I nationens intresse

Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995

Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 3

I nationens intresse

Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4077-4 ISBN 10: 91-642-4077-0 © Jan Guillou 1988 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion: eLib 2006

Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 5



Maria Szepelinska-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet. Men mannen som stod med ryggen mot henne, demonstrativt bortvänd som hon uppfattade det, hade inte den ringaste tanke på att skada henne. Han såg ut genom fönstret fast där inte kunde finnas något av intresse; den svarta floden, en övergiven park i vinternatt på andra sidan och fem pilträd som nådde nästan ner till vattnet med sina lägsta grenar. Det var annat på sommaren, men nu var det vinter och natt. Det enda hon kunde se av hans ansikte var hur käkmusklerna rörde sig, som om han bet ihop om orden. Han hade övertydligt bestämt sig för att inte svara henne längre. Han vägrade att reagera vad hon än sa. Hade hon vetat mer om honom, bara något av det centrala i den kommande polisutredningen, skulle hon alldeles säkert ha kvävt sin plötsliga impuls. Men nu var det som om hon ville tvinga honom att reagera, förmodligen bara det. På glasbordet intill henne låg en skärbräda med resterna av en bit ungersk salami och den japanska kökskniv i specialhärdat molybdenstål som han gett henne förra gången. Hon tog upp kniven och höll den i handen medan hon på nytt försökte få honom att svara, men han stod med ryggen vänd mot henne som en ogenomtränglig mur av tystnad. När hon höjde kniven och tog några hastiga steg fram mot honom gav hon till ett kort skrik av ilska eller förtvivlan för att han skulle vända sig om. Maria Szepelinska-Adamsson, som blev 34 år gammal, hann aldrig



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 6

uppfatta vad som hände. Det är tveksamt om hon ens hann känna någon smärta. Men hon var medvetslös innan hon landade på golvet och där på den vita ryamattan forsade nu livet snabbt och oåterkalleligt ur henne. Ungefär en halv liter per pulsslag. Knivsnittet över hennes hals gick ända in till nackkotpelaren. Han stod länge lutad över henne, med ett hårt grepp om kniven. Han kände det som om stora delar av hjärnan slagits ut i en plötslig kortslutning; han begrep vad som hänt rent fysiskt men han förstod inte sammanhanget. Till slut bröt han sig ur sin förlamning och gick tre meter bort och sjönk tungt ner i en av de vita skinnfåtöljerna. Det stod en telefon bredvid honom och han sträckte först ut handen för att ringa, men han ångrade sig mitt i rörelsen när han såg att han fortfarande höll kniven i handen. Han la ifrån sig kniven på glasbordet och satt sen orörlig i över en timme medan hans blick växlade från den döda kvinnan till telefonen och vidare till kniven på glasbordet. Bredvid kniven fanns en liten blodfläck som hann koagulera innan han bestämde sig. Han reste sig hastigt och gick ut i köket. Det var rimligt att börja med disken. Ingen skulle i efterhand kunna avgöra om det hade diskats före eller efter mordet och nu försvann alla hans fingeravtryck från porslin, glas och bestick. När han diskat färdigt torkade han systematiskt av alla ytor som han själv hade kunnat komma i närheten av när de hjälpts åt att duka. Sen tog han ett par tallrikar och några bestick från diskstället i en handduk och bar in dem till den döda kvinnan och stämplade föremålen med omväxlande hennes högra och vänstra fingertoppar. När han ställt tillbaks föremålen i diskstället tog han en fuktad wettex-trasa och gick tillbaks in i lägenheten. Det tog honom en dryg halvtimme att torka av alla ytor som han kunnat vara i närheten av. Den här gången hade han inte satt sin fot i sovrummet, det underlättade arbetet. När han gått över tamburen och badrummet på samma sätt vidtog nästa fas.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 7

Det var viktigt att inte förila sig, att ta gott om tid på sig och tänka efter när han nu skulle välja fortsättning. Det var för sent för att åstadkomma ett sexualbrott. Den rättsmedicinska undersökningen skulle utan tvekan avslöja allt som hänt kroppen efter döden och dessutom ville han inte behandla henne så förnedrande som skulle krävas. Hon var död, mördad av en expert på våld utan spår av strid. Det var vad man just nu kunde utläsa av scenen. Det talade för att mördaren var en man och en man av hans egen sort. Det hade aldrig varit hans avdelning i yrket, men han visste tillräckligt mycket om kollegernas metoder att undersöka en brottsplats för att han i stort sett skulle kunna välja brottstyp. Han satt en stund i den vita skinnfåtöljen och betraktade scenen medan han gick igenom andra alternativ än den galne sexualmördaren. Sen bestämde han sig och gick långsamt tillbaks ut i köket och tog kniven som han lagt på diskbänken, svepte in den i några pappershanddukar och tog den med sig ut i tamburen och stoppade den i fickan till sin överrock. Sen tog han på sig ett par skinnhandskar som egentligen var för tunna för svensk vinter men väl anpassade till det följande. Han vände långsamt tyst och systematiskt uppochned på vardagsrummet, placerade de två golvlamporna som om de välts omkull, trampade försiktigt sönder en av dem och lät den andra ligga tänd som om den fallit utan att gå sönder. Han välte försiktigt ena fåtöljen och trampade sönder ett mindre bord och så satte han sig i den vita skinnfåtöljen och betraktade på nytt scenen. Ännu återstod en del. Han vände upp sina skosulor en i taget. Nej, där fanns inget blod, och han hade noga undvikit att trampa i den kvadratmeterstora stelnade blodmängden som nu börjat torka in i den vita ryamattan. Något återstod av själva striden. Han gick på nytt ut i tamburen och tog fram kniven. Den var både diskad och avtorkad och det blod som kunde finnas kvar skulle bara mikroskop kunna avslöja, och ingen brottsplatsundersökare skulle



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 8

komma på tanken att leta efter mikroskopiska blodrester i det nya snitt han tänkte göra. Han gick tillbaks in i vardagsrummet och ställde sig med ryggen mot den omkullvälta fåtöljen. Sen svepte han bakåt som för att måtta ett knivhugg och skar mitt i rörelsen upp en lång glipa i fåtöljens läder. Sen föste han med foten ihop den stora pakistanska mattan; efter en stunds experimenterande såg det ut som om någon tagit spjärn mot mattan och halkat till mitt i en hastig rörelse. Han bestämde sig för att han nu var färdig med vardagsrummet och köket. Sovrummet var i perfekt ordning och så skulle det förbli. Han hade gott om tid, mer än tio timmar innan han skulle vara i tjänst igen. Genom sovrumsväggen hörde han hur TV:n i grannlägenheten stod på med kvällens sista program. Det tog honom inte mer än en halvtimme att konstatera att ingenting av intresse fanns i sovrummet. Återstod det besvärligaste, lägenhetens sista rum som var ett kombinerat bibliotek och arbetsrum. Ena långväggen var fylld med böcker. Det mesta var på polska eller ryska och det var dessutom facklitteratur i ämnen som han långtifrån behärskade. Hon hade varit elektronikingenjör. Utbildad först vid universitetet i Krakow och sen som stipendiat vid universitetet i Leningrad. Det sista hade hon naturligtvis inte uppgett för kollegerna på Säk när hon skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Det hade hon förmodligen gjort rätt i, det skulle bara ha hetsat upp dem i onödan. På skrivbordet låg en del arbetsanteckningar som hon tydligen tagit med sig hem från jobbet på Ericsson. Ekvationerna och beräkningarna sa honom ingenting. Men lådorna till skrivbordshurtsen var låsta. Låsen såg både instabila och okomplicerade ut. Men han bestämde sig för att det var bättre att bryta upp lådorna. Han gick tillbaks ut i köket och letade upp en köttyxa. Några minuter senare hade han brutit upp lådorna och han tömde dem i tre olika högar på den heltäckande mattan och kastade köttyxan bredvid.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 9

Sen sorterade han föremålen en stund. Tre askar var av särskilt intresse, ett smyckeskrin i rött läder, en dagbok författad på polska och ett fotoalbum. Han la dagboken åt sidan efter att oroligt ha konstaterat att den täckte tillräckligt lång tid bakåt för hans vidkommande. Sen bläddrade han en stund i fotoalbumet. Det var idel okända människor han såg och han visste att han själv inte skulle finnas med. Någon av de leende männen kunde vara hennes före detta man. Hon stod på en segelbåt i något som föreföll som svensk skärgård, ja förresten det var svenska beteckningar i storseglet, och bredvid henne fanns en man som såg mer svensk än polsk ut. Antagligen var det Adamsson. Andra bilder hade med hennes förflutna i Polen att göra. Han rev ut fyra fotografier med polska motiv, tydligt så att det skulle synas att de var utrivna. Han la fotografierna bredvid den beslagtagna dagboken och tömde sen smyckeskrinet uppochned men rörde ingenting. Värdet av hennes juveler uppskattade han till minst 50 000 kronor, förmodligen mer. Någonting annat i det strikt och smakfullt möblerade arbetsrummet tycktes inte vara av intresse, trots att han ägnade ytterligare en arbetstimme åt sin omvända brottsplatsundersökning. Han lät ljuset brinna i arbetsrummet när han lämnade det med dagboken och fotografierna i handen och så sjönk han på nytt ner i den vita läderfåtöljen och gick igenom allting på nytt. Spåren ledde nu mot Polen och hennes förflutna. Det enda motiv som kunde uteslutas var rån. Egentligen var det inte bra, han borde ta alla hennes juveler utom en glömd ring och slänga dem i den svarta ån utanför huset. Men det bar honom emot. Hon hade en son hos barnets far i grannstaden och han skulle ärva henne och en del av smyckena var uppenbarligen äldre polska eller tyska arbeten som måste vara släktarv, förresten hade hon sagt något om det. Nej, så ville han inte bete sig. Alltså inte rån och inte sexualbrott. Återstod möjligheter som hade med hennes polska bakgrund att göra. Våldsroteln och förmodligen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 10

rikskrim skulle komma att ägna ett ohyggligt komplicerat arbete åt att försöka förstå vilka fotografier som hade avlägsnats i sådan brådska att gärningsmannen rivit ut dem så fort han hittat vad han sökte. Hon kände alltså mördaren och hade därför släppt in honom, eftersom det fanns två vinglas och en urdrucken flaska som hade fallit i golvet. På vinflaskan och ena vinglaset, som någon torkat av, fanns inga fingeravtryck. På det andra vinglaset fanns bara hennes fingeravtryck. Han reste sig och gick fram till den liggande golvlampan som nu utgjorde rummets enda belysning och trampade sönder den, med foten rakt över lampskärmen. Sen satt han länge stilla i mörkret och försökte låta bli att tänka. Mörkret fick honom att känna sig tryggare. När alla ljud tystnat i huset gick han ut i tamburen och hängde på sig överrocken och kontrollerade att kniven låg på plats i rockfickan tillsammans med dagboken och fotografierna. Nej, han hade inte glömt något. Innan han öppnade ytterdörren gned han av handtaget med sin behandskade hand och sen gick han ut i mörkret, tände inte trappljuset, och upprepade samma procedur på handtaget på yttersidan. Han tryckte tyst till dörren så att patentlåset slog igen och smög sen långsamt och fullkomligt tyst nerför trappan och ut genom porten. Det snöade. Hans fotspår skulle vara borta inom någon halvtimme och bilen hade han parkerat på andra sidan bron, flera hundra meter bort. Enstaka fönster i husfasaderna mitt emot lyste fortfarande. Men det var närmast otroligt att någon skulle råka se honom, och även om det mot förmodan hände så skulle denne någon bara se en man i mörk överrock, barhuvad och över medellängd, gå sin väg utan särskild brådska. Rimligtvis skulle det dröja flera dagar innan våldsrotelns folk skulle börja söka efter upplysningar av det slaget. När han gick runt hörnet läste han på gatuskylten fast han mycket väl visste att han gick från Garvaregatan till Sandgatan. Inte en människa syntes till och mitt emot honom lyste en enda skylt, LOdistriktet i Östergötland.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 11

Han gick långsamt nerför gatan mot bron och avläste tiden i det höga rådhustornet. Klockan var halv två på natten. Han stannade strax före bron och kikade ner på den kombinerade gång- och cykelvägen som gick utefter stranden och under bron. Fortfarande inte en människa i närheten. En bit upp på husväggen satt en mässingsskylt med svart text som berättade att här hade Norrköpings Bomullsväfveri AB 1853–1964 fabrik och huvudkontor, verksamheten nedlades 1964, byggnaderna revs 1969, bolagets varumärke var Tuppen. På den tiden hade det varit arbetarkvarter. Nu låg några av stans dyraste lägenheter här, han kom just från en av dem. Om han valde att komma undan skulle han göra det. I hans yrke blev man inte misstänkt för mord i första taget. Men beslutet fick anstå tills han hunnit tänka igenom saken. Än så länge handlade han bara polisiärt metodiskt och mekaniskt. Utan hans medverkan skulle de aldrig få honom fast, han hade avgörandet helt i sin egen hand. Så tänkte han och så slutade han tänka och gick stillsamt promenerande över bron. Den svarta vattenytan var helt öde, vid femte pilträdet en bit bort gick en brygga ut i vattnet. Fortfarande ingen människa i närheten. Han hade bara sjuttiofem meter kvar till parkeringen. Han hade kommit efter klockan 18 då det var fri parkering, hans närvaro fanns alltså inte ens registrerad via parkeringsautomaten. Samtidigt som han sjönk ner på förarplatsen i sin bil, vred om startnyckeln och slog på defrostern avgjordes den kommande brottsutredningen. Men på en helt annan plats, i ett annat land i en annan världsdel. Och eftersom det därmed kom att ligga i nationens intresse att brottsutredningen i fallet Maria Szepelinska-Adamsson inte fullföljdes så skulle den heller aldrig fullföljas. Men det hade mycket lite att göra med mördarens polisiära erfarenhet och skicklighet i att lägga ut villospår.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 12

*** Svenska ambassaden i Kairo är visserligen relativt nybyggd i ljusgult tegel. Men om man bortser från de tre stora nedsotade kronorna på ytterväggen så påminner byggnaden om ett medeltida arabiskt fort, eller möjligen en borg från korsfarartiden. Den fortliknande ambassaden är ett vanligt ämne för skämt i diplomatiska kretsar i Kairo, lustigheterna bygger för det mesta på det föga sannolika i att just Sveriges ambassad skulle bli stormad eller attackerad av exempelvis shiamuslimska fanatiker. Sverige spelar en underordnad roll i Mellanösterns politik och Sverige saknar i stort sett fiender. Ändå denna ambassadbyggnad som ser ut som om den vore ointaglig. Men skenet bedrar. Det är bara utifrån gatan som ambassaden ger detta intryck med den svarta järngallergrinden och vaktkuren och sina små fönster, avlånga på höjden som om de var till för att skydda armborstskyttar på medeltiden. Gatan heter Muhammed Mahzar och ligger på ön Geziras östra sida. Ön är omgärdad av Nilen på båda sidor och den har samma sociala funktioner som till exempel Djurgården i Stockholm; en oas mitt i storstaden, parker och sportklubbar, mest känd är Gezira Sporting Club där det är svårare att bli medlem än att få en Order of the British Empire, och naturligtvis är stadsdelen Zamalek på Gezira den adress man bör ha om man vill räkna sig till societeten i Kairo. Den svenska ambassadens läge är alltså lysande redan genom adressen i Zamalek. Dessutom är Mohammed Mahzar-gatan den sista riktiga gatan på öns östra strand. Ambassadens tomt går nästan ända ner till Nilens strand, man kan stå med armbågarna mot en låg stenmur och se ner i den svarta eviga flodströmmen. Från stenmuren som avgränsar ambassadens tomt är det en tre–fyra meter bred strandremsa där okända människor odlar bananer och grönsaker innan papyrusvassen tar över. Förmodligen är det en illegal odling men det är knappast en sak för svenska myndigheter att lägga sig i. En smal gränd löper ner från Mohammed Mahzar utefter ambas-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 13

sadens höga norra ogenomträngliga mur. I gränden finns en eller två beväpnade vakter från de egyptiska säkerhetsstyrkor som vaktar huvudstadens samtliga ambassader. Ambassadörens kombinerade bostad och representationsvåning ligger inne på ambassadområdet, på andra sidan gräsmattan från själva ambassadbyggnaden räknat och med utsikt över floden. I nedervåningen har ambassadören ett litet privat arbetsrum där han vanligtvis drar sig tillbaks på kvällarna. Där satt han nu. Han var ensam eftersom hans familj befann sig i Sverige, han hade druckit tre gin och tonic och var svagt berusad och de franska dörrarna ut mot trädgården stod öppna. Då och då rasslade det av den milda brisen i de stora mangoträden vid muren. På andra sidan Nilen glittrade det i de nya höghusen som så radikalt hade förändrat hans utsikt. Han kände sig illa till mods av kvällens kinkiga arbete. Om tre månader skulle Svenska Institutet anordna en svensk kulturvecka i Kairo. Hans Majestät Konungen och Drottning Silvia skulle närvara, vilket inte var mycket att säga om. Det var nog gott och väl. Men programmet skulle i huvudsak fyllas med svensk folkdans, balett och några post-modernistiska författare, vad som nu kunde menas med det. En pianist skulle spela Chopin och Peterson-Berger. Folkdans och kungligheter och Peterson-Berger var nog i sin ordning. Men balett och Chopin hade för det första mycket lite med Sverige att göra. För det andra var det vad de flesta europeiska nationer gjorde anspråk på under sina kulturveckor och för det tredje avskydde araberna balett, eller fann saken i bästa fall komisk för att inte säga mycket komisk. Man borde i stället bjuda ner några svenska poeter, det spelade ingen roll om de läste på svenska. Det var sånt man inte förstod hemma. Balett var en utskrattad konstart i arabvärlden, poesi var den mest högaktade konstarten. Frågan var nu hur saken skulle läggas fram i den rapport som måste göras färdig de närmaste dagarna. Han tyckte han hörde något hasande ljud borta vid muren mot



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 14

floden men han var för distraherad av balettfrågan för att fästa sig vid saken. I stället gick han fram till sin lilla bar och hällde upp en fjärde gin och tonic, fast utan is. Isen hade smält; det var en ovanligt varm vinter i Kairo. När han vände sig om stod en medelålders man med europeiskt utseende med en lerig och för liten överrock en meter in i rummet mellan de franska fönstren. ”Godafton herr ambassadör. För ni är väl konungariket Sveriges ambassadör hoppas jag?” sa den okände på tillkämpad engelska med kraftig slavisk brytning. De flesta män i Erland Rickfors’ position skulle ha uppfattat den plötsligt uppkomna situationen som obehaglig eller hotfull. En kraftig karl i grått snaggat hår hade smugit sig förbi ambassadens vakter och klättrat över muren och tagit sig in i ambassadörens privata rum och det var efter midnatt. Möjligen var rädslan bedövad av tre gin och tonic men det som avgjorde ambassadörens förhållningssätt var snarare det absurt komiska i situationen som, vad än fortsättningen rimligtvis kunde bli, artade sig till en god historia. Erland Rickfors älskade att finna nya, helst komiska, historier att berätta. ”Jodå, jag är Sveriges ambassadör”, smålog han. ”Vad får jag lov att servera, whisky, gin eller vodka möjligen? Tyvärr har jag slut på isen.” Om mannen var en galning var det ju bäst att lösa problemet på ett lugnt sätt. ”Vodka blir utmärkt. Inget vatten, ingen is tack”, svarade den andre utan att röra sig. ”Nå då så. Varsågod och sitt så länge”, sa ambassadören och vände sig om mot barskåpet och letade fram en flaska rysk vodka och slog upp ungefär en deciliter eftersom han redan gissat sin okände gästs nationalitet. Ändå fick han svårt att dölja sin förvåning när han med glasen i hand gick tillbaks mot sin arbetsplats. Den andre hade hängt av sig den leriga överrocken och slagit sig ner på en stol mitt emot skrivbordet. Ambassadören var ingen expert på uniformer. Men två saker



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 15

framgick omedelbart. Mannen var klädd i sovjetflottans uniform och han måste vara en mycket högt uppsatt officer. På vänster sida av uniformsjackans bröstparti satt en karta med utmärkelser i olika färgstreck som täckte nästan en kvadratdecimeters yta. ”Varsågod och skål och välkommen. Vi säger så i vårt land”, sa ambassadören och räckte över vodkaglaset samtidigt som han satte sig. Och så såg de varandra i ögonen och drack. ”Jag är viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov och jag har kommit till er för att söka politisk asyl i ert land”, sa ryssen utan omsvep och slog ner sitt tömda vodkaglas med en smäll i bordet framför sin förstummade värd. Ambassadören kom på sig själv med att sitta och gapa. Han reste sig utan ett ord, tog den andres glas och vandrade bort till barskåpet och fyllde det på nytt och gick sen tillbaks med glaset som han ställde framför sin objudne gäst. Det var en av dessa situationer i livet som man brukar beskriva efteråt med ord som ”jag hann tänka tusen tankar”. ”Jag måste naturligtvis fråga er en del saker, herr viceamiral. Låt mej genast påpeka att ni visserligen befinner er på svenskt territorium, men det innebär inga garantier. Jag är i min fulla rätt att avhysa er och överlämna er till de egyptiska myndigheterna. Jag vill att ni ska vara medveten om det innan jag lyssnar på era skäl. Jag vill också framhålla att såväl tidpunkt som plats förefaller mej illa valda för ett sådant steg.” Han gjorde en paus för att försöka bedöma hur orden verkat. Men viceamiralen log till synes oberörd av det underförstådda hotet och avvaktade tydligen att ambassadören skulle fullfölja sin tankegång. ”Nå alltså”, fortsatte ambassadören, ”varför här och nu och vad får er att tro att vi kommer att acceptera er begäran?” Viceamiralen gav en korthuggen och koncentrerad bild av läget. Som ett led i strävan att förbättra relationerna mellan Sovjetunionen och Egypten ägde just nu ett flottbesök rum i Alexandria. Han hade avvikit för tio timmar sen genom att helt enkelt ta en taxi de tjugo



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 16

milen ner till Kairo. Taxichauffören hade med hjälp av ett antal amerikanska sedlar visat sig mycket tillmötesgående och bland annat införskaffat den civila överrocken och kört omkring några timmar i Kairo förbi olika ambassader tills det blivit mörkt. Då hade de skilts utanför den amerikanska ambassaden. Avsikten var att få taxichauffören att tro att det var just amerikanska ambassaden som var målet eftersom det naturligtvis skulle leda till en del förvecklingar när det visade sig att en av de befälsförande officerarna på den sovjetiska flottenheten saknades. Man kunde ju inte utesluta möjligheten att myndigheterna fick tag på taxichauffören och därefter drog den rimliga slutsatsen att den försvunne viceamiralen befann sig hos amerikanerna. Just nu visste alltså ingen i Kairo mer än de två i rummet vad som hade hänt. Om den svenska myndigheten valde att utlämna den asylsökande till de egyptiska myndigheterna skulle följderna för hans egen del bli hemtransport och sannolikt döden, i vad mån en sådan omständighet hade betydelse för den svenska myndighetens beslut. Emellertid, smålog ryssen, fanns det skäl som vägde betydligt tyngre än humanitära skäl, om man skulle se saken ur svensk synvinkel. Ryssen gjorde paus och väntade på den uppenbara följdfrågan. ”Och vad skulle det vara för skäl, om jag får fråga?” frågade ambassadören. Ryssen väntade en stund innan han svarade. ”Jag är ställföreträdande milobefälhavare och chef för andra direktoratet i Kaliningrad. Förstår ni innebörden i det, herr ambassadör?” ”Uppriktigt sagt inte. Ja, inte annat än att ni således har en viktig funktion på den största och närmaste sovjetiska örlogsbasen från vårt land räknat. Ni är en höjdare i sovjetflottan vilket ju för övrigt framgår av er uniform. Nå, och?” ”Som chef för andra direktoratet ansvarar jag för samtliga diversionsförband inom flottan och det marina infanteriet. Förstår ni nu?” ”Nej, jag är en mycket civil person till min läggning. Vad var det ni sa att de där förbanden hette?” ”Diversionsförband. Låt mej uttrycka saken mer civilt. Sabotageoch störningsaktioner, de förband ni inte helt korrekt benämner



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 17

’Spetsnaz’. Taktiska undervattensoperationer, det ni kallar mini-ubåtar. Kort sagt, jag ansvarar för alla sådana operationer på ert lands territorium, eller gjorde tills jag steg in genom de här dörrarna. Förstår ni nu vad vi talar om?” Ambassadören satt tyst. Han kände sig plötsligt orimligt berusad men han var säker på att han hört rätt och på att innebörden i det han just hört var sådan att han inte ens med uppbjudande av all sin fantasi kunde bedöma konsekvenserna av att mannen i den leriga regnrocken nyss stigit in i hans rum. Förutsatt att allt var sant. ”Hur ska jag kunna veta att det ni säger är sant?” frågade han så behärskat han kunde. ”Det kan ni inte. Det är rimligtvis inte heller er sak att bedöma.” ”Vad föreslår ni då att vi ska göra?” ”Mycket enkelt. Bara ni och jag vet att jag finns här. Låt oss som ett första steg försöka begränsa kretsen här i Egypten till oss två. Som nästa steg tar ni kontakt med berörda myndigheter i ert hemland och avvaktar deras instruktioner och då tror jag nog att det hela löser sig. Är det här er privata bostad?” ”Ja.” ”Har ni några gästrum?” ”Ja, på övervåningen. Men vad hade ni egentligen tänkt er att jag ska meddela Stockholm, namn, nummer och grad eller vadå?” ”Låt mej skriva ett brev till er militärledning. Sänd det med diplomatisk post. När de läst brevet kommer det inte att finnas några tvivel. De informationer jag har är av allra största betydelse för er egen nation. Det kommer att framgå.” ”Det dröjer tre dagar tills vi kan sända diplomatisk post, jag menar utan att väcka onödigt uppseende. Däremot kan vi sända radiokod redan i morgon bitti.” ”Det skulle jag bestämt vilja avråda från. Det ingår i våra rutiner att fånga upp er radiotrafik. Ett och annat slipper visserligen igenom nätet men just nu vore det lite väl äventyrligt att ta den risken. Vänta hellre några extra dagar. Använd den diplomatiska posten. Ni måste



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 18

nämligen förstå, herr ambassadör, att om mitt lands regering får veta att jag finns här så kommer de att hämta ut mej härifrån oavsett vilka diplomatiska eller andra konsekvenser det skulle innebära. Och oavsett om flera personer inklusive ni själv skulle ska vi säga … komma till skada. Har jag uttryckt mej klart?” ”Desto angelägnare att inte slösa med tiden. Vi använder datoriserade koder för vår radiotrafik som …” Ambassadören kom av sig mitt i meningen. Han hade svarat innan han hunnit reflektera färdigt över innebörden i det underförstådda hotet. Han bodde för tillfället ensam i tjänstebostaden eftersom hans hustru var hemma i Sverige för att se till sin döende mor. Men ryssen hade tydligen missförstått hans tvekan. ”Ni förstår herr ambassadör, ja ursäkta om jag säger som det är, men det har varit ett av mina tjänsteåligganden att läsa och systematisera delar av er militära och diplomatiska radiotrafik. Och med tanke på den nuvarande situationen … tja, även om nu mina landsmän som jag hoppas tror att jag finns hos amerikanerna så kommer säkert all diplomatisk trafik från Kairo att bli av allra största intresse den närmaste tiden. Det spelar ingen roll om ni använder telex eller er kortvåg för övrigt. Kan vi inte besluta om diplomatisk post i stället? Och på er sedvanliga dag?” Ambassadören nickade. Han kände sig matt och tom i huvudet. Plötsligt förvånade han sin gäst genom att skratta till och skaka på huvudet, men det berodde på att kvällens stora problem ända till för en kort stund sen hade varit frågan hur man skulle kunna ersätta postmodernistiska romanförfattare med några traditionella poeter och bli av med baletten under den kommande kulturveckan i Kairo. Det som nu var på väg att hända var så långt från vanliga diplomatiska rutiner att det närmast borde jämföras med någon sorts naturkatastrof. Han tvivlade inte längre det minsta på att den gråhårige kortklippte sjöbjörnen verkligen var den han gav sig ut för. Han fattade snabbt tre beslut för sig själv, två kloka och ett katastrofalt beslut. För det första skulle han stuva in gästen i ett av de



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 19

ständigt iordningställda gästrummen längre bort i samma korridor på övervåningen där han hade sitt eget och sin frus sovrum. För det andra skulle han som gästen föreslagit avstå från alla radiokommunikationer med Stockholm och använda den diplomatiska postgången för såväl sin egen rapport som viceamiralens brev till den svenska försvarsledningen. För det tredje skulle han redan nästa dag ta en preliminär kontakt med sin vanliga kontaktman inom den sektion av den egyptiska säkerhetstjänsten som svarade för utländska ambassaders önskemål. Det var nämligen ingen tvekan om att egyptierna skulle vilja hjälpa till att få ryssen ur landet så kvickt som möjligt. Och det var ju ett oundvikligt problem som man borde ta itu med ju förr dess bättre: ryssen måste ur Egypten och hem till Sverige fortare än kvickt. Dessutom vore det senare det diplomatiskt mest korrekta uppträdandet. På så vis hade Sverige inte gått bakom ryggen på egyptierna, vilket skulle kunna leda till obehagliga störningar i utrikesförbindelserna. Han meddelade ryssen de två första besluten och sen gick de tillsammans upp till övervåningen. Till ambassadörens förvåning bad gästen att få med sig den mer än halvfyllda flaskan med rysk vodka. ”Ni förstår, herr ambassadör, jag är en mycket sorgsen man och jag tänker göra som när jag var ung och sorgsen, supa. Om ni hör någon som sjunger så oroa er inte, det är bara jag.” Klockan var närmare två på fredagsmorgonen egyptisk tid när de skildes uppe i sovrumskorridoren. Hemma i Sverige var det en timme efter midnatt. På golvet i sitt vardagsrum i Norrköping låg Maria SzepelinskaAdamsson med det mesta av sitt eget blod i en stelnad kaka framför ansiktet. *** Högst upp i en fyravåningsfastighet på Kommendörsgatan i Stock-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 20

holm höll det nybildade företaget Hamilton Data System AB på att installera sig. Den blankpolerade skylten i rostfritt stål med svart relieftext hade just monterats upp nere i porten. För en utomstående besökare, och i sinom tid skulle det bli gott om sådana, fanns det ingenting ovanligt eller konstigt att se i de ljust inredda rum med italiensk design som var företagets ansikte utåt. Inte ens i de inre delarna av kontoret, dit utomstående aldrig skulle få tillträde, borde någonting se ut som annat än just ett nytt dataföretag. En expert på datateknik skulle möjligen ha ansett att maskinerna, uteslutande av märket IBM, föreföll väl dyrbara och avancerade för ett företag som tydligen var inriktat på enklare bokföringsprogram och konsultuppdrag. Detta var Carl Gustav Gilbert Hamiltons nya arbetsplats. Han hade nyligen blivit befordrad till örlogskapten men han bar aldrig uniform. Det gjorde inte heller någon av hans arbetskamrater inom SSI, den hemligaste delen av svensk militär underrättelsetjänst. Utåt sett var han chef för företaget, vilket inte var så konstigt eftersom han formellt var dess ägare och det bar hans namn. Arrangemanget var utomordentligt praktiskt. Han hade personligen investerat ungefär sex miljoner kronor som sen försvarsmakten med vederbörligt godkännande från den så kallade underrättelserevisionen hade återbetalat till honom. Därigenom fanns det ingenting som synbarligen knöt rikets försvar till företaget. Tvärtom måste det förefalla som en alldeles logisk konsekvens av Carls civila utbildning i Kalifornien, vid University of California San Diego, och hans goda personliga ekonomi. Företagets eventuella förluster på den kommersiella marknaden, likaväl som Carls personliga lön, ersattes samma väg som investeringskostnaden. Men tanken var att företaget i sinom tid skulle bära sig självt. Man hade ännu inte bestämt sig för hur en eventuell vinst skulle disponeras och Carls förslag att den kunde delas ut som lönegratifikation till de anställda, de civilanställda såväl som den rent militära personalen, hade stött på fackliga principiella hinder. Men å andra si-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 21

dan brådskade det inte med den saken eftersom någon civil vinst inte föreföll tänkbar inom de närmaste åren. Man hade infört civil kontorstid. Arbetet började således klockan 09.00 precis. Carl infann sig regelbundet kl 08.55 och så även denna fredagsmorgon när han promenerade som chef genom de yttre delarna av kontoret för att bli underordnad i samma ögonblick han steg in genom den kodspärrade maskerade säkerhetsdörren till sin egentliga arbetsplats. Hans chef var kommendörkapten; den nya sektionen inom svensk underrättelsetjänst hade en tydlig övervikt av marinofficerare. Ytligt sett trivdes han med sitt nya arbete och hans periodiska depressioner betvingade han med hård vilja och mer arbete. Hans chef kommendörkaptenen hade inte undgått att notera en vecka då och då när Carl kunde sitta tyst för sig själv försjunken i arbete flera dagar i sträck. Men det föreföll inte onaturligt att en person vars huvudsakliga utbildning var inriktad på själva fältet skulle finna det trist med analys och databehandling. Det var emellertid ett romantiskt missförstånd. Carl hade obehagliga minnen från sitt fältarbete och det han nu sysslade med, vilket med en förskönande omskrivning kallades för säkerhetsunderrättelsetjänst, föreföll både honom själv och hans särskilt kommenderade psykiater som en lindring för själen. Han var i alla fall hemma nu. Han hade sluppit ifrån dårhuset uppe på Kungsholmen, det vill säga säkerhetspolisen där han av olika skäl tvingats arbeta i tre år. Nu var han det han hela tiden varit avsedd att bli, alltifrån den stund då DG nästan bokstavligen fiskade upp honom under attackdykarutbildningen i Karlskrona. Nu var han officer inom den militära underrättelsetjänsten och en blivande chef för den särskilda operationsavdelningen. Inom några år skulle operationsavdelningen kunna sättas i funktion. Då skulle han antagligen bli kommendörkapten. Allt föreföll ordnat till det bästa. När DG först hade föreslagit att man borde skaffa Carl en psykiater så hade Carl slagit häftigt bakut. Men DG tog kvällen på sig och lyckades till slut övertyga Carl.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 22

De satt vid brasan nere på äppelfarmen i Kivik och det var Carls tredje besök på kort tid. Det var lätt för båda att förstå varför deras förhållande allt mer kommit att likna ett far-son-förhållande. För det första var Carl på sätt och vis DG:s skapelse, själva manifestationen av en idé som den gamle chefen haft redan på den tiden SSI hette IB. För lika lätt som det var att se den svenska underrättelsetjänstens styrka – bearbetning av öppna källor och signalspaning – lika lätt var det att se svagheten. Sverige saknade kompetenta field operators, personal som kunde möta fi ute på fältet. Säkerhetspolisen eller polisen som DG alltid kallade dem med kraftigt föraktfull betoning, hade varken tid eller intresse till övers för annat än en eller annan politisk flykting eller att gnälla i pressen om hur lömska ryssarna var. I övrigt ägnade man sig huvudsakligen åt att jaga vänsterinriktade utlänningar; i all synnerhet sen en polismästare, en något spritt språngande polismästare som DG kallade honom, fått för sig att det var en sammansvärjning, av kurdiska politiska flyktingar som låg bakom mordet på Olof Palme. Carl hade varit lätt att övertala första gången de träffades på äppelfarmen i Kivik för mer än tio år sen. Staten skulle betala fem års universitetsutbildning i San Diego, datorer som huvudämne, mot att Carl samtidigt och mot tysthetslöfte utbildades vid The Sunset Farm; ett mycket vackert namn på en av världens grymmaste utbildningsanstalter där den federala amerikanska polisen och US Navy tränade en mycket liten och mycket utvald elit av just field operators i allt, eller snarare betydligt mer än, vad en normal svensk underrättelseman borde kunna föreställa sig. Carl var prototypen, det första flygande exemplaret, av detta nya svenska vapen och som vapen hade han blivit en mycket övertygande succé. Och det hade i sin tur fört det goda med sig, ur DG:s synvinkel, att ett visst konservativt motstånd inom försvarsledningen hade upphört. Två av Carls efterföljare, som skulle komma att tillhöra samma operationsavdelning som han själv, hade redan tillbringat tre år i Kalifornien.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 23

Allt detta var gott och väl. Det var en triumf för DG:s teorier om att fi måste kontrolleras och bekämpas på marken, även på det egna territoriet, snarare än från kontorsmoduler inom den traditionella tidningsläsande och kompilerande öppna underrättelsetjänsten. Men den operativa triumfen hade en svårbemästrad mänsklig sida. Den stridserfarenhet som Carl hade fått hade satt kraftiga spår, inte bara i hans kropp, ty de såren hade läkts normalt, utan också inom honom. Och det märktes. Hans svårigheter hängde inte påtagligt samman med den första operationens något våldsamma upplösning, som DG med utstuderad underdrift beskrev händelsen, då Carl konfronterat fyra israeliska specialister i en villa i Täby och dödat dem under eldstrid. Carls självanklagelser när det gällde den händelsen hängde mest samman med att han kommit för sent – eftersom israelerna redan hade hunnit likvidera de flesta av sina offer. Men det Carl ständigt återkom till, ständigt ältade, var slutet på den tyska operationen. Han hade – som ett led i utbytet mellan svensk och västtysk säkerhetstjänst – levt under cover i ett halvår i Västtyskland, tagit sig in i själva centrum av terroristorganisationen RAF och sen som avsett lett den västtyska specialstyrkan GSG 9 till rätt plats vid rätt tidpunkt. Så långt hade allting varit gott och väl. Det som inte var gott och väl var dels att Carl kände sig lurad och dels att han gav sig själv skulden för det som hände. Tyskarna hade inte, som han lite svenskt och naivt föreställt sig, planerat att infånga terroristerna för att i god demokratisk ordning ställa dem inför rätta. Den tyska planen gick ut på den slutgiltiga lösningen, att fysiskt utplåna terrorismen. Vilket man hade gjort. Med Carl fortfarande kvar på platsen. En av terroristerna hette Monika och Carl påstod att de hade stått varandra nära, vilket kanske för övrigt var sant. På grund av viss mekanik i händelseutvecklingen hade det slumpat sig så att det var just Carl som sköt henne. Det hade för all del skett med bästa tänkbara motiv, för att skydda en fransk kollega. Men Carl hade aldrig kommit



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 24

över händelsen, som det verkade. Han talade gång på gång om deras sista timme tillsammans, om hur han sett hennes ögon när skottet trängde igenom henne, hur han anlagt skottet väl för att inte döda henne men hur de förbannade tyskarna sen … ja, och så vidare. DG hade hört historien mer än hundra gånger, åtminstone kändes det så. Problemet var inte nytt för DG. Visserligen hade svensk underrättelsetjänst lyckats ganska väl i ambitionen att hålla sig ifrån våldshandlingar av det här illustra slaget. Någon enstaka eldstrid hade förekommit. De egna förlusterna inskränkte sig till en enda man. Men personal som sysslade med kvalificerat hemligt material hade ingen att tala med. Carl var inte ens gift och han levde nu som miljonär och smådirektör i data- och fastighetsbranschen och eftersom han var gediget professionell – på den punkten hyste DG inga tvivel – så talade han aldrig med någon enda människa om sin funktion i totalförsvaret eller om sina uppslitande erfarenheter. I ett tidigare fall hade DG rekommenderat en betrodd psykiater eftersom även en medicinsk amatör lätt kunde räkna ut att ett inre tryck av det här slaget var ohälsosamt, att det måste finnas någon att samtala med. Och DG bodde numera huvudsakligen nere i Kivik och Carl kunde inte komma dit hur ofta som helst för att tala med den ende han kunde tala med. ”Försök att se det lite praktiskt”, hade DG sagt, ”det är inte frågan om att du behöver någon huvudkrympare. Du behöver någon att tala med, någon som du har rätt att tala med, det är hela saken. Ja, du behöver ju inte i onödan gå in på operativa och organisatoriska detaljer, men du förstår?” Det hade hjälpt. Det man kunde betrakta som samtalsterapi var bra. Säkert hade det lättat på hans inre tryck. Säkert hade det lättat hans skuldkänslor i fallet Monika och säkert hade det gjort det lättare för honom att uthärda den svåruthärdliga yttre bilden av sig själv som han nu för tjänstens skull var tvungen att ge alla i sin närhet: en man som en gång var överklassradikal på den tiden man skulle vara det, men som nu övergått till aktier, fastigheter, skatteplanering och dato-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 25

rer och därmed bodde och klädde sig som det anstod en man med sådana tidsenliga intressen; allt detta som han förvånade eller äcklade någon tillfälligt förbipasserande före detta vän med, allt detta som andra gamla clartéister eller Palestinaaktivister måste ha svårt att stå ut med. Sådana möten blev alltid korta och pinsamma. Carl gav tydligt intrycket av att han nu tillhörde en annan värld, vilket han ju också gjorde. Men hans problem, hans större problem än Monika, satt djupare än så. Det fanns svarta hål inom honom som skrämde, fällor som han hela tiden trodde sig kunna undvika med den skicklige jägarens självförtroende. Han hade egendomliga nattliga fantasier som han aldrig förrådde för sin psykiater; som han dolde med hela sin utbildnings skicklighet att dölja. Men numera fanns någonting inom honom som kunde framtvinga mardrömmar. Han hade en gång snuddat vid tanken att det var en liten svulst av groende galenskap men han hade snabbt piskat den tanken tillbaks ner i det svarta hålet. Han var väl medveten om att han var en man med högst ovanlig självkontroll och till den självkontrollen satte han sin samlade tillit. Just nu sysslade han alltså med säkerhetsunderrättelsetjänst. Han skulle snart vara vid arbetsdagens slut och då skulle han lägga fram sin sammanfattande analys och sitt operativa förslag för sin närmaste chef. Säkerhetsunderrättelsetjänst är som ord betraktat närmast en paradox och som funktion en omskrivning för hur en underrättelsetjänst tränger sig in på säkerhetstjänstens område. Men i det här fallet var det både befogat och sanktionerat enligt tjänstens alla regler. Säkerhetstjänsten, det vill säga Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, hade i flera års tid gnällt om de sovjetiska långtradartransporterna. Lastbilarna uppträdde mystiskt, de befann sig besvärande ofta på småvägar långt ifrån transportvägarna, i några fall till och med i närheten av känsliga militära anläggningar, och den allmänna arbetshypotesen var att det var frågan om någon sorts militärt spioneri. Och sådant är polisens sak att sköta.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 26

Men polisen hade, förutom gnäll i pressen, inte ansett sig ha resurser att förfölja långtradare hur som helst i landet. Såväl budgetmässiga som övertidstekniska invändningar hade därvidlag visat sig alltför avgörande. Vid något enstaka tillfälle, till exempel i samband med trafikolyckor, hade polisen passat på att öppna någon av de TIR-skyltade långtradarna i hopp om att finna exempelvis signalspaningsutrustning. Men man hade aldrig funnit något onormalt. Från utländska källor fanns uppgifter om hur chaufförerna tagits på bar gärning med att mäta brohöjder och liknande som kunde sättas i samband med exempelvis framryckningsplaner för pansartrupper och motoriserat infanteri. Men man saknade bevis och i ett demokratiskt land får till och med bilar märkta SOVTRANSAVTO i kyrilliskt alfabet välja vilka vägar som helst. Som datatekniker var Carl bättre på mjukvaran, det vill säga konsten att göra program och konsten att tolka program, än på själva hårdvaran som var maskinerna. Han kunde bara med svårighet reparera sin stereoanläggning. Men han hade med ganska stor lätthet, och med hjälp från tull och gränspolis, kunnat göra ett program för att under ett års tid följa de sovjetiska lastbilarna, deras tidsutnyttjande, deras olika chaufförer, deras rutter och deras återkomst genom Sverige eller avsaknad av återkomst, deras vikt vid inresa och utresa ur landet och deras ungefärliga vägval. Slutsatserna var ännu så länge något osäkra och dessutom föga sensationella eftersom de överensstämde med en av de vanligaste arbetshypoteserna: Som vanligt litade ryssarna inte på öppna källor. Som vanligt la de ner en förvånansvärd möda på att skaffa sig kunskaper på fältet som de hade kunnat köpa i en vanlig svensk bokhandel, lättast genom att slå till på en KAK-atlas. De gjorde belastningsprov, de provkörde alternativa vägsträckor, de kontrollerade med stora insatser såväl telefonkatalogen som Generalstabens litografiska kartor. Förmodligen fann de – om de alls jämförde – att dessa offentliga uppgifter var mer



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 27

än tillräckligt goda. Till och med landets flygfält finns på offentliga kartor. Sannolikt hade varje chaufför en så begränsad uppgift för varje resa att han i stort sett skulle kunna memorera den utan att behöva göra onödigt uppseendeväckande anteckningar. Påfallande intressant var att åtskilliga långtradare gick in i DDR efter att ha genomkorsat Sverige. Vägnätet får visserligen förutsättas vara bättre i Sverige än i Polen, om man nu skall köra långtradare från Sovjetunionen till DDR. Men omvägen över nordkalotten är dels oekonomisk under alla förhållanden och dels gör valutaförhållandena kostnaderna för den omvägen sensationellt höga. En sannolik tendens i Carls program var att de intryck ett halvårs studier lett till skulle förstärkas om man fortsatte. Den avgörande frågan var då om man skulle ge sig in på fas två, vilket Carl rekommenderade. Fas två innebar att enstaka långtradare vid sin första gränspassage in i Sverige skulle förses med en radiosändare. Så långt inga problem. Men vad gällde själva tekniken fanns två radikalt olika möjligheter. En viss typ av radiosignal kunde användas för att diskret och från efterföljande bilar och från i förväg bestämda stationer ta fram en exakt rutt. En annan typ av radiosändare, som var mer skrymmande men som hade en signal som var betydligt svårare att uppfånga och tolka, kunde sättas in i ett satellitsystem och följas från rymden. Det innebar emellertid att man måste be de amerikanska kollegerna om assistans. Vilket inte var en operativ fråga på Carls nivå utan snarare en sorts spiondiplomatisk fråga, möjligen rentav en regeringsfråga. Det fanns en intressant möjlighet med den senare varianten. Med en satellitlänkad sändare kunde man spåra långtradarna inne på sovjetiskt territorium. Det innebar en viss skillnad om deras slutstation skulle visa sig vara en fruktcentral i Leningrad eller ett pansarregemente på Kolahalvön. Ett rimligt tillvägagångssätt var att under ett första stadium plocka



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 28

bort sändarna när långtradaren ifråga lämnade landet. Först därefter kunde man ge sig in på försöket att låta lastbilarna gå in i Sovjet med sändarna kvar. Det senare skulle inte bli ett förslag som rimligtvis kunde väcka någon amerikansk entusiasm. Det fanns ju en uppenbar risk att sådana sovjetexporterade sändare inte återexporterades till väst. I så fall kunde det bli frågan om dyrbara långtradarkunskaper, i all synnerhet om arbetshypotesen – att de inte sysslade med annat än att kontrollera telefonkatalogens och KAK:s uppgifter – skulle visa sig vara den odramatiska sanningen. Hursomhelst skulle en fortsättning på nuvarande programnivå sannolikt inte ge annat än kunskaper man redan hade. Tjugo minuter före arbetsdagens slut hade Carl skrivit ut sin sammanfattande promemoria på sju sidor och bilagt 100 sidor dataanalys som inte sa hans chef ett skvatt. Kommendörkapten Johan F:son Lallerstedt hade ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt samarbete med underrättelsefolk. Men det hade för det mesta varit till sjöss, där han transporterat halvcivilister från Försvarets Radioanstalt kors och tvärs i Östersjön. Han hade aldrig fått mer än ungefärliga kunskaper om vad dessa tekniker snokade efter i den sovjetiska radiotrafiken och han hade heller aldrig bekymrat sig närmare om saken. Han hade sett dem som lite prilliga akademiker, som passagerare snarare än som kolleger. En incident till sjöss när han varit befälhavare på ett signalspaningsfartyg som kolliderat med ett sovjetiskt minutläggningsfartyg hade lett till att han tagits iland till ett obestämt kontorsjobb inom OP 5, något som både han själv och säkert hans kolleger på fartygstjänst uppfattat som en markering eller snarare en bestraffning. Låt vara att det var minst sagt oklart vilken av de två befälhavarna, den svenske eller den sovjetiske, som bar skuld till själva kollisionen. Det skäl som CM, Chefen för marinen, angett för hans ändrade tjänst var att han kommit att exponeras för mycket i pressen i samband med incidenten. Förutsättningarna för ett glatt och otvunget umgänge mellan sjö-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 29

björnen Johan F:son Lallerstedt och de unga teknikerna på det som nu till en början var en sammanslagning av underrättelsetjänstens analysavdelning och blivande operationsavdelning hade alltså inte varit de bästa. Han gillade inte skrivbordsmilitärer. Och han hade varit lika misstänksam mot den något för artige och något för verserade Carl Hamilton tills han satt sig in i Carls bakgrund. Och framför honom stod nu denne man som hade en vidare och mer dramatisk stridserfarenhet än någon annan svensk militär sedan sist det var krig mot ryssarna, på 1800-talet, och redogjorde för slutsatserna av ett dataprogram. Han hade inte ens satt sig ner; fastän outtalat hade det blivit så att man i de inre kontorsrummen uppträdde i militär stil. Och även om ingen av dem bar uniform så var det ju för båda avgörande att en kommendörkapten har en bredare guldrand runt ärmen än en örlogskapten. Även om örlogskaptenen är innehavare av kommendörstecknet av Bundesverdienstkreuz och Gustav III:s Tapperhetsmedalj så står örlogskaptenen när kommendörkaptenen sitter, till och med i underrättelsetjänsten. ”Sätt dej Carl, förlåt jag tänkte mej inte för, sätt dej”, sa kommendörkapten Johan F:son Lallerstedt. Det var Carls sista föredragning på någon tid eftersom han skulle på tjänsteresa till Kalifornien. 001 skulle titta till 002 och 003 för att skaffa sig en uppfattning om hur deras träning framskred. Beteckningarna var Johan F:son Lallerstedts högst skämtsamma, högst personliga och högst inofficiella beteckningar. Några dubbelnollor finns inte i Sverige. Inom den svenska underrättelsetjänsten finns ingen personal som har rätt att döda andra människor. Det får inte ske under några som helst omständigheter. Såvida det inte sker i självförsvar eller såvida det inte ligger i nationens intresse. ***



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 30

Erland Rickfors, Sveriges ambassadör i Kairo, promenerade utefter Nilen. Han hade lämnat sin bostad ungefär tjugo minuter tidigare och passerade just under 26:e Juli-bron. Det var en behaglig eftermiddag, varm som en normal svensk sommardag med ovanligt klar himmel för att vara Kairo. Han hade kommit in på Geziragatan och stod en stund med överrocken över armen och såg ut över floden. Mitt i blickfånget på andra sidan reser sig det stora TV-huset. Trafiken var gles och hundratusentals människor promenerade denna eftermiddag liksom han själv runt Gezira. Det var ju fredag, svensk arbetsdag men arabisk helgdag. Han var inte säker på att han gjorde rätt. Men dels hade han redan sagt A genom att beställa ett brådskande sammanträffande fastän det var fredag. Dels var det ur formell synvinkel helt i sin ordning att följa diplomatisk rutin. Hans uppdrag som Sveriges sändebud var att bibehålla och helst förbättra Sveriges goda relationer med Egypten, inte att gå bakom ryggen på egyptiska myndigheter och ställa till trassel. Det var redan fem minuter efter utsatt tid. Men araber passade ändå aldrig tiden. Han vek upp mot hotell Marriott, Kairos och kanske hela Mellanösterns vackraste hotell. För inte så länge sen hade byggnaden varit ett förfallet 1800-talspalats som någon pascha byggt med så stora insatser att landets ekonomi undergrävdes, vilket man kunde förstå nu när man såg resultatet av en restaurering för femtio miljoner i guld, rött och grönt. I parken mellan det gamla palatset och de nya hotellbyggnaderna och swimmingpoolen ligger flera uteserveringar med bord inklämda mellan palmer och häckar och buskage av gigantisk rhododendron. Det är en utmärkt diskret mötesplats. Vem som helst kan råka sitta här en fredagseftermiddag, även en ambassadör, och då genom självklar slump träffa vemsomhelst, även en överste i den egyptiska säkerhetstjänsten. Till sin förvåning fann Erland Rickfors att överste Muhammed ibn Salaar redan fanns på plats och redan hunnit dricka två koppar kaffe. Det var första gången Erland Rickfors kommit sist till deras möten.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 31

Av ren häpnad ursäktade han sig för sin sena ankomst vilket var tämligen onödigt eftersom det bara var frågan om tio minuter och dessutom i Kairo där allt under en halvtimme räknades som att komma precis. Översten slog ut med armen i en gest som betyder ungefär att Gud styr allt till det bästa. ”Jag hoppas det inte är en alltför stor olägenhet för er att jag bett om det här sammanträffandet på en fredag”, sa ambassadören när han satte sig ner och samtidigt beställde in te med citron. Han fann det olämpligt att dricka något annat just nu. ”Inte alls min käre vän, jag är till för er och det vet ni”, svarade den civilklädde översten utan att visa några tecken till nyfikenhet eller brådska. ”En härlig vinter, tycker ni inte? Förra vintern regnade det ju nästan hela tiden”, fortsatte översten på brittiskt manér. Trots att ett par generationer egyptiska militärer utbildats av ryssarna satt fortfarande mycket av det brittiska beteendet kvar i officerskåren, åtminstone när de umgicks med västerlänningar. ”Jo, en sån här vacker dag är ungefär som en svensk sommardag”, fortsatte ambassadören på det engelska väderspåret men beslöt sig ändå för att gå rakt in på själva saken. ”Men ni får ursäkta, överste. Jag har sökt er för att jag har fått ett delikat problem på halsen.” ”Det ska vi nog kunna göra någonting åt, det låter förresten angenämt med ett delikat svenskt problem. Annars är det ju mest era franska kolleger som drar på sig sådant”, log översten som alldeles tydligt associerat på ordet delikat som om det gällde läckert snarare än känsligt. ”En sovjetmedborgare befinner sig på vår ambassad, alltså på vårt territorium. Han har begärt politisk asyl, men han kan ju inte bo kvar på ambassaden som ni förstår och …” Ambassadören kom av sig mitt i meningen när han såg den egyptiske säkerhetsmannens blixtsnabbt förändrade ansiktsuttryck. De stirrade en kort stund häpet på varandra. Översten samlade sig först. ”Det problemet är nog betydligt mer än delikat, herr ambassadör. Det gäller alltså en viss amiral?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 32

”Ja, viceamiral om man vill vara petig.” Översten såg ner i sin kaffekopp under en demonstrativt lång paus innan han svarade. ”Vi trodde att han befann sig på den amerikanska ambassaden. Det hade på sätt och vis gjort saken lättare för oss. Nå, herr ambassadör, vad exakt är det ni vill att vi ska göra åt det här problemet? Har er egen regering hunnit ta ställning till den saken?” ”Nej, jag väntar mej inte heller några instruktioner än på tre–fyra dagar. Men jag föreställer mej att de vill ha hem honom till Sverige. Här kan vi ju inte ha honom?” ”Och ni kommer att bevilja honom asyl?” ”Det vet jag inte, men jag utgår från det.” ”Och om vår regering vill ha mannen utlämnad?” ”Det kan jag inte ta ställning till just nu. Varför skulle er regering vilja det, förresten?” ”Därför att ryssarna är, ska vi säga upprörda, över det inträffade. Jag kan inte detaljerna närmare men de betraktar det hela som en ytterst allvarlig angelägenhet. Vi sitter alltså i klistret, för att använda ett engelskt uttryck. Åtminstone tror jag att det är engelskt. Nå, vad kommer ni att föreslå?” Ambassadören tänkte efter. Saken hade tagit en oväntad vändning. Det var givetvis för sent att ångra att han tagit kontakten, för övrigt hade det nog blivit nödvändigt förr eller senare. Tills vidare var det nog klokast att lämna flera möjligheter öppna. ”Jag kan för närvarande inte föreslå någonting exakt”, började ambassadören tvekande. ”Men rent allmänt sett är vår lagstiftning sådan att vi inte brukar utlämna människor som riskerar exempelvis dödsstraff. Och det är väl onekligen en viss fara på taket i det avseendet. Håller ni inte med mej, överste?” Översten smålog för första gången sedan samtalet kommit in på allvaret. ”Onekligen. Och vad blir då nästa steg?” ”Förutsatt att mannen beviljas politisk asyl av mitt lands regering,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 33

vilket jag tills vidare finner klokast att förutsätta, så har vi alltså ett gemensamt problem.” ”Onekligen. Och?” ”Rimligtvis borde det då ligga i såväl egyptiskt som svenskt intresse att få bort karlen från egyptiskt territorium. Delar ni den uppfattningen?” ”Ja, det är en tänkbar slutsats. Och hur skulle det gå till?” ”Det har jag inte hunnit ta ställning till. Jag förutsätter att vi kommer att begära er hjälp.” ”Det kan jag för närvarande inte garantera. Vi hamnar mitt emellan er och ryssarna och som jag sa så verkar de, eh, ganska angelägna.” ”Om vi utlämnar mannen till er och ni skickar honom vidare till ryssarna så hamnar vi i en ganska genant situation om det hela kommer ut. I så fall måste vi lita på er diskretion.” ”Det är en av de få saker jag vågar lova er redan nu. Men om inte, vad händer då?” ”Det vet jag inte förrän jag fått instruktioner från min regering. Men om vi för resonemangets skull förutsätter att mannen får asyl i Sverige så kommer jag att tvingas göra en formell framställan till er med innebörden att, tja, att ni hjälper oss att få hem honom utan störningar.” ”Det kanske inte blir så lätt. Ryssarna verkar som jag sa angelägna att störa en sådan händelseutveckling och jag hamnar i klorna på min regering lika mycket som ni. När kan jag vänta mej ett definitivt besked?” ”Tidigast om fem dagar. Jag skulle för övrigt uppskatta om ni kunde behandla den här informationen som förtrolig.” ”Ni menar att vi inte ska skvallra för ryssarna?” ”Hm.” ”Och om han nu får asyl, jag delar er uppfattning att det nog förefaller mest troligt, men om vi inte vill hjälpa er med någon transport av mannen?” ”Då lär vi sitta i en otrevlig knipa. Ambassaden är som ni vet



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 34

svenskt territorium. Såna där affärer har ju ägt rum ibland, de kan dra ut på tiden. Saken blir känd, det medför en massa oförmånlig publicitet, det går prestige i ärendet och alla parter blir låsta. Det vore såvitt jag förstår det sämsta alternativet ur både egyptisk och svensk synvinkel.” ”Och det bästa alternativet vore att få iväg mannen till Sverige utan bråk och offentlighet?” ”Ja, då är både ni och jag av med problemet i alla fall.” De satt tysta en stund. Det var tydligt för båda att allt som för närvarande kunde sägas hade sagts. Det var lika tydligt att problemet var oändligt mycket större än de båda gissat innan de träffats. De bestämde att ta en förnyad kontakt så fort den svenska regeringen fattat beslut. Det var allt de tills vidare kunde komma överens om. Båda hade nu en synnerligen besvärlig rapport att författa som ingen av deras överordnade skulle tycka om att få på sitt bord. De tog i hand och skildes. Översten gick utan att betala, vilket var helt i sin ordning eftersom det inte var hans tur att betala. Ambassadören satt länge kvar utan att dricka av sitt te. Solen höll på att gå ner under horisonten och från minareterna började fredagsbönen skrälla ut över skymningen. Fladdermössen började sin vingliga ryckiga flykt mellan palmerna i hotell Marriotts trädgård. Men ambassadören satt kvar orörlig. *** Maria Szepelinska-Adamsson hade varit död i nästan exakt tolv timmar när polisen hittade henne. Det var som vanligt ordningspolisen som kom först till platsen, samtidigt med den lokala pressen eftersom instruktion gått ut över polisradion och eftersom det då framgick att det var ett troligt fall av mord och eftersom kriminalreportrar i Norrköping som på alla andra håll lyssnar på polisens radio och snabbt vädrar blod. Anledningen till att hon hittades så snabbt var att hon hade viktiga



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 35

och känsliga företagshandlingar hemma i bostaden och att hon skulle ha varit teknisk föredragande på ett sammanträde på sitt arbete klockan tio på fredagsmorgonen. När hon inte dök upp och när hon inte svarade på telefon hade hennes närmaste arbetskamrater satt sig i en taxi och fått fram en portvakt med huvudnyckel. Ordningspolisen hade inte så mycket annat att göra än att spärra av brottsplatsen och ringa efter folk från den lokala våldsroteln i Norrköping. En av ordningspoliserna stod utanför porten och kräktes när den första reportern, från Folkbladet Östgöten, kom till platsen. Polismannen mumlade något om typiskt hormord och det djävligaste han sett i hela sitt liv. Antingen, sa han till reportern samtidigt som han torkade sig om munnen och försökte samla sig, hade Jack the Ripper slagit till i verkligheten eller också gick en varulv lös i Norrköping. Det var ord som han själv skulle få anledning att ångra djupt. En fotograf från Östgöta-Correspondenten hade också hört honom och hans ord innebar en oemotståndlig frestelse för journalister. Ord som VARULVS-MORD och RITUALMORD gör sig utomordentligt på löpsedlar. Det är få bokstäver, lätt att avstava och kan därför sättas i mycket stor stil. När våldsrotelns folk kommit till platsen och tagit över var det definitivt slut på alla uttalanden från polisens sida. Därför kom det olyckliga missförståndet om ”typiskt hormord” att hänga med i den första dagens publicitet. Det är oklart vad den chockade polismannen byggt den föreställningen på. Förmodligen var förklaringen lika enkel som pinsam; en polsk kvinna som gifter sig med en svensk och bor för bra och sen skiljer sig från torsken som tagit henne till Sverige – tja, det vet ju alla vad det brukar vara för kvinnor. Det var väl så det gick till när civilingenjören Maria Szepelinska-Adamsson fick sin första förfärliga dödsruna i svensk press. Än så länge var kriminalinspektör Rune Jansson på Norrköpingspolisens våldsrotel lika okunnig som obekymrad om vad morgondagens tidningar skulle innehålla. Hans problem var mycket allvarli-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 36

gare. Det var nämligen frågan om ett ovanligt otrevligt mord med okänd gärningsman som tydligt aviserat sin avsikt att inte åka fast och som tydligen inte var hennes före detta man. Ingenjören Michael Adamsson, som hade ett skyddsklassat arbete på flygdivisionen på Saab i Linköping, hade tillbringat kvällen innan, då mordet förmodligen ägt rum, tillsammans med sin mor och sin nya fästmö och sin sexårige son, som han under fredagskvällen skulle ha överlämnat till sin före detta hustru i Norrköping. Paret hade delad vårdnad. Förlovningsmiddagen, för det var under middagen de växlat ringar, var ett övertygande alibi. Både Adamsson och hans före detta hustru hade tillbringat hela dagen på sina respektive arbetsplatser i Linköping och Norrköping. De uppgifterna var redan verifierade. Det var alltså inte den gamle vanlige mördaren inom familjen. Dessutom var brottet ett självklart säkerhetsärende. Från våldsroteln hade man snabbt informerat den lokala säkerhetsavdelningen – i Norrköping finns sex heltidstjänster för rikets säkerhetstjänst – eftersom en polsk immigrant inte får tillstånd att stanna i Sverige förrän säkerhetspolisen undersökt och godkänt fallet och det således fanns en färdig utredning på offret och hennes bakgrund hos Säpo. Där övervägde man just om uppgifterna kunde vidarebefordras till ”den öppna verksamheten”, som säkerhetspoliser brukar kalla den vanliga polisen. Men man hade av okänd anledning dröjt med sitt beslut. I stället hade man kontaktat sitt huvudkontor i Stockholm. Och det var oroande. Teknikerna hade tillbringat fyra timmar på brottsplatsen och man kunde redan gissa sig till att resultatet skulle bli nedslående. Mördaren hade städat perfekt efter sig. Samtliga tänkbara fingeravtrycksytor var noga avtorkade, rimligtvis av mördaren själv. Kylskåpsdörren, glasbord, diskbänk, dörrposter, porslin och till och med badrumsspegeln och toalettsitsen.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 37

Det sista var anmärkningsvärt. En normal svensk mördare arbetar inte med sådan kunskap om kriminaltekniska efterforskningar. Offret hade druckit vin med mördaren, att döma av de två vinglasen där det ena befriats från fingeravtryck och där det andra rimligtvis bara skulle visa sig ha offrets fingeravtryck. Offret kände antagligen mördaren. Motivet hade antagligen inte med rån eller stöld att göra eftersom en mängd lättrealiserade värdeföremål fanns kvar på brottsplatsen. Mördaren hade exempelvis hällt ut offrets juveler på golvet men låtit dem ligga. Det enda som än så länge tycktes saknas var urrivna fotografier från offrets personliga fotoalbum. Mördaren var en bekant som uppträdde lugnt, metodiskt och kallblodigt och visste onormalt mycket om brottsplatsundersökningar. De hade druckit vin tillsammans, sen hade strid utbrutit. Mordvapnet var med största sannolikhet kniv men kniven fanns inte kvar på brottsplatsen. Mördarens tillvägagångssätt föreföll än så länge beslutsamt och kallblodigt och i teknisk mening skickligt. Det hade inte funnits någon tveksamhet bakom det djupa knivsnittet över hennes hals, det hade man kunnat avgöra redan på platsen. Kriminalinspektör Rune Jansson avbröts i sitt funderande av en telefonsignal. Det var från rättsläkaren i Linköping. De var långt ifrån färdiga med sina undersökningar men de mest brådskande slutsatserna kunde man nog med viss bestämdhet leverera redan nu. Offret saknade avvärjningsskador. I samband med strid och knivöverfall brukade det alltid finnas avvärjningsskador, exempelvis djupa snitt i offrets handflator eller mellan tummen och pekfingret. Inget sådant den här gången. Däremot föreföll offret ha två dödliga skador. Förutom det man redan kände till, knivsnittet över halsen, var vänster bröstkorg kraftigt intryckt; en ytlig kontusion, tre brutna revben och kraftiga inre blödningstendenser som emellertid snabbt avstannat, sannolikt – rättsläkaren sa så – beroende på att hjärtverksamheten kommit att upphöra



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 38

vilket i sin tur berodde på den snabba och stora blodförlusten till följd av att de stora halsartärerna skurits av. Vad gällde frågan om tidpunkten för brottet kunde man ännu så länge inte ge något besked. Först efter helgen skulle det finnas laboratoriemöjligheter för att bestämma vad offret ätit, hur länge matsmältningsprocessen pågått, hur långt framskriden likstelheten var, och så vidare. Vad gällde den synliga skadan kunde man just nu inte säga mycket mer än att det sannolikt rörde sig om en kniv, att snittytorna var förvånansvärt jämna och att det därför låg nära till hands att tänka sig ett mycket snabbt och precist snitt med en sannolikt mycket vass kniv. Rune Jansson grubblade en stund medan rättsläkaren väntade tyst i telefonen. ”Det låter som om vi har att göra med en jävla cirkusartist. Men varför i helvete hade hon två dödliga skador? Hade hon kunnat fortsätta slåss eller försöka komma undan om vi antar att skadan över bröstkorgen kom till först?” ”Nej, det förefaller inte troligt”, svarade rättsläkaren. ”Det är visserligen svårt att säga men skadans omfattning gör att man tänker sig medvetslöshet som omedelbar effekt snarare än någon fortsatt strid eller så. Men säker kan man inte vara.” ”Det är alltså ett mycket kraftigt våld?” ”Ja, utan tvekan.” ”Kan han ha sparkat henne efter att han skar halsen av henne?” ”Svårt att säga. Men det ser inte ut som en spark. En så kraftig spark skulle nästan ha lämnat skonummer och skosulemönster kvar i huden.” ”Skonummer?” ”Nej förlåt. Jag menade bara att en normal spark skulle ha sett ut på ett annat sätt. Om man förutsätter att gärningsmannen har skor på fötterna.” ”Kan det vara ett knytnävsslag?” ”Ja, om gärningsmannen är Tyson eller någon liknande.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 39

”Tyson?” ”Ja, den där negern. Tungviktsboxaren. En normal person slår inte ihjäl en människa med ett enda knytnävsslag. Ett knä möjligen, men det kan vi inte ha någon uppfattning om nu.” ”Ett tillhygge av något slag?” ”Ja, men utan vassa eller hårda kanter i så fall. Det trubbiga våldet har så att säga en för stor anslagsplats. Det kan mycket väl vara ett knä men jag tvivlar på att vi kan komma att säga det säkert. Resten får ni nog vänta med.” ”Vad tror du om gärningsmannen, det är väl en man till att börja med?” ”Ja, det förefaller onekligen lättast att tänka sig. Det krävs en betydande kraft för att åstadkomma åtminstone en av de två skadorna.” ”Den intryckta bröstkorgen?” ”Ja just det. Men tvinga mej inte att spekulera mer nu. Det är ett intressant fall så vi ska göra vad vi kan till, ska vi säga måndag eftermiddag?” ”Vad är det som gör det intressant menar du?” ”Två dödliga skador, det är rätt ovanligt. Än så länge finns det ju inga andra tecken på våld, bara två skador som båda var för sig är dödliga. En sak är klar. Det är ingen vanlig kaninmördare du har att göra med.” Rune Jansson satt en stund och ritade cirklar i kollegieblocket framför sig på skrivbordet. Först dricker de vin. Sen utbryter slagsmål på gissningsvis mycket ojämlika villkor. Gärningsmannen tillfogar henne under striden en skada som han vet kommer att leda till döden. Därför skär han halsen av henne för att avsluta processen, ungefär som ett nådaskott? Sen stjäl han några fotografier och städar brottsplatsen med samma precision som om han varit polis? Nej, det fanns för många okända faktorer i ekvationen. Emellertid var det obehagliga beslutet nu oundvikligt. Han slängde kulspetspennan ifrån sig ovanpå kollegieblocket, reste



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 40

sig lite tungt, muttrade över sitt kommande nyårslöfte att börja jogga bort åtminstone fem kilo övervikt, och gick in till polismästaren. Det gick inte att komma ifrån, det här var ett kvalificerat spaningsmord. Polismästaren gjorde samma bedömning. Därför rekvirerade polisen i Norrköping hjälp från rikspolisstyrelsen i Stockholm, närmare bestämt från den enhet som polismän fortfarande envisades med att kalla riksmordkommissionen. De skulle sända ner fyra man redan samma kväll. Stockholmarna skulle väl som vanligt välja Hotell Standard, där det var dans tre kvällar i veckan.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 41



Det var mitt på dagen, lokal tid, när Carls plan landade på San Francisco International Airport. Tidsskillnaden mellan Sverige och Kalifornien är nio timmar; i Carls kropp var klockan alltså nio på kvällen. Men han hade lyckats sova en stor del av resan. Han hade lätt för att sova på flygplan, kanske därför att han undermedvetet föreställde sig flygresor som både händelsefria och riskfria, som korta historiska parenteser eller som fredat område. Pass- och tullbyråkratin hade han klarat av redan i New York. Det hade gått förvånansvärt kvickt och smidigt vilket högst sannolikt berodde på att hans permanenta visum till USA hade en kodbeteckning som beskrev honom som en kvalificerad militär expert från ett allierat land. Formellt sett var det knappast en korrekt beskrivning av det neutrala Sverige. Men det var rent praktiskt en fullt realistisk beskrivning av förhållandet mellan svensk och amerikansk underrättelsetjänst. Så fort han fått sin resväska av rullbandet vid bagageutlämningen gick han till Hertz biluthyrning och kvitterade ut sin förbeställda bil. Sen gick han till en telefonhytt och ringde San Diego, ett nummer han aldrig hade glömt. Han hade planerat samtalet noga och han hade räknat med att hennes far skulle svara vid den här tiden på lördagen och förmodligen vara berusad. Så långt hade han gissat rätt, mannen verkade inte ens särskilt förvånad över att han ringde. Nästa gissning gällde hennes nya adress, att hon skulle bo i Santa Barbara. Alltså påstod han att han hade tappat hennes adress i Santa Barbara.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 42

Också den gissningen gick hem, trots att den bara byggde på en flera år gammal poststämpel på ett vykort. Han fick hennes adress, tackade och hängde upp luren och gissade att hennes far förmodligen skulle glömma att samtalet ägt rum när han under de kommande timmarna fördjupade sig i lördagseftermiddagens berusning. Rimligtvis hade alkoholismen tilltagit under de senaste fem åren. Nu visste han alltså var hon bodde. Det var högst sju timmars bilkörning, i amerikansk motorvägstakt. Bilen var en mörkblå Ford Thunderbird, rätt ful och klumpig, gungande och amerikansk och med för svag motor. Åtminstone kändes det så när han gled ut på Freeway 101. Men det kanske var den blyfria bensinen som tydligen blivit standard sen han lämnat Kalifornien. För övrigt spelade det ingen roll för nu var han hemma i USA och därmed gled han genast in i den amerikanska trafikrytmen, som skulle ha fått vissa tyska kolleger att bli vansinniga efter fem minuter. Lusigt tempo, ingen filkörning, ingen omkörning, det var annat det. Han satt en stund i tankar kring Tyskland och en viss nattlig körning i regn upp till Hamburg där den västtyske kollegan knappast någon gång under körningen underskred 200 kilometer i timmen. Han upptäckte att han tagit motorvägen åt fel håll så att han var på väg norrut och in mot stan i stället för söderut mot Monterey. Han brydde sig inte om att vända eftersom han kände sig obeslutsam. Det hade gått mycket fortare och lättare att lokalisera henne än han väntat sig. Och att söka upp henne klockan sju en lördagskväll i Santa Barbara verkade knappast idealiskt. Hon hade kanske gäster hemma, vilket skulle vara minst sagt olämpligt. Eller hon kanske var bortbjuden själv. Han slog snabbt bort alternativet att i så fall ta sig in i hennes hem och vänta där. Innan han visste hur det såg ut i omgivningen kring hennes bostad kunde han inte heller räkna med att det skulle gå att vänta utanför på ett rimligt diskret sätt. Han följde trafiken planlöst en stund och närmade sig snart stans centrum. Det var en klar dag utan dimma, åtminstone än så länge. Han sneglade i bilkartan som låg på platsen bredvid förarsätet och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 43

bestämde sig för att följa stans strand runt till Fisherman’s Wharf där han bara varit en gång i sitt liv. Han försökte köra en stund på känn men trasslade snart in sig i San Franciscos nästan ogenomträngliga nät av enkelriktningar. Plötsligt befann han sig inne på trånga gator i Chinatown, som såg glåmigt ointressant ut i dagsljus och med släckta neonskyltar. En stund senare var han helt bortvillad men började lekfullt köra uppför så fort han hittade en backe. Då och då knorrade den stora svaga motorn av ansträngningen. Det var obegripligt att de flesta invånarna körde amerikanska bilar i de här backarna. Efter en stund befann han sig så högt upp att han hade utsikt över hela San Francisco Bay. Ner åt öst låg downtowns samling av skyskrapor, åt norr låg Golden Gate-bron insvept i ett moln av dimma. Om man siktade mitt emellan skulle man komma till Fisherman’s Wharf. Han gjorde sig ingen brådska när han irrade vidare. Det var en fin stad, på något sätt en blandning med precis lika delar av Europa och USA; små låga trähus med snickarglädje, men spikraka oändliga gator. Och så de plötsliga, ibland häpnadsväckande uppförsluten. När han till slut kom fram till Fisherman’s Wharf blev han genast besviken. Det var visserligen lördagseftermiddag, men mitt i vintern och följaktligen inte alls det folkliv han hade väntat sig. Flera restauranger var stängda, tingel-tangelstånden på gatorna och trottoarerna var få och det fanns till och med gott om parkeringsplatser. Han parkerade bilen och gick in på första bästa restaurang och beställde ostron med pepparrots-chili och ett glas kalifornisk chablis. Minnena sköljde över honom med de bekanta smakerna. Han åt långsamt och började sakta njuta av att vara alldeles vanlig, anonym och oförställd. Rollen som chic datadirektör hemma var tydligen mer enerverande än han insett. En stund senare fortsatte han sin färd på måfå och kom upp på motorvägen mot Golden Gate. Det var lite trafik ut ur stan men bilkö åt andra hållet, precis som man kunde vänta sig.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 44

När han körde upp mot de mönjeröda brofästena och betalade sin quarter i avgiftsstruten kom den första genomskinliga dimman smekande. Uppe på bron förlorade han snabbt sikten helt och kröp sakta framåt en stund med blicken på den framförvarande bilens grönvita nummerskylt från Nevada. Men uppe på krönet öppnade sig plötsligt dimman och han fick en snabb överraskande utsikt ner över hela den inre östra delen av San Francisco Bay. Liksom omedvetet letade han en stund med blicken innan han upptäckte den lilla ön mitt ute i den blå vattenytan. Alcatraz. Numera var det ökända rymningssäkra säkerhetsfängelset stängt. Det hade blivit turistattraktion; nere i Fisherman’s Wharf hade han sett hur man sålde sweatshirts i ett stånd. De grå tröjorna hade haft en svart cirkelsymbol med texten Alcatraz Swimming Team. Den som tänkte sig att rymma därifrån hade ju fått inrikta sig på att simma en mil i de kalla strömmarna. Alcatraz. En plats där man på livstid förvarade särskilt farliga mördare till exempel. Med en något annorlunda bedömning av tillåtet och otillåtet skulle han själv varit mer kvalificerad än de flesta fångarna. Men för somliga mord blir det Alcatraz och för andra mord blir man till exempel kommendör av Bundesverdienstkreuz med diplom undertecknat av den västtyske förbundsdagspresidenten. Själva diplomet hade kommit med post till Försvarsstaben två månader efter att han själv återvänt från Västtyskland med det röda järnkorset i en blå ask i kavajfickan. Bilen stävade som ett mindre fartyg på nytt in i dimman samtidigt som han tvingade sig att glömma. Han var en anonym amerikan något över trettio år med examen från UCSD, Master of Science med datorteknik som huvudämne. Det var fullständigt normalt, han var fullständigt normal. Möjligen klädd lite mer som östkustsbo än som typisk kalifornier men det var ju snart och lätt åtgärdat. Ett stycke efter bron körde han upp på en viadukt och återvände



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 45

samma väg han kommit. Han hade börjat bestämma sig. Han valde den mindre kustvägen ner mot Monterey, Cabrillo Highway. Han slog på radion och letade sig igenom ett trettiotal stationer innan han hittade det man med lite envishet alltid brukade kunna hitta, en station från någon public radio eller något universitet som spelade reklamfri klassisk musik i stället för det eviga reklampepprade malandet av rock eller country. I vissa avseenden hade han aldrig blivit helt amerikansk. Han hittade in mitt i andra satsen i en violinkonsert som han gissade var Bruch. Han körde långsamt och med tilltvingat avstängd tankeverksamhet, omsvept av musiken från radion och det svaga suset från bilens luftkonditionering ända ner till Santa Cruz innan han stannade. Han tog av ner mot havet, fann en kort öde sandstrand som så här års saknade badande. Han gick ensam en stund i strandlinjen, just utom räckhåll för den mjuka dyningen. Det var kyligt trots det klara vädret och havet skiftade mer i grågrönt än i blått. Santa Barbara kom obevekligt närmare. Det var lördagseftermiddag och han skulle inte infinna sig ute i Mojave-öknen förrän måndag morgon 08.00. Hans expedition till Santa Barbara var helt utanför det officiella programmet. Det föll honom en stund in att han borde avstå, att det ändå var meningslöst, att man ändå inte kan göra om det förflutna. Och förresten var lördagskväll den mest olämpliga tidpunkten. Han stod en stund och kastade sten ut i dyningen. Såvitt han visste hade de numera lagt ner fotbollslaget på UCSD. Han hade spelat quarterback och varit en av lagets två kastare. De hade förlorat för det mesta men en gång hade han alldeles i slutet av sista perioden lyckats med en 55-yards passning som mottagaren fått mindre än två yards från mållinjen, vilket alltså lett till en omedelbar touch-down och på det hade de vunnit. Men idrotten var slut i livet, han var över trettio. Förmodligen skulle han kunna ställa upp i SM i grov pistol eller snabbskytte och ha en god chans att vinna, men sådana indiskretioner från en person



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 46

som gav sig ut för att vara smådirektör i databranschen var naturligtvis omöjliga. Det förflutna var obönhörligen bortsopat med tidvattnet. Han började få ont i armen av stenkastandet. Nej, allt det där var slut. Varför skulle han då till Santa Barbara? Han gick tillbaks till bilen och slog på radion och fortsatte söderut förbi Monterey. Den okända radiostationen spelade cembalomusik, förmodligen någonting ur Bachs Das Wohltemperierte Klavier. Vid infarten till Monterey tvekade han om han skulle välja den inre snabbare Freeway 101 eller om han skulle fortsätta utefter kusten. Men han hade ju inte bråttom till Santa Barbara, han kunde ju inte komma en lördagskväll. Alltså valde han att fortsätta utefter kusten på den väg som kallas Big Sur och som han aldrig sett men hört mycket talas om. Men det började gunga till i huvudet på honom då och då, vilket var en typisk följd av tidsskillnaden. Det var lika bra att stanna någonstans över natten. Han vek av in mot Carmel By The Sea, en liten ort känd mest för att skådespelaren Clint Eastwood blivit borgmästare där. Han hade bara sett en av Eastwoods filmer, någonting med en polis som hette Dirty Harry och som hanterade en Smith & Wesson 44:a Magnum som om det varit en liten lätt 22:a. Han hade fått bita sig i tungan efteråt för att inte börja berätta för sitt sällskap om skillnaden mellan det ena och det andra, och han hade aldrig sett någon mer film med Clint Eastwood. Det var ett litet samhälle med små villor på en sandig kulle nära havet med en tät skog av långbarriga låga kaliforniska tallar. Det var vackert och idylliskt och nu på vintern en pensionärsort snarare än en turistort. Han gled långsamt omkring bland de låga trähusen en stund. Han hade stängt av luftkonditioneringen och dragit ner sidorutorna så att han kunde andas in blandningen av tallbarr och hav. Han kände sig fortfarande obeslutsam när han upptäckte en dalahäst i blått mönster lite längre nerför gatan.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 47

När han kom fram till den hängande dalahästen förstod han sammanhanget. Bergstroem’s Swedish Inn stod det i snidade guldbokstäver på träskylten under dalahästen. Intill den lilla hotellingången fanns en affär med en röd flagga och vit diagonal i skyltfönstret. Det avgjorde saken. Han körde in på gården mellan de låga trähusen i blygrå, möjligen dalablå färg, parkerade, tog sin resväska och gick in. Santa Barbara fick vänta till nästa dag. Det fanns naturligtvis gott om rum och damen i rosatonat hår som tog emot honom saknade svensk accent lika mycket som Carl själv. Han checkade in som amerikan. Det var ett behagligt rum inrett i typisk amerikansk farmarstil, med ljusblåa nyanser i textilierna, ovanligt smakfullt för att vara amerikanskt. Det enda svenska i rummet var en liten blå dalahäst i trä som stod på skrivbordet framför fönstret. Han slog av den brummande luftkonditioneringen och öppnade fönstret och stod en stund och fumlade i barndomsminnen med båda händerna mot fönsterkarmarna. Det var någonting med blåa dalahästar, någonting med en enda blå dalahäst bland en hel flock av hästar i den vanliga brunröda lite orange färgen. Han hade tjatat om att få den, just den, men det blev inte så. Förmodligen var det på någon bilresa med familjen i Sverige. De hade rest så ibland när han var barn. Han klädde om till jeans och flanellskjorta, slängde en mockajacka över axeln och gick ner till affären med dykarflaggan i skyltfönstret, Frank Barry & Mike McGuire Scubaventures. Han la sitt kreditkort och sitt kaliforniska dykcertifikat på disken och bad om tuber för två till tre timmar och övrig komplett utrustning för en dags hyra. Det blev lite krångel. ”Sir, ert certifikat har gått ut för två månader sen, enligt kalifornisk lag måste vi kolla sånt innan vi hyr ut. Jag är ledsen men regler är regler”, sa den kortvuxne atletiske affärsföreståndaren som såg ut att heta McGuire snarare än Barry. ”Äh come on, jag har just kommit tillbaks från Europa. Dykt halva



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 48

livet, en månad hit eller dit på ett papper behöver vi väl inte läsa så noga.” Uthyraren tvekade. Det var lågsäsong och förmodligen gjorde hundra dollar hit eller dit mer skillnad än en månad på ett papper hit eller dit. ”Sir, ni måste förstå … vi kan förlora vår licens. Är ni professionell eller så?” ”Ja, det kan man säga. Jag är marinofficer och dykare.” ”Kan ni verifiera det på något sätt, sir?” Carl suckade och grävde i plånboken tills han hittade ett litet vitt plastkort med mystiskt intetsägande text. Det var utställt av US Navy och texten förklarade kort att officiella förfrågningar om mr Hamilton kunde framställas till US Naval Weapons Center, Ridgecrest, California, på angivet telefonnummer. ”US Naval Weapons Center … aldrig hört talas om, vad är det?” undrade den förbryllade uthyraren. ”Ett hemligt testområde i Mojaveöknen, det är väl inte heller meningen att du ska ha hört talas om det. Men det tillhör alltså US Navy.” ”US Navy i öknen?” ”Uhu.” ”Well sir, jag antar att jag inte kan fråga så mycket mer i så fall?” ”Stämmer, det kan ni inte. Men ska vi säga att vi har en deal nu?” ”Yepp. Deal!” Han slängde in utrustningen i bagageluckan och körde ner till Carmel Beach som låg helt öde som väntat. Han satt en stund i framsätet och studerade den dykkarta han fått av uthyraren och lärde snabbt och systematiskt in vad han såg. Sen la han ifrån sig kartan i bilens framsäte och började dra på sig våtdräkten. Han släpade med sig båda lufttuberna ner till strandkanten, tog den ena med sig i handen och tvingade sig snabbt att komma över det första obehaget när det kalla vintervattnet rann in innanför våtdräkten. Sen monterade han snabbt och vant på sig utrustningen.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 49

När han som sista moment skulle fästa dykarkniven runt ena vaden kände han en stöt av obehag genom kroppen. Han drog ut knivbladet och tittade en stund ner i den blankvita metallen. Det var en vanlig dykarkniv med tjockt svart plasthandtag och slö egg, ett gräv- och spettverktyg snarare än skärinstrument. Han såg sitt eget förvrängda ansikte med cyklopögat uppdraget i pannan. Det rörde sig något främmande i hans undermedvetna och han kom plötsligt på sig själv med att hålla den klumpiga kniven så hårt att han höll på att få kramp i handen. Det fanns ett egendomligt sug i det blanka knivbladet som höll honom fast så att han måste slita sig loss med någon sorts inre våld. Löjligt. En vanlig dykarkniv, ungefär som en skruvmejsel, vafan håller jag på med egentligen? tänkte han. Och så körde han beslutsamt ner kniven på sin plats utefter vaden och dök. Sikten var klar, inte som den gången i Röda havet när … Han sköt undan minnet. Sikten var alltså klar, inte som i Röda havet men bättre än han mindes från området kring San Diego i alla fall. Enligt kartan skulle det vara ointressant sandbotten i närmare trettio meter innan han nådde sjögräs- och tångregionen. Det stämde, han närmade sig en skog av böljande Giant Kelp, en tångliknande mörkgrön växt utan svenskt namn som kunde slingra sig upp mot ytan i nästan trettio meter långa lianer. Han kastade ett öga på djupmätaren på handleden. 20 fot, det var här han skulle leta upp en karaktäristisk formation av stenblock för att behålla sin orientering. Han simmade nästan rakt på stenblocken och nu började äntligen undervattensvärlden få liv. Det första han såg var några Kelp Greenlings, sen mötte han ett helt stim med Lingcods, en stillahavssläkting till den atlantiska torsken förmodligen. Han sökte sig djupare nedåt skymningen. Noterade några Cabezon och en meterstor kalifornisk hälleflundra. Han upptäckte att han börjat tänka på engelska och att det han såg inte längre hade svenska ord,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 50

eller att han i vart fall inte kände till dem. Starfish hette i alla fall sjöstjärna, Brittle Star hette förmodligen ormstjärna. Barnacles hette havstulpaner. Men allt annat var lika främmande på hans eget språk som om han befunnit sig på en annan planet. Ändå var han hemma där allt var bekant. Han tittade på klockan och luftmätaren och gjorde en snabb beräkning. Jo, hans luftförbrukning var normal, alltså var han lugn och samlad och i utmärkt form. Allt under kontroll. 60 fot djupt och det stupade brant nedåt och det mörknade. Som sightseeing var det meningslöst att fortsätta nedåt, men han fortsatte ändå för att pressa sig lite och för att känna ensamheten bättre och för att njuta av det tilltagande mörkret. Sånär som på det väsande ljudet från utandningsventilen var det nu helt tyst. Dyningen förmådde inte längre röra om bland grus och mindre stenar och strömmen var måttlig. Han svävade över en svart avgrund och sträckte ut armar och ben och lät sig stilla pressas nedåt av trycket, ned i mörkret. 120 fot, 130 fot, 140 fot, 150 fot, sakta nedåt, 160 fot, allt snabbare nedåt av trycket, 170 fot, 180 fot och ännu ingen botten och om han fortsatte skulle han passera en kritisk gräns. Det föll honom plötsligt in att inte röra sig mer, att bara låta naturlagarna ha sin gång. Men när han tänkt den tanken kvicknade han plötsligt till som om det slagit larm i organismen någonstans. Egendomliga fantasier var en varningssignal när man dök. Det började dessutom bli kallt eftersom det höga trycket pressade ut mer och mer av det skyddande vattenlagret mellan honom själv och våtdräktens gummilager. Han fyllde snabbt sin flytväst med lagom mycket luft för att han skulle stanna. Han räknade en stund på uppstigningstiden och fyllde sen på ny luft så att han utan en rörelse sakta sakta började sväva uppåt. När han nådde 40-metersnivån släppte han ut lite luft och stannade och gjorde en ny beräkning, väntade den tid som skulle behövas, kontrollerade luftmängden och upptäckte att han måste ha börjat förbruka mer luft än normalt. Det var egendomligt, det fanns ingen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 51

naturlig förklaring till det. Genom tryckets förstärkning kände han sina egna hjärtslag fullt tydligt. Han tog tid på sin puls, 50 slag i minuten, praktiskt taget vilopuls. Han måste ha drabbats av någon period av undermedveten upphetsning där nere. Han fyllde på nytt lite luft i flytvästen och steg upp till 20-metersnivån där det redan ljusnat så att han hade åtminstone fem–sex meters sikt i sidled. Han gjorde en ny beräkning och väntade den stipulerade tiden innan han steg upp på ofarligt djup igen. Resten av tiden ägnade han åt vanlig sightseeing bland djurlivet. Någonting oförklarligt måste ha hänt honom där nere i mörkret. För nu förbrukade han på nytt sin luft i normal och beräknad omfattning. Pulsen var fortfarande helt normal. *** I Kairo, på tio timmars avstånd i tidsskillnad från Kalifornien, var det efter midnatt när de svarta gallergrindarna till svenska ambassaden öppnades och ambassadörens bil körde in på gården. Ambassadör Erland Rickfors hade varit på en tillställning på holländska ambassaden och han hade av princip druckit omväxlande apelsinjuice och den speciella egyptiska limon-juicen hela kvällen. Han kände sig sur i hela kroppen, som en vandrande citrusodling tänkte han småleende. När han kom in i sin tjänstebostad på nedre botten gick han således raka spåret till barskåpet i sitt privata arbetsrum. När han skruvade korken av en whiskyflaska tyckte han sig höra ett obekant ljud. Han stod stilla en stund med flaskan i handen. Jo, det stämde. Från övervåningen hördes sång. Svag men omisskännlig rysk sång. Han hade förträngt hela problemet, hans livs problem i tjänsten, under kvällen för att slippa grubbla runt i samma cirklar som hållit honom fast en hel dag. Men här började det alltså om igen. Problemet satt där uppe och sjöng.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 52

Han tog med sig två glas i ena handen och en vodkaflaska och whiskyflaskan i andra handen och gick upp på övervåningen. På väg bort i korridoren hörde han sången helt tydligt. Det var en melodisk vacker baryton och det lät parodiskt ryskt. Han knackade på dörren och steg in samtidigt som viceamiralen snabbt reste sig från sängen. Han hade legat på rygg och sjungit. ”Förlåt om jag stör er, herr viceamiral, men jag tänkte …” Han fullföljde inte meningen, dels för att det var lättare att fortsätta med en talande gest med flaskorna, dels för att han till sin förvåning upptäckte att ryssen måste ha gråtit. ”Självklart, jag tackar er mycket för er vänlighet, varsågod och sitt herr ambassadör”, svarade ryssen snabbt medan han synbarligen försökte samla ihop sig och snabbt torkade sig över ögonen. Ambassadören satte sig på en av de två sängarna och hällde upp ett glas vodka som han utan ett ord sköt över skrivbordet mellan dem. Sen hällde han upp en whisky åt sig själv, höjde glaset och nickade. De drack utan att säga något. ”Ni verkar sorgsen, herr viceamiral. Kan jag göra något för er?” Den kraftige gråhårige ryssen tänkte efter en stund innan han svarade. Det såg ut som om han valde mellan helt olika alternativ innan han bestämde sig. ”Jo, jag är en mycket sorgsen man, det är sant. Har inte ni kärlek till ert fosterland herr ambassadör? Jag älskar mitt fosterland, jag har kämpat för mitt fosterland sen jag var en ung kadett i början på det stora fosterländska kriget. Förstår ni?” Hans engelska låter som om han talade ryska, tänkte ambassadören. ”Men ändå har ni valt att lämna ert fosterland, så ni måste väl ha era skäl antar jag”, sa han medan han hällde upp ett nytt glas Moskovskaya åt sin gäst. ”Jo, det är också sant. Tyvärr är det också sant och det finns mycket … vad säger man, det finns mycket fula ord för en sådan man som jag.” ”Det beror på från vilken sida man ser det.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 53

”Ser man det från den enda sidan, från fosterlandets sida, så beror det inte alls på. Då finns bara en sak som är sann.” ”Det är inte försent att ångra sig. Om ni vill kan jag hjälpa er att, eh, få kontakt med era landsmän.” ”Njet! Det är försent. Allt är försent. Det är sant.” Ryssen stirrade tankfullt ner i sitt glas. Ambassadören kom på att han kanske borde skåla och höja sitt eget whiskyglas som ännu var mer än halvfullt. Ryssen svepte på nytt hela sitt glas. De där ryssarna är värre än finnarna, oförmögna att bita av en drink, tänkte ambassadören. Och så satt de på nytt tysta en stund. ”Ni förstår, herr ambassadör, jag måste ändå svara på alla frågor när jag kommer till ert land. Alla frågor som ni kan föreställa er och många frågor som ni aldrig kunde föreställa er.” Ryssen sköt fram sitt glas och Erland Rickfors fyllde det på nytt och försåg sig själv med en ny whisky. ”Kan ni åtminstone antyda någonting om era skäl, herr viceamiral? I morgon måste jag ju författa den rapport som vi ska sända med vår kurir. Åtminstone något mer än ert namn och er grad och det faktum att ni vill hoppa … att ni söker politisk asyl i Sverige?” ”Det är en mycket komplicerad historia. Mycket komplicerad …”, började ryssen långsamt, gjorde ett uppehåll och drack på nytt ur sitt glas, men bara till hälften denna gång, innan han harklade sig och började berätta. Ambassadören satt tyst och lyssnade utan att skjuta in några frågor. Det verkade som om det plågade den andre mycket att berätta. Ambassadören noterade punktvis i sitt minne ungefär vad han borde sammanfatta i sin rapport. Motiven föreföll i huvudsak privata. Viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov var patriot. På den punkten var det trots omständigheterna svårt att finna tvivel. Men hans familj var uppenbarligen mindre patriotisk. Hans hustrus bror hade tydligen bestraffats med inre exil som någon sorts dissident. Märkligt med tanke på släktskapet med en viceamiral, men fullt möjligt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 54

Hans hustru hade ”envisats” länge på den punkten, oklart vad som egentligen borde förstås med ”envisas”. Hans son och sonhustru hade också varit ”envisa”, vilket sammanhängde med någon sorts misslyckande i karriären. Framför allt sonhustrun hade länge talat om att emigrera, vilket med tanke på familjens ställning var både praktiskt och teoretiskt omöjligt. Så hade hela familjen bokat in sig på en vintersemester vid Zlatni Piasatzi, Den Gyllene Stranden, i Bulgarien och det föll sig så, nåja inte föll sig så för med den saken hade hustrun manipulerat, att de skulle vara i Bulgarien samtidigt som han anlöpte Alexandria med Sovjetflottans eskader. De hade ställt honom inför ett absolut val. Från Bulgarien skulle de ta sig med båt över gränsen till Turkiet – det var långt ifrån någon omöjlighet om man bara hade tillräckligt med västvaluta att betala vilken som helst fiskeskeppare med. Därmed fick han välja mellan att stanna kvar, återvända till ett säkert avsked och kanske ännu värre följder, eller att utnyttja situationen medan han var i Egypten, som ju praktiskt taget var ett västland numera. De hade grälat om saken. Men familjen hade inte gett med sig, delvis av skäl som inte gick att berätta just nu. De hade lämnat ett telefonnummer i Turkiet dit han hade kontrollringt från Sheraton-hotellet i Alexandria. Han hade talat med dem alla tre. De var bevisligen i Turkiet och det ledde för deras del garanterat vidare till slutmålet USA. Nu skulle han själv således följa efter, sen han tillbringat en tid i Sverige tillsammans med sina svenska kolleger. Ambassadören satt tyst en stund när den andre slutat berätta. Det kändes som om det fanns både en viss logik i berättelsen och stora luckor. Erland Rickfors hade aldrig varit stationerad i något östland och var inte säker på om brott inom familjen verkligen skulle drabba till och med en högt uppsatt militär. Fast det lät ju inte orimligt. Men att bara lämna sitt land kunde väl inte vara ett så totalt förrä-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 55

deri? Det var väl först om man lämnade ut militära hemligheter som sveket mot ”Fosterlandet” ägde rum? Förresten var det möjligt att enbart desertering från militär tjänst inte säkert, i vart fall inte helt säkert, måste bedömas som ett brott som berättigade till politisk asyl. Även en västtysk amiral i motsvarande situation skulle ju onekligen ha vissa påföljder att räkna med – utan att han för den sakens skull kunde beviljas någon politisk asyl i Sverige. Det var visserligen ingenting som kunde avgöras på ambassadnivå, men hade ryssen verkligen förstått detta, att själva förräderiet var en nödvändighet, ett pris han måste betala? ”Men herr viceamiral, har jag förstått er rätt om jag säger att er avsikt är att lämna militärt värdefulla informationer till det svenska försvaret?” ”Ja, tyvärr är det så.” ”Varför det? Jag menar, om ni nu av de skäl ni angett måste förena er med er familj så kan man väl se det som en humanitär fråga och inte nödvändigtvis en fråga om, ska vi säga informationsutbyte?” ”Nej, herr ambassadör, så enkelt är det inte. Jag måste betala. Jag måste betala …” Han gjorde en grimas av avsmak innan han fortsatte. ”Dels måste jag betala för min familjs framtid i USA. Dels kommer mina kolleger hemma hos er att tvinga mej att betala. Så är det här i världen.” ”Jag vet inte vad ni föreställer er om mitt land, herr viceamiral, men vi kan rent lagligt inte tvinga er till någonting alls. Vi kan ge er en fristad, men vi kan inte tvinga er att lämna ut militär information. En och annan av era svenska kolleger skulle kanske ogilla att jag sa det här, men så är det i alla fall. Ni har er egen fria vilja att göra vad ni vill och säga vad ni vill om ni kommer till Sverige. Oavsett på vilket sätt ni kommer dit. Jag vill att ni ska förstå mej fullkomligt på den här punkten och …” Ambassadören avbröt sig när han såg att ryssen börjat skratta och samtidigt gjorde en avvärjande gest för att få slut på beskrivningen av västerländsk demokrati.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 56

”Nej, herr ambassadör, så är det inte. Det är inte sant. Jag tvivlar inte på er ärlighet, men ni tycks inte förstå”, svarade ryssen och sträckte sig själv efter vodkaflaskan samtidigt som han gjorde en frågande gest med ögonbrynen. Ambassadören nickade snabbt bifall åt påfyllningen och försjönk sen i grubbel medan han smuttade på sin whisky. Situationen var fullkomligt absurd. Här satt han i ett litet svenskt rum med Carl Malmsten-möbler mitt inne i Kairo med en sovjetisk militär avhoppare av högsta rang och försökte övertala vederbörande att inte betala till svensk militär för biljetten till USA. Det var möjligen att låta vänligheten gå för långt. Han ångrade sig men fann snart att ryssen inte på något sätt låtit sig övertygas. ”Ni förstår, herr ambassadör, vi har att göra med vissa militära realiteter. Värdet av mina kunskaper är för stort för att såna där lagar ska kunna betyda någonting. Antingen samarbetar jag och blir förrädare och lever sen någonstans i USA resten av mitt liv. Eller också blir jag återsänd till mitt fosterland och skjuten. Det är hela saken.” ”Har ni några andra motiv än era rent privata som ni berättade om?” ”Ja. Men dem kan jag inte tala med er om.” ”Med vem kan ni tala om de motiven?” ”Med representanter för den svenska militärledningen.” ”Varför inte den amerikanska militärledningen?” ”Jag hamnar nog i klorna på dem också. Men det jag har att säga, min biljett alltså, angår Sverige mer än yankees. Det är inte bara en känsloskillnad för mej, om ni förstår?” ”Jo, jag tror jag förstår. Men ni tänker alltså flytta vidare till USA från Sverige?” ”Ja det är sant.” ”Varför det, därför att er familj absolut vill till USA?” ”Nej, inte enbart. Men Sverige ligger för nära Sovjetunionen.” ”Ni menar att saknaden efter fosterlandet skulle kännas svårare på närmare håll?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 57

Ryssen brast ut i ett överraskande bullrande skratt och ambassadören insåg att han måste ha sagt något dumt. ”Nej”, svarade ryssen när han samlat sig från skrattsalvan, ”saknaden av fosterlandet är antagligen lika stor i Vermont där den där Solsjenitzyn bor som i Stockholm eller på Gåtland, det är inte det som är problemet.” ”Gåtland?” ”Ja, den stora ön i Baltiska havet mellan Kaliningrad och ert fastland.” ”Jaså Gotland, ja förlåt. Men vad menar ni?” ”Att vi inte lämnar fosterlandet för att dö omedelbart. Då vore det ju inte så stor idé, eller hur? I USA går det att skydda oss, i Sverige skulle KGB eller GRU hitta oss på några veckor eller i värsta fall på några dagar. Förstår ni nu?” ”Ja, jag tror det. När ämnar ni författa ert brev till den svenska försvarsledningen?” ”Det är redan gjort. Ligger här.” Han drog ut skrivbordslådan mellan dem och räckte över ett förseglat kuvert. ”Det här är vad ni vill säga? Och det är på ryska?” ”Ja, det är vad jag vill säga för att er regering snabbt skall bestämma sig för att lösa vårt problem. Jag vill be er att inte öppna och läsa brevet eftersom det innehåller höga militära hemligheter. Förstår ni?” ”Ja, och jag vill helst slippa. Förresten är jag inte säker på att jag skulle förstå. Vad tror ni?” ”Nej, en del skulle ni nog inte förstå. Men annat skulle ni förstå desto bättre, herr ambassadör. Men det skulle förstöra er nattsömn.” Vid det sista yttrandet sken ryssen plötsligt upp i ett stort varggrin. Ambassadör Erland Rickfors reste sig med kuvertet i hand, ursäktade sig och gick in till sitt sovrum där han hade ett kassaskåp. Med avsikt glömde han flaskorna inne hos sin gäst. Innan han stoppade in kuvertet i kassaskåpet vägde han det i handen. Det verkade som ungefär ett tiotal av ambassadens brevpapper



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 58

att döma av vikten. Tio papper som skulle visa sig vara av måttligt intresse, av medelmåttigt värde eller i värsta fall av oändligt intresse. Dessbättre var det inte hans eget problem, tänkte ambassadören när han låste in brevet. *** Carl hade kört i tre timmar utefter Big Sur, kustvägen söderut mot Santa Barbara. Här och var låg dimman tät över det hedliknande landskapet med dess rödskiftande sluttningar ner mot havet. Det röda var någon sorts ljungväxter. Havet var grått och stormigt, trafiken gles. Undan för undan hade han drivit upp farten eftersom sannolikheten för att passera en patrullbil utan att se den var liten i det trädfria, flacka och obefolkade landskapet. Dessutom var han inte längre universitetsstudent då tjugo eller femtio dollar hit eller dit hade betydelse. Han höll hårt i ratten. Då och då blinkade en varningslampa på instrumentpanelen, förmodligen mest i moraliserande syfte och särskilt på raksträckorna där han pressade bilen mot maximal förmåga. Vilket var förvånansvärt lite. Hans gamla kaliforniska bil, Pontiacen, hade förmått betydligt mer. Vid Santa Maria körde han upp på motorvägen och måste snart falla in i normal amerikansk trafikrytm igen. Det var ändå bara några mil kvar till Santa Barbara. En stund senare gled bilen utefter den långa strandvägen i Santa Barbara där de höga smala palmerna som han glömt namnet på stod mjukt böjda i blåsten. Mitt på den öde strandremsan sköt en lång pir ut i havet med glest förtöjda fritidsbåtar och badstränderna låg öde. Han fortsatte nästan hela vägen ut ur stan tills han kom till det låga Sheraton-hotellet i mexikansk stil. Där parkerade han och gick in i souvenirshopen och köpte en karta över Santa Barbara som han tog med sig över gatan till en strandservering. Han hittade snabbt hennes adress och medan han åt scrambled



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 59

eggs med bacon och sirapsstekta brödskivor och drack en diet-Cola lärde han in kartan. Sen vek han ihop kartan, stoppade den i mockajackans innerficka, betalade och gick tillbaks till bilen och provkörde vägsträckan ut ur stan på väg mot Los Angeles. Med bil försvann man snabbt ur sikte i en lång böjd palmallé som slutade i en kort tunnel strax före de olika uppfartsvägarna till motorvägssystemet. Han vände och körde tillbaks, direkt till hennes adress utan att behöva veckla upp kartan. Det var ett stort vitt hus i kalksten och vitt tegel. Takteglen var ljust röda och den vita muren runt huset hade en tunn, nästan osynlig larmslinga på krönet. Det var ett mer förmöget hem än man kunde vänta, den muromgärdade tomten var den största i grannskapet som också i övrigt bestod av rika familjers villor. Hon hade gift sig rikt. Vid infartsportalen satt en tevekamera. Men grindarna stod öppna och han hann skymta en vidsträckt tom gräsmatta, en öde swimmingpool och en parkeringsplats med en enda parkerad bil, en röd Mercedes med uppfälld sufflett. Han bedömde det som en viktig upplysning och parkerade bilen utanför en stängd glassbar ett kvarter bort och promenerade tillbaks till huvudentrén. Han såg inga livstecken när han lugnt, skenbart lugnt, släntrade upp mot huset. Men när han tryckte in knappen till dörrklockan märkte han att han svettades i händerna och han ryckte häftigt till av den oväntat starka Big Ben-klockan som genljöd i huset. Han väntade en stund utan att höra något ljud inifrån och så tryckte han på nytt in knappen. Omedelbart därefter hörde han snabba steg mot stengolv och någon som ropade jag öppnar. Det var hennes röst. Ögonblicket senare öppnade hon dörren. De stirrade häpet, nästan skräckslaget, på varandra. Hon såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för hur hon skulle reagera. Men till slut valde hon ett stort amerikanskt leende. ”Jösses Amanda Carl! Vad gör du här!”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 60

Han försökte ta ett steg framåt för att omfamna henne men när hon skyggade avbröt han rörelsen. ”Råkade passera”, ljög han och flackade med blicken. ”Great! Är du tillbaks, jag menar tillbaks eller bara tillfälligt?” ”Bara tillfälligt.” ”Fast vad har du gjort på kinden!” ”Inslagen av en gevärskolv.” ”Åh dumhuvud, samme gamle Carl som aldrig kan hålla sig till sanningen.” Hon avbröt sitt leende eftersom hon plötsligt sagt något som var känsligt för dem båda. ”Jo, det är sant. En gevärskolv i Syrien. Får jag komma in eller … jag står ju inte här för att prångla på dej en dammsugare.” ”Det där är Bogarts replik, sånt ligger inte för dej, Carl.” ”Vadå Bogart?” ”Ja, i ’Storstadsdjungel’. När hans fru tvekar om hon ska släppa in honom …” De såg tyst på varandra ett mycket långt ögonblick. ”Kom in”, sa hon äntligen. ”Vill du ha en drink innan du far vidare? Det vanliga, väl?” Han följde henne genom en lång stenlagd korridor till ett oändligt vardagsrum med en decimeterdjup rosa heltäckande matta i nylonaktig ull. Han betraktade henne bakifrån när hon gick mot ett barskåp i svart ek som skulle ha räckt för att förse en bataljon marinsoldater på sista permission före combat. Hon hade lagt ut en aning. Men hon hade inte förändrats mer än så; jeans och vit skjortblus och det svarta långa håret utslaget över axlarna. Han sjönk ner i en jättelik vit läderfåtölj som han kom att snarare ligga än att sitta i. Hon kom emot honom med en Jack Daniels utan is, som vanligt. ”Well”, sa hon när hon satte sig i motsatt fåtölj som var flera meter bort, ”hur har livet behandlat dej sen sist?” ”Jag har blivit rik men annars inte så bra. Och du? Är du advokat nu?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 61

”Uhuh.” ”Egen praktik?” ”Nej jag … inte för närvarande. Burt, min man alltså, vill att jag ska ta hand om hemmet och Stan.” ”Stan?” ”Ja, vår son. Han blir ett år i morgon. Och du? Är du gift?” ”Nej, långt därifrån.” Samtalet dog ut. De försökte att både se på varandra och undvika att se på varandra och de kände varandra för väl för att inte genomskåda varandra. Carl slickade sig nervöst om munnen och harklade sig. ”Jo alltså. Det var en del saker jag inte berättade för dej och jag har ångrat mej varje dag sen sist.” ”Det borde du.” ”Ja, det borde jag.” ”Nå, vad var det frågan om. Var du gift eller förlovad?” ”Ingetdera. Jag lovade dej ju att det inte var något sånt.” ”Well?” ”Well, ja … det var så här att medan jag gick på UCSD så utbildades jag av US Navy uppe i Mojaveöknen, för det mesta uppe i Mojave, till någonting helt annat som också tog fem år. Problemet var att jag var edsvuren att aldrig för någon under några omständigheter tala om vad saken gällde eftersom det var fråga om hemligstämplad information.” ”Är det inte det längre?” ”Jo.” ”Men?” ”Men som jag sa så har jag ångrat mej så förbannat eftersom jag älskade dej så förbannat och fortfarande älskar dej så förbannat och känner mej så förbannat dum när jag sitter här förresten. Men det är ett projekt jag haft länge att jag skulle berätta. Alltså. Jag utbildades till officer i mitt lands underrättelsetjänst, ja det är nån sorts utbytesverksamhet mellan USA och Sverige kan man säga och det där med



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 62

universitetsutbildningen var till stor del ett rent cover och jag var för ung eller för dum eller för naiv för att begripa att det där inte borde gälla dej. Så var det.” Han bromsade upp när han insåg att han var på gränsen till att låta lätt hysterisk. Nu hade han i alla fall sagt det, nu hade han sagt henne båda de saker han lovat sig att säga henne. Hon satt tyst och rörde med en plastpinne i sin alkoholfria drink. Hon avskydde alkohol för det där med hennes far. ”Du är en idiot, Carl.” Hon sa det ömsint så att det betydde något annat. ”Ja, jag vet”, sa han och såg ner i golvet en stund innan blicken obevekligt sögs upp mot henne igen. Han letade förtvivlat efter ett sätt att fortsätta samtalet, men det var som om hans huvud fyllts med plastmassa, amerikansk plastmassa, så att allting stannat. ”Har ni inte tjänstefolk som tar hand om hemmet?” frågade han till slut, desperat av tystnaden. ”Jo naturligtvis. Men inte mexikanska, om det är det du undrar.” ”Hur gick det med ditt arbete för de illegala immigranterna?” Han ångrade den taktlösa frågan. Det hade varit hela hennes engagemang, det var därför hon gått på det katolska University of San Diego, för att läsa juridik, för att hon skulle kunna slåss för deras rättigheter. Hon var ju till hälften mexikanska själv. Nu bodde hon i ett miljonärshus i mexikansk-amerikansk stil i Santa Barbara av alla ställen och var hemmafru av allting. Hon dröjde med svaret. ”Nej”, sa hon till slut, ”det har inte blivit så mycket med det där jobbet på ett tag.” ”Du verkar inte särskilt lycklig över det?” ”Det är jag naturligtvis inte heller. Men livet består av olika val, som du vet.” ”Så valet är att vara hemmafru i Santa Barbara med röd öppen Mercedes, i stället för att hjälpa de där gudsförgätna illegala immigranterna som du alltid drömde om?” ”Gör det inte svårare än det är, snälla.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 63

”Nej förlåt. Är din man katolik?” ”Nej hurså? Raka motsatsen skulle man kunna säga, men hurså?” ”Bara undrade. Måste ha varit ett ståtligt bröllop.” ”Inte alls. Det blev Vegas. Caesar’s Palace i Las Vegas och om du undrar varför så sprack alla andra eventuella funderingar på att det inte skulle ha blivit så lätt med pappa på bröllopsparty här i stan.” ”Nej, han är väl inte tillräckligt representativ för de här kretsarna kan jag tro.” Carl ångrade på nytt sitt obehärskade sätt att såra henne och han försökte släta över fast det var uppenbarligen försent. ”Hur mår han förresten nuförtiden, pappa alltså?” ”Du vet hur det är.” ”Ja, jag talade med honom i telefon i går.” ”Gjorde du? Varför det?” ”Ville väl säga hej. Dessutom ville jag ha din adress så jag kunde passera här av en tillfällighet. Jag flög till Frisco och tänkte ta Kalifornien uppifrån och ner.” ”Bara för att komma hit och försöka såra mej?” ”Nej, jag är dum och klumpig därför att det har varit svårt utan dej så här länge och därför att jag varit så förbannat nervös för att träffa dej.” Äntligen log hon sitt leende. Han kunde sluta ögonen närsomhelst och se hennes leende framför sig och nu log hon verkligt. ”Gosh Carl! Jag trodde jag skulle smälla av när jag öppnade och det var du.” ”Du behärskade dej bra.” ”Du med.” ”Du var en idiot som inte berättade, vet du det?” ”Ja det var jag. Vad trodde du egentligen?” ”Att det var en annan såklart, att du bedrog mej och kanske henne också. Du vet, tre år med ständiga oförklarliga resor på tre-fyra dagar i stöten, det är rätt tufft att svälja, hajar du det?” ”Yep. Hajar. Ännu svårare att ljuga i tre år. Men nu vet du, advo-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 64

katen. Och du får väl betrakta det jag sagt som privilegierad information som det heter på advokatspråk.” ”Nope. Det gäller bara mina klienter och vissa myndigheter och du är inte min klient gudskelov och viss myndighet vill jag inte gärna betrakta dej som.” ”Betrakta det då som ett för sent förtroende mellan dej och mej.” ”Jo, det lovar jag, men …” Hon lystrade plötsligt efter en bil som körde in på gårdsplanen, sen såg hon sig oroligt omkring och sträckte omedvetet till sin blus. ”Jag tror du måste gå snart, Carl”, sa hon sen lågt och det föll honom ett ögonblick in att han skymtat en tendens till tårreflexer i hennes ögon. Men kanske var det bara inbillning för hon var överraskande snabbt och stelt samlad. Hon till och med satt i stolen med ett helt annat kroppsspråk än nyss. Det hördes steg borta i korridoren. ”Ett sjuhelvetes gudsförbannat golfväder och den där jävla Art fixar ändå två birdies!” ropade den annalkande faran. ”Om du vill få tag på mej någon gång så vet du var du kan nå mej”, viskade Carl snabbt medan han reste sig upp i väntan på hennes man. Hon svarade inte. ”Burt, får jag presentera Carl. Carl, det här är min man Burt”, rabblade hon kvickt och formellt när den andre kom in i rummet. Det var en satt kraftig karl i 40-årsåldern, ett halvt huvud kortare än Carl och med vassa ljusblå ögon som omedelbart upplyste om att Carl var en bekant historia från det opassande förflutna. De skakade stelt hand. Det såg ut som om den andre tvekade i fråga om graden av dåligt humör snarare än vägvalet i sig. ”Jaså”, sa han till slut, ”det här är alltså Carl högst densamme. Jag kan inte säga att jag är odelat förtjust över att ha er här som min oväntade, för att inte säga objudne gäst, mr Hamilton.” ”Åh föralldel, jag skulle just gå. Faktiskt råkade jag bara passera här, jag är på väg ner mot L.A. Ber om ursäkt om jag trängt mej på.” Den andre såg ut som om han var på väg att arbeta upp ett raseri.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 65

”Åh det gör ingenting mr Hamilton, eftersom ni har så bråttom. Vid närmare eftertanke tror jag ni har så bråttom att ni faktiskt inte hinner suga i er min kröken innan ni dunstar, mr Hamilton, om ni snappar budskapet. För det gör ni väl, jag har hört sägas att ni är en intelligent man, mr Hamilton, fast ni inte gör intryck av det.” Carl ställde sakta ner sitt glas på det svarta marmorbordet intill fåtöljen. Han höll kvar glaset mot marmorskivan och stod stelt med böjt huvud och brinnande vansinnigt raseri inom sig. ”Det verkar som om ni fattar långsamt, mr Hamilton. Om ni föredrar kan jag hämta några hundar som får er att fatta bättre, men så otrevligt ska vi väl inte behöva få det, mr Hamilton?” ”Låt bli Burt, akta dej …” Men Carl hörde inte fortsättningen på Tessies mening därför att det susade i öronen på honom. Behärskat långsamt släppte han glaset och höjde huvudet och såg den andre in i ögonen. ”Nej”, sa han till slut när han redan två eller tre gånger sett inom sig hur han dödade honom, ”jag tror vi ska akta de stackars hundarna för pinsamma överraskningar av det slaget. Ajö mr Vad-ni-nu-heter, hej så länge Tessie.” När han gick ut genom korridoren hörde han bakom sig hur Tessie sa någonting om att följa gästen till dörren och hur hennes man röt åt henne att låta bli. Han stängde ytterdörren utan att slå i den. *** Han hade inte kunnat köra längre än ner till strandpassagen innan han måste tvinga sig att stiga ur bilen. Han hade haft alldeles för många och alldeles för påtagliga våldsfantasier. Nu stod han nere vid strandkanten, precis utom räckhåll för de längsta dyningsvågorna, och såg ut över havet och försökte förstå vad som hade hänt inom honom. En gång hade han sprättat upp en levande, bedövad gris ute i Mo-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 66

jave. Det var ett av många egenartade övningsmoment som han tills nu trodde att han hade glömt. En gris har ungefär samma anatomi som en människa. Tricket bestod i att efter stöten mot hjärtat, snett uppåt där revbenen delade sig, vicka knivseggen genom bröstbrosket så att snittet gick ända upp till hakan; man kunde fortsätta genom luftstrupen och tungan ända fram tills det blev stopp mot underkäkens framtänder. Under den korta bilfärden från deras villa ner till stranden hade han gjort det gång på gång på hennes man och han hade gjort det med lust. Sen hade han tvångsmässigt börjat variera sig. Mannen hade ju stått med händerna i sidorna på en och en halv meters håll; Carl hade dödat honom på åtminstone sex eller sju olika sätt innan han var tvungen att stanna bilen. Om inte annat för att han utgjorde en trafikfara. Nu hade han lugnat sig. Hans puls var normal. Han var en vanlig svartsjuk amerikan som stod och såg dystert ut över havet, det var allt, intalade han sig. Vilken man hade inte haft såna där anfall av svartsjuka någon gång? Men det var inte allt. Det hade varit alldeles för lustfyllt att göra det i tankarna och det hade förmodligen varit alldeles för nära att han gjort det i verkligheten. Alcatraz, tänkte han. Sen stod han stilla tills han började frysa och så gick han tillbaks till bilen. Han började systematisera de informationer han fått under deras samtal medan han körde upp på Freeway 101 och sögs in i den sävliga amerikanska motorvägslunken. Hon var inte katolskt gift, dessutom gift i Vegas där det för övrigt var lika lätt och snabbt att skilja sig som att gifta sig. Hon var inte lycklig. Hon hade dåligt samvete för att hon levde som rik hemmafru i stället för att vara en advokat som ägnade sig åt de illegala immigranternas oändliga problem. Det var därför hon hade velat bli advokat. Det var just detta djupa engagemang i något betydelsefullt som varit en av hennes starkaste sidor i personligheten,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 67

ett av de viktiga skälen till att hon blivit den enda kvinna han älskat (ordet gjorde honom generad på svenska men gick bättre nu när han tänkte på engelska) och älskat till den grad att han varit på väg att ge upp allting annat för den saken. Men nu hade han i alla fall sagt henne som det var. Både varför han verkat som om han varit otrogen i flera års tid och att han fortfarande … ja, att han fortfarande älskade henne. Hon var inte lyckligt gift men hon hade ett barn med den där grisen. Han strök genast ordet i tankarna och tänkte om. Alltså, hon hade ett barn med den där mannen. Det skulle vara dumt att försöka kontakta henne på nytt i hemmet. Men inte heller i Sverige skulle hon som amerikansk advokat kunna bli annat än hans hemmafru, isolerad genom både hans yrke och hans begränsade umgängeskrets. Om han tog ett jobb på någon datafirma i USA så behövde han inte tjäna särskilt mycket pengar, förutsatt att han kunde föra ut sin förmögenhet till USA men det gick visst lagligt om man emigrerade. Den svenska militärledningen skulle lätt kunna förhindra att han fick immigrationstillstånd i USA. Han hade träffat henne för kort för att kunna avgöra vad hon egentligen kände och det var orimligt att försöka dra slutsatser av en tänkbar tendens till gråt; oavsett om iakttagelsen varit riktig, skulle det kunna finnas ett myller av disparata förklaringar. Hon träffade säkert sin far ibland. Han kunde ha ett brev liggande där, men sen var det hon som hade bollen. Alltså framme vid konkret beslut. Han slog på bilradion, första bästa station med reklam- och vädertjatter och rockmusik, och så försökte han koncentrera sig en stund på det egentliga uppdraget i Kalifornien. Alltså, två nya operatörer, sergeanter från Kustjägarskolan, attackdykare, var nu inne på tredje året i pendlandet mellan San Diego och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 68

Ridgecrest uppe i Mojaveöknen. Det fanns flera svårigheter man underskattat när Carl skickats iväg, bland annat att kunna hålla studietakten. Det var inte ovanligt att utländska gäststudenter på Third College sökte olika jobb runt i San Diego för att finansiera studierna, och det fanns ju tre långa lov varje år. Men det var en sak att diska några timmar i en bar då och då, en helt annan sak att klara av studierna på The Sunset Farm, som ju i vissa moment tenderade att göra studeranden fysiskt utmattad. Det hela var som att samtidigt läsa in två examina och träna lika fysiskt hårt som elitidrottsmän. Den som inte hänger med i studietakten på ett amerikanskt universitet åker ut, och påtryckningar från US Navy eller State Department skulle möjligen inte ens hjälpa – förutom att det skulle ha verkat lika egendomligt som indiskret. Det gällde ju dessutom att till varje pris skydda sig från rykten. En enda tidningsartikel om hur svenska specialstudenter drillades på The Sunset Farm och allt skulle spolas. Och någon eller några skulle få ett helvete att förklara hur personal från det neutrala Sverige kunde få ta del av informationer och en utbildning som inte ens USA:s allierade inom NATO kunde tilldelas. Carl hade ofta undrat vad det hela kostade. Inte i pengar, för det priset var överkomligt i en militär budget. Men frågan var vad det hela skulle kosta, eller redan hade kostat, i form av gentjänster. Exempelvis är de två svenska signalspaningsplanen, de ombyggda gamla Caravellerna, försedda med amerikansk elektronik. Varje dag patrullerar de Östersjö-området och varje vecka uppsnappar de något intressant eller ovanligt i den sovjetiska militära radiotrafiken. Priset på den amerikanska elektroniken är mycket konkret: USA får alla viktiga informationer med mindre än 24 timmars fördröjning. Nåja, inte alla informationer, men de flesta. Geopolitiskt kunde Sverige vara hur neutralt som helst. I alla sammanhang som hade med underrättelsetjänst att göra var Sverige stabilt inlänkat i NATO och så hade det förmodligen alltid varit. Carl hade egentligen inga invändningar mot detta förhållande.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 69

Förvisso hade han blivit ohyggligt upprörd om han fått veta på den tiden han var svensk gymnasist och medlem i Clarté – på den tiden Clarté förlitade sig på ”marxismen-leninismen-Mao-Tse-Tungs-tänkande.” Men det var då det. Numera hade han svårt att betrakta USA som annat än en allierad. USA skulle rimligtvis aldrig bli en militär fiende till Sverige; det var i det avseendet bara Sovjetunionen som kunde komma ifråga. Möjligen hade han dessutom själv blivit halvt amerikaniserad under sina fem år i pendlandet mellan San Diego och Ridgecrest. Vid Santa Monica tog han av mot Pasadena och San Bernadino. Han hade bestämt sig för att köra direkt upp till Ridgecrest. Om han verkligen skulle besöka hennes far så fick det bli vid ett annat tillfälle. Det var eftermiddagssol och tät trafik och hans bil flöt liksom av sig själv genom den mötande strömmen av Los Angeles-bor på väg hem från Vegas. Radion malde oupphörligt om särskilda reklamerbjudanden, man kunde få en helg i Las Vegas på Dunes eller på Hilton Flamingo för mindre än 60 dollar per person och det skulle kunna bli livets mest avgörande upplevelse eftersom någon eller några fick jackpot varje kväll året om, år ut och år in. Han kastade en sista blick på Hertz biluthyrningskarta över Kalifornien. Från och med nästa vägskäl skulle han kunna köra i sömnen, när han tog av in på väg 395 vid George Air Force Base. Sen återstod bara 15 mil spikrak ökenväg ända fram till Ridgecrest, med några korta passager över låga bergspass. Han upptäckte att George Air Force Base stod utmärkt på biluthyrningskartan. Inte nog med det. Några mil norröver var hela Edwards Air Force Base utritad med röd streckning, liksom det tio kvadratmil stora området vid US Naval Weapons Center, liksom Camp Irwin eller Randsburg Wash testområde, liksom Marinkårens Twenty Nine Palms Base liksom över huvud taget allting. Han skrattade till när han kom att tänka på vad lastbilar märkta SOVTRANSAVTO skulle kunna ha för sig i Kalifornien. Hade ryssarna kommit på att köpa Hertz kartor?



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 70

Ljuset föll snett in i bilen när han kom in på väg 395 i början av Mojaveöknen. Trafiken hade redan glesnat. Landskapet var platt och rött, om det var röd jord eller sand. Kaktusar upp till sju meter höga här och var, tumbling weed som for över vägen framför kylaren; vinden där utanför luftkonditioneringen var förmodligen fortfarande het. Han skruvade en stund på radion för att hitta något annat än reklamskvalet, men det föreföll omöjligt att få in annat än lokal reklamradio och snatter om livets lycka i Las Vegas på Dunes eller Flamingo Hilton. Han stängde av radion och körde utan att tänka på någonting alls medan ljuset blev allt rödare och snedare. Han förträngde sina minnen. Han väcktes ur sina drömmar som inte var några drömmar när han kom till Johannesburg. Han hade alltid studsat till för namnet men han hade aldrig stannat där. Johannesburg pop 163 stod det som vanligt på skylten utanför infarten till samhället. Skulle de inte ha förökat sig alls under de senaste fyra åren? Det var bara någon halvtimme kvar till Ridgecrest. Också Ridgecrest var totalt oförändrat. Här var befolkningen säkert uppåt 1 000, om man räknade in den mer eller mindre permanent bofasta militära personalen. En enda gata, fyra hamburgerrestauranger, av samtliga stora märken, tre bensinstationer, tre motell, en fastighetsmäklare och ett advokatkontor och den spikraka asfaltsvägen rakt igenom samhället. Tiden stod fullkomligt stilla. Han stannade inte, utan fortsatte rakt igenom samhället till den diskreta kontrollgrinden på andra sidan. Han kände inte igen någon av vakterna, men de kastade bara en kort blick på hans legitimationskort innan de vinkade honom vidare in på den avsmalnande vägen som han kände kurva för kurva. När han passerat huvudgrinden parkerade han bilen och gick in i grindhuset och anmälde sig för vakthavande officer. Hans ankomst var inte anmäld förrän nästa morgon men det gjorde ju ingenting. Han kände svagt igen vakthavande men kunde inte placera honom.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 71

Skip Harrier, överstelöjtnant Skip Harrier som de aldrig kallat annat än Skip, hade lämnat basen en timme tidigare. Alltså hade han inte åkt till L.A. eftersom han förmodligen skulle tjänstgöra nästa morgon, alltså fanns han i sitt lilla skjul nere i andra utkanten av stan. Vakthavande som oavbrutet kallade Carl sir på ett sätt som antydde att hans nya militära grad var noterad i pappren erbjöd sig genast att ringa upp Skip men fick inget svar. ”Well”, sa Carl, ”jag tror jag åker ner en sväng förbi hans ställe. Vi har ju inte setts på några år. Om han inte är hemma, är det fortfarande McKenna’s som gäller här i stan?” ”Yes sir!” svarade den unge kortklippte kaptenen. ”Men de körde ut honom ur stan. Påstod att det var för mycket busliv om ni förstår vad jag menar, sir. Men ’Nya McKenna’s’ ligger fem meter utanför stadsgränsen åt L.A.-hållet. Ha en trevlig kväll, sir.” Carl körde först till Skips lilla kabin. Ljuset var på men ingen tycktes vara hemma. Det låg ett femtiotal ölburkar slängda i den röda jorden utanför kabinen. Det hade mörknat till tät skymning och ovanför bergskedjan österut syntes nattens första stjärnor. Skips kabin låg nästan helt isolerad och de andra fyra-fem kabinerna något hundratal meter bort var nersläckta och föreföll övergivna. Det stod tre bilar på parkeringsplatsen där Carl stannat innan han gick den sista biten fram. Hans steg var ljudlösa i den mjuka röda jorden och det var naturligtvis inte så bra. Skip var inte en man som man borde överraska i mörkret. Det fanns en historia om en yngre kurskamrat som gjort det en gång. Carl stannade fem meter framför dörren i myggnät som rörde sig svagt i kvällsbrisen. ”Hej Skip! Charlie anropar tillstånd passera in!” viskade han. Men han fick inget svar. Han gick fram till dörren och sköt försiktigt undan den. Där längst bort i kabinen satt Skip framför en liten portabel TV med lågt ljud. Det såg ut som om han sov. På bordet framför honom stod trefyra ölburkar och bredvid dem låg Skips gamla pistol i kaliber 45; det



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 72

var en av många saker Carl aldrig lärt sig förstå med Skip, detta att han av närmast sentimentala skäl höll fast vid sitt gamla tjänstevapen. Carl tvekade. Det var inte bra att närma sig Skip bakifrån, även om han sov. Carl övervägde om han skulle ta några snabba steg fram och rycka åt sig pistolen innan han väckte Skip, men han behövde inte överväga situationen särskilt länge för att inse att det vore ungefär lika dumt som att försöka smyga sig på en dobermann för att stjäla ett köttben. ”Gomorron överste! Örlogskapten Hamilton anmäler sig närvarande!” ropade Carl så högt han förmådde. ”Jaså är det du, Charlie. Undrade just vad det var för en idiot som skulle hoppa på mej. Aldrig får man ha något kul.” Skip log över hela ansiktet när han vände sig om. Han föreföll klarvaken, måttligt berusad och klarvaken. Han var klädd i en av sina gamla T-shirts från någonstans i Vietnam, Carl tyckte sig se ordet Pleiku mitt i den urtvättade texten. ”Hörde du mej inte när jag viskade utanför? Jösses Skip, jag tänkte nästan gå fram och ta undan din jävla gamla 45:a innan jag väckte dej.” ”Då hade du dött, grabben, så det var väl ett trevligt initiativ att du avstod från det.” ”Ja eller du hade dött, Skip. Men i alla fall, kul att se dej.” ”Desamma Carl. Jag har läst en del om dej häromdan, du skulle inte komma förrän i morgon bitti klockan 0800 va? Vafan har du gjort på kinden förresten?” ”En gevärskolv.” ”Var då?” ”Utanför Damaskus någonstans.” ”Åh fan. Och han som klippte till dej, hur mår han i dag?” ”Bra hoppas jag. Vi var på samma sida, en lång historia.” Skip reste sig, förvånansvärt lätt, stoppade undan en kniv han haft dold i högerhanden och knäppte upp en ölburk som han utan ett ord räckte över till Carl. De betraktade varandra en stund utan att säga något.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 73

Skip var något mer grå i håret än sist, annars ingen förändring. På en stol borta vid sängen hängde hans uniformskavaj. Han var förmodligen strax under 50 år, atletiskt byggd och med lätt rullande gång, ett halvt huvud kortare än Carl men med en utstrålning som på något sätt gjorde honom betydligt större än han faktiskt var. Skip Harrier, överstelöjtnant i US Marines. Tio års stridserfarenhet i ett specialförband i Vietnam som skulle fått Rambos bakgrund att framstå som söndagsskola: förmodligen var Skip Harrier den man som imponerade mest av alla på Carl. Om det hade gällt någon annan än Skip skulle Carl utan att tveka försökt ta undan pistolen på bordet innan han väckte den andre. Skip betraktade honom forskande en stund, det var som om den gråblå blicken trängde rakt igenom Carl och han kom på sig själv med att omedvetet ha intagit givaktställning. Skip öppnade en ny ölburk och höjde den till en skålande gest och de drack några klunkar under tystnad. ”Som jag sa”, sa Skip, ”har jag läst en del om dej. Du är major, va?” ”Ja, örlogskapten på svenska. Motsvarar kommendörkapten av andra graden.” ”Bra för dej. Sist vi sågs var du sergeant va?” ”Ja sir, flottans motsvarighet.” ”Äh lägg av med sir, sätt dej.” Carl sjönk ner på sängen med ölburken i handen. Det var som om han inte varit borta i flera år, som om allt var som förr. Skip höll stenhårt på all militär disciplin på tjänstetid. På privat tid drack han öl och whisky med sina elever och underlydande, aldrig med sina överordnade. ”Läste alltså en rapport om dej i går, Carl. Vi har fått några medaljer va?” ”Yep. Vi har fått ett par medaljer.” Carl sneglade bort mot Skips uniformskavaj. Under fallskärmsvingarna på vänster sida av bröstet fanns fyra rader med färgbeteckningar. Skip följde Carls blick och kluckade till av skratt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 74

”Fast dit har du ett stycke kvar va, grabben?” ”Ja. Sverige bedriver ju inga kolonialkrig, som du vet.” ”Fortfarande nån sorts jävla halvkommunist?” ”Yep. Fast numera dekorerad halvkommunist. Så det gick ju att få folk av mej också. Kommer du ihåg att du snackade om det jämt?” ”Om jag kommer ihåg? Ingen har gett mej så många gråa hår som du, Charlie.” ”Jo, du själv. Man kan fortfarande inte nalkas dej bakifrån alltså, inte ens när du sover?” ”Nä. Du vet hur det är. Det är därför jag är här en söndagskväll, förresten.” ”Hurså?” ”Kärringen stack. Hon gick på mej när jag sov en gång, vred om stortån på mej och … ja du förstår?” ”Blev hon svårt skadad?” ”Ja.” ”Jag är ledsen i alla fall, Skip. Men hade du inte berättat för henne?” ”Jo men vafan. Du vet hur folk är, de tror en inte förrän det händer dem själva.” ”Så du åker inte till L.A. över veckosluten längre?” ”Jo om jag vill supa. Vi går väl ut till det vanliga etablissemanget?” ”Hörde att McKenna’s jagades ut ur stan. Men det är fortfarande den syltan som gäller?” ”Ja, det är fortfarande Waldorf Astorias närmaste motsvarighet här i Ridgecrest. Vad har du fått för medaljer, är det nåt man borde bli imponerad av?” ”Jag antar det. En svensk tapperhetsmedalj i fält, ett tyskt halskors som jag inte vet så mycket om mer än att det är ungefär vad de där flygarna fick du vet.” ”Så då går du omkring med ett jävla hakkors kring halsen, det skulle jag vilja se!” ”Nja. Har aldrig haft det på mej, men det är rött. De ändrade från



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 75

svart till rött efter Hitler.” ”Så nu har du stridserfarenhet. Gjort det på riktigt alltså?” ”Stämmer. Gjort det på riktigt.” ”Hur kändes det?” ”Ungefär som på övning när det hände. Som du alltid sa att det skulle vara fast jag inte trodde på dej. Men lite besvärligt efteråt. Det var rätt blodigt.” Skip ändrade plötsligt attityd. Det syntes på honom att han egentligen ville bort från ämnet när han sträckte sig efter den sista ölen i den sexpack som stått på bordet. Han strök sig några gånger över det kortklippta gråa håret innan han sa något. ”Någon du kände?” frågade han med bortvänt ansikte samtidigt som han öppnade den sista ölen. ”Ja. En kvinna. Dessutom tyckte jag om henne.” ”Besvärligt?” ”Yep. Ska vi gå, jag bjuder i kväll.” ”Ska vi bli skitfulla?” ”Låter som en bra idé, men inget hemkört i så fall. Säljer McKenna fortfarande hemkört?” ”Yep. Kommer du ihåg den där gången när du och grabbarna slog vad?” ”Ja och du tog ut oss på en åttatimmarsmarsch med tung packning. Sista gången jag drack Ridgecrest Moon Shine Special. Sista gången, hör du det, sir!” De skrattade länge. Skip hängde på sig en baseballjacka ovanpå sin T-shirt och sen hoppade de in i Carls hyrbil och körde bort till McKenna’s lönnkrog som förmodligen var en av världens få lönnkrogar med restaurangskylt som syntes på en miles avstånd. Det var få gäster eftersom det var tidigt på kvällen och de som haft permission från US Navy förmodligen supit av sig det värsta kvällen innan eller också befann sig någonstans i L.A. De tog in popcorn och ett enochenhalvliters whiskykrus. Det skulle självklart bli en lång kväll.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 76

”Alltså”, sa Skip medan han bet ur korken ur whiskykruset och samtidigt försökte tända en av sina vanliga mexikanska cigarriller, ”du vill veta hur det går för gröngölingarna. Det är vad saken gäller?” ”De är väl inte direkt gröngölingar efter tre år.” ”Vad exakt var deras grundutbildning i Sverige?” ”Kustjägare, attackdykare. Det bästa vi har, gröna baskrar.” ”Nä du skojar, gröna baskrar?” ”Uhhu. Gröna baskrar.” ”Det var som fan. Det dricker vi på. Skål.” Skip Harrier drack som en ryss. Och på samma sätt som ryssar blev han stött om man inte höll hans tempo. Carl anade det värsta. ”Det låter inte som du har något förtroende för svenska gröna baskrar. Var klämmer skon, Skip?” frågade Carl samtidigt som han fick sitt glas påfyllt. Det var en rå bourbon, men inte hembränd. ”Mja. Ni är ett lustigt litet folk därborta, grannar med stora stygga björnen och allt.” ”Hurså? Sverige har varit i krig med Ryssland fem gånger. Vi vann två gånger, och det blev oavgjort en gång. Det är mer än vad ni grabbar skulle klara av i alla fall.” ”Nej det är det inte. Ni verkar bli bra soldater, lär er kvickt, stora och starka, röker inte brass och läser läxorna. Men ni verkar så gudsförbannat inihelvete trevliga. Och vårt jobb är inte så jävla gudsförbannat trevligt, Carl.” ”Nej, jag har börjat upptäcka det.” ”Så jag bara undrar ibland hur såna trevliga små gossar skulle bete sig när gooksen kommer. Gooksen är djävligt elaka, om du förstår vad jag menar, skål.” ”Skål. Det där kan du stoppa upp i arslet. För det första handlar det inte om gula faran i vårt fall utan om vita kaukasiska män som väl i och för sig inte är så mycket trevligare än dina vietnameser. För det andra ska de här grabbarna bli fältoperatörer i vår underrättelsetjänst …” ”Ja halva tiden här går ju till nån jävla morsaknullande skolbänk …” ”Avbryt mej inte, sir. Vi är officerskamrater numera, kommer du



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 77

ihåg? Nå, alltså fältoperatörer och det är inte nåt jävla djungelkrig. Och för det tredje, Skip, så tror jag inte det finns nån enda mänsklig ras som du inte kan göra mördare av, du kan hämta upp dem från Harlem eller från House of Lords, det spelar ingen roll.” ”Javisst ja. Jag får väl be om tillgift då, ers grevliga nåd.” ”Äh, lägg av. Och så var det en sak till. Den här jävla utbildningen är förmodligen den bästa i världen. Det är åtminstone en bra start. Sen gör den mänskliga naturen resten och det behöver du inte oroa dej för.” ”Såvida inte ryssarnas är lika bra, har du tänkt på det, grannar och allting?” ”Det har jag svårt att tro. Kan de inte göra bilar kan de inte göra soldater.” ”Och hur är det med deras jävla svarta baskrar?” ”Det de kallar det marina infanteriet eller nåt, diversionsförbanden?” ”Ja. De lär träna på levande måltavlor. Straffångar från deras jävla fångläger, livstidsdömda mördare och skit.” ”Det tror jag inte på.” ”Fortfarande nån sorts jävla morsaknullande halvkommunist?” ”Yep. Men det tror jag inte på i alla fall. Det verkar inte logiskt. Skulle du vilja hämta en busslast niggrer i veckan och ha som övningsobjekt?” ”Yep. Låter som en kul idé.” ”Larva dej inte. Det skulle aldrig funka. Niggrerna skulle vinna av bara helvete därför att vi själva skulle tveka. Rätt?” ”Rätt. Jag är förresten ingen jävla rasist och det vet du.” ”Utom när det gäller gooks.” ”Nja, gooksen är lite speciella. Djävligt bra soldater i alla fall, det måste man medge.” ”Det har jag faktiskt aldrig hört dej medge. Det var bara de där bögarna och politikerna och studenterna …” ”Såna som du, just det!”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 78

”Såna som jag, just det. Och så bögarna och politikerna och journalistjävlarna som högg US Marines i ryggen, annars hade ni strimlat varenda djävla gook. Rätt?” ”Fel. De var jävla inihelvete förbannat bra ibland. Har jag berättat för dej om när jag var gröngöling, 30 bast, nej 28 förresten, och kom till Da Nang?” ”Ja. Hundra gånger. Gooksen svärmade. Det var mitt i Tetoffensiven, det vietnamesiska nyåret 1968. Och gooksen svärmade som sagt. Men sen kom du och Rambo och John Wayne och det tog gooksen flera år att hämta sig och allt det där. Fast man får ju säga att de hämtade sig ganska bra till slut.” ”Yep. Skål för general Giap.” ”Va?” ”Skål för general Giap sa jag.” ”Okay skål. Men varför denna plötsliga sinnesförändring? Det finns ett svenskt ordspråk som säger att när fan blir gammal blir han religiös.” ”Upp i arslet. Giap är nog världens bästa strateg. Jag ger mej fan på att han hade kunnat matcha Alexander den Store.” ”Ganska bra för att vara en morsaknullande gook.” ”Dra åt helvete Carl. Fast jag tror inte att jag har berättat det där om när jag var gröngöling och kom till Da Nang just vid Tetoffensiven.” ”Vadhelst ni säger, sir. Jag har bara hört storyn hundra gånger men jag antar att den inte fastnat. Kan du inte lägga av med det där. Ni torskade, det är hela saken.” ”Det sket sig för mej där i början.” ”Va?” ”Det sket sig, sa jag. Sket sig fullkomligt. Jag hade varit instruktör i hela mitt djävla militära liv. Nybakad officer.” ”Ja. Och?” ”Blev ställföreträdande plutonchef. Fast varenda jävla sergeant på platsen visste mer än jag. Nu tar vi ett nytt järn, skål.” ”Skål. Och hur sket det sig?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 79

”Jag begrep för sent att det inte var Viet Cong som kom. Det var nåt jävla elitförband av nordvietnamesiska 23:e regementet. Vad vet du om dem?” ”Inte ett piss.” ”Det där jävla förbannade 23:e regementet bestod till hälften av grabbar som skulle spela remi med dej och mej och till andra hälften av grabbar som skulle spela ballarna av oss. Jag har aldrig sett nåt liknande, de var helt enkelt inihelvete otroliga.” ”Så de spelade ballarna av er?” ”Det kan du ge dej fan på. Halva min pluton rök. Vi hemligstämplade förlustsiffrorna, men själva visste vi ju.” ”Det var första gången du blev sårad?” ”Ja, det är det som är så satans ironiskt. En stor del av ansvaret för att det sket sig var mitt. Fattar du, mitt! Fast jag hade den goda smaken att bli sårad och vakna upp ansvarsfri med min första jävla medalj ovanpå bandaget. Lungskott.” ”Okay, jag ger upp. Det där är inte exakt samma historia jag hört hundra gånger.” ”Nej det kan du ge dej fan på. I alla fall. Det var därför jag gjorde botgöring, jag trodde tamejfan att Gud behövde straffa mej eller nåt.” ”Så du sökte till framskjuten spaning?” ”Ja, jag sökte till framskjuten spaning. Som straff. Sen skar jag alltså halsen av några hundra gooks och trodde att om Gud ville straffa mej så hade jag i alla fall offrat mej på nåt jävla sätt. Men inte fan straffade han mej, han gav mej fler medaljer, det är hela skiten.” ”Träffade du på det 23:e regementet nån mer gång?” ”Ja, en gång. En enda jävla gång. Det var nämligen de som kom först när de intog Saigon. Det gick så jävla bra för dem att de räknade fel på tiden och vann snabbare än de tänkt sig. Så de gjorde halt utanför stan för att synkronisera Saigons fall med första maj. De hade kunnat göra det två dar tidigare och dragit ner brallorna fullkomligt på oss som var kvar. Men nån jävla politiker sa väl åt dem att vänta till första maj. Bra för oss.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 80

”Vad gjorde du då?” ”Du menar i Saigon?” ”Uhhu.” ”Vaktade amerikanska ambassaden. Sorterade gooksen i godkända och inte godkända gooks med rätt eller ej rätt att få helikopter ut till hangarfartyg. Det var mitt djävla sista hjältemodiga stridsuppdrag. Jag fick faktiskt en medalj för det också.” ”Det fick de i det 23:e regementet också. Vet du vad jag gjorde den dan?” ”Knullade och rökte brass.” ”Nix. Jag demonstrerade på Stockholms gator. Det var vår finaste demonstration och vi var överlyckliga.” ”Vill du att vi ska gå ut och slåss?” ”Nä. Det skulle se ut, det.” ”Oroa dej inte över formerna, ers grevliga nåd. Vill du ha en omgång?” ”Nej, sir.” Carl försökte snabbt skärpa sig. Han var redan berusad. Det hade sjunkit betänkligt i whiskykruset. Skip Harrier hade en förmåga som Carl inte trodde sig ha. Skip kunde ägna sig åt vanliga hederliga bonddrängsslagsmål. Det var som om man tänkte sig en klassisk violinist som kunde klä om sig på lördagskvällarna och gå till en källarhåla och obesvärat spela basgitarr i ett punkband. Skip älskade att slåss på det viset och hade sökt både det ena och det andra tillfället på gamla McKenna’s. Men Carl tvivlade på sin egen förmåga i det avseendet. Han hade alltid inriktat sig på, och blivit inpräntad att lära sig noga, att aldrig slåss som någon John Wayne. Och ett riktigt slagsmål skulle bli livsfarligt för båda. Carl slickade sig om munnen och tänkte efter. Han försökte intala sig att berusningen gjorde honom dum. Men nu var han ändå amerikan. En amerikan springer inte undan. Om han hellre sprang sin väg – han var förmodligen betydligt snabbare än Skip – skulle det omöjliggöra allt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 81

fortsatt samarbete. Det skulle skita sig totalt, för att tänka på Skips amerikanska vis. ”Nej, Skip”, sa Carl långsamt och tydligt efter en påfrestande lång stund, ”jag vill aldrig slåss med dej. Jag kan inte slåss som John Wayne.” Skip Harrier, överstelöjtnant i US Marines med mer än 500 stridsuppdrag som framskjuten spanare, såg en stund på Carl med glasartade ögon och uttryckslöst ansikte. Sen sken han plötsligt upp. ”Vet du vad Carl? Jag gillar dej. Jag gillar verkligen dej. Du har mod och du har principer. Förresten skulle du väl slå mej halvt fördärvad. Fast du är förändrad Carl. Det finns nånting där som jag inte känner igen.” ”Jag har blivit äldre och fått ett ärr i ansiktet.” ”Äh försök inte. Nånting är det, nånting särskilt.” ”Guds gamla samvete?” ”Ja, nånting ditåt.” ”Går du i kyrkan?” ”Larva dej inte, det vet du att jag inte gör.” ”Men folk förändras. Skulle kanske göra dej gott.” ”Lägg av. Jag är en hedning från Norden.” ”Så vad är det som äter dej?” ”Mord.” ”I Hennes Majestäts hemliga tjänst?” ”Nej. I Hans Majestäts hemliga tjänst. Vi har kung i Sverige, inte drottning.” ”Så vad handlar det om? Hon var vacker som en saga och det hela var en sorts jävla olyckshändelse.” ”Hur vet du att det var en hon?” ”Ja vafan.” ”Det var en hon.” ”På nära håll?” ”Ja.” ”Kniv?” ”Nej. Pistol. Ett skott genom lungan.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 82

”Och?” ”Ja, det är väl statshemligheter och hela pisset, men det skiter jag i. Det var i alla fall så att jag hade ett jobb att infiltrera tyska terrorister.” ”Great! Och det fixade sig?” ”Ja, onekligen.” ”Och?” ”Hon var en jävla fin tjej. Jag skulle lokalisera ett gäng terrorister och få ihop dem på en enda plats och så blåsa i visselpipan.” ”Vafan har ni med tyska terrorister att göra förresten?” ”Det är en lång historia men skit i det. Vi har ett utbyte av tjänster i Europa också. Västtyskarna kliar oss på ryggen och vi kliar dem och nu var det alltså jag som kliade och så var allt snyggt och fint ordnat och tyskjävlarna hade kommit i position och det var bara att gå in och hämta de där småförbrytarna.” ”Småförbrytare? Var de inte riktiga terrorister?” ”Jo, det var den riktiga prylen, allright. Men i alla fall hade de kunnat gå in lugnt och relativt prydligt och arrestera hela bunten. Det var liksom den allmänna idén. Men det gjorde inte de jävla arselhålen.” ”I stället dödade de hela gänget. Ja? Och vad är det med det?” ”Hon drog ett vapen mot en kollega till mej och då måste jag såklart ta ner henne.” ”Sköt du bara ett skott?” ”Ja.” ”Obetänksamt.” ”Ja.” ”Vill du ha mera whisky?” ”Ja.” ”Men du sköt alltså bara ett skott.” ”Stämmer.” ”Därför att du liksom gilla henne?” ”Stämmer.” ”Och sen kom alla surkålen in och avslutade jobbet grundligt?” ”Stämmer.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 83

”Och nu har du dåligt samvete därför att innerst inne var den här terroristtjejen en fin människa som skulle ha återförts till ett demokratiskt samhälle med lagliga metoder?” ”Stämmer ganska väl.” ”Ta dej i arslet.” ”Ta dej i arslet själv.” ”Så du var kär i henne?” ”På sätt och vis.” ”För att hon var en jävel i sängen?” ”Nej, det var en annan som var det. Men skitdetsamma. Jag gillade henne hursomhelst. Dessutom är jag till för de där svarta baskrarna, du vet. Jag skulle gärna byta henne mot tio svarta baskrar.” ”Då skulle du förlora.” ”Ta dej i arslet. Jag föddes inte till förlorare, lika lite som du. Vi kommer att döda rubbet och det vet du. Finns det nån mer whisky, jag känner för att bli full tror jag!” ”Kul det här med er svenskar, förlåt här kommer det påfyllning.” ”Vadå kul?” ”Ni blir så jävla personliga.” ”Jag kunde varit lika jävla amerikansk som du eller som äppelpaj.” ”Ja, du skjuter i alla fall som Wyatt Earp. Håller du igång träningen?” ”Ja, varje dag så gott som. Skjuta är bra för ens inre.” ”Precis min åsikt. Skål.” ”Skål. Är de nåt bra, våra gröngölingar?” ”De skjuter inte lika bra som du. Men passa dej för att slåss med en av dem.” ”Vem då?” ”Hans namn betyder ’hand av stål’, ungefär som Old Shatterhand.” ”Nej, inte riktigt så bra. Det betyder handske av stål. Men skitsamma. Är de nåt bra på den teoretiska sidan?” ”Old Shatterhand är visst lite sisådär. Men den andre är bra efter vad jag har hört.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 84

”Gläder mej.” ”Så du är deras chef?” ”Försök inte, din gamla torsk. Du frågar efter statshemligheter och så jävla full är jag inte så att jag förråder våra innersta hemligheter till en imperialistmakt.” De brast båda ut i rytande frustande skratt. De drack ur whiskyn medan Skip återkom till sina minnen med många detaljer. Carl hade hört de flesta historierna förut och de gick att se tydligt inom sig eftersom de på olika sätt stämde rätt väl med den amerikanska filmindustrins framställning. Det enda nya var det där med att skåla för general Giap, vilket de gjorde vid ytterligare två tillfällen. Resten var blodiglar och ångande djungler och ljudet av luftstrupar när de skärs av, något som Skip förmodligen hört på nära håll vid mer än hundra tillfällen, något som Carl hört på nära håll vid två tillfällen. Ett av de två minnena plågade honom oändligt mycket mer än vad hundra mördade ryssar skulle ha gjort. Lokalen hade till slut blivit mer än halvfylld. Det var mest civila i rutiga skjortor som söp vid de rangliga träborden den här kvällen och ljudet av countrymusiken hade undan för undan stigit. De lyckades undvika att komma i slagsmål trots att Skip provocerade två av rutskjortorna med att de satt och sög på nån jävla morsaknullande bögmusik, vilket var åtminstone en klass värre än att säga niggermusik. Men det var inte deras egen förtjänst att de undkom slagsmål trots provokationerna. Det gick en del underliga rykten i Ridgecrest om vad US Navy hade för sig bortom stängslen. I vart fall visste man en sak säkert i byn. De där killarna skulle man inte mucka med vafan som än hände. De gick till slut, skrålande, omslingrade, stödjande varandra, ut i den ljumma kaliforniska natten. De pissade, vinglande i den röda sanden, och betraktade den ovanligt klara stjärnhimlen. I Sverige var det morgon och redan kontorstid.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 85

*** Kriminalinspektör Rune Jansson kände sig miserabel. För det första hade han bultande ont i en vadmuskel. Han hade gjort allvar av sitt halvt medvetet bortglömda nyårslöfte och joggat sju kilometer under söndagseftermiddagen i snöslasket. Det hade tagit honom nästan trekvart och det var givetvis alldeles för mycket. Han kunde inte bedöma om det var en sträckning eller en överansträngning eller i värsta fall början på en muskelinflammation, men ont gjorde det. För det andra hade chefsåklagaren som fått ärendet lottat på sig hållit med järnhand i det tidiga morgonmötet. Vid två eller tre tillfällen hade chefsåklagaren poängterat åklagarens roll i förundersökningen, att det var åklagaren och ingen ”spaningsledning” som ledde en förundersökning och så vidare. Ingen av polismännen i sammanträdesrummet hade rört en min men Rune Jansson hade tydligt känt vibrationerna av olust i rummet. Åklagarens budskap var klart. Här skulle inte bli någon Palmeutredningscirkus. Dessutom var Rune Jansson någon sorts chef för ”spaningsledningen” eftersom kollegerna från Stockholm saknade någon kommissarie bland sig. Rune Jansson var alltså chef därför att han var äldst i tjänst och dessutom företrädde den lokala polisen. Men man kunde inte med bästa vilja i världen säga att stockholmarna visade någon överdriven respekt för den funktionen. Vad de däremot visade var en irriterande munterhet över att höra norrköpingsdialekt. De hade till och med börjat härma den, ”renne gate upp å ner å glane” och så vidare. Till råga på allt såg det ut att bli en besvärlig utredning. Bara fem procent av svenska mord lämnades ouppklarade, men som det hittills såg ut fanns det en påtaglig risk att man skulle hamna där någonstans. Rune Jansson hade varit inne på sitt rum och per telefon försökt utöva polisiär auktoritet över en dagisfröken eftersom hans fru ringt mitt under morgonmötet och beordrat uppdraget. Dottern var förkyld och det var strikt mot daghemmet Ekorrens regler att lämna allt-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 86

för snuviga barn. Han hade bestämt hävdat att dottern inte var mer snuvig än reglerna tillät och sen kastat på luren och meddelat växeln att han satt i sammanträde. Hans fru fick ta smällen från Ekorren. Det var hennes tur att hämta efter jobbet. ”Alltså”, sa han när han linkade in i ”Horrummet” som någon av de stockholmska mordspanarna ironiskt döpt deras sammanträdesrum till med anspelning på ett visst Palmerum, ”alltså låt oss se om vi kan sammanfatta det vi själva vet. Jag menar nu när förundersökningsledaren inte hör oss.” Det gick hem något sånär bland de församlade kollegerna. Rune Jansson sjönk ner i sin stol med en halvdant dold grimas av smärta. ”För det första”, fortsatte han, ”har alltså ingen av grannarna hört någonting och vi har fått tag på alla vid det här laget.” ”Alla utom en, men det lär vara en döv kärring”, rättade en av stockholmarna. ”Just det, alla utom den döva kärringen. I torsdags kväll, gissningsvis någon gång mellan åtta på kvällen och tja, efter midnatt nån gång, så har det utbrutit en strid som ingen hört nåt av. Gärningsmannen har därvid tillfogat offret två var för sig dödliga skador. Av det vi vet hittills, ja alltså rättskvacken har lovat nån sorts fullständig rapport till i eftermiddag, men av det vi hittills vet eller tror oss veta, är gärningsmannen en tekniskt sett mycket kompetent mördare.” ”En varulv såklart”, fnissade en av stockholmarna med anspelning på pressens fantasifulla berättelser de senaste dagarna. Exempelvis: ”VARULVSMORDET FORTFARANDE OUPPKLARAT”. Rune Jansson lät sig inte störas. ”Alltså en farlig jävel. Det är inte hennes man, så mycket vet vi, eller hur?” De andra nickade. ”Det är ändå rimligt att tänka sig någon i bekantskapskretsen eller i vart fall någon hon hade anledning att släppa in och dricka vin med. Någon som hon inte trodde skulle mörda henne eller misshandla henne. Inte den direkt galne Svartsjukejohan alltså. Nå. Strid utbryter och hon tillfogas två var för sig dödliga skador under striden. Gär-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 87

ningsmannen är inte ute efter hennes tillgångar, förresten dricker man inte vin med tjyvar eller tillfälliga bekanta. Vet vi vad det var för vin förresten?” ”Beaujolais Royal, ett ganska dyrt vin och hon hade flera vinsorter hemma, några billigare men knappast någon dyrare”, svarade den av stockholmarna som nu hade lagt upp fötterna på bordet framför sig. Det var ingen oviktig iakttagelse. Rune Jansson försökte låta bli att visa att han var imponerad. ”Alltså snarast en festlighet”, fortsatte han. ”För jag menar, om man får nån sorts besök av nån som man i och för sig bör släppa in och snacka med så tar man ju inte bästa flaskan vin, väl?” ”Jo, om det är en person i nån sorts chefsställning eller nån överordnad som man vill impa på”, sa stockholmaren med fötterna på bordet. ”Jo kanske det”, fortsatte Rune Jansson alltmer plågad av sitt psykologiska underläge. ”Men det är ju lik förbannat ingen man väntar sig att slåss med eller få halsen avskuren av, ju. Och eftersom ingen erotisk aktivitet tycks ha ägt rum …”, han gjorde en kort orolig paus och sneglade sig om efter invändningar men inga invändningar kom, ”så förefaller det svårt att förstå annat än att gräl och efterföljande strid gällt de föremål som gärningsmannen tagit med sig. Min uppfattning är alltså att vi nu när operation dörrknackning inte tycks ge nåt, ja fast vi fortsätter förstås, men när den inte tycks ge nåt så gäller det väl närmast att få hennes man eller någon av hennes bekanta att förklara vilka fotografier som togs och varför de fotografierna var så värdefulla att de kunde föranleda en strid med dödlig utgång. Är det församlingens mening?” Stockholmaren med fötterna på bordet satt och petade naglarna med en uppfälld pennkniv, men eftersom hans kolleger såg på honom var det tydligen han som skulle yttra sig. ”Mja”, sa han och tog ner fötterna och fällde ihop sin pennkniv, ”det är såklart jävligt viktigt att vi får kläm på det där med fotografierna. Men jag undrar lite över det här med striden.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 88

”Hurså?” frågade Rune Jansson nervöst. Det syntes på de andra stockholmarna att det var någonting de redan snackat om. ”Jo så här va. För det första har vi att göra med en gärningsman som är något exklusiv i sitt beteende, minst sagt. Hans sätt att städa efter sig, jag menar det där med att till och med tänka på toalettsitsen ger ett bestämt intryck av proffsighet. Men så har vi då en strid som att döma av hur brottsplatsen såg ut borde ha varit ganska högljudd. Ändå har ingen av grannarna hört nåt och det var inget särskilt bullrigt TV-program den kvällen. Om vi alltså förutsätter att tidpunkten för brottet ligger inom den marginalen. Men ingen har alltså hört något. Och offret saknar avvärjningsskador. Det är ju lite konstigt med tanke på att det ser ut som om han jagat henne en stund från hörn till hörn där inne med kniven i högsta hugg. Tänk på den där fåtöljen som är uppskuren till exempel. Jag ger mej fan på att han gjort det efteråt.” ”Varför det, det finns väl ingen anledning?” frågade Rune Jansson misstänksamt. ”Tja, säg inte det”, fortsatte stockholmaren. ”Tänk på att det är nån jävel som tycks vara exceptionellt medveten om hur polisen arbetar och de jävlarna, i vad mån de är svenska, sitter på Kumla, Österåker eller Hall eller på nån hispa. Men det är inte det som oroar mej mest, det är lampan alltså.” ”Vilken lampa?” frågade Rune Jansson med tillkämpad uttryckslöshet i ansiktet. ”Jo alltså, båda lamporna var ju ikullvräkta, va? Det är bara det att när man studerar den ena lampskärmen så visar det sig att den är sönderbränd och det ger ju liksom ett bestämt intryck av att lampan legat där och brunnit en god stund. Och sen har gärningsmannen, rimligtvis gärningsmannen, trampat sönder den efter att striden så att säga skulle vara slut. Hajar du?” Det gjorde Rune Jansson. Han förstod mycket väl poängen, men det som ändå gjorde att hans obehag ökade var känslan av att stockholmaren med sitt släpiga och nonchalanta sätt närmast var någon sorts Sherlock Holmes.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 89

”Ja, du har onekligen en poäng där”, sa Rune Jansson lamt. ”Alltså”, fortsatte stockholmaren, ”kan man mycket väl tänka sig att mordet förövades utan någon strid. Den första skadan har kommit till på ett överraskande sätt. Den gjorde henne medvetslös efter vad vi vet. Därefter har den jäveln skurit halsen av henne. Därefter har han i lugn och ro, eftersom han nämligen visste att inga grannar hört något, ägnat sig åt att städa och till och med åt att arrangera en strid och gå igenom hennes tillhörigheter. Den där striden som han fixade skulle väl närmast då vara till för att förvilla oss. Som sagt, han vet en del om snutar den där. Lite oroväckande. Mycket oroväckande faktiskt.” ”Du menar att det skulle kunna vara en kollega?” frågade Rune Jansson utan att på minsta sätt kunna dölja sin bestörtning. Han såg sig om i rummet. De fyra kollegerna från våldsroteln i Norrköping såg lika bestörta ut som han själv kände sig och samma var det med säkerhetsavdelningens sambandsman. De fyra stockholmarna rörde dessvärre inte en min. ”Ja, låt mej säga så här va”, fortsatte den man som nu föreföll Rune Jansson närmast övermänskligt skicklig i att tänka, ”är det så att det dyker upp en snut från VD 1 i hennes eventuella skara av älskare så skulle jag bli jävligt bekymrad alltså.” ”Okay”, sa Rune Jansson, ”vi får lägga på ett kol när det gäller att kartlägga hennes bekantskapskrets ytterligare. Men det är en annan sak också. Om vi säger att vi söker ett proffs så behöver vi ju inte börja springa efter kolleger så där på direkten utan att pröva andra möjligheter, menar jag. Så då inställer sig onekligen frågan vad ni på säk egentligen har på henne, om nån polsk jävla agent eller nåt … menar jag.” Allas blickar i rummet vände sig nu mot säkerhetsavdelningens man i spaningsledningen, han som själv kallade sig ”observatör”. Det var en tunnhårig rätt ung grabb i guldbågade glasögon. Han harklade sig nervöst innan han svarade. ”Jo alltså, det är oklart vad vi kan lämna ut. Den saken är nu före-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 90

mål för prövning av byråchefen i Stockholm. Jag kan säga så mycket som att Maria Szepelinska är dotter till en flygöverste som heter Vladimir Szepelinski. Det där med Vladimir anses intressant, det är visst ett ryskt namn och inte ett polskt. Hon är alltså dotter till en flygöverste och gifte sig med en svensk flygingenjör med skyddsklassat jobb på Saab i Linköping. Det öppnar ju en del intressanta perspektiv, men jag är tyvärr förhindrad tillsvidare att redogöra närmare för saken.” ”Det var ju jävligt uttömmande. Tur att vi har en säkerhetspolis här i landet”, fnös en av stockholmarna. ”Jaha, vi får tydligen avvakta något där”, slätade Rune Jansson över utan att för ett ögonblick inbilla sig att han skulle lyckas med det. Församlingen hade både hörbart och märkbart sjunkit samman med ett stön när de hört vad kollegan från säkerhetsavdelningen meddelade. Så där var de alltid på säk. De skulle ha alla informationer men sen ville de inte lämna ut något själva. ”Mordvapnet?” bytte Rune Jansson, ”vet vi något om mordvapnet?” ”Kniv. Finns inte kvar på platsen. Finns anledning att anta att det var en jävligt vass kniv dessutom, att döma av sårskadan”, svarade en av kollegerna från våldsroteln i Norrköping, den förste norrköpingskollega som yttrat sig. ”Ja då gäller det arbetskamrater och andra bekanta”, konstaterade Rune Jansson med en grimas av smärta. Benet hade gjort sig påmint igen. ”Vi fortsätter där till i eftermiddag klockan sexton, för då har vi rättskvackens synpunkter här och det kanske ger nåt nytt.” ”Ja man kan ju aldrig veta”, smålog den retfullt smarte stockholmaren och så reste sig församlingen. Var och en gick till sitt för några timmar. Rune Jansson återvände till sitt rum. Där låg två röda telefonlappar, båda med numret till daghemmet Ekorren. Han knycklade ihop dem och kastade dem i papperskorgen. Han la försiktigt upp sitt värkande ben på skrivbordet och försök-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 91

te tänka en stund. Vad hade det för betydelse att offrets far hade ett ryskt förnamn? Givetvis kunde det ha betydelse att offrets far var flygöverste. Kunde hon ha gift sig med den där Adamsson bara för att komma över försvarshemligheter? Sånt hade ju förekommit. Hade hon slutat samarbeta och så att säga blivit försvenskad med svenskt barn och allt? Hade hennes uppdragsgivare då träffat henne eller eliminerat henne för att hon inte skulle gå ännu längre i omvändelse? Det var förstås sånt de satt och funderade över på säk. Det skulle ju möjligen kunna förklara mördarens kusliga kompetens. Det var i vart fall ingen omöjlig tankekedja. Han avbröts av telefonen. Det var väl de där förbannade näbbstövlarna på Ekorren som ville skicka hem dottern. Han svarade inte trots att det ringde mer än tjugo signaler. Men efter en kort stund kom en kvinnlig kollega upp från receptionen och meddelade att han hade besök. Det var väl ändå inte möjligt? Skulle de till och med ge sig iväg till polishuset med dottern? ”Är det ett kvinnligt besök?” frågade han skräckslaget. ”Ja, och ganska snygg”, fnittrade kollegan från receptionen. ”Har hon något litet barn med sig?” ”Nej, verkligen inte. Är du rädd att torska på ett faderskapsmål vid dina år?” ”Okay, jag kommer ner.” Med ett stön lyfte han försiktigt ner sitt onda ben från skrivbordet och linkade bort till hissen. Några minuter senare hade han lotsat upp sin besökare medan han ansträngt sig att inte halta. Det var en av Maria Szepelinskas arbetskamrater och tydligen hennes närmaste väninna och hon var arg som ett bi och hon hann knappt sätta sig innan hon började skälla. ”Vad menar ni egentligen med det här!” röt hon och kastade upp några förfärliga tidningsklipp på bordet framför Rune Jansson. Rubrikerna talade sitt dystra, tydliga språk om varulvar och horor. ”Maria var sannerligen ingen prostituerad. Vet ni vad hon hade för lön på vårt företag, vet ni över huvud taget någonting om henne?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 92

”Mja”, svarade Rune Jansson undvikande, ”vi befinner oss bara i början av en svår utredning än så länge. Det är förresten inte vi som har ställt till med det där.” ”Jamen det står ju här! ’Polisen uppger att mördaren är att jämställa med en varulv eller en Jack the Ripper’ och vidare ’den polska prostituerade kan alltså ha råkat ut för ett sexualbrott, något som med jämna mellanrum drabbar just prostituerade’ och så vidare. Varför i hela fridens namn hittar ni på sånt? Att skandalpressen vill ha sitt, det förstår jag, men varför ska ni …” ”Nå, vad hade hon i månadslön?” avbröt Rune Jansson kallt. ”28 500 kronor i månaden. Hon var en av de mest kvalificerade på företaget.” ”Det var en mycket intressant upplysning. Ni kände henne alltså väl? Umgicks ni?” ”Ska ni börja förhöra mej nu också?” ”Ja, om ni inte misstycker.” ”Så då är väl jag ute och valsar i pressen snart som prostituerad?” ”Nej, det kan jag försäkra. Vi arbetar inte så.” ”Jag ser det, det syns ju lång väg i tidningarna här.” ”Nej, vad som syns i tidningarna är att de där journalisterna inte har en aning om vad de skriver om.” ”Jamen det står ju att polisen uppger si och uppger så.” ”Det står det alltid. Fast jag kan ju inte utesluta att någon av killarna på ordningssidan babblat. Sånt händer och det är lika beklagligt varje gång.” ”Men ska ni inte gå ut och dementera det här?” ”Jo, säkert. Så fort vi vet tillräckligt ska pressen få sitt. Men om vi återgår till de upplysningar ni kan ha. Har ni tid nu förresten?” ”Ja föralldel.” ”Bra, har ni något emot att jag använder bandspelare?” ”Ska det vara nödvändigt?” ”Ja, annars måste jag anteckna och då kan det bli fel. Ni förstår, vi kommer nog att ha ganska många förhör om ett tag.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 93

”Ja, använd bandspelare om ni vill. Fast det var en annan sak också.” ”Ja?” ”Jag vet ju inte om det har någon betydelse … det kanske det inte har.” ”Nämligen?” ”Jo sist Maria var hemma hos mej så glömde hon sin telefonbok. Hon hade inte så där över sig många vänner och jag vill inte springa med nåt skvaller, jag menar jag är ju säker på att ingen av hennes vänner kan ha med den här saken att göra, men jag tänkte …” ”Då tänkte ni alldeles rätt. Har ni telefonboken med er?” ”Ja, jag har den i handväskan.” ”Kan jag få den, tack?” ”Får jag ett kvitto i så fall?” ”Javisst, det kan vi ordna.” Hon tog upp telefonboken och la den på skrivbordet framför Rune Jansson som plötsligt förlorat all värk i sin vänstra vad. Det var en tunn liten röd bok i konstläder med alfabetiskt register och ett fyrtiotal namn med telefonnummer och ytterligare några telefonnummer utan namn. *** Carl hade fått en trög och plågsam start på sin dag. Han duschade kallt och länge utanför Skip Harriers kabin; han höll handduschen mot sitt dunkande bakhuvud och riktade blicken stint mot den röda fina sanden som strilade undan mellan fötterna. Han hade för första gången i sitt liv en allvarlig upplevelse av sitt eget åldrande; för tio år sen hade vissa kvällsövningar med Skip kunnat vara ännu våldsammare utan att han för den sakens skull brukade känna av någon liknande fysisk nedbrytning. Han var alltså otvetydigt bakfull för första gången i sitt liv. Men han hade tur med förmiddagens övningsmoment. Där ingick



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 94

ingenting som han själv skulle delta i. Skip övergav honom vid incheckningen där han bytte ut sina egna persedlar mot en camouflagefärgad fältuniform utan andra kännetecken än en löst fäst gradbeteckning över vänster bröstficka. En kapten hade avdelats att förse honom med de två svenskarnas testresultat allteftersom han studerade träningen. De första morgontimmarna handlade om att aptera olika typer av sprängmedel under stress. Det var tolv elever i gruppen, alla amerikaner utom de två svenskarna. Man hade inte särskilt många utländska studenter och dessutom var det noga med att inte blanda in mer än en utländsk nationalitet i sänder. Carl stod i en och en halv timme bakom en glasskiva som inifrån salen där studenterna satt och arbetade såg ut som en spegel. Förmodligen visste de att det var ett observationsrum, men eftersom de aldrig kunde se om det fanns någon på andra sidan spegelglaset sneglade de inte ens åt det hållet. För övrigt var just den här typen av stressövningar mer än nog krävande för den egna koncentrationen. Vid varje arbetsplats stod en stor tickande klocka med sekundvisare, samma klocka som Carl suttit framför i fem års tid, och medan studenterna arbetade med sina apteringar genljöd salen av allt från falsk musik till detonationer och polissirener. Vid instrumentpanelen inne i observationsrummet kunde man styra videokamerorna i rummet så att man i närbild kunde studera vem man ville av de plågade studenterna. Carl växlade mellan sina två sergeanter, ”John” och ”Al” som de kallades. Man hade övergått till falska namn på US Naval Weapons Center. Under sina fem år i träning hade Carl hela tiden varit Carl Hamilton, vilket föralldel kunde passera som ett amerikanskt namn till skillnad från Joar Lundwall och Åke Stålhandske. Båda låg över genomsnittet i gruppen men av pappren framgick att de hade sina talanger något ojämnt fördelade. Sergeanten Joar Lundwall hade hela gruppens högsta poängvärden i alla moment som var tekniskt eller intellektuellt inriktade. Sergeant Åke Stålhandske



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 95

låg tydligen åt rakt motsatt håll. Han låg under genomsnittet där hans landsman låg i topp men det kompenserade han genom att placera sig som antingen etta eller tvåa i de avsnitt som handlade om närstridsövningar eller vapenteknik. Det statistiska underlaget i de två elevernas personliga dokument bekräftades väl av det Carl kunde se under stressövningen. Medan Joar Lundwall löste sina problem som om det över huvud taget inte fanns någon annan eller några andra ljud i omgivningen, han såg nästan rofylld ut i ansiktet under arbetet, så gav Åke Stålhandske ett tämligen plågat intryck och låg dessutom långt efter i tid så att flera moment måste avbrytas innan han var färdig. Carl gissade att han själv skulle ha legat mitt emellan de två på den tiden han själv satt där. Hur det skulle gå numera kunde man inte veta, men han var snarast tacksam över att slippa få reda på det. Han studerade deras ansikten och försökte tänka sig vad man skulle uppfatta de två männen som om man mötte dem i civila kläder någonstans. Han blev till hälften nöjd med vad han såg. Joar Lundwall var visserligen idrottsman och topptränad men han såg snarare ut som en löpare medan Åke Stålhandske med sitt vitblonda hår och sin indiskret atletiska kroppsbyggnad såg ut som en tysk eller rysk spion på film. Deras studieresultat vid UCSD motsvarade den övriga bilden. Medan Joar Lundwall läste datateknik och tydligen klarade den saken utan problem sysslade Åke Stålhandske med statskunskap och amerikansk litteratur utan att för den sakens skull prestera några särskilt lysande resultat. Det sista var en överraskning för Carl. Meningen måste ju uppenbarligen ha varit att båda skulle ha sysslat med datorer och kommit tillbaks till Sverige på samma sätt som Carl, med en Master of Science i bagaget. Vad den svenska underrättelsetjänsten skulle få för direkt nytta av amerikansk statskunskap och litteratur föreföll mer gåtfullt. Efter lunchrasten begärde Carl att få de två svenskarna separerade från den övriga gruppen så att de kunde inställa sig borta hos Skip



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 96

Harrier i den så kallade Hangaren. Hangaren var Skip Harriers domän, eller snarare hans kungarike. Här handlade allting, med Skips egen och mindre sofistikerade vokabulär, om att skjuta och slå folk på käften. Här var alltså inte frågan om att sitta och klämma på några jävla pipande små knappar eller mixtra med knepiga muttrar, här var det the real thing. Åtminstone enligt Skip Harriers världsuppfattning. Som överenskommet presenterade Skip Harrier Carl som lieutenant commander Charlie, utan att närmare ange nationalitet eller efternamn, och förklarade att Carl skulle upprätta en rapport om sina observationer, utan att närmare ange till vem. Eftersom sergeanterna Lundwall och Stålhandske ännu inte i formell mening tillhörde den svenska underrättelsetjänstens personal så borde de inte heller få göra sig bekantskaper där. Det var Carls egen idé och han var övertygad om att han utan vidare skulle kunna spela amerikan inför sina landsmän. De var ensamma i närstridslokalen och Skip Harrier satte igång de två svenskarna medan Carl satte sig vid ett litet bord och förde anteckningar över vad han såg. Hans två landsmän var inte särskilt jämbördiga. De kunde båda grunderna väl men snabbheten skulle kunna öka en hel del under de två avslutande träningsåren. Det syntes på båda att de fortfarande tänkte medan de slogs. En person med samma träning bakom sig kunde förmodligen ligga ett steg före hela tiden eftersom de annonserade sina attacker ganska tydligt. Den mentala skillnaden mellan dem var ungefär vad man skulle ha gissat efter att ha läst deras personliga dokument. Åke Stålhandske slogs offensivt och med brutalitet, han försökte skada sin motståndare genom att komma åt någon del av kroppen som inte var vadderad. Han drev sin landsman framför sig med en lång intensiv serie av sparkar och slag som den andre hela tiden tvingades gardera och så plötsligt satsade han på ett uppåtgående knä mot den andres mellangärde eller sidan av bröstkorgen. Det var visserligen en av de vanligaste och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 97

mest intränade attackerna som alla kunde på The Sunset Farm. Men gick den in så innebar det att även en vältränad motståndare försattes ur spel. En oförberedd civil skulle riskera både brutna revben och inre blödningar. Joar Lundwall slogs enbart defensivt. Han parerade bra, men visade ingen vilja till motattack. Carl gissade att övningen skulle sluta med att Stålhandske till slut fick in en knäträff och så blev det. Medan sergeanten Lundwall dubbelvikt vacklade bort från den mjuka canvasen kastade Skip över en hög skydd till Carl. ”Skulle ni inte vilja pröva på min grabb en stund, talangfull grabb eller hur?” flinade Skip medan Carl motvilligt fäste sina skydd över underarmar, smalben och nyckelbensområdet. Hans huvudvärk hade visserligen varit försvunnen sen någon timme men i det här läget var förutsättningarna rätt stora att han på ett eller annat sätt skulle få den tillbaks. Han tog demonstrativt av sig gradbeteckningen innan han gick ut mot sin landsman i mittcirkeln. Han häpnade över kraften i den första attacken. Och därefter befann han sig i samma läge som Joar Lundwall en stund tidigare. Han drevs obönhörligt bakåt eftersom all hans kraft och koncentration gick åt till att stå emot och inte bli träffad. Efter en stund började han frukta att han skulle bli desperat och blotta sig på grund av det outsinliga trycket som riktades mot honom. Men så bet han ihop och bestämde sig för att välja en motattack på en nivå där de här killarna ännu inte var tränade. Tillfället kom efter någon minut. Åke Stålhandske hade drivit honom framför sig med en serie på uppåt tjugo sparkar och skulle just återsamla sig till en kort stund av vila före nästa anfallsvåg när Carl tog ett snabbt steg framåt som ett danssteg där man följer sin partner och slog upp höger vadderade armbåge över den andres vänstra ansiktshalva. Det var en poänggivande träff och normalt skulle man nu avbryta för att diskutera hur och varför, men i stället drabbades Stålhandske



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 98

av någon sorts raseri och började oemotståndligt driva Carl framför sig på nytt. Carl hann tänka att situationen var absurd. En person som tappade behärskningen i en närstridsövning skulle i verkligheten bli ett lätt offer, men den här Stålhandskes styrka var så överlägsen att Carl måste ägna all sin egen kraft och all sin koncentration åt att inte bli träffad utanför de skyddade områdena. Trots att han såg knäet komma och hade varit beredd på det och trots att han höll ner sin vänstra underarm för att gardera sparken så slog knärörelsen rakt igenom hans gardering och han träffades hårt i sidan av bröstet, tappade luften och gick ner för räkning samtidigt som han tecknade att det var slut. Han stod flämtande en stund på alla fyra och han hann tänka att det där skulle ha kunnat vara en dödande träff i verkligheten. Sen reste han sig. ”Bra, sergeant. Mycket bra till och med”, sa han så lugnt han förmådde i sin andfåddhet. Skip Harrier skrattade. ”Well, min käre commander, man kan inte vinna dem alla.” ”Nej, åtminstone inte här i hangaren”, flämtade Carl. ”Okay, skulle ni vilja vara vänlig att visa sergeanten den där poänggivande träffen?” Carl samlade sig med ett stön och kände en stund över sina revben. Nej, inget var brutet. Han ägnade tio minuter åt att instruera sergeanten Stålhandske som snabbt fattade galoppen. ”Du tycks ha en naturlig fallenhet för att slå ihjäl folk”, muttrade Carl tvetydigt när de gick därifrån. ”Tack sir!” röt Stålhandske som inte uppfattat den allra minsta tvetydighet. Skip Harrier tog dem med sig till skjutbanorna i andra änden av hangaren. Han la upp tre pistoler borta vid skjutplatserna och sen beordrade han den vanliga stressövningen. Femtio armhävningar, snabb löpning bort till skjutplatsen och sex skotts eld mot en rörlig duell-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 99

tavla på ungefär trettio meters håll, sen tillbaks och allting upprepat fyra gånger. De skulle tävla mot varandra som vanligt. Det ingick i förutsättningarna att man inte skulle veta vad det var för vapen som väntade där framme vid skjutplatsen. Men Carl hade sina aningar. Skip Harrier ansåg att det var demoraliserande om officerare förlorade mot de unga grabbarna. Carl kom sist fram till skjutplatsen på första varvet. Men han kunde inte låta bli att småle när han såg vilka vapen Skip placerat där. Det var hans eget pistolmärke Beretta 92 SB, som den numera hette i sin modifierade version. Carl sköt dubbelskott i duelltavlan de två första gångerna den kom fram, fullständigt säker på att träffa. Tredje och fjärde gången den kom fram sköt han sitt enkelskott och kunde lugnt jogga tillbaks till femtio nya armhävningar före de andra, som sen gjorde armhävningarna och löpningen snabbare än han själv, så att han kom sist till skjutplatsen på nytt. Vilket inte gjorde så mycket eftersom Skip nu lagt ut tre revolvrar av märket Smith & Wesson Combat Magnum, Carls eget märke således. Proceduren upprepades så att Carl på sista varvet kom först till skjutplatsen. Nu låg tre Kalashnikov AK 47, den sovjetiska automatkarbinen, på skjutbrädorna och som både Carl och Skip visste var även det ett av Carls favoritvapen. Han roade sig med att sätta alla sex skotten i tavlan första gången den vände upp och så promenerade han lugnt tillbaks till startplatsen och fick sin tid noterad. Sen markerade man. Carl hade samtliga skott träff. Åke Stålhandske hade en helmiss och en miss utanför träffsektorn, Joar Lundwall två klara missar och en träff i kanten av yttre ringen. ”Där ser ni, smågrabbar, att ni fortfarande är gröngölingar. På den tiden vår värderade lieutenant commander studerade här var han bara en medelmåtta, eller vad tror ni själva”, sa Skip allvarligt och sen brast han ut i ett långt rytande skratt. De två svenskarna log tveksamt. Som



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 100

man rimligtvis kunde vänta sig hade de låtit sig imponeras. Men de visste ju varken att det var Carls bästa gren över huvud taget och att det dessutom varit hans favoritvapen de skjutit med. De hängde in grejerna i vapenförråden och gick bort till bastun. Det ömmade fortfarande i Carls mörbultade revben. Skip började berätta någon historia som Carl inte lyssnade på eftersom han hört den många gånger förut. Han satt framåtlutad en stund med huvudet ner mot knäna och försökte tänka bort smärtan i sidan av kroppen. Han hade aldrig blivit så hårt träffad som av den där Stålhandske och ändå hade han dämpat träffen genom att parera den. Han insåg att han borde tala med Skip om saken. Det kunde inte vara någon mening med att Stålhandske skadade någon på övningarna. Han reste sig och sträckte armarna i några tänjningar över huvudet och bakåt men avbröt sig mitt i rörelsen när han såg de andras blickar. Alla tre stirrade på samma sak. Carl hade fem djupa långa ärr över bröstkorgen. Skadorna var ungefär ett och ett halvt år gamla men här och var gick ärren fortfarande i skärt. ”Vad är det där, har du försökt våldta en drake?” skrattade Skip samtidigt som han öppnade några ölburkar. ”Tortyr, och det var ingen övning. Jag upprepar, det var ingen övning”, svarade Carl med en kall ton som kontrasterade mot den skämtsamma formuleringen. ”Trevligt, och så har du lyckats bli skjuten också”, fortsatte Skip medan han lät blicken glida från ingångshålet nedanför Carls vänstra axel till ingångshålet genom det högra låret. ”Ja”, sa Carl, ”det var på samma tillställning. Ett jävla misslyckat party.” ”Och hur såg de andra grabbarna ut efteråt?” utmanade Skip. ”Några dog och några överlevde, men jag kan som du vet inte gå in på såna historier”, svarade Carl surmulet. ”Ja det är för jävligt”, suckade Skip Harrier med spelat bekymmer,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 101

”här gör man sitt bästa för att få folk av er och lära er att vinna och så går ni ut på fältet och låter allt skita sig för er ändå. Och här sliter man och släpar, att ni inte skäms.” De två svenska sergeanterna betraktade Carl med uppspärrade ögon. Han skulle ha gett mycket för att få veta vad som rörde sig i deras huvuden i detta ögonblick. Det var i alla fall fullt klart att de inte hade en tanke på att han var deras landsman. *** På Lidingövägen i Stockholm låg militärstabernas stora tegelbyggnad försänkt i mörker sånär som på två ställen. Nere i centralvakten satt två ensamma ABAB-vakter och spelade schack. Högst upp på sjätte våningen lyste det i östra hörnrummet. Den ensamme mannen där uppe som nu rökte dagens och kvällens femtionde cigarrett – Ultima Blend för att minimera hälsorisken – var kommendör av 1:a graden enligt sin gradbeteckning. Men förkortningen på den lilla rostfria metallskylten utanför hans sekreterares rum angav att han var en av det svenska samhällsmaskineriets nyckelfigurer. C OP 5 stod det ovanför hans namn. Samuel Ulfsson var alltså chef för Operationsavdelning 5, vilket är samlingsbeteckningen för samtliga grenar av den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten i Sverige. Framför honom på den blankpolerade och mörkbetsade bordsskivan i bok låg fem pedantiskt ordnade pappershögar. Det var det ryska originalet, den fullständiga översättningen, kända persondata om en viss viceamiral i Sovjetflottan, en analys av vilka uppgifter i texten som skulle ha varit möjliga att inhämta via öppna källor (den avgjort tunnaste rapporten), en motsvarande analys som gällde uppgifter som kunde definieras som hemliga. Han hörde steg i korridoren utanför och han antog att den sista



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 102

analysen var på väg in men att den inte på något sätt skulle förändra bilden utan bara förstärka den. Han hade redan ringt försvarsstabschefen. ÖB hade inte varit anträffbar under kvällen beroende på någon familjeangelägenhet. Han tog emot kuvertet och skickade hem sin underlydande. Denna sista analys gällde förklaringen till ett antal mycket exakta positionsbestämningar. En passage i brevet hade lakoniskt meddelat följande: 56°02,25’N, 56°05,10’N, 56°04,30’N, 56°03,90’N, 56°03,33’N, 56°03,60’N, 56°03,85’N,

15°43,20’O 15°43,80’O 15°44,60’O 15°43,70’O 15°43,55’O 15°42,80’O 15°43,20’O

Svaret på sifferleken lämnade inget som helst tvivel. Samtliga positionsangivelser gällde Gåsefjärden i Karlskronas skärgård. Platserna hette i tur och ordning Bökeskärs södra udde, Malkvarns norra udde, Hästholmens södra udde, Flaggskärs nordvästra udde, Hanskarnas stång, Danaflöts södra udde och Bökeskärs södra udde. Nere på Marinstaben hade man inte haft några svårigheter att ta fram ortsangivelserna för de angivna positionerna eftersom de fanns i förteckningar över försvarsanläggningar av olika slag. Det gällde i samtliga fall ubåtsbekämpning typ fasta mineringar och magnetslingor och avlyssningsanordningar. Uppgifterna var undantagslöst hemligstämplade. Varje positionsangivelse hade varit exakt rätt. Uppgifterna föreföll omöjliga att inhämta i öppna handlingar. Samuel Ulfsson tände ännu en Ultima Blend. Gåsefjärden, enbart ordet, hade en närmast elektrisk effekt på varje svensk underrättelseofficer. Det var där den sovjetiska whisky-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 103

ubåten U 137 hade fastnat, oklart av vilken anledning. Felmanövrering var en teori. Assistans till spionerande miniubåtsförband som råkat i trångmål var en annan teori och mellan dessa minimi- och maximiförslag fanns alla möjliga kompromissförslag. Man hade haft möjlighet att skaffa sig kunskap, det hade bara varit att internera besättningen och undersöka ubåten. Sovjetmakten hade inte kunnat göra något särskilt åt den saken och det var för övrigt inte särskilt troligt att en svensk ubåt i samma besvär på sovjetiskt territorium skulle ha behandlats på annat sätt. Men politikerna i den dåvarande regeringen, som till råga på allt varit borgerlig, hade fallit undan för allmänt sovjetiskt muller och så hade ubåten fått avsegla utan undersökning. Alltså visste man inte. Det som ryssarna definitivt inte borde ha känt till var just denna på metern exakta förteckning över svenska försvarsanläggningar under vatten. Framför Samuel Ulfssons skrivbord stod ett sammanträdesbord som gick kant i kant och var i samma brunbetsade bok. Där fanns fyra sittplatser; trästolar i matchande bok med ljust grovt tyg, mycket svenskt och mycket diskret och elegant således utan att vara vräkigt. I den raka förlängningen av sammanträdesbordet, på väggen mitt emot kommendörens arbetsplats, hängde en Europakarta som täckte in en översta remsa av Nordafrika och delar av Mellanöstern. Österut gick kartan bort till Ural ungefär. Bilden föreställde den svenska underrättelsetjänstens operations- och intresseområde, maximalt uttöjd. Längst nere i högra hörnet av kartbilden låg således Kairo. Där fanns uppenbarligen svaren på en stor mängd enastående intressanta frågor hos en enligt uppgift halvt alkoholiserad diplomat som uppenbarligen inte hade en aning om att han just nu hade en gäst vars betydelse var närmast oöverskattlig. Samuel Ulfsson fimpade sin cigarrett och tömde den överfyllda askkoppen i den tomma papperskorgen – dagens innehåll hade gått till destruktion för åtskilliga timmar sen – och sopade skrivbordsytan



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 104

ren från aska med handflatan. Han märkte att han mot sin vana hade lite handsvett och han hörde att hissen utanför sekreterarens öppna dörr var på väg upp. Det hade bara en gång tidigare hänt att han kallat på någon av försvarscheferna mitt i natten. Den gången hade det gällt att ta ställning till frågan om partiell svensk mobilisering eftersom en Warszawapaktsmanöver visat synnerligen egendomliga tendenser. Men beslutet hade blivit att mer eller mindre chansa på att inte mobilisera. Och det visade sig i efterhand riktigt. ”Jaså, du vill mobilisera nu igen, Sam”, hälsade viceamiralen med forcerad glättighet när han steg in i rummet. Han var av okänd anledning klädd i uniform. Samuel Ulfsson tvekade ett ögonblick. Normalt var han själv den överordnade i rummet, därav sammanträdesstolarnas placering. Men han kunde inte gärna be försvarsstabschefen sitta ner på någon av de föredragandes stolar. Räddningen blev de två extrastolarna som stod vid högra långväggen, med ett bord mellan sig och en fotokopierad tavla ovanför bordet. Bilden föreställde tvångsvärvning av bonddräng till armén vid tidigt 1800-tal; drängen såg tveksam ut, fältväbeln såg mycket bestämd ut, drängen hade träskor, fältväbeln karolinerhatt och värja. ”Sätt dej, ja det var tillräckligt viktigt för att störa”, hälsade Samuel Ulfsson sin överordnade och pekade mot en av de två stolarna under tvångsvärvningen. Sen tog han sitt cigarrettpaket och en askkopp och sin engångständare i handen och slog sig ner mitt emot viceamiralen i uniform. ”Det gäller en avhoppare, men inte vilken som helst. Den största grej vi någonsin haft på gång, men med åtskilliga komplikationer”, började han medan han lätt fumligt drog fram en ny cigarrett. Han bjöd inte eftersom han visste att försvarsstabschefen som så många andra officerare i flottan rökte pipa och det alldeles oavsett om de skaffat sig vanan uppe på bryggan eller inte. ”Det är alltså allvar, nå sätt mej in i bilden i stora drag till en början”, kommenderade viceamiralen. Men i tystnaden när chefen för



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 105

OP 5 tände sin cigarrett blev han otålig och fyllde på sin order. ”Alltså. Vem gäller det och vad vet han och var finns han?” ”Det gäller en kollega till dej på sätt och vis. Viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov, vice milobefälhavare eller vad vi skall översätta det till, i Kaliningrad. Han är chef för hela underrättelse- och diversionsverksamheten i Östersjön, miniubåtar och allt. Han befinner sig på svenska ambassaden i Kairo. Han har hoppat av till Sverige. Han vill förmedla sina kunskaper mot ett antal krav.” ”Det var som fan.” ”Ja, det är verkligen som fan.” ”Har ni fastställt mannens identitet?” ”Nej, men de smakprov på varan som han skrivit ner till oss är … ska vi säga mycket imponerande.” ”Äkta vara?” ”Ja, äkta vara. Inget tvivel.” ”Varför i helvete vill han hoppa av till oss och inte till de gamla vanliga?” ”Vet ej.” ”Hur många personer vet om det här?” ”Vår ambassadör i Kairo och därmed ett okänt antal personer på ambassaden där. UD, också ett okänt antal personer. Jag själv, två översättare, fyra–fem av grabbarna på vår avdelning som analyserat olika delar av hans skriftliga smakprov. Men de vet å andra sidan inte vem och vad det gäller.” ”Kort sagt, hur många personer har helhetsbilden av det här?” ”Jag själv och snart du. Sen finns ett tiotal personer som vet att en ryss har hoppat av. Ungefär så.” ”Okay. Kör!” Det sista var en order med innebörden att ge en längre samlad analys av läget. Alltså. En person som rätt eller fel utgav sig för att vara denne Gennadij Alexandrovitj Koskov, en existerande milobefälhavare i Kaliningrad, den saken var klar, befann sig på svenska ambassaden i Kairo.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 106

Vederbörande hade de facto hoppat av. För redan det material han lämnat via ett förseglat brev, som för övrigt sänts med kurirpost, var av den karaktären att han begått brott. Hans brev innehöll 416 sakuppgifter av skiftande karaktär och betydelse. Dagens analys hade gett vid handen att någonting mellan 350 och 360 av dessa uppgifter hade kunnat verifieras. Det var alltså äkta vara. Dock handlade dessa smakprov så gott som uteslutande om deras kunskap om oss. Kollegan ifråga deklarerade nämligen avsikten att inte lämna ut sina verkligt intressanta kunskaper förrän han befann sig på svenskt territorium. Med tanke på hans ställning i Sovjetflottan skulle dock dessa kunskaper tvivelsutan vara av allra största betydelse för det svenska försvaret. Man befann sig helt enkelt på en nivå av avhoppare som inte ens amerikanerna varit i närheten av i modern tid. Saken var alltså av närmast fantastisk betydelse. Fortsättningen på affären var definitivt i hela nationens intresse. Försvarsstabschefen hade letat fram en pipa och tänt den under föredragningen. Trots att de två männen satt ensamma i rummet, med två öppna dörrar ut till den tomma korridoren utanför, hade det blivit ganska rökigt. ”Vad kräver han mera?” frågade försvarsstabschefen. ”Om vi kan ta honom till Sverige får vi hans kunskaper. I Kairo blir det ingen affär. Han vill ha skydd i Sverige under någon tid, den förhörsperiod han förutser, viss ekonomisk kompensation som han inte närmare specificerat och sen vill han att vi överlämnar honom till amerikanerna.” ”Låter klokt.” ”Ja visserligen. Men man måste fråga sig varför han inte hoppade av till dem mesamma.” ”Några förslag?” ”Nej.” ”Tjäna mera pengar?” ”Sannolikt inte. Om du ursäktar tror jag inte en viceamiral är så dum. Säljer han sig en gång till oss så blir förstås priset mindre i USA.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 107

”Kan det vara en falsk avhoppare, en sorts fälla?” ”Ja naturligtvis. Men det finns ändå en hel del som talar emot den möjligheten.” ”Vadå?” ”Kvalitén på smakprovet. Fast säker kan man ju inte vara.” ”Kan ni få hit killen?” ”Om det kan ske diskret, ja. Det vill säga, kommer det ut att vi har honom där i Kairo så blir det ett elände skulle jag tro. Men annars så står flera möjligheter till buds.” ”Har ni börjat förbereda den operationen?” ”Nej, jag tror inte beslutet ligger på vår nivå.” ”Om ni får klartecken, jag antar att du menar att vi måste blanda in regeringen, men om vi får klartecken, när kan ni ha honom här?” ”Det beror på. Det förefaller mest rimligt att vi anlitar ett svenskt rederi och tar honom från Suez. I så fall tar det tio dar, minst. För övrigt är regeringen väl redan inblandad.” ”Hurså?” ”Den där ambassadören har väl rapporterat till UD och så vidare.” ”Men de har inget begrepp om storleksordningen av den här saken?” ”Nej. Men de vill väl ha besked redan i morgon. Jag tror inte de gillar den här situationen. Om jag ska uttrycka mej försiktigt.” Det sista var dels en antydan om att politikerna inte var att lita på, man kunde ju tänka sig Gåsefjärden på nytt. Kanske var det förresten det ryssen syftat på med sina positionsbestämmelser. Just därifrån. Nej, det var för långsökt. Men ändå, politikerna var å ena sidan inte att lita på. Å andra sidan kände de ännu inte till sakens dimensioner. Politikerna ville förmodligen inte ha en massa trista kunskaper om grannen och supermakten som bara skulle tvinga dem att agera i ett läge där de skulle dra på sig kritik hur de än agerade. Men nu hade chefen för underrättelsetjänsten bollat över det glödande kolet till sin överordnade. Det var försvarsstabschefen eller överbefälhavaren som måste gå till regeringen och föredra ärendet.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 108

Alternativet var rent tekniskt att försvarsledningen beordrade underrättelsetjänsten att ta hem mannen innan regeringen hann fatta beslut. Men det var bara en rent teknisk möjlighet. Politikerna visste ju redan att något var på gång. Alltså skulle de kräva en rapport. På grundval av den rapporten skulle de sen besluta om mannen över huvud taget skulle beviljas politisk asyl i Sverige eller om han skulle överlämnas till de egyptiska myndigheterna som den korkade ambassadören i Kairo föreslagit. ”Jag tror”, sa försvarsstabschefen långsamt samtidigt som han viftade bort obefintlig tobaksaska från sin mörkblå uniformsärm, ”att vi måste ge dem ett förslag som inte går att säga nej till. Det ligger faktiskt i hela nationens intresse. Utan tvekan är det så.” ”Du håller i den saken?” ”Ja, eller ÖB själv.” ”Får jag fråga hur det ska gå till?” ”Jag tror vi måste understryka risken av att saken kommer ut. Jag menar att allmänheten får veta att vi hade en sovjetisk viceamiral som visste allt om miniubåtar och fan och hans moster, men att regeringen beslöt att överlämna honom till, tja att lämna tillbaks honom.” ”An offer you can’t refuse?” ”Ja, ungefär så.” ”När tror du vi kan inleda operationen att få hem karln?” ”Senast om ett dygn. Men starta förberedelserna så fort folk vaknar.” *** Carl slet av sig hörselskydden och drack ur sin medhavda fältflaska. Han var svettig och uttråkad efter en och en halv timmes väntan ute vid Test Range 4, som låg nästan en mil från basens centrum eftersom anläggningen var till för tyngre vapen. Svenskarnas grupp hade övat granatgevär och gjort av med ammunition i en takt som per timme motsvarade vad en svensk kustjägartropp fick använda under hela sin utbildningstid.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 109

Ironiskt nog hade halva tiden använts till en svensk modell. Han var klar med sitt personliga samtal med ”Al”, som sergeanten Åke Stålhandske kallades, och hans anteckningar var fyllda med utropstecken och frågetecken. Nu väntade han på Joar Lundwall som kom springande mot honom, gjorde ställningssteg och anmälde sig närvarande. ”Lediga. Sätt dej, jag har en del frågor av personlig natur”, muttrade Carl med en rynka i pannan. Hans landsman slog sig ner på ett klippblock några meter bort med solen i ryggen så att han ur Carls perspektiv inte blev mycket mer än en svart silhuett i den skarpa ökensolen. ”Nej inte där, drummel. Sätt dej här framför mej så jag kan se dej”, morrade Carl onödigt irriterad. Joar Lundwall lydde blixtsnabbt. Carl drog efter andan och förklarade kort att han för att kunna värdera utbildningen också måste ställa en del frågor om sådant som inte gick att observera här på basen. Av vad som framgick i sergeant Lundwalls file så gick ju allting på den militära sidan av tillvaron bra eller rentav mycket bra. Men det var också frågan om att leva fem år i ett främmande land utan att sladdra en massa. Alltså, för att gå rakt på sak, hur var tillvaron på universitetet i San Diego? Vänner? Flickvänner? Personliga förhållanden i övrigt? Kontakt med familj hemma? Varit i slagsmål någon gång? Nej, Joar Lundwall hade aldrig varit i slagsmål, garanterat icke. Han var inte den typen, hävdade han. Utbildningen gick bra och han räknade med att bli färdig Master of Science ett halvår tidigare än beräknat. Han ingick i skollaget i friidrott, med 400 meter häck som specialgren, och hade en del mer eller mindre ytliga personliga kontakter i de kretsarna. Han hade en tämligen regelbunden brevväxling med sin mor – nej, hon kände inte till den militära delen av utbildningen – men i övrigt inga kontakter med någon i Sverige. Carl frågade efter flickvänner antingen i Sverige – hade sergeanten inte åkt ifrån någon till exempel? – eller vid UCSD.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 110

Joar Lundwall drog på svaret. Han svettades och var blank i pannan men det var inte så konstigt med tanke på temperaturen och den rätt tunga övning han hade bakom sig. Men han drog på svaret. ”Okay grabben. Spotta ut det nu. Flickvänner? Intima förtroenden? Det är viktigare att du ger mej en korrekt bild än att du döljer någon screw-up. Förstått?” ”Ja sir!” ”Well?” ”Jag har inga flickvänner alls, sir.” ”Hur kan det komma sig? Det ser ju inte ut att vara något fel på dej.” ”Det är det inte heller, sir.” ”Well?” ”Det är så att jag inte är lagd åt det hållet, sir.” ”Jesus Kristus! Menar sergeanten att han är bög?” ”Jag använder inte det ordet, sir. Annars är svaret bekräftande.” ”Vet din egen försvarsledning … vet de som skickade hit dej om det här?” ”Nej, sir.” ”Hur kan det komma sig?” ”De frågade inte, sir.” ”Och hur kan det komma sig?” ”Vet ej. Förmodligen betraktas den typen av personliga avvikelser inte längre som så avgörande i vårt land … sir. ” I den sista repliken fanns en udd av antydan om att Carls förmodade hemland USA möjligen skulle representera en annan uppfattning. Carl var förstummad och han måste skärpa sig för att fortsätta samtalet i en helt normal amerikansk ton. ”Very well, sergeant. Då omformulerar jag frågan. Har sergeanten några … något stadigt manligt sällskap?” ”Nej, sir.” ”Har sergeanten några fasta förbindelser … eller skall vi säga regelbundna förbindelser?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 111

”Ja, sir. Men förbindelsen är inte av den karaktären att den på något sätt gäller privata eller yrkesmässiga intimiteter.” Carl ångrade plötsligt att han inte kunde använda deras eget språk. Det slog honom just då att det var en av de saker som förbryllade honom med den atletiske Åke Stålhandske, att han talade engelska med en mycket ovanlig brytning. Joar Lundwall hade bara en ytterst svag svensk accent, möjligen bara förnimbar för den som visste att han var svensk. Men Carl ville ta sig ur samtalsämnet, som generade honom. ”Får ni fortfarande höra den där storyn om den unge japanske militärattachén i Moskva?” frågade han. Joar Lundwall sken upp något för första gången under deras samtal. Historien, som åtminstone i huvuddragen var sann, handlade om hur en ny ung japansk militärattaché kom till Moskva i början på 60talet. Det intressanta, ur GRU:s synvinkel, var att militärattachéns hustru var kvar hemma i Tokyo. Följaktligen skickade man på den aningslöse kaptenen en hel hord med svalor. GRU:s och KGB:s interna slangord för prostituerade eller halvprostituerade i underrättelsetjänstens medarbetarstab. Medan japanen kopulerade av hjärtans lust, ibland med flera svalor åt gången, fotograferade GRU:s personal bakom hotellspeglar och liknande så att svetten lackade. Till slut kom självfallet det avgörande ögonblicket när två GRUmän approcherade offret ensam på en restaurang. De presenterade sig utan omsvep som GRU och slog ut en våg av pornografiska fotografier framför den förbluffade unge militären. Sen gick de omedelbart rakt på sak och antydde att de skulle kunna tänka sig ofinheten att posta bilderna till hustrun i Tokyo, såvida inte … Men de talade för, om inte döva så i sammanhanget oskuldsfulla öron. Japanen, som hade hunnit studera ett antal bilder, var stormförtjust och frågade upprymt om han kunde få några kopior. För att posta hem till sin fru nämligen:



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 112

”Så att hon inte tlol att jag hal fölolat potensen. Hon kommel att bli mycket stolt övel det häl.” Sensmoralen, ur underrättelsetjänsternas synvinkel, var alltså att sexuella avvikelser inte alltid är avvikelser och att utpressning av det där gamla ryska slaget inte var någon generellt säker metod längre. ”Och dessutom, sir, skulle jag vilja erinra om den nyligen inträffade incidenten med den amerikanske ambassadören i Bukarest.” ”Berätta för mej”, kommenderade Carl kort utan att visa att han inte kände till saken. ”Well, sir. När ambassadörens fru låg och pippade med personal ur den lokala säkerhetstjänsten så blev hon naturligtvis fotograferad. Sen hotade man ambassadören att sända bilderna till State Department om inte … Men han vägrade. De sände bilderna. Han förklarade för State Department att det var för att han vägrat samarbeta och blev därför befordrad.” ”Det var som fan. Vad gjorde han med hyndan till hustru?” ”Vet ej, sir.” ”Okay, vi släpper ämnet. Det väsentliga är såvitt jag kan se frågan om diskretion. Rimligtvis bör samma omständigheter gälla manliga kärlekspartners som kvinnliga. Ger ni mej rätt i det, sergeant?” ”Utan tvekan, sir.” ”Bra. Då går vi vidare. Vad har du för föreställningar om dina framtida uppgifter i hemlandets underrättelsetjänst. Du är attackdykare, va?” ”Jag har inga andra föreställningar om ett eventuellt åtagande än att det inte blir den här typen av vilda västern. Sverige störtar inte regeringar, vi sänder rimligtvis inga operatörer utomlands och den här utbildningen har så att säga en viss latinamerikansk slagsida som i stort sett saknar betydelse för oss svenskar … sir.” ”Nå, men du är ju kustjägare och attackdykare och skall väl fånga en och annan ryss, om du föredrar det.” ”Jag vill erinra om, sir, med all respekt, att jag inte är instruerad att diskutera hemlandets taktik eller strategi i militärt avseende. Därför



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 113

kan jag inte gå in på mina tidigare eller mina eventuellt framtida militära uppgifter … sir.” Han hade en tendens att göra en liten ironisk paus före det obligatoriska ordet sir. Det roade Carl, det föreföll som en naturlig svensk halvkväden protest. Carl lyfte upp en liten vass sten från marken och lutade sig fram över den torra sandjorden. ”Det här”, sa han när han började rita framför sig i sanden, ”är organisationen för ett svenskt kustjägarkompani. Under kompanichefen en kompanistab. Där under har vi fem avdelningar, först en kustjägarpluton med marint infanteri, sen en granatkastarpluton, en attackdykartropp där alltså du ingår, utbildad på Korsö eller vad det heter, sen en sjötransporttropp, sen en trosspluton. De vapen ni använder är ksp, granatkastare, granatgevär av samma typ du just skjutit med, k-pist modell 45, en gammal rackare, och automatkarbin av typen AK 4 med er egen beteckning, som nu håller på att bytas ut mot AK 5. Behöver jag fortsätta?” ”Nej, sir. Imponerande kunskaper, sir.” ”Det finns en naturlig förklaring till det, grabben. Kom ihåg att du är bland underrättelsefolk nu. Alltså, hur ser du på din framtida uppgift? Frågan är personlig men det måste den vara.” Allteftersom Joar Lundwall berättade knäppte han upp sin amerikaniserade strikt underdåniga militära attityd, vilket föreföll Carl typiskt svenskt. Joar Lundwall hade sina dubier. Ur rent idrottslig atletisk synvinkel var hans amerikanska utbildning både fascinerande och på sätt och vis skrämmande. Han hade emellertid svårt att få den att teoretiskt gå ihop med en svensk verklighet. Vad gällde den teoretiska sidan av saken var väl allt okay, eftersom en underrättelsetjänst sysslade med att samla och analysera information. Men nyttan av att kunna strypa en medmänniska utan onödigt buller var ur den synvinkeln, ur Joar Lundwalls synvinkel, mer tveksam. Det var fantasieggande, det fick man emellertid medge. Och det gick åtskilliga nummer utanpå



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 114

svensk kustjägarutbildning, det måste man nog i ärlighetens namn också medge. Men det föreföll inte så meningsfullt ur svenskt perspektiv. Joar Lundwall hade inte bestämt sig för om han verkligen skulle enrollera sig i den svenska underrättelsetjänsten när tiden i USA var över. Det var förvisso lite besvärligt att befinna sig i en underförstådd utpressningssituation – han skulle ju komma hem som reservofficer, löjtnant i kustartilleriet för att vara exakt. De hade betalat allting, hela tiden i USA och enligt dealen skulle han sen av egen fri vilja bestämma om han bara skulle säga tack så mycket för fem år i USA och tack så mycket för min Master of Science på UCSD, men jag tror inte jag ställer upp. Mja, det var inte så lätt. Det hela fick väl bero på vad som visade sig när anbudet skulle konkretiseras hemma i Sverige. I vart fall torde det ju inte bli frågan om att titt och tätt strangulera ryssar i mörkret, trots alla akrobatiska övningar i den vägen. Carl antecknade sporadiskt medan han lyssnade och fyllde på med ströfrågor. Han hade redan bestämt sig. Joar Lundwall föreföll honom som en utomordentlig kraft att engagera på SSI:s kombination av analys- och operationsavdelning. För att vara 24 år var Joar Lundwall sällsynt mogen och resonerade på ett seriöst ansvarsfullt sätt som inte kunde inge annat än respekt. Med hans landsman Åke Stålhandske förhöll det sig tvärtom. Stålhandske hade brunnit av iver inför den högst teoretiska möjligheten att få tillämpa sina speciella kunskaper i verkligheten. Stålhandske hade vid minst två tillfällen befunnit sig i slagsmål och vid det ena tillfället hade det blivit polissak. Han hade visserligen klarat sig undan på grund av säregna kaliforniska lagar som handlade om rätt till självförsvar (i Sverige skulle han fått fyra eller fem månader för grov misshandel) och med tanke på vad Carl upplevt i Hangaren föreföll det som ett mirakel att det inte blivit dråp av det hela. I värsta fall berodde det på att Stålhandske varit berusad så att han inte klippt till med full skärpa.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 115

Carl grubblade. Joar Lundwall, som kanske inte ville bli svensk underrättelseofficer, hade allt man kunde önska sig. Möjligen med kraftig reservation för det där med homosexualiteten. I spionkretsar var detta ett ständigt skämt, kanske mest beroende på de förskräckliga historierna från Storbritannien, där halva MI 6 tycktes för evigt bestå av homosexuella förrädare. Men om det nu gällde Sverige. Som visserligen inte var Japan, men ändå? Det var ju i vart fall inte frågan om att spöa småpojkar iklädd åtsittande svarta gummikläder, vilket lett till en prominent svensk säkerhetsmans avskedande för några år sen. Det kanske inte var något problem, och tog man bort det som kanske inte var något problem så gjorde Joar Lundwall ett gediget, förtroendeingivande intryck. Han var intelligent och ansvarskännande. Han hade inte ens velat tala om sin utbildning på kustjägarskolan inför den förmodat amerikanske officeren. Med Stålhandske hade det varit tvärtom. Där hade kustjägarskolan i viss mån befordrats till US Marines. Vilket man förstås kunde överse med som tillåten barnslighet hos en man som bara var 24 år. Men Joar Lundwall hade dessutom utseendet för sig, till skillnad från Åke Stålhandske. Joar Lundwall hade en mjuk intelligent blick, bruna ögon, cendréfärgat hår och såg ut som en normal friidrottare. Satte man kostym och glasögon på honom skulle han se ut som en amerikansk datatekniker. Åke Stålhandske var även här motsatsen. Hans atletiska kropp skulle inte gå att dölja under kläder och dessutom var han ungefär 195 cm lång, vägde säkert 105–110 kilo. Varhelst han visade sig skulle han väcka uppmärksamhet. Frågan var förstås vad som skulle hända om man inte antog den utomordentligt frivillige Stålhandske. Då skulle han bli en kvalificerad säkerhetsrisk och varje dag utan berättelsen om svensk underrättelsetjänsts mygel publicerad i Expressen skulle bli en lättnad. Å andra sidan: vad göra på analysavdelningen med en man utbildad i ameri-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 116

kansk litteratur utan datakunskaper? I ett rökmoln långt bort närmade sig en jeep. ”Vad är du rädd för?” frågade Carl plötsligt och log generat åt sin synnerligen oamerikanska fråga. ”Höga höjder, sir.” ”Hur är det med mörkret där nere när du dyker?” ”Svårt i början. Men dels är det något man kan träna sig till som det mesta andra, sen tror jag att … nej förlåt mej, jag vet inte.” ”Jo säg. Men du tror att vadå?” ”Jag tror att om det verkligen gällde så skulle man inte ha så stora svårigheter att kontrollera sin rädsla.” ”Ett mycket intressant svar. All militärpsykologi pekar på motsatsen. Folk som skiter i brallorna, du vet.” ”Jag vet. Vi har naturligtvis studerat det där. Men jag har ändå en känsla av att man kan skärpa sig om det verkligen gäller.” ”Kanske det. Vad anser du om din svenske kollega?” ”Måste jag svara på det, sir?” ”Ja. Och jag avser som du redan förstått inte hans färdigheter att klå upp oss.” ”I verkligheten skulle han inte ha en chans mot er, sir.” ”Nej, det är möjligt. Men svara på frågan om jag får be.” ”Sergeant Stålhandske och jag är mycket olika personer och vi umgås inte.” ”Att han är heterosexuell har jag min själ förstått. Men vad annars?” Joar Lundwall svalde förolämpningen med visserligen sedvanlig men ändå något ansträngd amerikansk militär disciplin, vilket Carl uppskattade; både att han visade att han blivit förolämpad och att han ändå kontrollerade sig. ”Well, sir … sergeant Stålhandske är en impulsiv person med något yviga gester, begränsade intellektuella resurser men obegränsat ego. Kommer mitt omdöme till hans kännedom?” ”Nej, naturligtvis inte. Men är du rädd att han skulle klå upp dej?” ”Nej, men jag är rädd att jag inte skulle tillåta det och följaktligen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 117

inte kunna låta bli att döda honom.” Carl var nära att föreslå ett alternativ (tryck ut ett öga på honom i stället så löser du många problem samtidigt) men avbröts av att en ordonnans från Base Center hoppade ur den dammiga inbromsande jeepen. Carl skulle omedelbart infinna sig hos Basledningen. Det var ett ärende av högsta prioritet. Enligt order skulle transport avgå omedelbart. Carl tog farväl, skakade hand och avsaluterade sin landsman och hoppade in i jeepen. Det var ett egendomligt besked. Han skulle ju enligt programmet vara kvar i ytterligare två dagar och ingenting angick amerikanerna vad gällde hans studier av de två svenska eleverna. Mötet med chefen för basen blev mycket kort. Carl fick sitta ner med en burk iskall immande Coca-Cola inne i det luftkonditionerade väntrummet och han behövde bara vänta två minuter innan han kallades in. Det hade kommit ett telex från the Supreme Commander in Sweden, överbefälhavaren, och det var mycket kortfattat: Återvänd omedelbart till Sverige. Inställ FST. Meddela ankomsttid till OP 5. Undertecknat ÖB. Det var allt. Det var ingenting som lät sig ifrågasättas. En halvtimme senare var Carl nyduschad och omklädd till civila kläder när han körde ut genom basens entré och ner genom Ridgecrest. Han kände sig illa till mods. Meddelandet från självaste överbefälhavaren kunde inte gärna innebära annat än obehag. En överbefälhavare kallar inte på en örlogskapten om inte saken är särdeles speciell. Det kunde förstås innebära slutet på allt. Det kunde vara frågan om någon orimlig byråkratisk detalj, eller ett dataprogram som låst sig och som samtidigt innehöll uppgifter som plötsligt blivit oundgängliga, det var förresten det mest sannolika. Nej, förresten, varför skulle då ÖB behöva skicka ordern?



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 118

*** I Norrköping, drygt nio timmar i tidsskillnad från Kalifornien, närmade sig klockan midnatt. På fjärde våningen i polishuset var det helt släckt, sånär som på två fönster i varsin ände av byggnaden. Kriminalinspektör Rune Jansson kände sig trött, orakad, illaluktande och nästan illamående av obehagskänslor. Det kunde alltså vara en kollega. En polis. Skrivflickorna hade jobbat över och fått förhörsprotokollet färdigt innan de gick hem för kvällen. Rune Jansson läste långsamt och för tredje gången igenom förhöret som han vid det här laget kunde i varje detalj. Han hade dessutom suttit med som förhörsvittne när stockholmarna gick över kollegan och det hade inte varit något vanligt förhör. Poliser som förhör poliser tenderar att bli obehagliga i tonen. Polisassistent Tore Hammar gjorde skäl för sitt lättassocierade öknamn Torshammaren. Han var befäl på ordningssidan, ofta som tf pinsp, eller insp som det numera skulle heta med en av dessa ständiga kosmetiska reformer. På egen hand hade Torshammaren skrapat ihop en fjärdedel av Norrköpingspolisens anmälningar för våld mot omhändertagna, Rune Jansson hade alla utredningarna på sitt bord. Torshammaren hade friats i samtliga fall och gjort egna motanmälningar i de flesta fall. Det var ju tydligen så det brukade gå till, efter vad en kollega på disciplinavdelningen i Stockholm berättat per telefon. I ett av fallen var Torshammaren sannolikt oskyldig. Det var det där med negern. Det kunde man förstå, det är ju inte så gott om negrer i Norrköping. En äldre dam hade stannat den polisbuss där Torshammaren var befäl på Drottninggatan och anmält att hon för någon minut sedan hade blivit väskryckt av en neger. Kollegerna hade då, helt korrekt, bett damen följa med på en åktur för att se om man kunde finna gärningsmannen. Och efter fem–sex minuter hade man tursamt upptäckt negern ifråga. I vart fall hade målsäganden pekat ut vederbörande.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 119

Torshammaren hade själv ombesörjt gripandet av den misstänkte, som enligt anmälan satt sig till våldsamt motvärn under hänvisning till att han var oskyldig samt att polisen i Norrköping var rasistisk och fascistisk. Följden hade således blivit ett antal distraktionsslag, samt att den misstänkte negern belagts med handfängsel vid införandet till intaget. Det hade inom kort visat sig att det var fel neger. Ingenting av stöldgodset kunde återfinnas hos den misstänkte, dessutom hade den gamla damen blivit tveksam. Negern hade släppts, möjligen utan att vederfaras de ursäkter som lämpligen borde höra till situationen. Vilket å andra sidan kunde förstås mot bakgrunden av hans tämligen frekvent upprepade synpunkter på Norrköpingspolisens fascism och rasism, samt den språkdräkt i vilken han klätt dessa synpunkter. Negern hade gått direkt till en av lokaltidningarna och sen hade någon sån där undersökande reporter gått igenom anmälningarna mot Torshammaren under de senaste två åren och så hade det blivit den vanliga gamla historien. Ingenting tycktes ju intressera journalister mer än just ordet POLIS på löpsedlarna. Men negerhistorien kunde man bortse ifrån. De övriga anmälningarna var dock av en annan karaktär. Ungefär hälften var tidigare ostraffade fyllerister som mer eller mindre nödvändigt blivit omhändertagna som LOB-ar. Just den typen av LOBar brukade ju bråka, varför man för det mesta lät dem gå hem själva, vilket de för övrigt brukade klara av utan problem. Men valde man att göra ett ingripande så blev det bråk. Herr Svensson på galej brukade ha en tendens att inte bara överskatta sin egen nykterhet utan också att i händelse av konfrontation med polisen börja komma med synpunkter på vad polisen hellre borde syssla med, vem som betalade polisens lön (herr Svensson, nämligen) samt vad vissa polismän, ännu inte torra bakom öronen, lämpligen skulle passa sig för. Ja, och så fick då herr Svensson stryk, handbojades och LOB-ades. Rune Jansson suckade.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 120

Summan av högen var i alla fall att polisassistent Tore Hammar hade en sådan meritlista bakom sig att man även med ett minimum av misstänksamhet måste utgå från att han hade för vana att misshandla sina omhändertagandeobjekt. Att han inte åkt fast för någonting påverkade inte den bedömningen. Hans kolleger hade ju undantagslöst stött hans version av de olika händelseförloppen. Mot tre eller fyra polismäns ord åtalar ingen åklagare. Rune Jansson avskydde den här sortens rötägg i kåren. Efter vad man sagt honom från dagbefälet på ordningen hade man högst tre–fyra stycken i Norrköping. Vilket var illa nog, men ändå inte som i vissa distrikt i Stockholm. Tore Hammar var också en sån där karatesparksdåre. Han hade brunt bälte i någon pyjamassport som gick ut på att sparka ihjäl andra medborgare. Han var dessutom närmare två meter lång och rejält muskelbyggd i polishusets källare. En karatespark, alltså? Det var fullt möjligt. Rättskvackarna i Linköping höll det för det mest troliga alternativet när de fått tänka på saken. Och de visste inte att man hade en sådan misstänkt. Men Tore Hammars förklaringar till ett och annat var också fullt möjliga. Och man hade inte kunnat beslå honom med lögn. Han kände alltså offret tämligen intimt. De hade haft ett förhållande under ett halvårs tid men det skulle, enligt Tore Hammar, ha upphört för något år sedan när han själv fick fast sällskap, för övrigt med en kvinnlig kollega på bedrägeriroteln. Det stämde. Man hade hört henne också. Grunden för bekantskapen med en högt kvalificerad kvinna som Maria Szepelinska-Adamsson kunde man i och för sig fundera en hel del över. Hon befann sig inte bara på en lindrigt sagt något högre intellektuell nivå än kollega Hammar, hon var dessutom fem år äldre. Hammars förklaring var, med vulgariteterna nedtonade, att grunden för bekantskapen eller förhållandet helt vilade på ömsesidigt uppskattade sexuella prestationer. Enligt Hammar var fru Szepelinska-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 121

Adamsson ett erotiskt geni. Om man formulerade om hans tankegångar. Han hade aldrig varit hemma hos henne, hon hade alltid kommit till honom. Och det berodde enligt Hammar på att hon uppgav sig ha barnvakt hemma. Det kunde också stämma, eftersom umgänget tydligen inskränkt sig till helger. Följaktligen hade relationen upphört när Tore Hammar fick stadigt sällskap med kollegan på bedrägeriet. Kunde stämma. Men han hade hennes telefonnummer, det hade man hittat i hans telefonbok. Och hon hade således hans telefonnummer i sin röda lilla bok, vilket var skälet till att man kallat honom till förhör. Han kunde alltså ha ringt till henne och frågat om kusten var klar. Vilket den i så fall skulle ha varit. Han gick av sitt skift klockan 23 den aktuella kvällen, vilket inte stämde med den vanliga skiftgången. Hans förklaring var att han suttit kvar och jobbat över med ett antal rapporter som han låg efter med. Rapporterna fanns. Tidsangivelserna på rapporterna stämde inte i så fall. Hans förklaring var att han myglat med vissa tidsangivelser för att skyla över att han inte skrivit i omedelbar anslutning till ingripandet. Det var möjligt men inte så troligt. Förr i världen skulle han med eget erkännande vara fast för tjänstefel, men det fanns inte längre. ”Anmärkning” hette det visst nuförtiden. Men faktum kvarstod. Vid 23-tiden den kritiska kvällen lämnade polisassistent Tore Hammar polishuset och gick, enligt egen uppgift, på krogen i stället för hem till fästmön. Den saken återstod att verifiera. Det var i vart fall ett egendomligt beteende. Han hade alltså tillfälle och medel, åtminstone vad gällde den där karatesparken. Kniven kunde ju komma från hushållet. Han var visserligen ordningspolis och inte brottsplatsundersökare, men även en ordningspolis borde redan på polisskolan ha kunnat inhämta tillräckliga kunskaper för att kunna förstöra och förvilla spår på det sätt som gärningsmannen gjort.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 122

Polismästaren hade ringt någon timme tidigare och frågat om man borde avstänga polisassistent Tore Hammar från vidare tjänstgöring. Rune Jansson hade svarat nej. Det fanns ingen anhållningsgrund mot den misstänkte och man hade följaktligen låtit honom gå fri i avvaktan på vidare förhör. Fanns det ingen anhållningsgrund, en synpunkt från åklagaren som Rune Jansson delade, så fanns det heller ingen rimlig anledning till avstängning. I Sverige är man oskyldig tills motsatsen är bevisad. Det gäller till och med poliser, bör åtminstone gälla till och med poliser. Under morgondagen skulle man sannolikt kunna bedöma alibit på krogen. Det fanns tre namngivna vittnen att förhöra på den punkten. Om de visade sig bli tveksamma eller negativa till tidsuppgifterna, en av dem var dessutom polis, så skulle det förmodligen uppstå fråga om anhållningsbeslut. Men det vilade dessbättre på åklagaren. Fast stockholmarna hade förstås bestämda synpunkter på saken. Ett anhållande skulle kunna effektivisera förhören med den misstänkte, ansåg de. Fast det kunde ju lika gärna bli tvärtom. Anhållna poliser vet lika mycket om polisarbete som anhållna yrkesförbrytare. Det kanske bara skulle leda till krav på stjärnadvokat och i övrigt vägran att vidare utsättas för förhör. Rune Jansson buntade försiktigt ihop anmälnings- och utredningshögen som gällde kollega Hammars våldsaktiviteter ute på stan. Han kände sig än mer illamående och smärtan i vaden hade börjat göra sig påmind igen. Han hoppade till när telefonen ringde. Han lät den skrälla i tre signaler medan han stirrade på den grå apparaten. Det var antingen hans fru eller polismästaren som på nytt ville diskutera avstängningsfrågan. Han slog bort tanken på att gå hem i stället för att svara, ryckte upp luren och svarade neutralt med sitt efternamn för att nödtorftigt täcka in båda möjligheterna av samtalspartner. Men det var en helt annan person. ”Är det chefen för spaningsledningen, kommissarie Jansson alltså?” frågade den okände.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 123

”Kriminalinspektör Jansson. Ja?” ”Ja hej, det här var från tidningen Östgöta Correspondenten. Förlåt att vi ringer så sent.” ”Ja det är okay. Ja?” ”Jo, vi undrar om ni kan bekräfta att en norrköpingspolis har anhållits för varulvsmordet på den där prostituerade polskan?” Rune Jansson drog djupt efter andan innan han svarade. ”Det är helt fel. Den mördade kvinnan var inte prostituerad, jag förstår inte var ni har fått det ifrån. Hennes anhöriga är förresten klart förbannade över de där skriverierna och det är ju inte så svårt att förstå.” ”Jaja. Men har ni anhållit någon misstänkt polis?” ”Nej det har vi inte.” ”Har ni anhållit någon annan?” ”Nej inte det heller. Vad var det du sa att du hette?” ”Arne Lenström på Corren, hurså?” ”Det är bara det att jag vill veta vem jag talar med.” ”Har ni något huvudspår?” ”Det vill jag inte kommentera.” ”Har ni förhört några misstänkta?” ”Vi har genomfört ett antal förhör, ja. Och fler lär det bli.” ”Finns det någon polis bland de misstänkta eller förhörda?” Rune Jansson svarade inte. I stället förbannade han sin ingivelse att lyfta telefonluren i stället för att gå hem. ”Hallå är du kvar i luren eller har du tappat den?” Den hesa påträngande rösten lät nästan triumferande. Rune Jansson drog på nytt efter andan innan han svarade. ”Jag är kvar, ja.” ”Då tar vi det igen. Finns det någon polis bland de misstänkta eller förhörda?” ”Jag kan givetvis inte börja uttala mej om vilka som är eller inte är misstänkta, det förstår väl till och med en journalist?” ”Så du kan inte dementera att en av de misstänkta är polis här i stan?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 124

”Jag kan varken bekräfta eller dementera någonting, jag kan bara ge dej ett svar och det är inga kommentarer.” ”Tack så mycket”, sa reportern glatt och la på luren. Rune Jansson satt kvar med sin telefonlur i handen en stund och undrade om han svarat rätt eller fel. Han kunde inte komma på sig med några fel och bestämde sig för att han gjort det bästa av situationen. Han skulle mycket snart få anledning att revidera den uppfattningen. Han släckte ljuset och gick hem. *** Man hade tvättat hans bil. Det var tydligen en service som tillkom officerare på basen; han hade ju aldrig varit där som officer förut. Inte för att det hade så stor betydelse annat än som gest. Ökendammet återställde snabbt hyrbilens tidigare utseende. Han kunde vägen i sömnen och nu efter Red Mountain var det tio mil raksträcka genom gles trafik ända ner mot avtaget mot Barstow och Edwards Air Force Base. Han försökte bita sig fast i koncentration på sina två aspiranter för att undvika att tänka på annat som kunde vara obehagligt, ungefär som att räkna får fast av omvänd anledning, för att hålla sig vaken i stället för att ge efter för det undermedvetna. De var inne på sitt tredje år. Alltså hade de sen mer än ett år valt sina personliga handvapen, en pistol och en revolver; samma procedur som han själv gått igenom för något som föreföll mycket länge sen. Deras val sa en del om deras personlighet. Visa mig din pistol och jag skall säga dig vem du är. Åke Stålhandske hade naturligtvis fastnat för de grövsta kalibrarna. Hans revolver var den monstruösa Smith & Wesson Model 29. I kaliber 44 Magnum, ett vapen som vägde hela 47 ounces och som rim-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 125

ligtvis borde ha fått till och med Clint Eastwood en smula tveksam. Åtminstone med den korta piplängd som Åke Stålhandske föredrog. Precision på avstånd över tio meter var inte att tänka på, åtminstone inte under realistiska förhållanden. Snabb eldgivning lika utesluten eftersom vapnet hade en rekyl med sån kraft att man helst borde skjuta med stöd, inte bara tvåhandsfattning utan gärna med stöd för ryggen. Men om man nu träffade så dödade man allt som stod i vägen upp i nivå med grizzlybjörn. Följaktligen hade Stålhandske valt en pistol som Carl gissat redan då han såg revolvern, Colt Combat Commander Automatic, givetvis i kaliber 45. Valnötshandtag. Bara sju skott i magasinet. Jo visserligen: den som fick en träff från en 45:a i sig blev inte bara förbannad, som Skip brukade säga. Skip led av den upphetsade vanföreställningen att allt under kaliber 45 var dels fruntimmersaktigt, dels farligt för skytten om han bara fått in ett av sina två första skott. All träning gick ut på att träffa med de två första skotten. Som Carl hade föreställt sig redan när han såg de två aspiranterna under stress- och apteringsövningarna på andra sidan envägsspegeln var Joar Lundwalls smak utsökt vid en jämförelse med den svenske kamraten. Lundwalls revolver var en Combat Masterpeice, Smith & Wesson Model 15 i den jämfört med Stålhandskes val klena kalibern 38 special. Och hans pistol var intressant nog Heckler & Kochs nya 9 mm:s polispistol som hade finessen att osäkras i samma moment man grep om handtaget. Carl hade skjutit med det vapnet sen mindre än ett år tillbaks och han hade övervägt möjligheten att byta eller försöka byta sin egen Beretta. Nio skott i magasinet var en nackdel jämfört med Berettans femton, men fördelen av att ha vapnet osäkrat i samma ögonblick man riktade det mot målet vägde kanske över. Nej, han ville inte tänka på annat. Bort med vissa tyska vapen, bort med alla minnen och tillbaks till aspiranterna. Man kanske inte skulle döma Stålhandske för hårt. Den genomsnittliga amerikanska föreställningen om ett vapens effektivitet var



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 126

nästan sexuellt intimt knuten till kaliberns grovlek. Män som Skip Harrier kunde verka förföriskt övertygande på den punkten och aspiranterna var nästan tio år yngre än Carl. Eller var det så enkelt att Joar Lundwall läst på bättre? En helmantlad 9 mm parabellum trängde igenom en skottsäker väst där inte ens Stålhandskes blyklump från 44 Magnum borde fungera. En hålspetskula i 9 mm från svenska Norma skulle ha en stoppverkan som förmodligen överträffade en normal amerikansk kaliber 45. Och så var det ju lättare att hantera och för övrigt gällde det att träffa på längre avstånd än med vapnet tryckt mot motståndarens mage. Nej, det var absurt. Han kunde inte tvinga sig själv att go slow march i tankarna kring vapenbögeriet. Han hade inte haft tillräcklig tid att värdera de två aspiranterna. Det gällde att inte redan nu fastna i förväntningar och möjliga vanföreställningar. Det fick anstå. Han försökte köra en stund med tomt huvud och han skruvade upp radions countrymusik och lekte sin vanliga lek att fantisera kring vad kaktusarna föreställde. Men det gick dåligt, han kände ju för övrigt igen de flesta kaktusar av någorlunda storlek längs vägen. Tankarna riskerade att smita iväg dit han inte ville. Han skruvade en stund på radion för att finna regionens enda station som sände klassiskt, men utan framgång. Han återgick till countrymusiken. Stängde av luftkonditioneringen och öppnade sidorutorna. Vinden som blåste in var torr och sval för årstiden. Han såg den parkerade bilen på flera miles avstånd och när han kom närmare upptäckte han två svarta män vid den uppfällda motorhuven; den vanliga amerikanska synen alltså. Amerikanska bilar bryter samman vid minsta störning och regelmässigt i de mest olämpliga situationer. Ingen vettig människa stannar emellertid för två svarta män som står med uppfälld motorhuv ute i öknen. Antingen är det en rånarfälla eller också gör man det till det om man är ensam, obeväpnad och stannar. Carl stannade tjugofem meter bakom de två männen. Det tog en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 127

stund innan de tycktes uppfatta den osannolika händelsen. De började gå mot honom, mycket tveksamt. Vilket förstås kunde vara spelat. Först förstod han inte varför han gjort det. Sen spände han fast sig i säkerhetsbältet och tog upp sin imitation av schweizisk pennkniv och fällde upp det lilla knivbladet som var omgivet av ett smidigt plastskydd för att inte skada eggen. Bladet var visserligen bara sex och en halv centimeter långt. Men det var i japanskt molybdenstål och av samma skärpa som en skalpell. Han la ner kniven i bröstfickan med bladet utfällt. De två männen stannade på fem meters håll. Carl stängde av radion och hissade upp sidorutan till hälften på sin egen sida. ”Vad har ni för problem, grabbar?” skrek han. ”Den jävla biljäveln klappade ihop”, svarade den längste av de två. ”Så ni skulle vilja ha lift?” ropade Carl. ”Ja det skulle man kunna säga”, ropade den längste tillbaks. ”Vart ska ni?” ”San Bernadino, sir!” ”Hur vet jag att ni inte bara tänker robba mej?” ”Det är jag rädd att ni inte vet, sir. Men vi är obeväpnade!” ”Okay. Det är tillräckligt schysst. Hämta era grejor om ni har några och visa dem för mej innan ni kommer närmare!” De hade en kort överläggning. Så gick en av dem tillbaks mot den rostiga Chevy Novan och tog upp en bag ur bagageutrymmet och lommade sen tillbaks till utgångspunkten och höll upp bagen som mest såg ut att innehålla smutstvätt. Den andre hade en solkig T-shirt och jeansen satt tätt ända ner. Han som hade hämtat bagen hade en tunn lila och grön sidenjacka. ”Okay, du med jackan! Ta av dej jackan och vänd dej om! Och du med, du i T-shirten, vänd dej om du också!” De lydde tveksamt. ”Det är bra, grabbar, ni verkar rena. Var det San Bernadino vi sa, jag ska förbi där!”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 128

”Well sir, det är bara ett litet problem om ni inte misstycker!” Det var fortfarande den längre mannen i T-shirt som förde ordet. ”Och vad skulle det vara?” ropade Carl tillbaks. ”Hur vet vi att ni inte är beväpnad?” ”Var inte barnslig, grabben! Okay, det vet ni inte! Men ni ser inte ut som något direkt jackpot-aktigt i rånarbranschen!” ”Well, det är ju tillräckligt schysst, sir!” ”Ja, hoppa in i så fall!” Medan de två svarta männen långsamt närmade sig gick Carl snabbt igenom förutsättningarna. Vem som helst av dem skulle ha kunnat dölja en kniv någonstans. Förmodligen den som satte sig i baksätet; han skulle försöka hålla upp kniven mot Carls hals. Men då satt de redan i bilen. De skulle inte ha fäst sina säkerhetsbälten, dels därför att de var svarta amerikaner som körde en uråldrig Chevy Nova, dels för att de i händelse av rånaridé ville ha rörelsefrihet. Alltså skulle Carl ha hunnit få upp farten innan någonting kunde börja. La han bilen i sladd och välte den skulle säkerhetsbältet klara honom själv. Förde man molybdenstålet över en människas hals kände man knappt motståndet i kött, senor, luftstrupe och halsartärer. Så snabbt och lätt gick snittet. Den långe satte sig där fram, den korte i den förskräckliga sidenjackan satte sig där bak. ”Väldigt hyggligt av er, sir. Vi trodde ingen skulle stanna.” Det var det första den korte i sidenjackan yttrat. Carl startade och accelererade snabbt upp till ungefär 60 mph. Det var besvärat tyst i bilen en stund. ”Är ni militär, sir?” frågade den långe till slut. ”Japp, det stämmer. Hur kunde du gissa det?” ”Ja, det ligger ju en jävla massa militärbaser här i området.” ”Uhhu, det gör det. Förresten heter jag George Clarence, vad heter ni?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 129

De presenterade sig som Lafayette Winston III och Lucas Base. ”Inte tredje basen alltså”, skrattade Carl med syftning på en baseballterm och den andre mannens snobbiga III efter sitt namn. ”Förresten, vad jobbar ni med själva?” De studerade vid UCLA. Mannen i den förskräckliga sidenjackan läste amerikansk litteratur och förberedde sin licentiatavhandling. Mannen i den solkiga T-shirten skulle doktorera i mjukvara på datorteknik. Det föreföll för osannolikt för att vara lögn. Carl ställde tre frågor till Lucas Base, doktorand i datateknik. Svaren övertygade honom blixtsnabbt om att mr Base var doktorand. Carl brast ut i skratt. Det kändes att det var mycket länge sen han hade skrattat så hjärtligt. ”Förlåt om jag frågar, sir, men vad är det som tycks vara så kul?” frågade licentiaten i amerikansk litteratur. ”Well”, sa Carl när han samlat sig från sina skratt, ”bara det att jag trodde ni var några jävla rånare. Vem skulle inte ha trott det?” ”För att vi är svarta eller vadå?” frågade doktoranden. ”Nej för helvete. Men anta att nån av er kommit körande ensam, hade ni plockat upp två killar vid en slafsig Chevy Nova, oavsett ras eller religion? Förresten är jag ingen jävla rasist, men i alla fall.” De satt tysta en stund. ”Men det finns en viss logisk brist i ert resonemang, sir, om ni inte misstycker”, sa licentiaten. ”Nämligen vadå?” sa Carl. ”Jo, om ni trodde vi var rånare, förlåt om jag inte kan se saken så humoristiskt men i alla fall. Om ni trodde vi var rånare, varför plockade ni upp oss?” ”Därför att i så fall hade jag tänkt döda er båda två i självförsvar”, skrattade Carl och knäppte av sig säkerhetsbältet. Det gick någon mil under tystnad. ”Om du studerar datorer, grabben, varför inte UC San Diego i stället för L.A.?” frågade Carl doktoranden.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 130

Svaret gick ut på att det stipendium från L.A. City som Lucas Base, en av sju bröder, fått var knutet till L.A. Visserligen skulle just specialiseringen på datorer ha funkat bättre i San Diego men nu var det som det var. De ägnade sig åt amerikanskt småprat hela den resterande vägen till San Bernadino. Carl körde dem down-town och släppte av dem på önskad adress. Efter två felkörningar var han ute på väg 215 mot Perris Escondido och San Diego. Han hade aldrig varit inne i San Bernadino även om han passerat flera hundra gånger ute på motorvägen. För sent slog det honom att han inte borde ha kört av gammal vana mot San Diego utan i stället mot L.A. och den internationella flygplatsen. Spelar ingen roll, tänkte han. Det finns ju anslutningsflyg. Hyrbilen går lika bra att lämna i San Diego som L.A. Men i själva verket ville han bli försenad. Det var så uppenbart att han inte hade en chans att ljuga för sig själv. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen när han tog av ner mot havet för att leta sig fram till riksväg 5. I bakhuvudet hade han en ungefärlig uppfattning om när SAS flög från L.A. till Köpenhamn. Han skulle fortfarande hinna om han ansträngde sig. Och när han närmade sig San Diego norrifrån var klockan fortfarande inte tillräckligt mycket; antagligen fanns det gott om anslutningsmöjligheter från Charles Lindbergh-flygplatsen till L.A. När universitetet dök upp på höger sida saktade han farten och tvekade sig förbi första avfarten. Men vid andra avfarten körde han beslutsamt av och upp på Village Drive och så gled han sakta in på universitetsområdet. Han körde långsamt och kände det som om han gled fram i en dröm. Han hade tillbringat fem år här, fem år som alltid och ofrånkomligt styrt hans liv mot den katastrof han nu anade men inte ville ana inom sig. Han tog ut hela svängen runt universitetet, fortsatte runt Revelle College, förbi Muir College och in på parkeringsplatsen. Han ställde



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 131

ifrån sig bilen utan att låsa den och gick till fots bort mot byggnaden som innehöll institutionerna för Applied Physics and Mathematics. Han stannade utanför och tvekade. Antagligen jobbade Sebastian Lee här inne. Sebastian var ett egendomligt namn på en kines, förresten. Sebastian hade kommit från Hongkong som stipendiat och de hade varit kurskamrater. Men Sebastian hade aldrig någonsin haft några planer på att lämna USA och återvända till Hongkong. Hans enda bekymmer med att bli amerikan var att han måste hitta en kinesisk amerikansk kvinna att gifta sig med. Det hade han förmodligen gjort vid det här laget och förmodligen arbetade han där inne. Carl insåg med förkrossande klarhet att han borde ha gjort som Sebastian, blivit en del av den brain drain som stipendiesystemet drog åt sig från både tredje världen och Europa, stipendiater som aldrig kom tillbaks, misslyckade investeringar men mer lyckade människor. Han kunde ha stannat, han kunde ha varit ärlig mot Tessie, han kunde ha gift sig med henne, han kunde ha levt ett normalt liv som en normal människa. Men han vågade inte gå in i huset. I stället fortsatte han till fots och på måfå bland eucalyptusträden. Såvitt han mindes hade eucalyptusen kommit till Kalifornien med järnvägsbyggen på 1800-talet, man tillverkade syllar av de snabbväxande träden. Hela universitetsområdet låg i skog av eucalyptus, det var därför man med en australiensisk anspelning kallat skollaget i fotboll för UCSD Koalas, till motståndarlagens skadeglada förtjusning. En amerikansk fotbollsspelare ska inte ha en liten nallebjörn på bröstet när han rusar in på plan. Fotbollslag ska heta någonting på CHARGERS eller RAMS och ha kraftfulla och icke gulliga symboler på spelarnas tröjor. Men de hade visst lagt ner fotbollslaget och förresten hade det mest blivit förluster, vilket quarterback Hamilton inte kunnat påverka så mycket vare sig åt det ena eller det andra hållet. Han gick förbi det futuristiskt designade biblioteket som såg ut som en sorts rymdstation och mycket riktigt fått föreställa en sån i



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 132

TV-serien ”Star Trek”, den med vetenskapsmannen med de spetsiga öronen. Han stod en stund framför skolans outsägligt fåniga symbol som såg ut som en förstoring av sådant som svenska barn gör på dagis i modellera, en sorts mexikansk solgud med kam, eller om det var solstrålar, i guld och sen utbredda vingar i blått, gult, rött och vitt. Och så en stor röd näbb, det skulle alltså föreställa en fågel. Han gick förbi sin gamla lägenhet. Gardinerna var i samma mörka färg, som om det var hans egna, som om han fortfarande bodde där inne. Han kände nästan ett sug att gå in. Han talade inte med någon. Ingen kände igen honom. Han återvände till bilen och tog motorvägen in till flygplatsen. SAS-maskinen gick mycket riktigt 17.45 från L.A. och skulle vara framme i Köpenhamn nästa dag 13.20. Men nu hann han inte längre. Han bokade sig på TWA:s flight 816 som gick klockan 09.00 nästa morgon och skulle vara i Stockholm 11.25. Han sände ett lakoniskt telegram till Försvarsstaben OP 5 i Stockholm och meddelade sin ankomsttid, löste biljett och lämnade in sitt bagage på en effektförvaring, returnerade sin hyrbil och tog en taxi in till stan och strövade planlöst runt i Downtown i kvarteren runt Broadway. Han köpte en halvflaska irländsk whisky som han stoppade i fickan och gick ner på Embarcadero, strandvägen runt stan. Han stod en stund och såg ut mot två stora hangarfartyg i skymningen ute vid Coronado. Downtown hade fått en del nya skyskrapor med fasader i reflekterande glas, i guld och ljusblått och turkosgrönt. De var vackra i solnedgången och speglade sig i varandra. Så bestämde han sig och stoppade en taxi och for ut mot slumområdena i South East. Han steg av fem–sex kvarter från sitt mål, varför visste han inte, om det nu var en gammal vana att aldrig åka direkt till målet eller om det var för att han ville spela på möjligheten att bli rånad under promenaden mellan oräkneliga smågäng av knarkade negrer och mexikaner. Men han kom fram utan missöden. Och Herb satt på sin veranda



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 133

som om det varit i förrgår de setts senast. Han hade aldrig kallat Herbert O’Connor någonting annat än Herb. Trävirket i verandatrappan föreföll halvruttet och knakade betänkligt under hans tyngd. Han öppnade den tunna knirkande myggnätsdörren utan att knacka. Synen som mötte honom var precis som han väntat, allt var som förr fast några år senare och något ruffigare och Herb något mer förfallen och flaskan bredvid honom var dessutom tom. ”Hej Herb, jag tänkte jag skulle titta in när jag ändå hade vägarna förbi”, hälsade han. Den lille irländaren tittade frånvarande upp och det tycktes ta några sekunder innan han kände igen Carl i dunklet. ”Nämen nämen är det inte självaste Carl, vår hedniske viking från Norden, är jag glad att se dej? Yes sir, det är jag, sätt dej vettja.” Carl satte sig försiktigt på en pall med flagnad grå målarfärg bredvid Herbert O’Connors gungstol. Han lyfte upp det tomma whiskykruset och luktade i det. ”Varför dricker du sånt här getpiss, Herb? Samma gamla getpiss, ska det verkligen vara så kul?” ”En fråga om tillgång och efterfrågan, unge man. Enkelt uttryckt kan man säga att min efterfrågan väsentligt överstiger mina tillgångar. Har du något bättre själv i så fall?” svarade Herb med teaterspelad sårad stolthet. Herb hade för länge sen supit bort sin stolthet. ”Ja, det har jag faktiskt, jag har lite irländsk whisky”, sa Carl och tog upp sin halvliter och skruvade av korken. ”Varsågod gamle man.” Han ställde ner den öppnade flaskan på bordet framför Herb. ”Ska du inte ha lite själv?” frågade Herb medan han nervöst slickade sig kring läpparna, oförmögen att släppa flaskan med blicken. ”Jag trodde aldrig du skulle fråga, men låt mej hämta några glas först”, svarade Carl och reste sig och gick den bekanta vägen ut till köket där han i disken fann två något sånär rena glas som han tvättade ur och bar med sig tillbaks ut på verandan. Förfallet hade framskridit. Köksskåpen var tomma, hennes rum var utröjt och dörren av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 134

någon anledning borta. När han kom tillbaks ut på verandan slog han upp de två glasen till brädden. Sen drack de under tystnad en stund tills Herbs glas var tomt och Carl fyllde på det på nytt. Det hade blivit nästan helt mörkt. ”Skulle det inte vara en bra idé att tända ljuset, Herb?” frågade Carl till slut. ”Går inte. Avstängt. Inte betalat räkningen.” ”Hur mycket är räkningen på?” ”72 dollar.” ”Hur många andra räkningar har du?” ”200–300 dollar.” ”Jag betalar dem åt dej, när vi har druckit ur flaskan så lägger jag pengarna i tomglaset för det är i alla fall första stället du tittar på i morgon.” ”Har du råd med det?” ”Ja.” ”Så du är ingen fattig student längre?” ”Nej, jag är ingen fattig student längre, tyvärr.” ”Har förstås fått egen datafirma nu?” ”Ja.” ”Så du kan sätta upp mej på representationen?” ”Nej, men vi kan ju säga det i alla fall?” ”Jag är förstås inte vidare representativ?” ”Nej det är du inte Herb, och det vet du.” ”Vet du Carl, jag har egentligen alltid gillat dej för din ärlighet och din uppriktighet men jag förstod inte det där med Tessie.” ”Vad var det du inte förstod?” ”Varför du bedrog henne … äh kom inte och säg att det var något annat, jag är visserligen ett fyllo men jag är inget dumt fyllo, åtminstone inte än på några år.” ”Jag bedrog henne aldrig Herb, jag kysste inte ens någon annan flicka. Det är sanningen.” ”Det är sanningen?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 135

”Ja, på min scoutheder.” ”Men vafan var det frågan om i så fall?” ”Det är en sak mellan mej och Tessie. Men jag sökte upp henne häromdan och berättade vad det var, och så berättade jag att jag fortfarande är kär i henne. Och så kom hennes jävla gris till karl och körde ut mej.” ”Det var som fan.” ”Ja det var som fan.” ”Jag har aldrig kunnat med den där typen. Ja, han kan väl inte med mej heller så det är ju ömsesidigt.” ”Varför gifte hon sig med honom?” ”Det går jag bet på.” ”Var hon inte kär i honom?” ”Kan jag inte tänka mej. Ett tag trodde jag det var för att han var rik, men det är inte likt Tessie.” ”Nej, det är inte likt Tessie.” ”Du är en jävla idiot som släppte henne ifrån dej, Carl.” ”Ja, jag är en jävla idiot.” De satt tysta i mörkret och tiden stod stilla som om allt var sagt. När de druckit ur det sista ur flaskan och tystnaden höll i sig tog Carl upp några 100-dollarssedlar som han rullade ihop och körde ner i tomflaskan. Sen reste han sig försiktigt för att gå eftersom han trodde att Herb sov. Men när det knarrade i verandans myggnätsdörr vände sig Herb häftigt om där borta i gungstolen i mörkret och stirrade förmodligen mot Carls svarta gestalt. ”Carl, har du aldrig tänkt dej att försöka få tillbaks henne?” ”Jo, varje dag i flera års tid.” ”Var det därför du kom hit?” ”Ja, men det gick inte så bra så jag reser i morgon.” ”Du ger upp för lätt, verkar inte likt dej, Carl.” ”Om jag lämnar brev här hos dej till henne, är det okay?” ”Ja skriv till henne via mej. Gå nu. Gud välsigne dej, Carl.” ”Gud välsigne dej, Herb.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 136

Han gick ljudlöst som en katt och på helspänn nerför gatan. *** I Norrköping var klockan fem minuter över sex på morgonen när kriminalinspektör Rune Jansson väcktes av sin telefon. Han fumlade en stund med luren och tappade telefonen ner från nattduksbordet innan han kunde trassla sig till att svara. Det var chefsåklagare Sievert Öhrnström. ”Vad i helvete är det ni håller på med?” skrek chefsåklagaren till hälsning. ”Vad då håller på med, själv håller jag på med att sova”, mumlade Rune Jansson medan det sakta gick upp för honom att han faktiskt inte sov och faktiskt hade en rasande chefsåklagare i telefonen. ”Har du läst tidningen?” ”Nej, jag sover sa jag ju … vilken tidning?” ”Östgöta Correspondenten.” ”Nej, vi har inte den … vi har … en annan tidning.” Rune Jansson hade i sista stund hindrat sig från att ange socialdemokratiska sympatier och kände sig diffust som en Judas. ”Polisen uppger att vi misstänker en polis för varulvsmordet!” skrek chefsåklagaren. ”Vafan menas med det?” ”Ja, det är inte jag som menar, men det står så i tidningen. Vi misstänker alltså en polis och den enda källa som tidningen namnger är du.” ”Jamen nåt sånt har jag aldrig sagt. Det vet du väl hur journalister är.” ”Det står i alla fall vad det står och nu börjar alla jävlar ringa till mej och frågar om anhållanden och fan och hans moster. Jag vill minnas att jag uttryckte mej mycket tydligt när jag klargjorde att vi inte skulle ha nån jävla Holmér-cirkus här, kan kriminalinspektören erinra sig det?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 137

”Ja det kan kriminalinspektören, men vad menar chefsåklagaren att vi ska göra åt pressen?” Rune Jansson hade rest sig upp i sängen och kände sig plötsligt klarvaken och han hade åtminstone ett förslag innan chefsåklagaren hann skälla vidare: ”Jag har i alla fall följande förslag. Vi tar in den där räven genast till förnyat förhör, omedelbums innan det har blivit för mycket konfererande.” ”Räven, vilken räv?” ”Ja, den där unge polismannen som är viktigaste ledet i Tore Hammars alibi.” ”Jamen vadå räv frågar jag ju!” ”Räv helt enkelt. Det heter så. Vi kallar unga poliser för rävar. Men i alla fall … vi tar in honom om en halvtimme och så ses vi där uppe på fjärde våningen, och har vi tur så kan vi avskriva skiten innan för många har läst tidningen. Det är mitt förslag alltså …” Det blev tyst en stund i andra luren. ”Bra förslag. Jag ringer det nödvändiga eftersom jag har ett litet försprång som det tycks och så ses vi där uppe, hej så länge.” Chefsåklagaren slängde på luren. Tjugotvå minuter senare skyndade Rune Jansson in genom polishusets dörrar och brydde sig inte om hissarna utan sprang upp till fjärde våningen och kom försent ihåg sin oläkta sträckta vadmuskel. Han linkade in i förhörsrummet, andfådd. De andra fanns redan på plats. En bakfull stockholmare, en man från den egna förhörsgruppen och chefsåklagaren. Räven hade hämtats för tio minuter sen och borde åtminstone vara klar över stundens allvar. Det tillhör ovanligheterna att polismän väcks av kolleger som bankar på dörren och säger att det är bara att följa med och vi vet för fan inte vad det är frågan om för vi gör bara vårt jobb för fan. Man hade snabbt enats om att stockholmaren skulle inleda förhöret och sen skulle man ta över undan för undan i fall det behövdes. Men det skulle inte behövas. Räven hette Tony i förnamn, hade stubbat hår och flygarglasögon.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 138

Men han såg rädd ut, vilket man kanske kunde förstå under alla omständigheter. Rune Jansson och chefsåklagaren stod upp i rummet och de andra två satt. Bandspelare och mikrofoner var riggade. Stockholmaren rabblade sömnigt, möjligen spelat sömnigt, formalia om namn och förhörstillfälle innan han gjorde en paus och tände en cigarrett och såg en stund på sin mycket unge kollega innan han började fråga. ”Jag antar att du förstår vad saken gäller”, började han. ”Nej, faktiskt inte.” ”Du har uppgett att du själv och polisassistent Tore Hammar befann er nere på raggstället … få se vad heter det nu …” ”Café de la Paix.” ”Just det. Att ni alltså befann er tillsammans på Café de la Paix i torsdags kväll från klockan 23 och fram till stängningsdags ungefär. Stämmer det?” ”Ja.” ”Så det stämmer?” ”Ja.” ”Och det är du alldeles tvärsäker på?” ”Ja.” ”Får jag fråga … har det inte hänt att du täckt upp för Tore Hammar tidigare?” ”Jag förstår inte frågan.” ”Skitsnack. Har du inte vid åtminstone två tillfällen intygat att olika misstänkta till din och kollegernas häpnad lyckats misshandla sig själva i händerna på herr Hammar?” ”Det kommer jag inte ihåg, det är möjligt. Men det är så mycket skitanmälningar av det där slaget. Man måste ju jämt hålla på med sånt …” Grabben var synbarligen mycket nervös. Men det kunde man lätt tänka sig en mängd förklaringar till, det gick inte att dra några bestämda slutsatser av det självklara förhållandet. Rune Jansson trodde att det skulle bli ett långt och meningslöst förhör. Men det var i själva



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 139

verket mindre än två minuter kvar. Stockholmaren lutade sig med en demonstrativt långsam rörelse fram och slog av bandspelaren. Sen drog han ett djupt bloss på sin cigarrett och fimpade den innan han satte in stöten. ”Nu, min unge kollega, ska jag tala om för dej varför den här saken är så allvarlig. Det är nämligen möjligt att du inte har så jävla många minuter kvar i poliskåren om du inte sköter dina kort. Får jag först fråga dej … vet du varför vi är så intresserade av tillförordnade polisinspektör Hammars förehavanden vid den här tidpunkten?” ”Nej, men alltså det var …” ”Så det vet du inte! Då ska jag säga dej det. Det finns skälig grund för att misstänka vår värderade kollega för mordet på Garvaregatan.” Stockholmaren lät orden sjunka in och verka medan han lutade sig tillbaks i sin knarrande kontorsstol. Sen tog han sats igen. ”Om ni täcker upp för varandra när det gäller att spöa fyllon så är det en sak. Jag gillar det inte och det gör väl ingen här men du ska ha klart för dej, grabben, att det här är en helt annan sak. Förstår du innebörden i att täcka upp för en mordmisstänkt?” ”Är Tore …” Räven svalde resten av meningen och såg ut som om han skulle falla i gråt. ”Det var alltså inte sant?” fortsatte stockholmaren i betydligt mjukare tonfall. ”Nej”, viskade Räven med sänkt huvud. ”Men jag trodde …” ”Vi skiter i vad du trodde just nu. Så det var alltså Hammar som bad dej att intyga att ni befann er på det där ölfiket?” ”Ja, men …” ”Inga men! Och det var inte sant.” ”Nej.” ”Var befann du dej vid den aktuella tidpunkten?” ”Hemma. ” ”Och det är absolut sant?” ”Ja. Det är absolut sant.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 140

”Okay, då kör vi igenom det här med bandspelaren en gång till.” ”Måste jag … ?” ”Ja. Det kan du ge dej fan på.” Chefsåklagaren gick ut ur rummet med bestämda steg och släpade Rune Jansson linkande efter sig. När de kommit på andra sidan en stängd dörr höjde chefsåklagaren sitt pekfinger och höll det nästan på nästippen på Rune Jansson. ”Det kan alltså vara Tore Hammar?” frågade han och skakade pekfingret så att Rune Jansson måste backa ett steg. ”Ja, det kan vara Tore Hammar, det kan det.” ”Husrannsakan?” ”Förefaller lämpligt.” ”Okay, jag anhåller den jäveln omedelbums och så gör ni husrannsakan, beslutet har ni från och med nu, är det uppfattat?” ”Ja, men …” ”Inga men. Är det uppfattat?” ”Ja, herr förundersökningsledare.” ”Inga ironier om jag får be.” Chefsåklagaren snurrade runt på klacken och skyndade bort i korridoren. Det värkte intensivt i Rune Janssons vad. Han kände på sig att resten av dagen skulle bli smärtsam. När de en halvtimme senare släpade in Tore Hammar i förhörsrummet var stämningen hätsk på gränsen till lynchning. Polismän har en tendens att bli särskilt otrevliga mot sina egna om det gäller riktiga brott, sådana som en polis absolut inte får begå, sådana brott som hela kåren får löpa gatlopp för i pressen. Redan att bli anhållen var i den meningen ett brott mot kårandan. Man behövde sannerligen inte vara journalist eller särskilt mångårig i tjänsten som polis för att inse hur löpsedlarna skulle se ut: POLIS ANHÅLLEN FÖR VARULVS-MORDET



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 141

Sådant gör ingen polis glad. Sådant är guld värt för journalister. Till råga på allt skulle Tore Hammar spela Tuffa Viktor. När han insåg att hans försök att konstruera ett falskt alibi hade spruckit och att han var anhållen på skäliga grunder misstänkt för mord så vägrade han att besvara några som helst frågor och begärde en känd Stockholmsadvokat som sin försvarare. Därmed kom utredningen att stanna upp i två dagar innan Tore Hammar tog sitt förnuft till fånga. *** Carl hade tagit en taxi ut till La Jolla och sen hade han strövat planlöst runt i villakvarteren innan han kom ner på en öde badstrand, Pacific Beach. Han hade suttit fem timmar med ryggen mot ett livräddartorn med knäna uppdragna under hakan och sin mockajacka tätt knäppt. Han hade struntat i att ta in på hotell för natten, han skulle ju ändå sova på planet till Stockholm. Han hade ömsom försökt att inte tänka alls. Ömsom hade han suttit och letat i barndomsminnen. Det var någonting med jakt. Kanske hade han kommit att tänka på det för att han satt orörlig timme efter timme som på ett riktigt segt jaktpass. När han var tonåring och var hos kusinerna i Skåne och inte kunde jaga, när han varit beredd att ge flera år av sitt liv för att kunna det de andra kunde; det var där någonstans han letade. Nu kunde han. Och det var inte värt någonting särskilt. Och senare i tonåren hade han som alla andra grabbar fantiserat om de hemliga agenterna som kunde döda andra människor. Nu kunde han det också, på ungefär 300 olika sätt, och inte heller det hade visat sig vara värt någonting. När DG rekryterade honom en gång för mycket länge sen, när han var clartéist och ville bekämpa den sovjetiska socialimperialismen hade allting verkat glasklart, värdefullt och rentav patriotiskt. Men den socialimperialistiske fi hade hittills lyst med sin frånvaro och allt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 142

det andra var mest obehagliga minnen som sakta börjat förvandla sig till mardrömmar. Och allt hade blivit annorlunda om han stannat vid den här stranden vid det här havet hos Tessie. Stjärnorna började slockna och ljuset kom krypande bakom ryggen på honom. Han reste sig stelt och borstade sanden av kläderna med frusna fingrar.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 143

 Ambassadör Erland Rickfors var nervös och på dåligt humör och mest försökte han skyla över sin nervositet med sitt dåliga humör. Han hade fått smäll på fingrarna trots att han handlat helt efter regelboken. Det hade tveklöst varit rätt att kontakta de egyptiska myndigheterna, enligt hans i eget tycke välgrundade bedömning. Men på utrikesdepartementet i Stockholm hade man uppenbarligen en helt annan bedömning. De lakoniska meddelanden därifrån som bar kabinettsekreterarens signatur lämnade inget utrymme för tvivel. Man hade föredragit att sköta saken bakom ryggen på egyptierna. Emellertid var ju egyptierna redan informerade och därför måste man självklart fortsätta på den väg som Erland Rickfors valt. Tydligen hade man delat den där ryssens höga uppfattning om hans betydelse och nu gällde det att få honom till Sverige eller, om det visade sig omöjligt, på inga villkor, inga som helst villkor, lämna ut honom till de lokala myndigheterna. I värsta fall kunde det alltså bli ett sånt där mångårigt fall med ambassadfånge och en mängd förvecklingar med alltifrån säkerhetsproblem till risken för diplomatisk kris och hemkallande av ambassadör. Det skulle knappast bli en lyckad avslutning på den diplomatiska karriären; vad som väntade hemma i så fall var antagligen att bli dispad. Eller försatt i disponibilitet, som diplomaternas omskrivning för sparken formulerades. Och överste Muhammed ibn Salaar var mer än lovligt försenad. Erland Rickfors var inne på sin tredje kopp citronte och längtade intensivt efter något annat.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 144

När den egyptiske säkerhetsmannen äntligen kom verkade han oarabiskt jäktad och satte sig ner utan omsvep. Han hälsade kort och beställde en limonjuice. Sen sträckte han ut några obefintliga rynkor i sin europeiska kostym och suckade demonstrativt innan han sa något. ”Nå herr ambassadör, har ni något konkret besked i dag?” ”Ja. Sovjetiske medborgaren Gennadij Alexandrovitj Koskov har beviljats politisk asyl av den svenska regeringen. Det är därtill den svenska regeringens uttryckliga önskemål att herr Koskov snarast möjligt kan resa till Sverige.” ”Är det allt?” ”Ja, det är det hela.” ”Och om vi inte kan gå med på er begäran?” ”Är det ert besked?” ”Nej, det är en fråga.” Ambassadören rörde om en stund i sin tomma tekopp. Det såg inte så bra ut, att döma av egyptierns nervöst arbetande käkmuskler. Det gällde att gå försiktigt fram. ”Rent faktiskt befinner sig mr Koskov på svenskt territorium och har alltså beviljats politisk asyl. Det betyder att han inte annat än frivilligt kan lämna ambassaden. Förefaller som en jäkligt obekväm situation för oss båda, eller hur?” ”Ja, onekligen. Men antingen hjälper vi er att få ut honom eller också stannar han på ambassaden.” ”Ja, jag har ju svårt att tro att han vill lämna ambassaden.” ”Och för den händelse vi går med på att han skeppas ur landet på något sätt, hur skulle det organiseras rent praktiskt?” ”Det kan jag inte svara på.” ”Varför inte det?” ”Därför att jag inte vet. Utrikesdepartementet i Stockholm har antytt att man kommer att sända tjänstemän som följeslagare på resan hem till Sverige.” Den egyptiske översten smålog och satt tyst en stund och ritade



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 145

cirklar i bordsskivan. Det var en oväntat sval och mulen kväll och få gäster ute i hotel Marriotts trädgård. Ambassadör Rickfors kom på sig själv med att frysa. Det är nästan som en svensk sommarkväll, tänkte han. ”Får jag fråga”, sa översten till slut något dröjande i tonfallet, ”får jag fråga vad det skulle vara för tjänstemän?” ”Det har jag uppriktigt sagt ingen aning om.” ”Förefaller inte det som en otymplig manöver?” ”Jo föralldel. Jag hade väl trott att de tänkt sig att jag själv skulle eskortera vår vän till Sverige.” ”Varför det?” ”Jo, om man befarade en viss attentatsrisk eller något sådant. Ja, eller vissa hinder eller komplikationer på vägen så att säga.” ”Så ni skulle kunna skydda mot attentat? Med all respekt, herr ambassadör, men den tankegången har jag svårt att följa.” ”Ja min funktion vore ju knappast att uppträda som body-guard”, muttrade ambassadören surmulet. Han fann den egyptiske överstens illa dolda småleende irriterande. ”Vad vore det då för mening med er personliga eskort?” frågade egyptiern med ännu sämre dolt småleende. ”Jag är Sveriges ambassadör. Tanken är väl att man inte ger sig på en ambassadör i brådrasket.” ”Det förefaller inte som en särskilt respekterad tankegång här i Mellanöstern. Men vad jag vill åt är att vi inte vill ha ner några … ska vi säga bråkmakare. Vår inställning är att vi vill lösa det här problemet utan bråk, nämligen.” ”Förefaller som en utmärkt inställning som jag är övertygad om att min regering delar. Har ni något besked och i så fall när?” ”Ja, jag har ett besked som ni kan få nu. Men det är ett preliminärt besked och vi måste träffas igen för att ni ska kunna få det bekräftat.” ”Nå, låt höra.” ”Vi vill inte ha något som helst bråk mellan er och ryssarna här på vårt eget territorium, för det första. För det andra vill vi inte ha hit



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 146

någon räddningsexpedition av något slag, oavsett under vilka förskönande omständigheter en sån styrka skulle uppträda. En följeslagare, ni själv eller vem ni vill, men en enda, för det andra. För det tredje kommer vi att rekommendera er att välja flyg som transportmedel, reguljärt flyg med vilken som helst västerländsk flight till Europa. För det fjärde kommer vi, om det kan gå till så här, att svara för er och er gästs säkerhet fram till planets avgång. Men jag måste som sagt be att få träffa er igen för att vi skall kunna bekräfta överenskommelsen. Vad är er spontana kommentar?” ”Det låter bra, tycker jag. Både ni och vi skulle riskera en mycket pinsam situation om gästen på svenska ambassaden blev en långvarig gäst.” ”Det är just det som är vår mening. Men jag måste som sagt konferera med ett antal överordnade.” ”Och ryssarna, bråkar de?” ”Det kan man lugnt säga.” ”Vet de var viceamiralen befinner sig?” ”Inte såvitt jag vet. Jo, och så en sak till. Jag vill ha namn och passnummer på eventuell följeslagare och eftersom jag antar att ni kommer att förse ryssen med svenskt resedokument av något slag så vill jag ha det i förväg för visering och annat.” Överste ibn Salaar smällde ner sin urdruckna limonjuice i bordet, reste sig och gick utan att säga adjö och utan att betala. Ambassadör Rickfors satt kvar med förvånat höjda ögonbryn. Sen samlade han sig och gick. Han hade en grannlaga uppgift när det nu gällde att snabbt förse UD med besked och förslag. Enligt UD:s instruktioner skulle han använda radiokommunikation i fortsättningen, trots att ambassadören förmedlat sin ryske gästs invändningar mot den metoden. Men tydligen var tilltron i Stockholm större vad gällde kodmeddelanden än den var i Kaliningrad. ***



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 147

Carl hade sovit större delen av resan. Han mindes svagt uppehållet på Kennedy Airport men annars hade han befunnit sig som i dvala. Han var alltså mer än tillräckligt utsövd för att kunna parera tidsskillnaden och han var nyrakad och klädd i rena kläder när han gick genom passkontrollen på Arlanda på väg mot tullen. Då hörde han sitt namn i högtalaren med titeln direktör före. Han tvivlade först på att det var honom själv det gällde, men såvitt han visste hade han bara en avlägsen släkting med samma namn och det var en socialdemokratisk professor i ekonomi. ”Direktör Carl Hamilton till informationen.” Det var alltså han. Han fick ett litet vitt handskrivet kuvert med sitt namn på. När han öppnade det fann han ett lakoniskt meddelande på Försvarsstabens brevkort. Det var undertecknat av chefen för OP 5 och beskrev bara att en bil med nummer si och så väntade utanför och att han skulle inställa sig omedelbart hos ÖB. Det var allt. Han knycklade ner kuvertet och brevkortet i mockajackans ytterficka och gick med dröjande steg mot utgången. Där stod en svart Mercedes med militära nummerskyltar och tonade glas. Han såg sig försiktigt om och steg snabbt in i baksätet och drog igen dörren efter sig. Det borde finnas diskretare metoder att förflytta sig för underrättelsetjänstens personal. Chauffören var en värnpliktig flottist som startade bilen så fort Carl slagit igen dörren. ”Har majoren haft en trevlig resa?” frågade flottisten artigt men med ett tonfall som inte närmare inbjöd till konversation. Han tuggade tuggummi. ”Jotack”, svarade Carl. Tydligen visste chauffören vart man skulle åka men inte vem som var passagerare. Major, fnissade Carl för sig själv. Ända sen han som liten grabb läst 91:an Karlsson hade han föreställt sig majorer som korkade och smällfeta. Han undrade en stund över arrangemanget. Det kunde i alla fall knappast gälla något dataprogram som hade sviblat ihop sig; då hade



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 148

det blivit flygbuss eftersom resereglementet föreskrev flygbuss upp till örlogskaptens grad; därefter SAS-limousine. Han slöt ögonen och tänkte sig tillbaks till stranden vid Pacific Beach och via stranden tillbaks till olika barndomsminnen i Skåne, på somrarna i Skåne när han sprang barfota i ångande mjuk jord. Han öppnade inte ögonen förrän den svarta Mercedesen stannade utanför Bastionen och flottisten gick ut för att hålla upp dörren. När han anmälde sig i vakten fick han veta att han skulle direkt upp till ÖB. Han fick beskedet med ett långt dröjande ögonkast från ABAB-vakten. Men han slog bort alla sina associationer av obehag; naturligtvis måste en ABAB-vakt tycka att det var konstigt att ÖB väntade på en ensam man i 30-årsåldern i civila kläder. Han fick eskort av en sekreterare som kort tog i hand och sen vände på klacken och gick mot hissarna. Han hade fått ett besökskort att fästa vid bröstfickan. Gäst hos verkligheten, tänkte han. När han steg in i överbefälhavarens rum drog han djupt efter andan. Tre män reste sig samtidigt, det var ÖB själv, som Carl bara sett på bild, det var försvarsstabschefen som han hälsat på vid ett tillfälle och det var chefen för OP 5 som han träffat vid åtminstone ett femtontal tillfällen under det senaste året. På bordet framför besöksfåtöljerna stod en kaffetermos och vita plastmuggar och en extramugg med plastskedar. Ingen sekreterare syntes till. Carl hade stannat villrådig mitt i rummet. Han försökte sträcka upp sig och anmäla sig närvarande på något sätt men avbröts av ÖB som kom emot honom och tog i hand och sen tog han de andra två i hand och fick sätta sig i en av läderfåtöljerna. De tre männen såg mycket spända ut och medan ÖB rättade till byxbenen fick Carl en känsla av svindel som han tvingade sig att snabbt komma över. ”Jag kan tänka mej att du är förvånad över det här arrangemanget, Hamilton”, log ÖB ansträngt. ”Men vi har goda skäl att be dej komma hit.” ”Ja, jag förstår det”, svarade Carl lågt och såg ner i golvet. De hade knappast bett honom komma. Summan av sex generalsstjärnor och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 149

en chef för underrättelsetjänsten bad inte en örlogskapten. ”Men vi befinner oss i en mycket besvärlig situation, Hamilton, och det kommer att beröra dej i allra högsta grad.” ”Vad gäller saken?” frågade Carl nästan aggressivt samtidigt som han tvingade sig att se ÖB i ögonen med alldeles fast blick. ÖB var en liten spenslig man med tjocka glasögon och kulmage. ”Vill du dra saken”, kommenderade ÖB chefen för OP 5. Och kommendör Samuel Ulfsson fumlade fram en Ultima Blend och tände den innan han började tala. Det var knäpp tyst i rummet när han slog några gånger på sin engångständare innan den gav eld. ”Jo, läget är alltså det …”, började kommendören medan han drog in det första blosset, ”att vi har en avhoppare som sitter på vår ambassad i Kairo och det gäller närmast hur vi ska få hem honom. Vi har dessutom en klantskalle till svensk ambassadör som sprungit till de egyptiska myndigheterna och babblat om saken, så det hela är alltså i viss utsträckning känt. Egyptierna har sagt att vi bara får sända en tjänsteman för att ta hand om eskorten och som du redan förstår är det alltså du som blir den tjänstemannen. Uppdraget måste vi emellertid rent formellt betrakta som frivilligt.” ”Varför det?” avbröt Carl. ”Därför att det är förenat med vissa risker. Du kan dessutom komma att exponeras på något sätt vilket ju inte är så bra med tanke på din tjänst.” ”Vem är avhopparen?” ”Jag tänkte komma till det om du kanske kunde ge dej till tåls lite. Vi gamla farbröder talar en i sänder här uppe, en gammal vana vi har om du ursäktar.” ”Jag ber så mycket om ursäkt, kommendör.” ”Jaja. Mannen ifråga är viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov, som har en mycket central ställning inom GRU och som är motsvarande vice milobefälhavare i Kaliningrad och chef för hela diversionsverksamheten. Jag antar att du förstår vad jag talar om?” ”Utan tvekan, ja.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 150

”Vad är då din egen bedömning? Om ryssarna skulle veta att han satt på vår ambassad och skulle till Sverige … vi har anledning att hoppas att de inte vet det än, men jag säger om, vilka åtgärder tror du de skulle vidta? Du kan ju deras operativa mönster bättre än någon av oss här i rummet.” Carl skrattade till. Situationen föreföll honom fullkomligt overklig. Men ÖB var verkligen ÖB och försvarsstabschefen var verkligen försvarsstabschefen och hans egen högste chef talade utan tvekan till honom i verkligheten. ”För det första”, började Carl dröjande, ”så döms en GRU-officer obligatoriskt till döden i händelse av avhopp till väst. För det andra verkar just den här avhopparen vara av sådan dignitet att de skulle verkställa den domen varsomhelst och närsomhelst. Det vill säga, helst innan han kommit till oss eller till amerikanerna. Varför har han inte hoppat av till dem förresten?” ”Det vet vi inte. Men frågan är nu: om ryssarna inte vet att det är vi som har killen, hur bedömer du då chanserna att få ut honom ur Kairo?” ”Det kan jag inte svara på. Vi måste ju kolla med våra rederier och en hel del annat. Först gäller det alltså att få ut honom ur ambassaden, sen att få honom till Suez, sen ombord på ett fartyg. Även om ryssarna inte vet att det är vi som har honom kan man se en del riskmoment. De vet väl i alla fall att han finns i Kairo?” ”Ja”, svarade ÖB som plötsligt ville ta över samtalet. ”De vet att han finns i Kairo, de tror sannolikt att han finns på amerikanska ambassaden. Men vad tror du händer om de får veta att vi har honom?” ”Då tror jag att de finner ett sätt att avrätta honom utan minsta hänsyn till diplomatiska förvecklingar. Jag kan tänka mej att de till och med bryter sig in på ambassaden med våld och dödar honom där inne. En viceamiral i GRU innebär en oerhörd förlust för dem, ja det kan ju bero lite på vad killen sysslar med men sysslar han med, som jag hörde här, taktisk underrättelsetjänst så är han värd vad som helst i ansträngningar att få honom död så att säga.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 151

”Alltså”, konkluderade ÖB. ”Vi kan bara sända en man. Tar du jobbet?” ”Ja naturligtvis. Men vilka befogenheter får jag?” ”Hur menar du då?” ”Jo alltså, ni vill att jag ska försöka få hem en höjdare i GRU. Risken för att GRU försöker hindra den saken är ju ganska stor …”, Carl tvekade och log åt sin oavsiktligt komiska underdrift, ”och jag vill veta vad jag får göra och inte får göra.” Tystnaden sänkte sig över rummet. Alla betraktade Överbefälhavaren som i sin tur föreföll mer än tillåtet brydd. Frågeställningen inbjöd till en virvel av fantasier. ”Du får följande instruktioner, Hamilton”, svarade ÖB till slut med fast röst som om han hade fattat ett lika logiskt korrekt som självklart och enkelt beslut. ”Du skall med varje till buds stående medel försöka transportera vår avhoppare till Sverige. Det här är en operation av oerhörd betydelse och det ligger i nationens intresse att den genomförs.” ”Är det allt?” ”Ja, det är allt. Samuel här får arbeta ut de tekniska detaljerna, naturligtvis med hörande av dina synpunkter. Försvarsstabschefen får ta det närmaste operativa ansvaret. Är vi överens?” Carl stirrade fåraktigt på axelklaffen på ÖB. Överens eller inte överens med fyra stora generalsstjärnor? Med varje till buds stående medel? I nationens intresse? ”Jag ska i alla fall göra mitt allra bästa för att genomföra operationen”, svarade Carl överdrivet beslutsamt. Han kände sig som på scoutläger. Då reste sig överbefälhavaren och tog i hand och på något sätt förstod Carl att han och Samuel Ulfsson skulle gå, vilket de också gjorde, raka vägen bort genom hela byggnaden till Samuel Ulfssons eget tjänsterum. ”Hur lång tid behöver du för förberedelse?” frågade chefen för underrättelsetjänsten när Carl satt sig mitt emot honom vid samman-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 152

trädesbordet, på flera meters avstånd. Det visste inte Carl. Minst 48 timmar, gissade han. Dels måste man ju komma på olika alternativa transportvägar. Dels måste han själv ha en naturlig identitet av något slag, man måste fixa papper åt honom och åt gästen som man inte hade några lämpliga fotografier av – väl? – och man måste försöka finna handlingsalternativ för den händelse ryssarna kunde misstänkas veta var deras avhoppare befann sig, man måste ta ställning till frågan om att förstärka ambassadens säkerhet, jo det var ju en del. Den första motigheten var att Carl visserligen kunde utrustas med diplomatpass – ÖB hade tillförordnat honom som militärattaché – men UD vägrade att utfärda pass i falskt namn. Den saken hade Ulfsson redan bråkat om. Den diplomatiska immuniteten skyddade föralldel bara mot egyptiska myndigheter, knappast mot GRU. Carl ansåg att de två sakerna hängde ihop. Man kunde inte gärna utesluta möjligheten att GRU kände till Carls identitet. Han hade ju i eget namn legat sårad på ett syriskt militärsjukhus och haft att göra med ett västtyskt terroristgäng som sen utplånades. Ryssarna var inga dumskallar, de kunde mycket väl ha lagt ihop det där och om de i så fall observerade att Coq Rouge plötsligt kom nervalsande till Kairo utklädd till militärattaché så skulle de snabbt dra öronen åt sig. Man fick ju anta att de arbetade för högtryck i hela Mellanöstern just nu. Jo, visserligen. Det höll Samuel Ulfsson med om. Men UD hade varit benhårda i frågan om falska diplomatpass. Att man sen måste förse ryssen med ett falskt svenskt pass var en helt annan sak, påstod de. För det hade ju inte de ansvar för, eftersom passet skulle tillverkas av underrättelsetjänsten nämligen. Så var det ju, alla ville hålla ryggen fri. ÖB ville inte ge Carl några explicita instruktioner, hade han förstått varför, jaså inte? Jo, det där med varje till buds stående medel och nationens intresse och så vidare, det kunde ju betyda allt och ingenting. Om Carl lyckades så hade ÖB alltså gett order, om Carl klantade sig så hade ÖB inte gett order och då var det bara en örlogskapten som var ute och begick fel i tjänsten. Eftersom försvarsstabschefen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 153

höll i det operativa ansvaret så fick ju ÖB också deniability inför regeringen om något gick åt helvete. Ett populärt amerikanskt ord det där, förresten. Och försvarsstabschefen fick ju använda sitt omdöme när det gällde att dra in eller inte dra in ÖB, liksom ÖB fick förhålla sig till regeringen, liksom han själv, Samuel Ulfsson, fick förhålla sig till försvarsstabschefen, som Carl fick förhålla sig till hela rasket när han var ensam där ute på fältet. När Carl summerade läget för sig själv drog han i alla fall slutsatsen att han fick bete sig hursomhelst bara han lyckades och misslyckades han så skulle det säkert vara under sådana omständigheter så att han knappast skulle finnas kvar att själv ta ansvar för saken. GRU var en formidabel fiende, det hade den största delen av Carls utbildning handlat om i den teoretiska delen borta på The Sunset Farm. Där talade man nästan aldrig om KGB, den spionorganisation som hela världen trodde var den farligaste, den organisation som i huvudsak var säkerhetspolis som förföljde egna medborgare och vakade över turister i Sovjetunionen och sammanställde politiska analyser av valtrender och annat i väst. GRU var något helt annat. GRU var västvärldens mest kompetenta fiende. Sammanfattningsvis hängde nog hela operationen på att GRU inte visste, att de gissade på USA:s ambassad i stället för Sveriges. Det föreföll mycket osannolikt att GRU skulle låta en viceamiral komma levande utom skotthåll. Såvida det hela inte var en provokation förstås? Jo, den möjligheten låg naturligtvis öppen. Hittills hade man bara kunnat fastställa att mannens identitet stämde med en känd viceamirals, men man hade bara en suddig ungdomsbild på honom (jo, den låg i en file som Carl skulle få senare). Och i det smakprov han levererat fanns bara uppgifter om svenska förhållanden, korrekta visserligen men svenska och inte sovjetiska. Han hade inte lämnat ut en enda uppgift av betydelse från sitt kunskapsförråd om Sovjetunionen. Förståeligt kanske, att han ville till Sverige först. Liksom att han inte ville förhöras på ambassaden. Tusen uppslag och möjligheter surrade i huvudet på Carl. Det var



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 154

som om han blivit elektrifierad, han kände sig ivrig som en kapplöpningshund och närmast munter inför projektet. Lyckades man så skulle det ju vara den svenska underrättelsetjänstens största klipp i historien. Lyckades man skulle man kanske få svar på de viktigaste frågorna kring den där ubåtsverksamheten. Hur mycket visste regeringen förresten? Hade de fått klart för sig vilken oerhörd betydelse det här kunde få? Tja, svårt att säga. De hade i alla fall gått med på att karlen måste bort från ambassaden i Kairo, men det kanske de närmast såg som en praktisk nödvändighet. Jo så var det nog eftersom de hade så bråttom. De ville undvika offentlighet och politisk kris, men det var väl tveksamt om de förstod vad det skulle innebära om ett västland för första gången fick en viceamiral från GRU på tu man hand. Nej, det förstod de säkert inte. Resonemanget avstannade. Samuel Ulfsson tände en ny cigarrett och såg ut genom sina otvättade fönster; sånt syntes så väl i det skarpa vårljuset. Det droppade från taket ovanför och blåsten trängde in en del av smältvattnet över fönstren, det var väl därför de blev så smutsiga på våren. Luftföroreningar som låg i snön, det som är gömt i snö kommer fram i tö. ”Med varje till buds stående medel”, muttrade Carl. ”Just det”, sa hans överordnade och blossade på sin cigarrett, ”med varje till buds stående medel … i nationens intresse.” ”Så om någon GRU-gorilla försöker bära hand på vår värderade avhoppare så ska han oskadliggöras?” ”Jag vill inte svara på sådana frågor.” ”Ska du också ha deniability?” ”Det är jag rädd att alla ska ha. Ja, utom du möjligtvis.” ”Det innebär också att varken du eller någon annan kommer att lägga sig i hur mitt bagage ser ut. Jag reser alltså med diplomatisk immunitet, innebär det att mitt bagage är fredat?” ”Formellt sett tror jag det, men i det här fallet bör du nog vara så försiktig som möjligt, åtminstone med handbagaget.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 155

”Det problemet kan jag lösa. Men jag skulle vilja rekvirera en del saker från FMV, kan du hjälpa mej med det?” ”Ja antagligen, vad gäller det?” ”Bland annat viss ammunition i kaliber 357 magnum med teflontäckta kulor med uran i insatsen, samma kaliber eller möjligtvis 9 mm fast med särskilt svag krutladdning. Jag vet att de har prylarna.” ”Vad använder man sånt till?” ”Svarar jag på det riskerar du din deniability.” Samuel Ulfsson suckade. ”Ge mej en lista och gör dej klar att resa inom 48 timmar. Vad du än vill ha hjälp med ska jag försöka fixa det. Har vi passbilder på dej i arkiv förresten?” ”Ja.” ”Bra, då ordnar jag herr militärattachéns diplomatpass och visum och du förbereder dej på egen hand.” ”Borde jag inte befordras till kommendörkapten för att bli militärattaché?”, skrattade Carl som plötsligt kände sig orimligt upprymd. ”Ånej, försök inte. Iväg nu och börja jobba så att du kan komma hem med ryssen, så ska vi gärna göra dej till konteramiral efteråt.” ”Är det ett löfte?” ”Inte ett löfte som inte täcks av min deniability.” De tog kraftigt i hand och såg varandra i ögonen. ”Lycka till, Carl”, sa Samuel Ulfsson och kände hur han fick gåshud i samma ögonblick. När Carl hade gått ur rummet satt chefen för underrättelsetjänsten blick stilla i tre–fyra minuter medan hans cigarrett självdog i askkoppen med en sista stinkande protest. Han tände omedelbart därefter en ny cigarrett. Visserligen var hans förtroende för unge Hamiltons kompetens nästan obegränsat. Det Hamilton uträttat på bara några år var sådant som man fick leta efter i underhållningslitteraturen. Men om GRU fått upp spåret, GRU som låg bakom 90 procent av de politiska mord som västvärlden slentrianmässigt tillskrev KGB, om GRU fått upp



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 156

spåret så var katastrofen i en eller annan form oundvikligen på väg, deniability eller inte. *** Kriminalinspektör Rune Jansson kvävde visligen sin impuls att sprinta uppför de fyra stentrapporna till Våldsrotelns våning i polishuset. Han kompromissade dock, och gick uppför trapporna, långsamt med handen på det ljusa träräcket och in genom den bruna trädörren. Han noterade att tryckbokstäverna i filtskylten utanför dörren fortfarande satt ojämnt. Å:et satt för nära V:et, det såg taffligt ut och det hade sett ut så i flera år utan att någon brytt sig om att rätta till det. Nu hade Stockholmsadvokaten äntligen fått tid att konferera med den värderade polisassistenten Hammar så nu skulle det bli något konkret, förhoppningsvis. Förhören på bedrägeriroteln med Hammars sambo hade inte gett någonting alls, annat än att han inte var hemma vid den kritiska tidpunkten och det visste man ju redan. Husrannsakan hade inte gett minsta spår såvitt man kunnat konstatera på platsen och det träliga mikroskoperandet av den misstänktes kläder var än så länge resultatlöst. Hans fru eller sambo saknade inga kläder i hans garderob, men man kunde ju inte veta om hon talade sanning. I vart fall hade det inte gett någonting annat än en förfärlig publicitet när man anhöll Tore Hammar. Norrköpingspressen hade redan pekat ut honom, åtminstone så långt att alla i polishuset visste vem det gällde (”den polis som utmärkt sig som den mest anmälde … känd för sin hårdförhet … karateexpert … befäl över en ordningsstyrka som internt kallades Björnligan” och så vidare). De hade lika gärna kunnat sätta ut hans namn. Rune Jansson var kritisk till anhållningsbeslutet. Han hade frågat sig själv om det berodde på att den anhållne var polis, om det var det som gjort honom kritisk. Men så var det nog inte, hade han resonerat sig fram till. Anhåller man någon för mord så måste det finnas mer än



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 157

bara skälig grund, själva anhållandet får sådana konsekvenser oavsett skuld eller ej. Särskilt om det rör en polis och särskilt om det rör sig om ett illustert mord. Genom publiciteten upplyser man den rätte mördaren om hur fel spaningen har gått. Genom publiciteten tillfogar man den eventuellt oskyldigt misstänkte obotlig skada. Nej, hade Rune Jansson fått bestämma hade man genomfört husrannsakan men inte anhållandet. Men Rune Jansson var vid det här laget knappast mer än nummer fyra i förundersökningens rangordning. Han hade visserligen fått hand om saken när den först dök upp på våldsrotelns bord. Men det berodde på att det var en fredagseftermiddag och han hade jour och chefen var ledig. Sen blev formellt polismästaren förundersökningsledare, vilket han delegerade till chefen för våldsroteln, som delegerade det löpande praktiska till Jansson. Sen när det dök upp en misstänkt kom chefsåklagaren definitivt in som förundersökningsledare. Nej, Rune Jansson hade inte kunnat påverka det, som han bedömde, alltför spontant fattade anhållningsbeslutet. Men han hade inte suttit med armarna i kors i väntan på att polisassistent Tore Hammar skulle falla till föga och bekänna. Han hade fortsatt med spåret i offrets telefonbok och han hade funnit något egendomligt som kunde visa sig vara av betydelse. Men nu gällde det alltså det avgörande förhöret med den vid det här laget minst populära medlemmen i Norrköpings poliskår. Torshammaren skulle komma upp klockan 10.00 prick till Rune Janssons tjänsterum i sällskap med sin advokat. Rune Jansson kom på sig med att betrakta förhöret som det avgörande. Enda avgörande som i så fall skulle kunna komma var att det fanns skäl att släppa Torshammaren, att han sannolikt var oskyldig. Det var tydligen vad Rune Jansson innerst inne trodde, fast han hade svårt att sakligt motivera varför. Chefsåklagaren väntade inne på Rune Janssons rum. Han ursäktade sig för att han tagit sig friheten. Rune Jansson mumlade att det var väl okay, samtidigt som han riggade upp bandspelaren för det avgörande förhöret.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 158

På nytt kom han på sig själv med att föreställa sig att det skulle komma till ett avgörande. Tre minuter försent kom den anhållne och hans advokat. Det var en typisk kändisadvokat från Stockholm, han luktade parfym och hade slips i nån sorts blommigt psykedeliskt mönster och en kostym som var skräddarsydd och såg synnerligen dyr ut. Jo, smakar det så kostar det. ”Jag tror nog att vi ska kunna reda upp den här saken ganska kvickt”, sa advokaten när de hälsat på varandra och satt sig. Tore Hammar tittade surmulet i golvet. Det ska fan vara polis och sitta två dygn anhållen för mord, tänkte Rune Jansson. ”För det handlar om ett ganska typiskt fall som jag tror vi alla har stött på i liknande mål”, fortsatte advokaten och bläddrade fram några anteckningar innan han fortsatte. ”Vid den kritiska tidpunkten befann sig således min klient hemma hos polisassistent Gunda Magnusson, på stöldroteln tror jag. Skälet till att polisassistent Hammar inte har velat meddela detta klargörande tidigare tror jag herrarna förstår utan vidare. Det skulle alltså kunna inverka menligt på hans samboförhållande, och med tanke på att hans sambo väntar barn, ja ni förstår. Det är min klients uttryckliga önskan att denna information behandlas med diskretion, att eventuella förhörsprotokoll i detta i och för sig betydelselösa avsnitt i en kommande avslutad förundersökning således utgår. Ja ni vet … annars kommer det ju i tidningen, ja det blir i vart fall skvaller i huset skulle man kunna förmoda.” Det var hela saken. Det var bara att göra ett kort formellt förhör och sen stänga av bandspelaren och sen lägga ut det självklara förhöret med polisassistent Gunda Magnusson på förhörsgruppen. Men ingen i rummet trodde annat än att Torshammaren själv skulle vara försatt på fri fot redan samma eftermiddag. När advokaten och hans klient avlägsnat sig satt chefsåklagaren med huvudet framåtböjt och stödde sig i båda handflatorna så att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 159

hela hans ansikte doldes. Rune Jansson hade inte svårt att förstå vad som rörde sig inne i åklagarens huvud. ”Satan också, ett vanligt jävla vänsterprassel alltså”, stönade åklagaren. ”Ja, sånt händer ju i de bästa familjer. Och i de sämsta med för den delen. Så vad gör vi nu?” ”Förhör Gunda Magnusson och släpper den jäveln.” ”Tänker du vidta åtgärder mot hans dribblande med den där räven, det där med att försöka förbereda mened eller vad det skulle bli?” ”Vet inte, men det tar jag ställning till sen. Det förefaller ju mindre viktigt just nu. Om du ursäktar mej, jag har ett mål att förbereda.” Åklagaren gick. Rune Jansson tog ut kassetten ur bandspelaren och gick in med den till skrivflickorna för att få den utskriven. Sen lämpade han över förhöret med kollega Magnusson på förhörsgruppen och gick upp till polismästaren. Han hade stött på ett egendomligt hinder. Och det krävdes tydligen större auktoritet än tillförordnades tillförordnades vice förundersökningsledare i form av en kriminalinspektör för att passera det hindret. Ett av telefonnumren i offrets telefonbok hade nämligen visat sig gå till någonting som hette Hamilton Data System AB i Stockholm. Det var ett ganska litet företag med ett femtontal anställda. Ägaren och direktören hette Carl Gustaf Gilbert Hamilton och var tydligen någon sorts officer. Egendomligt nog hade det visat sig finnas fem–sex officerare till på företaget. Till denna egendomliga koncentration av militärer på ett litet konsultföretag i databranschen hade Rune Jansson ingen förklaring, så han hade bett sambandsmannen från Säk att titta på saken och det hade nu något dygn senare lett till att killen från Säk såg ut som ett russin i ansiktet när Rune Jansson kom och frågade vad det hela hade gett. Antydningsvis hade Säk i Stockholm tagit över på något sätt. Antydningsvis fick man inte röra de där killarna på Hamilton Data System AB. Men det var ju oacceptabelt. Det var ju inte direkt ointressant att offret hade telefonnumret till ett kontor där det arbetade militär personal och dessutom ett kon-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 160

tor som fick folk från Säk att se ut som russin i ansiktet. Man borde ju förhöra personalen på det där stället, det insåg ju vem som helst. Polismästaren handlade raskt. Han kallade omedelbart till sig säkerhetspolisens så kallade observatör i spaningsledningen och bad om en förklaring. Rune Jansson satt kvar i rummet när killen från Säk på nytt började se ut som ett russin i ansiktet. Han rättade till sina glasögon och strök ena handflatan mot kavajkanten. ”Ja det tycks vara lite knöligt det där, jag vet inte om vi kan klampa in på det där stället hur som helst. Stockholm grunnar på det just nu”, förklarade säkerhetsmannen. ”Äh, vad gäller saken? Offret har på mer än ett sätt militär anknytning och här har vi ett antal militärer, vad är problemet?” fnös polismästaren. ”Jo alltså … såvitt jag har förstått, men det är nog bäst att ni talar med avdelningschefen på Byrå B i Stockholm, eller med chefen för Säkerhetsavdelningen direkt alltså …” ”Vad är det du har förstått?” röt polismästaren med förvånansvärd hetsighet. ”Jo alltså … den där firman liksom … det är ingen vanlig firma om man säger …” ”Nehej. Och?” ”Jo alltså, det är en del av … den tillhör egentligen försvarsstaben. Det är en del av underrättelsetjänsten. Jävligt känsligt alltså.” ”Vadå underrättelsetjänsten?” ”Ja IB eller vad det heter … våra spioner kan man säga.” ”Har vi sånt? Här i Sverige?” ”Ja, det har ju alla människor. Alla länder menar jag. I alla fall så stöter det på vissa problem att komma dragandes med en mordutredning i såna kretsar.” Rune Jansson kände plötsligt hur han höll på att bli okontrollerat förbannad och han kunde inte låta bli att avbryta. ”Jag vet för min del inga kretsar där mordutredningar är särskilt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 161

populära. Hos oss vanliga poliser kan man inte heller komma dragandes med sånt hursomhelst!” röt han och ångrade sig omedelbart när han fick en hård blick från polismästaren. ”Ja om vi, hrm, återgår till ordningen, så kan jag ju sakligt sett instämma i det där”, inflikade polismästaren snabbt. ”Vill Säk i Stockholm sköta förhören menar du?” ”Jag vet inte, men de är ju inte insatta i utredningen.” ”Har de begärt att få sköta förhören på den där firman?” ”Nej, inte såvitt jag vet.” ”Bra. Då ska vi begära det. Tack för hjälpen så länge.” Killen från Säk satt kvar och såg fåraktigt framför sig utan att riktigt begripa att han just blivit utkörd. ”Tack för hjälpen, ajö!” förtydligade sig polismästaren. När de blivit ensamma ringde polismästaren ett samtal till chefen för Säkerhetspolisen i Sverige, men han kom inte fram. ”Du håller själv i det här”, sa han. ”Förhör de där jepparna, börja med ägaren och sen skiter vi i hur känsliga eller hur militära de är. Du kan ju för formens skull vara lite diskret när du söker upp dem, men gör det!” En halvtimme senare hade Rune Jansson blivit hänvisad kors och tvärs via Försvarsstabens växel tills han kom fram till en kommendör som påstod sig vara chef för hela underrättelsetjänsten. Personalen på Data System AB stod givetvis till polisens förfogande. Men det vore önskvärt om man i så fall kunde genomföra de tydligen nödvändiga förhören, även om det nu bara var en rutin som skulle klaras av, under diskreta former. Och under inga omständigheter inom firmans lokaler, som i strikt mening var militärt område. Det var dessutom hemligstämplad information, så den civila polisen fick under inga som helst villkor sätta ut namn och adresser i några som helst offentliga protokoll. Förhörsprotokollen måste hemligstämplas med hänvisning till en paragraf som handlade om rikets säkerhet. Förhör fick inte ske utan närvaro av personal från antingen den civila eller den militära säkerhetstjänsten.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 162

Och vad firmans ägare beträffade, så var han inte anträffbar den närmaste tiden. Herr Hamilton befann sig på tjänsteresa utomlands. Efter avslutat telefonsamtal ringde kommendör Samuel Ulfsson omedelbart upp chefen för säkerhetspolisen i Sverige. Och han kom fram direkt. Det hade uppstått ett mycket känsligt problem som det nog var bäst att säkerhetspolisen övertog. Samtidigt satt kriminalinspektör Rune Jansson och stirrade på sin telefon. Han var osäker på vilka praktiska konsekvenser hans nyss genomlidna konversation skulle innebära. Tiotusen meter ovanför honom passerade en södergående DC 9:a från Swissair med ett stort vitt kors på den röda stjärtfenan. Bland passagerarna befann sig en ung nyutnämnd militärattaché som dock var klädd i civila kläder och snarast såg ut som en ung affärsman eller reklambyråman i sina rökfärgade glasögon och dyrbara modekläder. Planet var på väg till Zürich. Den unge affärsmannen som i själva verket var militärattaché som i själva verket var operatör i den svenska underrättelsetjänsten var på väg till Kairo. *** På Sovjetunionens ambassad i Stockholm stod överste Jurij Tjivartsjev med händerna knäppta bakom ryggen och stirrade dystert och otåligt på den blåa ljusreklamen högst upp i byggnaden mitt emot. Svenska Dagbladet var inte bara en ursinnigt antisovjetisk publikation, det var också den tidning den svenska motparten använde mest för att kanalisera sin aktivism; alla dessa ständiga bevislösa historier om Sovjetunionens militära aktiviteter runt Sveriges kust. För GRU:s del hade det under senare år blivit allt viktigare att i detalj studera och analysera den svenska motpartens olika läckage och propagandaframstötar eftersom det skedde i så amatörmässiga former att man då och då försa sig. I sin iver att via högertidningen övertyga befolkningen om betydelsen av ett förstärkt försvar läckte officerare på mellannivå då och då ut uppgifter som GRU för sin del kunde



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 163

använda till att baklänges dra slutsatser om hur mycket motparten egentligen kände till. Naturligtvis hade den svenska försvarsledningen vid mer än ett tillfälle fått skäl att gnissla tänder. Överste Tjivartsjev log. Sverige var ett egendomligt land, samtidigt disciplinerat och centralstyrt och liberalt och anarkistiskt. Inte ens landets överbefälhavare hade kunnat få slut på ofoget, trots att han till och med försökt åtala tidningen. Och förlorat i domstolen. Det var egentligen alldeles sanslöst. Tidningen hade publicerat uppgifter om en polsk-sovjetisk operation som misslyckats såtillvida att operatörerna hade åkt fast och ställts inför rätta – men sen, givetvis, frikänts i en svensk domstol. De hade inte ens blivit normalt förhörda dessförinnan. Men i sin iver att övertyga den egna befolkningen om allvaret i de avslöjade operationerna hade tidningen och dess militära sagesmän publicerat en detaljerad karta där man i exakta procenttal angav hur många flygofficerare på varje svensk flygbas som fått besök av ”tavelförsäljare” från Polen. Uppgifterna kom givetvis från en hemligstämplad intern utredning på den svenska försvarsstaben. Men eftersom polska UB naturligtvis hade uppgifter om hur många flygofficerare man besökt, så var det bara att jämföra dessa siffror med tidningens karta med procentsatser för att få fram en fullständigt exakt bild av hur många svenska flygare som fanns i beredskap på varje svensk flottilj. Tidningen hade serverat allt på ett silverfat. Överste Tjivartsjevs företrädare som resident, chef för GRU:s Stockholmsavdelning, hade haft ett långt samtal med sin efterföljare strax innan avlösningen för att försöka förklara just detta specifikt svenska förhållande. Men eftersom Tjivartsjev själv hade kommit direkt från ett hårt land hade han svårt att tro på det han fick höra. På GRU:s interna jargong skilde man mellan hårda och mjuka länder. USA, Frankrike, Storbritannien och Västtyskland var utpräglat hårda länder. Finland, Sverige och Österrike var mjuka länder, länder där särskilt den taktiskt operativa verksamheten kunde bedrivas på en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 164

mycket högre risknivå än i ett hårt land. Om en GRU-officer riskerade att åka fast för någonting så var det närmast rattfylleri som kunde komma ifråga, hade Tjivartsjevs företrädare poängterat. Det hade verkat som ett rent skämt, men faktiskt hade det sen hänt i verkligheten. Det fanns en klassisk skämthistoria inom GRU om hur en ung kollega från konkurrenterna KGB hade kommit till Stockholm och inom loppet av någon månad börjat leverera häpnadsväckande detaljerad militär information till centralen i Moskva. Det var på 50-talet någongång. Centralen hade skickat tillbaks en del information till analysavdelningen på GRU:s Stockholmsstation för värdering och man kunde gång efter gång bara konstatera att uppgifterna föreföll fullkomligt korrekta. Och den unge löjtnanten hann befordras till major innan man kom på källan till hans fantastiska rapporter. Han hade helt sonika gått till ett bibliotek i centrala Stockholm och begärt fram den militära rullan och sen hade han skrivit av den bit för bit och rapporterat hem. På den tiden hade ingen kunnat föreställa sig att ett land på andra sidan skulle ha samtliga sina officerare och deras funktioner och utmärkelser och tidigare tjänstgöring förtecknade i offentliga handlingar. Men sådant var Sverige, än i dag. Överste Tjivartsjev rörde sig otåligt runt i rummet. Han hade fått en ny kryptotekniker och rapporten dröjde; hans tidigare kryptotekniker skulle ha varit färdig för länge sen. Det var ett problem med den där utbyteskarusellen av krypteringspersonal. Men man kunde ju förstå dem å andra sidan. De hade det inte så roligt. Utlandstjänst utan att se mer av utlandet än vägen till och från en flygplats. De fick aldrig lämna ambassaden eftersom de visste för mycket. Varje högre GRU-officer hade sin personlige krypterare. Det skrek i snabbtelefonen. Äntligen var rapporten på väg in. Krypteraren verkade nervös, kanske för att det hade dröjt länge, kanske för att det var första gången han sett ett dokument av detta slag. Han anmälde sig och avrapporterade med överdriven disciplin. Jurij Tjivartsjev bad honom gå. Det skulle ändå ta tid att ta ställning till ett eventuellt svar.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 165

Sen satte sig GRU-chefen tungt ner bakom sitt skrivbord och vägde pappersmappen i handen. I sanningens namn var det inte ofta han själv fick en kopia på just detta dokument som nu dolde sig innanför mappens pärmar. ”Daglig underrättelseinformation” lät som en tämligen anspråkslös rubrik. Men den dagliga sammanställning det gällde och som distribuerades klockan 06.00 varje morgon lästes normalt bara av politbyråmedlemmarna och den högsta försvarsledningen. GRU:s informationsdirektorat bearbetade ständigt, dygnet om utan något som helst uppehåll, inflödet av hundratusentals viktiga och mindre viktiga uppgifter och vaskade fram det absolut mest väsentliga till just ”Daglig underrättelseinformation”. Och nu gällde saken alltså högst uppenbart Sverige och det hade varit länge sen sist. Överste Tjivartsjev slätade ut några obefintliga rynkor på den första sidan, tog ett djupt andetag och började läsa. Rapporten gällde i sin helhet en viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov, som överste Tjivartsjev kände svagt och hade träffat så sent som för ett år sen vid en konferens i Kaliningrad angående diversionsförbandens kommande övningar i Östersjöområdet. Enligt enigt beslut i politbyrån var viceamiral Gennadij Alexandrovitj dömd till döden för landsförräderi. Han och hans familj hade deserterat till väst. Familjen hade via Turkiet tagit sig till USA och fanns nu i händerna på CIA. Gennadij Alexandrovitj själv hade avvikit från en flotteskader i Alexandria och av hittills oförklarlig anledning tagit sin tillflykt till den svenska ambassaden. Den svenska regeringen hade beviljat honom politisk asyl och förberedde sannolikt transport till Sverige. Det var av utomordentlig betydelse att dödsdomen kunde verkställas innan Gennadij Alexandrovitj nådde Sverige eller USA. GRU:s stationer i Mellanöstern hade fått särskilda direktiv. GRU:s åttonde direktorat – ”länder utanför NATO” – meddelade att man via sina egyptiska kontaktmän förhandlat om problemets lösning i Kairo men att man ställts inför ultimativa krav som med hän-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 166

syn till pågående diplomatiska initiativ – en förbättring av relationerna mellan Egypten och Sovjetunionen – i görligaste mån borde respekteras. Egyptierna hade krävt att inga aktioner mot Gennadij Alexandrovitj skulle få genomföras så länge han befann sig på den svenska ambassaden i Kairo, eftersom egyptierna åtagit sig att svara för ambassadens säkerhet. Å andra sidan hade egyptierna varit tillmötesgående såtillvida att de förmått svenskarna att inte ge Gennadij Alexandrovitj något betydande skydd under den planerade hemtransporten. Man hade krävt att bara en enda svensk skyddsvakt skulle åtfölja förrädaren under transport och svenskarna hade till allmän förvåning gått med på saken. Man hade namn på följeslagaren ifråga: Karl Gostaf Gamilton. Centralen begärde uppgifter om Gamilton, som tidigare funnits noterad som svensk reservofficer. Sen följde en del praktiska direktiv som närmast gällde stationen i Kairo och i viss mån stationen i Damaskus. Det var ju på dem det omedelbara operativa ansvaret nu vilade. Av GRU:s Stockholmsstation avkrävdes två saker med stor brådska. För det första alla tillgängliga uppgifter om sagde Gamilton. För det andra förslag till planläggning för den händelse Gennadij Alexandrovitj skulle kunna ta sig till Sverige. Ärendet hade allra högsta prioritet. All aktivitet som kunde lägga hinder i vägen för en lösning av problemet måste således omedelbart avbrytas. Centralen förväntade sig svar med största skyndsamhet. Jurij Tjivartsjev kom på sig själv med att svettas i pannan. Han hade en god bild av de motgångar som kunde förväntas om en så högt uppsatt kollega inom organisationen tog sig till CIA. Han slog sakta ihop mappen framför sig. I minnet hade han redan letat fram Carl Gustaf Gilbert Hamilton och det fanns en file i hans eget kassaskåp som rörde den mannen. Han reste sig tungt och gick över golvet till kassaskåpet och fumlade en stund med kombinationen innan han fick upp låset. Han lät dörren till kassaskåpet stå



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 167

öppen medan han gick tillbaks till sin plats och satte sig för att läsa. På mappens omslag stod det kapten Carl Gustaf Gilbert Hamilton, alias Coq Rouge. Någon, kanske han själv, hade med blyerts strukit över kapten och ersatt det med den ryska motsvarigheten till örlogskapten. Överste Tjivartsjev läste med stigande melankoli. På något sätt hade han tyckt bra om den unge mannen som han aldrig sett eller träffat. Det var en rejäl karl, inget tvivel på den punkten. Han hade egenhändigt tillintetgjort fyra israeliska agent-provokatörer för ett par år sen. Och han hade tydligen tillsammans med västtyskarna genomfört den operation som de kallade den slutgiltiga lösningen av terroristproblemet, 13 döda i Hamburg med unge Hamiltons hjälp, två döda i Syrien, antagligen expedierade av Hamilton själv. En talangfull pojk, mycket goda insatser, trevligt så länge han opererade mot gemensamma fiender, synd att vi nu skulle hamna på olika sidor, tänkte överste Tjivartsjev. Men man kunde ju också förstå svenskarna. Om de fått budet att bara sända en enda säkerhetsvakt så var det ju inte svårt att inse att de tog till med det bästa, även med risk att underrättelsemannen skulle bli bränd för all hemlig tjänstgöring i fortsättningen. Eller med risk för att han dödades, vilket ju nu sannolikt skulle bli följden. Mycket synd, faktiskt, på en så bra pojk. Nåväl, nu gällde det att i alla fall meddela att det inte var vilken diplomat som helst som skulle bli följeslagare till Gennadij Alexandrovitj på den korta resan, hur och var den än skulle sluta. Hamiltons kompetens innebar ju en viss komplikation. Men det operativa ansvaret vilade för närvarande inte på Jurij Tjivartsjev utan på några kolleger i Kairo som inom några timmar skulle få varning och samtliga tillgängliga uppgifter om Hamilton. Det var det omedelbart överhängande. Det fanns ingen bild på Hamilton i mappen och det var alltså vad man måste ordna fram så fort som möjligt. Resten av uppgifterna kunde gå till omedelbar kryptering och sändning.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 168

Jurij Tjivartsjev kallade snabbt till sig sin kryptotekniker och gav honom Hamiltons file, sen kallade han på sin närmaste underlydande som var generalmajor till graden men ändå bara ställföreträdande resident. Inom GRU gällde inte den vanliga befälsordningen. Generalmajoren stod i givakt inför översten några minuter senare. Det gällde alltså att snabbt, helst inom några timmar, skaffa fram en bild på en viss örlogskapten Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Ärendet var ytterst brådskande och hade en viktig operativ funktion. Generalmajoren kunde bara gissa vad ”ytterst viktig operativ funktion” innebar – och att det sannolikt inte var någonting trevligt för den person det gällde – men han hade inte rätt att fråga, bara att lyda, och han lämnade genast rummet för att ta itu med uppgiften. I ett mjukt land som Sverige föreföll det som en lätt uppgift att ta fram ett fotografiskt porträtt till och med på personal inom den militära underrättelsetjänsten. I ett hårt land skulle det vara omöjligt. I de hårda länderna hade man inte offentliga passregister där till och med bilderna räknades som offentliga handlingar. Det var ju därför svensk skandalpress alltid kunde publicera bilder på förolyckade svenskar, ett obegripligt oskick förresten. Alla svenskar, även underrättelseofficerare, hade ju pass. Det gällde bara till en början att hitta de fyra sista siffrorna i objektets personnummer, sen var saken klar. Men uppgiften måste läggas ut på någon utanför GRU:s ambassadstationerade personal. Och genom en tillfällighet kom det att krångla lite för generalmajoren som fått uppdraget. Det var dessutom fredag och svenska myndigheter skulle hålla stängt lördag och söndag. Hamilton stod inte i telefonkatalogen, vilket fördröjde jakten på hans personnummers fyra sista siffror. Och den journalist på Dagens Nyheter som hade kunnat ta fram passbilden över en helg var utomlands. Därför kom bilden på örlogskapten Hamilton inte i GRU:s händer förrän den följande måndagen klockan 10.17. Och den förtretliga detaljen skulle visa sig få oanade konsekvenser.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 169

*** Carl kände sig frisk, munter och stark. De sista inläsningshandlingarna av betydelse, som rörde svensk militär personal i Mellanöstern, hade han destruerat på en toalett på flygplatsen i Zürich och nu satt han och metodiskt repeterade sina förberedelser för sig själv medan han bekymmerslöst konverserade med sin granne, en egyptisk affärsman, om datorteknologins framtid. På flygplatsen i Zürich hade det av någon okänd anledning varit förstärkt säkerhetskontroll så att transitpassagerarnas handbagage kontrollerats på nytt när de gick på nya plan. För andra gången samma dag hade alltså Carls vinröda, eleganta – men förbluffande tunga – kameraväska gått genom en genomlysningsapparat utan att kontrollanten sett annat än två kameror och ett antal objektiv lastade huller om buller. Det var nämligen vad plexiglasskärmarna innanför fodret visade. Och öppnade man väskan låg ju kameror i till synes samma ordning där inne. Men mellan plexiglaset och kamerorna låg en betydande arsenal av dödsbringande instrument; väskan hade aldrig varit så tungt lastad. Det fanns ju en mängd hypotetiska situationer att förbereda sig inför. Hade flygplatskontrollerna haft mätinstrument för att ta upp radioaktivitet så hade väskan gett ett mycket bestämt utslag. Där inne fanns nämligen ett litet plastställ med sex kulor med urankärna som gjorde dem extremt tunga i förhållande till sin storlek. Utanför urankärnan fanns en kopparmantel som i sin tur var överdragen med teflon. Den extra starka krutladdningen i patronerna kunde driva en sådan projektil inte bara genom alla världens kända skottsäkra västar. När Carl provskjutit på en av Försvarets Materielverks anläggningar hade kulorna utan svårighet passerat genom en 5 centimeter tjock pansarplåt. Det var mer än vad svenska arméns pansarvagnar var utrustade med. Men Carl hade också försett sig med motsatsen: 9 mm:s ammuni-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 170

tion med flat mjuk blyspets som drevs med en särskilt svag krutladdning. Det var för den händelse han skulle behöva skjuta inne i ett flygplan. Hålspetskulorna med normal krutladdning var avsedda för mänskliga mål under mer vanliga förhållanden. Revolvern var för att skjuta urankulorna – en pistol var inte byggd för att tåla så kraftig krutladdning som behövdes – och pistolen för den övriga ammunitionen. Till detta kom ett par knivar för olika ändamål, en del instrument som såg ut som räkneapparater men som genom en viss kod kunde apteras som handgranater och ett antal plastampuller med kemikalier. Troligtvis hade ingen flygkapare någonsin tagit sig in i ett flygplan med en tillnärmelsevis så stor arsenal. Det svenska utrikesdepartementet hade instruerat Försvarsstaben på denna punkt. Resenären fick inte bära med sig några vapen. Instruktionen hade aldrig nått Carl; Carls enda gällande instruktion var att med varje till buds stående medel få hem den sovjetiske viceamiralen. Och hans överordnade hade tagit mycket lätt på politikernas synpunkter om Carls utrustning, det var en sak som Carl fick ta ansvar för på egen hand. Han var ju den ende i operationen som inte skulle ha deniability. Och detta passade Carl förträffligt. Han var fullkomligt övertygad om att han skulle lyckas. Han var i vart fall övertygad om att ingen skulle kunna stoppa honom. Det fanns egentligen bara ett riktigt kritiskt moment i den förestående operationen och det var transporten från ambassaden till flygplatsen i Kairo. Det var rimligt att förutse att ryssarna vid det laget kände till var deras avhoppare befann sig. I huvudsak var det därför två problem det handlade om. Det ena gällde möjligheten att slå till mot transporten till flygplatsen. Det andra handlade om möjligheten att skjuta eller förgifta viceamiralen på flygplatsen. Men Carl trodde sig ha lösningar på de flesta tänkbara problem. Och han kände sig för första gången på mycket länge harmonisk eller rentav lycklig. Han var på väg mot den punkt dit all utbildning



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 171

och alla omvägar syftat de senaste tio åren av hans liv. Han hade nämligen en god bild av vad den sovjetiske viceamiralen kunde tänkas känna till. Samuel Ulfsson hade gett honom en två timmar lång föredragning i den saken och samtidigt antytt att Sveriges regering troligtvis inte insett vidden av den pågående operationen. De tycktes inte förstå att det handlade om en av västerländsk underrättelsetjänsts största triumfer genom tiderna, de tycktes tro att det närmast var ett trivialt militärärende med obehagliga politiska komplikationer eftersom man ju tydligen bara skulle bli mellanlandningsstation på väg till USA. Carl gnolade för sig själv i taxin på väg in mot Kairo medan han betraktade säkerhetsarrangemangen. Vägen till flygplatsen var kantad av olika militära anläggningar. Det var utomordentligt, det gjorde att säkerheten var desto bättre och svårigheterna desto större att planera attentat. Flygplatsen hade däremot verkat rörig och fylld till trängsel. Det var bra och dåligt på samma gång. Det försvårade attentat med eldvapen, men det underlättade vissa andra metoder. Vem som helst skulle kunna stöta ihop, liksom av misstag, med vem som helst i trängseln och samtidigt trycka in exempelvis en giftampull med en eller annan metod liknande GRU:s berömda paraplymord i London; ett standardfall i facklitteraturen och faktiskt mycket skickligt utfört. Carl visste redan hur ambassaden såg ut. Konstruktionen uteslöt varje form av attack från framsidan. Men baksidan var desto känsligare. Han betalade taxin och ringde på. En egyptier kom och tog emot hans bagage, och han gick in utan att säkerhetsvakterna i sin kur nere i gathörnet gjorde minsta min. Carl bedömde det som mer än tveksamt om den egyptiska säkerhetstjänsten kunde vara till något skydd. Han leddes upp till ambassadörens ljusa tjänsterum på övervåningen av en gråhårig men ung sekreterare. Ambassadör Erland Rickfors var inte ensam i sitt rum och Carl kände alltför väl igen den andre mannen som han omedelbart bestämde sig för att betrakta som en betydande säkerhetsrisk.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 172

Ambassadören kunde inte dölja sin förvåning när han tog i hand. Hans handslag var slappt och svampaktigt. ”Jaha, välkommen då herr Hamilton … om jag får presentera så är det här min andreman Göran Larsson.” ”Tack, vi har träffats tidigare”, sa Carl när han och Göran Larsson fientligt hälsade på varandra. Det är inte sant, tänkte Carl. Idioten från Beirut som sen höll på att ställa till det i Damaskus, och nu är han här. ”Jo det är riktigt, Hamilton har så att säga varit i Mellanöstern förut på en del besynnerliga expeditioner”, sa Göran Larsson och snörpte på munnen. De satte sig ner och en förlägen tystnad sänkte sig över rummet. Det var rimligtvis ambassadören som skulle säga något först. ”Jaha ja … ”, började han, ”det är ju en konstifik situation vi befinner oss i. Men för att börja med …” ”Förlåt att jag avbryter”, sa Carl, ”men ni har väl något avlyssningsskyddat rum här i huset?” ”Mja, det är ju sånt de har i Moskva och på vissa andra ställen, men här i Kairo anses inte behovet vara så stort”, sa ambassadören tveksamt. ”Jag kan inte ta på mitt ansvar att diskutera någonting av betydelse inne i det här rummet”, sa Carl skarpt. Ambassadören höjde båda sina ögonbryn och visade ett alldeles äkta och mycket påtagligt uttryck av förvåning. ”Det torde vara beskickningschefens sak att bestämma formerna för umgänget med örlogskaptenen”, sa Göran Larsson fientligt. ”Nej”, sa Carl. ”Ni vet mitt uppdrag och som ni förstår har jag ovanliga befogenheter. Det är jag och inte ni som ansvarar för de praktiska formerna för den här operationen.” ”Operationen?” sa ambassadören. ”Ja, militären uttrycker sig på det viset”, hånade Göran Larsson. ”Äh, så här kan vi inte hålla på”, sa Carl. ”Det jag inte tänker tala om i det här rummet är när och hur transporten ska äga rum. Men låt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 173

oss då tala om en del annat, vi måste ju utgå från att fienden känner läget.” ”Vilken fiende?” frågade Göran Larsson ironiskt. ”Vi har såvitt vi vet inga fiender.” Carl bet ihop tänderna en stund innan han kunde svara. ”Jo”, sa han ansträngt långsamt. ”Rent faktiskt förhåller det sig så att vi under de här omständigheterna har ryssarna till fiender. Vår gäst är nämligen av den digniteten att de inte har den ringaste avsikt att låta honom komma levande till Sverige eller någon annanstans. Saken är av en sådan betydelse att ingen diplomati i världen kan väga tyngre för dem. Ni har tydligen inte förstått allvaret i det här. Men så är det alltså. Vår gäst riskerar att bli dödad och det gör vi också, om det kan få er att känna större engagemang för saken.” ”Inte här på ambassaden väl?” frågade ambassadören med på nytt höjda ögonbryn. ”Sannolikt inte. Men låt oss gå till sak. Han ska alltså ha ett svenskt pass, jag har det med mej. Men ni har rapporterat någonting om att han måste ha en egyptisk visering i passet, stämmer det?” ”Ja”, sa ambassadören. ”Min kontaktman har uttryckligen krävt att vi lämnar över ett pass för visering, annars skulle han inte komma på flygplanet eller vad det var. Jag antar att de skulle kunnat ordna den saken ändå, men det är i alla fall deras krav.” ”Och det har ni gått med på?” ”Ja.” ”Okay, då måste vi rappa på med den saken. Och det är reguljärt flyg som gäller som villkor?” ”Ja.” ”Har de sagt något om flyglinje, flygbolag eller tidpunkt?” ”Nej.” ”Bra. Vi får tala mer om den saken. Tills vidare vill jag då följande. Jag vill träffa vår gäst i enrum. Därefter kommer ni att få en bild på honom, ett passfoto alltså, och sen skaffar ni visering. Det är allt för närvarande.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 174

”Mja”, sa ambassadören brydd, ”det är kanske inte er sak att bedöma vad som är allt för närvarande, unge man. Jag måste tillstå att jag finner er påstridighet något förvånande. Som beskickningschef har jag …” ”Som beskickningschef har ni för det första gjort bort er. För det andra, herr ambassadör, så lyder jag inte under någon beskickning utan handlar direkt på order från ÖB, alltså från regeringen.” ”Jo men här på ambassaden …” ”Här på ambassaden är ni inte i stånd att sköta den här saken. Ni ska följa mina instruktioner helt enkelt.” Ambassadören såg ut som om han nästan skulle falla omkull. Hans andreman Göran Larsson visste uppenbarligen inte hur han skulle förhålla sig; han hade mycket egendomliga och mycket dåliga tidigare erfarenheter av svårigheten att handskas med Carl. Medan de andra två tvekade lyfte Carl beslutsamt upp sin kappsäck och slängde den på sammanträdesbordet. Han öppnade och rotade fram en skottsäker väst och ett axelhölster. Han tog av sig kavajen och glasögonen och svängde snabbt och vant på sig axelhölstret inför de två förstummade landsmännen. Sen öppnade han sitt handbagage och rotade fram sin Beretta och två magasin som han valde med viss omsorg. Det ena sköt han in i pistolen, som han sen körde ner i axelhölstret, det andra stoppade han i bröstfickan. Sen drog han på sig kavajen och satte de rökfärgade glasögonen till rätta, men ångrade sig och körde ner dem i kavajfickan. De två andra hade betraktat honom utan att säga något och utan att röra sig. ”Som jag antydde”, sa Carl när han var färdig och stod med den skottsäkra västen hoprullad under armen, ”så gäller inte era vanliga rutiner längre. Inga rutiner i världen gäller just nu. Jag vill alltså träffa vår gäst i ungefär en timme och sen vill jag träffa er båda ute i trädgården. Kan vi göra så?” Ambassadören slog uppgivet ut med armarna. Han hade väntat sig en helt annan person med ett helt annat uppträdande när Försvarsstaben meddelat att de skulle sända en militärattaché. Det här var



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 175

sannerligen ingen riktig militärattaché, det här var någonting som Erland Rickfors inte trodde existerade i hans eget fredliga land. ”Ja”, sa han. ”Javisst. Göran, vill du följa vår gäst, jag menar vill du först gå över till viceamiralen och meddela herr örlogskaptenens ankomst och sen eskortera Hamilton?” Göran Larsson såg ut att vara på gränsen till ordervägran. Tio minuter senare stod Carl med bultande hjärta framför en svensk björkdörr på andra våningen i ambassadör Rickfors privata bostad tjugofem meter från själva ambassadbyggnaden. På andra sidan dörren fanns alltså svaren på alla frågor av betydelse för det svenska kustförsvaret, så nära och ändå så långt från Sverige. Han drog i kavajen, tog ett djupt andetag och knackade distinkt på dörren. Han fick ett kraftigt svar, steg in i rummet, stängde dörren snabbt efter sig och sträckte upp sig i givakt samtidigt som han kände någonting liknande svindel. Framför honom stod en nyrakad kraftig gråhårig man i Sovjetflottans amiralsuniform. ”Örlogskapten Carl Gustaf till ert förfogande, sir. Man har sagt mej att ni talar engelska, jag hoppas det stämmer, sir.” ”Korrekt. Lediga!” På ordern lediga stampade Carl automatiskt ut höger fot så att han kom att stå bredbent med händerna på ryggen, fumlande med den skottsäkra västen. Medan han stod i den ställningen gick viceamiralen ett varv runt honom och granskade honom medan han själv stirrade stelt framför sig. ”Ni är alltså min eskort, herr örlogskapten?” frågade amiralen när han avslutat sitt varv runt Carl. ”Ja amiral!” svarade Carl som plötsligt hade fallit in i ett amerikanskt militärt mönster. Han såg inte viceamiralen i ögonen när han svarade. ”Hm”, sa ryssen och gjorde ett nytt granskande varv runt Carl och drog sen fram en stol och satte sig. Carl stod självklart kvar i samma ställning.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 176

”Har Sveriges regering sänt en enda man för att eskortera mej, är det så jag ska uppfatta er, örlogskapten?” frågade viceamiralen med nästan demonstrativt hårt tonfall. ”Korrekt. Det är mitt uppdrag och det tänker jag genomföra, sir!” svarade Carl i samma amerikanska stil. ”Vad är det ni håller bakom ryggen?” ”En skottsäker väst, sir.” ”Och den skulle vara till för mej, kan jag förstå?” ”Korrekt, sir.” ”Har ni själv en likadan kanske?” ”Nej, sir!” ”Varför inte det?” ”Därför att ni är det prioriterade målet och jag behöver rörelsefrihet, sir.” Amiralen satt tyst en stund. Sen började han skratta, först tyst skrockande, sen allt högre. ”Varsågod och sitt, herr örlogskapten, sitt för all del”, sa han och skrattade nu ganska ljudligt. Carl satte sig på den välbäddade sängkanten där det inte fanns en enda rynka på överkastet. Örlogsdisciplin, tänkte han. ”Säg mej, min unge vän”, sa viceamiralen som plötsligt blivit allvarlig, ”säg mej, har den svenska regeringen inte förstått betydelsen av den här operationen?” Carl tänkte en kort stund innan han svarade. ”Jag arbetar direkt under den svenske överbefälhavaren och på hans instruktioner. Inom försvarsledningen har man till fullo begripit betydelsen av den här operationen, sir.” ”Och vad är ni för en? Är ni stabsofficer?” ”Nej, sir.” ”Vad har ni då för funktion inom svenskflottan?” Carl övervägde vad han skulle svara. Han började så smått inse att han själv på något sätt måste bryta sig ur den egenartade situationen där han tvingades uppträda som örlogskapten inför en viceamiral.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 177

”Med er tillåtelse, sir. Om jag får föredra läget?” ”Gott. Gör så!” kommenderade viceamiralen. Carl drog efter andan och försökte ändra sin sinnesstämning. Det måste bli klart att det var han själv som bestämde. ”Herr viceamiral”, började han och kände hur han omedelbart höll på att förvandla sig själv till menig inför furir på nytt, ”de egyptiska myndigheterna har ställt villkor för er transport till Sverige, det vill säga ur Egypten. Ett sådant villkor är att bara en enda man får eskortera er och att det måste ske diskret. Det förefaller oss på svensk sida som om de vill undvika bråk. Den svenska försvarsledningen har utsett mej till att genomföra det uppdraget. Jag kan avbryta det när jag vill. Det betyder närmast om ni inte vill samarbeta eller om jag skulle misstänka att det hela var någon sorts provokation. Ambassadens personal har inget inflytande över mina beslut. Vi kommer att flyga ur landet, ni och jag. Men jag ämnar inte tala om hur och när. Vi vet inte om era landsmän har förstått var ni befinner er, men jag tänker arbeta med den förutsättningen. Omedelbart gäller att jag skall hämta kamera och ta er bild för att vi skall kunna förse er med ett svenskt pass. Jag kan som sagt här och nu inte förtydliga mej när det gäller tidsschemat för operationen men jag vill be er vara beredd. Några frågor, sir?” Ryssen svarade inte. I stället reste han sig beslutsamt och gick fram till garderoben och tog fram en whiskyflaska. Sen gick han bort till tvättstället och hämtade två glas. Med glasen och flaskan i handen återvände han till sin stol, drog fram nattduksbordet och ställde det mitt emellan dem och hällde upp två glas. Carl tvekade. Han hade inte druckit en droppe sen uppdragets början och hans inställning var att det skulle förbli alkoholfritt fram till uppdragets slut. Men situationen inbjöd inte till att säga emot. Ryssen höjde sitt glas och sen drack de. Carl smuttade bara, medan ryssen hällde i sig hela sitt glas. När de ställde ner sina glas på det lilla vingliga bordet fick Carl en förarglig, nästan insinuant blick från sin i militär grad synnerligen överordnade värd; Carl hade ju druckit omanligt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 178

”Ni är alltså i den militära underrättelsetjänsten”, konstaterade ryssen medan han slog upp ett nytt glas åt sig själv och gav Carl en frågande blick som Carl besvarade med en avböjande gest. ”Korrekt, sir.” ”Ingår det i ert uppdrag att förhandla med mej eller inleda förhör?” ”Nej, sir. Den svenska försvarsledningen har fullständig förståelse för er önskan att komma till Sverige innan det kan bli tal om förhör. Mitt uppdrag är att på säkrast möjliga sätt föra er till Sverige.” ”Kan ni det?” log ryssen. ”En enda man?” ”Ja sir! Om era landsmän vet att ni befinner er här så är det inte säkert att ens ett helt Spetsnazförband skulle kunna skydda er. Men jag tänker inte för ögonblicket sätta er in i de praktiska detaljerna och det beror inte på misstroende utan helt enkelt på att jag inte vill diskutera saken här inne.” ”Känner ni till innehållet i mitt brev till er försvarsledning?” ”I stora drag, sir.” ”Ni har inga frågor att ställa om det?” ”Nej, sir. Vi är övertygade om autenticiteten i brevet och vi känner er identitet. För närvarande vill vi bara få er i säkerhet så fort som möjligt.” Ryssen satt tyst en stund. Det verkade som om han svävade bort i funderingar långt från den närvarande situationen med alla dess praktiska problem. Han rullade det tomma whiskyglaset runt runt i handen och sen såg han plötsligt upp och sökte ögonkontakt och såg länge forskande in i Carls ansikte. ”Unge marinofficer, jag ställer mej härmed under ert befäl. Vilka är mina instruktioner?” frågade ryssen med tung långsam betoning på varje ord. Carl anade att det var någonting som frestade på att säga. Han ansträngde sig att svara så mjukt neutralt som möjligt. ”Herr viceamiral”, började han tveksamt. ”Jag tackar er för ert förtroende. Ni kan vara förvissad om att jag kommer att göra mitt yttersta för att lösa min uppgift på bästa sätt.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 179

Han gjorde en paus och ändrade sedan tonfall. ”Tills vidare har ni följande instruktioner. Förutom vad som redan finns i ert rum får ni inte inta någon mat eller dryck som ni inte fått från mej. Ni får inte lämna ert rum. Jag kommer att förflytta er till ett annat rum senare. Jag kommer nu att lämna er för en stund, därefter kommer jag att fotografera er för att vi skall kunna iordningställa identitetshandlingar. Vi har en del bekymmer med klädsel som vi också kommer att ägna oss åt. Jag kommer att färga om ert hår. Det är allt för närvarande.” ”Färga om mitt hår?” Viceamiralen såg mer road än överraskad ut. ”Korrekt. Innan jag tar passbilden på er.” ”Tror ni det har någon betydelse?” ”Sannolikt inte, sir.” ”Nåja, nåja unge officer, gör vad ni ska.” Viceamiralen reste sig som om han bestämde att audiensen var slut och Carl sträckte upp sig i givakt och lämnade sen rummet. Han tog en kort promenad runt ambassadens tomt. Det såg bra ut. Ville man komma i skottläge så måste man ta sig ut på floden och det kunde rimligtvis bara ske nattetid. Svenska rullgardiner räckte gott mot inframålsökare. Han gick vidare förbi den smutsiga lilla swimmingpoolen till garaget och fann två Volvobilar, den ena uppenbarligen ambassadörens eftersom den var den största. Ambassadörens bil hade på mellanösternmanér möjlighet att dra för gardiner för sidofönstren och bakrutan. Ambassaden var emellertid mycket lätt att attackera från baksidan, konstaterade han när han gick ett andra varv över tomten. Det fanns ett par stora mangoträd och ett par högstammade palmer på tomten. Från inget av träden skulle man få insyn i ambassadörens hus, åtminstone inte till den känsliga baksidan mot floden. Han hade sett vad han behövde och gick tillbaks in i ambassadbyggnaden och hämtade sitt bagage som han sen bar upp till rummet bredvid viceamiralens. Han tog fram hårfärgningsmedel, en ren skjorta och en slips och en av kamerorna och återvände till viceamiralen. Han hade bestämt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 180

sig för att han måste tvinga sig att uppträda mindre underdånigt. ”Förlåt att jag stör på nytt herr viceamiral, men får jag be er att omedelbart ta av er på överkroppen”, hälsade han utan att dessförinnan ha intagit någon form av enskild ställning. Viceamiralen löd, men till en början tveksamt. Carl ställde fram en stol framför tvättstället i rummet och gjorde i ordning hårfärgningspreparatet. Han hade haft flera färger att välja mellan men svart hade förefallit honom lämpligast. Dels borde det stämma bäst med omgivningen i Mellanöstern, dels föryngrade det sannolikt hans objekt på ett närmast förbluffande sätt; viceamiralens gråhårighet hade kommit tidigt. De genomförde operationen med sammanbiten tystnad. När viceamiralen torkat av sig fick han klä sig i en av Carls skjortor, som satt trångt över bröstet och hade för långa ärmar men passade hyggligt i halsmåttet, vilket var det viktigaste. ”Brukar ni bära slips, herr viceamiral?” frågade Carl och det var det första någon av dem sagt på länge. Viceamiralen nickade tveksamt. Carl knöt ihop slipsen och fäste den runt halsen på sin fånge och drog åt. Han tyckte sig se ett ironiskt leende. Sen tog han bilden i ett par varianter och gick tillbaks in till sitt rum och framkallade filmen, som han hängde upp på tork. Därefter återvände han till ambassadbyggnaden och drog med sig den motvillige ambassadören och hans andreman ut i trädgården. På Carls instruktioner tog de trädgårdsmöbler med svenska blåa seglardynor och släpade fram till muren mot Nilen. Carl beordrade ambassadsekreteraren att hämta ett anteckningsblock och förtäring eller dryck alltefter läglighet. Göran Larsson löd mycket tveksamt och långsamt. Ambassadören satt och surade och sa ingenting. När arrangemanget var iordningställt – Carl avböjde den gin och tonic som de andra två försåg sig med – harklade han sig demonstrativt som för att få ordning i klassen. Sen höll han en kort beslutsam föredragning.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 181

Det första de två diplomaterna måste förstå var att situationen var farlig. De måste också inse att personliga motsättningar var fullständigt betydelselösa i perspektiv av vad som höll på att hända. De skulle själva inte få veta hur och när den avgörande förflyttningen skulle gå till och det var inte av misstroende, det var av säkerhetsskäl. Ambassadören avbröt irriterat. Vad var egentligen skillnaden? Carl förklarade att läget helt enkelt var det att sånär som på ett direkt flygbombardemang av ambassadbyggnaden – och det var närmast transporttekniska problem som omöjliggjorde den risken – så kunde man förvänta sig vadsomhelst från ryssarna. Det vill säga om de visste var deras kamrat befann sig. Carl ämnade inte gå in på några hemligstämplade militära uppgifter, men så mycket var ju lätt att antyda som att viceamiralen uppe i gästvåningen representerade ett så stort kunskapsvärde – både för Sverige och Sovjetunionen – att ingen av de närvarande, givetvis inklusive Carl själv, betydde det ringaste vid en jämförelse. För att återgå till ordningen. Från och med nu skulle viceamiralen inte äta eller dricka någonting som inte Carl personligen införskaffat. I det sagda låg alltså en viss varning även för övrig ambassadpersonal. Ingen skulle få närma sig viceamiralens dörr, eftersom Carl ämnade aptera den på sådant sätt att den som öppnade dörren skulle dödas eller skadas. Vidare skulle följande lista – Carl sköt en färdig maskinskriven text över trädgårdsbordet – expedieras redan nästa morgon. Det var en beställningslista på flygbiljetter. Med början från och med lördagen skulle två platser bokas i Carls och viceamiralens falska svenska namn på ett stort antal flyglinjer. Biljetterna skulle inhandlas kontant och medel för transaktionen, det var statliga medel som i lämplig form skulle redovisas senare efter inlösningen av de icke förbrukade flygbiljetterna, överlämnade Carl till den häpne ambassadsekreteraren i form av en bunt dollarsedlar. Viseringsfrågan skulle lösas så fort det falska passet var iordningställt. Därefter skulle ambassaden förse såväl Carls pass som ryssens



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 182

pass med franskt turistvisum. Det var därmed ingalunda säkert att flykten skulle gå över Frankrike, men olyckligtvis var ju Frankrike det enda land i Västeuropa som skyddade sig mot terrorister genom att avkräva svenskar, finnar, islänningar och österrikare visum. Därefter till klädfrågan. Göran Larsson föreföll ligga närmast till hands i storlek. En lämplig grå svensk kostym alltså. Frågan var då hur han kunde få den ändrad under morgondagen på diskretast möjliga sätt? Göran Larsson krånglade. Till en början var han orolig över att han inte skulle få sin kostym ersatt. Dessutom var det nu fredag kväll och enligt svenskt tjänstereglemente hade han ledigt under morgondagen. Han hade faktiskt planerat att ta sig till en utflyktsö i Nilen tillsammans med sin familj; det var den plats där man tidigare haft själva nilometern, som visade Nilens vattenstånd. Ja det var förstås innan regleringen med Assuandammen inträffade. Men ön var ett populärt utflyktsmål och han hade gjort upp med den italienske andresekreteraren och familjerna skulle resa tillsammans. Så kunde man inte vänta till måndagen med de här arrangemangen? Carl knöt händerna och räknade till mer än tio. Trots suset i palmerna på tomten, trots Nilen femton meter bort, trots att Sverige befann sig i en sorts krigssituation så skulle naturligtvis fritid och fackliga regler väga tyngre. Han beslöt sig för att försöka behandla problemet med tålamod. Han erbjöd sig att med militära medel, som var skattefria, stå för extratidsersättningen. Den förstörda kostymen skulle gäldas tvåfalt. Fortfarande med skattefria medel. Vad den sociala biten beträffade så var det naturligtvis beklagligt om de trevliga arrangemangen med utflykt och allt skulle gå åt skogen men det hade de ju kunnat göra med lite dåligt väder också, åtminstone vid den här årstiden eftersom vårklimatet var lite opålitligt i Egypten. Göran Larsson krånglade emellertid vidare och Carl hatade honom i det ögonblicket och såg till sin egen inre förskräckelse hur han var nära att misshandla diplomatspolingen. Men ambassadören



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 183

kom till oväntad undsättning. ”Jag tror nog, hrm, att vi med hänsyn till den vikt som åtminstone försvarsstaben fäster vid det här ärendet bör överse med vissa privata olägenheter”, muttrade ambassadören medan han såg bort ut över Nilen. Göran Larsson åtog sig motvilligt att gå till en skräddare följande morgon för att få en av sina kostymer ändrad på sätt som Carl skulle bestämma. Carl skulle själv se till att få fram en fotografisk bild – det fanns ingen kopieringsutrustning på ambassaden så negativet med bilden på Gennadij Alexandrovitj Koskov måste kopieras någonstans. Alltså. Om då herr Larsson först ville vara så vänlig att hämta en av sina kostymer och sen infinna sig klockan 08.00 nästa morgon för att ombesörja kostymens förändring? Carl formulerade det sista som en direkt order och ambassadsekreteraren försökte söka ambassadörens blick för att om möjligt få stöd för sin eventuella vägran. Men ambassadören stirrade stint ut över Nilen. Och när det budskapet inte tycktes klart nog vinkade han avfärdande med ena handen, fortfarande utan att vända bort blicken från den eviga floden. Göran Larsson reste sig och gick med en fnysning. ”Ni sätter oss på svåra prov, unge man. Vad har ni förresten emot min andreman?” frågade ambassadören stillsamt när den unge ambassadsekreteraren var utom hörhåll. Carl ville till en början inte gå in på några detaljer. ”Tja”, sa han, ”om nu ledighetsbekymmer väger tyngre än rikets säkerhet, jag menar bara en sån sak.” ”Jo, men det är inte bara det”, sa ambassadören och vände sig om och sneglade samtidigt mot bordet efter möjligheter att förse sig med en ny gin och tonic; sådana möjligheter fanns sånär som på isen som smält i sin Orreforsskål. ”Men ni har visst stött på varandra tidigare, Göran antydde något sånt”, fortsatte ambassadören medan han försåg sig.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 184

”Jo, det stämmer. Jag betraktar honom som oduglig och han betraktar väl mej som … ja, det kan jag egentligen inte ha någon uppfattning om. Men han har varit nära att ställa till det vid ett par tillfällen och jag tror inte han har förstått allvaret i situationen. Har du det förresten?” Carl ångrade att han duat ambassadören. Det innebar minskad distans och han hade haft för avsikt att hålla så lång distans som möjligt till diplomaterna i det nödvändiga umgänget. ”Nej, det kanske jag inte har. Varför ska vi sitta här och tala förresten?” svarade ambassadören långsamt och i absolut outgrundligt tonfall. ”Som vi sitter nu kan vi inte gärna avlyssnas från fasta anläggningar. Hur många på ambassaden känner till att vår vän Gennadij Alexandrovitj finns här?” ”Jag själv. Göran Larsson naturligtvis och Eva Ekström, ja hon vet i alla fall att det är en ryss.” ”Eva Ekström, det är hon med det gråa håret?” ”Ja.” ”Är hon diplomat eller kontorspersonal?” ”Hon är inte diplomat, rent tekniskt.” ”Vad betyder det?” ”Hon sköter mycket av det löpande i alla fall.” ”Kan hon arbeta över helgen?” ”Ja du hörde ju själv vilken typ av invändningar vi stöter på i så fall. Det här må vara Egypten men vi är ändå det socialdemokratiska Sverige.” ”Hon behövs över helgen.” ”Är han verkligen värd allt det här?” ”För ryssarna är han värd ett halvt krig. Låt mej understryka att de förmodligen har en annan uppfattning om vad som är krig och vad som är fred än vad vi har. Hans värde är omätligt för oss alla.” ”När han kommer härifrån vill säga.” ”Ja, när han kommer härifrån.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 185

”Egyptierna tycks vara angelägna att få bort problemet från Egypten i alla fall. Så fort jag får passet skall jag se till att få det viserat. Får jag också övertidsersättning svart från Försvarsstaben?” ”Ja, om du begär det.” ”Det var ett skämt.” Carl reste sig och gick. Göran Larssons kostym låg slängd över sängen på hans rum och han tog den med sig in till viceamiralen och de provade en stund medan Carl antecknade vad som skulle behöva ändras. Sen installerade han sin gäst i sitt eget rum och apterade dörren med en utåtriktad sprängladdning; den räkneapparat han fäste vid dörrens insida hade en utlösningsanordning som kunde manövreras inifrån rummet men den skulle också detonera automatiskt om någon tryckte ner handtaget. Han spärrade av korridoren med en tunn nylonlina och fäste en skylt med svensk text som talade om tillträde förbjudet. Sen gick han in på sitt nya rum där viceamiralen bott. Det luktade svagt av människa och okänt rakvatten. Han släckte ljuset och drog upp rullgardinen en liten bit och såg ut en stund. Det bästa sättet vore att skicka in en sprängladdning utifrån, från floden, tänkte han. Men då måste man också veta ungefär var målet befann sig. Just nu och för åtskilliga timmar framöver skulle Carl själv vara målet. Han packade upp i det snabbt tilltagande mörkret. Han placerade sin pistol inom bekvämt räckhåll på nattduksbordet och kröp ner i viceamiralens lakan. Det var som på ubåt, den varma bingens princip, att man sover i annan officers eller skeppskamrats säng. Han låg en stund och lyssnade på grodor och cikador utanför det öppna fönstret. Han kände sig fullkomligt harmonisk och lugn och han somnade fort. Han sov strax under medvetandets yta och i drömmen eller halvdrömmen tyckte han sig höra svag rysk sång. När det äntligen var dags att stiga upp kände han sig fylld av iver och energi. Han klädde sig i fritidskläder, plockade på sig en del utrustning och gick nerför trapporna och över gårdsplanen fram till



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 186

ambassadens ytterport. Den var låst, som man rimligen kunde förvänta sig men öppnades inifrån utan att något larm utlöstes. Han satte på sig ett par mörka solglasögon och gick ut på gatan; solglasögonen fick honom att känna sig fånig, men de förhindrade i alla fall i viss mån identifieringsbara fotografier och de gav bäraren större möjlighet att se sig omkring utan att verka överdrivet vaksam. När han gått ett par kvarter kom han in på en affärsgata, och som han väntat var Kairo en morgontidig stad. Han köpte tomater och gurka och bröd i några gatustånd och hittade sen en liten butik där han kunde få tag på mineralvatten, kaffe och någonting som såg ut som skinka men som rimligtvis borde vara torkad fårbog. När han lastade på sig de sista varorna kom en man fram och ryckte honom i ärmen och frågade om han var svensk. ”Hurså?” svarade Carl fientligt och kände något som liknade en elektrisk stöt av misstänksamhet gå genom kroppen. Mannen som tilltalade honom var klädd i mörk sliten kostym med svettmärken under armarna, han hade bruna tänder, dålig andedräkt och var kraftigt byggd långt över genomsnittet i omgivningen. ”Jo jag har ett brev”, log egyptiern inställsamt, ”ett brev på svenska.” ”Är det till mej?” frågade Carl medan han med blicken letade över den mörka slitna kostymen för att upptäcka vapen. ”Nej nej, inte alls”, log egyptiern, ”hur kan ni tro det? Men det gäller en mycket mycket viktig angelägenhet och jag behöver er hjälp.” ”Med vad behöver ni min hjälp och vad är det för viktig angelägenhet?” frågade Carl medan han nervöst såg sig omkring. Allting i omgivningen föreföll normalt, ingen tycktes iaktta dem. ”Med att läsa brevet naturligtvis. Ni förstår, min bror skulle gifta sig med en svenska men när hon åkte hem hamnade hon på sjukhus och nu har vi fått ett brev som tycks vara på svenska och vi är mycket mycket oroliga och skulle behöva få det översatt. Snälla ni, det är alldeles här i närheten.” Den andre såg vädjande på honom och Carl visste inte vad han



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 187

skulle tro. Det kunde vara ett viktigt meddelande likaväl som en fälla. ”Var någonstans i närheten?” frågade Carl. ”I nästa kvarter, bara runt hörnet, snälla ni följ med, det är mycket mycket viktigt för oss.” Egyptiern drog honom vädjande i ärmen. Carl ryckte sig snabbt fri och insåg att han var överlastad med sina påsar. ”Okay”, sa han. ”Ni går före och bär påsarna och visar vägen.” Egyptiern såg frågande på honom men ryckte sen på axlarna och övertog Carls paket och så började de gå. Efter ett kvarter protesterade Carl men den andre försäkrade att de snart var framme. De kom till en butik som erbjöd parfymer och turistsouvenirer. Carl knuffade in sin följeslagare först och drog snabbt igen dörren efter sig. Butiken var tom. ”Vänta här, vänta bara lite så ska jag hämta min bror”, sa egyptiern och började röra sig mot en dörr som täcktes av ett draperi i butikens bakre region. Han kom på sig själv med att fortfarande bära på Carls påsar och log generat när han ställde ner dem. Antagligen var det den detaljen som fick Carl att låta honom gå. Det hela såg alltför bakvänt ut för att vara en fälla. Men när egyptiern försvunnit genom dörren svepte Carl snabbt av sig sin mockajacka och drog upp sin pistol från byxlinningen vid ryggslutet, osäkrade den och dolde den i mockajackan och så ställde han sig nära utgången och lyssnade intensivt. Han hörde en viskande konversation bakom dörren som egyptiern inte dragit igen efter sig. Också det var en detalj som gjorde att det hela inte verkade som en fälla. Så kom plötsligt egyptiern ut i sällskap med en äldre man med tjocka glasögon. ”Välkommen, välkommen, vad vill ni ha, te eller kaffe, mister?” frågade den äldre mannen. Carl stod tveksamt kvar vid dörren. ”Det var någonting om ett brev”, sa han tveksamt. ”Javisst javisst, jag har brevet här. Vad vill ni ha, lite parfym åt er fru kanske, vi har Egyptens bästa parfymer, mycket mycket billigare



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 188

än i Europa. De franska parfymhusen importerar sina råvaror från Egypten, visste ni det? Jo, men så är det, för parfymtillverkning är en uråldrig konst i Egypten, ta bara den här och lukta mister, är den inte underbar …” Den äldre mannen kom emot honom med en liten flaska med lila innehåll som han just öppnat och Carl höjde automatiskt mockajackan med pistolen och la fingret på avtryckaren. Så sträckte han fram ansiktet ett kort ögonblick och låtsades lukta, jo det föreföll verkligen vara parfym. Mannen i glasögon upptäckte emellertid någonting egendomligt i Carls blick och drog sig bakåt mot sina hyllor igen. ”Vi har förstås helt andra dofter, vi har över tvåtusen olika dofter att välja mellan, egen tillverkning”, sa butiksägaren när han tycktes ha återvunnit sin säkerhet. ”Brevet”, väste Carl. ”Var är brevet?” ”Jovisst ja, brevet”, sa butiksägaren och rotade en stund i en låda under disken medan Carl riktade pistolen mot honom under mockajackan. I ögonvrån kontrollerade Carl sin följeslagare som emellertid satt sig ner på en pall och torkade svett ur pannan som om ingenting särskilt höll på att hända. ”Här är det”, sa butiksägaren och kom fram mot Carl med ett solkigt brev som Carl tog emot med utsträckt vänsterhand och vecklade upp medan han fortfarande höll pistolen i läge. Brevet var väl begagnat och skrivet på holländska och daterat mer än två år tillbaks. Dessutom hade dateringen blivit ändrad vid något tillfälle. ”Det här är på holländska, jag kan inte läsa holländska”, sa Carl osäkert. Därvid bröt butiksägaren ut i en ström av förbannelser mot den man som lurat iväg Carl. Det tog några sekunder innan Carl begrep. Sen föll han i skratt, säkrade pistolen och smugglade ner den i byxlinningen och drog på sig mockajackan och samlade ihop sina påsar och gick. Alltmedan



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 189

butiksägaren förbannade sin bondfångare. När Carl kom tillbaks till ambassadporten var den låst och ingen kom och öppnade när han ringde på ringklockan. Han sneglade bort mot säkerhetsvakterna i kuren vid gathörnet, men de uppträdde likgiltigt och ointresserat som om ingenting hade hänt. Carl ställde snabbt ner sina påsar och tog upp sitt kombiinstrument som såg ut som en schweizisk armépennkniv, och eftersom järngallergrinden hade det enklaste låset, ett svenskt patentlås som inte var larmat, så öppnade han det med ungefär samma snabbhet som om han haft riktig nyckel. Sen plockade han upp sina påsar och sparkade igen porten efter sig med foten och letade upp ambassadens kök i bottenvåningen. En kvart senare vinglade han upp en överlastad bricka med kaffe och frukost och sina övriga inköp till övervåningen i ambassadörsbostaden. Allt föreföll lugnt och normalt. Han gick in på sitt rum och tog fram någonting som för de flesta tullare skulle ha sett ut som en miniräknare, gick bort till viceamiralens dörr och tryckte instrumentet mot den plats där sprängladdningen satt. ”Godmorgon herr viceamiral, det är bara jag och jag kommer in nu”, ropade han när han slog in koden som desarmerade sprängladdningen på andra sidan dörren. Sen tog han upp brickan från golvet och gick in och bjöd på frukost. Klockan var kvart i åtta på morgonen. Tjugofem minuter senare hade ambassadör Rickfors och hans två motvilliga medhjälpare samlats nere i trädgården och själva dragit fram trädgårdsmöblerna till ungefär samma plats vid muren mot Nilen där gårdagens konversation hade ägt rum. Carl berättade sin historia om parfymaffären och som han hade anat skrattade de riktigt gott. Det där var ett ökänt bondfångarknep i Kairo, det gick alla på i början. Skojarna var dessutom goda iakttagare, nästan fenomenala att gissa nationalitet. Carl hade gjort en förteckning över vilka ändringar som behövde göras för att gästen skulle kunna kläs något sånär rimligt i en av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 190

Göran Larssons grå dubbelknäppta kostymer. Eva Ekström, som var påtagligt morgonsur, fick uppdraget att leta upp en skräddare som kunde göra ändringarna under dagen. Carl gav en lista med flygtider från olika flygbolag till Göran Larsson, som utan att det förvånade Carl det minsta genast kom med invändningen att det var onödigt att köpa så många flygbiljetter till ”Nils Emil Svensson”, som viceamiralen skulle heta, och Carl själv eftersom de ju bara kunde utnyttja två biljetter. Carl försökte förklara att icke utnyttjade biljetter kunde inlösas senare, men att vitsen faktiskt var att förvilla den som eventuellt hade möjlighet att kolla flygets bokningar. Det vore nämligen bättre om motståndaren inte visste vilket plan flykten skulle ske med än om han visste det. De flesta flygbolag öppnade vid tiotiden på morgonen. Rimligtvis borde Göran Larsson kunna vara tillbaks med biljettbunten någon gång på eftermiddagen, väl? Ambassadmannen krånglade på nytt. Det kunde vara besvärliga köer på flygbolagens kontor, i Egypten visste man aldrig hur lång tid någonting tog och kunde man inte vänta till måndag? Carl petade en stund med skospetsen i gräsmattan innan han svarade. Göran Larsson var en man som sannerligen inte lät förväntningar komma på skam. Han hade kunnat uppskjuta landstigningen i Normandie, om fackliga svenska regler gällt på den tiden. ”Låt mej säga så här”, sa Carl så samlat och så icke-aggressivt han förmådde. ”Varje timme som vi har vår gäst kvar på ambassaden ökar risken för att GRU får veta var han finns. När GRU får veta var han finns så kommer de att försöka döda honom här inne, eventuellt med extra, men försumbara, svenska förluster, eller så ökar deras tid för att planera ett attentat när han lämnar ambassaden. För din egen skull vore det alltså bra om du ordnade de här små inköpen så fort som möjligt.” Carl såg bort och väntade sig nya invändningar. Men i stället ingrep ambassadören.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 191

”Vi förstår fullkomligt vikten av att handla skyndsamt, eller hur Göran? Nå, när kan jag få ett pass att gå iväg med till visering, jag tar själv hand om den saken så tjänar vi lite tid.” ”Så fort jag fått bilden kopierad, och jag vill sköta den saken själv. Var kan jag hitta fotohandlare och fotoateljéer någonstans?” ”Nere kring Midan Tahrir, försök på gatorna runt så finns det rätt många såna där affärer, men det finns en fotohandel inne på Hilton också och det ligger alldeles i närheten av Midan Tahrir. Och så kanske några av Sheraton-hotellen här på Gezira har fotohandlare.” Det var Eva Ekström som svarat. Hon hade en bekymrad rynka i pannan och såg ut som hon nu bestämt sig för att ta saken på betydligt större allvar än sina manliga chefer. Men Carl behövde snarare en fotoateljé, insåg han, och han tog upp en karta över Kairo och fick vägbeskrivning. ”Alltså”, sammanfattade han. ”Vi tre ger oss iväg nu genast. När jag återkommer gör vi passet färdigt till vår Nils Emil Svensson och så får du, Rickfors, ta vid med att få passen viserade. Kan du ordna franska viseringar fastän det är lördag?” ”Är det viktigt?” ”Ja naturligtvis, kan det gå?” ”Jodå, lite okonventionellt kanske att en ambassadör ringer och stör om en sån sak, men visst går det. Men innebär inte det att fransmännen i sinom tid kan få veta vad vi gör?” ”Jovisst, det får de. Men det skulle de få förr eller senare för det vi håller på med kommer antagligen varenda ambassad i Kairo att känna till om någon tid. Antingen vi lyckades eller misslyckades”, svarade Carl med ett leende som måste ha förefallit de andra tre som synnerligen överdrivet. Men Carl fick som han ville. De andra två tog varsin bil och lämnade ambassaden med en kvarts mellanrum och Carl följde efter efter ytterligare en kvart. Han gick några kvarter och tog en taxi till Midan Tahrir och i taxin frågade han efter en fotoaffär för att göra bilder. Taxichauffören sa sig ha en kusin som hade en sådan affär, fastän i en annan del av Kairo.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 192

Carl envisades med att man måste hitta en affär i närheten av Midan Tahrir, och med hjälp av en extra sedel erinrade sig taxichauffören att han nog hade en kusin med fotoaffär i de trakterna också. På en av bakgatorna kring Midan Tahrir hittade de fotostudion Nefertiti med bröllopsporträtt i skyltfönstret. Carl bad taxin vänta utanför och så gick han in och presenterade sig som tjänsteman på amerikanska ambassaden och förklarade att man behövde en passbild omedelbart och att om det gick att ordna omedelbart så kunde han betala 100 dollar. Då gick det omedelbart och han övervakade själv kopieringen inne i mörkrummet, fick fyra olika passbilder av Nils Emil Svensson-Koskov och negativen tillbaks och gick ut till sin väntande taxi som han beordrade till amerikanska ambassaden där han steg ur och betalade med en 50-dollarsedel till taxichaufförens förtjusta häpnad. Han låtsades gå in i ambassadbyggnaden medan taxin muntert kryssade ut i den grötiga larmande trafiken. Sen promenerade han omedelbart bort några kvarter och tog en ny taxi, som han betalade med mer normal frikostighet, till svenska ambassaden. Hela operationen hade tagit mindre än en timme. Han sprintade upp på sitt rum och grävde fram Stockholmspolisens stämpel och sen gjorde han passet färdigt och letade upp ambassadören som genast tog vid. Han kom plötsligt ihåg att han inte hade rakat sig på morgonen och gick in en stund på sitt rum. Sen knackade han på hos viceamiralen, som gjorde ett nervöst och lite härjat intryck. ”Unge herr örlogskapten! Vill ni vara så god att sätta mej in i läget”, kommenderade den ryske gästen med aningen av brist på auktoritet i sin röst. ”Självfallet herr viceamiral”, svarade Carl och gjorde samtidigt en frågande gest mot den sträckt välbäddade sängen för att få tillstånd att sätta sig, vilket han fick med en svepande otålig gest. ”Läget är följande”, fortsatte Carl när han satt sig, ”att vi nu håller på att ordna kläder, resedokument och biljetter. De egyptiska myndigheterna har alltså krävt att vi ska flyga ur landet, ni och jag. Den



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 193

svenska regeringen har godtagit de villkoren. Egyptierna säger sig svara för vår säkerhet tills vi är ur landet. Det kan bli lite krångel, jag antar att vi kommer att kunna resa först på tisdag eller onsdag.” När Carl sa det sista höll han upp en handskriven lapp framför ögonen på ryssen. Han hade textat söndag eller måndag med stora tydliga bokstäver. När hans gäst nickade att han hade läst och förstått tog Carl ner lappen. ”Det blir bara ni och jag här på ambassaden som får vetskap om när avresan sker, ingen annan, är det uppfattat herr viceamiral?” Ryssen nickade sakta och tycktes tänka efter en stund. ”Men flygbiljetterna?” invände han. ”Det är rätt tänkt, herr viceamiral. Men ambassadens personal är just nu ute och köper biljetter åt oss två på tio olika avgångar, olika dagar och olika flygbolag. Som ni förstår kommer det att bli en hel del biljetter över när vi har rest.” ”Mycket bra, unge örlogskapten, mycket bra”, log ryssen men sen blev han omedelbart orolig igen. ”Egyptierna svarar för vår säkerhet, tror ni på det?” frågade han. ”Ja, det finns en viss logik i att de inte vill ha bråk mellan era landsmän och oss här i Kairo, men jag vill inte fästa någon överdriven tilltro till det beskedet.” ”Och sen är vi på ett flygplan?” ”Just det, sen är vi på ett flygplan.” ”Men där upphör egyptiernas påstådda ansvar för vår säkerhet?” ”Ja.” ”Förstår ni inte vad det kan innebära?” ”Jo jag har grubblat på det. Men säg mej herr viceamiral, skulle era landsmän vilja spränga eller skjuta ner ett civilt passagerarplan som tillhör ett amerikanskt, brittiskt eller franskt flygbolag? Efter det som hände med det koreanska passagerarflygplanet?” ”Det var ett flygplan som spionerade.” ”Jo visserligen var det kanske det. Men så såg inte världen på händelsen. Och nu skulle ursäkten vara att de ville döda oss två, med två-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 194

hundra övriga västerlänningar på köpet. Tror ni verkligen att de vill ta den risken?” Viceamiralen stödde hakan mot båda händerna och tänkte en stund. ”Nej”, sa han till slut, ”nej det gör de inte. En sån operation måste godkännas av politbyrån och det politiska läget är nog inte sånt just nu. Nå, men sen skall planet landa någonstans?” ”Ja, men frågan är var. Och när, och med vilket flygbolag”, log Carl. Såvitt han själv kunde bedöma så skulle inte ens GRU:s väldiga potential av personal i Europa räcka för att kunna förbereda en operation mot ett civilt flygplan när man inte i god tid fick veta när, var och hur. ”Kan ni hantera en revolver, herr viceamiral?” frågade Carl i lätt tonfall. ”Jag blev utbildad på pistol när jag var ung”, svarade viceamiralen tveksamt. ”Det är gott. En revolver är lättare att hantera, ni ska få en sån av mej för den händelse någon sabotör skulle kunna ta sig in här. Jag kommer visserligen att vara kvar på området och aldrig gå längre än tjugo meter ifrån er i fortsättningen, men man kan inte vara nog försiktig. Det är få personer här på ambassaden över helgen och lätt att ta sig in, och om jag vore GRU så skulle jag föredra ett sånt försök framför sabotage mot flygbolag. Jag ser att ni har tagit på er den skottsäkra västen så ni har ju redan tänkt den tanken.” ”Det kan en av de våra mycket väl ha själv om han får ett sånt uppdrag”, invände ryssen surt som om hans egen kompetens, i vart fall hans nations kompetens, hade blivit oförsynt ifrågasatt. ”Jo jag vet det”, flinade Carl. ”Men det kommer i så fall inte att hjälpa så mycket. Så fort det finns skydd mot vapen uppfinns nya vapen, inte sant? Jag är strax tillbaks, herr viceamiral.” Carl sträckte upp sig och lämnade sen smågnolande rummet och gick in till sitt eget rum och dukade upp matvarorna på en bricka och tog fram sin revolver och fyllde magasinet med sex teflonklädda uran-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 195

kulor som garanterat skulle slå igenom all världens skottsäkra västar eller liknande skyddsutrustning. Sen återvände han till sin gäst och demonstrerade kort hur revolvern borde hållas med två händer när den avfyrades på grund av den mycket kraftiga rekylen. Han dukade upp matvarorna och upprepade sin instruktion att ingenting som inte kom från honom själv var tilllåtet att äta eller dricka. Sen drog han sig på nytt tillbaks till sitt rum och tog fram tidtabeller och kartor och försjönk i studier. Han hade redan valt flygbolag och linje. Det skulle bli mellanlandning antingen i Larnaca på Cypern eller i Lyon i Frankrike. Där skulle de två passagerarna avvika och sen gällde det hyrbil från Lyon till Strasbourg, byte av hyrbil och så till Sverige. Från Larnaca skulle transporten till Sverige ske under betydligt mer spektakulära former; och till ackompanjemang av förmodligen rätt långa serier av svenska invändningar om vad som var tillåtet och inte tillåtet för svensk militär personal, log Carl. För att kunna stiga av ett flygplan innan man kom till sin slutdestination krävdes det rimligtvis att man inte hade checkat in något bagage. De skulle alltså bara flyga med handbagage. Göran Larsson fick väl se till att Carls resväska kom hem förr eller senare, för övrigt hade den inte innehållit någonting förutom den skottsäkra västen som var av betydelse, eller ens kunde spåras till Carl. *** Det var sent på eftermiddagen, långt efter egyptisk kontorstid, när överste Muhammed ibn Salaar äntligen kom till den otåligt väntande svenske ambassadörens vanliga bord i Hotel Marriotts trädgårdsservering. Ambassadören hade hunnit in på sitt fjärde teglas. Han var nöjd med att han ordnat de franska viseringarna först eftersom det skulle ha generat honom än mer att be om sådana skenbart oviktiga saker en lördagskväll. ”God eftermiddag herr ambassadör, jag är ledsen att jag är sen men



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 196

det har tillstött en del komplikationer”, hälsade översten bekymrat artigt. ”Vadå för komplikationer?” frågade ambassadören kort. ”Ni kan inte få igen ert pass förrän i morgon eftermiddag, jag saknar en signatur som jag inte kan få förrän då, ja ni vet väl hur det är?” Det visste ambassadören mer än väl. Den arabiska byråkratin cirklade ständigt kring modirens (ungefär direktörens) signatur. Beslut kunde gå hela vägen från lägre tjänstemän upp till mellantjänstemän så att beslutet godkänts av uppemot ett tiotal personer – men var modiren inte anträffbar för signering så hjälpte det inte ett skvatt. ”Situationen är ju en aning pressande som ni förstår”, anmärkte ambassadören torrt. Han insåg mer än väl att det inte gick att argumentera. ”Ja, och vi vill väl alla ha saken ur världen så fort som möjligt, inte sant?” instämde den egyptiske säkerhetsmannen deltagande. ”I morgon alltså. Vid vilken tid ungefär?” frågade ambassadören utan att på minsta sätt visa irritation; det skulle ha försämrat situationen. ”I morgon vid tretiden på eftermiddagen, passar det? När hade ni tänkt er att … avresan skulle äga rum?” ”Så fort som möjligt, antar jag.” ”Antar?” ”Ja, jag vet inte. Jag har en sån där säkerhetsfnoskig militär hos mej som inte riktigt förtydligat sina planer därvidlag. Jag vet faktiskt inte.” ”Det var illa.” ”Hurså?” ”Vi måste ju kunna säkra er transport till flygplatsen. Jag menar det vore ju pinsamt om någonting … Ja ni förstår.” ”Pinsamt?” ”Ja i vart fall vill vi ju undvika komplikationer. Avresan blir alltså på måndag i så fall?” ”Jag antar det.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 197

”Med vilket flygbolag, vilken tid?” ”Det kan jag inte säga.” ”Ni har besökt den konsulära avdelningen på franska ambassaden i dag, varför det?” ”Men snälle översten! Vad jag har för mej under min missions upprätthållande torde väl knappast kunna bli föremål för förhör.” ”Nej naturligtvis inte, förlåt om jag bara frågade. Nå i alla fall så kan ni få ert viserade pass i morgon klockan tre och då hoppas jag att ni har klart för er med vilken flight transporten ska ske, jag menar så att vi kan ordna med de nödvändiga säkerhetsarrangemangen. Jag menar så att ryssarna inte ställer till med någonting.” ”Har ni anledning att frukta det?” ”Nej, såvitt jag vet tror de fortfarande att deras amiral befinner sig hos amerikanerna.” ”Det var ju skönt att höra.” ”Ja, var det inte”, sa översten och log hjärtligt när han reste sig och gick. I innerfickan hade han ett svenskt pass med färdiga egyptiska viseringar utfärdat på en viss Nils Emil Svensson. Han hade inte haft några som helst svårigheter att få den saken genom byråkratin. En telefonavlyssningsrapport tidigare under dagen hade givit vid handen att den svenske ambassadören sökte upp en underordnad kollega på franska ambassadens konsulära avdelning. Saken hade gällt franskt visum för två svenska medborgare, och det hade varit bråttom. Överste Muhammed ibn Salaar ansåg att han hade fått veta tillräckligt. Resan skulle gå via Frankrike. Trolig avresedag, nej säker avresedag skulle bli måndagen. Air France skulle i så fall bli det flygbolag det handlade om, trots svenska ambassadens många förvillande köp av flygbiljetter tidigare på dagen. Överste Muhammed ibn Salaar hade i tjugotvå års tid arbetat åt den militära sovjetiska underrättelsetjänsten. Det var inte så egendomligt, det var ju de som hade utbildat honom en gång i tiden när Egypten styrdes av Nasser och förbindelserna med Sovjetunionen var av ett



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 198

helt annat slag än de senare kom att bli under Nassers efterföljare. GRU skulle alltså ha alla väsentliga uppgifter inom tjugo minuter. Samtidigt som han var stolt över att ha skaffat fram så synnerligen viktiga informationer oroade han sig lite för följderna, eftersom han fått en ungefärlig uppfattning om vad som skulle komma att ske med det där flygplanet. Tre palestinier från Damaskus hade anlänt tidigare på dagen och fanns just nu någonstans i ett av GRU:s tillflyktshål ute i stan. De tillhörde Abu Nidals organisation och ryssarna måste ha vänt sig till de syriska kollegerna för att kunna ordna något sånt. Det var snabbt handlat, och en djärv plan och det krävdes god organisation för att kunna dra igång en sådan operation så snabbt. Det skulle inte ens israelerna ha klarat av, tänkte ibn Salaar med viss tvetydig stolthet, som om han själv vore ryss och inte egyptier. Men han var i alla fall en del av organisationen. Och det enda han behövde oroa sig för var att det skulle komma efterräkningar om någon av hans nya överordnade, de USA-orienterade som stigit så avskyvärt snabbt i graderna under den senaste tioårsperioden, kom på sambandet mellan det ena och det andra. Han stannade till vid en souvenirbutik inne i Hotel Marriotts vimmel av gäster och nyfikna besökare och skrev ett kort meddelande på ett blad som han rev loss ur sin anteckningsbok. Sen köpte han en tidning och vek diskret in sitt meddelande i tidningen och släppte den två kvarter bort i en papperskorg på avtalad tid, precis. Det sista var viktigt. Inom GRU var man mycket noga med att varje drop skulle ske på avtalat klockslag. Inga egyptiska förseningar här inte. En enda uppgift återstod. Man hade misslyckats tidigare på dagen, men det fanns ju gott om tid. Det gällde att få en bild på den svenske följeslagaren. Uppdragsgivarna hade visat sig förvånansvärt angelägna på den punkten, vilket verkade lite överdrivet. Det kunde ju inte spela så stor roll hur den där livvakten såg ut, han skulle ju ändå bara dö och sen var ju bilden inte av något större värde. Nå, man skulle försöka. Fast det viktigaste var redan avklarat.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 199

*** Eva Ekström satt med ett glas rödvin i handen och betraktade Carl medan han stekte lammkotletter i den utegrill han kommenderat fram. Hans uppmärksamhet tycktes fördela sig alldeles jämnt mellan lammkotletterna och den eventuella faran; då och då svepte hans vaksamma blick runt i omgivningen och så återgick han till matlagningen. Hon funderade över vad det kunde vara som hade gjort dem alla tre till alltmer lydiga uppassare åt den unge militären. Han var ju ingen diplomat, inte ens militärattaché och bara lite över trettio, påtagligt yngre än hon själv. Men efter hand hade de börjat handla på ett sätt som nästan liknade blind lydnad. Till och med hennes chef ambassadören hade hamnat i den egenartade situationen. Hon försökte förstå vad Carls inneboende auktoritet bestod av. Han hade ett sympatiskt, inte särskilt hårt ansikte som sånär som på de ständigt vaksamma ögonen skulle ha kunnat passa vilken nybakad tredjesekreterare som helst i den svenska diplomatiska kåren. Nej, förresten, diplomat hade han inte kunnat se ut som. När han reste sig eller rörde sig såg han ut som en vältränad idrottsman ganska långt från representation och stilla liv i varma klimat. Och någonstans under hans lugna kontrollerade yta kunde man ana en sorts explosivitet, rentav farlighet. Nej förresten, det inbillade hon sig nog bara för att hon råkade veta att han var militär och någon sorts spion. Hade Sverige sådana förresten? Det var nog det att han utstrålade en sådan absolut övertygelse om det viktiga och storartade i den här ”operationen” att den inte lät sig ifrågasättas, eller att i vart fall de andra två männen fångades in i manslogiken och avstod från att ifrågasätta. Någon kanske skulle behöva säga att kejsaren var naken, eller snarare att en del arrangemang verkade löjliga. Han hade till exempel kommenderat henne att gå ut och köpa lammkotletter på ett ställe där hon garanterat aldrig handlat förut, och sen hade han skickat henne att köpa bruna herrskor i storlek 44, tre eller fyra par som alla måste vara av ganska dyrbart snitt,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 200

gärna krokodil om det finns, hade han sagt. Ändå hade hon lytt honom utan att ifrågasätta. Lika självklart hade hon gått ut i köket och anrättat grönsaker på hans order, och han hade dessutom kontrollerat henne när hon gjorde det. Han hade själv som den självklaraste sak i världen gått till ambassadörens barskåp och hämtat en halv flaska rysk vodka som han lagt på is. Carl såg hennes forskande fundersamma blick men koncentrerade sig på att få maten färdig. Sen bar han upp en bricka med lammkotletter och grönsaker och vodka till gästen på övervåningen och återvände ner till gräsmattan vid muren mot Nilen under det stora mangoträdet. Det höll på att skymma. Fyra fåglar som såg ut som vita ibisar glänste vitt och rött uppe i kvällssolen mot himlen. Det var tyst och lugnt i omgivningen. Carl satte sig ner på den blåa seglardynan och sträckte sig efter mineralvattenflaskan och slog i sitt glas som om det hade varit starksprit, så tog han en näve isbitar och hällde över. ”Vill du inte hellre ha ett glas rödvin, jag kan inte gärna dricka hela den här flaskan för mej själv?” bjöd Eva Ekström. ”Nej tack”, sa Carl och lät på nytt blicken svepa runt omgivningen, ”jag dricker inte, ja inte i tjänst alltså.” ”Och det här är fortfarande tjänst?” ”Ja det kan du ge dej på. Det här är det viktigaste jag gjort i hela mitt liv.” ”Det är du övertygad om?” ”Ja det är jag övertygad om.” ”Kan du ha fel, till och med ni militärer kan ju ha fel?” ”Ja det är klart, men det tror jag inte.” ”Är du beväpnad nu?” ”Ja, hurså?” ”Nej jag bara undrade, en otäck känsla.” ”Jag tycker nog det skulle vara ännu otäckare om jag inte vore det”, log Carl. ”Agent 007 med rätt att döda?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 201

”Var inte barnslig, sånt förekommer inte i Sverige.” Carl försjönk i tankar när samtalet nu dog ut. Han hade aldrig tänkt antalet, han mindes händelserna som om han haft dem på video men han hade aldrig tänkt antalet, som var sju människor. Eller åtta människor om man räknade på ett annat sätt; han hade kunnat rädda Monika men ändå gjorde han inte det. Eller åtta plus tolv människor om man räknade på ytterligare ett sätt; det var han som hade lett GSG 9 till platsen, det var han som varit deras stridsledning. Han ryckte plötsligt till av ett egendomligt ljud och kvävde med svårighet en impuls att dra upp sin pistol. Eva Ekström skrattade till. ”Det är bara nattskärran”, sa hon. ”Den brukar komma vid den här tiden och vi har haft den i två år.” Carl log generat. Eva Ekström bestämde sig för att försöka få liv i samtalet igen. ”Så ni tror alltså att ryssen ska berätta allt vad ni önskar er, är det det som gör saken så viktig?” ”Ja, det gör saken viktigare än jag ens kan föreställa mej och du med, antagligen.” ”Så sen ska ni i flottan ut och fånga miniubåtar när ni fått lite facit?” ”Ja, det skulle man förstås kunna tänka sig, men jag vet inte.” ”Tror du att de verkligen existerar?” ”Vilka då, miniubåtarna?” ”Ja, eller vad det nu är ni säger att ni ser i varenda badvik, särskilt sommartid när ni har semester förresten.” ”Det där får du fråga ÖB om.” ”Har du inte en egen uppfattning?” ”Jo det är klart, men vi på lägre nivå har inte rätt att snacka om saken.” ”Låter som en undanflykt.” ”Det är möjligt.” ”Jag har aldrig riktigt trott på det där. Jo, en ubåt gick på grund



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 202

men det var ju under alla förhållanden ett misstag. Men det där andra verkar mest som hjärnspöken, tycker jag. Ja och så anslagsäskanden och gammalt rysshat förstås.” Carl roterade sin inbillade whisky on the rocks som var mineralvatten on the rocks i handen. Mindre än tjugo meter bort satt en av cheferna för den sovjetiska undervattensaktiviteten på svenskt territorium. ”Jag kan inte ge mej in i diskussion om de här sakerna med dej”, sa han vänligt utan minsta ironi i rösten. ”Jag tror inte vi kan bli överens förrän långt efter att vår gäst har kommit till Sverige, nämligen.” Samtalet dog ut på nytt. Solen var på väg ner och böneutroparna började en efter en sin klagande försäkran att Gud är störst. Carl skulle just föreslå att de flyttade in när han hörde försiktiga steg bakom sig på gräsmattan. Han vände sig snabbt om utan att dra sitt vapen. Det var fel, det insåg han; men antagligen satt obehagskänslorna i sen förmiddagen när han riktat sin pistol mot magen på en fullständigt oskyldig människa. Det var ambassadör Erland Rickfors som återvände, pustande och svettig och med bekymrad uppsyn. Ambassadören slog sig tungt ner och kastade en snabb blick över utegrillen och bordet med vattenflaska, isbehållare, rödvinsflaska och rödvinsglas och Carls mineralvatten on the rocks. Han letade förvånat efter något ytterligare eftersom han rimligtvis misstolkat innehållet i Carls glas. ”Försening”, suckade han. ”Jag kan inte få passet med den egyptiska viseringen förrän i morgon.” ”Varför det?” frågade Carl. ”Byråkrati, det vanliga, inget att fästa sig vid.” ”Vad sa er kontaktman?” ”Att de fortfarande var angelägna om att få saken ur världen på smidigast möjliga sätt, att ryssarna förmodligen trodde att vår gäst befann sig på amerikanska ambassaden.” ”Ställde han några frågor?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 203

”Nej inga särskilda.” ”Då inställer sig frågan vad som menas med inga särskilda.” ”Ja han ville veta med vilket plan avresan skulle gå.” ”Vad sa du då?” ”Att jag inte visste, jag skyllde på dej. Jag vet ju strängt taget inte heller.” ”Frågade han något mer?” ”Nja, han undrade varför jag varit på franska ambassaden.” ”Hur visste han det?” ”Ingen aning, de bevakar ju ambassadfolk dygnet om så det är ju inte så märkvärdigt.” ”Visste han något om ditt ärende på franska ambassaden?” ”Nej, inte annat än att det var till den konsulära avdelningen, säg jag tror vi avslutar förhöret nu om jag kan få gå och hämta mej en sak.” Ambassadören gick irriterat för att hämta en annan klar dryck än mineralvatten. Carl satt tyst med en irriterad rynka i pannan. När ambassadören kommit tillbaks tog han snabbt ordet innan samtalet skulle fladdra iväg. ”Eva och Göran ska infinna sig här i morgon för tjänstgöring en timme efter att vi fått passet. De måste dessutom stanna på ambassadens område hela söndagen. Och över natten till måndagen. Både din och Görans bilar måste hållas inlåsta från och med nu, jag ska själv larma dem. Sen får ni se till att de är fulltankade om de inte redan är det, till söndag eftermiddag.” Ambassadör Rickfors hade höjt sina ögonbryn till maximalt läge och han såg bestört ut och hade svårt att samla sig till auktoritet. ”Ert sätt att kommendera ambassaden, eller ska vi säga ta befälet här, är något uppseendeväckande unge herr örlogskapten”, sa han till slut med ansträngd kyla. Carl skrattade till, högt och till synes överdrivet. ”Vad är det som är så roligt om jag får fråga?” muttrade ambassadören som blivit osäker på nytt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 204

”Förlåt”, sa Carl medan han samlade sig från sin munterhet, ”förlåt men det var uttrycket ’unge herr örlogskapten’ för det är snarast ett ryskt tilltalssätt och det är det jag blir kallad där uppe på övervåningen hela tiden. Men annars är situationen inte så munter, kan jag försäkra. Med all respekt för diplomater, men nu är det så att vi alla här på ambassaden har en sak att sköta som ligger i hela nationens intresse. Ni måste göra som jag säger helt enkelt, det är inte jag som säger det förresten, se det som att det är regeringen som säger det.” ”Överskattar du inte din egen betydelse något lite nu?” frågade Eva Ekström syrligt. Men frågan föll död till gräsmattan. Det kortfattade telex från UD som aviserat Carls ankomst kunde onekligen tolkas ungefär som han själv föreslagit. Carl reste sig och gick. Det föreföll honom obegripligt att de andra på ambassaden inte för ett ögonblick tycktes inse sakens betydelse, eller, vilket borde ligga dem varmare om hjärtat, vilken fara de själva svävade i. Carl skulle nu dessutom be dem att riskera livet, förmodligen utan att de själva insåg det. Han kände ingen tveksamhet inför det han skulle be dem om, och han hade inga planer på att närmare beskriva farorna för dem. De var svenskar i utrikestjänst. Det var deras skyldighet att se till så att viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov kom till Sverige. Det var hela saken. Han ämnade träffa dem så lite som möjligt innan det kom till ett avgörande. *** I översta östra hörnrummet i försvarsstabens byggnad på Lidingövägen lyste ett ensamt ljus. Kommendör Samuel Ulfsson kände sig grå i ansiktet av rökningen men tände ändå en sista cigarrett innan han samlade ihop sina papper i mer representativ ordning på det bruna skrivbordet.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 205

Det enda man visste om Hamiltons förehavanden var att han tydligen kommit fram till Kairo, att han befann sig på ambassaden, att kontakt hade etablerats och att Hamilton rimligtvis var fullt sysselsatt med att förbereda transporten. Det var också det besked försvarsstabschefen fick när han kom in i det rökiga kvalmiga rummet. Det var inte så egendomligt att man för närvarande inte hade mer, menade Samuel Ulfsson trots sin överordnades förvåning över de magra kunskaperna. Man hade ju beslutat om så kallad negativ rapportering; enkelt uttryckt att hälsan tiger still. Eftersom risken för att meddelanden skulle intercepteras i vilken form de än avsändes, och eftersom också en ovanlig frekvens av kodad trafik skulle kunna väcka uppmärksamhet hade man ju kommit överens med Hamilton om att han skulle iaktta radiotystnad så länge allt gick bra eller åtminstone som planerat. Bristen på meddelanden under två dygn kunde alltså bara tolkas som att operationen framskred utan påtagliga komplikationer. Däremot hade det dykt upp ett otrevligt litet problem som visserligen hade viss anknytning till Hamilton men som inte berörde själva operationen. Kriminalpolisen i Norrköping höll på med en mordutredning där offret visat sig ha ett telefonnummer till Hamilton Data System AB. Det var mindre lyckat, redan med tanke på att mordoffret var kvinna och dessutom av polskt ursprung. En något olämplig kontakt, således. Men polisen hade envisats med att all personal på Hamilton Data System AB måste förhöras och det hade varit rätt arbetsamt att hindra snutar från att plötsligt klampa in hos underrättelsetjänsten. Dock hade problemet tills vidare lösts med viss medverkan från rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, en byråchef Näslund. Man hade förfarit på så vis att man låtit personal från den civila säkerhetstjänsten, i närvaro av personal från Fst/Säk, genomföra förhören med den militära personalen en i sänder uppe på Försvarsstabens lokaler. Och det hade alltså resulterat i följande förhörsprotokoll.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 206

Samuel Ulfsson höll allvarligt masken när han sköt över ett maskinskrivet A4-papper till försvarsstabschefen, som läste några ögonblick under stigande häpnad och sen brast ut i ett bullrande skratt. ”Men kommer de stackars snutarna verkligen att godta det här?” skrockade han när han sköt det egenartade förhörsprotokollet tillbaks över den bruna bordsskivan. ”Ja, vafan ska de göra? De kan väl inte gärna betvivla riktigheten i alla fall”, log Samuel Ulfsson. Protokollet meddelade i sin rubrik att förhörspersonerna nedan var militär personal vars identitet med hänsyn till rikets säkerhet hemligstämplats. Förbehåll angavs sen för att föra in protokollet ifråga i någon form av förundersökning i brottmål. Själva texten var lakoniskt kortfattad och löd i sin helhet: Betr. ev. förb. med Maria Szepelinska-Adamsson: Kommendörkapt. NN-1 uppger att han ej känner vederbörande samt att han ej vistats i Norrköping vid den kritiska tidpunkten. Major NN-2 dito. Kapten NN-3 dito. Kapten NN-4 dito. Fänrik NN-5 dito. Det var allt, undertecknat av byråchefen vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Henrik P Näslund. ”Det är väl ingenting vi har sysslat med, hoppas jag?” frågade försvarsstabschefen. ”Den där Szepelinska? Nej, det är ingenting vi har sysslat med, skulle bara fattas. Men problemet är alltså att det saknas en person att förhöra där på Hamilton Data System AB.” ”Hamilton?” ”Just det. Vi har tills vidare förklarat att Hamilton är på tjänsteresa och det har de accepterat. Och allt detta bara för ett telefonnummer.” ”Hon kan ju ha skrivit fel eller vadsomhelst.” ”Jaja, men enligt lagen om alltings jävlighet ska man ju råka ut för



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 207

sånt här också. Vi får väl tillföra örlogskapten NN-6 till protokollet när han kommer hem.” ”När kan vi vänta besked?” ”Nu eller om en stund eller i morgon eller i övermorgon. Vi håller jour här och så kan både du och jag nås med personsökare över helgen. Är det nåt så konfererar vi per telefon. Du ska ingen särskild stans?” ”Nej, jag är hemma, årstiden erbjuder ju inte så mycket. Jo möjligen går vi på teatern i morgon kväll.” ”Då blir det väl pip pip pip i bröstfickan under det mest känsliga avsnittet förstås.” ”Ja antagligen. Men var det så klokt tror du att välja just Hamilton till det här jobbet?” ”Du menar att han riskerar att exponeras?” ”Nja, jag tänkte mer på ålder och erfarenhet.” Samuel Ulfsson visste inte om det var ironi men så insåg han att försvarsstabschefen inte hade satt sig in ordentligt i Hamiltons bakgrund. Han kvävde en impuls att skämta om saken på ett tämligen drastiskt sätt, någonting om tänkbara ömsesidiga förluster, men avstod eftersom han kände sig osäker på försvarsstabschefens sinne för humor i det allvarliga läge som faktiskt förelåg. ”Jag tror inte vi ska oroa oss på den punkten. Jag kunde i alla fall inte hitta mer kompetent personal för uppgiften”, svarade Samuel Ulfsson till slut och undvek samtidigt sin överordnades blick. ”Och politikerna”, bytte han ämne, ”de verkar fortfarande inte ha vaknat?” ”Nejdå”, försäkrade försvarsstabschefen. ”De tycks inte ha begripit annat än att ännu en svartskalle söker politisk asyl. De kanske inte har blivit tillräckligt utförligt informerade om saken, vad vet jag.” Vid det sista påpekandet log viceamiralen så ironiskt att innebörden inte gärna kunde missförstås. Det är ändå inte min sak att informera dem, huvudsaken är att vi får hit karlen så att jobbet kan börja och sen kan politikerna inte göra så mycket åt saken, tänkte Samuel Ulfsson. Högt sa han:



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 208

”De lär väl få anledning att intressera sig mer för den här operationen vid en senare tidpunkt.” ”Jo det gäller väl mej också, jag får önska en trevlig kväll och framför min hälsning till familjen”, sa försvarsstabschefen när han reste sig och lättad gick mot vad han bedömde som en något sånär ledig helg. Samuel Ulfsson satt kvar i sitt rum. Han tände ännu en cigarrett. Det var väl möjligen så, att åtminstone helgen skulle bli lugn. Men sen började det stora spelet på allvar. Från och med måndag lunch ungefär, gissade Samuel Ulfsson, skulle allvaret kanske bli större än någon i huset kunnat föreställa sig. *** Det var fortfarande mörkt ute när Carl steg upp och klädde sig, utan att tända ljuset i rummet. När han gick ner för att kontrollera bilarna kände han att pulsen var onormalt häftig. Ingen hade rört bilarna. Han kopplade loss sina larmanordningar och gick för säkerhets skull igenom fordonen ännu en gång. Med tvekan hade han lämnat kvar utrustning för att byta däck – punktering kunde man ju trots allt inte utesluta även om det var osannolikt – men i övrigt var all onödig utrustning bortplockad. I båda bilarnas bagageluckor hade han ställt upp reservdäcken på sned så att de skyddade baksätet, alltid skulle det väl kunna göra någon nytta. Han låste bilarna på nytt och tog ett tyst varv runt ambassadens tomt. Allt var tyst, alla lås verkade orörda. Så gick han tillbaks till ambassadörsbostaden och purrade de två som sov på nedre botten i varsin soffa. ”Bil ett avgår om trettiosex minuter”, viskade han och sen gick han utan att vänta på svar eller ytterligare kommentarer med facklig innebörd upp på övervåningen och väckte ambassadören med samma budskap och sen fortsatte han till sin gäst och desarmerade sprängladdningen vid dörren och knackade på. ”Nej sir! Var snäll och tänd inte ljuset”, varnade han när han steg in



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 209

i rummet och tyckte sig höra en rörelse mot sänglampan. ”Vi avreser om fyrtiofem minuter, gör er klar så länge så ska jag ordna med kaffe”, viskade han och sen tog han sig ner till ambassadens köksutrymmen, som var låsta, dyrkade upp låsen och gjorde i ordning kaffe och ställde fram lite frukostbröd och marmelad. Han gick sen två vändor med frukostbrickor till de andra i ambassadörsbostaden, sen samlade han svenskarna i nedervåningen och repeterade planeringen. Göran Larsson skulle köra ambassadörens bil, med ambassadören i framsätet och gardinerna nerdragna kring baksätet, i riktning mot Alexandria. De skulle inte vända åter förrän de kommit fram till Alexandrias flygfält. Det var allt. Om sen resten gick som det skulle så skulle man inte ses mer. Eva Ekström och Carl och viceamiralen skulle utgå en kvart senare och köra mot Kairos flygplats. Var allt uppfattat? Det var det och något i Carls stämning hade smittat av sig på de andra så att de verkade aningen nervösa. Ändå förstår de inte allvaret, ändå förstår de inte att de kanske inte kommer levande ifrån den här bilturen, tänkte Carl. Men han sa inget mer utan gick upp till sin gäst, som just avslutat sin frukost och klätt sig i Göran Larssons omsydda kostym. Den satt hyggligt, med tanke på hur ändringarna gått till. ”Är ni rädd för att dö, unge örlogskapten?” frågade viceamiralen i dunklet. Carl tänkte efter en stund innan han svarade. ”I min ålder tror jag inte man tänker sig så lätt att man ska dö, sir”, svarade han och hörde hur viceamiralen kluckade av undertryckt skratt. Sen satte de sig ner, viceamiralen på sängen och Carl på Carl Malmstenstolen framför skrivbordet, och väntade under tystnad. De hörde hur ambassadörens bil startade och stod en stund vid grinden på tomgång och sen lyssnade de spänt efter det försvinnande motorljudet. ”Må Gud vara med dem”, mumlade viceamiralen till Carls förvåning. ”Nej, må Gud vara med oss i stället”, svarade han efter en stund.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 210

Det hade ljusnat när Carl och viceamiralen gick nerför trapporna till den väntande Eva Ekström, som nervöst tog ryssen i hand och neg. Sen gick de ut till bilen och gästen tryckte ner sig i baksätet som han hade blivit instruerad. Carl öppnade ambassadens grindar och så fort bilen kört ut stängde han dem med en spark och hoppade snabbt in i framsätet bredvid henne. ”Nu gäller det alltså, mot flygplatsen med de omvägar vi snackat om”, viskade han, omedveten om att han viskade. I högerhanden mellan sina knän, dold för den kvinnliga chauffören, höll han sin revolver. Det hade ljusnat betydligt. Kairotrafiken hade långt ifrån nått sin morgonkulmen men i havet av bilar och lastbilar och lastkärror var det förmodligen lika svårt att upptäcka en förföljare som att förfölja någon med bil. Carl uppskattade Eva Ekströms sätt att köra, hon körde lugnt och ändå ganska djärvt och hon undvek vid två tillfällen skickligt att fångas in av rött ljus; det var en sak han hade inpräntat, att det var särskilt kritiskt att stanna för rött ljus. När de närmade sig stans utkant började trafiken glesna och det gick undan i skaplig fart. De hade passerat den första kritiska punkten. På väg ut mot flygplatsen, mellan alla militärförläggningarna, var risken enligt Carls mening betydligt mindre. Nästa kritiska moment var själva flygplatsen. ”Det är knappt så att man tror att det är sant, jag kan inte riktigt fatta vad jag håller på med”, viskade hon när de kört ganska länge och flygplatstornen skymtade vid den platta disiga horisonten. Carl fick intrycket att hon ville säga något mest för att få slut på tystnaden. ”Nej men när du som äldre svensk dam inser att du ingår i världshistorien kommer du nog att ha accepterat tanken, om du överlever vill säga”, svarade Carl alltför nonchalant och ångrade omedelbart den sista anmärkningen. Hon sa ingenting på en stund. ”Jag har i alla fall svårt att tro på det här”, muttrade hon till slut. Hon körde fortfarande lugnt, snabbt och bra.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 211

”Svårt att tro på vadå?” konverserade Carl vidare medan han koncentrerat lät blicken vandra mellan backspegeln på sin sida av bilen och utsikten framåt. ”Allt är så överdrivet, jag känner mej löjlig helt enkelt.” Carl svarade inte eftersom han tyckte sig inse att all konversation skulle bli meningslös. Och de var nästan framme vid flygplatsen. De stannade på parkeringsplatsen som avtalat och hon gick in med flygbiljetterna och checkade in. Under tiden studerade Carl för sista gången en skiss över Air France Airbus 300; ungefär 18 passagerare i förstaklass och 210 i ekonomiklass. Fransmännen hade åtminstone inte infört någon apklass som det skandinaviska flygbolaget. Han tyckte det dröjde länge och knycklade irriterat ihop broschyren och spanade intensivt bort mot utgången där hon borde komma snart. Viceamiralen stönade svagt nere i sin obekväma ställning på golvet mellan sätena. ”Ni kan sätta er upp nu, herr viceamiral, men håll huvudet lågt är ni snäll”, kommenderade Carl. Ryssen kravlade tungt upp i en något bekvämare ställning. ”Hur går det, unge örlogskapten?” viskade han. ”Vi har passerat två hinder och har tre kvar”, viskade Carl tillbaks. Samtidigt såg han henne komma. Hon gick bra, varken med brådska eller på något nervöst sätt. Carl vände sig om mot baksätet och drog fram sin väska samtidigt som han körde ner revolvern i sitt axelhölster. ”Här är era boardingcards, ni har platserna 3A och 3B”, viskade hon när hon räckte över de röda korten till Carl. ”Allt verkade normalt?” viskade han. ”Ja, såvitt en enkel amatör som jag kunde se.” ”Inget krångel om att du checkade in åt andra?” ”Nej, de är rätt vana vid sånt, särskilt om det gäller förstaklass.” ”Dags att säga farväl, du har gjort ett fint jobb.” ”Det får vi se i historien, va?” Hon log ironiskt när hon startade motorn och svängde ut från par-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 212

keringsplatsen och Carl kände plötsligt en snabb oväntad saknad efter henne medan han ledde viceamiralen tätt intill sig mot ingången. De gick raka vägen till toaletten. Ryssen gick som repeterat in i ett bås först och tog av sig sin skottsäkra väst och ordnade kläderna på nytt. När Carl försiktigt knackade på dörren till båset sköt han ut den under golvet och Carl vek snabbt ihop den och knycklade ner den i en papperskorg och hann nätt och jämnt täcka över den med pappershanddukar innan två män kom in. Men de tycktes ha ett rutinärende vid pissoarrännan. Carl sysselsatte sig vid ett av handfaten tills de hade gått. Sen knackade han snabbt två signaler på ryssens dörr och gick in i båset bredvid och lastade över sina vapen till den maskerade kameraväskan. Därmed var man inne i det känsligaste avsnittet. Carl gick ut samtidigt som ännu en man kom in men den andre gick in i ett av toalettbåsen. Carl knackade på nytt två signaler på ryssens dörr, som omedelbart öppnades. Carl rättade snabbt till ryssens slipsknut innan de begav sig mot utgången. Nu, tänkte Carl, nu har ni alltså sista chansen. Han gick snett bakom sin gäst raka vägen mot passkontroll och bagagekontroll. Först gällde det att själv anpassa sig så att man kom bakom den man ville befinna sig bakom. Carl styrde omärkligt sin gäst med vänsterarmen och plötsligt skyndade han på så att de hann in i kön precis bakom ett sällskap saudiarabiska kvinnor i långa svarta kläder. Därefter ställde sig Carl bakom viceamiralen, lite snett så att han hade uppsikt både framåt och bakåt. Det är åtminstone inte väder att bära paraply, tänkte han nervöst. Tekniken att skjuta in en giftampull kunde naturligtvis användas med alla upptänkliga metoder förutom paraply. Ryssens portfölj, som mest innehöll svenska tidskrifter för att få lite volym som handbagage, gled igenom genomlysningsapparaten utan minsta krångel. Men Carls kameraväska väckte omedelbart uppseende och Carl stoppades samtidigt som han såg ryssen tveksamt röra sig vidare in i strömmen av passagerare. ”Har ni köpt kamerorna här? Är det era kameror? Har ni papper



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 213

på att ni fört in kamerorna i Egypten?” frågade en tullare smattrande medan han började rota oroväckande nyfiket i Carls väska. ”Diplomat”, sa Carl så lugnt han kunde och visade sitt gråa svenska UD-pass medan han letade med blicken efter sin försvunne viceamiral. Tullaren viftade igenom honom och slog snabbt igen väskan när han sett diplomatpasset och Carl ansträngde sig för att inte springa in i transithallen där han genast såg sin ryss, nästan mitt i golvytan på bästa tänkbara ställe för en attack. ”Av alla platser att ställa sig på”, väste Carl när han försiktigt gled upp till ryssen och milt började föra honom åt sidan. ”Så att ni skulle se mej så fort som möjligt. En god sak och en dålig sak”, viskade ryssen i mungipan. De hade kommit överens om att inte tala så mycket. Carl började tala svenska och ryssen började nicka då och då medan de rörde sig närmare Air France-disken vid utgången till planet. Carl stod en stund och berättade barndomsminnen som hans följeslagare inte kunde förstå ett ord av. Det var mindre än en kvart till planets avgång och ännu hade ingen lyckad möjlighet dykt upp för det Carl hade hoppats på. Men sen började en diskussion utspinna sig vid markvärdinnans disk som snabbt fångade Carls intresse: här kom chansen. ”Jag tror Gud är med oss i dag”, viskade han på engelska och sen flyttade han sig fram mot disken. Det var en ung amerikan som ville ha plats som rökare och han hade fått som icke rökare. Nu var det dessvärre så att planet var fullt. Ja, så gick diskussionen. ”Ursäkta min vän”, sa Carl på sin akademiskt kaliforniska accent till sin förmodade landsman någonstans från Mellanvästern, ”men jag kunde inte undgå att höra vad saken gällde och det är så, om ni inte misstycker, att jag gärna kan byta plats med er. Jag hatar nämligen att sitta långt fram i flygplan, ja det är lite löjligt, men om vi alltså kunde byta … ?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 214

Amerikanen var i hans egen ålder och hade glasögon, precis som Carl. Det var nästan för bra och det borde gå. ”Men ni har ju en förstaklassbiljett?” invände amerikanen häpet. ”Jo jag vet”, sa Carl uppgivet, ”men nu är det så att förstaklass råkar vara där fram i planen och förresten är det ändå företaget som betalar och jag är inte mycket för gåslever och sån där jävla champagne. Föredrar bourbon.” Amerikanen lät sig tacksamt övertalas. Carl kastade en snabb blick på sitt nya boarding-card. Plats 23C, det verkade utomordentligt, nästan mitt i planet. När passagerarna började strömma ombord nickade han en sista gång åt sin viceamiral att nästa moment var genomfört. De försvann ur varandras synhåll när förstaklasspassagerarna och majoriteten i ekonomiklass gick åt olika håll. *** När AF 129 taxade ut mot startbanan var klockan 07.30 lokal tid. Det fanns fem passagerare ombord som var mycket nervösa och med olika grad av behärskning kunde dölja sin oro. Uppe i flygledartornet satt överste Muhammed ibn Salaar och betraktade den klumpiga airbussen som var på väg att starta för att gå mot Paris efter mellanlandning i Lyon. Förmodligen kommer planet till Paris redan i kväll, trots den okonventionella mellanlandningen i Damaskus, tänkte ibn Salaar. Men han kände sig illa till mods. Nu när det var för sent att få betänkligheter kom onda aningar krypande från alla håll samtidigt. Men han hade ju arbetat med GRU i mer än tjugo år, de hade aldrig förrått honom eller svikit honom. Och det som han själv betraktade som närmast en spark snett nedåt, när han fick det föga glamorösa säkerhetsjobbet att sköta de utländska ambassaderna, hade ju GRU betraktat som en ren guldgruva och ihärdigt förmått honom att hålla fast vid. När han klagade att han på det viset aldrig kunde nå högre än



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 215

överstes rang hade de bjudit in honom till en privat ceremoni där han utnämndes till generalmajor i Sovjetarmén och han hade till och med fått en orden samtidigt. Sen hade de visserligen av säkerhetsskäl tvingat honom att omedelbart efter ceremonin lämna tillbaks generalsuniform och utmärkelse. Men de hade aldrig svikit honom, varför skulle de bränna honom nu? De hade ju haft så stor nytta av hans informationer. Kunde den där viceamiralen verkligen vara så viktig att de till och med brände en av sina viktigaste diplomatiska informationskällor för operationens skull? För han skulle ju upptäckas av en oundviklig efterkontroll av den militära säkerhetstjänsten. Tre palestinier hade fått gå ombord på planet utan att få sitt handbagage genomsökt därför att överste ibn Salaar personligen ledsagat dem och svarat för dem och till och med för flygplatskontrollen antytt att de var säkerhetspersonal. När historien om de tre kaparna och den infångade ryssen, för att inte tala om den mördade svenske diplomaten, garanterat kom till offentligheten så skulle ju frågan om de tre kaparnas embarkering bli av visst intresse att utreda. Han hade själv varit emot idén och talat för en helt annan lösning och gjort det med sån ihärdighet att han personligen fått träffa den nye ställföreträdande residenten inom GRU, en major i flygvapnet som officiellt var flygattaché, och majoren hade envist och med en viss tålmodighet, fick man väl i efterhand erkänna, förklarat att de andra alternativen inte var politiskt genomförbara i dagsläget. När det gällde förslaget om en väpnad attack mot ett annat lands ambassad hade frågan inte ens lagts fram för politbyrån; de skulle aldrig ha godkänt en sån operation och utan deras godkännande skulle den kosta många huvuden när räkningen gjordes upp i efterhand. Nästa steg, att slå till mot den svenska ambassadens ofrånkomliga biltransport till flygplatsen, hade visat sig ligga nästan på samma politiska nivå. Det fanns en betydande risk att den svenske ambassadören, som han själv så högdraget och enfaldigt uttryckte saken, ”per-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 216

sonligen skulle svara för gästens säkerhet genom sin närvaro”. Muhammed ibn Salaar hade ju ordagrant rapporterat om den möjligheten. Resultatet blev alltså tvärstopp någonstans i Moskva när det gällde den, betydligt enklare, lösningen. En mördad svensk ambassadör var inte för närvarande ett acceptabelt politiskt pris, tydligen. Spränga flygplanet hade knappt ens varit värt att diskutera. I efterhand skulle det förmodligen stå klart varför planet sprängdes, och Sovjetunionen skulle oavsett bevisläget få skulden och dessutom skulle Egypten kunna dras in i ett politiskt förlopp som för avsevärd tid framöver försvårade försöken att förbättra de två ländernas relationer. Alltså fick det bli flygkapning. Men inte ens det tycktes ha gått smärtfritt igenom det högsta politiska filtret i Moskva. Sovjetunionens linje var officiellt tveklöst emot varje form av attack mot den civila flygtrafiken. Men som det nu var så skulle ju ingen komma till skada utom den svenske militärattachén. Planet skulle få lämna Damaskus så fort de tre palestinierna och den där ryssen släpats ner på landningsplattan. Det skulle ju rimligtvis bara framstå som en djärv och kirurgiskt ren operation i underrättelsetjänsternas eviga krig; en död officer var ju inte så mycket världen skulle förfasa sig över i det läget. Snarare skulle man väl beundra operationens smarthet och skickliga genomförande, när det kröp fram vem som tagits tillbaks till Sovjetunionen och varför; den där ryssen skulle ju få verkställigheten av sin dödsdom väl bekantgjord. Nej, det var en bra operation, rent tekniskt. Risken för att de tre som hade uppdraget att kapa planet och föra det till Damaskus skulle misslyckas var dessutom mycket liten. De var ju välbeväpnade och de var ombord och nu lyfte planet tungt och dånande upp mot morgondiset. Överste Muhammed ibn Salaar lämnade kontrollrummet. Han gick långsamt, dröjande. För hans del var operationen nu över. Men inom tjugofyra timmar skulle marken bränna under fötterna på honom.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 217

Och nu, när det var för sent och hans entusiasm började lägga sig, började den krypande obehagskänslan tränga sig allt längre in i honom. För om han försvann nu, som den ställföreträdande residenten lovat honom – han skulle få bli expert i Moskva resten av sin aktiva tid – om han försvann nu så skulle ju sambandet mellan honom och ryssarna stå klart. Om de inte höll sitt löfte, om de förnekade allt samband? Så skulle han dömas oavsett vad han sa. Men om han tog saken i egna händer och flydde ur landet och själv tog sig till Moskva? Han började gå med bestämda steg mot sin väntande bil. Han tvingade sig en stund att tänka på något helt annat och muntert; han fnissade till vid tanken på den svenske ambassadören och dennes medhjälpare som enligt kortvågsrapporteringen från sambandsofficeren på flygplatsen åkt ända till Alexandria i sin bil. De måste suttit där med hjärtat i halsgropen, log överste ibn Salaar. Medan han själv lugnt avvaktade på flygplatsen, jo det var ganska komiskt. Men så tog hans onda aningar över igen. Det var nog säkrast att ge GRU en ordentlig hjälp att hålla sitt eget löfte om fri lejd till Moskva efter den här operationen. Han beordrade sin chaufför att köra honom direkt hem i stället för till kontoret. *** Lady Guilford var en dam i sina bästa medelår, ansåg hon, och hon var fylld av entusiasm över sin vistelse i Kairo. Hon hade inte varit där sen kriget, och med kriget menade hon naturligtvis andra världskriget och inga lokala oroligheter som förekommit i regionen sen Storbritannien lämnat den. Hon var officersdotter och hennes far hade varit en av de ställföreträdande stabscheferna i Kairo under … ja, kriget. Hennes yngre syster hade ju aldrig kommit ner på grund av den där omöjliga förlovningshistorien med den där flygaren vad han nu hette, men nu hade systrarna i alla fall rest tillsammans.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 218

Hon underhöll den unge sympatiske amerikanske medpassageraren med en ström av glada synpunkter på resandets lust, tidens gång och Egyptens förfall sen England tagit sin hand ifrån araberna. Den unge försynte amerikanen i glasögon berättade att han jobbade med datorer men hade inga rejäla motargument när Lady Guilford uttömde sin ilska över dessa små helvetesmaskiner som bara förmådde skicka räkningar i tid. Vad människan behövde för att rycka upp sig var eget träget arbete, egna initiativ och en rakryggad moral. Maskinsamhället förstörde mycket av de förutsättningarna och förmodligen skulle vårt samhälle gå under av ren lättja, ungefär som romarriket när det degenererade. Och om den oförsynta synpunkten kunde ursäktas – sen amerikanerna skaffat sig någon form av dollarherravälde över den fria världen så såg det sannerligen inte ljusare ut. Till sin förvåning fann Lady Guilford att inte ens denna provocerande konversation fick den unge amerikanen att hetsa upp sig. Lady Guilford älskade annars att se människor i omgivningen, särskilt utlänningar, tappa behärskningen. Det gjorde nämligen inte en engelsk lady. Det sista påpekandet, som var övertydligt ironiskt, kom från hennes syster som nu för första gången la sig i konversationen. ”Ni har nog rätt om det där med maskinerna, Lady Guilford”, sa den unge amerikanen i rökfärgade glasögon. ”Men ni glömmer två saker om jag själv får vara så oförsynt.” ”Jaså, verkligen!” sa Lady Guilford i ett tonläge som borde ha uppfattats av åtminstone tre bänkrader framåt och bakåt. Hennes indignation var suveränt arrogant spelad. ”Och vad skulle det vara, unge man?” ”Värst vad jag blir kallad unge man på sista tiden … jo två saker. För det första varade faktiskt inte det brittiska imperiet mer än hundra år, vilket ju ger romarna en viss ledning i loppet. För det andra är det vi människor som fyller maskinerna med innehåll och inte tvärtom. De gör nog som vi säger, frågan är bara om vi själva är kloka nog att inte missbruka dem. En dator skiljer sig inte så mycket från en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 219

kanon, den kan användas till både goda och onda ting.” ”Så utomordentligt väl funnet, unge man!” kvittrade Lady Guilford entusiastiskt. ”Det där ska jag lägga på minnet och jag måste medge att ni får en del av mina förutfattade meningar om amerikaner att komma på skam.” Så kom flygvärdinnorna och serverade frukost med franskt kaffe och croissanter, rostat bröd och sylt. De engelska damerna lyckades med svårighet beställa in te. När de plockat en stund i frukosten och flygvärdinnorna serverat undan drogs filmdukarna ner på olika ställen i planet och de flesta fönsterpassagerarna drog ner sina jalusier så att kabinen vilade i dunkel. Det skulle visas film några timmar fram till lunchdags. Filmen visade sig vara andra eller tredje delen av ”Star Wars”. Men i öronmikrofonerna framsades replikerna på dubbad franska. Det hela var, enligt Lady Guilford, så enastående vulgärt att bara grodor (fransmän) skulle kunnat komma på en sån sak. Med indignation slet hon av sig hörlurarna med filmljudet och med viss tvekan följde hennes yngre syster efter i demonstrationen. Den unge mannen vid hennes sida hade emellertid lutat sig bakåt och ursäktade sig med att han alltid sov på flygplan och så hade han synbarligen somnat tvärt. I slutet av filmen, när AF 129 befann sig på 11 000 meters höjd i luftkorridoren mellan Sicilien och Marseille och allt var slött och lugnt ombord, reste sig tre män som satt alldeles i närheten av varandra på rad 15 och 16, några meter från ekonomiklassens förliga filmdukar. De gick i varsin korridor på ömse sidor om mittraden och dök in under filmdukarna, tydligen på väg mot toaletterna i ekonomiutrymmet mellan förstaklass och ekonomiklass. En av dem gick in en stund på toaletten medan de andra två väntade utanför. Hans bestyr där inne tog inte lång tid och när han kom ut nickade han att han var klar, så gick han med en pistol tätt tryckt utefter sidan mot draperiet som skilde av förstaklassutrymmet. När han slog undan draperiet behövde han inte mer än några sekunder för att lokalisera sitt mål. Och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 220

medan de andra två nervöst väntade bakom draperiet gick han långsamt förbi de två bakersta tomma fåtöljerna i förstaklassutrymmet, drog åt sig en kudde i förbifarten och fortsatte rakt mot plats 3B, där offret satt aningslös och lätt framåtlutad och läste i en tidning. Han höll upp kudden framför pistolens mynning och förde vapnet alldeles intill den andres bakhuvud och så tryckte han av. I samma ögonblick som de andra två hörde den korta låga knallen störtade de in genom draperiet med dragna vapen. En av dem fortsatte förbi de överrumplade flygvärdinnorna raka vägen mot cockpit, de andra två riktade sina vapen mot passagerarna. De två som kom instörtande hade dragit på sig svarta huvor med hål för ögon och mun. Nu i den kontrollerade situation som rådde på gränsen mellan skräck och häpnad drog mördaren på sig en likadan. Situationen behövde inte förklaras, ingen behövde säga något. När de två kaparna tycktes bedöma att läget var under kontroll inne i förstaklassavdelningen tog en av dem fram ett par handbojor och gick fram mot den kortklippte mörkhårige man som suttit bredvid den mördade, som nu hängde i en groteskt förvriden ställning mellan sin egen stol och sätet framför honom. Han hade suttit med säkerhetsbältet fäst. Kaparen lösgjorde honom och släpade sen undan honom och närmade sig därefter den korthårige mannen och knäppte med fingrarna till tecken att få fram dennes handleder. Med pistolen i ena handen långt tillbakadragen och handbojorna i den andra handen långt framsträckt lyckades han efter något fumlande få handbojorna att fästa. Därefter intog de två kaparna position i varsin ände av förstaklasskabinen. Tiden tycktes stå stilla. Men plötsligt inledde planet en lång sväng som innebar en total kursförändring, åtminstone för förstaklasspassagerarna som hade situationen klar för sig. När planet stabiliserat sin kurs slogs högtalaranläggningen på och en förvånansvärt kontrollerad röst meddelade att detta var kaptenen som talade och nu var situationen den att planet hade blivit kapat och var på väg till Damaskus,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 221

men att alla passagerare vänligen ombads sitta kvar på sina platser och fästa säkerhetsbältena. Instruktionerna var sådana, fortsatte kapten Michel Legrand på AF 129, för allas säkerhet skulle var och en iaktta disciplin och sitta kvar på sin plats och inte försöka ingripa mot de beväpnade kaparna. När kaptenen kommit så långt i sitt meddelande störtade en av de maskerade männen ner i en av sidogångarna och in i ekonomiklass där han ställde sig i närheten av filmduken så att finalen i rymdkriget delvis kom att utspelas mot hans svarta huva. Han riktade en kompakt kulsprutepistol framför sig. Därefter övertogs mikrofonen av en av kaparna som på engelska med kraftig accent upprepade meddelandet och försäkrade att ingen skulle komma till skada om alla samarbetade. Han sa sen någonting osammanhängande om den islamiska revolutionens martyrers söner som slog tillbaks mot ett eller annat men att alla skulle få lämna planet välbehållna. Men ingen fick röra sig eller lämna sin plats och allt samtal var förbjudet. ”Det var det oförskämdaste! Ska de försöka lägga munkavle på oss också, jag är brittisk medborgare och tolererar inte vad som helst …” När Lady Guilford drog in andan för att ge fortsatt uttryck för sin säkert alldeles äkta indignation la den unge mannen vid hennes sida sin hand över hennes, ett bestämt men milt grepp, samtidigt som han med den andra handen rotade i sin kameraväska som han med fötterna släpat fram under sätet framför sig. ”Snälla Lady Guilford!” väste Carl sammanbitet, ”vill ni vara så vänlig att inte dra uppmärksamheten på oss.” När hon sneglade nedåt väskan hann hon få en skymt av ett blåsvart knivblad och en svart pistol, som fick Lady Guilford att plötsligt snörpa på munnen och luta sig bakåt. ”Vad är ni för en dataexpert egentligen, ni har väl inte med de där sluskarna att göra, hoppas jag”, teaterviskade hon. ”Snälla Lady Guilford”, viskade Carl mellan sammanbitna tänder, ”inte så högt om jag får be.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 222

Efter en kort stund återupptog Carl sitt viskande. ”Nej, jag är inte datatekniker, jag är säkerhetsman från ett vänskapligt sinnat land. Mitt jobb är nu att tillintetgöra sluskarna, och det ska jag om ni inte stör mej för mycket.” Carl hann inte fortsätta eftersom kaparen med kulsprutepistolen plötsligt avancerade snabbt ner mot dem. Till Lady Guilfords stora förvåning satt då den påstådde säkerhetsmannen alldeles stilla med sänkt blick och båda händerna synliga som om han inte ens tänkte försvara sig. Men kaparen var inte på väg mot dem utan passerade utan att ta minsta notis om passagerarna på väg ner mot sin nya position. Han ställde sig först nere vid filmduken närmast bakom dem. Så hissade han upp den och riktade sitt vapen ner mot passagerarna på de tio sista raderna. När han fann att allting tycktes vara under kontroll intog han ny position ytterligare någon meter ner i korridoren och där tycktes han ha för avsikt att stanna kvar. Avståndet var cirka fem och en halv meter till Carl och den engelska ladyn och hennes syster. De tycktes för övrigt vara de enda i omgivningen som inte var panikslagna eller skräckslagna, här och var hördes undertryckt gråt. Annars var det så gott som tyst i planet. På nytt hördes högtalarrösten. Det var kaptenen som meddelade olika instruktioner, bland annat att flygvärdinnorna fick röra sig fritt i kabinen och kunde assistera om någon behövde omedelbar hjälp, medicinsk eller annan, men det måste i så fall vara mycket viktigt för de kunde inte ge service åt alla på en gång, och så vidare. Medan högtalarrösten kom med de nya beskeden talade Carl lågt och distinkt med huvudet vänt rakt fram utan att se på Lady Guilford. ”Nu Lady Guilford måste jag be er och er syster visa något av den brittiska moral vi talade om. Nej, avbryt mej inte. Er syster ska hålla upp en plånbok eller några sedlar och börja skrika åt kaparen att hon vill betala honom för att slippa. Hon måste fortsätta hur mycket han än hotar henne. Hon måste fortsätta tills kaparen kommer hit. Får jag



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 223

be er sen att inte få panik för det som händer. Jag är rädd att det blir ganska otäckt, men det är nödvändigt. Nicka om ni har uppfattat allt.” Lady Guilford nickade bestämt och kraftfullt, det såg snarare ut som om hon bugade för drottningen av England. Sen inledde hon en kort viskande konversation med sin syster. Hon viskade emellertid ganska högt. ”Ni där borta, tysta, inte prata!” skrek den maskerade kaparen bakom dem. Lady Guilford lät sig inte bekomma det minsta, utan höjde i stället rösten under sin avslutande repetition. ”Tysta! Det är en order!” skrek kaparen. ”Det var det dummaste jag har hört”, sa Lady Guilford högt på sin klingande överklassengelska. ”Vi är passagerare här och tar inte order av några sluskar från aldrig så islamska så kallade revolutioner!” Och sen knyckte hon på nacken. ”Jävla kärring, sluta babbla hålla käften!” skrek kaparen påtagligt mycket mer upphetsad än för en stund sen. ”Ni använder verkligen ett språkbruk som anstår er, slusk!” röt Lady Guilford tillbaks. Det var som om passagerarna runt om omedvetet hukade sig inför den kommande katastrofen. Carl höll knivbladet vikt in under sin handled och satt även han med sänkt huvud. ”Good sport, fortsätt”, viskade han. ”Om ni hade lite karlatag i er skulle jag åtminstone dänga handväskan i huvudet på er, slusk!” röt Lady Guilford och lyfte hotfullt upp sin handväska i riktning mot kaparen. Det blev tydligen för mycket för honom. Carl hörde de snabba stegen närma sig bakifrån och han höll andan och kröp ihop som inför språng. ”Jävla kärring, håll käften”, väste kaparen som nu stod bredvid Carl och så böjde han sig framåt nedåt för att slå med sin lediga hand mot Lady Guilfords ansikte.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 224

I det ögonblicket skar Carl halsen av honom. I nästa ögonblick drog Carl ner mannen med vänster hand samtidigt som han körde in knivbladet där revbenen delar sig, och med en smak av järn i munnen och en dirrande elektrisk kyla i huden över hela kroppen arbetade han knivbladet upp genom den gurglande svimmande mannens hjärta och broskben i mitten av bröstkorgen. Ända upp, tänkte han, ända upp till den jävelns förbannade framtänder så att jag skär tungan av honom. Men dels slant knivbladet ur när han nådde upp till hugget tvärs över halsen, dels började han komma till besinning. Han tryckte snabbt ner den döende kaparen över deras knän. Sen såg han upp mot Lady Guilford. Hon var nedstänkt med blod i hela ansiktet. Måste ha varit halspulsådern, tänkte Carl. ”Jag är ledsen. Ni skötte er utomordentligt, kära Lady Guilford”, viskade han och så räckte han över sin näsduk som han drog ur bröstfickan. ”Åjovars”, svarade hon fullständigt behärskat medan hon torkade blodet av ansiktet och började studera vilka övriga fläckar hon fått på kläderna. ”Det var värre första gången jag blev blodad.” Carl hade försiktigt rest sig upp och började släpa sitt offer bakåt i korridoren för att få honom ur sikte. Det blev emellertid en kraftig tjock ström av blod på den ljusblå mattan. Blodad? tänkte han. Jo hon måste ha syftat på engelsk rävjakt; den sönderslitna rävens svans tar man och så blodar man nybörjaren i ansiktet. Jävla engelska barbarer. När han var utom synhåll nästan längst bak i kabinen reste han sig och gjorde ett hyssjande tecken åt passagerarna där som satt med halsarna sträckta så att de påminde om giraffer. ”American security”, viskade han lugnande. Sen slet han till sig den dödes kpist och tog ut magasinet, stoppade ett par kulor i fickan och skyfflade undan magasinet nerför korridoren där det halkade in under ett säte. Sen slet han den svarta huvan av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 225

kaparen; den hade tursamt nog inte blivit nedblodad. Han drog huvan över sig och torkade av kniven mot den dödes byxben och stoppade den på sig. Sen gick han med pistolen utefter sidan sakta tillbaks till sin plats. ”Missförstå inte situationen, det är bara jag”, viskade han till Lady Guilford när han dök upp för att rota i sin väska. ”Är ni inte lite felaktigt klädd just nu, unge man?” anmärkte hon torrt. ”Nejdå”, viskade Carl tillbaks, ”det här är precis rätt klädsel för att träffa dem där framme. Ni skötte er utomordentligt förresten.” Carl hade hittat det magasin med just den ammunition han behövde, 9 mm med flat blyspets och extra svag krutladdning. Han klippte in magasinet i sin pistol och reste sig sakta. ”Min syster är ett våp, hon skulle aldrig ha klarat det där så det var bäst jag gjorde det själv”, viskade Lady Guilford förklarande. ”Jaja, jatack, ni var mycket bra old sport, men snälla håll er tyst nu”, viskade Carl tillbaks och så började han sakta röra sig framåt i korridoren. De passagerare han nu passerade hade förmodligen inte uppfattat situationen, de tog honom sannolikt för att vara en av kaparna. Som han räknat med fanns det ingen människa inne i ekonomiutrymmet mellan förstaklass och ekonomiklass. Och draperiet till förstaklass var fördraget och han kom sannolikt på rätt sida av planet. Han stannade bakom det fördragna draperiet och lyssnade. Det hördes inte ett ljud där inifrån. Planet höll stadig kurs österut. Han spände hanen på sin pistol och bestämde sig för var i målet han skulle hålla. Sen vek han med en lugn rörelse draperiet åt sidan med vänster hand och höjde pistolen med en mjuk rörelse så att han skulle finna målet på väg upp och det fanns bara en enda person med svart huva där inne och han sköt mitt in i huvan. Kaparens huvud kastades bakåt vid anslaget och sen vek sig knäna under honom och han rasade ihop på golvet.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 226

Carl stod kvar med pistolen sträckt framför sig och fingret på avtryckaren några sekunder medan han granskade scenen. Gennadij Alexandrovitj levde men var handbojad, platsen bredvid honom tom, blodfläck på golvet. Två flygvärdinnor stod med uppspärrade ögon, stilla som statyer, passagerarna satt med säkerhetsbältena på men med ansiktena vridna mot honom. Med vänster hand drog han långsamt av sig kaparhuvan och rättade till frisyren. Sen sänkte han pistolen och säkrade den så att hanen fälldes in och så osäkrade han på nytt för att snabbt få vapnet användbart igen. Fortfarande sa ingen ett ljud. Alla stirrade på honom, ingen riktade sin uppmärksamhet framåt mot ekonomiutrymmena som skilde cockpit och förstaklassavdelningen åt. ”Var finns de andra kaparna? Hur många är de där framme?” frågade Carl och pekade med sin pistol. ”En, bara en och han är inne hos piloterna”, svarade en av flygvärdinnorna som såg ut som om hon var på väg att svimma. ”Jag är inte med dem, kanske jag ska säga”, förklarade Carl med ett snabbt skevt leende. Sen blev han snabbt allvarlig på nytt. ”Kan de höra oss inne hos piloterna?” frågade han. Flygvärdinnorna skakade samtidigt på huvudet. ”Bra”, sa Carl. ”Och hur tar vi oss in i cockpit, är det låst?” Nu nickade de. ”Låst, säkerhetssystem, kan bara öppnas inifrån”, förklarade en av dem. ”Jaha, hur långt är vi från Damaskus tror ni?” ”Fyrtiofem minuter, en timme skulle jag tro”, sa den av flygvärdinnorna som nu såg ut att ha samlat sig. ”Den andre, han där bak?” frågade hon sen med en plötsligt uppflammande oro. ”Han är död”, svarade Carl. ”Vi har alltså en kapare kvar och han är inlåst hos piloterna. Vad händer om man skjuter sönder låset?” Flygvärdinnorna slog ut med armarna i en samtidig och mycket fransk gest som betydde att det vete gudarna. ”Då väntar vi en stund”, sa Carl. ”Förresten kan väl en av er gå in



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 227

och se till passagerarna där inne och jag tror ni har en rädd kollega eller två längst bak som behöver sättas in i läget, du där!” Han pekade av misstag med pistolen mot den räddaste av de två flygvärdinnorna och gjorde därefter en generad ursäktande gest så att det dök upp ett litet småleende i mungipan på henne när hon gick. ”Och du där”, fortsatte han vänd mot den andra flygvärdinnan, ”ta och servera passagerarna här inne, jag tror en och annan vill ha något starkt att dricka.” Sen gick han fram och satte sig hos Gennadij Alexandrovitj Koskov. ”Oskadd?” frågade han viskande och fick en nick till svar. Sen upptäckte han handbojorna och la försiktigt ner pistolen i sitt knä medan han tog fram sina dyrkar i fällknivsimitationen, fällde ut ett lämpligt instrument och lirkade upp låset till handbojorna och körde ner dem i plastfickan framför sin plats. ”Vad hände med mannen som satt här?” viskade han vidare och tecknade mot sin egen plats. Ryssen gjorde en talande gest med flat hand dragen snabbt över halsen. ”Dödade honom med kniv?” undrade Carl misstroget samtidigt som han såg sig om efter blodspår. ”Njet, pistol, paff!” viskade ryssen tillbaks och pekade mot sitt bakhuvud. Carl försjönk i kort grubbel. De hade för det första försökt döda honom och ingen annan. De visste således, för det andra, att han var Gennadij Alexandrovitjs skyddsvakt. Det var knappast några ”islamska revolutionens martyrer” man hade att göra med, det var GRU. Han reste sig och gick fram till den döde eller medvetslöse mannen som låg kvar två meter fram i korridoren och drog av honom den svarta huvan. Kulan hade tagit precis mellan näsroten och vänster öga och sen stannat, expanderat och avlevererat all energi inne i huvudet utan att fara vidare och ställa till elände inne i flygplanskroppen; kulan hade fungerat exakt som teorin beskrev.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 228

Men mannen såg distinkt arabisk ut. Carl letade igenom hans fickor och hittade en flygbiljett och ett syriskt pass som han stoppade på sig. Sen plockade han upp den andres pistol som var av ett vanligt belgiskt fabrikat och drog ut magasinet, snärtade ut ett par kulor som han stoppade i fickan innan han slängde in magasinet under ett av sätena. Han gick tillbaks till platsen bredvid ryssen, som just fick en efterlängtad trippel whisky – han vågade förstås inte beställa rysk vodka, flinade Carl för sig själv – och satte sig ner med pistolen vilande mellan knäna. Man måste alltså få ut den barrikaderade kaparen, få bort honom från piloterna på något sätt. Landade planet i Damaskus fanns det säkert mottagningskommitté från en viss allierad supermakt som snabbt skulle föra bort Gennadij Alexandrovitj, det skulle inte vara så roligt att komma hem och berätta. Förresten var det väl mer än tveksamt om han skulle få tillfälle att leverera den pinsamma rapporten. Komplikationerna inne i planet skulle ju leda till att man snabbt letade upp förövaren. Han grubblade en stund på vad som skulle hända om han lämnade alla sina vapen i förstaklassavdelningen, gick och satte sig och sen viftade med sitt diplomatpass när syrierna kom ombord, kanske skulle de släppa iväg honom då. Men så blev han generad över tankeriktningen. Det var inte frågan om att komma undan i Damaskus, det var nämligen frågan om att få ut den där jäveln från cockpit och helst så fort som möjligt. Han kallade till sig en av flygvärdinnorna och frågade om det som hon sa i högtalaranläggningen hördes in i cockpit. Det gjorde det, om de hade kontakten påslagen. Han bad henne därför kalla på de andra flygvärdinnorna muntligt. Det verkade ju klart att mannen inne i cockpit skulle sitta där tills planet hade landat, det var naturligtvis så saken var planerad. Det gav åtminstone en viss ro för planering och förberedelse utan risk för störningar från den återstående kaparen. När flygvärdinnorna infunnit sig förklarade Carl sin plan. Man



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 229

skulle starta ett fingerat bråk inne i förstaklassavdelningen. En av flygvärdinnorna skulle då gå och banka på dörren till cockpit och hälsa från kaparen i förstaklass att han behövde hjälp med att kontrollera passagerarna. En av flygvärdinnorna skulle börja uppmana folk att hålla sig lugna i den interna högtalaranläggningen och det hela skulle pågå oavbrutet ända tills man landade eller kaparen kom ut. Fem minuter tills man inledde, under tiden fick fyra av flygvärdinnorna gå in till den stora majoriteten flygpassagerare och försöka förklara att bråket inne i förstaklass var teater. När flygvärdinnorna tveksamt avtågat in mot de över tvåhundra passagerarna i turistklass gick Carl fram och ställde sig längst fram i förstaklass och höll ett kort förklarande anförande. ”Gentlemen”, började han eftersom det var uteslutande män där inne, ”jag företräder ett vänskapligt sinnat lands säkerhetstjänst och vi ska nu försöka få ut den här återstående kaparen. När han dyker upp här bakom mej, alltså bakom ett av de här två draperierna, får jag be er ta betäckning så gott ni kan. Är det uppfattat?” Bolagsdirektörerna och diplomaterna och det amerikanska jordenrunt-sällskapet nickade allvarligt. ”För att eventuellt kunna åstadkomma detta”, fortsatte Carl och drog in andan, ”så måste vi låta som ett stort gräl, som om det var bråk här inne. Och medan vi håller på med det kommer en av flygvärdinnorna oupphörligt att uppmana oss att lägga av, i högtalaren. Men det bryr vi oss alltså inte om, vi fortsätter bara att skrika och jävlas, det spelar inte så stor roll vad ni skriker eller säger bara det är högt. Och den andra flygvärdinnan kommer att meddela vår vän kaparen att han behövs här inne. Är allt uppfattat?” Hans auditorium satt käppraka i ryggarna och alla nickade allvarligt. Carl instruerade de två flygvärdinnorna. Den som skulle sköta uppmanandet till lugn i högtalaren fick börja nästan omedelbart. Hon som skulle ta jobbet att gå till cockpit och tjata om kaparens begäran om hjälp här inne skulle vänta en minut innan hon började med det. Men man fick ta det försiktigt, han kanske kom ut direkt, utan uppmaning. Carl spände hanen på sin pistol och ställde sig längst bak i första-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 230

klassavdelningen med ryggen mot väggen bakom de två tomma fåtöljerna i mittraden. Han hade ungefär sex meter till målet. ”Okay”, sa han, ”börja!” Det fingerade bråket kom igång lite tveksamt, men det var i och för sig rimligt. Carl skrek då och då att de måste höja tonläget och så skedde också så att det till slut blev ett nästan öronbedövande larm av höjda röster där någon vrålade en bön, en annan rabblade multiplikationstabellen och ännu någon annan levererade en aldrig sinande ström med de mest förvånansvärt fantasifulla svordomar. När allt detta blandades med en flygvärdinna som lät uppriktigt nervös och förtvivlad i högtalaren, vilket hon väl kanske också var, så måste intrycket inne i förarkabinen bli mycket realistiskt. Men de fick hålla på närmare fem minuter innan han dök upp, och i samma sekund som den svarta huvan visade sig framför draperiet blev det knäpp tyst inne i utrymmet. ”Jag har en handgranat i handen, vi dör alla om jag tappar den här!” vrålade kaparen och höll upp handgranaten framför sig. Sen fick han syn på Carl som stod och höll pistolen rakt in mot mitten på hans kropp. Kaparen stelnade till, men det var omöjligt att bedöma hans ansiktsuttryck bakom den svarta huvan. ”Handgranat. Osäkrad, om jag tappar greppet dör vi”, upprepade kaparen mot Carl, men med en påtaglig tveksamhet i rösten. ”Njet, det gör vi inte”, svarade Carl med en våldsam inre kraftsamling för att verka lugn och tala långsamt med den påhittade överdrivna ryska brytning han nu använde. Innan han fortsatte höjde han pistolen något framför sig och höjde också siktet från mitt i kaparens kropp till mitt i hans ansikte. ”Jag är affizer i GRU och jag har tagit befäl över operationen. Ni har misskött er, allt hade kunnat gå åt helvete. Släpp genast handgranaten framför er på golvet, det är en order!” kommenderade Carl i en stil som om han hade sett det själv skulle ha fått honom att skratta sig halvt fördärvad.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 231

Men passagerarna runt om som hunnit titta upp från sin skyddsställning tog nu omedelbart betäckning på nytt. Till Carls förvåning resignerade kaparen snabbt och släppte handgranaten rätt ner i golvet. Den rullade någon meter och så stannade den. Carl sänkte inte sitt vapen och försökte att inte visa sin rädsla även om han bara var halvt säker på att han kalkylerat rätt: inte skulle GRU ge instruktioner som på allvar riskerade hela flygplanet med alla passagerare, det var väl det sista de önskat sig. När det hade gått fyra sekunder som av alla i rummet, kaparen möjligen undantagen, upplevts som tio minuter, flyttade Carl försiktigt över pistolen i vänster hand och avancerade. Han tog ett omedvetet brett steg när han klev över handgranaten. ”På knä!” kommenderade han och kaparen lydde med viss tvekan. Carl slog honom medvetslös med höger hand och höger knä, säkrade sen sin pistol på nytt och stoppade den i kavajens innerficka och gick bort till handbojorna som han lämnat i plastfickan framför det som skulle ha varit hans sista sittplats i livet. Sen fäste han handbojorna på ryggen på kaparen och gick mot cockpit. Planet befann sig under inflygning mot Damaskus flygplats, man kunde redan skymta landningsbanan genom förarkabinens fönster. Där inne luktade det starkt av svett och rädsla, det var fyra piloter. ”Kaparna är oskadliggjorda, jag representerar en med Frankrike allierad säkerhetstjänst, faran är alltså över”, hälsade Carl när han hukande steg in. Det gick en kraftig hörbar suck av lättnad genom det lilla utrymmet och fyra svettiga ansikten vändes mot Carl, som plötsligt upptäckte den annalkande landningsbanan på Damascus Airport. ”Ni tänker väl inte landa, för Guds skull, vem är chef här inne!” skrek Carl. ”Det är jag som är chef, kapten Michel Legrand. Vi får tacka er så mycket för hjälpen, men vi landar nu. Säkerhetsbestämmelser, flygningen kan inte fortsätta så om ni ursäktar …” Flygkaptenen vände sig om mot sina spakar igen och gav några



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 232

korta order till sin andrepilot. Det gick upp för Carl att de faktiskt menade allvar. ”Om ni landar lyckas kaparna i sitt uppsåt, två av era passagerare kommer att kidnappas och dödas”, sa Carl med återvunnet lugn. ”Var snäll och stör oss inte just nu”, svarade flygkaptenen och fortsatte sin manöver. Landningsbanan kom allt närmare. Carl drog upp sin pistol ur innerfickan och spände hanen med ett ljudligt klickande. Med fingret för säkerhets skull sträckt utanpå varbygeln, vilket dock ingen i rummet kunde se, höll han fram pistolen mot nacken på flygkaptenen. ”Om vi landar dör jag, dessförinnan dör ni, herr kapten. Avbryt landningen och gå till Larnaca på Cypern. Det är en order”, sa Carl med hård tung betoning på varje stavelse. Ingen inne i förarkabinen rörde sig eller sa något och chefen satt några ögonblick med händerna på manöverbordet framför sig innan han bestämde sig. ”Avbryt landning, full gas!” beordrade han sen. Med vrålande motorer svängde det tunga franska planet rakt över den väntande välkomstkommittén med ambulanser, säkerhetsfolk och en särskild delegation från Sovjetunionen. Betraktarna på marken såg med stigande häpnad hur det väntade planet stegrade sig och försvann i en nordlig sväng över ett av de höga berg som omger Damaskus. Efter en kort stunds häpnad utbröt en lika energisk som förvirrad aktivitet medan säkerhetspersonal och sovjetisk personal sprang om varandra till olika telefoner. Inne i förarkabinen var det tryckande tyst. ”Meddela tornet i Larnaca följande”, beordrade Carl. ”Ni nödlandar därför att det rör sig om en akut medicinsk nödsituation. Ni har två svenska FN-officerare ombord. Be tornet att de ringer till den svenska FN-förläggningen och beställer fram en ambulans.” Flygarna utbytte en kort resignerad blick, sen nickade kaptenen åt sin ställföreträdare som genast började överföra meddelandet, som han sen repeterade med jämna mellanrum.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 233

”Jag är ledsen, men det här var nödvändigt”, sa Carl lågt efter en stund när meddelandet till Larnaca Airport hade upprepats några gånger och alldeles tydligt hade uppfattats. Tornet hade till och med angivit tid för landning och bana och vindriktning. ”Tja”, sa flygkaptenen nästan muntert, ”vi är ju i alla fall först i världen med att lyckas bli kapade två gånger på en och samma resa. Vem är ni egentligen, monsieur?” ”Västerländsk underrättelsetjänst. Men jag är rädd att jag har mer bekymmer åt er, ni kan nämligen inte stanna i Larnaca”, svarade Carl som nu kände att han började få läget under kontroll, både fysiskt och mentalt. ”Det är omöjligt, vi måste stanna och byta besättning, reglerna är såna.” ”Det har ju varit en ganska kort kapning, jag menar korta kapningar”, invände Carl. ”Regler är regler”, svarade kaptenen surt. Carl grubblade en stund. Där planet landade skulle ett helt helvete av uppmärksamhet bryta ut. Det var en omöjlig situation, han och Gennadij Alexandrovitj skulle sitta på en svensk FN-bataljon belägrade av TV-kameror inom loppet av några timmar, de skulle fastna och GRU skulle få nya skottmöjligheter. Det fick inte ske. Han måste bluffa sig ur läget. ”Hör nu här kapten”, började han beslutsamt. ”Det här är en krigsoperation mellan öst och väst och jag kan inte förklara allting för er. Men det syriska jaktflyget når er ungefär bort till där vi vände vid Sicilien. Ja, det förutsätter att de sen landar i havet på grund av bränslebrist. Ni har från och med nu ungefär en timme på er, beroende på ordergången mellan Moskva och Damaskus och beroende på att ryssar och syrier inte begriper vad som har hänt. Först kommer de att observera att ni har landat på Cypern. Antagligen leder det till en diskussion om en attackflygsinsats mot planet på marken. När ni sen lyfter och radar och satelliter fångar in er … hör ni på?” ”Ja, jag hör på. Fortsätt. När radarn fångat in oss på nytt så … ?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 234

”Så uppstår nytt beslutsvimmel och sen är ni utom skotthåll. Ni har ingen skadad passagerare ombord. Har ni bränsle till Paris?” ”Nej, inte efter den här extraturen.” ”Till Lyon?” ”Tveksamt, men vi kan nå Nice eller Marseille.” ”Bra. Om ni vill rädda ert plan och era passagerare så måste ni alltså lyfta så fort ni har släppt av mej och en till, de två sjuka svenska FN-officerarna ni vet. Stanna ute på plattan och lyft omedelbart därefter. Och så en sak till. Tala om för era passagerare att faran är över, att ni gör ett kort uppehåll i Larnaca och sen omedelbart fortsätter mot La France.” Carl väntade spänt. Men flygkaptenen gav med sig mycket snabbare än Carl väntat sig. Han ryckte åt sig en mik och slog på strömbrytaren och tänkte efter en kort stund innan han började tala. Meddelandet kom först på franska: ”Detta är kapten som talar. Vi har just avbrutit en landning på Damaskus dit kaparna skulle ta oss. Faran är nu över. Jag upprepar, faran är över och kaparna är avväpnade och oskadliggjorda. Vi kommer att göra ett kort uppehåll i Larnaca på Cypern för att släppa av skadade och därefter fortsätter vi omedelbart mot Frankrike. Mina damer och herrar, Air France beklagar förseningen men garanterar alla passagerare möjligheten att äta middag i Frankrike på Air Frances bekostnad. Smaklig måltid, klart slut!” De hörde ända in i cockpit hur jublet steg ute bland passagerarna. Kort därefter, mitt i kaptenens upprepning av meddelandet på engelska, hördes franska nationalsången. Jösses jäklar, undrar vad Lady Guilford anser om det där, log Carl. ”Jag skulle vilja be er om en tjänst, mina herrar”, sa Carl efter en stunds tystnad. ”Ånej, inte ännu en kapning”, skrockade andrepiloten. ”Det gäller när ni kommer fram. Jag har ingen som helst auktoritet att beordra er, men jag skulle vilja be Air France att hemlighålla min identitet och identiteten på den man som lämnar planet med mej.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 235

”Mitt namn är Bond, James Bond”, skrattade andrepiloten. ”Det kommer ju alla att förstå ändå.” ”Vi ska göra vad vi kan, monsieur-vad-ni-nu-heter, men vi landar snart i Larnaca så jag får be alla passagerare ta plats och spänna fast säkerhetsbältena”, svarade kaptenen torrt och behärskat. Carl tvekade en stund innan han sa något som han sen ångrade i samma ögonblick, eftersom han tog en onödig risk bara för att verka hyggligare än han möjligen var. ”Jag skulle aldrig ha skjutit”, sa han. ”Bara för er information, men trots att konsekvenserna skulle ha blivit förfärliga om vi landat i Damaskus skulle jag aldrig ha skjutit mot er, monsieur Legrand.” ”Det trodde jag inte heller ett ögonblick, det finns väl ändå gränser för vad CIA får ta sig till, gå och sätt er nu”, sa kaptenen i samma behärskade och upptagna tonfall som när han beordrade säkerhetsbälte på. Carl reste sig stelt från sin obekväma ställning på huk och var på väg ut när kaptenen vände sig mot honom och log brett och alldeles entydigt vänligt. ”Jag glömde en sak, monsieur. Tack för hjälpen.” ”Jo föralldel”, muttrade Carl trött och böjde sig ner och vacklade ut ur förarkabinen. Han kände sig plötsligt onaturligt sömnig. Han slog sig ner bredvid sin viceamiral och kallade till sig en av flygvärdinnorna, avböjde den champagne hon ville bjuda på och bad henne gå till plats 23 C där det fanns två blåblodiga engelska kvinnor med rött blod över sina kläder och hämta, stänga och hämta, en vinröd läderväska som var ganska tung. När flygvärdinnan gått lutade sig Carl tillbaks. Samtidigt tändes skyltarna med order om att släcka cigarretter och fästa säkerhetsbältena. Gennadij Alexandrovitj Koskov, som kände det som om han nu var inne på sitt nionde liv, trodde inte sina ögon. Den unge örlogskaptenen bredvid honom hade tydligen beslutat sig för att sova de sista minuterna på väg ner mot Larnaca, vad som nu skulle hända där. Faktiskt såg han ut som om han sov.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 236

*** Överstelöjtnant Karl-Erik Järn gjorde sin andra sejour som bataljonschef på Camp Victoria, den svenska FN-bataljonen på Cypern. Till själva uppdraget som sådant, det vill säga FN:s uppdrag, var han vid det här laget tämligen skeptisk. FN:s fredsbevarande styrka på Cypern bidrog till att normalisera den turkiska ockupationen av nordsidan av ön genom att hindra de två parterna att tala med varandra. Allt kunde ju gå genom FN, minsta detalj som att ansöka om jakttillstånd i den demilitariserade zonen där svensk FN-personal vakade över säkerheten, till utbyte av fiskerättigheter. Om parterna hade tvingats leva med varandra, förhandla med varandra och umgås med varandra utan väpnat FN-filter emellan sig hade de möjligen tvingats komma överens på ett helt annat sätt. Det var ur den synvinkeln bra att den svenska regeringen funnit ett svepskäl att dra bort FN-kontingenten (att man inte fick tillräckligt betalt från FN i New York). Men med själva tjänsten var det bättre. Det var en behaglig tjänstgöring med välmotiverade elitsoldater som i generation efter generation hade gett sig fan på att inte framstå som sämre än exempelvis de brittiska soldaterna som fanns baserade på ön. Det var dessutom ett behagligt klimat större delen av året, Medelhavets renaste vatten och utlandstjänst var en merit som möjligen ledde till snabbare befordran. Turistsäsongen kunde vara lite besvärlig med alla nedresta svenskar som på något sätt uppfattade den svenska FN-bataljonen som svensk, närmast som en sorts konsulat dit man kunde gå med allehanda bekymmer, alltifrån interna gräl till förlorad reskassa. Men så här tidigt på våren var det sociala livet desto angenämare och just nu förbereddes en gemensam fest med Royal Canadians borta från Ebiskhophos, den brittiska avlyssnings- och radarstationen. Det skulle bli framträdanden med säckpipor till kvällens evenemang och säckpipeblåsarna höll just på att repetera sin effektfulla inmarsch. Som de flesta militärer hade Karl-Erik Järn en viss svaghet för säckpipor; som de flesta svala svenska entusiaster ansåg han sen när det verkligen blev konsert



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 237

att de höll på alldeles för länge. En jättelik rödhårig staff sergeant lämnade av säckpiporna inför bataljonschefen och man ändrade på någon detalj och därefter var den delen av förberedelserna klara för kvällen och orkestern kunde avtåga. Det var en varm dag och skulle bli en fin kväll och när bataljonschefen torkade svetten ur pannan och höjde blicken mot horisonten såg han att bataljonens ambulans var på väg in från flygplatsen, som låg mindre än en kilometer bort. Han rynkade förvånat pannan men fick sen plötsligt händerna fulla med ett problem som gällde elförsörjningen till diskoteket och glömde bort saken för en stund. Ambulansen var ett sexhjuligt ombyggt militärfordon i pansarplåt som man modifierat och försett med vit färg, blåljus på taket och stora röda kors på sidorna ovanför de svartvita bokstäverna UN. Det fanns två fönster i ambulansens sidoväggar och vid det ena stod Carl och såg ut över en gnistrande vit saltöken, säkert flera kvadratkilometer stor. Man hade just passerat en liten skylt där betraktaren på engelska och grekiska uppmanades att inte glömma den turkiska invasionen. Men Carls uppmärksamhet hade då varit distinkt riktad några hundra meter bortom skylten, där det korvliknande Air France-planet med den blåvitröda stjärtfenan var på väg att taxa ut för start. Ambulansen körde på vänster sida, man hade alltså vänstertrafik på Cypern, även om hastighetsbegränsningen angavs till 65 kilometer, och inte miles, i timmen. Ambulansföraren hade inte ställt några frågor trots att han tydligen först hade trott att Carl var sårad. Vilket inte var så konstigt med tanke på hur Carls nedblodade kostym såg ut. Men Carl hade lett Gennadij Alexandrovitj nerför trappan som om han varit sjuk och sen med ambulansförarens hjälp snabbt stuvat honom på en bår och kört in honom i ambulansen och därefter hade man omedelbart rullat bort trappan. Han vinkade och blinkade åt en av flygvärdinnorna just som hon var på väg att stänga dörren.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 238

Och nu lyfte planet där borta med ett kraftfullt dån från de två till synes överdimensionerade motorerna. Carl drog en suck av lättnad. Han hade vunnit tid. Efter ytterligare någon minut kom ambulansen fram till den rödvita bommen som markerade gräns till FN:s territorium. Den brunbrände svenske FN-soldaten i blå hjälm gick utan vidare ur sin lilla kur och lyfte upp bommen och ambulansen svängde in på området och tog av till höger mot sjukförläggningen. När budet kom från tornet i Larnaca om de två svenska FN-officerarna i behov av akut hjälp hade SMO, Senior Medical Officer, omedelbart gett order om att röja undan ungarna; eftersom sjukstugan med sina sex vanligtvis tomma sängplatser var den enda ordentligt luftkonditionerade baracken på området var den alltsomoftast ockuperad av officersbarn som valt just denna plats för sina videostudier. Doktor Settergren, eller major Settergren, tog emot de två personerna ensam eftersom syster Gunn var ledig och ännu inte hade hunnit infinna sig. Det kom snabbt att stå klart för honom att det här var frågan om annat än medicinska problem. Tio minuter senare, just som frågan om elförsörjning till diskoteket lösts på ett förtjänstfullt sätt, kom SMO och tog bataljonschefen avsides. Han såg konstig ut. ”Det är bäst att du omedelbart beger dej till sjukstugan”, meddelande han sin överordnade i ett tämligen civilt tonfall. ”Jaså, vad gäller saken?” undrade Karl-Erik Järn förvånat. Han hade svårt att diagnosticera läkarens ansiktsuttryck. ”Ja, det är uppenbart en sak för bataljonschefen, inte för mej som läkare”, svarade läkaren kryptiskt, och fylld av nyfikenhet snarare än oro begav sig Karl-Erik Järn omedelbart bort till videodagis, som man mer vanvördigt kallade sjukförläggningen. När han steg in i dunklet bakom de nerdragna jalusierna tog det några ögonblick innan hans ögon kunde ställa om från det skarpa solljuset utanför. Mitt på golvet med händerna på ryggen stod en civil person som såg ut att vara ett tiotal år yngre än Karl-Erik Järn. De tog



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 239

i hand och hälsade och då upptäckte Karl-Erik Järn de stora blodfläckarna på sin landsmans och förmodade kollegas kostym. ”Är du skadad, vart tog läkaren vägen?” undrade Karl-Erik Järn osäkert. ”Nej, inte alls”, svarade den andre kort. ”Jag heter Carl Hamilton och är tillförordnad militärattaché. Här är mitt pass, varsågod. Jag arbetar vid försvarsstaben på OP 5 och handlar direkt på order från ÖB. Jag har en gäst med mej vars identitet jag inte ämnar avslöja och vi behöver er omedelbara assistans.” ”Jaha, varsågod och sitt till att börja med”, svarade Karl-Erik Järn något tafatt medan han försökte jaga undan alla möjliga egendomliga fantasier i avvaktan på vad han nu måste få veta. ”Alltså”, återtog Carl, ”min gäst måste till Sverige, det är ett ärende av allra största betydelse. Det plan vi befann oss på och hoppade av nyss utsattes för ett kapningsförsök. Vi nedkämpade kaparna och planet är nu på väg till Frankrike och kommer fram om några timmar. Vi måste agera under tiden, vi måste härifrån och vi måste till Sverige. Ja, det är i korthet vad saken gäller.” Bataljonschefen bläddrade en stund i Carls gråa diplomatpass medan han försökte samla sig till ett distinkt svar. ”Jag måste tyvärr meddela att det är uteslutet. Vi varken kan eller får ge svensk personal någon sådan assistans som du talar om. Vi är nämligen FN och inte Sverige, vår orderlinje går från New York och inte från Stockholm. Om ni behöver medicinsk hjälp så kan vi av humanitära skäl ge er den men sen måste ni lämna området.” Den andre såg ut som om han nästan skulle falla omkull av förvåning. Men Karl-Erik Järn bestämde sig för att hålla en fast principiell linje. Det fanns ingen som helst tvekan om vad som var rätt och vad som var fel i den här situationen. ”Om det låter på det viset”, sa Carl sakta, ”så är jag rädd att jag måste förklara mej mer utförligt och nu talar jag till dej som överstelöjtnant i svenska försvaret och ingenting annat. Min gäst är sovjetisk flaggofficer. Han har hoppat av till Sverige. Han har informationer



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 240

som är ovärderliga för oss. Det jag nu säger berör rikets säkerhet, är det uppfattat?” ”Det är uppfattat, ja. Men det förändrar inte det förhållandet att vi är FN. Vi lyder inte under ÖB eller försvarsstaben utan under FN. Det är helt emot FN:s bestämmelser att agera i enskild nations intresse, det finns en stor mängd utförliga bestämmelser på den punkten som jag inte tror jag behöver föredra.” Överstelöjtnanten la det ena benet över det andra och drog ett uniformsveck tillrätta. OP 5-killen hade tydligen fått något att tänka på. ”Jag såg radiomaster när vi åkte in här, har ni förbindelse med Försvarsstaben?” frågade Carl lugnt. Han hade bestämt sig för att det var meningslöst att hetsa upp sig. ”Med UD och med info på Försvarsstaben, ja.” ”Kortvåg och telex, av antennerna att döma?” ”Kortvåg och telex, ja.” ”Egna signalister förstås?” ”Ja självfallet.” ”Då har jag ett förslag. Ge mej tjugo minuter så att jag får komponera en sifferserie. Sänd den till Fst och avvakta besked. Av humanitära skäl kan vi väl få vila upp oss här inne tills vidare. Kan vi göra så?” Bataljonschefen tänkte efter. Det fanns naturligtvis inga skäl att hindra en kommunikation med Försvarsstaben. ”Ja”, sa han. ”Ska jag skicka hit en signalist om tjugo minuter för att hämta upp koden? Fast vi brukar aldrig sända kod, allt går i klartext härifrån.” ”Jo men det tror jag inte skulle vara så lämpligt just nu”, smålog Carl. ”Och du ska inte sända hit någon signalist, du får nog komma och hämta koden själv är jag rädd. Nej, missförstå mej inte, jag vill inte vara oförsynt. Men just nu är det tre personer här på Camp Victoria som vet att det finns två svenskar intagna på sjukan men bara en, nämligen du själv, vet att en av oss är ryss och att jag arbetar under OP 5. Kan vi alltså förfara så?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 241

Karl-Erik Järn nickade bekräftande och sen reste han sig och gick ut i det skarpa ljuset. Flygkapning? tänkte han. Vadå flygkapning, förresten. Nedkämpade kaparna? Han skakade på huvudet och gick med dröjande steg tillbaks för att tills vidare återuppta festförberedelserna som om ingenting särskilt skulle ha hänt. Under tiden rotade Carl i sin vinröda väska efter lämplig kodnyckel och sen satte han sig koncentrerat ner och komponerade ett så kortfattat men ändå så klargörande meddelande som möjligt. Han var nätt och jämnt klar när bataljonschefen knackade på och sen utan ett ljud tog koden och gick med den till sin signalist. Carl skakade långsamt på huvudet. Hans landsmän upphörde aldrig att förvåna honom. GRU skulle skrattat sig fördärvade om de sett de senaste scenerna. Men annars kunde de nog hålla sig för skratt. Tvivelsutan hade de snappat upp radiotrafiken mellan AF 129 och tornet i Larnaca. Följaktligen satt de nu och grunnade på hur man skulle kunna ge sig på en väpnad FN-bataljon ute på en ö i Medelhavet som dessutom inhyste en av Storbritanniens viktigaste militärbaser. Det var nog svettiga problem. De skulle aldrig kalkylera med möjligheten att en svensk bataljonschef övervägde att kasta ut såväl ryss som det egna landets underrättelsetjänst. ”Kan jag tala?” frågade ryssen. ”Javisst, varsågod, vi är knappast avlyssnade”, svarade Carl med en plötslig känsla av förnyad trötthet. ”Sätt mej in i läget, unge örlogskapten. Vad händer? Var befinner vi oss? Vad kommer att ske härnäst?” ”Tja”, sa Carl. ”En av frågorna är inte så lätt att besvara, annars gäller följande. Vi befinner oss hos en svensk FN-styrka med ungefär 200 hyggligt beväpnade soldater av hygglig standard. Jag försöker utverka en transport direkt till Sverige, men det har uppstått en del byråkratiska problem. Fast vi befinner oss alltså för närvarande i säkerhet.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 242

”Jamen det varar väl bara tills det där franska flygplanet kommer till Frankrike?” invände Gennadij Alexandrovitj. Klipsk gosse, tänkte Carl. ”Jo, det stämmer, men vi har några timmar på oss.” ”Vad var det för kod ni sände?” ”Till den svenska försvarsledningen. Avsikten är att sätta fart på den svenske bataljonschefen här. Vi kan inte göra så mycket mer än vänta just nu. Har ni något emot om jag frågar er en del saker?” ”Det beror på. Varje form av förhör måste anstå tills jag befinner mej i Sverige. Sådant är vårt avtal och det måste ni respektera”, svarade ryssen med plötslig kyla och i hård kommandoton. ”Jojo, jag vet”, svarade Carl sakta. ”Jag respekterar naturligtvis den saken men det var bara något jag var nyfiken på och ni behöver inte alls svara, herr viceamiral. Jag bara undrade varför ni inte valde den amerikanska ambassaden i stället för den svenska, jag antar att ni ska till USA i alla fall.” Ryssen la pannan i ett par djupa veck och sen svarade han gravallvarligt. ”Efter noggrann planläggning drog jag den intelligenta slutsatsen att jag skulle få en lugnare och tryggare transport från den svenska ambassaden.” Han stirrade nästan ilsket på den häpne Carl. Sen brast han plötsligt ut i ett våldsamt skratt och efter några ögonblick föll Carl in och snart skrattade de båda hysteriskt. När Carl torkat tårarna tog han några varv runt sjukstugeanläggningen medan han då och då återföll i fniss eller små kluckande skratt. En anslagstavla i svart griffel vid dörren intill deras rum meddelade att doktor Settergren var ledig, att syster Gunn var ledig och att chauffören Östberg också var ledig. Hälsotillståndet är tydligen gott i Camp Victoria, tur att chauffören inte låg på badstranden åtminstone, tänkte Carl. ”Har ni något emot att jag ställer en fråga till er, unge örlogskapten?” frågade ryssen som fortfarande var halvt full i skratt på samma sätt som Carl.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 243

”Nej inte alls, sir. Varsågod.” ”Varför valde ni en annan sittplats inne i planet?” Carl funderade en stund. Han var inte helt säker på svaret. ”Jo …”, sa han dröjande. ”Om GRU, mot all rimlig förmodan, men om de skulle försöka sig på en attack inne i planet så borde det bli en kapning i syfte att lyfta av er någonstans, inte att döda alla ombord. Håller ni inte med?” ”Ni har förmodligen rätt. En sådan operation skulle inte sanktioneras på grund av politiska överväganden. Nå, fortsätt!” ”Tja, det ena ger det andra. Den som de skulle behöva slå ut om de genomförde ett kapningsförsök var er livvakt, rimligtvis personen bredvid er. De skulle däremot inte döda er utan ta er levande till Moskva, inte sant?” ”Jo, levande tills vidare, ja”, log ryssen. ”Så ni föredrog alltså att de dödade en oskyldig flygpassagerare i stället?” ”Uppriktigt sagt ja. Finner ni det egendomligt, sir?” ”Njet, inte så egendomligt. Men inte heller så svenskt i beteendet. Över huvud taget tycker jag inte ni är så svensk i beteendet, unge örlogskapten, och jag drabbades en kort stund av en mycket ond tanke.” ”Jaså, vadå sir?” ”När den där siste kaparen kom in och ni plötsligt lät som en av de våra och sa att ni var officer i GRU. För ett ögonblick trodde jag det var sant.” Carl stirrade häftigt på ryssen några korta ilande ögonblick. Sen var det hans tur att brista ut i ett lika överraskande som överdrivet gapskratt. Efter kort tvekan föll ryssen in i hans skratt och så trissade de på nytt upp varandra till gränsen för hysteri. ”Lysande, fullkomligt lysande”, frustade Carl när han på nytt torkade tårarna ur ögonen, ”snacka om att hamna ur askan i elden! Befriad av GRU!” ”Var det en plötslig idé eller hade ni någon tanke med det där om GRU som jag i så fall inte lyckats genomskåda?” frågade ryssen när de båda lugnat sig nödtorftigt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 244

”Det var närmast ett misstag”, svarade Carl fundersamt. ”Jag tänkte fel helt enkelt. Jag var själv så inställd på att det måste vara GRU att jag drog till med det där för att förvirra. Han hade ju en handgranat i handen, som ni vet, och jag kunde ju …” ”Inte veta om den var apterad eller inte!” ”Nej just det. Men om jag fick karlen förvirrad, och om han visade minsta tecken på att släppa ifrån sig handgranaten så skulle ju slutsatsen bli att den inte var apterad. Jag räknade med att öppna eld i det ögonblicket. Men så släppte dumskallen ifrån sig handgranaten på golvet och jag trodde först jag skulle ta betäckning som alla andra. Fast så insåg jag ju att det inte skulle tjäna så mycket till”, log Carl snett. Och så gav de sig iväg in i en ny utdragen skrattsalva. Tänk om kaparen varit så dum och blivit så häpen att han verkligen lytt order fastän granaten varit apterad! ”Jojo, men jag tänkte i alla fall fel. Jag utgick hela tiden från att kaparna var GRU, men det var de förstås inte. Jag tror inte ens att de visste att de arbetade åt GRU. Så inte undra på att den där token med handgranaten blev förvånad!” ”Jo. Ni är inte så svensk, nej”, log viceamiralen. ”Hurså?” undrade Carl med en blandning av indignation och nyfikenhet. ”Ni ingår inte i ett känt operativt svenskt mönster, unge man. Fast jag måste nog medge att när jag för ett ögonblick trodde att ni kunde vara en av de våra så kunde jag ju inte säga bestämt att ni ingick i vårt mönster heller. Ni är en mycket kompetent officer. På sektion OP 5, naturligtvis?” ”Ja naturligtvis, sir. Men mer än så kan jag inte säga er.” ”Ni arbetar hos DG?” Carl blev plötsligt förstummad av häpnad inför den fullkomligt precisa frågan som dessutom innefattade den interna jargongens beteckning på den mångårige chefen för svensk underrättelsetjänsts mest hemliga sektion, mannen som från början haft idén att göra



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 245

Carl till vad han nu blivit. Han förmådde inte svara. ”Jaja, bli inte så förvånad, unge örlogskapten. Som läget är just nu är ändå frågan om militära hemligheter tämligen filosofisk oss två emellan. DG är en bra karl, men lite gammalmodig, tycker ni inte?” ”Ni vet tydligen rätt mycket om oss, sir”, svarade Carl avmätt. ”Jo men min käre unge örlogskapten, det har ju faktiskt varit mitt jobb. Det där kodmeddelandet ni sände kommer förresten att uppsnappas och dechiffreras.” ”Det tror jag inte”, sa Carl stött. ”Uppsnappas ja, naturligtvis, precis som trafiken mellan flygplanet och flygplatsen här i Larnaca. Men dechiffrerar tror jag inte ert folk gör tillräckligt fort, min kod är alldeles för privat och alldeles för primitiv och avviker för mycket från vanliga svenska mönster.” Ryssen nickade tankfullt och halvt om halvt för sig själv sa han att de två nog skulle ha kunnat jobba bra tillsammans, såna som Carl fick man leta länge efter hemmavid. Tanken svindlade för Carl. ”Just nu arbetar vi ändå hyfsat tillsammans”, anmärkte han kort och kontrollerat för att inte visa sin bestörtning ögonblicket innan. ”Hur länge tror ni vi måste vänta här, unge örlogskapten?” frågade ryssen efter lång paus. ”Jag vet inte”, svarade Carl något osäkert. ”I bästa fall bara några timmar. I sämsta fall mer än ett dygn.” ”Inom ett dygn har vi de våra här igen.” ”Ja sir. Det kan stämma, men med all respekt för era landsmän, jag har verkligen djup respekt för Sovjetunionens kompetens i vissa avseenden, så inte får de det så jäkla lätt. Hur skulle ni själv ha lett en operation mot en beväpnad FN-kontingent? Som covert action? Diskret utan onödigt buller och uppseende? Med kärnvapen?” De brast ut i ett nytt uppjagat skrattanfall. Det föll Carl in att de nog var mer psykiskt ansträngda än vad någon av dem ville visa för den andre.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 246

*** På Försvarsstaben i Stockholm hade Carls telex råkat ut för en onödig försening. Något ljushuvud på informationsavdelningen hade betraktat meddelandet från Camp Victoria som förstört på grund av atmosfäriska förhållanden; efteråt försvarade han sig med att det ju aldrig kom kodade meddelanden från FN-kontingenten och att han i alla fall vid närmare eftertanke hade upptäckt att adressaten varit OP 5 och inte Fst/Info. Men när nu en kryptotekniker äntligen la fram meddelandet i klartext för Samuel Ulfsson insåg denne omedelbart att den förlorade tiden kunde bli mycket dyrbar. Meddelandet som äntligen kommit från Hamilton kom visserligen från en ytterst oväntad plats men det fanns ingenting att anmärka på när det gällde meddelandets tydlighet. Trots att det var efter omständigheterna kort: Position Camp Victoria. Bagage hittills utan skador. Flygkapning på väg, nära fatal mellanlandning i Damaskus. Kaparna nedkämpade, en vid liv. Planet ankommer France vid 14-tiden. Stor uppmärksamhet trolig effekt. Bat.chef vägrar assistans med hänv. FN diverse regler. Hotar köra ut oss. Tiden dyrbar. Begäran: order till mej och befattningshavare här. Förslag: SCACYP retur. Samtidigt som Samuel Ulfsson sneglade på sitt armbandsur och trevade efter ett försvunnet paket Ultima Blend lyfte han telefonluren och slog försvarsstabschefens nummer. Klockan var 14.55 och fyra minuter senare kom viceamiralen instormande i rummet utan att hälsa och drog omedelbart igen dörren efter sig. ”Vadå nödläge, vad har hänt, kör!” beordrade han andfått medan han satte sig vid sidobordet. Samuel Ulfsson tittade på nytt på klockan. Så sträckte han sig bakåt mot sin stora transistorradio och slog på P3 och kom in sekunderna innan nyhetssändningen skulle börja. ”Vafan är det frågan om, vad har hänt?” frågade försvarsstabschefen i förstärkt kommandoton.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 247

Samuel Ulfsson hyssjade ner sin överordnade och pekade på radion som just pipmeddelade att det kom en nyhetssändning. Första nyheten gällde en flygkapning i Medelhavet. Kaparna som sannolikt var palestinska hade skjutits ombord av en som man förmodade var israelisk säkerhetsagent. En av passagerarna hade mördats av kaparna. Därefter övergick nyhetssändningen till u-landskvinnornas speciella problem. Samuel Ulfsson stängde av radion och upptäckte samtidigt sitt cigarrettpaket på golvet. Han letade till sin överordnades högst påtagliga irritation fram en cigarrett ur det knyckliga paketet, han måste ha trampat på det, och tände den innan han efter ett djupt bloss började sin korta föredragning. ”Hamilton och kamrat Koskov lämnade Kairo i morse med det där Air France-planet du just hörde om. Hamilton tycks ha bekämpat kaparna, hur fan han nu bar sig åt för det. I alla fall steg han och ryssen av i Larnaca och sitter nu på Camp Victoria. Jag har rapporten från Hamilton här, läs själv.” Försvarsstabschefen hade rest sig och slitit åt sig meddelandet redan innan Samuel Ulfsson talat till punkt. Han ögnade snabbt igenom den kristallklara texten. ”Det kommer förstås att bli ett jävla liv på nyhetsmedierna”, konstaterade han och fick bara en sakta instämmande nick till svar från chefen för underrättelsetjänsten. ”Och ryssarna vet lika förbannat väl som vi vem som är vem och vem som inte är israel, var fan har de fått det ifrån förresten, för det var väl Hamilton?” ”Journalister”, ryckte Samuel Ulfsson på axlarna. ”Vi har alltså kapplöpning med rödskinnen till Camp Victoria?” funderade försvarsstabschefen vidare. ”Ja, det skulle man kunna säga. Fast vi har vissa operativa fördelar om du kan …”, Samuel Ulfsson hejdade sig för att inte fullfölja funderingen. Han hade en tanke att det hela skulle ge sig självt utan diskussion mellan två försvarsstabsmedlemmar i ansvarig ställning.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 248

”Kan vadå!” röt emellertid hans överordnade. ”Tja”, suckade Samuel Ulfsson. ”Jag tror det vore angeläget att snabbt övertala vår bataljonschef där nere att fosterlandet kallar. Och så tror jag han i det avseendet litar mer på dej än på mej, lindrigt talat.” ”Så vad ska jag göra, menar du?” ”Ring honom och säg att han uppför sig väl.” ”Ringa, menar du att jag ska ringa och i klartext säga …” ”Nja, klartext och klartext. Jag tror nog vår vän Hamilton är fullt kapabel att ge detaljerade förslag bara du så att säga visar flaggen.” ”Du tycker alltså att jag i allmänna ordalag skall förklara för bataljonschefen att om han inte ställer upp så skär vi tasken av honom?” ”Jaja”, suckade Samuel Ulfsson och ägnade frågan om de två närvarandes deniability en flyktig ironisk tanke, ”ordvalet bestämmer du bäst själv men innebörden torde väl kunna stå ganska klar.” ”Kan jag ringa här, från din telefon?” ”Javisst.” ”Har du numret?” ”Ja, om ett litet ögonblick.” *** När överstelöjtnant Karl-Erik Järn, chef för svenska FN-bataljonen i Camp Victoria på Cypern, tjugoen minuter senare styrde bestämda steg mot campens sjukförläggning var han blek men samlad. Till sin häpnad hörde han rullande skrattsalvor inifrån sjukan. Det var minst sagt förbryllande. Han knackade bestämt och hårt på dörren innan han avvaktade svar och steg in. Carl som omedelbart blev allvarlig reste sig avvaktande. Det första beskedet fick han redan i bataljonschefens gråa ansikte. Omedvetet hade Karl-Erik Järn intagit enskild ställning framför sin yngre och underordnade officerskamrat, men han korrigerade sig snabbt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 249

”Jaha”, sa han, ”jag har just haft ett klargörande samtal med försvarsstabschefen på telefon.” ”Med vilken innebörd?” frågade Carl artigt. ”Ungefär följande. Att man kan välja mellan förnyad tjänst hos FN eller möjligheten att bli överste.” ”Och jag antar att de nationella känslorna då övervägde”, sa Carl medan han med svårighet undgick att falla i nytt hysteriskt skrattanfall. ”Ja, som jag förstod det hela ligger den här saken i hela nationens intresse.” ”Ja, jag vill minnas att jag försökte säga det. Nå, då jobbar vi alltså ihop från och med nu?” ”Svaret är ja. Vad kan jag göra? Vad har ni själva för planer?” Carl satte sig ner och gjorde en gest åt sin överordnade att göra detsamma, vilket med tanke på situationens laddning inte föreföll så bakvänt som det faktiskt var. Carl tänkte efter en kort stund medan de andra två männen i rummet spänt iakttog hans ansikte. ”Det blir SCACYP i morgon. Direkt Stockholm, fast inte över Östeuropa den här gången. Då har vi följande problem. Uniformer, identiteter, passersedlar, flygplatskontrollen, pass. Vem håller i sånt här?” ”Personalassistentofficeren, major Larsson. Men SCACYP går ju inte …” ”Jag vet det. Ankommer i dag måndag, går till Israel, återvänder hit torsdag för transport Stockholm. Det var en av mina vägmöjligheter, jag menar om jag skulle kommit hit en torsdag på mera normalt sätt med Air France.” ”Men hur ska du kunna ändra rutten, det går väl inte?” ”Ett nytt siffersystem samma väg som det förra så ordnar de det i Stockholm. Vi måste alltså inviga en major Larsson?” ”Ja, jag kan inte det där med persedeldetaljen och sånt och förresten skulle det verka konstigt.” ”Finns Larsson här på campen?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 250

”Ja, vi kan ha våra överläggningar här inne, jag kan ta hit honom.” ”Nej gör inte det. Vi har överläggningarna på ditt kontor, det verkar bättre och mer naturligt än ytterligare konstigheter här på sjukan. Skaffa mej bara en uniform först så jag kan gå ut.” ”En uniform?” ”Ja. Khakifärgad, med FN:s symbol och tre kronor, sån du har själv. Jag skulle väcka onödigt uppseende som nedblodad civilist. Major blir väl lämpligast även om jag hört att man får ett steg uppåt i utlandstjänst. Jag är som du ser något större upptill och något smalare nedtill än du själv så det kan inte vara så svårt. Sen en förstärkt vakt utanför sjukan medan vi gör upp planläggningen. Kan vi förfara så?” Carls attityd gjorde den sista frågan till en order med hela försvarsledningens och nationens mystiska tyngd bakom. Den överordnade officeren nickade och troppade av utan vidare diskussion. ”Hur går det, unge örlogskapten, forcerar ni byråkratin?” undrade ryssen oroligt. ”Jodå, det går nog”, svarade Carl med spelat bekymmer. ”Men jag är rädd för att vi måste degradera er, sir.” Han såg allvarligt in i ryssens frågande ansikte innan han med samma spelade allvar fortsatte. ”När ni lämnar den här basen i morgon kommer ni nämligen att ha högst överstelöjtnants grad.” Viceamiralen såg fortfarande lika frågande ut och Carl slog en spelat fundersam lov i rummet innan han fortsatte. ”Ni kommer nämligen att vara svensk FN-officer och högre grad än överstelöjtnant skulle väcka obehörig och orimlig uppmärksamhet. Som en tröst kan jag dock meddela att jag själv blir kapten, eller major på sin höjd.” De stirrade fånigt på varandra några sekunder innan de brast ut i ett nytt hysteriskt skrattanfall. Sen samlade sig Carl med en kraftansträngning och tog fram sin kodnyckel för att komponera ett nytt meddelande till försvarsstaben i Stockholm med innebörden att 1) samarbetet nu löpte, 2) SCACYP



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 251

borde få vissa och följande instruktioner samt 3) Fst på lämpligt sätt fick ta emot SCACYP vid ankomsten för att ta hand om två officerare i speciell ställning. När han var färdig med sin sifferserie kom bataljonschefen tillbaks med ett bylsigt brunt pappersomslaget paket. Det var mycket riktigt en FN-uniform som gjorde Carl till major och den satt efter omständigheterna hyggligt. Men den blå baskern var för liten. Carl klädde sig under tystnad. Sen blinkade han åt sin sovjetiske blivande överstelöjtnant i svensk FN-tjänst och gick ut tillsammans med bataljonschefen, tvärs över två gårdsplaner och en parkeringsplats utan att någon fäste särskilt avseende vid dem. Inne på bataljonschefens tjänsterum väntade vice bataljonschefen, också han överstelöjtnant, och majoren Larsson som hade en namnbricka med förkortningen Pers.Ass.Off. De hälsade stelt och artigt på varandra och sen gick vice bataljonschefen till det stora kylskåpet och tog fram fyra Kronenbourg. ”Lustigt”, sa Carl. ”Om allt hade gått lite bättre så skulle jag ha befunnit mej just i Alsace i kväll. Men kaparna kom alltså i vägen.” När han fått glas och de hällt upp sina öl skålade de tyst med varandra. Sen höll Carl en kort orientering. ”Under normala omständigheter, fast vi ju knappast befinner oss i normala omständigheter”, började han och tog en klunk av det franska ölet, ”så skulle ni samtliga här i rummet underteckna Fst formulär 107. Texten börjar: ’Jag har denna dag av C Hamilton mottagit erinran om att jag icke äger till obehörig lämna meddelande om förhållanden av hemlig natur vare sig under mitt arbete eller efter dettas avslutande’, och så vidare. Ja, det där gäller oavsett FN. Sen är handlingen undertecknad och bevittnad och där står vidare: ’Jag är medveten om att brott mot denna tystnadsplikt medför straff, även om brottet endast sker av oförsiktighet utan brottsligt uppsåt.’ Har herrarna innebörden klar för sig?” Tre mycket kraftfulla blonda solbrända svenskar såg plötsligt tämligen bleka ut när de nickade sitt tysta bifall.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 252

”Alltså”, fortsatte Carl. ”Vi har en ryss här som måste till Sverige. Han är höjdare i deras underrättelsetjänst och vet förmodligen allt om miniubåtar och liknande verksamhet. Hans informationer skulle bli av ovärderlig betydelse för oss. Och med oss menar jag för undvikande av alla högst eventuella misstag Sverige, inte FN.” Två av åhörarna skrattade ansträngt och Carl tog en ny klunk öl innan han fortsatte. ”SCACYP kommer hit i morgon förmiddag. Syftet är att transportera mej och min följeslagare, men också så många som möjligt av dem som skulle ha rest på torsdag. Det är det första ni måste ordna. Sen följer en del praktiska problem, uniformer, namnbrickor, vissa språkproblem med tanke på att vår gäst inte talar svenska, vilket kanske verkar konstigt inför svenska officerskolleger och annan personal …” ”Det spelar nog ingen roll. Inne i planet hör man inte ett piss, måste sitta med hörselskydd hela vägen till Stockholm. Ingen konversation helt enkelt”, avbröt majoren Larsson entusiastiskt. Han talade dalmål och verkade inte på minsta sätt anfäktad av sin bataljonschefs tidigare lojalitetskris. ”Och uniformerna”, fortsatte han ivrigt, ”har vi i förråd och om jag själv kvitterar ut dem kommer ingen att ställa frågor. Namnbrickorna kan vi göra själva …” Metodiskt löste sig det ena problemet efter det andra. När det gällde flygplatsen och dess kontroll var det inget problem eftersom FNstyrkan svarade för sin egen säkerhet. Man åkte bara rakt in på plattan. Sen skulle en namnlista överlämnas till myndigheterna, men den hade hittills aldrig stämt och de brydde sig inte om saken eftersom FN-personalen ändå åkte ut och in i landet hur de ville på sina blåa kort. Så rullade det på en god stund innan den alltmer orolige bataljonschefen – festen med Royal Canadians och diskoteket närmade sig – kom med sin första invändning på länge. ”Jamen kan vi verkligen kapa SCACYP på det där viset, ja förlåt uttrycket, det kanske var olämpligt med tanke på läget … jag menar



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 253

det som hänt. Men det är ju i alla fall en FN-kärra.” ”I helvete heller”, invände personalofficeren Larsson, ”den har ju i alla fall tre kronor mot blå botten på vingarna. Det är flygvapnet som normalt leasar planet till FN, men det gäller ju inte den här gången.” ”Men kan den verkligen gå den vanliga rutten över Östeuropa?” frågade Karl-Erik Järn medan han oroligt tittade på klockan. En vanlig blond, blåögd, vältrimmad, hygglig, anständig svensk officer, tänkte Carl och sneglade på bataljonschefens diplom för avläggande av olika språngmarscher runt Salt Lake och annat. Salt Lake måste vara den vita saltsjön på väg in från flygplatsen funderade han vidare innan han återvände till samtalet. Han började brista lite i sin koncentration, noterade han. ”Nej, skulle vi gå över Östeuropa finns risk för att de skulle tvinga ner planet. Från och med nu, senast om någon timme när nyhetskaskaderna går ut i världens alla TV-sändningar från Frankrike, vet ryssarna precis vad som har hänt. Nej, den här resan går över NATOterritorium ända in till Sverige där vi förmodligen får skydd från flygvapnet.” De tre andra begrundade den närmast fantastiska innebörden i det deras yngre kollega just meddelat. Sen kastade de sig med liv och lust in i problemlösningen på nytt. Efter en stund ajournerade man sig och bestämde att det var bäst att Karl-Erik tog itu med sina representativa funktioner eftersom festen närmade sig och de första gästerna hade börjat anlända. Men Carl och majoren Larsson och vice bataljonschefen hade ingen brist på vare sig fantasi eller energi när det gällde att fullborda ett tjugotal brott mot FN-reglementet i den svenska nationens intresse. När Carl någon timme senare satt inne hos sin numera inte så dramatiskt överordnade officerskollega som var klädd i svensk överstelöjtnantsuniform – mycket riktigt hade man trots det föga pietetsfulla i en så kraftig degradering kommit fram till att högre officer än så skulle kunna väcka onödig uppmärksamhet – hördes plötsligt skotska säckpipetoner.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 254

De stirrade vansinnigt på varandra några sekunder innan de brast ut i ett nytt hysteriskt skrattanfall som emellertid dränktes i det stigande festsorlet på Camp Victoria. *** I Sverige var klockan nu 19.30 och inne på den svenske överbefälhavarens rum satt fyra representanter för den svenska försvarsledningen framför TV-apparaten som kommenderats in särskilt någon timme tidigare. De hade stängt dörren noga efter sig och ingen underordnad fanns i närheten. Det skulle ha väckt en betydande förvåning hos vem som helst att upptäcka detta plötsliga intresse för den svenska televisionens sändningar. Den stora huvudnyheten och den största internationella nyheten över huvud taget var vid denna tidpunkt i Rapport som i all världens motsvarande nyhetssändningar den fantastiska kapningshistorien på Air France 129 från Kairo. Efter de inledande bilderna från Medelhavsområdet ovanför Sydfrankrike där Airbussen kom omgiven av franskt jaktflyg visades bilder på passagerare som gråtande omfamnade tillskyndande släktingar och bilder på två insvepta manslik som fördes undan tillsammans med en handbojad terrorist. Sen följde några korta intervjuavsnitt där en flygvärdinna berättade om den fantastiske säkerhetsagenten som måste ha varit amerikan, en passagerare från förstaklass berättade om hur man med gemensamma ansträngningar lurat ut den siste kaparen just innan planet skulle landa i Damaskus. Därefter följde en nedblodad engelsk lady som bestämt hävdade att mannen var amerikan, eftersom hon hade suttit bredvid honom. Han hade på ett strålande sätt skurit halsen av en av sluskarna innan han tog itu med de andra men det hade hon inte sett. Men amerikan var han definitivt. Speakertexten hävdade sen att obekräftade uppgifter från Israel gjorde gällande att den israeliska underrättelsetjänsten slagit till mot en av sina mest avskydda fiender, Abu Nidal, vilket också förklarade



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 255

att planet skulle till Damaskus. Syftet hade förmodligen varit att förhandla loss palestinska terrorister som dömts till livstids fängelse i Frankrike. Flygkaptenen och hans andrepilot vägrade att kommentera händelsen innan de förhörts av den franska säkerhetstjänsten. Den mystiske amerikanske eller israeliske säkerhetsmannen hade stigit av planet i Larnaca. Därmed övergick nyhetssändningen till annat och chefen för den svenska marinen gick fram till TV:n och stängde av. ”Det var verkligen som fan”, sa han och en kort stunds eftertänksamhet sänkte sig över rummet. ”Jo men det där med israel eller amerikan kommer inte att hålla så länge när journalisterna jagar upp Camp Victoria”, invände Samuel Ulfsson med ett stänk av irritation i rösten. Det var ju förresten uppenbart för ryssarna vad som hade hänt. Och fransmännen skulle också ha saken klar för sig inom någon timme. ”Hurså?” undrade försvarsstabschefen. ”Hur kan de veta att Hamilton inte är amerikan, det är han ju nästan.” ”Därför att de har passagerarlistan och vi förbjöds använda falskt namn. Hamilton har rest under sitt eget namn, en svensk passagerare saknas och det är han. Nej förresten, två svenska passagerare saknas, hehe.” ”Skurit halsen av?” mumlade ÖB. ”Gör vi sånt?” Frågan föll platt till golvet. ”Vad saken närmast gäller är alltså att omdisponera rutten för Herculesmaskinen i Tel Aviv”, påpekade försvarsstabschefen i ett tonfall som diskret antydde att olika spekulationer fick anstå till senare. ”Hur i helvete ska regeringen reagera på det här när det kommer ut att Hamilton är svensk?” muttrade ÖB. Det fanns ju inget tvivel om att den saken förr eller senare skulle läcka ut. Förmodligen krälade Cypern snart av journalister på jakt efter den mystiske hjälten. ”Ja som sagt, hrm”, harklade sig försvarsstabschefen, ”vi har ju en del snabba praktiska beslut att fatta.” ”Ja, det är bra. Men du håller i den saken va?” sa ÖB, som börjat



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 256

ana vissa svårigheter i en kommande redovisning för statsministern. ”Men se till så att det går undan.” Det sista var ett tämligen onödigt påpekande. Överbefälhavarens underlydande hade redan rest sig och börjat lämna rummet. *** På Kairos flygplats greps en av cheferna för den egyptiska säkerhetstjänsten. Överste ibn Salaar hade tidigare under kvällen iakttagits när han utan framgång försökt ta sig in på den sovjetiska ambassaden. Han hade blivit utkastad och ambassaden hade i en kort not till det egyptiska utrikesdepartementet uttryckt sin irritation över incidenten. Givetvis förnekade man allt samröre med säkerhetsofficeren ifråga. Normalt sett skulle Muhammed ibn Salaar ha en god chans att få den självklara dödsdomen omvandlad till livstids fängelse. President Mubarak var restriktiv när det gällde verkställigheten av dödsdomar, till och med för sina hårdaste och farligaste fiender inom den muslimska fundamentalistiska rörelsen. Men för en alltför prosovjetisk, alltför talför säkerhetsman var läget inte särskilt ljust. Frågan var möjligen vilket som skulle kunna störa de känsliga sovjetisk-egyptiska förbindelserna mest, att avrätta en sovjetisk spion eller att ha en levande alltför talför sovjetisk spion i fängelse. Eftersom Sovjetunionen skulle komma att framställa varje samband med flygkapning som en ren absurditet, en provokation av antisovjetiska propagandister, så lutade det tämligen säkert åt att den självklara dödsdomen skulle verkställas. Dock utan särskild uppståndelse eller publicitet, dock genom arkebusering i stället för hängning eftersom det gällde en officer. *** Den något överårige och förvånansvärt svarthårige svenske överstelöjtnanten som embarkerade svenska flygvapnets transportflygplan på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 257

rutten som kallades SCACYP väckte ingen uppmärksamhet bland ett dussin andra män i samma uniform. Det var så mycket skandinavisk FN-personal i omlopp att passagerarna vanligtvis inte kände varandra ens till utseendet. De cypriotiska flygplatsmyndigheterna reagerade inte över den extra turen eftersom allt gick efter samma gamla vanliga rutiner. Viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov fick hjälp på med hörselskydden av sin unge underordnade. När det tunga transportflygplanet skallrande och dånande lyfte lutade sig den unge örlogskaptenen bakåt och såg ut att somna omedelbart. Det förvånade inte Gennadij Alexandrovitj Koskov det minsta. Sovjetisk satellitspaning kunde snabbt bekräfta det GRU:s central redan förutsatt. Flygrutten gick inte som vanligt över östeuropeiskt territorium, vilket föralldel gjorde att man slapp ifrån en del mycket brydsamma överväganden. Planet gick i nio timmar omvägen över NATO-territorier innan det från Danmark gick in över svenskt territorium där en rote svenskt jaktflyg mötte för vidare eskort upp mot Stockholm. Jaktplanen avvek diskret i Linköpingstrakten. På Arlanda väntade en ambulans och en bil från Försvarsstaben ute på plattan.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 258



Ur journalistisk synvinkel var kapningen av AF 129 från Kairo en osedvanligt lyckad kapning. Det var helt enkelt en lysande story, fylld av bovar och hjältar och mysterier, dessutom med lycklig utgång. Och heller inte så förbannat utdragen som många andra bra kapningsstories blivit. Det fanns fyra särskilt intressanta parter i historien och nyhetsmedierna kom att intressera sig lite ojämnt för dem, beroende på i vilket land de verkade. För det första gällde det kaparna själva, en fråga som mest intresserade fransk press. Vilka var de och vilka syften hade de? Enligt sparsamma uppgifter från franska säkerhetskällor var kaparna i ett säkert och ett osäkert fall identifierade som anslutna till den palestinska utbrytargrupp som arbetade från Damaskus under Abu Nidal. Den överlevande av de tre, som levererats handbojad och kraftigt misshandlad, hade haft vissa dokument på sig som tydde på att man i utbyte mot franska passagerare skulle ha försökt växla till sig tre terrorister i franskt fängelse. För det andra gällde det att få fram uppgifter om den mördade amerikanen, som hette Stephen Holmes och var arkitekt från Arkansas och hade varit på en arkitektkonferens i Kairo. I amerikansk press antyddes det dygn ett efter kapningen att Stephen Holmes kunde ha arbetat för CIA. Det måste i så fall kaparna ha känt till, eftersom mordet på Holmes var det första som över huvud taget hände när kapningen inleddes. Under dygn två efter kapningen, när amerikanska myndigheter på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 259

ett ovanligt bestämt sätt förnekat Holmes påstådda anknytning till officiella organ, och när hans fru och släktingar intervjuats, klingade den spännande teorin av. Däremot uppstod ett nytt mysterium. Han hade suttit på fel plats, eftersom han rest turistklass men bevisligen mördats i en fåtölj i förstaklass. Varför hade han bytt plats? Hade någon lurat honom till det? Och, för det tredje, vem var den ”mystiske mannen” som suttit bredvid den mördade Stephen Holmes? Varför hade kaparna visat honom ett sånt intresse så att man belade just honom med handbojor? Varför hade han försvunnit i Larnaca vid den av hjälten improviserade mellanlandningen? För det fjärde och för det avgörande i storyn: vem var James Bond? Och vilken nationalitet hade han? Här uppstod åtskillig förvirring. I engelsk press stod det klart att hjälten från AF 129 måste ha varit amerikan. Bland annat uppträdde ju en känd societetsdam, Lady Evelyn Guilford, med mycket bestämda uppgifter i den frågan. Hon hade ju suttit bredvid honom, hon hade ju själv deltagit i inledningen av striden mot kaparna och hon berättade utförligt och med målande språk både om sina egna insatser mot ”sluskarna” och det ”beslutsamma sätt” på vilket den mystiske säkerhetsmannen hade tagit itu med den förste av dem. Israelisk press antydde under det första dygnet att det helt enkelt var frågan om en israelisk insats mot ärkefienden Abu Nidal. Den israeliska underrättelsetjänsten skulle på något sätt ha känt till kapningen i förväg och därför ingripit mot den. Sverige var ett av de få länder där den israeliska vinkeln drogs upp stort. Tidningen Expressen, som tveklöst hade utomordentliga israeliska källor, berättade dramatiskt om det ständiga kriget mellan den israeliska underrättelsetjänsten och världsterrorismen och man exemplifierade med en rad andra fall då israelerna gått segrande ur striden. För övrigt var det gott om israeler som kunde uppträda som amerikaner och därför fullt naturligt att så många i planet uppfattat den israeliske agenten som just amerikan.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 260

Israelvinkeln dementerades inte förrän dygn två efter kapningen från auktoritativa israeliska källor och det hade sina särskilda skäl. Familjen Holmes advokat i Arkansas deklarerade att han ämnade stämma israeliska staten på 100 miljoner dollar eftersom tydligen ett israeliskt organ använt mr Holmes som någon sorts vätte i jakten på kaparna. Oavsett vilket gott syfte israeliska säkerhetsorgan kunde ha så hade de inte rätt att offra amerikanska medborgares liv och mycket tydde ju faktiskt på att agenten och mr Holmes av okänd anledning bytt platser. Således kom till och med den israeliske premiärministern att försäkra att, hur typiskt israelisk operationen än kunde förefalla, inga israeliska eller med Israel lierade agenter deltagit i den. Därmed hettades spåret efter de två avstigna i Larnaca upp betydligt och brittiska och amerikanska reportrar var först med att från flygplatsmyndigheten i Larnaca få beskedet att AF 129 vid mellanlandningen uppgett att två svenska FN-officerare behövde stiga av på grund av något icke närmare angivet medicinskt skäl. Man hade inte haft anledning att ifrågasätta det beskedet, i all synnerhet som de två hämtades upp av ambulansen från den svenska FN-förläggningen. Därmed blev det hett om öronen på överstelöjtnant Karl-Erik Järn, som för egen del var övertygad om att han riskerade fängelse om han svarade på några frågor. Han vägrade alltså till en början att besvara frågor i telefon, medan han själv förtvivlat sökte den svenske försvarsstabschefen på telefon för att få instruktioner om vad som kunde sägas och inte sägas. Men nu kom journalister indånande från alla möjliga håll till Larnaca och Camp Victoria hamnade i något som liknade belägringstillstånd. Brittiska reportrar fick dessutom tag på ambulansföraren, som ingen tänkt på att låsa in och som inte erhållit någon ”erinran om mottagen tystnadsplikt” vare sig på Försvarsstabens formulär 107 eller muntligt. Ambulansföraren berättade glatt att de två han fört till sjukan var svenskar och att den ene varit blodig. Den äldre av de två, alltså ”den mystiske mannen” hade också varit svensk, fast han inte



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 261

sagt så mycket och ambulansförare Östberg erinrade sig inga särskilda detaljer från deras korta samtal. Därefter hamnade Camp Victoria i en situation där så gott som varje inkommande telefonsamtal var från journalister som på olika språk sökte bekräftelse på uppgiften att James Bond och ”den mystiske mannen” var svenskar. Situationen blev ohållbar. Karl-Erik Järn fick i slutet av dygn två efter kapningen precisa instruktioner om vad han skulle säga, varken mer eller mindre. Och därefter kom han för åtskilliga timmar att känna sig närmast som en papegoja. Hans besked till världspressen var följande. Två personer hade vid angiven tidpunkt sökt medicinsk assistans eftersom sådant behov förelåg. Det hade de fått. Det var riktigt att de var officerare. De fanns inte längre kvar på Cypern. Punkt slut. Således grävde journalisthorden snabbt fram uppgifter kring den mystiska extratransporten till Sverige med Herculesplanet dagen efter kapningen. Det ledde inom något dygn till att FN i New York beordrade en utredning i frågan om FN-personal agerat i otillåtet nationellt intresse. Men situationen hade också blivit ohållbar för svenska myndigheter och ungefär samtidigt som bataljonschefen på Camp Victoria pressades av förtydliganden till gränsen för det outhärdliga släppte kabinettssekreteraren på svenska UD ut en pressrelease som i förstone lämnade flera sensationella svar, men som vid närmare analys visade sig innehålla åtskilliga oklarheter. Meddelandet från det svenska utrikesdepartementet, som inte kommenterades ytterligare, innehöll följande uppgifter. Då palestinska terrorister med oklart uppsåt försökte kapa AF 129 ingrep svensk militär personal som befann sig på planet. De officerare som stigit av i Larnaca och, fullt korrekt, fått viss medicinsk och annan assistans av humanitär karaktär befann sig nu i Sverige. Deras identitet kunde inte, med hänsyn såväl till deras personliga säkerhet som deras känsliga militära funktioner, tillkännages.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 262

Det var på många sätt en mycket svensk kommuniké. Inte ett ord var osant. Kommunikén var knappast sann. Med vissa variationer kom de flesta svenska löpsedelsredigerare att välja en tämligen självklar text för följande dag: JAMES BOND VAR SVENSK! I den följande floden av spekulationer släppte svensk militär bara till ett lillfinger. Man medgav att även Sverige hade ”vissa specialister” men att all sådan information givetvis var hemligstämplad. Det var glada dagar för journalister. Det var mindre glada dagar för svensk, sovjetisk, fransk, egyptisk och amerikansk underrättelsetjänst. Amerikanerna hade fått State Departments uppdrag att klargöra omständigheterna kring amerikanske medborgaren Stephen Holmes död. Men de skötte sina undersökningar diskret och det slutade i sinom tid med en uppgörelse med den svenska underrättelsetjänsten. I Kairo fanns åtskilliga pinsamheter att reda ut. Man kunde förstå om en ensam kapare vid enstaka tillfälle kunde smyga sig förbi en flygplats säkerhetskontroll och beväpnad ta sig ombord på ett flygplan. Sånt hände i många länder. Men här var det frågan om två hela team, en formlig trängsel av kapare ombord på ett flygplan. Emellertid gav de egyptiska undersökningarna snabbt resultat vad gällde de tre palestinierna, eftersom den gripne erkände hur det hade gått till när han ställdes inför tre vittnen från flygplatsens säkerhetsfolk som intygade att han personligen beordrat de tre terroristernas embarkering. Dock fick man ingen förklaring på hur svensken tagit sig ombord med vapen. Fast den frågan var av mindre vikt och inte heller egyptierna hade något intresse av att sprida sina rön runt om i världspressen. Mest grubblades det dock i Paris. DST, den franska säkerhetstjänsten, hade snabbt hemligstämplat passagerarlistan och förhört flygarna. De två personer som stigit av i Larnaca var således en Nils Emil Svensson och en Carl Hamilton. Att denne Hamilton ingripit mot flygkaparna var visserligen förtjänstfullt, men hur i helvete hade han



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 263

kunnat förutse händelsen? Ingen säkerhetspolis i världen skulle kunna tro på slump, även om det var en komisk tanke att några arabiska flygkapare råkar kapa ett plan med oväntat sega passagerare. DST:s informationer gick vidare till underrättelsetjänsten DGSE och där uppstod än mer intrikata problem. För det första kunde arkivet blixtsnabbt upplysa om en viss Carl Gustaf Gilbert Hamilton, som var svensk officer i taktiskt operativ funktion, som den förskönande omskrivningen löd, i underrättelsetjänsten och som sen flera år betecknats med kodnamnet Coq Rouge. Det var således inte vilken underrättelseman som helst som hade suttit på plats 23 C i Airbussen, det var en synnerligen kvalificerad specialist. Arkivet talade sitt kortfattade klara språk. Coq Rouge var mannen bakom det israeliska Stockholmsfiaskot några år tillbaks i tiden. Han hade på egen hand dödat fyra israeliska specialister från Sayeret Matkal. Men det ur fransk synvinkel särdeles intressanta var att samme Coq Rouge befunnit sig i Västtyskland häromåret och samtidigt med en major Alain Detoureille infiltrerat den västtyska terroristorganisationen RAF, den operation som slutat med massakern i Hamburg, där GSG 9 sköt 12 västtyska, belgiska och franska terrorister till döds, och enligt uppgift även den franske majoren. Händelsen hade lett till slitningar mellan fransk och västtysk underrättelsetjänst. Fransmännen hade aldrig litat på de västtyska beklagande förklaringarna om hur det påstådda misstaget gått till. Det var alltså en hel del frågor som Coq Rouge skulle kunna besvara. Hur kunde det till exempel komma sig att svensk underrättelsetjänst kvävde ett terroristdåd som riktade sig mot franska intressen utan att man dessförinnan tagit minsta kontakt med sina franska kolleger? Varför kapade han planet på nytt och drog till med den där bluffen om halvt världskrig hellre än att landa i Damaskus? Det var omöjligen en slump att just Coq Rouge befunnit sig på planet. En annan svensk underrättelseman vilken som helst möjligen, men inte han.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 264

Dessutom visste han naturligtvis svaren på alla frågor om major Detoureilles död. Man bestämde sig att på lämpligt sätt skaffa sig tillfälle att förhöra, nåja åtminstone samtala med, Coq Rouge själv. Hur det skulle ske gick inte att räkna ut omedelbart, men det var av vitalt intresse att det skedde. För den sovjetiska underrättelsetjänsten innebar händelseförloppet inga oklarheter. Sålunda fick två militärattachéer på olika ambassader i Stockholm inom kort ärenden på sina bord som gällde Coq Rouge. För Jurij Tjivartsjev, som fick ärendet inte i egenskap av militärattaché utan resident för GRU, var saken ytterligt bekymmersam. Uppgiften att verkställa dödsdomen mot Gennadij Alexandrovitj hade på grund av händelseutvecklingen nu överflyttats till Stockholmsstationen. När Jurij Tjivartsjev tog upp frågan med sina två ställföreträdare hade han beslutat att tills vidare avstå från alla disciplinära åtgärder mot en av dem som genom sitt schabbel att inte få fram porträtt på den där Hamilton möjligen orsakat att operationen på det franska flygplanet slog fel. Nu befann man sig i krisläge, för att inte säga krigsläge, och då var det inte tid att peta i disciplinära småsaker. Eftersom Gennadij Alexandrovitj nu befann sig i Sverige i klorna på den svenska underrättelsetjänsten måste han snabbt uppspåras och elimineras. Vad gällde det senare problemet fick det tills vidare anstå eftersom huvuduppgiften var själva lokaliseringen av målet. Dock måste grupp Nisˇkov aktiveras för att sen kunna genomföra operationen. Generalmajoren hade försiktiga invändningar. Grupp Nisˇkov hade använts för mord av sådant slag att de aldrig fick associeras med Sovjetunionen, det var jugoslaviska gangsters som styckade folk och stoppade dem i plastsäckar och annat som ju inte föreföll så lämpligt i fallet Gennadij Alexandrovitj. Man skulle, enligt generalmajorens mening, mycket väl kunna använda militär kvalificerad personal för



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 265

den uppgiften. Åkte de fast så var det värt priset och vem som än mördade, förlåt avrättade, Gennadij Alexandrovitj så skulle skulden självklart falla på Sovjetunionen. Det var ju inte så mycket att moralisera om för övrigt. Omvärlden skulle förstå att sådana var spelets regler. Således hellre pålitlig militär personal än gangsters av ett slag som skulle göra sig utomordentligt illa i en offentlig västerländsk rättegång. Jurij Tjivartsjev ville inte ha några uppslitande meningsmotsättningar i den känsliga situation man nu befann sig i. Han noterade att herr generalmajoren kommit med kloka synpunkter och övergick sen snabbt till den omedelbart viktiga frågan: lokaliseringen av Gennadij Alexandrovitj. Alla tre i rummet var överens om att den svenska säkerhetspolisen måste bli bästa tänkbara kunskapskälla. Rimligtvis skulle säkerhetspolisen få uppdraget att säkra den plats där förhören ägde rum. Och med svenska tjänstgöringsrutiner och övertidsbestämmelser och skiftbyten och annat betydde det att ett ganska stort antal personer inom säkerhetstjänsten inom kort skulle veta var Gennadij Alexandrovitj fanns, även om de inte skulle känna till vem som förhördes och varför. Eftersom GRU hade två tämligen välplacerade informatörer i svensk säkerhetspolis var detta den som man kunde förmoda snabbast framkomliga vägen. Ett annat alternativ var att försöka ta sig fram via kamrat Hamilton. Det var ganska troligt att Hamilton skulle befinna sig i Gennadij Alexandrovitjs sällskap även i fortsättningen, dels med tanke på att Hamilton ju redan var insatt i operationen och visste vad saken gällde, dels med tanke på Hamiltons i sammanhanget inte helt oviktiga talanger. Alltså: omedelbar aktivering av informatörer inom svensk säkerhetspolis, omedelbar aktivering av grupp Nisˇkov, förfrågan till centralen om möjligheten att rekvirera specialister på våta jobb samt omedelbar spaningsinsats mot Hamilton. Därmed avfärdade Jurij Tjivartsjev sina underlydande.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 266

När han lämnats ensam promenerade han några varv i sitt rymliga tjänsterum och stannade som vanligt vid fönstret med utsikt mot högertidningens blåa ljusreklam. Bakom det tegelröda Svenska Dagbladet-huset var himlen ljusröd och violett som det kunde bli tidiga vårar här uppe i norr. Jurij Tjivartsjev var från en nordlig sibirisk stad, fast han inte varit där på mer än tio år. Den röda vårhimlen fick honom en kort stund att tappa koncentrationen och förlora sig i minnen. Men situationen var alldeles för allvarlig för lättja. Han gick tillbaks till sitt skrivbord och betraktade de tre bilder man nu hade av Carl Gustaf Gilbert Hamilton, ett skolfoto från ungdomen, ett körkortsfoto och så passbilden. Han tog upp den tydligaste bilden och betraktade den noga. Han kände inget som helst hat gentemot sin unge kollega, trots de förfärliga komplikationer Hamiltons agerande lett till ur sovjetisk synvinkel. En förbannat bra officer som ju lika gärna hade kunnat vara landsman. Det var allt. Och förmodligen skulle väl de stackars tjänstemän som fick jobbet att förfölja Hamilton inte få det så lätt. Nej, det var nog den svåraste vägen fram till Gennadij Alexandrovitjs gömställe. Vägen via informatörer inom svensk säkerhetspolis föreföll tio gånger säkrare. Han sopade upp bilderna och gick bort till sitt kassaskåp och la in dem mellan papperspärmarna i örlogskapten Hamiltons file. Sen kallade han till sig sin kryptotekniker för att formulera en del frågor till Moskva rörande direktoratet för våta jobb. *** I den gula ambassadbyggnaden på Narvavägen i en helt annan del av Stockholm satt en militärattaché som var militärattaché och ingenting annat med ett mer angenämt, nästan lustigt ärende som gällde Coq Rouge. Major Alain Fritch var tämligen ny i tjänsten, man gjorde sig fort-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 267

farande lustig över hans alsassiska namn som inte kunde sägas ligga särskilt väl i det franska språket, och han var osäker på hur okonventionellt detta till synes komiska problem egentligen var. Om man med måttlig misstänksamhet läste mellan raderna i förfrågan från Paris så gällde saken närmast att ordna ett förhör, fast då på något remarkabla omvägar. Alltså: Kommendörkaptenen av andra graden Carl Hamilton skulle tilldelas hederslegionen. Motiveringen var lättbegriplig. Sagde Hamilton, alias Coq Rouge inom den svenska militära underrättelsetjänstens marina sektion, hade genom rådigt ingripande räddat 228 flygpassagerare och 11 franska besättningsmän på AF 129. Då Hamilton var officer i underrättelsetjänst krävde pieteten att överlämnandet av hedersbetygelsen förvisso skulle skötas av Frankrikes ambassadör, men det måste ske diskret, under en privat mottagning på ambassaden. Det var dock väsentligt att ceremonin ägde rum, att Hamilton inte vägrade komma. Tydligen för att man ville passa på att tala lite i enrum med honom. Hur kunde man garantera att Hamilton accepterade hedersbetygelsen? Det sista var en fråga som föreföll en fransk officer något egendomlig. Av de som gått samma kadettkurs som major Fritch skulle åtminstone hälften vara beredda att hugga av minst ett finger för hederslegionens skull. Men det fanns möjligen byråkratiska eller andra hinder för personal inom svensk militär underrättelsetjänst när det gällde att ta emot utländska utmärkelser? Major Fritch arbetade energiskt och effektivt och kunde bara efter några telefonsamtal med västerländska kolleger leverera såväl ett svar som en rekommendation. Lösningen på problemet var att tacka den svenska marina underrättelsetjänsten på så vis, att man tilldelade såväl chefen för den svenska marinen som sagde kommendörkapten av andra graden hederslegionen samtidigt, och inbjöd dem gemensamt till mottagningen på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 268

ambassaden, givetvis med garantier för det privata och diskreta i arrangemanget. Det var inte troligt att en svensk amiral skulle tacka nej. Det var troligt att amiralen således skulle kommendera sin underlydande att närvara och med tacksamhet acceptera. Den mest aggressiva och upphetsade behandlingen av ärendet Coq Rouge ägde rum på utrikesdepartementet i Stockholm, där en synnerligen rasande kabinettssekreterare kallat till sig kommendör Samuel Ulfsson för att om möjligt få förklaring på ett och annat. Det var fullständigt oacceptabelt att svensk militär personal engagerade sig i väpnade aktioner utomlands. Vem hade gett Hamilton instruktioner att beväpna sig, att trassla in sig med svenska FN-kontingenten och beställa taxiflyg fullt med övrig svensk FN-personal? Kommendör Samuel Ulfsson hade knapphändiga besked att komma med. De enda direktiv Hamilton fått var att ”med varje till buds stående medel” se till att få hem den avhoppade viceamiralen. Saken hade formulerats så av ÖB, men ÖB kunde ju inte lastas för att Hamilton tydligen tolkat instruktionen mycket långtgående. Och vad händelseutvecklingen på Cypern beträffade hade man på Försvarsstaben ju agerat för att så fort som möjligt undanröja den pinsamma situationen. Nej, det var inte helt klart vem ”man” var. Jo, de rent praktiska direktiven hade kommit från försvarsstabschefen. Och hur det nu än var så hade man ju fått hem ryssen och man förväntade sig ovärderliga informationer. Nej, någon rapport förelåg inte än. Ja, så fort det fanns underlag skulle man förse regeringen. Nej, några nya ”militära äventyr” var inte aktuella eftersom operationen var avslutad. Det blev en svettig halvtimme för chefen för den militära underrättelsetjänsten. Ändå hade han svårt att koncentrera sig och det föll honom in att det var själva rummet som distraherade; barockstolar i guld och sammet, sirligt snirklade bordsben och persiska mattor och kristallkronor i arbetsrummet. Så skulle han inte ha stått ut själv. Och kabinettssekreterare Peter Sorman var långtifrån någon fjant



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 269

som man normalt träffade på UD, det var en hårding och en av landets mest inflytelserika politiker och en av den gamle statsministerns närmaste förtrogna. Dessutom hade han ett visst förflutet i underrättelsetjänst själv, om nu den där halvprivata partiverksamheten kunde kallas underrättelsetjänst i precis mening. Han var dessutom en fysiskt imponerande karl, lång, smärt, elegant och solbränd och vältränad; det var egendomligt att tänka sig att han hade karate som hobby. Det kunde inte vara många politiker som var såna. Dessutom var han kall som en fisk, intelligent och kall, och på intet sätt imponerad av det som Samuel Ulfsson ändå satt och njöt av under det hårda samtalet. Svensk underrättelsetjänst hade, oavsett kabinettssekreterarens och andra politikers byxångest, genomfört en av sina mest triumfartade operationer. Just nu, någonstans, fylldes kunskapslagren på timme för timme med ovärderliga informationer, vad än politikerna krånglade om. Men en av den isögde kabinettssekreterarens invändningar var besvärlig och den hade han sparat till sist. Frågan gällde en viss amerikansk medborgares hädanfärd. Amerikanska ambassaden hade gjort en framstöt i ärendet bara några timmar efter den medgivande kommuniké man tvingats sända ut, där man alltså erkände att det var svensk ”militär personal” som agerat och inte några amerikaner eller israeler. På vilket sätt kunde, således, Hamilton eventuellt sägas vara medskyldig till den där amerikanens, vad han nu hette, död? På den punkten, måste Samuel Ulfsson oförbehållsamt erkänna, hade Hamiltons skriftliga rapport inte varit särskilt uttömmande. När han pressades på definition av ”inte särskilt uttömmande” tvingades han medge att där egentligen inte upplysts mer än att när kapningen inletts och örlogskapten Hamilton då, i en helt annan del av planet, blivit uppmärksammad på vad som hände, så agerade han … ja, på ett sätt som ju i stort sett var väl känt vid det här laget. Kabinettssekreteraren gjorde inte en min av att vilja acceptera det flytande beskedet. Han lutade sig bakåt en kort stund i sin magnifika



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 270

barockstol och flätade in händerna i varandra och bröt fingrarna bakåt så att det knakade medan han fixerade Samuel Ulfsson. Det blev en kort tystnad som fick den antika guldpendylens tickande borta i ett hörn att växa i rummet. ”Då skulle jag vilja föreslå”, sa kabinettssekreteraren sakta med betoning på varje ord, ”att ni snarast ber herr Hamilton komplettera sin rapport på den inte helt oviktiga punkten.” ”Jag är inte säker på att det låter sig göras så snabbt och jag är dessutom inte säker på att det vore så klokt”, svarade Samuel Ulfsson ansträngt medan han övervägde om han skulle leta fram en cigarrett. ”Det var ett något överraskande svar, vill du förklara dej närmare”, fortsatte kabinettssekreteraren lent medan han fixerade sin motståndare, för så kändes det, med alldeles fast blå blick. Samuel Ulfsson bedömde det som överhängande risk att han skulle få nej på formfrågan om han bad att få röka. Han beslöt sig för att avstå. ”Jo”, sa han dröjande eftersom han inte var säker på hur övertydlig man egentligen borde bli, ”jag är inte säker på att Hamiltons mer utförliga förklaringar skulle bli till någon, eh, fördel för oss. Dessutom är han kompledig eller vad det heter en vecka framåt.” ”Jaha”, sa statssekreteraren kyligt, demonstrativt kyligt, ”och är det möjligen bekant var han befinner sig? Jag är övertygad om att de samlade ansträngningarna från vår underrättelsetjänst räcker bra till för att lokalisera våra egna anställda.” ”Han har nog rest ner för att träffa DG.” ”Nog?” ”Ja, han är där nere nu. Såvitt jag vet.” ”Utmärkt. Då är han alltså lokaliserad. Se till att han kompletterar sin rapport inom tjugofyra timmar, är du hygglig.” ”Jamen …” ”Om det skulle underlätta på något sätt så kan ni få en skriftlig begäran från statsministern inom en timme. Jag har väl uttryckt mej klart nog?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 271

”Ja, utan tvivel”, svarade Samuel Ulfsson och reste sig eftersom kabinettssekreteraren redan med samma gest visat att audiensen var slut. *** Inte ens om Carl hade vetat vilken omfattande aktivitet som utlösts runt om i världen rörande honom själv skulle han brytt sig så mycket om saken. För hans del var inte bara själva operationen slut – viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov var levererad enligt överenskommelse och satt nu i förhör någonstans fjärran från Carls ansvarsområde – men han kände det som om allt annat tagit slut samtidigt. Han hade kommit till slutstationen. Man skulle kunna se det som om det var hit, till denna punkt, som allting syftat från den tidiga vårdag när DG med säkerhetstjänstens mapp under armen åkt upp till dyktanken i Karlskrona för att studera sin eventuella rekryt. Nu nästan tio år senare hade målet nåtts och därmed var allt över. Under sitt dryga dygn i Stockholm hade han inte satt sin fot på arbetsplatsen på Kommendörsgatan. Det föreföll nämligen som om han var föremål för en alltför intensiv uppvaktning av tjekisterna; troligen var de på jakt efter sin viceamiral och de hoppades väl att Carl fortfarande skulle ha med operationen att göra. Vilket han alltså inte hade. Han hade författat sin sammanfattande rapport om operationens genomförande uppe på OP 5 och sen hade han gått hem och skrivit ett långt brev till Tessie c/o Herbert O’Connor i San Diego. Han hade skrivit att han snart skulle komma över, att han var på väg att sluta på jobbet och att han funderade på att flytta till USA; han hade inte förmått sig att skriva så personligt som han skulle ha velat. Sen tog han, med Samuel Ulfssons tillstånd, ledigt och skakade av sig de sovjetiska förföljarna och flög till Kalmar, där han hyrde en bil som han inte beställt i förväg och sen drog han snabbt söderut genom Småland och såg noga till att det inte fanns några tecken på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 272

förföljande innan han satte kurs mot Kivik och äppelfarmen. Han anlände, som yrket lärt honom, inom tio sekunder från den avtalade tiden. DG stod på den lilla gräsmatteplätten på husets baksida. Han hade just kommit upp från sina oändliga trädrader och en kraftig sekatör låg slängd på en trädgårdsstol bredvid honom. Snön hade nästan helt smält bort det senaste dygnet och den brunsolkiga lilla gräsmattan uppvisade en sorglig mängd små svarta jordhögar. ”Mullvadar”, muttrade DG utan att vända sig om när Carl kom runt hörnan, ”tänk att man ständigt ska ha sånt besvär med mullvadar. Det hjälper inte vad man hittar på, jag försökte leda ner gas i hålen i somras men det räcker ju tydligen med att en enda överlever, goddag på dej Carl.” När DG såg upp från mullvadsförödelsen såg han uppriktigt sorgsen ut. Carl som först trott att saken gällt någon helt annan form av mullvad kunde inte låta bli att falla i skratt trots sin dystra sinnesstämning. ”Ja mullvadar har ju alltid varit en plåga för gamla spionchefer, goddag själv”, hälsade han. DG sken upp när han insåg den oavsiktliga komiska poängen i mullvadsfrågan. ”Jo annars har vi ju varit förskonade, det är bara polisen som haft såna där mullvadar. Att de aldrig lär sig. Ska vi gå in?” DG hade inte underlåtit sin vanliga föraktfulla betoning av ordet polisen, som i hans fall alltid syftade på rikets säkerhetstjänst, en organisation som han hade en högst måttlig respekt för. När de gick in och satte sig i vardagsrummet tände DG sin färdigpreparerade brasa, gnuggade händerna och hämtade sin hemgjorda cider, av höstens skörd. ”Jag har funderat på om jag skulle börja ge mej på calvados också, bränner och destillerar man det här så måste det ju bli calvados”, muttrade han när han hällde upp. ”Är inte det olagligt? Det skulle se ut det, om du åkte fast för hem-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 273

bränning också”, muttrade Carl utan minsta hopp om att DG skulle låta sig skrämmas av den typen av småttiga mänskliga förordningar. ”Jo, skål förresten, jag försöker leva mer laglydigt än du nog föreställer dej. Jag har till exempel gömt mitt slutstycke till salongsgeväret utomordentligt väl.” ”Varför det och vad har du salongsgevär till?” ”Kaninerna. Vi har så förbaskat mycket kaniner här och de äter upp de unga träden. Men man måste ju förvara slutstycke och vapen åtskilda, du vet. Så jag som är så bra på att gömma saker har gömt slutstycket nånstans i huset så väl att jag för död och pina inte kan hitta det igen.” ”Till glädje för kaninerna, alltså?” ”Ja dessvärre, så jag funderade på att återuppta förföljandet med min Hämmerli, men jag var inte säker på att självkänslan skulle klara av den typen av jakt.” ”Låna mej den i kväll så ska jag decimera kaninerna åt dej, själv har jag bara ett 9 mm:s vapen med mej och det vore väl lite olämpligt med tanke på grannarna.” ”Träffar du verkligen löpande kanin med pistol?” ”Nja, löpande kanin tror jag inte man ska försöka med, då blir risken för skadskjutning alldeles för stor, skulle inte falla mig in. Men sittande kanin går bra, det är kaliber 22 den där Hämmerlin förstås?” ”Javisst, samma ammunition som till salongsgeväret utan slutstycke. Men nu lämnar vi väl våra gnagande skadedjur en stund. Jag har läst din rapport och jag har som du förstår en del frågor.” DG sa det sista i lätt tonfall som om han fortfarande talade om kaninjakt. Men Carl anade det värsta i alla fall. Han drack ur sitt glas med äppelcider och gick utan att fråga till barskåpet och hämtade whisky. Han hade inte druckit en droppe alkohol sen operationen i Kairo påbörjades och nu kändes det nästan brännande och ovant. Men DG började i en annan ände än Carl oroligt väntat sig. Det var såvitt DG kände till första gången – och Carl nickade instämmande – som tjekisterna gett sig in på någon flygkapning. Det var all-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 274

tid spännande med nya operativa mönster och det var alltid viktigt att förstå dem och komma fram till korrekta slutsatser om den egna anpassningen till oväntade mönster. Och flygkapning var något av det sista man skulle ha väntat från tjekisterna. Det var så oryskt i beteendet. En möjlighet var naturligtvis att de betraktade avhopparen som så viktig att även de mest invanda dogmatiska mönster måste brytas. DG lutade åt den möjligheten, vilket ju gjorde att man kunde ha desto mer optimistiska förväntningar när det gällde förhören med kamrat Gennadij Alexandrovitj; han satt förresten på en ö i Stockholms skärgård vid det här laget, i ett litet men väl utvalt sällskap. Carl kunde inte låta bli att dölja sin förvåning. Var inte det lite väl riskabelt med tanke på motståndarsidans tämligen väl dokumenterade vilja att döda eller återföra sin avhoppare? Inte alls. Det var just så man betett sig i tidigare fall. Visserligen hade tidigare avhoppare aldrig varit på samma intressanta nivå, men metoden hade visat sig riktig. Ett stort säkerhetspådrag skulle bara skapa uppmärksamhet och dessutom en alltför stor krets av folk som kände till saken, särskilt såna där poliser. Men Carl hade ett annat tolkningsförslag av den oväntade ryska avvikelsen. Han menade att det kunde ses som en sorts modernisering av ryskt operativt mönster när de försökte kapa flygplan. Ja inte ideologiskt, men praktiskt. Det behövde nämligen inte alls vara så att politbyrån eller motsvarande instans hade tagit ställning till operationen. De kunde ju ha lärt sig av amerikanerna, alltså att man låter andra organ än regeringsorgan sköta våta jobb längst ut i den operativa marginalen. Mycket tydde ju faktiskt på det. För inte skulle väl de där flygkaparna från Abu Nidals gäng ha känt till själva syftet med operationen; de var säkert övertygade om att de kapade flygplan för att få loss kamrater i Frankrike, ingenting annat. Sen skulle den syriska säkerhetstjänsten ha kontrollerat passagerarnas pass och, med förvånansvärd skarpsynthet, upptäckt ett falskt svenskt pass hos herr Nils Emil Svensson och därför hållit kvar herr



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 275

Svensson, som försvunnit ut i tysthet. Sen hade det fått gå hur som helst med kapningen som sådan. Just så arbetade ju amerikanerna i Mellanamerika till exempel, det fanns vattentäta skott mellan frilansande operatörer ute på fältet och beslutsfattare i CIA eller andra säkerhetsorgan och sen i sin tur nya vattentäta skott mellan beslutsfattarna i underrättelsetjänsten och de politiska beslutsfattarna, så att presidenten fick deniability och allt det där. Ett antidemokratiskt system som gick så bra i en västerländsk demokrati borde ju fungera i Sovjet också. Det betydde för övrigt att den hord av mördare som nu var ute och jagade kamrat Gennadij Alexandrovitj inte nödvändigtvis behövde vara vanliga officerare i GRU och KGB, det kunde lika gärna vara frilansande gangsters. Men det resonemanget höll inte DG med om. Man hade att göra med alldeles för stora och konservativt byråkratiska organisationer för att kunna tänka sig hur många operativa nymodigheter som helst. I början av 1990-talet, säg 1992–93, kunde man tänka sig mer dramatiska moderniseringar, när Gorbatjov blivit av med tillräckligt stort antal gamla marskalkar, urtidsödlorna som i kraft av meriter från det Stora Fosterländska Kriget inte gick att flytta på. Såvida inte västtyska studenter gjorde en vana av att flyga sportflygplan till Röda Torget förstås, fnissade DG. Den där händelsen hade ju hjälpt Gorbatjov att bli av med två skräcködlor på en gång. De förlorade sig en stund i spekulationer, men sen avbröt Carl för att ta upp frågan om att sluta inom tjänsten och skälen till det. DG höjde sina uppåtborstade ögonbryn så att han fick det där berguvsliknande utseendet; det syntes på honom att han förstått att Carl inte bara ämnade dra en av sina vanliga det dåliga samvetets mer eller mindre självömkande klagosånger. Medan Carl hällde upp ny whisky, lätt darrande på handen vilket var mycket olikt honom, tog DG fram en av sina av läkare strikt förbjudna cigarrcigarretter med litet vitt plastmunstycke. ”Nå, sätt igång”, sa han när han tänt sin förbjudna frestelse.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 276

”Jag är skyldig till mord och det är min avsikt att överlämna mej till polisen”, sa Carl efter ett djupt andetag. ”Du menar den där amerikanen, jaja Sorman ringde och gapade om den saken nån timme innan du kom. Det var ju en beklaglig händelse. Hur anade du att det skulle bli kapning och hur lyckades du byta plats med honom?” frågade DG lättad. Carl hade kommit av sig men samlade sig och besvarade frågan så snabbt som möjligt för att komma tillbaks till ämnet. ”Ambassadören var en klant, han sa alldeles för mycket till den egyptiska säkerhetstjänsten och de frågade alldeles för mycket, det var en ganska uppenbar fara. Jag hittade en amerikan som behövde plats där han fick röka och så bytte jag, men jag trodde inte de skulle skjuta inne i planet, man måste ju ha lite speciell ammunition för det, men det har de tydligen. Jag tog några prov som är på analys någonstans nu. Det var inte min avsikt att han skulle bli dödad, såklart. Jag menar, hade jag trott att det var så allvarligt hade jag inte bytt, tror jag åtminstone. Mina möjligheter att klara mej hade ju varit bättre än nån stackars arkitekts från Arkansas. Men det är klart att det var mitt fel, det kan jag inte förneka.” ”Det tror jag nog du måste förneka i alla fall, vi ska tänka ut formuleringarna i din förtydligande rapport sen. Var det allt, kan vi övergå till kaninjakten nu?” DG trodde inte ett ögonblick att det var allt. Han kände Carl tillräckligt väl för att inse att den där historien med arkitekten visserligen skulle ligga kvar och gnaga för alltid inne i Carls huvud, men det såg ut att vara mycket allvarligare än så den här gången. ”Nej, det var inte allt”, svarade Carl precis som DG väntat sig. Sen drog han efter andan och satt tyst en kort stund innan han sa allting på en gång. ”För någon tid sen dödade jag en fullkomligt oskyldig kvinna, som jag hade en privat relation till. Jag städade brottsplatsen och undanröjde alla bevis, men det förändrar ju inte sakläget. Jag ville ha tid att tänka efter och det har jag gjort nu och vad du än säger så kom inte med det där om att det är skillnad på Guds lagar och människans för-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 277

ordningar. Jag tänker alltså överlämna mej till polisen. Självklart leder det till avsked efter att rättvisan sagt sitt, men jag har tänkt mycket på saken.” DG rökte en stund med orörligt ansikte medan Carl väntade på hans dom. Sen släckte DG sin cigarrcigarrett långsamt och hällde upp en whisky åt sig själv. ”Nå”, sa han till slut. ”Då börjar förhöret. Vem och varför och hur gick det till?” Carl berättade koncentrerat men med låg röst och han såg hela tiden in i den falnande brasan. Det hade börjat skymma i rummet. Han hade känt Maria Szepelinska något år, de hade träffats en tre fyra gånger och han hade inte rapporterat om förbindelsen trots att hon var av polskt ursprung, eftersom han betraktade deras mellanhavande som en privat relation och eftersom han inte hade anledning att misstänka att hon var någon svala eller liknande. Ur hans synvinkel hade det knappast varit frågan om kärlek, det var snarast att hon … ja, att han fungerade sexuellt mycket bättre med henne än med andra, rätt fåtaliga, lösa förbindelser han gett sig i lag med. Men vid det här speciella tillfället hade han bestämt sig för att avsluta relationen, eftersom det var hederligast så, eftersom det inte betydde någonting annat än … ja, det sexuella för hans del. De hade grälat och han hade vänt sig bort och stod och såg ut genom ett fönster när hon plötsligt kommit störtande med en kniv mot honom, han upptäckte kniven just när han vände sig om. Sen mindes han inte exakt vad som hände, men det var ju lätt att förstå, det var rena reflexer. Han gjorde det han var tränad att göra. Hon var död innan hon landade på golvet. Det hela gick så fort och blev så oåterkalleligt. Hon hade ju inte haft en aning om vad han var för en, hon trodde väl att han enbart sysslade med datorer och fastigheter. Annars hade hon väl tänkt sig för. Och det var svårt att säga vad hon egentligen haft för avsikter, men Carl trodde inte att hon verkligen avsett att hugga ner honom. Skada honom, jo det var möjligt. Åtminstone skrämma upp honom, men inte att döda honom. Det fanns alltså



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 278

ingenting att skylla på, hon var ingen tjekist och hon var ingen svala. Det hela var en alldeles privat händelse. Mord var det väl inte, men dråp och det var ju tillräckligt mycket brott. Och ingenting kunde skyllas på någon tjänst. Alltså hade Carl nu, när operationen med Gennadij Alexandrovitj var lyckligt avslutad, definitivt bestämt sig för att överlämna saken åt polisen. DG sa ingenting på en stund. Sen gick han plötsligt ut och hämtade sin tävlingspistol och en ask ammunition. ”Ta den här, reducera kaniner en stund medan jag ringer en av våra jurister. Det kan ta lite tid, tre fyra kaniner sådär. Sen ska du få besked”, sa DG och räckte över pistolen och vände sig om. Han visste väl med sig att Carl hade egenheten att bli lugn och koncentrerad av sitt skytte; en egendomlig terapi men likafullt effektiv. När Carl blivit ensam tog han försiktigt upp ammunitionsasken och laddade två magasin, långsamt. Sen sköt han in det ena i pistolkolven och stoppade det andra i bröstfickan, lånade en av DG:s täckjackor och gick ut i vårskymningen. Han försjönk fullkomligt i jakten mellan de långa raderna av äppelträd ner mot det gråa isfria havet. Efter trekvart när skjutljuset blivit för dåligt gick han sakta tillbaks upp till villan och la in fyra kaniner på diskbänken i köket. Han funderade på om han skulle ta ur dem, men lät dem tills vidare ligga när han hörde att DG just avslutat sitt telefonsamtal. ”Vill du ha dem i frysen, ska jag ta ur dem?” frågade Carl när han återvände in till vardagsrummet. DG sysslade energiskt med att få fart på brasan igen. ”Jag har visserligen aldrig varit så bra på att anrätta de där små kräken, men fällt villebråd bör ju komma till nytta”, svarade DG utan att vända sig om. När han var färdig med brasan gick han tillbaks och satte sig i sin länstol och trevade fram ännu en förbjuden cigarrcigarrett. ”Jag har talat med en av våra domare om problemet”, började han när han puffat fart på sitt rökverk. ”Du kan välja mellan att inte få en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 279

fair trial, vilket i och för sig är mot våra rättsliga principer, och då döms du för dråp. Om du å andra sidan ska ha en fair trial, så kommer du att dömas för vållande till annans död och få böter. Det är läget.” ”Det är inte straffets längd som är det avgörande, det är en moralfråga”, svarade Carl lågt. ”Just det och så här blir det i så fall. Tänk dej en advokat som ska försvara dej. Alla ska ha advokat, det är du väl med på? Nå, om advokaten skall kunna göra sitt bästa, i överensstämmelse med människans förordningar, så måste han ha hela din historia. Han kommer att dansa steppdans av glädje, han kommer att kräva av dej att du uppträder i uniform, med kungens tapperhetsmedalj på bröstet och det där hakkorset runt halsen. Han kommer att tvinga ur dej hela historien om våra särskilda operatörer, om utbildningen i USA, om reflexer att avvärja anfall och allt det andra. Gör han stor show kommer han till och med att släpa in någon stackars figurerande polisman i rättssalen och låta dej, inför den gapande allmogen, komma med små uppvisningar. Under jubel och klang blir du därefter förklarad nationens hjälte och så får du böter för vållande till annans död. Nej, jag glömde en sak. Självklart kommer publiciteten att sätta dej i samband med operationen på AF 129 och så har vi den historien ute i världspressen. Summa summarum: du tillfogar nationen obotlig skada, vi förlorar vår bäste operatör, vi förlorar samarbetsmöjligheterna med jänkarna och de där andra två i San Diego blir hemskickade fort som ögat och en hel del annat. Allt detta för en olyckshändelses skull. Var är mordvapnet, nej jag menar kniven, vad finns det för teknisk bevisning kvar mot dej?” ”Det finns ingen bevisning”, svarade Carl lågt. ”Mordvapnet var en japansk kökskniv som hon fått av mej, hon hade så dåliga köksverktyg. Jag tog den med mej, bröt sönder den och sänkte delarna på olika ställen i Stockholms ström. De kläder jag hade på mej eldade jag upp i kakelugnen hemma, inklusive skor och underkläder och så spolade jag ner askan i toaletten och dammsög efteråt. Ingen såg mej,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 280

inga bilspår, ingenting. Men det hör liksom inte hit, jag handlade rent mekaniskt just då. Nu har jag tänkt efter.” ”Som din närmaste chef ger jag dej order att inte tala med polisen. Är det uppfattat?” ”Kan jag få det skriftligt?” ”Var inte barnslig, Carl.” ”Men härmed har jag rapporterat händelsen?” ”Ja, härmed. Men inte till någon annan, jag ska fundera på saken och jag kanske tar upp det med Samuel sen. Men vi kan helt enkelt inte ha någon rättegång just nu, det skulle skada Sveriges säkerhet och dina personliga samvetsförebråelser, som jag förvisso känner djup sympati för, får helt enkelt inte komma i vägen för så stora avgöranden som är på gång.” ”För mej är ingenting på gång längre, jag tänker sluta. Operation Gennadij Alexandrovitj angår ju inte mej längre, jag var bara spelbonde på fältet och nu är den fasen över.” Carl började känna sig osäker. Dessutom var han på något främmande sätt besviken. Han hade med vånda bestämt sig och känt övertygelsen att hans beslut var ofrånkomligt. Nu gungade allt i osäkerhet på nytt. ”Jag är inte alls så säker på att operationen är över för din del”, sa DG. ”Vi vet ju inte riktigt vad det kommer att leda till.” ”Vet du något om förhören?” ”Ja, inledningsvis kräver vår vän att vara ifrån Sverige om en vecka, levererad till amerikanerna naturligtvis. Så vill han ha en miljon i reskassa, en miljon dollar.” ”Är inte det lite mycket?” ”Jo det är tio gånger mer än vad vi betalat ut tidigare. Men låt oss anta att hans informationer är värda tjugo gånger mer. Det tror jag förresten är tilltaget i underkant.” ”Varför hoppade han av till oss och inte till amerikanerna, det är ju ändå dit han ska?” ”Jamen det är för att han måste. De kan skydda honom, förse



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 281

honom med ny identitet och sätta honom i en landsortshåla i New Mexico eller var som helst, det kan inte vi. Men nåt konstigt är det, vi vet ännu inte vad.” ”Inte en provokation får jag hoppas.” ”Nej, det skulle ju inte vara så roligt med tanke på allt besvär vi har haft, jag menar allt besvär du har haft. Men han tillhör ju inte de gamla uvarna, han är en sån som kunde varit med för att ta över 1992–93. Det är nån sorts ideologiska skäl som har med oss att göra, han har visst sagt att han inte vill göra några affärer med amerikanerna.” ”Det skulle förklara att han vill ha en miljon dollar redan av oss. Fast han räknar fel förstås, både på beloppets storlek och varaktighet och amerikanernas övertalningsförmåga. De släpper honom aldrig.” ”Nej naturligtvis inte. Men det vet ju inte han.” ”Vad ska jag göra med tjekisterna som jag har efter mej?” ”Vadå göra?” ”Om de följer mej till vårt kontor till exempel kan de ju få för sig nåt och så får vi en av våra lokaler förstörda av inrusande busar. Bara för att ta ett exempel. Tror de att de har Gennadij Alexandrovitj på gång så lär de inte tveka att ställa till med åtskilligt.” ”Det var dumt det där med att du flög i eget namn. Vi får göra om hela arrangemanget med Hamilton Data System AB, dyrt och besvärligt.” ”Ja men det hinner vi ju inte nu i brådrasket. Vad ska jag göra åt dem?” ”Vadå göra, frågar jag nu för andra gången.” ”Ta dem med på en åktur till exempel.” ”Jag tror inte UD skulle bli så glada då och förresten är det ingen bra idé. Ta dej till kontoret utan att de förföljer dej, sånt kan du väl vid det här laget.” ”Man får aldrig underskatta dem. Dessutom har de säkert mycket personal i rörelse i Stockholm just nu.” ”Finns det garage i huset?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 282

”Ja, men jag tänker inte gå i närheten av min bil den närmaste tiden.” ”Nej det kan nog vara klokt, fast det vore olikt ryssarna att hämnas på vanliga operatörer, det tror jag inte de tänker sig. Men det var ett annat arrangemang jag funderade på. Ska vi ta ur kaninerna?” Medan Carl tog ur kaninerna, flådde dem och styckade dem och paketerade och räckte över till DG för vidare befordran till frysbox talade de fladdrande om gamla minnen en stund. Sen blev DG avbruten av ett telefonsamtal från Försvarsstaben och gick bakom en stängd dörr medan Carl avslutade arbetet och städade köket. Sen gick han in och la ny ved på brasans falnade kol och arbetade en stund med blåsbälgen för att få fart på elden. Han fyllde halva sitt glas med whisky och satt stilla och såg in i elden och försökte bestämma sig för om han var lättad eller besviken över DG:s uttryckliga order att inte blanda in polisen i statens affärer. Han kunde ändå inte komma ifrån sin känsla av att allt arbete i hemlig tjänst var slut för hans del. Det förstörde honom och förvred honom och gjorde honom till varulv ena stunden och självömkare andra stunden och det som var hans egentliga jag försvann långt in bakom teaterrekvisita i direktörs- och gentlemannabranschen. Och det här var rätt stund. För nu var han kvitt med staten, de hade fått tillbaks på sin investering och alltså var priset för en mycket dyr utbildning betalt. Det där som skulle ha varit frivilligt, att efter fem år i Kalifornien ha möjlighet att komma hem och säga nej tack jag tror jag har ändrat mej var lika frivilligt som att stiga av flygplan i resans slut och så skulle det bli för de andra två borta i Kalifornien också. Om ett och ett halvt år ungefär skulle han vara ersatt av två nya operatörer med samma utbildning. Jo, det här var rätt ögonblick, nu var det oåterkalleligen slut. ”Du ska inställa dej hos Samuel i morgon efter lunch”, meddelade DG kort när han kom in och satte sig. Han hade en ny ciderflaska i handen. ”Jag bestämde mej just för att aldrig mer inställa mej, för att säga



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 283

upp mej alltså. Sluta helt enkelt”, svarade Carl utan någon överdrift i tonfallet. ”Det går inte”, suckade DG. ”I alla fall inte just nu.” ”Jag kom fram till att just nu vore alldeles perfekt. Vi är kvitt. Ni fick er ryss och saken är över.” ”Nej, det är just det den inte är, vi befinner oss bara i början, Carl.” ”Jag menade över för min del.” ”Det menar jag också. För din del är saken långt ifrån över.” DG lät mer melankoliskt fundersam än ordergivande. Men det fanns ett oroande drag av absolut övertygelse i hans röst som gjorde Carl osäker. DG måste mycket väl ha förstått att det här var ett beslut som hängde i luften för Carls del. Ändå viftade han bara bort saken. ”Vad fick du höra från Stockholm?” frågade Carl utan att dölja sin irritation eller om det var annalkande nervositet. ”Såna här telefonsamtal blir ju lite diffusa, som du vet. Men Gennadij Alexandrovitj har slutfört sitt avtal med oss och han ska till USA inom en vecka. Han vill förresten att du eskorterar honom för att undvika nya kapningar, jag vet inte om det är ett skämt.” ”Äh. Kör honom i bil till en militärflygplats och sätt honom i en NATO-kärra, det där behöver ni inte mej för.” ”Jo så blir det väl och det där behöver vi inte dej för. Men innan han reser är det vissa uppgifter som måste kontrolleras på plats.” ”Jag sysslar inte med strategisk analys, det får de göra på Fst/und eller var fan som helst. Fram med det nu, var kommer jag in i bilden?” ”Du är ju dykare. Det handlar om dykning, farlig dykning och med absolut sekretess.” Carl satt tyst och väntade på att DG skulle utveckla saken mer. Men det gjorde han inte. ”Det måste finnas andra dykare”, försökte Carl efter en stund. DG svarade inte först, han bara skrattade lågt för sig själv. ”Det har du din fulla frihet att avgöra i morgon när du träffar Samuel”, log han försiktigt. Sen försjönk han på nytt i tankar. Inom sig



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 284

kände han sig säker på att Carl skulle komma att fortsätta sin tjänstgöring, den saken bekymrade honom inte det minsta just nu. Han hade fått mycket större bekymmer än så och han behövde inte leta länge i sitt minne från 30 års underrättelsetjänst för att komma fram till att det här var på väg att bli det största någonsin. Och det farligaste. Sen ryckte han upp sig ur sina funderingar. Det fanns en liten praktisk fråga som måste klaras av innan de gick och la sig. ”Du ska ha en rapport med dej till Samuel som gäller vissa detaljer om den där amerikanen. Politikerna bråkar, bäst vi ger dem något”, sa DG och plockade fram ett stort anteckningsblock och en kulspetspenna. Sen skisserade han snabbt det förlopp som skulle rapporteras. Carl hade bytt plats med Stephen Holmes därför att han av en händelse råkat höra hur mr Holmes ville ha plats för rökare. Själv rökte inte Carl, så redan av den anledningen hade han fått idén. Inte för ett ögonblick hade Carl väntat sig en flygkapning eller ett mordförsök på honom själv inne i ett flygplan. Han hade inte heller kunnat förmoda att mördarna – om de ändå fanns ombord – skulle ha någon större svårighet att hitta honom, på vilken plats han än satt inne i planet. Anledningen till att han hade vapen med sig var att de ingick i hans bagage, och det var frågan om vapen han bar i tjänsten. Han skulle nämligen ha gått av improviserat i Lyon, och då var det av betydelse att inte ha något incheckat bagage till Paris eftersom det skulle ha alarmerat säkerhetstjänsten inom flygbolaget; man var ju känslig för bagage som övergavs inne i flygplan. Att han inte ingrep förrän kapningen var ett faktum berodde på att den kom fullständigt överraskande för honom. Resten av förloppet var i överensstämmelse med tidigare rapport och kända fakta. Rapporten var sann i vissa delar men osann i vissa mer väsentliga delar. Men den var, som saker och ting nu utvecklade sig, utformad i överensstämmelse med tungt vägande säkerhetsskäl eller mer än så: den var författad i nationens intresse. Carl sa godnatt och gick till sitt vanliga gästrum. Han tände inte



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 285

ljuset, men körde in ett fullmatat magasin i sin pistol, säkrade den och la den på nattduksbordet. Han somnade snabbt. *** Kriminalinspektör Rune Jansson började dagen vid gott mod. Han hade sprungit sex kilometer innan han tog bilen in till polishuset, det kändes helt normalt i vaden och han hade raskt gått uppför de fyra trapporna i stället för att ta hissen. I morgonposten låg dessutom brev från Rikspolisstyrelsen i Stockholm och därmed skulle alltså utredningen kunna ta ett steg framåt. Men när han läst det löjeväckande förhörsprotokollet, om man ens kunde kalla det absurda dokumentet för förhörsprotokoll, försvann snabbt hans goda humör. Det var onekligen mycket skrik för lite ull. Polismästaren hade hos Rikspolisstyrelsen skriftligen begärt att utredningen i Norrköping skulle få ta del av förhören med den militära personalen där på Hamilton Data System AB. Och efter viss tvekan, som det verkade, hade Rikspolisstyrelsen till slut kört över Säpo och därmed hade alltså den egenartade handlingen sänts till Norrköping. På några rader meddelades att fem anonyma officerare varken kände eller hade besökt Maria Szepelinska och att ingen av dem varit i Norrköping vid den kritiska tidpunkten. En av officerarna, som omnämndes som örlogskapten NN-6, hade man dessvärre ännu inte fått tag i. Av hänsyn till rikets säkerhet var de förhörda officerarnas namn strukna. Enligt särskilda direktiv fick handlingen inte tas in i någon framtida offentlig förundersökning och dessutom var den hemligstämplad med hänvisning till § 4 i sekretesslagen, som således gällde uppgifter rörande rikets säkerhet. Det var förmodligen att han var rasande och just hade läst handlingen som gjorde att han förilade sig. Eller också var det en förbannad otur att den där envetne journalisten skulle ringa just då, eller också hade de där journalisterna ett sjätte sinne när det gällde djävulskap.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 286

Hur det nu än var så sade han för mycket till Arne Lenström på Östgöta-Corren, en högertidning till råga på allt. Men det kom som en oemotståndlig impuls, möjligen hade han haft en svag idé om att pressen skulle kunna sätta fart på ett och annat. Under alla förhållanden var det nu försent att ändra sig, sagt var sagt. Gällde bara att hoppas att journalisten verkligen inte satte ut hans namn eller antydde vem som hade babblat för mycket. ”Vi har händerna bundna just nu eftersom vi har fått upp ett spår till nån sorts jävla agenter … nej svenska agenter … ja vi får inte förhöra dem och vi får inte ens känna till deras namn … med hänvisning till rikets säkerhet, ja … jo, det är fullkomligt sant, men säg för helvete inte att jag har sagt det här …” Ungefär så. Mer hade han inte sagt, men det var säkert mer än tillräckligt. Sist hade han ju bara andats i telefon och så hade det blivit misstänkt polis i två dagar i pressen. Men kanske publiciteten trots allt skulle sätta mer fart på säpo uppe i Stockholm så att de åtminstone inte lät ärendet gro igen. Kanske var det en dumhet som kunde få något gott med sig, funderade han. Men så kom han fram till att det nog mest varit en dumhet och så var den lysande början på den dagen förstörd. I övrigt stod utredningen stilla. Man hade betat av alla tänkbara uppslag utom den där anknytningen till spionhålan, eller vad det var för någonting. Alltså skulle han förmodligen ägna ännu en arbetsdag åt att bara kolla sånt som måste kollas för att det skulle bli renare på bordet. Problemet var att det nästan var helt rent nu. Om inte mördaren fanns där på Hamilton Data System AB så skulle man kanske aldrig ta honom, åtminstone inte i kraft av det egna spaningsarbetet. Men man borde ju åtminstone för formens skull klaga till Stockholm över det löjeväckande förhörsprotokollet. Han reste sig tungt och gick med långsamma steg och med Rikspolisstyrelsens brev i handen in till polismästaren. Ungefär samtidigt infann sig byråchef Henrik P Näslund på säker-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 287

hetsavdelningens byrå B hos Samuel Ulfsson uppe på Försvarsstaben. Han hade fått lova att bli kort, eftersom Ulfsson hänvisat till en del mycket viktiga och brådskande arbetsuppgifter under dagen. Kommendören tog emot i uniform och bad honom sitta ner i andra änden av det långa bruna sammanträdesbordet som förlängde spionchefens, för så tänkte Henrik P Näslund på Samuel Ulfsson, skrivbord i samma färg. ”Hoppa över allt annat än saken är du snäll, vi har bråda dagar här”, sa Samuel Ulfsson när Näslund satt sig ner. Henrik P Näslund kände sig lite osäker och drog tankfullt en stålkam genom håret innan han började. Det var en ovana som var så väl inarbetad att den med åren blivit helt omedveten; han la inte ens märke till marinofficerens förvånade rynkning på näsan. ”Jo”, sa han, ”jag ska gå rakt på sak eftersom det är bråttom. Vafan håller ni på med egentligen, eliminerar ni folk eller vad gör ni?” Samuel Ulfsson hade god självdisciplin. Mannen som satt mitt emot honom både uppträdde och såg ut som en dåre, men det var alltså den viktigaste chefspersonen för rikets civila säkerhetstjänst. Polisen tänkte han föraktfullt, med ett inre tonfall som han lånat från sin mest erfarne och viktigaste underchef. Men högt sa han något helt annat. ”Jag förstår inte frågan, vill du vara snäll och förtydliga dej?” ”Hamilton”, svarade Näslund sammanbitet. ”Ja, Hamilton är som ni ju vet numera anställd hos oss. Och?” ”Det där mordet i Norrköping, skedde det på order, är det nån operation ni genomfört eller är det en privatsak?” Samuel Ulfsson kände nu att hans konst att behärska sig sattes på ett maximalt prov. Han övervägde om han skulle kalla på vakten för att få dåren utkastad men insåg snabbt att det trots allt kunde få en del onödiga och tidskrävande konsekvenser. Han letade fram en Ultima Blend för att få en paus innan han svarade och för att kunna låta normal och behärskad. ”Jag vet inte varifrån du har dina föreställningar om underrättelse-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 288

tjänst, Näslund, men om frågan verkligen är allvarligt menad så är svaret självklart nej, och nu tycker jag du bör förklara dej lite mer ingående.” Samuel Ulfsson blossade energiskt, lite för energiskt kanske, på sin cigarrett medan han fixerade den obehaglige lille mannen framför sig. Ser ut som en förvuxen raggare från Delsbo, tänkte han. Henrik P Näslund dunkade med sin högra tumme i en pappershög som han tagit fram. ”Det här”, sa han med eftertryck, ”är de väsentliga delarna i den där mordutredningen i Norrköping. Tillvägagångssättet är av ett sådant slag att inte vem som helst kan komma ifråga. Hon hade Hamiltons telefonnummer och Hamilton stämmer till punkt och pricka på de här metoderna, jag har haft honom hos mej så jag vet.” ”Vad är det du vet?” frågade Samuel Ulfsson kallt utan att låta sig imponeras av bilhandlartypens uppträdande. ”Jag vet att ytterst få människor dödar andra människor på det här viset och Hamilton är en av dessa ytterst få människor, alltså frågar jag vafan ni tror att ni håller på med. Lagar och förordningar gäller faktiskt till och med för militärer … ja, såvida inte ytterst känsliga säkerhetsfrågor står på spel, vill säga.” ”Och om det vore så, att ytterst känsliga säkerhetsfrågor var ifråga så är det väl inte helt säkert att jag skulle informera dej om den saken?” svarade Samuel Ulfsson mjukt, mer i avsikt att såra och förvirra än i avsikt att antyda att mannen med stålkammen, som han nu tog upp igen, hade funnit ett spår. ”Du kan väl inte tro att ni står över lagen?” sa Näslund med något höjd röst medan han kammade sig på nytt. Starkt sidoljus som föll in från ett av fönstren avslöjade obarmhärtigt en sky av mjäll. Samuel Ulfsson gjorde en grimas av vämjelse innan han svarade. ”Har ni några bevis mot Hamilton?” frågade han lugnt. ”Inte annat än själva tillvägagångssättet och det faktum att hon hade just hans telefonnummer, men det är ju tillräckligt för att fullfölja uppslaget.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 289

”Och hur tänker ni göra det?” ”Jag tänkte just komma till det. Var håller karln hus? Vi måste åtminstone få förhöra honom.” ”Ja, det tycker jag låter som en rimlig begäran. Skicka en kallelse hit till Försvarsstaben så ska vi se när han blir tillgänglig.” ”Ska jag ta det där som ett skämt?” ”Det är absolut inget skämt. Sänd en kallelse. Just nu och en tid framöver är Hamilton inte anträffbar, men jag skulle kunna tänka mej att ni kan nå honom för ett samtal om tre eller fyra dagar. Ja, och så får väl förhöret med honom genomföras som med de andra, i närvaro av vår personal.” ”Jag vill understryka att det faktiskt gäller en mordutredning. Ta fram honom nu så vi kan få den här saken undanstökad.” ”Det går dessvärre inte. Hamilton har sådana arbetsuppgifter just nu att inte ens ni kan störa.” ”Det var förstås han som var vår man i det där franska planet?” ”Du frågar om hemligstämplad information som du inte har rätt att ta del av och detsamma gäller Hamiltons arbetsuppgifter den närmaste tiden. Men skicka ett av era små bruna kuvert så ska vi väl tids nog få den där saken ur världen.” Henrik P Näslund, som var kung i sitt eget rike på säkerhetspolisens mest centrala avdelning, hade inte känt sig så avspisad sen han gick i skolan. Dessutom var han plötsligt osäker på vilka befogenheter han egentligen hade om militären på fullt allvar menade att Hamilton just nu var inbegripen i operationer som rörde rikets säkerhet. Om det inte var en bluff, så föreföll det klokast att skjuta på förhöret några dagar. Själva sakläget förändrades ju inte av den anledningen, intalade han sig. Samtidigt reste sig militären på andra sidan bordet och gick tvärs över golvet och öppnade dörren. ”Det var trevligt att ses, det är ju inte så ofta vi har med varandra att göra”, log kommendör Samuel Ulfsson med övertydlig vänlighet. En sån idiot, tänkte han när han snabbt stängt dörren efter byråchefen. När han återvände till sin plats kastade han en snabb ogillan-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 290

de blick på den plats där säkerhetspolisen suttit. Man såg tydligt spår av mjäll och det låg en, inbillad eller verklig, obehaglig lukt kvar i rummet. Den där mordutredningen var pinsam, men just nu försvann den snabbt ur kommendörens huvud, vilket den förmodligen inte skulle ha gjort under mer normala förhållanden. Men det här var så långt ifrån normala förhållanden man nånsin befunnit sig. Det var för övrigt sant att Hamilton skulle vara upptagen med ohyggligt viktiga uppgifter de närmaste dagarna och han skulle dessutom infinna sig ganska snart. Hoppas de inte möts nere i entrén, tänkte chefen för svensk militär underrättelsetjänst när han gick fram till sitt kassaskåp för att ta fram några militära sjökort och en synnerligen hemligstämplad rapport om vad förhörarna ute på en viss skärgårdsö i närheten av Värmdön hade kommit fram till i ett av sina sammanfattande avsnitt. Det var det märkligaste dokument Samuel Ulfsson någonsin hållit i sin hand. Han la det framför sig på skrivbordet och svepte med handflatan undan en del cigarrettaska; hans hand gnisslade lite av handsvett och samlade dessutom upp hälften av askan. Han svor tyst för sig själv, låste in dokumenten och gick på toaletten, sköljde ansiktet med kallt vatten och tvättade händerna innan han gick tillbaks in på sitt rum och tog fram dokumenten på nytt. Det var handlingar som han som chef för den militära underrättelsetjänsten inte skulle våga ha liggandes ens en enda obevakad minut på sitt eget skrivbord. Hamilton kom exakt på sekunden, som många av hans sort hade för vana. ”Sätt dej Hamilton och låt oss först klara av två detaljer innan jag kommer till sak”, hälsade Samuel Ulfsson stelt och inväntade att Hamilton skulle inrätta sig under Europakartan. Han såg blek och spänd ut, den unge kollegan, och det var ändå innan han fått veta. ”Först gäller det den där, ska vi säga utvidgade, rapporten om händelserna på AF 129. DG sa att du skulle ha med dej den, har du det?” frågade Samuel Ulfsson jäktat.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 291

”Ja, sir! Förlåt, jag menar ja kommendör”, svarade Carl, generad över sin amerikanska reflex som han förmodligen fått av att underrättelsechefen bar uniform. Carl räckte över en maskinskriven rapportsida som Samuel Ulfsson utan att titta på svepte åt sidan på skrivbordet. ”Det var det ena. Det andra gäller polisen som är ute och fiskar efter dej. Vi har gett dem tillstånd till ett kort, och som jag förstår tämligen formellt, förhör om tre fyra dagar. Passar det?” ”Ja”, svarade Carl medan hans blick vandrade runt i rummet. Samuel Ulfssons formulering lät ju antyda att DG:s syn på saken redan var etablerad. ”Bra. Då ska jag komma till saken. Jag har läst en sammanfattande rapport om din amerikanska utbildning nu i morse. Du är alltså kvalificerad på det sätt de kallar SEAL?” ”Sea and airborne-launched, ja det stämmer. Det tar två år att få de där vingarna.” ”Du känner ingen tveksamhet inför ett dykuppdrag?” ”Det beror på.” ”Jag menar på tekniska grunder.” ”Nej, det skulle jag inte tro. Vad gäller saken?” Carl såg i sin överordnades ansikte att vad än saken gällde så var det inte precis att leta efter stulna cyklar i Strömmen. Han anade följaktligen ett samband med Gennadij Alexandrovitj, som plötsligt kom starkt tillbaks i hans minne; en man som han nästan suggererat sig att glömma. ”Jo, så här ligger det till …”, började Samuel Ulfsson men kom sen plötsligt av sig. Han tände en cigarrett trots föresatser att låta bli innan han tog sats på nytt. Sen talade han distinkt och långsamt utan att visa någon tvekan i rösten. ”Jo alltså. Enligt vad förhörsgruppen meddelat från samtalen med vår värderade vän Koskov finns det för närvarande tre sovjetiska baser på vårt eget territorium. Här i Stockholms skärgård. Det är station Apraksin, station Bodisko och station Tjitjagov och de är avsedda



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 292

som bunkrings- och underhållsstationer för viss undervattensaktivitet och de är utgångspunkter för vissa tänkta specialoperationer i samband med överraskningsanfall.” ”Spetsnaz”, sa Carl utan att låta sin överraskning ta överhanden, ”de bor redan här, med andra ord. Det förkortar ju onekligen deras anfallssträcka.” ”Hur kunde du veta det?” ”Jag visste inte, men det är ju en inte helt ovanlig teori i våra kretsar. Hur säkert vet vi, och vet vi positionerna?” Samuel Ulfsson drog med handflatan över rapporten framför sig på skrivbordet. Handflatan var nu alldeles torr. ”Saken är inte helt okomplicerad. Vi har en av positionerna, för den näst äldsta, station Apraksin, en exakt position.” ”Och de andra?” ”Vi har inte fått positionerna från kamrat Koskov än, han ställer vissa villkor först.” ”Angår de villkoren mej, jag menar är det nåt som jag ska känna till?” ”Jag uppskattar att du frågar. Det är ungefär som så att Koskov vill att vi ska kontrollera den första positionen, sen vill han ha avtalet klart och pengar, sen får vi den andra positionen. Sen vill han träffa en amerikan i vår närvaro för att vi på något gemensamt sätt ska garantera hans säkra transport över Atlanten, sen får vi den tredje.” ”En intelligent och försiktig viceamiral tydligen. Låter rent allmänt som en mycket klok förhandling tycker jag.” ”Onödigt misstänksam när det gäller oss, kan man tycka.” Samuel Ulfsson log för första gången under deras samtal. Sen stramade han upp sig på nytt för att mer i orderform än samtalsvis meddela fortsättningen. ”Vi vill alltså att du ska gå ner och titta på station Apraksin, så vi vet om vi kan fortsätta förhandlingarna efter Koskovs riktlinjer. Dels bör det vara en mycket kvalificerad dykare, så redan på de grunderna kommer du ju omedelbart ifråga, dels bör det vara en av oss. Jag



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 293

behöver väl inte påpeka hur känsligt det här är.” Carl skrattade till, kort och lite överdrivet häftigt. Sovjetunionen höll en kniv mot halsen på Sverige och man ville att han skulle inspektera anläggningen och påpekade sen svenskt ordentligt att saken faktiskt var hemlig. ”Jodå”, sa Carl så snabbt han förmådde återsamla sig, ”jag tänker inte gå till Expressen. Men jag skulle ju vilja veta en hel del om vad jag har att vänta mej och hur jag ska ta mej till platsen och när.” ”Du utgår inom ett dygn från Berga, det är den tid du har på dej för förberedelser, tror du det räcker?” ”Det beror på vattendjup, framför allt det, utrustning, basens karaktär, vilka varningssystem de har, för jag antar att vi talar om en bemannad station, tid för transport till platsen, avlyssningsförhållanden, en mängd saker.” ”Vi kör ut dej med ubåt från Berga, vi håller på och krånglar med det nu eftersom vi inte gärna vill klargöra uppdragets reella innebörd, uppgifterna i övrigt som du frågade efter finns i rapporten här.” ”Jag måste rekvirera en del utrustning från MDC, vem kan hjälpa mej med det?” ”Vadå MDC?” ”Marinens dykericentral, om vattendjupet överstiger tio femton meter kan jag inte använda syrgas utan måste ha en viss nitroxblandning. Och jag kan inte springa omkring själv och skaffa fram prylarna. Och jag kan naturligtvis inte använda tryckluft, i så fall vore det inga problem.” De föll in i en kort teknisk diskussion. Eftersom Carl förutsatte att anläggningen kunde vara bemannad inte bara av militär personal med sällsynt kvalificerad träning i konsten att slå ut Sverige inom loppet av några timmar, utan rimligtvis också av tekniker med avlyssnings- och spaningsfunktioner så gick det inte an att komma dånande med tryckluftsaggregat; det lät för mycket om utandningsventilerna. Syrgasblandning av mera konventionellt slag skulle kunna visa sig dödlig på djup över tjugo meter, kanske redan innan dess.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 294

Den övriga utrustningen snöt man inte ur näsan. Samuel Ulfsson bestämde att Carls närmaste chef, kommendörkapten Lallerstedt, skulle delta i förberedelsen och svara för materielanskaffningen. Dock utan att känna till uppdragets reella innebörd. ”Hur många är vi som känner till det här?” frågade Carl när han gjorde sig beredd att gå för att inleda sitt livs viktigaste förberedelser. ”Förhörarna, jag själv och numera du, ja och så våra tre övriga konspiratörer, CM, försvarsstabschefen och ÖB.” ”Har ni meddelat regeringen, ja förlåt, det kanske inte angår mej.” ”Nej, vi ska kolla det här först. Om det är en bluff så vore det ju löjligt att dra i stora alarmklockan.” ”Och om det är sant, vad kommer vi att göra då?” ”Inte en aning, vi ska först se om det är sant.” ”Och om jag inte kommer tillbaks?” ”Då ska vi i alla fall ta reda på om det är sant. Jag glömde en sak förresten. Det här uppdraget är frivilligt.” ”Skämtar du?” ”Nej.” ”Ja förlåt, jag trodde det”, sa Carl när han reste sig upp för att gå. *** Följande dag fick chefredaktören för tidningen Östgöta Correspondenten det egendomligaste telefonsamtal han någonsin varit med om. Han hade ändå varit med om åtskilligt och han var ändå ordförande i den svenska Publicistklubben och brukade ofta hålla föredrag om journalisters oavhängighet och integritet. Visst kunde man gå med på att tidningen haft en tämligen uppskruvad nyhetsförmedling de två senaste dagarna, synd bara att inte riksmedierna nappat på nyheten i den utsträckning den förtjänade. Visst hade kriminalreportrar en tendens att dramatisera stoffet, men redaktionschefen hade ju bildligt talat brutit upp armen på ryggen på den där pigge och driftige, nåja, Arne Lenström. Han hade ändå för-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 295

säkrat att han hade såna källor att det bara var att köra och det fanns ju onekligen skäl att fråga sig varför den där mordutredningen gått i stå. Dessutom hade man i alla fall haft frågetecken på löpsedeln efter rubrikorden SVENSKT AGENTMORD. Men nu var det alltså försvarsstabschefen personligen som ringde. Visserligen försäkrade viceamiralen att han hade all respekt för våra grundlagar, den fria pressen och fri meningsbildning, som han kallade det. Dock var det rent sakliga förhållandet det, att Östgöta Correspondenten riskerade att allvarligt skada Sveriges försvar genom den här publiciteten. Enligt sina egna föredrag skulle nu Publicistklubbens ordförande strongt ha deklarerat att han som chefredaktör och ansvarig utgivare inte tog några som helst order från myndigheter, vare sig militära eller andra myndigheter. Dessutom ankom det på journalisterna att själva avgöra om de skadade eller gagnade det ena eller andra samhällsintresset genom att publicera känsliga nyheter. Dock kom han bara att antydningsvis formulera sig åt det hållet. Varvid försvarsstabschefen hotade med att se till så att han blev inburad om tidningen fortsatte på den inslagna linjen. Det var inte bara det att det sakligt sett var struntprat, det där om ”agentmord”, det var frågan om att skada Rikets försvar på ett sätt som faktiskt inte gick att förklara. Det var inte det, vilket ju var självklart, att Sverige inte sysslade med ”agentmord”, det var mest det att uppmärksamheten av en olycklig slump kommit att rikta sig mot en känslig del av Sveriges försvar. Och, med tanke på ett just nu pågående skede som på intet sätt hade med Norrköping att göra, så kunde ytterligare spekulationer störa en mycket mycket känslig operation. Det skulle skada inte bara Sveriges försvar, det riskerade att skada hela nationen. Därmed hade försvarsstabschefen slängt på luren. Han åberopade inte ens min ställning inom det psykologiska försvaret, tänkte chefredaktören och majoren i reserven nästan sårat. Men, det kanske var av pietet, nej förresten, han verkade så uppjagad att han kanske inte ens tänkte på saken, funderade chefredaktören



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 296

och Publicistklubbsordföranden vidare. Men sen blev det kärvt i funderandet. Enligt det mesta han sagt i egna föredrag skulle han nu beordra full fart framåt i jakten på spionmördaren. Samtidigt skulle han publicera en egen, heroiskt men elegant formulerad, förklaring till varför just Östgöta Correspondenten, som alltid stod på läsarnas sida, vägrade att finna sig i direktiv från överheten. Ville de sen ställa honom inför rätta så skulle han gärna ta den striden och bli frikänd som de flesta andra blivit i motsvarande konfrontationer. Nåja, inte alla, det fanns undantag. Men då blev man åtminstone martyr. Sen försökte han tänka på saken som ansvarig samhällsmedlem och betrodd medborgare och anhängare av ett starkt försvar. Naturligtvis kunde försvarsstabschefens upprördhet och hotelser vara bluff för att om möjligt med en sista desperat chansning få bort pinsam publicitet. Men om det inte var det? Om de där spionerna verkligen inte hade någon som helst anknytning till mordhistorien, och om en tidning trots varningar jagade upp dem, och om det verkligen kom att, låt vara oavsiktligt, skada rikets försvar? Han behövde 20 minuter på sig för att komma fram till ett definitivt beslut som han kunde meddela reporter och redaktionschef. Om tidningen fick bevis för att svensk militär personal mördat Maria vad hon nu hette, så skulle man utan tvekan publicera de uppgifterna. Oavsett hur obekväma de kunde vara. Men man skulle fram till det läget avstå från ovederhäftiga, eller åtminstone löst grundade, spekulationer. Alltså ingen ytterligare publicitet. Åtminstone inte för närvarande. Åtminstone inte innan man hade bevis. *** Det var en disig morgon och fortfarande halvmörkt. Förmodligen var



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 297

det fukten som hade fått hans lånade Volvo att krångla i starten. För en kort stund hade han fått en hysterisk vision av uppdraget som misslyckades därför att en morgonsur bil vägrade att starta. Han hade haft förföljare efter sig, det var han så gott som säker på. Men i den glesa morgontrafiken ute på Nynäshamnsvägen verkade de avskakade. Förresten gjorde det inte så mycket, de skulle kunna följa honom fram till portarna på Berga Örlogsbas och sen var det ändå adjö. Drog de därav den felaktiga slutsatsen att kamrat Koskov fanns där inne så fick de det dessutom svettigt värre i sin planering. Vilket förmodligen var bra. Han var väntad i vakten och en korpral körde före ner till parkeringsplatsen, alldeles i onödan eftersom han skulle ha hittat på beskrivning. När han gick till bagageluckan för att plocka ut sina trunkar såg han de tre avlånga skuggorna ute vid pirarna. Tornen avtecknade sig skarpt mot den ljusnande vårhimlen. Han låste bilen och började gå ut mot ubåtarna och valde den pir där en besättning redan stod uppställd för genomgång. Han var barhuvad och klädd i jeans men under mockajackan bar han ett av kommendörkapten Lallerstedts många nyförvärv, marinens blåa tröja med vadderade armbågar och axlar och spänne för gradbeteckningar. Han hade fått låna ett av Lallerstedts gamla par och var således för första gången i sitt liv någorlunda betecknad som svensk örlogskapten. Han hälsade på fartygschefen och sekonden och blev presenterad som Lars någonting som skulle göra vissa mätprov under resan. Medan morgonrutinen pågick sneglade han förstulet längs raden av unga svenska ansikten. De var ett 30-tal man, nästan hälften var officerare eller underofficerare. Man hade visst få värnpliktiga på ubåtar eftersom inkörningstiden var så lång. De såg nyktra, sömniga, svenska, ordentliga och blåögda ut som om de skulle ut på vilket som helst rutinuppdrag. Andedräkten ångade som rök kring dem. Såvitt han läst in sysslade ubåtsflottan ständigt med att vara mål i olika ubåtsjaktsövningar, utföra mätningar åt FMV, köra på än det



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 298

ena än det andra vattendjupet med periskopen si eller så långt från ytan eller över den för att man skulle kunna mäta och observera vågrörelser och radarkontakter. Ingen i besättningen skulle alltså ana vad som faktiskt var i görningen just den här vårmorgonen. HMS Sjöbjörnen hade en latinsk devis på tornet i vit text. Såvitt Carl gissade betydde texten någonting i stil med alltid beredd, vilket kanske just den här gången föreföll mindre troligt. Efter morgongenomgångens slut fick han hjälp med sina två bagar när man krånglade sig ner genom luckan en i sänder. Carl kastade en sista lång blick ut över det rundade däcket som sluttade ner i den alldeles stilla vattenytan. Omedvetet tog han ett djupt andetag frisk svensk luft innan han klättrade nerför lejdaren. Flaggkadetten som bar hans ena tunga bag visade honom fram till torpedrummet där han kunde ställa undan sina grejer tills det var dags. Sen krånglade han sig tillbaks i riktning mot tornet tills han kom till gunrummet där fartygschefen och sekonden väntade. De stängde dörren och hälsade honom välkommen ombord, de var båda örlogskaptener och i hans egen ålder eller obetydligt äldre. De var båda kortväxta, som anpassade till ubåt, och de hade beslutsamma fyrkantiga ansikten. De bjöd på kaffe ur termos vid det lilla bordet i mitten och såg ut som om de hade rätt många frågor. Sekonden var själv ursprungligen attackdykare och ansvarade för dykoperationer ombord. Stämningen var både besvärad och lite tryckt. Det kändes en svag rörelse och en kaffekopp gled över bordsytan. ”Vi dyker nu, det är det du känner”, förklarade fartygschefen. ”Du har förstås opererat från ubåt förut?” ”Ja”, svarade Carl kort och kvävde sin impuls att komma med tillägget inte från den här typen. Senaste gången Carl utgått från ubåt var det en amerikansk atomubåt som onekligen skilde sig en hel del från svenska ubåtar i Sjöormenklassen. ”Största dykdjup för den här operationen har vi fått angivet till 30–32 meter. Stämmer det?” frågade sekonden. ”Ja”, ljög Carl.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 299

”Kan du förklara vad operationen gäller?” frågade fartygschefen med tydligt spelad nonchalans, som om han bara frågade om något självklart. ”Det gäller en undersökning av vissa bottenförhållanden, det antar jag att ni redan vet. Mer kan jag inte säga. Det viktiga är navigeringen, att vi kommer exakt till angiven utgångspunkt”, svarade Carl i ett försök att låta lika självklar som fartygschefen. ”Det är förstås jävligt viktigt att jag som fartygschef kan vara beredd på alla eventualiteter och eftersom vi ska gå med UR-rutin sista biten så är det ju uppenbart att någon inte ska höra oss.” ”Jo”, sa Carl, ”vi ska vara diskreta. Men jag har bara en ytterligare instruktion och den är skriftlig och gäller från och med att vi nått vår position.” Han tog fram ett litet vitt kuvert och la det på det bruna bakelitbordet framför dem. Det var förseglat och hade ingen text på utsidan förutom att det stod till FC med bläck och handstil. Det lilla vita kuvertet låg mitt på bordsytan utan att någon av de två andra tycktes vilja ta i det. ”Kan jag ta del av det här nu?” frågade fartygschefen. ”Ja, efter avgång, när vi befinner oss i uläge och det är väl nu”, svarade Carl lätt. Han visste tämligen exakt vad som skulle stå i ordern som FC nu försiktigt öppnade. Det var ett vitt brevkort med chefens för Marinen namnsigill i övre vänstra hörnet. Ordern var skriven för hand med bläck och undertecknad CM. Det var en mycket kort order: Då dykaren utgått vid angiven position, avvakta max tre och en halv timme. Har dykaren ej återvänt dessförinnan återgå till basen. Denna instruktion skall förstöras, innehållet är strikt hemligt. De två officerarna läste meddelandet två gånger, andra gången mycket sakta. Det var ett meddelande som inte lämnade mycket tvivel om uppdragets, efter svenska förhållanden, extremt ovanliga karaktär. En dykare som inte återkommer efter viss tid är utan tvekan en död dykare.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 300

När sekonden, som själv tränats till dykare, läst meddelandet andra gången kände han hur håren på hans underarmar reste sig. När han såg upp och mötte Carls blick nickade Carl, nästan omärkligt, bekräftande. Just det, så var det. ”När når vi vår position?” frågade Carl. ”Om ungefär åtta timmar”, svarade fartygschefen snabbt som om han plötsligt tilltalat en överordnad. ”Så länge?” ”Ja, dels omvägen, dels sista distansen med ultratyst rutin, då går det långsamt.” ”Okay”, sa Carl, ”jag måste försöka sova, det har varit lite långa och krångliga förberedelser. Kan jag sova här inne?” Man anvisade honom bingen längst upp, under fotografierna på Konungen och Drottningen. Det var samma barärmade lite sexiga bild av Silvia som UD haft den dåliga smaken att sända till vissa arabiska ambassader. På ubåt gjorde den sig bättre. Carl krånglade sig upp i bingen och låg en stund och såg in i drottningens halvt gåtfulla leende. Sen drog han för förhänget och koncentrerade sig på att försöka sova och att inte oroa sig. De andra två hade diskret lämnat gunrummet. Ubåten gick på tolv meters djup och halv fart rakt ut till havs. Alla ombord skötte sina sysslor eller vilade som om det bara var frågan om ännu ett av många uppdrag som man inte visste så mycket om men som inte skulle leda till något särskilt annat än att tiden hade sin gång, att skiften avlöste varandra och att man åt vid vissa tidpunkter. Tre personer ombord gjorde sitt yttersta för att hålla sin nervositet under kontroll. Carl kunde inte somna. Han hade dessutom svårt att komma på en bekväm sovställning med lätt böjda knän. En gång vred han sig så häftigt och irriterat att han med knäna höll på att slå ner drottningen. Han tände kojlampan och såg till att hon hängde rakt igen. Sen släckte han på nytt, la sig på rygg och började systematiskt gå igenom sin utrustning i minnet, som om han räknade får. På väg tillbaks skulle



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 301

det gå lätt, då skulle pejlingsfyren leda honom. Nitroxblandningen skulle automatiskt anpassa sig till det förväntade djupet. Orienteringsinstrumenten hade han använt många gånger förut. Distansen var måttligt svår, han borde komma inom tio meters radie från målet. Spaningsuppgiften var väl definierad. Enligt uppgift fanns inga försvarsanordningar mot dykare och det var ingenting man skulle ha hemlighållit för honom i så fall. Han började plötsligt grubbla på det sista. Borde man inte ha kunnat göra ett skydd mot fientliga dykare som bestod av en blandning av fisknät – det kunde bli nog så besvärligt – och ledningskopplade chockladdningar? På det djupet skulle effekten inte noteras vid ytan, men en dykare som befann sig i närheten skulle skadas eller slås ut. Samtidigt som man fick en effektiv larmsignal. Han vred sig fram och tillbaks och kände sig nästan klarvaken, i vart fall långt från sin behövliga sömn. Nej, det skulle ha varit idiotiskt att ge honom sådana försäkringar om de inte var sanna. Det skulle inte bara vara cyniskt – på den punkten hade Carl genom sin amerikanska utbildning knappast några illusioner – utan än värre, det skulle vara idiotiskt. Främmande dykare var alltså enda hotet, rent teoretiskt. Men dels hade dykare oerhört svårt att få kontakt med varandra i mörker, dels trodde han sig ha ett effektivt försvar. Om de använde sig av aktiv avlyssning skulle de se honom komma, två stora jättelika ekande simblåsor som sannerligen inte var östersjötorsk. Men sannolikheten för att de använde sig av annat än passiv avlyssning var låg på grund av risken för upptäckt. Dessutom hade tydligen kamrat Koskov varit säker på sin sak i det avseendet. Inför passiv avlyssningsutrustning skulle han komma absolut ljudlöst. *** Carl-Erik Halldén var tämligen nyutnämnd som försvarsstabschef



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 302

och därmed viceamiral. Han hade nått höjdpunkten i sin karriär, han kunde aldrig bli ÖB och han kunde inte få sparken. Det var ett enkelt förhållande som möjligen underblåst hans tendenser till gamängaktig humor; han var känd för att säga vad han tyckte och för att ofta, åtminstone mer ofta än andra officerare på hans nivå, ta såväl livet som militära realiteter med en viss lättsamhet. Men just denna glåmiga disiga vårmorgon när han kom till staben var han rödögd av sömnbrist och förvånade sin sekreterare med dåligt morgonhumör. Han skulle träffa ÖB om en timme, beställde vresigt in kaffe, bad att få vara ostörd vad som än hände, vem som än kom, och låste bokstavligen in sig på sitt rum när han fått kaffet. Hans sekreterare som hörde honom låsa dörren trodde knappt sina öron. Han tog fram ett stort sjökort och rullade upp det på sitt sammanträdesbord. Så tog han fram en passare och räknade på den ungefärliga kursen och tiden för ubåten Sjöbjörnen. Han följde kursen ut till havs, vek av ungefär vid Huvudskär och fortsatte rakt ut förbi Almagrundet innan det blev krångligt för resten av sträckan upp mot Furusund. Där skulle de gå in i Finlandsleden och följa den ända ner till målet i Trälhavet rakt norr om Vaxholm. Sju timmar, ungefär. Sen i värsta fall två timmar för själva spaningsinsatsen, som han omskrev operationen till, sen en snabbare retur via Sandhamnsleden, ungefär fem timmar. Om ungefär femton timmar från och med nu, vid midnatt ungefär, kunde man förvänta sig resultat. Till dess var alltför mycket gissningar. Det sista var möjligen önsketänkande. Alltför mycket föreföll, trots de avgrunder som öppnades, logiskt och välgenomtänkt. Folket på underrättelseavdelningen påstod att det dessutom låg i linje med vad man tänkt sig, både hemma och bland kolleger utomlands. Det var bara det att detta var det maximala alternativet på en skala som började med det minimala alternativet, att miniubåtar och annan undervattensaktivitet på svenskt territorium bara var ett sätt att öva under realistiska förhållanden. Ungefär som om det vore sport. Man hade till och med tänkt sig att personal som gjort det på riktigt, om där-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 303

med förstods övning inne på svenskt territorium, skulle få en liten knapp på sin uniform som bara invigda kolleger kände till. Sånt där som all militär världen över roade sig med. Men vad som nu obönhörligen växte fram under förhören med kollega Koskov var således inga övningsalternativ utan det maximala alternativet Carl-Erik Halldén flydde en stund in i en sidofråga. Försvarsstabens bibliotek hade åtminstone kunnat lösa själva namnfrågan, vad de tre stationerna var uppkallade efter. Station Apraksin, dit HMS Sjöbjörnen nu var på väg, var således uppkallad efter Fjodor Matvejevitj Apraksin, 1661–1728, general-amiral, greve, den ryska örlogsflottans skapare och en av tsar Peter I:s närmaste förtrogna. Apraksin erövrade Viborg 1710 från svenskarna, han härjade Södermanlands och Östergötlands kuster 1719, höll på att erövra Finland. Station Bodisko var uppkallad efter en konteramiral Bodisko som år 1808 erövrade hela Gotland och besatte ön med hjälp av bara 2 000 man. Han besegrades visserligen efter något halvår och föll tydligen i onåd när han kom hem eftersom han givit upp sin erövring för lätt. Station Tjitjagov: Vasilij Jakovlevitj Tjitjagov, 1726–1809, amiral, polarfarare, låste in svenska flottan vid Viborg och såg till att svenskarna förlorade nio större skepp vid utbrytningen, det Viborgska gatloppet som på något förunderligt sätt hade kommit att räknas som en svensk seger. Samma år i maj besegrade han en överlägsen svensk flotta vid Reval. Han var alltså mannen som slutgiltigt hade förvandlat Sverige till sjömakt nummer två i Östersjön. En bas eller ”station” uppkallad efter honom skulle gissningsvis ha svenska flottan som mål, om det nu var någon mening med namnen. Det var förstås intressant att stationerna hade namn efter hjältar från en tid fjärran från socialismen men med övertydlig anknytning till krigsoperationer mot Sverige. Nej, vad den saken beträffade blev alltför mycket gissningar.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 304

I OP 5:s sammanfattande rapport, som Samuel Ulfsson själv stod för, var det dessvärre ett tydligare språk. Carl-Erik Halldén bestämde sig för ännu en långsam genomläsning innan han skulle försöka komma till någon form av beslut inför mötet hos ÖB. Huvudrubriken var således Operativ Underrättelsetjänst. Från den strategiska, i huvudsak utlandsbaserade, underrättelsetjänsten hade väst tidigare haft en hel serie avhoppare på olika nivåer. Men från den operativa, sovjetbaserade underrättelsetjänsten var Koskov den förste över huvud taget. Dessutom var han inte vilken liten operatör som helst. Han var chef för andra direktoratet inom de marina stridskrafterna i Kaliningrad, som formellt sorterade under Leningrads försvarsområde. Men den som inom en sovjetisk armé eller flotta var chef för just andra direktoratet var underrättelsechef. Det mönstret gick igen i hela det sovjetiska systemet och det var väl kända uppgifter. Alla chefer för andra direktoratet lydde direkt under GRU:s central i Moskva, inte under några lokala befattningshavare. Redan detta gjorde Koskov till en av den moderna historiens viktigaste avhoppare. Antagligen fick man gå tillbaks till tyskarnas Gehlen under andra världskriget för att komma upp i samma nivå. Direktorat 2 i Kaliningrad, som alltså till nyligen haft Koskov som chef, var organiserat efter de mönster man känt till tidigare från annat håll; Koskovs uppgifter hade därvidlag stämt till punkt och pricka, vilket inte saknade betydelse. Direktorat 2 var således organiserat i fem avdelningar. Avdelning 1 sysslade med taktisk och strategisk spaning, avdelning 2 skötte operatörer och informatörer på utländskt territorium, i det här fallet huvudsakligen Sverige och Västtyskland, avdelning 4 var informationscentralen som bearbetade och analyserade inkommande information och avdelning 5 sysslade med signalspaning och annan elektronisk underrättelsetjänst. Allt detta var i sammanhanget av mindre intresse och rapporterades tämligen kursivt. Det gällde också översättargruppen till avdelning 4 som internt kallades ”Inkvisitionen” och hade till upp-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 305

gift att översätta dokument, dechiffrera meddelanden och, främst i krigstid fick man förmoda, förhöra fångar. Det var tydligen den senare funktionen som skapat det interna öknamnet. Men så långt var fortfarande allting av tämligen akademiskt intresse, en del känt, annat anat, ytterligare annat helt okänt. Det var avdelning 3 som var huvudsaken och det var där avgrunderna öppnade sig i den återhållsamma texten, fylld av felskrivningar och överkorsade ord eftersom Samuel Ulfsson tydligen skrivit den personligen i stället för att ge jobbet till en sekreterare. Avdelning 3 inom det andra direktoratet i Kaliningrad var Spetsnazförbandens avdelning. Varje Sovjetarmé eller Sovjetflotta hade Spetsnazavdelningar. De var arméns och flottans absoluta elit, de uppträdde, om de var knutna till arméenheter inom Sovjetunionen, i de flygburna styrkornas permissionsuniformer, fastän de givetvis inte hade någonting med dem att göra. Var de knutna till någon av de fyra Sovjetflottorna uppträdde de i det marina infanteriets uniformer. Sammanfattningsvis kallades dessa förband för ”diversionsenheter”, vilket var en tämligen förskönande omskrivning för sabotageoch mördargrupper som oberoende av annan militär aktivitet skulle operera långt bakom fiendens linjer. De var av ungefär samma klass, kunde man förmoda, som en viss svensk örlogskapten som kommit att inbegripas i ovanstående ärende. Sverige hade en sådan man och två under utbildning. Sovjetunionen hade sammantaget 27 000–30 000 hamiltonare. Och det var bara om man räknade dem som befann sig i aktiv tjänst vid ett visst givet ögonblick. Med inkallade reserver skulle siffran bli fyra gånger större. Den Spetsnazbrigad i Kaliningrad som var inriktad på Sverige omfattade 1 126 man, om man enbart räknade stridande personal. Och om man således inte räknade med reservister som skulle göra siffran fyra gånger större. Spetsnazbrigaden i Kaliningrad bestod av ett miniubåtskompani, ett fallskärmsjägarkompani och 2 eller 3 kompanier med attackdykare.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 306

Spetsnazbrigadens uppgift var att, oberoende av krigsoperationer i övrigt eller ens förekomsten av övriga krigsoperationer, slå sönder det anfallna landets, Sveriges således, politiska styrsystem, slå på motsvarande sätt mot det militära och i viss utsträckning det polisiära styrsystemet eller, enklare uttryckt, mörda landets ledande politiker och försvarsledningen. Därtill kom uppgiften att störa eller förstöra kommunikationslinjer, släcka allt elljus, åstadkomma det man kallade panikskapande åtgärder, där det behövdes en ganska upphettad eller uppskrämd fantasi för att sakligt korrekt förstå innebörden i termen. Men till detta kom en uppdelning av Spetsnazbrigaden som inte var riktigt känd ens internt. Man skilde noga mellan kompanier av vanliga inkallade, låt vara att de knappast var vanliga inkallade som hamnade på fem års träning i den mest extrema eliten, och stabskompanier. Inom de så kallade stabskompanierna var samtliga professionella, alltså yrkessoldater och inte inkallade. Det var stabskompanierna som var avdelade att slå mot den politiska ledningen och försvarsledningen i Sverige. Inom stabskompanierna förekom inga uniformer, i så fall svenska uniformer. De uppträdde i civil klädsel, de var förbjudna att låta sig tillfångatas, de var förbjudna att lämna fångar efter sig. Innebörden i det sista krävde kort eftertanke. De var alltså instruerade att döda eventuellt sårade kamrater eftersom de inte kunde transportera dem med sig. Det var stabskompanierna inom Spetsnaz som hade kontakterna med agentnätet i Sverige, de svenskar eller i Sverige bosatta personer som aldrig fungerade som några sovjetiska spioner, de som bara vid viss given tidpunkt skulle köra sin televerksbil eller sin privatbil eller vad det nu kunde bli frågan om från punkt A för att transportera några okända män till punkt B. Det var uteslutande stabskompanier inom Spetsnazbrigaden som fanns i de tre stationerna Apraksin, Bodisko och Tjitjagov.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 307

Sammanfattningsvis handlade det mesta av den okända undervattensaktiviteten på svenskt territorium under senare år om att träna generation efter generation av dessa specialister. De kunde vid vilken som helst tidpunkt sättas i operativ funktion. Antydningsvis låg de andra två stationerna lika långt in på svenskt territorium som den position man redan kände i Trälhavet norr om Vaxholm. Och dit var nu HMS Sjöbjörnen på väg med en fullkomligt ovetande besättning. Men man måste ju få veta säkert. Vi måste få veta, vi måste få veta, upprepade Carl-Erik Halldén för sig själv när han buntade ihop pappren framför sig. Han reste sig och gick fram till fönstret. Nu måste han alltså formulera en ståndpunkt inför mötet med ÖB. Så var det oåterkalleligen, om en halvtimme måste han veta vad han egentligen ansåg. Det föll snöblandat regn ute, det var den trista slaskiga perioden på året. Det var dessutom början på den period när vårfloden fyllde Östersjön med sött smältvatten så att olika skikt med olika temperatur och salthalt flöt omkring hursomhelst och gjorde ubåtar så gott som omöjliga att finna. Det han kände var närmast en sorts ångest, även om han hade svårt att medge det för sig själv. Det gällde en liten sak och en stor sak, fast utvecklingen i värsta fall kunde vända på all sådan logik. Han hade personligen kallat till sig flottiljchefen från Berga för att ordna fram ubåtstransporten. Han hade personligen gått i god för att det var en riskfri operation men absolut sekretessbelagd och av absolut största betydelse. Utan att förklara sig närmare. De hade varit kurskamrater på Sjökrigsskolan en gång för länge sen, de hade varit ganska nära vänner. Och självfallet hade hans gamle kurskamrat blivit förbluffad över bristen på förtroende. Men det kunde inte hjälpas, man måste ju få veta. Och han hade uttryckt sig mycket bestämt när det gällde vad kommendören fick säga till örlogskaptenen som var fartygschef. Avance-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 308

rad testning av spaningsmetoder, ingenting annat. Det var visserligen genomskinligt men det bästa han kunnat hitta på. Om allt var en sorts fälla hade han möjligen riskerat ett helt svenskt fartyg och dessutom gjort det genom att på mycket okonventionella vägar ge bestämda men hemliga order. Det var något mer än elva timmar kvar tills man skulle veta, elva timmar till en kunskapstriumf eller allmänt fiasko eller katastrof. Men man måste få veta. Vad som möjligen var värre var att hans gamla invanda övertygelse, strategiska övertygelse, var i gungning. Under hela sin militära karriär hade han varit ömsom rutinmässig, ömsom tämligen aktiv anhängare av den svenska försvarsdoktrinen. Sverige skulle inte dras in i krigshandlingar med mindre än att det var frågan om den Stora Oron ute i världen, krig eller krigstillstånd. Sveriges försvarsmakt var till för att avskräcka från invasionsförsök, för att göra varje sådan kalkyl så dyr som möjligt. Sverige var inte världens viktigaste lilla land i den Stora Uppgörelsen, men för dyrt att ta. Ett separat krig mellan Sverige och Sovjetunionen vore otänkbart, det var sånt som hörde 1700-talet till, nåja början av 1800-talet. Förekomsten av diversionsförband, som det ju skrivits så mycket om i underrättelselitteraturen under senare år, påverkade på intet sätt den bilden. De där Spetsnazförbanden kunde naturligtvis ställa till med åtskilligt, det hade man ju haft klart för sig. Men då gällde det fortfarande krig. Ett krig skulle föregås av politisk upptrappning och leda till mobilisering, och sen skulle för övrigt Sovjetunionen ha mängder med sätt att skicka in folk i Sverige, lastbilar och fan och hans moster, inte skulle de ha miniubåtar till sånt. Ubåtar använde man ju för att slå mot mål vid kusterna, alltså närmast kustförsvarets fasta anläggningar. Ett ÖA, överraskningsanfall, skulle ingå i en allmän krigsteater och kunde inte ses som en isolerad företeelse. Men det mesta av detta kunde alltså vara helt fel. Om man vill slå ut ett fartyg kan man naturligtvis torpedera det, det är krig. Men man kan också sabotera propellrarna och så är fartyget obrukbart.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 309

Ett isolerat ÖA mot Sverige skulle alltså inte ens behöva ha karaktären av ett reellt krig. De övade även för den möjligheten, de förberedde sig även för den möjligheten. Det fanns ingen klar gräns mellan krig och fred, det var tvärtom på den felaktiga föreställningen allt svenskt försvarstänkande byggde, om man skulle dra de oundvikliga slutsatserna av de senaste dygnens nytillkomna kunskaper. Tre offensiva baser med stabskompanier inom Spetsnaz djupt inne på svenskt territorium var sakligt sett en krigshandling, hur mycket fred som än föreföll att råda uppe vid ytan och i politiken. Så var det. Och det var den första slutsats han skulle meddela nu när han gick in för att träffa de tre andra inne på ÖB:s rum. Det fanns ingen gräns mellan krig och fred längre, på så vis befann sig Sverige nu i krig. De rent operativa konsekvenserna av en sådan slutsats borde följa tämligen självklara, självklara men ohyggligt svåruttalade, linjer. *** Ubåten Sjöbjörnen gick med fem knops fart och på femton meters djup ner i den smala passagen mellan Ljusterö och fastlandet. Man hade övergått till TR, tyst rutin, sen länge och skulle snart växla över till ultratyst. Någon timme tidigare hade det serverats lunch inne i gunrummet och man hade ätit under tryckande tystnad, fem man vid det trånga lilla bordet som under mer restauranglika förhållanden med tvekan skulle ha räckt till två. De två officerare som åt tillsammans med FC och sekonden var gissningsvis nummer tre och fyra i fartygets hierarki men Carl kunde inte förstå vilka funktioner de hade och han frågade inte heller. Det hade serverats rimmad oxbringa med rotmos och lättöl eller vatten och ingen hade rört maten förrän fartygschefen tog upp kniv och gaffel och sa ”mina herrar varsågoda”.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 310

Carl tänkte sig att de två nytillkomna officerarna skulle gissa att den tryckta stämningen berodde på att de tre örlogskaptenerna kom dåligt överens, att de kanske varit ovänner vid Sjökrickan eller något i den vägen. De skulle i vart fall aldrig komma ens i närheten av riktiga gissningar. Såvida inte FC eller sekonden skvallrade, men det föreföll närmast otroligt att de skulle göra det. De tillhörde förmodligen flottans allra bästa officerare. De förstod naturligtvis att operationen på något sätt hade med Warszawapakten att göra, de visste mycket väl hur långt in på svenskt territorium man nu befann sig, de måste ha förstått att saken var ovanligt allvarlig. Det blev inget längre samtal vid kaffet. Carl hade återvänt upp till drottning Silvia och försökte på nytt sova. Han trodde sig åtminstone ha somnat när han hörde i högtalaren hur fartygschefen kommenderade lystring information gällande den kommande övergången till ultratyst rutin. Toalettbesök måste klaras av inom den närmaste kvarten. Carl insåg att lättöl och kaffe skulle kunna ställa till besvär senare inne i torrdräkten och vacklade upp. Han fick gå före i kön och sen återvände han på nytt till sin kojplats. En stund senare stängdes alla fläktar av och rörelser och samtal dog ut. Han låg och lyssnade. Någonting som han gissade var en Finlandsbåt kom dånande närmare och närmare och passerade sen på något som kändes som bara några meters håll, han kände vibrationerna i hela kroppen. Sen blev det tyst igen sånär som på ett och annat avlägset ljud som han inte kunde tolka. Då somnade han äntligen. HMS Sjöbjörnen gled med starkt reducerad eldrift och bara en knops fart genom den absoluta tystnaden. Han vaknade av att sekonden tog honom i armen och skakade honom. Det var dags. De trängde sig tillsammans bort genom passagen mot torpedrummet och under sekondens vakande överinseende, han var ju chef för fartygets dykoperationer, drog Carl på sig de värmeisolerande kläderna och sen torrdräkten innan han började fästa det amerikanska aggregatet runt kroppen tillsammans med viktbälte och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 311

övrig utrustning som i huvudsak måste ha förefallit sekonden bekant. Där fanns också några föremål som måste vara definitivt obekanta, bland annat ett litet aggregat stort som en fyrdubbel tändsticksask, väl isolerat i gummi men med två utskjutande metallkontakter. Ett motsvarande instrument fanns på den kommersiella marknaden och var ett populärt skydd mot rånare i USA; den elektriska stöten skulle göra vem som helst medvetslös. Carl hade dragit på sig räddningsvästen, men efter en kort tvekan som den andre tydligen tyst noterat. Han spände fast orienteringsinstrumenten och tog simfötterna i handen eftersom han omedvetet tänkt sig att luftslussen skulle vara av amerikansk storlek och komfort. När de kom fram till slussen föreslog sekonden att han skulle dra på sig simfötterna innan han klättrade in. Sekonden repeterade rutinen en gång och Carl gjorde sen en gest som betydde att det var klart. Så la han ena handen på lejdaren, beredd att klättra upp och stänga luckan efter sig. ”Tre och en halv timme. Aktivera pejlingsinstrument om en timme, är det uppfattat”, sa han till sekonden och kände sig samtidigt torr i halsen. De såg varandra en stund i ögonen innan sekonden med viss sinnesrörelse förmådde svara. ”Ja, det är uppfattat. G-M-Y”, sa han. ”M-Y-T”, svarade Carl och såg bort, klättrade upp och stängde luckan efter sig. Medan vattnet började strömma in tänkte han på innebörden i de för all världens ubåtspersonal så kända signalerna; amerikaner hade berättat för honom under SEAL-övningar. Under andra världskriget hade brittiska och tyska ubåtskaptener någon sorts gentlemannaförhållande eftersom ubåtar på den tiden inte kunde bekämpa varandra. De var helt enkelt inte i krig med varandra, men de var kolleger med fruktansvärda förluster och ett fruktansvärt, gemensamt, sätt att dö. Det lär ha varit tyskarna som började. Någon gång i natten när en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 312

tysk ubåt i övervattensläge passerade en brittisk ubåt i övervattensläge, ubåtarna rörde sig ju så på den tiden, sändes morsesignalerna G-M-Y. Gott mit You, Gud vare med dig, på tysk-engelska. Svaret var alltså: Mit You Too, Med dig också, på samma tyskengelska blandning. Carl gick in bakom skärmen medan vattnet steg och rapporterade sen i högtalaren att han var beredd att öppna toppluckan. Sen kväveventilerade han och drog på sig masken, drog sig upp genom vattnet i det flimrande ljuset från belysningen, skruvade upp luckan och öppnade den. Han kände ett visst besvär med trycket fastän det rapporterade djupet inte skulle vara mer än femton meter. Omedelbart där ute började mörkret. Bara någon meter från luckan tyckte han att det svaga ljuset försvann, det skulle inte vara mycket att orientera sig efter. Trycket runt dräkten var måttligt och hans viktbalans perfekt, vem som nu hade beräknat den. Han simmade fram till hydrofonöppningen på tornets framsida och klappade försiktigt tre gånger, det måste ändå ha dånat i öronen på hydrofonisten. Det var signalen att han var ute. Från och med nu tickade tiden. Max 200 minuter. Han kontrollerade att andningen fungerade som den skulle och såg på klocka och kompass. HMS Sjöbjörnen låg på botten med fören nästan exakt i hans färdriktning, han hade knappt märkt det dova knakandet när hon la sig till ro. Han hade ettusentjugofem meter till målet, förutsatt att han kunde lokalisera en grundklack snett förut från ubåten räknat. Efter grundklacken skulle det förmodligen vara slät botten fram till ett mera bergigt landskap i närheten av målet. Han fann grundklacken efter, som han själv tyckte, orimligt letande. Sen tog han ut en ny kurs och simmade upp på fem meters djup och vidare med jämna lugna tag i kompassriktningen.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 313

Ovanför honom låg Trälhavet öde och eftermiddagsgrått med enstaka vattenvittrade och porösa isflak. Sommartid skulle här vara fullt av seglare, tusentals seglare, på väg in till och ut från Stockholm. Det var så nära centrum av Sverige att man nästan skulle kunna höra Sveriges hjärta slå här, fantiserade han. Någonstans där uppe passerade en dunkande dieselmotor, sen blev det åter tyst. Sommartid skulle det rimligtvis vara en hel kakofoni av ljud här i trakterna, det skulle i så fall bli en idealisk tidpunkt för en attack, tänkte han vidare. Han kom på sig själv med att betrakta det som en självklar konsekvens. Nästa besök ryssarna där framme i mörkret skulle få skulle inte bli en ensam tyst simmare, utan en tungt bestyckad kustkorvett. Om han fann det han skulle finna, vill säga. Om han överlevde, vill säga. G-M-Y. Han försökte distrahera sin nervositet en stund genom att tänka på Tessie, han tvingade sig att se hennes leende framför sig och hennes hår och hennes amerikanska vita tänder. Han skämtade, eller försökte skämta med henne genom att tala till henne inifrån masken. Du kommer inte att tro mej, Tessie. Slår vad om att du inte kommer att tro mej men just nu simmar jag mot den Stora Ryska Björnen och det är ungefär som om man tänkte sig en ensam torsk som anföll en killer whale, det heter förresten späckhuggare på svenska. Han stannade upp och kontrollerade kursen på nytt. Så koncentrerade han sig. Han försökte känna igenom kroppen efter de vanligaste varningssignalerna. Idiotmumlandet inne i masken nyss kunde vara tecken på att hjärnans syreförsörjning inte fungerade. Nej, det hade bara varit en fantasi som han skapat för att komma bort från sin nervositet, bestämde han. Men inga mer sådana dumheter, bestämde han vidare. Han gick ner några meter och kontrollerade djupmätaren på armen. Trycket steg och drog åt dräkten kring kroppen på honom, det skulle i sinom tid öka kylan. Han gick på 12 meters djup nu. Plötsligt simmade han in i något metalliskt och vasst och trassligt, han trevade försiktigt framför sig i mörkret och höjde sig långsamt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 314

medan han försökte tolka signalerna från sina tjocka handskar. Det måste vara ett mindre vrak. Efter några meter verkade det ha försvunnit och han fortsatte på kompasskursen med lägsta tänkbara hastighet och ena handen sträckt framför sig för att ta emot nya överraskningar. Efter en stund ökade han till normal fart. Låg fart trasslade dels till orienteringen, dels blev han mer känslig för strömavdrift, som det för all del inte borde finnas så mycket av inne i Trälhavet. Det här var inte Kalifornien där avdriften på tusen meter kunde bli hundra meter eller mer. Klockan och djupmätaren upplyste honom snart om att det var trettio meter till nedåt i djup och cirka fem minuter i tid. Han fick en kort fantasi om att han blivit blind, att hans absoluta mörker i själva verket var strålande ljus och att han var iakttagen som en mullvad uppe i solljuset. Han kände igen fantasin från tidigare och tog den bara som ett tecken på att allt var normalt. Sen dök han snett nedåt. Plötsligt var han framme, bara så där utan vidare. Det vill säga det var vad instrumenten sa honom. Nu var det dels frågan om felnavigering, dels frågan om vad som var sanning och lögn. Han försökte lyssna en stund men allt var fullkomligt ljudlöst. Kylan började tränga genom dräkten, djupet var 38 meter. Han sträckte ner handen mot botten och svävade stilla med ena handen utefter sidan och kunde konstatera att han inte rörde sig, alltså ingen strömavdrift. Alltså här någonstans inom tio eller högst tjugo meter. Han började röra sig så långsamt som han vågade med tanke på tidsmarginalen och han följde ett bestämt rutmönster som han försökte lägga ut i rombisk form för att täcka maximal yta med maximalt små insatser. Målet var sex till sju meter brett och 40–50 meter långt, beroende på hur många segment det bestod av. Det måste gå att hitta. Den gröna minutvisaren på hans handled vred sig obönhörligt framåt och han fick stanna upp vid några tillfällen och bita ihop för



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 315

att hålla paniken borta och se till så att minnet höll rutmönstret i ett fast grepp. Han använde båda händerna för att treva sig fram utefter botten. Det var grov sten övervuxen av tång och sjögräs och under det mest sand, blandad med någon dyaktig konsistens. Då och då fick han föremål i händerna som kommit från decennier av fritidsseglares sopleveranser. Plötsligt tappade han kontakt med botten. Han hade tydligen kommit fram till en sänka och gick ner några meter innan han fick kontakt på nytt. Här var botten förvånansvärt slät, ingen tång, inga stora stenar, nästan som en väg. Han stannade upp och tänkte. Varför hade fördjupningen bakom honom varit som en vägg, fullkomligt lodrät? Han roterade försiktigt och avancerade en och en halv meter och körde handen rakt in i en vägg. Han förde handen försiktigt över ytan framför sig. Det var metall, det var nitar i metallen. Han var tydligen framme. Decimeter efter decimeter rörde han sig över väggen, med början från bottenläge och från ena sidan till andra. I hörnen började en ny vägg som gick vinkelrät och mitt på väggen fanns några kraftiga utbuktningar. Det måste vara porten eller de två portarna. Höjden skulle vara fyra meter. Han höjde sig utefter porten, fyra meter från botten med blicken fäst på djupmätaren. Så fann han taket. Det sköt ut några decimeter över själva porten och det gick att greppa runt det. Cirka två och en halv centimeter tjock pansarplåt överdragen med en gummihinna av samma slag som ubåtar använde. För att försvåra och otydliggöra hydrofonkontakter; ljudet studsade alltför raskt och hårt på slät stålyta. Han hade alltså funnit infarten. Dimensionerna var just de förväntade. Frågan var nu hur många segment som var sammanfogade, alltså hur lång basen var. Han tog tag i den utskjutande takbiten och orienterade sig så att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 316

han låg i rät vinkel mot takkanten. Sen kollade han sina instrument och började försiktigt röra sig över taket. Det var nästan helt övertäckt av grus och sten och han fick vara så försiktig som han över huvud taget förmådde för att inte ställa till med något buller. Stötte han till en eller annan sten för mycket skulle det höras där nere. Och där nere fanns människor. Han bestämde sig för att ägna så lite arbete som möjligt åt taket. På tre ställen körde han ner handen och fick två av tre möjliga kontakter med gummibeläggningen. När han kom till andra änden hörde han ljud för första gången. Han kunde inte tolka de svaga hörselintrycken, men något lät som ett svagt motorljud. Plötsligt hörde han en tydlig skrattsalva. De måste ha skrattat mindre än två meter nedanför hans egen position. Det skulle rimligtvis inte ha hörts genom ett normalt tryckskrov, som ubåtarna var utrustade med. De hade alltså bara två och en halv centimeter pansarplåt mellan sig själva och döden. De var över huvud taget inte inställda på att bli attackerade. Han kände sig omotiverat förorättad av deras skratt. Nästan som om de hade skrattat åt honom, vilket ju var det minst troliga av allt. Men det betydde att de inte hade upptäckt honom, att de inte arbetade med aktiva hydrofoner, åtminstone inte just nu. Han tittade på nytt på klockan och insåg att han måste fortsätta. Han var nära att orientera fel men fann den andra ingången, för det var alldeles tydligt en port det också, på ett avstånd som han beräknade till nästan femtio meter från den andra porten. Sex gånger åtta är 48, alltså bestod station Apraksin av åtta segment, sex meter långa och fyra meter höga, byggda i Leningrad, bogserade i halvt eller trekvarts vattenfyllt tillstånd ett och ett under vatten genom hela Finlandsleden, sammanfogade på plats och sen urblåsta med tryckluft, under tio års tid, segment för segment.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 317

Han höll i den gummiklädda takkanten och försökte rekonstruera sitt orienteringsförsök, hur lång tid det tagit och hur många rutmönster han klarat av innan han fann målet. Han kände sig något osäker, han hade börjat frysa och det hade gått en och en halv timme. Återfärden borde gå snabbare och han borde dessutom göra den på fem meters djup. Han hade en stickande känsla i ena handen. Det var inte kylan, det kunde vara en varningssignal. Han tog ut en ny kompasskurs och steg snett uppåt mot femmetersnivån när han gav sig iväg. Han simmade i absolut tomhet och kände sig på något sätt tömd själv. Han lät hjärnan koppla bort från allt som nu kunde ha susat omkring ifråga om slutsatser och ägnade sig enbart åt orienteringen. Tjugo minuter från den tidpunkt då han lämnat målet slog han till kontakten till sitt elektroniska pejlingsinstrument och de snabbt uppflammande digitalsiffrorna upplyste honom om att han hade 175 meter kvar i kurs och att han låg mindre än tio meter fel. Han korrigerade sig och ökade farten. Efter ett par minuter skymtade han ett svagt ljus. Det kom från den öppna tornluckan som dolde slussen med den tända lampan. Han simmade fram till tornet och trevade rätt på hydrofonen och klappade tre gånger. Sen gick han upp mot tornet och sänkte sig med fötterna före ner i slussen och drog igen luckan efter sig. Den satt trögare än han väntat och han fick använda full kraft för att få igen den. Så drog han sig ner in under skärmen och slet av sig masken, tog ett djupt andetag vanlig luft, och meddelade att han var inne och att luckan var stängd. Det började nästan omedelbart pysa av den inströmmande luften som tryckte ut vattnet och snart såg han genom plexiglaset hur det sjönk ner under ansiktshöjd och ner under knähöjd. Han kastade en blick på klockan. De skulle ha väntat i ytterligare fyrtioåtta minuter. Men för somliga där nere måste tiden ha gått betydligt långsammare än för hans del. Bottenluckan öppnades av någon som hjälpte honom nerifrån och så kunde han fälla upp den och fumligt börja gå nerför lejdaren i en ström av vatten.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 318

Det var sekonden som väntade. Han var blek och såg ansträngt samlad ut. ”Hur mår du och vilket var det största dykdjupet?” frågade han. ”Jag mår bra, allt känns okay. Största dykdjup var 41 meter”, svarade Carl och trängde sig förbi för att börja klafsa bort mot torpedrummet i den trånga gången. Han hade dykt åtskilliga meter djupare än vad säkerhetsföreskrifterna sagt att han borde. Men säkerhetsföreskrifter av det slaget hade inte direkt förefallit som det viktigaste där borta. Han var stel och frusen och gned sig över armar och ben när han återvände till gunrummet. FC och sekonden väntade på honom. De såg forskande frågande på honom och de var djupt allvarliga. ”Gick uppdraget som planerat?” frågade fartygschefen, omedvetet viskande. ”Ja”, sa Carl, ”det gick förskräckande bra.” ”Jag tror du behöver en whisky nu va?” fortsatte FC. ”Det tror jag också, om det inte är emot säkerhetsbestämmelserna”, log Carl nästan blygt över sin filmaktiga replik. Det blev Ballantine’s, nån sorts studentwhisky som Carl inte smakat sen han låg i lumpen. Några korta egendomliga minnen sköljde över honom med den första djupa klunken. Han slöt ögonen och lät det brinna i munnen en stund. ”Jag fryser”, sa han, ”har ni någon varmvattendusch?” Det fanns uppvärmt havsvatten i en dusch, man hade redan förberett det trånga duschrummet, där låg en ren handduk och en tvål, en ljusgrön tvål för saltvattensbruk. Han stannade där inne i mer än tjugo minuter medan han masserade kroppen och kände igenom muskel efter muskel på jakt efter stickande larmsignaler. Men allt var bara kyla och i takt med att han värmde upp sig försvann alla inbillade orostecken på förgiftning; han hade gått djupare än man planerat för hans nitroxblandning, några meter bara visserligen. Men gränsen mellan frisk oskadad dykare och plötslig förgiftning var individuellt olika och dessutom låg han i över-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 319

kant av åldersstrecket. Kring 26 år var erfarenhetsmässigt bäst, nu var han över 30. Med kronans handduk om höfterna och kläderna i handen gick han tillbaks till gunrummet och klädde sig. Whiskyflaskan stod framme, förmodligen med avsikt. Han hällde upp ett nytt glas och letade i sin bag efter koden han skulle be att få sänd. Bagen innehöll inga tillhörigheter märkta med hans namn, allt var nytt, till och med toalettartiklarna. Det enda spår som skulle ha funnits kvar efter honom var bilnyckeln till en bil som ägdes av en fänrik på ett av OP 5:s hemliga avdelningskontor. Det skulle ha varit allt. Lallerstedt skulle ha hämtat upp hans utrustning och hans bag. Han drack halva whiskyglaset i ett svep och kände hur värmen steg inombords. Sen gick han ut och bort mot stridsledningscentralen vid periskopet. Det var trångt och han stötte i här och var eftersom han var ovan vid att röra sig i en ubåt, han intalade sig i alla fall att det bara var det. ”När vi har passerat Sandhamn, kan ni sända det här meddelandet då?” frågade han och räckte över sin lapp där frekvens och text var maskinskriven. ”Jag bör för formens skull veta vem som är mottagare”, sa FC allvarligt. ”Försvarsstaben”, svarade Carl kort. FC nickade och tog emot lappen och såg på den. Meddelandet var i kod och sa honom ingenting men det var i och för sig inte så svårt att gissa att det måste innebära en rapport om att uppdraget var genomfört. ”Efter Sandhamn?” frågade FC. ”Ingen speciell tidpunkt?” ”Nej”, sa Carl, ”ingen speciell tidpunkt utan efter Sandhamn bara.” Sen gick han tillbaks till gunrummet och kröp upp i sin binge på nytt. Någon annan sov i underbingen. Han somnade omedelbart och sov djupt och orörligt och drömlöst resten av resan.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 320

I närheten av Sandhamn skickade HMS Sjöbjörnen upp master och periskop just när man passerade ett sund som förr i världen hade varit ett populärt tillhåll för sjöfågelsskytte, på den tiden vårjakten var lovlig. Två tjuvskyttar satt nu och kurade i skymningen och såg till sin häpnad plötsligt hur det mitt framför deras ögon, mindre än 50 meter bort, uppstod ett vitt och alldeles tydligt svall. Sen såg de ett periskop och några master. Synen varade 20 sekunder, sen försvann masterna och periskopet. De var skärgårdsbor och hade sett ubåtar förut. Men svenska ubåtar brukade föredra att visa sig mer tydligt om de måste, för att undvika alla felrapporteringar. De överlade en stund om de skulle avbryta jakten och ta sig till en telefon. En av dem hade invändningar, man kunde ju möjligtvis ha svårigheter att förklara vad man gjort på platsen, vid just den här årstiden och just den här tidpunkten på dagen. Den andre menade att egoistiska resonemang av den typen inte fick lägga hinder i vägen. Man skulle väl inte behöva åka fast för lite tjuvskytte om man gjorde nationen en tjänst. De samlade in sina vättar och startade sin motorbåt och tog raka vägen hem till Sandhamn och telefonen. Enligt vad man först sa sig veta ute på Korsö skulle inga svenska ubåtar befinna sig i området. Följaktligen uppstod en hel del förvirring innan flottiljchefen på Berga kunde avstyra de jakt- och spaningsinsatser som höll på att utbryta. Det var ju HMS Sjöbjörnen de måste ha sett, fast ändå inte sett. Det var sent på kvällen och helt mörkt när HMS Sjöbjörnen förtöjde vid ubåtsbryggorna inne på Berga. Carl var en av de första som klättrade upp när man öppnat luckan. Han var klarvaken och njöt av att andas in den kyliga fuktiga svenska luften på nytt. Sen tog han FC i hand, de såg varandra allvarligt och rakt in i ögonen ett förlängt ögonblick. Sen kastade han upp sina väskor på axeln. När han steg i land kom han ihåg att vända sig mot fanan och göra en kort honnör, som den marina seden föreskrev.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 321

Den lånade Volvon hade på nytt svårigheter att starta, men till slut morrade den igång i ett moln av blå rök. Han observerade inga förföljare på väg in mot stan, det var gles trafik och han körde direkt till Lidingövägen utan krångel och undanmanövrer. ÖB:s adjutant kom ner och mötte honom hos ABAB-vakterna och gick före till hissarna och bort genom korridoren högst upp mot ÖB:s kvarter. Sen knackade han på dörren och anmälde sin besökare, visade in Carl och stängde dörren från utsidan. ÖB hade CM, försvarsstabschefen och Samuel Ulfsson i sällskap. De såg orakade och rödögda ut och de hade svårt att dölja sin häpnad när deras unge nyrakade och obegripligt fräsche örlogskapten steg in i rummet, sträckte upp sig och kort avrapporterade att uppdraget var genomfört enligt order. ÖB pekade på en ställning med ritblad och färgkritor. ”Nå, det är gott Hamilton, sätt oss in i vilka observationer du gjort”, beordrade han nästan vresigt och utan att på minsta sätt visa sin kokande upphetsning. Carl höll ett kort föredrag. Positionen var den exakt angivna. Stationen bestod uppskattningsvis av åtta segment och var placerad i en långsträckt sänka i botten, så att taket nästan gick jäms med den omgivande bottenprofilen. Det fanns ut- och infarter i båda ändarna och botten i omgivningen vid portarna gav närmast intryck av att vara uppkörd som en väg, sannolikt beroende på trafik av ett eller annat slag. Sidoväggarnas beskaffenhet hade han ingen exakt uppfattning om, men taket bestod av cirka två och en halv centimeter tjock gummiöverdragen stål- eller pansarplåt. Stationen var bemannad. Inga installationer för närförsvar hade kunnat iakttas. ”Hur vet du att den är bemannad?” frågade ÖB när Carl avslutat sin inledning. ”Jag hörde ljud, någon form av motorljud och så hörde jag en skrattsalva.” Det blev tyst i rummet en stund och de äldre männens olika fanta-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 322

sier löpte vilt i de mest skiftande riktningar. ”Kan man verkligen höra skratt och röster så där?” frågade CM skeptiskt. ”Ja tydligen”, svarade Carl kort. ”De har ju alltså inget tryckskrov, de har bara den där pansarplåten och kommer man så nära som jag måste ha varit och flera personer skrattar på en gång … ja, då hör man.” ”Kan du göra om en sån här spaningsinsats om det skulle bli nödvändigt?” frågade ÖB i en ton som på något sätt lät mera vädjande än befallande. Carl stod bredbent med händerna på ryggen och sina lånade gradbeteckningar på axelklaffarna och kände sig mer än någonsin som svensk officer, inte som operatör i hemlig tjänst utan som svensk officer. ”Ja”, sa han snabbt. ”Med samma hjälp till förberedelserna så kan jag göra om resan. Vet vi var de andra målen befinner sig?” ”Det är gott Hamilton, du har gjort en utomordentligt viktig insats, jag antar att du själv är medveten om det. Vi kommer nu att ha en enskild överläggning. Du återgår i tjänst klockan 08.00.” Carl sträckte upp sig, vände sig stelt och gick ut. De såg en stund efter honom under tystnad. CM var den som först sa någonting. ”Kan man ens föreställa sig innebörden av 27 000–30 000 såna figurer på en gång?” mumlade han, nästan för sig själv. ”Nej, det kan man inte”, svarade Samuel Ulfsson lite sluddrigt eftersom han höll på att tända en av sina eviga Ultima Blend. ”Det kan man inte. Men de har jävlarimej inte några 27 000 man i den klassen.” ”De kan ju inte ens bygga hyggliga bilar och kylskåp”, sa försvarsstabschefen och upptäckte försent att det dels var det första han sagt på länge och dels en föga briljant anmärkning. ”Nej”, sa ÖB torrt och rättade till sina läsglasögon som han tagit på sig så fort Carl gått ut ur rummet, ”men militär teknologi i rym-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 323

den eller under havsytan kan de ju prestera upp till häpnadsväckande nivå. Nå, mina herrar. Vi befinner oss i den föga avundsvärda situationen att vi måste försöka formulera ett handlingsprogram. I morgon kommer jag att ge statsministern full information, jag vill gärna komma med bestämda och konkreta förslag samtidigt.” ”Det finns ingen traditionell gräns mellan krig och fred, vi befinner oss lika mycket i det ena som det andra. Det är min första slutsats”, sa CM med en försiktig nyansering av det som blivit hans verkliga slutsats: att Sverige befann sig i krig. ”Vi bör alltså komma fram till en eller flera nivåer av militära motmedel, det är vår uppgift. Politiska motmedel blir väl mer politikernas sak, men för oss här i rummet gäller alltså att komma med förslag till … till vad man kan tänka sig för väpnade motåtgärder. Vem vill börja?” ÖB såg sig omkring i rummet. Ingen tycktes känna sig särdeles manad att bli först med språnget ut över avgrunden. *** Carl tog sig till sin normala arbetsplats med ett betydande mått av krångel som bland annat innefattade fyra tvära byten av tunnelbana. Han kom några minuter försent för första gången. På väg in till sitt inre kontorsrum hämtade han upp posten. Bland den fullkomligt civila affärsposten låg ett vitt stelt kuvert från franska ambassaden, som eftersänts med internpost från försvarsstabens adress. Johan F:son Lallerstedt såg forskande och länge på honom när han kom in och bad om ursäkt för sin för sena ankomst. Kommendörkaptenen visste inte exakt vad Carl varit ute på, mer än att det gällde dykning och en kvalificerat hemlig spaningsinsats som man med ett minimum av fantasi borde koppla ihop med den där ryske avhopparen som Carl flugit hem under något dramatiska former. Samme unge kollega bad alltså om ursäkt för för sen an-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 324

komst. Det var på sätt och vis komiskt. ”Jo”, sa kommendörkaptenen småleende, ”vi får väl med hänsyn till omständigheterna överse med tidsutdräkten. Gick uppdraget som det skulle?” ”Ja, allt gick utmärkt”, svarade Carl i lätt avvisande, ointresserad ton medan han tankspritt sprättade upp kuvertet från franska ambassaden. Så stelnade han till och föll plötsligt i skratt. Hans närmaste chef tittade frågande på honom och när Carl kvävt sitt skratt och skulle börja förklara fick han ett nytt skrattanfall som han på nytt måste kväva innan han förklarade. ”Jo, du som är officer och gentleman, kan du hjälpa mej med ett etikettsproblem?” frågade Carl muntert. ”Vafan ska jag göra med det här?” Han räckte över det styva vita kortet till Johan F:son Lallerstedt, som läste under stigande förvåning. Frankrikes ambassadör hade äran att inbjuda chefen för svenska marinen, viceamiral Carl-Erik Halldén och örlogskapten greve Carl Hamilton till Frankrikes ambassad för att, enligt beslut fattat av Republikens President, emottaga hederslegionen. Tillställningen var privat. Tidpunkten följande dag klockan 13.00. Republikens President vidarebefordrade sitt tack för utomordentliga insatser som räddat hundratals franska medborgares liv. ”Det måste vara den där kapningshistorien, va?” konstaterade Johan F:son Lallerstedt. ”Jo”, skrattade Carl, ”jag kan inte erinra mej några andra aktiviteter på fransk jord som skulle rendera hederslegionen, snarare tvärtom”. ”Vad är det som är så förbannat lustigt?” undrade kommendörkaptenen förvånat. ”Mja”, sa Carl dröjande, ”i vårt jobb förmodas vi ju vara diskreta och inte springa på ambassadpartyn och föreställa James Bond. Hur fan gör man när man tackar nej till sånt här, du som är officer och gentleman?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 325

”Det tror jag inte du kan”, anmärkte Johan F:son Lallerstedt torrt. ”Hurså?” ”Förlåt en enkel överordnad som har så triviala små synpunkter, men du är liksom inte ensam inbjuden. Republikens President behagar utsträcka sitt tack till vår värderade CM också.” ”Ja, han blir säkert glad, vad är det med det?” ”Mja, han kommer nog att infinna sig i god ordning. Hederslegionen är en rätt häftig sak.” ”Jo och hans behov är säkert större än mitt. Alltså, vad gör jag för att tacka nej, ska jag över huvud taget höra av mej?” ”Det tror jag faktiskt inte du bestämmer. Sitt ner till att börja med så ska jag undersöka det här”, sa Carls överordnade i en ton som markerade att han faktiskt var Carls överordnade. Och så lyfte han telefonluren och ringde CM:s sekreterare och förde ett invecklat samtal en stund där Carl mer än väl anade vartåt det lutade. ”Jodå”, sa Johan F:son Lallerstedt ironiskt när han avslutat samtalet, ”den här frågan är redan väl förberedd. Du ska, på instruktion från CM, infinna dej på angiven tid vid angiven plats, ja en minut före angiven tid eftersom CM i egenskap av något finare än du själv måste komma sist, ungefär som kungligheter. Klädsel är liten högtidsdräkt. Du har tillstånd att bära andra utmärkelser och förtjänsttecken, nja tillstånd, det är en order. Om jag förstod saken rätt beror det närmast på att CM är kommendör av franska förtjänstorden och gärna vill sätta på sig den. Alltså iklädd ordnar och förtjänsttecken infinner du dig, i liten högtidsdräkt, en minut före angiven tid på angiven plats.” Carl gapade av förvåning. Hans närmaste chef log glatt. ”Vafan är liten högtidsdräkt för nånting?” frågade Carl matt. ”Kort jacka av frackmodell, vitt skjortbröst, svart fluga, svarta skor och byxor med smal guldrevär”, fnissade kommendörkaptenen. ”Ska jag inte ha sabel också”, muttrade Carl. ”Nej, det är avskaffat. Oroa dej inte, du kan få låna byxor och slängkappa av mej, resten fixar vi.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 326

”Slängkappa!? Ska jag gå omkring och se ut som nån jävla Dracula?” ”Fästes med metallspänne runt halsen, kadetter brukar älska dem, jag har inte använt min på tio år tror jag, hoppas att den inte är maläten.” ”Och den andra skiten, var får vi tag på den?” ”Olympia Herrmode på Sveavägen.” ”Olympia Herrmode, låter som en något fräsigare variant på Arbetarboden. Har de slängkappor, nej jag menar västar för örlogskaptener?” ”Var bara lugn, de har allt för flottans behov, vi skulle till och med kunna fixa en modell äldre åt dej så att du blev riktigt stilig.” ”Om tjekisterna ser mej kommer de att skratta ihjäl sig.” ”Det tror jag inte ett ögonblick, ryssarna är också svaga för sånt där.” ”Herredjävlar. Mitt i allt det här ska man alltså gå på maskerad.” ”Oroa dej inte, kan jag skaffa fram nitroxutrustning för våra uppdrag ska det nog gå med väst till liten högtidsdräkt och frackskjorta också.” Med stor tvekan gav sig Carl ut på stan för att införskaffa de nödvändiga persedlarna på Olympia Herrmode på Sveavägen. Det visade sig att något behövde ändras, dessutom skulle gradbeteckningar sys fast, man hade kommendörkapten och kapten men just örlogskapten saknades. Det skulle förstås bli lite dyrare men om det var bråttom så … Det var med mycket blandade känslor Carl återvände halvannan timme senare till kontoret. Å ena sidan kunde han inte låta bli att le åt det groteskt komiska i situationen, hur CM faktiskt gett bestämda order i frågan trots det läge som man befann sig i, å andra sidan kände han någon sorts dov ilska över att en så hög officer satte sin egen fåfänga före varje rimligt säkerhetstänkande. Men order var order. När han kom tillbaks hade han väntat sig nya skämt och glam från sin chef kommendörkaptenen, men det blev inte mycket av det.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 327

Lallerstedt hade fått en utförlig skriven order med kurir från OP 5 som han hunnit läsa mycket noga medan Carl varit borta. Han tog med sig Carl in på sitt eget rum och stängde dörren och överräckte handlingarna till Carl. Sakinnehållet var redan bekant för Carl, så den delen kunde han snabbt ögna igenom. Han kände sig samtidigt lättad över att hans närmaste chef nu blev lika insatt i ärendet som han själv. Det gjorde det lättare att umgås. Men uppdraget gällde alltså att utarbeta alternativ till den första nivån av vapeninsats som kallades alternativ A. Det var en stridsinsats som var lika okomplicerad som omöjlig. Vid given tidpunkt skulle tre kustkorvetter gå till de tre positionerna och fälla sjunkbombsmattor. Det förväntade resultatet var naturligtvis fullkomlig förstörelse av stationerna Apraksin, Bodisko och Tjitjagov. Men operationsavdelningen hade nu i uppdrag att förbereda underlag för mer diskreta metoder. ”Ja”, sa Carl, ”den där kustkorvettinsatsen kan man förstås glömma, eller hur?” ”Utan tvekan”, sa Lallerstedt sammanbitet. ”Flera hundra man skulle känna till vapeninsatsen, vi kunde lika gärna göra det inför TVkameror direkt. Sen flyter en mängd föremål upp, däribland en hoper döda ryssar. Det tror jag ingen vill ha.” ”Man kommer antagligen inte att se på dem att de är ryssar. De har inga uniformer, de använder säkert mest material tillverkat i väst”, funderade Carl. ”Nej”, invände Johan F:son Lallerstedt energiskt, ”det ena leder till det andra. De kan inte bara skvalpa omkring och förorena stränderna, de måste samlas in, obduceras, numreras, paketeras och allt undersökande leder till att man tittar på deras tandlagningar, eventuella operationsskador och annat och Maj Wechselmann kommer att bevisa att det är västtyska tandlagningar och så är ett evigt utdraget tjafs igång.” ”Det är inte säkert de flyter upp, ens med en sjunkbombsinsats”,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 328

funderade Carl vidare medan han försökte suggerera sig till att behandla problemet som om det var uteslutande tekniskt. ”Vattentrycket håller normalt kroppar nere när det hela ligger på de djup vi kan gissa att det rör sig om, under tiometersnivån. Fast sjunkbomber virvlar upp en hel del förstås och så stiger all luft uppåt samtidigt med människor och flytande material, jo kanske i alla fall.” Men det var inte döden som var problemet. En väpnad insats mot en fruktansvärt överlägsen stormakt måste ske diskret. Och vad man visste om ryssarna så var de förvånansvärt stryktåliga bara de fick stryk i det tysta. Men varje form av offentlighet tycktes de uppfatta som en utmaning på liv eller död; det som upprört dem mest när det gällde U 137:ans grundstötning var att svenska nyhetsmedier hade fräckheten att visa porträttbilder på kapten Gusjtsjin, inte att ubåten med besättning under viss tid varit tillfångatagen. Första förutsättningen var alltså att en väpnad insats måste ske diskret och att den inte fick lämna spår efter sig. Alltså dykare. Tre patruller med fyra dykare i varje som slog till synkroniserat. Alltså en helt annan metod än sjunkbomber. Små sprängladdningar placerade var sjätte meter, så att man täckte in eventuella vattentäta skott mellan segmenten, som bara slog hål, inte mer. Vattentrycket skulle göra resten och allt skulle bli kvar där nere som i ett akvarium. Som ryssarna eventuellt kunde få hämta hem i tysthet. En sådan operation innebar att ungefär 25 personer i landet skulle veta, eller åtminstone kunna gissa, vad som hade skett. Tillkom släktingar, fästmör och fruar – minst dubbelt så många. Det skulle bli en förfärlig mängd rykten. Men det hade ju varit konstiga rykten i omlopp tidigare – sprängd västtysk ubåt låg på botten med döda sjömän, Palme hade gett order om att släppa ut tillfångatagna ubåtar, ”militären” visste att ubåtarna var från NATO och därför gjorde man inget, ryska sjömän vårdades i hemlighet på svenska militärsjukhus, vad som nu menades med militärsjukhus; allt hade förekommit i ryktesfloran och rykten om sprängda sovjetiska



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 329

baser skulle bara bli ytterligare ett rykte. Fast sant, det var skillnaden. På något sätt måste man ge dykarna felaktiga förutsättningar. För det första att det var frågan om obemannade ”förråd” eller bunkringsstationer. För det andra att det var föremål som tagits ur bruk och som bara skulle förstöras. Efter några timmar hade de åtminstone något som liknade en skiss till hemlig operation. *** Statsministern var tämligen oförberedd när ÖB kom, exakt på avtalad tid. På inrådan av sin närmaste rådgivare, som i praktiken var chef för statsrådsberedningen, hade han låtit generalen vänta i ungefär tio minuter. Det var bra för generaler att få vänta lite då och då, påstod hans statssekreterare. De behövde en och annan påminnelse om vem som bestämde. Det var svag belysning i statsministerns stora tjänsterum med utsikt mot Riksdagen, och det lätt grönskimrande ljuset från de tjocka pansarglasen i fönstren gav rummet ett obestämt glåmigt intryck, trots rymden och den smakfulla skandinaviska inredningen i ljust trä, stål och glas. ÖB bar en ljus läderportfölj med kombinationslås och sin uniformsmössa under ena armen när han kom in. Han tog i hand på stramt militärt vis och avvaktade med att sätta sig tills han blev ombedd. Statsministern, som hade huvudet fyllt med tänkbara förvecklingar till följd av att någon på LM läckt pinsamheter till pressen i fråga om ett utnämningsärende, var lätt tankspridd när han föreslog att de skulle sätta sig i soffgruppen. Samtalet blev mer informellt på så vis, vilket ju ibland kunde behövas med militära befattningshavare så att de inte talade till en som om de satt på en häst. ”Nå, hur går det med vår avhoppare, för det var väl det vi skulle



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 330

tala om? Har ni fått fram några intressanta hemligheter?” frågade statsministern i en lättsam ton som han skulle komma att ångra inom några minuter. ”Vi har fått informationer av mycket alarmerande och allvarlig natur”, sa ÖB spänt och i ett tonfall av nästan teatraliskt gravallvar. ”Varsågod och föredra ärendet i så fall”, svarade statsministern med stelnande leende eftersom han vädrade såväl ovälkommet som oväntat bekymmer. ÖB talade klart och koncist. Han sammanfattade läget på mindre än tio minuter inför de alltmer oroade och häpnande politikerna. Han slutade med att påpeka att det som nu skedde från militär sida dels rörde sig om att skaffa ytterligare information, dels att förbereda olika former av tvång, han använde det ordet, om landets regering, han använde också de orden, skulle finna för gott att komma med instruktioner åt det hållet. Därefter utbröt en kort stund av samtal som på politiskt språkbruk kallas ostrukturerat. Man talade om varandra och i mun på varandra om flera saker på en gång, med andra ord. När politikerna sålunda visade svaghet kunde ÖB återta initiativet. ”Jag skulle vilja veta vilka instruktioner vi har för den närmaste tiden?” frågade han bestämt men stillsamt. ”Det här är en sak som kräver mycket noggranna överväganden, det gäller ju framför allt att inte komma till några förhastade beslut”, började statsministern och hans röst lät mer än vanligt metallisk och skrapig. ”Jag förutsätter att ni på er sida försöker bearbeta så mycket ny information som möjligt just nu, och vi å vår sida får ta oss en rejäl funderare till i morgon.” ”I så fall har jag en fråga och några synpunkter”, sa ÖB och fortsatte så fort han fått en nick till svar. ”Skall vi fullfölja avtalet med viceamiral Koskov? Skall vi alltså betala honom och ge honom någon sorts kontrakt, det är nästa steg för att få veta positionerna, positionen menar jag för station nummer 2. Därefter inställer sig frågan om han ska få träffa en amerikansk diplomat för att, givetvis i vår närvaro,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 331

diskutera sin fortsatta resa. Och min fundering därutöver gäller sekretessen. På vår sida är vi fyra eller fem personer som har bilden klar för oss. Så fort saken blir offentlig minskar allas vår handlingsfrihet. Det vore önskvärt om ni på er sida kunde inskränka kretsen av informerade på motsvarande sätt.” På den senare punkten kunde man snabbt enas. Fullständig handlingsfrihet förelåg bara så länge saken inte läckt ut, det var självklart. Det var också möjligen viktigt att på lite längre sikt hemlighålla det hela eftersom ryssar var lättare att ha att göra med om de slapp ackompanjemang av den fria västerländska pressen. Det var också självklart. Därutöver fick ÖB bara ett bestämt direktiv. Man skulle fullfölja fas två i viceamiral Koskovs förhandlingsplan. Givetvis var det av stor betydelse att få kunskap även om nästa station och dess position. Men tills vidare var det stopp där. Inga amerikaner eller andra utlänningar indragna innan man tänkt mer på saken, var det förstått? Ja, det var det. Och givetvis inga militära insatser utan kontakt med regeringen, var det också förstått? Ja, självfallet. ÖB var ganska nöjd när han gick från mötet. Initiativet låg på hans sida, inte på politikernas och det fanns nu inga hinder mot att skaffa sig den oumbärliga informationen om var station Bodisko eller station Tjitjagov låg. Och för stunden var den informationen det viktigaste av allt. De två politikerna, som fått hela katastrofen hälld över sig mer eller mindre oförberedda, var betydligt mer oroade och okoncentrerade än den underlydande överbefälhavaren. De bestämde först att inskränka sin krets till fyra personer, förutom dem själva utrikesministern och kabinettssekreteraren på UD. Läget var faktiskt sådant att man fick lägga allt annat åt sidan och genast sammankalla till överläggningar. Statsministern inställde alla andra aktiviteter den dagen, däribland



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 332

två uppvaktningar från Kvinnor för Fred och Läkare mot Atomkraft, och gick hem. De andra tre skulle komma efter så fort de kunde frigöra sig; med tanke på sakens betydelse skulle det ske på mindre än en timme. Det skulle bli en lång natt. *** Det var en strålande vårdag med skarpt avslöjande solljus. Carl satt i en taxi på väg mot Östermalm och kände sig som en operettfigur. Lallerstedt hade godmodigt, och inte utan humor, varit hemma hos Carl och hjälpt honom att klä sig reglementsenligt. De hade båda två arbetsuppgifter som kunde förefalla väsentligt allvarligare, men order från CM är order från CM. Motvilligt hade Carl låtit smitta sig något av Lallerstedts förmåga att ta saken med humor. Tidigare på morgonen hade han varit på bolagsstämma på banken, sånt som redan var försenat och som i enlighet med ett stort antal av bankmännen åberopade lagar helt enkelt måste genomföras. Även om det för Carls del rent faktiskt bara bestod i att i snabb följd skriva under ett stort antal papper som de beskäftiga banktjänstemännen städade undan allt eftersom. Såvitt han hunnit uppfatta hade hans fastighetsrörelse utvecklats gynnsamt och därmed hans förmögenhetsläge. Han hade inte frågat om detaljer, han hade inte ansett sig ha tid att ta upp den gamla skattefrågan på nytt; det blev alltid lite segt på grund av bankens brist på förståelse för hans uttalade vilja att höja sin skatt. De brukade påstå att det inte gick, att det var en tekniskt oerhört komplicerad operation som krävdes för att tillskansa sig förmånen att betala mera skatt, att det var strängt taget olagligt att vidta sådana akrobatiska nummer som krävdes. Såvida han inte ville skatta bort alltsammans förstås. Det sista var det slutgiltiga argumentet och brukade framföras med snörp på munnen. Det var fullkomligt obegripligt för Carl att han bodde i ett socialistiskt land där han tjänade minst fem miljoner om året utan minsta



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 333

möjlighet att betala skatt, samtidigt som halva hans släkt ylade om de fruktansvärda skatterna, omöjligheten av att kunna leva på sitt eget arbete, att det inte lönade sig att arbeta i Sverige. Skatt var tydligen sådant som erlades av lägre tjänstemän och arbetare. De som inte klagade. Någonstans i bakhuvudet hade han en smådjävul som antydde att just det här bokslutet och den här bolagsstämman kom ovanligt lägligt eftersom han hade ett så exceptionellt giltigt förfall för att inte ge sig tid till att bråka om skattefrågan, han kunde ju skylla på brådskande angelägenheter i statens intresse. Raison d’état gjorde det alltså omöjligt att erlägga skatt just i år. Ett tidigare år hade det varit frågan om Rikets Säkerhet som förhindrade hans bidrag till tjänstemännens och arbetarnas skatter. Sen hade han jäktat ner till Sveavägen och rodnande som en skolpojke kvitterat ut sitt paket med delar av liten högtidsdräkt och sen hem som ett skott där Lallerstedt redan väntade i porten och så upp för att börja maskeraden. ”Satans grann pojk i alla fall”, hade Lallerstedt konstaterat när han beskådade slutprodukten av någon timmes omväxlande påklädning och telefonerande till i etikettsfrågor mer bevandrade officerskamrater. Slutprodukten satt nu i alla fall i en taxi och kände sig som en blandning mellan greve Danilo och greve Dracula. Han hade kommenderat taxin ett extra varv runt Narvavägen för att komma precis på utsatt tid. När taxin stannade utanför den lejongula byggnaden upptäckte han att man hissat trikoloren på fasadens framsida. Det föreföll inte så diskret. Han betalade och trasslade in sig i sin slängkappa när han skulle ur bilen och kände att han alltför lätt skulle kunna drabbas av hysteriskt skrattanfall. Han smög snabbt fram till porten, med slängkappan uppdragen till ansiktet så att han såg ut som en äkta äldre tiders filmbov, och ringde på ringklockan. Porten öppnades omedelbart av någon som måste ha stått där inne



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 334

och väntat. Det var en högdragen, livréklädd betjänt med initialerna RF i blanka knappar som tog emot honom. ”Välkommen monsieur le comte”, sa betjänten högdraget, givetvis på franska, och sträckte ut händerna för att få Carls slängkappa. Carl svepte av sig teaterplagget och räckte över det tillsammans med Lallerstedts vita handskar, sen rättade han till sin fluga. Skjortkragen satt aningen för trångt. Betjänten som kallat honom herr greve, vilket ingen tilltalat honom med någonsin om det inte varit skämt eller ironi, ledde honom snabbt in i ett av ambassadens mottagningsrum. Carl svalde och gick in. Där inne väntade fem personer, uppenbarligen Frankrikes ambassadör, eftersom han var den ende i civila kläder, om nu ambassadörsfracken kunde sägas vara särskilt civil med sitt guldbroderade eklövsbröst, bredvid ambassadören en kvinna i samma ålder som rimligtvis var ambassadörens hustru. De andra tre var franska officerare i paraduniform, en major, en överstelöjtnant eller överste och en överste eller brigadöverste; Carl var inte säker på de franska gradbeteckningarna. ”Min käre officer, tillåt mej att på Frankrikes vägnar hälsa er välkommen”, sa ambassadören och kom honom till mötes med armarna utslagna som om han tänkte ta Carl i famn och kyssa honom. När Carl tvekade blev det dock bara ett halvt försök och handslag. Ambassadören stelnade plötsligt till när han skulle presentera sin hustru, snabbt och nästan omärkligt, när han fixerade en punkt nedanför Carls haka, men sen fann han sig blixtsnabbt och presenterade sig igenom raden. Officerarna hälsade stramt med allvarlig min och hårda handslag. Precis när proceduren var avslutad kom viceamiral Carl-Erik Halldén, med kommendörstecknet av franska förtjänstorden kring halsen. Carl ställde sig stelt bredvid de andra officerarna när hans chef gick igenom presentationsturen. Sist hälsade de två landsmännen på varandra och CM gjorde samma häpna min när han såg Carl som ambassadören tidigare bara antytt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 335

Förklaringen, som Carl fick långt senare, var tämligen enkel. CM hade förvisso beordrat Carl att infinna sig med ordnar och förtjänsttecken, möjligen för att själv få hänga på sig sin franska orden. Men under hakan på Carl, i de tyska färgerna i band runt halsen, hängde en icke särskilt fransk orden, kommendörstecknet av Bundesverdienstkreuz. På Carls vänstra bröst bar han Gustav III:s tapperhetsmedalj och på höger brösthalva satt de amerikanska fallskärmsjägarvingarna, på röd botten med en treudd i mitten. Carl var berättigad till att bära detta för sjömän så ovanliga tecken som bara den lilla godkända eliten inom US Navy SEAL TEAM TRAINING hade rätt att bära. Till mottagning av detta slag bjöd etiketten att man skulle infinna sig ren och därmed förstods med rent bröst utan vare sig släpspännen eller utländska ordnar; dock var det givetvis en helt annan sak med franska utmärkelser, som exempelvis kommendörstecknet av franska förtjänstorden runt CM:s hals. Carl, som aldrig satt sin fot på vare sig Karlberg eller Sjökrigsskolan var i vissa avseenden ingen äkta officer eller gentleman. Lallerstedt tröstade honom senare, med spelat deltagande, att det när allt kom omkring var få svenska officerare som hade rutin på att ta emot hederslegionen. Ambassadören satte på sig halva glasögon och sträckte ut handen utan att se åt sin militärattaché som ilade fram med det korta skrivna talet. ”Kära gäster och officerare av konungariket Sverige”, började ambassadören på långsam, utsökt vacker franska som till och med Carl förstod, ”som ambassadör för Frankrike är det en sällsynt ära för mej att, efter beslut av Republikens President, överlämna hederslegionen till här närvarande representanter för den svenska marinen som gjort Frankrike stora tjänster. De händelser som föranlett Republikens President att fatta detta generösa och välmotiverade beslut förefaller oss alla närvarande som tämligen väl bekanta. Jag vill inte genera våra gäster med något onödigt rekapitulerande därvidlag. Får jag således



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 336

be er, herr viceamiral och chef för den svenska marinen, att stiga fram.” När CM stelt steg fram och sträckte upp sig för den ett och ett halvt huvud kortare ambassadören fick Carl intrycket att detta antagligen var ett av den höge chefens största ögonblick i livet. Han hörde inte vad ambassadören sa där borta och det blev en del fummel med bandet som skulle fästas runt halsen och stjärntecknet som inte skulle hänga över eller ihop med kommendörstecknet av franska förtjänstorden. Därefter fäste ambassadören ytterligare ett tecken, ett nytt stjärntecken, på CM:s högra brösthalva. Sen tog han ett steg tillbaka och tog upp en applåd och de närvarande applåderade diskret. CM bugade sig stelt och Carl fick en skräckfantasi om att hans väntade hysteriska skrattanfall skulle brista ut just i detta lysande opassande ögonblick. När CM därefter ställt in sig i ledet bläddrade ambassadören på nytt i sitt papper innan han vände sig mot Carl. ”Käre herr greve, av skäl som ni redan känner till har således Republikens President beviljat även er denna ovanliga ynnest”; här harklade han sig och gjorde en konstpaus. ”Låt mej få äran att förklara det sista. Våra militära myndigheter hade först rekommenderat er till riddartecknet, vilket också torde stå angivet på eder inbjudan. Genom personligt ingripande från Republikens President ändrades emellertid beslutet. Får jag be er stiga fram, min örlogskapten.” Carl tog ett andetag som inför en svår skjutserie och försökte så lugnt och avspänt som möjligt gå fram till den lille ambassadören. ”Även ni, min örlogskapten, har således förärats kommendörstecknet”, sa ambassadören när de stod mitt emot varandra och så sträckte han ut handen och fick sitt lilla manuskript utbytt mot det stjärntecken i mörkrött band som skulle fästas runt Carls hals. Han stirrade kort och fientligt rakt in i den svarta tyska örnen mitt i malteserkorset på den upptagna platsen innan Carl kom sig för att böja sig ner så att ambassadören kom åt. Efter en olidlig stund av fummel trängdes så den franska stjärnan med det tyska korset.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 337

Snett bakom ambassadören stod den unge militärattachén major Alain Fritch. Han hade en ungefärlig uppfattning eller åtminstone en gissning om hur det hela gått till. Som rimligt var hade den franska försvarsledningen, närmast rutinmässigt, föreslagit kommendörstecknet till viceamiralen och riddartecknet till den underordnade officeren. Men Republikens President hade funnit det opassande att den som inte gjort något utan bara skulle följa med som dadda vid ceremonin skulle få en finare utmärkelse än den som faktiskt gjort något. Och så hade han i kraft av sitt ämbete fattat det chockerande beslutet att göra en utländsk officer i 30-årsåldern till kommendör av hederslegionen, vilket antagligen var exempellöst och möjligen kunde låta sig förklaras av att presidenten var socialist med alltför svag känsla för franska traditioner. Visserligen hade den svenske amiralen blivit kommendör av första graden, ett steg högre. Gjort var nu i alla fall gjort. Ambassadören tog ett steg tillbaks och tog upp samma diskreta lilla applåd som för CM och Carl försökte bocka lika avmätt stelt som sin viceamiral och han kände sig outsägligt generad. Därefter bjöd ambassadören ut med armen i en gest mot någon bakre region och sidodörrar drogs upp av diskret personal. I rummet innanför väntade champagne, gåslever och rysk kaviar. Sällskapet spred sig i små grupper. Ambassadören försökte lägga armen om CM och föra honom åt sidan, vilket inte var så lätt med tanke på de två männens dramatiskt olika längd. Den som föreföll vara högst i rang bland de närvarande franska officerarna kom fram mot Carl och tog i hand. ”Gratulerar igen, käre Coq Rouge”, sa översten eller brigadöversten eller vad han var. Carl ignorerade anspelningen på den kodbeteckning för honom själv som han visserligen hade kunskap om men som han inte kände upphov eller ursprung till. ”Tack så mycket”, svarade han stelt. ”Major Alain Detoureille fick också hederslegionen, fast bara riddartecknet förstås. Och postumt, förstås”, sa den franske officeren i



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 338

en vänlig ton som inte riktigt stämde med hans ansiktsuttryck. En flod av obehagliga minnen sköljde genom Carls huvud. Han fick koncentrera sig noga innan han svarade, det var ju en replik som i all sin underförstådda giftighet krävde ett svar. ”Det gläder mej att Frankrike satte värde på hans insatser. Major Alain Detoureille var en modig officer som dog för sitt land”, svarade Carl på engelska eftersom hans franska inte längre räckte till. ”Det var inte möjligen ni, Coq Rouge, som dödade honom?” frågade den underlydande officeren med samma kontrast mellan sitt vänliga tonfall och sitt hårda ansiktsuttryck. ”Vilka är ni och vad vill ni?” frågade Carl affärsmässigt. Det var inte precis läge att avvika och det var omöjligt att avvisa frågorna. ”Jag är avdelningschef inom DGSE”, svarade den högre officeren och gav den tyska örnen under Carls haka en lång tankfull blick innan han plötsligt såg upp i Carls ansikte och fortsatte. ”Vi skulle vilja veta”, sade han med kort snärt i tonfallet. Carl såg desperat bort i rummet. Ambassadören och viceamiralen stod inbegripna i ett livligt samtal som kunde ha handlat om vadsomhelst utom om allvarliga ting, militärattachén konverserade artigt ambassadörens fru. I övrigt var där bara serveringspersonal och rummet var nästan hundra kvadratmeter stort. Carl sträckte ut handen efter ett nytt glas champagne och la samtidigt ifrån sig sin lilla assiett med resterna av gåsleversandwich, kvävde en impuls att torka sig om munnen, läppjade på champagnen och bestämde sig. ”Ni vill alltså veta vad som hände i Hamburg”, konstaterade han kort och affärsmässigt. De andra nickade och Carl tänkte snabbt efter. ”Vet ni ungefär vad som hände?” frågade han vidare och fick en ny bekräftande nick till svar. ”Nå då så”, sa Carl och var nära att höja rösten över sorlande samtalston. Och så berättade han kort och koncentrerat utan att bli avbruten



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 339

en enda gång. Han hade ett visst antal minuter innan tillslaget skulle ske tagit majoren avsides för att få honom att erkänna att han var kollega till Carl, vilket det nämligen fanns skäl att misstänka. Som man möjligen kunde förstå hade major Detoureille vissa initialsvårigheter att gå med på saken, men han gjorde det till slut. Samtidigt hade en av terroristerna försökt skjuta honom, Carl hade nedkämpat terroristen, ja skjutit henne. Jo, det gick visst eftersom de befann sig på övervåningen, de tre ensamma. De andra terroristerna befann sig på undervåningen. I de avgörande ögonblicken hade major Detoureille gripit tag i den nedskjutna terroristens vapen för att tillsammans med Carl avvärja de terrorister som självklart var på väg uppför trappan, jo det var ju en etagevåning. Carl hade varnat honom, skrikit åt honom att släppa ifrån sig vapnet. Men dels hade det varit försent eftersom GSG 9 redan forcerade dörrar och fönster, nej förresten inte dörren, de kom enbart genom lägenhetens olika fönster. Dels hade det kanske inte haft någon effekt även om Detoureille gett sig. Tyskarna hade haft order att döda alla utom Carl, givetvis. Det gjorde de också, även de som hade gett sig. Carl kunde inte observera slutstadiet eftersom han var omtöcknad av deras chock-ljus-ljud-granater. Timmarna efteråt hade det stått klart för alla vad som hänt. Huvudproblemet tycks ha varit bristen på bekräftelser från de franska kollegerna, Carl hade själv rekommenderat att man måste utreda frågan om Alain Detoureille, jo en av Loge Hechts underlydande, eller om det inte rentav var han själv, hade hållit i den delen. Efteråt hade tyskarna, ja det vill säga kollegerna inom Verfassungsschutz, knappast babianerna i GSG 9, varit förtvivlade över det inträffade. Det var hela historien. Alla tre tog nya champagneglas av en förbiglidande servitris. Översten nickade långsamt. ”Er historia bär sannolikhetens prägel, men lieutenant commander, jag hoppas ni inte har något emot att vi bandade den?” ”Vad skulle det tjäna till?” frågade Carl matt efter sin ansträngning att få med alla detaljer av vikt på snabbast möjliga tid.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 340

”Jo, så att vi kan analysera i efterhand och se att det stämmer med geografiska och kronologiska uppgifter som vi redan har. Men det gör det nog. Det var viktigt för oss att få den här versionen, jag hoppas att ni ursäktar vårt burdusa sätt.” ”Till er tjänst närsomhelst”, svarade Carl med en ironiskt slängig amerikansk formulering. ”Ja”, fortsatte översten. ”Så därför hänger den där tyska örnen om halsen på er, min lieutenant commander.” ”Just det. Bredvid den franska hederslegionen om ni möjligen observerat det”, svarade Carl omotiverat aggressivt. Han hade inte förstått den eventuella giftigheten. ”Och hur kunde ni veta att planet skulle kapas?” fortsatte översten oberört. ”Mja”, sa Carl dröjande. ”Vad vi hittills talat om är ju historia och jag kan möjligen förstå er angelägenhet att skaffa er definitiva kunskaper, möjligen kan jag det …” ”Det beror på våra förbindelser med tyskarna”, avbröt översten. ”Den där historien har, i onödan som det kan tyckas nu när vi hört er version, förgiftat våra relationer. För att uttrycka sig milt. Men nu gällde det alltså kapningen, skälet till hederslegionen så att säga. Hur visste ni?” ”Fransk-tysk historia är väl en sak att diskutera, mina herrar. Men nu frågar ni om ett pågående skede. Jag kan knappast förse er med informationer om våra pågående operationer. Det hoppas jag ni kan respektera.” Översten drack sakta och njutningsfullt av sin champagne medan han tänkte efter. Carl hade inga illusioner om att han skulle ge sig. ”Varför var ni så angelägen om att planet inte fick landa i Damaskus att ni, så att säga, kapade det på nytt? Visste ni om kapningen på förhand utan att meddela oss?” Carl övervägde om han skulle försöka gå från platsen. Men han kunde inte utan vidare störta över golvet till viceamirals och ambassadörs sällskap. Han började i stället söka en kompromiss som kunde



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 341

vara såväl socialt som sekretessmässigt acceptabel. ”Nej”, sa han, ”jag visste inte att det skulle bli någon kapning. Planerna gick ut på att stiga av i Lyon och fortsätta per bil till Sverige.” ”Just det. Ni och den där Svensson hade ansökt om franska viseringar på vår ambassad i Kairo, det var alltså därför?” konstaterade den yngre av de två franska underrättelseofficerarna. ”Har ni rest hela vägen från Paris till detta glåmiga land bara för att förhöra mej?” frågade Carl trött utan att vänta sig något svar. ”Ja, och det har varit givande, ni underlättar våra mellaneuropeiska förbindelser just nu, käre Coq Rouge. Nå, vad var det med Damaskus, kände ni till kaparnas syfte att få loss fångar i Frankrike utan att ni meddelat oss?” förhörde översten oförtröttligt vidare. ”Nej”, log Carl eftersom det plötsligt gick upp ett ljus för honom och han blev mindre orolig för att förråda hemligheter, ”nej inte alls, det var ingenting sådant. Jag insåg innan jag gick på planet att det fanns en risk, men jag visste inte. I Damaskus hade såväl jag som herr Svensson, åtminstone Svensson, tvingats stiga av under synnerligen otrevliga former. Kaparnas mål hade ingenting med terrorister i fängelse att göra, utan med Svensson, jag antar att ni fått hans namn både från er ambassad och från passagerarlistan?” ”Just det. Alltså, då inställer sig frågan: vem var eller är herr Svensson?” frågade översten med en glimt av nyfikenhet snarare än misstänksamhet. ”Ni behöver inte oroa er för kunskaper i den delen, min överste, förlåt jag säger väl rätt?” ”Överste, det är korrekt, ja”, svarade översten förvånat. ”Ni kommer garanterat att få veta vem Svensson var. Får ni det inte från oss får ni det från amerikanerna. Och då kommer det inte att hänga några frågor i luften om svenska konspirationer mot franska intressen”, försäkrade Carl med stark inre övertygelse om att det skulle gå så. ”Och det kan vi lita på?” frågade översten tveksamt. ”Ja”, sa Carl med spelat lugn ovanpå sitt äkta lugn, ”ni har mitt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 342

hedersord som officer och kollega.” Det var en formulering som inte bara tyngdes av sin gentlemannamässiga sentimentalitet – den skulle varit övertygande redan så långt – den tyngdes också av två kommendörstecken som hängde runt Carls hals, den tyska svarta örnen mitt i det röda korset bredvid den franska stjärnan. De franska kollegerna bugade sig halvt omedvetet för Carls effektiva slutreplik. Sen blandade man sig med det övriga sällskapet. Viceamiral Carl-Erik Halldén var på ett lysande humör och underhöll sällskapet långt efter att ambassadören två gånger tittat på klockan. Till slut fick han en ännu grövre vink och så beställdes två taxibilar, eftersom de två svenskarna skulle åt helt olika håll. Carl var försenad och hatade att vara försenad och taxin tycktes snigla sig fram mot Gamla stan i snöslasket. Han hade bestämt att hålla sammanträffandet i sin egen lägenhet. Men han hade också tänkt att byta om innan. Det skulle han inte hinna nu. Och när han kom fram väntade de tre polismännen redan i porten. Han ledde dem skyndsamt uppför trapporna, bad dem hänga av sig och sitta ner och sen hängde han av sig sin i just detta sammanhang ännu löjligare slängkappa och gick in och satte sig mitt emot de tre och försökte verka oberörd fastän han mycket väl kunde förstå varför de glodde på honom. ”Jag är ledsen”, sa han kort, ”jag hade en del plikter att uppfylla som jag inte kunde komma ifrån, order från försvarsledningen. Det var inte min avsikt att ta emot herrarna i den här munderingen. Nå, men vad gäller saken?” Han visste mycket väl vad det gällde när han med spelat intresse höjde frågande på ögonbrynen. De tre polismännen, eller rättare sagt de två polismännen och representanten för Försvarsstabens säkerhetsavdelning, kunde inte slita blickarna från Carls hals- och bröstområde. Ingen av de tre visste vad det var för utmärkelser, men de kunde gissa. Och de gissade också att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 343

en hårding i 30-årsåldern med ärr i ansiktet efter kraftigt yttre trubbigt våld inte skulle vara dekorerad på det där viset om det inte fanns synnerliga skäl, i nationens tjänst. Och den mannen skulle nu förhöras som eventuellt misstänkt i ett grovt brottmål. Det blev ett kort och tveksamt förhör, om förhör ens var rätt ord i sammanhanget. Carl medgav att han kände Maria Szepelinska, att han således mycket väl kunde tänka sig att hon hade hans telefonnummer, att det omöjligen kunde gälla någon annan på kontoret, att han besökt henne i privata angelägenheter i Norrköping för ungefär ett år sen, eller trekvarts år, men att han inte träffat henne sen dess och för övrigt inte haft några sådana avsikter. Det var avklarat på tio minuter. När kommendören av hederslegionen, kommendören av Bundesverdienstkreuz, innehavaren av Gustav III:s tapperhetsmedalj och SEAL:s fallskärmsjägarvingar reste sig till tecken på att samtalet var avslutat for alla de andra tre upp som av en elektrisk stöt och ställde sig nästan i givakt. Sen tackade de mycket artigt för det klargörande samtalet och troppade av. Carl slet irriterat av sig kläderna och fastnade i nålar och band. Sen tog han en dusch som om han ville rengöra sig, klädde sig i normala kläder, buntade ihop Lallerstedts byxor och slängkappa i en bag och gav sig ut på sin krångliga tur mot kontoret på Kommendörsgatan. *** Jurij Tjivartsjev hade just lyssnat färdigt på sina två närmast underlydandes föredragning. Han hade lyssnat med stelt outgrundligt ansikte, som tjänsten lärt honom. Han hade inte undgått att observera generalmajorens och överstens påtagliga nervositet och han hade i och för sig förståelse för deras nervositet. Det var inga framsteg de hade att meddela, precis. Inom den svenska säkerhetspolisen tycktes det helt enkelt inte fin-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 344

nas några kunskaper om var Gennadij Alexandrovitj fanns. Två av de viktigaste kontakterna befann sig på sådan nivå att de rimligtvis borde känna till den typen av bevaknings- och säkerhetsärenden och de hade såvitt man kunde förstå till och med förmåtts att ta vissa risker genom att höra sig för. Resultatet var likväl noll. Vad Carl Hamilton beträffade så hade man åtminstone kunnat observera en del av intresse. Det fanns noteringar på hans rörelser mellan hemmet och försvarsstaben på Lidingö och till Berga örlogsbas och åter. Nu på eftermiddagen hade han dessutom fått besök i hemmet av två personer från säkerhetsavdelningen, Byrå A, vilket var lite förbryllande, och en med sannolikhet identifierad person vid militära säkerhetstjänsten. Sammanträdet eller mötet hade varat mindre än en kvart, tydligen brådskande ärenden. En egendomlig omständighet var att Hamilton kom till platsen i paraduniform. Den svenska regeringen tycktes inte, enligt vad sambandsmannen från KGB meddelat, ha haft en enda överläggning i fråga om Gennadij Alexandrovitj, vilket föreföll näst intill oförklarligt. En uppenbar möjlighet var givetvis att de ännu inte var informerade, ja mer än till själva förhållandet att Gennadij Alexandrovitj på känt sätt anlänt till Sverige. En slutsats var att militären höll honom för sig själv utan att informera regeringen om resultat av de självklara samtalen med honom. Det i sin tur kunde förklaras antingen av att de helt enkelt hemlighöll resultat från förhören, eller att det inte fanns några resultat. Den omständigheten att Hamilton nu fått ett så brådskande besök av både den civila och den militära säkerhetstjänsten indikerade att han kanske på nytt skulle bli indragen i något ärende som hade med Gennadij Alexandrovitj att göra, möjligen en ny förflyttning. Jurij Tjivartsjev gick några varv med händerna på ryggen medan hans nervösa underlydande satt och väntade. Han hade ett stort tjänsterum, som ju anstod residenten. På långväggen mitt emot fönstren med den tvivelaktiga utsikten mot Svenska Dagbladet fanns några



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 345

kraftigt förstorade kartor och sjökort över området närmast Stockholm. På sjökorten var de militära hemliga lederna utritade i räta blå linjer, precis som på de svenska hemligstämplade sjökorten. Mellan kartorna och sjökorten hängde ett porträtt i olja från sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. Det var försett med guldram och hade en namnplatta som med kyrilliskt alfabet angav namnet på den adlige sjöofficeren: amiral Vasilij Jakovlevitj Tjitjagov, 1726–1809, en man som för sin tid tydligen levt ett långt liv. Jurij Tjivartsjevs företrädare som resident hade varit mer konventionell och haft Jurij Andropov hängande på motsvarande plats. Ingen av Tjivartsjevs underlydande hade dristat sig att fråga om excentriciteten eller arrogansen att hänga en rysk gammal sjöhjälte på den plats som ankom det politiska ledarskapet. Hade någon frågat hade han för övrigt inte fått något sanningsenligt svar. Plötsligt snurrade överste Tjivartsjev runt och spände ögonen i sin underlydande general. ”Nå min käre Michail Tjerentjevitj, vad har ni för operativa förslag att komma med?” frågade han vasst. ”Ja, kamrat resident”, harklade sig generalmajoren nervöst, ”läget är ju allvarligt. Men det har också sina ljusa sidor. Vi har visserligen inte lokaliserat Gennadij Alexandrovitj, men han tycks inte heller ha sagt något av betydelse till svenskarna.” ”Vad bygger ni den spekulationen på?” frågade Jurij Tjivartsjev med markerad betoning på ordet spekulation. ”Jo kamrat resident, å ena sidan tror vi inte den svenska regeringen skulle ha avstått från överläggningar i ärendet om Gennadij Alexandrovitj sagt något av betydelse. Å andra sidan är det svårt att tro att svensk militär skulle våga hålla sånt för sig själva. Det är inte deras arbetsstil.” Jurij Tjivartsjev tog ett nytt varv runt rummet med händerna på ryggen. Det hans underlydande generalmajor sagt var tämligen logiskt. Det måste man medge. Men det var en allvarlig motgång att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 346

man inte lokaliserat Gennadij Alexandrovitj och det var oförklarligt att det inte gick att hämta kunskaper från den svenska säkerhetspolisen i det avseendet. ”Jag har en fundering, Michail Tjerentjevitj, och jag vill höra er uppriktiga mening, inte er skräckslagna mening därför att ni tror att ni kan bli hemskickad, vilket ni kan, utan er uppriktiga mening. Kan det vara så att den svenska säkerhetspolisen helt enkelt inte vet var Gennadij Alexandrovitj finns, så att det är förklaringen till att våra kontakter där är så ovetande?” Generalmajoren svalde märkbart innan han svarade. ”Ja, kamrat resident, det är en möjlighet som fallit oss in. Det vore onekligen ett intelligent beteende.” ”Och om militären har honom själva, var har de honom då? Kan det vara Berga örlogsbas, där ju vår vän Hamilton tydligen huserat? Nå Michail Tjerentjevitj, vad anser ni om den möjligheten?” ”Nej, kamrat resident. Det är visserligen intressant att Hamilton varit ute på Berga, men det förefaller osannolikt att de skulle hålla Gennadij Alexandrovitj fången på en militärförläggning. Jag menar, för många skulle känna till det och de är ju lika angelägna som vi, jag menar om att bevara den sekretess som vi vill penetrera.” Jurij Tjivartsjev log åt sin underlydandes nervositet, även om han själv ansåg att den var väl så befogad; i ett annat läge skulle Michail Tjerentjevitj ha varit hemskickad för länge sen. ”Jag delar er uppfattning, Michail Tjerentjevitj. Får jag också påpeka att termen ’hålla fången’ dessvärre inte tycks helt korrekt när det gäller Gennadij Alexandrovitj?” ”Ja, förlåt kamrat resident.” ”Föralldel. Ni kanske har rätt, han kanske är ovillig att berätta och det kan ju bero på allt möjligt, han har haft privata motiv, han har ångrat sig, han vill inte bli fosterlandsförrädare mer än han är, han vill ha garantier, det kan vara ganska mycket på väg mellan Sverige och USA. Nå, vad gör vi?” ”Vi undersöker all personal i försvarsledning och underrättelse-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 347

tjänst, går till svenska register och ser vad de har för datjor, sen undersöker vi datjorna en i sänder. Det är dessvärre ett tidskrävande projekt.” ”Ja, men bra tänkt Michail Tjerentjevitj, mycket bra tänkt. Vore jag svensk resident, hehe, så skulle jag kunna tänka mej er eller min sommarstuga som lämplig plats. Försvaret är inte muskler utan intelligens, vi har honom på en plats där fienden inte skulle leta.” ”Problemet är att det tar tid. Tänk bara på hur Stockholms skärgård ser ut, kamrat resident.” ”Ja, jag vet”, suckade Jurij Tjivartsjev tungt, ”jag har faktiskt tänkt en hel del på det. Är det 20 000 eller 30 000 öar till exempel? Nå, vad mer?” ”Vi intensifierar vårt intresse för Hamilton, men han är tidvis svår att följa.” ”Tidvis?” ”Ja, ibland gör han sig av med eventuella förföljare, mycket professionellt. Ibland är han likgiltig. Mönstret är oklart. Besöket hemma av säkerhetstjänsten dolde han till exempel inte alls.” ”Sätt in mer personal, använd radioförbindelser, låt honom inte komma undan.” ”Ja, kamrat resident. Men vi har övervägt en annan möjlighet. Ja, det kanske inte är så helt lysande men om Hamilton i stället kan föra oss till Gennadij Alexandrovitj …” ”Men? Men vadå, vad har ni övervägt, Michail Tjerentjevitj?” frågade Jurij Tjivartsjev med en blandning av stigande oro och aggressivitet inom sig. ”Jo alltså, herr kamrat resident”, svarade generalmajoren med en av nervositet extra tillagd artighetsbetygelse i ordet herr, ”vi har övervägt möjligheten att sätta in specialistgruppen för våta jobb mot Hamilton. De har ju anlänt och …” ”Ni har vad för något?” avbröt Jurij Tjivartsjev och spände ögonen i sin nu allt mer nervöse generalmajor. ”Och vad skulle det leda till för positivt resultat om vi likviderade Hamilton om jag får fråga?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 348

”Jo alltså, den uppståndelse som skulle följa, inte bara publicitet och så, utan den nervositet som skulle bli följden skulle väl göra att de rusade iväg för att eventuellt förflytta Gennadij Alexandrovitj till exempel …” Generalmajorens förklaring upphörde som när man drar åt en vattenkran, det slutar med några droppar och sen blir det stopp. Han anade oråd när han såg sin allsmäktige chefs ansiktsuttryck. Sen fick han en utskällning som han inte varit med om sen han var kapten under slutet av det Stora Fosterländska Kriget. För det första var Hamilton en utomordentlig och respektabel kollega, en prydnad för sitt land, en prydnad även för Sovjetunionen om han varit sovjetmedborgare. För det andra var det Gennadij Alexandrovitj som skulle uppspåras och likvideras, inte en svensk kollega. För det tredje skulle den operativa personalen inte riskeras i fel arbete. För det fjärde skulle Hamilton varit död om bara en viss Michail Tjerentjevitj i tid skaffat fram fotografi på honom, så att den där pinsamma incidenten i Mellanöstern hade kunnat undvikas alltså när de arabiska, hrm, kamraterna likviderade en amerikansk turist i stället för Hamilton. För det femte var det inte frågan om att starta krig och se till så att hela residenturen blev utvisad i ett så utomordentligt känsligt läge. Det sista var det praktiskt viktigaste. Om residenturen utvisades – och ett vått jobb riktat mot örlogskapten Hamilton skulle ge den svenska regeringen chansen, bevis hit eller bevis dit – så fanns inga som helst möjligheter att genomföra operationen mot Gennadij Alexandrovitj. Svenskarna må vara mjuka, men dumma är de inte. Av princip är fienden aldrig dum, nämligen! Trots detta ville Jurij Tjivartsjev än en gång återkomma till den etiska aspekten. Hamilton var en god motståndare och en god officer. Sovjetunionen riktar inte omotiverade terrorhandlingar mot goda officerare! Generalmajor Michail Tjerentjevitj Cholin kände på sig att hans dagar i utlandstjänst var räknade.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 349

*** Sent på kvällen kallades Carl upp till Samuel Ulfsson som noga studerat skissen till operativ insats mot station Apraksin. Den preliminära planen omfattade givetvis bara den station man kände till. ”Det här går inte”, hälsade Samuel Ulfsson kort och ceremonilöst och pekade mot sin vana med hela handen mot rapporten på skrivbordet när Carl kom in i rummet. ”Sätt dej!” Invändningen gällde säkerhetsaspekten. Att operationen måste ske med dykare, att det gällde att spränga anläggningarna med anvisade metoder så att ingenting flöt upp och så vidare – så långt var det nog ganska klart. Men ett dussin inkallade reservister tillsammans med de fåtaliga proffs man förfogade över, det skulle leda till att alltför många kände till saken så att den skulle komma ut. Det var ett absolut och övervägande intresse i all planläggning att det inte fick ske. Det var nämligen det man måste kunna garantera politikerna. De skulle aldrig gå med på saken annars, de skulle aldrig kunna hantera en megatonkonflikt med Sovjetunionen. ”Alltså”, sa Samuel Ulfsson, ”för att ställa frågan rakt på sak. Kan du göra det ensam?” ”Nej”, sa Carl lugnt och med fullkomligt fast övertygelse, ”det är omöjligt. Med omöjligt menar jag omöjligt. Det spricker redan på de logistiska problemen.” ”Men om vi löser dem?” ”Då har ni dragit in så mycket personal som släpar omkring mystiska sprängmedel och transporterar mej kors och tvärs att det blir samma slutresultat som det du först skisserade. Nej. Det är omöjligt.” ”Hur många man behöver du, minimalt räknat?” Carl behövde inte tänka så värst länge. ”Två”, sa han, ”och jag vet vilka två.” ”Killarna i San Diego?” ”Just det.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 350

”Och det måste vara de två?” ”Ja, det måste vara de två.” ”Varför det?” ”De har samma utbildning som jag. De är sen ett par månader tillbaks färdiga med alla sina avsnitt inom SEAL, de har alltså fått vingarna. En av dem är dessutom undervattensorienterare på fritiden. De behärskar den teknik vi måste använda, även på oväntat stora djup. De reser tillbaks över Atlanten efteråt, de är motiverade, de är en del av underrättelsetjänsten vare sig de vet det eller inte. Vi tre kan möjligen göra det, inga andra. Men vi behöver fortfarande en del logistisk assistans, minst sagt. Ja, och så förutsätter det att de andra två baserna inte ligger utanför Göteborg och Luleå, då kan vi ju inte synkronisera aktionen.” Carl hade talat snabbt och maskinmässigt och kände sig bergsäker på varje omdöme han fällt. Samuel Ulfsson dödade sin cigarrett och så vecklade han sakta upp ett sjökort framför Carl. ”Här!” sa han och la tummen på sjökortet vid en punkt alldeles i närheten av Berga örlogsbas, ”här ligger station Bodisko!” Carl betraktade sjökortet en stund. ”Helikopter, tjugo minuter med helikopter mellan Bodisko och Apraksin, inte mer. Vi ska alltså anta att station Tjitjagov ligger i närområdet den också. En och en halv timme. Från Bodisko till Tjitjagov på en och en halv timme, om det duger. Ni har alltså börjat fullfölja överenskommelsen med kamrat Gennadij Alexandrovitj?” ”Ja”, sa Samuel Ulfsson, ”vi har fått go från regeringen. Åker du över och hämtar våra två aspiranter?” ”Ja, och ni fixar formaliteter och min beställningslista på viss amerikansk utrustning?” ”När kan ni sättas in i operation?” ”Tidigast en vecka från här och nu.” ”När kan du resa?” ”Nu.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 351



Landets statsminister, som han vanligtvis benämnde sig själv, satt fullkomligt orörlig i sitt lilla privata arbetsrum i statsministerbostaden. Han hade varit ensam någon halvtimme och hunnit med ett telefonsamtal till sin dotter; han hade lovat att komma till en av hennes viktigaste handbollsmatcher under våren och han hade i vaga ord försökt förklara att statens angelägenheter just den här gången blivit omöjliga att gå ifrån. Det hade han sagt henne förut, även när det gällt mindre angelägenheter och nu hade han någon sorts retroaktivt dåligt samvete för de andra tillfällena. Det hade varit en bra diskussion åtminstone i ett avseende, att de ofantliga svårigheterna tornat upp sig mycket skarpt mot den politiska horisonten. Det hade också varit ett bra gäng för att ta itu med svårigheterna. Utrikesministerns blandning av allmänt mänskligt förnuft och lång politisk erfarenhet, Peter Sormans väldiga utrikespolitiska erfarenhet och kunskap, hans egen statssekreterares förmåga att hålla en diskussions alla trådar i huvudet och att inte tappa koncepterna och förhoppningsvis hans egen förmåga att jämka samman. Allt detta behövdes. De hade bestämt att tills vidare inte blanda in ytterligare personer i diskussionen, åtminstone inte nu på ett så tidigt stadium när man befann sig långt från enighet. Det skulle alltså bli en försvarspolitisk intern diskussion för någon tid framöver utan försvarsminister, vilket möjligen kunde leda till en del gnöl i efterhand. Men det kunde inte hjälpas. Försvarsministern hade i och för sig varit en duglig och handlingskraftig fackföreningsordförande under många år. Men hans utrikespolitiska briljans kunde ifrågasättas –



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 352

statsministern log snett – och dessutom var förtroendet inom försvarsledningen minst sagt begränsat när det gällde en man som man antog hade utnämnts till försvarsminister mest på grund av sin absoluta förmåga att lyda landets förre statsminister, som utnämnt honom snarast för att slippa motsägelser i försvarspolitiska ämnen och möjligen för att ge militärerna visst besvär. Men det var sannolikt att den politiska ledningsgruppen senare skulle kalla till sig valda delar av försvarsledningen för att definitivt utarbeta linjer; då behövdes militärerna som rådgivare i kraft av sin sakkunskap, men enbart som rådgivare. Beslut kunde bara fattas av landets regering. Men innan dess var det lång väg av grubbel och de politiska alternativen måste tänkas igenom mycket noga innan man släppte in några militärer i diskussionen. Under kvällen hade de fyra män som nu ensamma förvaltade det demokratiska ansvaret för landets faktiska men offentligt okända krissituation hyfsat diskussionen kring fyra alternativ, som vart och ett visat sig innehålla både riskmoment och osäkerhetsmoment. För det första kunde man kalla till sig Sovjetunionens ambassadör och protestera den diplomatiska vägen och kräva ett omedelbart tillbakadragande av sovjetiska stridskrafter och installationer från svenskt territorium. Man borde då lämpligen framhålla att om det hela kunde göras upp i det tysta så skulle den diplomatiska protesten och dess innebörd inte tillkännages i Sverige. Ryssarna sas ju vara så känsliga för sånt. Detta kunde i förstone förefalla som det lämpligaste, det klokaste och det mest ansvarsfullt försiktiga handlingsalternativet. Risken var emellertid att den sovjetiska sidan skulle visa sig fullständigt oförstående och förneka alla ”anti-sovjetiska” eller ”ovänliga” insinuationer. Då skulle situationen bli mycket osäker och alla vägar vidare från detta första alternativ skulle visa sig riskabla, om man misslyckades. Statsministern hade först trott att ryssarna skulle få svårt att ta till



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 353

en sådan stenhård attityd eftersom det ju fanns bevis, både i form av uppgifter från deras egen avhoppare och från kontroll som utförts av svensk personal på platsen. Peter Sorman hade övertygande visat att ryssarna på intet sätt skulle behöva acceptera bevis med mindre än att hundra tillfångatagna ryssar unisont erkände att de var ryssar och bad att få slippa bli hemsända. Förresten skulle kanske inte ens det accepteras av motsidan. Det första och det till synes enklaste handlingsalternativet var således inte så enkelt, och det var svårt att trappa upp från den nivån utan att riskera en allvarlig konfrontation. Nästa alternativ föreföll således ännu sämre. Det bestod i att offentliggöra innehållet i den diplomatiska protesten. Det skulle naturligtvis leda till ett oherrans väsen i hela västvärlden och så skulle Sverige få kravet på sig att med eller utan våld släpa upp diverse tingestar på land för att kunna försvara sina anklagelser. Både Sorman och utrikesministern var överens om att detta sannolikt var den farligaste och mest självklara vägen att provocera ryssarna. Det skulle dessutom leda till en oändlig kedja av beslut i offentligt ljus som skulle få turerna kring den grundstötta U 137 att framstå som rena bagateller vid en jämförelse. Det tredje alternativet var en militär insats, med verkningseld, som den förskönande omskrivningen löd. Enligt internationell rätt var det inga problem. Det var inte märkligare än att släppa sjunkbomber efter främmande ubåtar. Men för det första krävde en sådan insats absolut sekretess. I ett öppet samhälle som det svenska skulle sekretessen inte gå att upprätthålla. Den första komplikationen därvidlag gällde utrikesnämnden. Det var ett rimligt och fullständigt befogat krav som oppositionen kunde komma med, före eller efter, att utrikesnämnden borde informeras om så utomordentligt allvarliga aktioner. Därmed skulle man säkert kunna skapa enighet om ett militärt alternativ, de borgerliga partierna var ju tämligen skjutglada. Men timmarna efter de hemliga



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 354

överläggningarna i utrikesnämnden skulle Expressen ha hela historien och sen skulle helvetet braka löst. Det var ju svårt att tänka sig svenska flottan gå till attack mot Sovjetunionen inför applåderande publik och TV-kameror. Redogjorde man inte i förväg för förloppet i utrikesnämnden skulle det bli ett förskräckligt väsen på oppositionen. Det var mindre lyckat eftersom varje handlingsalternativ borde bygga på nationell enighet. Eller på garanterad sekretess. Vilket föreföll omöjligt i vart fall om det gällde något så spektakulärt som våldsaktioner. Det fjärde alternativet var möjligen det mest intelligenta, Peter Sorman var givetvis upphovsmannen, men samtidigt det moraliskt och etiskt mest obehagliga. Man skulle erbjuda ryssarna att få tillbaks sin viceamiral i utbyte mot att de under full diskretion drog tillbaks samtliga anläggningar, kända och okända, från svenskt territorium. Det var ett effektivt alternativ, det skulle säkert fungera rent praktiskt och ryssarna skulle sannolikt uppskatta den lösningen. De vann ju därmed åtminstone något, att viceamiralen inte vidarebefordrades till USA. Men om en sådan manöver blev offentligt känd så skulle de inrikespolitiska konsekvenserna bli outhärdliga. Den svekdebatt som då skulle flamma upp i Riksdagen skulle överträffa alla andra svekdebatter, välgrundade eller ogrundade, i den moderna politiska historien. Förhandlingarna med ryssarna skulle visserligen kunna skötas diskret. Från regeringskretsen skulle ingenting läcka ut, det garanterade om inte annat den rena självbevarelsedriften. Men militärerna, som ju oundvikligen måste få kännedom om bytesaktionen, skulle bli vansinniga dels på grund av allmänt konservativa och lite naiva ideal, dels på grund av att väst, och därmed Sverige, förlorade den ryske viceamiralens kunskapskälla att ösa ur; i värsta fall skulle någon av dem bli förbannad för att de inte fick ge sig ut i örlog. Alltså skulle saken komma ut i Svenska Dagbladet.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 355

Samtliga fyra handlingsalternativ hade sina svagheter och det gällde att inte forcera fram någon enighet. Baserna låg ju där de låg och om ryssarna av ren nervositet fick för sig att man skulle börja demontera dem medan den svenska regeringen tänkte, så desto bättre. Men man var långt från enighet, mycket långt. Själv lutade statsministern åt det första alternativet, att överlämna en hemlig diplomatisk protest med vidhängande krav om installationernas tillbakadragande. Peter Sorman lutade uppenbarligen mest åt det fjärde alternativet, att utväxla ryssen mot baserna. Vad de andra två föredrog eller inte föredrog hade man inte kunnat märka på diskussionen, förmodligen hade de avstått från att binda sig vid någon deciderad uppfattning. Oavsett vad man skulle kunna arbeta sig fram till var situationen extremt obehaglig, eller rent ut sagt farlig. Om Sovjetunionen lagt ner så stora ansträngningar på avancerade krigsförberedelser mot Sverige så var det ju inte otroligt att man faktiskt var beredd på att sätta hårt mot hårt. Och Sovjetunionen var en militär supermakt som, oavsett vad alarmisterna i försvarsledningen hävdade, var svårförutsägbar i sitt agerande. Sverige var en mycket liten västerländsk demokrati som till varje pris måste undvika en militär konfrontation med supermakten. Hans fru öppnade dörren. ”Landets statsministers hustru ämnar nu dra sig tillbaks, det står några mackor i gladpack och lite kaffe i tevekannan på köksbänken”, meddelade hon glatt ironiskt med anspelning på hans i hennes tycke pompösa ovana att tala om sig själv i tredje person. Han brast ut i ett oväntat fniss och markerade att poängen hade gått hem genom att huka ner under uppsträckta händer. ”Jaja, jag ska sluta med det där. Pia vann förresten, hörde du det?” *** Carl gick med bestämda långa steg och tidsskillnaden fortfarande



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 356

gungande i kroppen. Han var klädd i en obestämd camouflageuniform med gradbeteckningen som lieutenant commander på axelklaffarna och SEAL-vingarna på sin högra brösthalva; det var inte av barnslig stolthet, han hade en avsikt. Han var på väg mot barack 6, lektionsrum 3, där två unga svenska sergeanter väntade på sitt livs största överraskning och möjligen sitt livs svåraste val; även om de kanske inte skulle förstå det senare förrän långt efteråt. Han hade bråttom och ville inte bli igenkänd av någon och inte ägna någon tid åt amerikanskt hur-mår-du-kul-att-se-dej-sköt-omdej. Därför bar han mörka glasögon som så många andra på The Sunset Farm. Men när Skip Harrier upptäckte honom, slog upp ett fönster och ropade in honom på sitt lilla tjänsterum fanns inget val. Han gick genast in och de tog hjärtligt i hand och han tog av sig glasögonen och fick en pappmugg coca-cola med is. För ett kort ögonblick stannade tiden; just nu kunde lika gärna ha varit för 7–8 år sen. Skip Harrier såg forskande underfundigt på honom en stund utan att säga något. ”Well well well, så vi ska alltså upp i tungvikt nu mot den Store Röde, är det det som är den allmänna idén?” frågade Skip till slut i ett tonfall som var mer konstaterande än frågande. Carl blev fullkomligt överrumplad, vilket Skip måste ha sett. ”Vi är vänner, Skip, och det vet du. Men vi har liksom olika regeringar och jag vill inte precis vara småaktig och det vet du också. Vad vi ska syssla med är hemligstämplat, inte ens din regering vet det.” ”Nänä”, skrattade Skip och strök sig över snaggen, ”det är klart att de inte vet. Men nåt jävla ljushuvud till byråkrat har gett mej listan på era grejor som ni ska ha med er.” ”Det var ju genialiskt”, suckade Carl. ”Ja var det inte så säg. Jag skulle kolla igenom att där inte fanns några jävla prylar som ni inte redan var bekanta med, för då skulle det visst behövas nya formulär som nån jävel i Washington skulle fylla i.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 357

Så jag har gått igenom hela er utrustningslista, jag är ju vapentekniskt ansvarig för pojkarna. Kul grejer förresten, jag godkände hela skiten.” ”Tack för vänligheten.” ”Åja, inte surputta mej nu. Ni skall alltså dyka till 30-metersnivån och simma långt under vatten, ni ska spränga av bara helvete, det gäller bräckt vatten, ni ska kunna försvara er mot fientliga dykare. Jag blev ju nyfiken så jag gick till en världskarta och kastade ett getöga på Östersjön. Och vad skådar mitt öga om inte era stora bräckvattengrannar. Jag menar det är ju inte Finland ni tänker spränga åt helvete.” ”Vi förmodas jobba i hemlig tjänst. Så behövs det bara två byråkrater. Well, Skip, vi får alltså ta risken att du är fientlig agent. Det tror jag vi kan uthärda, den risken menar jag.” ”Man är smickrad. Men nu ska du alltså upp i tungvikt mot den Store Röde. Och med mina pojkar, vet de det än?” ”Jepp. Nu ska vi upp mot den Store Röde. Nej, de vet inte, jag skulle just över och, ska vi säga antyda uppdragets innebörd.” ”Gud vare med er.” ”Tack Skip, och tack för en fin tid och ajö om vi inte ses mer.” Carl sträckte fram sin hand och de skakade varandras händer länge, Skips båda björnlabbar om Carls högerhand. Till sin förvåning såg Carl en antydan till tårar i den gamle krigshundens ögon. Han slet sig loss, gjorde honnör, som besvarades. Och gick utan att säga något mer. De två svenska sergeanterna for upp med amerikansk snabbhet och disciplin när han steg in i rummet där de väntade. Det var en liten lektionssal med kateder. Han kommenderade dem lediga och bad dem sitta ner, på engelska. Sen satte han sig långsamt ner i katedern och tog av sig glasögonen och betraktade dem forskande en lång stund innan han sa något. Sen talade han plötsligt till dem på svenska. ”Sergeant Lundwall och sergeant Stålhandske, ni är inkallade till repövning, mitt namn är Carl Hamilton, jag är örlogskapten och verkar inom SSI, vilket som ni vet är er bådas eventuella destination.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 358

Han gjorde ett uppehåll för att de skulle kunna stänga munnarna och återsamla sig efter chocken att höra en amerikansk lieutenant commander förvandla sig till svensk örlogskapten. ”Från och med nu övergår vi till svensk disciplin och svenska språket”, log Carl brett och plötsligt föll alla tre i skratt. ”Det var som saatan vad örlogskapten lurade oss”, sa Stålhandske på klingande finlandssvenska. ”Ja, jag kanske ska be om ursäkt för det, vi säger du förresten när vi umgås privat. Men tanken var att jag skulle inspektera er utan att ni kände min identitet som anställd inom SSI, eftersom ni själva än så länge är utomstående. Men så fick jag åka hem av samma skäl som gör att jag nu är här, för att hämta er. Och nu ska jag säga vad saken gäller. Det gäller en militär operation, med verkningseld. Det är en covert action och vi är bara tre svenskar sammantaget som har utbildning och förväntad förmåga att genomföra uppdraget. Tanken är inte att skicka ut er två ensamma på någonting som är, det har ni redan förstått, farligt. Jag för befäl över operationen och deltar på samma sätt och på samma villkor som ni. Det handlar om dykning, nämligen. Vi är tre svenskar som har SEAL-vingarna, vi är alltså bäst och det behövs just de bästa. Några frågor så långt?” ”Nåjo”, sa Åke Stålhandske förtjust, ”det är alltså lede ryssen som ska få på käften?” ”Om ni accepterar uppdraget och det genomförs så kommer ni att få alla detaljer. Det jag kan säga er just nu är att det är en av de viktigaste militära operationerna i modern tid det handlar om.” ”Är vi inkallade eller frivilliga?” frågade Joar Lundwall utan att med rösten avslöja om det ena eller det andra skulle kunna påverka hans beslut. ”Det är en ganska filosofisk fråga”, sa Carl dröjande. ”Tekniskt sett är ni inkallade, tekniskt sett kan vi transportera hem er i tvångströja och dra på er dykutrustningen och peka ner i vattnet och ropa apport! Men i realiteten är det förstås inte så. Uppdraget är frivilligt. Accepterar ni det så kommer ni att få skriva på vissa tystnadsförbindelser och



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 359

sen sätter jag in er bättre i läget, sen har ni in till sista stund fortfarande möjlighet att vägra.” ”Är det en krigshandling?” frågade Joar Lundwall lugnt vidare. ”Ja, det vore hyckleri att tala om något annat”, svarade Carl efter kort tvekan och ångrade, som det snabbt visade sig, i onödan sin öppenhjärtighet. ”I så fall ställer jag upp”, svarade Joar Lundwall i samma korta obesvärade tonfall som förut. Carl lät blicken glida vidare mot Åke Stålhandske. Han visste redan vilken attityd den blonde jätten skulle inta. ”Självklart ställer jag upp”, sa Stålhandske och såg nästan förorättad ut över att han kommit som nummer två att anmäla sig, eller möjligen över att frågan över huvud taget skulle behöva ställas. ”Det är gott”, sa Carl och öppnade sin ena bröstficka och tog fram två formulär där han redan fyllt i deras namn och sitt eget. ”Läs och skriv under!” De läste nyfiket igenom försvarsstabens försäkran om kvalificerad tystnadsplikt under straffansvar, sen tog Joar Lundwall utan ett ord fram en penna och skrev under och räckte pennan till Åke Stålhandske. Carl tog emot pappren och vek ihop dem och stoppade dem tillbaks på sin plats. Sen blev han betydligt mer kortfattad än de sannolikt hade väntat sig. ”Målet är sovjetiskt, på omkring 30 meters djup och långt inne på svenskt territorium, eventuellt rör det sig om flera mål. Vår back-up kommer att bestå av vissa transporter från flottan, de som transporterar oss kommer inte att känna till uppdragets innebörd. Vi riskerar konfrontation med sovjetiska Spetsnazförband, killar som i värsta fall är lika bra som vi. Ni flyger i morgon med TWA 09.00 från L.A. Här är era flygbiljetter och 1 000 dollar var, mot kvitto, för att städa upp eventuellt brådskande angelägenheter. Ni har från och med nu permission från Sunset Farm. Vi ses på planet och jag behöver väl inte påminna om vare sig sekretess eller vikten av att inte missa planet.” Han reste sig och räckte över biljetterna i deras namn; han hade



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 360

bestämt sig för att de redan inköpta och bokade biljetterna skulle visa vilket förtroende han haft för dem, om de ställde upp. Annars skulle de aldrig ha sett biljetterna. De kvitterade tyst sina pengar. ”Några problem?” frågade Carl lättad. De skakade tyst på huvudet. ”Bra”, sa Carl, ”vi ses på planet, hej då.” Och så gick han småleende åt deras halvt amerikanska halvt svenska sätt att sträcka upp sig vid avskedet. Han visslade för sig själv när han gick över gårdsplanen för att byta om och ta hyrbilen ner till San Diego. Det hela hade gått mycket lättare än han hade tänkt sig och han hade tänkt mycket; bland annat på hur han själv skulle ha reagerat om det kom någon kuf och plötsligt bad honom överfalla Sovjetunionen. Han hade intalat sig att han skulle ha reagerat ungefär som han nu sett Joar Lundwall reagera: är det krig? I så fall ställer jag upp. Det var en mycket bra reaktion, även om Åke Stålhandske sannolikt missförstått innebörden. *** Han kom norrifrån in i stan, körde runt San Diego Bay på Harbor Drive och Embarcadero tills han kom till parkeringsplatsen vid Seaport Village. Han såg på klockan, han var fem minuter före utsatt tid. Den knappa marginalen kom sig av att han kört lugnt och laglydigt utan att riskera fortkörningslapp; det var inte det obetydliga bötesbeloppet, det var hans ovilja att på minsta sätt finnas registrerad under sin avvikelse. Han gick den lilla biten över boardwalken utan brådska och han gav sig till och med lite tid att betrakta byggnaden en stund. Den såg finsk ut på något sätt, grånat ”obehandlat” trä (silvernitrat, förmodligen) i väggarna och tak i likaledes obehandlade behandlade träplattor som låg varvade som skiffer. Det kunde ha varit en gammal fyr eller ett hamnkontor med tanke på den fyrkantiga överbyggnaden högst



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 361

upp på taket. Men där satt en vindflöjel som var formad som en kaskelotval och det bröt ju den finska stämningen. The San Diego Pier Café, som fiskrestaurangen hette, var den första restaurang han bjudit ut henne på. Det var 1981, när stället var nyöppnat och något för exklusivt för deras studentekonomi; på den tiden visste han ju inte att hans aktieinnehav hemma i Sverige berikade honom per timme motsvarande den mest furstliga restaurangnota, på den tiden brydde han sig inte det minsta om pengar. De hade byggt till en liten glasveranda vid ingången på nedervåningen där folk satt under blåa parasoll vid de blårutiga dukarna. Klockan var på sekunden 18.00, kalifornisk tid. Spioner och underrättelseofficerare har en vana att komma på exakt tid vilket förmodligen sammanhänger med den enklaste och mest triviala rutinen i yrket: varje möte, varje drop, utbyte av meddelanden, instruktioner eller pengar, måste ske på exakt tid för att kunna gå snabbt och för att inte lämna motparten orolig och kanske alltför exponerad när han väntar. Han gick upp på övervåningen med den så kallade havsutsikten där han beställt bord. Havsutsikten bestod mest av halvön Coronado och den stora flottbasen, grå silhuetter av krigisk supermaktsmuskel. Han väntade sig inte att hon skulle komma i tid, han var inte ens säker på att hon över huvud taget skulle komma nervalsande till San Diego bara för att han ringt Herb och sagt att han av en händelse, och om det skulle passa och så vidare. Men hon kom, tre minuter försent. Hans häpenhet höll honom kvar i stolen och han tumlade upp försent för att riktigt hinna med att dra ut hennes stol, vilket var svenskt men mycket oamerikanskt. ”Stirrar du mer kommer antingen ögonen att trilla ut på dej Carl eller så kommer omgivningen att tro att vi tillhör den exklusiva sexuella minoriteten, stirrarna, du vet”, sa hon lika snabbt som avväpnande när hon satte sig och så log hon sitt mycket breda och halvt mexikanska leende och nickade sakta, eftertänksamt eller ironiskt,



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 362

han hade aldrig kunnat avgöra vilket. ”Ja, förlåt”, svarade han generat, ”men jag blev överrumplad, jag trodde inte du skulle komma.” ”Vi blev ju liksom avbrutna sist.” ”Ja, det kan man kanske säga. Lever du ett lyckligt liv?” ”Ovanligt rakt på sak i dag. Lever du ett lyckligt liv själv?” ”Nej, det kan man nog inte säga. Och du?” Hon sänkte blicken och såg ut genom fönstret och satt tyst så länge att han trodde hon bestämt sig för att nonchalera frågan. Men så vände hon sig tvärt om och hennes leende verkade osäkert. ”Jäklar också, Carl, men jag tror vi gjorde bort oss”, sa hon snabbt och direkt. Han hade inte riktigt hunnit ställa om till sitt amerikanska språköra och log generat åt de grova men ändå tämligen vardagliga uttryck som hon råkat använda. ”Menar du när jag spelade dammsugarförsäljare uppe i Santa Barbara?” ”Nej, men du skrämde mej då, jag såg något i dina ögon som jag aldrig sett förut och jag trodde jag kände dej ganska bra. Jag menar att vi gjorde bort oss långt dessförinnan, men gjort är gjort.” De blev avbrutna av servitrisen som ville ha deras beställning och Carl som antog att Tessie fortfarande inte hade några bestämda önskemål beställde snabbt två grillspett på räkor, fisk och pilgrimsmusslor och en flaska kalifornisk Chardonnay. Och isvatten, la han till i sista stund efter en kort blick från Tessie. ”Kommer du ihåg första gången vi var här?” frågade han för att få igång samtalet på samma personliga våglängd som före avbrottet. ”Jadå. Jag kommer ihåg vad vi åt, det står fortfarande på matsedeln där, a three-egg omelette with crab, shrimp, cheese, and golden hash browns on the side, för fyra dollar och femti cent och du sneglade oroligt i plånboken när du envisades med att betala.” ”Ja, jag ville förstås impa på dej, och inte kunde jag gå till nån Mexico-sylta där jag inte kunde maten och låta dej impa i stället, och hamburgersylta tyckte jag inte höll klass nog.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 363

”Nej du var ju så europeisk ibland.” ”Bara när du skulle vara mexikansk och katolsk, synd att det där katolska inte gjorde att du blev med barn.” ”Hurså?” ”Ingen abort, alltså hade vi gift oss och allt hade blivit annorlunda.” ”Och så levde de lyckliga för tid och evighet.” ”Ja, varför inte? Fast jag friade ju aldrig.” ”Nejvisstja, nu minns jag. Det gjorde du visst inte, nä.” ”Det är aldrig försent. Härmed friar jag.” ”Lite sent i alla fall, Carl. Lite sent.” ”Hurså?” ”Små detaljer bara. Om vi bortser från att den Carl jag kände inte finns så har jag till exempel man och barn, vilket ju är ett litet hinder.” ”Vad menar du med att jag inte finns, jag sitter ju här på praktiskt taget samma stol som 1981.” ”Du ser annorlunda ut. Det där ärret du har i ansiktet passar ditt nya utseende perfekt. Jag vet inte vad du sysslar med, Carl, men jag kan ju gissa, man har ju varit på bio. Men det har förändrat dej, du var en av de minst våldsamma män jag kände, men det jag såg där uppe i Santa Barbara höll på att skrämma skiten ur mej.” ”Jag gjorde ingenting, jag bara gick.” ”Ja tack gode gud, men vad hade du gjort med hundarna?” ”Dödat dem förmodligen.” ”Du förstår vad jag menar.” ”Skulle det varit bättre om jag låtit dem bita häcken av mej? Det där låter oamerikanskt. Vi lever ju i ett fritt land.” Carl började känna sig besvärad, dels för att han höll på att glida in i någon allmän amerikansk snackjargong, dels och värre, för att han kände det som om hon såg rätt igenom honom. Hon log och nickade mot honom på sitt outgrundliga och oemotståndliga vis. ”Jag funderar på att sluta mitt jobb och flytta hit och skaffa mej ett civilt jobb, skulle du kunna tänka dej att ta saken under övervägande



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 364

på nytt?” frågade han och kände sig omedelbart besvärad av sitt affärsmässiga uttryckssätt. Han räddades som av gonggongen av servitrisen som kom in med maten och vinet och isvattnet på samma gång. De åt en stund under tystnad, grillspettet smakade amerikanskt och vattnigt men den kaliforniska vita bourgognehärmningen var mycket bra, lite för söt men med fin citrongul färg som gjorde sig svenskt mot den blårutiga duken och det sneda ljuset från solnedgången. ”Här och nu, skulle du kunna göra det här och nu?” frågade hon plötsligt när hon ställde ner vinglaset som hon tagit en förvånansvärt djup klunk ur; hon drack ju nästan inte alls i vanliga fall. ”Det är en sak jag måste göra först, om några veckor kanske”, svarade han överrumplat. ”Nej. Här och nu, från och med nu.” Han höll nästan på att svara ja. Men när han såg ut genom fönstret sänkte sig solen precis över tornet på ett av de stora hangarfartygen och han såg de tydliga silhuetterna av attackplanen på däcket, supermaktens muskel. ”Jag har ett uppdrag som jag måste avsluta”, sa han och såg ner i vinet. ”Som är viktigare än allt annat, som är viktigare än du själv, viktigare än både dej och mej?” ”Ja. Svaret är utan tvekan bekräftande.” ”En man måste göra vad en man måste göra, alltså. Medan kvinnor och barn gråtande väntar vid spisen.” Hon såg plötsligt så bitsk och ironisk ut att det som för några ögonblick sen föreföll alldeles äkta i hennes ord i efterhand verkade ironiskt det också. ”Det är så den här gången. I tusen andra fall skulle det inte ha varit så, men den här gången kan jag inte smita.” ”Och vad gäller saken?” ”Det kan jag inte säga.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 365

”Då är vi tillbaks vid utgångspunkten, med andra ord.” ”Nej, vi är långt från utgångspunkten. Jag var en idiot då och det har jag redan sagt. Då kunde jag inte berätta för att jag inte vågade, nu kan jag inte säga vad det är av flera skäl, bland annat att du inte skulle tro mej. När jag kommer tillbaks ska jag berätta, det här är det sista jag gör.” ”En sista shoot-out innan mannen stiger upp på sin vita häst och rider ut från Tombstone i solnedgången, ungefär som nu.” ”Tessie, snälla … du är amerikan, du är medborgare i en supermakt där miljoner människor kan ta allt ansvar för sånt som du slipper. Ni är världens starkaste eller näst starkaste militärmakt, er hoppar ingen på. Mitt land är ungefär som Mexico, vi måste slåss för att fortsätta att vara en liten supermaktsgranne … äh! Du får mej att låta idiotisk.” ”Tänk om det är idiotiskt, tänk om det är du som har förändrats så mycket att du säger det du säger alldeles naturligt. Ingen människa har stått mej så nära som du, Carl. Men jag känner mej så osäker för att du har förändrats och jag var på något sätt säker på att du skulle säga nej, jag kände det på mej.” ”Och vad skulle du gjort om jag sagt ja?” ”Låtsats svimma och sen åberopat minnesförlust och juridiskt icke-bindande löften, tror jag. Förresten är jag gift och har barn, kommer du ihåg?” ”Skulle du kunna bosätta dej i Europa, tror du?” ”Som hustru till en officer och gentleman, antar jag att du menar. Du är förstås officer?” ”Ja.” ”Vilken grad?” ”Lieutenant commander.” ”Sådär lite lagom, inte så värst stiligt. Du borde åtminstone vara amiral och ha medaljer.” ”Du skulle inte bli särskilt impad av medaljer och förresten tänker jag bli civilist.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 366

”Hustru till en direktör i Europa alltså.” ”Du är redan hustru till en direktör i USA.” ”Jepp. Ett noll till dej.” ”Borde du inte bli advokat igen?” ”Jo, men inte i Stockholm.” ”Välj plats, vad mej anbelangar.” ”Här och nu har jag ju sagt, med fingrarna i kors.” ”Fast en man måste göra vad en man måste göra och så vidare.” ”Du som alltid talade om människans frihet och människans vilja, samvetet, förändra världen, det egna ansvaret för varje ögonblick, Jean-Paul Sartre och allt det andra som tog upp nästan lika mycket tid som USA-imperialismen. Är du fortfarande mot USA-imperialismen, kommer du ihåg Jean-Paul Sartre?” ”Jadå. Jag är emot USA-imperialismen, jag har fått en mer komplicerad bild som jag inte tänker gå in på. Jag har nyanserat mej men inte ändrat mej på den punkten. Däremot tror jag Sartre hade fel.” ”Hurså?” ”Hade jag min fria vilja vore det här och nu som gällde och jag skulle stämma dej för brutet äktenskapslöfte och bekosta mycket dyrare advokater än du för att vinna och så skulle jag bo, jävlarimej inte uppe i Santa Barbara men trakten här är ju fin. Men vi har inte en fri vilja. Ibland hamnar man i ett jättelikt mekaniskt urverk där de stora kuggarna bestämmer, de som rör sig så långsamt så att man själv som jäktad småkugge inte ser det, och bestämmer gör de obönhörligt hur mycket man än tror att man själv rör sig. Det som återstår är ens personliga moral. Alltså måste jag göra vad en man måste göra samtidigt som jag med min villkorliga fria vilja vill stanna här och nu. Den enda praktiska lösningen är alltså att ta saker i tur och ordning, men fri vilja är en dröm, det gäller ditt privatliv och din personliga moral som valet mellan att vara advokat eller hemmafru eller spion eller pensionär. Äh, jag trasslar bara in mej.” ”Vi satt på stranden och talade så här i timtal.” ”Jag vet. Imperial Beach, ett namn som var utgångspunkt för en



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 367

och annan politisk fundering, send the marines och allt det där.” ”Jag tyckte du trasslade in dej då också.” ”Det var din advokatyr, bara.” ”Nej Carl, det här går inte, vi pratar strunt eller åtminstone runt. Jag ville träffa dej, det ville jag verkligen och jag tyckte det var förfärligt det där i Santa Barbara. Men jag vet egentligen inte varför jag var så dum så jag gav efter för frestelsen att komma hit. Du vet, en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra och jag har plikter precis som du, visserligen bara en son som ju inte kan bli lika viktig som någon covert operation, det har vi ju Ollie Norths ord på, men i alla fall.” ”Ta honom med dej.” ”Menar du det?” ”Ja.” ”Det var oamerikanskt.” ”Jag är inte amerikan, jag bara härmar. Jag är europé, svensk närmare bestämt.” Samtalet gick i cirkel på cirkel runt samma kärna, med samma varianter och samma växlingar mellan amerikansk samtalsjargong och infall av personligt allvar. Men ju mer tiden gick desto längre gick den ifrån dem. Till slut måste hon gå och Carl fick tjata för att följa med henne ut till parkeringsplatsen där hon stannade med handen på dörrhandtaget till sin röda Mercedes, som han inte kommenterade. Han kysste henne på båda kinderna med handflatorna försiktigt tryckta runt hennes nacke och hon lät det ske och sen kysste hon honom som förr i världen och han lät det ske. Sen hoppade hon in i bilen och vred om startnyckeln och bilen startade ögonblickligen med europeisk obönhörlighet och sen la hon in backen, vinkade och backade tämligen vårdslöst och sen vände hon och försvann med för högt varv på de lägsta växlarna. Han stod och såg bakljusen försvinna i skymningen. Sen gick han tillbaks in till deras bord och beställde en ny flaska kalifornisk Chardonnay som han drack långsamt med blicken för det mesta fäst vid de



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 368

svarta skuggorna ute på redden. Hangarfartygen hade av någon anledning sina lanternor tända. Det var Tomcats som stod på det närmaste däcket. HMS Sjöbjörnen hade haft en affisch med Sovjetflottans vanligaste silhuetter på fyra ställen i de trånga gröna gångarna. Han försökte sammanfatta som om det gällde en rapport: vad hade han egentligen iakttagit, vilka var de korrekta slutsatserna, vilka förluster kunde noteras och vilka vinster och hur såg prognosen ut? Han kunde inte formulera ett enda bestämt besked. Till slut fladdrade hans tankar undan, han flydde ner på mörkt djup, mörkt som på 30 meter i Östersjön på natten. Om operationen blev av så var det ju möjligt att allt skulle lösa sig den vägen. The Big Red måste ha tänkt ut några vettiga försvarsanordningar mot främmande dykare och The Big Red saknade inte uppfinningsförmåga när det gällde krigets teater. Ridå och sen bara mörkt, alltså. Sakta, nästan omärkligt, malde de stora kvarnhjulen, om det nu var i Moskva eller i Stockholm och vad han tyckte eller tänkte borta i San Diego efter solnedgången i Stilla havet, när solen samtidigt gick upp i Sovjetunionen, var förstås tämligen betydelselöst, fri vilja hit och fri vilja dit. Tessie skulle ha kallat de stora kugghjulen för Guds vilja, möjligen. Han såg hennes ansikte och hennes nickande leende knivskarpt framför sig. *** Jurij Tjivartsjev kände sig fylld av motstridiga känslor. Han kunde förstå Centralens instruktion, att det nu gällde att samarbeta med KGB, men efter mer än tjugo år i GRU hade han en grundmurad misstro mot tjekisterna, både därför att de var intrigmakare och kunde ställa till ett elände med sitt skvaller och för att de ju sysslade med det interna försvaret av Sovjetmakten och inte med underrättelsetjänst i egentlig mening. Deras huvudsyssla var politiskt skvaller och de kunde ägna ett oerhört intresse åt en operation som gick ut på att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 369

förutse om exilbalterna skulle demonstrera på den eller den dagen och om någon svensk regeringsmedlem skulle eller inte skulle låtsas om saken. Sen jagade de långhåriga figurer i Gorkijparken som lyssnade på för mycket eller möjligen fel västerländsk populärmusik eller målade formalistiska tavlor, KGB hängde över axeln på Intourist för att hitta rekryter bland olika resenärer eller bombarderade de stora hotellen i Moskva med svalor så att sedlighetspolisen till slut resignerat efter att alltför många gånger fått sina gripna horor utplockade av någon arrogant typ som viftade med det röda fruktade KGB-kortet. Jurij Tjivartsjev underskattade inte KGB, två gånger i modern historia hade organisationen använts för att nästan likvidera GRU, när politbyrån fått för sig att Sovjetarmén höll på att växa sig för stark. Jurij Tjivartsjev var tillräckligt gammal i tjänsten för att i utkanten av organisationen ha sett följderna av den sista utrensningsvågen. Men KGB betraktade han som en säkerhetstjänst, en hemlig polis, snarare än underrättelsetjänst och den nu pågående operationen var ett jobb som borde skötas av GRU och inte av tjekisterna. Han skulle ha ett första orienterande samtal med KGB-chefen, på andra sidan ambassaden, med sjöutsikt gudbevars, där tjekisterna höll till. Men han hade låtit sig fascineras av en liten detalj som uppehöll honom. Det mesta tydde väl på att det var något helt betydelselöst för den pågående operationen. Men dels var det ett snyggt exempel på vad Informationscentralen kunde åstadkomma, dels envisades hans intuition med att det kanske skulle kunna visa sig viktigt i alla fall. Som så många andra erfarna underrättelsemän litade Jurij Tjivartsjev alltmer på sin intuition. Och Hamilton var fascinerande. Bilderna som tagits utanför Hamiltons bostad hade först använts till att identifiera de andra personerna. Två var mycket riktigt från den svenska säkerhetstjänstens Byrå A, som var bearbetningsavdelning mer än operativ enhet. Vad Hamilton kunde ha med dem att göra, som samtidigt hade med Gennadij Alexandrovitj att göra, var inte lätt att förstå. Men något annat skäl för deras brådskande besök



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 370

hos en underrättelseofficer var svårt att tänka sig i det här läget. Den tredje mannen på bilderna var också identifierad, det var en av de biträdande cheferna på den svenska försvarsstabens säkerhetsavdelning och det förde ju mer bestämt tankarna i riktning mot Gennadij Alexandrovitj och de säkerhetsarrangemang som måste omge förhören med honom, och hemlighållandet av hans vistelseort. Men någon operativ insats, vare sig spaning eller något annat, var ju inte aktuell för närvarande mot Hamilton eftersom han tydligen rest till New York, enligt vad GRU-officeren på Aeroflot kunnat meddela. Men fotografiet på Hamilton själv, den stora bilden där hans mantel öppnades för vinden och han jäktade från taxin mot sin port, var ett bra jobb redan som fotografi, det var ju svårt att använda teleobjektiv med färg, det sa alla. Som porträtt var det en rätt fartfylld bild, som trots rörelsen var skarp. Hamilton såg definitivt inte lugn och avspänd ut, hans uppspärrade ljust blåa ögon gav nästan intryck av någon sorts rädsla, vilket ju ändå inte tycktes ligga så mycket för honom med tanke på vad man visste om hans modus operandi. Han hade ett tydligt och identifierbart ärr på höger kind, som inte fanns på de äldre bilderna. Redan på ambassaden hade delförstoringar kunnat göras och man hade med lätthet identifierat alla Hamiltons utmärkelser, som förmodligen var mycket välförtjänta, även om någon major på analysavdelningen fällt en avundsjuk kommentar om att fransmännen tagit till för mycket och att de kunde ha nöjt sig med det vanliga riddarkorset. Men man hade gått bet på en liten markering som satt på höger brösthalva. Man hade enats om att det i vart fall inte var någon känd beteckning i Sverige, men sen struntat i frågan. Men Jurij Tjivartsjev hade inte nöjt sig med det beskedet. Kanske på grund av att hans intuition sa honom att det kunde vara något viktigt, kanske för att han fattat någon sorts kollegial sympati för den driftige unge underrättelseofficeren, hade han skickat bilden till GRU:s central i Moskva. På sjunde och åttonde informationsdirektoratet hade man tydligen misslyckats. Men det fristående Informa-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 371

tionsinstitutet, ofta underskattat för att de mest arbetade med öppen information, hade löst bildgåtan. I retur kom därför en delförstoring och en bild på originalet. Det var så kallade SEAL-vingar, som sammantaget bara delats ut till något mer än 300 personer under åren, varav mer än 200 vid det här laget var överförda till reserven eller pensionerade. Amerikanska flottan hade någon gång på 60-talet börjat med att träna en kombination av attackdykare och fallskärmsjägare som skulle kunna luftlandsättas på konventionellt vis men också på låg höjd i hög fart, i mörker och över havsytan direkt. Utbildningen ledde till stort bortfall i form av skadade och i några fall förolyckade. SEAL-teamens vanliga symbol bestod av en örn som höll en treudd i ena klon och en automatkarbin i den andra. De stiliserade guldvingarna med en treudd i mitten var emellertid någonting som bara eliten av eliten kunde erövra. Det var därför som GRU:s Informationsinstitut beräknat så få innehavare av vingarna. Det var alltså frågan om avancerade specialister som tränades för såväl framskjuten spaning som operationer bakom fiendens linjer, ungefär som Spetsnaz. Men hemma hade man än så länge inte kommit på tanken att bomba med levande Spetsnaz-soldater och det var tydligen vad det här kunde gå ut på. Att amerikanerna sysslade med det här var inte så konstigt, de hade ett vitt spektrum av specialister och försöksverksamheter. Men att en svensk gått igenom utbildningen hela vägen var desto intressantare – hade Hamilton vingarna på sig så var det ingen tvekan om saken, påstod Informationsinstitutets rapport. En slutsats av detta var att svenskarna inte var främmande för tanken att börja operera på sovjetiskt territorium. Det skulle i så fall kunna leda till förvecklingar, i all synnerhet som man måste ana ett väl så avancerat samarbete mellan svenskarna och USA i bakgrunden. Redan den omständigheten att Hamilton utbildats i USA var ju en klar indikation åt det hållet.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 372

Där ser man så mycket en suddig delförstoring kan säga och vilka möjligheter som öppnas bara man anstränger sig lite mer, bra jobbat på Informationsinstitutet förresten. Men nu hade alltså Hamilton rest till USA. Den första tanken som runnit upp i huvudet på Jurij Tjivartsjev var att Hamilton måste ha märkt vilken uppmärksamhet han var föremål för, i all synnerhet som en del gorillor från tjekistlägret varit ute efter honom samtidigt som GRU, vilket var lika oförlåtligt som dumt. Han hade alltså rapporterat om saken till sina överordnade och de hade anat oråd och beslutat att dra sin dyrt förvärvade specialist ur stridslinjen ett tag. Men om han nu var utbildad i USA hade han kanske en del förbindelser där, eller man kunde kanske passa på att använda honom som liaison officer samtidigt som man fick honom ur eldlinjen hemma. Det var troligt, men bara en gissning. Jurij Tjivartsjev sopade ihop bilderna med delförstoringar på Hamilton och rapporten från Informationsinstitutet och la ihop dem i Hamiltons file och låste in den i sitt kassaskåp. ”Välkommen till Sovjetunionen nån dag, så får vi mycket intressant att tala om när vi fångat in dej”, log han och så gick han med snabbt ombytt ansiktsuttryck, surmulet, tvärs över ambassadbyggnaden för sammanträdet och kollationeringsmötet hos sin kollega KGB-residenten. Eftersom Jurij Tjivartsjev inte ville ha sin egen personal fraterniserande i onödan med gorillorna i KGB kom han ensam till mötet med KGB:s resident och dennes två ställföreträdare. Det syntes på dem att de hade viktig information och att de således jobbat bra, och dessvärre visade det sig snabbt vara sant. ”Godmorgon min käre Jurij Michailovitj, vi har bråda dagar tycks det”, hälsade KGB-residenten på ett med tanke på läget närmast opassande jovialiskt sätt. ”Godmorgon kamrat Subarov”, svarade Jurij Tjivartsjev avmätt och satte sig ner. ”Äh, var inte så formell, Jurij Michailovitj, du har väl inte glömt mitt namn”, fortsatte KGB-residenten en aning stött.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 373

”Nej naturligtvis inte, Anatolij Vasiljevitj”, retirerade Jurij Tjivartsjev vänligt. Bråk var det sista man behövde. Han sneglade på bilden av Gorbatjov bakom ryggen på sin kollega. I ekboaseringen kunde man tydligt se att det hängt en större bild på samma plats, av Brezjnev eller Andropov således. Formellt och onödigt försiktigt, ingen tvivlade gärna på en KGB-residents lojalitet och den som tvivlade gjorde nog klokast i att hålla långt inne med sitt tvivel. Till sin förvåning fann han att KGB:s folk dels hade vissa enastående informationer, dels att Moskva tydligen inte låtit dem inse hela vidden av det som kunde komma att ske. Men han lyssnade med uttryckslöst ansikte på föredragningen. Den svenska regeringen hade tillsatt ett särskilt arbetsutskott, en improviserad krisgrupp skulle man kunna säga, för att hantera frågan om förrädaren och före detta viceamiralen Gennadij Alexandrovitj, som innehaft en hög verkställande operativ tjänst inom GRU – det sista betonade KGB-chefen givetvis extra tungt. Den svenska krisgruppen bestod av statsministern, utrikesministern, statsministerns närmaste rådgivare Carl Larsson och utrikespolitikens starke man Peter Sorman. De diskuterade fyra handlingsalternativ: 1) att genom hemlig diplomati protestera mot vissa sovjetiska militära initiativ, oklart vilka, att 2) trappa upp nivån till en offentlig diplomatisk protest, att 3) tillgripa militärt våld – här skrockade KGB-chefen tyst för sig själv utan att Jurij Tjivartsjev ett ögonblick ville ta honom ur den bagatelliserande villfarelsen som han tydligen led av, att våld inte skulle kunna komma ifråga. Samt att 4) utlämna Gennadij Alexandrovitj genom hemlig diplomati i gengäld mot vissa diskreta militära eftergifter. Nå, det lutade mest åt det fjärde alternativet. Statsministern rapporterades vackla i frågan, senast vid ett möte i går kväll som ägt rum efter arbetstid uppe på utrikesdepartementet, medan Sorman och möjligen Carl Larsson lutade tämligen bestämt åt utlämningsalternativet. Inga diplomatiska initiativ skulle tas från ambassadens sida innan



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 374

svenskarna drog sitt första drag, diplomaterna var bara kortfattat instruerade att ligga lågt tills vidare. Centralen – alltså KGB:s central – förordade det fjärde alternativet. Svenskarna skulle så fort det gavs tillfälle uppmuntras åt det hållet och avskräckas från andra alternativ. ”Men käre Anatolij Vasiljevitj, hur skulle vi kunna avskräcka dem innan vi ens vet innebörden i deras alternativ, hur skulle de till exempel kunna gripa till våld mot Sovjetmakten?” frågade Jurij Tjivartsjev med mild elakhet utan att för ett ögonblick visa att hans fantasi var fylld med en rad möjligheter till våld mot de mål som kunde komma ifråga. ”Ja, det är ju en akademisk fråga tills vidare”, muttrade KGB-chefen stött och Jurij Tjivartsjev beslöt sig genast för att säga något mer vänligt. ”Ni har onekligen lysande informationer om de är korrekta, men det förutsätter jag, var det alltså i går kväll det här mötet på UD ägde rum? Har vi tekniska installationer där, det var mer än vad jag visste, men vi sysslar ju inte så mycket med diplomater som du vet.” ”Försök inte”, skrattade KGB-chefen uppiggad och något bullrande, ”vilka källor vi har behåller vi för oss själva. Men allvarligt talat så är det här information som vi betraktar som mycket pålitlig.” ”Ja, oavsett om ni håller treholtare i Sverige också eller om ni fått tag på några nya japanska mikrofoner så får jag gratulera, det där var verkligen värdefull information”, svarade Jurij Tjivartsjev lugnt. KGB:s strategi var att man skulle fördröja en öppen kontakt så länge som möjligt. GRU fick anpassa sig till det (vilket ju faktiskt innebar att GRU fick mera tid på sig att lokalisera och likvidera Gennadij Alexandrovitj innan han hunnit ställa till ännu mycket större skada än han redan gjort, tänkte Jurij Tjivartsjev, utan att säga det högt). De båda residenterna skildes från varandra i den gemensamma övertygelsen att deras egen organisation hade ett försprång framför konkurrenten. Jurij Tjivartsjev var den ende av de två som visste att båda hade rätt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 375

*** På Försvarsstaben på Lidingövägen var man inte lika välinformerad som KGB om vad den svenska regeringen egentligen diskuterade. Men man oroade sig och man såg obehagliga tecken i skyn. Det hade ju slumpat sig så att man även på militär sida höll diskussionerna inom en fyramannagrupp. Sammantaget var man alltså åtta man som skulle fatta ohyggligt viktiga beslut på hela nationens vägnar, åtminstone tänkte sig de fyra höga militärerna att man var åtta man som skulle fatta beslut, inte fyra, som kretsen kring statsministern ansåg. Efter en kort stunds diskussion sammanfattade ÖB själv läget. Man kände alltså två av de påstådda tre positionerna. Genom regeringens uttryckliga förbud var man förhindrad att fullfölja avtalet med viceamiral Koskov. Det var bekymmersamt, bland annat därför att Koskov tagit illa upp och avbrutit vidare förhör. Det kunde man kanske förstå. Det borde ju inte vara någon tvekan om att Koskov enligt egna önskemål skulle skeppas vidare till USA i sinom tid. Alltså skulle han förr eller senare komma i kontakt med åtskilliga representanter för amerikansk diplomati och underrättelsetjänst, mer än vad han möjligen kunde önska sig. Men nu stod alltså allting stilla. Samtidigt var det självfallet av avgörande betydelse att man fick den tredje positionen till den tredje stationen. ”Om vi låter honom träffa en amerikan, förr eller senare spelar ju ingen roll så varför inte så fort som möjligt?” funderade försvarsstabschefen och tände sin pipa när han såg att Samuel Ulfsson redan satt och rökte. ”Därför att vi har ett uttryckligt förbud från landets regering, vilket vi ju inte precis kan nonchalera”, svarade ÖB torrt. ”Jamen vi har ju i princip redan slutit ett avtal med honom. Han har fått pengar, pengarna är överförda till hans familj i USA, vi har



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 376

gett honom bindande löften, resten är ju en formsak”, envisades försvarsstabschefen. ”Kan man anta att regeringen inte betraktar våra löften som bindande?” frågade Leonard Söderberg, chefen för marinen, rätt ut i luften. Frågan, som alla uppfattade som extremt obehaglig, blev hängande en stund innan någon tog upp en till synes ny tråd. Det var Samuel Ulfsson. ”Jag tror”, sa han och avbröt sig med en diskret hostning, ”jag tror att amerikanerna kommer att höra av sig själva rätt snart och det kanske ger en öppning, vi hänvisar till regeringen och så kanske det blir mer fart.” ”Varför skulle de höra av sig?” frågade ÖB med uppriktig förvåning. ”Mja”, log underrättelsechefen nästan generat, ”han skulle ju få tala med sin familj i USA för att de skulle bekräfta att de fått pengarna och jag kunde inte se någon möjlighet att gå emot det rimliga kravet.” Ett tyst återhållet fniss bröt ut i rummet. Det var ju inte troligt att den ryska familjen varit helt ensamma på den telefonlinjen och Koskov hade rimligtvis upplyst sin hustru om när och hur och på vilka villkor han skulle komma till USA. Eventuellt hade någon i rummet påpekat för honom att han kunde uttrycka sig så. Och denne någon hade visserligen en besvärande ovana att drälla cigarrettaska omkring sig och röka utan att be om lov, men han kunde ju vara en initiativrik och driftig underrättelsechef. ”Så rent ut sagt måste vi sitta och vänta på att amerikanerna tar initiativ och ber om lov att få träffa Koskov och så vidare. Kan ingen tala om det för dem?” frågade Leonard Söderberg utan spår av ironi. ”Jag hörde inte det där”, sa ÖB tvärt. Uppenbarligen hade Samuel Ulfsson hört och därmed kunde man lämna frågan. ”Men varför sätter regeringen käppar i hjulet, de måste ju förstå



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 377

vikten av det här, det är ju inte precis någon liten obetydlig pusselbit vi saknar och som vi nu är utelåsta från. Hur tänker de egentligen?” ”Det vet jag inte”, sa ÖB vresigt. ”Men jag vet hur Koskov tänker. Han tror att det finns risk att vi lämnar tillbaks honom till Sovjet mot vissa gentjänster, det är därför han håller på med det här till synes överdrivet försiktiga eller till synes överdrivet misstänksamma spelet.” En tung dyster tystnad sänkte sig över rummet. Den som nu sa något mer riskerade definitivt att säga för mycket. ”Jaha”, sa ÖB till slut och tog av sig glasögonen och såg sig omkring. ”Då föreslår jag att du Leonard går igenom det operativa alternativet med Samuel och du Carl-Erik stannar här en stund är du hygglig.” Alla reste sig och avhälsade varandra nickande. Chefen för marinen hade plötsligt blivit operativt verkställande, utan att det någonsin uttalats. Vad CM och chefen för underrättelsetjänsten gjorde upp skulle inte nödvändigtvis behöva föredras för försvarsstabschefen och överbefälhavaren, och vad de två senare nu talade om i enrum skulle inte nödvändigtvis bli känt för de två som gick. Och vad ÖB rent faktiskt sagt, utan att han använt ordet regering, var att regeringen funderade på ett alternativ att lämna ut den sovjetiske avhopparen, som gjort Sverige ovärderliga tjänster, till ett säkert dödsstraff. Men samtidigt hade han inte sagt det. Alla hade deniability så långt och alla rörde sig försiktigt som över äggskal. ”Vafan gör vi om de tänker sälja den stackars jäveln?” undrade CM halvt för sig själv, halvt till Samuel Ulfsson när de gick nerför en korridor där ingen fanns inom hörhåll, ”statskupp eller vadå?” De skrattade gott som om de haft ett inneboende behov. Formuleringen återkom då och då i försvarsledningen men var inte så allvarligt menad. Den syftade på vad en av stabsredaktörerna på FST/info häromåret sagt till Aftonbladet: man kunde inte få upp sovjetiska ubåtar och inte få mer materiel – utan att begå statskupp. Han torde



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 378

ha fått ohyggligt med skäll för sitt yttrande och det hände att kolleger glatt viftade åt honom när de passerade i någon korridor och ropade tjena Statskuppen åt den olycklige. Chefen för marinen och chefen för OP 5 ägnade sig strikt åt frågan om praktiska problem när de blev ensamma, inte ett ljud om något annat. Det gällde att, på grundval av vad man hittills visste om två positioner och vad man kunde gissa om en tredje, främst lösa transportproblem. Robotbåt eller helikopter var det som närmast kom ifråga, sannolikt skulle man bli beroende av så hög fart som möjligt eftersom man inte kunde genomföra en synkroniserad aktion på tre ställen samtidigt. *** Joar Lundwall satt i fören i den lilla klinkbyggda träbåten med aktersnurra och när de gick över fjärden slog bogsvallet då och då upp i vinden så att han blev nedstänkt i hela ena sidan och upp till ansiktet. Men han satt som i en dröm och brydde sig inte om hemlandets ogästvänliga vårkyla. Det hade varit en oändlig resa och när de äntligen kom till Stockholm-Arlanda visade det sig att de inte skulle gå av. De väntade inne i TWA-planet bland de andra förstaklasspassagerarna och så fortsatte de ner till Köpenhamn där Hamilton köpt biljetter till pendelflyget över till Sturup och där hade de häckat bland de knallgula hangarerna tills det chartrade Swedair-planet kom och hämtade upp dem och så blev det ny resa i bullrande propellerplan och sen hyrbil från Linköping ända upp förbi Nynäshamn och vidare till Smådalarö och nu slutligen vanlig svensk aktersnurra mot det Hamilton kallade base camp; de hade bestämt sig för att använda amerikansk ordergivning och amerikansk terminologi för att undvika risken för missförstånd. Allting var fysisk verklighet och ändå så osannolikt att knappt ens kylan kunde förta intrycket av dröm. Efter mer än tre år i amerikansk drill med kaliforniskt klimat och amerikansk utrustning där allting



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 379

var stort och påkostat och präglat av militär estetik med allt från färgglada symboler på dödsbringande materiel till Kentucky fried chicken och rockmusik under arbetet så var han nu på väg mot det som möjligen kunde bli en Operation Big Red, någonting ofattbart mitt i all sin konkretion. Det var inte vanlig rädsla han kände, bestämde han sig för, det var en abstrakt oro över hur det skulle gå till när overkligheten övergick i verklighet och all övning inom några ögonblick skulle bli det som han aldrig hade trott skulle kunna hända. Han hade aldrig trott på riktigt att han skulle bli field operator i den avlägsna konturlösa svenska underrättelsetjänsten, han hade mest lutat åt att säga nej tack när den stunden kom efter fem år i San Diego, och nu satt han ändå här med Base Camp inom synhåll. Det var en luxuös sommarstugeanläggning på en skärgårdsö. Så såg det till slut ut i verkligheten, med båthus, bastu, gäststuga och storstuga i kraftigt timmer och flaggstång med svensk vimpel – vanlig svensk vimpel, inte örlogsflagg. Just nu var han field operator vad han än trott eller ansett. Han var inkallad, han stod under befäl av en örlogskapten och han skulle lyda vilken som helst order. Det var inte klokt och det var ofattbart och suget efter den långa flygresan – där han haft mycket svårt att sova till skillnad från Hamilton som mest ägnat sig åt den saken som om han bara vore hemvändande svensk efter några ovanligt rumlande dygn i New York – suget efter den långa flygresan påverkade sannolikt Joar Lundwalls verklighetsuppfattning. Där han satt i fören såg han för omgivningen vek och lite drömmande ut. Han var en man som på något egendomligt sätt gjorde ett mycket mjukt intryck, trots att hans enastående goda fysik egentligen talade ett annat språk. Det var för övrigt många som gissade sig till att han var homosexuell och bland likasinnade var det sällan någon tvekan. Men han var ingen macho, det var så att säga inte svart läder som var hans avdelning, som det skulle ha varit den där Stålhandskes avdelning i så fall. Han ville inte gå med på att han avskydde Stålhandske, men han kunde inte erkänna att han såg någonting positivt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 380

i sin omaka kollega. De var som natt och dag eller Sotlugg och Linlugg, som Hamilton en gång skämtat om dem. Han kunde inte förtränga sin fascination för Hamilton. Det fanns en spännande gåtfullhet i Hamiltons kontraster; å ena sidan var han naturligtvis the real thing mycket mer än vad Stålhandske någonsin kunde bli, hur mycket han än ville. Hamiltons kropp i bastun var en otrolig syn; den naturliga muskulaturen utan Stålhandskes skivstångskosmetika, ärren efter tortyr, kulhålen – utgångshålen – och attityden av inre kontroll samtidigt. Ändå tycktes det inte finnas någon mordlystnad, fast det kanske var mer osäkert, hos Hamilton som hos Stålhandske. Och han föredrog klassisk musik och hade såvitt man kunde förstå en del litterära intressen som folk i allmänhet inte skulle ha förknippat med en person med sådana utgångshål. På mellantoften satt Stålhandske och orerade om någon särdeles farlig luftlandsättning nån gång i norra Kalifornien: Saatan alltså. Vi låg som en enda lång tjiitränna ut i luften som om den saatans C-104:an hade fått diarré och man kunde jo för helvete se trädtopparna när man åkte ut och fyyra man blev skadade så det blev ganska råddigt efteråt när de måste aavbryta övningen. Hamilton log matt och sa någonting om en slutövning uppe i Alaska som skulle bli ännu värre och Joar Lundwall konstaterade med tämligen tillfredsställd skadeglädje att Stålhandskes olika försök att imponera på Hamilton föll tämligen platta till marken. Två män i civila kläder som fick dem att se ut som fiskare eller skärgårdsbefolkning mötte nere vid bryggan och båthuset när de la till. När de stigit iland och langat upp sin lätta packning presenterade Hamilton den ene som kommendörkapten och den andre som fänrik men därtill bara förnamn och så meddelade han att tilltalsordet vid Base Camp skulle vara du eller militär grad beroende på vilket som var mest praktiskt. De började med att gå husesyn. I båthuset låg en kutterliknande fiskebåt med ruff i aktern och en snabbgående motorbåt. På bryggan



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 381

som löpte runt utrymmet för de förtöjda båtarna låg lådor som var igenspikade men bar spår av flygfrakt från USA, och en del omärkta trälådor. Hamilton och kommendörkaptenen förde en mumlande konversation över någon sorts checklista. Huvudbyggnaden var i ett plan med storstuga och gigantisk öppen spis och kök och två sovrum. Allting gjorde ett avsiktligt dyrbart intryck. Gäststugan innehöll två sovrum och ett litet pentry. När de kom tillbaks in i storstugan efter en kort rundtur på ön – det var 200 meter till närmaste ö och det fanns inga byggnader inom en radie på 500 meter – kommenderades fänriken ut i köket för att göra middag. Kommendörkaptenen tog fram en flaska konjak och lät var och en förse sig efter eget omdöme. Sen höjde han sitt glas. ”Välkommen till utgångspunkten eller vad vi ska säga”, sa han och så skålade de tyst. ”Propert ställe”, log Carl, ”hur har du fått tag på det här?” ”Det var inte så svårt som man skulle kunna tro”, svarade kommendörkaptenen nöjt. ”Jag har en nära släkting i restaurangbranschen och han känner ju mycket konstigt folk. Det här är nån före detta advokat eller bankir eller nånting som numera bor i Schweiz av ett eller annat skatteskäl. Har det här stället bara på somrarna, vet att det är utlånat men naturligtvis inte riktigt till vem och i vilket syfte, så vi får väl se till att inte få stället bombat eller så.” ”Den gode skattesmitaren får alltså en högst oväntad möjlighet att delta i landets försvar i alla fall, så då har han ju inte smitit förgäves”, muttrade Carl med ett ansiktsuttryck som om han inte alls skämtade. De åt bacon med stekta ägg och knäckebröd och lättöl under mycket sparsam konversation. När sergeanterna dukat ut och kaffet var urdrucket gav sig kommendörkapten Lallerstedt och fänriken iväg; de skulle bara upprätthålla landförbindelsen efter mörkrets inbrott. De följdes åt ner till båthuset och sen pekade Carl ut vissa lådor som han ville ha uppburna till storstugan, han prickade av på en lista.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 382

När det tunga godset var uppkånkat drog de ner jalusier för fönstren och röjde av ett stort matbord där Carl bredde ut en del handlingar. Sen tog han fram en av de mindre trälådorna och bröt upp den och delade ut innehållet; det var två pistoler och två revolvrar, knivar för övervattenbruk av den mest bekanta modellen med svart blad och camouflagefärgat skaft. Och så var det ammunition. Medan Joar Lundwall och Åke Stålhandske fyllde pistolmagasinen och laddade revolvrarna gav Carl sina första korta inledande instruktioner. ”Jaha”, började han. ”Som ni ser är det här era personliga handvapen och jag hoppas det blivit rätt nu, revolver 29, 44 magnum och pistol Colt Combat Commander Automatic till dej Stålhandske och du Lundwall ska alltså enligt mina noteringar köra med modell nr 15 i revolver och Heckler & Kochs 9 mm pistol, kul grej förresten, tysk specialpolis kör med den numera. Är det rätt så långt och stämmer ammunitionen?” De andra två nickade och Carl fortsatte. ”Vapnen är till för självförsvar vid eventuellt eldöverfall, men bara då. Här ska inte bli några påskjutna nyfikna skärgårdsbor eller fiskare som ni förstår, hoppas jag. Men vid eldöverfall mot oss besvarar ni eldgivningen med bästa möjliga verkningseld, inga tveksamheter i så fall. Fast om det skulle inträffa betyder det att operationen gått fel, meningen är förstås att vi inte ska kunna påträffas här. Några frågor så långt?” ”Ja, hur många personer i Sverige vet att vi finns här?” undrade Joar Lundwall samtidigt som han reflexmässigt körde ner pistolen i byxlinningen bakom ryggen och såg sig omkring efter någonting för att fästa revolvern. ”Det ligger axelhölster nånstans i de andra lådorna, det tar vi sen”, svarade Carl på den outtalade frågan. ”Base Camp är känt av chefen för den militära underrättelsetjänsten, chefen för operationsavdelningen som ni träffade för en stund sen, det är han som är vår liaison officer och svarar för transporter till och från Base Camp, och så fänriken som jobbar under honom på samma avdelning. Det är allt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 383

Normalt ska alltså risken för upptäckt vara extremt liten.” ”Det beror förstås på om någon följer förbindelseofficeren”, påpekade Stålhandske som fått en oväntat saklig och avspänd attityd. ”Vet fienden om att vi förbereder insatser med verkanseld?” frågade han vidare. ”Tja”, sa Carl dröjande, ”det är mycket svårt att svara på. Fienden bör vid det här laget kunna utgå från att vi har kunskaper om målen, så mycket är säkert, och då måste de ju rimligtvis börja kalkylera med olika risknivåer, men jag kan tänka mej att de föreställer sig en helt annan typ av vapeninsats än den vi faktiskt förbereder. Det får ni gissa själva om en stund, jag tänkte nämligen börja beskriva målens karaktär.” Carl tog fram ett stort vitt block och en röd och en blå färgpenna och skulle just börja rita när han kom att tänka på något som tydligen störde honom. ”Vi kommer att vara borta en hel del härifrån och det är ju inte så bra med olika handlingar som ligger och dräller. Det stod ett gammalt kassaskåp inne i en av sovrumsgarderoberna. Lundwall, vill du gå in och inspektera det och öppna det är du hygglig?” Joar Lundwall reste sig och grävde i fickan och försvann in i sovrummet några minuter medan Carl och Åke Stålhandske väntade utan att konversera. ”Jo, det går att öppna, det låg en del privata handlingar i det förstås”, meddelade Lundwall när han kom tillbaks och satte sig och vek ihop sin till schweizisk arméfällkniv maskerade instrumentsamling. ”Det är gott, Lundwall”, sa Carl. ”Alltid är det bättre än ingenting. Nå grabbar, så här ser alltså målet ut …” Carl skissade snabbt upp den avlånga segmenterade undervattenshangaren och markerade med streckade linjer de tänkbara inre väggarna och därmed lägena för möjligheten till vattentäta skott. Sen fortsatte han med att beskriva den typ av vapeninsats som skulle komma ifråga. Man skulle seriekoppla små sprängladdningar av en typ som alla i rummet kände till. Det var ett vapen besläktat med den



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 384

svenska marinens små sprängladdningar för att tvinga upp ubåtar genom att slå hål, små hål, på tryckskrovet. Eftersom det rörde sig om mål på mellan 30 och 40 meters djup skulle vattentrycket utifrån göra grovjobbet, precis som det var tänkt för ubåtar. Emellertid skulle man använda en laddningstyp med två steg, det första steget slog hål, det andra steget slog in en rökladdning. Innebörden stod därmed fullkomligt klar för de mycket uppmärksamma sergeanterna. Insatsen skulle rikta sig mot ett fast mål med levande människor invändigt; rökladdningarna var ju till för att skapa panik och hindra alla försök till reparationer innan det var för sent. Vilket om djupet var 40 meter skulle handla om mindre än tio sekunder. Carl gjorde på nytt ett uppehåll för att besvara frågor. ”Hur stor personal befinner sig inne i målen?” frågade Lundwall uttryckslöst. ”Det vet vi inte någonting om”, ljög Carl utan att tveka. ”Det mest sannolika är att personalen förflyttats vid tidpunkten för vår eventuella insats, men rökutvecklingen, som jag antar att du syftar på, är en rimlig försiktighetsåtgärd.” ”Vilket försvar håller de sig med, mineringar, nät, larm, dykare för att gå ut och möta andra dykare till exempel?” frågade Stålhandske kort och militäriskt rakt på sak. ”Vi vet inte så mycket om det heller”, svarade Carl. ”Jag har inspekterat en av anläggningarna och vistats nära inpå den från ena änden till den andra under någon halvtimmes tid och jag kunde inte observera några aktiva försvarsmedel, men det kan ju ha berott på att de inte observerade mej.” ”De kör alltså bara med passiva avlyssningsinstrument”, konstaterade Lundwall. ”Såvitt man kan förstå, ja”, instämde Carl. ”De kan alltså höra våra transportmedel på ytan men de hör inte oss när vi avancerar, de hör förstås skillnad på vanliga motorbåtar och flottans doningar, alltså kommer vi med vanliga motorbåtar”, sammanfattade Stålhandske men la till en ny fråga innan Carl hunnit



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 385

bekräfta det uppenbara. ”Hur lång blir vår anloppssträcka eller vad man ska kalla det?” ”Vi ska träna några dagar på tusen meter, går inte det får vi förkorta, men jag hoppas vi klarar tusen meter, de borde ju rimligtvis ha vissa beredskapsrutiner om någonting kommer närmare, även småbåtar”, sa Carl. ”Och då kanske de sätter in vissa beredskapsåtgärder som vi ännu inte känner till. Gick du in på tusen meter alltså?” frågade Lundwall lågt och snabbt. ”Ja”, sa Carl. ”Jag avancerade från tusen meters håll och hade tagit mej tyst till utgångspunkten. Vårt problem är att vi bara är tre och har så mycket att släpa på att vi måste göra det under vatten för viktens skull, annars hade vi i åtminstone två av operationerna kunnat avancera direkt från land ner i u-läge.” De nickade tyst och verkade fullkomligt koncentrerade. Carl kände sig vid gott mod eftersom han tyckte sig se att deras attityd var alldeles utmärkt och eftersom deras frågor hela tiden visade att de åtminstone kunde sin teori. Och också Stålhandskes nästa fundering visade att utbildningen i San Diego eller på The Sunset Farm hade fastnat bra i hans kanske inte alls så tröga skalle. Han pekade på Carls skiss och undrade hur man i mörker skulle kunna veta att man placerade laddningarna exakt var sjätte meter. För om det blev oreda i den matematiken riskerade man ju att slå två hål i ett segment och lämna ett annat oskadat. Carl hade bara ägnat problemet en flyktig tanke men nu visade det sig att de med gemensamma krafter snabbt kunde lösa det. Eftersom målet var byggt i vinkelräta former så kunde man ju utgå från ena takkanten och sen lägga ut laddningarna i kompassriktning precis 90 grader från takkanten. Om laddningarna redan var fästade vid varandra på rätt avstånd, vilket de ju rimligtvis måste vara eftersom man inte kunde börja fumla med seriekopplingar nere i mörkret, så var det bara att lägga ut laddningarna som en långrev med sträckta kablar emellan, och på kompasskurs.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 386

Allteftersom de diskuterade sig fram kunde Carl notera två kolumner med anteckningar, en för redan lösta problem och en för sånt man måste fundera vidare över. Han hade räknat med fyra dagars övning och genomgång för att de skulle bli försatta i stridsdugligt skick, men kalkylerade snart med att kunna korta tiden med minst en dag. Det berodde på hur navigerings- och dykövningarna gick och hur det skulle se ut när de började öva på att ställa in detonatorerna och en del annat som inte kunde överblickas första kvällen. Vid midnatt började de två sergeanterna se för trötta ut, de hade ju tydligen inte haft så lätt med tidsomställningen. Carl samlade ihop sjökort och anteckningar och gick in till det gamla tyska kassaskåpet och låste in dem. Sen gick han tillbaks in i det stora rummet och meddelade att han själv tog det minsta sovrummet och första vakten, tvåtimmarspass, och att de andra skulle få dela på det större sovrummet. Han höll på att dra på sig ytterkläder och hade tankarna halvt på annat håll, så han reagerade med fördröjd utlösning på en kommentar från Stålhandske: ”Då får man väl sova med en tampax i tjiithålet för säkerhets skull.” Carl satt framåtböjd och drog på sig värmesockor och övervägde ett kort ögonblick om han skulle låtsas som om han inte hört. Men så bestämde han sig för att ingripa desto hårdare. Han reste sig långsamt och gick fram till Stålhandske och röt plötsligt och överraskande att Stålhandske skulle stå upp. Han blev naturligtvis åtlydd med blixtsnabb amerikansk disciplin. Stålhandske stod i givakt och såg rakt fram med uttryckslöst ansikte och Carl tog ett varv runt honom medan han lät tystnaden verka. ”Sergeant Åke Stålhandske”, började han sen utstuderat långsamt och lågt, ”ni har tagits ut för ett av de viktigaste och farligaste projekt som svensk försvarsmakt över huvud taget har varit inblandad i sen vi slogs om ditt gamla hemland och förlorade. Vi är tre personer, bara



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 387

tre personer. Om en misslyckas så misslyckas vi alla. Om en av oss dör så är det troligt att alla dör, om en av oss gör bort sig så får det alltså vissa konsekvenser. Sergeant Lundwall är den bäste undervattensorienteraren av oss tre, du har störst kapacitet för dykning på extrema djup och jag är chef. Är det förstått!” Carl röt den sista meningen med nästan full röststyrka och Åke Stålhandske vrålade Yes sir! tillbaks, lika automatiskt som nervöst. ”Alltså”, fortsatte Carl med låg röst på nytt, ”det här projektet, den här Operation Big Red kommer för alltid att förena oss tre. Jag kan inte begära att du ska gilla oss andra, precis som vi kanske inte gillar dej. Men jag kan fanimej begära att du gör ditt bästa för att det där för alltid inte ska begränsa sig till bara tre eller fyra dagar innan vi ses i evigheten. Jag kommer hellre att ta risken att använda mej av någon sämre än du än att jag tolererar några oförskämdheter och misshälligheter här på Base Camp. Är det förstått?” röt Carl med samma avslutande rösthöjning som tidigare och fick samma höga bekräftande svar tillbaks. ”Nå”, fortsatte Carl i lugn ton, ”be om ursäkt på lämpligt sätt, var beredd att ta andra vakten, lediga.” Carl vände sig snabbt om och gick ut och slog igen dörren efter sig. Det blåste fuktig isande kall vind och här och var i trädskugga låg vita snöfläckar kvar. Carl nästan ångrade att han infört vaktrutin. Men dels var det försent att ångra, dels föll det honom in att hela samvaron måste militariseras och avpersonifieras så mycket som möjligt. Han kände sig emellertid övertygad om att han hört Stålhandske för absolut sista gången anspela på Joar Lundwalls homosexualitet. Om relationerna mellan de två skulle bli så mycket bättre av den förändringen var förstås osäkert. Men vad som behövdes var en kall, yrkesmässig relation snarare än en kamratlig personlig relation. Det skulle i så fall komma efteråt, om man genomförde Operation Big Red. Om dyk- och orienteringsövningarna gick som planerat hade man kanske mindre än tre dagar kvar tills han kunde meddela OP 5 att de övergått till beredskapsläge rött.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 388



Statsministern stod tätt intill sitt fönster och såg ner i Strömmen mellan Rosenbad och Riksdagshuset. Enstaka isflak passerade ner i det lilla nivåfallet under Riksbron. Han såg blek och lite grönskimrande ut i ansiktet men det kunde vara pansarglasets fel. Han var bekymrad över att han inte lyckats sammanjämka ståndpunkterna, just detta som han tillskrev sig som en särskild förtjänst som politiker, den talang han själv hade, men hans mördade företrädare saknat. Företrädaren skulle utan vidare ha lagt fast linjen och förmodligen hade det då blivit samma linje som kabinettssekreteraren Peter Sorman nu förespråkade. Det var inte bara en cynisk realpolitisk hållning bakom det tänkbara beslutet, det var fråga om en tämligen avancerad utrikespolitisk plan, någonting som Sorman nästan nonchalant, eller möjligen för att ge saken extra tyngd, kallat för Palmelinjen. Förhållandet till Sovjetunionen var inte bara svårhanterligt, det var också fullkomligt livsviktigt för Sverige. Det avgörande problemet var att få dem att förstå att Sverige verkligen var neutralt, att Sverige inte var någon inofficiell NATO-allierad som högern och en stor del av försvarsledningen trodde eller hoppades. För om de sovjetiska ledarna betraktade Sverige på det viset så ökade risken för att Sverige skulle bli indraget i ett eventuellt, högst eventuellt föralldel, europeiskt storkrig. Det gick inte att skrämma ryssarna med vapenskrammel, sånt fungerade antagligen tvärtom. Om Sovjetunionen å andra sidan respekterade och trodde på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 389

Sveriges neutralitet, åtminstone trodde på den, så minskade krigsrisken i motsvarande grad. Resonemanget kunde appliceras även på de mest aktivistiska försvarsteoretikers mer eller mindre vildsinta krigsscenarier. Ett förberedande anfall mot Sverige isolerat, för att göra Norge omöjligt att försvara vilket skulle försvaga NATO:s ställning i Atlanten, eller ett överraskningsanfall i lika dolskt eller ungefär lika dolskt syfte – resonemanget gällde ändå: det var livsviktigt för Sverige att man med politiska instrument kunde behärska såväl alarmisterna som aktivisterna i försvarsledningen som en alltmer gapig politisk höger som börjat yra om att vi måste ansluta oss till NATO för att vi inte kunde få upp de ryska ubåtarna. Och här förelåg nu en situation då hela detta resonemang ställdes på sin spets. Man hade en för Sovjetunionen tydligen mycket betydelsefull avhoppare på svenskt territorium. Militärens förtjusning var inte svår att förstå. Men valet bestod i att låta avhopparen komma till USA, vilket skulle förstärka ryssarnas bild av Sverige som en smygallierad till NATO. Eller att överlämna avhopparen till sovjetiska myndigheter – formellt sett hade han ännu inte beviljats politisk asyl, man kunde se det där som ett preliminärt inresetillstånd i avvaktan på att fallet skulle prövas; nåja. Att överlämna avhopparen till sovjetiska myndigheter innebar naturligtvis sakligt sett stora fördelar. Det stod i överensstämmelse med den så kallade Palmelinjen visavi Sovjetunionen; det var en gest som förstärkte bilden av Sveriges icke-beroende av USA, alltså neutralitet. Men det var mänskligt sett en tämligen tvivelaktig åtgärd. Dessutom var det en åtgärd förknippad med uppenbara inrikespolitiska problem. För blev affären känd så skulle åtgärderna framstå som svåra att försvara och det som sakligt sett var klok neutralitetspolitik skulle kunna framställas som kryperi för en supermakt, mjukhet mot ryssen och så vidare i all oändlighet. Ett problem på den punkten utgjorde onekligen frågan om militä-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 390

rens lojalitet. Om alltför många militärer fick klart för sig vad som skedde så skulle det uppstå en uppenbar risk för revolt. De skulle läcka ut saken i pressen och sen mer eller mindre hycklande försäga sig eller åtminstone göra konstiga miner när de hänvisade till regeringen för kommentarer. Moderatledaren skulle tämligen säkert bli informerad och så skulle cirkusen börja. Att förankra åtgärden i Utrikesnämnden först innebar, det var alla fyra överens om, detsamma som att meddela Expressen, alla tidigare erfarenheter talade sitt tydliga språk. En möjlighet var att ta moderatledaren i enrum och se om man kunde vinna honom för det principiellt riktiga i det mest omänskliga. Peter Sorman satt lugnt och läste ÖB:s senaste PM för andra gången medan de väntade. Han var lika bekymrad som statsministern över att man ännu inte kunnat ena sig kring mer än en fråga: att utesluta vapeninsatser. Och att ge sig in på ett diplomatiskt spel med ryssarna, att pröva sig fram för att eventuellt i sista stund kasta fram förslaget om utbyte av tjänster, viceamiral mot tillbakadragna baser, föreföll osäkert och äventyrligt eftersom risken var stor att de överreagerade redan från början. Militärernas tanke, att ryssarna skulle tåla en vapeninsats bara den hölls hemlig, var sannolikt riktig, åtminstone såtillvida att det inte skulle bli tal om några väpnade repressalier och att de förmodligen skulle dra sig för nya byggnadsprojekt inne på svenskt territorium. Kortsiktigt var det en vinst, åtminstone i militära termer. Men här gällde det att resonera strategiskt. Sverige skulle inte bara klara sig de närmaste tio åren från en väpnad konfrontation med supermakten. Sverige måste för att överleva klara sig för tid och evighet när det gällde den möjligheten. Det var det militärerna inte förstod. De hängde för mycket fast vid sina föreställningar om våldets allena saliggörande avskräckningseffekt. Samtidigt som de klagade över att de numera hade alldeles för få våldsinstrument till förfogande för att effektivt kunna driva svensk andravärldskrigspolitik in i 2000-talet. Vad som närmast förestod var alltså att bryta upp armen på ryggen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 391

på ÖB och se hur mycket stryk han tålde. Sen fick man börja om med samma diskussion. Men ÖB kom inte ensam trots att han hade kallats ensam. Han hade försvarsstabschefen i sällskap. När de två officerarna kom in i rummet övervägde statsministern om han helt enkelt skulle köra ut försvarsstabschefen. Tanken var onekligen att föra resonemang utan vittnen för eventuella framtida förvecklingars skull. Men det hade varit en psykologiskt olycklig start på samtalet, så statsministern nöjde sig med några miner och ett kort mummel om att han ville erinra sig att det var ÖB personligen som kallats till föredragning och ingen annan, såvitt han kunde erinra sig som sagt. Men när de två militärerna satt sig ner, till synes utan att ha observerat statsministerns kritik för bristande disciplin, beslöt han sig för att gå till omedelbar offensiv. ”För att gå rakt på sak så har vi alltså börjat formera en handlingslinje”, inledde han beslutsamt som om anfall vore bästa försvar. ”Vi har beslutat att vapeninsatser tills vidare är uteslutna och att det inom mycket kort gäller att ta diplomatiska initiativ. Vårt självklara krav är ett tillbakadragande av de här installationerna. I förstone tänker vi oss att inte ge ärendet offentlighet med tanke på risken att det skulle binda ryssarna i någon sorts prestige som de sen inte kan ta sig ur.” Där stannade statsministern för att försöka bedöma vilken verkan beskedet kunde ha haft. De två officerarna såg inte mer oroliga ut än han hade väntat sig. ÖB, som nu uppfattade det som om bollen låg på militär planhalva, harklade sig lite nervöst innan han yttrade sig. ”Det förefaller oss mindre sannolikt att ryssarna skulle gå med på något sådant utan vidare. Bland annat är det frågan om hur vi ska förhålla oss till den militära trafik från sovjetisk sida eller Warszawapaktssidan som måste komma ifråga för att kravet på tillbakadragande ska kunna uppfyllas. Vår bedömning är att de inte kommer att dra tillbaks sina anläggningar, men möjligen tömma dem på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 392

personal om vi visar att vi känner till dem.” Närmast som en rutinmässig reflex, tänkte Peter Sorman, de kommer alltid med tekniska invändningar i stället för att säga vad de egentligen anser. ”Jag är övertygad om att de transporttekniska problemen nog ska kunna lösas i visst samförstånd när man nått en politisk uppgörelse”, sa han med tydlig syrlighet i rösten. ”Jag vill förresten påpeka att det här samtalet är något känsligt, det är alltså inte hemligt bara för stunden utan dessvärre ända bort till memoarerna.” ”Tack för upplysningen”, svarade ÖB med en aggressivitet som förvånade hans hittills tyste sekundant, ”men vad hemlighet beträffar så ingår det dagligen och stundligen i våra arbetsförhållanden. Ur vår synpunkt är det dock av viss betydelse att vi kan fullfölja förhören med Koskov och få fram den tredje positionen. Ur er synpunkt innebär det rimligtvis ett desto starkare förhandlingsläge om ni bevisligen känner till alla tre anläggningarna.” ”Jo förvisso”, sa statsministern. ”Det är förstås bättre att känna till tre än två positioner, men nu kan ju inte ryssarna rimligtvis veta vilket predikament vi befinner oss i beträffande den där tredje basen. Och om jag fattat er rätt så innebär det ni kallar ett fullföljande av förhören att ni drar in en främmande stormakt i handlingen, stämmer det?” ”Ja, det stämmer”, medgav ÖB utan omsvep. ”Koskov ämnar ju bege sig till USA efter vistelsens slut här i Sverige och vi kommer naturligtvis i viss mån att hjälpa till med resan, det rent praktiska menar jag. Som vi förstår det vore det den bästa tidpunkten för diplomatiska initiativ.” ”Om herrarna sköter sina kustkorvetter åtar vi oss att sköta diplomatin, det vore ju inte så bra om vi gjorde tvärtom, bortsett från att det vore mot grundlagen”, påpekade Peter Sorman skarpt. Och som han gissat mjuknade ÖB påtagligt inför grundlagen. ”Vilka förberedelser har skett i fråga om vapeninsatser?” fullföljde statsministern den politiska sidans offensiv.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 393

”Det finns olika nivåer av tänkbara vapeninsatser mot installationerna, och det finns naturligtvis en möjlighet att, enkelt uttryckt, gräva upp dem”, svarade ÖB stillsamt. ”Hur skulle det gå till, att gräva upp dem?” frågade statsministern med en plötslig glimt av nyfikenhet i ögonen. ”Tja”, sa ÖB. ”Vi kan spärra av området runtikring och sen ta dit kranar och ubåtsbärgningsfartyg och lyfta en av anläggningarna som om den vore en havererad ubåt ungefär, upp till allmänt beskådande med andra ord.” ”Alltså till allmän offentlighet”, insköt Peter Sorman. ”Ja, det kan man säga. Det är därför vi inte tror så mycket på det alternativet”, fortsatte ÖB med tydligt behärskat lugn. ”I övrigt tänker vi oss nog en mer kirurgisk operation, alltså ett snabbt förlopp utan offentlighet. Vi kan till exempel sjunkbomba ett precist angivet område.” ”Det skulle i så fall innebära förluster i människoliv”, konstaterade statsministern snarare än frågade. ”Ja. Om det finns personal kvar i anläggningarna och man fäller sjunkbomber över dem så blir det sannolikt effekten, ja”, svarade ÖB i samma långsamt kontrollerat lugna tonfall som tidigare. ”Det kommer tills vidare inte ifråga. Det är regeringens uttryckliga besked och det hoppas jag är klart och tydligt uppfattat”, sa statsministern med ett par nivåers höjd skärpa i tonfallet. De två militärerna nickade till svar. ”Överväger ni möjligen att lämna ut Koskov till ryssarna?” frågade plötsligt försvarsstabschefen och alla i rummet tycktes reagera lika känsligt för det opassande inhoppet i diskussionen av den närvarande icke-närvarande. Men frågan var ställd. ”Vet ni vilka anklagelser den sovjetiska regeringen kan komma med mot Koskov?” frågade Peter Sorman som om han hade för avsikt att byta samtalsämne. ”Nej, inte annat än landsförräderi vilket ju sakligt sett är sant vid det här laget. Men tänker ni lämna ut honom till ryssarna?” svarade



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 394

försvarsstabschefen som tydligen beslutat sig för att uppträda som någon sorts Sven Dufva. Men Peter Sorman lät sig inte påverkas. Han borrade sin kyliga vattenblå blick djupt in i försvarsstabschefen när han svarade. ”Man kan ju tänka sig ett antal brott som inte i och för sig berättigar till politisk asyl, det kan vara en svartabörshaj, det kan vara en korruptionshistoria, det kan vara allt möjligt. För vårt vidkommande gäller att vi måste hantera situationen utomordentligt korrekt. Vi har ett övertag kan tyckas, men det bör vi just därför inte kapitalisera i onödan.” ”Det förefaller mej som en väl optimistisk slutsats”, tog överbefälhavaren vid så lugnt han förmådde; inom sig kokade han. ”För sanningen är ju rent operativt den att Sovjetunionen för närvarande riktar ett dödligt hot mot oss alla, inte bara oss alla här i rummet utan mot hela nationen. Det är således ett hot som vi måste finna effektiva motmedel mot, diplomatiska eller andra. Något övertag har vi sannerligen inte.” ”Nej, så kan man uttrycka saken om man enbart gör en militär styrkemässig värdering av läget”, vidhöll Peter Sorman oberört. ”För när det gäller militär förstörelsekraft saknar ju Sovjetunionen inte precis alternativ till de här spionstationerna. På kort och på lång sikt gäller det för oss att inte mucka gräl, om jag ska uttrycka mej enkelt, så att ryssarna får för sig att vi utgör ett militärt hot eller åtminstone ett styrkemässigt irritationsmoment inför en större och högst eventuell konfrontation i Europa. Det trodde jag faktiskt var tämligen elementärt i vår säkerhetspolitik.” Här ingrep statsministern som sen flera minuter suttit och känt hur situationen höll på att glida utom kontroll. Bråk och ironi och underförstådda oförskämdheter var det sista man skulle ge sig in i. Om det fanns möjligheter att tänka sig diskreta vapeninsatser så kunde det visserligen vara i sin ordning om man på militär sida ytterligare studerade ett sådant alternativ, fast vapeninsatser givetvis inte kunde komma ifråga utan regeringens uttryckliga medgivande.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 395

Med det beskedet ansåg sig statsministern åtminstone ha gett militärledningen någonting att syssla med som låg i linje med deras förmodade behov av framåtsyftande praktisk verksamhet. På så vis vann man också tid och tiden skulle användas till att förbereda lämpliga former för en diplomatisk framstöt, och medan tiden gick så var det föralldel önskvärt att samla så mycket information som möjligt, inklusive information som rörde den tredje positionen och allt övrigt som kunde ha ett samband med planläggning och taktik vad gällde ett så kallat överraskningsanfall mot Sverige. När de två officerarna invände att USA med stor sannolikhet redan kände till viceamiral Koskovs önskemål att resa vidare – hans familj fanns ju i USA och redan av den anledningen måste ju berörda amerikanska myndigheter ha klart för sig var Koskov fanns, hur han kommit till Sverige och vad han och hans familj önskade sig – så svarade statsministern att detta var diplomatiska och politiska och inte militära spörsmål och att regeringen inte ville se några som helst militära gästspel på dessa fält. Men vadhelst man kunde övertala Koskov till att bidra ytterligare med i fråga om kunskaper – således utan att sammanföra honom med någon representant för NATO – skulle naturligtvis vara av högt prioriterat intresse. Därmed ansåg sig statsministern tills vidare ha gett militärerna vissa terapeutiska sysselsättningar, som han uttryckte saken för sin inte helt nöjde utrikespolitiske medarbetare så fort de blivit ensamma. Men medan militären sysslade med sitt gällde det att ta konkreta och möjligen tämligen raska politiska och diplomatiska initiativ så att man skapade ofrånkomliga fakta. Något annat, eller i vart fall smidigare, sätt att få militärerna att ta bort fingret från avtryckaren tycktes inte stå till buds. Peter Sorman instämde. Det gällde att snabbt förändra situationen så att frågan om ”verkanseld” och allt det andra tjafset försvann ur ramen för konkreta möjligheter. Ur den synvinkeln var det nog bra att de fått något litet tekniskt våldsproblem att syssla med under tiden.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 396

ÖB och försvarsstabschefen satt tysta i ÖB:s bil på väg upp mot Försvarsstaben och båda männen hade ungefär samma inriktning på sitt grubbleri. Beskeden från landets regering var i vissa väsentliga stycken motsägelsefulla. Å ena sidan skulle man försöka klämma ur den stackars fången, för i realiteten måste man nog nu se honom som fånge snarare än som gäst, ytterligare värdefull information, även om den tredje undervattensstationens position. Men man fick å andra sidan inte fullfölja avtalet med honom, åtminstone inte på något hederligt sätt. ”Menade de verkligen att vi skulle lura honom? Skicka på honom en falsk amerikansk diplomat som gav honom värdelösa försäkringar så att vi sen kunde komma igång med honom igen?” frågade försvarsstabschefen till slut. Bilen hade då trasslat sig ända fram till Sturegatan genom citytrafiken. ”Jag vet inte”, suckade ÖB. ”Uppriktigt sagt vet jag inte, Carl-Erik. Jag förstår inte riktigt hur de tänker i det avseendet.” ”Jag hoppas du anser det uteslutet att begå bedrägeri för att få informationerna ifråga?” ÖB satt tyst en stund innan han svarade. Bilen stannade för rött ljus uppe vid Karlavägen, ett av dessa röda ljus som tycks dröja en halvtimme, och det gjorde tystnaden till slut omöjlig. ”Jag vet inte det heller”, svarade ÖB till slut. ”Det är sannerligen ingen angenäm tanke, den saken behöver vi knappast diskutera. Men om det gäller ett så oerhört viktigt kunskapsfält är jag inte säker på att gentlemannamässighet från vår sida väger tyngre än landets intressen. Det är en jäkligt obehaglig fråga som jag är rädd att vi inte kommer ifrån.” ”Handlar regeringen i nationens intresse, anser du?” frågade försvarsstabschefen i samma ögonblick som det äntligen blev grönt och bilen fortsatte uppför Sturegatan tills den fastnade precis på nästa rödljus vid Valhallavägen. ”Regeringen handlar i nationens intresse oavsett om de gör det eller inte”, sa ÖB med blicken rakt fram i nacken på sin chaufför på



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 397

andra sidan glasrutan som skilde framsätet från baksätet. Han väntade sig inget svar. ”Jag är inte säker på att det är regeringen vi egentligen talar med. Nej missförstå mej inte, men de är två medlemmar i regeringen och två såna där pojkar. Inte ens försvarsministern är inblandad, är det då verkligen landets regering vi talar med?” frågade försvarsstabschefen en kort stund senare när bilen svängde av på Lidingövägen mot uppfarten till Försvarsstabens huvudingång och stannade. ÖB satt kvar några ögonblick utan att resa sig. ”Ja”, sa han till slut. ”De är landets regering trots sin begränsade krets på samma sätt som vi för närvarande är landets militära ledning på grund av vår begränsade krets. Rent principiellt måste man se det så.” När chauffören hunnit runt bilen och öppnat dörrarna på båda sidor steg de två männen ut under tystnad. Ingen av dem visste att ett av deras mest svårhanterliga praktiska problem i samma stund höll på att lösas. Viceamiral Koskov umgicks i enrum, fast samtalet givetvis spelades in av svensk underrättelsetjänst, i relativt gemyt ute på en ö i Stockholms skärgård med en man som de få inom den svenska militärledningen som kände till honom brukade kalla för Texas Slim. Texas Slim, som för övrigt hade sitt ursprung i Arizona och inte i Texas, var en trivsam och populär amerikansk diplomat i Stockholm. Hans formella funktion på den amerikanska ambassaden var handelsattaché, fast mer insatta personer visste att han var CIA:s stationschef i Skandinavien. Under samtalets gång garanterade han viceamiral Gennadij Alexandrovitj Koskov politisk asyl i Förenta Staterna och han lovade att så snabbt som möjligt vidarebefordra ett officiellt besked från State Department till den svenska regeringen. Efter samtalet eskorterades han från platsen och in till Stockholm av sin värd för besöket, kommendören Samuel Ulfsson, en sympatisk lågmäld kollega som han inte träffat mer än vid två tidigare tillfällen.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 398

Fast då hade det rört problem som vid en jämförelse var rena bagateller. ”Killen verkade vid ganska gott mod men lite trött, tyckte jag”, sa den amerikanske spionchefen till sin svenske kollega. ”Har ni kört hårt med honom?” ”Mja, det beror på vad du egentligen menar med det”, svarade Samuel Ulfsson. ”Vi har nog kört hårt i den meningen att vi arbetat länge varje dag, men det är ju nödvändigt för oss att få ut så mycket som möjligt så länge vi har honom. Fast vi har haft en paus på några dagar så nu börjar det väl igen.” ”Jaja, det är er sak. När kan ni leverera varan?” ”Tja, inte vet jag. Tre eller fyra dagar behöver vi nog, men det där ligger utanför min beslutsnivå är jag rädd.” *** Kriminalinspektör Rune Jansson hade lyckats med en fräck manöver. Han hade låtsats att han visste betydligt mer än han faktiskt visste när han, med en attityd som om det gällde ett bekymrat kollegialt samtal, sökte upp sin kollega på Norrköpingspolisens lokala säkerhetsavdelning. Det var visserligen tveksamt om Rune Jansson betraktade kriminalinspektör Stig Langbratt, vars fåniga påhittade namn renderat honom öknamnet Långsprätt bland riktiga poliser, som en kollega. De hade titeln kriminalinspektör gemensam, annars var det nog inte så mycket som förenade de två männen. Rune Jansson hade suckat och sagt att han jävlarimej inte kunde förstå varför säk skulle skydda den där officeren Hamilton och vad var det för en typ egentligen? Via Patent- och registreringsverkets offentliga bolagsregister hade Rune Jansson nämligen kommit fram till att ägaren av den datafirma som inte var någon riktig datafirma var en örlogskapten Hamilton, och den som förhörts sist och avsatt det sista och egendomligaste för-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 399

hörsprotokollet från Stockholms säkavdelning var ju en viss örlogskapten NN-6. Och denne NN-6 hade ju visat sig känna mordoffret till skillnad från de andra och han hade till och med besökt henne i hennes lägenhet. Och ändå skulle förhören med honom anses avslutade. Långsprätten hade först blivit lite förvånad över att Rune Jansson kände till namnet – alltså hade han gissat rätt – och blev sen mystisk som de brukade och kunde, som de också brukade, inte avstå från att klämma fram åtminstone en lite halvkväden visa. Det hade gått ut på att den där Hamilton var nån sorts jävla militär jättehjälte och att man redan av den anledningen fick ge fan i att tafsa på honom. Det låg överväganden som rörde Rikets Säkerhet i botten, ja och jo och si och så. Nämligen. ”Så han är alltså en jävel på att skära halsen av folk?” frågade Rune Jansson rakt på sak och vid gott offensivt mod eftersom han redan fått veta mer än han kunnat hoppas. Långsprätten hade mumlat något om den hemligaste verksamheten inom svenskt försvar, men inte på något sätt förnekat det Rune Jansson antytt i sin fråga. Sen hade säkerhetsmannen blivit mystisk igen och hänvisat till sekretess och Stockholm och så blev det stopp. Rune Jansson gick därefter utan att tveka raka vägen till sin telefon och ringde chefsåklagaren, som inte sysslat med ärendet på över en vecka eftersom det onekligen sett ut som om hela saken var på väg ner i en källare någonstans med påskriften ”ej spaningsresultat”; de flesta gubbarna från rikskrim hade ju vid det här laget övergått till andra uppgifter. Man ansåg att det mest var persedelvård kvar, lite utskrifter av kompletterande förhör och annat som inte skulle ge något nytt. Men Rune Jansson gick ut hårt och föreslog ett anhållningsbeslut. Det hade han visserligen aldrig trott att chefsåklagaren Sievert Öhrnström – ännu en av dessa som var för fin för att heta Jansson eller Andersson – skulle svälja. Men frågan om husrannsakan låg bättre till. Här fanns en miss-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 400

tänkt som blivit otillräckligt förhörd. Den misstänkte kände offret och hade till och med varit i hennes bostad. Den misstänkte var militär och kunde, så vitt man förstod på hickande om hjälte och annat från Säk, mycket väl stämma på beskrivningen av en mördare med exceptionella metoder. Och förhören med honom hade varit rena skämtet. Och hans bostad var inte genomsökt efter bevismaterial. Och oavsett vad Säpo ansåg så var mord synnerligen förbjudet. Chefsåklagaren blev inte särskilt entusiastisk över den oväntade öppning i spaningsarbetet som kriminalinspektören andfått presenterade i telefon. Men som jurist kunde han inte gärna bortse från vissa intressanta samband. Och påståendet att mord var förbjudet oavsett vad säkerhetstjänsten kunde anlägga för nyttoaspekter var onekligen helt korrekt. Det lutade således åt ett beslut rörande såväl förnyat förhör som husrannsakan i kombination. Däremot kunde ett anhållningsbeslut inte utan vidare anses motiverat. Dels förelåg det en viss fara för att man ställde till det på ett inte helt lyckat sätt genom den uppmärksamhet och publicitet som kunde bli följden. Dels förelåg nu, så här långt efter brottet, ingen risk för att den misstänkte skulle kunna dra sig undan eller undanröja bevismaterial som han i så fall inte redan skaffat undan. Men husrannsakan och förnyade förhör låg onekligen i riktning med vad man kunde tänka sig att besluta. Så fort chefsåklagaren avslutat ett tungt narkotikamål, han skulle plädera följande dag, skulle han ta sig en rejäl funderare på hur man skulle gå vidare i det här målet. Han sa i det här målet, tänkte Rune Jansson nöjt. Han sa inte i den här förundersökningen. Bra, det börjar röra på sig. Just i Rune Janssons mest entusiastiska ögonblick ringde telefonen. Han ryckte glatt och snabbt upp luren och svarade med sitt namn, men ångrade sig omedelbart, fast försent, och blev sen av med sitt goda humör lika snabbt som han fått det. Det var från daghemmet Ekorren. Han beordrades omedelbart hämta hem ett alldeles för snuvigt och snorigt barn. Enligt bestäm-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 401

melserna på daghemmet Ekorren fick små smittospridare inte härja hursomhelst. Och bestämmelser var bestämmelser. Muttrande grävde han fram sina bilnycklar och gick mot dörren. Men på väg nerför de gråa stentrapporna började hans goda humör återvända. Äntligen hade man hittat en hoppingivande öppning i det som börjat se ut som en fullständigt omöjlig förundersökning. *** Om någon av en händelse stått på bryggan bredvid båthuset och sett ner i det vårklara och nästan helt lugna vattnet hade synen verkat fullkomligt overklig i sin tysta spöklikhet. Tre svarta skuggor rörde sig ljudlöst och utan virvlar eller bubbelströmmar på rad in under båthusets portar. Men skärgården var nästan folktom så här i början på maj. Vädret hade varit fientligt ogästvänligt i två veckor, den lilla ön hade överallt övertydliga skyltar som proklamerade undantag i allemansrätten, och ingen människa fanns i närheten. De tog av varandra simfötterna i överenskommen ordning innan de en och en steg upp för den korta trappan till bryggan inne i båthuset. Väl uppe ur vattnet rörde de sig tungt och otympligt och när de slet av sig ansiktsmaskerna var de alla slemmiga och snoriga; inte av förkylning eller liknande utan därför att syrgasen har den effekten att den får slemhinnorna att tro att klimatet plötsligt blivit varmt och extremt torrt. De var samtliga mer eller mindre blåfrusna efter drygt två timmar ute i det tre- eller fyragradiga vattnet. Motoriken på alla tre var något osäker och ryckig när de drog upp varandras blixtlås och började kavla av sig de svarta gummidräkterna. Men de disciplinerade sig, och var och en gick igenom sin kontrollista på utrustningen och gjorde en egen liten prydlig hög innan de med Carls tillåtelse lämnade utrustningen fullt synlig inne på båthusbryggan och stelt sprang de tio meterna över till den uppvärmda bastun i sina blåa underställ.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 402

De satt tysta en stund och njöt av värmen och masserade sig runt mun och ansikte för att kunna tala utan att sluddra. Sen följde de sin vanliga rutin och gick igenom fysiskt tillstånd för egen del och iakttagelser angående materiel och eventuella fel. Därefter värderade de själva orienteringsövningen. Av fyra försök hade avvikelsen i tre fall blivit mindre än fem meter, vilket var mycket bra på så långa avstånd som man arbetat med och en enda observation vid ytan per distans. Det var ingen tvekan om att de för själva operationens del måste använda sig av de amerikanska apparaterna. Med hänsyn till att det rörde sig om djup på 36 meter i ett fall och 40–41 meter i det andra fallet, när det gällde de två kända målen, så skulle det svenska ACSCsystemet bara ge dem en sammantagen dyktid kring 30 minuter innan risken för kväveförgiftning skulle bli oacceptabelt stor. De amerikanska apparaterna var större och otympligare, men eftersom de kunde gå på syrgasdjup under transport fram till målområdet och sen dyka – då Mark 15-systemet automatiskt slog över till blandgas – så fick de en sammantagen dyktid som kunde bestämmas av deras fysiska uthållighet och kylan i vattnet i stället för av förgiftningsrisken. De behövde inte ens räkna med papper och penna för att komma till den slutsatsen eftersom marginalerna i beräkningen låg långt ifrån tänkbara gränsvärden. Problemet var då att de bara hade tre apparater, visserligen med en återstående dyktid på över sex timmar. Men om något mankemang uppstod så fanns det ingen ersättning. Det var ändå inte mycket att diskutera med två eller tre dykningar i snabb följd varav två kända djup var 36 och 41 meter. Carl värderade därefter resultatet av själva orienteringen. Det var mer än acceptabelt; Joar Lundwall hade gjort ett mycket gott jobb. Följaktligen kunde man redan nu bestämma att Joar skulle svara för orienteringen mot åtminstone två av målen, eventuellt kunde Carl ta täten mot det tredje målet om det skulle bli den plats där han själv redan varit.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 403

Det var också rätt att simma på linje i stället för i bredd. Joar Lundwall och Åke Stålhandske var vana från sin svenska kustjägartid att arbeta två och två med tre meters handledslina mellan sig. Men simmade man tre på det viset så uppstod konstigheter och ryckigheter hela tiden, det hade varit just under det försöket man missat målområdet med närmare tjugo meter. Alltså skulle ordningen bli följande: Joar Lundwall först med ansvar för orienteringen. Därefter Carl och sist Åke Stålhandske som skulle bogsera materielen, vilket var rimligt eftersom han hade störst fysisk kapacitet. Eventuellt kunde Carl lösa av honom vid mål tre. De började känna sig alltmer nöjda i takt med att de tinade upp. Joar och Åke hade sysslat intensivt med dykningen till ganska nyligen och deras återstående två år där borta skulle få tonvikten på annat när det gällde den rent militära sidan av träningen. De var utomordentliga dykare, de rörde sig i jämn lugn takt och tycktes inte ha några svårigheter med vad de skulle komma ihåg även om Carl gjort upp ett ganska komplicerat system för rycksignaler i handledslinorna. Någon annan kommunikation skulle de sannolikt inte kunna använda sig av. Det skulle fortfarande vara ljust i två tre timmar. När de var färdiga med bastun åt de snabbt en kraftig lunchmiddag på falukorv och ägg, mängder av ketchup och lättöl. Sen bestämde sig Carl för att göra en rekognosceringstur ensam med snabb-båten och beordrade de två andra att börja arbeta med att lösa transportproblemet som gällde vapenlasten. Han skulle komma tillbaks efter mörkrets inbrott. De hörde ju båtmotorn. Han kände sig uppvärmd, lite dåsig av maten och redan mycket nöjd med dagen när han drog på sig en tjock overall och gick ner mot båthuset igen. Han hade inte märkt några misshälligheter mellan de andra två, det verkade som om de nu var helt koncentrerade på uppgiften och sket fullkomligt i allt annat. Det var ju också en mycket rimlig inställning. Havet var så gott som tomt och sjögången behagligt måttlig. Båten gjorde ungefär tjugofem knop och hade ett hyfsat värmesystem.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 404

Det tog honom en dryg timme att komma in i målområdet och det han såg föreföll honom gynnsamt. Ornöns kust i närheten var mycket glest bebyggd, under de sista två kilometrarna såg han inte ett enda hus, bara monoton klippstrand med låg tallvegetation som började några meter in från stranden. Han låg en stund på ett avstånd av en kilometer från målet och antecknade vilka landmärken man kunde använda för orienteringen och markerade två alternativa utgångspunkter för attacken. Risken för att tjuvar eller nyfikna skulle hitta och undersöka deras båtar under den tid de var borta föreföll mycket liten. Det fanns goda möjligheter att gå ner i vattnet mellan klipputsprång så att man inte väckte uppmärksamhet även om operationen inleddes på dagen. Det här målet låg mycket bättre till än målet uppe i Trälhavet. Innan han startade båtmotorn på nytt kastade han en blick in i fjärden intill. Det var Hårsfjärden. Själv låg han en bit ut i Mysingen 1 000 meter från målet. Så nära var det alltså mellan en av de mest uppmärksammade ubåtsjakterna och den sovjetiska hemmabasen. Om man bara litade till sitt förstånd borde man tvivla. Han återvände i måttlig fart, och med lanternorna tända, på insidan av Ornö. När han gick på tomgång in mot båthuset ute på ön hade han sina nattsynsgoggles på sig och såg hur Åke Stålhandske kom ner för att slå upp portarna till båthuset. Den blonda snaggfrisyren syntes lika klart som i dagsljus. Uppe i storstugan väntade en rejäl laddning kaffe i termos och hans båda medhjälpare verkade fortfarande vara på gott humör. De hade hunnit komma fram till en hel del konkreta förslag, där det inte saknades komiska poänger. Bland annat skulle man skyndsamt beställa tre vinterkälkar för barn i hårdplast, formgjutna med strömlinjeform och helst rymlig sittbrunn så att det exempelvis fanns plats för far och liten son. Eller plats för tolv sammankopplade sprängladdningar av amerikansk eller svensk typ med RSV, riktad sprängverkan. De skrattade gott vid tanken på vad deras materielanskaffare kom-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 405

mendörkaptenen skulle säga när han hörde beställningen. Men Carl blev genast entusiastisk för förslaget som i all sin enkelhet verkade nästan genialiskt. De hade först varit inne på att man måste bygga någon sorts släde och förse den med fenor eller annan typ av stabilisatorer. Sen fick man snickra på blyvikter av samma typ som på viktbältena för att få den viktlös under vatten. Vad gällde sprängladdningarna var det faktiskt enklast att bygga en form av frigolit runt varje laddning, så att den kom så nära viktlöshet som möjligt. De hade först varit inne på att använda transportsäckar med luft, men det hade snabbt visat sig vara en idé med alltför många brister. Allteftersom man lastade ur sprängladdningarna på plats skulle transportsäcken bli lättare och lättare. Antingen skulle den då försvinna som en jäkla ballong upp i skyn med de sista sprängladdningarna kopplade till de redan utplacerade, och då skulle det bli skrammel och elände. Eller också fick man försiktigt försöka tömma ut luften allteftersom man lastade ur säcken. Men dels skulle det bli en massa ljudliga bubblor, dels verkade det som en omöjlig tanke att man skulle kunna portionera ut luften i exakt mängd för varje avlastad laddning. Och inte nog med det, instämde Carl. Om man avvägde en transportsäck så att den höll ihop och vägde noll vid exempelvis sju åtta meter, det vill säga det troliga transportdjupet, så skulle det ökande trycket, när man gick ner mot operationsdjup, förmodligen trycka ut luften och sen skulle man åka ner i expressfart som om man höll i ett blysänke, och det kunde ju faktiskt sluta med katastrof. Alltså frigolit i stället för luft för att avväga flytkraften. Alltså en flytform kring varje laddning, alltså allting på en barnkälke som Stålhandske fick släpa på, sist i den simmande raden. Man kunde lasta av blyvikter allteftersom kälken blev tyngre när man gick djupare. De snickrade en stund på planen medan de väntade på att Lallerstedt skulle komma på dagens materielvända.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 406

Om man avvägde varje laddning så den vägde noll, funderade Åke Stålhandske, så skulle den bli svår att fästa. Men då kunde man göra så att man skar ett snitt i frigoliten runt varje laddning och bröt av en bit flytkraft när man skulle fästa laddningen. Frigolitbiten skulle visserligen flyta upp och komma till ytan. Men ett tjugotal små frigolitbitar som guppade där uppe skulle ändå aldrig kunna sättas i samband med händelseförloppet, om de ens skulle observeras. Det var visserligen nedskräpning i skärgården men ingenting som kunde jämföras med den nedskräpning som skulle ha blivit följden av vissa ljushuvudens första idé inne på staben någonstans: att fälla sjunkbombsmattor över stationerna. De blev under någon halvtimme mer och mer skämtsamma. Det som började återkomma, till gränsen för tjat, var det till synes komiska i att använda barnkälkar som medel i den slutgiltiga attacken på The Big Red. De hade slutat använda ord som Sovjetunionen och ryssar eller fienden, de talade enbart om målet eller om operationen eller om The Big Red. Till slut var Carl tvungen att försöka hålla in tyglarna för att de skulle kunna koncentrera sig på att få kvällens beställningslista så komplett som möjligt innan Lallerstedt kom. Alltså. Barnkälkar, frigolit, metallbultar med packningar, träbrädor i visst mått, skruv och vinkeljärn om de var tvungna att modifiera kälkarna efter leverans. Man borde få plats med hela behovet för varje enskilt mål på en enda kälke. RSV-laddningarna mätte i sig själva knappt tio centimeter i diameter, men det var svårt att ha en uppfattning om vilka mått de fick när de avvägts med frigolit. Det kunde alltså visa sig nödvändigt att bygga om kälkarna. Åke Stålhandske fick ett kort återfall i skämtsamhet när han insisterade på att man skulle ha röda kälkar, helst med små fenor på. Fenorna kunde i och för sig motiveras på grund av stabilitet under transporten, färgen var däremot ett något oklart eller omotiverat politiskt önskemål.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 407

Carl slog fast att en mörkare färg, blå eller mörkgrön, skulle bli vad man beställde – om det över huvud taget gick att välja så här års när kälksäsongen antagligen var helt slut i varuhusen. Däremot var det viktigare att fundera över ännu ett transportmedel. Till första målet kunde man ju ta sig bekvämt med kuttern. Men man visste inte hur det okända målet låg och man borde ha en gummibåt för att kunna navigera sig den sista biten in mot målet utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Om en helikopter eller robotbåt skulle stå för transporten skulle man ju dels behöva lasta och lossa två minst sagt egendomliga barnkälkar, dessutom med känslig materiel surrad som inte kunde slängas omkring hur som helst. Frågan var alltså om det fanns gummibåtar som kunde vinschas in helt och hållet i marinens stora helikoptrar? Åke och Joar kunde ge besked direkt. Från sin tid i kustjägarna hade de erfarenhet av flera olika typer av gummibåtar med aktersnurra. Två av typerna gick gott och väl att dra in i en helikopter, direkt från vattenytan om så krävdes. Därmed var det problemet löst. Man skulle surra två färdigberedda kälkar i en gummibåt, dra något kapell över och sen ta den på släp till första målet. Operation 1 utgick därmed från den civila kuttern, som måste lämnas kvar vid utgångsläget. Till operation 2 tog man sig alltså med fartyg eller helikopter och gummibåt. Vid operation 2 lämnades gummibåten kvar vid utgångsläget med en sista kälke. Efter operation 3 skulle bara deras egen personliga utrustning, civila kläder till exempel, finnas kvar i gummibåten. Alltså måste Lallerstedt tömma det lånade skärgårdshuset precis vid operationens början – Carl räknade med två timmars gång från deras position till det, enligt vad man hittills kände till, närmaste målet. Efter Operation 3 måste Lallerstedt ta emot med en civil bil och en transportmöjlighet av något slag för att föra bort deras dykutrustning och gummibåt. Det började klarna.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 408

När de gick ner till båthuset för att hämta upp en laddning detonatorer och elkablar för att gå in på nästa fas, kopplingsschema och tidsinställning, kom Lallerstedt. Han fick svårt att hålla sig allvarlig när han såg deras beställningslista som började med barnkälkar av viss typ, helst i hårdplast, frigolit, brädor och skruvar. Men han lovade att göra sitt bästa till nästa kväll och han sa att han hade en känsla av att det började dra ihop sig. Han hade ett meddelande från CM i vitt slutet och handskrivet kuvert till Carl och det skulle besvaras omedelbart. Carl gick avsides i storstugan, satte sig vid brasan och vägde kuvertet en stund i handen som om han tvekade inför något obehagligt. Det var ett kort meddelande av vikten att döma. Han höll andan och slet snabbt upp kuvertet. Meddelandet bestod bara av några rader. Först angavs en exakt position i Erstaviken och därefter stod bara två ord: Station Bodisko. Därefter föreslogs operationsordningen Tjitjagov-Bodisko-Apraksin samt transport från mål 1 till mål 2 med Robotbåt, från mål 2 till mål 3 med helikopter och från mål 3 till slutstation längst ute på Lidingö med samma helikopter. Frågan som ställdes var om Carl hade några invändningar mot målordning och transportmedel. Han vek ihop meddelandet och stoppade det i bröstfickan och gick över till de andra som just gått igenom checklistan för morgondagen en andra gång. ”Svaret till CM är nej”, sa han uttryckslöst. ”Bara det, och det räcker.” Lallerstedt nickade att han uppfattat, samlade ihop sina papper och gick. De satt tysta en stund tills de hörde båtmotorn starta nere vid bryggan. ”Vad var det du svarade nej på, blir det inget?” frågade Åke Stålhandske till slut. Hans ansikte visade för första gången Carl kunde minnas spår av tydlig oro.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 409

”Nej, det var inte innebörden. Jag svarade på en fråga om jag hade några invändningar mot vissa förslag. Vi har just fått den tredje positionen”, svarade Carl utan att se på någon av de andra. ”Det börjar alltså dra ihop sig”, konstaterade Joar Lundwall. ”Ja det gör det”, sa Carl och reste sig och gick fram till deras stora planeringsbord, middagsbordet som enligt Carls förmodanden mest hört klagomål på höga skatter. Han bredde ut ett sjökort i civil version och la ett militärt sjökort bredvid. Så pekade han. ”Här ligger station Tjitjagov, det var där jag var och rekade i dag. Här ligger det nya målet, station Bodisko, utanför Saltsjöbaden alltså. Och här uppe i närheten av er gamla utbildningsbas ligger station Apraksin. Ni måste ha kört över den åtskilliga gånger när ni gjorde lumpen. Förflyttning från position vi väljer själva sydost Björkö upp i Erstaviken med flottans robotbåt, dumpar gummibåt och oss ungefär här … sen helikopter till Trälhavet, sen samma helikopter efter operationen från Trälhavet in mot Lidingö och så blir vi dumpade här ungefär. Det är operationen i sin helhet, beräknad tid skall vara under två timmar. Några frågor?” De lutade sig över sjökorten under tystnad och sen hängav de sig alla tre åt en ström av funderingar. På något sätt kände de sig upplivade och lättade av att operationen började bli alltmer konkret. Och nu kände alla tre till samtliga mål. Med papper och penna räknade Joar Lundwall snabbt ut en kombination av sömnbehov, rekognoscering vid det hittills okända målområdet, byggnadsarbete och kälktest i u-läge, aptering av sprängmedel och ytterligare övningsdyk. ”Jag får det till att vi är stridsberedda inom tidigast tjugofyra och senast trettiosex timmar”, konstaterade han till slut. De andra nickade instämmande. Det föreföll som en mycket rimlig beräkning. De kände sig utvilade och pigga och entusiastiska när de gick ner till båthuset och bar upp utrustning för att ägna en stor



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 410

del av natten till att pröva två eller tre tänkbara metoder för seriekoppling eller parallellkoppling av RSV-satserna. Det kunde bli lite olika beroende på om de skulle använda svensk materiel eller den mer bekanta amerikanska utrustningen som flugits nästan samtidigt med dem själva från Kalifornien. *** Leonard Söderberg hade dragit sig upp i tornrummet. Han hade för vana att göra det när han för resten av familjen ville markera att han ville vara absolut ostörd. Hans fru och dotter, den sista av flickorna som bodde hemma, hade fått ett nytt fnittrande anfall av det han skämtsamt brukade kalla fosterlandsförräderi. Det var när de tog nyhetsmediernas ironier på allvar och började skämta om sälar som marinen misstog för miniubåtar eller svanar som skadsköts av jägarsoldater i tron att de var ryssar. Någon samhällsdebattör hade haft ett inlägg i den försvarsfientliga morgontidningen och på något sätt bevisat att det inte kunde existera någon sovjetisk undervattensaktivitet i Sverige på grund av, ja vad det nu var den här gången. Allteftersom man i tiden avlägsnade sig från den hittills enda verkliga sovjetiska ubåten på grund i Karlskronas skärgård ökade stämningen av skepsis i landet. Det kunde man föralldel förstå. Han brukade ta skämtsamheterna i den egna familjen med gott humör och han hade aldrig bedömt det som annat än just familjär skämtsamhet. Men i kväll hade han förvånat dem genom sitt häftiga sätt att reagera och sen hade han dragit sig tillbaks ensam i tornrummet. Han bodde i ett gammaldags och pietetsfullt renoverat kråkslott i trä, och från det höga tornrummet hade man en glittrande utsikt över nästan hela Saltsjöbaden. Hans synfält sträckte sig från Grand Hotell över Badholmen och bort mot Erstaviken. Bodisko, tänkte han. Bodisko lyckades erövra hela Gotland med



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 411

bara 2 000 man, det var ett överraskningsanfall som hette duga, det. Och det var inte så svårt att fantisera om sambandet mellan konteramiral Bodisko och hans företag på våren 1808 och den station uppkallad efter honom som fanns där ute, praktiskt taget inom synhåll. Leonard Söderberg försökte värdera och sammanfatta sitt liv. Han var 57 år och skulle aldrig kunna nå högre i karriären än att som nu vara chef för marinen. Han var ett av cirka 30 personmål för personalen där ute på Station Bodisko, han kände nästan personligen de flesta potentiella mordoffren. Förmodligen skulle de två kvinnorna där i nedervåningen någonstans kunna beräknas som förluster i rena förbifarten. Några andra personmål fanns alldeles i närheten. Saltsjöbaden var, med hänsyn till den här mycket speciella taktiken, ett lysande mål. Station Bodisko var bemannad med enbart professionell personal, två stabskompanier ansvarade för att hålla igång stationen och turas om att ständigt ligga i beredskap. Enbart Station Bodisko hade en större personal i beredskap än hela det svenska incidentflyget. Leonard Söderberg hade alltid varit en övertygad demokrat. Han hade måhända en annan uppfattning i en mängd frågor än det parti som vanligtvis satt vid regeringsmakten i Sverige. Han hade måhända hållit väl tyst med den saken för att kunna få de amiralsstjärnor han nu oåterkalleligen bar. Oåterkalleligen? Hade han varit opportunistisk? Hur ofta hade han för sig själv sagt att det gällde att hålla med dem ett slag så att man fick deras utnämning för att sen kunna börja använda sitt inflytande i en verkligt positiv riktning? Landets regering lutade tydligen åt att sälja ryssen diskret till arkebusering mot att ryssarna lovade att lika diskret dra bort sina baser. I regeringen tycktes de inte ens begripa att de själva sorterade under station Apraksin, det var som om de inte begrep, eller ville begripa, sakens allvar.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 412

Men han var en övertygad demokrat. I det ingick att acceptera att andra partier än dem man själv stödde bildade regering. Och försvarsmakten var givetvis och oåterkalleligen underställd landets regering. Oåterkalleligen? Ja, statskupp blev det ju annars. Det var ett fullkomligt sinnessjukt alternativ. Men ryssarna skulle aldrig falla undan för så milda metoder. De hade arbetat i mer än ett decennium för att bygga en funktion för sin, som alla trodde, instängda och i krigstid verkningslösa Östersjöflotta. De hade åstadkommit något i paritet med deras mest fenomenala teknologiska projekt. För på ett område släpade de ju sannerligen inte efter och det var militär teknologi. De kunde flyga till månen om de ville och de kunde lamslå Sverige på några timmar utan att det ens skulle behöva betraktas som krig, även om de inte kunde odla lika mycket spannmål som på tsarens tid. I så fall skulle han själv och hans familj bli några av deras första offer. Det var en taktik som det nästan inte gick att värja sig för i ett samhälle som det svenska; personnummer, telefonkataloger, offentlighetsprincip. Fienden hade den avgörande fördelen att bestämma tidpunkten. Vid en given tidpunkt, låt säga julafton (för där nere 40 meter under havsytan torde kristna helger betyda lika lite som midsommarafton), kunde de slå sönder större delen av flottan från station Tjitjagov, han som nästan gjort det på egen hand 1790. Moderna fackliga regler och besparingskrav innebar numera att resterna av den svenska flottan låg samlad vid ett enda målområde kring Berga och Musköbasen, som ett blivande Pearl Harbor. Det skulle kunna bli en affär på några timmar, eller ännu kortare om de valde tidpunkten rätt, och det fanns inga skäl att tvivla på deras förmåga att välja rätt tidpunkt för det hade redan hans egna döttrar kunnat föreslå vid cirka 15 års ålder. Men var det verkligen landets lagliga regering som agerade? Var det inte bara någon form av ministerstyre eller vad det hette? Det var ju emot grundlagen. De var ju bara fyra personer. Skulle fyra personer kunna fatta



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 413

avgörande beslut i hela nationens intresse på egen hand? Var det demokrati? Om de på grund av oförstånd fattade fel beslut, hur skulle man då agera? Var de under alla förhållanden, även de mest extrema förhållanden, ensamma i befäl för hela folket, hela nationen, landets hela framtid? Och vad var den person i totalförsvaret som bröt mot den ordningen? Landsförrädare? Men om baserna sprängdes, trots deras uttryckliga förbud, vad skulle de göra då? Ställa landsförrädaren inför domstol? Hur skulle de kunna driva en sån rättegång utan att något kom ut och hur skulle de kunna försvara de besluten? Skulle ÖB våga? Kanske, men ingalunda säkert. Skulle Carl-Erik våga? Kanske, men ingalunda säkert. Operatörerna där ute vid Smådalarö, visste de över huvud taget någonting om att deras projekt aldrig skulle bli av? Det var ingalunda troligt. Sådana förutsättningar kunde de inte gärna ha fått eftersom de ju inte kunde syssla med att förbereda en omöjlig operation. Han hörde sin dotter komma i trappan. Hon knackade försiktigt. Sen kom hon in och gav honom en kram. Hon hade kaffe, pipa och piptobak med sig på en bricka. Hon kysste honom en extra gång på kinden innan hon gick ut. ”Du ska inte ta sånt där på allvar, pappa. Du vet att vi håller på dej i alla väder, du kommer nog att fånga en ubåt en vacker dag”, kvittrade hon utan spår av ironi och sen tassade hon försiktigt nerför trappan igen. Han tände pipan och njöt en stund. Han hade varit röksugen länge men hade inte velat gå ner till nya sammanstötningar. Han såg ut över det mörka vattnet. I det ögonblicket bestämde han sig.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 414

*** Trots den extremt allvarliga bakgrunden kunde Jurij Tjivartsjev inte låta bli att småskrocka för sig själv när han läste rapporten om nattens lyckade operation. Det var inte var dag som GRU begick inbrott på västerländska reklambyråer och de två särskilt kommenderade experterna från direktoratet för våta jobb i Moskva måste ha funnit operationen minst sagt egendomlig. För säkerhets skull hade de stulit en mängd sidoinformation om barnmatsbehov hos småbarnsfamiljer och ägare av fritidsbåtar i prisklassen under 200 000 kronor och annat av samma förvirrande karaktär. Den svenska polisen skulle aldrig ha en rimlig möjlighet att förstå vad som var det egentliga bytet, vilka databand som var så värdefulla, än mindre vilka de ovanligt kompetenta tjuvarna var. Det hade i alla fall varit en lätt operation. Och nu hade man således tillgång till samtliga svenska ägare av sommarstugor och fritidshus. Det var förvisso hundratusentals namn. Men datateknikerna påstod att det inte skulle ta många timmar att mata in landets högsta officerare, anställda inom underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten i Stockholm, samt deras närmaste släktingar i ett dataprogram. Sen kunde man på något sätt köra de två uppgiftsbankerna mot varandra. Det förväntade resultatet låg mellan 50 och 25 platser inom en tremilsradie från Stockholm. Drog man radien längre ut steg antalet snabbt, men det var ju rimligt att börja från centrum och gå utåt. I stället för att behöva leta efter en nål i en höstack skulle man innan dagen var slut få ett starkt reducerat och precist angivet antal sommarstugor och adresser att undersöka. Tanken var god. Teorin stämde med det förhållandet att ingen av GRU:s agenter på säkerhetspolisen kände till någonting om var Gennadij Alexandrovitj fanns. Det var under alla förhållanden en systematisk metod att leta.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 415

Och lokaliserades Gennadij Alexandrovitj var resten förmodligen en tämligen enkel operation för specialisterna på våta jobb. Han blev på nytt full i skratt när han föreställde sig konsekvenserna om operatörerna hade åkt fast under sitt inbrott på reklambyrån – den risken fanns ju alltid; även de bästa kunde ha otur – och de diplomatiska och andra konsekvenser det skulle ha fått vid sidan av det oerhörda grubbel som måste ha utbrutit på den svenska säkerhetstjänsten; varför vid alla heliga madonnor ville GRU begå inbrott på en reklambyrå? Nå, det hade gått som det skulle. Han nynnade på en sång från barndomen på väg in till sin kollega tjekisten. Han hade aldrig riktigt tyckt om den där Anatolij Vasiljevitj, en halvfet typ med sladdriga kostymer, mycket svett i den blanka pannan och feta korta fingrar och opålitlig i allt. Dessutom var han lismande, med en tendens att vilja göra sig märkvärdig och låtsas som om tjekisterna på något sätt kunde kommendera GRU. Dessvärre var det just den attityden som KGB-residenten spelade upp redan från första ögonblicket Jurij Tjivartsjev steg in i rummet. ”Men se godmorgon min käre Jurij Michailovitj, den tidiga fågeln fångar den fetaste masken och jag har goda nyheter, Jurij Michailovitj”, hälsade fienden med ett ansiktsuttryck som under det spelat vänliga leendet dolde någon inbillad triumf. ”Godmorgon själv kamrat Subarov”, hälsade Jurij Tjivartsjev avmätt när han satte sig. ”Men käre Jurij Michailovitj, nu är du så där formell igen. Nå, du har väl fått samma besked som jag hemifrån?” ”Det vet jag inte, vilka besked talar du om?” ”Att operationen i fortsättningen har en politisk prioritet. Er verksamhet skall alltså avbrytas i fallet Gennadij Alexandrovitj, inte sant?” ”Så kan jag inte tolka det. Vår huvuduppgift är fortfarande att lokalisera honom och verkställa dödsdomen enligt politbyråns beslut.” ”Jojo, fortsätt leta ni bara, det går säkert bra. Men i övrigt är ni ju avkopplade från operationen, inte sant?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 416

”Det är en tillräckligt svår uppgift, det borde du veta Anatolij Vasiljevitj, det är ju inte ofta vi får dessa tunga uppgifter.” ”Nåja nåja, leta på ni bara. Men problemet kommer att få sin politiska lösning och jag är faktiskt auktoriserad att ge dej de allmänna riktlinjerna för hur det ska gå till. Jag antar att du är idel öra?” ”Självklart, Anatolij Vasiljevitj. Så låt höra, hur ska ni lösa problemet med fredliga politiska medel?” ”Den svenska regeringen har olyckligtvis intagit en något vacklande hållning under det senaste dygnet men vi kommer att via vår ambassadör, förmodligen i övermorgon, kräva att få Gennadij Alexandrovitj utlämnad. Enligt uppgifter vi har så är han skyldig till en genant lång serie av korruptionsbrott, svartabörsaffärer, skyddande av släktingar, otillbörligt utnyttjande av sin ställning …” ”Du behöver inte räkna upp såna där dumheter”, avbröt Jurij Tjivartsjev irriterat. ”Herr Koskov är faktiskt skyldig till landsförräderi också vilket väl även för den svenska regeringen torde vara mest intressant, inte sant?” ”Nej, käre Jurij Michailovitj, du ska inte vara så säker”, log tjekisten fientligt, utan att ens kunna dölja sin fientlighet. ”För han har tydligen dillat i svenskarna en del allmängods och en del mycket hemliga uppgifter om viss utländsk militär aktivitet på svenskt territorium som vi tycks ha känt till. Vi lär kunna få igenom ett för båda parter mycket förmånligt byte. Alltså är det från och med nu en politisk operation, vårt ansvarsområde således.” ”Var det allt, kamrat Subarov?” frågade Jurij Tjivartsjev medan han såg bort och försökte bita ihop tänderna. ”Men snälle Jurij Michailovitj, nu blir du så där formell igen. Ja, det var allt. Ni sysslar alltså bara med lokaliseringen av vår lille svartabörshaj.” Jurij Tjivartsjev reste sig utan ett ord och gick. Han såg i ögonvrån att tjekisten tyckte om att se hans illa dolda raseri. Men om inte allting var fullkomligt uppochned så fanns det vissa avgörande moment i den totala kunskapsbilden som KGB:s resident



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 417

saknade, hur nöjd han än var med sitt – det måste erkännas – effektiva inhämtande av hemliga politiska uppgifter. Det var imponerande att KGB kunde ha en så snabb och effektiv kunskapsförmedling direkt från den svenska regeringen, nåja eller åtminstone från deras lokaler. Men uppenbarligen förstod de ändå inte vilken katastrof som kunde hota. Fast de hade Moskva på sin sida. Därmed återstod för GRU:s del bara att försöka leta fram Gennadij Alexandrovitj och verkställa dödsdomen, oavsett om det var för brott som intresserade KGB och som rörde interna förhållanden i landet, eller om det var för de betydligt allvarligare externa problem som Gennadij Alexandrovitj skapade inom GRU:s ansvarsområde. Som det verkade hade man 48 timmar på sig. *** Leonard Söderberg infann sig en halvtimme tidigare än vanligt på Marinstaben och han hade hunnit ringa ett par gånger utan att få svar från chefen för 1:a Helikopterdivisionen ute på Berga. Han var fast besluten att göra vad han måste göra. Han räknade med att han hade ungefär 48 timmar på sig. Till slut kom han fram till den förvånade kommendörkaptenen som inte var så van att få telefon från CM, och än mindre van att få direkta operativa instruktioner. Det gällde alltså att till i övermorgon middag, senast, ha en transporthelikopter klar för ett kort men viktigt uppdrag. Jo, det gällde transport. Ja, då fick man väl göra i ordning en av helikoptrarna i så fall om det nu var för mycket utrustning inpackad i dem, det brukade ju gå bra. Vid viss angiven position i Erstaviken skulle, vid klockslag som meddelades senare, en gummibåt och tre dykare plockas upp och transporteras till Trälhavet. Efter cirka en timmes tid skulle förnyad transport ske på samma sätt, från Trälhavet till senare angiven posi-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 418

tion i närheten. Lokalisering av dykarna skulle ske med en Sök 75apparat. Jaså, men i så fall fick man väl hålla en person till i beredskap. Ja, och så radarnavigering eftersom transporten måste ske skyndsammast möjligt, möjligen i mörker och på låg höjd. Jo, instruktionerna skulle komma skriftligt och redan om några timmar. Dock var operationen hemlig, det gällde vissa spaningsuppgifter som inte borde komma till allmänhetens kännedom, det var ju inte så svårt att förstå vad som kunde vara tänkbart spaningsobjekt, just det. Men ärendet var alltså strängt hemligt. Inga drällande papper i efterhand, med andra ord. Efter samtalet tände Leonard Söderberg sin pipa och satt bakåtlutad i sin stol en stund och såg upp i taket med uttryckslöst ansikte. Nu hade han inlett sitt initiativ. Nu var det bara att fortsätta. Beslutsamt ringde han upp chefen för Första ytattackflottiljen ute på Berga. Nu gällde saken viss transport med robotbåt från punkt A sydsydost Björkön invid Ornö i Mysingen till punkt B intill Älgö i Erstaviken. Robotbåtarna var den svenska marinens snabbaste fartyg sen man tagit torpedbåtarna ur tjänst. Men 42 knop skulle nog räcka till. Kommendören hade ännu inte kommit in. Irriterat ordnade han med några småsaker, bland annat en del som hade med kortvågskommunikation att göra. Inom 48 timmar är det över, tänkte han. *** Kommendörkapten Johan F:son Lallerstedt hade under sin relativt långa erfarenhet som fartygschef på signalspaningsfartyget Orion varit med om en hel del besynnerliga uppdrag i underrättelsetjänst. Men denna dag överträffade allting annat, särskilt när det gällde komik. Han hade ägnat hela morgonen åt att jaga runt i Stockholm för att få tag på barnkälkar i plast som dessutom skulle hålla vissa mått. En



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 419

expedit hade förgäves försökt övertyga honom att de små flygande tefaten var populärare bland barn än de mer otympliga kälkarna, och dessutom billigare. De flesta expediter hade gjort sig lustiga över årstiden; det var maj månad och blåsippor och inte alltför lång tid till vitsippor och gullvivor och kälkarna hade av naturliga skäl förts undan från den första försäljningslinjen. Till slut, ute på OBS-varuhuset i Rotebro fann han lämpliga kälkar. Det fanns fyra kvar inne på lagret, en röd, en gul, en blå i mörk nyans och en blå i mer ljus nyans. Han valde intuitivt de två blåa och den röda, som sannolikt skulle slå ifrån sig mindre ljus än en gul, och lyckades till och med få fram en stor kartong – han påstod någonting om födelsedagspresent och vadslagning – för att slippa gå med de visserligen stapelbara men pinsamt uppseendeväckande plastkälkarna under armen över varuhusets stora parkeringsplats. När han kastade in det stora kälkpaketet i bagageluckan på sin Volvo var han tvungen att skratta ut. Han stod som en dåre och lutade sig mot bilen och skrattade. Kälkarna hade små fenor i aktern och hette STARWARS. Han tvivlade inte ett ögonblick på att pojkarna ute på ön visste vad de sysslade med. Skickliga underrättelsemän hade genomgående stor förmåga att improvisera och använda enkel och okonventionell materiel. Men deras barnkälkar som skulle föra den dödliga lasten hade ju visat sig ha namn som gjorde det omöjligt att inte skratta åt det som faktiskt kunde bli en ren krigshandling. Och som han väntat sig väckte också kälkarna en närmast hysterisk munterhet senare på kvällen när han levererade dem, tillsammans med övrig materiel som varit betydligt lättare att skaffa fram. Åke Stålhandske ylade av skratt och föreslog genast att man högtidligen skulle döpa farkosterna till HMS Starwars I–III och han var särskilt förtjust över att han åtminstone fått en röd kälke, den färg han ju faktiskt föreslagit. De övriga kunde inte stå emot Stålhandskes smittande entusiasm



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 420

och således förrättade man kort sjösättning och fartygsdop i Pripps lättöl nere i sjöboden innan det gick att återvända till allvaret. Lallerstedt hade också en del nya instruktioner med sig. Så fort de sista förberedelserna var gjorda, det handlade tydligen om bygge och komplettering av Starwars I–III, skulle man per radio meddela att man intog beredskapsläge rött. Från och med det meddelandet skulle man kunna gå på fyra timmar från order till verkställighet av operationens inledningsskede, det vill säga att förstöra mål 1. Det var en RA 195 med DART-enhet som Hamilton kände till i princip och som både Stålhandske och Lundwall kände väl från sin praktik som plutonbefäl i kustjägarna. På ett litet tangentbord som såg ut som på moderna skrivmaskiner skrev man meddelandet, som trycktes upp på en liten skärm ovanför tangenterna. När allt var korrigerat och klart tryckte man bara på sänd-knappen och så omvandlades klarskriften i en dataenhet till kod och sändes i såväl puls som snabbsändning till mottagarenheten som omvandlade meddelandet till klarskrift. Det var en praktisk och ganska kul manick, man kunde sitta och skriva kortvågsmeddelanden till varandra över halva jorden med goda mottagningsförhållanden och allt gick omedelbart och tydligt fram. Det var bara att gå ut och rigga upp en antenn, vilket Lundwall gjorde på fem minuter i närmaste tall. Från och med nästa dags eftermiddag skulle de vara beredda på meddelande vid varje jämnt klockslag. Det var förmodligen näst sista gången de sågs, eftersom alla önskemål beträffande materiel nu tycktes vara uppfyllda, och eftersom de sannolikt skulle ses en gång till sent på natten eller på morgonkulan. Lallerstedt hade nämligen order från försvarsstaben att hämta med sig Carl in på en muntlig föredragning i Stockholm och sen skulle väl Carl förmodligen tillbaks ut när det var klart. Medan Åke Stålhandske och Joar Lundwall kavlade upp ärmarna, skämtsamt överdrivet, för att kasta sig över modifieringen av barnkälkarna nere i båthuset steg Carl ner i den snabbgående båten tillsammans med sin närmaste chef.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 421

De körde med högsta fart och släckta lanternor. Lallerstedt gick efter militära sjökort och spikrakt förbi bränningar och grynnor utan att tveka det minsta. Om det var någonting man verkligen kunde i svenska flottan, så var det just den navigeringsmetoden. Restiden med båt och bil in till Stockholm blev bara något mer än en timme. Lallerstedt visste inte vad saken gällde och båda satt tysta även i bilen när de skulle ha kunnat tala med varandra utan att skrika. De hade en bestämd gemensam övertygelse att någon form av avgörande närmade sig. Men det som väntade Carl var någonting han inte ens hade kunnat mardrömma om. I en av underrättelsetjänstens konspirativa lägenheter uppe på Östermalm väntade ett sällskap som nästan uteslutande bestod av okända män i uniform. DG och en till som förmodligen hade någon sorts skyddsvaktsfunktion och en äldre man var de enda civilklädda personerna. DG tog emot Carl och ledde honom avsides i ett mindre rum och gick omedelbart och nästan brutalt rakt på sak. ”Det här är en manöver som vi genomfört vid bara två tidigare tillfällen”, började han innan de ens hunnit sätta sig. ”De där ute är jurister, fast samtliga ingår i krigsorganisationen. De har tagit del av handlingarna i målet och är väl insatta och de är bundna av sin tystnadsplikt, ja du vet det vanliga formuläret. Ingen känner dej personligen så det finns inga jäv eller vad det heter och nu gäller alltså människans förordningar och inte Guds lagar. Det var ju så du ville ha det?” DG såg nästan ömsint, eller åtminstone faderligt, på sin numera inte så helt oerfarne men ändå fullkomligt överrumplade unge rekryt. ”Ska jag ställas inför nån sorts krigsrätt?” viskade Carl matt. ”Det är en domstol, ja. Men den har ingen formell makt, även om den kommer att tillämpa svenska lagar. Hur går det ute på ön?” ”Vi kan gå in i beredskapsläge rött tidigast sent i morgon eftermiddag. Men vad ska jag dömas till? Vad ska jag dömas för, menar jag?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 422

”Du ville ju ha anklagelserna mot dej prövade inför domstol. Nu gör vi det och antingen blir du frikänd eller också döms du till något straff som vi får försöka verkställa på något sätt. Men det blir en senare fråga. Jag ville ha den här saken ur världen en gång för alla. Vi har gjort så här förut, tänk på det.” ”Hur gick det då, för de anklagade menar jag?” ”Du frågar efter hemlig information som du inte har rätt att ta del av, unge man. Alltså människans förordningar i stället för Guds lagar. Är du beredd?” Det var dunkelt i rummet. DG:s ögonbryn stod som vanligt rakt upp och gav honom i den svaga belysningen, särskilt nu med glasögon, en mer berguvsliknande skepnad än någonsin. ”Ja”, sa Carl disciplinerat som om det gällde verkställigheten av dödsdom mot ung adlig officer på 1700-talet. ”Jag är beredd, kom så går vi in.” I våningens största sällskapsrum hade man ställt upp ett avlångt matsalsbord där tre domare, två i generalsuniform och en i översteuniform, alla från armén, hade tagit plats. Vid ett mindre bord framför domarna satt den äldre mannen i civila kläder. Carl hade en svag aning om att det var en av landets pensionerade spionåklagare. Vid det bord mitt emot åklagaren där Carl uppenbarligen skulle ta plats satt en man i flottans kaptensuniform, som av ålder och utseende att döma måste vara reservare. Carl bugade osäkert och fick avmätta nickar till svar från var och en. När han satte sig slog generalspersonen som satt i mitten vid domarbordet sin klubba i bordsytan och förklarade att förhandlingarna kunde upptas, att hinder inte åberopades från någondera parten – han gav Carl en frågande blick och Carl skakade tyst på huvudet – att underlaget dels var skriftligt och dels skulle bestå i uppgifter från den åtalade. Därmed gav han med en sirlig gest ordet åt åklagaren. Åklagaren bläddrade en stund i sina papper och sen meddelade han att åtalet bestod av två delar. För det första gällde det dråp, alternativt grov misshandel och vållande till annans död i fallet Maria



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 423

Szepelinska, för det andra gällde det vållande till annans död i frågan om flygpassageraren och amerikanske medborgaren Stephen Holmes. Bevisningen som åberopades bestod dels av skriftligt underlag, närmare bestämt den polisutredning som gjorts i Norrköping och vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning i Stockholm, som alla närvarande med undantag av den åtalade tagit del av, dels bestod bevisningen av uppgifter från den åtalade själv. Där slutade plötsligt åklagaren och generalmajoren/rättens ordförande vände sig mot Carl och frågade, utan vare sig vänlighet eller ovänlighet, hur den åtalade ställde sig till åtalet. Carl såg på än den ene än den andre i rummet utan att komma sig för med att svara. I stället svarade hans advokat reservkaptenen. ”Åtalet bestrides, herr ordförande. Och grunderna för bestridandet är i det första fallet nödvärn och avsaknad av uppsåt och i det andra fallet brist på uppsåt. Och där är att märka att åtalet inte kan fullföljas på grundval av några culpösa resonemang.” Carl begrep ingenting. Domarna antecknade med uttryckslösa ansikten. Därefter lämnade generalmajoren/rättens ordförande ordet åt åklagaren som skulle utveckla sin talan, som det tydligen kallades. Det gick nästan en timme, en oändlig tid för Carl där han plågades ömsom av att inte förstå, ömsom av sina mardrömslika minnen när åklagaren med pedantisk noggrannhet gick igenom de fysiska konsekvenserna av ett tidsförlopp kring en sekund en viss natt i Norrköping. Publiken i den improviserade rättssalen bestod av två personer, DG och Samuel Ulfsson. I vad mån Carl kunde koncentrera sig och följa åklagarens resonemang tyckte han det mesta lät alldeles riktigt. Den omständigheten att viss militär personal var specialutbildad för att i tjänsten använda våld, effektivt våld, mot rikets fiender, kunde inte på något sätt berättiga till att gripa till våld mot oskyldiga civila. En enkel jämförelse: om några fallskärmsjägarsoldater på permission beslutade sig för att på egen hand ta itu med de så kallade skinnhuvudena så skulle, själv-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 424

fallet, det kommande åtalet för misshandel inte kunna mildras av att vederbörande soldater var särskilt skickliga i sin våldshantering för militärt bruk. Tvärtom borde man ålägga militär personal med specialutbildning ett särskilt tungt ansvar. Således var det svårt att tänka sig någon annan åtalsrubricering än dråp. Enbart bristen på uppsåt, i förväg kalkylerat uppsåt, förhindrade åtalsrubriceringen mord. Vad så slutligen civile flygpassageraren och amerikanske medborgaren Stephen Holmes beträffade, så fanns ett eventuellt uppsåt så klart skönjbart att det var först efter viss tvekan som åklagarsidan valt rubriceringen vållande till annans död i stället för dråp. Det hade måhända inte så stor betydelse med tanke på att såväl den andra åtalspunkten som påföljd kunde bakas in i den första åtalspunkten. Men hur förslagen än planen kunde tyckas, att låta främmande terrorister mörda fel person för att därigenom skaffa sig själv större handlingsfrihet, vilket ju Hamilton på känt sätt också effektivt utnyttjat, så var det oacceptabelt att använda civila åskådares liv som taktiska spelbrickor. Då Hamilton måste haft klart för sig innebörden i att byta plats med Stephen Holmes hade han också ådagalagt ett klart uppsåt, varigenom han medvetet utsatte Holmes för den dödsfara som ju sen också kom att bli fysisk verklighet. Det snurrade i huvudet på Carl, men han kände sig närmast beredd att erkänna. Det var emellertid inte dags att erkänna. För när åklagarens sakframställan var färdig vidtog i stället förhör med Carl själv. Den första fråga han skulle svara på från åklagaren var hur det gick till när han dödade Maria Szepelinska. Carl svalde nervöst innan han tyst svarade med en motfråga. ”Menar ni rent tekniskt, herr åklagare?” ”Ja, det också, beskriv situationen.” Carl hade stora svårigheter. Han visste inte vad som var rätt att säga och han visste inte vad som var fel. Han ville vara ärlig men han förstod ändå att det han sa kunde få de mest oväntade innebörder. Efter en stund gick det bättre och han beskrev allteftersom sin rela-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 425

tion till Maria, hur han med hänsyn till sitt yrke ville avsluta relationen, hur hon inte haft ringaste aning, såvitt han förstått, om hans militära bakgrund, hur överraskande allting skett och så vidare. Medan förhöret pågick försökte han avläsa i omgivningens ansikten hur det gick. Men han kunde inte dra några bestämda slutsatser. Då och då, ibland på helt oväntade ställen, gjorde domarna anteckningar med sina spetsiga blyertspennor. Av någon okänd anledning använde de alla tre spetsiga blyertspennor. Vad sen Stephen Holmes beträffade så hävdade han att han misstänkt men inte räknat med möjligheten till flygkapning, att han inte trott att man skulle försöka ta någon av daga under flygning, eftersom det såvitt han själv kände till aldrig inträffat under någon flygkapning, under själva flygningen alltså. Till sist besvarade han en fråga om vad han skulle ha gjort om han trott att det verkligen fanns en överhängande risk för kapning, och då svarade han helt sanningsenligt att han inte skulle ha bytt plats om han trott att det var frågan om att döda den sovjetiske viceamiralen. För hade han vetat så mycket hade han ju naturligt nog intagit ett helt annat beredskapsläge för att möta attacken. Sen blev det hans advokats tur att ställa frågor. Det blev en mycket kortare frågestund, vars juridiska relevans gick Carl fullständigt förbi. ”Örlogskapten Hamilton”, började advokaten/reservkaptenen, ”frågan kan tyckas konstig, men jag vill ändå veta. Hur lång tid förflöt från det ögonblick ni vände er om och såg Maria Szepelinska bakom er med höjd kniv tills hon tillfogats dödliga, irreparabla, skador?” ”Ungefär en halv sekund”, svarade Carl utan att tveka. ”Hur kan ni vara så säker på det?” frågade advokaten lugnt vidare. ”Därför att det är ett moment som jag tränat tiotusentals gånger. Det får inte ta längre tid. Men det har ju ingen betydelse eftersom …” ”Ja tack, örlogskapten Hamilton. Var snäll att bara besvara mina frågor och var vänlig spara era funderingar”, avbröt advokaten snabbt. ”Ja kapten”, svarade Carl generat.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 426

”Skulle ni reagera på samma sätt i en liknande situation?” ”Det är svårt att svara på det. Om någon höjer en kniv så där så är det ju i regel allvar, såvitt jag förstår. I så fall är svaret ja.” ”Så vem som helst av oss här i rummet som smyger sig på örlogskaptenen bakifrån med en höjd kniv skulle alltså riskera att bli dödad?” ”Ja, utan tvekan”, svarade Carl lättad i tron att han nu erkänt. ”Får jag då övergå till Stephen Holmes”, fortsatte advokaten med ett oförklarligt nöjt ansiktsuttryck. ”Vad gjorde ni själv i det ögonblick Stephen Holmes mördades?” ”Jag sov”, svarade Carl djupt generad. Det kändes ungefär som att medge att han somnat på sin post. ”Sov ni djupt?” smålog advokaten. ”Ja”, svarade Carl och kände hur han nu började rodna. ”Det kan jag nog inte neka till.” ”Nehe. Men om ni trott att beväpnade kapare var beredda att slå till inne i flygplanet hade ni väl inte sovit?” ”Nej, naturligtvis inte.” ”Nej, det hade ni inte. Vad hade ni gjort i stället?” ”Jag hade försökt förekomma kaparna i det ögonblick de tänkte slå till, naturligtvis.” ”Jaha. Var någonstans i planet bedömer ni att ni skulle haft bäst taktiskt utgångsläge i så fall?” ”På min plats i första klass naturligtvis. Det var ju rimligtvis där operationen skulle inledas.” ”Ni hade förstås varit medveten om, i den här hypotetiska situationen, att ni i så fall riskerade livet?” ”Ja, det ligger i sakens natur”, svarade Carl när han nu log för första gången under förhöret. Han försökte snabbt släta ut sitt leende men han hann se hur även domarna log. ”Säg”, fortsatte advokaten medan han såg upp mot en av de tända kristallkronorna i taket, ”hade den omständigheten att ni riskerade livet kunnat bli ett skäl för att byta plats med Stephen Holmes?”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 427

”Nej, absolut inte. Det hade närmast varit tjänstefel och det ingår i min tjänst att ta risker, nej aldrig! Men jag erkänner att det var mitt fel.” ”Det tror jag nog vi kan bortse från”, log advokaten. ”Ja tack, herr ordförande, jag har inga fler frågor”, avslutade han. Ordet gick till åklagaren som nu skulle sammanfatta sina synpunkter. Till Carls bestörtning började han med att lägga ner åtalet i punkt två, som gällde Stephen Holmes, på de grunderna att uppsåt uppenbarligen saknades. Sen vidhöll han i en lång skicklig plädering, där Carl tyckte sig kunna instämma med det mesta, att det måste bli frågan om dråp och inte vållande till annans död i fråga om Maria Szepelinska. Sen pläderade reservkaptenen. Han började med en lång utläggning som Carl tyckte var lika pinsam som irrelevant och som handlade om att man nu hade någon sorts nationens hjälte på de anklagades bänk, en man som nationen krävde det omänskliga av och så vidare. Sen övergick han till ett resonemang om uppsåt. Varje form av uppsåt borde förutsätta någon form av tankeverksamhet, eller intellektuell kalkyl. Det förelåg inte i det här fallet. Det fanns ingen anledning att tvivla på Hamiltons i och för sig häpnadsväckande uppgifter att varje människa i Maria Szepelinskas belägenhet skulle ha blivit dödad inom en halv sekund. Försvarsmaktens avsikt med att utbilda Hamilton var just att åstadkomma den kusliga kompetensen. Sålunda hade Carl över huvud taget inte haft något uppsåt. Att han inte varnat Maria Szepelinska för vissa beteenden kunde han sannerligen inte lastas för, så även culpösa resonemang borde utgå av den anledningen. Det slutade med att ingen hade dödat Maria Szepelinska, hon hade praktiskt taget skurit halsen av sig själv, tycktes advokaten hävda. När advokaten slutade med sitt snackande trodde Carl att han nu äntligen skulle få erkänna. Men i stället ajournerades förhandlingen och rätten drog sig tillbaks för enskild överläggning och åklagaren



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 428

plockade ihop sina papper och överlämnade dem till Samuel Ulfsson som stoppade ner pappersbunten i en portfölj och låste. Sen gick åklagaren över till Carl och tog honom i hand. ”Jag har den djupaste respekt för er, örlogskapten”, sa han och tvekade kort innan han fortsatte. ”Och jag hoppas att ni inte missförstår mej när jag gjorde mitt jobb. Vi åklagare är såna, vi måste bortse från allt som inte har med saken att göra och bara se till juridiken.” ”Jaha?” sa Carl frågande. Han kände sig matt och vimmelkantig. ”Hur än rättens utfall blir har jag bara gjort mitt bästa för att sköta mitt jobb, jag hoppas alltså att örlogskapten Hamilton kan acceptera det”, sa åklagaren och tryckte på nytt Carls hand till farväl och gick mot utgången. Han gick lite böjd, som en gammal man, och han var gråhårig och klädd i mörk kritstrecksrandig kostym med gammaldags breda slag. Samuel Ulfsson och DG tog med sig Carl in i ett av de mindre rummen där man ställt fram kaffe och wienerbröd. Carl var inte det minsta hungrig men serverade sig svart kaffe, efter att först ha försett sina överordnade. ”Hur går det där ute?” frågade Samuel Ulfsson med pannan i bekymrade veck medan han trevade efter sina Ultima Blend. Han hade avstått från att röka inne i ”rättssalen”. ”Bra”, svarade Carl lågt. ”Vi har såvitt vi förstår löst alla tekniska problem och alla målen är rekognoscerade. Jag menar från ytan. Vi måste alltså förutsätta att de har samma karaktär som den anläggning jag själv undersökte.” ”Ja, det tror jag ni kan göra”, svarade kommendören mitt i sin första njutningsfyllda inandning av rök. ”Ni kommer att gå in i beredskapsläge rött i morgon eftermiddag alltså?” ”Ja, teoretiskt. Men då kommer vi nog också att ha ägnat en stor del av dagen åt olika dykprov, så jag tror inte vi är i bästa skick för att gå till omedelbar aktion. Men följande morgon så …” ”Jaja, det är bra. Då har ni bara att sitta vid radion och vänta på ordern.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 429

”Från vem kommer ordern?” undrade Carl med en plötsligt uppdykande konstig tanke i bakhuvudet. ”Från landets regering, om den kommer”, svarade DG snabbt. ”Fast via oss förstås.” ”Hur bedömer ni chanserna eller riskerna för att den kommer?” frågade Carl matt eftersom hans koncentration plötsligt börjat glida över på rättegången. ”Svårt att säga”, mumlade DG. ”Men låt oss gissa på 25 procent, högst. Huvudsaken är att vi nu kunnat skaffa oss möjligheten och erbjuda den till de stackars jävlar som ska försöka förhandla med ryssarna. De kan nog behöva lite råg i ryggen och ni med era små kälkar, jag hörde det där med kälkarna, kul förresten, är råg med råge eller vad man ska säga.” ”Har ni några indikationer på att tjekisterna letar efter vår vän Gennadij Alexandrovitj och hur mår han förresten?” frågade Carl med plötsligt uppflammande energi. ”Mja, vi antar att de letar men de letar förhoppningsvis fel, runt om på militära installationer eller på Säpo eller så. Han är väl lite uttjatad vid det här laget men annars mår han bra eftersom han ska resa snart”, svarade Samuel Ulfsson samtidigt som han tände en ny cigarrett på sin gamla. DG bad Carl att utvärdera de två nya rekryterna och hans avsikt, att distrahera Carl, var tämligen genomskinlig. Men Carl tog itu med uppgiften eftersom han inte hade något emot att bli distraherad. Han höll på ända tills det var dags att gå in i ”rättssalen” på nytt. De tre domarna satt på sina platser och de var uttryckslöst allvarliga i ansiktena. Det var bara rättens ordförande som talade. Han hade satt på sig små fyrkantiga glasögon med stålbågar som kastade vassa reflexer runt om i rummet. Han började med att understryka att denna särskilt sammankallade militära domstol inte kunde avge domsutslag med formell rättskraft. Emellertid förelåg inget hinder för att med gällande rätt som underlag pröva åtalet som det hade rubricerats och framställts.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 430

Rätten fann att Carl Gustaf Gilbert Hamilton var skyldig till misshandel i förening med vållande till annans död i fallet Maria Szepelinska. Med hänsyn till främst effekten måste misshandeln i och för sig bedömas som grov. Å andra sidan förelåg inget uppsåt till vare sig misshandel eller vållande till annans död, varför man kunde ifrågasätta om åtalet skulle gillas. De omständigheter som försvaret visat eller åberopat måste trots brottets allvarliga konsekvenser bedömas som synnerligen förmildrande. Så hade frågan alltså bedömts, att en oenig domstol, minoriteten gick på frikännandelinjen, kommit fram till resultatet vållande till annans död som ej var att betrakta som grovt. Påföljden kunde med hänsyn till den allmänna laglydnaden inte sättas så lågt som skyddstillsyn eller villkorlig dom, även om det ur individualpreventiv aspekt vore helt tillfyllest. Påföljden måste således bli böter, och örlogskapten Hamilton fick själv bestämma bötesbelopp och till vilket ändamål bötessumman borde gå. I fråga om åtalspunkten Stephen Holmes ogillades åtalet, vilket meddelades bara för klarhetens skull, eftersom åklagaren redan under pågående förhandling lagt ner sin talan i den delen. Därmed drog sig rätten tillbaks. Tydligen gick de ut genom köksingången eller liknande. I vart fall försvann de för gott utan att inleda något eftersnack som åklagaren hade gjort. ”Jaha”, sa DG när han vänskapligt kom fram och klappade den förstummade Carl i ryggen. ”Då var den saken ur världen. Men det innebär alltså att du inte får gå åstad och åstadkomma någon sorts da capo inför ännu en domstol, som för övrigt skulle komma till samma resultat. Du har samma tystnadsplikt som alla andra i rummet från och med nu. Är det uppfattat?” ”Jadå”, suckade Carl. ”Det är uppfattat. Om någon frågar i fortsättningen så blånekar jag. Böter sköter jag själv.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 431

”Just det”, log DG glatt. ”Hitta på något kul ändamål och avsätt några tusen eller vad det skulle ha blivit i civil domstol. Och nu med språng tillbaks till allvaret.” ”Det är också uppfattat”, svarade Carl och återfick med ens balans och kontroll. Där ute vid Smådalarö satt Åke Stålhandske och Joar Lundwall och snickrade på sina kälkar HMS Starwars I–III. De måste ju undra vad som var på gång och han måste dit fortast möjligt. Han tog de två spioncheferna hårt i hand och sen sa ingen något mer och han skyndade ner på gatan där Lallerstedt väntade i sin bil. De genomförde för säkerhets skull två bilbyten innan de satte kurs mot båthamnen i närheten av Smådalarö. Klockan var två på natten när Carl hoppade av på bryggan bredvid båthuset. Det lyste fortfarande uppe i stora huset på ön. Lallerstedt återvände omedelbart med högsta fart ut i mörkret. *** Det hör till ovanligheterna att Sovjetunionens ambassadör begär skyndsamt företräde hos Hans Excellens utrikesministern. Men när så sker betyder skyndsamt verkligen skyndsamt. Beskedet hade visserligen kommit som en blixt från klar himmel men efter en kort telefonöverläggning med statsministern och en ännu kortare överläggning med sin kabinettssekreterare var utrikesministern beredd att ta emot. De skulle möta ambassadören tillsammans, han själv och Peter Sorman. Nu gällde det alltså att hålla på sig. För rimligtvis hade ryssarna nu någon sorts plan som gick ut på att ta initiativet, att förekomma i stället för att förekommas. Ambassadören var ganska kortvuxen och såg närmast fyrkantig ut. Han var vithårig men med svarta, nästan Brezjnevliknande ögonbryn och hans små gråa ögon utstrålade all den kraft och självmedvetenhet som kunde anses såväl förväntad som berättigad för en representant för en supermakt.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 432

Han gick rakt in i rummet och hälsade med hjärtliga och yviga handslag och så satte han sig och gick prompt rakt på sak. ”Herr Excellens, jag söker er som ni förstår i ett ärende av stor vikt och det gäller såväl ert lands som De förenade Rådsrepublikernas Socialistiska Republiks säkerhet”, började han och avvaktade tolkens översättning. Tolken talade närmast perfekt stockholmska, samma språk som utrikesministern. ”Vi befinner oss i ett mycket brydsamt läge, och pinsamt för oss, om jag skall vara fullständigt uppriktig, eftersom en förbrytare flytt från sin post inom Sovjetflottan hit till Sverige. Vi har anledning att tro att han kan ställa till åtskillig skada för våra båda länder, men framför allt för er. Vi vill med krafttag försöka undvika en krissituation.” När tolken översatt avbröt Peter Sorman i avsikt att korta ner de inledande mystifikationerna. ”Vilka är era krav och hur motiverar ni dem?” frågade han artigt men med markerad kyla. ”Vi har ett bestämt krav och vi vill framföra en mycket allvarlig varning”, fortsatte ambassadören när tolken översatt den avbrytande frågan. Med en handviftning markerade han sen otåligt att han inte ville bli ytterligare avbruten när han fortsatte. ”Vårt krav gäller förre marinofficeren Gennadij Alexandrovitj Koskov. Vi begär honom utlämnad på den grunden, att han måste ställas inför sovjetisk domstol i överensstämmelse med våra lagar. Han är anklagad för korruption, stöld av statliga medel, gynnande av brottslighet och en massa andra småsaker som jag inte behöver gå in på. Allvarligast är dock att han sätter vår gemensamma säkerhet i fara.” De båda svenskarna bestämde sig för att avvakta fortsättningen innan de tog egna initiativ eller frågade. ”Ni undrar förstås, Ers Excellens, vari det sista består. Det är med viss tvekan som jag nu meddelar er det. Gennadij Alexandrovitj Koskov har kännedom om vissa militära installationer på ert område som utgör ett hot inte bara mot Sovjetunionen utan också mot er. Det är



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 433

en fråga som vi bör lösa gemensamt, men vi har från vår sida hittills inte funnit rätt diplomatisk metod och nu blir vi dessvärre tvungna att gå till verket under improviserade former.” ”Vårt krav är mycket bestämt”, avbröt utrikesministern med en osäker snegling på sin briljante medarbetare, ”vi kräver nämligen att ni drar tillbaks era militära installationer med omedelbar verkan. Det är ett krav som vi inte tänker vika från, inte under några omständigheter. I värsta fall kommer vi att tvingas använda våld.” De två svenskarna utbytte ett gillande ögonkast medan ambassadören var upptagen med att lyssna och se på den översättande tolken. Sveriges linje var nu presenterad. Man hade redan bundit sig, omedelbart bundit sig, för ståndpunkten att man inte tänkte vika. Men ambassadören såg bestört ut, mer än väntat, när han fått innebörden i utrikesministerns yttrande klar för sig. ”Men Ers Excellens”, sa han till en början i nästan vädjande tonfall, ”det är inte våra installationer det är frågan om. Vi har misstänkt att förbrytaren Gennadij Alexandrovitj skulle delge er den uppfattningen för att lättare kunna tillskansa sig vissa fördelar. Men det är NATO-installationer. Och det värsta är att de har nukleär kapacitet. De innehåller såvitt vår underrättelsetjänst har inhämtat samma typ av missiler som Polaris-ubåtarna. De är avsedda att attackera mål inne i Sovjetunionen och det tycks ingå i NATO:s strategi att de inte skulle kunna slås ut av de våra för att de ligger på en neutral stats territorium.” Svenskarna hade utomordentligt svårt att förhålla sig på ett rimligt sätt när tolken översatt. Ambassadören kunde därför fortsätta utan att bli avbruten på nytt. ”Det värsta är”, suckade han tungt, mycket tungt, ”att vi förmodar, nej vi har mycket goda skäl, jag vill understryka det, mycket goda skäl att påstå att dessa kärnvapenbaser har självförstörelsekapacitet. Angrips de utlöses en kärnvapendetonation som får oöverskådliga konsekvenser för Östersjöområdet, vilket angår oss alla. Avsikten är naturligtvis att till varje pris undgå avslöjande. Vi förmodar för vår del



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 434

att det i amerikansk propaganda skulle göras gällande att installationerna var våra. Därför vill vi nu alltså på det bestämdaste varna för alla förhastade beslut i anledning av vad förbrytaren Gennadij Alexandrovitj sagt. Men vi vill ha honom utlämnad till oss så fort som möjligt.” Ambassadören meddelade att han skulle höra av sig inom 24 timmar för ett besked i den mindre frågan, som rörde Gennadij Alexandrovitj Koskov, och att han sen skulle stå till förfogande om den svenska regeringen ville inhämta Sovjetunionens ståndpunkt i fråga om det gemensamma kärnvapenhotet som båda staterna från och med nu måste överväga. Sen gick han. ”Antingen har jag blivit galen eller också har jag just hört vad jag har hört. Kan det där verkligen vara sant?” frågade utrikesministern när de två svenskarna suttit tysta i en spöklikt förlängd ensamhet som måste ha varat i över en minut. ”Sant och kanske inte sant och kanske lögn”, svarade Peter Sorman eftertänksamt. ”För det första tror jag att det är bluff det där med NATO. För det andra tror jag faktiskt att han på fullt allvar hotar oss med någon form av kärnvapeninsats om vi ger oss på deras spiongömmor.” ”Gudskelov att vi inte gick direkt på den linjen”, sa utrikesministern i en lång lättad utandning. ”Ja gudskelov. Men vi har onekligen fått en del problem på halsen i alla fall. Vet vi var den där ryssen finns någonstans, på en skärgårdsö, var det inte så?” ”Jo jag tror det. Vi får fråga militären. Sablar vilken oväntad vändning det här tog. Kärnvapen, jag tror jag blir tokig.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 435



Jurij Tjivartsjev var på något egendomligt vis rasande samtidigt som han var på lysande humör. Det hade varit en vild chansning, kunde man ha tyckt, men den hade gått hem. Gennadij Alexandrovitj var äntligen lokaliserad. Han fanns i en röd liten svensk sommarstuga på en mindre ö mellan Djurö och Vindö. Sista biten mot målet måste man visserligen avancera med båt, men biltransport skulle klara den stora distansen och det fanns flera möjliga bilvägar. Enligt rapporten befann sig bara tre personer i stugan, som var i två våningar och låg till hälften skymd från vattnet. Spaningsgruppen hade inte helt säkert kunnat fastställa vilka svenskarna i Gennadij Alexandrovitjs sällskap var men man hade med tämligen stor säkerhet slagit fast att det rörde sig om förhörspersonal och inte om bevakningspersonal. Det var en intelligent metod, det måste medges. Det var bättre att dra ner säkerhetsarrangemangen till ett minimum än att väcka uppmärksamhet med egendomligt vaktpostförfarande och liknande. Sommarstugan tillhörde en av de högre officerarna på Marinstaben; stölden av databanden på reklambyrån hade alltså till slut löst lokaliseringsproblemet, som ju var det svåraste. Den operativa insatsen var nämligen ett betydligt mindre problem. Såvida man inte skred till verket enligt tokdåren Michail Tjerentjevitj Cholins förslag. Cholin hade skissat en operation som gick ut på att sätta in grupp Nisˇkov. Personligen hade Jurij Tjivartsjev inget annat än förakt till



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 436

övers för kriminella element av det slaget. Deras insatser kunde förvisso bli nödvändiga ibland när det gällde våta jobb som aldrig fick spåras till Sovjetunionen. Men även om Jurij Tjivartsjev ansåg sig vara så fördomsfri som yrket förutsatte ogillade han deras metoder, som dessutom alltid innehöll riskabla inslag. De tycktes föredra att skära huvudet av sina offer, stoppa dem i svarta sopsäckar och dumpa dem långt från platsen för operationen. I det föreliggande förslaget skulle de bränna ner hela huset och döda de tre eller fyra personer som fanns på plats med tämligen drastiska och bullrande metoder. Det var en idiotisk plan och fullkomligt besinningslös i sin politiska fantasilöshet. Den här gången rörde det sig om ett mål som praktiskt taget kunde attackeras av personal i Sovjetarméns uniform. För det första var sambandet mellan motiv och offer minst sagt kristallklart. För det andra var det en respektabel och förståelig insats. Om förlusterna under operationen inskränkte sig till Gennadij Alexandrovitj själv så skulle svenskarna säkert inte ha några särdeles formella klagomål och sannolikt skulle det ligga i deras intresse att undertrycka händelsen så att man slapp för alla parter pinsam publicitet. Men en sådan utveckling skulle omöjliggöras av svenska förluster. En uppseendeväckande mordbrand och dödad svensk militär personal skulle, som systemet fungerade i Sverige, leda till en ohejdbar och ofantlig publicitet. Det var så elementärt att det närmast föreföll som ett mysterium att det inte hade kunnat tränga in ens i generalmajor Cholins tjocka skalle. Beslutsamt bad han generalmajoren och dennes ställföreträdare att omedelbart infinna sig för order. Deras ivriga och entusiastiska anletsdrag slätades snabbt ut när de kom in och såg sin allsmäktige chefs attityd. De ställde sig automatiskt i givakt framför hans skrivbord och han dröjde demonstrativt innan han bad dem sitta. ”Jag har order enligt följande, Michail Tjerentjevitj, och jag vill ha



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 437

dem åtlydda till punkt och pricka”, började Jurij Tjivartsjev utan omsvep. Sen smattrade han ur sig alla sina instruktioner i ett par andetag. ”Överför omedelbart grupp Nisˇkov till den logistiska reserven. Genomför operationen med våra två specialister från Moskva i främsta eldlinjen och använd resten av personalen för transport och samband. Ingen annan än Gennadij Alexandrovitj får bli föremål för vapeninsats, såvida det inte blir oundgängligen nödvändigt med hänsyn till självförsvar. Absolut ingen mordbrand eller annat väsen. Strunta i att genomsöka platsen, det är nämligen viktigare att personalen kommer därifrån än att vi får de sista dagarnas förhör eller vad det kan handla om i våra händer. Svenskarna är inte så dumma att de förvarar band och protokoll i samma korg som guldägget. Det är av vikt att operationen genomförs inom 24 timmar. Har jag uttryckt mej klart? Några frågor?” Det fanns inga frågor, åtminstone inga frågor som de underlydande vågade ställa. När de gått kallade Jurij Tjivartsjev till sig en av operatörerna från Moskva, en ung löjtnant som han bara hälsat helt flyktigt på några dagar tidigare. När löjtnanten kom in bad han omedelbart och onödigt generat om ursäkt för sitt långa hår, men det var anlagt med hänsyn till taktiska överväganden. Jurij Tjivartsjev log. Spetsnazofficeren såg nästan ut som vilken västerlänning som helst, vilket ju rimligtvis var meningen. ”Sitt ner, Anatolij Iljitj, av ditt efternamn skulle man nästan kunna tro att du var ishockeyspelare”, sa Jurij Tjivartsjev vänligt medan han sorterade en del dokument och fotografier på sitt skrivbord. ”Nej kamrat överste. Jag är inte ens släkt med Anatolij Firsov, jag sysslar med skidskytte som idrott”, svarade löjtnanten tvärhugget och militäriskt. ”Nå nå, jag får önska er lycka till i er idrott senare, Anatolij Iljitj, men nu gäller det alltså den stundande operationen. Ni har klart för er vem som är målet och vad som är skälet?” ”Ja, kamrat överste.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 438

”Nå, det är gott. Jag har beslutat att detta är en renodlat militär operation och vårt enda objekt är Gennadij Alexandrovitj personligen. Det gäller att verkställa ett beslut av Politbyrån, det är ni också medveten om, min unge löjtnant?” ”Ja, kamrat överste.” ”För jag menar, ni ska inte tro att det här är något tvivelaktigt. Och just därför är det av största vikt att svensk militär inte utsätts för några förluster, de som finns runt Gennadij Alexandrovitj är med största sannolikhet bara förhörspersonal och tekniker. Skyddsvakter saknas såvitt vi inhämtat.” ”Förlåt en fråga, kamrat överste.” ”Ja varsågod, min unge löjtnant, vi ska inte ha några oklarheter innan vi genomför den här operationen.” ”Är det verkligen möjligt att de inte har skyddsvakter? Jag menar … det förefaller mej som en äventyrlig taktik.” ”Alldeles riktigt unge löjtnant, det kan förefalla så. Men det är inte så dumt tänkt, ser ni. Och det är vad jag räknar med. Alltså ska ni och er kollega genomföra en så ren operation som möjligt. Målet är enbart Gennadij Alexandrovitj.” ”Uppfattat, kamrat överste.” ”Det finns emellertid ett viktigt möjligt undantag”, fortsatte Jurij Tjivartsjev medan han radade upp tre fotografier på skrivbordet. ”Förutom att ni kan besvara verkningseld i självförsvarssyfte så inträffar en speciell situation om ni lokaliserar den här personen vid er inledande rekognoscering. Finns han där måste han dessvärre bli mål nummer ett, det kan inte undvikas.” ”Uppfattat, kamrat överste. Får jag fråga vem mannen är och vilka kvalifikationer han har?” Jurij Tjivartsjev log nästan muntert åt sin mycket allvarlige unge kollega. Det fanns åtminstone ingen anledning att tvivla på löjtnantens ambitionsnivå. Det var hans första våta jobb utomlands. ”Jodå unge löjtnant. Jag ska säga er vem mannen är. Han är deras bäste operatör. Han är ingen vanlig skyddsvakt utan expert och jag



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 439

vill uppriktigt varna er för hans kapacitet, med all respekt för de våra så måste jag nog tänka mej att han är fullt i nivå. Om ni förstår vad jag menar?” ”Jag förstår fullkomligt, kamrat överste. Närvaro av denne man äventyrar operationen, därför måste han slås ut innan vi angriper huvudmålet.” ”Rätt uppfattat, min unge löjtnant. Och en sak till om det värsta skulle inträffa och ni åker fast. Vi kommer att erkänna er som en av de våra och vi kommer att få er utväxlad inom något år eller så, förmodligen tidigare. Ja, jag ser på er att ni tycker att det verkar konstigt och utanför normal rutin, men vi kommer att erkänna er eftersom ni är sovjetisk officer i Sovjetarméns tjänst på ett respektabelt uppdrag i vårt nationella intresse. Så ligger det till. Nej, jag säger inte det här för att ni ska ens tänka tanken att ni kan misslyckas, men det kan ändå vara bra att känna till. De praktiska detaljerna kommer ni att få senare nere på avdelningen. Några frågor?” ”Nej, kamrat överste.” ”Då får jag uppriktigt önska er lycka till i detta svåra uppdrag i fosterlandets tjänst”, avslutade Jurij Tjivartsjev samtidigt som han räckte över de tre fotografierna. *** De hade ägnat hela morgonen och förmiddagen åt manöverprov under vatten med sina lastade barnkälkar. Det viktigaste var att kunna bedöma hur mycket hastigheten reducerades under transport och vilken maximal distans man kunde avancera i undervattensläge mot målen. De hade kommit fram till att det var omöjligt att orientera säkert utan att göra åtminstone en observation vid ytan under varje avancemang, och de hade enats om var och när och i förhållande till vilka landmärken det måste ske. Därefter hade Carl nästan högtidligt bett Joar Lundwall att sända koden som meddelade att de nu gått in i beredskapsläge rött. Medde-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 440

landet hade mottagits och beskedet tillbaks var att det var uppfattat och att man på angivet sätt skulle vänta instruktioner på jämna klockslag. Resten av dagen hade de ägnat åt att städa undan alla spår efter sig och förstöra alla dokument som de använt under arbetet utom de två sjökorten med målangivelserna. Sen hade de packat kuttern med proviant och sin personliga utrustning och en av de tre kälkarna med tillsluten transportsäck som dolde den dödliga lasten. Förtöjd vid aktern på kuttern låg en gummibåt med utombordsmotor, och under det tillslutna kapellet fanns de två andra kälkarna, HMS Starwars II och III. Det var en ganska vacker kväll med uppsprickande molntäcke och väderleksutsikterna enligt den senaste femdygnsprognosen var gynnsamma ur deras perspektiv, måttlig vind, måttliga strömförhållanden och inte särskilt hög sjö. Före middagen hade de krattat tomten för att en sista gång kontrollera att ingenting fanns tappat eller glömt. Och sen var de, med en överraskande känsla av kall tomhet, beredda. Och nu var det bara att vänta och vila ut så fort som möjligt. De la sig tidigt och sov i omgångar, tungt och möjligen till deras egen förvåning utan drömmar. Klockan 13.00 nästa dag kom meddelandet. Joar Lundwall som hade vakten vid radiosändaren kallade till sig de två andra och pekade tyst. I den lilla rutan ovanför sändarens tangentbord stod några få men fullkomligt tydliga ord: Verkställ Operation Big Red enligt order. Tidpunkt för förstörelse av mål 1 16.00. Är ordern uppfattad? De stirrade som förhäxade på den korta textraden på den gröngrå skärmen. Sen såg de andra två upp mot Carl. ”Sänd följande”, sa han med osäker röst. ”Ordern uppfattad. Insats mot mål 1 kan ske 16.00. Behövs ytterligare kontakt?” Åke Stålhandske slog fumligt ner bokstäverna, möjligen av nervositet, möjligen för att datorer var långt ifrån hans bästa gren. Han fick



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 441

korrigera flera gånger innan han tryckte på sändknappen. Sen väntade de tyst i 30 sekunder innan en ny text dök upp på skärmen: Svar nej. Lycka till. Carl tvekade. Sen beordrade han en ny text: Från vem kommer ordern? Det dröjde mindre än femton sekunder innan de fick svar: Fosterlandet. De stirrade förbluffat på det enda ordet. ”Låter ju för saatan som om de talar om Finland eller Ryssland”, skrockade Åke Stålhandske nervöst. ”Vilket satans fosterland?” Carl lutade sig impulsivt fram över axeln på Åke Stålhandske och smattrade ner ytterligare en förfrågan och tryckte på sändknappen: Innebörden oklar. Var god förtydliga. Det nya svaret följde efter tjugo sekunder. Någon där borta skrev tydligen snabbt och utan att tveka: Sverige. Regering och försvarsledning. Carl skrev snabbt ett sista svar: Ordern uppfattad och skall verkställas enligt planering. Klart slut. Sen slog han ihop locket över sändaren och så såg de tysta på varandra. De tittade nästan samtidigt på klockan. ”Vi utgår alltså omedelbart, resten av genomgången sker då under första transportsträckan”, konstaterade Carl snarare än beordrade. Mindre än tio minuter senare la de ut och stängde båthuset och gick med sju knops måttlig fart söderut. I aktersvallet vred sig gummibåten lojt fram och tillbaka. De gick på utsidan av Ornö där risken att de skulle observeras av obehöriga var minst, även om transportsträckan på så vis blev längre än om de gått rakt ner förbi Dalarö och vidare ut i Mysingen. De repeterade sina olika funktioner och operationens delmoment undan för undan men började snart tappa koncentrationen när det visade sig tydligt att var och en kunde moment för moment med samma säkerhet som om det varit frågan om multiplikationstabellen. Det var få seglare ute eftersom det vackra vädret kommit snabbt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 442

och efter en lång kall och våt vår. Då och då vinkade någon åt dem och de hälsade tillbaks. ”Vad gör vi om någon civilist lägger sig i jobbet?” frågade Åke Stålhandske mer i ett tonfall som om han ville slå hål på en lång stunds tystnad än verkligen få ett svar. ”Vi ber vederbörande vänligt att inte lägga sig i, om vi är säkra på att det är en riktig civilist. I händelse av tveksamhet använder vi våld”, svarade Carl med blicken koncentrerad på navigeringen och den blå linjen i det militära sjökortet som de just fallit in i. Åke Stålhandske nickade och gick ner i ruffen och plockade fram sin pistol och körde ner den i korsryggen mellan skärp och underkläder och gick upp igen. När han gick förbi styrhytten tog Carl honom i axeln och såg honom i ögonen i några långa forskande sekunder. ”Okay?” frågade Carl. ”Jo, nog är det okay, men det känns overkligt, tycker du inte?” ”Jo det känns overkligt. Jag hörde något skrammel med magasin där nere.” ”Jo.” ”Ingen öppnar eld annat än på min order. Det är uppfattat?” ”Jo det är uppfattat.” ”Men inget sånt ska behöva hända, eller hur?” ”Nej antagligen inte. Det vore ju synd om de visste att vi var på väg.” De fnissade plötsligt åt den oavsiktligt komiska underdriften och Stålhandske fortsatte förbi Carl till den öppna sittbrunnen där Joar Lundwall satt med en kraftig kikare och studerade stränderna allteftersom de gled förbi. Solljuset kastade starka reflexer i de alldeles lagom höga vågrörelserna där ett svart huvud som stack upp några sekunder skulle se ut som antingen en kort inbillning eller en säl som gått upp till ytan. Sista biten runt Ornö var helt obebodd och när de passerade några sommarstugor alldeles i närheten av den plats där de skulle lägga till såg allting stängt och tillbommat ut.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 443

De la till i skydd av en hög utskjutande udde 880 meter från målet och ankrade upp gummibåten utanför kuttern som de förtöjde vid en liten martall alldeles ovanför vattenlinjen. Ingen sa något. Carl nickade tyst åt Åke Stålhandske som förstått ordern utan att den ens uttalats och så gick han i land och försvann långsamt in i vegetationen med ena handen som av en händelse fäst i skärpet bakom ryggen. Medan Stålhandske rekognoscerade omgivningen gick Carl och Joar Lundwall ner i ruffen och packade upp deras utrustning. De lyfte ut den röda plastkälken med de frigolitpaketerade RSV-laddningarna i sittbrunnen och Lundwall gick över kopplingarna en och en medan Carl sorterade deras torrdräkter och övrig utrustning i tre högar där nere, sen tog han fram en transportsäck och la bredvid på durken. Åke Stålhandske kom tillbaks och skakade kort på huvudet som svar på den outtalade frågan om det synts folk i närheten. Därefter tog de av sig sina gymnastikskor, armbandsur och innehållet i fickorna och stoppade ner alltsammans i en liten gemensam svart gummipåse som de sen förslöt och slängde ner i botten på transportsäcken. Sen tog de av sig sina kläder och vek ihop dem och la dem ovanpå den svarta gummipåsen i transportsäcken och drog sen på sig sina blåa värmeisolerande Helly-Hansen-ställ. Precis samtidigt körde de ner fötterna i våtdräkternas smidiga stövlar och började sen kavla det svarta sega gummihöljet över ben och axlar tills de efter vant besvär kunde kränga huvorna över sig och rätta till förslutningen kring ansiktena. Innan de drog åt varandras blixtlås förslöt de transportsäcken med kläder och personliga tillhörigheter och handvapen som de från och med nu inte skulle ha någon tänkbar användning för. Sen gick Joar Lundwall försiktigt upp på däck och släppte efter på förtampen så att de kunde dra sig ut med aktertampen till den förankrade gummibåten. Stålhandske och Carl hjälptes åt att få ner transportsäcken i gummibåten och fäste kapellet över den. Sen förtöjde de båtarna på nytt och återvände ner i ruffen och släpade upp den lilla röda kälken till



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 444

övre däck och stjälpte den försiktigt över bord. De fäste den vid en knap bredvid en blå gummifender som av slarv hängt utanför relingen under hela resan. De bytte ett kort generat ögonkast om saken och tänkte förmodligen ungefär samma sak; man hade kunnat glömma något värre. De gick tillbaks ner i ruffen och satte sig på huk samtidigt och pressade luften ur våtdräkterna så mycket som möjligt. När de reste sig upp satt gummihöljet nästan skrynkligt runt deras kroppar. Joar Lundwall drog på sig sin apparat först och de andra två hjälpte honom med remmar och viktbälte och sen gick han tungt ut ur ruffen med simfenorna i handen för att lämna plats åt de andra två som i tur och ordning upprepade proceduren. När alla tre stod ute på däck stängde Carl ruffen och nickade tyst, och som om det varit signal till nästa moment andades alla tre kraftigt ut och drog sen in syrgas från sina ansiktsmasker och upprepade det fyra gånger för att tömma kroppen på allt kväve och sen fäste de ansiktsmaskerna och började andas ren syrgas. De stjälpte sig över bord med simfenor och kontaktlina i handen, och medan de guppade upprätt på några meters djup öppnade alla tre ventilen högst uppe på dräkten så att den sista luften i dräkterna kunde pressas ut. De fäste simfenorna på varandra i den vanliga ordningen och de hade fortfarande klar sikt; solljuset glittrade som om det vore idyll och några nyfikna abborrar med uppspärrade ryggfenor cirklade försiktigt runt dem. Sen gick de igenom sin instrumentrutin och tittade samtidigt på klockorna och nickade. Så simmade Joar Lundwall först iväg, tre meter efter honom följde Carl och sist med kälken på släp kom Åke Stålhandske. De hade bestämt att gå på fem meters djup mot målområdet och de kunde fortfarande skymta varandra. Men de var för djupt för att synas från den oroliga vattenytan. De hade inte sagt ett ljud till varandra under hela förberedelse-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 445

proceduren uppe i båten och nu var det för sent. Men ingen av dem trodde att de skulle behöva ta till någon form av nödkommunikation, exempelvis att gå in nära varandra och skrika genom maskerna. Det fanns bara två möjligheter. Antingen skulle allting gå exakt som planerat eller också fullkomligt åt helvete. De var lika fast koncentrerade alla tre på den ena möjligheten, den enda som fanns i deras huvuden. Efter sjutton minuter, precis på sekunden, signalerade Joar Lundwall att han skulle gå upp för att göra en observation och de höjde sig försiktigt till ett par meters djup medan han gick upp med huvudet ovanför ytan. Observationen tog bara några sekunder och sen meddelade han med det överenskomna signalsystemet att de skulle korrigera tio meter åt vänster. Det var en förvånansvärt stor korrigering, alltså hade de felbedömt avdriften, alltså var det utmärkt att man bestämt sig för att göra ytobservation vid halva sträckan. Efter en kvart precis signalerade Lundwall att de skulle börja gå ner, och så sänkte han sig först nedåt i 45 graders vinkel. Det ökande trycket fick dräkterna att klämma åt kring deras kroppar samtidigt som det sista ljuset började tyna bort tills det snart blev helt mörkt. Carl fick en signal i handledslinan som betydde att Stålhandske hade något problem med lasten och han vidarebefordrade den snabbt till Joar Lundwall som bromsade. Carl fäste omedelbart blicken på klocka och djupmätare och visste att Joar Lundwall gjorde detsamma någonstans alldeles intill honom medan Åke Stålhandske förmodligen lättade lasten på någon blyvikt för att anpassa den till det nya djupet. Han fick snart en ny signal från Stålhandske med den innebörden och så skickade han signalen vidare och så fortsatte de nedåt medan åtminstone två av dem räknade i huvudet på tid, avdrift, djup och fart för att korrigera uppehållet. De nådde botten mindre än tio sekunder från beräknad tid och alla tre såg automatiskt på sina djupmätare som visade 35 meter. Det var fel på en meter.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 446

De la sig på linje och kontrollerade sina kompasser och signalerade sen klara och började sakta, mycket sakta treva sig fram med händerna utefter botten. Det var bättre att ta god tid på sig än att riskera buller. Deras apparater hade någonstans efter tiometersnivån automatiskt slagit om till blandgas så att de nu andades nitrox i stället för syrgas; de hade ungefär 40 minuter på sig för den gasblandningen och det måste räcka mer än väl. Det var Åke Stålhandske som fann målet och han signalerade det som om han funnit något vadsomhelst, även om signalen var den överenskomna. Medan han höll sig fast i målet halade de andra in sig mot honom och så kände de med ena handen bar och handsken i den andra och diskuterade en stund i vilken riktning de skulle gå; deras signalsystem kändes nästan som en vanlig lugn diskussion. De enades snabbt. Tre minuter senare hade de funnit kortänden och det som de förmodade var en ingångsport av samma typ som Carl hade beskrivit. De tog ut en noggrann kompasskurs och simmade tre meter framåt. Och medan Stålhandske höll lasten tog Carl ut den första laddningen och trevade försiktigt efter en jämn yta som han la sin bara hand mot. Det var slätt, det var gummiöverdraget. Han fäste den första laddningen och höll emot hårt så att magneten inte skulle dra fast den med en smäll, signalerade att det var klart och höll i laddningen tills ledningen sträckts i kompassriktningen vilket betydde att kamraterna hunnit fram till nästa position och så upprepades proceduren sakta och med överdrivet långsamma rörelser medan alla tre spände sin hörsel till det yttersta. När de var framme vid den sjunde laddningen hörde de alla tre något svagt motorljud och de stannade av och lyssnade tills Carl signalerade att man skulle fortsätta. Ljudet tycktes vara konstant och hade förmodligen inte med dem att göra. När de fäst den nionde laddningen kom en signal från Joar Lundwall som betydde att han nått kanten. Carl halade in de andra två och så fäste de sina reservladdningar intill den sista. Därefter drog Carl av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 447

sig båda handskarna och ställde in timern på tre minuter och avvaktade tills de andra bekräftat att de sett de små lysande röda digitalsiffrorna i mörkret. Sen tecknade de att de var överens om kompassriktningen, Stålhandske puttade ut den röda barnkälken i den svarta tomheten och Carl slog till kontakten vilket var signalen till att de skulle simma snett uppåt med högsta hastighet. Uppstigningstakten fick dock inte bli mer än 18 meter i minuten, så om en och en halv minut skulle de plana ut och simma rakt på kompassriktning. Carl kände att Joar Lundwall nästan bogserade honom och att han i sin tur släpade på Stålhandske, men det gick undan i snabbare takt än de räknat med medan de röda sekunderna där nere på timern obönhörligt rann ner mot noll. De hade förmodligen avverkat en bit över hundra meter och simmade rakt framåt och på syrgas på fem meters djup när detonationen plötsligt skakade dem; det kändes som att stå inne i en sopcontainer som träffades av samtidiga slag från alla håll på en gång, det böljade i trumhinnorna och vibrerade i deras kroppar och de hade ingen bestämd upplevelse av riktningen på ljudet, även om de enligt instrumenten visste exakt. De slog av på takten och signalerade kort till varandra att alla mådde bra. När de gjorde loss gummibåtens förtöjning och släpade in den till stranden var de tröttare än de skulle ha förmodat, mest berodde det antagligen på att de simmat fortare än beräknat första sträckan från målet. När de slet av sig ansiktsmaskerna i vattenbrynet och började dra av sig apparaterna som de välte upp i gummibåten en i sänder talade de för första gången på oändligt länge till varandra; det var som om det talade språket kändes lika överraskande främmande fast bekant som den vanliga luften som de nu andades. ”Vi måste tillbaks en vända till målet innan vi blir upplockade, det är en sak jag vill kolla”, sa Carl utan att förklara sig närmare. Så fort de fått av sig simfenorna och vält sig ombord i gummibåten startade Joar



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 448

Lundwall den 50 hästars Johnsonmotorn på första rycket och så styrde han snabbt ut mot målområdet; in mot Hårsfjärden såg de redan en svart prick som närmade sig. När de kom till målområdet upptäckte de först några enstaka vita guppande frigolitstycken och de log i hemligt samförstånd, sen upptäckte Carl det han plötsligt fått för sig att han skulle upptäcka, en liten grön boj med något metallföremål i mitten. Han pekade och Joar Lundwall styrde in mot bojen. Carl drog upp sin dykarkniv och slog sönder metalldelar och stack kniven genom bojen så att den sjönk. Sen pekade han ut mot dånet av tolv tusen hästkrafter gasturbin som drev det grå fartyget i 40 knops fart rätt mot dem. Det höll farten oförminskad så nära inpå att de trodde de skulle bli rammade innan motorerna plötsligt slog back. Hela den kraftfulla båten tvärstannade på ungefär sin egen längd och sjönk ner och girade så att aktern gled upp mot dem och de kunde kasta över en tamp till den uniformsklädda personalen som stod intill den tretungade svenska flaggan. De hivade sig upp en i sänder och övervakade sen vinschningen av gummibåten och hjälpte till att surra den på akterdäck innan de gick mot kommandobryggan med Carl i täten. Varmt kaffe väntade i plastmuggar, och nyfikna blickar. Carl var torr i munnen efter syrgasen och det skrapade lite i rösten när han anmälde sig närvarande för fartygschefen med rätt militärgrad men falskt namn. Fartygschefen beordrade kurs efter att Carl bekräftat den och så gick man upp i högsta fart, rundade Björkön med kraftig slagsida utåt i kurvan och satte sen kurs norrut mot Erstaviken. ”Jag bör veta vad ni har för utrustning i gummiflotten, om det är något som rör våra säkerhetsbestämmelser”, sa fartygschefen med en blandning av nyfikenhet och lätt oro. ”Det är hemlig mätutrustning som vi håller på att testa in, känsliga instrument men väl surrade”, ljög Carl blixtsnabbt som om det var ren reflex i stället för träning. Så öppnade de tre dykarna varandras blixtlås och rörde sig lite så



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 449

att de fick in luft under dräkterna och kunde börja massera sina frusna händer. Det var viktigt för motorik och kontroll att de hade händerna i ordning till varje mål. Fartygsledningen avstod från att fråga mera. Dykare har ett specialistjobb som är tämligen högt respekterat bland marinofficerare, och vad än det nu var för hemliga mätoperationer som pågick så var det säkert väsentligt. Officerare är uppfostrade att inte fråga mer än nödvändigt, och från och med nu var fartygschefens uppdrag bara att så snabbt som möjligt förflytta sig och dykarna till viss angiven position. Det var också vad han gjorde utan att låta tankarna fladdra iväg ut i spekulationer. Han utförde order från flottiljchefen personligen. Det var allt. De tre dykarna stod tysta och värmde sina händer runt de vita plastmuggarna med hett kaffe. Var och en tänkte på sitt, kunde det se ut som, men i själva verket tänkte alla på samma sak, på mål nummer två. Ingenting annat, de hade raderat allt utom mål nummer två från sina tankar. Eftermiddagssolen började bli röd och kastade långa skuggor när robotbåten plötsligt bromsade in och gled på tomgång mot angiven udde. Samtidigt upprepade dykarna en del av sin tidigare procedur. De stängde varandras svarta blixtlåskedjor på ryggen, kröp ihop och pressade ut luft ur dräkterna och rättade till gummiklädseln runt ansiktena. Sen tog de fartygschefen i hand och gick akterut och övervakade att man var försiktig när man vinschade ner deras gummibåt i vattnet. Så klev de ner en och en och sköt ut gummibåten, startade den och gick in bakom udden samtidigt som de vinkade att allt var som det skulle. Robotbåten drog upp motorerna på fullt varv och vek av rakt söderut. De drog in gummibåten under några algrenar som släpade i vattnet och återgick som på tyst kommando till sin ljudlösa kommunikation och upprepade ungefär samma procedur som inför den första attacken. När området i närheten var avspanat, fast den här gången av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 450

Joar Lundwall, drog de ut en av sina blåa kälkar ur gummibåten tillsammans med sina aggregat och drog sen kapellet över hela gummibåten. Åke Stålhandske bogserade ut den ett femtontal meter och förtöjde den med en karbinhake i en ledig vit boj som någon struntat i att ta in över vintern. Det fanns en flat udde ett hundratal meter bort som lämpade sig för helikoptern, allt stämde enligt Åke Stålhandskes och Joar Lundwalls rekognoscering. De skulle just börja tömma sig på kväve när Joar Lundwall plötsligt kom på något och bröt den ljudlösa kommunikationen med att fråga om något de inte haft tid att diskutera. ”Det var en nödboj, va? Med sändare?” frågade han och Carl nickade tyst. ”Ropar de på hjälp?” undrade Åke Stålhandske och stannade tvärt av i sina förberedelser. ”Vi får anta att det fungerar som på ubåtar”, sa Carl affärsmässigt. ”Nödbojen åker upp automatiskt och börjar sända en allmän nödsignal i händelse av oväntad katastrof. Det går upp till satellit, tas emot någonstans på direktoratet för kosmisk underrättelsetjänst i Moskva, vidarebefordras till Kaliningrad och där börjar de fundera vafan som har hänt och så kan de i värsta fall sända varning på långvåg till våra två nya mål, det får vi snart se.” Carl började därmed tömma sig på kväve och de andra tog efter kort tvekan efter. Det var inte mycket att fundera på, operationen var igång och det gällde att snabba på mer än att fundera. Sen gick de försiktigt ut i vattnet, öppnade sina ventiler högst upp på huvudet och fäste varandras simfenor, tog ut kompasskurs och började om. Det hade hunnit bli mörkt redan på fem meters djup nu, men för deras orientering spelade det ingen som helst roll. *** Gennadij Alexandrovitj Koskov satt till bords tillsammans med sina



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 451

två svenska förhörare. Det var ingen större variation i kost och matlagning som bjöds eftersom de själva stod också för den detaljen. Han hade med viss långsamhet övervunnit sin skepsis mot de riskabla bristerna i säkerhet och de primitiva arbetsförhållandena. Han hade sannerligen väntat sig någonting helt annat. Men å andra sidan tycktes den svenska vistelsen lida mot sitt slut. Den rysktalande av de två, han talade förresten förvånansvärt god ryska och behärskade utan att tveka alla specialtermer, hade antytt att det kanske var deras sista kväll tillsammans. Egentligen borde man ha firat det på något sätt men det fanns inte mycket att fira med. Den andre svensken hade just varit ute för dagens avslutande varv till kassaskåpet och var på väg in i den lilla matsalen med ett fat pyttipanna och rödbetor i handen när en ung långhårig man plötsligt steg in i rummet och sa något på svenska som fick de båda svenskarna att bli mer överrumplade än skräckslagna. Gennadij Alexandrovitj Koskov gissade att det var några ungdomar som tappat orienteringen under en båttur eller behövde vatten eller något sådant. Men just som svensken med pyttipannafatet skulle säga någonting blev han kraftfullt och blixtsnabbt slagen medvetslös av den långhårige unge mannen som förvandlats till någonting kusligt välbekant. Och pistolen som han nu riktade mot de andra två var alltför välbekant för den sovjetiske viceamiralen. Han hade själv samma tjänstevapen. Hans unge landsman smattrade ur sig några snabba order och två personer till dök in i rummet och fäste snabbt handbojor bakom ryggen på alla tre fångarna. När det var klart kom den unge långhårige fram mot Gennadij Alexandrovitj Koskov med pistolen höjd framför sig. Han verkade fullständigt lugn och kontrollerad. ”Goddag, herr Koskov, mitt namn är löjtnant Vladimir Iljitj Firsov”, hälsade den unge GRU-officeren medan de andra två landsmännen sysslade med att proppa in tygtrasor i munnarna på de svenska fångarna. ”Som löjtnanten kanske förstår är jag trött på förhör vid det här



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 452

laget”, svarade Koskov surmulet. Han visste mycket väl vad som skulle ske; de skulle aldrig besvära sig med den riskabla transporten av honom levande tillbaks till Sovjetunionen. Medan löjtnanten riktade sitt vapen mot honom genomsökte de andra två snabbt huset och kom tillbaks och rapporterade att ingen mer fanns i närheten eller i huset. ”Bra, mycket bra”, sa löjtnanten och spände hanen på sitt vapen och slickade sig nervöst om munnen innan han riktade sig mot sin försvarslöse fånge på svensk köksstol i svenskt stugkök med skärgårdsutsikt. ”Herr Koskov”, sa den unge löjtnanten beslutsamt, ”jag har order från andra direktoratet som fått sina order från Politbyrån att verkställa …” ”Prata inte dumheter med mej unge löjtnant!” avbröt Koskov i kommandoton. ”Jag är officer och er överordnade dessutom och jag vet mycket väl vilka order ni har. Seså, gör det!” Sabla svenskar och deras genialiska säkerhetsarrangemang, tänkte den sovjetiske viceamiralen. Det var det sista han tänkte. *** Örlogskapten Kent Malmström hovrade med sin helikopter strax ovanför plattan vid 1:a Helikopterdivisionens bas ute på Berga och den tvåmotoriga Yngve 64, för tillfället modifierad till transporthelikopter, var klar för ett av många tusen uppdrag. Marinens stora helikoptrar byggdes någon gång på 60-talet men har sen dess förmodligen fått sina flesta delar utbytta. Det vanligaste jobbet är att jaga ubåt, det tristaste jobbet många gånger att transportera folk, såvida det inte är något särskilt; ovanför luckan vid sidoutgången satt prins Philips av England autograf. De var fyra man ombord, förutom han själv en andrepilot, en färdmekaniker och en radarnavigatör eftersom ordern var att flyga i högsta fart på lägsta höjd. Ordern hade kommit direkt från divisions-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 453

chefen som antytt något hemlighetsfullt om att han i sin tur fått ordern direkt från CM. Så det var väl något hokuspokus med den där dykövningen. ”Tillämpad övning” hette det i ordern och det kunde man ju tro så mycket man ville på. De fick klarsignal från tornet och steg till 60 fot och satte kurs rakt ut över Hårsfjärden innan de vek av norrut och ökade till 110 knop. ”Dra upp värmen så mycket som möjligt här inne även om det blir lite svettigt. Våra dykande kolleger kan ju kanske behöva det. Fy fan för att bada så här års”, sa han i sin strupmikrofon. ”De har torrdräkter, det är inte så farligt som man skulle kunna tro, men på med värmen, det är uppfattat”, svarade andrepiloten. ”Fin kväll, lugnt och stilla, vackert land”, funderade örlogskapten Malmström högt utan att vänta sig svar. Det var behagligt flygväder, inga seglare ute. Det var ju inte så lyckat om man gick strax över deras masthöjd med två rotorblad på en gång. Vid Dalarö gick de upp på högre höjd och tog av i rakt nordlig riktning över land för att tjäna in åtskilliga extraminuter. En och annan minkfarmare skulle leva djävulen efteråt, men det var ju ett ovanligt hysch-hysch-uppdrag så hellre arg minkfarmare än arg divisionschef. När de kom in i målområdet hade de ännu inte fått in någon pejling från Sök 75, nödsändaren som enligt order skulle gälla för sista bitens orientering, men när de tog ett svepande varv över området såg de en gummibåt med tre dykare som signalerade morse med ficklampa. De vände av på ytterligare ett varv utåt medan gummibåten sökte sin position, för det var så andrepiloten uppfattat morsesignalerna. Omedelbart därefter rapporterade radarnavigatören att han hade kontakt med Sök 75 i nästan rak nordlig kurs. När helikoptern gick ner höll de tre dykarna på att dra upp sin gummibåt på en flat klipphäll som såg ut som en ganska lämplig landningsplats. ”Sätt ner henne där det är som flatast, fäll ut rampen”, beordrade örlogskaptenen.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 454

Någon minut senare släpade dykarna och färdmekanikern in gummibåten över rampen och surrade den och tecknade att man kunde dra upp rampen och gå mot angivet mål. När helikoptern lyfte fick en av dykarna låna en strupmikrofon. Chefen ombord såg inte vem han talade med där bak i lastutrymmet. ”Örlogskapten Karlsson här. Förlåt förseningen men vi råkade ut för några smärre komplikationer. Allt är okay och vi mår bra och tack för värmen. Hur lång tid tar det till angivet målområde?” sa rösten i mikrofonsystemet. ”Inte så lång tid så att ni hinner tina om ni är djupfrysta. Vill ni ha varmt kaffe så har vi med oss det i termos. Samt wienerbröd”, svarade örlogskapten Malmström som redan hade tankarna mer på flygningen och den vackra skärgårdskvällen än någonting annat. ”Kaffe blir utmärkt, tack för omtanken. Vår försening är fem minuter och vi får alltså ta in den i beräkningen vid upphämtningen. Senarelägg fem minuter”, sa rösten från lastutrymmet. ”Det är uppfattat, vi senarelägger fem minuter”, svarade flygaren och sen talade man inte mer med varandra. Helikoptern dånade fram över Värmdön i rak kurs mot Vaxholm. De tre dykarna var inbegripna i en högljudd konversation som ingen av de hjälmförsedda flygarna eller navigatörerna hörde ett ord av. I stället för att alla tre gått på rak kurs bort från målet när timern var ställd och de tolv sprängladdningarna tickade mot detonation hade Joar Lundwall skurit sig loss och stigit rakt upp till ytan på något snabbare än två minuter. Det viktigaste var att ha huvudet ovanför ytan i detonationsögonblicket så att trumhinnorna inte skulle gå. Det hade känts som en jättehand plötsligt hade lyft honom, utan att han hörde ett ljud. Och sen kom bubbelströmmen och sen ganska snabbt nödsändaren. Den flöt upp tre meter ifrån honom och borde inte ha hunnit sända särskilt mycket innan han tystade den och sänkte den. Sen hade man naturligtvis blivit försenad av att det tog extra tid att återförenas. Men de var överens om att det var rätt tänkt. Antingen



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 455

hade man inte begripit borta i Kaliningrad vad som höll på att hända eller också hade beslutsprocessen ännu inte hunnit ikapp dem. Vid tredje målet skulle det förstås inte spela någon roll om det fanns nödsändare igång efteråt. Fast man kunde ju plocka upp den närmast i städningssyfte. Alltid skulle det bli några konstiga tidningsrubriker om den hittades några dygn senare inne vid Vaxholm, menade Carl. Joar Lundwall invände att de där nödsändarna antagligen sänkte sig själva efter att ha sänt meddelandet. Satelliter sov ju inte så det som de en gång hade registrerat var ju registrerat. Just det. I så fall borde man nästan försöka räkna med någon form av beredskap vid mål tre. Tjugo minuter senare guppade en ensam kapellöverdragen gummibåt i skymningen vid ett öde skär ute i Trälhavet. I gummibåten låg en transportsäck av den typ de svenska kustjägarnas attackdykare använder och i säcken låg civila kläder och personliga tillhörigheter och, möjligen mer uppseendeväckande, sex handvapen av utländska men helt olika fabrikat. På fem meters djup rörde sig de tre svartklädda dykarna med en ljusblå barnkälke på släp. Carl hade övertagit orienteringsansvaret ungefär som om han ”hittade” vid det här målet eftersom han besökt det förut. Det var naturligtvis mer en psykologisk känsla än verklighet. Men det var förmodligen bra för deras koncentration att byta uppgifter. Nu simmade Joar Lundwall sist med ansvar för kälken och dess successiva viktminskning och Åke Stålhandske simmade i den lättaste positionen i mitten, åtminstone den för hjärnan lättaste. För musklerna var det däremot ganska tröttande att bli ryckt antingen framifrån eller bakifrån beroende på olika orsaker som gjorde att de då och då kom i otakt. När Carl gick upp för sin korta observation fick han den nedåtgående solen i ögonen och han måste ta lite längre tid på sig än beräknat innan han gick ner och meddelade att de låg exakt rätt i kurs, att avdriften var noll eftersom strömmen kom bakifrån, att tiden fram till målet skulle bli två minuter kortare än beräknat, samt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 456

att det funnits en båt i närheten och att det fanns risk att någon i båten sett honom. Carl försökte koncentrera sig helt och enbart på orienteringen. Men han kunde inte hindra sig från att samtidigt fundera i bakhuvudet på vad som skulle hända om någon sett en dykare sticka upp huvudet mitt ute i Trälhavet. Vad fanns det för beredskap inne i Vaxholm, kunde någon båt gå ut och börja slänga handgranater? En handgranat skulle slå ut dem alla tre om den landade inom en tiometersradie. Nej, det skulle ta minst en halvtimme innan militär personal kunde vara på plats och då skulle de befinna sig långt bort från observationsplatsen och dessutom på 40 meters djup. När instrumenten obönhörligt meddelade att det var dags att gå nedåt signalerade han med bara ett ryck eftersom de andra vid det här laget måste veta exakt vad man gjorde och när och varför. Dräkten började på nytt tryckas till kring kroppen på honom och kom att hamna i ett ganska smärtsamt läge kring pungen. Han kunde inte göra så mycket åt den saken mer än att bita ihop tänderna för att kväva smärtan och försöka koncentrera sig på att inte tappa tempo eftersom det skulle påverka orienteringen. Samtidigt som han nådde botten med ena handen hörde han ett svagt surrande ljud. Det kom antagligen inifrån stationen men var ändå inte till särskild hjälp för orienteringen eftersom det var omöjligt att avgöra från vilket håll det kom. Han meddelade att de skulle lägga sig på linje för att börja sökandet men stötte omedelbart handen i en bekant struktur. De var rakt på målet. Han meddelade läget och de fortsatte att leta efter en kant som de skulle kunna följa till en av ingångarna. Det tog löjligt lång tid och han kände nästan föraningen till desperation och började bli rädd att det var en onaturlig desperation som kom sig av förgiftning av något slag; hur det var med kvävematematiken var det ingen av de tre som brydde sig om längre. De var i krig, det var deras tysta outtalade över-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 457

enskommelse som kändes rakt genom mörker och vattenmassor och vattentryck och torrdräkt. Till slut ryckte en av de andra två den efterlängtade signalen och de började för tredje gången om sin utplaceringsrutin. Omedvetet arbetade de nu mera hektiskt och slarvigt och gjorde vid ett tillfälle ordentligt buller och vid ytterligare tillfälle buller som borde kunna höras. Det var bara att fortsätta som om ingenting hade hänt och försöka pressa tillbaks sin stigande nervositet. När de sysslade med sin näst sista utplacering hörde de ett plötsligt knakande, gnisslande och mycket starkt ljud. Carl meddelade att man skulle fortsätta utplaceringen och i skydd av bullret gjorde de det snabbt och utan hänsyn till ljud. På kälken låg nu två reservladdningar och en kopplad reservtimer. Men ljudet under dem hade ökat till mycket starkt buller fast det var omöjligt att avgöra vad som hände eller vilken maskin som åstadkom ljudet. Medan Carl fäste timern och slog in två minuters detonationstid förstod han plötsligt hur ljudet skulle tolkas. Det var någon form av hydraulisk kraft. De höll på att öppna portarna i ena änden, mindre än två meter från deras position. Plötsligt kom ett starkt vitt reflekterande sken och de hörde ett tydligt motorljud. Som Carl fattade det höll någonting på att arbeta sig ut genom portarna, en kraftig farkost av något slag. Det var alltså antingen den som hade belysning eller också var det någon sorts landnings- och startljus från stationen. Han drog till sig de andra två och pekade ner mot timern och avvaktade att de meddelade att de sett tidsuppgiften en och en halv minut, 90 sekunder. Sen drog han sin kniv och skar av signallinan till Åke Stålhandske och fäste ihop sig själv med Lundwall. Sen skar han av den ena RSV-laddningen och överräckte reservladdningen till Stålhandske tillsammans med timern. Han lät Joar Lundwall känna med händerna vad som skedde.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 458

Ljuset nedanför dem ökade i styrka, liksom bullret så att de började skymta varandra som silhuetter mot den bländande, flimrande bakgrunden. Han pekade mot ljuset och farkosten och puttade iväg Åke Stålhandske, sen slog han till strömbrytaren på deras kopplade laddningar och drog med sig Joar Lundwall i den förutbestämda kompassriktningen, och på så vis skildes de snabbt. Sen simmade han så fort han förmådde snett uppåt och försökte att inte tänka på något annat medan han blundade och omedvetet försökte stänga öronen. Nittio sekunder är en och en halv minut och en mycket kort tidsrymd som blev den längsta väntan Carl någonsin upplevt. När detonationen äntligen kom fick han en känsla av att bli överkörd och han insåg att han var vimmelkantig och på gränsen till medvetslöshet. Sen kom en vällande, dunkande smärta från öronen, tydligt mer på det ena örat. Han hade sprängt åtminstone ena trumhinnan. Han blev plötsligt medveten om att han fortfarande simmade så fort han förmådde och att det blivit misstänkt tungt. Han stannade upp och drog åt sig Joar Lundwall samtidigt som han såg på djupmätaren. De var uppe på fem meter och trycket kring pungen hade släppt. Vilket var en tämligen liten kompensation för smärtan han kände i öronen. När han hade Lundwall på nära håll lutade han sig fram och drog åt sig sin kollega som om de skulle kyssas. Lundwall spjärnade emot först, innan han fattade. Carl tryckte sin mask tätt intill Lundwalls och skrek så mycket han förmådde. ”HUR MÅR DU OCH HAR DU HÖRSELN KVAR?” ”FLUCTUAT NEC MERGITUR HAR ONT MEN HÖR”, vrålade Lundwall tillbaks. ”VA!” skrek Carl. ”SKAKAD MEN SJUNKER INTE OCH HAR HÖRSELN KVAR!” repeterade Lundwall. ”HAR DU ORIENTERING?” vrålade Carl.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 459

”SVAR JA!” ”DU TAR TÄTEN!” ”UPPFATTAT”, avslutade Lundwall deras intimt omslingrade, vrålande konversation och så simmade han iväg med Carl mer eller mindre på släp. När de kom upp hade det börjat mörkna och de var mer än 50 meter från gummibåten. De talade inte med varandra när de lastade ur och drog av sig sina aggregat. De spanade ut en stund över vattenytan men såg ingenting, men så hade de också de sista strålarna från den nedåtgående solen rakt i ögonen. Carl aktiverade sin nödsändare så fort de hörde helikoptern på avstånd. ”Hur fan förklarar vi att en av oss saknas?” frågade Lundwall tyst. ”Vi måste söka så länge som möjligt, sen får vi fatta nya beslut.” De övergick till ljudlös kommunikation, inte bara av dykarrutin. Gummibåten gick lätt och snabbt att dra ombord den här gången och så fort Carl fått på sig strupmikrofon och hörlurar insåg han att han var helt döv på ena örat. Han var knappt medveten om vad han sa till helikopterpiloten men blev kristallklar i huvudet när han fick svaret. ”Och kollegan nere i vattnet, honom ska vi hämta också?” ”Svar ja!” skrek Carl och drog av sig hörlurar och strupmikrofon samtidigt som helikoptern vek av. ”Stålhandske ligger vid ytan, han har dragit i pluggarna, var beredd att gå ner i vattnet och fästa räddningssele!” skrek han i ett enda samlat meddelande till Lundwall som bara behövde nicka till svar. De satt tysta under oändliga sekunder medan helikoptern på tio meters höjd styrde mot dykaren som utlöst sin flytväst och stigit till ytan. Båda tänkte ungefär samma sak: den som är vid medvetande när han drar i nödbromsen bör kunna överleva. När helikoptern stannade i hovrande läge rakt ovanför Stålhandske såg de till sin lättnad att han vinkade.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 460

När räddningsselen vinschades ner kunde han själv med tämligen normala svårigheter fästa den runt sig kring dykaggregat och kropp. Sen vinkade han att han var klar, vinschades upp och halades in. Han var uppenbarligen skadad men de såg inga hål i torrdräkten och inget blod. De hjälpte honom av med apparaten och drog ner blixtlåset på ryggen och kände från varsitt håll systematiskt igenom armar och ben på honom medan han själv satt tyst och framåtlutad, till synes på gränsen till medvetande. Men plötsligt såg han upp med ett hjärtligt och mycket brett vitt leende. ”Där fick den satans miniubåten, jag var så nära att jag kände smällen!” ropade han skrattande. ”Vad hände, berätta!” ropade Carl tillbaks. Stålhandske skrattade och torkade bort snor kring munnen innan han avgav sin något okonventionella rapport. ”Jo för saatan”, klingade han igång på sin finlandssvenska, ”jag gick jo ner där på tjiiten och fick tag i något räcke just som den startade, den gick över från någon sorts saatans banddriift till propellergång. Och där hängde jag plötsligt som någon jäkla viimpel rakt ut i vattenströmmen, jag tror de gick med full speed. Och det var ett helvetes krångel att hänga meed ena armen och få fast bombtjiiten med den andra. Men det var jo för helvete inte slut på problematiken baara för att man fått fast bombtjiiten. Jag satte timern på 30 sekunder men vågade för helvete inte släppa taget för de hade ju propellrar därbaks och jag ville jo förfaan inte komma till ytan som rysk biff Stroganoff. Och så slog jag till timern och drog i flytvästen, nej jag fixade av viktbältet först och det skramlade av bara helvete när det gick in i propellern och då var jag en nästan uppåtstående jävla viimpel. Sen drog jag i utlösningen till flytvästen och höll så länge jag orkade och sen åkte jag som en saatans kork upp till ytan, vilket kanske inte är så bra men jag gjorde det. Jag hörde smällen tyydligt på väg upp. Jo. Sen slog jag på nödsändaren och här är vi.” ”Hade ubåten stigit tror du?” skrek Carl.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 461

”Joo nog måste den ha stigit. Det går väl bättre att navigera på rimligt djup för de saatans kräken. Man får tacka för hjälpen, annars hade jag nog inte mått så strålande med tanke på uppstigningstakten.” Han uppvisade inga synliga sjukdomssymptom utom vissa begripliga tecken på utmattning och så måste han ha slagit sig ordentligt i ena armen. Men de hade redan konstaterat att ingenting var brutet. Plötsligt märkte de att helikoptern stod nästan stilla. Och när de lättade på en av de tätslutande gardinerna vid fönstren såg de att de var på väg ner i skymningen och att det fanns någon form av primitiv ljussignal rakt nedåt. Några ögonblick senare tog helikoptern mark och de släpade snabbt ut sin utrustning. Carl som var sist ut tog upp ett mikrofonställ och skrek någonting om tack för samarbetet och så hoppade han ut och såg hur helikoptern steg och vek av samtidigt som akterrampen höjdes och stängdes till. Han såg tyst efter den några sekunder. MARINEN, stod det med vita blockbokstäver på sidan. Sen gick han fram till Johan F:son Lallerstedt som av någon fullkomligt obegriplig anledning hade klätt sig i uniform. Lallerstedt såg på honom med vitt uppspärrade ögon och hans blick skrek av frågor. Carl tog ett par vacklande steg framåt så att han stod på mindre än en halv meters avstånd. ”Kommendörkapten! Operation Big Red genomförd enligt order. Stationerna förstörda enligt planerna. En förmodad miniubåt sänkt. Vi är något så när oskadda men kan behöva läkarhjälp senare.” Sen gjorde han en symbolisk honnör och log matt. Hans närmaste chef stod som förstenad några ögonblick innan han kom sig för att säga något. ”Inga problem, ni lokaliserade alla målen?” frågade han till slut. ”En del problem, men målen lokaliserade och förstörda. Vi får snacka sen, let’s get the hell out of here”, svarade Carl medan han såg sig omkring.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 462

De andra hade redan börjat släpa in gummibåten i en Volkswagenpickup. Det fanns en villa på några hundra meters håll och det lyste i fönstren, de som bodde där måste ha hört helikoptern och måste vara tämligen nyfikna och alltså hade man tämligen bråttom. De kavlade fumligt och stelfruset av sig sina torrdräkter bakom den lilla Volkswagenbussen medan Lallerstedt och hans medhjälpare drog fram deras transportsäck och radade upp deras kläder i tre högar. Allteftersom de fick av sig utrustning kastade de in den huller om buller i lastutrymmet på Volkswagenbussen. Sen drog de på sig sina civila kläder och personliga tillhörigheter, tvekade något när det gällde handvapnen men kompromissade och stoppade på sig varsin pistol och slängde in revolvrarna i Volkswagenbussen och så stängde Lallerstedt den stora bakluckan och hoppade in på förarplatsen och drog iväg. ”Hoppas de lämnade nycklarna i Volvon”, muttrade Joar Lundwall. Nycklarna satt i. Joar Lundwall som utan tvekan var i bäst kondition satte sig vid ratten och vred om tändningsnyckeln. Det var den sura Volvon, men den hade körts ganska nyligen och det hade inte regnat på några dagar så den startade mindre motvilligt än vanligt. Joar Lundwall drog upp värmen på högsta läge och körde iväg. Ingen sa något på en lång stund. Carl satt med dunkande smärta i ena örat där trumhinnan hade spräckts och såg ut över skymningslandskapet som gled förbi. Det var Sverige. Det luktade vår. Här och var eldade folk i sina trädgårdar. Det var fullkomligt normalt, inga som helst avvikelser från det normala och allting var verkligt och overkligt och ingenting tydde på att det var krig. När bilen stilla gled över Lidingöbron, Joar Lundwall körde som rimligt under hastighetsbegränsningen, var det nästan helt mörkt utom vid horisonten där en blodröd rand markerade det sista av solen. Det påminde om brand. Åke Stålhandske slog på radion på måfå men stängde snart av den när det visade sig vara ett av dessa samhällsprogram som ständigt pre-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 463

dikade att det inte fanns någon undervattensaktivitet i svenskt territorialvatten. Fast just i dag handlade det om något annat. ”Det är en sak jag skulle vilja fråga”, sa Joar Lundwall när de kommit in på Lidingövägen i närheten av Försvarsstaben. ”Ja varsågod”, muttrade Carl med ena handen tryckt över sitt vänstra öra. ”Hur många man var de, vet man det?” Carl svarade inte. Men efter en stund varierade Lundwall sin fråga. ”Vi vet ju att baserna var bemannade, men hur många fanns det där nere?” frågade han i ett tonfall som på något sätt antydde att han skulle fortsätta fråga tills han fick svar. ”Jag vet faktiskt inte”, svarade Carl till slut. ”Deras maximala personal skulle vara kring 300. Sammanlagt alltså. Den minimala styrkan under vintertid är nere i 75, fortfarande sammanlagt. Nu är det å ena sidan början på högsäsongen, å andra sidan kan de ju ha haft skäl att börja utrymma. My guess is as good as yours.” ”Mellan hundra och tvåhundra alltså”, konstaterade Joar Lundwall. Carl svarade inte. De fortsatte under tystnad till Gamla stan och parkerade bilen på en plats där den antagligen skulle få parkeringslapp, alldeles utanför kungliga slottet, och så gick de den sista biten hem förbi Sankt Göran och draken och upp till Carl. Det var dammigt och unket inne i lägenheten och högar med reklam i brevinkastet. Carl bad dem sitta ner, öppnade några fönster, tog fram en flaska whisky och slog på grammofonen utan att ens se efter om det låg någon skiva på skivtallriken. Men han brukade glömma skivorna där och han hade inte varit i närheten av sin musik på evigheter. De satt fortfarande tysta när de höjde sina whiskyglas i ordlös hälsning till varandra och så drack de tyst. Musiken i högtalarna visade sig vara en något dammig skiva med Glenn Gould, Englische Suiten av Bach.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 464

Carl insåg att de förmodligen befann sig i någon sorts chocktillstånd och att de måste gå igenom sitt hälsotillstånd. Själv kände han att det kliade i fingertopparna och runt armbågarna, fast smärtan i vänsterörat hade tagit bort den viktiga signalen ända till nu. Stålhandske hade samma observation beträffande sig själv. De utbytte ett kort ögonkast och drog utan vidare av sig sina skjortor. De hade lindriga tecken på marmorering, brustna blodkärl, på ryggen. När det var konstaterat drog de på sig skjortorna igen och gav ett frågande ögonkast till Joar Lundwall som bara skakade på huvudet och sålunda meddelade att han inte hade ens dessa första symptom på dykarsjuka. ”Det fixar sig nog av sig självt, men om någon av oss känner ytterligare symptom inom den närmaste timmen får det bli läkare”, konstaterade Carl. Sen satt de på nytt tysta tills de druckit ur och hällt på nytt och nästan druckit ur igen och Carl hunnit vända på skivan. ”Jag har ett gästrum och det är bäddat”, sa Carl som kände att han höll på att överfallas av plötslig och oemotståndlig trötthet. ”Förresten har jag inte sagt att ni var inihelvete bra. Välkomna till Bolaget.” De svarade inte. Det var som om de på nytt gled in i sin tysta kommunikation. Då ringde det på dörren. De var alla tre med ens återkallade från sitt dåsiga tillstånd. Carl nickade bara och de andra två tolkade genast hans signal på samma sätt. De drog sina pistoler på en gång från läget bakom ryggen och gjorde mantelrörelse. Automatiskt sökte de position och när Carl lika automatiskt konstaterat det gick han fram till dörren. Besök just nu ingick inte i några som helst planer. ”Vem är det?” frågade han genom den stängda dörren utan att stå framför den. ”Kriminalpolisen!” svarade någon där ute. Carl tänkte några ögonblick. Sen drog han sitt eget vapen och gjorde tyst mantelrörelse. Eftersom de andra två i rummet bakom honom hörde ljudet behövde han inte meddela mer än så.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 465

”Jag öppnar!” ropade han, vred om låset, ryckte snabbt upp dörren och riktade pistolen rakt i ansiktet på kriminalinspektör Rune Jansson från våldsroteln på Norrköpingspolisen. Det fanns två män bakom Rune Jansson och alla tre hade stelnat till och stod som statyer inför det oväntade mötet. ”Visa legitimation”, sa Carl samtidigt som han sänkte vapnet. Med viss tveksamhet drog alla tre upp sina plastkort med lilla riksvapnet. ”Förlåt och kom in”, sa han och gick före in i lägenheten med de tre kriminalarna efter sig. ”Det är okay”, sa han åt sina två kolleger som till polismännens bestörtning sänkte varsin pistol, säkrade den och körde ner den bakom ryggen. ”Sitt och förklara vad saken gäller”, kommenderade Carl och pekade på ett ledigt utrymme i soffan mitt emot de tre fåtöljerna där de tre tveksamma polismännen nu tog plats. ”Jo jag heter Rune Jansson och är från våldsroteln i Norrköping och kollegerna är från rikskrim”, började Rune Jansson lågt men bestämde sig sen för att höja svansföringen. ”Och nu är det så”, fortsatte han således med högre röst, ”att vi ska göra husundersökning här och genomföra kompletterande förhör med herr Hamilton rörande en viss utredning som jag tror att herr Hamilton redan känner till.” Carl brast i skratt. Det var inget muntert skratt och alla i rummet hade av olika skäl lika svårt att tolka det. ”Jaja”, sa Carl till slut och skakade på huvudet och tog sig över pannan som för att kunna återgå till verkligheten igen, ”jaja, jag vet vad saken gäller. Ni kan få genomföra er husundersökning sånär som i ett av rummen som är militärt område, men där finns ändå ingenting av värde för er förundersökning. Mina kolleger här är anställda inom den militära underrättelsetjänsten och kommer inte att identifiera sig för polisen. Ni har förstås papper från åklagare och allt sånt där?” ”Vad faan är det frågan om, ska vi avväpna dem och kasta ut dem?” morrade Åke Stålhandske och Carl vinkade snabbt avvärjande, fullt



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 466

medveten om att Stålhandske inte för ett ögonblick menade annat än fullkomligt allvar med sin fundering på att skapa katastrof. ”Det finns inga begränsningar för en husrannsakan och om ni inte vill assistera kommer vi att ta ner er till kriminalen. De andra två får följa med för identifiering om de inte legitimerar sig”, sa Rune Jansson lika beslutsamt som osäkert; en egenartad blandning som underblåstes i komik av hans norrköpingsdialekt. Carl suckade och tittade i taket. Sen skakade han på huvudet som för att komma till sans och vände sig mot sina två medhjälpare och kamrater för livet. ”Ni uppger under inga som helst omständigheter namn, hänvisa till Ulfsson på OP 5, han får komma och lösa ut er. Och så bör vi kanske avväpna oss själva för undvikande av fler pinsamheter.” Carl la sin pistol på bordet, ändrade sig och drog ut magasinet och la magasinet bredvid pistolen och de andra två följde hans exempel. Sen reste han sig. ”Ska vi ta taxi eller har ni egen transport med er?” frågade han Rune Jansson. *** Sex timmar senare återkom sergeanterna Lundwall och Stålhandske, i vissa förundersökningsprotokoll kallade sergeant NN-7 och sergeant NN-8, till friheten. Ytterligare sex timmar senare satt de på ett plan till New York för vidare befordran mot Kalifornien. Den här gången kunde båda två sova tungt och länge under flygningen. De hade aldrig identifierats inför de uppretade kriminalarna. Eftersom de inte var misstänkta för brott och eftersom Försvarsstaben intygade att de var militär personal i hemlig funktion fanns det inte heller några polisiära möjligheter att pressa fram annat resultat. Carls väg till friheten blev något krångligare. Så fort han kom till polishuset begärde han att få vara ensam i en cell för att sova eftersom han haft en arbetsam dag, han motiverade det dessutom med att



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 467

han inte hade någonting att säga. Medan Carl sov i sin cell pågick husrannsakan i hans bostad. Förutom att tömma hans garderober koncentrerade sig polismännen naturligt nog i första hand på en låst ståldörr. Man fick svetsa upp den och det tog en del dyrbar tid. Och det man fann innanför ståldörren väckte i tur och ordning besvikelse och nya förhoppningar. Det var ett slutet rum med förseglade fönster med järnjalusier. Rummet var en blandning av gymnastiksal och skjutbana. I övrigt fanns ingenting av intresse utom två låsta vapenskåp. Det blev nya turer till låssmed och så borrade man upp de två stålskåpen. Innehållet väckte en blandning av bestörtning och polisiär entusiasm. Man kunde bland annat rada upp femton olika sorters skjutvapen och sex olika knivar på ett bord man släpat in från övriga lägenheten. Föremålen numrerades och markerades med papperslappar med tejp. Mest intresse tilldrog sig en revolver och en svart pistol som båda hade ett adligt vapen ingraverat i kolvarna. Polismän är ofta intresserade av vapen och arbetet fördröjdes något av vissa tekniska diskussioner som utbröt både kring tänkta effekter av de olika vapnen och licensbestämmelser för militär personal. Den senare frågan kunde relativt snabbt redas ut. Hamilton hade en del vapenlicenser. Övriga vapen var att betrakta som militära tjänstevapen och för sådana krävs ingen licens, oavsett vilka vapen det är frågan om. Om militär myndighet intygade så kunde även en stridsvagn ha passerat som tjänstevapen. Och det var uppenbart att den uppretade militära myndigheten ifråga var fullt beredd att i Hamiltons fall gå i god för vad som helst. Därmed föll också frågan om det lagliga i att förvara så mycket ammunition hemma tillsammans med vapnen. De var tillfredsställande inlåsta och vilken som helst hemvärnsman skulle råka betydligt värre ut vid motsvarande kontroll. Till slut återstod ett enda hopp. Den preliminära besiktningen som extrajobbande tekniker varit vänliga att åta sig gav som sannolikt besked att det inte skulle finnas några blodspår eller liknande på de



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 468

kläder man tagit i beslag. Däremot hade man funnit blodspår på en kniv av militär typ. Klockan åtta på morgonen hämtades en skäggig och rödögd Carl Hamilton ner från cellerna högst upp i polishuset till ett förhörsrum där en lika skäggig och rödögd kriminalinspektör från Norrköping väntade. På det tomma skrivbordet fanns bara ett föremål. Det var ett fotografi av en kniv med svart, blånerat blad och rakbladsvass egg i japanskt specialstål och med camouflagefärgat plasthandtag. När kriminalvårdstjänstemännen levererat Carl och de två männen lämnades ensamma i rummet satte sig Carl tungt utan att säga något. Han stirrade tomt, nästan apatiskt framför sig och det var svårt att se om det var utmattning eller något annat. Men Rune Jansson visste att han till slut fått sin mördare och att blodspåren på den mycket vassa kniven på bilden som låg uppochnedvänd på bordsskivan framför honom sannolikt skulle bli ett avgörande bevis och mer än sannolikt ett trumfkort i förhör. Han upptäckte plötsligt att fången hade en mörk kaka av levrat blod kring sitt vänstra öra och det distraherade honom så att han inte gick rätt på triumfen. ”Du blöder kring örat”, konstaterade han. ”Ja”, sa Carl lågt, ”ena trumhinnan sprack i går eftermiddag.” ”Hur gick det till?” ”Det kommer du aldrig att få veta, är jag rädd. Nå, jag vet vad saken gäller eftersom ni har förhört mej förut. Jag har ingenting att tillägga och jag vill ha advokat om ni anhåller mej. I övrigt hänvisar jag till kommendör Samuel Ulfsson på Försvarsstaben. Det är allt.” De såg forskande på varandra, men utan fientlighet. Ingen av dem hade något skäl för antipati, båda gjorde just nu sitt jobb efter bästa förstånd och efter bästa samvete och de förutsatte att motparten var i samma läge. ”Hur många människor har en sån som du dödat?” frågade Rune Jansson i en lika ohejdbar som plötslig impuls. Han ångrade sig försent.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 469

”Den frågan kan jag omöjligen besvara”, sa Carl nästan viskande och såg samtidigt bort. ”Jag tror vi kommer att kunna sätta dit dej för det där mordet i alla fall”, sa Rune Jansson utan påtaglig entusiasm men med en uppflammande beslutsamhet inom sig. ”Det tror inte jag”, svarade Carl lika lågt som förut och med ett tonfall som om han snarast beklagade sitt konstaterande. ”Du tror förstås att du tänker på allt”, muttrade Rune Jansson. ”Det är mitt jobb”, svarade Carl. Han såg fortfarande bort och drog sig med båda handflatorna från pannan ner över ögonen som om han hade huvudvärk. ”Du menar att det var ditt jobb att mörda den där flickan?” Carl skakade bara på huvudet och såg sen på klockan med en menande gest. Samtidigt knackade det på dörren och Rune Jansson ursäktade sig och gick ut. Det var den odrägligt smarte Sherlock Holmes-typen från rikskrim. Han höll ett plastfodral i handen som han räckte över till Rune Jansson utan förklaring. Rune Jansson stirrade på innehållet och stavade sig sen långsamt igenom texten på den blåvitröda trycksaken. Carte d’accès à bord stod det överst, men eftersom det stod Boarding Pass på engelska under den franska texten och Air France med stora blåa bokstäver under varumärket i form av snedställda blåa, vita och röda ränder så var det inte så svårt att räkna ut att det var bevis på en viss flygresa. Men Rune Jansson hade svårt att förstå bevisvärdet i beslaget och det måste ha synts på hans frågande uppsyn. Stockholmaren sa ingenting men pekade med tummen på ett vitt fält längst ner i vänstra hörnet. AF 129 stod det med fyrkantiga stora databokstäver. Rune Jansson anade mer än förstod. Stockholmaren nickade tyst bekräftande. Sen fattade han sig mycket kort. ”Jo alltså läget blir ju lite speciellt va, när det är just den där flajten, va. Som du kanske förstår har du vår egen svenska James Bond där inne och med tanke på vad som tydligen hände på den där



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 470

kapningen kan man ju ge sig fan på att det visar sig vara arabiskt och inte polskt blod på den där kniven. Jag menar, sannolikheten för att de två offren ska ha identiska blodgrupper är ju tämligen låg. Han skar ju halsen av en av kaparna om jag förstått det hela rätt.” Rune Jansson nickade tyst. Det hela stämde oroväckande väl. Stockholmaren hade väl dessvärre rätt som vanligt. ”Jag tror i alla fall att det är han”, muttrade Rune Jansson surt. ”Visst fan är det han, men bevisa det du”, sa stockholmaren glatt och vände på klacken och gick. Rune Jansson stod kvar en stund med plastfodralet med det destruktiva bevismaterialet i handen. Sen tog han ett djupt andetag och gick in och tog beslutsamt tjuren vid hornen och vände på fotografiet (som, naturligtvis, inte låg i samma läge som han lämnat det). ”Nå”, sa han med spelad beslutsamhet och inre tvivel, ”vi har funnit spår av mänskligt blod på den här kniven. Hur ska man förklara det?” På sätt och vis var det en överdrift. Det var en preliminär uppskattning att det funnits spår av mänskligt blod, men vägen fram till blodgruppsbestämning var lång och osäker. Carl var fortfarande lika uttryckslös som aggressionslös när han svarade. Han föreföll mycket trött eller deprimerad. ”Jag tittade naturligtvis på den där bilden när du sprang ut. Nej, det är inte hennes blod. Kniven som finns på bilden är ett tjänstevapen och används bara i tjänsten. Det var inte den kniven som skar halsen av Maria Szepelinska.” ”Hur vet du att hon fick halsen avskuren, det vet rimligtvis bara vi och gärningsmannen.” ”Inte så svårt att gissa. Det är nämligen mej ni misstänker och tjänstevapen av just den där typen används på det viset. Stötvapen har en helt annan form.” ”Jag tycker snarare att du försa dej.” ”Du kan tycka vad du vill, jag är inte här för att ljuga utan för att förneka brott.”



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 471

Rune Jansson satt tyst en stund och försökte värdera det som Carl sagt. Han bestämde sig för att uppfatta den avsiktliga försägelsen, för den var säkert avsiktlig, som en hemlig bekräftelse, ungefär som om den andre ville erkänna att han var rätt man men att det ändå inte kunde bli någon bekännelse i laglig mening. ”Vad fan håller ni på med egentligen, ni militärer?” frågade Rune Jansson till slut. Han hade redan resignerat. ”För det första”, sa Carl långsamt, ”så har du sannolikt ingen rätt att ställa den typen av frågor till mej. Och för det andra har jag inte rätt att besvara dem, jag hoppas du förstår vad jag säger.” De såg på varandra en kort stund, lika trötta och lika rödögda. Till slut tog Rune Jansson upp fotografiet på Carls tjänstevapen, höll det en kort stund mellan tummen och pekfingret och släppte det sen rakt ner i papperskorgen. ”Det är underligt”, sa han utan spår av försök till smartness i rösten, ”men jag kommer förstås aldrig att få veta varför du dödade henne. Du kanske gjorde det också i tjänsten och jag gör mej bara till en dum snut från landsorten som blandar mej i rikets hemliga angelägenheter och inbillar mej att mord är förbjudet eller nåt. Man får en konstig känsla av att man själv liksom bara är en liten jävla ivrig kugge längst ner i maskineriet. Men det är de stora kuggarna som styr hela urverket och här sitter man bara.” ”Jag har faktiskt tänkt den tanken själv”, sa Carl. ”Lustigt nog har jag tänkt nästan precis så. Alltså här sitter vi. Men nu vill jag antingen gå hem och sova eller tillbaks till den där plastdynan med papperslakan och sova där. Det gör inte så stor skillnad, men sova måste jag.” ”Behöver du en läkare för örat?” ”Nej, jag tror inte det. Sånt där lär självläka och gör det inte det får jag gå till läkare när jag kommer ut. Vi har militärläkare, du vet.” ”Ja, då är det väl lika bra att du går hem, jag ska säga åt åklagarn”, suckade Rune Jansson samtidigt som han för sin inre övertygelse avslutade fallet, stuvade handlingarna i ett par bruna pappkartonger och sände dem ner i någon poliskällare med påskriften: ej spaningsresultat.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 472



Det var en mycket uppskakad överbefälhavare som trängde sig in hos statsministern i Rosenbad samtidigt som Carl steg in i en taxi någon kilometer därifrån. Man hade påträffat den sovjetiske viceamiralen mördad. Av någon anledning som man måste förmoda hade att göra med hans uppjagade sinnestillstånd var detta det första överbefälhavaren meddelade. Men statsministern ägnade det problemet en förvånansvärt flyktig uppmärksamhet och for i stället ut i en skur av varningar om ”nukleär självförstörelsekapacitet” och ett möjligt kärnvapenhot i samband med de tre undervattensstationerna. Man fick alltså på inga villkor tillgripa verkningseld eller andra former av våld. ”Sen sexton timmar tillbaks existerar inte det där problemet”, svarade överbefälhavaren lågt och mycket torr i munnen. Sen förtydligade han sig: ”Dykare från underrättelsetjänstens operativa avdelningar sprängde installationerna i går eftermiddag och kväll. Inga överlevande och inga spår har rapporterats. Den sovjetiska militära radiotrafiken är helt normal.” En mycket lång tystnad sänkte sig över statsministerns ämbetsrum. Själv gick han och satte sig en stund vid sitt skrivbord och såg ut genom fönstret. Där ute levde huvudstaden som vanligt. Det var blåsigt. En kvinna på väg över bron mot Riksdagshuset höll på att tappa sitt paraply som vinden vände utochin. En miljon medborgare i huvudstaden var lika obekymrat ovetande som hon om den avgrund som de alla balanserat över det senaste dygnet; förhoppningsvis skul-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 473

le de inte någonsin få veta. Situationen kändes fullkomligt overklig. Statsministern tog av sig glasögonen och gned sig en stund med tummen och pekfingret över näsroten. Sen ryckte han upp sig inför den rad av beslut och initiativ som obönhörligen förestod. Det blev en arbetsam men effektiv dag i statsministerns kansli. Men resultaten av arbetet blev konkreta och tydliga. Efter försäkringar från överbefälhavaren att han själv inte gett order om att inleda den militära insatsen, men att han misstänkte chefen för marinen, bestämde man sig för att inte utreda den saken och inte heller fortsättningsvis diskutera den. Eftersom den sovjetiske viceamiralen var död förelåg inget hinder för att göra ryssarna till viljes och sända honom tillbaks till Sovjetunionen. För övrigt fick man närmast vara tacksam för att de inte gett sig på den närvarande svenska personalen vid mordets utförande; det skulle ju avsevärt ha försvårat möjligheterna till bibehållen sekretess. Den beklagliga incidenten saknade för all del inte positiva effekter. Det var inte bara det att man kunde lämna tillbaks ryssen. Man slapp föra över honom till USA, vilket i sin tur innebar en viss lättnad för dem i den inre politiska cirkeln som oroat sig för vissa aspekter på svensk neutralitetspolitik i avseende på ett sådant samarbete med den ena supermakten riktat mot den andra supermakten. *** För den svenska militära underrättelsetjänsten var GRU:s lyckade operation mot viceamiral Koskov visserligen en genant motgång. Men det var inte så svårt att sätta sig över eftersom de sovjetiska militära motgångarna var ofantligt mycket större och eftersom svensk underrättelsetjänst nu på ett oantastligt sätt fått ensamrätt på en enastående värdefull handelsvara. Förhören med Koskov hade avsatt mer än 2 000 sidor protokoll och analys. Det var förstahandsinformation från en av de viktigaste och mest uppsatta sovjetiska avhopparna någonsin. De äpplen som Sverige nu hade att utbjuda på västerländsk



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 474

underrättelsemarknad kunde alltså inbringa en försvarlig mängd päron. Handelsbalansen kunde förbättras på ett sensationellt sätt. *** Chefen för marinen avgick inte. Några undersökningar om hur viss beslutsordning och orderlinje uppstått och tydligen missbrukats genomfördes inte, vare sig av den militära säkerhetstjänsten eller av utomstående. Varje sådan undersökning skulle kunna leda till en högst påtaglig risk för läckage utåt, vilket i sin tur innebar stor risk att ryssarna skulle provoceras, vilket vidare ledde mot ett helt minfält av såväl politiska som militära riskmoment. Följaktligen uppstod en gedigen enighet kring beslutet att ingenting om operation Big Red någonsin skulle få komma till allmänhetens kännedom. *** En mer bagatellartad och bisarr del i efterspelet blev att chefen för SSI för andra gången inom några år gjorde en framställan till statsministern om att regeringen måtte fatta beslut om att utdela den kungliga medaljen för tapperhet i fält. Statsministern blev först spontant rasande. Men DG, som träffade honom personligen i ärendet, väntade lugnt ut raseriet och gjorde sen några påpekanden som han ansåg hade viss betydelse. Den förre statsministern hade ju på sätt och vis redan brutit vallen när han, högst på egen hand, beslutat att tilldela Hamilton medaljen efter vissa kanske inte helt obekanta insatser mot främmande makts statsterrorister eller vad man skulle kalla dem. Förvisso var den normala militära ordningen att tilldela förtjänstfull personal en lönegratifikation, eftersom ordnar på grund av



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 475

jämlikhetsideologi avskaffats i Sverige 1972. Förvisso fanns det en medalj för Nit och Redlighet i Rikets tjänst, som mottagaren kunde avstå från för antingen två kristallvaser från Kosta eller en guldklocka. Men den medaljen utdelades till alla efter tjugofem års tjänstgöring punkt och slut och kunde således inte komma ifråga för pojkarna. Förvisso hade de unga operatörerna genomfört en i och för sig strålande insats. Man måste ju betänka att de själva handlat i den fasta föreställningen att de agerat på uppdrag från landets regering och de hade faktiskt spelat med sina egna liv som insats. Förvisso var det, och detta var det avgörande, av en oerhörd betydelse att försäkra sig om pojkarnas absoluta lojalitet och tystnad. Och för militärer betyder de där små färgfläckarna på uniformen som kallas släpspännen förvånansvärt mycket. Förvisso, men det sa DG inte högt, betydde det mycket för honom själv att hans pojkar fick regeringens gillande; det påverkade interna motsättningar på Försvarsstaben om den taktiskt operativa underrättelsetjänstens vara eller icke vara. Argumentet om pojkarnas lojalitet, och det underförstådda hotet om konsekvenserna om någon av de insatta skulle känna sig missnöjd och brista i lojalitet, det vill säga hotet om Expressen, offentlighet och diplomatisk kris, var det avgörande. Det blev emellertid ingen särskild ceremoni och man präglade inte heller nya medaljer med Carl XVI Gustaf på ena sidan utan tog vad som fanns, vilket visade sig bli Gustaf V. Två medaljer i 23 karats guld postades med vanlig assuranspost till sina unga, mycket stolta adressater i Kalifornien. De kom därmed att visa sig fullkomligt lojala i frågor rörande den operation som aldrig hade existerat och som egentligen bara de själva kallat Big Red. Av outgrundliga byråkratiska skäl postades även den tredje medaljen med assuranspost, fast till adress Drakens gränd i Gamla stan i Stockholm.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 476

*** Inte heller ur sovjetisk synvinkel fanns skäl att agera till följd av en militär svensk insats som aldrig ägt rum eftersom inte heller stationerna Apraksin, Bodisko och Tjitjagov hade existerat och följaktligen inte heller kunnat råka ut för något haveri. GRU:s resident, överste Jurij Tjivartsjev, var den enda människan i Sverige, och dessutom en av de ytterligt få sovjetmedborgare, som kände till förlustsiffran. Den var 228, händelsevis lika många människor som passagerarna i ett av Air Frances Airbusplan. När han fick beskedet från Moskva tog han fram en file ur kassaskåpet och plockade fram bilderna på Carl Gustaf Gilbert Hamilton, en bild med kompletterande delförstoring och förklarande text rörande innebörden av SEAL-vingar på uniformen. Officerare i västerländsk underrättelsetjänst brukade inte få några utmärkelser under sin aktiva tid, utan fick dem i klump vid pensioneringen. Det var ju en begriplig försiktighetsåtgärd. Men även på det här området var svenskarna tydligen besatta av någon sorts offentlighetsprincip. Jurij Tjivartsjev drog slutsatsen att de där SEAL-vingarna sannolikt upplyste om åtminstone en av de militära dykarnas identitet. Och det föll honom in att det skulle kunna bli av mycket stort intresse om kollega Hamilton fick eller inte fick någon ny utmärkelse. Den svenska regeringens förklaring till Sovjetunionen, att insatser med verkningseld skett till följd av ett missförstånd och enskild aktivism, som på grund av kravet på diskretion inte gärna kunde bestraffas, var inte helt orimlig. Men den kunde lika gärna vara ett skickligt diplomatiskt bluffkort. Men om kollega Hamilton någonsin visar sig med ännu en svensk utmärkelse från den svenska regeringen så är det dags att dra helt andra slutsatser, tänkte Jurij Tjivartsjev när han långsamt vek ihop pappmappen. En annan möjlighet var förstås att den ursinnigt antisovjetiska



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 477

publikationen på andra sidan gatan än en gång skulle bli spelplats för motsättningarna mellan svensk säkerhetstjänst och underrättelsetjänst så att man började läcka beskyllningar mot varandra. Fast de där grälen, som visserligen var till glädje och nytta för GRU, brukade handla om småsaker. Den här gången var det mindre sannolikt att någon polis eller officer skulle springa till högertidningen och skvallra. Det var nog rimligare att hålla uppsikt över unge Hamiltons eventuella utökning av officiella ärebetygelser. Han gick ett varv runt sitt tjänsterum och stannade två gånger med händerna på ryggen. Ena gången med utsikt mot Svenska Dagbladets blåa ljusreklam. Andra gången framför en oljemålning som föreställde en gammal rysk sjöhjälte som i princip utplånat den svenska flottans hegemoni i Östersjön. *** En enda journalist kom i kontakt med följdverkningarna av operation Big Red, men han fick aldrig sammanhanget klart för sig. När Carl sovit ut och klarat av ett läkarbesök beordrade han notariatavdelningen på sin bank att prompt förse honom med två miljoner kronor i kontanter och därefter göra nödvändiga dispositioner för att frigöra pengarna, likgiltigt hur man gjorde det. Per telefon gjorde han upp tid för sammanträffande med den ende journalist han haft kontakt med under senare år. Erik Ponti, som en gång hjälpt Carl att få kontakt med den palestinska underrättelsetjänsten, var fortfarande utrikeschef på Dagens Eko. Senare hade han från såväl DG som Carl personligen fått en bekräftelse på vad som egentligen hänt i den israeliska operationens slutskede, när Carl kommit försent för att kunna hjälpa offren men dödat de fyra israelerna. Sen dess hade de inte träffats och på den tiden hade Carl varit anställd av säkerhetspolisen. Erik Ponti kom exakt på klockslaget till bänken ute på Djur-



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 478

gården. Han hade börjat bli gråhårig. Carl ställde väskan mellan dem på bänken och betraktade omgivningen en stund innan han sa något. ”Om jag begär skydd som anonym uppgiftslämnare och alltså ger dej intressanta journalistiska informationer så är väl min identitet skyddad av grundlagen?” frågade Carl till slut. Ponti nickade bara till svar. ”Bra”, fortsatte Carl. ”Sist vi sågs arbetade jag på säk, nu jobbar jag på OP 5. I väskan här ligger två miljoner kronor i kontanter. Medlen kommer från officerare i den svenska militära underrättelsetjänsten, privata medel. Ingen av oss själva kan överlämna pengarna till Afghanistan-insamlingen, men du kan. När du har gjort det har du ensamrätt på storyn eller hur ni säger. Men du får alltså inte säga vem jag är, bara vidarebefordra uppgifterna att pengarna är en privat gåva från officerare på den svenska underrättelsetjänsten. Fungerar det här arrangemanget?” Ponti sneglade på väskan och gjorde sitt bästa för att försöka se oberörd ut medan han tänkte efter. ”Du jobbar alltså på OP 5 och vill vara anonym?” frågade han till slut, mer för att få tid till eftertanke än för att få det självklara svaret; den här gången var det Carl som bara svarade med en tyst nickning. ”Jaha”, fortsatte Ponti. ”Sist du var anonym uppgiftslämnare var det för den där storyn med israelerna som inte var libyer och det gick ju bra … för oss båda. För det var ju du som sköt dem tydligen?” ”Jag kan inte svara på såna frågor.” ”Jaja. Då är det alltså du som är vår James Bond från AF 129 också, kul att träffas. Men hur ska jag veta att det här inte är något rånarbyte eller illegala pengar av något slag? För du får ursäkta, men det där med enastående solidaritet med det afghanska folket i kombination med enastående givmildhet från personal inom den militära underrättelsetjänsten låter ju inte så särskilt trovärdigt?” ”Är du rädd att gå på en blåsning, att du tar för stora risker?” ”Ja naturligtvis. Förutom att jag är ovan vid att få två miljoner i



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 479

portfölj. Vad är det som säger att jag inte stjäl pengarna?” ”Det tror jag inte ett ögonblick, det är därför jag gick till dej.” ”Jaha. Och vad är det som säger att jag inte går på en jättelik blåsning?” ”Publiciteten. Det är det som är poängen. Om två miljoner överlämnas på det här sättet och det blir publicitet, så vet ju alla i min omgivning vad som har skett. Hade jag stulit pengarna så skulle jag åka fast. Om det här inte var sant så skulle det bli en helvetes intern cirkus om just du kom med uppgifterna, du räknas ju som trovärdig. Mina kolleger måste ju förstå vad det är för pengar. Genom offentligheten via dej får vi kvitto på att de är överlämnade. Du gör oss en tjänst men får en kul story.” Erik Ponti bad att få tänka efter en stund. De satt i nästan tio minuter bredvid varandra på bänken och stirrade rakt fram. De såg inte på varandra och båda föreföll djupt försjunkna i egna tankar. ”Vill du öppna väskan och visa mej pengarna?” frågade Erik Ponti till slut. De konstaterade snabbt att ingen människa fanns i närheten. Sen öppnade Carl väskans lås och höll upp locket några sekunder och stängde den igen. ”Jag skulle förstås rent yrkesmässigt föredra om du gav mej storyn om AF 129”, sa Erik Ponti till slut och tog väskan, reste sig och gick. Carl satt kvar och såg efter honom. *** Två dagar senare, efter att ha konfererat med DG för att få en förklaring, kunde kommendör Samuel Ulfsson något kryptiskt bekräfta för Dagens Eko att man kände till varifrån pengarna kom och att det var sant att det var privata medel från militär personal. I övrigt inga kommentarer. DG ansåg för sin del att två miljoner var ett väl högt bötesbelopp för vållande till annans död. Fast å andra sidan visste man ju inte vad en riktig domstol skulle ha kommit fram till. Det där spektaklet uppe



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 480

på Grevgatan hade ju självfallet varit uppgjort på förhand, i nationens intresse, för att det var av sådan vikt att den man som skulle föra befäl över operation Big Red inte stördes i sin koncentration av ovidkommande hänsyn rörande människans förordningar när Guds lag gällde.



Hamilton 3 Nationen060502

06-05-02

16.48

Sida 481

ETT SÄRSKILT TACK TILL: Chefen för Marinen 1. ytattackflottiljen/Berga 1. helikopterdivisionen/Berga FN-bataljonsledningen Camp Victoria/Larnaca, Cypern Svenska ambassaden i Kairo Fartygsledningen på HMS Sjöbjörnen Försvarsstabens informationsavdelning Marinstabens informationsavdelning kommendör 1. graden Ulf Samuelsson C OP 5 kommendörkapten Hans von Hofsten överstelöjtnant Nils Alstermark överstelöjtnant Birger Elmér överstelöjtnant Vulf Hessulf major Jochen Seifert/Kustjägarskolan major Per Brissman örlogskapten Kenneth Lindmark örlogskapten Kent Malmberg fänrik Micke Lundström kriminalkommissarie Nils Joelsson, våldsroteln i Norrköping kriminalkommissarie Nils Nilsson, våldsroteln i Norrköping Paul Panaccione, US Embassy, Stockholm samt ett antal personer i hemlig tjänst till vilka jag får rikta mitt tack på ett mer diskret sätt. Den hjälp jag har fått har varit betydande men omfattar enbart faktiska och tekniska förhållanden. Misstag härvidlag är mina egna, liksom inslag av ren fiktion och reaktionär eller vänstervriden ideologi. JG.