delar av långhuset, särskilt längs den norra och södra väggen, fanns fragmentariska rester av obränt trä, som eventuellt kan härröra från golv­plankor. Om så är fallet tillhör det emellertid inte byggnadens äldsta fas, ef­tersom det inte låg i det understa lagret. Det kan också vara rester av nedrasade takdelar. Koret har däremot haft ett stengolv av glest liggande flata gråstenar. En koncentration av tegelstensfragment längs långhusets södra vägg kan också tyda på att kyrkan haft en tegelmurad nisch i denna vägg. På samma sätt vittnar fönsterglas – särskilt i nordöstra hörnet – om en eller flera mindre fönsteröppningar. I ett sökschakt påträffades omkring sju meter söder om ruinen sten­fundamentet till en bogårdsmur som inte var synlig ovan mark före under­sökningen. Vid byg­gandet av denna hade en äldre skelettgrav skadats (hela överkroppen var förstörd), som bland annat av riktningen att döma sannolikt var kristen. Strax väster om ruinen påträffades dessutom rester av en brandgrav från järnåldern och i en grop under stengolvet i koret hittades ett vikingatida silverhänge tillsammans med en svinbete. Detta kan naturligtvis vara en ren slump, men det är frestande att tolka relationen mellan kyrkan och gropen som en medveten relation. De nedlagda föremålen skulle således kunna vittna om direkt kultplatskon­tinuitet. Fynd Sammalagt tillvaratogs ca 100 fynd vid undersökningen (tab. 1). Dessutom registrerades ca 30 kg ”massfynd”, varav merparten bestod av tegel och kalksten (tab. 2). Såväl i sökschakten som i koret och långhuset hittades ett stort antal spi­kar av järn. Spikarna kan förstås ha använts i många sammanhang, men flera av dem kan ha utgjort kistspikar. Bland det övriga fyndma­terialet kan nämnas ett medeltida silverhänge, beslag av koppar samt spikar och nitar av järn. Ovanliga fynd är två ca 3 centimeter stora, liksidiga järn­kors som möjligen varit nedlagda i en grav. De har stora likheter med ett järnkors som infogat i en täljstenssten påträffats i en 1200-talsgrav i Ulstad i Gudbrandsdalen, som i sin tur närmast kan jämföras med de särskilt i Norge förekommande blykorsen från äldre medeltid.29 I svenskt material kan fynden jämföras med ett kors från en märklig grav daterad 29 Grieg 1933 s. 392ff; Ekre et al. 1994 s. 96.

Tabell 1. Antalet fynd från undersökningarna vid Kvissle kapell fördelade på materialkategorier.

Tabell 2. ”Massfynd” från undersökningarna av Kvissle kapell (vikt i gram). Material

Material

Långhus

Kor

Schakt

Lösfynd

Totalt

Silver Brons/ koppar Järn

6

2

-

-

8

Brända ben

3

3

-

-

6

Obrända ben

37

11

16

-

64

Keramik

1

-

-

2

3

Glas

13

-

3

-

16

Bärnsten

1

-

-

-

1

Flinta

1

3

4

-

8

Övrig sten Summa

1

-

-

-

1

63

19

23

2

107

30 G. Andersson 1998 s. 194 f. 31 Keramiken från Kvissle har analyserats av Magnus Elfwendahl (Elfwendahl & Grundberg 2000).

Kor

Schakt

Totalt

-

5

245

250

125

578

895

1598

Slagg/sintrad lera

-

-

17

17

Kalksten

-

-

6982

6982

20954

-

46

21000

Tegel Bränd lera Summa

-

-

1

1

21079

583

8186

29848

Tabell 3. Myntfynd från Kvissle kapell. Typ

till omkring 1100 på Valstagravfältet i Norrsunda, Uppland.30 Delar av ett keramikkärl av stengods med grön utvändig blyglasyr tillvaratogs i kapellruinen. Kärlet tillhör 1400-talet och är tillverkat i tyska Siegburg, men sannolikt glaserat i Flandern. I åkermarken runt kapellet har dessutom stengodsskärvor från 1500-talets mitt, sannolikt från Köln, samt 1600-talets Raeren eller Aachen tillvaratagits.31 Vid utgrävningarna 1930 påträf­fades tre medeltida mynt in­nanför murarna i Kvissle kapell och ytterligare närmare sextio sådana hittades i sockenkyrkan vid Njurundabommen. Tyvärr blandade man dock ihop dessa myntfynd med varan­dra, vilket innebär att vi inte vet med säkerhet vilka mynten från just kapell­ruinen var. Likaså saknas dokumentation från undersök­ningen i Kvissle, som möjligen hade kunnat bidra till tolkningen av anlägg­ningens datering och funktion. Flera myntfynd från de nya undersökningarna visar dock att kyrkan har använts åt­minstone fram till reformationen (tab. 3). I långhuset hittades nämligen fyra sven­ska 1400-talsbrakteater i anslutning till altarfundamentet, varav två slagits så sent som ca 1470-1500. I koret, däre­mot, påträffades signifikativt nog en­dast ett gotländskt mynt från 1200talets mitt eller första hälft. Intressant är för övrigt det G-skillingmynt från 1827 som framkom vid undersökningen. Kanske härrör det från Nils Johan Ekdahls besök på platsen i samband med hans antikvariska resa året därpå? I nordöstra delen av långhuset fanns som redan nämnts skärvor av medeltida glas som tillhört ett fönster i kyrkan. Inga målningar har iakttagits på dessa av glaspest kraftigt påverkade skärvor. Från yngre järnålder, det vill säga perioden före kyrkans uppförande, härrör sannolikt ett par glas-

Långhus

Beskrivning

Datering

BM KrH YIIIe

Brakteat med krönt huvud

Ca 1470-1500

BM KrH YIIc

Brakteat med krönt huvud

Ca 1410-

BM KrH YIIIe

Brakteat med krönt huvud

Ca 1470-1500

BM KrA YIIa

Brakteat med krönt A

Ca 1430-70-

LL XXI-XXII

Ensidig penning (Gotland)

1210/20-1260/70

?

½-mynt, obestämt

Medeltid

-

¼-skilling (Carl XIV)

1827

Bestämning: Monica Golabiewski Lannby, KMK; Leif Grundberg pärlor som hit­tades i (eller under) långhuset, liksom ett antal eld­slagningsflin­tor och ett bryne. Det sistnämnda är tillverkat av finkornig kvartsfyllit och kommer från ett brynstensbrott i Eidsborg i norska Telemark.32 Till järnåldern hör också en tresegmenterad guldfoliepärla som låg invid skelettet i schakt 1 och en ringformad blå glaspärla som härrör från resterna av en brandgrav i sökschaktet väs­ter om ruinen. Ytterligare tre pärlor hittades vid undersökningen, varav en polykrom pärla från långhuset möjligen tillhör 1000- eller 1100-talet. Samtliga pärlor bör tillhöra vikingatid eller äldsta medeltid (tab. 4).33 Det märkligaste fyndet gjordes i gropen mitt under den lilla golvytan i koret, ett silverhänge med filigran och gra­nulation med volutmönster (fig. 9), som – genom jämförelser med fyndmaterial från Birka – med säkerhet kan hänföras till 900-talet. Den speciella typen med tre voluter är särskilt vanlig i Sverige, där sjutton sådana har påträffats, förutom i Birka i synnerhet på Öland och Gotland. Ett exemplar har även hittats i Hälsingland, men Kvisslefyndet är det nordli­gaste i landet.34 32 Den geologiska bestämningen har gjorts av Peter Kresten (1999a). 33 För synpunkter på pärlorna och deras datering tackas Björn Ambrosiani och Mathias Bäck. 34 Duczko 1985 s. 32 ff.

39

Tabell 4. Pärlor från Kvissle kapell. Beskrivning

Material

Färg

Ungefärlig datering

51:3-4

Polykrom, avlångt klotformad

Glas

Blå, gulgrön, vit-röd

Möjl. 10001100-tal

55

Tunnformig, bikonisk perforering

Bärnsten

69

Närmast tunnformig, translucent

Glas

Grön

80:1

Segmenterad (tre)

Guldfolie

Guld

93:1

Ringformad, opak

Glas

Blå

Fyndnr

Trol. 900-talets början

Att flera av de vikingatida fynden från utgrävningarna i Kvissle kan kopplas samman med bebyg­gelse eller gravar på platsen, gör övergångsskedet mellan ett senvi­kingatida och ett ti­dig­kristet gravskick särskilt intressant. Analyser Tre 14C-dateringar har genomförts på benmaterial från Kvissle kapell (fig. 10). Den äldsta dateringen härrör från omrörda ben från en vuxen individ som hittades i långhuset. Efter kalibrering ligger dateringen i intervallet 1030-1160 (med 1σ, motsvarande ca 68% sannolikhet). Huruvida graven anlagts i kyrkan eller innan denna byggts kan inte avgöras. De två andra dateringarna, ett spädbarn som gravlagts i koret sekundärt och en vuxen i schakt 1 som delvis skadats av bogårdsmuren, faller inom tidsperioden 1260-1390 respektive 1280-1390. Några intakta gravar har inte påträffats i ruinen, men den oste­ologiska ana­ly­sen av det spridda benmaterialet från undersökningen visar att ben från minst åtta späd­barn samt en vuxen fanns i koret, ben från ett spädbarn, en ung individ och en vuxen (man) fanns i långhuset samt ben från ett spädbarn, ett barn och två vuxna i schaktet utanför ruinen (tab. 5).35 Sammanlagt påträffades alltså ben från minst sexton individer vid under­sökningen. Spädbarnen i koret har begravts ef­ter att ko­ret övergetts, det framgår av benens relation till korets stengolv. Tydligen har man alltså när triumfbågs­öppningen mu­rades igen, fortsatt att använda koret som gravkammare.

35 Den osteologiska undersökningen har utförts av Barbro Hårding.

40

Figur 9. I en grop under korgolvet i Kvissle hittades ett hängsmycke av silver som tillverkats i filigran- och granulationsteknik. Fyndet kan dateras till 900-talet och har motsvarigheter bland annat från Birka i Mälaren. Foto: Göran Omnell, Örnsköldsviks museum.

Tabell 5. Osteologiskt identifierade individer från Kvissle kapell (1994). Plats Långhuset

Koret

Antal 1

Juvenilis (10-24 år)

1

Adultus (18-44 år)

1

1

Adult (>20 år) Infant (0-1 år), varav 1 ca 1 mån, 2 ca 0 ± 2 mån, 1 ca 9 ± 2 mån Infant (0-1 år) Infans II ca 7 år ± 2 år Maturus (35-64 år)

1

Juvenil, ca 14-15 år

1 1

Grav 1

Analys: Barbro Hårding

Kön

Infant (0-1 år)

1

8 Schakt 1

Ålder

Man

Atmospheric data from Stuiver et al. Radiocarbon40 1041-1083(1998); OxCal v3.3 Bronk Ramsey (1999); cub r4sd:12prob usp[chron]

Kvissle kapell Ua-12061 Spädbarn, koret Ua-12062 Vuxen, schakt 1 Ua-12060 Vuxen, långhuset 1000 e.Kr.

1100 e.Kr.

1200 e.Kr.

1300 e.Kr.

1400 e.Kr.

Figur 10. 14C-dateringar från gravarna vid Kvissle kapell visar att skelettbegravningar har skett på platsen såväl under äldre som yngre medeltid. Dateringarna redovisas kalibrerade med 1 och 2σ (dvs. 68,2% resp. 95,4% sannolikhet).

Kronologi, karaktär och kontakter Myntfynden visar att kyrkan i Kvissle sannolikt varit i bruk åtminstone från 1200-talets mitt till omkring 1500. Andra fynd visar att platsen använts för skelettbegravningar redan under vikingatid och äldsta medeltid. Av allt att döma har också förkristna begravningar och kult förekommit på platsen under vikingatid. Den kyrkliga anknytningen är mycket tydlig på platsen, med såväl kyrkobyggnad och begravningar som föremål knutna till den religiösa sfären. Medan de medeltida mynten vittnar om kontakter med centrala Svealand under äldsta medeltid kan den senmedeltida keramiken knytas till Rhenområdet i Tyskland. Även fynd som brynen från Telemark och silverhänget vittnar om utvecklade nätverk med andra områden. Kulturell och historisk miljö Området kring Nolby och Kvissle vid Ljungans utlopp är ett av Norrlands fornlämningsrikaste områden. På grund av den variationsrika och stora mängden beva­ rade gravar och boplatslämningar från järnåldern – inte minst flera stor­högar – har området klassats som ett riksin­tresse för kulturmiljövården i landet. Kvissle kapell ligger mitt i detta område och bara några kilometer från kapellet ligger ruinen efter den medeltida sockenkyrkan vid Njurundabommen. Undersökningar visar att sockenkyrkan har byggts om i flera etapper och att den äldsta fasen sannolikt kan dateras till 1200-talet. Särskilt viktigt är att kyrkan varit försett med ett västtorn, vilket i Medelpad för övrigt bara är känt från de gamla kyrkorna i Selånger och Skön. Kulturmiljön kring Kvissle och Nolby i Njurunda har många indikationer på centralitet under järnålder och medeltid.36 Förutom gravfälten med stor­ högar från äldre järnåldern – däribland Norrlands 36 Se Blomkvist 1996 s. 89 ff.

största gravhög med en diame­ter på 40 meter – tyder också prästbolets äldre Tunanamn på någon form av central administra­tiv funktion, kanske redan under äldre järnålder.37 Om­rådet låg vid denna tid ypperligt till ur topografisk och kommunika­tions­mässig synvinkel, med goda hamnlägen invid en äldre gren av Ljung­ans ut­lopp. Några hundra meter norr om ruinen, i Nolby, vittnar också en run­sten från 1000-talet med ett kristet kors, den så kallade Burestenen, om en vikinga­tida stor­mannagård. Uppgifter finns för övrigt om ytterligare en runsten i grann­byn Västbo respektive ”Kvissle-mon”.38 Ett spännande tecken på att området under just vikingatiden förefaller ha haft långväga kontakter är en nytolkning av ett runstensfragment från grannkyrkan Attmar uppströms Ljungan. Runforskaren Marit Åhlén menar att allt tyder på att det är en så kallad Ingvarssten, som alltså minner om en person som deltagit i Ingvar den vittfarnes resa i österled ca 1036-1041. Tidigare är 26 runstenar kända som med relativ säkerhet kan knytas till expeditionen, huvudsakligen från nuvarande Södermanland och Uppland. Attmarstenen är den första kända Ingvarsstenen i Norrland.39 Att stormannaintressen funnits i området även un­der me­deltiden framgår med all önskvärd tydlighet av ett brev från 1331, då ärkebi­skopen i Uppsala Olov Björnsson och kungså­ren i ”Stor-Hälsingland”, det vill säga fog­darnas överordnade och kungamaktens ställföreträ­dare i Norrland, Jo­han Ingemarsson, haft ägor – sannolikt på grund av det rika fis­ket i Ljungan – i Kvissles grannby Dingersjö och gården Värsta. Detta är ett av mycket få exempel på att landets absoluta toppskikt haft privata intressen i detta område.40 37 Strid 1993 s. 95 f; Hellberg 1984 s. 138 f. 38 Hellbom 1979 s. 18 f, 62. 39 Åhlén 2006. Om övriga Ingvarsstenar och om Ingvarståget, se senast Mats G. Larsson 1990. 40 Hellbom 1972 s. 43 ff; Blomkvist 1996 s. 90. Värsta är en gård under Dingersjö by, men uppgiften kan även avse byn med samma namn i grannsocken Tuna.

41

I sammanhanget är också ett brev från 1528 av intresse. I detta ger Gustav Vasa en Bengt Jonsson, som sannolikt var fogde i landskapet, tillgång till ett ”Konunga ödhe i Medelpadh i Niurunda Sochn”. Det är sannolikt identiskt med ett område nära Döviksjön som senare kallas Öd, som uppges ha varit ett laxfiske. Tvärs över Ljungan från detta område låg en plats vid namn Kungsholmen.41 Orsaken till områdets betydelse har sannolikt varit just den stra­tegiska place­ringen vid Ljungans utlopp, där älven gör en kraftig krök och där den enda landvägen av någon större betydelse i Norrland korsade älven. I Häl­singelagen från 1300-talets början stadgas att hela landskapet hade ansvar för underhållet av färja eller bro vid den viktiga passagen över Ljungan eller ”Njurundaälven” som den kallades.42 Arkeologen Jan Lundell har till och med framkastat tanken att begreppet Norrstigen ursprungligen åsyftat sträckan norrut från Ljungan och att en av de i Hälsingelagen omnämnda Uppsala öden eller kungsgårdarna i själva verket legat i Njurunda.43 Kontrol­ len över denna ekonomiskt och kommunikativt viktiga älvmynning har hursomhelst uppenbarligen haft en makt­politisk funktion under mycket lång tid. Kvissle kapell – en medeltida egenkyrka i ”stormannamiljö” Undersökningen visar att Kvissle kapell har fungerat som kyrka och begravningsplats under större delen av medeltiden, åtminstone sedan mitten av 1200talet och ända fram till reformationen. När den ursprungligen uppfördes har inte kunnat fastställas med sä­kerhet, men ingenting talar emot att den kan vara en av områdets allra tidi­gaste stenkyrkor från 1100-talet och därmed uppförd redan före sockenbild­ ningen. Genom sina små mått avviker den också från sockenkyrkorna. Huruvida den har före­gåtts av en äldre träkyrka har inte kunnat av­göras genom den begränsade undersökningen. Trots detta indikerar platsen genom den direkta kopplingen mellan kyrka med kristna gravar och förhis­to­riska boplats- och gravlämningar från vikingatiden såväl kultplats- som be­byg­gelse­kontinuitet mellan förkristen och kristen tid. Närheten till sockenkyrkan visar att Kvissle kapell – om de bägge kyrkorna är samtida – har haft en speciell funktion. För detta talar även benämningen ”kapell”, de små dimensio­nerna samt läget invid den gamla Norrstigen på prästbolets mark intill flera stora gravfält från järnåldern. Av allt att döma uppfördes den som en egenkyrka på en stormannagård och 41 MÄU 159; Löfgrén 1931 s. 69. 42 Holmbäck & Wessén 1979 s. 378; Friberg 1951 s. 77, 83. 43 Lundell, muntl. uppgift.

42

hade åtminstone tidvis begravningsrätt. Områdets många tecken på makt och centralitet under skilda perioder gör också Kvissle kapell till ett tydligt exempel på den nära relationen mel­lan religion, makt och manifesta symboler. Att kapellet ligger på prästbolets mark tyder på att såväl byggna­den som marken vid något tillfälle har doterats till prästbolet, det vill säga har skänkts till församlingen eller prästen.44 Uppenbarligen har Kvissle kapell därför upp­förts på privat initiativ i anslutning till den stormannagård – det gamla Tuna? – som av grav­högarna att döma etablerades i området redan under äldre järnålder. Om gården har varit bebodd av samma släkt ända in i medeltid och därigenom symboliserat dess centrala roll i samhället med så­väl storhögar, runsten och egenkyrka må vara osagt. Det förefaller dock som om traditionerna och symbolerna i landskapet har varit viktiga för att hävda en central position. Kopplingen till religionen har varit väsentlig i detta sammanhang. Under den förkristna tiden har kulten utövats lokalt och sambandet mel­lan den religiösa och den världsliga makten har troligen varit starkt. På samma sätt kan Kvissle kapell vara ett uttryck för ett fortsatt hävdande av den lo­kala makten, eftersom en egenkyrka krävde omfattande resurser både att bygga och att bruka. Såsom den kanske första och enda stenbyggnaden i re­gionen i tidig medeltid måste en sådan kyrka dessutom ha haft en imponerande symbo­lisk laddning. Ur den aspekten är Kvissle kapell ett ovanligt tydligt exempel på den nära relationen mel­lan religion och makt under järnålder och medel­tid. Så till vida bär också de historiska skeenden som vi kan avläsa i tradi­tionerna och lämningarna i Kvissleområdet vittnesbörd om den gryende sveastatens och Uppsalakyrkans ökade inflytande i Medelpad under medel­tiden. Den långa raden av traditioner som är knutna till Kvissle kapell vittnar om den betydelse platsen tillskrivits i bygdens historia, dels såsom bygdens första kyrka, dels genom kopplingen till bygdens forntida ”kungar” eller stormän. Traditionerna är kända genom uppteckningar och skrifter alltsedan 1600-talets senare del. Kunskapen om platsen ökade väsentligt när kyrkoruinen uppmärksammades och främgrävdes under 1920-talet på initiativ av folkskolläraren och hembygdsforskaren Emil Löfgrén i Njurunda. Någon fullständig utgrävning av ruinen hade dock inte skett i samband med 1920-talets konservering och nya rön kunde därför göras genom de nya undersökningarna 1994-95. Värnandet om den ovanligt väl sammanhållna kulturmiljön kring Nolby och Kvissle kapell har under lång tid stått i konflikt med viljan att utnyttja om44 Smedberg 1973 s. 176 f.

rådet för vägbyggen och annan exploatering. I dag är dock intresset för kulturmiljön större än någonsin. Området utnyttjas intensivt både som rekreationsoch friluftsområde i allmänhet och av föreningar, skolor och andra med särskilt intresse för medeltid och kulturhistoria. I detta sammanhang har forskningen om Kvissle kapells medeltida historia väckt stort intresse. 6.2 Sankt Olofshamn i Selånger Sankt Olofshamn – kulturmiljön i dag Att helgonet Sankt Olof har haft en stark ställning i Medelpad märks inte minst i trakterna kring Sundsvall och landskapets gamla centrum vid Selångers kyrka. Så heter exempelvis en grundskola i Sundsvall med närmare 400 elever S:t Olofsskolan, Sankt Olofs katolska församling grundades i Sundsvall 1955 och Svenska kyrkans församlingshem i Selånger är döpt till Sankt Olovsgården. Den medeltida kyrkan i Selånger – nu en vackert belägen ruinklenod på kyrkogården som ofta exponeras i bild – var helgad just åt Sankt Olof. Till yttermera visso avbildade Medelpads landskapssigill under senmedeltiden en processions- eller pilgrimsfana med den symboliska Olavsyxan. Inte långt från kyrkan låg dessutom under medeltiden en plats med namnet Sankt Olofshamn. Platsen ligger i Kungsnäs vid Selång­ersfjärdens nu alltmer uppgrundade västra strand, ett par kilometer väster om Sundsvall (fig. 11). Sundsvallsregionen är Norrlands mest tätbefolkade område och många Sundsvallsbor har nära koppling till Selånger. Många har förstås i olika sammanhang varit i Selångers 1700-talskyrka och åtskilliga har anhöriga begravda på kyrkogården där den medeltida kyrkoruinen ligger. Denna kulturmiljö är utpekad som riksintresseområde och under 1990-talet fördes diskussioner om att utse Selångeråns dalgång till nationalstadspark på grund av de stadsnära och värdefulla natur- och kulturmiljöerna. Dalgången är mycket rik på järnålderslämningar och både runstenar och gravhögar – bland andra den stora ”Tingshögen” – finns i direkt anslutning till kyrkomiljön där också landskapets medeltida kungsgård låg. Av Sankt Olofshamn syns dock inga spår. Sankt Olofshamn är känd genom traditioner som upptecknades redan på 1680-talet. På denna plats uppges Olav Haraldsson ha landstigit på sin väg mot Norge och slaget vid Stiklestad där han dog martyrdöden år 1030. Sedermera skall en viktig pilgrimsled ha utgått härifrån och fortsatt längs Ljungans dalgång mot Sankt Olavs grav i Nidaros (Trondheim). Den historiska miljön kring kyrkoruinen i Selånger och traditionerna om Sankt Olof och Sankt Olofshamn har också otaliga gånger lyfts fram i historiska skild-

ringar och beskrivningar av Medelpad och Sundsvallstrakten under 1900-talet, såväl av författare och journalister som av forskare. Traditionerna fick exempelvis ligga till grund för Sundsvallsprofilerna civilingenjör Gösta Gleerups och musikdirektör John Hults musikaliska krönikespel ”Gästabud på Jarlaborg” som uppfördes i Sundsvall 1944 och på Skansen i Stockholm på Olofsdagen 1945. Arkeologen Arvid Enqvist hade då nyligen publicerat traditionerna och de antikvariska källorna om denna och andra fornlämningar i Medelpad. I samband med Trondheims 1000-årsjubileum 1997 fick pilgrimsleden mellan Selånger och Nidarosdomen en viktig roll. Inom projektet Pilgrim 2000 som leddes av Härnösands stift anordnades aktiviteter längs hela pilgrimsleden mellan Selånger och Trondheim. Som ett led i detta pilgrimsprojekt lät Länsmuseet Västernorrland och Länsstyrelsen i Västernorrland göra särskilda skylt- och informationsinsater kring kulturmiljön i Selånger under ledning av konstnären och arkeologen Janne Björkman. Genom att använda flerdimensionella, konstärliga och symboliska uttrycksformer syftade insatserna till att gestalta och skapa sammanhang mellan förr och nu i det historiska landskapet. Till de självklara platserna i sammanhanget hörde Sankt Olofshamn, vars plats i åkern nedanför kyrkoruinen markerades med en fem meter hög vimpelförsedd stång i rostfritt stål. Den utgör ett blickfång från den plats vid ruinen där informationen om hamnen finns. Under hela pilgrimsåret stod Selånger i fokus för olika pilgrimsevenemang. Den traditionella friluftsgudstjänsten vid kyrkoruinen i Selånger och den årliga hembygdsfesten blev upptakt till Härnösands

Figur 11. Sankt Olofshamn ligger vid Kungsnäs i hjärtat av Medelpad vid sockenkyrkan i Selånger. Här finns många tecken som vittnar om centralitet under järnålder och medeltid. Hamnen och den medeltida kyrkoruinen ligger hitom den nuvarande kyrkan från 1700-talet. I äldre tid utgjorde den nu kraftigt uppgrundade Selångersfjärden en bred och skyddande havsvik. Foto: Leif Grundberg.

43

stifts ”Pilgrimsfestival”. Med hjälp av musikgruppen Mousiké från Sundsvall och i närvaro av prominenta gäster från när och fjärran ”återinvigdes” vid denna högtid den 2 juli år 2000 ”Pilgrimsleden S:t Olof” och Sankt Olofshamn. Sankt Olofshamn i tradition, källor och forskning Traditionen berättar alltså att en plats med namnet Sankt Olofshamn skall ha legat i närheten av Selångers kyrka.45 Enligt sägnen skall den ha fått sitt namn av att Olav Ha­raldsson – seder­mera helgonförklarad som Sankt Olof – landstigit här på sin väg mot Trond­ heim och slaget vid Stiklestad år 1030.46 De äldsta uppteckningarna härrör från 1680-talet. I ett brev till Olof Rudbeck i Uppsala den 15 juli 1683 skrev dennes släkting häradshövdingen i Medelpad Erik Teet, som själv var bosatt i Granloholm i Selånger, följande: Många hermelser finnass här och efter S. Olof ifrån Nårie som han effter sigh lembnat wijdh sitt re­sandhe igenom dhette landh, Såsom: 1) wijdh högsta klintten eller backen hartt wijdh Sundzwaldh där gambla stadzkyrckian stått är ett widlyftigt Troienborgh [stenlabyrint] lagt, därest han skall sigh medh sitt fruentimber förlustat och leckt. 2) nedhan för Näfstadh byy på dhess änge haff:r han landstigit sägandhess ”landh för stamb i Jesu nampn” och där opreest ett stoort Kårss medh kåppar öffuerdraget, hwilcket för 40 … [saknad text].47

Kung Olav skall alltså ha rest ett kopparklätt kors i hamnen som skall ha stått kvar ännu fyrtio år innan Teet nedtecknade detta, det vill säga på 1640-talet. Namnet Sankt Olofshamn i Selånger är det nordligaste av flera Sankt Olofs­namn längs den norrländska kusten. Det vittnar om att helgonet har haft stor be­ty­ delse för den medeltida sjö­farten.48 Att Sankt Olofshamn i Se­långer är det nordligaste av dessa namn anses bero på att pilgrimsleden västerut startade just här. Leden har avsatt spår i form av en hel rad Sankt Olofs- eller pilgrimskällor längs vägen genom Medelpad, Jämtland och Tröndelagen, den närmaste i Selångers grannsocken Tuna 15 kilometer från Sankt Olofshamn.

45 De traditioner och antikvariska uppgifter som berör platsen har tidigare behandlats i boken Helgonet i Nidaros. Olavskult och kristnande i Norden (Grundberg 1997b). 46 Enqvist 1943 s. 48 ff; Ahnlund 1948 s. 99. 47 UUB, N 73, p. 74 ff; jfr Enqvist 1943 s. 15, 48, 57. 48 Westerdahl 1989a s. 184.

44

I medeltida skriftliga källor omnämns Sankt Olofshamn endast vid ett till­fälle, i samband med ett landsting på Kungsgården i Selånger år 1519. Vid detta ting, som avhölls i närvaro av underlagmannen Erik Larsson, fogden Nils Varg och de 24 nämndemännen, begärde allmogen ”en fry hwampn i Ste Olaffz hampn wttan ffør selanghers Kyrkia” för köpstadsmän och bönder inom och utom landskapet. Hamnen dömdes också, med hänvisning till skeppmålabalkens edsöresbestämmelse i Magnus Erikssons stadslag, fri för alla som med sina skepp medförde varor som kom landskapet tillgodo.49 I början av 1600-ta­let omnämns platsen som Selångers hamn eller Konungshamn, så bland annat i fogderäkenskaperna. I en förteckning över hamnar i Norrland redovisas”Selångers hamn” som den enda hamnen i Medelpad och i samband med stridigheterna i Jämtland 1611 kvitterar den svenske befälhavaren Baltzar Bäck proviant och materiel i ”Selångers hamn”. År 1620 anklagades vidare Medelpadsfogden Axel Christophersson för att han slagit en bonde ofärdig i ”Konungshamn” när denne protesterade mot fogdens krav att allmogen skulle bekosta utförsel av skatteuppbörden. På landstinget i Selångers prästgård 1626 anklagas vidare fogden Axel Christophersson för användande av felaktigt viktmått i ”konungsboden” 1615 och för överfall på en bonde som krävde upprättelse i ”Selångers hamn” 1616. I likhet med själva kungsgården så förlorade hamnen sin dominerande funktion i samband med Sundsvalls grundläggning vid Selångersfjärdens utlopp på 1620-talet. Ännu 1771 visste dock Abra­ham Hülphers berätta om lämningar efter en stenbrygga som ännu kunde ses ”straxt nedan för Kyrkan” efter ”S:t Olofs hamn, til hwilken i förrtiden många handelsresor skedt”.50 Äldre undersökningar och tolkningar Trots att de fysiska lämningarna efter Sankt Olofshamn inte lokaliserades arkeologiskt förrän under 1990-talet har en rad forskare berört traditionerna och de historiska uppgifterna om platsen. Nils Ahnlund är den historiker som ägnat störst intresse åt Sankt Olofskulten i Norrland. Han publicerade en lång rad artiklar i ämnet i olika sammanhang. Traditionens ”Land för stam i Jesu namn!” som på 1600-talet knöts till Sankt Olofshamn kunde Ahnlund identifiera som en variant av hur Olof i en dansk version av folkvisan manar på det långsamma skeppet Oxen i kappsegling med brodern Harald: ”Fri frem, Oxe, i Jesu Naffn!”. På samma sätt tolkade han det kopparklädda korset som ”ett pilgrimskors, utvisande den 49 MÄU 143; Blomkvist 1996 s. 64. 50 Hülphers 1985 s. 72.

plats, där vallfärden över land skulle begynna”. Ahnlund menar att Sankt Olofshamn var utgångspunkt för den viktigaste transportleden mellan Norge och Sverige under medeltiden och att hamnen mycket väl kan vara tillkommen under vikingatiden.51 Den till Sankt Olofshamn nära knutna medeltida kyrkoruinen i Selånger undersöktes och konserverades 1928-29 under ledning av arkitekten Sten Anjou. Initiativet togs dock av Erik Salvén redan 1924. I sitt förslag till konservering knöt Salvén också an till Sankt Olofshamn nedanför kyrkan, vilken han betraktade som ”ett minne från marknader under äldre tider, då vattenståndet i dessa trakter var betydligt högre än nu”.52 Traditionerna och övriga antikvariska uppgifter om platsen blev lättare tillgängliga när arkeologen Arvid Enqvist 1943 publicerade dem i sin bok om Äldre systematiska inventeringar av Medelpads fornminnen. Redan långt tidigare hade dock författare som Pelle Molin och Olof Högberg knutit an till platsen i olika sammanhang. I Medelpad och Ångermanland. Läsebok för skola och hem 1920 betraktar Högberg Sankt Olofshamn som staden Sundsvalls ”äldsta frö”. Medan historiker som Nils Ahnlund, Lars-Göran Tedebrand och Nils Blomkvist i likhet med Olof Högberg har berört Sankt Olofshamn såsom en föregångare till Sundsvall, har platsen lyfts fram av arkeologen Per Ramqvist såsom en efterföljare till den mäktiga järnåldersgården i Högom.53 Arkeologen Klas-Göran Selinge menar däremot i Västernorrlands förhistoria (1977) att områdets centrala ställning under medeltiden inte har sin bakgrund i områdets bebyggelseutveckling under järnåldern. ”Troligen kan den förklaras genom ortens kommunikationstekniskt centrala läge, som också tagit sig uttryck i handelsplatsen S:t Olofs hamn nedanför Selångers gamla kyrka.” Selinge konstaterar att fynd och dateringar ännu saknades från området, men att det inte förefaller osannolikt ”att handelsorten är det primära och att den judiciella och administrativa centralorten är en följd av denna funktion. Dessa funktioner kan ha tillkommit genom centralt reglerade åtgärder under äldre medeltid”.54 I hembygdsboken Selånger. En sockens historia från 1983 menar även historikern Lars-Göran Tedebrand att Sankt Olofshamn med tillhörande marknad sannolikt är äldre än både kyrkan och kungsgården i Selånger: ”Sin största betydelse har S:t Olofs hamn ändå utan tvivel haft som ett viktigt centrum för 51 Se vidare kap. 14.1 52 ATA, Selånger sn; Cornell & Rappe 1939 s. 272 ff. 53 Rieck-Müller & Högberg 1920 del I s. 65; Ahnlund 1921a; Enqvist 1943; Tedebrand 1983; Blomkvist 1996; Ramqvist 1990, 1992. 54 Selinge 1977 s. 411.

samfärdseln i Medelpad och som etappstation för de långväga förbindelserna efter norrlandskusten samt som marknadsplats. Förmodligen har här legat sjöbodar och marknadsbyggnader för handelsverksamheten.”55 Medeltidshistorikern Nils Blomkvist behandlar Sankt Olofshamn och miljön däromkring i första delen till Sundsvalls historia som utkom 1996. Han påtalar bland annat det märkliga i att man vid 1519 års landsting hänvisade till edsöresbestämmelserna i Magnus Erikssons stadslag när Sankt Olofshamn dömdes till fri hamn: ”Det är såvitt känt en unik regional viljeyttring att ett medeltida ting utnämner en fri köphamn med hänvisning till stadslagen. Händelsen är ett märkligt förebud till Sundsvalls grundning i samma socken 102 år senare.” Däremot menar Blomkvist att Sankt Olofshamns betydelse har övervärderats. Han antar också att beteckningen Kungshamn som omnämns i källorna omkring 1620 inte syftade på Sankt Olofshamn utan på de kronobodar som låg vid mynningen av Sundsvallsfjärden när staden var nygrundad.56 Sankt Olofshamn lokaliserades och undersöktes arkeologiskt först 1993-1995 inom ramen för projektet Centralort i norr. De arkeologiska undersökningarna vid Sankt Olofshamn – frågeställningar, resultat och tolkningar De undersökta lämningarna vid Sankt Olofshamn (Raä 136) ligger i åkermarken nedanför och öster om kyrkoruinen i Selånger, mellan 5 och 12 meter över havet. Ett impediment med röjningssten finns långt ner i åkern och vid detaljinventering av området iakttogs svaga terrängformationer strax ovanför detta som vittnar om mänsklig verksamhet (fig. 12).57 När undersökningarna startades var syftet att med säkerhet lokalisera hamnläget och undersöka eventuella lämningars omfattning, ålder och karaktär. Bebyggelselämningar Inom ett ca 100x100 meter stort om­råde i åkern finns en halvcirkelformad ter­rassering som sanno­likt har ut­gjort den medeltida hamn­kanten. Den övre de­ len ligger i dag ca 5 meter över havet och motsvarar alltså den medeltida strandnivån. I anslutning till denna finns vallar, svackor och för­höjningar som 55 Tedebrand 1983 s. 32, 36, 39. 56 Blomkvist 1996 s. 64, 92, 100. 57 Vid undersökningarna medverkade som arkeolger förutom förf. även Lisette Eriksson, Anna Ekenberg och Ulrika Jönsson samt som grovarbetskraft flera personer via arbetsförmedlingen. Härutöver bidrog bl.a. Sofia Margareta Bergegård med frivilliga insatser vid olika tillfällen.

45

Figur 12. Lämningarna efter Sankt Olofshamn har påträffats i åkermarken strax nedanför den medeltida kyrkoruinen i Selånger. Ovan mark framträder hamnen endast som svaga terrängformationer inom ett ca 100x100 meter stort område. De undersökta bebyggelselämningarna ligger i den inre delen av en halvcirkelformad strandterrass som utgjort hamnläge när vattnet gick ca 5 meter högre än i dag.

förmodas utgöra rester av en pir, vägar och bryggkon­ struktioner. Området brukas fortfarande som åkermark och består således av matjordsprofil med ett 2-3 decimeter tjockt ploglager. Detta möjliggjorde ytfyndsinventering när marken var plöjd och efter kartering av området grävdes ett antal sökschakt (sammanlagt ca 430 m) samt tolv kvadratmeterstora provrutor som täcker området. Härutöver genomfördes markkemiska undersökningar. Med utgångspunkt från detta utvaldes två områden för närmare utgrävningar, ett i det centrala ”hamnområdet” (yta A) och ett närmare kyrkan (yta B). Sammanlagt undersöktes 383 m2 inom yta A, 150 m2 inom yta B. Över hela hamnområdet i åkermarken låg stora mängder upplöjd kalksten. Denna visade sig härröra från anläggningar som använts i samband med en ganska omfattande kalkbruksproduktion på plat­sen. Bland annat undersöktes resterna efter en kalkmila i åkerns övre del. Inom yta A undersöktes förutom kalkstenslämningarna delar av flera byggnader och stenläggningar (fig. 13). Ett av husen (hus 1), som låg pa­rallellt med och alldeles intill strandkanten, var ca 9x6 meter stort. Det innehöll ett stort spisröse och har uppenbarligen fungerat som bostadshus. Omedelbart nedanför detta hus låg ytterligare två hus som tycks vara yngre och något mindre än det förstnämnda. Dessa har dock inte undersökts närmare. Ett antal undersökta mindre stolphål verkar vara rester efter en hägnad som leder rätt ner mot hamnens mitt. I linje sammanfaller de med den hålvägsliknande svacka i åkermarken, som lö­per från åker­

46

Figur 13. Vid utgrävningarna i Sankt Olofshamn har lämningar efter flera hus från 1300-talet påträffats. Intill husen framkom även lämningar efter en omfattande kalkproduktion som kanske var centraliserad till kungsgården. Foto: Leif Grundberg.

kanten vid kyrkogården i riktning mot impedimentet strax nedanför hamnbe­byggelsen. Kanske är detta spår efter en väg mellan kungsgården och hamnen.

Tabell 6. Antalet fynd från undersökningarna vid Sankt Olofshamn fördelade på materialkategorier.

Tabell 7. ”Massfynd” från undersökningarna av Sankt Olofshamn.

Fynd Antalet fynd från Sankt Olofshamn uppgår till 592 nummer (tab. 6). Därtill kommer ca 169 kg ”massmaterial”, varav merparten (ca 160 kg) utgörs av kalksten (tab. 7). Två mynt hittades i anslutning till hus 1 (tab. 8). De är bägge slagna under Magnus Erikssons tid ca 1340-1354 och har ett folkungalejon på åtsidan och tre motställda kronor på frånsidan (LL XXVII). Det ena myntet går ej att typbestämma närmare, medan det andra har bokstaven B på frånsidan (LL XXVII:2). Typen anses ha präglats i Örebro, möjligen i början av perioden. I Medelpad har tidigare tre bestämbara mynt av samma grupp hittats tidigare, vilka dock alla tillhör andra typer.58 Eftersom mynt från detta skede var i bruk ända in i 1400-talet behöver mynten inte nödvändigtvis ha deponerats i Selånger redan under Magnus Erikssons tid. Härutöver hittades i en provruta i åkermarkens ploglager en ettöring präglad i Stockholm under Karl XI 1685. Keramikfynden från Sankt Olofshamn omfattar 187 skärvor av flera olika typer (tab. 9). De medeltida skärvorna härrör i synnerhet från yta A, men i ploglagret tillvaratogs inom hela området keramik som sträcker sig in i nutid. De äldsta fynden består av delar från flera kannor av protostengods och så kallat nästan stengods från Siegburg i Rhenlandet, daterat till perioden 1250-1300. Bland de övriga medeltida fynden finns skärvor från äldre blyglaserat lergods och nästan stengods från 1200-1400-tal. Som lösfynd finns också skärvor som täcker en tidsperiod från ca 1600 och ända in i 1900-talet.59

Material

Vikt (g)

Material

Antal

Silver

2

Brända ben

65

Brons/koppar

8

Obrända ben

743

Bly

2

Slagg/sintrad lera

Järn

272

Kalksten

Keramik

165

Tegel

4400

Flinta

24

Bränd lera

2417

Övrig sten

4

Piplera

11

Glas

104

Summa

592

Summa

1555 159687

168867

Tabell 9. Keramikskärvor från Sankt Olofshamn fördelade på godstyp. Antal skärvor

Godstyp Äldre blyglaserat lergods

2

Lergods av Werra-typ

1

Yngre rödgods

60

Ljust lergods

1

Protostengods

8

Stengods

20

Tennglaserat lergods

7

Flintgods

80

Porslin

8

Summa

187

Analys: Magnus Elfwendahl

Tabell 8. Myntfynd från Sankt Olofshamn. Typ

Beskrivning

Myntherre

Präglingsort

Datering

LL XXVII:2

Penning med lejon)(tre kronor, B

Magnus Eriksson

Örebro?

ca 1340-54

LLXXVII

Penning med lejon)(tre kronor

Magnus Eriksson

?

Ca 1340-54

-

1 öre

Karl XI

Stockholm

1685

Bestämning: Monica Golabiewski Lannby, KMK 58 B. Larsson 1995 s. 8, tab. 1 59 Keramikfynden från Sankt Olofshamn har analyserats av Magnus Elfwendahl (1998b; Elfwendahl & Grundberg 2000).

47

Bland andra fynd som vittnar om handels­kontakter och hög social och ekono­misk nivå kan en sölja, ett bokbe­slag och en pincett av brons nämnas. Till den religiösa sfären hör några pärlor av bärnsten som troligen har tillhört ett radband (rosenkrans). Sammanlagt tillvaratogs ca 300 järnfö­remål vid utgrävningarna, va­rav merparten bestod av spik, hästskosöm och nitar. En hästsko av typen toffelsko (”spansk hästsko”) med sömränna kan dateras till 1300-talet och samma datering har ett bultlås. En mungiga av järn hittades också i området. Dessa blev vanliga i Skandinavien först under 1300-talet i städer och borgar.60 En välbevarad 26 centimeter lång kniv är av en typ med platt skaft och järnnitar för handtaget. Dessa uppträder först under slutet av 1200-talet och är vanliga under 1300-talet.61 En del av fynden, såsom en jaktpilspets och en ljusterspets av järn, vittnar om jakt. Utanför husen fanns inom yta A enstaka bitar järnslagg, bland annat med hål efter ett bläs­ termunstycke, som antyder att smidesverksamhet och annan metallbe­ar­betning kan ha förekommit i närheten. Flera brynen har hittats i hamnområdet, varav tre av ljus muskovitskiffer (som inte förekommer inom regionen) möjligen har hämtats från ett brynstensbrott i Västanå i Skåne. Ett fjärde bryne är tillverkat av fyllit och härrör från urberget eller från fjällkedjan.62 De fynd som säkert kan dateras till tiden efter ca 1500 har alla påträffats som lösfynd i åker­marken.

Analyser Sex 14C-ana­lyser har gjorts på material från Sankt Olofshamn (fig. 14). Den äldsta dateringen som indikerar verksam­het under 1200-talets mitt el­ler andra hälft härrör från kalkmilan inom yta B strax nedanför kyrkoruinen, ca 70 meter ovanför hamnområdet. Fyra anläggningar från själva hamnbebyggelsen (inkl. hus 1 och 2) ger en ganska samstämmig datering till 1300-talet (eller sent 1200-tal), medan ett enstaka prov från hus 3 med säkerhet ligger efter år 1400. Det sist­nämnda kommer från ett hus som ligger i direkt anslutning till ett äldre hus och som sannolikt avlöst detta. Markkemiska undersökningar i form av fosfatoch glödförlustanalys samt mätning av magnetisk susceptibilitet och resistivitet visar att höga värden i allmänhet finns ovanför 5-metersnivån över havet.63 De koncentrerar sig dels i anslutning till hamnområdet (yta A), dels till området omkring yta B högst upp i åkermarken nedanför kyrkoruinen. I samband med undersökningarna genomfördes en pollenanalys i den närbelägna Bergsåkerstjärnen. Fyra 14C-dateringar visar dock att sedimentet var alltför omrört för att kunna tolkas. Anledningen kan vara att kraftiga vårflöden i Selångersån orsakat inflöden av yngre sediment eller att mänsklig aktivitet såsom byggande av bryggor eller linrötningsanläggningar. Av analysen framgår dock med säkerhet att odling av korn, råg och lin har förekommit i regionen under medeltiden. Ett daterat kapselfragment av lin indikerar att rötning har förekommit i tjärnen under senmedeltiden.64

Atmospheric data from Stuiver et al. Radiocarbon40 1041-1083(1998); OxCal v3.3 Bronk Ramsey (1999); cub r4sd:12prob usp[chron]

Sankt Olofs hamn Beta 97885 Härd hus 3 Beta 97886 Stolphål A38 Beta 97884 Härd hus 2 Beta 71834 Kalkmila yta A Beta 97883 Härd hus 1 Beta 71833 Kalkmila yta B 1000 e.Kr.

1200 e.Kr.

1400 e.Kr.

1600 e.Kr.

Figur 14. 14C-dateringarna från Sankt Olofshamn har en tonvikt på 1200- och 1300-talen. 60 Liebgott 1979 s. 122 f. 61 Liebgott 1979 s. 121. 62 Den geologiska bestämningen har utförts av Peter Kresten (1999a).

48

63 De markkemiska undersökningarna har genomförts av Roger Engelmark och Johan Linderholm, Umeå universitet. 64 Pollenanalysen genomfördes av Jan-Erik Wallin (1997).

Makrofossilanalysen visar att mängden förkolnat frömaterial var litet, men från husområdet inom yta A har brödsäd i form av korn samt ogräs (pilört och våtarv) och ängsväxter (smörblomma) identifierats.65 Benmaterialet vi­sar att man både slaktat och ätit de vanliga husdju­ren nöt, svin och får eller get på platsen.66 Svin och nöt har sannolikt hållits på platsen, medan får- eller getkött och en mindre mängd nötkött har förts till platsen. Anmärkningsvärt är framför allt inslaget av älgben och den relativt stora andelen ben av nöt. Mindre vanligt i medeltida boplatsmaterial är förekomsten av ben från tamhöns, häst och hund. Trots vattensållning från några rutor är fisk endast representerad av några få ben från gädda. Älg och hare har förmodligen förts som hela jaktbyten till platsen. De vilda fåglarna har identifierats till småskrake och en obestämd andfågel. Kronologi, karaktär och kontakter Föremål och analyser visar att platsen sannolikt tagits i bruk under 1200-talets mitt eller andra hälft. Tyngdpunkten ligger i 1300-talet, men även 1400talet är representerat med huslämningar. Några in­ takta lämningar från tiden efter 1400-talet har inte påträffats, antingen bero­ende på att de förstörts av plogen, haft en enklare karaktär eller att de legat en bit ifrån de undersökta ytorna. Inte heller har några spår efter bebyggelse före 1200-talets mitt kunnat säkerställas i åkermarken. Lösfynden vittnar emellertid om att området har använts i någon mån även efter medeltiden. Både föremål och ben vittnar om älg-, småviltsoch sjöfågeljakt samt fiske. Möjligen har också smide förekommit på platsen. Merparten av fyndmaterialet har dock urban karaktär och antyder en hög social och ekonomisk nivå med långväga kontakter. Det är uppenbart att hamnen har fungerat som en mötesplats. Om musik och nöjen vittnar fyndet av en mungiga. Keramik från kontinenten och andra importerade varor visar i likhet med mynten att varutransaktioner har förekommit på platsen. Tre av brynena härrör möjligen från ett stenbrott i Skåne. Verksamheten tycks dock ha dominerats av en omfattande kalkproduktion som kan kopplas till kyrkobyggande. Råmaterial för denna produktion har skeppats till platsen, sannolikt från södra delen av Bottenhavet. Anknytningen till den närbelägna kyrkomiljön kan anas på flera sätt – exempelvis bokbeslag och radbandspärlor – och dit leder också den hålväg som finns i området. 65 Makrofossilanalysen genomfördes av Björn Oscarsson (1995). 66 Den osteologiska analysen från Sankt Olofshamn har utförts av Barbro Hårding (1996b).

Kulturell och historisk miljö En hel rad företeelser visar att just området kring Sankt Olofshamn har haft en central roll i Medelpad under mycket lång tid.67 Selånger är så­ledes rik på fornläm­ningar och en be­byggelsekoncen­tration under järnål­dern indikeras av grav­fält, runstenar och ortnamn. Vid Selångers­fjärdens utlopp ligger det stora Högomgravfältet med fyn­drika storhögar och bebyggelse­lämningar från äl­dre järnålder som har satts i samband med ett norrländskt ”småkungadöme”.68 Inom Kungsnäs och prästbolets ägor invid Selånger gamla kyrka finns likaledes rester efter ytter­ligare en storhög, den ovannämnda ”Tingshögen”. Intill denna finns också ett järnåldersgravfält och delvis undersökta boplatslämningar från folkvandringstid. Två av Medelpads 18 kända run­stenar från 1000-talet har vi­dare fun­nits vid gamla kyrkan, varav den ena är för­svun­nen sedan 1700-talet och fragment av den andra numera är uppställd utan­för kyrkoru­inen.69 Runstenarna och deras koppling till kyrk­platsen kan sättas i samband med ett be­gynnande kristet inflytande i områ­det under vi­kingatiden, vilket är särskilt intressant med tanke på den för­kristna, centra­liserade religionsutövning som indikeras av namnet på grannbyn Hov.70 Företeel­serna vittnar med andra ord om någon form av kultplatskonti­nuitet i området. Möjligen syftar även själva landskapsnamnet Medelpad på Se­långersfjärdens strandterräng just vid Kungsnäs.71 Här finns dessutom ruinen efter den gamla socken­ kyrkan (övergiven under 1700-talets andra hälft), som är speciell genom att den har haft ett se­kun­därt torn i väster. Västtornskyrkor före­faller i an­dra delar av landet vara särskilt vanliga i anslutning till kungsgårdar, tings­platser och stor­manna­säten.72 De enda medel­tida kyrkorna som haft torn i Me­delpad är de i Se­l­­ånger, Njurunda och Skön, vilket vittnar om dessa platsers sta­tus och bety­delse. I Hälsingelagen omnämns i konung­abalken ”Näs i Selånger” som ett av Norrlands sex Uppsala öd. I ett brev daterat den 7 mars 1314 utlovade invånarna i Medel­pads prosteri att i fortsättningen varje år leve­ rera den så kallade Sankt Olofsgär­den till dom­kyrkan i Uppsala på vårtinget vid Husaby i Selånger – ”apud husaby pa­rochie silangger in vere dic­tum vaerthing”. Detta Husaby eller Näs i Selånger heter i dag Kungsnäs och ligger i direkt anslutning till prästbo­let och den medeltida kyr­kan. 67 Ahnlund 1921a s. 12 ff; Tedebrand 1983; Blomkvist 1996 s. 91 f; Grundberg 1996c, 1997c. 68 Ramqvist 1990, 1992. 69 Hellbom 1979. 70 Brink 1990b s. 467. 71 Edlund 1996 s. 62 f. 72 Bonnier 1995 s. 113.

49

Särskilt viktigt för tolkningen av områdets centrala roll är dessutom att själva huvudexemplaret av Hälsing­elagen, som omfattade hela det dåvarande Norrland, un­der 1300-talet för­vara­des i Selång­ers kyrka.73 Detta framgår av ett brev av den 7 oktober 1374, då underlagmannen i Medelpad, Henrik Djäkne, förevi­sade detta exemplar för ärkebiskop Birger Gre­gersson som var i färd med att utreda gränserna mellan Sverige och Norge. Enligt samma brev förvara­ des lagbo­ken fastkedjad i kyrkans väggar med 4 1/2 aln långa järn­ked­jor. Av de kända medeltida breven vet vi att kungsgården i Selånger var ju­diciellt centrum i Medelpad ännu under senmedeltiden och att landsting av­hölls där åtminstone 1483 och 1519. Vid tiden för 1519 års landsting an­vände landskapet Medelpad troligen det si­gill som är känt från större delen av 1500-ta­let. ­Till skillnad från det äldsta kända sigillet från 1300-talet, som är ett bokstavssigill med ett stiliserat M som mittfigur, är detta ett bildsigill som framhäver landskapets koppling till Sankt Olofskulten. Landskapssigillet återger nämligen, för att tala med Nils Ahn­lund, ”en vajande fana, ett processions- el­ler pilgrimsstandar, som bär Sankt Olofs sinnebild, yxan”. Detta sigill var i bruk till omkring år 1600, då det ersat­tes av sigillbilder som återger två ström­mar med motställda fiskar. Den vajande fa­nan återkom dock på 1700-talet i ett senare och enklare landskapssi­gill där yxan har ersatts av två strömmar och stjärnor, medan fan­stången krönts med ett kors. Avsaknaden av andra källor som nämner Sankt Olofshamn än 1519 års brev har föranlett att platsens centrala roll har ifråga­satts.74 Av undersökningen att döma har den dock haft en betydande ställning i synnerhet under 1300-talet. Skriftliga källor visar emellertid att Medelpad ur för­valtningssynpunkt 1398 delades mitt itu mellan Styres­holms och Faxe­holms fogdeborgar som bägge ligger utanför landskapet. Under förra hälften av 1400-talet ut­gjorde Medelpad däremot en egen förlä­ning.75 När Sundsvall grundades 1621 övertog staden rollen som fog­deresi­dens, men gården var kvar i kro­nans ägo – om än bortarren­derad och förlä­nad – i ytterligare hundra år. 1721 brändes den ner under ryssarnas härj­ningar längs Norrlandskusten och två år senare såldes kronogodset defini­tivt. Vid Abraham Hülphers besök i Kungsnäs 1758 antecknade han att ”lemningar av stensättning” syntes efter kungsgården, men var dessa låg framgår inte.76 Med hjälp av historiskt kartmaterial från 1700-talet (Kungsnäs 73 74 75 76

50

Hellbom 1972 s. 54 ff. Blomkvist 1996 s. 100 f. Fritz 1973 s. 56. Hülphers 1978 s. 152.

kartlades tidigast 1765) kan emel­ler­tid platsen pekas ut med ganska stor noggrannhet. Av historiska kartö­ver­lägg framgår hur fastigheten Kungs­näs i äldre tider i öster gränsat mot prästbolet ”Lill-Hällom” och i väs­ter mot Nävsta.77 På kartorna finns en stor ägofigur under nr 1 som kallas för ”Hästhagen” och som inte fick delas. Denna plats har också en hus-symbol som är betydligt större än de övriga gårdarna. Utan tvekan är det detta som är stamfastigheten och alltså platsen för den ur­sprungliga kungs­gården. Gårdstomten – som fortfarande är bebyggd – lig­ger i den västra delen av dagens by mellan den gamla byvägen och den nu­varande landsvägen. Kungsgårdens placering invid den västra bygränsen visar att byn med all sannolikhet har avsöndrats ifrån grannbyn Nävsta, vars gårdstomt har en märklig placering invid byns östra gräns. I samband med en utvidgning av kyrkogården i Selånger genomfördes en arkeologisk undersökning av ett område väster om kyrkoruinen och ”Tingshögen” 2001. Förutom järnålderslämningar påträffades bland annat en ovanligt välbevarad tegelugn med tillhörande anläggningar från 1600-/1700-talen. Områdets industriella karaktär har därmed förstärkts ytterligare.78 Med tanke på kalkstensförekomsten vid Sankt Olofshamn är ett vrakfynd som gjordes vid Åkroken i Selångersån i Sundsvall 1994 av intresse. I det ca 14 meter långa och intill 5 meter breda klinkbyggda skeppet påträffades klumpar av obränd kalksten. En dendrokronologisk datering visar att virke från vraket är avverkat 1571±2 år.79 Eftersom skeppet därmed härrör från tiden femtio år före Sundsvalls grundande är det inte omöjligt att Sankt Olofshamn varit fartygets destination eller hemmahamn. Sankt Olofshamn – en medeltida kungsgårdshamn Den medeltida miljön kring Sankt Olofshamn i Selånger framstår som en inte­gre­rad hel­het med kyrka, kungsgård, tingsplats och hamn som viktigaste be­ ståndsdelar (fig. 15). Området har under en mycket lång tidsperiod spelat en cen­tral roll i Medel­pads samhällsutveckling. Dess betydelse och funktion har emeller­tid varierat väsent­ligt under århundradenas lopp, och platsen har både sam­verkat med och mot­ verkat andra centralortsbildningar. Om aktiviteterna i hamnen verkligen spe­glar kungs­gårdens verk­sam­het, 77 Kartöverläggen har upprättats av Anita Jonsson för det s.k. GAD-projektet. Materialet har även bearbetats i en D-uppsats i arkeologi vid Umeå universitet av Anna Ekenberg (1997). 78 Strucke & Bäck 2003. 79 S. Jansson 1994; M. Holmqvist 2000; Vikdahl & Högberg 1999; N. Eriksson 2006.

vilket vi har all anledning att tro, så verkar Kungsnäs ha haft sin stor­hets­tid just under 1300-talet, det vill säga då Näs i Selånger nämns i Hälsingela­gen och det svenska riket konsoliderades under Magnus Erikssons rege­ringstid. Med en betydande hamn kan platsen också sättas in i ett historiskt och maktpoli­tiskt sammanhang då det bottniska handelstvånget tillkom vid 1300-talets mitt, som ett försök från centralmakten att kontrollera han­deln med de re­sursrika områdena i Norrland.80 Många fogdar har dock bott på kungsgården se­dan dess och åtskilliga landsting har samlats för att här avgöra landskapets ge­mensamma angelä­genheter. Kungsgårdsetableringen i Selånger förefaller tidigast har skett under 1200-talets slut eller 1300-talets början. Då anlades bebyggelsen i hamnen, kyr­kan fick sitt västtorn och den nyskrivna Hälsingelagen kedjades fast i kyrkans väggar. Tidpunkten stämmer även väl överens med de slutsatser som Mats Mogren dragit vad gäller några av de andra kungsgår­darna längs Norrlandskusten. Uppenbarligen är det först vid denna tid som embryot till en svensk statsmakt får möjligheter och resurser att hävda sin över­höghet genom en lokal närvaro i området. Att dessa nya maktcen­tra etablerades i gamla centralbygder skall själv­fallet ses som en med­veten poli­tisk markering. I denna situation av maktpolitiska strävanden har Sankt Olofs omåttliga popula­ritet i de breda lagren uppenbarligen spelat en väsentlig roll. Hans namn har kunnat utnyttjas såväl ur kyrklig som världslig synvinkel. Berättelserna om Sankt Olofs besök

i Selånger måste ha haft ett symboliskt värde som överheten inte var sen att utnyttja på olika sätt. Genom att agera i helgonkonungens namn legitimerades verksamheterna på platsen och det välvalda området fick en naturlig roll som centralort och knutpunkt för såväl religiösa som ekono­miska aktiviteter. Under 1200- och 1300-talen tycks kalkproduktion ha varit en viktig verksamhet i anslutning till hamnen. Möjligen var produktionen centraliserad under kyrkans eller kungsgårdens inflytande. Utgrävningen vi­sar att byggnader i hamnområ­det använts även i början av 1400-talet. Om hamnen varit i bruk ännu vid tiden för Sankt Olofshamns fridlysning på landstinget 1519 är svårt att avgöra. De en­staka skärvorna 1500-talskera­mik som hittats i åkern indikerar visserligen aktivitet i området, men själva hamnplatsen kan naturligtvis ha flyttats ett stycke, ändrat karaktär el­ler helt förlorat sin betydelse. Att Kungs­gården fortfarande var landskapets centrala mötesplats framgår dock av att fogden Lasse Andersson höll landsting på platsen 1483.81 Sankt Olofshamn har hursomhelst under lång tid utgjort en viktig plats för Medelpads utveckling. Även i senare tid har Sankt Olofshamn och Kungsgården spelat en roll i historieskrivningen som en central plats i den norrländska historien. Traditionerna om Sankt Olofs besök på platsen dokumenterades redan på 1680-talet och de landskapssigill som användes i Medelpad under 1500- och 1700-talen anspelar på helgonets roll i landskapets historia. Sankt Olofsforskningen har också varit betydande under 1900talet. För uppmärksamheten och kännedomen om traditionerna knutna till Selånger och Sankt Olofshamn blev särskilt arkeologen och museimannen Arvid Enqvist viktig. Det är dock först i samband med de nu aktuella undersökningarna 1993-95 som arkeologiska utgrävningar genomförts i hamnområdet och medeltida bebyggelselämningar påträffats. Särskild uppmärksamhet har platsen fått under de senaste årens ökade intresse för och aktiviteter kring de medeltida pilgrimslederna. Selånger har utgjort utgångspunkt för den så kallade Sankt Olofsleden till Trondheim. Intresset för kunskapen och forskningen om Sankt Olofshamn har varit stort i detta sammanhang.

Figur 15. Kanske kan Kungsnäs i Selånger och Sankt Olofshamn ha sett ut ungefär så här omkring år 1300. Till vänster syns kungsgården och den stora tingshögen. Vid den romanska kyrkan nedanför prästgården pågår byggandet av ett torn i kyrkans västra del och i hamnen bränner man kalk som transporterats till platsen från södra Bottenhavsområdet. Teckning: Lars Högberg. 80 Friberg 1983; Mogren 1996 s. 145; Grundberg 1996b s. 27.

81 MÄU 92.

51

6.3 Styresholm och ”Pukeborg” i Torsåker Styresholm och ”Pukeborg” – kulturmiljön i dag Sommaren 1999 öppnades ”Sveriges första centrum för levande medeltid” – Styresholms medeltidscentrum – vid Hola folkhögskola i Prästmon i Ångermanland. Satsningen var en av många konsekvenser av Styresholmsprojektet, som med Länsmuseet Västernorrland och Hola folkhögskola i spetsen tagit sin utgångspunkt i de medeltida borglämningarna vid Ångermanälvens strand i Torsåkers socken (fig. 16). Alltsedan folkhögskolan grundades av Johan Sandler 1896 har det historiska landskapet och lämningarna efter den medeltida fogdeborgen Styresholm, som praktiskt taget finns in på knutarna, haft en nära koppling till skolan såväl fysiskt som mentalt. Än i dag bär en av skolbyggnaderna som uppfördes vid sekelskiftet 1900 sitt ursprungliga namn ”Styresholm”. Styresholms borg ligger i det industrihistoriskt präglade Ådalen, ca 15 kilometer norr om Kramfors. Borglämningarna och den medeltida historien har haft en stark symbolisk betydelse för den tidvis krisdrabbade bygden. Detta har yttrat sig i alltifrån flammande frihetstal under 1930-talet till riddartorneringar, medeltidsmarknader och kyrkokonserter med medeltida musik på 1990-talet. Styresholmsprojektets folkhögskolekurser i arkeologi och medeltidshistoria har under en tioårsperiod blivit något av ett kulturellt forum för bygden som har avknoppat

en hel rad aktiviteter där lokala initiativ och engagemang fått sitt utlopp. Inspirerad av den historiska miljön och den pågående forskningen skrev författaren Gunnar Rydström en teaterpjäs om ”Stormningen av Styresholm” som baserades på de dramatiska sägnerna om platsen. Arbetet med denna amatörteaterföreställningen, som varje sommar mellan 1991 och 1999 sattes upp av Föreningen Styresholmsspelet i anslutning till borglämningarna, engagerade hundratals ortsbor i olika sysslor under en stor del av året. Som ett led i arbetet anordnades studiecirklar i medeltidsämnen och arbetsgrupper bildades för att studera och tillverka medeltida kläder och vapen, laga medeltida mat, baka bröd med mera. Till de större projekten hörde rekonstruktionen av ett fullskaligt medeltida skepp och en medeltida kastmaskin (blida) som kom att användas såväl i föreställningarna som i särskilda arrangemang. Den medeltida historien och forskningen har också uppmärksammats av media såväl lokalt som nationellt genom tidningsreportage och TV-program. Det historiska intresset i bygden har således varit stort, men alla har inte accepterat den vetenskapliga tolkningen som slagit fast att borglämningarna, som i dag ligger i Torsåkers socken, är rester av det gamla Styresholm. Några lokalforskare i grannsocknen Styrnäs på andra sidan älven har ihärdigt hållit fast vid den gamla tolkningen att Styresholm legat på ”deras” sida. Där låg nämligen fram till 1850 Styrnäs torn-

Figur 16. Styresholm i Torsåker låg under medeltiden i ett centralt bebyggelseområde på en ö mitt i Ångermanälven nära mynningen i Bottenhavet. Borgkullarna ses vid stranden till höger, Styrnäs kyrka på andra sidan älven och till vänster Hola folkhögskola. ”Pukeborg” ligger hitom det röda huset till vänster. Foto: Leif Grundberg.

52

försedda medeltida stenkyrka – en ”försvarskyrka” med äldre terminologi – som man hävdar har varit det riktiga Styresholm. Medeltidscentret ”Styresholm – Medeltid vid Ångermanälven” tillkom med Hola folkhögskola som huvudman genom ett EU-projekt med medel från Stiftelsen framtidens kultur, landsting och länsstyrelse i Västernorrlands län, Kramfors kommun och i samarbete med Länsmuseet Västernorrland. Under de första åren på 2000-talet byggdes verksamheten upp med skolverksamhet, företagsarrangemang med medeltida gästabud, guidning samt utfärder med medeltidsskeppet ”Styra”. I lokalerna som byggts upp på platsen har länsmuseet byggt en utställning med fynd från Styresholmsprojektets utgrävningar. Här finns också en teaterscen med borgkuliss, smedja, bastu och båtlänning. De ekonomiska svårigheterna för medeltidscentret har dock varit stora och verksamheten drivs inte längre av folkhögskolan, varför framtiden för anläggningen är osäker. Själva fornlämningsområdet med de karakteristiska borgkullarna några hundra meter från medeltidscentret och folkhögskolan ägs av länsmuseet som också utformat information om platsen. Området vårdas genom bete, men de branta kullarna är ständigt utsatta för älvens påverkan genom erodering och ras. En stor del av den nordöstra borgplatån har genom åren skurits ned i älven. De senaste årens intensifierade påverkan har föranlett Länsstyrelsen har vidta geotekniska undersökningar för att planera eventuella stabiliseringsåtgärder. Borgmiljöns betydelse för landskapet har också uppmärksammats i samband med planeringen av den bro över älven ett stycke nedströms Styresholm som byggts för den nya järnvägen Botniabanan. Styresholm och ”Pukeborg” i tradition, källor och forskning Medeltida källor I den historiska forskningen figurerar Styresholm tidigast i Johannes Messenius stora arbete Scondia Illustrata från 1600-talets början.82 I detta verk, som trycktes först i början av 1700-talet, omnämns ett brev från år 1398 som är ett av två medeltida källor som berör platsen. Messenius menar att Styresholm såväl som Faxeholm i Hälsingland och Korsholm i Österbotten skall ha intagits i samband med Engelbrektsupproret 1434. 1398 års brev är utfärdat den 10 oktober 1398 då ”thet slot oc feste Styrisholm, i Angermanneland liggende” till­sammans med Faxe­holm och Korsholm i en för­likning överlämna­des av Sven Nilsson Sture och de 82 Messenius 1700-05 p. 68.

så kallade vitalianerna till drottning Margareta och unionsmonarkin. Av brevet framgår att Styresholm skulle överlämnas före fastan följande år och att Ångermanland och halva Medelpad vid denna tid hörde till borgens förvaltningsområde.83 Det andra omnämnandet är från den 6 augusti 1405 då riddaren Al­got Mag­nusson (Sture) på Helsingborgs slott bekräftade att han mottagit ”thet slot oc fæste Styrisholm i Angermannæland liggende, meth Angermannæland” som förlänats till honom på livstid. Borgen hade överlämnats till honom av riddaren Bengt Stensson (Natt och Dag). I ytterligare ett brev från 1419 skrivs Algot Magnusson till Ångermanland, dock utan att Sty­resholm nämns. Algot Magnusson dog 1426.84 Äldre antikvariska uppgifter och tolkningar I de antikvariska anteckningarna har uppgifterna om Styresholm alltsedan 1700-talets början förknippats med den nu rivna stenkyrkan i Styrnäs.85 På grund av den karakteristiska utformningen med två torn av sten har denna kyrka vid Ångermanälvens strand uppfattats som en medeltida befästning. Teologiprofessorn Jöran Wallin, som själv hade rötter i Ångermanland, antecknar således vid början av 1700-talet: En gammal saga är än idag gängse, at Styrnäs kyrka, annexan till Botheå, fordom varit ett castell. Byggnaden är för alle andre kyrkor serdeles, finnes ock styckekulor öfwerskutne på andra sidan älfwen, wid Torsåkers kyrka.86

Men redan vid samma tid omnämns också de nu undersökta borglämningarna på andra sidan älven. I ett brev till den Norrlandsfödde fornforskaren Erik Julius Biörner lämnar kronobefallningsmannen Olof Hellström i Nora följande upplysningar 1725: På Torsåkers kyrkoägor, såg iag för några åhr tillbaka, i åbrädden, som war utfallen, några been, lika med menniskio-been, twärt öfwer emot Skiörnäs körka, och är en härmelse, at i bem. kyrketorn, skall brukatz stycken emot de danske, som legat på Torsåker sidan.87

83 ST II:426; Fritz 1973 s. 55 ff; Wallander 1986, 2005b; Blomkvist 2005a. 84 SD 622; Fritz 1973 s. 55 ff; Wallander 1986, 2005b; Blomkvist 2005a. 85 Äldre uppgifter om Styresholm redovisas även utförligt av Anders Wallander (1986; 2005b) och Nils Blomkvist (2005a). 86 Palmsköldska samlingen 459, UUB. 87 O. Hellström till E. J. Björner 18 aug 1725, E. J. Björners samling, KB.

53

Av allt att döma har Olof Hellström hittat benrester i rasbranten vid de lämningar som vi nu vet är Styresholms borg. Traditioner fanns som berättade om stridigheter mellan lokalbefolkningen och ”danskar” på var sin sida om ån. Danskarna troddes ha beskjutits från kyrktornen i Styrnäs. Några år senare, 1728-31, publicerade ångermanlänningen Jonas Norlin en avhandling om Ångermanlands historia. Norlin hade tagit del av Messenius uppgifter, men också efterfrågat information om platsen från häradsskrivaren Joh. Norrlind. Norlin återger bland annat följande upplysningar som Norrlind meddelat: Skiörnäs Sochne Kyrka som står på en hög backe, är mycket olika bygd emot andra kyrkor och förmenes det hon varit uppsatt till Munch-Clöster och sedermera nyttiad til fästningsverk. (---) Varandes ock gl. mäns enhellige utsago, det våra Svenske uti forna Feigdetide varit därstädes posterade emot the Danske, som legat på högra sidan om Åhn, halffierdingsväg der ifrån på Thores-åkers ägor och haft sina Retrenchementer uppå en högd, som ännu kallas Borgen, derest skal hafva funnits åtskilliga teckn af spjut och gevär...88

Den som tidigast utvecklade diskussionen kring Styresholm i skrift var dock historikern A. O. Rhyzelius som i boken Sviogothia munita 1744 behandlar gamla borgar, kungsgårdar och andra anläggningar i Sverige. Rhyzelius berör uppgifterna om Styresholm tillsammans med Styrnäs kyrka och tar därvid upp namnfrågan och traditionerna om att kyrkan varit en befästning. Efter att ha berört 1398 års brev uppger Rhyzelius att Erik av Pommern sedermera: …hade satt på thenna fästning en utländisk Landsfogda, som mycket tryckte allmogen; therföre befalte och anmodade herr Engelbrecht Riddaren och höfwitsmannen på Korsholm Erik Puke at sambla folk til at thermed intaga och förstöra Styresholm. Hwilket Puken altsamman efterkom, och så i grunden förstörde thetta Slott, at thet icke widare blev upbyggdt, utan altsedan legat öde öfwer try hundrade år; ty är icke under, at thet ej hafwer efter sig flere lemningar, än redan sagdt blefwit.89

54

Faxeholm i Hälsingland. Styresholm omnämns dock inte i krönikan.90 För en bredare läsekrets blev borglämningarna i området bekanta först 1780 när Abraham Hülphers publicerade sin beskrivning över Ångermanland. Hülphers berör ”Styresholms fästning” i samband med Styrnäs socken: Någre påstå efter Kyrkan förr eller sednare blifwit nyttjad til förswarswerk, at det skedt den tid, då de Danske gent öfwer på Thorsåkers sidan haft en skants, och således måste dessutom Styresholm legat i granskapet, men andre mena, at här ej varit Fästning mer än på et ställe.91

Under Torsåkers socken skriver Hülphers i samma bok: Der intil [Prästbordet], ned wid Elfwen, ses teckn efter en skants, som af Danske, innehades, då de Swenske på andra sidan i Styrnäs egde sin Fästning, och kallas samma plats ännu Borgen, hwarom åtskillige berättelser äro. Pilar och andre gamla skjutgewär hafwa jämte mycket ben, däromkring blifwit funne i jorden.92

Det är uppenbart att Hülphers i dessa avseenden helt och hållet baserade sig på Norlins och Rhyzelius skrifter. Traditionerna om Märta i Hola och balladfragmentet Abraham Hülphers återberättar emellertid även för första gången – i en fotnot – en tradition om hur Styresholm skall ha erövrats och återger en bevarad balladstrof knuten till denna händelse: Ibland händelser omtalas, at då de Danske en afton här welat bada, skal en hustru wid namn Märta i Hola, med list tänt eld på badstugan, som hon stängt, så at många omkommit, hwilket bidragit, at de Swenske i Styresholm på andra sidan, skyndat öfwer Elfwen och fått seger. Af gammalt folk har en Kämpewisa här blifwit sjungen, hwaraf en wers så lydt: Der grofwo de groparna djupa och wid, och lade så många Jutar uti; wäl är oss, ty för dem wändes dansen.93

Att Styresholm precis som hos Messenius sattes i samband med Engelbrektsupproret 1434 har uppenbarligen sin grund i den senmedeltida rimkrönikan (Karlskrönikan/Engelbrektskrönikan). Denna berättar om Erik Pukes roll i upproret och intagandet av

En utvecklad varianten av denna sägen upptecknades 1909 av prästen och kulturhistorikern Erik Modin efter en man i Hola, Grels Holmberg f. 1839. Modin återgav berättelsen på följande sätt i Hola Elevförbunds årsskrift 1933:

88 Norlin 1728-31, I s. 31, II s. 54; Ehnmark 1939. 89 Rhyzelius 1744 s. 182 f.

90 91 92 93

S.-B. Jansson 1994 s. 58 f. Hülphers 1780 s. 128. Hülphers 1780 s. 144 f. Hülphers 1780 s. 144.

Det var fejd mellan de danske och svenskarne. De senare voro lägrade på Styrnäslandet, de förra voro i sin borg söder om älven. I byn Hola i vars närhet borgen var belägen, hade allt folket, som vanligt var i krigstider, rymt till skogs. Bara en kvinna, som hette Märta, var kvar. Hon hade för resten en öl- och badstuga där i byn, dit danskarne brukade komma. Nu hade hon haft någon förbindelse med svenskarne på andra sidan, så att hon visste vad hon skulle göra. Hon ställde till en duktig ölbrygd och lagade bra med mat, ett riktigt gästabud. Och dit kom nu mycket med danskar ifrån borgen och åto och drucko, så att de blevo väl förplägade. Nu var det så, att de vid sådana tillfällen också skulle ha sig ett bad. Märta bjöd därför danskarne också ”på bastu”. Men där hade hon på förhand gjort en tillställning. På rinkorna hade hon ställt upp en tjärbytta mitt över ugnen, och i handtaget på byttan hade hon fästat ett vidjerep, som gick ut genom en glugg på väggen mitt emot laven. Då hon ordnat för badet åt sina gäster, kastat vatten på den heta gråstensugnen och burit in björkriset, de skulle piska sig med, gick hon ut ifrån dem. Nu slog hon skjutrigeln för dörren utantill och skyndade sig att dra i repet vid väggen. Tjärbyttan ramlade så ner på ugnen, och det stod inte på att alla danskarne voro kvävda i den förskräckliga röken. Ett överenskommet tecken gavs åt svenskarne på andra sidan. De satte över älven och anföllo borgen. I förvirringen över folket som saknades, blev försvaret från borgen nu svagare, svenskarne fingo övertaget och lyckades sätta eld på borgen, som nedbrann till grunden.94

Enligt Modin ska Holmberg också ha berättat att Märtas bastu legat i närheten av hans gård i Hola och att stengrunden ännu fanns kvar. Erik Modin uppger vidare att sägner levt kvar i bygden ända in på 1900-talet som vittnat om hur fogdesoldaterna ”drevo bönderna att frakta laxtunnor från fiskeplatserna längre upp vid älven ner till fogdeborgen och övade allt slags ofog”. Dessutom berättades ”hurusom den danske fogden vid sina färder i landskapet lät en trumpetare rida före sig och ’blåsa’ (signaler). Då visste bönderna, att de hade att taga fram vad huset förmådde”.95 Balladstrofen och diskussionen kring denna har nyligen behandlats utförligt av musiketnologen Inger Stenman. Stenman menar att strofen mycket väl skulle kunna gå tillbaka på en självständig medeltida ballad med utgångspunkt i händelserna på platsen, även om påverkan kan ha skett från andra ballader.96 94 Modin 1934a s. 5 ff. Ordet ”rinkor” förklarar Modin som torkstänger över ugnen i badstugor. 95 Modin 1934a s. 4. 96 Stenman 2005.

Äldre undersökningar och fynd vid Styresholm Den förste som med säkerhet tycks ha identifierat Styresholm med borglämningarna på Torsåkerssidan är den historieintresserade prosten i Torsåker, Per Rizén. Detta framgår när den tyske historikern Ernst Moritz Arndt under de första åren på 1800talet återger ett samtal han haft med prosten just på denna plats: Under detta samtal satt jag tillika med prosten på en vacker skansvall, belägen vid älven på prostens skog och i den mest romantiska trakt. Denna höjd med dubbla vallar kallas av prosten för Styresholm. Den har i äldre tider varit en vistelseort för vikingar och sedermera ett säte för riddare och krigare, till dess den i början av 15:e århundradet blivit förstörd. Enligt gamla sagor har detta fäste varit beläget just i denna trakt, och på andra sidan om strömmen, der Styrnäs kyrka står, alldeles midt emot Thorsåker (---) Strömmen har nu borttagit mycket, af de gamla vallarna, men Prosten har dock funnit mycket, som synes bevisa, att människor här fordom mycket roat sig med gästabud och lekar.97

Ännu 1852 skrev dock lantmätaren C. G. Colleen i sin beskrivning över Styrnäs socken om den då nyligen rivna kyrkan, att det ”Oafgjordt är om ifrågavarande warit detsamma, som det i en sednare tid förekommande Styresholms slott, hwilket under Konung Albrecht war i godt stånd”.98 Ett decennium senare slår dock återigen Karl Sidenbladh definitivt fast att Styresholm är identiskt med borglämningarna vid älven i Torsåker och inte med Styrnäs gamla kyrka. Sidenbladh gör den första fylligare beskrivningen av borglämningarna i samband med sin inventering av fornlämningar i Ångermanland på 1860-talet. I sina anteckningar från 1865 meddelar han: Österut från kyrkan invid elfven ligger tvenne jordvallar, kända under namnet Borgen (---). De båda vallarna äro skilda gn ett 12 fots dike och genom ett dike från den höga slätten i söder. På dessa nästan fyrkantiga platåer finns utgräfningar lemnande dock 10-12 fot ofvan tjocka väggar.

I den tryckta översikten över Ångermanlands fornlämningar i Antiqvarisk tidskrift 1869 uppger Sidenbladh att han på borgens östsida mot älven hittat ”under vallarnes yta en grop (eldstad?), i hvilken lågo klapperstenar och under dessa en mängd af anrättade djurs ben. Betsel, spik och söm af jern hafva funnits 97 Arndt 1994. 98 Colleen 1909.

55

i vallarnes öfra brända yta”. Vid en mindre undersökning påträffade Sidenbladh också tegel, bränt trä och smidesslagg. Tidigare hade också, uppger Sidenbladh, ben från både människa och djur påträffats, liksom hästbetsel, pilbågar och sporrar. Sidenbladh, som bestämt avfärdar tolkningen att Styrnäs kyrka varit det gamla Styresholm, uppger att platsen ”hafva på sig burit en byggnad af trä, som blifvit nedbränd – hvarom kol och brända spånor bland bitar af tegel bära vittne”.99 Efter denna tid har en lång rad fynd gjorts vid Styresholm, inte minst i rasbranten mot älven som årligen eroderat fram föremål. Älvens framfart ledde till att Västernorrlands läns museisällskap 1885 gjorde insatser för att förhindra vidare erosion. Anders Wallander har utförligt redovisat alla kända fynd som genom åren påträffats på platsen, varav åtskilliga är tillvaratagna. Till dessa hör betsel, knivar, spjutoch armborstpilspetsar, bultlåsnycklar och spikar.100 Även medvetna utgrävningar har gjorts vid ett par tillfällen. Således gjorde Erik Modin tillsammans med officerare vid Västernorrlands regemente (där Modin var regementspastor) en mindre arkeologisk utgrävning av borglämningarna sommaren 1907. Någon rapport föreligger inte, men i en artikel menar Modin att Sidenbladhs slutsatser bekräftades. Platsen som varit befäst hade brunnit och ”dess karaktär av medeltida borg med vallgravar och vindbrygga klargjordes också”.101 En arkeologisk dokumentation gjordes sedermera också i samband med en dränering av borgkullarna 1968-69. Därvid påträffades en härd, brända ben samt diverse järnföremål. ”Pukeborg” Styresholms tvillingborg ”Pukeborg”, som ligger några hundra meter väster om Styresholm, uppmärksammades i antikvariska sammanhang först 1922 av Magnus Stattin. Stattin var kamrer på Hola folkhögskola och riksantikvariens ombud i området. Lämningarna uppmärksammades i samband med avstyckning av två tomter omedelbart söder om Hola folkhögskola. Stattin, som byggde sitt bostadshus på en av tomterna, hade noterat vallar och vallgravar på platsen som han antog vara medeltida försvarsanläggningar. Han myntade namnet ”Pukeborg” på platsen som han förknippade med Erik Pukes förmodade medverkan i Engelbrektsupproret. Namnet är alltså en sentida tolkning. Vid en besiktning 1924, föranledd av Stattins begäran om fridlysning av området, dokumenterades platsen av konsthistorikern Erik Sal99 Sidenbladh 1865, 1869 s. 209 ff. 100 Wallander 1986, 2005b. 101 Modin 1934a s. 2 f.

56

vén vid Riksantikvarieämbetet. Salvén rapporterar att man redan omkring 1912 ska ha påträffat en rad vapen på platsen, såsom en yxa, en stigbygel, en del av en hjälm samt spjutspetsar. Salvén tolkar platsen som en medeltida befästning som har samband med de övriga borglämningarna.102 ”Pukeborg” registrerades i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister först vid revideringsinventeringen 1989. Historiska tolkningar Författare som Olof Högberg och Pelle Molin hade i slutet av 1800-talet knutit an till historierna om Styresholm i olika skrifter. I den vetenskapliga diskussionen uppmärksammades dock platsen igen först 1919 genom historikern Nils Ahnlund. I artikeln ”Norrlänningarnas resning sommaren 1434” påpekar Ahnlund att traditionerna kring borgen knutit an till ”det verkliga Styresholm” genom kopplingen till fogdesoldaterna, ”jutarna”. ”Det lider ej tvivel om, att Styresholm likaväl som Faxehus stormades av förbittrade norrlandsbönder under sommaren 1434,” skriver Ahnlund, som också antar att bägge borgarnas historia går betydligt längre tillbaka i tiden än till vitalianertiden. ”Tilläfventyrs”, avslutar Ahnlund, ”vore en rationellare undersökning av ’Borgen’ än den som Sidenbladh verkställde för många decennier sedan icke alldeles omotiverad”.103 Erik Modin antar att borgen byggts under 1300talets första hälft: ”Möjligen fick fästet till uppgift att skydda skeppsfarten och hindra fiender från att intränga i den ångermanländska Ådalen; måhända tjänade det också förvaltningen såsom säte för fogden och övertog då i detta avseende kastellkyrkans roll.” Erik Modin uppger vidare att den danske hövitsman som lär ha efterträtt Algot Magnusson som herre till Styresholm har antagits heta Otto Hvidehus – en uppgift som inte är känd från annat håll. Under våren 1934 föreslog så den nybildade hembygdsföreningen i Torsåker att en minnessten skulle resas vid lämningarna efter Styresholm till 500-årsminnet av Engelbrektsupproret. Initiativet kom från Erik Modin som lämnade förslag till inskription och var den som höll tal vid den högtidliga avtäckningen i närvaro av Kronprinsparet den 2 juli 1934.104 Under årens lopp har Styresholm och de dramatiska berättelserna kring borgen även kommenterats i olika hembygdsskrifter och tidningsartiklar, i synnerhet av Magnus Stattin på Hola folkhögskola som själv bodde i närheten av borglämningarna.

102 ATA, Torsåker sn. 103 Ahnlund 1919. 104 Modin 1934a s. 3 ff; 1934b.

Medeltidshistorikern Birgitta Fritz menar i avhandlingen Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434 (1972-73) att Styresholm och övriga Norrlandsborgar uppförts av vitalianerna först efter Lindholmsfördraget 1395. Att Algot Magnusson i förbundstraktaten med Polen 1419 skrivs till Ångermanland utan att Styresholm nämns, kan enligt Fritz betyda att borgen då förlorat sin betydelse. Styresholm omnämns inte heller i samband med Engelbrektsupproret och var därför, menar Fritz, inte längre förvaltningscentrum i regionen.105 Efter mitten av 1980-talet har de norrländska borgarna berörts av bland andra medeltidsarkeologen Mats Mogren och konstvetaren Christian Lovén. De menar i likhet med Fritz att Styresholm sannolikt uppfördes först vid 1390-talets mitt av vita­lianerna, eftersom borgen inte omnämns i Bo Jonssons (Grip) testa­mente från 1384.106 De arkeologiska utgrävningarna av Styresholm och ”Pukeborg” har genomförts inom ramen för Styresholmsprojektet och inleddes 1987. Inom projektet har Styresholmsproblematiken framför allt berörts av arkeologen Anders Wallander och historikern Nils Blomkvist. De arkeologiska undersökningarna vid Styresholm och ”Pukeborg” – frågeställningar, resultat och tolkningar Borgkomplexet består alltså av två närliggande ”tvillinganläggningar” vid Ångermanälvens västra strand – Styresholm och ”Pukeborg”. Vid Styresholmsprojektets undersökningar 1987-1995 har utgrävningar gjorts på bägge platserna. Undersökningarna har genomförts av Länsmuseet Västernorrland i form av sommarkurser i arkeologi vid Hola folkhögskola (fig. 17). Undersökningarna har letts av Anders Wallander, Janne Björkman och Jan Stattin. Huvudsyftet med undersökningarna har varit att utröna borgarnas karaktär, användningstid och förhållande till varandra och sätta in dem i sin historiska miljö. I detta ingick frågan om de bägge borgarna var samtida eller ej och om de haft olika funktioner. Den följande presentationen av undersökningarna vid Styresholm och ”Pukeborg” baseras huvudsakligen på Anders Wallanders detaljerade redovisning i boken Stora Ådalen.107

105 Fritz 1973 s. 55 ff, 59. 106 Mogren 1989, 1994b; Lovén 1996 s. 220 ff. 107 Wallander 2005b.

Bebyggelselämningar Bägge borglämningarna är av näsborgstyp med tre platåer och är till sin planform mycket lika varandra (fast spegelvända). Styresholm är dock betydligt högre och har brantare slänter än ”Pukeborg”. Medan Styresholm under medeltiden låg på en långsmal ö (ca 600x150 m) mitt i älven, låg ”Pukeborg” på en halvö (ca 100x50 m) vid fastlandet ca 225 meter från ”huvudborgen”. I dag är det tidigare sundet mellan anläggningarna helt uppgrundat. Styresholm består av två rektangulära borgplatåer som tillkommit genom att den naturliga ön delats av med två djupa vallgravar. En stor del av den nordöstra platån är bortskuren genom älvens erosion. På en lägre nivå väster om dessa platåer ligger ytterligare en bebyggelseterrass. På Styresholms mittplatå undersöktes ca 50 m2. Därvid framkom lämningarna efter ett 6 meter brett och uppskattningsvis 7-10 meter långt knuttimrat bostadshus med flera rum och eldstad. Huset har förstörts genom brand. På den lägre liggande södra platån undersöktes en ca 20 m2 stor yta. Där påträffades ett ca 5,5 meter stort, sannolikt kvadratiskt, knuttimrat hus. Huset, som hade brunnit, hade en centralt placerad eldstad och tolkades som ett kokhus/bastu eller liknande. Byggnaden hade uppförts ovanpå resterna av ett tidigare hus som inte brunnit. Vid provundersökningar i vallgravarna, som sannolikt aldrig varit vattenfyllda, hittades förkolnade trästockar från en förmodad bro mellan platåerna.

Figur 17. Utgrävningarna av Styresholm och ”Pukeborg” har bedrivits som folkhögskolekurser inom Styresholmsprojektet. Foto: Leif Grundberg. 57

”Pukeborgs” bebyggelseplatåer har i likhet med Styresholm tillkommit genom två djupa vallgravar som delat av den långsmala halvön. En stor del av den sydligaste platån förstördes när järnvägen byggdes genom området på 1890-talet. På ”Pukeborg” undersöktes ca 60 m2. Två faser konstaterades, varav en äldre obefäst fas vittnade om matlagning, djurhållning, vapenbruk och bronsgjutning. I ett senare skede hade platsen befästs med vallgravar och – sannolikt – en så kallad blida (kastmaskin). Inga huslämningar har påträffats. Fynd Fyndmaterialet från Styresholm och ”Pukeborg” ger en allmän datering till 1300-/1400-tal. Den militära karaktären är särskilt tydlig i materialet (tab. 10). Vid Styresholm har således nio armborstpilspetsar hittats samt flera fragment av ringbrynjor och rustningsplåt. Vid ”Pukeborg” har en spjutspets, sju armborstpilspetsar och flera ringbrynjefragment hittats. Särskilt anmärkningsvärt på ”Pukeborg” är dock vad som tolkas som en utlösningsmekanism till en medeltida kastmaskin, en så kallad blida. Anordningen satt fast i en stock med två kraftiga järnmärlor. Att hästar funnits på platsen framgår av en hästsko och åtskilliga hästskosöm. Dessutom har flera betseldelar och en sporre hittats vid tidigare tillfällen. Bland redskap av olika slag finns ett flertal knivar, ett hyveljärn och en spiralborr. Av fynden framgår också att metallhantverk har förekommit. På ”Pukeborg” visar ett flertal bronsgöt att man har sysslat med bronsgjutning på platsen, medan smidesslagg på Styresholm vittnar om järnsmide. Av de brynen som har hittats vid undersökningarna härrör ett skifferbryne sannolikt från Västanå i Skåne.108 Flera bultlås och nycklar har också hittats vid undersökningarna och från Styresholm härrör sannolikt ett lösfynd av en nyckelskylt. Till den privata sfären hör två fingerringar av brons med dekor som hittades vid Styresholms nedre platå. Söljor av brons har hittats såväl vid Styresholm som

”Pukeborg”, och två ”ströningar” (påsyningsbeslag) vid Styresholm. Vid Styresholm har dessutom flera tygfragment av ull hittats, däribland ett fragment vävt i fyrskaftad kypert.109 Inga mynt har hittats på själva Styresholm i samband med Styresholmsprojektets undersökningar, men fem (varav två fragmentariska) har framkommit vid undersökningarna av ”Pukeborg” (tab. 11). Därutöver har två mynt hittats som lösfynd i äldre tider, det ena vid uppförande av ett elevhem på Hola folkhögskola omkring 100 meter norr om ”Pukeborg” 1898 eller 1899, det andra i rasbranten vid Styresholm, möjligen i samband med Modins undersökning 1907. Det äldsta av ”Pukeborgs”-mynten har slagits ca 1363-1370, medan de övriga fyra tillhör perioden ca 1370-1380.

Tabell 10. Fynd från Styresholm och ”Pukeborg” fördelade på olika kategorier. Kategori

Föremål

Vapen

Armborstpilspetsar, sporre, spjutspets, ringbrynjedetaljer

Smycken & dräktdetaljer

Söljor, fingerringar

Husgeråd & matlagning

Brons- och järnkärl, bronsgaffel, keramik, glaskärl, mat- och slaktavfall

Konstruktionsdetaljer & inredning

Bultlås/nyckel, kistbeslag, spik

Redskap (bruksföremål)

Hyveljärn, borr?, del av sax?, skära

Handel/varuutbyte

Mynt

Metallhantering/smide

Slagg, smidesavfall

Hästutrustning

Betsel, betselhänge, hästskosöm

Atmospheric data from Stuiver et al. Radiocarbon40 1041-1083(1998); OxCal v3.3 Bronk Ramsey (1999); cub r4sd:12prob usp[chron]

Figur 18. 14C-dateringarna från Styresholm och ”Pukeborg” ger en allmän datering till 1300- och 1400-talen.

Styresholm och ”Pukeborg” Beta 92896 Sty. väggstock Beta 92897 Sty. golvlager Beta 2895 ”Pukeborg” 1200 e.Kr.

108 Kresten 1999a.

58

1300 e.Kr.

1400 e.Kr.

109 Lundwall 1997.

1500 e.Kr.

1600 e.Kr.

Tabell 11. Myntfynd från Styresholm och ”Pukeborg”. Typ

Beskrivning

Präglingsort

Datering

Fyndplats/ Fyndnr

LL XXXV:3

Gote (örtug)

Gotland

1380/901420

Ca 100 m. N om ”Pukeborg” 1898/1899

?

Kopparmynt (ej bevarat)

Danmark

1420-tal?

Rasbrant vid Styresholm; Modins grävning 1907?

BM KrH ÄIIc-e

Brakteat med krönt huvud

Ca 13631370

F302

BM KrH ÄIIh

Brakteat med krönt huvud

Ca 13701380

F3

D:o

D:o

D:o

F305

BM KrS Äa

Brakteat med krönt S

Ca 13701380

F60

D:o

D:o

D:o

F164

Bestämning: Monica Golabiewski Lannby, KMK Keramikmaterialet från Styresholm omfattar endast en enstaka ljusgrå stengodsskärva från en hög kanna med utvändig mörkbrun glasyr som påträffats på den nedre södra platån vid Styresholm. Fyndet har likheter med produkterna från Waldenburg (Sachsen) och kärltypen brukar vanligtvis dateras till 1400-talet. Motsvarande kärl har exempelvis hittats vid borgen i Skanör i Skåne som dateras till tiden före 1425.110 Ingen keramik har påträffats på ”Pukeborg”. Däremot hittades ett par fragment av bronskärl samt en bit av ett glaskärl. Det sistnämnda exklusiva fyndet består av en tunn glasbit med en pålagd blå tråd, sannolikt från en bägare. Till hushållsinventarierna härrör också ett lösfynd från Styresholm, bestående av en knoppförsedd liten gaffel av brons med vridet skaft. Analyser Tre 14C-dateringar föreligger från undersökningarna, varav en från vardera Styresholm och ”Pukeborg” ger en generell datering till 1300-talet eller 1400talets början (fig. 18). En tredje datering från huset på Styres­holms mitt­platå förefaller ligga i 1400-talets första hälft. Tyvärr är trämaterialet som påträffats alltför dåligt bevarat för att tillåta dendrokro­ nologiska dateringar. Knappt 2 kg ben har tillvaratagits vid Styresholm och drygt 3,3 kg vid ”Pukeborg”.111 Vid Styresholms mittplatå dominerade matavfall av nöt, medan den 110 Keramikfyndet från Styresholms har granskats av Magnus Elfwendahl (Elfwendahl & Grundberg 2000). 111 Den osteologiska analysen från Styresholm och ”Pukeborg” har gjorts av Barbro Hårding (1996a)

lägre liggande byggnaden innehöll en större variation med nöt, får/get, svin och fisk. Bland fisken dominerar lax följt av aborre, gädda och sik. Bland fiskbenen finns på bägge platserna kotor från 10-13 kg stora laxar. Både vid Styresholm och ”Pukeborg” var matavfallet vanligare än slaktavfallet. Uppenbarligen har en stor del av köttet varit färdigstyckat när det kommit till platsen, i synnerhet till ”Pukeborg”. Ben från hundar och/eller gnagspår har framkommit både på Styresholm och på ”Pukeborg”. Vid makrofossilanalyser har tre olika sädesslag identifierats, nämligen skalkorn, havre och råg. Särskilt anmärkningsvärd är den stora andelen råg. Att åkrarna varit gödslade framgår av ogräsarterna. I pollenprov från Styresholms mittplatå har pollen från gräs och ogräs samt sädesslaget korn identifierats. Även humle och ärtor har identifierats.112 Härutöver har en bit jäst rågbröd påträffats vid ”Pukeborgs” norra platå, nära eldstaden.113 Kronologi, karaktär och kontakter De arkeologiska undersökningarna visar sammantaget att både Styresholm och ”Pukeborg” har använts under senare delen av 1300-talet och 1400-talets början. Anläggningarna har haft en tydlig militär karaktär och fyndmaterialet innehåller en stor mängd vapen och hästutrustning av olika slag. Särskilt anmärkningsvärda är delar av vad som tolkas som utlösningsmekanismen till en blida (kastmaskin) på ”Pukeborg”. 112 Wallin 1994; S. Gustafsson 2002 s. 1 ff. 113 A.-M. Hansson 2001 s. 14.

59

Fynden i form av mynt, glas, keramik och smycken vittnar om hög social och ekonomisk status samt långväga kontakter. De osteologiska undersökningarna såväl som makro- och pollenanalyser uppvisar liknande inslag. Skillnader förekommer dock vad gäller funktion och social nivå mellan de olika delarna inom området. Metallhantverk i form av bronsgjutning har således bara förekommit på ”Pukeborg”. Likheterna i konstruktion och fyndmaterial mellan Styresholm och ”Pukeborg” gör att de sannolikt har utgjort två delar av samma anläggning. Kulturell och historisk miljö Kulturlandskapet i området är präglat av Ångermanälvens kuperade och uppbrutna älvdalslandskap. Bebyggelsen är koncentrerad till älvens sedimentterrasser och den så kallade distalbranten, övergången mellan älv och hav, har gått ungefär vid Torsåker/ Styrnäs under medeltiden. De centrala delarna av dessa socknar har också utgjort ett betydande bebyggelseområde i Ådalen un­der järnål­dern. Detta framgår såväl av bevarade och framför allt bortodlade (men kända) järnålders­gravar – inte minst veri­tabla storhögar – som av lösfynd och ortnamn.114 I direkt anslutning till järnåldersbygden i Torsåker ligger fornborgen Rogstaklippen som undersöktes av Styresholmsprojektet 1998 i syfte att datera murarna. Kolprov från förmodade träkonstruktioner i två olika murpartier daterades. Efter kalibrering ligger de äldsta dateringarna väl samlade till folkvandringstiden, ca 400-550 e.Kr. De yngre dateringarna ligger i sen vikingatid-tidig medeltid (1000-/1100-tal) respektive nyare tid (efter ca 1500 e.Kr.). Resultaten visar att fornborgen byggdes under 400- eller 500talet, men att den troligen har återanvänts i någon form också långt senare. Etableringsfasen stämmer väl överens med de dateringar som erhållits vid undersökningarna av de norska bygdeborgarna, och passar väl in i den äldre järnålderns bebyggelsebild i nedre Ådalen.115 Flera vikingatida silverskattfynd längs Ångermanälvens norra (östra) strand visar tillsammans med en rad rika gravfynd att området haft långväga kontakter under framför allt 900- och 1000-talet. I detta sammanhang är undersökningarna i byn Björned intressanta på grund av den tidigmedeltida begravningsplatsen ”Skelettåkern” med anslutande järnåldersbebyggelse som behandlas närmare i ett kommande avsnitt. Denna plats ligger blott några kilometer från Styresholm och från sockenkyrkan i Torsåker. Vad gäller religionsskiftet är förstås det teofora socken­namnet Torsåker intressant. Sockenkyrkan med rötter i 1200-talet ligger på en fastig114 Blomkvist 1992 s. 10 ff; Wallan­der 1988, 2005a. 115 Grundberg 2005a.

60

het med ett likaledes kultindi­kerande Hov-namn.116 Mittemot Torsåkers kyrka, på andra sidan älven, låg Ångermanlands enda tornförsedda kyrka – Styrnäs – vars öst- och västtorn antyder att detta kan ha varit land­skapets prosterisäte under 1200-talet.117 Styresholm och ”Pukeborg” – ett vitalianeroch fogdeborgskomplex från omkring 1400 Styresholm utgjorde under senmedeltiden den nord­ ligaste fogdeborgen längs den svenska Norrlandskusten. Trots att flera faser har kunnat dokumenteras så verkar anläggningen ha använts under en ganska kort period (fig. 19). Sannolikt uppfördes Styresholm av vitali­anerna i samma skede som Faxeholm i Hälsingland, det vill säga omkring 1395/1396 eller strax dessförinnan.118 Några säkra tecken på bebyggelse före vitali­anertiden har inte påträffats på borgen, och inte heller från 1400-talets andra hälft.119 Redan under vitalianertiden förefaller anläggningen ha fungerat som en förvaltningsborg för regionen som 1398 omfattade hela Ångermanland och halva Medelpad. Det strategiska läget vid Ångermanälvens mynning har gjort Styresholm till en naturlig centralplats. Borgen anlades i en bygd som redan tidigare fungerat som ett centralområde som kännetecknades av olika maktsymboler. I detta längre perspektiv kom dock Styresholm och ”Pukeborg” att vara i bruk under en mycket kort period.

Figur 19. Styresholmsborgen var en så kallad castrum-curia-anläggning med flera olika platåer som skiljdes åt av kraftiga vallgravar. Teckning: Lars Högberg. 116 Grundberg 1992b, 2005b; Brink 1994 s. 80 f. 117 Blomkvist 1992 s. 12 ff, 2005a; Bonnier 1994. 118 Mogren 1995 s. 91. 119 Blomkvist 1986 s. 79 f, 1992 s. 14 ff, 1994 s. 28. I diskussionen kring alternativa placeringar för Kutuby har bl.a. Torsåkersbygdens centrala ställning under järnåldern poängterats, men även behovet av en domän som fundament för Styresholms fogdeborg samt det nuvarande Vårdkasbergets – tidigare Skjällberget (Själberget?) – iögonenfallande likhet med en kut, dvs. en ungsäl (Brink 1994 s. 81).

I den lokala traditionen och historieskrivningen om Norrlands medeltid har Styresholm varit en central plats alltsedan 1700-talets början. Till detta har såväl platsens omnämnande i skrift redan under medeltiden, liksom de väl synliga borgkullarna och de återkommande föremålsfynden bidragit. Ett dominerande tema i berättelserna om platsen har utgjorts av det lokala motståndet mot främmande överhet. Under 1900-talets första hälft fick också platsen och historieskrivningen om den tjäna ett nationellt syfte. Särskild betydelse för uppmärksamheten och forskningen kring Styresholm spelade prästen Erik Modin och folkhögskolemannen Magnus Stattin som bägge bedrev en omfattande hembygdsforskning i Ångermanland. Trots flera tidigare mindre undersökningar blev Styresholm och ”Pukeborg” föremål för mer omfattande utgrävningar först 1987-95. Närheten till Hola folkhögskola har varit avgörande för uppmärksamheten kring platsen i flera avseenden. I samband med Styresholmsprojektet som bedrevs av länsmuseet i samarbete med folkhögskolan utvecklades en rad aktiviteter som engagerade många människor i bygden, inte minst i samband med Styresholmsspelet och skapandet av ett medeltidscentrum.

och Hola folkhögskola. Efter någon kilometer tar man av till höger mot Björned över järnvägen längs den ligga byvägen och passerar ett par gårdar. ”Skelettåkern” ligger i direkt anslutning till en gårdstomt, men de byggnader som legat på ovansidan om byvägen där fynden gjorts är rivna i dag. Fynden har gjorts bara ett tiotal meter från den gravhög som ännu finns omedelbart öster om vägen. Högen har under 1900-talet tjänstgjort som jordkällare, men har nyligen fyllts igen och återställts. Förutom gravhögen syns inga arkeologiska lämningar ovan mark vid ”Skelettåkern”, men i slutet av 1990-talet genomförde Länsmuseet Västernorrland en diskret skyltning på platsen. Området hade då sedan ett decennium intagit en central roll i diskussionen om Ådalens och Norrlands religionsskifte under vikingatid och tidig medeltid. Särskild betydelse har platsen fått för det femtiotal personer från när och fjärran som i samband med Styresholmsprojektets arkeologikurser med liv och lust engagerat sig i ”Skelettåkerns” spännande historia. Men genom de märkliga resultat som de fortsatta analyserna av fynden lett fram till, kom platsen också bland annat att uppmärksammas genom en längre film i Sveriges televisions program Vetenskapsmagasinet.

6.4 ”Skelettåkern” i Torsåker ”Skelettåkern” i Björned – kulturmiljön i dag På Torsåkers kyrkogård i Ångermanland finns ett enkelt och rostigt järnkors som står vid sakristian på norra sidan av den medeltida kyrkan. Med viss ansträngning och i rätt belysning kan man på en bucklig kopparplatta läsa följande text: VILOPLATS för skelett funna år 1945 i forngrav i Björned Hembygdsföreningen reste minnesmärket

Mer känd i dag är kanske Torsåkers kyrka för att den utgjorde skådeplats för den beryktade trolldomsprocessen på 1670-talet, då omkring 70 människor avrättades och brändes på bål på ett berg i närheten. Den fyndplats som åsyftas med inskriptionen på järnkorset ligger i byn Björned ca 2 kilometer norr om Torsåkers kyrka och kallades tidigare Hässjegärdan på grund av den kornhässja som tidigare funnits här. Under 1900-talet har man här i omgångar påträffat kranier och andra människoben. Platsen kallas därför numera i folkmun för ”Skelettåkern” (fig. 20). I dag är platsen mycket anonym för besökare. För att ta sig dit följer man vägen norrut mot Sollefteå längs Ångermanälvens västra strand från Prästmon

Figur 20. Björned i Torsåker ligger på en höjd vid Ångermanälven och var under den äldre järnåldern en ö. ”Skelettåkern” ligger till vänster om vägen och bostadshuset i bildens mitt. Foto: Leif Grundberg.

”Skelettåkern” i Björned i tradition, källor och forskning När arkeologen Eskil Olsson år 1909 inventerade fornlämningar i Ångermanland registrerade han i byn Björned en stor nästan helt bortgrävd hög.120 Vid mitt besök lågo ännu människoben kvar, som man funnit, då man på våren bortfört jord”, skriver Olsson. I när120 Äldre uppgifter kring platsen har tidigare bl.a. behandlats av Wallander & Kjellberg (1989-90), av Grundberg (1992b, 2005b) och av Eriksson & Bergegård (1992).

61

heten fanns också en ca 13 meter i diameter stor hög med en ingrävd källare som Olsson fotograferade och strax nordöst därom en 12 meter i diameter och 1,53 meter hög ”mycket gräfd hög”.121 Fyra år senare, sommaren 1913, undersöktes den förstnämnda graven av folkhögskoleläraren och arkeologen Per Hugo. I ett brev till en kollega på Statens historiska museum i Stockholm (uppenbarligen läraren och vännen Oscar Almgren) skriver Hugo: - Vid Björned skulle, enligt din uppgift finnas gravar. En av dessa var redan något illa åtgången; man hade börjat köra ut väggrus förra året, men avbrutit. Jag var sta och tog en ’okulär besiktning’ och bestämde mig för att ta den. Och där fanns gravgods! Jo, det vill jag lova. Inemot 30 skelett! C:a 25 hela kranier! Liken ha lagts – mestadels framstupa – i en hög på flat mark, och så har man uppkastat en jordkulle över det hela. Vad sägs om det? Inte så mycket som en sölja, en knapp, ett mynt eller något annat gravgods. Bara människoben! Visserligen skall man för några år sedan ha hittat ett mynt på högen, men ingen kan nu uppge hur gammalt det var, eller vart det tagit vägen.122

Någon ytterligare dokumentation av denna undersökning finns inte. I brevet tolkade Per Hugo fyndet – bland annat för att benen var så välbevarade trots att de legat i sand – som ett ”ofredsminne” från historisk tid, förslagsvis från rysshärjningarna i området 1721. Hugo undersökte flera gravhögar i Torsåker samma år och i en artikel skriver han ”att åtminstone ett par så­som forngravar beteck­nade högar förskriva sig från historisk tid, icke förhistorisk. 1400-talets Pu­kefejder och 1700-talets rysshärj­ningar gåvo även anledningar att kasta upp högar – över fallna kämpar!”123 Att han gjort en koppling till Styresholm genom dess ”Pukefejder” är värt att notera. Flera decennier senare uppger Magnus Stattin, som var kamrer på folkhögskolan och senare Riksantikvarieämbetets lokalombud i området, att graven innan Per Hugos undersökning skall ha skadats i samband med byggandet av en logbrygga, att benen låg ”under ett meterdjupt jordlager” av sand och att fyndet bestod av ett 15-tal skelett. Stattins uppgifter om storleken på högen varierar i olika dokument och skrifter från 7-8 meter till över 10 meter i diameter och från 1 till 2 meter hög. Skeletten ”lågo i fullkomlig oordning och i en enda klunga”. Enligt Stattin, som själv sannolikt varit med vid undersökningen, ”uppsamlades skelettdelarna i säckar och bortfördes från platsen, varefter de förvarades vid Hola folk121 ATA, Torsåker sn. 122 ATA, Torsåker sn. 123 Hugo 1914 s. 15 f.

62

högskola, varifrån de först våren 1916 bortfördes och nedgrävdes på Torsåkers kyrkoherdeboställes skogsmark invid Prästmon”, närmare bestämt utanför den nya kyrkogården.124 1945 rapporterades återigen fynd av människoskelett på platsen. Det var i samband med att den tidigare obrukade ”Hässjegärdan”, där en kornhässja varit belägen, började plöjas som fynden gjordes ca 10 meter söder om den av Per Hugo undersökta platsen. Fynden rapporterades av Magnus Stattin (fig. 21) och besiktades av landsantikvarien Bo Hellman. Bonden som gjort fynden uppgav att han påträffat sex skelett 1-2 decimeter under markytan: (---) samtliga voro orienterade i det närmaste nord – syd med huvudena i söder. Tre skelett lågo i linje med några meters mellanrum och öster om det sydligaste av dessa lågo likaledes med några meters mellanrum parallellt tre skelett. Några andra fynd gjordes icke.125

Av de välbevarade skeletten kunde konstateras att de gravlagda varit medelålders.126 Denna gång återbegravdes skelettdelarna på den gamla kyrkogården invid Torsåkers medeltida kyrka i samband med en minnesceremoni vid hembygdsföreningens hembygdsafton 7 oktober 1945. Det var vid detta tillfälle som det tidigare nämnda minneskorset restes norr om sakristian. I Torsåkers hembygdsskrift refererar Magnus Stattin händelsen: På församlingens bekostnad hade kista anskaffats, bärare utsetts och i procession med utgång från församlingshemmet tågade de församlade, ett hundratal församlingsbor, till gamla kyrkogården, där gravplats upplåtits invid sakristians norra vägg. Sedan kistan med skeletten sänkts i graven höll kyrkoherde Arvid Wänéus ett högstämt tal, vari han erinrade om vårt släktes plikt att ägna även dessa förtida förfäder vördnad och tacksamhet inför deras minne, och att denna enkla gärd genom att under en allvarets stund föra deras jordiska kvarlevor till en tryggare och fridsammare boning, än den de vilat uti under de framfarna minst sju århundraden, var ett uttryck av minnesgodhet mot de hänsovna, för oss okända släkten, som i vår hembygd kämpat för hem och härd under förhistorisk tid. Den högtidliga och säregna akten invid den öppnade griften avslöts med sången ”Sverige”.127 124 ATA, Torsåker sn; M. Stattin 1945, 1946. 125 ATA, Torsåker sn. 126 Ett tiotal meter söder om fyndplatsen i Björned hade dessutom en människotand hittats redan året dessförinnan, 1944. 127 M. Stattin 1946 s. 56.

Arkeologiska undersökningar av ”Skelettåkern” i Björned inleddes först 1988 inom ramen för Styresholmsprojektet. De arkeologiska undersökningarna vid ”Skelettåkern” i Björned – frågeställningar, resultat och tolkningar

Figur 21. Kamrer Magnus Stattin vid Hola folkhögskola som var Riksantikvarieämbetets ombud i Torsåker rapporterade och fotograferade 1945 års skelettfynd i Björned. Foto i Jan Stattins ägo.

Med dessa nya fynd svängde tolkningen av platsen definitivt, från att vara ryss- eller pestkyrkogård från 1600-/1700-talet till en gravplats från vikingatid eller tidigkristen tid.128 Även senare har människoben hittats på platsen, däribland ett kranium som plöjdes upp under 1970-talet.129 Några äldre traditioner om en kyrkogård eller kristen gravplats är inte kända i Björned och nämns inte heller i några skriftliga källor. Däremot har lantmätaren på en laga skifteskarta från 1839-40 på den aktuella platsen markerat ett ca 300 m2 stort trapetsoidformat område som enligt texten är en ”ättehög”.130 Vid delningen undantogs denna som samfälld sandhämtningsplats för byn. Ett flertal ättehögsmarkeringar finns på den aktuella kartan, men ingen annan har en så märklig form och storlek som denna.131 Märkligt nog finns det dock uppgifter om äldre kyrkogårdar i Björneds direkta närhet. Särskilt intressant är ett fynd i grannbyn Kärvsta, där en större mängd människoben skall ha påträffats. En sägen i Torsåker berättar att en medeltida kyrka skall ha funnits på platsen, som kallas ”Kyrkbacken”. Anmärkningsvärt är att byn Kärvsta under 1500-talet och början av 1600-talet skrevs ”Kirckiestad” eller liknande varianter. Forskarnas uppfattning om hur detta skall tolkas går emellertid isär.132

128 M. Stattin 1946 s. 55. 129 Muntl. uppgift Jan Stattin 130 LMV X63–3:7; om kartorna, se även C. Öberg 1994 131 Inom Björneds by finns en plats som kallas för Benrangel­ backen, men som knappast har med en kyrkogård att göra. Enligt traditionen skall man där ha hittat resterna efter en mördad lapp, som dräpts av en finne på Västertorp vid den s. k. Lappmyren i Björned (Netterlund 1984 s. 21). 132 Högberg 1896; M. Stattin 1936. För aktuell diskussion, se Blomkvist 1994 s. 25 f och B. Nilsson 1994b.

Fornlämningsområdet i Björned (Raä 23) ligger på den västra sluttningen av en nord-sydlig höjdrygg som i öster stupar brant ned mot Ångermanälven. Platsen ligger i dag ca 30 meter över havet och utgjorde under äldre järnålder en ö i Ångermanälven. Ännu ett stycke in på 1600-talet hette byn ”Björnö”, trots att det ed som ingår i det nuvarande namnet hade bildats redan under vikingatiden. Undersökningsområdet utgörs av en svagt ryggad och västsluttande äng som i väster och söder avgränsas av mindre vägar, i norr av åkermark och i öster av skogsmark. På platsen har tidigare funnits flera ekonomibyggnader tillhörande den gård som ännu finns omedelbart väster om byvägen. Styresholmsprojektets undersökningar syftade ursprungligen till att testa hypotesen att skelettfynden härrörde från en medeltida begravningsplats med rötter i förhistorisk tid. Därefter preciserades målsättningen till att bland annat studera den identifierade kyrkogårdens omfattning, status och de gravlagdas släktskap och hälsotillstånd. Undersökningarna har genomförts dels som arkeologikurser vid Hola folkhögskola, dels som en seminariegrävning i arkeologi vid Umeå universitet. Utgrävningarna inom området har förutom gravar också berört boplatslämningar från järnåldern.133 Bebyggelselämningar De äldsta lämningarna som påträffats vid undersökningarna är boplatsrester från äldre järnålder. Omfattande aktiviteter i området har dock medfört att järnålderslämningarna var kraftigt störda genom sentida bebyggelse och många överlagringar. Dessutom var den yta som kunnat undersökas för liten (knappt 12x10 m) för att husens konstruktion och relation till varandra skulle kunna avgöras. Härdar, väggrännor och stenskodda stolphål från flera generationer av stolpbyggda hus visar dock att en sedentär bondbebyggelse etable­rats på platsen redan under äldre järnålder. Under yngre järnålder byggdes ytterligare hus på platsen, ett 6x6 meter stort timrat hus som delvis låg ovanpå de äldre huslämningarna. Detta hus 133 Projektets undersökningar i Björned har genomförts under ett antal sommarveckor åren 1988-1993 och 1995 under ledning av Anders Wallander, Anna-Stina Kjellberg, Leif Grundberg, Per-Erik Egebäck, Stefan Gustafsson, Barbro Hårding och Maria Nordlund.

63

har haft ett något nedsänkt golvplan av lera och en hörnhärd i det nordöstra hörnet som begränsats av en träram. Till huset kan knytas fynd av eldslagningsflinta, järnföremål, slagg, bränd lera, ett bryne och ett nätsänke eller vävtyngd av sten. Bland de brända benen har hund och får eller get identifierats. Bland det övriga fyndmaterialet från boplatsområdet – som även innehåller material från sentida bebyggelse och kanske också från förstörda gravhögar – kan nämnas brända och obrända djurben, bronsslagg, en bennål samt kamfragment av ben eller horn. Inga brända människoben som tyder på förstörda brandgravar har dock hittats. Dessutom har fem glaspärlor påträffats, som alla sannolikt härrör från vikingatiden. Ett par av dem kan dateras till 700-talet och hänföras till sydskandinavisk produktion.134 Till yngre järnålder hör även en skobrodd av järn. Bland stenfynden finns eldslagningsflinta, men också ett bryne tillverkat av jotnisk sandsten som förekommer längs den ångermanländska kusten.135 Dessutom har tre fragment av vridkvarnar påträffats. En arkeobota­ nisk analys av förkolnat växtmaterial från boplatsen visar att skalkorn har odlats både under äldre och yngre järnål­dern.136 14 C-dateringarna indikerar att boplatsen etablerades under äldre järnålder, för­modligen redan under 300- eller 400-talet. Den yngsta fasen representeras av det kvadratiska ”grophuset” med hörnhärd som har daterats till 700-/900-talet. Anmärkningsvärt är att vi här har en lång boplatskontinuitet inom en mycket begränsad yta, som uppenbarligen inte bryts mellan äldre och yngre järnålder. Dessutom visar dateringarna från begrav­ningsplatsen att bebyggelsen i området har fortsatt en bra bit in i medeltiden. Begravningsplatsen Begravningsplatsen är belägen omedelbart öster om de undersökta boplatslämningarna (fig. 22-23). Det var i detta område som människoben hade hittats vid upprepade tillfällen. Eftersom marken tidigare varit plöjd, banades den övre omrörda matjorden av med maskin i samband med undersökningen. Sammanlagt har gravrester från ett 50-tal individer påträffats inom ett ca 25x12 meter stort område. Av dessa hade ca 30 gra­var åtminstone någon del av skelettet i ursprungligt läge, så att gravens placering kunnat klarläggas (fig. 24, tab. 12). Ungefär hälften av dessa gravar var i det närmaste helt intakta. De övriga identifierade individerna bestod av helt omrörda ben från ett 20-tal barn och ett mindre antal vuxna. Merparten av skelettmaterialet är välbevarat, men de ytligast liggande gravarna har tyvärr förstörts genom 134 För synpunkter på pärlorna och deras datering tackas Björn Ambrosiani och Mathias Bäck. 135 Kresten 1999a. 136 B. Gustafsson 1996.

64

Figur 22. Många av skeletten i Björned var mycket välbevarade, medan de ytligast liggande ofta var skadade. Foto: Leif Grundberg.

plöjning och andra aktiviteter. Barngravarna har uppenbarligen legat grundare än de övriga och därmed varit mer utsatta för förstörelse. Samtliga gravar var orienterade i närmast västnordväst-östsydöstlig riktning. De döda låg utsträckta på rygg med huvudena i den västra delen. Gravarna var i allmänhet placerade tätt intill varandra. I några fall överlagrade gravarna dessutom varandra, men de övre gravarna var i dessa fall vanligtvis kraftigt störda genom plöjning och annan aktivitet i området. Begravningar i träkistor har kunnat konstateras i sex säkra och tre förmodade fall i Björned. Dels har fragmentariska trärester påträffats längs skelettens sidor, dels har förmodade kistspikar hittats i gravarna. Av allt att döma har gravläggning skett såväl i träkistor som utan kistor. Somliga kistor har varit sammanfogade med järnspikar, somliga inte. Textilavtryck på ett kranium kan möjligen ha åstadkommits av en svepning eller en ”begravningsmössa”. Med ett undantag – en enstaka järnkniv – finns däremot inga föremål i gravarna. Vad gäller de gravlagdas armställningar så förekommer såväl hockerställning som typ B, C och D.137 Tonvikt ligger på typ B, alltså händerna korsade över bäckenet och typ C, händerna korslagda över magen. Den förstnämnda varianten förekommer i sju gravar (varav fyra osäkra), och den senare i sex (varav tre osäkra). En individ har händerna korsade över bröstet (typ D). Ingen av de gravlagda har armarna utsträckta längs kroppssidorna (typ A), medan två ligger i hockerställning. Den ena av de sistnämnda är ett spädbarn och den andra är en tonåring som ligger för sig själv längst i öster. I flera fall är det svårt eller 137 Om armställningarna, se vidare kap. 11.1.

Tabell 12. Arkeologiska iakttagelser och dateringar av gravanläggningarna i Björned. Härtill kommer ytterligare omrörda ben samt ben som återbegravts vid Torsåkers kyrka 1945. Grav nr

Bevaringsgrad

1a

Något störd

1b

Något störd

2

Kraftigt störd

3

Kraftigt störd

4

Intakt

5

Intakt (utom kranium)

6

Relation

Över 36, över 5? Över 36

Armställning

Kista

C (BP)

C

Träkista

910 ± 100

C? B?

Träkista?

395 ± 195

14

B? D

Övrigt

Barn

1 kistspik? Träkista, trapetzoid (65/30)

1009 ± 66

B

885 ± 60

Något störd

C

805 ± 105

7

Intakt

Hocker

1165 ±75

Sten på bäckenet och ben Spädbarn

8

Kraftigt störd

-

9

Något störd

Över 11, 17

B?

11

Intakt

Under 9

B

12

Fragmentarisk

-

15

Fragmentarisk

-

16

Intakt

C

775 ± 65

1 kistspik? Kniv under bäckenet, sten på fötterna

17

Kraftigt störd

18

Fragmentarisk

19

Kraftigt störd

24

Intakt

B

25

Intakt

27

Intakt

28

Något störd

B?

30

Omrörda ben

-

31

Omrörda ben

-

32

Intakt

34

Omrörda ben

-

35

Fragmentarisk

-

36

Intakt

38

Omrörda ben

-

39

Omrörda ben

-

40

Omrörda ben

-

41

Fragmentarisk

C?

42

Omrörda ben

-

43

Omrörda ben

-

46

Intakt

Hocker

47

Omrörda ben

-

48

Omrörda ben

-

49

Kraftigt störd

-

50

Fragmentarisk

-

300

Något störd

-

Under 2?

Under 9

Träkista, trapetzoid?

Träkista?

C?

Över 32

Under 19

Under 2, 3

-

B

Träkista, rektangulär (40/35) Träkista

865 ± 65

B/D

Träkista?

1010 ±70

10 kistspikar 2 kistspikar

B/D

Svepning/mössa? (textilavtryck)

B/C

775 ± 55

Träkista 805 ± 55

65

Figur 23. Översiktsplan över undersökningsområdet i Björned där relationen mellan gravhögen, boplatsen och begravningsplatsen framgår.

Figur 24. Gravarna på ”Skelett– åkern” i Björned är anlagda tätt intill varandra i närmast öst-västlig riktning inom ett begränsat område.

omöjligt att avgöra armställningen, i andra fall har den dödes armar olika placering. Om utgångspunkt tas i de sydskandinaviska dateringarna borde tyngdpunkten i Björneds datering med övervägande B- och C-armställningar, en otvetydig D-armställning samt helt avsaknad av armställning A ligga i 1200- och 1300-talen. De 14C-dateringar som har gjorts av Björnedsgravarna (se nedan) styrker dock inte detta. Även om materialet från Björned är litet och armställningstypologin inte bör användas för att datera enskilda gravar, så tyder Björnedsmaterialet på att den gravläggningspraxis som rådde i Norden under medeltiden uppenbarligen hade betydande regionala, sociala och kronologiska

66

variationer. Detta resultat stärks av förhållandena i exempelvis Västerhus och Trondheim.138 Begravningar har skett under en så lång period i Björned att vi kan förutsätta att en kyrkobyggnad har funnits på platsen. Några fysiska spår efter någon sådan har dock inte hittats vid utgrävningarna. En nästan helt gravtom yta i östra delen av området skulle dock kunna indikera att en träkyrka funnits på platsen. Inom denna yta påträffades endast ett skelett med några dåligt bevarade delar av den gravlagdes ben kvar i ursprungligt läge. Strax söder och väster om denna plats låg gravarna relativt samlade 138 Se fr.a. H. Cinthio 1992 s. 29; Kieffer-Olsen 1990, 1992 s. 9 ff, 1993; Christophersen 1994 s. 104 ff.; Redin 2000 s. 164 ff. M. Cinthio 2002 s. 213 ff.

och ställvis så tätt att de överlagrade varandra. Det område där flest barnben har hittats ligger väster om det fyndtomma området. Av ytan att döma, som har samma riktning som gravarna, kan en eventuell byggnad ha varit ca 10x5,5 meter stor. Inte heller någon begränsning av platsen i form av dike, stängsel eller bogårdsmur har påträffats. De tätt liggande gravarna som delvis överlagrar varandra visar dock att plat­sen sannolikt varit inhägnad och invigd som kyrkogård. Att några gravar har en aning mer öst-västlig riktning än de övriga kan möjligen tyda på att kyrkogården har haft två skeden med en äldre och en yngre kyrkobyggnad som gravarna har orienterats efter (alternativt en äldre period utan kyrkobyggnad). Analyser Markkemiska analyser visar att förhöjda fosfatvärden dels finns i anslutning till boplatsområdet i den sydvästra delen, dels i ett mindre område i åkermarken ca 40 meter norr om de nu undersökta ytorna. Att benmaterialet är så välbevarat hänger samman med fyndområdets höga pH-värde (6,1-7,2) och dess buffringsförmåga som i sin tur gynnas av den stora mängden kalciumrika ben.139 Den höga bevarandegraden har möjliggjort en rad naturvetenskapliga analyser.

Tolv 14C-dateringar av skeletten har genomförts. Dateringarna sträcker sig huvudsakligen från vikingatid till och med 1200-talet (fig. 25). Särskilt intresse väcker den äldsta dateringen. Efter kalibrering ligger den även med 2 sigma (95 % sannolikhet) före 1020. Dateringen är utförd på benmaterial från ett högst sex månader gammalt barn (A7) som passar väl in i mönstret bland de övriga gravarna. Barnet ligger i en hockerliknande ställning (foster- eller sovställning) och avviker därigenom från de flesta vuxengra­varna. Graven har dock samma riktning som de övriga, med huvudet i väster, och gravgåvor saknas. Dessutom förefaller in­tilliggande gravar ha anpassats efter denna grav som därmed bör ha varit markerad på något sätt. Ytterligare en grav i hockerliknande ställning finns i den östra delen av området – i detta fall en ca 15 år gammal individ – vilken i övrigt ansluter till de övriga gravarna. Dateringen av denna grav tillhör de yngsta på begravningsplatsen. De osteologiska undersökningarna som genomförts av Barbro Hårding har förutom sedvanlig bestämning och dokumentation av ma­terialet lagt tonvikt på studier av de gravlagdas eventuella könsse­ gregering på begravningsplatsen, befolkningens hälsotillstånd (och därige­nom även dess sociala status) samt så kallade epigenetiska särdrag som indikerar

Atmospheric data from Stuiver et al. Radiocarbon40 1041-1083(1998); OxCal v3.3 Bronk Ramsey (1999); cub r4sd:12prob usp[chron]

Figur 25. 14C-dateringarna från gravarna i Björned sträcker sig från tiden före år 1000 till och med 1200-talet. En datering som gett värdet 395±195 år har här utelämnats, eftersom det efter kalibrering sträcker sig ända in i nutid. Två dateringar av samma individ har räknats samman av Göran Possnert.

Björned gravar Ua-2717 Grav 16 Ua-12058 Grav 46 Ua-12059 Grav 50 Ua-1691 Grav 6 Ua-2716 Grav 25 Ua-1690 Grav 5 Ua-12112 Grav 1a Ua-1689/St-12113 Grav 4 Ua-2715 Grav 27 Ua-1692 Grav 7 600 e.Kr.

800 e.Kr.

1000 e.Kr.

1200 e.Kr.

1400 e.Kr.

139 Eriksson & Bergegård 1992 s. 29 ff.

67

Tabell 13. Osteologisk analys av gravarna i Björned. Härtill kommer ytterligare helt omrörda ben (i synnerhet barn) samt ben som återbegravts vid Torsåkers kyrka 1945. Kön

Ålder

Beräknad kroppslängd (cm)

Kroppsdelar med anmärkning

1a 1b 2 3 4 5 6 7 8 9 11 12 15

Man Man Man Man Man Man? Man Kvinna Man -

35-64/50-79 7-8 Ca 20 Adult Ca 50 25-30 14-18 0-6 månader 40-64 20-25 53-63 10-24 Adult

182 170 179 169 167 154 167 159 171 -

Kotor, hand, korsben Korsben Kotor Kotor, tänder Tänder, ögonhålor Lår, armbåge, kotor, korsben Pannben, tänder, korsben Tänder, kotor, armbåge, hand -

16

Man

56-65

185

Tänder, kotor, knäled, ögonhålor, korsben, bröstben

17 18 19 24 25 27 28

Man Man Kvinna Man?

Adult 10-14 Adult 66-75 Ca 40 Ca 8 15-20

183 182 164 162

Fot Tänder, kotor, höft, armbågar, underarm Tänder Tänder, korsben Tänder

30

1 man 1 obest

Ca 25 Adult

178 -

31 32

Man

1,5 40-50

175

34

1 man 1 obest 1 obest

Adult Adult Ca 15

-

Man Man 1 man 1 obest

Adult 37-46 Adult Adult 37-46 Adult

164 -

40

1 kvinna 1 man 1 obest 1 obest

Ca 25 Ca 25 0,5 Ca 45

-

41 42 43 46

Man Obest Obest Obest

Adult