I Hennes Majestäts tjänst

Hamilton 9 I hennes-060710 06-07-13 10.45 Sida 1 I HENNES MAJESTÄTS TJÄNST Hamilton 9 I hennes-060710 06-07-13 ...

Author: Jan Guillou

160 downloads 1997 Views 2MB Size Report

This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form

DOWNLOAD PDF

Hamilton 9 I hennes-060710

06-07-13

10.45

Sida 1

I HENNES MAJESTÄTS TJÄNST


06-07-13

10.45

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995


06-07-13

10.45

Sida 3

I Hennes Majestäts tjänst


06-07-13

10.45

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4083-5 ISBN 10: 91-642-4083-5 © Jan Guillou 1994 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion eLib 2006


06-07-13

10.45

Sida 5

 Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. Följaktligen fann polisen i Thames Valley-distriktet ingen anledning att misstänka brott. Med ett visst mått av dyster ironi skulle man faktiskt kunna sammanfatta sex månaders polisarbete på det viset. Framme vid den definitiva slutsatsen om självmord, låt vara ett självmord som måste ha krävt en enastående akrobatisk förmåga, lades polisutredningen i fallet Samantha Arnold ner. Ändå var de konkreta omständigheterna vid Samantha Arnolds död sådana att ingen polis i något land skulle kunna tro att det rörde sig om självmord. Det var en äldre dam, Marjorie Warren, som gjorde upptäckten på sin vanliga morgonpromenad med hunden. Hon brukade alltid ta just denna morgonpromenad förbi Taplow Lake, men eftersom hon inte hade några extremt tidiga vanor måste många andra ha gått förbi före henne. Dessutom låg den döda kvinnan fullt synlig från den tätt trafikerade motorvägen A 4 drygt 100 meter bort. Marjorie Warren gick själv ut i vattnet och släpade in den döda kvinnan, det var ingen tvekan om att det var försent för all räddning. Sen gick hon raskt bort till den fasta polisposteringen på A 4:an och anmälde som god brittisk medborgare sitt fynd och lämnade namn och adress. De uniformerade poliser som först kom till platsen drog omedelbart slutsatsen att det rörde sig om mord och spärrade därför av området och kallade in kriminalarna. Också de kriminalpoliser som kom till platsen mindre än en halv-




06-07-13

10.45

Sida 6

timme senare drog samma slutsatser. De yttre omständigheterna tycktes tala ett mycket tydligt språk. Den döda Samantha Arnold var försedd med munkavle. Runt halsen hade hon en strypsnara. Hennes ben var bundna tätt samman med en elsladd och hennes händer bakom ryggen med ett blått hopprep. Hon var klädd i jeans, skjorta och väst och högklackade skor. Trettiosju meter från platsen stod hennes bil parkerad och också bilen uppvisade en serie tecken på att det var frågan om brott. Bilen hade synbarligen genomsökts, en mängd papper och föremål låg utspridda i en fem meters radie. Några ting saknades, viktigast Samantha Arnolds handväska och nycklarna till bilen. Av okänd anledning fungerade varken ettans eller tvåans växel, men skälet till att de två lägsta växlarna var ur funktion utreddes aldrig, eller om det utreddes så redovisades inget resultat av den utredningen. Samantha Arnolds förehavanden under det föregående dygnet kunde rekonstrueras med stor säkerhet. Mindre än trettiosex timmar före sin död hade hon ätit middag med sin pojkvän Robert på en restaurang inne i Maidenhead. Naturligtvis förhördes han mycket ingående – och omgående, eftersom man till en början förutsatte mord – och vad hans egna förehavanden vid den ungefärliga tidpunkten för Samantha Arnolds död beträffade så hade han fullgott alibi. Han hade haft ärenden inne i London och besökt goda vänner. Vid den middag, som alltså blev sista gången de träffades, talade de två unga om sina närmaste semesterplaner, om arbete och framtid och annat som måste betraktas som fullkomligt normalt. De hade sen tillbringat natten hos honom och hon hade gått upp tidigt med förklaringen att hon lovat att klippa gräsmattorna hemma. Det gjorde hon också. Huset i Neville Close som hon delade med två väninnor hade ett rullande schema för vissa gemensamma sysslor och nu hade det alltså varit hennes tur att ta hand om gräsmattorna. Men eftersom sladden till hennes elektriska gräsklippare var trasig hade hon först åkt över till sina föräldrars hus tre kilometer bort och lånat en ny sladd av sin far.




06-07-13

10.45

Sida 7

Hon klippte sen gräset och stuvade ner några svarta plastsäckar med gräs i bakluckan på sin svarta Vauxhall Cavalier, slängde in sladden till gräsklipparen i baksätet och gav sig iväg. Just detta observerades av hennes väninna Fiona Oyston, som höll på att städa på övervåningen. Fiona Oyston såg den svarta bilen starta och ge sig iväg (utan att observera något fel på de två lägsta växlarna), men hon såg inte åt vilket håll bilen svängde efter garageutfarten. Hon tog för givet att det var åt höger, tre kilometer ner till Samanthas föräldrars hus. Men i stället måste bilen ha svängt åt vänster och fortsatt elva kilometer upp till Taplow Lake. Hennes far såg henne alltså aldrig mer i livet sen han lånat ut sladden till gräsklipparen. Samantha skulle ha kommit tillbaks inte bara med sladden utan också med det klippta gräset som hon brukade lägga på föräldrarnas komposthög. Men eftersom inget av dessa ärenden kunde betraktas som särskilt överhängande drog fadern slutsatsen att något kommit emellan och att Samantha tydligen ville göra sig omaket att inleda den följande dagens resa till Bournemouth med att passera familjens komposthög. Samanthas mor hade rest i förväg ner till sommarstället i Bournemouth och de hade kommit överens om att tillbringa helgen där, hela familjen. När hennes skadade bil påträffades på den plats som alla poliser i världen skulle betrakta som brottsplatsen saknades lasten med klippt gräs i bagageluckan. De tomma plastsäckarna återfanns emellertid i framsätet vid passagerarplatsen. Den elektriska sladden till gräsklipparen återfanns virad runt Samanthas ben. Under förarstolen fanns en present som alldeles tydligt var avsedd för hennes pojkvän. Sammantaget var det alltså självklart att Thames Valley Police till en början arbetade med en mordteori. Samantha Arnolds närstående och vänner kunde heller inte föreställa sig någonting annat. Och idén om självmord uppstod först efter en tid. Och hos polisen, inte hos hennes släkt och vänner. Polisens första problem var bristen på vittnen. Man fick tag på en långtradarchaufför som parkerat för natten alldeles i närheten av den




06-07-13

10.45

Sida 8

svarta personbilen och han erinrade sig särskilt att ena framdörren var öppen, men han ville inte lägga sig i den saken eftersom platsen där bilen stod tydligen hade en viss romantisk dragningskraft; det var vanligt att unga par stannade till just här. När det gått någon tid av diffust polisarbete utan påtaglig framgång tipsade Samanthas föräldrar det populära BBC-programmet ”Efterlyst”, som tände på åtminstone tre cylindrar och gjorde ett inslag där man beskrev den pågående mordutredningen och efterlyste vittnen. Man visade också bild på Samantha Arnolds försvunna handväska och den nyckelknippa som innehöll bilnycklarna. Den polisman som tycktes hålla i utredningen, en Detective Superintendent Childerley, bekräftade att polisen ”hela tiden utgått från att det måste röra sig om mord”. TV-programmet fick ett intressant tips från ett vittne som påstod sig känna igen Samantha Arnold, erinra sig tid och plats och dessutom en elegant klädd man intill en grön BMW. I efterhand visade det sig att det tipset antingen inte nått polisen eller också på något sätt försvunnit i hanteringen. Först två månader senare kunde en kriminalreporter i en lokaltidning meddela att polisen nu lutade åt att det måste röra sig om självmord. Den springande punkten var då givetvis motivet och reportern visste berätta ”från en högt uppsatt poliskälla” att Samantha Arnold lidit av en panisk skräck för AIDS och att denna rädsla, tydligen, lett vidare in i grubblerier som slutat i depression och självmord. När hennes rasande föräldrar och vänner belägrade den lokala polisens telefoner följande dag dementerades alla spekulationer om självmord med svepande fraser som att ”ni vet väl hur journalister är”. Emellertid skulle självmordsteorin växa sig så stark att den till slut blev polisens slutgiltiga analys. Mycket konkret rörde det sig i så fall om ett självmord där Samantha Arnold med stor framgång, även inför sina föräldrar, sin pojkvän och sina väninnor som hon sammanbodde med, lyckats dölja varje tendens till grubbleri och depression.




06-07-13

10.45

Sida 9

Hon skulle därefter ha arrangerat sitt självmord så att det för såväl polis som lekman måste se ut som mord. Hon måste ha ägnat detta projekt avsevärd intellektuell ansträngning. Bara en sån sak som det mysteriöst försvunna klippta gräset och de tomma plastsäckarna i framsätet. För att inte tala om den försvunna handväskan och bilnycklarna och den skadade växellådan. Vidare skulle hon ha arrangerat något som skulle få det att se ut som om hennes bil i hast genomsökts, med olika föremål kringslängda i närheten. Men hon måste också ha gömt bilnycklarna någonstans på rimligt gångavstånd, eftersom bilen måste ha körts till den plats där den återfanns (hela området genomsöktes i början av utredningen, då man förutsatte mord, av 50 polismän med metalldetektorer). Och ändå skulle detta vara det enklaste i hennes arrangemang. Att hon skulle kunna tillfoga sig själv vissa blåmärken, bland annat på händerna och av en typ som på rättsläkar- och polisspråk kallas för avvärjningsskador, går möjligen att acceptera. Fast man borde undra över den 25-åriga kvinnans kriminologiska kunskaper: hur visste hon detta om avvärjningsskador? Men sen kommer det svåra. Det är fullt möjligt att belägga sig själv med munkavle. Det är också fullt möjligt att tillverka en strypsnara och skada sig själv på halsen. Det är heller ingen svårighet, ens efter att ha kommit så långt i arrangemanget, att binda samman sina egna ben med en elektrisk sladd. Sen blir det emellertid värre. För därefter skulle hon, enligt Thames Valley Police, först ha bakbundit sig själv med ett hopprep och sen i denna sammantaget ytterst märkliga mundering ha hoppat kråka, med högklackade skor, trettio meter ner till strandkanten för ett slutgiltigt, men mycket kort, språng ut i vattnet. Och därefter drunknat på en halv meters djup. Sådana slutsatser är givetvis ägnade att pigga upp kriminalreportrar. Och dessa reportrar hade bland annat roligt på en presskonferens när den lokala polisens expert på knopar med mera menade sig ha utfört tricket att bakbinda sig själv; han blev nämligen förstummad




06-07-13

10.45

Sida 10

inför den hånfulla frågan om han utfört experimentet iförd höga klackar och efter att först ha bundit samman sina ben med en elsladd. Den för utredningen högste ansvarige rättsläkaren väckte också en viss entusiasm med sin förklaring att det var vanligt att folk som ville dränka sig försåg sig själva med munkavle för att inte kunna skrika på hjälp; hur mycket hjälp behöver man på en halv meters djup? Det som fick tyst på pressen var antingen en fasansfull sanning eller ett cyniskt trick. Off the record släppte polisen ut uppgiften om själva motivet till självmordet. Samantha Arnolds påstådda sexuella fobi vad gällde det där med AIDS var i själva verket en förskönande omskrivning. Saken var nämligen den att hon var djupt förtvivlad över att i hela sitt liv ha blivit sexuellt utnyttjad av sin far. Det var inte tillrådligt att trycka den förklaringen. För det första skulle det ju skada de efterlevande. För det andra skulle den typen av uppgifter, med hänsyn till de senaste årens genomsnitt i engelska tryckfrihetsmål, betinga ett skadestånd på åtminstone 200 000 pund. Pressen tystnade och fallet Samantha Arnold glömdes tills vidare bort. *** Carl kände sig närmast skräckslagen när han närmade sig den 8-årige pojken på bryggan. Omedvetet smög han fram, som om det vore en reflex, som om det vore det självklara sättet att nalkas en fiende bakifrån. Han stannade obeslutsamt på några meters håll och betraktade scenen. En svensk brygga i vackert midsommarväder, lätt bris, några krusningar då och då på vattenytan, den gröna vassen som mjukt neg undan för vinden och sen frasande reste sig igen. Där satt en liten pojke och metade. Det rödvita flötet guppade behagfullt några meter ut i vattnet och på den nytjärade bryggan låg tre små abborrpinnar med huden och fjällen redan torkade i solen, sorterade i storleksordning.




06-07-13

10.45

Sida 11

Pojken hade mörkt men inte svart hår, ungefär som han gissade att hans egen nyfödde son skulle se ut om några år. Han måste förföra pojken, det var lika självklart som en order från ÖB. Han måste få pojken att ändra sig, för hittills hade misstänksamhet, rädsla och distinkt ovilja, han tänkte i just de termerna och kände sig mer än vanligt fyrkantig, varit det enda han kunnat se. Hat var kanske för starkt, eller också var han bara rädd för det ordet. Stan var Tessies son. Carl och Tessie hade ett juridiskt projekt som gick ut på att med list, lämpor och mer eller mindre äkta kärlek, beroende på från vem, vinna pojken tillbaks i en vårdnadstvist. Hittills hade allt gått enligt planerna, domstolen i Santa Barbara hade beslutat om delad vårdnad i viss form, som det hette. Mer konkret var det alltså frågan om att Stan lagligen tvingats flyga från Kalifornien till Sverige för att träffa sin mor under några sommarlovsveckor. Carl hade misslyckats med varje försök till närmande under två dagar; det vänligaste pojkjäveln kallade honom var ”den där mannen”. Tessie hade anklagat honom för att inte försöka tillräckligt mycket och själv hade han värjt sig med att det för det första inte var så lätt och att det för det andra gällde att skynda långsamt; ett svenskt begrepp hon var obekant med. Nu hade han dessutom smugit sig på den misstänksamme 8-åringen. Han stod fastfrusen i sin villrådighet; å ena sidan skulle han genera sig själv om han smög tillbaks för att göra ett mera ljudligt anlopp. Å andra sidan kunde han kanske göra något av överraskningsmomentet. ”Har du kollat hur masken mår?” frågade han plötsligt. ”Jösses jävlar vad du skräms!” svarade pojken när han snurrade runt. ”Fast du är väl en sån där som smyger på folk”, fortsatte han surt och vände sig på nytt mot flötet som han nu tycktes betrakta med en alltuppslukande koncentration. Carl stod obeslutsam en stund. ”Det är ganska djupt här just utanför bryggan, vi har muddrat en del för att få in en båt, nämligen. Hur skulle det vara om du försökte djupare, närmare botten?” frågade Carl med ansträngd vänlighet.




06-07-13

10.45

Sida 12

”Du ska inte lära mej nåt om firrar, jag är uppvuxen vid havet”, svarade pojken muttrande. ”Det är jag med, jag är uppvuxen vid svenska vatten just där dom här firrarna bor. Tro mej, dom går lite djupare, åtminstone dom stora firrarna”, sa Carl lamt. Han kände sig fullkomligt fel i tillvaron. Pojken svarade inte till en början och Carl stod tyst kvar bakom honom. Men plötsligt tycktes pojken ändra sig och drog beslutsamt upp betet, fångade in linan och började dra flötet uppför reven för att sänka mask och krok närmare botten. ”Vänta!” sa Carl som just fått en ingivelse. ”Den här masken ser inte så pigg ut och dessutom har mörtarna noppat av den i båda ändar.” Han fångade in kroken och drog av maskresterna, sträckte sig bak mot den kaffeburk med jord som han själv fyllt med daggmask samma morgon och rotade upp två av de största han kunde se. Han slet den ena masken i små bitar och kastade ut dem i cirkelmönster framför bryggan och fäste snabbt den andra masken på kroken. ”Nu ska vi se”, sa han med överdrivet spelad förväntan och slängde ut reven. ”Varför gjorde du sådär?” frågade Stan nyfiket. ”Enkelt, grabben”, svarade Carl, noga med att välja det engelska ordet kid och inte son, ”vi uppfostrar nu abborrarna att mask är gott, överallt där nere i dunklet sjunker små ofarliga maskbitar, tänk dej själv. Dom proväter och finner att mask är okay, va? Och sen på vår krok!” Stan svarade inte, men stirrade med tydligt växande intresse mot flötet och Carl trodde att han själv rodnade. De satt en stund och såg på flötet, och plötsligt dök det med en distinkt snabb rörelse. Pojken skrek förtjust till och gjorde automatiskt rätt när han samtidigt lyfte det gamla bambuspöet uppåt och krokade fisken. Ett ögonblick senare låg en abborre tre gånger så stor som de andra och sprattlade på bryggan med kroken djupt inborrad i käften.




06-07-13

10.45

Sida 13

Stan grep den med båda händerna för att slå ihjäl den mot bryggkanten men den hala fisken slank ur hans händer och ner i vattnet igen, fortfarande med kroken i sig. När Stan på nytt ryckte upp den med spöet och den något tilltrasslade linan grep Carl fisken med ena handen i luften, körde sen snabbt in andra handens tumme i gapet på fisken och bröt knakande nacken av den. Sen lirkade han försiktigt ut kroken ur den döda fisken, räddade undan maskresterna och la ner fisken bredvid de andra och sträckte sig efter maskburken på nytt. ”Jisses va snabbt du döda han”, flämtade Stan. ”Det är viktigt att döda dom snabbt”, svarade Carl utan närmare eftertanke, hörde vad han just hade sagt och bestämde sig för att på något sätt släta över. ”Alltså om vi nu tar oss rätten att döda den här fisken så ska vi åtminstone se till så att den lider så lite som möjligt”, fortsatte han generat medan han satte en ny mask på kroken och slängde ut resterna av den gamla masken i samma mönster som förut. De fick nästan omgående napp på nytt och en abborre i samma storlek som den de just fått. Den här gången ville Stan se exakt hur Carl gjorde för att bryta nacken av fisken. Sen satt de på nytt spänt tysta och betraktade flötet. Men den här gången dröjde det. ”Tror du dom blitt misstänksamma nu?” undrade Stan med ett stänk av besvikelse i rösten. ”Nix, fiskar är inte så smarta, men dom kommer och går. Bara lite tålamod så får vi en ny”, svarade Carl med en nöjd blinkning; han kände det som om han själv var på väg att få napp. ”Är det där sen du döda våra hundar?” frågade Stan efter en stund och nickade mot virrvarret av vita ärr på Carls bara underarm. ”Uhu”, bekräftade Carl försiktigt. ”Lessen för det, men det fanns faktiskt inte så mycket att välja på just då.” ”Äh, skit i hundarna!” svarade Stan snabbt med ett förvånansvärt grovt amerikanskt uttryck som fick Carl att le. ”Jag var inte mycket för dom där jyckarna hursomhelst. Men vart du inte skraj? Dom där




06-07-13

10.45

Sida 14

jävla hundarna brukade skrämma skiten ur folk.” ”Vårda ditt språk unge man”, sa Carl med ett ansträngt dolt leende. ”Nä, man har inte tid att bli rädd för såna hundar. Blir man rädd så klipper dom en. Fick du nya hundar sen?” Flötet dök på nytt och Carl kände det som om den nya abborren räddat honom som en gong-gong i boxning. Detta var säkert ett av de samtalsämnen han minst önskade sig med pojken, som den här gången efter någon tvekan själv bröt nacken av abborren och trädde på en ny mask. ”Pappa säger att du är en mördare”, kom det sen som om det var just dit pojken hela tiden syftat. Han såg bort när han sa det. ”Det är en orättvis beskrivning”, svarade Carl långsamt försiktigt medan han desperat tänkte efter hur han nu skulle fortsätta, vilken väg han skulle välja: bagatellisera och släta över eller erkänna och romantisera. ”Jag är sjöofficer och har haft ett sånt jobb i svenska flottan som går ut på att man hamnar i strid med dom elaka killarna. Jag har haft lite tur kan man väl säga, för dom elaka killarna förlorade och jag vann.” ”Och då skar du halsen av dom!” svarade pojken snabbt i ett nästan ivrigt tonfall och försatte på nytt Carl i dålig balans. ”Njaa …”, svarade han dröjande. ”Just den metoden är väl inte så vanlig som folk tror. Man håller inte på med såna där sparkar och sånt som du ser på film. Om nån kommer och sparkar och sprattlar så där som pyjamasbrottarna gör så är det ju mer praktiskt att man har ett fungerande vapen i handen.” ”Det är väl inte schysst!” invände pojken nästan indignerat. ”Så sant, så sant”, medgav Carl. ”Men vad vi talar om är krigshandlingar och inte sport. I krig finns inga andra regler än att det är vi dom schyssta killarna mot dom andra, dom elaka killarna. Det är vårt jobb att vinna, deras också, och några andra regler finns inte i krig.” Pojken tystnade och vände på nytt sin koncentration mot det röd-




06-07-13

10.45

Sida 15

vita korkflötet och Carl grubblade över vad hans far kunde ha tutat i sin son om den andre mannens onda sidor. Lönnmördare, spion och vad det kunde vara. Han bestämde sig för att inte fly från ämnet. Stan var dock en 8-årig amerikan som vid det här laget måste ha sett mer än 25 000 mord på film och TV; det var förstås osäkert om pojken kunde göra någon åtskillnad i sin fantasi mellan TV-världen och verkligheten. Men säkert var det ett samtalsämne som borde fascinera honom. De fick napp på nytt och den följande proceduren med avkrokning, bryta nacken och sätta på ny mask gav Carl tillräcklig respit för att på ett ungefär bestämma sig för hur han skulle fullfölja samtalet. Men Stan slog in på en helt oväntad väg när flötet på nytt guppade där ute i solreflexen. ”Pappa säger att du är kommunist också”, sa han med ett tonfall som vädjade om dementi. ”Vet du vad Navy SEAL:s är för någonting?” svarade Carl med en motfråga. ”Såklart! Special Warfare Center på Coronado i San Diego, det vet ju varenda kotte”, svarade Stan nästan indignerat, som om tanken på att en normal 8-årig amerikan inte skulle känna till nationens militära elitstyrkor vore närmast befängd. ”Well”, sa Carl leende över pojkens iver. ”Jag är en SEAL. Det är den där store blonde killen som kom för en stund sen också. Du tror väl inte att den amerikanska flottan skulle släppa in några jäkla kommunister i Navy SEAL:s?” Pojken såg först undrande forskande på honom för att se om han verkligen menade allvar, men sen flammade han upp av entusiasm. ”Wow!” utbrast han. ”Är det bergis, är du en äkta SEAL?” ”Jepp, så äkta som dom kan bli”, log Carl nöjt och fintade ett mjukt vänskapligt slag mot pojkens ansikte. ”Jisses! Så du kan liksom bara dyka ner här i vattnet och försvinna, liksom?” ”Jepp”, sa Carl samtidigt som han insåg konsekvenserna av sin




06-07-13

10.45

Sida 16

bekräftelse. ”Jag försvinner ner i vattnet här, du ser inte vart jag tar vägen, du upptäcker mej inte förrän jag tar i dej, fem tio minuter senare. Busenkelt, som en promenad i parken.” ”Ska vi slå vad om en dollar?” sa pojken knipslugt. ”Okay, en dollar får det bli”, svarade Carl och reste sig upp, tog ut plånboken ur bakfickan, räckte över den till pojken och kastade sig sen upp i luften och ut över vattnet. Det var tre meter djupt alldeles intill bryggan och Mälarens vatten var tillräckligt grumligt och fyllt av alger så här års för att han skulle vara utom synhåll där nere. Men ljuset ovanifrån gjorde det ändå lätt för honom att orientera. Han började simma utåt, så nära botten som möjligt, in mellan långa revor av slingrande vattenpest. Pojken där uppe på bryggan skulle rimligtvis koncentrera sin spaning på området i närheten av bryggan och därför började Carl med att ta sig bort. Han kände en plötslig våg av lycka när han med lugna simtag förflyttade sig genom det svala men inte särskilt kalla vattnet. Kläderna och gymnastikskorna bromsade självfallet hans rörelser men med ekonomi i simningen borde han kunna ta sig åtminstone femtio meter bort innan han trasslade sig in i vassen. Det sista momentet var det svåraste, att ta sig in i vassen utan att röra till det för mycket så att rörelserna kunde upptäckas från ytan. Han drog sig långsamt in meter för meter medan lungorna började spränga och kroppen gav larm om syrebrist. Han tvingade sig ändå in flera meter innan han försiktigt drog sig uppåt genom vassen och sträckte upp ansiktet och andades. Sen kikade han försiktigt fram mellan vass som han långsamt vek åt sidorna. Han skymtade bryggan där borta och såg hur Stan stod upp och spanade intensivt ner i vattnet. Han kravlade sig långsamt upp på land och tog av sig sina kläder i skydd av vassen och gjorde en lång kringgående rörelse med kläderna i handen tills han stod rakt bakom bryggan dold bakom en tjock almstam alldeles intill stigen upp mot huset. Nu återstod det svåraste, frågan var om han borde eller inte borde vinna själva vadet. Vilket skulle göra pojken på bäst humör, att vinna en dollar på att Carl




06-07-13

10.45

Sida 17

försökte smyga sig på honom bakifrån ute på bryggan och därmed bli upptäckt på några meters håll? Eller om Carl väntade tills pojken inte stod ut och sprang upp mot huset förbi trädet? Det var inte lätt att säga. Det fanns någonting frestande i att vänta tills pojken drabbades av panik och förlorade vadet när han sprang förbi trädet för att alarmera de andra uppe i huset. Det vore en sorts sanning i det, pedagogiskt riktigt, han skulle kunna förklara att just så var det i verkligheten. Men vad hade nu verkligheten med detta att göra, hans jobb var att förföra Stan, inte att besegra honom med maximala insatser. Det var bättre att förlora vadet knappt än att vinna det med övervåld. När han såg hur pojken la sig ner på magen för att spana ner i vattnet intill bryggan tog han chansen och avancerade snabbt nerför gräsmattan, vid sidan av grusgången där hans steg skulle ha hörts, och kunde sätta upp sin första bara fot på den solvarma träbryggan utan att pojken rört sig eller ändrat ställning. Sen gällde det att inte gå för fort ut på bryggan så att vibrationerna av hans steg förrådde honom. Men när han smög långsamt så spelade han mot tiden, pojken skulle snart bli otålig och ändra kroppsställning. Carl hade en meter kvar när Stan vred lite på sig, upptäckte någonting i ögonvrån och ryckte till, först rädd, sen triumferande. ”Ha! Jag fick dej! Du har en meter kvar, jag vann!” skrattade Stan. ”Okay”, sa Carl och släppte med en överdrivet uppgiven gest sina blöta kläder ner i bryggan och slog ut med armarna. ”Jag börjar tydligen bli gammal, håller på att lägga av mej”, log han och satte sig ner på bryggkanten, fick tillbaks sin plånbok och letade upp en 20-kronorssedel som han räckte över och som Stan triumferande kysste och sen stoppade ner i sin byxficka. ”Fast vi är förstås mest tränade på att göra sånt där i mörker”, sa Carl efter en stund med ett spelat tankfullt uttryck. ”Wow! I mörker”, sa Stan tydligt imponerad. ”Men berätta, vart tog du vägen, jag trodde nästan att du drunknat, ett tag trodde jag …




06-07-13

10.45

Sida 18

äh, jag vet inte vad jag trodde. Men hur gjorde du?” Carl rapporterade pliktskyldigt och exakt vad han gjort och pekade ut sin färdriktning och den plats långt borta där han tagit sig in i vassen, och hur han sen gått runt på land utom synhåll. Stan ville förstås veta allt om den amerikanska flottans enheter för specialiserad krigföring, som var den mer formella beteckningen för SEAL. Och Carl var förstås inte särskilt ovillig att berätta. De fick ytterligare två abborrar och bestämde sen att det var färdigfiskat, Carl skulle rensa fisken och lovade att göra en förrätt på den till middagen. På väg upp mot huset undrade Stan om Carl sett en film som hette Dödligt Vapen och Carl medgav skrattande och spelat skamset att denna enastående film faktiskt undgått honom. Enligt Stan var dock huvudpersonen i den filmen en jävel på att skjuta med en Baretta-pistol – Carl rättade till Beretta och nämnde liksom i förbigående att det var ett av hans egna tjänstevapen – och frågan som alltså inte gick att få svar på, eftersom Carl nu inte sett filmen, var om Carl sköt lika bra som Mel Gibson. Carl brast i skratt och sa sig kunna garantera att han nog sköt minst dubbelt så bra som skådespelaren Mel Gibson i verkligheten. Men sen visste han ju inte vad som påstods i filmen om rollgestaltens skjutskicklighet. Stan beskrev ivrigt, exempelvis hur Mel Gibson, alltså den polis som Mel Gibson spelade, i snabb följd skjutit träffbild som en glad gubbe på pistolbanans måltavla. Carl muttrade något om att det fanns det ingen i hela världen som kunde göra, i verkligheten alltså. Och den oundvikliga frågan kom självklart redan innan de nått upp till huset. ”Snälla snälla mr Hamilton, kan ni inte visa mej hur man skjuter med en riktig pistol!” Carl stelnade till av obehag eftersom flera sorters larmsignaler ljöd på en gång inom honom. Men när han såg ner i pojkens mörka bedjande ögon veknade han; och insåg samtidigt sakens betydelse för själva uppdraget att förföra.




06-07-13

10.45

Sida 19

”Okay grabben, jag ska visa dej, jag kan åtminstone lära dej grunderna. Men på ett villkor!” tillade han spelat strängt och höll upp ett varnande pekfinger framför pojkens ansikte. ”Snälla snälla mr Hamilton, jag accepterar vilket som helst villkor!” ”Bra”, sa Carl och klappade pojken på den späda ryggen. ”Villkoret är att du aldrig aldrig mer kallar mej mr Hamilton. Från och med nu heter jag Carl, okay?” ”Visst Carl, men va du än säger så har vi ett avtal!” Carl brast spontant och alldeles äkta i skratt. Sen skakade han lätt på huvudet och föste pojken med sig mot källaringången på husets baksida. De ställde ifrån sig metspöet innanför källardörren och la fiskarna på det svala stengolvet. Med avsikt, som för att göra det mera spännande, ledde sen Carl pojken genom mörkret bort till den stora ståldörren med kombinationslås, öppnade kombinationen, föste in pojken och klev själv in och drog igen dörren utan att låsa den. Han väntade några sekunder inne i kolmörkret och lyssnade på pojkens häftiga andedräkt. Sen tände han ljuset. Neonljusen flimrade och brakade när de slog till i rad efter rad tills skjutbanan vilade i skarpt ljus. Längst där borta fanns fyra olika mål av vanlig militär typ som föreställde kvartsfigurer och huvud med hjälm. I den ände de befann sig stod två stora vapenskåp. Pojkens mörka ögon föreföll stora som tefat. Medan Carl öppnade ett av skåpen började han sin instruktion. Det viktigaste var koncentration på det man gjorde. Man måste kunna utesluta allt annat än just själva siktandet och det mjuka avtrycket, det tog många år att lära sig det för de flesta, även om alla människor i princip hade lika anlag för att skjuta. Det var de som tränade mest som blev bäst; den där Mel Gibson skulle inte ha så mycket tid över för sitt polisarbete i så fall eftersom han måste ägna flera timmar vid en sån här bana varje dag, år ut och år in. Han tog fram två pistoler, en finkalibrig fransk tävlingspistol som




06-07-13

10.45

Sida 20

han hade för övningsändamål och sin egen grovkalibriga Beretta. Han kontrollerade att vapnen var oladdade och lät pojken känna på dem och göra några blindavfyrningar. Sen laddade han den finkalibriga pistolen och sköt en långsam serie mot det största målet medan han beskrev vad han gjorde, viktigast detta med det mjuka och ryckfria avtrycket. De gick ner och såg på resultatet och klistrade igen kulhålen på tavlan. Resultatet var tillräckligt imponerande av Stans kommentar att döma: ”Släng dej i väggen Mel Gibson!” Sen laddade Carl på nytt den finkalibriga pistolen med fem skott och tog med sig pojken nerför gången tills de stod på sju åtta meter. Han ställde sig bakom sin elev och placerade vapnet i handen på honom, rättade till skjutställningen, flyttade en fot här, vred på en axel där och gav sen en kort militärisk order: ”Fem skott mot högra målet, eld!” Det blev en spridd och för snabb serie, Carl tog med sig pojken till målet och visade på de olika träffarna och förklarade varför de hamnat för lågt, varför exempelvis lågt till vänster klockan sju betydde för snabbt och ryckigt avtryck. Sen gjorde de om försöket med något bättre resultat, sen ett nytt försök, och ett nytt och ett nytt och kom överens om att Stan skulle få skjuta med den ”riktiga” pistolen om han lyckades få in alla sina fem skott i målet. Carl hade till en början trott att det var ett riskfritt löfte. Men i stället verkade det som om det fick pojken att skärpa sig alldeles extra och vid tionde försöket fick han in alla sina fem skott inom den cirkel som gällde. Leken hade tagit en obehaglig vändning, Carl kunde inte riktigt förklara varför han kände det så. Men ett löfte var ett löfte, och han laddade sin Beretta och beskrev kortfattat skillnaden i rekyl, sköt en snabb serie för att visa och kunde inte, på så nära håll, avstå från frestelsen att skjuta en glad gubbe som han uppfattat pojkens beskrivning




06-07-13

10.45

Sida 21

från den där filmen. De klistrade tavlan och Carl laddade på nytt och ställde sig bakom pojken innan han räckte över vapnet och kom med de sista förmaningarna om att skjuta långsamt och trycka av mjukt. Som väntat blev pojken skrämd av den första rekylen och Carl lugnade honom och visade hur han kunde fatta vapnet med två händer, ställa sig mer bredbent och rakt mot målet. Det tycktes passa bättre och pojken sa att det var ju så de sköt på bio, med sån här tvåhandsfattning. Det var i den ställningen pojkens mor fann dem. Hon hade hört det dämpade ljudet av skott nere i källaren och anat oråd. Och nu såg hon dem, nästan omslingrade där framme med ett av Carls ohyggliga mordvapen i sonens händer. Hon skrek till, men de tycktes inte höra henne, kanske för att hon lagt handen över munnen, kanske för att de båda hade stora hörselskydd så att de måste ropa åt varandra. Sen dånade ett skott, och ett till och Carl instruerade vänligt och tycktes pyssla med hennes son en stund innan det sköts på nytt. När de var färdiga och gick fram mot måltavlorna upptäckte Carl Tessie borta vid dörren och han såg omedelbart på hennes ögon och kroppsställning vad hon tänkte och kände. ”Okay grabben, jag tror det är dags att lägga av för i dag”, suckade han och nickade över axeln mot Tessie. Stan sprang henne till mötes och tog ett språng upp i hennes famn med kinderna blossande av iver. ”Mamma mamma, jag träffade med den riktiga pistolen också! Och vi fick fem stora abborrar som vi ska ha till middag”, kvittrade han. Tessie kramade om honom och såg mörkt på Carl över sin sons axlar. ”Mm älskling, vi ska kanske börja tänka på middagen”, sa hon tonlöst, tog honom i handen och ledde honom ut medan han på nytt och med orden snubblande över varandra började berätta om sin överväldigande upplevelse. Carl stod ensam kvar med sin Beretta i handen. Han förstod




06-07-13

10.45

Sida 22

mycket väl vad Tessie kände, han mer än förstod, han kände inom sig vad hon kände. Möjligen borde han skämmas, möjligen borde han be henne om ursäkt och lova att aldrig mer och så vidare. Men å andra sidan hade hon gett honom ett klart definierat uppdrag: att med i stort sett varje till buds stående medel bryta ner sonens fientlighet och misstänksamhet. Uppdraget verkställt enligt order, suckade han och gick tillbaks till vapenskåpet, låste in de två pistolerna och hörselskydden, släckte ljuset och gick och hämtade abborrarna innan han tog den inre vägen upp till köket. På vägen upp hängde han in sina våta kläder i torkskåpet och smög nästan skamset upp på övervåningen för att dra på sig torra kläder innan han återvände med abborrarna till köket; i ren distraktion hade han haft dem med sig upp i sovrummet. Han fick leta en stund på nedervåningen innan han fann Tessie och Stan i stora vardagsrummet inbegripna i en låg men häftig diskussion. De tystnade och såg upp mot honom när han kom in. ”Okay Mel Gibson, dags att filea dina abborrar”, sa han så obesvärat han förmådde och viftade med fiskarna. Stan gjorde sig försiktigt lös från sin mor och gick honom långsamt till mötes, med sänkt blick utan att säga något. Scenen gav en god antydan om vad de två just talat om. Carl la armen om pojken och vände honom ut mot köket samtidigt som han gjorde en min mot Tessie som betydde ungefär ”ja-va-fan-skulle-jag-göra”, men hon svarade bara med en knyck på nacken och såg demonstrativt bort. ”Mamma tyckte inte det var världens bästa idé det där med att skjuta med riktig pistol”, muttrade Stan när Carl daskade upp abborrarna på diskbänken och letade fram en lämplig kniv. ”Ja, du vet mammor”, svarade han neutralt outgrundligt och insåg att han nog borde säga något mer. ”Du vet, Stan, din mamma älskar dej, det är bara det det handlar om. Mammor tycker inte om skjutvapen därför att skjutvapen är farliga, och det har mammor förbannat rätt i.”




06-07-13

10.45

Sida 23

”Jo, men det är ju det som är grejen”, muttrade Stan misslynt. ”Och förresten är det väl inte så farligt om man har en professionell med sig.” ”Nu ska vi inte vara logiska, Stan, vapen handlar om känslor för nästan alla människor som inte har vapen som jobb. Nu ska vi se! Kolla här! Du lägger fisken platt så här, sen in med kniven längs ryggen så!” Det slog honom efter en stunds instruerande i abborrensning att knivbladet borde ha kunnat få Tessie att reagera likadant som där nere i källaren om hon såg dem just nu. En kniv kunde lika gärna vara ett mordredskap som ett köksredskap liksom en pistol kunde vara brottsverktyg, militär utrustning eller sportredskap. Det var ju sant att han skurit halsen av människor, liksom det också var sant att det inte hörde till vanligheterna. De åt ute på terrassen med utsikt mot sjön och hjorthägnet, två äldre hjortar med sina imponerande kronor insvepta i basthud betade obesvärat mindre än hundra meter från deras glammande middagskonversation. Åke Stålhandske och Anna hade promenerat med sin barnvagn där inne i mer än två timmar och Anna berättade med ideliga avbrott för skratt om sin mans vedermödor med att släpa fram barnvagnen över stock och sten och hur han vid något tillfälle rentav låtsats demonstrera genom att lätt som en plätt bära barnvagnen under armen med dotter och allt, som om det varit en dokumentportfölj ungefär. Hon uppfann ett eget lustigt engelskt ord för dokumentportfölj; för Stans skull talade man konsekvent engelska i hans närvaro. De nyfödda sov i sina barnvagnsinsatser på övervåningen, för öppet fönster så att det skulle höras om de vaknade; en lång stund ägnade sig sällskapet åt en glatt ironisk redogörelse för hur man till slut enats om barnens namn. Åkes och Annas dotter hette Lis Erika, fast Åke helst önskat sig Liisa Erika, vilket trots hans sentimentala förklaringar om finsk anknytning fallit på att namnet alltid skulle stavas fel.




06-07-13

10.45

Sida 24

Med Tessies och Carls nyfödde son förhöll det sig på ungefär samma sätt; de hade diskuterat vad man kunde heta i olika länder och vad som borde vara spanskt, engelskt eller svenskt och till slut fått fram kompromissen Ian Carlos. Ian var ett av de hamiltonska släktnamnen också i Sverige och gick ju lika bra sen i Kalifornien när de flyttat dit. Carlos fick stå för det mexikanska hos Tessie. Carl hade lagt in de smörstekta abborrfiléerna som mellanrätt för att inte störa sin middagskomposition som börjat med färsk anklever och en mjukt laddad Gewurztraminer vendange tardive. Därefter slank abborrfiléerna ner under högljutt beröm över hur välfiskade de var och i sällskap med en torr Muscadet för att bryta av efter den söta inledningen innan man gick över till den ångkokta laxen och den vita bourgognen. Mitt i den perfekta svenska sommarskymningen och deras goda humör ringde telefonen. Carl och Åke växlade en snabb orolig blick eftersom det var den telefonen, den som inte var försedd med telefonsvarare, den där bara mycket speciella samtal kunde komma in, närsomhelst. Det blev som ett hastigt väderomslag vid bordet när Carl med en mörk blick reste sig för att gå in genom de franska fönstren och svara i det stora vardagsrummet. Medan han förde en kort lågmäld konversation där inne dog samtalet ut vid bordet och när han kom ut såg fyra frågande oroliga ansikten upp mot honom i väntan på besked; också Stan hade förstått på de andras reaktion att detta kunde förstöra resten av kvällen. Carl gick fram till bordet och tog tag i sin stolskarm liksom för att samla sig innan han sa något. Ingen rörde sig vid bordet. ”Well”, började han mycket allvarligt. ”Det var statsministern som ringde, han ber för övrigt om ursäkt för att han störde i vår trevliga fest.” Carl såg ut som om han grubblade över fortsättningen, vilket han också gjorde. Men så vände han sig mot unge Stan och sprack samtidigt upp i ett litet skevt leende.




06-07-13

10.45

Sida 25

”Statsministern meddelade att Förenta Staternas president just ringt för att meddela att jag tilldelats Navy Cross och att valda delar av oss som befinner sig här förväntas komma till USA:s ambassad i övermorgon för en liten ceremoni.” Carl ryckte på axlarna och var på väg att sätta sig ner när han råkade få syn på pojkens ansiktsuttryck. Naturligtvis, det vore väl otänkbart att inte en 8-årig amerikan visste vad Navy Cross betydde. Carl rätade på sig och såg Stan stint i ögonen. ”Well, unge man”, började han låtsat strängt. ”Jag kan förstå att du har lidit av ditt Coca-Cola-förbud här under middagen. Men”, fortsatte han raljant, ”det här måste förstås firas och har du inte druckit champagne förut så får du göra det nu!” ”Med eller utan din mors tillåtelse”, sa han sen och blinkade på amerikanskt manér åt pojken, vände sig om och gick med raska steg mot vinkällaren. *** DÖDADE SIG SJÄLV MED INDISKT REPTRICK, löd den cyniskt vitsiga rubriken i Bristols största dagstidning. Rubriken kunde emellertid ifrågasättas på mycket mer än journalistiskt etiska grunder. Den 27-årige dataspecialisten Ashraf Dajibhai var för det första inte indier utan av pakistanskt ursprung. Och om det nu verkligen var fråga om ett självmord så var omständigheterna såpass kuriösa att det föreföll egendomligt att Bristolpolisen var så snabb med att proklamera sin slutsats om självmord. Ashraf Dajibhai skulle ha strypt sig själv genom att koppla samman fyra bogserlinor i plast av märket Cyclone, fästa ena änden i ett stort träd och den andra runt sin hals. Därefter skulle han ha satt sig på förarplatsen i sin gröna Audi 80 och tämligen långsamt kört bilen framåt tills linan sträcktes och snaran runt hans hals ströp honom. I baksätet på bilen låg två vinflaskor som inköpts på en bensinstation i närheten, den ena flaskan föreföll urdrucken till två tredjedelar.




06-07-13

10.45

Sida 26

Redan den omständigheten borde ha varit tillräcklig för att misstänka brott, ett arrangerat självmord således. För Ashraf Dajibhai var troende muslim, vilket inte bara gjorde självmord till en dödssynd, självmord i kombination med alkoholkonsumtion föreföll åtminstone hans släktingar som orimligt långt över gränsen till det bisarra; Ashraf Dajibhai hade aldrig druckit en droppe alkohol i hela sitt liv. När Bristolpolisen med hjälp av sina Londonkolleger på New Scotland Yard kartlade Ashraf Dajibhais förehavanden under hans sista timmar och sista dagar i livet borde omständigheterna ha förefallit än mindre sannolika för självmord. Han var ett av dessa unga datasnillen som mycket snabbt hade kunnat skaffa sig en god ekonomi, skuldfri och med en lön på drygt 40 000 pund om året. Han var gift sen två år och hade en son som var ett år och hans fru Nita väntade deras andra barn. Sista veckan i livet hade han ägnat åt att restaurera elledningssystemet i det nyförvärvade huset i Kenton i norra London. Dessförinnan hade han målat om huset och dragit om rörledningssystemet. Hans före detta studiekamrater vid Loughborough University, där han tre år tidigare avlagt sin examen, Bachelor of Science i datateknik, var lika frågande som hans nära släkt. Det genomgående omdömet var att Ashraf vore ”den siste man skulle kunna tänka sig begå självmord”. Han hade ju inga bekymmer, vad man kunde veta, han verkade aldrig deprimerad, var alltid glad och hjälpsam. Vilket han för övrigt ofta fick tillfälle att visa, bland annat gjorde han dataprogrammen till bokföringen åt sin far och farbror som drev varsin specerihandel. Samma dygn han dog hade han köpt en ny kostym för 280 pund och ett par skor för 85 pund. Sent på eftermiddagen hade han fått ett telefonsamtal och sagt till sin fru att han skulle iväg och hjälpa en studiekamrat från förr med en liten uppgift. Och så hade han tagit bilen, vinkat åt sin fru och försvunnit för alltid ur hennes liv. Platsen där han återfanns nästa dag utanför Bristol låg exakt 16 mil från hemmet i Kenton.




06-07-13

10.45

Sida 27

Redan dessa omständigheter var självklart ägnade att försätta Bristolpolisen i ett besvärligt läge ifråga om trovärdigheten när man sa sig komma fram till att Ashraf tvivelsutan begått självmord. Men det fanns tre ytterligare omständigheter som skulle göra att slutsatsen om självmord närmast kom att förefalla som ett bisarrt försök från myndigheterna att dölja någonting. För det första ett par kriminaltekniska detaljer. Intill förarplatsen, under sätet där den döde återfanns, låg en halv meter lång rörtång som ingen tidigare hade sett i bilen. Längden på rörtången räckte gott för att någon skulle ha kunnat sitta bredvid offret och pressa ner gaspedalen för hand medan bilen långsamt sträckte linan mellan trädet och halsen. Bland Ashraf Dajibhais efterlämnade papper fanns mycket riktigt ett kvitto på en enda inköpt bogserlina av märket Cyclone; det fanns dock fyra sådana sammankopplade bogserlinor vid brottsplatsen. För det andra. Ashraf Dajibhai arbetade inom den brittiska försvarsindustrin, han var specialiserad på att göra datasimulerade program för att testa såväl styrningssystem för torpeder som störningsmöjligheter inom det ytterst hemliga stridsledningssystemet Zeus. För det tredje. Detta hade hänt förut, och just denna händelse föreföll nästan som en identisk upprepning av någonting som inträffat för tio år sen, egendomligt nog just i Bristol. Det var som om historien upprepade sig själv, av gudomlig outgrundlig ironi, eller för att människor ville upprepa historien. Mellan 1983 och 1989 inträffade en serie egenartade självmord bland människor anställda inom den brittiska försvarsindustrin, huvudsakligen bland anställda inom koncernen General Electric. Tjugofem personer sades ha begått självmord under dessa år och omständigheterna var vid flera tillfällen så uppseendeväckande konstiga att det snart blev en stor sak för brittisk press; en reportageserie i datatidskriften Computer News belönades till och med med ett journalistpris för genomgången av de olika fallen. Genom att saken togs upp i parlamentet blev det snart en het potatis för inrikes-




06-07-13

10.45

Sida 28

departementet som tillsatte diverse utredningar som kom fram till att ingenting var skumt, att självmord ehuru dystert inte var särskilt ovanligt, att eftersom General Electric sysselsatte mer än 100 000 människor så borde, statistiskt sett, ungefär ett par dussin av dem ta livet av sig under den aktuella perioden. Den statistiken kunde förvisso förefalla logisk. Men det märkliga var i så fall att statistiken drastiskt förändrades sen frågan blivit stor i brittisk press. Efter 1989 upphörde de anställda inom General Electric-koncernen att begå självmord i god statistisk ordning. Men nu föreföll det alltså som återfall i statistisk normalkurva. Dessutom rörde det sig om en kopia av ett tidigare självmord. Detta måste oundvikligen skapa mycket publicitet och slutligen politik och offentliga utredningar. Ändå blev det snabbt värre. En vecka efter Ashraf Dajibhais påstådda da capo på indiskt reptrick upprepade en vetenskapsman med indiskt ursprung, Vijaj Samjani, ännu ett självmord som ägt rum i perioden 1983–89. Omständigheterna var förbluffande lika. Vijaj Samjani skulle ha gift sig inom en månad. Det som försenade giftermålet var de inte alls ovanliga svårigheterna att förvärva inresevisum för hans blivande fru och han hade sökt upp sin lokale parlamentsledamot för att trycka på i ärendet en dag innan han dog. Också Vijaj Samjani tog plötsligt sin bil och försvann till Bristol, parkerade i närheten av Cliftonbron över Avon, gick ut på bron och hoppade ner på stenläggningen vid brofästet, ett fall på mer än 70 meter. Även i hans fall fanns det kriminaltekniska omständigheter som svårligen kunde förklaras. Exempelvis återfanns tre halvrökta cigariller i bilens askkopp, trots att han själv inte rökte. Det visade sig senare att han tagit in på ett Bed & Breakfastställe som låg mindre än ett stenkast från British Aerospace, där han tidigare varit anställd och arbetat med dataprogrammering av luftvärnsroboten Rapier. Vid tiden för sin död var Vijaj Samjani anställd på Marconi Naval




06-07-13

10.45

Sida 29

Systems och arbetade med en ny generation av torpeden Sting Ray. I de flesta länder i världen skulle de poliser som haft ansvaret för utredningen av de två dödsfallen ha fått det utomordentligt svårt att lägga ner utredningsarbetet. Men det engelska rättssystemet innehåller en specialitet som i vissa fall kan placera hela utredningsansvaret i en enda människas händer; detta alldeles oavsett en allmän brittisk övertygelse om att statens högste kan lägga sig i vad som helst och styra vad som helst bara genom att grymta till varandra på en herrklubb. I Storbritannien har nämligen rättsläkare en juridiskt prövande funktion som är mycket betydelsefull. Rättsläkaren samlar in allt relevant material och genomför därefter en rättegångsliknande prövning, som är offentlig, där bevismaterialet läggs fram och, åtminstone formellt, kan diskuteras och ifrågasättas av var och en närvarande. Vid en sådan prövning kan rättsläkaren välja mellan fyra olika ”domslut”, död genom annans handaverkan, död genom olyckshändelse eller självmord eller död genom icke klarlagda omständigheter (open verdict). Rättsläkarprövningen i Bristol beträffande de två fallen Vijaj Samjani och Ashraf Dajibhai ledde till beslutet om död genom icke klarlagda omständigheter. Därmed var det formellt ingen tvingande fortsättning för Bristolpolisen, det hade ju inte påståtts att det var frågan om mord. En tid senare började polisen däremot läcka ut mer eller mindre besynnerliga förklaringar till tänkta självmordsmotiv. Ashraf Dajibhai påstods ha varit i kontakt med den mystiska religiösa sekten Anoopam Mission i Buckinghamshire, en sekt som i tidigare kända fall fått folk in på grubblerier och depressioner. Det visade sig snart att detta i bästa fall rörde sig om en förväxling. Sekten var hinduisk och Ashraf troende muslim. Sannolikheten för att han, som dessutom var en minst sagt rationell och modern människa, dataspecialist med militär teknologi som specialitet, skulle ha hamnat bland flummande hinduer som i vita särkar, bland blommor och rökelse och med handflatorna mot varandra, dillade i vita medelklassfruar att det skulle bli frid och fred på jorden bara de bidrog med




06-07-13

10.45

Sida 30

några tiotals pund för aftonens visdomsord, nej den sannolikheten var inte stor. Bristolpolisens inofficiella talesmän till pressen kom därför med en rättelse. Det var i själva verket Vijaj Samjani som hamnat i den religiösa sektens klor. Det var i vart fall sant, kunde en av hans vänner bekräfta, att Vijaj vid ett enda tillfälle besökt sekten. Emellertid hade han kommit gapskrattande därifrån, således utan tecken på begynnande depression. Vad sen Ashraf beträffade, muslimen som alltså inte kunde ha besökt en hinduisk sekt, så blev den inofficiella förklaringen att han hade ett otrohetsförhållande som man inte närmare kunde redogöra för med hänsyn till de inblandade, men att innebörden av detta, särskilt med hänsyn tagen till hans strängt muslimska religiositet, vore att han skämt ut sin familj så till den grad att han måste finna ett drastiskt sätt att, i enlighet med muslimska traditioner, läka såren med dödens upprättelse. Hans far och farbror fnös bara åt denna förklaring när ivriga reportrar vidarebefordrade den. Antingen, sa de, var det ett cyniskt skämt, eller också hade man blivit förväxlade med irakiska shiamuslimer eller någonting i den vägen. Otrohet var förvisso enligt deras religion ett grovt brott som försatte familjen i vanära. Men att släta över detta brott genom att begå ett än skändligare brott, självmord efter dryckenskap, skulle ju bara ha gjort skammen större. Enligt äldre seder i den del av Pakistan som familjen ursprungligen kom från hade unge Ashraf möjligen kunnat utplåna vanäran genom att döda den kvinna som varit anledning till hans otrohet. Men det föreföll dem inte troligt att Ashraf, som aldrig ens besökt Pakistan, skulle ha fått för sig att återgå till så ålderdomliga seder. Den brittiska pressen kan av regeringen åläggas tystnadsplikt med hänsyn till rikets säkerhet. Det är förstås ett tveeggat överhetens svärd, eftersom det finns en risk för att brittiska journalister då använder sig av utländska kolleger, tipsar dem om hur de ska skriva för att sen själva ”citera utländsk press”.




06-07-13

10.45

Sida 31

Men det finns en mellanform i det engelska överhetssamhälle som ibland beskrivs som ”sällskapet för knasiga handslag”, syftande på det sätt som frimurare skakar hand. De brittiska makthavarna inom förvaltning, industri och medier umgås dagligen under otvungna luncher på sina herrklubbar. Någonstans där måste någon ha grymtat eller höjt på ögonbryn eller antytt på annat sätt. För inom kort var hela chefsgarnityret inom de brittiska medierna ense om att det inte skulle gagna nationens intressen att röra i den där Bristolsaken. Tills vidare dog den besvärande publiciteten ut. *** Carl låg i en hängmatta uppspänd mellan två sent blommande äppelträd och försökte intala sig att det var bekvämt. Han hade alltid föreställt sig denna form av vila som det yttersta tecknet på ledighet, rentav pensionering. Han övade sig nämligen inte bara i att försöka ligga bekvämt i hängmatta utan också i föreställningen att han var pensionerad. Han skulle fylla 40 år om någon månad, så det var inte pension i meningen dra sig tillbaks till hängmatta enbart som han försökte öva. Det var känslan av att ha ett svindlande äventyr i form av fullständigt civilt liv framför sig; han hade lagt bud på en liten datafirma i Silicon Valley som var specialiserad på att tillverka mjukvara för militära system, den kompetens som ju borde passa just honom som hand i handske, han hade öppnat ett bankkonto i San Diego och förhandlade med ett tyskt företag om köp av hans svenska fastighetsbolag. Den svenska kronans fall hade blivit lika stort som oundvikligt sen landets riksbankschef som styrelserepresentant i ett storföretag deltagit i spekulation mot den egna valutan. Det slog Carl att om någonting liknande inträffat i USA så skulle riksbankschefen ha åkt in på tio år och om någonting liknande inträffat i det gamla Sovjetunionen så skulle han ha arkebuserats; i Sverige satt han kvar på jobbet och administrerade valutakatastrofen. En för landet mindre betydelsefull men för Carl möjligen mycket




06-07-13

10.45

Sida 32

betydelsefull konsekvens av den dramatiska valutaförändringen blev emellertid att den onaturligt starka D-marken i förhållande till den svenska kronan inbjöd till just sådant som fastighetsköp. Hade han tur skulle han i några få drag kunna frigöra hela sin förmögenhet och sen var det bara att ta nästa plan till Kalifornien. Tessies chefer på IBM hade varit något sånär tillmötesgående och sa sig undersöka möjligheterna att förse henne med ett juristjobb inom koncernen i antingen Los Angeles eller San Diego; Carl föreställde sig hela tiden att de nog skulle flytta tillbaks, hem till San Diego. Historien med Navy Cross hade väl knappast minskat hennes möjligheter. Carl kände sig skamlöst nöjd, som han föreställde sig äldre tiders spioner, över hur han lyckats vända något som han egentligen bara betraktade som genant över gränsen till det löjliga – medaljutdelningar – till en dubbel privat fördel. Han hade tagit med sig både Tessie och Stan till den amerikanska ambassaden, de var ju båda amerikanska medborgare och den svenske statsministern fick finna sig i att därmed inte bli den mest fotograferade i sällskapet. Själva tillställningen var pinsamt överdriven på just det sätt han förväntat sig men han hade lyckats försätta sig i en sinnesstämning som om det vore ett jobb, ett falskspel där vissa fördelar skulle uppnås. Så hade också skett. När pojken sett honom i uniform, och omedelbart känt igen SEAL-vingarna eftersom han sett åtminstone två äventyrsfilmer med SEAL-styrkor i huvudrollen (i båda fallen, om Carl förstod sammanhanget rätt, hade det handlat om SEAL:s hjältemodiga kamp mot araber i burnus med knivar mellan tänderna) så försvann det som skulle ha varit hans sista tveksamhet när det gällde mammas nye man. Den amerikanske ambassadörens retorik hade förstås inte på något sätt undergrävt pojkens överdrivna föreställningar om den hjältemodiga kampen för demokrati och fred som USA och Sverige så tappert bedrev tillsammans. Den svenske statsministerns retorik, på något som kallats en




06-07-13

10.45

Sida 33

”improviserad presskonferens”, hade för övrigt inte legat långt efter den amerikanska. Men i och med detta var pojken vunnen, vilket var det strategiska målet för hela den i övrigt löjeväckande operationen. Carl hade inte ens ägnat en flyktig tanke på hur han skulle ha löst eller inte löst problemet utan detta särskilda mål. Tessie hade gett honom ett uppdrag och han hade slutfört det, något annat ville han inte tänka på, inte ens rodna över. Fast han hade gått ett steg längre, det fanns ju en juridisk strid att vinna slutgiltigt i distriktsdomstolen i Santa Barbara. Efter ceremonierna hade han beviljat en så kallad exklusiv intervju till en enda av de närvarande tidningarna och han sa därmed nej till den över detta besked närmast chockade representanten för CNN som stammande försäkrat att ingen sa nej till CNN. Carl hade utsett Los Angeles Times utsände till den som skulle få detta som journalister kallar ”exklusiv intervju”, vilket mer eller mindre sant betyder att man är ensam om privilegiet, åtminstone för tillfället. De hade lånat ett rum på ambassaden, Carl hade tagit med sig Tessie och Stan, till reporterns illa dolda irritation, och sen besvarat alla politiska frågor eller frågor som rörde hans jobb med svepande floskler eller ”no comments” men då och då förstulet hänvisat till en lycklig familjs förmodade återförening i Kalifornien. Tanken var mycket enkel. Journalister fungerade enligt Carls erfarenhet lika förutsägbart som äldre tiders KGB-folk. Den tidning som känner sig ”exklusiv” anser sig ha fått ett scoop, detta hjältedåd att tala med någon som ingen kollega talade med samtidigt. Och scoop ska hyllas på det sättet att de publiceras stort. Och valet för Carl hade varit enkelt, för vårdnadstvistens skull, hellre mycket stort i just Los Angeles Times, som varenda ledamot av socialnämnd och domstol i Santa Barbara läste, än små snuttar i all världens övriga samlade medier. Han hade gjort sitt. Han hade till och med förklarat för Tessie hur




06-07-13

10.45

Sida 34

han tänkt och hur han gjort och till slut hade hon förlåtit honom till och med det där med att sätta en svart 9 mm pistol i händerna på hennes son. Hon var både jurist och amerikan och hon hade inga svårigheter att förstå logiken i mediaoperationen. Och nu var allt detta över och därför hängmatta, semester, civilt liv, framtidsplaner och i stället för de eviga ryska språkbanden i sin freestyle hade han nu Beethovens Pastoralsymfoni. Han föreställde sig att sommardag i hängmatta och semester och planering av livet efter pensionen skulle passa ihop rätt väl med Pastoralsymfonin, liksom utsikten över Mälarens blå vatten gjorde det. För övrigt tyckte han alldeles frivilligt om den lille Stan. Pojken var som en mörkhårig och något äldre version av busfröet Dennis, nyfiken, vetgirig, impulsiv och fantasirik. De hade haft mycket kul tillsammans, särskilt den gången när den gigantiske Åke, som i smyg bekräftat Carls indiskreta skvaller att även han bar SEAL-vingarna, hade kastat Stan flera meter upp i luften för att sen mjukt fånga upp honom, för att sen överraskande slänga iväg honom mot Carl på samma sätt som de två alltid skämtat med knivar. Plötsligt slängde den ene en kniv mot den andres ansikte, helst vid middagsbord med närvarande fruar, och så gällde det att fånga kniven i skaftet utan sjabbel. Lis Erika eller Liisa Erika, tänkte Carl. Han höll nog med Åke om att Liisa Erika lät vackrare och mer melodiskt, men döpt var döpt. Han förvånade sig över att han upplevde det som så fullkomligt normalt att ha blivit far på nytt. Det var ett under och allt det där, men inte samma under som första gången. Det var som om han fått viss rutin. Barnen hade legat bredvid varandra i varsin barnvagnsinsats, den ene svarthårig med mörka ögon, den andra vitt ljushårig med blåa ögon, självklart för stunden döpta till Sotlugg och Linlugg. Han lyfte sina händer framför sig och betraktade dem. De hade mjuknat, de var på något sätt mer anpassade till barn, de var inte vapen längre och det var just så det skulle vara. Han sprang sina löprundor varje dag och han sköt sina skjutserier varje dag, det ena




06-07-13

10.45

Sida 35

för kroppens begär och det andra för själens. Men han hade nästan omedvetet trappat ner alla övningar i strid på nära håll. Det var ju det liv han skulle lämna. Ett smalt mörkt stråk av oro passerade inom honom, ungefär som ett förbiglidande moln på en annars helt klar sommarhimmel. När han lämnade skulle Åke, far till om det nu skulle bli Lis Erika Annasdotter eller Lis Erika Stålhandske – han fnissade till åt kontrasten i den senare och formellt gällande varianten – bli högste operative chef för underrättelsetjänstens särskilda avdelning, som tydligen var det senaste nya namn de fått. Det var förstås de baltiska staterna och Ryssland som gällde. Carl kunde se en lång serie möjligheter till illegala svenska aktioner inne på baltiskt territorium de närmaste åren, och den som gav sig ut på sådant drog alltid lott med döden. De hade ju för det mesta haft tur, deras förluster hade varit små, men en enda tillfällighet och det var klippt för en hel utsänd grupp. Det var inte rättvist, intalade han sig. Han själv smet av högst privata skäl och Åke blev kvar och Åke skulle förr eller senare tvingas ta risken att göra Anna till änka och, som det väl då skulle bli, Lis Erika Linlugg Annasdotter, utan far. Han tyckte inte om sin egen sentimentalitet, startade bandet med Pastoralsymfonin på nytt. Men det var ändå inte rättvist. Åke hade spelat så många gånger på den där ryska rouletten redan, Åke var värd någonting annat än att bara fortsätta i den verksamhet som logiskt sett måste sluta som det slutade för deras förste gemensamma rotekamrat, Joar Lundwall. Plötsligt sköljde minnesbilderna över honom med sådan brutal häftighet att han impulsivt slet hörlurarna med Pastoralsymfonin ur öronen: Joar Lundwalls kropp som ryckte till som i elektriska chocker av träffarna från automatvapnet, blodet som börjat rinna ut i små strömmar på den smutsiga trottoaren i Palermo innan han själv hann fram, hur han försökte täppa igen de kulhål som låg i lungområdet, hur han försökte med hjärtmassage och hur blodet då pumpats upp i




06-07-13

10.45

Sida 36

små vulkaniska strömmar överallt i Joars kropp, hur han desperat, bortom allt förstånd försökt med mun-mot-mun-metoden för att få igång de redan kollapsade lungorna. Han själv skulle ha slutat så om han höll sig kvar i jobbet tillräckligt länge, Åke stod alltså där i hans ställe. Han reste sig upp med en kvävd svordom, stel i ryggen av den egenartat avslappade ställning som hängmatta påstods erbjuda, dessutom slog hängmattan runt så att han hamnade på marken med ändan först och ett desperat grepp kring den redan hopvirrade hängmattan. Han reste sig muttrande och tänjde sig mjuk med det program som han brukat använda innan han gav sig in på närstridsövningarna. När de värsta sviterna av den avslappnande hängmattan gett sig släntrade han ner till bryggan och betraktade den böljande vassen. Han hade bott fem år i Kalifornien, han kunde framkalla lukterna och ljuden bara genom att sluta ögonen. Han hade lättare att anpassa sig där än någon annanstans utanför Sverige. Det var inte det. Men han såg upp mot huset, en vit mycket vacker svensk herrgårdsbyggnad i midsommartid, välklippta gräsmattor och flaggstång som lite på skämt förde örlogsflagg. Det var förstås det här som var hans sanna identitet, om han nu hade någon sann identitet bakom all den förställning som han tränat sig i och bedrivit som yrke i mer än tretton eller om det var fjorton år, nej räknade man med utbildningstiden i Kalifornien blev det arton år. Han skulle lätt smälta in i Kalifornien, möjligen rentav i sin märkligt nog äkta identitet som Charles Hamlon, denne Hamlon som till och med hade ett alldeles äkta pass med hans egen bild, ehuru i något förvanskad version med mörk snagg. Frågan var väl om han fått Navy Cross för allt det där som sagts i de vackra talen eller om det var för det som Charles Hamlon uträttat. Charles Hamlon hade, tämligen lustfyllt dessutom, mördat en avhoppad amerikansk CIA-officer. Var det nu Hamlon eller Hamilton han skulle bli i USA? Kanske hela projektet var fel, kanske skulle Stan kunna bli svensk.




06-07-13

10.45

Sida 37

Om alla hade rösträtt i någon sorts parodisk demokratisk mening så skulle Tessie och Stan rösta på Kalifornien. Han själv och Johanna Louise skulle rösta på Sverige. Hur man än vred på problemet måste antingen han själv eller Tessie överge ett barn i ett annat land. Men det var lättare för honom att bli amerikan än för Tessie att bli svensk; han var amerikan i nästa sekund om det krävdes, åtminstone amerikan som förställning. Det fanns ingen återvändo. Dessutom var det förmodligen den mest hälsosamma lösningen. Här alldeles ensam med sig själv med händerna djupt nerkörda i shortsfickorna ute på en brygga mitt i svensk sommareftermiddag kunde han åtminstone tänka den tanke som rörde hans innersta och hemligaste. Han kom inte ens ihåg hur många människor han hade mördat. Han ville inte komma ihåg, han förträngde minnesbilderna så gott det gick. Men så var det ju, han yrkesmördade, och han var osäker på vad som hände inom honom år för år och död för död. Ibland hade han berört ämnet med DG, den numera lyckligt pensionerade och äppelodlande spionchefen som ju också av någon outgrundlig anledning var utbildad psykolog. Men han var inte säker på om han kunde lita på DG:s överslätande försäkringar om att han bara behövde vila upp sig lite mellan varven. Ibland hade han fått för sig att DG, låt vara mycket vänskapligt och hyggligt i tonen, såg honom som en resurs, ett vapensystem som mellan uppdragen bara behövde ses över och tankas och få ammunitionslagren förnyade före nästa uppdrag ända fram till den oundvikliga nedskjutningen. Men det var inte den nedskjutningen han var rädd för; i strid hade han aldrig föreställt sig själv som annat än osårbar (försiktig och noggrann, dock osårbar). Det han var rädd för var något annat. Det var något som kom på nätterna, han mindes det tydligt från lång tid tillbaks och han tänkte på det som någonting liknande svarta isflak. Han drog av sig den tunna vita tröjan, sparkade av sig gymnastikskorna och dök rakt ut från bryggan och låg sen stilla vilande med sträckt kropp medan han gled bortåt nedåt i det mörka vattnet mellan




06-07-13

10.45

Sida 38

de flimrande solstrålar som tappade sitt ljus redan på två meters djup. Om han tänkte på någonting alls så var det på sin dotter Johanna Louise, han såg hennes ansikte tydligt framför sig, hon hade tappat en av sina framtänder och läspade när hon pratade. *** DATASNILLETS DÖDLIGA SEXLEK, löd den mycket engelskt smaklösa rubriken i lokaltidningen. Och historien sammanfattades på förstasidan i följande beskrivning: ”Vid förundersökningen visade det sig att en ung dataexpert på Boscombe Down-flygplatsen levt ett häpnadsväckande dubbelliv som transvestit. Ungkarlen Mark Wisner, som arbetade med dataprogrammen till attackplanet Tornado, led av ett hemligt begär att fotografera sig själv i kvinnokläder. Men hans jakt på sexuell stimulans fick ett tragiskt slut för två veckor sen när han kvävde sig själv till döds vid ett sexuellt experiment. Han hittades död i sitt hem i Durrington klädd i högklackade damstövlar, strumpebandshållare och torselett.” De angivna detaljerna stämde i och för sig. Men det fanns också en del detaljer i det påstådda självmordet som inte utan vidare lät sig förklaras. Döden genom kvävning hade åstadkommits genom att han själv eller någon annan virat in hans huvud i mer än tre meter hushållsplast, vilket i och för sig var mer än nog för att effektivt täppa till hans möjligheter att andas. Man borde ju om inte annat ha frågat sig vilken sexuell stimulans som denna något komplicerade och tidskrävande åtgärd skulle ha medfört. Och när han väl lindat in sig på detta sätt, lutade han sig då behagfullt bakåt och avnjöt sexuell stimulans tills han dog? Vid rättsläkarens offentliga prövning redogjordes ingående för hur kvävningskänslor kunde skapa sensationella lustförnimmelser i samband med sexuell aktivitet och hur dessa effekter var väl kända bland, ja bland vissa, och hur det fanns andra kända fall där liknande experiment slutat lika fatalt. Inrikesdepartementet hade ställt en särskilt




06-07-13

10.45

Sida 39

kvalificerad expert till rättsläkarförhörets förfogande, en dr William Kennard, och efter dr Kennards delvis pikanta föreläsning om lustförnimmelser i samband med exklusiva sexvanor blev den officiella slutsatsen: död genom olyckshändelse framkallad av egen handaverkan. I vanliga fall skulle en sådan händelse, trots vissa kittlande detaljer, ha passerat rätt kortfattat genom de brittiska medierna. Men nu rörde det sig ju än en gång om en person med ett både kvalificerat och hemligt arbete inom försvarsindustrin. Den 24-årige Mark Wisner var anställd av A & AEE (Aeroplane and Armament Experimental Establishment) och hans arbetsplats var förlagd till en flygbas omgiven av tät sekretess. I de flesta länder i världen, möjligen i all synnerhet Storbritannien, är topphemliga jobb oförenliga med bisarra sexualvanor, alkoholism, kriminalitet, homosexualitet, ekonomiska bekymmer eller andra faktorer som, mer eller mindre realistiskt beroende av kulturmiljö, anses konstituera säkerhetsrisker. Mark Wisner var som alla andra anställda på liknande funktioner noga säkerhetsgranskad och i hans papper fanns inte en enda notering om sexuella eller andra avvikelser. För hans arbetskamrater och bekanta kom dessutom denna påstådda läggning som en fullkomlig, och för några otrolig, överraskning. Han skulle alltså ha levt ett hemligt liv som transvestit med hushållsplast och torselett utan att ens hans två manliga vänner som han delade hus med någonsin skulle ha skymtat så mycket som en lackstövel? Well, kanske. Det låg ju onekligen i sakens natur att han i så fall haft allt intresse i världen av att dölja sina böjelser. Eftersom han i annat fall skulle riskera att klassas som säkerhetsrisk och därmed förlora sitt jobb. När pressen försökte få fram uppgifter om vad mer exakt för datahemligheter som Mark Wisner sysslat med så möttes man av en stenmur av tystnad från såväl A & AEE som Royal Air Force, det närmaste man kom var en antydan om att det skulle strida mot brittisk lag att så mycket som ens antyda vad den avlidnes arbetsuppgifter gick ut på. Journalisterna i de stora Londontidningarna tog nu över och kun-




06-07-13

10.45

Sida 40

de snabbt hitta ett liknande fall i sina arkiv. 1983, under den förra epidemin av statistiskt påstått normala självmord inom försvarsindustrin, så skulle en 25-årig ”statstjänsteman” ha kvävt sig själv till döds med hjälp av en plastpåse över huvudet. Det var så lokaltidningen i Cheltenham först rapporterat om händelsen: ”statstjänsteman.” Men just i Cheltenham ligger en av det brittiska försvarets mest mytomspunna och hemliga anläggningar, Government Communications Headquarters, vanligtvis förkortat GCHQ. Anläggningen är centrum för all så kallad signalspaning och kryptering inom det brittiska försvaret och därmed också en av NATO:s mest centrala stationer för allt vad avlyssning, signalspaning och tolkning av koder heter. Det var förstås där denna ”statstjänsteman”, Stephen Drinkwater, hade haft sitt arbete och därtill på den enda avdelningen inom GCHQ där hemliga handlingar fick kopieras. Denne påstått sexuella säkerhetsrisk skulle alltså haft som jobb att dagligen kopiera NATO:s djupaste hemligheter. Hans hemliga last, att njuta sexuellt med plastpåse på huvudet, hade föga överraskande kommit som en fullkomlig nyhet för hans föräldrar; han bodde hemma, det var föräldrarna som fann honom död i hans rum. Följaktligen svartnade och tjocknade nu den brittiska pressens rubriker och spekulationerna kom oundvikligen igång, alla tidigare fall från perioden 1983–89 rekapitulerades och man gjorde dessutom nya upptäckter när det gällde vissa samtida självmord. Fallet Samantha Arnold, flickan som skulle ha bakbundit sig själv för att sen hoppa kråka på sju centimeter höga klackar ner i vattnet för att drunkna på en halv meters djup, fick ny aktualitet. Några veckor tidigare hade man inte frågat sig var hon var anställd, hon hade beskrivits som en 26-årig sekreterare. Men nu visade det sig att det företag där hon arbetat var Micro Scope, ett dataföretag som specialiserat sig på att få olika datasystem att ”tala med varandra” om de så befann sig i samma byggnad eller i




06-07-13

10.45

Sida 41

olika länder. På Micro Scope förnekade man till en början att man hade några som helst forskningsuppdrag eller andra uppdrag som berörde brittisk försvarsindustri. Det faktum att företaget var licensierat som medlem i den industrigrupp som arbetade för försvaret, Defence Manufacturers Association, försökte man till en början bagatellisera. När reportrarna blev mer närgångna hänvisade man till tystnadsplikter och statshemligheter. Ungefär samtidigt som Micro Scopes dementier om sina förehavanden höll på att rämna i sina fogar inträffade ännu ett mysteriöst självmord. John Whiteman, en 31-årig dataingenjör på British Aerospace, dränkte sig själv i badkaret på grund av stress i arbetet, enligt det som blev gällande officiell förklaring. Det var hans fru Dorothea som hittade honom och det hon först såg tydde onekligen på självmord. Han låg alltså drunknad i husets badkar. Bredvid badkaret låg en burk som var tom, men som hade innehållit sömntabletter och bredvid burken låg två halvflaskor whisky, den ena tom, den andra med bara en bottenskyla kvar. Bilden föreföll klar. Mannen hade proppat sig full med sömntabletter och två halvflaskor whisky och sen somnat och sjunkit ner under vattnet och på grund av gifterna i hans kropp så reagerade inte kroppens naturliga larmsystem. Enkelt och klart. Men den rättsmedicinska undersökningen som föregick rättsläkarens öppna förhör visade på en mycket egendomlig omständighet. Det fanns ytterst små mängder alkohol i den avlidnes blod och över huvud taget inget spår av sömnmedel. Fru Dorothea Whiteman förhörde sig ingående hos rättsmedicinsk expertis om det över huvud taget var möjligt att, utan sprit och sömnmedel, dränka sig själv i ett badkar. Expertisen menade att detta nog inte skulle ha varit möjligt. Så fort man andades in vatten skulle kroppens reflexer slå larm på ett så kraftfullt sätt att man hostande och snörvlande tog sig upp till luft, det fanns ingen möjlighet att bekämpa sådana reflexer med viljestyrka.




06-07-13

10.45

Sida 42

Också det som föregått det påstådda självmordet föreföll egenartat, åtminstone som förberedelse till självmord. I livets sista 90 minuter hade John Whiteman först ägnat sig åt att reparera en tävlingscykel i garaget, sen hade han satt sig en stund i sitt arbetsrum och betalat en del räkningar och gömt ett gratulationskort som hans svärfar skickat över till fruns födelsedag i slutet på samma vecka. Därefter skulle han ha tagit fram två flaskor whisky och hällt dem någon annanstans än i sig själv, tömt en burk sömntabletter, om inte i sig själv så tydligen i toaletten, placerat de tre tomma glaskärlen intill badkaret så att det såg ut som om han satt i sig innehållet för att slutligen dränka sig själv på ett sätt som vore okänt i medicinsk historia. Hans specialitet inom British Aerospace i Warton, Lancashire, gällde att få fram förbättrade metoder för kommunikation mellan olika datasystem inom det vapensystem som allmänt kallas Eurofighter, ett gemensamt stridsplansprojekt för Tyskland, Storbritannien och Italien. I vilket västeuropeiskt land som helst skulle nu massmedierna kommit att överträffa varandra i mer eller mindre sinistra spekulationer om hur det kunde komma sig att nationen drabbats av en ny våg av bisarra självmord inom just försvarsindustrin och inom just de delar av försvarsindustrin som sysslade med datorer. Så även i Storbritannien, naturligtvis. Det är inte så svårt att föreställa sig olika spännande och attraktiva spekulativa förklaringar inom, säg svensk, tysk eller amerikansk press: Fienden har blivit galen och börjar slå ut intellektuella resurser inom vårt försvar. Fienden är väl Ryssland, alltså har Jeltsin ingen som helst kontroll över sina militärer som, eftersom de nu ligger desperat långt efter i teknologi, har slagit in på ett mer drastiskt sätt att reducera konkurrensen. Eller: det handlar om ryska spioner som trodde att de numera inte längre behövde jobba åt Moskva (de flesta tycktes ju vara säkerhetsrisker och hade alltså med tvång blivit rekryterade i en tidigare epok). När de nu vägrade samarbeta med sin gamle uppdragsgivare så själv-




06-07-13

10.45

Sida 43

mördades de för att inte hinna alarmera de egna säkerhetsorganen. Ungefär så. Ungefär så skulle det ha sett ut i andra länders tidningsspekulationer i västvärlden. Men England är lite speciellt. Den populäraste förklaringen bland de journalister som arbetat med den tidigare självmordsvågen 1983–89 hade varit otänkbar i andra länder än England. Man lutade nämligen mest åt att det var den egna statens myndigheter som mördade personer som kunde betraktas som säkerhetsrisker, en sorts säkerhetsmässigt motiverad sanering av kåren av statsanställda eller anställda inom försvarsindustrin, med andra ord. En amerikansk, svensk eller tysk tidning som i motsvarande situation hade börjat luta åt en sådan förklaring hade naturligtvis blivit utskrattad såväl av sin läsekrets som av andra medier. Men i Storbritannien skrattade man inte. Däremot kom händelseförloppet nu att oemotståndligt tränga in i parlamentet, där såväl aggressiva som impertinenta frågor började riktas till försvarsministern. Även frågor som, på fullt allvar, krävde redogörelser för under vilka omständigheter Hennes Majestäts hemliga tjänst eller andra statliga organ kunde tänkas avrätta brittiska medborgare.




06-07-13

10.45

Sida 44

 Publiciteten i Los Angeles Times mer än överträffade Carls förväntningar. Det blev på något sätt för bra. Det var inte bara så att tidningen, lätt rusig av sin egen så kallade exklusivitet, slog upp intervjun med Carl, hans kaliforniska hustru och unge Stan på sin första sida med bilder som såg ut som en familjs lyckliga återförening (varvid följde, insprängt i småstycken här och var, Carls mer eller mindre meningslösa kommentarer till sådant han inte egentligen kommenterade). Tidningen gjorde också en uppföljning, som det kallas, följande dag. Och då handlade det om unge Stans far och vårdnadstvisten. Med bilder på huset i Santa Barbara, bilder på den inte helt lycklige fadern och Stan i någon sorts skoluniform, förmodligen ett klassfoto taget vid en eller annan skolavslutning. Stans far konfronterades med mycket rättfram amerikansk intervjuteknik. Hur kändes det att ligga i vårdnadstvist med en internationellt berömd krigshjälte som just tilldelats Navy Cross? Jotack, men vad har han för handicap i golf? Hade inte nämnde krigshjälte dessutom slitit sönder husets vakthundar som, tydligen genom ett olyckligt förbiseende, sluppit lösa och, tydligen, missförstått såväl sitt jobb som motståndarens handlag med hundar? Förvisso. Hundarna hade förvisso intellektuella brister. Hade det införskaffats nya hundar? Ja. Men de var i bättre form. Kunde man förvänta sig en revanschmatch? Absolut inte. En djurvän skulle inte tillåta sig något sådant.




06-07-13

10.45

Sida 45

Vad skulle nästa steg bli i vårdnadstvisten? Hörnu här va! Ge mej en chans, va? Vi talar faktiskt inte om något fälttåg, för då vore det om jag förstår saken rätt Alexander den Store mot Huckleberry Finn. Vad vi talar om är en ung mans, en mycket ung mans rätt till ett privat liv och det tycker jag ni borde respektera. Kort sagt skötte sig Stans far ganska bra. Tessie hade fått tidningen med kurirpost från en av sina gamla väninnor och lusläste texten två gånger innan Carl ens fick snegla i den. Hennes omdöme, om det nu var advokatens omdöme eller moderns omdöme, var att hennes ex-make hade kunnat hålla snorren (i samtal med amerikansk anknytning talade de alltid engelska). Han hade inte sagt något som skadat honom själv, Stan, sin frånskilda fru eller den frånskilda fruns nuvarande man, i den ordningen. Carl läste med rynkad panna, när han äntligen fick den skrynkliga tidningen i sin hand. Hans första bekymmer över tidningstexten var inte det allmänt genanta, även om också det berörde honom. Vad han ogillade var något som han inte ens anförtrodde Tessie, att tidningen med karta och bild pekat ut huset och fotograferat det från luften. Det gav honom obehagliga associationer. Deras eget Stenhamra var nu ombyggt för mer än en miljon, Tessie hade med illa dold irritation lagt märke till en del av förändringarna, inte alla. Skälet var ett förfalskat hemma-hos-reportage som en av landets två skvallertidningar publicerat för något år sedan. Där hade Stenhamra förevisats i genomskärningsritningar, våningsplan för våningsplan med små teckningar som skulle föreställa Carl (i uniform!) med sin fru och sin lilla dotter i färd med diverse husliga sysslor. Tidningen hade haft goda förbindelser med husets förre ägare, en person som brukat ta helikopter med Björn Borg från Café Opera direkt hem till efterfest (enligt skvallertidningen vill säga; såväl Björn Borg som husets numera konkurserade ägare hade i varsin spökskriven bok gett något divergerande versioner om dessa helikopterresor, inte minst till frågan om vem av de två som stått för notan). Det väsentliga var att just detta påhittade hemma-hos-reportage hade så goda planritningar över huset.




06-07-13

10.45

Sida 46

Och det reportaget hade hittats hos två sicilianska mördare på Hotel Sheraton året innan. Sicilianarna var döda. Men Stenhamra var ombyggt på mer än ett sätt, det var därför dörrarna till de ”franska fönstren” i salongen var så tungt tröga att öppna, det var därför som ljuset inomhus flimrade i ljusgrönt (pansarglas i fönstren) och nedervåningen fått ett påstått ”mexikanskt” utseende med galler för alla fönster, till synes smidda som konsthantverk, i verkligheten svartmålat specialhärdat stål. Stenhamra var numera, nattetid sen dörrar och fönster stängts, ointagligt för allt annat än en stridsvagnsbrigad; Carl hade blivit djupt indignerad vid upptäckten att en svensk skogsmus hade lyckats ta sig in på något sätt förra hösten och han hade ägnat en till synes överdriven möda att räkna ut hur den i och för sig snabbt avlivade intränglingen hade kunnat penetrera skalförsvaret. Han hade sagt just så, tydligen adrenalinfyllt upprörd, till Tessies aningslösa förtjusning, hon hade skrattat mycket gott åt musstriden eller, som hon sa, Slaget om Musen. Publiciteten i Washington Post var av en helt annan halt. Den kom också till stora delar att återges i svensk press utan några som helst kommentarer från Carl och med några variationer på utförligt instämmande ”inga kommentarer” från landets statsminister. Washington Post, som citerade högt uppsatta amerikanska regeringskällor, som i och för sig vore de enda tänkbara källorna (administrationen ville läcka ut någonting), hade en tämligen utförlig och i stora delar korrekt förklaring till varför den mycket kände eller mycket ökände svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton och en icke namngiven svensk marinofficer bevärdigats med Navy Cross. Enligt Washington Post hade amerikansk och svensk underrättelsetjänst samverkat i en komplicerad och farofylld operation i den libyska öknen som gick ut på att uppsöka och förstöra en sovjetisk flygbomb av äldre dato men med en sprängkraft på mer än ett megaton. Det hade således varit fråga om ett livsviktigt internationellt samarbete för att komma tillrätta med ett av världens mest överhängande




06-07-13

10.45

Sida 47

och samtidigt mest underskattade problem, smuggling av kärnvapen från det forna Sovjetunionen. Enligt vad Washington Post erfor hade den svenske kommendören Carl Hamilton varit operativt högste ansvarige chef för insatsen som slutat lyckligt med att den libyske diktatorn Moammar Khadaffis kärnvapendrömmar förintades i en eldboll någonstans i gränstrakterna mot Tchad. Den enda öppna källa som citerades var den svenske statsministern, som dels fick sitt namn felstavat och dels sa att inför sådana allt överskuggande internationella problem som varit ifråga, funnes från svensk sida ingen som helst tveksamhet att bidra med varje tänkbar resurs i kampen för en världsordning utan terror, och så vidare. Tessie daskade ner tidningen på köksbordet när hon kom tillbaks från sin handlingsrunda inne i Stockholm; ett av skälen till att hon åkte ända in till stan för att handla varannan dag var just att hon skulle köpa amerikansk press. Carl stod och hackade lök samtidigt som han värmde en nappflaska och kände sig oskyldig till allt och kunde till en början inte förstå Tessies upprördhet. Han ögnade snabbt artikeln, nickade bekräftande och sa att ingenting som stod där var fel, men att det å andra sidan var en något förenklad framställning och vad var det nu med det? Han hade avsiktligt frågat på svenska, inte på engelska trots att det var engelsk text som saken gällde. Men Tessie gick inte på det tricket. ”Vamenar’u vad är det med det!” inledde hon på engelska och pekade med hela handen, handflatan upp, mot tidningstexten. ”Så du var nere i Libyen i somras och sprängde en jävla atombomb? Jag kommer inte ihåg ens en gång vad du påstod att du gjorde men det handlade alltså om att spränga en jävla atombomb! Ska vi ha geigermätare i huset i fortsättningen!” Carl såg småleende på henne och kände en kort stunds frestelse att säga någonting i stil med ”älskling, du är så vacker när du är arg”. Han tyckte nog det var sant i och för sig, hon var vacker för det mesta,




06-07-13

10.45

Sida 48

men insåg att skämtet knappast hade gått hem. ”Oroa dej inte för det där med geigermätare”, sa han med ett försiktigt kvävt leende. ”Det är redan gjort. Jag är kollad från topp till tå, jag är antagligen betydligt renare än den där rökta rådjursskinkan i skafferiet, som ju i värsta fall kan komma från Gävle.” ”Gävle!” fräste hon med blixtrande ögon som ändå var på väg att sända signalen att hon var möjlig att få till skratt. ”Vamenar’u med Gävle!” ”Tjernobyl”, sa han lakoniskt. ”Nedfallet från Tjernobyl absorberades av svamp, det kom särskilt mycket avfall från skyn runt Gävletrakten. Rådjuren äter svamp, och därför håller man på att mäta varje stek från Gävle än i dag, med geigermätare kan vi säga för resonemangets skull.” Han såg på henne att han nu kunde få henne att hamna ur balans genom ett skratt och därför bytte han till svenska. ”Jag är renare än ren”, sa han och slog ut med armarna, kniven med rester av hackad lök i ena handen, en halv lök i den andra handen. Hon brast i skratt, det var oemotståndligt; de hade gjort en svensk språkövning på ”den spanska räven rev en annan räv” med någonting i stil med ”sju renar reds av en enda renägare ända till Gällivare”. Hon skrattade och viftade avvärjande med handen inför det han nu skulle ha sagt som hon, lika väl som han, visste skulle ha gått ut på att allt ändå var över. I San Diego fanns inte längre någonting av detta som hon än en gång fått i små portioner av ofullständig information. Men Washington Posts nu två dagar gamla version om amerikanskt hjältemod i kampen för fred med mera, ehuru med visst svenskt bistånd, hade förmodligen ältats en hel del i likartade medier, 97 gånger i CNN till exempel. Det kunde vara förklaringen till en av de högst oväntade inbjudningar som fanns i deras privata post följande dag. Inbjudningsbreven var märkligt, nästan uniformt lika, även om avsändarna nog måste betraktas som högst väsensskilda.




06-07-13

10.45

Sida 49

Det ena brevet var från den palestinska befrielserörelsens, PLO, ambassadör i Stockholm. Såvitt framgick hade Yassir Arafat via sin ambassadör ett önskemål om att Carl skulle infinna sig i Tunis för att behängas med någonting som kallades den ”palestinska hederslegionen”. Det andra brevet var från en person som presenterade sig som hertigen av Hamilton, Lennoxlove, Scotland. Båda inbjudningarna föreföll handla om tämligen oskyldiga sociala begivenheter. Men Carl tyckte sig se en mycket stor och tydlig bockfot sticka fram hos Arafat och en något mindre, och mer oskyldig sådan, hos hertigen. Hertigen, som visade sig ha ett namn som påminde om särskilt läcker oxfilé, Angus Hamilton, skrev mycket vänligt, något omständligt och för hand. Om ett tiotal dagar skulle han ha en liten tillställning på sitt residens Lennoxlove i anledning av att hans bok om Maria Stuart, Mary Queen of Scots, The Crucial Years (ISBN 1 85158 3637) skulle lanseras; ett exemplar av boken sändes separat. Och som ledare för alla Hamilton i världen sa han sig finna behag i att då och då inbjuda klanfränder från när och fjärran, och det skulle vara honom ett utsökt nöje om herr kommendören av 1. graden (på något sätt hade han informerat sig exakt om den svenska militära graden) med hustru Teresia skulle vilja göra honom den äran att besöka Lennoxlove över nämnda helg. Det skulle bli middag, traditionell skotsk underhållning, med mera. ”Han vågar tydligen inte säga rent ut att det ska bli säckpipor”, fnissade Tessie. ”Vi åker såklart.” ”Jo, såklart”, mumlade Carl tankspritt. ”Men det var 300 år sen jag var skotte och jag har inte den blekaste aning om hur man gör.” ”Du är ju underrättelseofficer, ta reda på saken!” sa Tessie i ironisk orderton och räckte samtidigt över en liten skrikande son som behövde nya blöjor. ”Jo vi får väl ta reda på hur man gör”, muttrade Carl medan han tog itu med blöjbytet. ”Hertigen vill väl bara ha lite reklam för boken, det kan vi väl bjuda på.”




06-07-13

10.45

Sida 50

”Varför ska du alltid söka dolda motiv hos folk, tänk om han bara är nyfiken på sin klanmedlem Hamilton och vill vara hygglig?” invände Tessie. ”Det ena utesluter inte det andra”, sa Carl medan han snabbt knopade ihop det nya blöjpaketet och sträckte sig efter nappflaskan med sonen i famnen och sjönk ner i en knarrande fåtölj. ”Men man behöver ju inte vara naiv. Han vill att det ska komma journalister till hans utgivningsfest. Och det lär det ju göra. Men okay, det kan vara kul att undersöka sina skotska rötter även om jag nu inte känner det som om jag har säckpipan i blodet precis. Det där med Arafat är lite mer djärvt, men jag tror jag slår till på det också. Carl Bildt kommer att bli vansinnig.” Han såg nöjd ut när han sa det sista och Tessie måste grubbla en stund innan hon till slut frågade. Enligt Carl var det enkelt. Arafat hade naturligtvis läst den amerikanska versionen, den som först stått i Washington Post, om hur vissa för freden synnerligen betydelsefulla insatser hade organiserats av, som det föreföll, i första hand USA och i andra hand svenska marinofficerare. Men riktigt så enkelt var det nu inte, därav Arafats förmodade ilska. Om Carl nu skulle åka ner till Tunis och ställa till med publicitet kunde han ju lika gärna berätta för Tessie, sa han aningslöst. Hon höll emellertid inne med sitt temperamentsutbrott av ren nyfikenhet, hon ville ju veta vad som var sant, det som hon så ofta inte fått veta. Fast det fanns inte så särskilt mycket att berätta. Man hade aldrig kunnat leta upp den där bomben och förstöra den om man inte fått PLO:s underrättelsetjänst att hjälpa till med en avgörande insats. Skulle man på något sätt rangordna insatserna för de tre inblandade parterna så borde antagligen PLO komma först, Sverige tvåa och USA sist. ”Inte sist, en hedrande tredjeplats, bronsmedalj”, rättade Tessie. Alltnog. Arafat kände sig förstås blåst på en hel del politisk goodwill, hans motiv för att över huvud taget ge sig in i intrigerande mot




06-07-13

10.45

Sida 51

en arabisk broder, som det skulle heta i arabisk retorik, var att plocka politiska poäng i framför allt Washington. Han ville stärka PLO:s förhandlingssits, vilket ju var enkelt att begripa. Alltså ville han nu lika enkelt upprepa Washingtons medaljtrick. Genom att hänga medalj på Carl och hålla tal skulle han ju få den osökta möjligheten att korrigera den amerikanska historieskrivningen, vilket således var avsikten med hela jippot. Carl tystnade en stund och ägnade sig koncentrerat åt son och nappflaska, sen skrattade han plötsligt till som om han hade kommit på något och när Tessie gav honom en frågande blick svarade han genast. ”Jo, så här ligger det till”, småskrockade han. ”Om vi ska vara strikt formella, som det onekligen plägas i mina kretsar, så får jag inte ta emot någon utmärkelse från en främmande stat utan min regerings tillstånd, statsministerns alltså. Och något säger mej att han inte vore, ska vi säga lika angelägen, att ställa upp bredvid Arafat som han var att kommendera oss till den amerikanska ambassaden. Om jag nu åker till Tunis och ställer upp bredvid Arafat så blir han kort sagt vansinnig, och den roliga frågan är då hur dum jag egentligen kan spela.” ”En mycket intressant fråga”, ironiserade Tessie. ”Dumhet är ju ett av dina mest kända särtecken.” ”Just det”, log Carl, ”ibland kan jag vara märkligt politiskt naiv. Va? kommer jag att säga. Va? var det fel att åka till Tunis och hälsa på Arafat på min fritid? Han var ju den som gjorde Operation Green Dragon möjlig, och det var ju inte fel att gå till amerikanska ambassaden. Va? Menar du att jag skulle inhämtat tillstånd? Jamen det gäller ju bara utmärkelser från en främmande stat, jag visste inte att du betraktade Arafat som statschef.” Carl la upp sin son på axeln, klappade honom försiktigt på ryggen tills han provocerat fram några ljudliga rapar och sen räckte han över barnet till Tessie, tog ett lekfullt och mycket högt språng upp i luften och slog ihop klackarna utåt sidorna. ”Sån tur att jag är politisk idiot”, skrattade han.




06-07-13

10.45

Sida 52

Det föll Tessie in att han just i det ögonblicket verkade fullständigt avspänd och harmonisk, som om allt grubbel om emigration och skilsmässa från dottern nu var över, som om han också förlikat sig med att lämna det militära livet bakom sig för att, som han ibland brukade skämta, bli en vanlig knegare, obeväpnad knegare. En mer allvarlig sida av saken, som han inte ens antydningsvis diskuterat med Tessie, var att han börjat känna sig mer och mer isolerad i statsministerns så kallade säkerhetspolitiska analysgrupp, statsministerns personliga underrättelsecentral. Det fanns en spricka inom gruppen som ohjälpligt växte dag för dag och det handlade i huvudsak om synen på utvecklingen i Ryssland och de baltiska staterna, de områden som nu i intresse överskuggade allt annat för svensk militär och politisk underrättelsetjänst. Carls formella huvuduppgift var att synkronisera analysresultat från den rent statsministeriella underrättelsetjänsten och från den militära underrättelsetjänsten. Han fungerade som en sorts förbindelseofficer mellan de två enheterna och träffade Samuel Ulfsson uppe på Försvarsstaben ett par gånger i veckan för att utväxla information och väga samman analytiska resultat. Problemet var att statsministern själv och ett par av hans civila rådgivare helt enkelt vägrade att acceptera sådant underrättelsematerial som stred mot deras egna teser och det som kallades ”regeringens högt uppsatta källor inom Kreml” (vilket var en svensk professor som verkade som ekonomisk rådgivare åt den ryska regeringen). Den statsministeriella huvudtesen var att ekonomisk chockterapi var nyttigt för det ryska folket och snabbt skulle medföra välstånd, kapitalism och demokrati, allt enligt den svenske professorns idéer. Den militära underrättelsetjänstens analyser var betydligt dystrare. Man bedömde att ett växande folkligt missnöje med något som den ryska allmänheten mer såg som gangsterekonomi än terapi riskerade att skapa motsättningar som snart kunde växa till inbördeskrig i en eller annan form. Redan motsättningen mellan parlamentet och den ryske presidenten var sådan att den var dömd att sluta i våldshand-




06-07-13

10.45

Sida 53

lingar. Och det val som närmade sig skulle sannolikt inte alls gynna några hyggliga demokratiska krafter utan tvärtom löst sammanfogade grupperingar av ultranationalister, demokratifiender, antisemiter och gammaldags kommunister. Redan växte en dolkstötslegend i Moskva som gick ut på att västvärlden nu funnit ett ögonblick då Ryssland tillfälligt var försvagat. Då hade västvärlden, och judarna, gaddat sig samman och dillat i fyllbulten Jeltsin att något som man kallade ”chockterapi” skulle lösa alla ekonomiska problem. I själva verket vore avsikten med denna chockterapi att fullkomligt trasa sönder Ryssland för att skapa ett oöverstigligt avstånd till Västs ekonomiska och militära försprång. Väst lovade gång på gång ekonomiskt stöd, men kopplade sina löften till olika krav på mer och mer ”chockterapi”, höll sen inne med sitt utlovade stöd med hänvisning till att det inte chockats tillräckligt mycket; konspirationsteorin kunde kort sagt se så verklig ut att också Sam och Carl vid något tillfälle då de ställde samman rapporter frågade sig om det inte kunde ligga någonting i de där föreställningarna. Detta var alltså en mycket mörk bild av utvecklingen i Ryssland, en bild som dessutom starkt ifrågasatte om man verkligen borde satsa allt på förbindelser med Boris Jeltsin själv, som ju riskerade att när som helst avsättas eller självdö i sin vodka. Och om då Boris Jeltsin skulle ersättas av ultranationalistiska krafter som talade om att återupprätta Rysslands storhet, förbättra gränserna, kasta ut de västerländska konspiratörerna och så vidare, så skulle hotet mot de baltiska grannarna snabbt växa. I Lettland hade just den gamle kommunistledaren Anatolij Gorbunov, nu ledare för ett parti som kallade sig ”Lettlands Väg”, vunnit ett demokratiskt val. Det hade det goda med sig att hotet att behandla den minoritet som var nästan halva befolkningen, nämligen den ryska, som andra klassens medborgare tillfälligt minskade. Det var bra, eftersom den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna skulle bli den avgörande frågan för att motivera eller inte motivera en framtida post-jeltsinsk rysk invasion. Men valresultatet hade det dåliga




06-07-13

10.45

Sida 54

med sig, precis som när kommunister i Polen eller Litauen vann demokratiska val, att västvärlden snabbt förklarade att med sådana valresultat, med ett sådant missförstånd om vad modern demokrati gick ut på, kunde det nog inte bli frågan om så mycket ekonomisk hjälp. Ett gott stöd för dolkstötslegender, med andra ord. Svensk underrättelsetjänst skulle bedöma utvecklingen i Ryssland och i de baltiska staterna med tonvikt på risken för krigshandlingar som på ett eller annat sätt skulle komma att beröra Sverige. Men om den svenska regeringen, således den svenske statsministern själv, vägrade att acceptera de analyser som underrättelsetjänsten presterade, eftersom man föredrog att lita till sina ”egna källor” i Kreml, det vill säga överste chockterapeuten själv, så nalkades arbetet snabbt gränsen till meningslöshet. Sprickan mellan politiker och underrättelsetjänst hade varit betydelsefull för Carl, han hade börjat betrakta sitt arbete som hopplöst och han spekulerade inte i eventuella förändringar om den borgerliga regeringen skulle förlora nästa val. Att en socialdemokratisk statsminister snabbt skulle avveckla sin företrädares privata underrättelsecentral i Rosenbad var något som han tog för givet. Men det behövde inte nödvändigtvis innebära någon nackdel, det skulle tvärtom kunna förenkla underrättelsearbetet och man skulle slippa ifrån både dubbelarbete och konstiga förbindelseproblem mellan Rosenbad och Försvarsstaben. Men han hade inte den blekaste aning om hur en ny socialdemokratisk regering skulle behandla den nästan totala omställning till Ryssland och Baltikum som svensk underrättelsetjänst genomgått under tre år med Carl Bildt som statsminister. I värsta fall skulle de styra och ställa för att göra om allting i någon helt annan, och i så fall mindre viktig, riktning bara för att det som ”högern” gjort alltid definitionsmässigt måste vara fel. Det var i vart fall omöjligt att ha någon uppfattning om vad som skulle hända ifall det blev regimskifte och Carl räknade under alla förhållanden med att vid den tidpunkten ha lämnat Sverige. Han reste ensam till Tunis. För Tessie, som var tydligt besviken,




06-07-13

10.45

Sida 55

förklarade han att det kunde bli besvärligt att resa med barn, det var 35 grader varmt och värmebölja i Tunis, att det skulle bli konstiga nattliga sammankomster, Arafat gjorde tydligen allt utom att sova på nätterna, och att det bland araber inte var lika självklart med medföljande fruar som bland västerlänningar. Han skämdes något för den sista bortförklaringen i raden, han utnyttjade helt enkelt hennes amerikaniserade syn på araber. Det verkliga skälet till att han ville resa ensam var mer handfast, men han ville inte störa henne med sådana tankar. Attentatsrisken var 100 gånger större i Tunis än i Skottland. Med fru och barn var målet tre gånger så stort. I gengäld hade han föreslagit att de skulle förlänga sin resa till Skottland, ta bilfärja över till England, turista i Edinburgh och annat. Hon verkade till slut som om hon tyckte att det ändå var en ganska bra kompromiss, även om hon var nyfiken på Tunis. Emellertid blev det mesta just som han väntat sig i Tunis. Ingen mötte honom på flygplatsen, trots att han faxat mycket bestämda och upprepade besked om sin ankomst. Eftersom han väntat sig att det skulle bli just så hade han för säkerhets skull beställt hyrbil och bokat in sig på samma hotell, Abou Nawas ute vid kusten, som han suttit och väntat i senast han var i Tunis. När han kom fram och ringde Arafats kansli fick han inte tag på någon som visste att han skulle komma, eller ens vem han var; han lämnade telefonnummer och rotade fram sina badbyxor och gick ut på stranden. Ingenting i detta bemötande förvånade honom, det enda som möjligen oroade honom var risken att bli sittande en vecka på hotellrum tillsammans med CNN för att gång på gång upplysas om vilka hotell i Göteborg som hade CNN på rummen medan det visades bilder på Stockholm. Det var inte särskilt behagligt att bada, det blåste, vågorna var höga och vattnet kändes kvalmigt varmt. Han återvände misslynt till sitt rum, ringde receptionen för att kontrollera att han inte fått något meddelande, duschade och sjönk sen närmast resignerat ner i sängen och slog på TV:n, som redan var inställd på CNN. Där pågick någon




06-07-13

10.45

Sida 56

sorts ekonomisk show som påminde om det han då och då skymtat i svensk TV, ytterst putsade unga människor som sjöng penningens lov och berättade om aktiekursernas utveckling det senaste dygnet i Tokyo och Frankfurt. Han tappade snabbt koncentrationen och hamnade i grubblerier om egna pengar. Nästa år skulle den svenska regeringen göra aktieutdelning helt skattefri. Motiveringen var att om samhällets mest förmögna individer fick mer pengar så skulle de genast investera dessa pengar i ny industri, köpa nya aktier, och därmed sätta fart på hjulen, vilken formel betydde ökad sysselsättning och allmänt ekonomiskt välstånd. Det var ett tungt ansvar som vilade på samhällets rikaste, men ändå en betydande risk att de inte alls skulle sätta fart på några hjul utan bara betala sina återstående skulder eftersom skulder inte längre var lönsamt, och därutöver något accelerera sin personliga konsumtion av importerade bilar, importerade livsmedel och importerade kläder varmed de skulle sätta fart på hjulen i Tyskland, Frankrike och Italien. För hans egen del innebar den kommande reformen att han kunde lyfta ut tio miljoner dollar till sin egen och Tessies emigration till Kalifornien utan att betala en krona i skatt. Hans sålunda plundrade bolag skulle därefter få säljas något billigare än han tänkt sig från början, men dels var skatteeffekten inte särskilt drabbande längre när det gällde försäljning av egna aktier, också det skulle lindras till nästa år, och dels fick han ju ett mindre skattepliktigt försäljningsbelopp på detta sätt, om han redan tagit ut maximal och skattefri utdelning. Han sträckte sig efter penna och anteckningsblock som låg på natttygsbordet intill telefonen och gjorde några snabba beräkningar. Beroende på hur han agerade, främst i avvaktan på det kommande årsskiftet, skulle han maximalt betala 5 miljoner dollar och minimalt 220 000 dollar i skatt. Han kunde välja nivå själv, det var absurt. Om han gjorde som han hittills gjort, valde en så hög skattenivå som möjligt med hänvisning till solidaritet och liknande ord som ingen, inte ens han själv längre uttalade, så skulle han sannolikt vara den enda förmögna människan i Sverige som gjorde så, satte fart på ett eller




06-07-13

10.45

Sida 57

annat hjul. Alla andra skulle sno åt sig så mycket de någonsin kunde, inte minst med tanke på att det antagligen var sista chansen före nästa års regimskifte och skattehöjningar. Alla andra med möjligheter skulle göra allt vad de någonsin orkade för att delta i raserandet av den svenska ekonomin och berika sig själva och flytta sina pengar ur landet. Vad han som enskild individ tog sig till skulle inte ha den ringaste betydelse. Han insåg mycket väl att det var ett hycklande resonemang. Vad han tog sig till som individ hade nämligen betydelse för honom själv och hans möte med spegelbilden på morgnarna. Men, försökte han intala sig, om han nu lämnade landet och det yrke som var det enda som han tvärsäkert behärskade, tillsammans med en familj som han hade ansvar för i all framtid, borde han då inte tänka sig ett personligt ansvar som gick ut på att ordna det så väl för sig och de andra som möjligt? Hade han för övrigt inte tjänat sin egen nation mer än någon annan av dessa andra rika som nu skulle sno åt sig och bara sticka med pengarna medan tid var? Den lön han sammantaget under alla år fått ut av sin verksamhet inom Hans Majestäts hemliga tjänst, som de brukade skämta uppe hos Sam, var inte ens tiondelen av vad en misslyckad bankdirektör fick i fallskärm när han skulle sparkas, eller ännu värre, när han sa upp sig själv. Också detta försök att urskulda sig var ohållbart, erkände han tyst och förbehållslöst för sig själv. Oavsett allt annat måste han se sin egen spegelbild på morgnarna och vad det där med att ha reskassa med sig inför en emigration till USA beträffade, så hade de miljoner emigranter som kommit före honom haft föga mer än drömmar om ett bättre liv i ränseln. Medan han oroade sig för något tiotal miljoner dollar hit eller dit. Han sa sig ju vara socialist, han var inte säker på vad det betydde och förmodligen var han socialdemokrat. Men han kunde inte förmå sig att tänka på sig själv med det ordet. Det var inte bara ett svek mot honom själv som ung studentvänster i största allmänhet. Han förknippade alltid socialdemokrater med den mördade statsministern, under vars regim det svenska spioneriet arbetat för




06-07-13

10.45

Sida 58

högtryck för att få fram så mycket intressant information som möjligt från sin ambassad i Hanoi, bara för att omedelbart överföra den till CIA, mitt under brinnande Vietnamkrig, medan statsministern fördömde den ungdom som demonstrerade mot kriget på Stockholms gator. Det var förvisso inte den officiella minnesbilden av Olof Palme, som tvärtom påstods ha varit anförare av den svenska opinionen mot USA:s krig i Vietnam, detta vidriga folkmord. Men det var Carls egen minnesbild och den litade han mer på. Med buller och bång inleddes nyheterna i CNN, han hade ingen aning om hur västvärldens ekonomi hyllats den senaste stunden, och huvudnyheten fångade genast hela hans koncentration. USA hade skickat kryssningsmissiler mot Bagdad och enligt uppgift hade man förstört den irakiska underrättelsetjänstens huvudbyggnad i stan. Resterna av ett brinnande höghus visades i bild, liksom bilder på något som måste föreställa ett delvis förstört villaområde, kanske i närheten. På de upphetsade reportrarna lät det som om var och en som dödats av kryssningsmissilerna varit Saddam Hussein personligen, man till och med åberopade FN:s regler om självförsvar. USA hade alltså självförsvarat sig genom att döda något hundratal människor som, om byggnaden nu beskrivits korrekt och verkligen var den irakiska underrättelsetjänsten, hade lika lite att göra med Saddam Hussein som vilken som helst tysk hade med Hitler att göra i Hamburg eller i Dresden i slutet av andra världskriget. Självförsvarsresonemanget, redan färdigtuggat av journalistiskt hantverk så att det lät självklart som ”det här gör vi ju varje dag”, gick ut på att det tydligen funnits någon eller några påstådda irakiska planer på att mörda den avsuttne amerikanske presidenten George Bush vid ett besök i Kuwait. Carl grubblade en kort stund över det han hörde. Det var väl inte omöjligt att någon irakisk organisation, statlig eller ej, eller någon irakier, eller någon fyllbult på en krog, sant eller ej, mot betalning eller ej, viskat något om en mordplan. Sånt hände hela tiden; den svenska säkerhetspolisen förpestade hans egen tillvaro med promemorior om




06-07-13

10.45

Sida 59

olika ”hotbilder” som av outgrundliga skäl gick ut på att just Säpos fiender, eller förmodade fiender, det vill säga araber eller annan sorts muslimer, ständigt var ute efter att mörda honom, enligt signifikanta indikationer. Så visst hade CIA kunnat få in några sådana tips, varvid första åtgärd skulle ha varit att skydda objektet, ändra lite färdvägar och annat. Men att än en gång bomba det besegrade Bagdad och kalla det självförsvar och åberopa FN:s statuter? Konstigt, mycket konstigt. Den mycket vackra och avslipat docklika kvinnan av kinesiskt ursprung som just nu satt och rabblade allt detta, utan att staka sig en enda gång, som om allt vore självklart, hade när hon gick upp denna morgon aldrig någonsin grubblat över om FN hade regler som sa att man fick bomba när man blev arg eller fick elakartade tips. Just nu var emellertid allt självklart för henne, eftersom det förmodligen ingick i hennes jobb att framställa allting som självklart. Förmodligen erbjöd FN nu ingen särskild rätt för Irak att självförsvara sig själv mot bombningen. Förmodligen krävdes ingen annan domstol än den amerikanska underrättelsetjänstens analysavdelning, vars synpunkter sen analyserats vidare av högre chefer och kondenserats för att slutanalyseras hos presidentens rådgivargrupp. Carls förakt för journalister fick sig en rejäl knuff framåt. Antingen var de kollektivt och perverst lättlurade eller också ville de bli lurade. När en påstådd militär expert började föreläsa om kryssningsmissilernas ”kirurgiska precision” sträckte han sig irriterat efter fjärrkontrollen och slog av TV:n. Sen ringde han hem utan att få svar, såg på klockan och gissade att hon kanske var inne i Stockholm på sin varannandagsexpedition. Han hade ju förutsett detta obestämda väntande och därför försett sig med en del tidsfördriv; de ryska språkbanden som varit hans ständiga sällskap de senaste åren hade han nu bytt mot rysk litteratur på originalspråket. Han plockade fram ”Krig och Fred” och sitt ryska militära lexikon eftersom han förmodade att han riskerade att stöta på äldre militära termer, kavallerigrupperingar, lansiärernas teknik, artilleriförflyttningar med hästdragna fordon och




06-07-13

10.45

Sida 60

annat som han inte rimligtvis skulle känna till. Den moderna ryska militära terminologin behärskade han säkert mycket bättre än de flesta infödda ryssar. Han läste några timmar utan att behöva slå upp ett enda ord eftersom berättelsens militära observationer gjordes av civila iakttagare som såg kriget som moral och inte som teknologi, en infallsvinkel som tilltalade honom. När det mörknat så att han ändå måste röra på sig för att ordna belysningen i rummet ringde han hem på nytt och den här gången svarade hon. Tessie var på mycket gott humör, hon hade varit uppe hos Sam på Försvarsstaben och fått med sig ett tjockt kuvert märkt med hemligstämpel och klassificeringen OPERATION RED TARTAN och hon undrade om han hade något emot att hon öppnade det och började läsa. Under några svindlande ögonblick förstod han ingenting. Det var lika otänkbart att hans chef skulle använda Tessie som kurir som att hon skulle be att få ta del av hemligstämplade handlingar. Sen gick det upp för honom vad det var frågan om; han hade ringt Sams sekreterare Beata och bett henne administrera lite information om Skottland, Hamiltons ursprung och sånt som kunde vara till nytta på deras kommande resa. Någon skämtare, förmodligen Sam, hade då sett till att hitta på ett passande namn på denna ”operation” som gick i stil med vad svensk underrättelsetjänst sysslat med under senare år. Skrattande bad han henne sprätta upp kuvertet och strax började hon berätta om olika rapporter som fanns i materialet. Som på skämt hade folk uppe på Försvarsstaben tagit uppgiften på stort allvar, här fanns nu redogörelser för ätten Hamiltons inträde i svensk historia, legosoldater under 30-åriga kriget, utdrag ur engelsk och skotsk Hamilton-historia, färgplanscher på just den ”red tartan”, det röda skotskrutiga tyg som var Hamilton tydligen skulle ha som kjol till fest. Man hade till och med beordrat en person ute på fältet som befann sig i England någonstans att ta en tur upp till Edinburgh,




06-07-13

10.45

Sida 61

utreda klädfrågor samt beställa en hel Hamilton-stass på angivet ställe; betalt i förskott med underrättelsemedel, datum för leverans i form av personlig upphämtning i Edinburgh. Instruktioner i klädseln ingick enligt löfte i priset. Där fanns tydligen en hel del att lära sig. De kom skrattande överens om att Tessie skulle börja läsa in materialet för att sen hålla muntliga föredragningar när Carl kom hem. Men han drog på svaret när hon undrade hur länge han skulle bli kvar nere i Tunis. Förmodligen inte mer än ett par dagar, men det var aldrig lätt att veta när det gällde det palestinska ledarskapet. Deras arbetsstil gick ut på att alla skulle vänta, för det första, och att allt arbete skulle äga rum på nätterna, för det andra. Han visste inte varför, det bara var så, oavsett om det gällde viktiga frågor eller mindre viktiga frågor. Och mycket riktigt kom samtalet först efter midnatt. Carl hade gått och lagt sig och just bestämt sig för att sluta läsa eftersom han stött på ett ord han inte begrep och som upprepades tre gånger på samma sida och som dessvärre hade betydelse för sammanhanget. Antingen skulle han gå ur sängen och rota fram sitt lexikon eller också lägga av och försöka sova. I samma ögonblick som han sträckte sig efter nattygslampan för att släcka kom samtalet så att han fortsatte samma rörelse på väg mot telefonen. De skulle komma och hämta honom om tjugo minuter. Ironiskt muttrande steg han upp, rakade sig, duschade och började klä sig så strikt och elegant som han antog att föreställningen skulle kräva. Uniform hade på sätt och vis varit enklast men i sammanhanget otänkbart eftersom en uniform skulle signalera att han officiellt representerade Sverige. Och det fanns onekligen vissa gränser för hur dum han skulle kunna spela sen när statsministern skulle skälla ut honom, möjligen rentav avskeda honom för det politiska pojkstreck som han gett sig in i. Först nu började han på allvar fundera över hur långt han skulle kunna gå, han hade av någon anledning skjutit upp den frågan så




06-07-13

10.45

Sida 62

länge som möjligt. Men nu var det snart dags, nu måste han bestämma sig. Det fanns en rent juridisk hake, antog han, nämligen frågan om han skulle kunna anses röja hemligstämplad svensk militär information. Kunde palestinskt deltagande i OPERATION GREEN DRAGON verkligen betraktas som hemlig svensk militär information? Då ville det nog till en hel del av juristeri, men såvitt han förstod ville den svenske statsministern mer än gärna vidmakthålla den amerikanska mytbildningen och skulle därför säkert känna sig personligt kränkt om en alltför korrekt, det vill säga ”proarabisk” bild växte fram. Vilket förstås var precis vad Yassir Arafat tänkte sig att åstadkomma nu under natten. Han antog att han inte behövde dra upp några teoretiska gränslinjer på förhand, allt hängde ju på vad Yassir Arafat själv sa och därefter var det bara att köra med ”no comments” på ett sånt sätt att det framgick att det rörde sig om glada instämmanden. De hämtade honom på utsatt tid och i välstädad bil, vilket han uppfattade som en närmast högtidlig ärebetygelse. När han steg in i bilen irriterades han av deras sätt att öppet visa sina vapen. Det var ju att dra uppmärksamheten till sig och utsätta både sig själva och sitt skyddsobjekt för fara. Hans antagande att de inte skulle känna till vad hans ärende gällde visade sig snabbt fel. När de trasslade sig ut i smågränderna från hotellet på väg upp mot motorvägen in till Tunis började chauffören och en av livvakterna ivrigt konversera honom på ett sätt som visade att de kände till hela historien i detalj. De frågor de ställde var mer personligt nyfikna än nyfikna på själva förloppet: hade de palestinska kamraterna skött sig bra, var det inte skitjobbigt att rida kamel, hur kändes det att inte bli upphämtad av amerikanerna som dom hade lovat? Carl svarade ironiskt korthugget att det onekligen var skitjobbigt att rida kamel, men att en officer i Hans Majestäts den svenska




06-07-13

10.45

Sida 63

konungens tjänst inte fick väja ens för kraftiga smärtsensationer i ändalykten, för den händelse världsfreden stod på spel. I övrigt duckade han för frågorna, skämtade bort dem eller svarade med demonstrativt överdrivet tonfall att han givetvis inte hade en aaaning om vad de talade om. Men de skrattade bara och envisades med nya frågor och han svarade med motfrågor. Hur i helvete kunde de känna till så mycket om något som förmodades vara hemligt och vad hade de för jobb på PLO förutom att köra bil och vara indiskreta med sina AK 47:or? De berättade glatt att de för det första var operativ personal inom underrättelsetjänsten Jihaz ar-Razd, att de således var kolleger, och att Abu Ammar ju för en halvtimme sen skickat ut en kommuniké där allting stod. Carl svalde och försökte besvärat le åt situationen. De eventuella funderingar på lagom taktiskt och diskret uppträdande han haft för en stund sedan verkade nu fullkomligt omöjliga. Arafat hade gett sig fan på att verkligen hamra hårt på stora propagandatrumman och Carl var utan tvivel på väg in i en situation som han varken kunde förutse eller styra när det väl bar iväg. Han tog det muntert, skrattade för sig själv och skakade på huvudet. Hans följeslagare frågade förvånat vad som var så kul och han sa att det som var kul var svårt att beskriva. I korthet handlade det om att hans högste chef, den svenske statsministern, var Israelvän och arabhatare så där i största allmänhet som europeiska högerpolitiker brukade vara och att han nu sov gott hemma i sin säng men att han skulle komma att studsa som en pingpongboll mellan golvet och taket nästa morgon när han, vilket Carl antog att han alltid gjorde, lyssnade på radionyheterna. ”Han kommer att låta gripa mej så fort jag sätter min fot på Arlanda”, muttrade Carl nöjt. Men Yassir Arafats arrangemang visade sig trots de tydliga varningar Carl fått under transporten vara betydligt mer raffinerade än han börjat frukta. För det första var det inte något allmänt slappt pales-




06-07-13

10.45

Sida 64

tinskt nattuggleskäl till att presskonferens och ceremonier förlagts till midnatt. I USA var det fortfarande en timme fram till nyhetskvällens prime-time, och det var dit Yassir Arafat siktade; en kunskap han möjligen fått genom att amerikanska bombanfall över arabiska mål nästan ständigt måste inträffa nattetid (vilket piloterna klagat över eftersom det var farligare att flyga in över fientligt okänt territorium på natten), eftersom lyckade bombningar av araber omedelbart skulle hamna i nyhetsfokus under prime-time och därmed dominera det följande nyhetsdygnet. För det andra kom Carl själv sent till föreställningen, som redan pågått någon halvtimme utan att han själv kunde ha en aning om vad som sagts av Arafat eller andra närvarande. Mötet var uppe i en högt belägen stadsdel i Tunis som han kände igen långt innan de nalkades det hus som han också kände igen. Det var PLO:s utrikesminister Abu Lutufs hus. Carl smugglades fort in en bakväg under visst hysch-hysch och leddes uppför en trappa till ett par dubbeldörrar på övervåningen. En av hans följeslagare tecknade åt honom att vänta, öppnade dörren försiktigt och slank in. Carl hann uppfatta att det var mycket folk där inne. Och mycket starkt ljus, sådant ljus som TV-folk använde sig av. Han kände sig plötsligt som någon sorts gladiator som skulle kastas in på en arena utan att i förväg få veta vad som skulle möta honom där inne. Det stod still i huvudet på honom. Han försökte tänka men kom bara fram till två beslut. Improvisera. Bekräfta ingenting i ord, men improvisera. Plötsligt öppnades de två dubbeldörrarna och det starka TV-ljuset slog honom obarmhärtigt i ögonen och nästan förblindade honom. Han fick en knuff i ryggen och tog ett osäkert steg in i ljuset, samtidigt som publiken där inne tog upp en applåd och han uppfattade hur en liten kille kom honom till mötes med utsträckta armar. Han tvekade, innan han begrep att han var på TV-bild och inte fick tveka och samtidigt förstod han att den lille med utslagna armar var Yassir Arafat. Han böjde sig artigt ner, blev omkramad och ljudligt och vått




06-07-13

10.45

Sida 65

kysst och galghumoristiskt munter i samma ögonblick eftersom han kom att tänka på Boris Jeltsin; Carl hade ju bevars blivit kysst på propagandajippo förut. Efter den översvallande vänskapsillustrationen leddes Carl med ena armen höjd av lille Arafat fram mot en kvinna i uniform. Han kände igen henne som om en blixt slagit ner i honom; ögonen hade kommit över chocken att gå från mörker till starkt ljus. Det var Mouna. Vad i helvete förväntades han göra nu? Förväntades han känna henne? Men Arafat föste nästan omilt ihop dem som om det klassiska arabiska resonemangsäktenskapet redan var avtalat mellan alla inblandade föräldrar, fastrar och mostrar och det i övrigt inte fanns något att ha egen vilja om. Carl hade inget val, han kramade om Mouna, kysste henne på båda kinderna, tog henne milt i armarna och föste undan henne en bit och såg på henne. ”Godafton överste, en så högst oväntad överraskning”, sa han. ”Godafton på dej också, amiral”, fnittrade Mouna nervöst. Därefter hoppade Arafat snabbt in mellan dem och tog dem i varsin hand och höjde sen sina båda händer rakt upp så att alla tre blev stående som ett stilleben i floden av fotoblixtar. Carl log tappert, tvångstänkte på sin statsminister och log sen mycket äkta och glatt. Han gissade att den bild som just nu tillverkades skulle vara hjärtinfarktsframkallande om den drogs upp på Expressens förstasida. Söte Jesus! När de stått alldeles för länge på detta sätt och fotoblixtarna började avta vidtog en kort ceremoni. Två uniformerade hedersvakter bar fram grönvitsvartröda etuier vars innehåll inte var svårt att gissa sig till. Yassir Arafat tecknade åt Carl och Mouna att ställa upp sig framför honom och sträckte sig efter det ena etuiet, öppnade det och förevisade innehållet som enligt Carls mening nog i alla fall till storleken var det största någon av dessa eviga kyssare hängt om hans hals. ”Den Palestinska Hederslegionen”, sa Yassir Arafat högtidligt och höll upp medaljen och tog ett teatraliskt långsamt steg fram mot Carl




06-07-13

10.45

Sida 66

som blixtsnabbt fann en möjlighet att avdramatisera saken med ett litet skämt. Han tog ett demonstrativt steg tillbaks, pekade på Mouna med en sorts reverens och sa ”damerna först” vilket väckte våldsam förtjusning och därefter smattrande applåder från publiken. Yassir Arafat fann sig efter en kort häpnad, nickade ironiskt och sa något på tydlig engelska åt publiken om ”ja ni vet svenska män” och hade därmed vunnit ett lika stormande glatt bifall som Carl alldeles nyss. När Yassir Arafat hängde medaljen runt Mounas hals såg Carl spänt intresserat på henne; under de vida uniformsbyxorna darrade hennes knän lätt och hon bet sig hårt i underläppen för att hålla ansiktsmusklerna i styr. Det var som fan, tänkte Carl, hon brukar inte darra i första taget. Fast det här är förstås också en träningsfråga. Sen var det hela fort över, Carl kysst på nytt och medaljerad. Då föste Yassir Arafat fram dem båda mot ett litet bord och placerade dem på varsin sida om sig, slog upp handflatorna mot den församlade pressen och sa att nu kunde man besvara några frågor. Om det fanns några, tillade han ironiskt. Det kom en omedelbar störtskur som visade att journalisterna hade fått en ingående briefing och Arafat slog roat upp med båda händerna i en avvärjande gest och pekade sen demonstrativt på en av de närmaste som upprepade vad han antagligen försökt fråga samtidigt som alla de andra. ”Amiral Hamilton! Är det sant att Operation Green Dragon i huvudsak har genomförts av palestinier och svenskar och att det amerikanska bidraget varit praktiskt taget noll?” Carl måste bestämma sig blixtsnabbt för hur han skulle se ut. Det är klart att det var sant, det var klart att det kunde han inte säga. ”Gentlemen”, började han roat och gjorde en himlande gest med ögonen mot rummets tak. ”Jag är som ni kanske vet underrättelseofficer i det svenska försvaret och ni vet mycket väl vad killar som jag brukar svara på den här typen av frågor: Det ingår inte i vår policy att vare sig bekräfta eller förneka och allt det där. Men låt mej säga så här.




06-07-13

10.45

Sida 67

Som mycket gammal supporter till den palestinska saken är det med både rörelse och stolthet som jag tagit emot denna utmärkelse från ordförande Arafat.” Det gick ett besviket mummel över salen. Men journalisterna såg ändå mycket roade ut. ”Vad säger ni, överstelöjtnant Mouna, är det sant?” frågade samma reporter som om han tog sats på nytt. ”Naturligtvis”, svarade Mouna snabbt och nervöst. ”Operation Green Dragon genomfördes enbart av palestinsk och svensk personal. USA:s bidrag till själva operationen bestod i att dom hjälpte oss att smuggla en del vapen.” Det hördes spridda och förvånade skratt i rummet; från och med nu var ju själva strategin för journalisterna given. ”Och vad har ni för kommentar till det, amiral Hamilton?” frågade en kvinnlig journalist sötsurt, medan hennes kolleger fnissade. Carl gjorde en demonstrativ pusta-ut-gest, sen skrattade han. Sen väntade han en stund innan han svarade. ”Well”, började han strikt, som om han plötsligt skärpt sig. ”Jag känner överstelöjtnant Mouna som en ypperlig underrättelseofficer. Det är något som jag räknar som en förmån att jag dessutom känner henne väl privat. Låt mej därför säga så här. Det skulle förvåna mej ytterligt (konstpaus), om överstelöjtnant Mouna fore med osanning.” Sen gjorde han en ny konstpaus och sken plötsligt upp i ett ironiskt varggrin. ”Men som jag sa tidigare så ingår det inte i vår policy att vare sej förneka eller bekräfta uppgifter som rör hemliga operationer.” Journalisterna tjöt av skratt och det artade sig till journalistisk fiesta. Det hör inte till vanligheterna på presskonferenser, men den av Arafat djävulskt konstruerade konstellationen på just denna presskonferens hörde inte heller till vanligheterna. Carl satt ohjälpligt fast och hade bara att spela med. ”På vems order mördades de kärnfysiker som fanns vid den libyska basen, amiral Hamilton?” löd nästa fråga.




06-07-13

10.45

Sida 68

Carl ryckte glatt demonstrativt på axlarna innan han svarade. ”I vad mån den andra sidan haft några förluster under den operation, vars existens bekräftats av såväl palestinska, svenska som amerikanska myndigheter, och som ni nu refererar till, är jag rädd att jag inte kan kommentera. Vi kommenterar aldrig egna eller andras förluster.” Medan Carl fick ett par ironiska applåder gick frågan vidare till Mouna som slickade sig om munnen och harklade sig innan hon gav ett i Carls tycke fasansfullt distinkt svar. ”Vi dödade ett tiotal vetenskapsmän av olika nationalitet enligt önskemål från våra amerikanska partners i operationen”, sa hon lågt. Alla blickar vandrade över till Carl och han fick inte ens en fråga den här gången, han slog ut med armarna och sa att det inte ingick i hans policy och så vidare, men fick då som en pisksnärt frågan om han fått anledning att omvärdera sin palestinska kollegas sanningsenlighet. ”Nej. På intet sätt”, svarade han distinkt. ”Men som jag tidigare sa. Det ingår inte i vår policy …” Han blev avbruten av mummel och skratt innan någon höjde rösten över de andra och ställde en fråga som Carl uppfattade som politiskt glödhet. ”Den palestinska delaktigheten i den här operationen, har de … skulle man kunna säga att det finns ett politiskt pris på den att det här gör oss, jag menar den amerikanska administrationen, skyldig PLO en gentjänst, var det så att säga tanken, vad säger ni amiral Hamilton?” Det var en medelålders, uppenbart amerikansk journalist med tjocka glasögonbågar av äldre typ som ställt frågan. Carl slog ut med armarna i en uppgiven gest. ”Vad ni frågar mej, sir, gäller onekligen en politisk bedömning som går långt utanför min kompetens. Jag är sjöofficer och inte politiker.” ”Har ni plötsligt blivit sjöofficer i stället för underrättelseofficer?” frågade amerikanen triumferande över sin gratispoäng.




06-07-13

10.45

Sida 69

”Okay, ett noll till er, sir. Nej, jag kanske bara blev nervös av politiken …” Han gjorde paus för att kassera in skratt innan han fortsatte. ”Men sak samma gäller, jag kan inte som underrättelseofficer göra den typen av politiska bedömningar som ni efterlyser, sir.” ”Men ni vet om det har funnits ett sådant politiskt kontrakt?” ”Ja det är möjligt. Men i så fall ingår det inte i min policy och allt det där.” Men nu grep plötsligt Yassir Arafat in i handlingen. Han höjde ena handen, sträckte upp ett pekfinger mot taket och skakade handen sakta fram och tillbaks. Sen for han ut i en resumé till den politiska bakgrunden av Operation Green Dragon som förvånade Carl både för att den var fullkomligt korrekt och för att Arafat visade sig tala betydligt bättre engelska än han väntat sig. Vad Arafat sa var fullkomligt sant. Upprinnelsen till detta unika operativa samarbete mellan PLO, den amerikanska regeringen och den svenska regeringen hade varit mycket konkret. Carl Hamilton – tydlig gest mot Carl som inte gjorde någon som helst min – hade kommit till Tunis för att träffa Abu Lutuf och därvid framställt en hälsning från den amerikanska regeringen: finn bomben och förstör den med hjälp av svensk personal och vi ska ta det som ett prov på ert politiska ansvar och vi ska därefter göra en ny förhandlingstur med Israel. Det hade inte varit lätt att anta detta amerikanska förslag eftersom det bland annat innebar att man skulle rikta militära operationer mot ett arabiskt broderland. Men här stod världsfred och många människors liv på spel. Och broder Moammar kunde bara förlora, nu när hans hemlighet redan var känd. Därför hade Arafat och den övriga PLO-ledningen under stor vånda beslutat att det minst blodiga, och det politiskt mest ansvariga sättet att lösa problemet faktiskt var att gå med på det amerikanska förslaget. Därför hade PLO:s underrättelseresurser ställts till Carl Hamiltons förfogande. Det var ju en av poängerna, att man operativt samarbetade med en neutral stat och inte med USA direkt. I efterhand hade Arafat rest till broder Moammar i




06-07-13

10.45

Sida 70

Tripoli och förklarat det hela och broder Moammar hade då visat stor förståelse för PLO:s agerande, fastän han var kritisk till morden på vetenskapsmännen. Carl hade under sin slutna inga kommentarer-mask stint betraktat journalisterna där ute när de fick höra Arafats politiska utfall. De föreföll inte det minsta förvånade, Carl gissade att de måste ha hört allt det här tidigare under kvällen men att Arafat nu tog chansen att säga det i samma TV-bild som Carl själv och den för TV-bilder onekligen mycket effektfulla Mouna (Carl grubblade redan över konsekvenserna av att hon nu fått sitt cover förstört; PLO måste ha tillmätt den här propagandashowen mycket stor betydelse). När Arafat slutade och slog ut med händerna i en mycket arabisk gest, handflatorna uppåt, som betydde att allt var så enkelt som så, frågade tre journalister riktade mot Carl, i munnen på varandra, ungefär samma sak fast mycket olika formulerat, i sak följande: ”Har ni samma förtroende för ordförande Arafats sanningsenlighet som ni har för överstelöjtnant Mounas, amiral Hamilton?” ”Naturligtvis inte”, svarade Carl med stenansikte som kunde visa allvar lika väl som djup ironi, ”ordförande Arafat är politiker, inte underrättelseofficer.” Journalistpubliken fnissade och kastade sig sen omedelbart över Mouna. ”Men ni då, överstelöjtnant Mouna, hur bedömer ni det som er ordförande just beskrev?” Mouna tänkte efter innan hon svarade, hon såg något plågad ut, men när hon väl fann svaret sken hon upp. ”Jag är liksom min kollega kommendör Hamilton underrättelseofficer och inte politiker. Det ankommer inte på mej att göra politiska bedömningar. Jag har fått vissa operativa instruktioner som jag i samarbete med kommendör Hamilton har verkställt, det är allt. Som palestinier kan jag emellertid inte undgå att göra den enkla reflektionen att USA är skyldiga oss en tjänst.” Det hade börjat uppstå en viss oro bland journalisterna som Carl




06-07-13

10.45

Sida 71

till en början missförstod. Men vad som skedde var att de amerikanska TV-teamen nu växlade om, några drog sig undan för att redigera, göra introduktioner i exotisk miljö, i det här fallet i den bortre delen av rummet med de agerande fortfarande synliga i bild, medan andra team började propsa på att göra exklusiva intervjuer. Det senare brukar betyda att man ska fråga ungefär samma saker en gång till, fast det ska se ut som om man inte är på presskonferens. Carl begrep efter en stund och slets under den kommande halvtimmen mellan det ena jäktade TV-teamet efter det andra; de hade en satellit att passa när de skulle sända sitt material på en viss tid för att det skulle framhäva såväl dem själva som de agerande på ett för världen rättvist sätt, alltså under amerikansk prime-time. Bombningstiden. Till Carls förvåning var de frågor han nu ställdes inför av en helt annan karaktär. När han grubblade över det hela sent på natten, när han inte kunde sova eftersom han febrilt gick igenom vad han sagt och borde ha sagt, som en tennisspelare som förlorat och spelar om bollarna i sängen på hotellrummet, förstod han att de på grund av tidsskäl till varje pris ville undvika frågor som gav den där ”inga-kommentarer-svängen” – såvida den inte blev effektfull. Till sin förtrytelse fann han att CNN uppträdde som högsta höns på föreställningen och hade rätt att fråga först. Vad gör man inte för den palestinska saken, muttrade han på svenska när han fogade sig i denna hackordning. Den unga kvinnan från CNN var kalifornisk mexikan och det gjorde honom, insåg han generat, omotiverat positiv. Hon var egentligen samma hårdsminkade, gympade och stelt snattrande idiot som de andra. Men hon var åtminstone chikana, som Tessie. ”Vilket värderar ni högst när ni nu belönats dubbelt för denna så kallade Operation Green Dragon, amiral Hamilton, Navy Cross eller den så kallade palestinska hederslegionen?” löd första frågan, givetvis det sista han väntat sig att behöva svara på. ”Well”, sa Carl och log så effektfullt han kunde medan han tänkte på att man i amerikansk TV måste svara kort som i filmrepliker.




06-07-13

10.45

Sida 72

”Som kalifornier sätter jag oerhört värde på Navy Cross, det skulle alla mina gamla kompisar på Coronado också göra. Men det viktiga är ju att vi med palestinsk hjälp genomförde en lyckad operation som kanske räddade världen från visst elände.” ”Fick ni nån svensk utmärkelse?” ”Nej. Vi har bara en sån i Sverige. Den har jag redan fått.” ”Är det sant att USA:s regering beställde mord på vetenskapsmän i Libyen och att dessa mord genomfördes under Operation Green Dragon?” ”I vad mån vi likviderade eller i strid dödade personer under denna operation kan jag bara ha en kommentar. Och det vet ni. Kommentaren är inga kommentarer.” ”Tack så mycket, amiral”, sa journalisten som redan var halvvägs ute ur rummet med sin fotograf för att komma i tid till satellitsändaren. Upplägget från CBS var något annorlunda, med lite god vilja skulle man till och med kunna beskriva det som aningen mer intellektuellt. ”Är det vanligt inom er verksamhet, amiral, att samarbeta operativt med kvinnlig personal?” Reportern som ställde frågan talade med judisk New York-accent och såg ut som sinnebilden för amerikansk feminism. ”Nej, det är naturligtvis högst ovanligt”, svarade Carl gravallvarligt. ”Jag har bara varit med om ett operativt samarbete av det slaget, alltså med denna synnerligen kompetenta överstelöjtnant Mouna. Och jag kan egentligen bara tänka mej att det vore möjligt bland palestinier eller israeler.” ”Ni lär vara, som ni själv uttrycker det, en varm vän av den palestinska saken?” ”Det stämmer. Det kan vara ett skäl, inte nödvändigtvis det avgörande, till att jag inte haft förmånen att träffa överstelöjtnant Mounas israeliska motsvarighet.” Han log så ”pojkaktigt avväpnande” han någonsin förmådde när han sa det sista.




06-07-13

10.45

Sida 73

”Vad är er kommentar till dagens straffexpedition mot Bagdad?” kom nästa fråga som ett piskrapp. ”Att det inte skulle ha fungerat med samma FN-logik om Libyen bombat CIA-högkvarteret efter president Reagans försök att mörda president Khadaffi. Sorgligt att säga styrs världen mer av den starkares rätt än någon högre rätt.” Uppenbarligen var intervjun slut, New York-journalisten, som han tänkte på henne, hade redan smattrat iväg någon obegriplig instruktion till sin fotograf som omedelbart ilade iväg med sin kamera, förmodligen hade han också en satellit att passa. Carl var osäker på om han gjort rätt eller fel, allt hade gått så fort att han bara agerat på instinkt, sin amerikanska instinkt, säga rätt utan att gå för långt, inte förolämpa någon i onödan och framför allt tala lakoniskt på ett sätt som inga européer, inte ens svenskar, gjorde. Men när den kvinnliga New York-journalisten samlat ihop sig sa hon det som mer än någonting annat förvånat Carl under kvällen. Först strök hon sig över pannan, som för att torka intellektuell snarare än verklig svett. Sen ryckte hon åt sig hans slips och han hade sinnesnärvaro nog att inte försvara sig. ”Okay sailor, du var underbar, helt enkelt underbar. Om inte min gamla judiska mamma skulle få dåndimpen vid blotta tanken på än mildare ting skulle jag helst av allt vilja knulla hjärnan ur dej i kväll.” Hon kysste honom snabbt på kinden, släppte greppet om slipsen och ilade vidare. Carl såg länge efter henne. Han var osäker på hur han skulle tolka det hon sagt. Försent, uppenbarligen mycket försent, kom han på repliken: ”Äsch, det säger du till alla spioner.” När de amerikanska TV-stjärnorna avvikit till sina satellitsändare försvann Arafat och Mouna och ett antal livvakter och Carl lämnades en stund ensam med den tunisiska televisionen vars unge och tydligt nervöse reporter för sin publiks skull helst ville göra sin intervju på franska. Carl svarade kallt att svenska, engelska och ryska var de enda språk han behärskade tillräckligt väl och antingen fick det bli så eller inte alls.




06-07-13

10.45

Sida 74

Man krånglade ett slag och till slut gick det hela igång på engelska men blev något helt annat än han väntat sig, ett förhör i moral- och religionsfrågor. Första frågan, och de följande, handlade nämligen uteslutande om religion: ”Är ni en troende, amiral Hamilton?” ”Ja”, ljög Carl utan att blinka, ”jag är kristen, medlem av den svenska protestantiska kyrkan. Min fru är katolik.” ”Hur ser ni på rätten att döda?” ”I vår kultur, och jag skulle tro också i er, har vi det märkliga förhållandet att man kan vara en usling förtjänt av dödsstraff om man dödar andra människor. Men man kan också vara förtjänt av medaljer.” Carl gjorde en antydande gest åt fickan, där han stoppat ner den pråliga palestinska hederslegionen. ”Ni har dödat andra människor, som militär vill säga?” ”Svaret är känt. Det har vid några tillfällen bekräftats att jag gjort det, ja.” ”Känner ni några dubier i detta avseende och har ni rådfrågat er Gud?” ”Ja. Jag känner dubier. Naturligtvis har jag rådfrågat min Gud.” ”Vad har ni fått för svar?” ”Jag vet inte. Det är just det, jag vet inte.” ”Har ni kommit att under några omständigheter betrakta det som ett problem?” ”Naturligtvis.” ”Hur vet ni att ni företräder det goda, och att den ni dödar är det onda?” ”Ibland kan jag veta det, beroende på ganska mekaniska omständigheter, lätta för er som muslimer att förstå, lätta för mej som kristen att förstå. Den man som håller en vätebomb i handen och hotar att döda miljoner andra människor är definitionsmässigt ond. Därför kan jag döda honom.”




06-07-13

10.45

Sida 75

”Men tänk om han inte är ond?” ”Mycket bra fråga. Jag dödar honom ändå, på rent praktiska grunder. Sen får vi se hur jag döms vid den Yttersta Domen.” ”Har ni aldrig tvekat i sådana situationer?” ”Dessvärre inte. Om man tvekar så dör man själv. I efterhand gör man kanske vadsomhelst för att rättfärdiga det man just gjort. I mitt fall finns nästan inte en enda präst, eller en enda mulla för den delen, som inte skulle ha hjälpt mej med hjärtans ivriga ansträngningar att rättfärdiga det jag just gjort.” ”Har ni biktat er?” ”Nej, det förekommer inte inom protestantismen. Men på vårt sätt kan jag säga att jag gjort det. Min gamle chef, som jag fortfarande rådfrågar då och då, är kristet troende. Jag har talat med honom.” ”Och vad sa han?” ”Ingenting överraskande, om vi ska vara en smula cyniska. Han stack en dikt i händerna på mej en gång, en dikt av en svensk Nobelpristagare i litteratur, och dikten går i korthet ut på att om ondskan beväpnar sej måste också du beväpna dej. Annars vinner ondskan. Vad är det här för intervju, hur länge tänker ni hålla på?” ”Det här är tunisisk statstelevision, men vi levererar gods till hela jävla arabvärlden och våra bästa kunder är Saudi och Kuwait, vi klipper bort det här. Alltså. Vi kör igen: ”Vad är er uppfattning om korstågen?” ”En dåraktighet i tiden. Det är ungefär som nu, jag tror att den tid vi lever i nu på flera sätt påminner om korstågstiden. Dessvärre har ju Iran med sin dödsdom över Salman Rushdie hjälpt dom värsta reaktionära och mest rasistiska krafterna i Europa och USA ganska mycket. Under korstågstiden fanns ayatollorna i Europa, om ni förstår vad jag menar.” ”Det är en Gudi behaglig gärning att döda dom otrogna hundarna?” ”Just det. Den syndfulla, skamliga och människofientliga tanken har gång på gång kastat våra kulturer in i väpnad konflikt med var-




06-07-13

10.45

Sida 76

andra. Problemet just nu är att ni inte har en chans, i militära termer.” ”Vi måste uppfinna en ny stigbygel?” ”Jag är, om ni ursäktar, inte säker på att jag förstår frågan.” ”Araberna uppfann stigbygeln, det ledde till att halva världen erövrades, det blev varken Persien eller Östrom, det blev vi.” ”Aha, jag förstår ungefär vad ni menar. Naturligtvis. Om ni kan få fram ett vapen med följande karakteristika så vinner ni. Vapnet ska kunna neutralisera alla andra vapen som finns, inklusive kärnvapen, det ska kunna transporteras över hela världen utan svårigheter, det ska slå sönder alla andra militära radar- och radioförbindelser, och det ska döda enbart dom människor ni vill att det ska döda. Uppfinn det, så vinner ni.” ”Ni talar alltså om Gud?” ”Just det. Problemet är bara att vi i mänsklighetens hela historia inte sett en enda skymt av Gud i våra krig. I stället har vi fått lita till enkla och brutala typer som jag själv. Eller hellre: till klokhet, visdom, diplomati och i bästa fall till och med demokrati. Antagligen är det just detta som Gud vill.” Den unge reportern som såg ut som vilken som helst kaféintellektuell i Paris satt plötsligt tyst. Han hade nästan som i trance frågat snabbt och självklart under hela seansen, Carl skulle minnas denna stund som seans snarare än intervju, men nu reagerade han med en gest som var märkvärdigt lik de jäktade amerikanskornas en stund tidigare. Han torkade imaginär, eller vid det här laget i den heta natten och i det kvava rummet där järnluckor täckte alla fönster, kanske fullt verklig svett ur pannan. ”Vet ni, kamrat Hamilton”, sa han eftertänksamt, ”det här är nog den bästa TV-intervju jag har gjort i hela mitt liv. Vad var det som hände?” ”Ni frågade, jag svarade, det var vad som hände”, svarade Carl misstänksamt. Den entusiasm han tydligen uppväckte hos journalisterna föreföll honom lika obegriplig som olycksbådande. Han upp-




06-07-13

10.45

Sida 77

fattade nöjda journalister som ett tecken på personligt misslyckande. ”Det här intervjun kommer vi att kunna sälja till vartenda land i hela arabvärlden, från Mauretanien och Marocko bort till Qatar och Oman”, fortsatte journalisten eftertänksamt nickande för sig själv som om han uttalade en besvärjelse. ”Det var som fan”, sa Carl torrt. ”Hoppas ni får procent på försäljningen, men vad var det som var så märkvärdigt?” ”Framför allt det ni sa om Salman Rushdie, ni kan som kristen och svensk, dessutom nybliven arabisk hjälte, säga det där som vi alla skulle vilja säga. Det var det viktigaste.” ”Jaha, så bra”, svarade Carl konfunderat. ”Men är det bara mina etniska kvalifikationer som gör att jag får säga det ni säger att ni andra vill men inte får säga? Det verkar ju lite knäppt, om ni ursäktar.” ”Det är klart att det är knäppt”, log journalisten entusiastiskt. ”Men om jag säger det där kan jag anklagas för att gå den västerländska imperialismens ärenden. Ni är västerlänning, etniskt kvalificerad, men samtidigt har ni ett mycket övertygande intyg på att ni inte är vår fiende, det är det som gör det hela så perfekt, en kvarts miljard araber får se en västerlänning som säger det förgripliga på ett alldeles självklart och alls inte arabfientligt sätt. Det är en höjdare rent ut sagt.” Carl log och skakade på huvudet, klappade journalisten vänligt på axeln, vände upp sin ena handflata på det sätt som både amerikaner och araber gör när de vill markera samstämmighet; den andre slog sin öppna hand i hans och de skildes. Carl letade sig bort mot Abu Lutufs tjänsterum på samma våningsplan eftersom man sagt honom att alla, vilka nu alla var, skulle träffas där så fort man var klar med TV-journalisterna. Där inne var festen i full gång, unga pojkar och flickor kånkade in det ena fatet efter det andra med grillat lamm, marinerat kycklingkött, salladsrätter, grönsaker, yoghurt, kräm på kikärtor och auberginer och allt det andra. Carl tog en tallrik och serverade sig lite lammkött och persiljesallad av den palestinsk-libanesiska varianten tabouleh. Han såg




06-07-13

10.45

Sida 78

sig om efter något att dricka och upptäckte till sin besvikelse att det bara fanns vatten och Johnny Walker Black Label att välja mellan; han hade aldrig begripit sig på den där arabiska finessen med att dricka ren whisky till maten. ”Mabruk, mabruk, mabruk”, gratulerade en av hans vänner som plötsligt dök upp i trängseln framför honom. Det var Arafats personlige rådgivare Bassam Abu Sharif. Carl tog den framsträckta stympade handen och höll den försiktigt medan han försökte komma ihåg vilket öga som var emaljöga och vilket som var det han borde se in i; Bassam Abu Sharif var en av de få palestinska ledare som överlevt ett israeliskt mordförsök. ”Vad är det ni har lurat in mej i, era jäkla kanaljer?” frågade Carl sen med överdrivet bekymrad min. ”Storpolitik”, svarade Bassam snabbt och sen förvreds hans skadade ansikte i ett groteskt leende. ”Vi vill ge den nya amerikanske presidenten en chans att göra insatser för världsfreden, och hade ni haft er gamla socialdemokratiska regering kvar hade vi dragit in er i det hela också. Nu får det bli norrmännen i stället.” ”Norrmän, det var det värsta jag hört, menar du verkligen norrmän, såna där i toppluva med renar på bröstet”, svarade Carl med spelad indignation. ”Jag visste inte att ni hade ansträngda grannförhållanden, vad har norrmännen gjort er förutom att skaka sig loss från er kolonisation, har dom slagit er i ishockey?” ”Nej nej”, fortsatte Carl skämtet, ”det är det bara finnarna som gör, absolut inte norrmännen. Dom slår oss å andra sidan i skidor och skridsko. Annars har jag ingenting emot norrmän, några av mina bästa vänner är norrmän, du vet.” Bassam Abu Sharif klappade Carl vänligt i ryggen och föste honom med sig bort genom trängseln till det soffhörn där Arafat och Abu Lutuf satt insvepta i tobaksrök med några personer som Carl inte kände eller kände igen; där pågick en ganska häftig diskussion. Arafat själv, som nu tagit av sig den huvudbonad han alltid uppträd-




06-07-13

10.45

Sida 79

de i inför journalister, talade mycket högt med pekfingret sträckt framför sig i luften och ögonen så uppspärrade att hans ögonvitor glänste som biljardklot i den svaga belysningen. Men i samma ögonblick han fick syn på Carl viftade han, som det föreföll, med en enda handrörelse bort hela diskussionen och for ut mot Carl med en ström av arabiska ord vars ungefärliga innebörd inte var att missta sig på. Carl ville inte bli kysst och garderade sig taktiskt med tallriken med lammkött och tabouleh, men drogs ändå ner i soffan där någon snabbt lämnade plats och överräckte ett glas ren mörk whisky. Bassam Abu Sharif måste ha sett något i Carls minspel, skrattade till och erbjöd sig att hämta vin eller öl. Carl hann inte bestämma sig för vilket innan han var borta. ”Var är hederslegionen?” utbrast Arafat med ett minspel som slog mellan djup sorg och indignation. ”Mr Carl, du måste ha den på dej, det är för din skull den här festen.” ”Jag stoppade den i fickan för att jag är rädd att få den stulen här”, svarade Carl snabbt och möttes med en storm av skratt från männen i soffan. Bassam Abu Sharif kom i samma ögonblick tillbaks med en flaska libanesiskt rödvin som han ställde upp framför den något misstänksamme Carl, frågade vad man skrattat åt och fick tydligen stöldhypotesen refererad varvid också han brast i skratt; skämtet hade ändå tagit loven av det förslag som Arafat tydligen kommit med på fullt allvar, så det blev inget förnyat krav på att äta med dinglande hederslegion. I stället brast den tidigare intensiva arabiska diskussionen ut på nytt och efter några minuter slingrade sig Carl undan med sin rödvinsflaska, tog ett glas och hällde försiktigt upp och såg sig generat omkring innan han sniffade på vinet. Till hans nästan skamsna överraskning var doften som steg upp ur glaset mer än angenäm och han smakade försiktigt. Sen skrattade han åt sig själv, skakade på huvudet och mumlade något om att där fick han för sina fördomar och slog upp ett fullt glas och tog två rejäla klunkar. Château Musar, noterade han. En låda skulle inte sitta fel hemma i vinkällaren eller, rättade han sig något




06-07-13

10.45

Sida 80

skuldmedvetet, i den nya vinkällaren någonstans i Kalifornien. Han upptäckte Mouna längre bort i rummet, inbegripen i en häftig diskusson med två män i kamouflagefärgade fältuniformer och med amerikanska pistoler nerkörda under skärpet i ryggsvanken. Han fyllde på sitt vinglas, ställde undan flaskan och släntrade över till Mouna och hennes sällskap. När de upptäckte honom ströps deras diskussion genast och Mouna presenterade artigt de två som av gradbeteckningarna att döma var hennes underlydande officerare. ”Engelska?” frågade Carl först och när alla nickade trumpet frågade han helt enkelt vad de grälade om, var det möjligen konsekvenserna av att en operativ chef i hemlig tjänst plötsligt lanserats som TVkändis? Det syntes på dem alla tre att han träffat mitt i prick, och efter någon tvekan insåg de samtidigt att det redan synts på dem och att det inte fanns någon anledning att neka. ”Det var det jag undrade över”, fortsatte Carl fundersamt, ”jag menar jag tänkte på det redan när det här jippot pågick. Ert ledargäng där borta i soffan måste ha höga förväntningar eftersom dom bränner dej, Mouna. Vad är det dom hoppas på?” ”Någon sorts genombrott i fredsförhandlingarna, dom yrar om norrmän och lite av varje”, svarade Mouna trumpet. ”Men jag är ju bränd hur som helst. Dom har lovat mej nåt nytt jobb, men jag kan bara det jag kan och nu är det frågan om vilket av dom här två ljushuvudena som ska efterträda mej.” Hon log vänligt när hon sa det sista och klappade om båda de andra männen samtidigt. ”Jag har varit bränd i många år”, påpekade Carl stillsamt och smuttade på sitt vin, ”och det har inte hindrat mej från att åtminstone försöka en och annan nyttighet. När vi var där ute i öknen spelade det till exempel ingen roll hur vi såg ut.” ”Nej, det är ju lätt för dej att säga”, muttrade Mouna nästan surt. ”Men hos oss är realiteterna lite kärvare, för att uttrycka saken milt.” ”Lönnmördare?” frågade Carl med förvånat höjda ögonbryn och




06-07-13

10.45

Sida 81

insåg i samma ögonblick hur naiv han hade varit. ”Javisst ja, hrm, det är ju en aspekt. Men om det nu blir fart på fredsförhandlingarna som soffgänget hoppas så minskar också Israels grad av angelägenhet i den våta hanteringen, väl?” ”Jodå”, suckade Mouna med ett småleende som antydde att Carl kanske inte hade presterat en särskilt briljant analys av läget. ”Jovars, israelerna håller kanske inne med eldgivningen om det blir som optimisterna där borta tror. Återstår bara Abu Nidal och Abu Hit och Abu Dit och det lilla lejonet i Syrien och världens störste ledare sen Napoleon i Bagdad du vet och ungefär ett halvdussin dårar till så att jag borde ansöka om ledig plats i israeliskt fängelse om jag verkligen ville känna mej säker.” De såg på honom alla tre som om de väntade att han skulle komma med förslag eller åtminstone galghumoristisk kommentar. Men Carl kände sig bara villrådig och besvärad, det fanns ingenting han kunde göra för henne. I Sverige hade regeringen nyligen bestämt att alla politiska flyktingar måste ha visum för att accepteras, samt att muslimska politiska flyktingar inte skulle få visum. Han vågade inte ens gissa vad statsministern skulle säga om han bad om hjälp att skydda en av de palestinier som i verkligheten varit med om att göra det jobb som statsministern och den amerikanska ambassadören nyligen tillskrivit sig själva. Statsministerns hjärta skulle knappast blöda för en palestinsk underrättelseofficer. Själv kunde han inte komma på någonting annat än pengar, och han insåg att varje förslag i den riktningen skulle uppfattas som djupt ovärdigt. Vilket det kanske var. Han räddades av att det under visst tumult i rummet gjordes klart för att titta på CNN, som just skulle sparka igång sin nyhetsshow. Två TV-apparater lyftes på starka armar upp på Abu Lutufs skrivbord så att alla skulle kunna se. Det var som om röken i rummet plötsligt tätnade av den spända förväntan som nu kändes som vibrerande elektricitet i stämningen; sorlet dämpades och den skelögda nyhetsuppläserskan Bobby Batista trumpetade plötsligt ut CNN:s huvudnyheter.




06-07-13

10.45

Sida 82

Jublet steg omedelbart mot taket när det visade sig att Yassir Arafats sensationella avslöjanden i Tunis var kvällens huvudnyhet. Tio sekunder senare, när det blivit knäpp tyst i rummet och själva storyn hade börjat rulla på med rapport från CNN:s utsända i Tunis, hon som fått Carl att i ett svagt ögonblick tänka på Tessie, kände han hur han lika intensivt som ohjälpligt rodnade. För moment ett i storyn var obestridligen att Yassir Arafat gjort avslöjandet att den operation som amerikansk press beskrivit som amerikansk-svensk nog snarare skulle beskrivas som palestinsk-svensk. Men sen klipptes bilderna in på Mouna och Carl när de kramade om och kysste varandra, när de fick sina medaljer och när Arafat höjde deras armar medan speakertexten framställde dem som en palestinsk Mata Hari i kombination med en svensk James Bond (snabb inklippsbild på Carl med Navy Cross på uniformsbröstet) som ridande på kamel genom de libyska öknarna, sannerligen utan amerikansk hjälp, räddat världen från en kärnvapenkatastrof. De framställdes, utan att det sas rent ut, närmast som ett kärlekspar. Sen klipptes Carl in där han försäkrade att han som kalifornier satte stort värde på Navy Cross men, vilket betonades av en särskild kommentar, också bekräftade Arafats sensationella utspel: ”Men det viktiga är ju att vi med palestinsk hjälp genomförde en lyckad operation som kanske räddade världen från visst elände.” Där klippte man in till studion där en politisk kommentator meddelade att Vita Huset hittills kört med ”inga kommentarer” men utlovat en presskonferens den närmaste timmen, vilket den något grånade politiske kommentatorn hos CNN fann självklart, eftersom Vita Huset inte gärna kunde gå ut och hursomhelst dementera en krigshjälte som man just dekorerat med Navy Cross. Och därvid befann man sig i den något lustiga politiska rävsaxen att en tämligen underordnad officer i ett främmande land försatt Vita Huset i en situation där de knappast hade mycket att välja mellan. Det var nog bara att bita i det sura äpplet och hänga med i svängarna. Vilket kunde visa sig nog så besvärande.




06-07-13

10.45

Sida 83

Därefter växlades nämligen reportern i Tunis in på nytt med fortsättningen på sin story. Hon gick nu in på frågan om USA beordrat mord på västerländska vetenskapsmän och hävdade att det mesta tydde på det. Och så klipptes Carl in på nytt: ”I vad mån vi likviderade eller i strid dödade personer under denna operation kan jag bara ha en kommentar. Och det vet ni. Kommentaren är inga kommentarer.” Och så gick man in i studion igen där den grånade kommentatorn skrockande försäkrade att av alla ”inga kommentarer” han sett under sitt långa liv som politisk reporter så var nog det här en av de bättre. Kort sagt föreföll det som om Vita Huset nu bara hade en klok väg att välja. Skylla på den tidigare administrationen, bekräfta rubbet, och ge palestinierna välförtjänt betalt. Därvid steg jublet i rummet och medan CNN övergick till nästa nyhet och man drog av ljudet på TV-apparaterna, hällde upp mer whisky och gratulerade varandra satte sig Carl matt ner och stirrade dystert i sitt vinglas. Inte undra på att hon ville knulla hjärnan av mej, muttrade han. Det måste ha förefallit henne som en utomordentligt kort och enkel operation. Sen insåg han att han förväxlat CNN och CBS. Carl försökte samla tankarna. Han tyckte naturligtvis inte om nederlag, han tyckte naturligtvis inte om att bli utnyttjad och lurad. Och det var bara att erkänna att han var torsk, det gick inte att göra någonting åt det just nu. Men å andra sidan, tröstade han sig, var ju det här en bra fråga att avgå på. Om han fick sparken av statsministern, vilket just nu föreföll närmast självklart, så fick han det för att han hjälpt Yassir Arafat. Det var verkligen inte det sämsta. Och så en sak till. Det här glada gänget i rummet föreföll inte precis vara några specialister på amerikansk politik och amerikanska medier, han hade lurat sig själv fullkomligt på den punkten, möjligen rentav känt sig som en sorts amerikan bland glada infödingar. I själva




06-07-13

10.45

Sida 84

verket hade de lyckats till 100 procent med vad de bestämt sig för. Och honom hade de närmast i förbigående använt som ett litet baseballträ. Så var det. Försent att gnälla, bara att rodna och gratulera. Om han var idiot så var han åtminstone nyttig idiot och nyttig för en sak han inte hade någonting emot att stödja. Egentligen var allt frid och fröjd, om så grundlurad och dubbeltorsk på både palestinier och amerikanska TV-journalister. Han reste sig sakta, lite tungt på ett sätt som mer hade med psykologi än bristande spänst att göra, gick bort till soffan där Arafat och Abu Lutuf satt inbegripna i ett häftigt gräl där Arafat skrek och domderade och där Abu Lutuf tycktes så van vid detta att han bara lugnt använde de ögonblick Arafat måste dra in luft för att skjuta in sina repliker. Carl tog dem i hand och meddelade att han skulle dra sig tillbaks och att om den svenske statsministern ringde så skulle de säga att han lämnat Tunis. De log uppskattande åt det där med den svenske statsministern och kastade sig på nytt in i grälet, eller om det var diskussionen, som tycktes handla om nästa steg i planläggningen. Han letade upp Mouna och sa att han tänkte gå, frågade plötsligt på impuls om hon ville följa med honom till hotellet och hon reagerade först med skratt: ”Så du hade tänkt hjälpa CNN att få till den romantiska vinkeln på storyn också? Snälla Carl, du har bekräftat alldeles tillräckligt åt oss”, fnös hon, fast inte ovänligt utan mer på skämt. ”Nej inte så”, svarade han skamset, ”inte till hotellrum på det viset. Men jag kommer aldrig tillbaks, du och jag har bara träffats i operativt skarpa lägen, vi kommer aldrig att ses mer, varken i jobbet eller privat. Det här är enda chansen att vi får tala lite med varandra.” Hon såg tankfullt på honom, sen nickade hon. ”Är du beväpnad?” frågade hon kort och affärsmässigt och när han skakade på huvudet sträckte hon sig mot en av militärerna i närheten, drog upp en pistol från hans byxlinning och räckte utan vidare över den till Carl.




06-07-13

10.45

Sida 85

Han vägde den i handen, kontrollerade att den var laddad och säkrad och stoppade ner den bakom ryggen och nickade kort. ”Är du beväpnad själv?” frågade han när de gick mot utgången. ”Ja”, sa hon. ”Från och med i dag är jag alltid beväpnad. Till och med i sängen.” ”Jag är på väg att lämna jobbet”, svarade han. ”Snart är jag aldrig mer beväpnad.” *** Om den 46-årige vetenskapsmannen Peter Peapell verkligen begick självmord så hade han lyckats göra det på ett sätt så att varken de poliser och rättsläkare som undersökte fallet eller hans familj någonsin kunde förstå hur han burit sig åt. Och om han blev mördad så hade mördaren eller mördarna genomfört det perfekta brottet. När han och hans fru Maureen åkte hemifrån på lördagskvällen för att besöka några vänner i Shrivenham så uppvisade han inga som helst tecken på att han nu hade mindre än ett halvt dygn kvar att leva. Han var på gott humör under hela middagen och mot slutet av kvällen framstod han dessutom som slutsegrare i en munter turnering i Trivial Pursuit. När han körde bilen hem – han var förstås över den tillåtna alkoholgränsen för bilkörning, men inte full – så berättade han en del om sitt jobb, han hade fått nya arbetsuppgifter som han såg fram emot och han hade dessutom fått löneförhöjning. Under hemfärden tyckte han sig höra något mystiskt knackande ljud från motorn när han växlade från trean till fyran, men det verkade inte vara något särskilt allvarligt, sa han. De kom hem vid tretiden på natten, Maureen Peapell steg ur bilen innan han parkerade den i garaget och hon gick omedelbart till sängs. Hon var trött och trodde senare att hon måste ha somnat inom några minuter. När hon vaknade på söndagsmorgonen var klockan 09.30 och eftersom hennes man inte fanns på plats i dubbelsängen tog hon för




06-07-13

10.45

Sida 86

givet att han gått ner i köket för att göra i ordning te. Hon gick ner och fann till sin förvåning köket orört, ropade efter honom men fick inget svar. När hon gick ut i trädgården hörde hon att bilmotorn gick inne i garaget och när hon öppnade garagedörrarna gjorde hon upptäckten. Peter Peapell låg inklämd under bilen, parallellt med den bakre stötfångaren och med ansiktet rakt under avgasröret. Hon drog ut honom och försökte förtvivlat ge honom konstgjord andning, men han var död. När hon senare försökte förstå vad som hänt föreställde hon sig till en början ingenting annat än en olyckshändelse, hon tänkte sig att han lagt sig ner under bilen för att lokalisera det där knackande ljudet. Men ljuset i garaget var sönder och han hade ingen ficklampa med sig, så hade han lagt sig så där för att undersöka någonting så hade han ju inte kunnat se ett dyft. Var alltså detta självmord, dessutom som en blixt från klar himmel? Makarna hade varit gifta i närmare tjugofem år, de hade varken äktenskapliga eller ekonomiska problem. Hon arbetade deltid på ett kontor och han – vilket således gjorde även detta fall till ett fall för de stora rubrikerna – var teknologie doktor, anställd på Royal Military College of Science, på den avdelning som forskade i militär användning av ämnet titan, en metall som används för skroven till överljudsflygplan och, såvitt man vet, också skroven till de modernaste ryska ubåtarna; källor inom den brittiska underrättelsetjänsten hävdade att vissa sovjetisktillverkade ubåtar hade dubbla titanskrov, vilket i viss mening gjorde dem osårbara för konventionella torpeder. Professor John Belk, som var Peter Peapells avdelningschef, uppgav i den kommande polisutredningen att Peter Peapell inte visat några som helst tecken på dysterhet eller grubblerier och att hans död var lika obegriplig för alla hans kolleger på arbetsplatsen. Enligt professor Belk hade ”ingen av oss sett minsta tecken som vi kunnat tolka som annat än fullkomligt normalt”.




06-07-13

10.45

Sida 87

Peter Peapells familj och nära vänner blev snart övertygade om att han omöjligt kunde ha dödat sig själv med avsikt. Också de utredande poliserna började känna starka dubier när det gällde självmordsteorin. Till att börja med fanns det ju inget efterlämnat brev med avsked och förklaring och dessutom fann de utredande poliserna att det var närmast otänkbart att han skulle ha valt en tidpunkt och ett sätt att dö som ju mycket väl borde ha kunnat leda till att hans fru kom och hittade honom och räddade honom. Rättsläkaren, William Fuller vid Oxfordshires Rättsläkarstation, menade för det första att folk som begick självmord på detta eller liknande sätt vanligtvis kopplade en slang från avgasröret och ledde in avgaserna i bilen och stängde dörrar och fönster så gott det gick. För det andra kunde rättsläkaren aldrig begripa hur Peter Peapell skulle ha burit sig åt rent praktiskt för att hamna i det läge han hittades. Garaget var mycket litet och bilen gick nätt och jämnt in. Dr Fuller gjorde en del experiment, han försökte tränga sig ner i Peter Peapells läge med garagedörren stängd. Det var omöjligt. Lika omöjligt var det att först lägga sig på plats och sen dra igen garagedörren efter sig. Ford Escorten gick ju precis in i garaget, det var inte ens möjligt att ramla ner bakom bilen efter att man stängt garagedörrarna. Men om nu Peter Peapells död varken var olyckshändelse eller självmord, kunde då rättsläkaren bestämma sig för att skriva död genom annans handaverkan i sin slutrapport? Också denna slutsats föreföll långsökt. Om Peter Peapell mördats så måste ju mördarna ha väntat vid hans hus till tre på natten när han och hans fru återvände från festen hos sina vänner. Och hur skulle de sen ha gått tillväga? Och hur skulle de, efter att ha lämnat mannen levande under avgasröret, kunna veta att han stannade kvar där, eller att hans fru inte skulle upptäcka situationen och rädda honom? Det fanns ytterligare en svårförklarlig omständighet. Om nu bilmotorn varit igång från klockan 03.00 på morgonen till 09.30 när Maureen Peapell upptäckte situationen, så skulle dessa sex timmars




06-07-13

10.45

Sida 88

tomgång ha förbrukat all bensin och avgaserna skulle ha avsatt svarta tydliga besudlingar vid garagedörren. Men där fanns inga sådana spår och bensintanken var halvfull. Dessa omständigheter gick helt enkelt inte att förklara. Den rättsmedicinska undersökningen fastställde att dödsorsaken var koloxidförgiftning, men tidpunkten för döden var omöjlig att fastställa, bland annat beroende på den värme som bilmotorn avlevererat inne i garaget. Rättsläkarens undersökning ledde alltså inte till några bestämda slutsatser och det gick således inte att slå fast vare sig olyckshändelse, självmord eller död genom annans handaverkan som den avgörande förklaringen. Rättsläkaren fick ta till det enda återstående alternativet, död genom icke klarlagda omständigheter. Mordet på Peter Peapell, eller hans självmord eller hans död genom icke klarlagda omständigheter, stimulerade naturligtvis den brittiska pressen att börja leta efter liknande fall; koloxidförgiftning under egen bil var förvisso inte en lika rubrikvänlig död som döden genom plastpåse på huvudet i torselett och högklackade stövlar. Men frågan var alltså om någon inom brittisk försvarsindustri dött under omständigheter som liknade fallet Peter Peapell under det senaste året. Den frågan besvarades tämligen omgående med ja. Den 52-årige teknologie doktorn John Brittan var ett sådant fall, mindre än sju månader bakåt i tiden. Dr Brittan var specialist på elektronisk krigföring och en av chefsforskarna på det området inom Royal Armament Research and Development Establishment, vanligtvis förkortat RARDE. Han hade dött av koloxidförgiftning, under lika plötsligt överraskande omständigheter som Peter Peapell. Men hans död hade dessutom föregåtts av en mystisk incident i trafiken, strax före jul. Han hade plötsligt tappat herraväldet över sin bil och kört av vägen, trots att han vid tillfället körde rakt fram under goda vägförhållanden och utan att någon annan bil fanns i närheten. För sina arbetskamra-




06-07-13

10.45

Sida 89

ter hade han berättat att han helt enkelt inte begrep händelsen: ”Det var som om en utanförstående kraft plötsligt slängt bilen av vägen, utan att jag kunde göra ett skit åt den saken.” Några veckor senare hittades han död i garaget i sitt hem i Camberley, Surrey. Dödsorsaken var koloxidförgiftning och precis som i fallet Peter Peapell kunde ingen i hans familj eller omgivning förstå hur han skulle ha kunnat begå självmord. Någon konventionell självmordsorsak fanns i vart fall inte, inga äktenskapliga eller privata problem, inga ekonomiska problem, långvariga sjukdomar eller depressioner. Det var en kall januarimorgon och dr Brittan, som varit sjukskriven en tid för en besvärlig halsinfektion, skulle tillbaks till jobbet för första gången sen julhelgen. Dagen innan hade han och hans fru Rosemary, de hade varit lyckligt gifta i 25 år, skjutsat en av sina söner tillbaks till hans universitet och dr Brittan hade verkat fullkomligt normal, på gott humör över att halsinfektionen äntligen gett med sig och över att han skulle kunna börja arbeta igen. Vid frukosten den dagen sa hans fru Rosemary att sonen Christopher hade tipsat om att man kunde varmköra bilen en stund innan man gav sig ut på vägarna, hon hade berättat det för honom och han hade ställt ifrån sig tekoppen och gått ner i villans garage vid halvniotiden. En timme senare hittades han död i framsätet på sin bil. Motorn gick, garagedörren och garagets fönster var stängda när en av sönerna kom ner i garaget för att lägga in lite tvätt i torktumlaren. Rättsläkaren skulle inom kort hamna i slutsatsen död genom olyckshändelse, eftersom ingenting tydde på självmord. Polisen i Surrey hade inga invändningar mot den slutsatsen. Men en del av omständigheterna kring denna påstådda olyckshändelse lät sig inte förklaras utan vidare. Om nu dr Brittan haft för avsikt att bara värma upp bilen, hur kunde det då komma sig att han återfanns med hatten och glasögonen på, lutad över ratten. Varför hade han inte öppnat garagedörrarna? Han var ju en minst sagt kvalificerad vetenskapsman, han kunde knappast ha varit främmande för




06-07-13

10.45

Sida 90

det olämpliga i att sätta sig i bilen, starta den, avstå från att öppna garagedörren och sen vänta ett par tre minuter, minst, tills han drabbades av medvetslöshet. Ett sånt beteende verkade ju som självmord, det som alla inklusive rättsläkaren hade avskrivit som högst osannolikt. Fallet hade inte väckt någon uppmärksamhet utanför lokalpressen. Men nu drogs det naturligtvis in i serien av spektakulära frånfällen inom försvarsindustrin, och det föreföll ju onekligen som om dödsepidemin från åren 1983–89 hade tagit fart på nytt. Dessutom lyckades Londonpressen till slut hitta ett samband till ett av de påstådda transvestit-med-plastpåse-på-huvudet-självmorden. Mark Wisner, som dött några månader efter dr Brittan, hade åtminstone två av sina forskningsavsnitt baserade på material som kommit från RARDE, just från den avdelning som haft dr Brittan som chef. Det sambandet kunde naturligtvis vara helt slumpmässigt, men en sorts samband var det ju. Men när det gällde pressens spekulationer om bakomliggande orsaker så kom de två dödsfallen genom koloxidförgiftning att något försvaga teorin att det var landets egna myndigheter som rensade ut säkerhetsrisker. Den som sysslade med plastpåsar och korsetter i hemlighet kunde sägas vara en säkerhetsrisk, enligt det traditionella sättet att bedöma den saken. Till och med den som hade tendenser till grubblerier och självmordstankar kunde betraktas som säkerhetsrisk. Men dr Brittan och Peter Peapell saknade uppenbarligen alla sådana karakteristika, de hade båda varit harmoniskt gifta, såvitt man kunde förstå normalt heterosexuella män med god ekonomi och perfekta familjeförhållanden. Ingenting tydde på att de två hade kunnat betraktas som säkerhetsrisker. Följaktligen började pressens spekulationer nu luta åt tanken att en främmande makt var inblandad och att det, givetvis, rörde sig om mord maskerade som självmord.




06-07-13

10.45

Sida 91

 ”Är det inte lite inflation i det där med adelskap om man är dubbelhertig och dessutom dubbelgreve?” frågade Tessie, utan ironi, som om frågan verkligen bekymrade henne. ”Va? Jo det får man väl anta”, svarade Carl tankspritt. Han var djupt försjunken i diverse förvecklingar under inbördeskriget i England i slutet av 1640-talet. ”Hurså förresten?” tillade han när han såg på henne att frågan var allvarligt menad. ”Jo, det gäller närmast vår värd i morgon”, svarade hon med ett getöga i handlingarna framför sig. ”Han är, om jag nu förstår det här rätt, den 15:e hertigen av Hamilton, den 12:e hertigen av något som heter Brandon, den 22:a earlen av Angus, det låter som en maträtt, och den 19:e earlen av Arran. Allt enligt den svenska underrättelsetjänstens dokumentation. Ska vi antas vara imponerade?” ”Jag antar det”, skämtade Carl. ”Den svenska modellen är mer demokratisk, alla i familjen om så adopterade schlagersångerskor eller hundar och katter blir grevar rakt av. Svensk jämlikhet. Den brittiska modellen är att man samlar ihop titlarna i en liten hög och fördelar dom på huvudmannen och hans barn, då blir det tydligen så där.” De var i Edinburgh på andra dagen och det regnade. De satt i hotellsvitens sällskapsrum och pluggade metodiskt den tjocka dokumentation som de fått från svensk underrättelsetjänst med kodbeteckningen Operation Röd Tartan. Ian Carlos snusade lugnt i sin barnvagnsinsats inne i sovrummet. De hade börjat i varsin ände av historien, Tessie i nutiden och Carl på medeltiden. Carl hade mödosamt letat sig fram till en Hamilton




06-07-13

10.45

Sida 92

som äntligen verkade lite lovande, framme vid mitten av 1600-talet och 30-åriga kriget. Till dess hade alla hamiltonare han stött på karakteriserats dels av en obegriplig social status i förhållande till vad de uträttade – de uträttade aldrig någonting, de var bara oerhört fina – och dels av att de då och då blev halshuggna för att ha satsat på fel häst i någon successionsstrid. Såvitt han förstod byggde den hamiltonska familjens ställning som nummer ett i Skottland mest på olika giftermål. I den mån de inte blivit halshuggna hade de gift sig klokt. Men denne James Hamilton, tredje markisen och förste hertigen av Hamilton, verkade ha något annat än smart giftermål att komma med. Vid 24 års ålder hade han av Englands kung fått befälet över 6 600 skottar som skeppats över Kanalen för att slåss hos Gustav II Adolf. Det måste ju vara så det kommit hamiltonare till Sverige; om Carl förstod saken rätt så var det antagligen så att klanledaren för klanen Hamilton, alltså hertigen, fått särskilt många klanmedlemmar, alltså hamiltonare med sig. Somliga hade inte återvänt till Skottland utan blivit kvar i svensk tjänst, liksom Montgomerys, Douglas och andra. Sen måste de ha adlats av den svenske kungen och antagit sin klanledares vapen och därefter, åtminstone i fallet Hamilton, avlat fram en stam av adliga hamiltonare som vida översteg vad Skottland kunde prestera. Ungefär så. Men den 1:e hertigens karriär såg till en början bra ut, ett bra samtalsämne om han dessutom var den som exporterat Carls förfäder till Sverige. Dessvärre tog denne 1:e hertigs karriär snabbt en olycklig vändning och Carl muttrade misstänksamt om det slut han började ana. James Hamilton var för det första i den engelske kungens tjänst. Och när han återkallades från ett antal bravader i den svenske kungens tjänst sändes han av Charles I till Skottland för att kväsa uppror. Det blev dock inte så mycket av med den saken. När han skulle landstiga i Skottland möttes han av sin egen mor, beskriven som ytterligt kavat och oerhört adlig. Hon hade ryttarpistoler i sadeln och svor på att




06-07-13

10.45

Sida 93

hon skulle vara den första att skjuta sin son om han så mycket som satte sin fot på skotsk jord i engelsk tjänst. Det var 1639. Han försökte medla i stället och efter tio års försök halshöggs han lik förbannat efter att ha ställt sig i spetsen för en skotsk styrka som alltför improviserat försökt att besegra engelsmännen under Cromwell. Hertigen togs till fånga och skickades först till fängelset i slottet Pendennis i Cornwall och sen till ännu ett fängelse innan han ställdes inför rätta som landsförrädare. Han avvisade anklagelsen med att han var skotte och således måste betraktas som krigsfånge, inte landsförrädare, men det låg honom tydligen i fatet att han jobbat för den numera avsatte engelske kungen och dessutom fått sin hertigtitel på så vis. Alltså halshuggning. Carl suckade, hans försök att allmänbilda sig när det gällde ätten Hamilton var inte särskilt framgångsrika. Historien handlade ju mest om vem som gifte sig med vem. Till och med i den nu levande hertigens, morgondagens värd, bok om Maria Stuart var det svårt att se vari det ärorika förflutna låg. Hamiltonare hade uppenbarligen haft mycket med Maria Stuart att göra, en av dem var till och med ställföreträdande regent för henne under några år. Men hon blev ju också halshuggen. Han nöjde sig med att memorera en del detaljer som skulle hålla för tillräckligt lång konversation om hertigen skulle fråga honom om han läst den översända boken. En sådan detalj handlade om ett mystiskt barnskelett som hittats inmurat i slottsmuren uppe i fortet på klippan, där de promenerat föregående dag. Legenden eller tidningsankan eller vad det var, beskrev hur barnskelettet hittats just där Maria Stuart hållits fången 1566. I så fall skulle hennes son, som senare blev James VI av England, ha varit en bortbyting, en ersättning för hennes dödfödda barn inmurat i klippan. I så fall skulle Skottlands kungakrona rätteligen tillhöra familjen Hamilton, som ju gift sig rätt redan på 1500-talet. Carl skyfflade ihop de historiska referaten i en liten hög och stoppade dem prydligt tillbaks i den gröna mapp där de hörde hemma;




06-07-13

10.45

Sida 94

hela deras paket följde de vanliga underrättelserutinerna, exempelvis gröna mappar för historisk bakgrund. Han reste sig hastigt med en uppgiven gest och slängde ifrån sig mappen på glasbordet mellan dem, drog de vita tyllgardinerna åt sidan och kastade en blick ut genom fönstret. Där uppe på klippan i diset låg kastellet, den enda bild han haft av Edinburgh i förväg. The Caledonian Hotel låg uppenbarligen vid en av huvudgatorna, men han såg nästan inga fotgängare och den stora gröna parken vid klippans fot var helt folktom. Det verkade som om det hade blåst upp och en kastby slog en kaskad av regnvatten mot fönstret. De hade ett ärende de måste göra tillsammans, alltså med barnvagn, innan affärerna stängde. Men just nu verkade det bättre att vänta. ”Jaha”, sa han när han vände sig om. ”Förr i världen gifte dom sig rikt och blev halshuggna, vad har dom gjort i nutiden?” ”Ingen har blivit halshuggen, men det beror nog mest på att den påföljden avskaffats på ett tidigt stadium till och med i England”, fnissade hon. ”Storbritannien”, rättade han. ”Svensk underrättelsetjänst varnar oss särskilt i det där rosa kuvertet som det står vett och etikett på, jäkla påhitt förresten, vi använder aldrig rosa mappar, i alla fall så varnar dom oss för att kalla Skottland för England. Och vice versa. Nå, vad har advokaten läst in i handlingarna?” ”För det första att vi kommer att träffa en kille med häftigt faderskomplex”, log Tessie lite förargligt och nickade långsamt bakåt uppåt. ”Står det där?” frågade Carl förvånat. ”Hur kan dom veta det?” ”Nej det står inte rent ut, men dom faktiska omständigheterna antyder minst sagt att den slutsatsen ligger i farans riktning, som vi jurister säger”, svarade Tessie och klappade sin mapp. ”Hör själv. Vår kille, alltså Angus som vi ska träffa i morgon, är den 15:e hertigen av Hamilton. Hans far var följaktligen den 14:e, och det var tydligen en rätt tuff kille. Skotsk mästare i boxning, och jag tror inte våra vänner de rödhåriga skotska representanterna för arbetarklassen höll inne med slagen för att motståndaren var hertig. Flygaräss under andra




06-07-13

10.45

Sida 95

världskriget, racerförare, först i världen med att flyga enmotorigt flygplan runt toppen på Mount Everest och dessutom högeligen aktad av den nazistiska statsledningen i Tyskland när det begav sej.” ”Va!?” utbrast Carl. ”Var han nasse?” ”På intet sätt”, skrattade Tessie och viftade avvärjande med handen. ”Då hade han nog blivit halshuggen i alla fall. Nej men så här: när Rudolf Hess snodde ett flygplan 1941 och på eget bevåg flög till Skottland för att förhandla om separatfred under andra världskriget så hade han för sej att han måste förhandla med hertigen av Hamilton direkt, ingen annan, inte ens Churchill. Till slut fick hertigen infinna sej, den viktige krigsfången ville ju inte tala med någon annan. Det måste ha varit ytterligt genant, som engels… förlåt britterna säger. I alla fall blev det inte så mycket förhandlingar. Rudolf Hess var tokig.” ”I så fall var det fel att döma honom som krigsförbrytare”, nickade Carl med djupt, spelat allvar. ”Försök inte leka jurist, du kan inte skilja ett mord från ett snatteri i alla fall. Klart han var tokig, men Nürnbergprocessen handlar inte om rättvisa i vanlig mening, bara om att statuera vissa symboliska exempel för eftervärlden. Ska jag fortsätta eller vill du snacka juridik?” ”Nej, jag kan inte skilja ett mord från ett snatteri. Och vad med de andra moderna hertigarna? Nån som gift sig rikt till exempel?” ”Ja faktiskt!” skrattade Tessie och slog sig demonstrativt för pannan. ”Är det säkert att du är släkt med dom här? Du har ju gift dej lite utanför traditionen dom gånger du försökt.” ”Det där är vad som kallas attack på personligheten i anglosaxisk rättstradition. Juryn ombedes bortse från det sista yttrandet.” ”Rätt. Men var har du lärt dej det där?” ”Perry Mason i TV. Hur var det nu med han som gifte sig rikt?” ”Det var Il Magnifico.” Hon slog ut med handen i en gest som antydde att det rörde sig om en självklarhet, som om alla visste eller i vart fall borde veta vem Il Magnifico var. Carl smackade misslynt och skakade på huvudet,




06-07-13

10.45

Sida 96

långsamt demonstrativt, och gjorde sen en överdrivet underdånig gest för att få henne att berätta om sina rön. Det gjorde hon, under påtaglig munterhet, särskilt när hon visade upp en del illustrationer till berättelsen. Il Magnifico, den 10:e hertigen av Hamilton, hade förmodligen fått sitt smeknamn genom en god portion ironi från omgivningen. Han var nämligen fast förvissad om att han var den rättmätige arvtagaren till Skottlands tron; vilket var sant såvida man bortsåg från vem som vid tillfället var kung eller drottning av Storbritannien. Men för att leva upp till pretentionerna lät han bygga ett nytt hamiltonskt huvudslott som kom att kallas Hamilton Palace. Men, och här brast Tessie ut i ett långt fnitter, de planerna kunde förverkligas först efter att han gift sig med en arvtagerska värd någon miljard. Dock, Hamilton Palace utanför Glasgow måste ha varit mycket stiligt; hon gjorde en avsiktlig poäng av att det måste ha varit och således inte längre var och viftade undan Carls försök att få en omedelbar förklaring. I Hamilton Palace inrättades ett särskilt tronrum till vilket man måste stiga upp, eller krypa med huvudet sänkt enligt Tessie, på en trappa av svart marmor. I parken utanför lät han, på den romerske kejsaren Hadrianus’ grav, bygga ett mausoleum för sig själv och andra efterföljande hamiltonska kungar och drottningar av Skottland. Mausoleet såg för övrigt ut som en gigantisk fallos (hon visade upp en bild som liksom en oomkullrunkelig sanning underströk hennes liknelse). Den var numera det enda som återstod av hela härligheten. De efterföljande hertigarna fann nämligen en konkret men icke särskilt ädel metod att betala hela byggkalaset. Man hittade kol under huset och inledde gruvdrift. Efter två hertigar var hela rasket så underminerat, i alltså högst bokstavlig bemärkelse, att det riskerade att sjunka ner i underjorden. Därmed var det slut på det ekonomiskt expansiva livet för hertigarna. Dock fann Tessie att historieskrivningen var skum. Den 10:e hertigen var alltså Il Magnifico själv. Den 13:e hertigen var officer och




06-07-13

10.45

Sida 97

krigshjälte och lite av varje. Liksom hans son, den 14:e. Liksom den nuvarande. Två hertigar utelämnades ur historien, den 11:e och den 12:e. ”Det var där stålarna försvann”, konstaterade hon eftertänksamt som om hon analyserat verkligt underrättelsematerial. ”Undrar hur man sätter sprätt på så mycket stålar, den där Il Magnifico samlade bland annat på Rubens, det måste ha funnits en del att ta av. Vad tror du?” ”När var det?” frågade Carl som om problemet plötsligt intresserade honom. ”Sekelskiftet och dom följande decennierna. Vin, kvinnor och sång?” ”Nej, det är inte särskilt dyrt. Jag läste om en lord som ruinerade sig på jakt en gång. Nej förresten, det var en maharadja. Aktiespekulation kanske, särskilt om vi talar 20-tal och 30-tal. Var tid har sin metod att bli ruinerad, våra svenska hemmalorder har fixat det genom spekulation i fastigheter och fnosk som att bygga om sina slott till golfanläggningar för dom yuppisar som snabbt dog ut. Så vår käre hertig har det knapert?” ”Ja jämförelsevis”, sa Tessie med ett brett leende. ”Om jag förstått saken rätt är han finast bland alla hertigar i Skottland men samtidigt den fattigaste, du tror inte han bjudit över dej för att låna stålar?” ”Det kan jag omöjligen tänka mej”, sa Carl och slog ut med handen i något han förmodade var en konungsligt arrogant gest. ”En äkta Hamilton, som varit fin på grund av kloka giftermål sen 1200-talet, skulle aldrig sänka sej så lågt. Hur tilltalar man förresten en hertig?” ”Ers nåd”, fnittrade Tessie. ”Va?!” ”Jo jag svär! Det heter så, det står här i den skära dokumentationen.” ”Hur fan kan dom ta reda på sånt?” suckade Carl matt och strök sig över pannan.




06-07-13

10.45

Sida 98

”För den svenska underrättelsetjänsten finns inga hemligheter”, svarade Tessie med dramatisk basröst. ”Nä, tydligen inte. Ers Nåd … tror du vi förväntas hålla på så där?” ”Vet inte, vi får väl fråga eller titta på dom andra. Förresten har jag en avgörande kunskap ytterligare om hans familj. Vår vän Angus har fyra barn, alla i en besvärlig ålder. Det är Alexander, 19 år, markis av Douglas och Clydesdale, lady Anne, 16 år, lord John, 13 år, och nu kommer det, lady Eleanor 19 år som är ordförande i popstjärnan Fish’ fanclub!” ”Fish! Finns det en popstjärna som heter Fisk?” ”Inte en aning, det måste vara något eng … förlåt brittiskt!” De brast ut i ett långt gemensamt skratt. Storbritannien var dem fullkomligt främmande, en egendomlig känsla när alla ändå talade engelska. De hade tillbringat två och ett halvt dygn på brittiskt territorium, ett dygn i England och resten av tiden i Skottland. Självfallet hade de överallt betraktats som amerikaner, eftersom Tessie faktiskt var det och eftersom Carl lät som om han var det. Folk var överallt mycket vänliga, bensinstationer där deras kreditkort inte fungerade, restauranger där de inte kunde skilja växelmynten från varandra, och hotell där de först skulle fylla i alla möjliga formulär och betala i förskott tills det visade sig att de var européer, alltså att mr Hamilton var det. Liksom för övrigt ett par månader gamle Ian Carlos var det. Men bakom denna vänlighet som de möttes av överallt fanns också en märkligt nedlåtande attityd, som om man måste tala långsamt som till mindre vetande, som om amerikaner var en sorts halvidioter eller i vart fall barn som inte kunde ta vara på sig själva. Det var ett helt okänt land för dem, Tessie hade aldrig varit i Storbritannien, Carl hade varit två veckor i England på någon språkresa i gymnasiet som, såvitt han kom ihåg, mest handlade om att grodorna, alltså de jämnåriga fransmännen, fick alla tjejerna och svenskarna drack för mycket öl, fick stryk och blev utslängda. Men därutöver hade han inga kunskaper om England, än mindre om Skottland.




06-07-13

10.45

Sida 99

Vid ett enda tillfälle hade attityden hos infödingarna förändrats, lika blixtsnabbt som överraskande. Det var när de checkade in på det hotell där de bodde nu; The Caledonian var förmodligen det bästa eller i vart fall ett av de bästa, eller ännu hellre det äldsta och finaste hotellet i Edinburgh. Receptionisten hade självfallet tagit dem för amerikaner och varit om inte oartig – otänkbart i såväl England som Skottland om kunden kan betala – så åtminstone aningen arrogant. Bara aningen. På det där särskilt brittiskt förargliga sättet. Tills det gick upp för honom att han hade att göra med en svensk Hamilton. ”Och greven behagar återvända hem efter alla dessa år?” konstaterade han i samma ögonblick han såg passen. ”Mja”, svarade Carl förläget, ”det har gått drygt trehundra år så jag tyckte det var på tiden.” I fortsättningen blev de av hela hotellpersonalen, från städerskor till servitörer, tilltalade med adelstitlarna. De började skämta om sin son som lord Ian Carlos. Tills Tessie i den svenska underrättelsetjänstens rosa studiebrev fann material som antydde att så kunde det inte heta. Hon var däremot lady Tessie. Ian Carlos kunde inte vara någonting annat än lord Hamilton; inte ens det eftersom han inte var brittisk. Barnet var bara count Hamilton. De hade anlagt en sorts amerikansk jargong om att bedriva etnografiska studier bland infödingarna. När regnet upphörde på denna tredje dag, en svag solstrimma trängde in bakom tyllgardinerna, tog Carl högtidligt fram den röda mapp som var märkt Operativa instruktioner. Han påminde sig själv om att de måste förstöra alla dessa mystiska hemligstämplar och annat skoj som kollegerna på Försvarsstaben försett dem med. I fel händer kunde det ju leda till onödiga missförstånd. De operativa instruktionerna, i den röda mappen, utgjorde till omfånget det tunnaste och mest lätthanterliga materialet, precis som det skulle vara. Där fanns en karta som utmärkte ”målet” i form av Hector Russel Kiltmaker på 95 Princes Street, alldeles i närheten. Där fanns en lämplig färdväg inritad med rött på en karta, samt alternativa




06-07-13

10.45

Sida 100

flyktvägar, och angivelse för ungefärlig tidpunkt för tillslag, i korthet innan affären stängde, samt bilagda kvitton på de beställningar som skulle hämtas upp. Det var alltså, för den rent operativa insatsen, go on all systems, särskilt sen en gallskrikande son matats och byltats på för expeditionen. När de kom fram efter sin korta promenad visade det sig att nedervåningen i affären var en enda gigantiskt stor skotskrutig turistfälla. Själva kiltmakeriet låg på övervåningen; personalen erbjöd sig, utan entusiasm men heller inte motvilligt, att vakta babyn medan Carl och Tessie gick upp på övervåningen för att få sin beställning expedierad. Carl avböjde och lyfte upp barnvagnen i famnen och bar den fort, för att undanröja alla protester, uppför trapporna. Han skulle inte kunna tänka sig att lämna sitt barn i främmande händer i en främmande stad, inte ens här i Edinburgh där väl knappast någon visste att han befann sig. Inte ens den svenska regeringen visste ju att han befann sig här och det hade inte varit helt lätt att ordna det så. De möttes av en amper bastant dam med hårknut i nacken och distinkt skotsk accent i språket. De presenterade sig så artigt de förmådde som mr och mrs Hamilton och Carl fumlade fram sitt kvitto på det beställda materialet. Den stränga skotskan tog upp sina läsglasögon som hängde i en snodd runt hennes hals och betraktade beställningen några ögonblick innan hon plötsligt sken upp. ”Aha”, sa hon, ”det var herrskapet som var från San Diego och ni skulle visst träffa skotska släktingar, kom med här så ska vi ta fram grejorna, allt är klart.” Carl och Tessie utbytte en road blick om det där med San Diego. Carl hade inte en aning om vem av den svenska underrättelsetjänstens operatörer ute på fältet som förberett den här operationen, kanske skulle han heller aldrig få veta, men ett proffs var det ju tydligen. De leddes genom en lång trång gång fylld med skotska tyger av alla upptänkliga varianter bort till en liten utvidgning där man hade ett




06-07-13

10.45

Sida 101

par skyltdockor som nu genast kläddes av medan två unga män bar fram olika paket och kollade att namn och nummer stämde. Sen började de klä på skyltdockorna. Carl insåg snart att hans kinder blossade och hans blick flackade. Tessie såg alldeles tydligt ut som om hon snarare såg det komiska än det genanta. Den manliga dockan framför dem var snart klädd i kilt, det hamiltonska mönstret, Hamiltons tartan var blått, vitt och rött, det blåa och röda dominerade och den vita linjen som gick här och var genom mönstret var mycket tunn. Men så här såg det otvivelaktigt ut, och kjol skulle man alltså ha om man gick på middag; egentligen hade han vetat det, till och med förberett sig på det, men fåneriet framstod just nu mer brutalt tydligt än han föreställt sig. Mansmodellen hade vidare en svart kort jacka med tunga knappar på ärmarna som härmade silver, svart fluga och vit kråsskjorta. På fötterna gällde svarta skor med någon sorts nätverk på ovansidan som släppte fram de vita ullstrumporna som gick upp till strax under knäna. Skorna hade en sorts snörning som gick upp en bit på vristerna, förmodligen, gissade Carl, för att hålla strumporna på plats. I den högra strumpan satt en liten dolk nedstucken. Framför själva manligheten på dockan hängde en pungliknande väska i sälskinn. Kvinnomodellen var mindre komplicerad. Det var helt enkelt lång kjol i gällande rutmönster, vit knytblus och en snedhängd sjal från vänster axel ner över torson, fortfarande i samma tartan. På skorna ställdes inga särskilda angivna krav. ”Jaha, det gällde alltså middag”, konstaterade den ampra skotska damen när hon bedömde att de två jänkarna häpnat färdigt. ”Vad vi ser är i all enkelhet en vanlig variant på full Highland evening dress och jag ska bara påpeka några små detaljer. Den svarta korta jackan på mannen kallas för Prince Charlie jacket och borde nog komma väl till pass och här har vi ju den traditionella sporran och där finns det något som jag kanske borde fråga om”, avslutade hon med en paus som för att låta Carl hämta sig och slutna rodna. ”Ja, vad med denna sporran?” sa Carl resignerat och tittade på den




06-07-13

10.45

Sida 102

lilla löjeväckande pungen som han skulle bära nedanför magen. ”Jo”, fortsatte damen med en tålmodighet som märktes, ”traditionellt ska ju sporran vara av sälskinn. Men många av era landsmän är ju, ska vi säga lite känsliga på den punkten så vi har faktiskt en amerikansk variant med konstgjort sälskinn …” ”Vi tar äkta sälskinn. Ska det va så ska det”, svarade Carl. ”Måste kvinnan se ut så där?” frågade Tessie milt. ”Jag menar finns det inte möjlighet att använda någon annan lång klänning än den här i tartan, det förefaller mej lite sportigt.” ”Jovisst, det går alldeles utmärkt”, svarade den ampra damen snabbt, i ett tonfall som andades en droppe besvikelse innan hon fortsatte. ”Men det här är faktiskt beställt.” ”Well”, sa Tessie, ”det är inget problem, det är klart att vi ska betala för grejorna. Men jag kan alltså ha en annan klänning än den här jaktdressen?” ”Självklart”, svarade försäljerskan lättad, ”huvudsaken är ju att ni behåller er sash.” ”Min vadförnågot?” frågade Tessie försiktigt. ”Er sash, madame”, sa försäljerskan och gjorde en svepande gest över det skotska tygband som löpte från dockans vänstra axel och snett nedåt runt kroppen. ”Visst!” sa Tessie entusiastiskt. ”Den har jag gärna på mej, det heter alltså sash. Bra. Men jag kan ha en egen lång kjol till den, och sen vilka dojor jag vill och vilken blus, förutsatt att det går i färg och så där?” Tessie gjorde en triumferande gest mot Carl, höll upp sin ena handflata och han slog utan entusiasm sin hand i hennes. ”Ditt drag, Capablanca”, fnissade hon. ”Jo, eh, den här sammetsjackan som hette Charlie”, började Carl förläget. ”Någon sa mej att man kan ha en kort uniformsjacka för aftonbruk om man är militär, jag tog med en sån …” ”Den är ju också beställd”, sa försäljerskan och spände ögonen i Carl som flackade med blicken.




06-07-13

10.45

Sida 103

”Jovisst”, medgav han resignerat. ”Jag är säker på att vi kan ha skotsk fest hemma nån gång där den kommer väl till pass, jag menar vi tar den naturligtvis. Men nu var alltså frågan …” ”Jag kommer mycket väl ihåg frågan”, avbröt försäljerskan. ”I vissa sammanhang kan man ha en motsvarande uniformsjacka till traditionell aftonklädsel. Men jag bör kanske påpeka att det i så fall skulle se, ska vi säga lite överraskande ut, om man inte är hedersöverste eller motsvarande, man bör kanske inte vara sergeant i den amerikanska marinkåren, om jag säger så.” ”Nej men då tror jag vi har det problemet löst”, sa Carl försiktigt men höll bakom ryggen upp sin handflata för att kopiera Tessies triumf nyss. Hon slog sin hand lätt i hans. Det stod ett–ett. De fick sina varor inslagna medan Carl provade lämpliga skor och förhörde sig om vilken sorts dolk som skulle sitta i strumpan och Tessie förhörde sig om hur man skulle fästa denna sash på axeln, varvid hon instruerades noga om att fästet måste sitta på hennes vänstra axel, bara klanledarens hustru, alltså hertiginnan, eller Drottningen av England, hade rätt att fästa sashen på höger axel. Mannen borde för övrigt ha ett litet spänne nere till höger på sin kilt, och det var väl lämpligt att man för både kilten och sashen valde spännen med det hamiltonska standaret, vilket för övrigt kunde inhandlas som särskild väggprydnad. Alla amerikaner brukade bli förtjusta. En egenartad väggprydnad hamnade på disken framför dem. Det var en träplatta formad som en sorts vapensköld med ett omgärdande läderbälte. På en botten av Hamiltons tartan fanns en ek som uppe i sin grönska höll tre gyllene ollon som fick Tessie att brista ut i något som, med hänsyn till vilken förnäm miljö man tycktes befinna sig i, måste ses som ett alldeles för långt, för högljutt och för muntert fniss eftersom ollonen onekligen såg ut som, ja som ollon. Ekens stam var genomborrad av en såg. Över hela härligheten fanns valspråket Trough. I botten av eken en treuddig krona. ”Vi har såna där kronor på ett lokalt fotbollslag hemma i San




06-07-13

10.45

Sida 104

Diego”, sa Carl spelat tankfullt och sparkade samtidigt till Tessie för att hon inte skulle protestera. ”Dom har tre såna där kronor, men vad är det egentligen?” ”Det är naturligtvis klanledarens krona, en hertiglig krona”, sa expediten med en tålmodighet som nu föreföll något ansträngd. ”Äh faan”, sa Carl tydligt häpen samtidigt som han anlade den sydstatsdialekt som han och Tessie brukade skämta med. ”Så man kan köpa hertigens krona, får han provision?” ”Naturligtvis inte”, svarade expediten indignerat. ”Hertigen är en synnerlig gentleman, men det är väl knappast dit herrskapet tänker sej på middag.” ”Näh jösses maam”, svarade Carl förskräckt med en glidning på uttalet i det amerikanska madam som påminde om det brittiska tilltalet för drottningen. De köpte vapenskölden men fick samtidigt med sig en broschyr avsedd för amerikaner, och fick den för säkerhets skull muntligt föredragen: den som bar det hamiltonska standaret uttryckte enbart sin trohet till klanledaren hertigen. Man kunde till exempel inte trycka upp egna brevpapper med standaret, det skulle bara visa att man skrev på hertigens brevpapper, man kunde inte ha standaret på sin Cadillac, det skulle uttrycka motsvarande ägarförhållande och kort sagt var man vare sig mer eller mindre upphöjd efter att ha fått viss hamiltonsk eller annan klanutstyrsel. Det gick alltså inte an att spela adlig bara för den saken. Carl och Tessie tog emot moralkakan med sänkta huvuden, tankfullt nickande, och intygade båda att de verkligen inte hade några sådana funderingar. Men för att nu runda av. Om man alltså skulle på middag, en bättre middag, hos skotska släktingar, då skulle man klä sig så här? Man riskerade inte att göra sig löjlig? Den ampra damen blev mer amper än någonsin och hennes skotska accent klingade nu bestraffande. Detta var det skotska sättet att umgås. Skottarna, alltså de verkliga




06-07-13

10.45

Sida 105

skottarna, de som levde här i Skottland åtminstone, umgicks på detta sätt, från slott till koja, och det företag där hon faktiskt arbetat i mer än 30 år, Hector Russel Kiltmaker, hade en mer än hundraårig historia och man hade städse utrustat återkommande amerikanska klanmedlemmar. Så var det med den saken! Tessie passade på att beställa en vardagskjol i vad som numera var hennes egen tartan, men tvekade när hon skulle ange adressen; de hade ju en distinkt erfarenhet av betydelseskillnaden mellan en svensk och en amerikansk Hamilton. Hon angav sin gamla adress i Santa Barbara. Påstod att det låg alldeles utanför San Diego. När de gemensamt bar ner den av paket överlastade barnvagnen med nyvaken skrikande son från övervåningens förnämhet till undervåningens turistfälla var de lyckliga av innesluten lust att skratta och fnissa och slänga sociala skämt i ansiktet på varandra. *** Samuel Ulfsson hade två månader kvar som högste chef för den militära svenska underrättelsetjänsten. Före sin slutgiltiga pension skulle han tjänstgöra något år som chef ute på Berga örlogsbas, sen återstod bara segling och kanske något författande. Han hade vaga planer i den riktningen. Det var på sätt och vis en egendomlig tidpunkt att lämna jobbet, svensk underrättelsetjänst befann sig i ett märkligt skede av förändringar där proportionerna mellan material insamlat via öppna källor och signalspaning och material som samlades in med operatörer ute på fältet, spioneri om man så vill, hade förskjutits våldsamt. Inte någonsin i modern tid hade Sverige haft så många man ute på fältet i Öst som just nu och för detta fanns det en lång rad närmast självklara skäl. Inom den västerländska underrättelsegemenskapen ansvarade Sverige för de baltiska staterna (själva Ryssland delade alla på; där fanns tvivelsutan fler västerländska underrättelsemän nu än någonsin under




06-07-13

10.45

Sida 106

sovjettiden). Den svenska regeringen hade dessutom explicit uttalat som sitt önskemål att denna omprioritering av resurserna skulle vara önskvärd. Samuel Ulfsson hade aldrig funnit skäl att moralisera eller att göra sig lustig över detta uttalade önskemål från statsledningen, medan en och annan, särskilt Hamilton, ironiserat över hur man egentligen kommenderades av amerikanska önskemål. Än sen? Det var för det första inte särskilt nytt, svensk underrättelsetjänst hade alltid, under hela sin långa tid av påstådd neutralitet, samarbetat med amerikanerna mot Öst. Dessförinnan till och med med britterna, under en period som måste beskrivas som den svenska underrättelsetjänstens största fiasko sen man rapporterat att en folkomröstning i Norge till frågan om självständighet skulle sluta med att norrmännen, som goda undersåtar, röstade för att de även i fortsättningen skulle tillhöra Sverige. Det var så Norge blev fritt, mindre än en procent av rösterna gick för Sverige och emot självständighet. Nå, det var ju komiskt som misslyckande, kanske bra, eftersom ett norskt befrielsekrig skulle ha rört till det i skandinavisk historia. Men de brittiskstyrda operationerna mot Baltikum under 50-talet var katastrofala på ett helt annat sätt. Britterna hade organiserat utbildning av baltiska agenter i Sverige, en utbildning som nog inte var så särskilt grundlig, och sen hade agenterna rotts iland nattetid på baltisk kust. Och omedelbart försvunnit. Förlusterna var 100 procent, inte en enda spion klarade sig, inte en enda intressant uppgift förmedlades den vägen. I efterhand var det inte så svårt att förstå varför. Vid den här tiden praktiskt taget styrdes den brittiska underrättelsetjänsten MI 6 från Moskva. En av de baltiska agenterna hade tydligen överlevt efter några decenniers fångenskap ute i Gulag och nu hade en kvällstidning hittat honom och startat en kampanj för att han skulle få ersättning av svenska staten. Samuel Ulfsson fann de kraven högst rimliga, men regeringen bromsade av skäl som verkade mer än lovligt stelbenta: ”tänk om alla skulle komma och kräva …” Av alla i den här epoken fanns ju tydligen bara en enda överlevande.




06-07-13

10.45

Sida 107

Men under det senaste halvåret fullkomligt vällde informationerna in i en takt som gjorde att sorterings- och analysarbetet på hemmaplan fick allt svårare att hålla jämna steg med kollegerna ute på fältet. Framgången hade sitt upphov i en diskussion för ett år sen, när regeringsdirektiven kommit och man samlat sig till ledningsgruppsmöten på Försvarsstaben för att se hur man kunde tillgodose statsledningens önskemål. Det var visserligen Hamilton som kommit med förslaget till Operation Titan, själva inledningsfasen. Men Samuel Ulfsson hade en bestämd känsla av att det som var i påse först hade varit i säck, den gode Carl hade ju tillbringat hela den helgen som föregick mötet nere hos DG i Kivik. Och uppläggningen bar omisskännliga spår av gamla IB-operationer på den tiden DG härjade fritt i svensk underrättelsetjänst och gjorde som han själv ville utan att någon, utom möjligen statsministern, kunde lägga sig i saken. Men planen var ju enkel och hade stöd av lika många som logiska fakta. KGB var sönderslaget, alltså minskade riskerna för illegala operationer. Den pågående kriminaliseringen av Estland och Lettland gjorde att gränserna flöt mellan laglighet och olaglighet eftersom en betydande del av befolkningen tycktes inriktad på att nu stjäla allt vad man förmådde från det föregående offentliga ägande som ingen längre kände minsta respekt för. Man skulle helt enkelt kasta sig in i den baltiska brottsligheten, göra affärer med den undre världen, således direkt med såväl den organiserade brottsligheten som med hastigt pensionerade underrättelseofficerare och – i bakgrunden, själva målet – den forna sovjetarmén. Logiken för detta fanns i internationell handelsstatistik. Estland, som saknar egna mineraltillgångar, hade föregående år stigit fram som världens ledande exportör av titan. Nu låg man fyra i världen när det gällde icke-järnhaltiga metaller, koppar, kobolt, krom, wolfram och vad det kunde vara. Allt detta var stöldgods från Ryssland eller de länder som numera omgav Ryssland. Men för att stöldverksamheten skulle kunna organiseras behövdes transporter och skydd – när det gällde titan ända borta




06-07-13

10.45

Sida 108

från Sibirien – och det vore inte möjligt utan militär inblandning. Hypotesen var att den forna sovjetarmén helt enkelt börjat finansiera sin egen budget genom denna plundring av det egna landet; i vissa avlägsna före detta sovjetrepubliker hade telefonnätet upphört att fungera därför att plundrarna rivit upp kopparledningarna ur marken och lastat dem på transporter mot Tallinn. Gav man sig in i den estniska metallhandeln borde man alltså snabbt kunna bygga upp ett nät av förbindelser till både militärer och gangstrar. En god hjälp hade man ju av att vissa svenska företag redan var verksamma ute på detta fält. Fagersta Metall, Stena Metall, Comtrade, Scandinavian Steel och Gotthard Nilsson hade redan hunnit ut på banan innan svensk militär underrättelsetjänst anmälde sitt intresse i branschen. Försvarsstaben hade helt enkelt satt upp ett eget företag som dotterbolag till ett av de kommersiella svenska företagen som redan fanns på plats. Företaget, som nu redan gick med strålande vinst, hade döpts till det föga fantasieggande Heiskanen Steel Import, HSI, därför att man ju anlitat denne nyblivne direktör Heiskanen, fallskärmsjägarofficer i reserven, för tidigare operationer ute på fältet och för att han talade finska. Åke Stålhandske hade gått in som delägare och anställd i företaget och så hade de två börjat resa till Tallinn för att göra biznizz, som det numera hette där borta, ända bort till Moskva. De hade kommit hem och berättat kostliga historier den första tiden. Deras uppdrag hade ju till en början bestått i att bara beblanda sig med kriminella kretsar och skryta och lämna offerter vitt och brett, gå på nattklubbar och slåss lite grand för att göra sig lokalt berömda. Det var naturligtvis inte ett helt riskfritt uppdrag, just detta år översteg antalet mord i Estland 300, vilket omräknat i folkmängd skulle nå upp till amerikansk ghettonivå och antalet bomb- och bilattentat låg kring 50 om året. Men principerna för dessa härjningar under den korta pionjärtiden var enkla: misshandla aldrig någon boss, bara underhuggare, blås ingen på en affär, håll girigheten tillbaks, skaffa er inga fiender ovanför underhuggarnivån. Taktiken




06-07-13

10.45

Sida 109

fungerade mycket väl och snart var de igång. Deras första klipp gjorde de efter bara någon vecka. Med sin inhyrde chaufför for de ut till försvarsindustrin Dvigate och köpte 90 ton aluminium mot kontant betalning i dollar; den ryske chefen som var på väg hem mot ett okänt öde gav dem till och med officiella kvitton på affären. Samma operation upprepade de sen med ännu en rysk chef, på radiofabriken Punane Ret, där de köpte det återstående kopparlagret för en spottstyver, också denna gång ”legalt” mot officiella kvitton. Därmed var de etablerade på marknaden (och hade för övrigt finansierat själva operationens kostnader för flera år framåt) och deras nästa steg blev att nalka sig den så kallade Novosibirsk-ligan. Tanken var dels att skaffa sig beskydd av en av de mäktigaste gangsterorganisationerna, göra affärer med dem till båda parters fördel, och att specialisera sig på just titan. Det var genom de sibiriska titantillgångarna som förbindelsen till sovjetarmén måste etableras. Allt hade gått som på räls, bokstavligt talat eftersom det från Sibirien handlade mer om järnvägstransporter än om långtradare. Numera hade HSI – som man uppe på Försvarsstabens underrättelseavdelningar skämtsamt benämnde Heiskanens särskilda inhämtning, en ordlek med själva SSI – eget och något sånär vräkigt huvudkontor i Tallinn, befolkat med både kontorspersonal och säkerhetsvakter från det forna KGB. Och några civila svenskar som inte hade en aning om för vem de egentligen arbetade. HSI kunde snart komma att framstå som en av världens ledande exportörer, eller om det var importörer, av titan. Det svenska moderbolaget behövde inte känna något som helst dåligt samvete av att man deltog i utplundringen av Ryssland, och att man i realiteten handlade med stöldgods om än med aldrig så många till synes äkta dokument, eftersom den svenska staten garanterade såväl laglighet som moral. Kapten Heiskanen själv, som till en början känt vissa dubier inför utsikten att förlora sitt civila jobb, men ändå ställt upp eftersom det var underrättelsetjänsten som kallade, var numera en förmögen man.




06-07-13

10.45

Sida 110

Ett pikant och byråkratiskt svårhanterligt problem var att Operation Titan fått den effekten att underrättelsetjänstens sektion för särskild inhämtning, som den hemliga operativa avdelningen kallades, nu faktiskt gick med en betydande vinst. Hur detta skulle smugglas undan i försvarsbudgeten var ett problem som man ännu inte funnit någon lösning på. Det stående skämtet i ämnet var att man ju bara inom spioneriet anpassat sig till den nyliberala privatiseringsvåg som svepte över nationen. Kunde man ha privata järnvägar så kunde man väl ha ett vinstgivande spioneri? Huvudsaken var att företaget i Tallinn numera levererade en flod av informationer om såväl det politiskt ekonomiska läget i Baltikum som om sovjetarméns affärer i bakgrunden. De framgångsrika direktörerna Heiskanen och Stålhandske hade ju dessutom fått ett perfekt cover för att börja resa till Riga för att med hjälp av sina kontakter inom Novosibirsk-ligan undersöka möjligheterna att på ett eller annat sätt öppna filial i Lettland. Till en början var resultatet magert, någon konkurrerande metallhandel till den estniska var inte möjlig därför att det bland annat kunde leda till gangsterkrig. Och de varor som till en början tycktes ligga närmast till hands på den svarta lettiska marknaden – narkotika och vapen – föreföll ur svensk försvarspolitisk synvinkel som synnerligen olämpliga. I alla underrättelseoperationer gjorde man ett rutinmässigt överslag över innebörden i ett avslöjande, exempelvis genom fel journalist på fel plats i fel ögonblick. Och om svensk underrättelsetjänst åkte fast för att man halvt legalt handlat med titan, så kunde man nog leva med den saken. Vapen och knark skulle bli alltför svettigt att förklara. Emellertid hade umgänget med Rigas kretsar av biznizzmen, gangstrar och avpolletterade spioner och säkerhetsmän gett ett napp som var så stort att det till en början föreföll som en fälla, en provokation. Mitt under en krogkväll presenterade sig två män för Åke Stålhandske och sa att de var GRU-officerare, anställda inom den numera ryska försvarsmaktens diversionsförband. Kort sagt ubåtsspecialister.




06-07-13

10.45

Sida 111

Den vara de ville sälja var kunskaper om diversionsförbandens rörelser på svenskt territorium. Men det var bråttom, de var på väg att bli hemkallade till Ryssland eller omgrupperade till Kaliningrad, eftersom de ryska baserna i Lettland skulle avvecklas. Åke Stålhandske hade naturligtvis spelat dum och berusad och sagt sig inte förstå denna varas värde, fast han undrade om det inte kunde vara lite väl olagligt; i vart fall kände han ju ingen som ville köpa sånt. Men han låtsades motvilligt övertala sig till att komma igen om en vecka efter att ha undersökt om det fanns köpare. Han påstod sig ändå ha ett ärende i Riga om en vecka. Han hade naturligtvis kommit hem som ett skott och sen satt han och Sam och ÖB och vände och vred på problemet i ett par dagar. Om detta var en provokation så betydde det att den ryska underrättelsetjänsten redan genomskådat hela Operation Titan. I så fall var det dags att dra sig ur fortast möjligt. Men om inte så betydde det att man hade fått en haj på kroken under vanligt torskfiske. Om de här killarna verkligen hade ärliga, nåja, avsikter att leverera, alltså att begå landsförräderi och riskera dödsstraff, så var deras kunskaper närmast ovärderliga. Om detta var ett bete för att fånga in svensk underrättelsetjänst så var det verkligen fett. Om det inte var ett bete utan bara demoraliserade kolleger som försökte sälja sig så var det ju närmast brottsligt att inte försöka köpa. Frågan var hur. Om Åke Stålhandske eller Heiskanen eller någon annan tog emot hemlig information mot pengar på lettiskt territorium så var deras brottslighet i och för sig obestridlig. Däremot kunde man leverera pengar utan att ta emot information och undersöka om de två ville hoppa av. Åkes intryck var ju mycket bestämt att de verkligen var vad de gav sig ut för att vara. Man kom överens om att han skulle åka tillbaks till Riga, låtsas som om han hade en köpare, ställa några frågor som visade att han talat med någon som förstod vad det handlade om och kontrollfrågor för att se om det fortfarande höll. Om han greps vid den tidpunkten,




06-07-13

10.45

Sida 112

vilket ju var en risk, så skulle det nog gå att få ut honom. Men om han inte greps så skulle han erbjuda flykt ur landet och betalt utomlands vid leverans av kunskaperna. Det var självfallet ett vågspel från båda sidor. De två blivande landsförrädarna skulle helt sonika segla ut ur landet utan att först ha fått betalt. Men allt risktagande skulle ske först när de var utomlands. Nackdelen med detta sätt att lösa problemet var att två avhoppade underrättelseofficerare lämnade mycket tydliga spår efter sig. Den ryska marinledningen skulle vara tvungen att räkna med att de kunskaper som avhopparna haft nu övergick till motståndaren. Det var den nackdelen man måste väga mot risken att förlora personal under operationens gång. Emellertid blev det bara ett teoretiskt problem, för när Åke Stålhandske fick förnyad kontakt i Riga med de två så förklarade sig ingen av dem villig att hoppa av eftersom de båda hade familjer som i så fall skulle bli kvar. Deras motförslag var att lämna ett smakprov i form av dokument, via en mellanhand, för att sen få betalt via en annan mellanhand, lämna nya uppgifter mot ny betalning och så vidare. De var tvivelsutan proffs, med andra ord. Åke Stålhandske löste till slut problemet på ett elegant, men knappast riskfritt sätt. Inte bara han och Heiskanen, utan också andra inflytelserika biznizzmen i Tallinn hade anställt före detta KGB-officerare. Tallinns drottning, Tiiu Silves, hade till och med anställt Estlands siste KGB-chef Rein Sillari, något som hon alltid beskrev som sitt stora genidrag. Det var det säkert. Hon hade börjat som gatuförsäljerska och sen slagit sig på metallskrot, i ganska blygsam skala. Numera var hennes årliga omsättning mellan 5 och 600 miljoner dollar och hennes affärer handlade mer om penningtransaktioner än om metallexport. Åke Stålhandske hade på ett tidigt stadium gjort sig bekant med henne, ställt sig in till gränsen för vad hans privata äktenskapliga samvete tålde; hon var en bastant kvinna i skrikiga kläder, i 40-årsåldern fast ett hårt liv fick henne att se äldre ut. Hennes affärsimperium var




06-07-13

10.45

Sida 113

antagligen Estlands största, och mest kriminella, men hon hade aldrig utsatts för någon seriös brottsmisstanke. Åke hade vid något tillfälle blivit hembjuden till henne på middag och kunde berätta märkliga historier om läderfåtöljer och pråliga mattor. Åkes mål hade naturligtvis varit Rein Sillari, förre KGB-chefen, och han hade utan större framgång försökt odla den kontakten. Vid något tillfälle hade han fått veta rent ut att en man bara kan sälja sig åt en åt gången. Däremot hade han fått veta en del av betydelse om den KGBpersonal som nu såväl biznizzmen som gangsterorganisationer delade på. Det fanns ju, ur Åkes perspektiv, en uppenbar risk att några av dem fortfarande arbetade åt sin gamle arbetsgivare, för närvarande omdöpt till Tsentralnaja Razvedka, vilket i översättning närmast skulle motsvara CIA. Rein Sillari hade närmast ursinnig berättat om hur deras gamla arbetsgivare lämnat dem alla i sticket och hur för övrigt ryssarna hade ett drag av misstro mot alla som inte var ryssar; det hade kommit majorer från Moskva och behandlat honom, en överste, som om han vore deras kalfaktor. Ur dessa långdragna och i Åkes tycke något hycklande klagosånger uppstod en ny plan. Man skulle använda KGB-personal för att genomföra spionerioperationen mot den militära underrättelsetjänsten GRU. Det fanns naturligtvis ett visst mått av cynism i den uträkningen: om någon åkte fast så skulle det bli en estnisk eller en lettisk före detta KGB-officer hellre än en svensk. En mycket enkel kostnadsberäkning. Men man kunde också med visst fog tänka sig att varken rättsväsendet i Estland eller Lettland skulle vilja döma egna medborgare till särskilt hårda straff för spioneri mot Ryssland. För säkerhets skull spelade Åke Stålhandske dum och i händerna på egna myndigheter när han värvade en av sina redan anställda KGB-officerare. Han beskrev sig själv som en hederlig biznizzman som nu råkat i klorna på någonting värre än en konkurrerande




06-07-13

10.45

Sida 114

gangsterorganisation, nämligen det egna landets spioneri. De hotade nämligen att stänga all verksamhet som HSI AB bedrev med hjälp av olika lagliga knep om de inte fick hjälp med visst industrispionage. Å andra sidan lovade de att betala alla inblandade väl. Och väl kunde betyda 10 000-tals dollar. Självfallet nappade den före detta KGB-majoren omedelbart. Dessutom tröstade han Åke med att spioner inte var så farliga, bara man visste hur man skulle sköta sina kort i umgänget med dem. Dessutom var risken att åka fast minimal i såväl Estland som Lettland, eftersom det ju inte längre fanns något KGB, hehe. Nästa steg i operationen blev att Luigi Bertoni-Svensson for över till Tallinn och spelade tuff och professionell underrättelseofficer och sammanfördes av en nervöst underdånig Åke Stålhandske med före detta majoren, betalade honom 10 000 dollar kontant och bad honom kvittera pengarna. Det var en viktig symbolhandling och det visste alla tre i rummet när det skedde, även om Åke Stålhandske inte låtsades begripa. Om mannen kvitterade så hade han sålt sig. Om han fortfarande ville arbeta för nya KGB så måste han i så fall omedelbart överlämna pengarna till sin arbetsgivare i Moskva. Och alla andra kommande betalningar måste givetvis gå samma väg. I slutänden hägrade i så fall en befordran och kanske ett jobb i Moskva för rysk månadslön, det vill säga ingenting. Kvitterade han så hade han sålt sig till en oöverstiglig frestelse. Det märkliga var att mannen inte ens tvekade. Luigi kunde åka tillbaks till Sverige efter väl förrättad värvning. Därmed hade de en bag man som kunde hämta dokument och leverera pengar. Och snart var operationen igång och den ende som reste mellan Estland och Lettland i svenska spioneriärenden var en estnisk före detta KGB-officer som, om han nu visste det eller ej, förrådde de före detta kollegerna i GRU. Operation Titan i Tallinn kunde alltså fortsätta med business as usual, som om man knappt var inblandad i affärerna med GRU-




06-07-13

10.45

Sida 115

spionerna i Riga. Heiskanen och Åke Stålhandske åkte då och då ner till Riga, givetvis utan att någonsin mer träffa sina GRU-källor; de visste inte så mycket mer än att den operationen blivit succé. Åke hade haft ett löfte från Sam om att efterhand avveckla sitt estniska engagemang; han hade starka familjeskäl som Sam utan vidare accepterade. Åke hade varit idealisk i inledningsskedet när det gällde att bygga upp relationerna till rätt gangsterorganisation utan att bli misshandlad eller dödad. Men nu när HSI AB redan var ett känt och väletablerat företag i Tallinn, dessutom med en nisch i affärslivet som inte inkräktade på alltför viktiga konkurrenters intressesfärer, så kunde Åke ersättas av en ny och ogift underrättelseofficer utan barn. Han hade alltså ”sålt sina aktier” och lämnat Tallinn och ersatts av en ny officer med ungefär samma kapacitet. Heiskanen hade visserligen inga invändningar mot att bli rik i Hans Majestäts hemliga tjänst, däremot hade han invändningar mot att bli lämnad ensam utan rotekamrat om det skulle smälla. Samuel Ulfsson hade därför kommenderat Göran Karlsson, Carls rotekamrat från den libyska operationen till Tallinn och de två skötte nu underrättelsedelen i Operation Titan; den affärsmässiga delen hade man inte klarat med bara militär personal. Numera arbetade några unga civilekonomer och några högt kvalificerade sekreterare på HSI AB, utan att de själva hade en aning om i vems tjänst de egentligen verkade. Och så långt var givetvis allt frid och fröjd. Svensk underrättelsetjänst hade vid det här laget en mycket god bild av den ryska undervattensverksamheten i Östersjön och fick dessutom en kontinuerlig och stor mängd politisk och ekonomisk information från HSI, som nu stod i begrepp att öppna en filial för mer diversifierad affärsverksamhet i Riga. Men mitt i den goda ruljangsen hade ett stort problem uppstått. En av de två GRU-officerare som lämnade information via före detta KGB till HSI till Hans Majestäts underrättelsetjänst hade fått kalla fötter. Nu ville han fly. Han hade i god tid meddelat när han väntade sin familj till Riga och han hade köpt en segelbåt. I sitt sista medde-




06-07-13

10.45

Sida 116

lande hade han angett en exakt punkt och ett klockslag ute till havs, strax utanför den lettiska territorialvattengränsen. Han förutsatte att han skulle bli upphämtad, han var ju underrättelseofficer så han förstod mycket väl vad det var han levererat, och vilket värde han hade. Det var en knepig situation, som man kunde uttrycka sig inom svensk underrättelsetjänst; en farlig och komplicerad situation som de ryska kollegerna skulle ha sagt. Det var plötsligt mycket som stod på spel. Om källan, döpt till Castor, höll på att tappa nerverna eller om han helt enkelt ansåg sig ha samlat ihop till ett bättre liv i Väst kunde man inte veta. Man kunde inte heller veta om den andra källan, Pollux, skulle hamna i en situation som han inte kunde bemästra om hans medbrottsling plötsligt flydde. Det material som man fått in tydde på att de två hade helt olika funktioner inom GRU:s organisation, informationerna var så disparata och från så olika expertfält att de inte gärna kunde vara på samma fartyg eller liknande. Förmodligen var de bara goda vänner. Men i så fall var det förhållandet ju allmänt känt inom deras GRU-zon och följaktligen borde Pollux få ett helvete om Castor plötsligt hoppade av. Men det handlade också om några av spioneriets gyllene regler. Man får aldrig aldrig överge eller förråda en källa; trots all glasnost och perestrojka och Boris Jeltsin och ny världsordning så hade inte en enda före detta sovjetisk, därefter rysk, spion avslöjats i ett enda västland på grund av förräderi. Inte en enda. Hade Sverige värvat denne spion så måste Sverige rädda honom. Vilket inte har med moral eller gentlemanship eller annan sentimentalitet att göra. Det är det operativt nödvändiga. Det land som gör sig känt för att svika sina inhyrda spioner lär nämligen inte värva nya. Ovanpå detta låg den naturliga farhågan att han redan var knäckt, att det var en fälla, att ryska örlogsfartyg skulle komma till angiven mötesplats på angiven tid. Det var på sätt och vis det enklaste problemet att hantera. Upp-




06-07-13

10.45

Sida 117

hämtningen skulle naturligtvis ske med ubåt. Men området skulle ju dessförinnan flygspanas och det enda sätt ryssarna praktiskt skulle kunna gillra en fälla i rent militär mening vore om de lämnade en egen ubåt tyst på botten, på rätt plats och i god tid. Men vad skulle de göra sen, när den svenska ubåten steg till ytan på internationellt vatten? Öppna eld? Och vinna vadå, förutom en politisk kris? Problemen hade emellertid, med viss självklarhet, inte varit av den vardagliga karaktär som Sveriges av underrättelsetjänst synnerligen intresserade statsminister kunde hållas borta från. Samuel Ulfsson hade varit uppe på Rosenbad och föredragit hela läget och rekommenderat upphämtning med ubåt efter föregående flygspaning. Statsministern, som var väl införstådd med situationen i stora drag, alltså att svensk underrättelsetjänst lyckats köpa GRU-officerare med diversionsförband och miniubåtar som särskilt kunskapsområde (fast han inte visste att svensk underrättelsetjänst använde KGB som mellanhand) ägnade sig intensivt åt problemet. Och eftersom hans underrättelsechef föreslagit att man skulle sända fartyg till angiven tid och angiven plats för upphämtning, efter föregående flygspaning, så måste han självklart underkänna det alternativet. Om Samuel Ulfsson haft möjlighet att konferera med Carl, som ju tyvärr tvingades arbeta uppe i Rosenbad, hade han möjligen fått en del matnyttiga förslag om hur man fick landets statsminister med på sina förslag. Och hur man absolut inte fick det, nämligen genom att själv och först komma med det bästa och enklaste förslaget. Följaktligen komplicerades denna operation på mer än ett sätt. För det första måste man sända en kontaktman för att sondera läget. För det andra borde denna kontaktman utröna avhopparens förmåga att verkligen navigera exakt till rätt plats och rätt tid. Eventuellt skulle man förse vederbörande avhoppare med adekvata navigeringsinstrument, av annan tillverkning än svensk. Samuel Ulfsson hade försökt argumentera om riskerna men insåg snart att vad han än sa så visste landets statsminister bättre än han själv. I vart fall var landets statsminister just landets statsminister så




06-07-13

10.45

Sida 118

egentligen spelade det ingen roll. Ordern var till slut minst sagt uppfattad och Samuel Ulfsson hade lovat att verkställa den. Åke Stålhandske hade varit ovillig på gränsen till fientlighet när han kallades in från sin sommarledighet eller om det var pappaledighet; sen Carl infört det där hade var och varannan underrättelseofficer börjat åberopa sin lagliga rätt till pappaledighet. Om TRIDENT kunde vara pappaledig så kunde alla. Logiken var svår att komma ifrån. Men Åke Stålhandske hade också svårt att komma ifrån logiken vad gällde hans obehagliga återresa till Baltikum. Om Castor ville hoppa av, vem skulle då diskutera detaljerna med honom? En före detta KGB-major från Tallinn? Det skulle inte verka som ett särskilt förtroendeingivande initiativ. Men Åke Stålhandske var faktiskt den förste svensk som Castor kontaktat, personligen. Och sen dess hade allting fungerat. Det var ett bevis för Åke Stålhandskes trovärdighet. Dessutom var det fråga om ett vanligt möte, med utbyte av muntliga informationer. Här skulle inte finnas vare sig dokument som bevisade det ena eller det andra eller pengar på bordet. Och Åke Stålhandske hade en känd identitet som affärsman i såväl Riga som Tallinn och han hade bevisligen bedrivit affärer som myndigheterna godkänt (med eller utan mutor). De juridiska riskerna för Åke Stålhandske föreföll hanterbara. Han hade ju ett äkta cover, han var affärsman, han var, inte minst på grund av sitt synnerligen iögonfallande yttre, en välkänd besökare i halvlegala affärer. Muttrande hade han invänt att han dessutom var innehavare av kommendörstecknet av den ryska Sankt Georgsorden, apropå detta med att vara vanlig affärsman. Sam hade skrattande påpekat att den enda kända identitet som belönats på detta sätt var Carl Hamilton. Alla andra hade ju varit anonyma, till och med för den rundhänte Boris Jeltsin. Åke Stålhandske bad om ett dygns betänketid. Han insåg ju bety-




06-07-13

10.45

Sida 119

delsen av en insats för att rädda hem en av de egna spionerna. Mot detta skulle han väga sitt privata liv; Samuel Ulfsson hade ingen aning om, och frågade inte, vilka diskussioner Åke hade haft med sin fru. Men Åke ställde upp. Mötet i Riga gick bra, båda parter var ju professionella. Kollegan med kodnamnet Castor blev närmast kränkt när han förelades den svenske statsministerns tanke att han skulle behöva hjälp med navigeringen. Han hade ju tillbringat större delen av sitt liv i flottan, han var örlogskapten, han var specialist på att navigera inom korta avstånd, bland annat i svensk skärgård för den delen, så vadå hjälp med navigeringen? Det enda Åke behövde göra var att krafsa ner en ny mötespunkt, några sjömil från den plats som Castor själv föreslagit. Motiveringen var enkel. Den här platsen hade man kommit fram till öga mot öga, här fanns ingen transport av dokument dem emellan, ingen annan kunde veta. Castor hade nickat lättad, betraktat positionsangivelsen och omedelbart bränt anteckningen. Åke hade därefter, något osäker på om han fortfarande skulle spela oskyldig svensk affärsman eller om den andre redan genomskådat honom och kanske just därför valt just honom som kontaktman redan från början, inlett ett försiktigt förhör om vilka konsekvenser avhoppet skulle få för Pollux. Svaret var tillfredsställande. Pollux var redan förflyttad till Kaliningrad. Castor skulle följa efter inom några månader. Om avhoppet skedde nu skulle de två inte utan vidare kunna kopplas samman med varandra. Pollux visste inte ens om det. Återigen kom Åke Stålhandske tillbaks med informationer som verkade nästan för bra. Både ur Sams och hans egen synvinkel var huvudsaken möjligen att han faktiskt återkom från detta garanterat sista jobb ute på fältet i Baltikum. Numera fanns det ju gott om folk där ute, både sådana som visste och sådana som inte visste i vems tjänst de arbetade. Åke hade varit pionjären, det räckte mer än väl.




06-07-13

10.45

Sida 120

Och nu skulle det hela avgöras. Unum sed leonum, tänkte Samuel Ulfsson, tände en cigarrett och drog ett långt njutningsfullt bloss. Den latinska devisen stod målad på ubåten Västergötlands torn, En men ett lejon. Det var en halvtimme till rendez-vous och snart skulle hans tjänsterum förvandlas till stab, en stor del av den tekniska apparaturen fanns redan på plats. Snart skulle man möjligen kräva ett rökfritt sammanträdesrum. Samuel Ulfsson var ingen ubåtsman, det enda han kände till om ubåtarna var deras latinska deviser. Han hade varit på ytfartyg under hela sin tid som sjöofficer och han kunde inte bedöma om det var rätt att välja just Västergötland för uppdraget. HM ubåt Västergötland var störst och bäst, så mycket begrep han. Men ville marinchefen gå till strid, var det inte frågan om att bara smyga upp intill en segelbåt och fort lämpa över passagerarna? Esse non videri, funderade han vidare. Det var ubåten Sjöormen, åtminstone devisen föreföll mer i stil med underrättelseuppdrag: Att verka utan att synas. Snart skulle han gå i pension. Snart skulle hans rum förvandlas till stridsledningscentral. Snart skulle man veta om man lyckats med en av de viktigaste operationerna under hela hans tid som chef för svensk underrättelsetjänst, till slut lyckats vill säga. Informationerna hade man redan sopat hem, men det gällde att rädda spionen också, den ryske kollegan som riskerat sitt liv av dubiösa skäl men som ändå måste räddas. Det var som själva nedslaget i simhopp, simhopparen kunde göra alla möjliga figurer i själva språnget, trippel mollbergare i pikerad stil med trippel skruv. Men om inte själva nedslaget stämde så var det mesta förstört. Om mindre än en timme skulle han veta. Hans telefon ringde och just nu kunde det bara vara en av tre personer, överbefälhavaren, chefen för marinen eller statsministern; omedvetet räknade han upp sina överordnade i den ordningen. Det var en av statsministerns närmaste rådgivare som utan märkbar kunskap om vad som var i görningen krävde att omedelbart få veta




06-07-13

10.45

Sida 121

var kommendör Carl Hamilton befann sig och hur man kunde etablera en omedelbar kontakt. Samuel Ulfsson fimpade häpet sin cigarrett och trevade efter en ny medan han klämde fast telefonluren mot axeln. ”Han är ju på semester såvitt jag vet … ursäkta men vi befinner oss i ett känsligt läge här, kanske vi kan återkomma till den här saken i morgon?” ”Statsministern kräver att få en omedelbar kontakt med Hamilton”, snäste den unge mannen. Det stod plötsligt still i huvudet på Samuel Ulfsson. Statsministern var mycket väl informerad om vad som just nu höll på att ske. Om han i så fall, mitt under pågående operation, krävde att få tag på den semesterledige Carl så var det sannerligen inte lätt att begripa varför. Carl hade inte ett dyft med pågående operation att göra, han hade ju bara lanserat den ursprungliga idén, som i sin tur torde ha sitt ursprung hos Den Gamle i Kivik. ”Förlåt men varför är det så viktigt just nu?” frågade Samuel Ulfsson försiktigt. ”Jag har statsministerns uppdrag att lokalisera Hamilton och jag har försökt nå kommendören halva dan”, svarade den unge mannen som måste fungera som talskrivare eller fördanserska till matcherna eller vad han nu fungerade som. Han lät som om han var i 25-årsåldern. ”Mja”, sa Samuel Ulfsson dröjande, både lättad och road av den insikt han trodde sig ha nått, ”vi har som sagt en del hårt arbete framför oss här just nu. Varför är det så angeläget att få tag på Hamilton? Såvitt jag vet är han i Skottland på semester …” Han drog ut lite långt och ironiskt på det sista, han hade just erinrat sig Operation Red Tartan som ju sannerligen var någonting annat än den pågående Operation Baltic Rescue, om vilken den upphetsade påläggskalven tydligen inte hade en aning. ”Men för sjutton alltså!” svarade den unge mannen uppbragt. ”Du har väl själv inte direkt kunnat undgå att observera Hamiltons diverse




06-07-13

10.45

Sida 122

politiska utspel. Calle är skitförbannad och vill ha tag på Hamilton så fort som möjligt.” ”Vilka politiska utspel?” frågade Samuel Ulfsson spelat fåraktigt även om han började ana vad det hela handlade om. ”PLO-utspelet, hela arabköret, vafan håller ni på med där på underrättelsetjänsten egentligen!” röt den unge mannen i en kommandoton som ändå inte var helt övertygande. ”Vi håller på med en utomordentligt viktig och svår operation just nu och jag kan försäkra dej om att statsministern är informerad, han försöker antagligen komma fram på linjen just nu. Kan möjligen dessa semesterfrågor anstå till morgondagen?” Samtalet blixtdog. Samuel Ulfsson hade hunnit röka halva sin cigarrett under samtalet, men fimpat den mer av irritation än av att han egentligen ville fimpa den. Han tände en ny. Han insåg att han bara hade några minuter kvar av absolut lugn, just nu befann han sig i orkanens öga. Där ute fanns åtta örlogsfartyg, där uppe fanns två eller tre rotar spaningsflyg och där nere fanns HM ubåt Västergötland. Någonstans uppe på ytan fanns en lettisk segelbåt med en familj som bestod av far, mor och två barn i tidiga tonår. Radarskärmarna hade sen länge fångat in dem. I det läget blev han alltså uppringd av en av statsministerns fjunnissar som till varje pris ville lokalisera stackars Carl, som förmodligen hade lika kort tid kvar inom svensk underrättelsetjänst som han själv, de hade talat ingående om saken, Carl hade förklarat allt. Och det fanns inte så mycket att säga om det, framför allt inte så mycket att säga emot det. Carl hade alltså valt att söka konfrontation med statsministern till slut. För Samuel Ulfsson, eller andra västerländska motsvarigheter, fanns det förmodligen inga hemligheter om huruvida palestinier spelat en avgörande roll när Operation Green Dragon genomfördes. USA hade spelat en liten och ganska tvivelaktig roll. Men gjort en medaljutdelning med svensk statsminister till symbol för sin oerhört




06-07-13

10.45

Sida 123

viktiga roll. Palestinierna hade gjort samma sak. Carl hade ställt upp. Det som på så vis hade kommit ut hade varit sant och inte skadat någon kollega eller någon underrättelseverksamhet. Men landets statsminister hade blivit kränkt av att … ja, vadå? Förmodligen av att diverse amerikanska politiker hade känt sig svikna och det vore förstås en förskräcklig tanke för landets statsminister. Samuel Ulfsson hörde steg ute i korridoren. Det började dra ihop sig. Snart skulle också statsministern ringa personligen för att på en öppen linje kunna följa operationen steg för steg. Samuel Ulfsson hade en kort vision av hur han då skulle börja tala om den unge rådgivarens ivriga försök att få tag i Hamilton, låtsas som om han förstått det som om statsministern även i denna kärva stund för nationen … han ändrade formuleringen till detta skarpa läge, hade tänkt mer på att få tag på den uppstudsige Hamilton än på vad som var på väg att ske ute i Östersjön. Naturligtvis avskrev han snabbt planen. Det började verkligen dra ihop sig, Sverige hade en halvt mobiliserad flotta där ute i skarpt läge; om attackerade på internationellt vatten var deras uppdrag att sänka fienden. Det var inte läge för skämt eller ironier. *** De fick ett överraskande mottagande på slottet Lennoxlove. De kom från söder, eftersom de hade ägnat förmiddagen åt en rundtur i det område som de trodde skulle vara det hamiltonska. Tessie hade köpt en stor klankarta i Edinburgh och kunde snart med obönhörlig precision meddela att Hamilton snarare bodde hos Ramsay, Douglas, Home, Gordon med flera medan hamiltoneriet tycktes ligga rakt över på andra kusten runt Glasgow och ön Arran, därav detta att vara markiser och hertigar av Arran i begynnelsen. Runt Edinburgh hade landskapet sett föga skotskt ut, snarare som Skåne, men när de rest söderut någon timme, lämnade de de breda vägarna och tog av in




06-07-13

10.45

Sida 124

mot ett stort och enligt kartan obebyggt område som hette Lammermuir Hills, en högplatå med hedar på över 1000 meters höjd. Så for de plötsligt in i dimma, ödemark och fårhjordar. Tessie vägrade att köra, vänstertrafiken föreföll henne livsfarlig, i stället hade hon åtagit sig att säga vänstertrafik så fort de nalkades en korsning eller någon av de eviga små rondellerna. När de lämnat högplatån och den korta utflykten i det som såg ut som Skottland skulle se ut och kom tillbaks till det som såg ut som Skåne nere vid Haddington fick de leta en stund innan de hittade slottet. Det visade sig att de hade kört förbi det, en kilometerlång stenmur med en liten öppning och diskret skylt som meddelade besökstider från måndag till söndag. De kom in på en mycket smal asfalterad väg slingrande mellan höga bokar där fasaner och kaniner formligen trängdes på marken. Slottet hade fyrkantiga torn och såg ut som om det till sina äldsta delar var från medeltiden. De följde asfaltvägen till en skylt som talade om privat och parkering förbjuden för besökare, och där tog de in och hamnade på något som såg ut som en inre borggård. Ingen tycktes ha observerat deras ankomst. Lite förvånat tog de ut sitt bagage och barnvagnsinsatsen som de monterade på hjulställningen och såg skämtsamt villrådigt på varandra innan de gick fram till något som sannolikt var en bakdörr och ringde på. Ingenting hände. De ringde på igen och hörde snabba högklackade steg och någon som ropade något i stil med jajaja, jag kommer för fan. Ögonblicket efter slogs dörren upp och där stod en kvinna i 30-årsåldern med burrigt utstående svart hår med någon sorts pannband omkring, cigarrett i munnen och mycket kort svart läderkjol. ”God eftermiddag fröken”, sa Carl både roat och avmätt. ”Mitt namn är Hamilton, Carl Hamilton. Det här är min fru Tessie. Vi är gäster för dagens begivenhet.” Kvinnan i den svarta läderkjolen tog ett hastigt bloss på cigarretten




06-07-13

10.45

Sida 125

och såg ut som om hon tänkte efter, sen sken hon plötsligt upp. ”Va häftigt! Ni måste vara dom där svenskarna som Angus snacka om. Kul att ha er här, jag heter Liza och är hertiginna på det här plejset om man säger så.” Carl och Tessie ansträngde sig båda samtidigt och beslutsamt för att inte se ut som fioler i ansiktet. Kvinnan talade med stark australiensisk accent. Innan Carl hann svara någonting så fimpade den påstådda hertiginnan sin cigarrett med en besluten fotrörelse med sin högklackade sko och började gå mot deras bagage. ”Jag hjälper er upp där ni ska kvarta”, förklarade hon och de följde förvånat efter. De två kvinnorna delade på bagaget och Carl tog hand om barnvagnen. ”Angus är ute på framsidan och donar med det där jävla tältet”, förklarade hertiginnan när de kånkade upp bagaget mot övervåningen längs en lång knarrande trappa. ”Förlåt, vilket tält?” frågade Tessie artigt. ”Jo så här va!” fnissade hertiginnan. ”Angus var skitskraj att det skulle regna, det är ju inte så jävla ovanligt i det här jävla landet om man säger så, så han hyrde in nåt turkiskt eller om det var persiskt tält för själva begivenheten. Jag lämnar er ifred en stund och sen kan ni ju komma ner till framsidan av barren så hittar ni Angus där.” De stod ensamma inne i ett gigantiskt sovrum och försökte komma över sin häpenhet medan de såg sig omkring. Rummet hade blått tak och blåa och svarta tapeter i ett sammetsartat mönster, på golvet persiska mattor. Rummet dominerades av en säng och en öppen spis i svart järn och vitflammig italiensk marmor. Sängen var något särdeles. Den var byggd i svart snidat ädelträ, höga sängstolpar som bar upp en tung sänghimmel, skulpterade amoriner vid fotänden, orientaliska inlägg vid huvudänden och den var gigantisk samtidigt som den fullt tydligt skulle vara för kort för Carl. Sängöverkastet var svart och gult i ett mönster som möjligen kunde associera till tigrar.




06-07-13

10.45

Sida 126

”Vi får väl ligga på snedden”, sa Carl och kom på att han fortfarande stod med barnvagn i famnen. Han ställde försiktigt ned den. ”Det var som fan om man säger så”, sa Tessie och härmade den australiensiska engelskan. ”Detta kan icke vara modern till lady Eleanor, 19 år och ordförande i popstjärnan Fiskens fan club. Svensk underrättelsetjänst tycks ha missat några väsentliga informationer.” Hon höll masken när hon sa det. ”Det förefaller onekligen som om svensk underrättelsetjänst missat väsentliga informationer”, sa Carl och lyckades hålla sig allvarlig i två sekunder innan det brast för dem båda. Tessie dök skrattande ner i den imponerande men för korta sänganläggningen och låtsades kritiskt pröva resistens och fjädring. ”Här torde mången hertig ha avlats, vad säger du sailor, ska vi göra ett försök?” sa hon. ”Jag kan bara lova dej en liten grevinna”, svarade han och låtsades ta full sats, kastade sig upp i luften i ett vilt krumsprång och landade mjukt med händerna på varsin sida om henne samtidigt som han fångade upp stöten. Hon blundade, spelat förskräckt några sekunder innan hon slog upp ena ögat. ”Schysst barre, va?” sa hon på australiensiska. Det som börjat som ett skämt blev mycket snabbt på riktigt. De gjorde verkligen det som Tessie föreslagit, det var som en oemotståndlig extra spänning att det var så totalt oväntat, eller för att tala engelsk engelska, så ytterligt opassande. Carl befann sig i någon sorts barnslig eufori. Ansvar, plikt, måttfullhet, takt och ton, gravallvar och eftertanke – från allt detta var han lyckligt på rymmen och han kände sig som en gång för mycket länge sedan när han en försommardag skolkat från skolan, varit ute och metat abborre och haft denna ilande känsla av förtjusning över hur det tillfälliga frihetsruset blandades med vissheten om vad som skulle komma efter i form av repressalier. Men nu var det skillnad, nu fanns inga repressalier att frukta. Just




06-07-13

10.45

Sida 127

när de checkat ut från hotellet tidigare på morgonen hade det kommit ett fax som luktade omisskännligt av försvarsstab eller regering och Carl hade med en blinkning förklarat för den dubbelvikte, oerhört artige och förstående receptionisten att detta fax dessvärre anlänt först efter att His Lordship hade checkat ut. Just nu var han nämligen i Skottland och lekte Ivanhoe och ville inte bli störd av sådana dystra bagateller som Rikets Säkerhet. Det där skulle ju ändå ta slut under mer eller mindre upprörande och mer eller mindre teatraliska omständigheter när han kom hem och träffade statsministern. Just nu förträngde han allt sådant, inte så lite förtjust över sitt eget oansvariga och fullkomligt onormala beteende. Efteråt låg de en stund stilla, omslingrade utan att säga något och lyssnade på sin son som tycktes ”prata” för sig själv borta i barnvagnen. Det var som om ingen ville säga någonting, eftersom ord skulle bryta stämningen. ”Pompadour var inte direkt äcklig”, sa hon till slut som för att börja tala om något som var garanterat fritt från sentimentalitet. ”Nä”, sa han, ”dom hade i alla fall en Château de Marbuzer från 82 och den där Angus smakade ju förträffligt.” ”Apropå Angus, kanske vi ska masa oss ner till det där jävla turkiska eller persiska tältet”, sa hon med en australiensisk accent som i hans öron lät perfekt. Medan de klädde sig och turades om i det angränsande badrummet där vattenkranarna kved och stånkade och ömsom sprutade ut skållhett vatten och ömsom strilade kallt brunt vatten småpratade de om restaurangen Pompadour, hotellrestaurangen på The Caledonian, och förväntningars betydelse. En restaurang som heter Pompadour och där man blir åthutad för att man har sovande snällt barn med sig av högdragen kypare, en restaurang som har bara en fjärdedel av sina bord besatta av gäster, inga gäster under 60 år och inga gäster utan slips, och där möblemanget går i någon sorts fransk 1700-talsstil i guld och blått och man ser vinfläckar på den heltäckande mattan – en




06-07-13

10.45

Sida 128

sådan restaurang ligger omedelbart på minus. Och det blev sannerligen inte bättre av att den högdragne hovmästaren med ena ögonbrynet höjt sneglande på unge Ian Carlos iskallt frågade om det verkligen var till att ha beställt bord eftersom det annars fanns en grillrestaurang på bottenvåningen. Det var inte heller så att han, hovmästaren eller för den delen restaurangen, hamnade på plus när han gick för att kontrollera att de verkligen beställt bord, upptäckte sitt misstag och kom tillbaks dubbelvikt som en märla och började kalla dem your lordship och your ladyship; de var ju inte det minsta smickrade över att råka ut för upptäckten, den promoverande upptäckten, av att inte vara vanliga amerikaner. Det var ju det de skulle bli. Men sen hade Pompadour på något förunderligt sätt klarat sig från denna usla start. Enligt Carl var det mest vinlistans och Angus förtjänst och Tessie kunde inte komma med motförslag för en gångs skull. Sak samma med deras start här, fast på något sätt omvänt. Hertiginnan var onekligen häftig. De hade förmodligen väntat sig att bara tala in i två näsborrar. Frågan var nu hur australiensisk Angus själv skulle vara. Angus Hamilton var knappast australiensisk. De träffade honom på den stora perfekta gräsmattan framför slottet där han var i färd med att vika upp sidorna på de persiska, eller om det nu var turkiska tälten. Han hade uppkavlade skjortärmar och slips och såg ut som om han inte bara varit idrottsman utan också en flaggbärare inför den brittiska truppens inmarsch på stadion i den eller den stora tävlingen. På film hade han i vart fall kunnat statera som en sån, han såg ut som urtypen för brittisk gentleman och så fort han öppnade munnen skrek det av Eton och Oxford. ”Det var ju sjuttons roligt att ni kunde komma”, hälsade han hjärtligt på ett sätt som verkligen föreföll hjärtligt. ”Liza sa att hon installerade er, allt i sin ordning hoppas jag?” ”Allt är i synnerlig ordning, ers nåd, är det förresten korrekt tilltal?” svarade Carl.




06-07-13

10.45

Sida 129

”Jo, jag antar att det hade varit ett bra tilltal för hundra år sen, nja det finns faktiskt en del något stelbenta kolleger till mej som kör med det där fortfarande, antar jag. Själv kör jag en något enklare stil, kalla mej gärna Angus”, svarade hertigen på sin klingande Oxfordengelska där till och med de enkla slangorden tycktes adlas i samma stund han uttalade dem. ”Är det första gången ni är i Skottland förresten, äh du ge mej ett handtag här är du snäll”, fortsatte han obesvärat och räckte över en tamp åt Carl som höll emot medan han hissade upp den sista tältsidan i arrangemanget. ”Jo, det stämmer antar jag”, svarade Carl. ”Jag var i England en gång som tonåring men min fru har aldrig satt sin fot i Storbritannien förut.” ”Ni är verkligen mycket vacker, madame”, sa hertigen när han torkade svetten ur pannan, konstaterade att arrangemanget var klart och vände sig mot Tessie, ”men fördomsfull eller ej, så får jag erkänna att ni inte motsvarar min bild av svenska kvinnor.” ”Det beror på att min far är irländare och min mor mexikanska”, svarade Tessie djärvt. Hertigen fann sig naturligtvis omedelbart; redan efter första minuten föreföll han dem som en man som alltid skulle finna sig omedelbart. ”Det där mexikanska är väl ganska käckt, men se för guds skull till att det inte läcker ut till dom andra gästerna att du är irländsk. Konservativa personer skulle kunna uppfatta det som tämligen chockerande”, svarade han. De var osäkra på om han skämtade och hann tveka någon sekund, men då hjälpte han dem med ett brett leende. Det var alltså skämt. Gäster hade börjat strömma till och bokförlagets folk bar in några travar med hertigens bok och började lägga upp dem runt borden med champagnekylare och småmat inne i de just nu obehövliga tälten, solen strålade från en klar sommarhimmel. Hertigen ilade iväg för att byta om och Tessie kastade en demonstrativ blick på klockan




06-07-13

10.45

Sida 130

som betydde att det var Carls tur, varvid han gick upp till deras fantasifulla sovrum för att ordna med mat och blöjbyte. Tessie fann sig en kort stund besvärande ensam och uttittad och hon kunde inte riktigt tolka tittandet, om det var så att det var något fel på hennes klädsel eller något annat. Men hon räddades snart av hertiginnan Liza, som nu bytt om till något annat än minikjol men fortfarande rökte. Hon kom fram och tog Tessie under armen, presenterade henne för dem som stod närmast och ledde sen beslutsamt ut henne mot trädgårdsanläggningen, som dominerades av ett hav av rosor. ”Vi tar faktiskt pröjs för att bara kolla grönsakerna, jag menar för dom som vill ha det billigare än att köpa trädgårdstitt och slottstitt allt i ett”, skojade hertiginnan. ”Det är ju en underbar trädgård, jag kan förstå att den måste vara värd sitt pris”, svarade Tessie neutralt. ”Du är amerikanska va?” svarade hertiginnan med ett snabbt skridskoskär förbi allt artighetssamtal. ”Yeah! Och du är australiensiska, vi tycks vara i minoritet”, sa Tessie. ”Man kan ju undra vafan dom här töntarna tycker om såna som oss, du ska förresten passa dej för hertiginnan.” ”Jag trodde det var du som var hertiginnan, du sa det ju själv.” ”Jo föfan. Men nu snackar jag om den riktiga hertiginnan, Angus kära mor. Det du! Hon är dotter till en hertig och gift med en hertig och mor till en hertig och därmed har jag väl något så när jävla försiktigt antytt vad hon tycker om en australiensisk journalist.” ”Är du journalist?” frågade Tessie förvånat. ”Jepp. Var åtminstone, jag jobbade på Daily Mail, knappast dagens mest vördade publikation om jag säger så.” ”Är du fortfarande journalist? Säg inte det till min man, han är dörädd för journalister”, sa Tessie utan att dra på mun; hon höll på att träna in den brittiska stilen, intalade hon sig. ”Min journalistik ligger möjligen för nån jävla fäfot just nu. Jag antar att jag mest jobbar med att vara hertiginna, fastän draken ser ut




06-07-13

10.45

Sida 131

att få dåndimpen varje gång ämnet kommer på tal. Jag har till exempel möblerat om lite i Holyrood, bara en sån sak!” ”Holyrood?” ”Ja, inte Hollywood även om man kunde tro det. Det är drottningens plejs inne i stan och hamiltonarna, ja alltså högsta hönset, är den som, tror jag det heter, är väktare av Holyrood. Det innebär att vi har en kvart där inne i själva barren och det lär vi tydligen ha haft sen 1600-talet eller nåt. Angus ska då och ta emot drottningen när hon officiellt besöker Skottland.” ”Det var som fan”, sa Tessie. ”Och draken och du har olika smak när det gäller möbler eller nåt?” ”Jo, det blev ett jävla liv om saken.” ”Kommer draken i dag?” ”Jag är rädd för det, men hon lär inte stanna till middagen, hon lär vara överkänslig för att jag sörplar eller nåt i den stilen.” ”Sörplar du, det skulle man inte kunna tro, journalister går väl ofta på krog?” ”Nej inte fan sörplar jag, men det är som med prinsessan på ärten du vet, ett sörpel som inte ens en jävla avlyssningsanläggning i Buckingham Palace skulle höra, det hör hon. Även om sörplet aldrig fanns, om jag säger så. Varför är din man rädd för journalister, jag trodde inte han var rädd för någonting?” Tessie blev plötsligt vaksam. Hon fick för sig att journalisten Liza snarare än hertiginnan Liza just hade frågat. ”Well, han har inte så bra erfarenheter”, svarade hon försiktigt. ”Äh, lägg av! Årets Man på Time Magazine’s omslag för några år sen, krigshjälte och hela faderullan. Det var förresten min idé, det var jag som sa åt Angus att bjuda hit er fast då visste jag förstås inte att du också var någonting lika vulgärt som jag själv, ja missförstå mej inte men dom här töntarna tycker att allt icke-brittiskt är ytterligt vulgärt.” ”Du kan inte ha det så lätt”, sa Tessie och satte sig närmast demonstrativt på en liten parkbänk inför ett stort bestånd med gula rosor. De hade tagit sig utom synhåll och befann sig inne i en orgie av




06-07-13

10.45

Sida 132

blomsterprakt. ”Och vari bestod din idé att bjuda hit oss, om jag får gå rakt på sak?” ”Mycket enkelt, har du nånting emot om jag röker?” svarade den australiensiska hertiginnan och satte sig bredvid Tessie. ”Lägg av! Fråga möjligen dom här rosorna, dom kanske skulle dö av nånting så ytterligt vulgärt. Nå?” ”Ja, det är väl inte så jävla konstigt. Angus frågade mej om jag hade nån aaaning om hur man gjorde för att få journalister att komma till hans sjösättning, ja alltså att han skulle släppa den femtielfte boken om Maria Stuart, jag antar att han aldrig skulle ta ett sånt jävla vulgärt ord i sin mun som att släppa en bok. Inget illa ment, jag älskar honom och allt det där men han är bara sån av födsel och ohejdad vana. I alla fall så undrade han oskuldsfullt om jag hade nån idé. Bjud hit världens mest kände Hamilton sa jag. Va, sa han, jag antar äkta förtrytsamt, det är ju jag. Nä, sa jag. Det är inte du.” ”Jag tror jag har bilden klar för mej”, sa Tessie. ”Nå, kommer det några journalister?” ”Mycket lustig fråga. Man kan väl säga så här, det kommer tio gånger fler journalister nu.” ”Kul”, sa Tessie. ”Jag är säker på att min man kommer att bli stormförtjust.” Just i detta ögonblick var Carl ganska stormförtjust, för att uttrycka saken på det brittiska sätt som både han och Tessie tränat under några dagar, mer eller mindre på skämt. Han låg uppe på den heltäckande mattan intill den förskräckliga sängen och lekte med sitt barn. Med tanke på barnets utomordentligt ringa ålder, som han skojade med sig själv om vad det kunde tänkas heta på den riktiga engelskan, så var leken försiktig. Han hade letat sig fram till ett kök i husets nedre regioner och artigt, som han trodde, bett om hjälp att få värma lite välling och sen hade han aningslöst försökt sätta igång med den saken och därmed skapat total förvirring på gränsen till skräck hos den omgivande personalen. Det fanns en sekund av tvivel, där han uppfattats som butler,




06-07-13

10.45

Sida 133

men när köksan och hennes unga medhjälpare förstod vem han var så tycktes de drabbas av panik vid tanken på att han skulle mata sitt eget barn. Det hade slutat med kompromiss. De hade gjort i ordning vällingflaskan. Han hade burit upp den till sovrummet med alla sängars moder. När han låg på golvet med sin son på raka armar ovanför sig knackade det på dörren, på något egendomligt sätt både distinkt och försynt i samma ljud, hur man nu kunde åstadkomma det. Han svepte upp sitt barn på vänster arm och gick och öppnade. Där ute stod en kvinna som var ungefär dubbelt så gammal som han själv klädd i svart och vitt och anmälde sig som barnvakt och berättade att his lordship var väntad ute i trädgården. Carl släppte generat in henne, lade sitt barn i barnvagnsinsatsen uppe på paradsängen, barnet började omedelbart skrika, och gick ut i badrummet för att hitta en spegel där han kunde ordna sin klädsel. Han hade grå kostym i matt ull och ljusblå slips, han hade avböjt Tessies förslag att ha slips i hamiltonsk tartan. Han fick omedelbart dåligt samvete av att höra Ian Carlos skrika, men när han kom ut tog skriket slut, eftersom det satt en napp på rätt plats. ”Var förvarar grevinnan sin klädtäckelse?” frågade den rynkiga gamla damen strängt. ”Vi befinner oss på resa och jag är rädd att grevinnan har glömt att medföra sin klädtäckelse”, svarade Carl snabbt utan att ha en aning om vad han egentligen svarade på. Klädtäckelse? tänkte han förvirrat när han gick nedför trapporna för att ta sig ut till själva festligheten. Den stora perfekta gräsmattan, Carl fick en känsla av att vandra ut på Wimbledons Centrecourt, var nu täckt av sorlande människor med champagneglas i ena handen och små mackor i andra handen. Han tog ett djupt andetag och kastade sig ut i det pågående sociala vimlandet. Han upptäckte Tessie och den häftiga värdinnan, ivrigt rökande och gestikulerande, och styrde bort mot dem, avrapporterade




06-07-13

10.45

Sida 134

matning och barnvakt och ställde upp sig med händerna på ryggen och försökte se ut som om han lyssnade på hertiginnans historia, det var någonting om skillnaden mellan pompar och riktigt folk; efter ett tag gick det upp för honom att med pompar avsågs engelsmän, pompösa halvidioter. Han såg sig omkring noga medan han försökte se ut som om han inte gjorde det, en ingrodd vana som han kanske aldrig skulle komma ifrån. Det första han upptäckte var små flockar av pressfotografer. Det andra han upptäckte var några män i solglasögon, utspridda runt gräsmattan, som var beväpnade och hade radiomottagande öronmusslor. Båda upptäckterna gjorde honom lätt olustig till mods. ”Eller vad tycker du Charlie?” tillfrågades han plötsligt av hertiginnan Liza. ”Jag skulle inte kunna instämma mer”, svarade han snabbt fastän han inte hade en aning om vad saken gällde. ”Men säg mej, vafan är en klädtäckelse för nånting?” Hertiginnan drog ett intensivt bloss medan hon tänkte efter. Sen sken hon upp. ”Jaha”, konstaterade hon. ”Du har råkat ut för sedesamma Mary. Jo klädtäckelse är nånting som ser ut som en broderad portfölj som man lägger på stolen. Sen kan Mary eller någon annan sedesam lägga fram ens underbrallor, invikta så att ens man inte får syn på dom. Vad svarade du?” ”Jag svarade att min fru på grund av hastig avresa dessvärre glömt att ta med sig sin klädtäckelse”, sa Carl nöjt. De båda kvinnorna såg ut som om de var på väg att leverera en lång rad förtjusta kommentarer om både klädtäckelse och annat men kom av sig av att en liten flock med pressfotografer nu upptäckt dem alla tre och störtade fram med smattrande motorkameror. Hertiginnan Liza fimpade genast cigarretten och knuffade milt till Carl så att han förstod att han skulle placera sig mellan de två kvinnorna, så stod de så och log allt stelare och vände sig artigt och samtidigt mot än den ene än den andre av fotograferna.




06-07-13

10.45

Sida 135

Under den följande timmen hade Carl och Tessie ständigt kameralinser riktade mot sig på alla avstånd mellan en halv meter och tio meter. Presentationen av bokverket inleddes av bokförläggaren som höll ett tal som började med ett citat av Alexandre Dumas – Det finns tre röster som ropar om evig hämnd mot England. Jeanne d’Arc från sitt bål, Mary Stuart från sitt bödelsblock och Napoleon från sin klippa – och slutade med att han var särskilt stolt över att just en Hamilton, med tanke på ättens nära historiska förbindelser till Mary Stuart, nu fogat detta viktiga bidrag till historieskrivningen. Hertigen själv höll en liten parentation som påminde om en Oscarsutdelning i Hollywood där han räknade upp alla han var tacksam mot, och sen ställdes en del tafatta frågor som bara skenbart kunde ha med boken att göra, journalistskocken föreföll inte direkt som politiskt och historiskt specialiserad, snarare som skvallerjournalister. Och så fort journalisterna gick över gränsen som de hela tiden strävade mot – någon frågade varför inte barnen Elly, Annie, Alex och Johnnie var med i dag fastän boken var tillägnad dem – så avbröts presskonferensen och gästerna uppmanades att förse sig själva med mera mat och dryck och i övrigt ha trevligt. Det sista sades mycket vänligt på gällande Oxfordengelska men lät ungefär som dra åt helvete på amerikanska, eller för den delen australiensiska. Carl och Tessie hade stått i bakgrunden, alltmer besvärade av att hela tiden fotograferas. Nu när själva bokpresentationen var över rusade ena halvan av journalisterna fram till hertigen för att få ett signerat exemplar av boken, medan andra halvan trängde sig fram mot Carl och Tessie och fullkomligt omringade dem. Carl viskade på svenska någonting om att det inte fanns möjlighet att smita och Tessie viskade tillbaks att här var det bara att hjälpa till med reklamen. Carl fick till en början frågor om boken som han besvarade så artigt han förmådde. Jo, han hade läst med stort intresse, han var mycket imponerad. Naturligtvis var han också fascinerad av historiens




06-07-13

10.45

Sida 136

olika nycker, hur somliga hamiltonare under den här epoken hamnade i Sverige, andra på galgbacken och sånt där. Men snart kom första frågan om vad han tyckte om Arafat. ”Kul kille, antar jag”, svarade Carl slängigt, ”men jag antar också att de ärade damerna och gentlemännen inom pressen knappast kommit till Lennoxlove för att fördjupa sig i frågor om Arafat.” Han fick stå och parera så där en stund innan hertigen själv upptäckte hans belägenhet och beslutsamt kom till undsättning. ”Om ni ursäktar mina damer och herrar”, sa han och tog Tessie under armen, ”så har jag lovat gå på en liten privat rundtur med mina gäster.” Sen ledde han bara in dem genom slottets huvudingång på andra sidan gräsmattan och slog igen dörren. ”Jag är inte så bra på att hantera journalister, antar jag”, sa han urskuldande när de var ensamma i den svala trapphallen. ”Ändå är du ju gift med en”, sa Tessie fräckt. ”Ja, det kan ju låta som en självmotsägelse, antar jag, men jag är rädd för att jag inte kan hantera min fru heller. Hon är däremot framstående på att hantera mej. Well, vad vill ni se?” De gick på rundtur som snabbt kom att blanda högt och lågt, historiens vingslag från bödelsyxor såväl som mer romantiska händelser. I trappan mot övervåningen hängde ett trippelporträtt av Emma Hamilton, en mycket vacker, drömmande kvinna i tre olika poser och de förstod först inte vem hon var. Men det var alltså den Emma, som varit lord Nelsons älskarinna och som således distinkt avvikit från det hamiltonska mönstret att gifta sig rätt. I salongerna på övervåningen var väggarna fyllda av överdåd, de stod länge och betraktade Van Dycks porträtt på den förste hertigen av Hamilton, han som exporterat hamiltonare till Sverige, ung arrogant i hel rustning med höger hand hårt knuten kring generalsstaven; tio år kvar till bödelsyxan ungefär. Rundvandringen blev som en sorts resumé av berömda konstnärer och hertigen förklarade att familjen från början haft för avsikt, när man köpte Lennoxlove efter att




06-07-13

10.45

Sida 137

Hamilton Palace hade rivits därför att koldriften … jasså historien var bekant, ja där ser man. I alla fall var avsikten att skaffa ett hus, barre, som kära hustrun brukade säga, som var tillräckligt litet för att en familj skulle trivas där och tillräckligt stort för att rymma konstsamlingen och naturligtvis hade man misslyckats med båda de avsikterna. Inför porträttet av hertigens far, den man som enligt Tessie borde ha skapat ett gediget faderskomplex hos sonen som nu stod bredvid dem, stannade de länge, lite för länge, i en fascination som till slut riskerade att bli genant. Det var förvisso ett konventionellt hjälteporträtt. Man i uniform, tydligen major eller motsvarande i Royal Air Force, tapperhetsmedaljer på bröstet och järnkäke som sig bör och blicken beslutsamt riktad mot betraktaren. De måste ha sett det alla tre. Den som stod där framför dem var mycket, rentav häpnadsväckande lik Carl. Den man som stod bredvid Carl och Tessie var en helt annan sorts man, en mjukare möjligen mer sympatisk människa som talade Oxfordengelska och sa jag antar hela tiden till skillnad från den porträtterade mannen som såg ut som om han aldrig skulle ha antagit och dessutom talat med en stark och tydlig klang av Skottland i språket. Nästan skamset smög de därifrån och det tog någon minut innan deras värd på nytt varvat upp sig i den guidning som han med stor säkerhet genomfört många gånger. I den gula salongen fanns en liten krokiteckning på en person som såg ut som hämtad ur Pickwickklubben och som deras värd i förbigående omnämnde som den 11:e hertigen av Hamilton. ”Han som satte sprätt på Il Magnificos stålar?” frågade Tessie med en oblyg entusiasm som gjorde Carl lätt besvärad. ”Nja, det var egentligen inte han, antar jag”, svarade värden med en mer road blick än man kunnat förmoda. ”Den här gynnaren dog på ett hotell i Paris, ja vill säga det är som det brukar omskrivas. I själva verket var det ett hus av tvivelaktigt rykte. Jag har faktiskt alltid undrat om det var på väg ut eller in som han trillade av pinn.”




06-07-13

10.45

Sida 138

”Men hus av tvivelaktigt rykte brukar väl inte vara så dyrt?” frågade Tessie obesvärat vidare. ”Naturligtvis inte, ja jag har inga närmare personliga erfarenheter men jag förmodar att sådana nöjen inte behöver bli alltför kostsamma”, svarade hertigen som än en gång visade att han alltid fann sig; Carl fick för sig att Tessie drabbats av en satanisk ingivelse att verkligen pröva den saken till det yttersta. ”Nej, själva stålarna, som min kära hustru skulle ha sagt, kort sagt förmögenheten från Il Magnifico försvann via den här killen”, fortsatte hertigen och visade dem på ett litet porträtt i olja som föreställde en fet, högdragen person i 40-årsåldern. ”Han hade passion för hästar, hundkapplöpningar, vadslagning och sånt där”, fortsatte hertigen obesvärat. ”Hans mest berömda vad är när han förlorade två hundra tusen pund till frågan om vilken fluga som skulle lyfta först från ett visst fönster.” ”När var det?” frågade Carl som reflexmässigt börjat räkna om beloppet till konkret innebörd. ”Vid sekelskiftet sådär, ett hyfsat substantiellt belopp med andra ord. Skulle väl i runda slängar bli någonting som fem miljoner pund i dagens värde.” Fortsättningen på historien var väl så romantisk. Fyllbulten och vadslagaren hade dött vid tidig ålder, något som porträttet av honom knappast dementerade, han måste ha sett ut som en vandrande hjärtinfarkt, och efterlämnade ingen bröstarvinge. Visst genealogiskt räknande tog vid och man fann att en örlogskapten i brittiska flottan nu skulle överta titeln, plikterna och det förödda hamiltonska arvet. Örlogskaptenen befann sig ute till havs, han var fartygschef ombord på en fregatt eller något i den stilen, och det var under en pågående manöver. Men plötsligt fick han via morselampa från eskaderchefen ett meddelande som måste ha slagit ner som en blixt i honom: Återvänd genast till bas. Du har blivit hertig av Hamilton. Eskaderchefen. Han lär inte ha blivit förtjust. En lovande saltstänkt karriär i den




06-07-13

10.45

Sida 139

kungliga flottan förvandlades nu till plats i överhuset, kilt och säckpipor, dragiga och ruttna slott i Skottland och en vansinnigt förstörd ekonomi. Sen dess hade tre hertigar i rad, Angus just nu, ägnat sina liv åt att försöka restaurera det som vadslagaren hade förstört. Som nu till exempel. Angus hade sålt en Van Dyck, fått en kopia av porträttet och förstås ett antal miljoner emellan och de pengarna använde han till att via scouter i USA hitta rester av det hamiltonska porslinet, gjort i Kina på 1700-talet, som han lumpbod för lumpbod eller miljardär för miljardär köpte tillbaks bit för bit. Efter rundvandringen lämnade deras värd dem ensamma för att, som han sa, få lite tid för sig själva före middagen, som skulle serveras klockan sju. Men när de vandrat tillbaks ut i trädgården där nu bara ett fåtal gäster återstod och där tjänstefolk kånkade på porslin och överblivna böcker om Maria Stuart kom han ikapp dem och sa lite generat att han under allt ståhej förbisett att presentera dem för sin mor, och så ledde han dem bort mot två äldre damer som stod mitt ute på gräsmattan och talade med varandra i en sorts vacuum, de var ensamma i en radie på tio meter. ”Draken”, viskade Tessie på svenska just innan de kom fram, ”operation blåblodiga draken på gång.” Det blev ett mycket kort möte. Hertigen presenterade först Tessie, som visade en tendens att niga, hon gjorde någon liten rörelse som i vart fall kunde tolkas på det viset. I nästa ögonblick vände sig den långa eleganta damen i svart hatt mot Carl som ännu inte riktigt sett hennes dolda ansikte och höll fram sin hand på ett sätt som verkade lika självklart som bakvänt och Carl kvävde i sista ögonblicket impulsen att skaka hand och fumlade till en kyss på handen, någonting han aldrig gjort tidigare. När han höjde på huvudet såg han hennes ansikte för första gången. Hon måste vara i 80-årsåldern tänkte han fastän den blick han mötte motsade observationen. Det var en mycket klar skarp blick. ”Var det officer du var, förlåt jag hörde lite illa”, sa hon i en ton




06-07-13

10.45

Sida 140

som inte var vänlig, inte ovänlig, ingenting alls utom klar och tydlig. ”Det stämmer, ers nåd, jag är kommendör i svenska flottan”, svarade Carl som nu mötte hennes blick och sögs in i den. Hon betraktade honom tankfullt och tog någon sorts självklar rätt att hålla kvar ögonblicket, det såg ut som om hon letade efter någonting i minnet, som om de hade setts förut, vilket ju var omöjligt. ”Du påminner mej mycket bestämt om någon, unge man. Men jag tror väl inte att vi har träffats förut?” ”Nej, ers nåd, jag har inte fått den äran förrän nu”, svarade Carl som först nu förstod vad det var hon sett, porträttet på hennes man i samma ålder som han själv var nu. ”Det var verkligen mycket trevligt att träffas”, sa hon, gav Carl en sista tvetydig blick, en antydan till ett leende och vände sig sen långsamt mot sin väninna för att återuppta det avbrutna samtalet. Därmed markerades att audiensen var slut. Såväl hennes son som de två gästerna drog sig diskret undan. ”Stilig mor du har, Angus”, sa Carl lättsamt, nästan retsamt, när de tre promenerade tillbaks över gräsmattan. ”Ja, jag antar att hon verkligen kan sägas vara just det”, svarade hertigen i den samtalston som bara lät som vackert ljud och i övrigt inte lät sig tolkas. ”Fast hennes nåd, kul förresten att du fann dej med det där, har inte alltid så lätt att acceptera förändringar.” ”Som exempelvis australiensiska journalister”, sa Tessie djärvt. ”Well, madame, jag antar att du slog huvudet på spiken där. Ni amerikaner är inte så blyga av er, tycks det.” ”Irländare och mexikaner”, rättade Tessie. ”Visst sjutton, det var det där ja. Det har väl inte läckt ut nåt här om din irländska bakgrund, det finns pompar här, du vet.” ”Är det därför det är säkerhetsvakter här, nånting med det irländska?” frågade Carl. ”Säkerhetsvakter?” sa hertigen och tvärstannade. ”Det vet jag ingenting om, var har du fått det ifrån?” ”Well”, sa Carl överraskad av att detta skulle vara en nyhet för




06-07-13

10.45

Sida 141

värden. ”Det står en borta vid tältet, en där uppe vid parkeringsplatsen och en tio meter från din mor. Eller låt mej säga så här. Dom tre är beväpnade och om dom inte är säkerhetsvakter så undrar jag vad dom annars ska med vapen till.” Hertigen såg för första gången under deras korta bekantskap ut som om han hade en liten tendens, bara en liten, till att inte finna sig omedelbart. ”Well”, sa han med en axelryckning. ”Om vi har beväpnat folk här så får vi väl gå och fråga dom vad sjutton saken gäller. Nånting emot att hänga med?” ”Inte alls”, sa Carl, ”ska vi ta den som står där vid tältet?” ”Ett utomordentligt förslag, amiral, vi tar den där vid tältet. Fast du är säker på att han verkligen är beväpnad? Jag menar det skulle verka lite egenartat om vi …” ”Ingen fara”, sa Carl och gjorde en gest för att låta värdighet gå före ungdom och så gick de två raskt över till den man som Carl pekat ut, Tessie dröjde sig kvar eftersom hon hört något på tonfallet som antydde att hon inte längre räknades som närvarande. ”Förlåt mej, unge man!” sa hertigen i sitt klara vattentonfall som kunde betyda allt från rasande aggression till djupaste underkastelse när de kom fram till den utvalde. ”Ja ers nåd!” sa mannen och sträckte omedelbart upp sig samtidigt som han tog av sig solglasögonen; Carl skakade på huvudet och såg generat i marken, eftersom frågan redan var besvarad. ”Min ärade gäst här säger sig ha observerat att ni är beväpnad, stämmer det?” frågade hertigen vidare i sitt icke-tonfall. ”Ja ers nåd, det stämmer”, svarade den uppsträckte. ”Jag får anta att ni inte representerar IRA”, fortsatte hertigen. ”Nej ers nåd! Special Branch, Edinburgh, ers nåd”, svarade den uppsträckte. ”Det var som attan. Och vem har skickat hit er till min lilla bokfest?” ”Regionchefen på vår avdelning, ers nåd.”




06-07-13

10.45

Sida 142

”Och varför det, om jag får vara så indiskret? Det är inte så att ni behöver känna er ovälkomna, pojkar, och jag vill förstås inte ens drömma om att snoka i något så högtstående och för vår nation främjande som Special Branch. Men om ni inte tycker det vore vårdslöst, skulle ni kunna ge mej en anledning?” ”Naturligtvis, ers nåd”, svarade mannen som fortfarande stod i någon sorts givakt med solglasögonen klämda mot ena byxbenet. ”Det finns ett skyddsobjekt bland era gäster, ers nåd. Vi har försökt vara så diskreta som läget tillåter, jag hoppas ni förstår att vi har våra order, ers nåd.” ”Naturligtvis konstapeln”, svarade hertigen. ”Har ni någonting emot att förklara saken lite mer för mej, jag är ju trots allt värd på det här stället.” ”Naturligtvis inte, ers nåd. Ni befinner er ju faktiskt just nu i sällskap med skyddsobjektet, ers nåd.” Hertigen vände sig långsamt om och såg på Carl. Någonting i hans kroppsrörelse antydde svagt irritation, men hans språk och ansikte visade inte det minsta spår i den riktningen. ”Jag får väl anta att det här inte är nånting som du har hittat på, gamle gosse?” sa han. Sen insåg han plötsligt att han inte ville höra Carls svar i närheten av ”konstapeln” utan tog Carl vänligt demonstrativt om axlarna för att inleda reträtten samtidigt som han nickade åt säkerhetsmannen, som omedelbart satte på sig solglasögonen igen. ”Nej”, sa Carl när de kommit en bit ut på den perfekta gräsmattan, ”jag har verkligen ingenting med saken att göra, jag menar jag bara såg dom och tänkte att du eller din mor var skyddsobjekt. Själv trodde jag att jag var i Skottland utan att någon annan än vi själva visste om det.” ”Nej nej, vi brukar aldrig vara skyddsobjekt, som det tydligen heter. Säga vad man vill om IRA, men dom är ju i alla fall gaeliska, inte sjutton skulle dom börja peppra skottar. Men svenskar tydligen?” ”Nej, det är ingenting allvarligt, antar jag”, sa Carl och generade sig själv med formuleringen någon sekund innan han kunde fortsätta. ”Såna där Special Branch-nissar samarbetar internationellt som du




06-07-13

10.45

Sida 143

förstår. Våra nissar hemma i Sverige har fått för sej att araberna vill döda mej för att jag är arabvän och så sprider dom ut det. Med all respekt för Special Branch i Edinburgh, dom kan ju inte automatiskt bedöma förmågan hos den svenska säkerhetstjänsten.” ”Du tycks inte ha nån större respekt för den förmågan, låter det som?” ”Nej, det skulle man kunna säga. Inom underrättelsetjänsten kallar vi deras högkvarter för Aphuset för att så rättvist som möjligt uttrycka deras intellektuella förmåga. I alla fall så har Special Branch kommenderats ut för att se till så att araberna inte anfaller oss i kväll.” ”Dom gör bara sitt jobb och allt det där?” ”Ja, jag antar att man kunde uttrycka saken så, mycket väl funnet, Angus.” Carl rodnade över sitt sätt att härmas. När Carl och Tessie under skratt och förtjusta skrik klädde om för middagen retades de oupphörligt med varandra för handkyss och nigning och de sa ”jag antar” om allting så att det till slut kom att likna konversation på Astrid Lindgrens rövarspråk. Till slut antog de vad som helst. I tävlingen om att se löjligast ut vann Carl med samtliga domarröster, eftersom Tessie på något sätt lyckats få till det så att hon såg fullkomligt normal ut. Att hon bar en sash i blåröttvitt rutmönster som en sorts snedställd schal över vänster axel och snett ner mot midjan gjorde ju henne knappast till maskeradfigur. Hon hade en hellång kjol i skimrande grått råsiden. Hon hade haft en föreställning om att de hamiltonska färgerna borde gå i grönt. Å andra sidan gick ju hennes röda rubinhalsband väl i färg med både sashen och den vita blusen. Hon bar sitt långa svarta hår uppfångat i ett nät på nacken, någonting som Carl utan att veta tvärsäkert påstod var ett mode från 40-talet. Sak samma, han var nämligen i ett definitivt underläge. Tessie skrattade så att hon ramlade omkull på den förskräckliga sängen när han kom ut från badrummet och där låg hon och hamrade med knytnävarna framför sig mot överkastet, skrikande av skratt,




06-07-13

10.45

Sida 144

samtidigt som hon anklagade honom för att ha ställt till det så att hon nu måste göra om sin make-up. Carl, till skillnad från Tessie, såg nämligen ut som en maskeradfigur. Han var för första gången i sitt liv klädd i kjol. Han hade kommit ut i färdig stass, ställt sig mitt på en av de persiska mattorna och försökt se mycket värdig ut. Det var alltså det som fått Tessie att explodera i skratt. Han anmärkte surt att hon ändå var hans hustru och borde stödja honom i hans svåraste stunder, for good and for worse, och att detta möjligen kunde vara ett ögonblick av for worse. Men hon bara skrattade. När hon dubbelvikt av kiknande skratt vacklade ut i badrummet för att förnya sin make-up gick han fram till en spegel och betraktade sig själv. Synen föreföll honom inte lika groteskt komisk som den tydligen förefallit Tessie. Han såg en officer i kort mässjacka och han avläste på prov det andra skotska gentlemen skulle kunna avläsa. Officeren var i 40-årsåldern och mycket vältränad. Han var kommendör eller konteramiral eller någonting i den stilen, skillnaden skulle inte utlänningar se på gradbeteckningen. Där fanns tre rader av släpspännen som gick jämnt ut och ovanför dem en liten palestinsk flagga med rosett i, just i det här brittiska sällskapet skulle väl kanske en och annan begripa det. Vidare skulle de känna igen de tyska färgerna och hederslegionen, möjligen Navy Cross. Flugan var snyggt knuten, nej inget av detta borde väcka munterhet. Men sen var det alltså kjolen med knästrumpor och pung framför manligheten, i äkta sälskinn föralldel. Vafan, om nu det här var stilen på själva plejset? Som i vart fall den nya hertiginnan skulle ha uttryckt saken. Tessie skred högtidligt tillbaks in i rummet med mycket allvarlig min. Sen såg hon på honom och frågade med dov stämma om han hade kalsingar under. Han medgav surt att han hade kalsingar under, dock skotskrutiga men vete fan från vilken klan.




06-07-13

10.45

Sida 145

Hon slog snabbt upp hans kilt och kontrollerade, sen gick hon spelat tankfull och hämtade sin klankarta, letade en stund, slog ihop den och meddelade ödesmättat att han bar kalsonger i klanen Douglas. ”Det gör inget”, sa Carl, ”douglasarna och vi har varit förbundna i många generationer.” ”Jag trodde inte man skulle ha kalsingar under”, sa Tessie. ”Inte jag heller, men det känns konstigt redan nu kan jag försäkra och jag tänkte bara som så att om man nu ska trivas på middagen så ska man åtminstone ha kalsingar under. Jag menar saken lär ju knappast inspekteras av den stränga Mary, hon med klädtäckelsen. Så vafan!” Han hoppade upp i luften och slog med raka ben, nästan i 90 graders ställning, ihop klackarna och landade mjukt på den persiska mattan, återtog omedelbart sin ytterst manligt värdiga hållning och höjde på ena ögonbrynet. Tessie såg ut som om hon skulle explodera i nya skrattparoxysmer, höll vädjande upp händerna mot honom och påpekade att de kanske borde gå, de var en aning sena. Det var de. När de kom ner i den gula salongen där middagsgästerna samlats för en drink före maten så var alla där, ungefär ett tiotal personer. Och alla såg upp, mycket häpet, på ett visst brittiskt sätt som innebär att ingen ser det minsta häpen ut eller gör minsta min. Ändå gjorde alla det, om det var ett och annat höjt ögonbryn eller om det bara var att all konversation dog ut. För Carls del kändes det som om han lika gärna hade kunnat komma in klädd i randig pyjamas eller indianskrud med hönsfjädrar på huvudet. Samtliga män i lokalen, utom Carl, var klädda i smoking. Hertigen såg ut som om han just befunnit sig mitt uppe i en historia, men nu avbröt han sig omedelbart, fimpade sin cigarrett i närmaste askkopp och vände sig mot sin fru. ”Liza, älskling”, sa han i det tonfall som aldrig betydde någonting särskilt, ”vill du vara så snäll att se till att Carl och Tessie får varsin drink medan jag kilar ut en stund.” Och så försvann han. Sorlet i salongen började ta nödtorftig fart




06-07-13

10.45

Sida 146

och ingen såg på Carl fastän alla gjorde det och själv kände han att det drog kallt om knäna, eller om det var tvärtom, att han rodnade till och med med sina knän. Liza Hamilton kom glatt emot dem, kysste Tessie och gav henne diverse komplimanger om det störthäftiga halsbandet och annat och räckte kvickt över två glas sherry. Sen vände hon sig muntert ironisk mot Carl. ”Jag ser att kapten har risslat upp sig om man säger så, vafan har du fått den där stassen ifrån?” ”Från en kiltmakare nere i stan, dom försäkrade oss att man skulle se ut så här. Och nu gör vi det. Jag antar att vi inte var tillräckligt välinformerade, så antingen är vi lätt överdrivet klädda eller lätt underdrivet klädda och du kanske kan vara så snäll och säga vilket”, sa Carl med en desperat ansträngning att inte låta det minsta ansträngd på rösten. ”Jävla otur ni har”, konstaterade hertiginnan Liza. ”Angus är den enda jävla hertigen i hela Skottland som inte jagar, för det första. Men för det andra är han dessutom den enda jävla hertigen i hela Skottland som inte kör kilt som smoking utom dom gånger han måste hälsa drottningen välkommen till Skottland som den främste av pärer och allt det där. Så va fan? Ni är dom enda som är schysst risslade på hela plejset, se det så och nu tar vi ett järn, fast det bara är jävla sherry. Skål!” De skålade ansträngt. ”Har du förresten kalsingar under?” fortsatte hertiginnan Liza med aningen för hög röst som tycktes drabba några av de närstående gästerna som en pisksnärt i ryggen. ”Det finns vissa frågor en gentleman inte besvarar”, sa Carl avmätt. ”Och jag är övertygad om att ers nåd inte har den ringaste avsikt att närmare förvissa sig om sanningen på den punkten.” Omgivningen brast ut i något som närmast måste beskrivas som ett sympatiserande diskret skratt, ehuru diskret skratt i denna omgivning icke var diskret.




06-07-13

10.45

Sida 147

Då kom hertigen av Hamilton tillbaks. Han var klädd i kilt med uniformsjacka som överdel. Carl och Tessie konstaterade omedelbart att det var samma kiltmönster. Han styrde rätt mot dem och han verkade nästan uppriktigt på gott humör. ”Käre hedersgäst”, började han, stannade upp och gjorde en reverens, ”jag finner till min stora glädje att ni klätt er precis som seden föreskriver och jag ber er om ursäkt för att jag inte informerade er om att jag är den enda jädrans hertigen i hela jädrans Skottland, som min fru brukar säga, som inte kör den traditionella stilen.” ”Jag har just fått höra att ni inte ens jagar. Det gläder mej, det gör inte jag heller”, sa Carl som plötsligt kände sig mycket lättad. Hertigen tog med sig Carl och Tessie på en liten rundvandring bland de övriga middagsgästerna och presenterade dem på ett lättsamt och inte särskilt formellt sätt, och eftersom kilten satt så perfekt på hertigen så satt den numera lika perfekt på Carl. Det var lord ditt och sir datt och en som uppenbarligen var hertigens bror och minister för skotska affärer eller någonting i den vägen, och sen var fruarna lady ditt och lady datt. Sånär som på bokförläggaren och hans hustru som tydligen inte hunnit adlas än. Middagen serverades i ett mycket vackert rum som Carl och Tessie inte sett på sin rundvandring. Väggarna var tapetserade i något som liknade gyllenläder, en varm röd färg och guld. Tak och paneler var vitmålade och längs ena långsidan fanns en öppen spis i skulpterad vit marmor, brasan var tänd, och över spisen hängde en oljemålning som föreställde en ryttare i röd rock på svart häst i solnedgång och på väggen mitt emot hängde ett troligt mästerverk i form av en 1700-talsvy över Venedig. Längs väggarna brann levande ljus medan den guldskimrande antika ljuskronan ovanför matbordet moderniserats med elektriskt ljus. Skymningen föll in från stora fönster i rummets kortända. Tessie som förts till bordet av hertigen själv insåg först efter ett tag att hon inte helt framgångsrikt bekämpade sina förutfattade mening-




06-07-13

10.45

Sida 148

ar. Miljön och titlarna hade ju gett ett alldeles bestämt intryck av mallighet och svåräten middag. Men av detta fanns nästan ingenting alls, det hölls inga invecklade tal, det fanns inga ritualer kring ätandet, att skåla i viss turordning exempelvis, eller föra sked framåt eller bakåt i sopptallriken – den första rätten var skotsk köttsoppa med sherry – eller koncentrera sig på vem man skulle eller inte skulle konversera. Även om inte alla gästerna kände varandra så uppträdde de så, stämningen blev snabbt förvånansvärt familjär och avspänd. För första gången föreföll det henne mest naturligt att börja tänka på hertigen som Angus; på svenska hade de utan tvivel varit du med varandra. Samtalet kring bordet skiftade otvunget från ämne till ämne och berörde tydligen vadsomhelst utom det engelska kungahusets skandaler, vilket förvånade Tessie eftersom hon hittills inte sett en enda tidning som inte i huvudsak tycktes beröra prins Charles eller Lady Di eller Fergie eller nakenbilder på Di eller gympabilder på Fergie, eller om det var tvärtom. Till slut frågade hon Angus om pressen bara körde sitt eget race med den där saken eftersom det i alla fall just här och nu verkade som någonting som inte existerade. Angus svarade torrhumoristiskt att man faktiskt befann sig i Skottland och att pomparnas förehavanden därför var av synnerligen underordnat intresse, och då erinrade hon sig historien om barnskelettet i citadellets mur, alltså möjligheten att det kunde ha blivit Hamiltons och inte Windsors i motsvarande skilsmässopublicitet. ”Du menar historien om ett barnlik insvept i guldbrokad som i sin tur låg i en gyllene kista, vilket borde göra mej till kung av England?” frågade Angus roat. ”Nånting ungefär så, antar jag”, sa Tessie med ett försök att härma engelskan som fick Angus att höja på ögonbrynet. ”Well”, sa han, ”det där är en mycket bra historia. Men som jag faktiskt ödmjukt påpekar i not tre på sidan 68 om jag minns rätt så fann man förvisso ben. Det var bara ett litet problem. Där fanns ingen guldbrokad, ingen kista och knappast något stöd för att benen var mänskliga. Det var antagligen en katt eller en hundvalp. Jag antar att




06-07-13

10.45

Sida 149

det skulle ha varit aningen genant att bli krönt till kung av England på dom förutsättningarna. Var har du lärt dej att härma språk så där, förresten?” Tessie blinkade hemlighetsfullt och tecknade att Angus skulle luta sig fram så att hon kunde viska i hans öra. ”Koom ihååg att min faader är iirländsk”, förklarade hon med irländsk engelska, kastade huvudet tillbaks i en teatraliskt stolt gest och höjde rösten, smattrade plötsligt på en engelska som lät som spanska: ”Och min måder är en av dessa små, micket små tjysiga carmencitor som smita in i det stora fria landet från lilla staden Tijuana i den dallrande solens, de smattrande klackarnas och de stolta männens Mejico!” ”Gode Gud! Den där konsten behärskar du verkligen”, stönade Angus och tog sig för pannan. ”Det är faktiskt ingen jävla konst. Lätt som en plätt”, svarade Tessie på australiensiska. Carl satt maximalt långt bort från Tessie eftersom han hade värdinnan till bordet. De observerade båda att Tessie höll uppvisning där nere och att sällskapet intill hade hjärtligt roligt. ”Vafan håller din fru på med, är hon redan på röken?” frågade Liza och såg sig om efter en askkopp eftersom den till synes dövstumma skotska personalen höll på att duka ut efter förrätten. ”Hon härmar bara olika sorters engelska, hon är faktiskt rätt bra på det”, förklarade Carl. ”Hade din mor inga invändningar mot att du gifte dej med en blatte?” frågade Liza obesvärat när hon blåste ut sitt första rökmoln. ”Jag antar det”, sa Carl. ”Fast man kan inte veta säkert, hon skulle för det första inte veta vad blatte var och för det andra är Tessie faktiskt amerikan och vit, i vart fall inte neger.” ”Så hon har inga svärmorsproblem?” ”Nej, dom har aldrig träffats.” ”Hoppsan! Där gjorde jag svanhopp ner i klaveret.” ”Det var väl inte första gången du gjorde det, antar jag”, sa Carl




06-07-13

10.45

Sida 150

vänligt men försmädligt. ”Du själv har ett kvalificerat svärmorsproblem, om man säger så?” ”Det kan du ge dej fan på.” ”Och dom andra runt bordet?” ”Jag tror dom skiter i det, nej egentligen inte. Dom har bara en sorts förmåga att inte se en. Dom hälsar, tar i hand, säger något litet om vädret och vänder sej bort. Jag är ju som du väl räknat ut sådär tjugofem år yngre än Angus och han är i den åldern när såna som ni gifter om er med såna som jag.” ”Jag har aldrig förstått det där”, sa Carl, ”men jag antar att det är den resandes ensak.” ”Du är inte lite fräck.” ”Nej, jag är bara anpasslig, antar jag. Med kära svärmor hade jag försökt samtala på ett helt annat sätt.” Det serverades med någon sorts självklarhet Aberdeen Angus, helstekt oxfilé, något överstekt, som huvudrätt och rödvin ur karaff, vilket Carl först misstänkte var ett sätt att dölja vinets kanske låga kvalitet, eftersom det såg mycket mörkt ut i färgen. Men när han smakade blev han imponerad. Inte för det han gissade att det var något vin från Pauillac, kanske en Margaux, kanske en Château Palmer och förmodligen från någon av de bästa årgångarna på 80-talet, kanske rentav 82. Det som imponerade på honom var att det utsökta vinet bara serverades anonymt; han insåg att han själv inte skulle ha gjort så och försökte intala sig att det i så fall berodde på att han tyckte det var roligt att berätta för gästerna vad man drack. Hursomhelst, han hade inte bara langat in ett vin i världsklass i anonyma karaffer. Han började känna sig på mycket gott humör och det var inte bara för att blamagen med kilten nu var överspelad. Det fanns en varm hemlighetsfull stämning av gemenskap mellan skottarna runt bordet som smittade av sig. Bara två av dem, bokförläggaren och en till, talade engelska med det som brukar uppfattas som skotsk klang, medan alla andra lät som Eton och Oxford, antagligen av det enkla skälet att de skickats dit som pojkar och sen blivit kvar tills de var




06-07-13

10.45

Sida 151

män. Men de var så obesvärade. De hade helt enkelt kul runt bordet. I väntan på efterrätten hördes plötsligt en säckpipa. ”Jävlars helvete, nu är fan lös”, stönade värdinnan bredvid Carl. ”Alla andra jävla hertigar har sin personliga säckpipeblåsare, det skulle vi inte haft råd med men tror du inte den jäveln råkar spela säckpipa själv”, förklarade hon snabbt och intog sen demonstrativt lyssnarposition med demonstrativt uttråkad min. ”Det värsta är att dom jävlarna aldrig slutar”, viskade hon. Så var det alltså. Hertigen av Hamilton var sin egen personliga säckpipeblåsare, han till och med samlade på säckpipor. Och nu kom han in, marscherade stampande runt bordet och spelade Scotland The Brave. Carl drabbades av ett oemotståndligt anfall av sentimentalitet och fick svårt att hålla tårarna tillbaka. Plötsligt kändes hans kilt inte det minsta besvärande eller fånig. Hertigen, möjligen väl medveten om åtminstone sin frus och utlänningars ständigt omtjatade synpunkt att säckpipeblåsare aldrig slutar, spelade tre melodier, men förmodligen väl valda. Efter Scotland The Brave fortsatte han med en melodi som Carl aldrig hört – Hamilton-sången förklarade den redan uttråkade Liza viskande – och sen avslutade han med Amazing Grace och tågade ut. Carl kunde inte längre hålla tårarna tillbaka. ”Vafan är det med dej?” frågade hans bordsdam, lättad över att det hela var över. ”Hade dom jävla skottarna varit ensamma hade dom kört halva natten, det här var den korta turistversionen, det är inget att lipa för.” ”Det är möjligt, antar jag”, sa Carl och torkade tårarna, ”men jag fick plötsligt för mej att jag hörde skriet från förfäderna eller nåt i den stilen.” Efter desserten – en sorts lokal variant på äppelkaka med vaniljsås – gick portvinet runt bordet, motsols, och var och en serverade sig själv. Inget tacktal skulle hållas, Carl hade redan för säkerhets skull frågat, i Sverige hade han förväntats göra en mängd konster just nu.




06-07-13

10.45

Sida 152

I stället förklarade värden i andra änden av bordet överraskande att damerna var ursäktade. Alla damer utom Tessie reste sig omedelbart, efter någon tvekan också hon. Alla männen satt kvar, utan att resa sig, men Carl var redan på väg upp för att markera stolshjälp åt sin bordsdam. ”Överdriv nu inte, kjoljohan”, väste hon skämtsamt. Sen tog hon med sig alla kvinnorna i en lång rad och försvann ut i någon av salongerna. Portvinet cirkulerade några varv och männen började röka cigarrer, knäppa upp kavajerna och något ändra samtalstonen; Carl tyckte sig uppfatta en nästan skabrös historia. När portvinsritualen var avklarad reste sig värden, och därmed alla de andra som följde honom ut till en helt annan salong än dit kvinnorna försvunnit. På ett stort marmorbord under glimmande ljuskandelabrar stod en oerhörd mängd whiskyflaskor och ett antal glas. Ingen ishink. Männen kom ut gnuggande händer, det var tydligen dags för det som åtminstone på amerikanska skulle ha kallats lite seriöst supande. ”Min käre hedersgäst”, sa hertigen och slog ut med armen mot Carl. ”Vilken sorts whisky föredrar du?” Alla iakttog Carl spänt, vilket han märkte. Han kastade en hastig blick på stenbordet med den oerhörda mängden whiskyflaskor samtidigt som han kvävde sin impuls att be om den enda whisky han brukade dricka, han var inte mycket för whisky, varvid han alltså skulle ha frågat efter en Jack Daniel’s med is. Han anade plötsligt faran. Det fanns definitivt ingen Jack Daniel’s på det stora stenbordet, flaskan är fyrkantig och har svart etikett och känns igen på långt håll. ”Min käre värd”, började han tveksamt och svalde nervöst, ”ehuru klädd på ett sätt som antyder en mycket speciell smak, måste jag erkänna att jag inför denna imponerande samling av vad som tvivelsutan är det bästa Skottland kan prestera, i all ödmjukhet önskar mej värdens egen favorit.”




06-07-13

10.45

Sida 153

Hans svar väckte jubel, mycket stort jubel, och värden gick fram till sin bror, sträckte demonstrativt fram handen och fick omedelbart en tiopundssedel. ”Vi slog vad”, förklarade han. ”Frågan var ju, ja du låter ju som en amerikan, om du skulle eller inte skulle begå det enda, men oförlåtliga, sociala misstaget, beställa en Johnny Walker on the rocks till exempel. Jag vann. Varsågod, här kommer en försiktig whisky, en Highland Park.” Visst tumult utbröt. ”Inte fan ska du ge honom en jädrans whisky uppe från Orkneyöarna, Angus, ta en Laphroaig!” ropade en av gentlemännen. ”Nej, nej, en Glenmorangie, det är mera typiskt”, föreslog en annan. ”I helvete heller, ta en Macallan, den vinner ju i alla fall alla blindtest!” föreslog den tredje. Och sen haglade förslagen några ögonblick innan det utbröt en diskussion så häftig att den liknade gräl till frågan om whisky utifrån öarna hade mer smak av sjögräs än den som kom från kuststaden Oban. Carl fick sitt glas och smuttade försiktigt. Det han haft emot maltwhisky, och här fanns uppenbarligen ingenting annat, var en flygplatswhisky som hette Glenfiddich och som alltid gett honom en association till anemisk fånighet, möjligen särskild whisky för kvinnor eller amerikanska civilekonomer eller något i den stilen. Han upptäckte inte Glenfiddich någonstans i den kolossala mängden flaskor. Grälet om de olika sorternas kvalitet intensifierades allteftersom herrarna fick varsitt glas i handen som de började gestikulera med, jämföra färgen, sniffa på och provdricka. Först hade Carl fått en idé om att man spelade en sorts charad för hans skull, kanske att det var ett nytt vad på gång, och han försökte till och med skoja med Angus om att detta vinnande vad på tio pund ändå var en hälsosam avvikelse från den 12:e hertigens vanor; dels att slå vad om hanterbara




06-07-13

10.45

Sida 154

belopp, dels att hålla vinsten inom familjen eftersom det var brorsan lord Hamilton som förlorat. Angus försökte artigt svara men drogs snabbt och på nytt in i den pågående diskussionen. Alla deltog utom Carl och en Etonfigur som visst hette sir Gerald eller någonting i den stilen. Och just han kom nu fram till Carl och höjde vänligt sitt glas. ”Jag varnar dej, käre bror, men dom här skottarna menar verkligen allvar, dom lär hålla på minst en timme med frågan om sjögrässmaken i whiskyn från Oban och om Laphroaig är för otypisk beroende på den starka röksmaken.” ”Som säckpipor då?” sa Carl. ”Nejmen nu är jag lite på slängkälken, antar jag. Vad menar du med säckpipor?” ”Kul ett tag, men risk för att det håller på för länge”, svarade Carl. ”Ja jisses hoppsan, där hade du mej allt på vagnen ett ögonblick, men du har onekligen en poäng. Ska vi kanske dra oss undan en stund medan skottarna gör upp?” Den andre gjorde en inbjudande gest mot en soffgrupp sju åtta meter bort, och hans gest var inbjudande på ett sätt som snarare var beordrande. Carl fick en obehaglig känsla av att det inte gick att säga nej. Han nickade kort, tog med sig sitt whiskyglas och lomade iväg mot soffan. Mannen som nu följde efter honom såg ut som en nästan filmisk parodi på engelsman, och nu hade det alltså visat sig att han dessutom var det. ”Man kan som sagt aldrig veta så noga hur länge skottarna håller på med det där”, sa engelsmannen med en nick bort mot det övriga sällskapet som stod i en liten klunga och med mycket höga röster försökte övertyga varandra. ”Ibland klarar dom av det på en kvart, ibland på två timmar.” ”Det är tydligen en fråga av avgörande betydelse”, sa Carl och smuttade på sitt glas samtidigt som han försökte komma ihåg vad det var han fått.




06-07-13

10.45

Sida 155

”Ja, inte bara det. Det är sjuttsingens viktigt för dom här killarna. Förresten hur mår min gamle vän DG nuförtiden?” Carl stelnade till, förmodligen så mycket att det märktes. Mannen bredvid honom i soffan bara log, drog åt sig en askkopp och slog av askan på sin cigarr innan han fortsatte. ”Vi blev ju lite informellt presenterade där ute på gräsmattan i dag”, fortsatte han nästan släpigt långsamt. ”Men jag är alltså Geoffrey Hunt.” ”Jag uppfattade bara sir Geoffrey, vi har ju aldrig träffats personligen”, svarade Carl urskuldande. Han hade redan insett läget. Han satt bredvid den nye chefen för den brittiska underrättelsetjänsten MI 6, onekligen en av DG:s gamla vänner. ”Och hur mår alltså gamle DG?” frågade sir Geoffrey på nytt. ”Jotack, utmärkt, jag får gratulera till utnämningen förresten”, svarade Carl sammanbitet. Han kände sig mycket spänd och mycket övertygad om att han inte satt där han satt av en tillfällighet. ”Jag kommer naturligtvis att framföra er hälsning, sir Geoffrey”, fortsatte Carl nervöst eftersom den andre inte sa någonting. ”Äh lägg av! Kalla mej Geoff, annars blir jag bara tvungen att kalla dej för sjutton vet vad för konstigheter.” ”Okay, Geoff får det bli. Och vad gäller saken, Geoff?” sa Carl och såg dystert bort mot whiskygrälet i andra änden av salongen som inte visade minsta tendens till att mojna. ”Det var hoppsan hoppsan rakt på sak, om man säger så”, sa sir Geoffrey och drog ett demonstrativt långt tankfullt bloss på sin cigarr. ”Yeah! Vafan väntade du dej, Geoff!” sa Carl med ett överdrivet brutalt amerikanskt tryck i sitt språk. ”Att vi skulle spela boll, som ni amerikaner uttrycker saken”, svarade sir Geoffrey snabbt. ”Okay”, sa Carl. ”Du servar!” ”Det gäller flera mer eller mindre lattjo saker men jag tror dom hänger ihop”, sa sir Geoffrey. Carl svarade inte. Han svepte först sin whisky, sen gjorde han en




06-07-13

10.45

Sida 156

gest som betydde sätt igång och la armarna i kors. Det gjorde sir Geoffrey. ”Vi har ett litet jättetrist problem, det är nämligen så att ryssarna håller på att mörda personal inom vår försvarsindustri. Det rör sig om utsökta mord, jag menar man får verkligen uttrycka viss beundran för den teknik som har kommit till användning. Icke desto mindre är det synnerligen besvärande.” ”Jag förstår att det måste vara synnerligen besvärande”, sa Carl och sänkte huvudet och blicken nästan som i skam. Teatern var slut. Han kände det som om de stora fönstren intill plötsligt slagits upp av en storm. Fånerierna som han flytt in i underströks alltför tydligt av att han dessutom var klädd i kilt, låt vara med kalsonger under. Flykten hade varit förgäves, en illusion. Här kom det andra livet dånande ikapp. Ingen mer Ivanhoe. ”Du ser lite dyster ut, gamle gosse”, sa sir Geoffrey tröstande. ”Det är ingenting. Jag antar bara att det kom lite plötsligt. Okay, jag är biträdande chef för den militära svenska underrättelsetjänsten och du är chef för den brittiska. Vad vill du tala om?” ”I första hand om MRO-filen, vad står förresten den där lajbans förkortningen MRO för?” ”The Moscow Rip-off (Moskva-stöten)”, svarade Carl snabbt. ”Och i andra hand?” ”I andra hand operativt samarbete.” ”Låt höra.” ”Vi har ju inte fått del av MRO-materialet från er, för den händelse du inte visste det, utan från amerikanerna, våra kära kusiner du vet. Och nu är det helt enkelt så här att vi på goda grunder misstänker att dom bara ger oss små smakprov, efter eget Coca-Cola-omdöme som vanligt, men att vi inte fått del av helheten. Kommentar?” ”Ingen kommentar.” ”Lägg av, vi snackar inom familjen.” ”Kanesjna.”




06-07-13

10.45

Sida 157

”Förlåt?” ”Det är ryska. Betyder självklart.” ”Åh sjuttsingen.” ”För det första har jag ingen aning om vad som har lämnats ut från MRO-materialet. För det andra har jag ingen … nja, numera vore det väl för mycket sagt … För det andra har jag ingen aning om att materialet i sin helhet har lämnats ut till våra, som du säger, amerikanska kusiner. Dom där informationsströmmarna styrs av den svenska regeringen, den svenska regeringen är för närvarande närmast tonårsförälskad i Washington.” ”Det var ju trist. Icke desto mindre, kan du se till så att vi får tillgång till originalmaterialet?” ”Varför det?” ”Därför att. Av det bowdleriserade material vi fått från amerikanerna, där dom försöker dölja att det är ni som är källan, framgår att det måste vara du själv som är upphovet. Det rör sig om en omfattande datastöld från självaste GRU.” ”Inga kommentarer.” ”Bra, jag hade alltså rätt. Var snäll låt mej fortsätta innan du kastar den reformerta moralen i ansiktet på mej …” ”Protestantiska. Inte reformerta. Martin Luther, du vet.” ”Ja struntsamma. MRO-materialet innehåller någonstans svaret på vad sjutton som pågår. Där finns i så fall också förklaringen till varför dom gett sej in i detta till synes hippsan-hoppsan ålderdomliga slokhatt-och-dolk-beteende. Vi vill inte bara veta varför dom behagar hjälpa brittiska medborgare att trilla av pinn, vi skulle gärna se ett slut på den aktiviteten.” ”Det kan jag förstå, det är rentav en inställning som jag känner sympati för”, sa Carl och kastade en hjälplös blick bort mot skottarna i andra änden av salongen. Därifrån fanns ingen hjälp eller time-out att vänta. De grälade som besatta om sina maltwhiskysorter. ”Well, så ge oss då originalmaterialet”, sa sir Geoffrey med ett stänk av osäkerhet i rösten som han nu visade för första gången under




06-07-13

10.45

Sida 158

deras samtal. Allt hade fram till nu låtit som en gammaldags engelsk språklektion där alla ord alltid uttalades rent och tydligt. ”Gamle gosse”, sa Carl med en trött ironisk gest. ”Just nu ber du mej begå ett brott. I vår lag och på vårt språk heter brottet spioneri.” ”Äh ge mej nu inte hela den där hycklande neutralitetsramsan, vi byggde för sjutton upp er underrättelsetjänst innan ni ens visste vad ordet betydde”, sa sir Geoffrey med en nästan märkbar irritation i tonfallet. ”Yeah!” sa Carl. ”Det var just vad ni gjorde, låt vara med växlande framgångar i början. Det är inte det. Tänk på att jag är en germansk typ, ytterligt byråkratisk och allt det där.” ”Skotsk!” rättade sir Geoffrey. ”Åtminstone låter klädseln just nu antyda den saken, om jag får uttrycka mej så.” ”Poäng, sir Geoffrey. Erkännes, poäng. Men saken är mycket enkel. Jag har dribblat såpass mycket i eget straffområde på senare tid att min premiärminister skulle bli föga förtjust om jag gav mej in på nya solonummer. Däremot, nej lyssna noga nu! Däremot är jag övertygad om att om du gick till 10 Downing Street och bad 10 Downing Street göra enkel förfrågan hos min ärade premiärminister så skulle frågan om MRO-materialet lösas snabbt och enkelt. Till din belåtenhet.” ”Det var ju i och för sej skönt att höra”, sa sir Geoffrey och la ifrån sig sin cigarr som sen länge varit utbrunnen; Carl hade sett det men inte han själv. ”En lite pittigt tidsfördröjande manöver, i alla fall”, suckade sir Geoffrey. ”Pittigt?” undrade Carl. ”Ja just pittigt. Nå men då vidare till nästa fråga, ehuru jag fruktar att vi kanske måste dra också den via 10 Downing Street, i överensstämmelse med Martin Luther och allt det där. Jag skulle vilja fundera över ett visst operativt samarbete.” ”Du tycks vara på hugget i dag, Geoff”, sa Carl ironiskt. ”Om jag inte ens kan ge dej lite papper som du ändå kommer att få, via viss




06-07-13

10.45

Sida 159

byråkratisk process, vad tror du då om operativt samarbete? Hade du tänkt dej att jag skulle ut och mörda lite folk i Hennes Majestäts tjänst?” ”Mjavars. Nånting i den stilen, ja”, svarade sir Geoffrey leende, överdrivet brett leende. ”Du måste vara knäpp”, sa Carl och kastade på nytt en desperat blick bort mot de grälande skottarna. Han uppfattade spridda märken. Bowmore för attan! Cragganmore! Laphroaig är för ljust och för rökigt! Knockando, jag säger bara det en gång till, Knockando! ”Operativt samarbete, som sagt”, upprepade sir Geoffrey stillsamt och rättade tankspritt till sin smokingfluga; han gav intryck av att vara mycket noga med sin klädsel. ”Jag antar att det inte är en tillfällighet att vi träffas här”, sa Carl för att byta samtalsämne. ”Nej för sjutton, jag fick höra av lord Hamilton att du skulle komma hit och vi känner varandra och tjolahopp så blev jag händelsevis bjuden när jag bad om det.” ”Visst”, sa Carl utan entusiasm. ”Och nu vill du snacka operativt samarbete så där lite hursomhelst på en middag?” ”Nånting i den stilen, ja. Jo, jag inser ju att det blir lite formella turer först om det ska bli av. Men det vore väl ändå ganska praktiskt om jag bad dej ha några synpunkter. När allt kommer omkring så är det väl huvudsakligen du som står för den operativa planeringen på svensk sida.” ”Ja”, sa Carl. ”Jag inser att du har en poäng. Tala om vad du har för idéer så ska jag recensera dom.” ”Och allt som sägs stannar tills vidare mellan oss?” ”Var inte barnslig, Geoff. Fram med det nu. Vilka önskemål har Hennes Majestät, det vill säga du själv.” ”Två saker. Jag hade för det första tänkt mej att du skulle värva en högt uppsatt agent åt oss i Moskva.” Carl såg forskande på sir Geoffrey för att försöka förstå om det han hört var utslag av den påstått mycket speciella engelska humorn, eller




06-07-13

10.45

Sida 160

bara spritt språngande galenskap. Sir Geoffrey såg emellertid bara koncentrerat allvarlig ut. ”Det var ett tämligen ambitiöst projekt”, sa Carl med ett försök att liksom Tessie parodiera den engelska engelskan. Sir Geoffrey inte så mycket som smålog. ”Ja, är det inte, så säg?” svarade han. ”Jag antar att du vill höra mej fundera lite om bakgrunden.” ”Jatack, det vore hyvens”, sa Carl. Sir Geoffrey rättade till ett obefintligt veck på sitt ena byxben, tände på nytt sin slocknade cigarr och tycktes tänka efter hur han skulle lägga fram saken. Han tog gott om tid på sig. Men sen förklarade han läget snabbt och effektivt och med en obestridlig logik. MRO-filen inte bara listade och placerade hela den nya ryska försvarsledningen. Man kunde, särskilt om man finge tillgång till originalmaterialet utan föregående amerikansk tvätt, förmodligen läsa sig till en hel del om de pågående interna striderna, inte minst inom den militära ryska underrättelsetjänsten. Kunde man förstå exakt hur de motsättningarna såg ut så skulle man också kunna förstå varför ryssarna återgått till så ålderdomliga idéer som att lönnmörda sig fram. Det var första punkten. Vidare så var det ju enkelt att göra en kedja kvalificerade gissningar om materialets erövring. För det första var det av svenskt ursprung, för det andra rörde det sig om en datastöld, förmodligen den största i spioneriets historia. För det tredje så var det inte så svårt att räkna ut vilken svensk som i så fall låg bakom, naturligtvis Carl själv. För det fjärde, och nu började det dra ihop sig, så måste man faktiskt föreställa sig att Carl inte hade kunnat stjäla ett så stort material om han inte hade en utomordentlig och centralt placerad källa inom den ryska underrättelsetjänsten. Och denna källa skulle rimligtvis vara tämligen kritisk till den pågående dödspatrullverksamheten i London. Följaktligen skulle han kunna värvas, i världsfredens intresse; för såväl Rysslands som Storbritanniens goda framtid och allt det där.




06-07-13

10.45

Sida 161

”Hur har jag skött mej hittills?” frågade sir Geoffrey med en blick som klart meddelade att han åtminstone själv var övertygad om att han skött sig förträffligt. ”Inte så illa, verkligen inte så illa”, medgav Carl motvilligt. ”Chansen att lyckas med en sån operation är förstås inte uppenbar. Men det skulle finnas viss logik i att i alla fall göra ett försök.” ”Efter att vi gått till 10 Downing Street och dragit in en massa politiker i hanteringen?” ”Ungefär så. Efter att vi dragit in en massa politiker i hanteringen. Jag har för mej att systemet kallas demokrati och det lär vara för det systemets skull som skattebetalarna anställer sådana som du och jag. Och vad var det mer för hypotetiskt operativt samarbete du ville diskutera?” ”Mja …”, sa sir Geoffrey med ett stänk av tveksamhet som hittills på intet sätt kännetecknat hans sätt. ”Det hade jag närmast tänkt att du själv skulle fundera över, gamle gosse.” ”På vilket område då?” frågade Carl snabbt. ”När det gäller den här lilla pinsamheten inom vår försvarsindustri. Jag menar, trots politiker och allt annat boss i vägen för den där värvningsoperationen så är den ju svår redan på ritbordet. Om man alltså skulle välja en mindre ambitiös plan så skulle man hitta ett sätt att nita dom där ryska våtjobbarna, ta dom på bar gärning så att säga.” ”Det trodde jag var ett jobb för Special Branch eller möjligen MI 5”, svarade Carl ogillande. ”Så så, nu ska vi inte vara överdrivet formella. Tänk bara på att Special Branch lyder under en mängd besvärande lagar och MI 5 har en chef som heter Stella Rimington.” ”Jaa?” sa Carl frågande. ”Hon lär heta Stella Rimington och vad har det med saken att göra?” ”Som namnet onekligen antyder är Stella Rimington en kvinna”, viskade sir Geoffrey teatraliskt hemlighetsfullt. ”Javisst ja, att jag inte tänkte på det. Säkerhetspolisens chefs kön




06-07-13

10.45

Sida 162

har naturligtvis en fullkomligt avgörande betydelse för nationens bästa. Sjuttsingen också, att jag inte tänkte på det.” ”Käre bror behagar vara ironisk?” ”Svar ja!” ”Nå, låt mej på nytt göra ett försök att beskriva läget så ska vi se om du får några idéer?” ”Utmärkt, Geoff. Beskriv du bara!” Sir Geoffrey samlade sig på nytt till en koncentrerad föredragning. Carl insåg att han hoppades att den inte skulle bli lika övertygande som den första. Men den blev nästan det. Det tycktes finnas ett bestämt mål för dessa välorganiserade självmord. Det gällde dataanalyser med marin inriktning, särskilt sådant som hade antingen med ubåtar eller torpeder delvis avsedda för ubåtar att göra. Om man exempelvis lyckades anställa en person på, säg Marconi Naval Systems, och sätta honom i arbete med simulerande dataprogram som hade med ubåtar att göra, så skulle denna person tvivelsutan snabbt hamna inom sektorn för eventuella självmord. Problemet var emellertid … ”Jag ser problemet”, avbröt Carl. ”Har några av dessa självmord organiserats med gift, gift som framkallar andningsförlamning till exempel?” ”Nej, inte såvitt jag vet”, sa sir Geoffrey tveksamt medan han tänkte efter. ”Nej, jag tror rentav att man kan utesluta den möjligheten. Flera personer har ju faktiskt andats sej själva till döds, drunknat eller andats in för mycket koloxid, nej jag tror man kan utesluta varianten med andningsförlamande gift.” ”Bra”, sa Carl. ”Men det där får vi allt undersöka mera noga sen. Din tanke är alltså en datatekniker som inte är lika försvarslös som andra datatekniker.” ”Ja jösses Jupiter, det är min tanke.” ”Och ni har inte såna?” ”Nej, men ni har. Du är en av dom.”




06-07-13

10.45

Sida 163

”Det vore inte så diskret, käre bror.” ”Nej, jag vet. Men som min fru säger när vi plockar vilda champinjoner om hösten. Finns det en finns det flera!” ”Okay”, sa Carl, ”Jag ger mej. Om du får John Major att gå till Carl Bildt, så att den svenska regeringen beordrar sin underrättelsetjänst att ta en tango med dej så blir det här av. Ni vinner, vi kommer att kommenderas ut i strid. Och det finns inte ett skit jag kan göra för att stoppa den saken. Ifall det är dej till nån tröst.” ”Åjovars”, sa sir Geoffrey. ”Du har hittills inte verkat så förbaskat entusiastisk.” ”Som sagt, du vinner nog, Geoff. Jag kan inte tänka mej att min käre premiärminister kan avstå från frestelsen att få medalj av sin brittiske partibroder. Så visst! Vi kommer sannolikt att placera ett lockbete, en svensk som uppträder som amerikan, som ingen i hela England kan skilja från en riktig amerikan …” ”Som du själv!” avbröt sir Geoffrey. ”Ja, som jag själv, men alltså inte jag själv”, fortsatte Carl med en liten irriterad rynka i pannan. ”Den beställningen kommer att uppfyllas, en äkta datatekniker som kan det dom andra kan, kanske rentav bättre om det nu råkar gälla den svenska specialiteten ubåtar. Men en datatekniker som inte låter sej självmördas utan vidare, utan en som dödar mördarna när dom försöker. För det är väl vad du skulle önska dej?” ”Nånting i den stilen, ja”, sa sir Geoffrey mysande, han insåg att han höll på att hala in fisken. ”Men så är det ju det här med den byråkratiska fördröjningen …”, fortsatte han menande. ”Det där med demokrati och sånt?” frågade Carl. ”Nåt i den stilen, antar jag.” ”Jo, jag har tänkt på det medan du berättade och jag insåg att vi skulle torska på det här samarbetet. Vi skulle kunna snabba på processen.” ”Låter som ett bustrevligt förslag, nånting jag kan hjälpa till med?” ”Ja!” sa Carl intensivt koncentrerad. ”Du kan rekvirera en legend




06-07-13

10.45

Sida 164

från dina amerikanska kusiner, en identitet med bakgrund vid University of California, San Diego, en person som har italienskt påbrå och en Master of Science med datorer som huvudämne, specialiserad på mjukvaran. Du ordnar en sån identitet från amerikanerna. Jag levererar en man som uppfyller kvalifikationerna och vi sätter in honom i operation innan våra politiker kommit överens, som en sorts sovande agent. Och så stridsladdar vi honom om politikerna säger okay. Vad tycks?” ”Det låter faktiskt som en jättehoppsan idé hörrududu”, sa sir Geoffrey och drog ett långt sista och njutningsfyllt bloss på sin cigarr som han sen fimpade. ”Som våra amerikanska kusiner brukar säga”, sa han när han långsamt reste sig upp. ”Ring inte till oss, vi ringer er. Jag tror jag ska masa mej bort till dom där skottarna och se om man inte kan få slut på whiskytjafset.” Carl såg efter honom när han med muntert fjädrande gång närmade sig det grälande sällskapet i rummets andra ände. Sen såg han på sin kilt och på sin sporran i äkta sälskinn som slappt parkerat sig ovanpå kilt och manlighet. Komedin var över, insåg han.




06-07-13

10.45

Sida 165

 Dagen då Carl avskedades av landets statsminister inleddes med en serie irritationsmoment. Han och Tessie hade kommit hem sent på sommarnatten och funnit faxen full av papper, en enda röra av meddelanden från såväl Försvarsstaben som Rosenbad om att han skulle höra av sig; statsministern sökte honom, Samuel Ulfsson sökte honom, överbefälhavaren sökte honom. Och alla använde de högt tonläge. Han hade försökt skämta bort och bagatellisera rulladerna i faxen, sagt till Tessie att det egentligen bara handlade om en enda sak, att statsministern var skitförbannad för det där med Arafat och ville flå honom levande, och att Sam och överbefälhavaren bara kommenderats att delta i uppspårandet av förrädaren. Det var inget att bry sig om mitt i natten i alla fall, det kunde gott anstå till morgonen. Men när de gick och la sig, trötta efter den långa bilresan och en ganska skumpig överfart från England i liten kvav fartygshytt, så tänkte de inte på att dra ut telefonjacket. Första samtalet kom några minuter före sju på morgonen. Det var överbefälhavaren, som utan närmare förklaringar beordrade Carl att infinna sig på ett stabsmöte ”så fort han varit uppe hos statsministern”. Carl muttrade något om att han naturligtvis skulle komma, förutsatt att statsministern inte låtit halshugga honom, hamiltonare brukade sluta på det viset; överbefälhavaren var inte det minsta road av skämtet. Carl hade möjligen hunnit somna om, sen ringde Samuel Ulfsson, som ville ha ett möte efter mötet hos överbefälhavaren. Det gällde bland annat vissa konsekvenser av Operation Baltic Rescue, jo det




06-07-13

10.45

Sida 166

hade gått bra, men det fanns en del besvärliga frågor att reda ut. Carl svarade att en förutsättning för att han skulle infinna sig givetvis var att han kommit levande från såväl statsminister som överbefälhavare. Sam skrattade faktiskt, han lät som om han var på gott humör, och sa att försvarsmakten nog skulle kunna restaurera Carl efter besöket på Rosenbad, och att nog alla parter skulle bli nöjda med det som förmodligen måste ske där uppe hos statsministern. Carl gjorde ett sista försök att somna om. Då ringde det från säkerhetspolisens skyddsvaktsstyrka, en märkbart nervös kommissarie som meddelade att de hade instruktioner att hämta upp Carl klockan 08.30 för transport till Rosenbad, att det var frågan om skottsäker bil och två skyddsvakter, att Carl ombads förse sig med tjänstevapen. Det fanns nämligen en hotbild – inte nu igen, tänkte Carl – man hade vissa indikationer på ett förestående arabiskt attentat mot antingen Carl själv eller också mot Utrikesdepartementet. Vid det här laget var Carl klarvaken och förbannad. Han gick upp och drog på sig en träningsoverall och sprang ut på en löprunda för att bli av med sina aggressioner; det gällde att inte bli förbannad uppe hos statsministern, han ville inte att det skulle sluta med en så enkel triumf för den där dataamatören. Han sprang i försiktigt tempo i nästan trekvart, betydligt längre tid än han brukade använda till sin milrunda, och när han kom tillbaks var Tessie uppe och stod i köket och pressade apelsinjuice. Telefonen hade ringt oupphörligt och han hade tre telefonlappar som påstods vara särskilt viktiga. När han såg på dem insåg han att det egentligen var samma telefonsamtal, numren gick till tre olika små rådgivare till statsministern som bara kappades om vem som först fick tag på honom. Han drack ur apelsinjuiceglaset i ett enda drag, bestämde sig för den telefonlapp som kom först i bokstavsordning och ringde. ”Statsrådsberedningen, von Vieandt”, svarade det i andra änden. Det tog någon sekund innan Carl såg namnet stavat framför sig och insåg att det där med fjant måhända var sant, men inget erkännande.




06-07-13

10.45

Sida 167

”Carl Hamilton här”, sa han dystert. Därefter fick han en liten utskällning av den unge vieandten, som på statsministerns vägnar, ytterst självpåtagna vägnar som det föreföll, uttryckte sin indignation över att Carl inte hört av sig och inte lämnat meddelande efter sig om hur man kunde nå honom, vilket skulle vara exempellöst. Carl var säker på att han skulle höra statsministern säga exempellöst om halvannan timme när de möttes. Han snoppade av den unge rådgivaren med att det kanske ändå vore lämpligast att lämna själva skällandet till statsministern, med tanke på viss skillnad i grad mellan ung rådgivare och kommendör. Sen kastade han utan aggression på luren. ”Vad är det med dom, det verkar som om du har ett uppbåd med svingande rep i hälarna, ska du hängas i solnedgången?” frågade Tessie glatt. ”Nånting i den stilen, antar jag”, sa Carl med ett försök att tala den där engelska engelskan. Tessie rättade honom genast och gjorde om repliken så att den lät som om den kommit från hertigen själv. Carl klädde sig i uniform, dels därför att det föreföll honom mest passande, om han nu skulle ställas inför krigsrätt, och dels för att uniformskavajen inte var figursydd som hans kostymer och därför lättare dolde ett vapen i axelhölster. Tessie höjde förvånat på ögonbrynen när hon såg honom i skjortärmarna och han snörde på sig axelhölstret, sköt in ett magasin i sin Beretta, gjorde mantelrörelse, säkrade vapnet och stoppade det på plats. ”Du tänker väl inte skjuta den här statsministern också?” frågade hon och nickade uppåt bakåt som om hon visste någonting särskilt. ”Vadå också, det var ett fyllo som sköt Olof Palme, inte jag”, muttrade han spelat surt. ”Nej, jag menar om du skjuter den här statsministern så blir det ju han också”, sa Tessie. ”Nejnejnej, jag ska bara skjuta palestinier. Säkerhetspolisen i konungariket Sverige har nämligen i sin outgrundliga visdom kommit på att palestinierna vill skjuta mej för att jag fått den palestinska




06-07-13

10.45

Sida 168

hederslegionen. Jag har faktiskt fått bestämda instruktioner att beväpna mej och dessutom kommer två livvakter och hämtar mej”, förklarade han och såg ut genom fönstret. ”Deras bil är redan här, en Volvo med skottsäkert glas och pansarplåt, väger uppåt två ton tror jag.” ”Statsministern vill ha dej levande, tycks det”, svarade Tessie ironiskt. ”Ja, det tycks så”, sa han, omfamnade henne och kysste henne på pannan. ”Jag ringer så fort jag är klar med första hängningen, ska upp till staben lite, sen hem igen.” ”Handlar du på hemvägen, det finns inte så mycket i huset.” ”Ja, grillfisk till exempel, och amerikanska tidningar förstås.” Han kastade på sig kavaj och uniformsmössa och gjorde en slängig honnör, blinkade åt henne och gick ut till den väntande bilen. Han stönade lätt när han upptäckte sina vakter. De bar båda solglasögon, trots den kulna morgonen. En av dem tuggade tuggummi, den andre hade en tändsticka i mungipan. Suck, sa han tyst för sig själv. ”Gomorron sjömän!” sa han högt. ”Ni ska alltså med era liv som insats eskortera mej till Rosenbad. Kör försiktigt bara.” Han tog dem raskt i hand, hoppade in i baksätet och slog demonstrativt upp en av de två morgontidningar som låg där och började läsa på ett sätt som antydde att han inte ville bli störd. ”Vad tror du om dom där bombningarna?” frågade chauffören efter en stund. Han syftade på den nyhet som fanns i båda morgontidningarna: Israel hade bombat stora områden i södra Libanon ”för att isolera Hizbollah-gerillan”. Enligt de västerländska nyhetsbyråerna hade 77 människor dödats och 300 000 befann sig på vild och kaotisk flykt. ”Jag tror att den här nyheten är glömd ganska fort. Om ett år skulle inte ens ni komma ihåg att vi talade om den i dag, det är ju bara araber”, sa Carl med ett tonfall som var engelskt i den meningen att det inte lät sig tolkas. ”Du tror att vi på firman inte gillar araber, va?” fortsatte chauffören,




06-07-13

10.45

Sida 169

han med tändstickan i munnen, försiktigt. ”Nej, det tror jag inte, det vet jag förresten att ni inte gör. Men det var inte det jag menade”, svarade Carl. ”Vad jag menade var ungefär att för den närmaste framtiden kommer västvärlden att hålla på med dödsoffer i Jugoslavien, vi koncentrerar oss nämligen på en sorts dödsoffer i taget i vår del av världen. Så här många döda och så här många på flykt i Sarajevo och det hade blivit FN-insatser med våld.” Av något skäl som han inte närmare begrep, och inte heller brydde sig om, tog hans svar uppenbarligen lusten ur konversatören vid ratten. Det sas ingenting mer innan de var framme utanför Rosenbad. Carl avvaktade lugnt i baksätet utan att gå ut. De två hade nämligen dragit på sig sina solglasögon igen och därmed annonserat att de nu tänkte agera. Det gjorde de, genom att stiga ur bilen på varsin sida och ”spana” en stund, med arg uppsyn. Sen gick de samtidigt fram till bilens sida mot trottoaren, öppnade dörren för Carl och ”täckte” honom på väg uppför trapporna mot den stora pansarglas- och ståldörren. ”Äntligen räddad”, suckade han lättad när de kom in genom dörrarna. Han hälsade på ABAB-vakten och mimade SÄPO om sina två följeslagare och med en kort nick släpptes de in genom nästa passage, till hissarna upp. Men innan de steg in i hissen knackade Carl försiktigt på vaktkurens sidodörr och när den förvånade vakten öppnade steg han in, tog av sig kavajen och snörde av sig sitt axelhölster, rullade ihop det om vapnet och räckte över det. ”Hämtar när jag är på väg ut. Gillar inte det där med en massa vapen uppe på statsministervåningen”, förklarade han, nickade och gick ut till hissdörren som en av polismännen redan stod och höll upp åt honom. ”Varför hängde du av dej vapnet?” frågade mannen med tuggummit som hittills inte hade sagt något utöver sin hälsningsgrymtning. ”Därför att vapen är farliga”, svarade Carl outgrundligt. ”Jag behöver i alla fall ingen 9 mm ammunition hos statsministern, får vi väl anta.”




06-07-13

10.45

Sida 170

”Du kör inte med Sig-Sauer va?” frågade tuggummimannen med en plötslig glimt av intresse i ögonen. ”Nej, Beretta 92. Jag tror nog dom är ungefär likvärdiga, mest en fråga om vad man är inkörd på”, svarade Carl faderligt. På väg upp i hissen såg Carl på klockan, det var sju minuter kvar till det utsatta mötet inne hos statsministern. Han bestämde sig för att gå en sväng förbi sitt eget rum och förklarade för sina skyddsvakter att de kunde vänta inne hos honom tills det var dags att fortsätta dagens expedition. Hans rum var låst, vilket inte förvånade honom, däremot störde det honom att upptäcka att hans nyckel inte passade. Sammanhanget var inte svårt att förstå. ”Låset tycks kärva lite”, förklarade han och tog fram sin till schweizisk armépennkniv maskerade instrumentsamling. Medan han mixtrade med låset insåg han att det hela måste te sig något egendomligt för de nyfikna männen bakom hans rygg, de var ju trots allt någon sorts poliser. Men de kom sig inte för att ingripa, vilket inte var så konstigt med tanke på att man faktiskt befann sig på våningsplan 7 i regeringsbyggnaden Rosenbad. Och hans namn och titel stod ju fortfarande på dörren. När han fick upp låset och steg in var synen som mötte honom den han väntat. Möblerna fanns kvar, till och med den gamle mycket långe socialdemokratiske statsministerns extra långa soffa. Men alla papper var försvunna, alla bokhyllor tömda, till och med datorn borttransporterad. I fönstret stod två döda uttorkade krukväxter. De två poliserna som naturligtvis följt med honom in nickade tankfullt. De gjorde tydligen observationer och drog slutsatser. ”Jaha”, sa Carl. ”Så kan det gå för oss alla här i livet. Det där är Tage Erlanders gamla soffa, ni kan ju vänta i den medan jag går in till den nuvarande statsministern och möts av chockbeskedet att man tömt mitt rum.” ”Hur fan fick du upp låset så kvickt?” frågade tändsticksmannen. utan att kunna dölja att han faktiskt gillade inbrytningen.




06-07-13

10.45

Sida 171

”Svenskt lås av standardtyp, hela huset ser likadant ut”, sa Carl, blinkade med ena ögat och gick kvickt ut för att hänga av sitt sällskap. Han fortsatte snabbt nedför korridoren och vek om hörnet för att gå den långa korridoren ner till statsministerns avdelning. Någonting ur Strindbergs Drömspel föll honom plötsligt in. Sänkhåven, den gröna sänkhåven. Den som längtat efter sänkhåven och till slut fick den sa någonting om att den var visserligen grön, men det var inte just det gröna som han tänkt sig. Så var det. Han hade sett fram emot att bli utsparkad och utskälld. Nu var han på väg. Men det skulle inte bli lika kul som han tänkt sig; sir Geoffrey var i vägen. När han passerat pressekreterarens rum fann han till sin lättnad att dörren var stängd, just nu var det inte läge att tala med någon presssekreterare. Alldeles här var korridoren låst av en dörr i stål och pansarglas. Han körde sitt personkort igenom kodlåset och slog koden och fann till sin förvåning att det fortfarande fungerade. Sen fortsatte han något tiotal meter innan det var dags att svänga in till vänster i väntrummet med den stora fikusen utanför sekreterarens dörr, som stod öppen. Han knackade demonstrativt på den öppna dörren, tog av sig uniformsmössan, först nu insåg han att han hade den på sig, och slog in den under vänster armbåge. ”Hälsa Il capo di tutti capi att delinkventen har anlänt”, sa han dystert. ”Va?” sa sekreteraren. ”Kunde du säga åt Calle att jag är här nu”, förklarade han. Hon försvann in mot de bakre regionerna med ett tvetydigt leende och Carl sjönk ner i den lilla besökssoffan. Han grubblade en stund över den tvivelsutan kommande operationen i London, att den skulle bli av var nog så gott som säkert, det där med att värva Jurij Tjivartsjev som västerländsk agent var däremot i högsta grad osäkert. Tjivartsjev var hans enda kontakt på tillräckligt hög nivå i Moskva, den ende som kunde komma ifråga. Vad operationen i London beträffade så måste de få ta del av alla polisutredningar, alla obduktionsprotokoll. De måste förstå hur




06-07-13

10.45

Sida 172

mördarna gick tillväga. Som det verkade använde de sig av ett minimalt våld, vilket kunde tolkas som hot, exempelvis med skjutvapen. Den som höll upp en pistol mot Luigi på mindre än en och en halv meters håll skulle emellertid inte överleva. Kärnan i den hittills föga uttänkta planen var så enkel som så. De hade mördat försvarslösa människor. Luigi var motsatsen till försvarslös och det visste han själv, liksom Carl visste det. Innan dagen var slut skulle Carl befinna sig mitt uppe i planeringen av den kommande operationen hos Sam på Försvarsstaben; förmodligen var det väl dit de skickat grejorna från hans numera tömda tjänsterum. ”Carl kan ta emot dej nu”, sa sekreteraren som kommit emot Carl utan att han märkt det. ”Då ska vi se”, sa Carl muntert stridslystet, reste på sig och gick med långa snabba steg igenom hennes rum, och nästa rum eftersom dörren var öppen, sen stannade han inför det inre sammanträdesrummet, statsministerns arbetsrum, och knackade på dörren. Ingenting hände. Han knackade en gång till, fortfarande ingen effekt. Han vände på klacken och gick med långa steg tillbaks till sekreteraren. ”Dom hör inte att jag knackar på dörren, vill du vara snäll att ringa in till Calle och säga att jag knackar”, sa han artigt. Hon såg undrande på honom, tvekade och lyfte telefonluren och slog direktnumret in till statsministern. ”Jo alltså … kommendör Hamilton är här nu”, sa hon tveksamt. ”Ja det ska jag säga till han”, sa hon efter några ögonblick. ”Det går bra att gå in nu”, sa hon till Carl. ”Tack”, sa Carl och gick med långa beslutsamma steg tillbaks till den mot knackningar något döva dörren och höjde handen. Då stod statsministerns pressekreterare, sir Hiss, som han skämtsamt kallades i regeringsbyggnaden, framför Carl. Han hade öppnat dörren och sånär blivit knackad på näsan. ”Tjena, long time no see, kom in”, sa pressekreteraren. Det fanns ytterligare en man i rummet, förutom statsministern själv, och det var den ekonomliknande statssekreteraren. Statsminis-




06-07-13

10.45

Sida 173

tern satt bakom sitt skrivbord, men hans två medhjälpare hade uppenbarligen suttit i den ljusblå soffan bland de storbladiga krukväxterna. Framför statsministerns skrivbord fanns en demonstrativt placerad besöksstol. Carl hälsade kort och gick fram och ställde sig bredvid stolen, väl medveten om att inte sätta sig innan han blivit ombedd. ”Gomorron statsministern, morgonstund har guld i mun”, inledde han glatt. ”Åja”, sa statsministern utan att helt lyckas dölja en tendens att gå på tricket, att le, ”nu ska vi kanske inte vara vare sej överdrivet formella eller överdrivet muntra. Det här är ju faktiskt en ganska allvarlig sak.” ”Ja det verkar så med tanke på alla ilskna fax mitt i vår glada semester”, sa Carl. Han var nu den ende som stod upp. ”Det är utomordentligt besvärande”, fortsatte statsministern och gjorde sen konstpaus. ”Om tjänstemän inom landets underrättelsetjänst får för sej att dom ska skapa utrikespolitik på egen hand.” ”Det förefaller som en oomkullrunkelig slutsats”, konstaterade Carl och koncentrerade sig på att inte visa minsta tendens till småleende, trots att han naturligtvis fått det egendomliga ordet från en association som hade med Il Magnificos, den 10:e hertigen av Hamilton, gravmonument att göra. ”Du kanske vill sitta ner till en början”, kapitulerade statsministern. ”Tack”, sa Carl, satte sig och slog upp det ena benet över det andra och lade ifrån sig uniformsmössan på golvet intill stolen. Han satt så att han inte kunde se de två andra i rummet, bara statsministern rakt fram. ”Du har alltså varit i Tunis och erhållit någon sorts utmärkelse som, om jag förstått saken rätt, betecknas med det något mysteriösa … den så kallade palestinska hederslegionen, eller något i den vägen”, konstaterade statsministern. ”Svar ja. Jag tror till och med det visades på TV”, sa Carl utan att röra en min. ”Vad jag inte kan förstå, jag menar jag har ju inga som helst skäl att




06-07-13

10.45

Sida 174

tvivla på ditt förstånd, är hur du kunde få för dej att göra en sån exempellös sak”, fortsatte statsministern. ”Jag blev väl glad och smickrad, antar jag”, svarade Carl med samma hårt sammanhållna ansiktsmimik som tidigare. Statsministern kämpade kort med sig själv, det såg ut som om han antingen kunnat brista ut i skratt eller också, lika opassande, bli blixtförbannad. ”Genom din aktion har onekligen information av hemlig natur blivit röjd”, sa statsministern hårt. ”Du menar det palestinska deltagandet i Operation Green Dragon?” frågade Carl häpet. ”Det är onekligen ett sätt att sammanfatta saken”, sa statsministern som nu åter befann sig i god kontroll över sig själv. ”Jag kan bara inte förstå hur den informationen kunde vara hemlig … Jag menar, hemlig för vem då?” låtsades Carl grubbla. ”Inte för oss, inte för amerikanerna, inte för palestinierna, inte för ryssarna antar jag, så för vem skulle det palestinska engagemanget ha varit hemligt?” ”Gör dej inte dum, jag höll på att säga dummare än du är men det hade nog varit att ta till”, sa statsministern missnöjt. ”Aha!” sa Carl entusiastiskt. ”Det var hemligt för det svenska folket, jäklar att jag inte tänkte på det!” Carl försökte se ut som om han närmast fått en gudomlig ingivelse, nickade tankfullt för sig själv. Ironin var på gränsen till uppenbar, men bara på gränsen. Statsministern valde att byta spår hellre än att börja bråka om olämpligt uppförande. ”Det torde ändå vara bekant för dej att svensk officer inte lagligen tar emot utmärkelser från främmande stat utan att inhämta regeringens, mindre formellt, mitt godkännande”, sa statsministern offensivt. ”Jag hade ingen aning om att du betraktade PLO som en stat eller Yassir Arafat som en statschef”, svarade Carl blixtsnabbt eftersom det var en av hans i förväg uttänkta repliker. ”Kan vi inte sluta med den här teatern?” frågade statsministern nästan vädjande.




06-07-13

10.45

Sida 175

”Gärna för mej”, sa Carl. ”Du släpade oss till den amerikanska ambassaden för det där medaljjippot. Du hjälpte amerikanerna i deras propaganda. Palestinierna blev skitförbannade och gjorde om tricket. Den palestinska hederslegionen, inte den så kallade palestinska hederslegionen, tycker jag nog var mer välförtjänt än Navy Cross, om du ursäktar.” Carl kastade huvudet bakåt i en arrogant gest, nu hade han ändå sagt det och statsministern hade förstås rätt i att det var onödigt att sitta här och spela teater. ”Det var uppriktigt talat”, konstaterade statsministern, tog av sig glasögonen och putsade dem demonstrativt i riktning mot det grönaktiga ljuset som strilade in från pansarglasfönstren. ”Ja det var det”, sa Carl. ”Jag antar att du inte tänker ställa mej inför rätta, det är trots allt snart valår. Så vad gör vi?” Statsministern behärskade sig och tänkte efter innan han svarade. ”Du har alldeles rätt”, sa han långsamt. ”Jag tänker inte ställa dej inför rätta, även om juristerna i huset har föreslagit en mängd drakoniska möjligheter. Men skälet till det är inte som du på ditt finkänsliga sätt antyder, att det snart bara är ett år kvar till nästa val. Skälet är mycket enkelt. Du har gjort oss utomordentliga tjänster som officer inom underrättelsetjänsten. Jag skulle vara den siste att förneka det. Men om det är så att du och jag inte gillar varandra. Eller som jag nog har anledning att befara, du inte respekterar mej. Så vore det ju inte så klokt att fortsätta vårt samarbete. Eller hur?” Carl blev lite tagen av statsministerns klokskap och förmåga att skilja huvudsak från bisak. Det han just sagt var onekligen sant. Carl hade väntat sig fåfänga och dumhet. Han tog sig tid att tänka efter innan han svarade och statsministern beviljade honom obesvärat den tiden, ungefär som en time-out. ”Jag har aldrig gillat dej förrän just nu”, sa Carl och gjorde en lite tafatt pojkaktig gest. ”Det är lite trist det här, men vi har ju en del motsättningar i sak, och med sak menar jag yrkesmässiga bedömningar, inte skattepolitik och sånt, du vet att jag tycker att såna som




06-07-13

10.45

Sida 176

jag betalar för lite skatt och allt det där.” ”Om det går som du tycks hoppas i nästa val så lär du få betala mer skatt”, konstaterade statsministern närmast som i förbigående, som om han inte kunde låta bli att nappa på den politiskt polemiska kroken, men han gjorde samtidigt en generad gest åt Carl att fortsätta. ”Jo om jag ska fortsätta …”, började Carl om på nytt. ”Det gäller synen på utvecklingen i Ryssland, chockterapi, Jeltsin, lite av varje. Vi har olika uppfattningar, det är sant. Men jag är underrättelseofficer, det borde inte spela så stor roll vilket parti som för tillfället håller i flaggan, mitt jobb är att försvara flaggan.” ”Mycket sant”, konstaterade statsministern ironiskt. ”Så vad hade flaggan i Tunis att göra?” ”En vacker dag kommer du att ta emot Yassir Arafat som officiell gäst i Sverige, förutsatt att dom följande valen går som du vill”, sa Carl desperat. ”Ja, that would be the day, som John Wayne säger”, svarade statsministern som nu såg både munter och lättad ut. ”Men vi kör nu den här enkla arbetsfördelningen, va, du konfronterar fi på fältet och jag sköter politiken. Det omvända förhållandet förefaller mej som en synnerlig katastrof.” ”Onekligen”, konstaterade Carl med sedesamt sänkt huvud. ”Åtminstone vore det trist om du gav dej ut på fältet.” ”Seså Hamilton”, sa statsministern som nu kände sig i definitivt överläge. ”Nu gör vi så här. Du återvänder till Försvarsstaben, där plikten onekligen kallar … förresten, du vet väl att Operation Baltic Rescue gick bra?” Carl nöjde sig med att nicka kort till svar. ”Bra. Vi kan alltså sanningsenligt säga att du har plikter som kallar inom underrättelsetjänsten och så vidare, Lars här har redan formuleringarna klara, och så skiljs vi någorlunda som vänner och gör ingen stor affär av saken. How’s that? ” ”Okay för mej”, sa Carl, något missmodig över att allt tagit en betydligt mindre dramatisk vändning än han tänkt sig.




06-07-13

10.45

Sida 177

”Bra”, sa statsministern nöjt. ”Vad gjorde du förresten i England?” ”Skottland, inte England”, anmärkte Carl. ”Jo, jag träffade sir Geoffrey Hunt, den nye chefen för MI 6. Han har vissa önskemål om operativt samarbete.” Carl gjorde demonstrativt halt. Det uppstod en lång laddad tystnad i rummet. Statsministern sneglade på sin dator och fingrade lite på tangentbordet innan han sa något. ”Och vad gällde det operativa samarbetet och varför frågade han dej?” frågade statsministern till slut. ”Om jag svarar på det så kommer fortsättningen av samtalet att beröra kvalificerat hemligt material av yttersta betydelse för rikets säkerhet, som jag tror termen lyder”, sa Carl och gjorde en demonstrativ, möjligen något nonchalant nick bakåt mot de två män som han inte såg och som hittills inte deltagit i samtalet annat än som beundrare av sin chef. ”Jaha”, sa statsministern och höjde roat på ögonbrynen, ”det här samtalet har tydligen mer än en oväntad vändning. Mina herrar, eller skulle jag kanske snarare säga gentlemen?” Statsministern hade gjort en bjudande gest med handen och de två andra i rummet troppade av. Carl brydde sig inte om att vända sig om mot dem och säga ajö. ”Nå?” sa statsministern när de blivit ensamma. Carl redogjorde noggrant för sin sammankomst med sir Geoffrey, det vill säga han refererade bara i sak vad som sagts, ingenting om omständigheterna, kiltar eller whiskygräl. Statsministern lyssnade uppmärksamt medan kön av väntande besök växte någonstans där ute; Carl konstaterade lätt revanschsuget att sparkningen av honom själv ändå inte blivit annat än psykologiskt oavgjort parterna emellan. Han beskrev sin idé om att inleda förberedelser innan operationen eller operationerna hade ratificerats regeringschefer emellan, och de enades snabbt, nu i en plötsligt omvänd sinnesstämning som om alla misshälligheter var bortblåsta, om att Carl bäst förberedde insatserna genom att, som ju redan var bestämt, återvända till Försvarsstaben.




06-07-13

10.45

Sida 178

När Carl gick var han både nöjd och missnöjd. Det var skönt och rätt att slippa ifrån statsministerns personliga underrättelsetjänst eftersom den var religiöst fanatisk till sin natur, sen tidernas begynnelse förmodligen det avgörande felet med kungliga spioneriorganisationer; bara de svar som stämde med dogmerna var de rätta. Dogmen i det här fallet var att instant capitalism, så kallad chockterapi var nyttigt för Ryssland. Alla kvalificerade informationer, exempelvis den normala underrättelsetjänstens, tydde på motsatsen. Men de informationerna var tydligt impopulära i Rosenbad. Det här problemet var inget nytt i underrättelsetjänsternas historia. När Sovjetunionens agent Sorge, som verkade i Japan, varnade Stalin för det förestående tyska anfallet så vägrade Stalin att tro på uppgifterna, eftersom han slutit en så fenomenalt smart pakt med Ribbentrop, som han ansåg sig ha lurat. Tanken att Ribbentrop skulle ha lurat honom var outhärdlig. Leopold Treppers Röda Kapell, som verkade i Tyskland, hade kommit med samma informationer. Inte heller de blev trodda, allt detta var klassiskt som fenomen. Carl Bildt trodde att Boris Jeltsin och ekonomisk chockterapi, snabb övergång till gangstervälde i praktiken, var vägen, sanningen och ljuset och informationer av annat slag således förrädiska. Den goda sidan av saken var alltså att deras vägar skilts åt. Den mindre goda sidan av saken var att hans jobb i Sverige såg ut att förlängas. Det skulle inte bli helt lätt att förklara för Tessie. Han gick tankspritt och hämtade sina två säkerhetspoliser i sitt gamla tjänsterum, erinrade sig att det tömda tjänsterummet inte ens hade diskuterats inne hos statsministern, gissade att hans papper nu befann sig i lådor uppe hos Samuel Ulfsson på Försvarsstaben, låste nonchalant tjänsterummet när de gick med samma metoder som han öppnat det, den här gången med två betydligt mer nyfikna och intresserade åskådare, fortsatte till hissen, fortfarande som i drömmar, och var nära att glömma att han skulle hämta tillbaks sitt vapen innan han, som han trodde, för sista gången lämnade Rosenbad. De följande minuterna var på mer än ett sätt livsavgörande för




06-07-13

10.45

Sida 179

Carl. Han skulle efteråt minnas nästan allting som i en slow motion-film som han kunde veva ruta för ruta fram och tillbaks. Han slängde av sig kavajen där inne bland paket och skräp i Ababvakternas små kurar. Han snörde på sig vapnet och kontrollerade rutinmässigt att det befann sig i samma skick som han lämnat det. Han hängde på sig sin kavaj, knäppte den inte eftersom han bar vapen. Han sa något vänligt till den kvinnliga Ababvakten som var ute för att för formens skull kontrollera att rätt gäst tog med sig rätt prylar; dagens enda vapen var ändå Hamiltons, eftersom Säpofolket obesvärat kilade ut och in med sina vapen på sig. Periodvis uppstod närmast tävlan mellan de olika ministrarna om vem som hade rätt till mest bevakningstjänst. Det påminde lite om rätten till eskort med motorcykelpoliser med vrålande sirener i tredje världen. Hans Säpovakter, nu med återtagna solglasögon, väntade besvärat utanför, sen gick de genom den första pansarglasdörren. Carl ökade på stegen och kom först fram till själva ytterdörren, de andra två snett bakom honom. Från entrén till Rosenbad och stentrappan upp till Konstakademien är det 43 meter. Framför entrén till regeringsbyggnaden ligger en liten park som sommartid till och med lär ha befolkats av övernattande och haschrökande utländska studenter. I linje mellan Konstakademien och entrén till regeringsbyggnaden befinner sig några rhododendronbuskar. Det är allt. Annars är det fritt skottfält. Kort sagt är den svenska regeringen en av världens mest lättskjutna, vilket kan tyckas egendomligt med tanke på landets moderna historia där mordet på den förrförre statsministern fortfarande plågar nationen och glädjer sensationspressen. Carl var på intet sätt omedveten om den taktiska svagheten i läget; en gång hade han råkat stå just på Konstakademiens trappa, det hade varit någon utställning för debutanter som han och Tessie gått på, och råkat se hur en ungefärlig halva av den svenska regeringen kom ut samtidigt. Han hade pekat finger mot den och räknat sekunder.




06-07-13

10.45

Sida 180

Såvitt han förstod hade han utplånat en halv regering på de sju åtta sekunder han borde haft till förfogande; han gick aldrig ut från Rosenbad utan att kasta en blick dit upp. Han kom först ut genom dörrarna. Uniformen gjorde honom till ett perfekt mål, och han visste det. Solglasögonkillarna i bakgrunden gjorde målet ännu tydligare. Han såg vanemässigt upp mot Konstakademiens trappa samma ögonblick som han kom ut i skottfältet. Han såg de två männen som såg ut som en sorts hippies, pannband, färgglada kläder, grön ryggsäck framför den ene, lila sportbag framför den andre. Det var deras samtidiga och distinkta rörelse som avgjorde. I efterhand var det följande det enda han inte exakt kom ihåg, hur och när han dragit sitt vapen. Men han siktade mot dem samtidigt som de började skjuta. Och när han träffade den till vänster trodde han att han fått ett slag av någon av Säpovakterna, för han måste börja om. Han såg mynningsflammorna från ett automatvapen där borta, ignorerade faran eftersom det var försent för allting annat, tog god tid på sig och tryckte mjukt av och sköt sen snabbt på nytt. Han såg träffarna, han såg mer än det. Han såg hur han träffade. Vred snabbt pistolmynningen runt över resten av det öppna skottfältet, konstaterade att fienden var nerkämpad och säkrade sitt vapen. Nu kom omgivningens panik, han hörde skrik, han såg människor springa. Han sneglade bakåt och upptäckte sina två livvakter som stod med dubbelfattade pistoler och sköt, oklart på vad. Han kände tryckvågorna i sitt ansikte, lukten av kordit. Han beordrade de två att sluta skjuta, att i stället kalla in vanlig polis, att säkra de två attentatsmännen och sen linkade han tillbaks in, först nu insåg han att han inte kunde springa, tecknade åt Ababvakterna att fort öppna låset till den inre dörren, försvann in till hissarna, en hiss hade just stannat och folk vällde ut och såg konstigt på honom. Han knuffade undan människor i sin väg, stängde hissdörrarna och tryckte upp sig till statsministerplanet, vacklade ur hissen, han förstod inte varför han inte kunde springa, och tog sig snabbt igenom kodlåset till statsministeravdelningen.




06-07-13

10.45

Sida 181

Han mindes sekreteraren när han passerade henne, hennes ansiktsuttryck. Det var först nu det gick upp för honom att han var träffad. Han vacklade till när han tog sig igenom den sista dörren in till statsministern. Nu först upptäckte han att han lämnade ett kraftigt blodspår efter sig, en rand som löpte över den heltäckande mattan ända ut till sekreteraren, som kom springande emot honom. Han blodade dessutom ner den ljusa trädörren in till statsministern, när han såg det tvekade han i dörröppningen. Där inne pågick någon sorts uppvaktning, Carl fick långt senare veta att det var Föreningen Kända Kvinnor mot Päls, eller någonting liknande, med en rödhårig före detta operasångerska som hedersordförande. Carl upptäckte en ledig fåtölj som stod lite avsides, gick fram till den och sjönk ner. Det var dödstyst i rummet, alla stirrade på honom. Sekreteraren hade obeslutsamt blivit kvar i dörröppningen. ”Förlåt att jag tränger mej på så här”, viskade han. ”Vi har två sannolikt döda terrorister utanför huvudingången, vi behöver tre ambulanser.” Ingen sa något, ingen rörde sig utom sekreteraren i dörröppningen som sprang fram till närmsta telefon, den på statsministerns skrivbord, och började ringa. Carl kände sig berusad, han måste anstränga sig för att hålla sig upprätt. Han såg ner mot sitt lår, där fanns en kraftigt pulserande blodström under det sönderskjutna byxbenet, det var källan till den röda rand som han lämnat efter sig ända nere från huvudingången. ”Statsministern får ursäkta”, sluddrade han medan han drog av sig sin livrem och snörde till den kring sitt lår, ”men det där vi sa om presskommuniké gäller väl inte längre …” Han tappade tråden och hörde inte om han fick något svar, först nu började han känna smärtor i kroppen, tog sig åt sidan en bit ovanför midjan och upptäckte att han fick blod och en grönbrun sörja i handen. Bukskott, konstaterade han, jag har två träffar i mej. Någon rusade fram mot honom och drog ner honom på golvet och han mumlade en instruktion som gick ut på att de måste dra åt




06-07-13

10.45

Sida 182

livremmen hårdare runt hans lår; den pulserande blodströmmen visade att en artär var avsliten. När hans huvud sjönk ner mot den mjuka mattan fick han en kräkreflex och hostade upp blod. Det sista han tänkte var att han hade skott genom en lunga och att han riskerade att söla ner mattan. *** Under det följande dygnet utbröt mediastorm och allt annat hade i och för sig varit konstigt. Och som man kunde vänta var det ytterst divergerande och motsägelsefulla versioner som de olika medierna presenterade. En sak tycktes klar. Palestinska terrorister hade försökt mörda Carl Hamilton när han kom ut från Rosenbad. Deras eld hade besvarats och de hade själva skjutits till döds av livvakterna från Säkerhetspolisen, en åskådare femtio meter från terroristerna hade dessutom träffats och sårats relativt lindrigt. Carl Hamilton opererades på Karolinska Sjukhuset i mer än tio timmar och under tiden slog polisen en så kallad järnring kring området. Först långt fram på kvällen kunde de kirurger som opererat hålla en presskonferens där de detaljerat redogjorde för sina ingrepp och visade färgbilder och röntgenbilder på förloppet. Uppifrån och ner hade man gjort följande insatser: En kula hade slagit in i bröstkorgens ytterkant, alldeles intill den vänstra överarmen. Kulan hade splittrats vid anslaget och ett fragment hade trängt in i den övre vänstra lungspetsen. Det var nu avlägsnat. En kula hade gått in en bit i midjan på vänster sida och stannat inne i kroppen efter att ha penetrerat bukhinnan och skadat ytterkanten på tarmkäxet. Kulan var avlägsnad hel, polisen hade beslagtagit den men meddelat att det rörde sig om ammunition av så kallad hålspetstyp, avsedd att splittras och svampa upp så mycket som möjligt vid anslaget. I princip var sådan ammunition förbjuden enligt någon Genèvekonvention.




06-07-13

10.45

Sida 183

Den tredje kulan hade träffat på insidan av vänster lår och ställt till med måttlig skada sånär som på att den rivit upp en väsentlig del av blodomloppet; man ägnade en del tid åt att beskriva det rörmokeriliknande arbete man genomfört, tydligen mycket skickligt och framgångsrikt. Patientens läge var inte längre livshotande, utan helt stabilt. Ett viktigt skäl var naturligtvis patientens enastående fysik. När han vaknade upp vid pass nästa morgon skulle han säkert vara i stånd att ta emot besök. Men redan under natten flyttades den fortfarande medvetslöse Carl till ett mindre sjukhus, Sophiahemmet uppe på Valhallavägen. Den till synes riskabelt snabba förflyttningen motiverades med säkerhetsskäl. Karolinska Sjukhuset var en jätteanläggning med ett myller av in- och utgångar och närmast omöjligt att snöra av med effektiv bevakning. Sophiahemmet omgärdades av järnstaket och en park på alla sidor och i den parken glimmade det nu överallt av vapen, kikare och blåljus. Polisens särskilda anti-terroriststyrka höll Sophiahemmet i ett järngrepp så att läkare och sjuksköterskor och annan personal hade stora svårigheter att komma ut eller in utan att bli misshandlade. Terroriststyrkan hade också andra uppgifter under natten. En del arabiska och kurdiska bokkaféer samt kända så kallade tillhåll för sådana människor utsattes för en serie razzior och när natten var slut hade minst 50 personer frihetsberövats, oklart på vilka grunder. De personer som till en början ägnades minst intresse från mediernas sida var de båda döda. De obducerades samma natt och det som var lättast var att fastställa dödsorsaken. Den ene mannen var skjuten genom halsen och genom huvudet rakt framifrån, ingångshål strax till vänster om näsroten, utgångshål i nacken. Den andre mannen var skjuten med två skott i centrum av kroppen, båda kulorna hade stannat intill ryggraden efter att ha passerat, och slagit sönder, mannens hjärta. Så långt var arbetet enkelt och odramatiskt. De två kulor som man funnit intill ryggraden på den ene av de två döda överlämnades med




06-07-13

10.45

Sida 184

den kula som fanns kvar i halsen på den andre till polisen för att gå vidare till ballistisk undersökning. Samma natt konstaterades därvid två saker. Alla tre kulorna kom från samma vapen och vapnet kunde lätt identifieras som en 9 mm pistol av märket Beretta. Men det fortsatta obduktionsarbetet var mer knepigt, avsikten var ju inte bara att fastställa dödsorsak utan också identitet. Ingen av de två döda männen hade några identitetshandlingar på sig. Deras kläder angav inte annat än att de antagligen kunde komma från flera olika håll i Europa. Av deras utseende att döma kunde de vara sydeuropéer av vilket som helst slag, möjligen också araber, det var omöjligt att säga. På rättsmedicinsk väg kom man inte så mycket längre när det gällde att fastställa identitet. I brist på Hamilton själv försökte medierna ägna sig åt ”änkan” som man skämtsamt benämnde Tessie. Bilder på hennes sorgsna, skrämda ansikte på väg in i sjukhuset i några varianter. Själv vägrade hon aggressivt att göra några som helst uttalanden. Hamiltons förra fru och hans 6-åriga dotter var också av stort intresse och Eva-Britt fann sig omringad av pressfotografer och journalister när hon kom tillbaks till PO 1 efter ett förhör ute på stan. Det var så hon fick själva nyheten. Hon skyndade iväg till dagis i Gamla Stan och försökte rädda Johanna Louise, men journalisterna hade hunnit före och höll på att intervjua Johanna Louise om hon skulle bli lessen om hennes far dog. De följande timmarna var de mer eller mindre belägrade i sin lägenhet uppe på Söder, tills Eva-Britt desperat ringde sin vakthavande chef och bad honom rensa gatan, en åtgärd som naturligtvis var fullkomligt olaglig. Polisen gjorde det ändå, och satte upp spärrar 100 meter ovanför och 100 meter nedanför Eva-Britts port. Tessie hade i panik övergett Stenhamra när hon fått beskedet från statsministern personligen, tagit med sig sin son och först besökt sjukhuset, sen bett Anna Stålhandske vara barnvakt åt Ian Carlos i övernattningslägenheten på Värtavägen, sen hade hon återvänt till sjukhuset för att vaka tills Carl återfick medvetandet.




06-07-13

10.45

Sida 185

De lidande kvinnorna och barnen var tills vidare någonting som på journalistspråk heter huvudvinkeln. Det var det man garanterat kunde åstadkomma till nästa dag, och i försäljningstermer hanterade man under alla förhållanden en så kallad kioskvältare. Därför stora och många bilder på lidande kvinnor och barn. Mördarna visste man inte så mycket om, utom att de var palestinier, men detta skapade bara en del utrymme för utrikesjournalisterna att göra bakgrundsbeskrivningar om Abu Nidal och andra palestinska terroristledare som kunde tänkas vilja jävlas med Arafat och Arafats vänner. Det var ju enligt de riktlinjerna som säkerhetspolisen förklarat sin hotbild. Den medvetslöse hjälten var för närvarande inte så mycket att göra åt. Däremot hade man ju som näst bästa alternativ de två levande hjältarna, säkerhetsmännen som genom sina snabba reaktioner och iskalla precisionsskytte räddat Carl Hamiltons liv. De släpades fram med namn och bild och omöjliggjordes därmed för fortsatt hemlig skyddstjänst. Dock medgav de blygsamt att de bara gjort sitt jobb och att det ju var sådana här situationer de var tränade att klara av. När Carl återfick medvetandet låg han på rygg, ensam i ett stort vitt rum fyllt med blommor. Det dröjde innan han förstod sammanhanget och långsamt insåg han att han redan måste ha opererats och att han tydligen var utom fara; han upptäckte en droppflaska kopplad till sin ena underarm, men han andades ju för egen maskin, hans hjärta arbetade utan hjälp. Han slöt ögonen och försökte minnas träffarna, men han hade bara upplevt det som ett slag utan smärta. När han pressade minnet förstod han att det var den siste av de två där borta som stod och sköt automateld med en kompakt mindre typ av kulsprutepistol som måste ha fått in alla träffarna från en och samma eldskur. Sekunden efter hade Carl skjutit, hållit mitt i målet, inriktat sig på att träffa säkert och inte dödande som när han skjutit den förste. Han repeterade bilderna för sig själv, mannen med gröna ryggsäcken, mannen med lila bagen, hur de reste sig samtidigt, för uppen-




06-07-13

10.45

Sida 186

bart samtidigt, och halade fram sina vapen. Ungefär då träffade Carl den förste, han med den gröna ryggsäcken. Skottfältet hade inte varit rent, de där rhododendronbuskarna skymde mannens kropp och därför gick det bara att skjuta honom i huvudet. Där fanns den extra sekund av koncentration som hade kostat honom de här tre träffarna. Han sträckte sig efter en ringklocka som hängde ovanför sängen, stönade till av smärta som tycktes komma från alla håll samtidigt i kroppen och sjönk tillbaks igen. En sophiasyster kom in efter bara några sekunder, såg på honom och hälsade glatt godmorgon. Carl frågade vilken dag det var och fick veta att han opererats under gårdagen, att detta alltså var dag ett som sjukskriven. För hans del hade det lika gärna kunnat vara tre eller fyra dagar sen skotten, hans tidskänsla föreföll helt upphävd. Han bad att någon läkare skulle komma och ge honom en damage report; han fick förklara sig, det där var ett militärt uttryck som innebar att man inrapporterade skador och värderade sina fortsatta möjligheter. Läkarens skaderapport var tillfredsställande, Carl insåg att han haft tur. Om mannen med kulsprutepistolen fått in sin serie en decimeter närmare mittlinjen på sitt mål hade det kunnat betyda döden. Nu betydde det allt från en vecka till flera månader i sjuksäng, beroende på hur han hanterade infektionsrisken. Operationssåren kunde läka fort om inga komplikationer, alltså infektioner, tillstötte. Läkaren, en docent någonting, hade varit en av kirurgerna och berättade rätt lustigt om jobbet, de hade ju bland annat konstaterat att det inte var första gången som Carl blivit skjuten; stämde det med två tidigare tillfällen och hur hade det gått då, alltså rent kirurgiskt? Carl berättade att det varit en finare kaliber och dessutom helmantlad ammunition, i stort sett hade han varit som vanligt igen redan efter någon vecka, genomskjutningen av ena skuldran kändes bara som träningsvärk ett tag, sen var det över. Men de här killarna hade väl använt något annat? Carl fick bekräftat att det varit frågan om någon sorts hålspetsammunition och drog en demonstrativ suck av lättnad. Som sagt, en




06-07-13

10.45

Sida 187

decimeter in mot mitten så hade han fått en ofarlig träff i benet, ett skott mitt i buken och ett mitt genom bröstkorgen, hjärta och aorta sönderslagna av den expanderande kulan. Efter en stund fick Carl till sin förvåning veta att man flyttat honom under natten, den opererande kirurgen hade följt med som medicinsk pressofficer som han uttryckte saken (vid det här laget hade han framträtt i världens samtliga betydande TV-kanaler) och det var främst säkerhetsskäl, krav från polisen, som gjort att man flyttat över till Sophiahemmet. Parken där ute bevakades av polisens särskilda terroriststyrka, det såg ut som ett härläger. ”Nej!” stönade Carl. ”Inte det också.” Han gjorde en grimas av smärta, när han ryckt till hade han fått en smäll från samtliga operationssår. ”Hurså?” sa läkaren med förvånat höjda ögonbryn. ”Dom är livsfarliga”, viskade Carl hemlighetsfullt. ”Inte för terrorister, men väl för sej själva och framför allt för oss andra i närheten som dom ska skydda. Lova mej att gå förbi dom mycket försiktigt, annars åker du själv in med hålspetsammunition både här och där i kroppen.” ”Dom tycks i alla fall hålla journalisterna på avstånd”, invände läkaren. ”Ja”, medgav Carl. ”Det duger dom väl möjligen till. Och är det så att dom råkar skadskjuta några av dom där så gör det väl inte så mycket. Vilka besökare har jag?” ”Jag tänkte just komma till det”, sa läkaren glad över att återvända till sin egen kompetens. ”Hur känner du dej och vad tror du att du orkar med, vi har en hel del väntande där ute.” ”Ont i huvudet naturligtvis, lite dimmig efter narkosen skulle jag tro, vanliga enkla fysiska smärtor här och var. Skulle man kunna få raka sej innan vi inledde besöken och vilka är här?” Där ute fanns en nuvarande och en före detta fru med varsitt barn, en fyrstjärnig general (överbefälhavaren, rättade Carl), en kommendör i flottan och ett par personer som inte identifierat sig men propsade på




06-07-13

10.45

Sida 188

att få vänta avskilt. Dessutom hade statsministern meddelat att han skulle vilja komma så fort det var möjligt. Carl frågade om råd. Skulle han ta det privata eller jobbet först, själv föredrog han det privata. Läkaren stödde honom tveklöst i den turordningen, officerarna skulle väl förstå läget och statsministern ville ändå inte sitta och bara vänta, han skulle komma när han blev kallad. Medan Carl fick hjälp att raka sig, tvätta sig och borsta tänderna och skölja svalget från metallsmak och hudavskrap från olika sonder och annat som han förmodligen haft nerkörda där under operationen insåg han att Tessie och Eva-Britt förmodligen satt tillsammans där ute någonstans. Han undrade vad de talade om, om de alls talade om något. Han frågade sophiasystern om hon tyckte det fanns en särskild turordning mellan nuvarande och före detta fru. Sophiasystern sa utan att tveka att ordningen måste bli först nuvarande, sen före detta fru. Han fick låna en spegel och kammade sig, hans avsikt var ju att försöka se så lite skjuten och så lite lidande ut som möjligt. Sen började den långa besöksraden. Det första han såg på Tessie var att hon inte tycktes ha sovit en blund under hela natten. Hon hade Ian Carlos nöjt sugande på en napp i famnen. Hon sa ingenting när hon kom fram till sängen, försiktigt placerade deras barn på sängkanten medan hon drog fram en stol så att hon kunde luta sig både över Carl och barnet. Hon satt så en stund och han la försiktigt sin smärtfria arm över hennes rygg och kände hur hon vibrerade av gråt, han antog att det var en sorts lättnad. ”Hur fick du veta det?” frågade han till slut för att bryta tystnaden. ”Statsministern ringde”, snyftade hon utan att se upp. ”Åh fan”, sa Carl. ”Lät han skadeglad?” Nu såg hon upp, han hade lockat henne till skratt, hon torkade tårarna och hytte med fingret åt honom. ”Du förstör alltid min make-up, nej han var inte skadeglad det minsta.”




06-07-13

10.45

Sida 189

”Nehe”, sa Carl, ”men jag undrar i alla fall vad han sa.” Tessie tog upp en näsduk och putsade sig i ansiktet medan hon tänkte efter. ”Han var kortfattad och korrekt”, sa hon. ”Han sa först något om att det var hans sorgliga plikt att meddela …” ”Han sa det alltså på engelska?” avbröt Carl. ”På engelska, ja. Alltså att det var hans sorgliga plikt att meddela att du just hade skadats i en eldstrid utanför regeringshögkvarteret, att du befann dej under operation på Karolinska och att de preliminära rapporterna man fått talade om allvarliga skador som inte var livshotande. Och så sa han att en bil var på väg för att hämta mej.” ”Det är över nu Tessie, det är ingen fara. Men det har du väl vetat länge?” ”Jag fick komma in till kirurgerna när dom var klara, men det var ju först efter tio timmar, du anar inte vilka timmar.” ”Jo”, sa Carl, ”det anar jag nog. Och vad sa dom då?” ”Dom var väldigt uppåt, om dom spelade teater för min skull vet jag inte, men dom skämtade och så där.” ”Skämtade?” ”Ja. Sånt där som att om man skulle döma av vad dom hade sett där inne så skulle det inte gå att döda dej i första taget, det var knappt att skalpellerna bet på dej och sånt.” ”Var tänker du bo i natt?” ”Hemma hos Anna och Åke.” ”Bra, men be Åke ordna så att du inte blir förföljd av … av några journalister till exempel.” ”Dom är efter mej som gamar överallt.” ”Jag förstår det. Men Åke … förresten är Sam där ute?” ”Ja, han har varit här i flera timmar.” ”Bra. Jag ska be honom fixa det där så att du kommer undan.” ”När kommer du hem?” ”Inte en aning. Klarar jag mej från infektioner i såren så tar det nog inte mer än en vecka. Jag har tre träffar, dom sitter …”




06-07-13

10.45

Sida 190

”Jag vet jag vet”, avbröt hon. ”Vid det här laget vet hela världen var dom sitter, du är visad i röntgenbilder och blodiga färgbilder i varenda TV-kanal.” ”Dom visade inget skamligt som dom inte borde ha visat?” ”Idiot!” ”Ja, jag är i alla fall inte träffad i någon av de ädlare delarna. Dog dom där jag sköt?” ”Ja, dom dog tydligen ögonblickligen. Vilka var dom?” ”Inte en aning, det gick så fort.” ”Var du inte rädd?” ”Nej, det gick så fort sa jag. Efteråt var jag nog chockad, det tog en stund innan jag fattade att jag var träffad. Och så rantade jag upp till statsministern vad jag nu hade där att göra. Måste ha varit en kostlig syn, tänk dej! Där satt han med ett gäng kvinnor i Gud vet vilket ärende. Och så kommer jag inraglande med ett långt blodspår efter mej och dimper ner på hans heltäckande matta. Det där skulle man ha på film.” ”Jag tror nog dom kunde hålla sej för skratt.” ”Visst, då var det väl inte så kul. Men nu efteråt är det ändå ganska kul.” ”När sticker vi?” frågade hon tvärt och med den antydan till munterhet som Carl försökt locka fram helt bortblåst. ”Du menar till soliga Kalifornien?” ”Ja, vad trodde du sailor, Göteborg?” Han svarade undvikande, han sa någonting om att först måste han i alla fall komma på benen. Sen såg han vädjande på klockan, upprepade att hon inte skulle ge sig av förrän Sam hade ordnat reträtten, skyllde på den långa raden av väntande besökare. ”Jag vet”, sa hon och log och nickade bakåt uppåt som om hon verkligen visste någonting särskilt. Han såg hur de möttes i dörren, anade dem båda två genom dörrslussen. De sa någonting till varandra, de tycktes inte tala med varandra för första gången. Tessie nickade och gick, Eva-Britt tog




06-07-13

10.45

Sida 191

ett djupt andetag, sen gick hon fort in genom dörren med Johanna Louise i handen; Carl såg sin dotter först nu. Johanna Louise sprang spontant fram till honom, klättrade upp på honom så att det skar som eld i hans operationssår och kramade honom så att han fick tårar i ögonen både av smärtan i kroppen som hon aningslöst tillfogade honom och av att hon var hon. ”Var rädd om pappa, han har ont”, sa Eva-Britt lågt i bakgrunden, hon tycktes ha förstått Carls smärtreaktion. Eva-Britt kom fram och kysste honom försiktigt på pannan, sen drog hon fram två stolar och lyfte ner deras klängande dotter som sprattlade och protesterade. Carl förklarade att mamma hade rätt, det gjorde faktiskt lite ont att kramas just nu. Johanna Louise hade inte sett alla press- och TV-bilder på operationen, Eva-Britt hade uppenbarligen skyddat henne från det. Men nu frågade hon i stället, rakt på sak som bara barn kan göra. Gjorde det ont att bli skjuten? Drömde man när man blev opererad? Skulle han ligga sjuk länge? Han svarade roat och utan omsvep på hennes frågor, och sen när hon började gå runt i rummet för att titta på blomsteruppsatserna passade han på att fråga Eva-Britt ungefär samma saker som han frågat Tessie. När han hörde att också hon jagats som ett villebråd av fotografer och journalister försökte han förmå henne att ta ledigt, åka bort, kanske till föräldrarna i Skåne, flytta in hos en vän för tillfället, men bara inte stanna kvar på Bastugatan just nu. Hon viftade undan hans omsorger med att hon väl ändå förvandlats till gårdagens nyheter vid det här laget, de kunde ju inte hålla på och jävlas sådär dag efter dag. Och hit kom de ju gudskelov inte. För övrigt var hon polis och kunde ta vara på sig själv. Det sista underströks på ett nästan komiskt sätt av att hon var klädd i polisuniform och dessutom beväpnad. Han bytte uppgivet samtalsämne. ”Vilka var gärningsmännen?” frågade han. ”Inte vet jag”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Expressen vet ju att




06-07-13

10.45

Sida 192

dom var araber, men det har väl varit i säck innan det kom i påse. Säk vet förstås också det, men vi riktiga poliser vet inte. Obduktionen talade bara om välväxta män med normalt hull i ungefär 30-årsåldern och allt det där. Krim jobbar på det, dom måste ju ha bott nånstans, vi letar igenom hotellen efter två saknade gäster just nu. Vad tror du själv?” ”Inte en aning”, sa han och försökte rycka på axlarna, men smärtreaktionen påminde honom om att han inte kunde rycka på axlarna för tillfället. ”Vi hade ju inte precis tid för någon konversation. Vad sköt dom med?” ”Minimodellen av UZI med israelisk hålspetsammunition”, svarade hon kort. ”Tja, det säger ju ingenting, det kan vara vem som helst”, konstaterade Carl. ”Fanns det några andra gärningsmän på platsen?” frågade hon i något som plötsligt lät som förhörston. ”Nej, jag tror inte det”, sa Carl dröjande och tänkte efter, vevade sin film på nytt. Han sköt mot den förste. Träffades av den andre. Sköt på nytt och såg att han träffade bra. Vad gjorde han sen? ”Jag vet att jag säkrade vapnet och stoppade ner det”, sa han medan han grubblade. ”Det skulle jag ju inte ha gjort om jag uppfattat något annat hot. Jag svepte runt med vapnet och letade efter nya mål, hittade inget … Nej, jag konstaterade att det inte fanns något annat mål. Alltså den där manövern med att stoppa ner vapnet. Sen sa jag åt dina kolleger att säkra gärningsmännen, kalla på ambulanser kanske, och sen sprang jag upp till statsministern och fånade mej.” ”Jag vet”, sa hon torrt. ”Pressen har inte missat den detaljen, fast det finns olika versioner på vad Batman sa innan han stupade. Ingen annan gärningsman på platsen alltså?” ”Nej”, sa Carl som nu blivit helt säker på sin sak. ”Definitivt inte.” ”En 47-årig dam ute i parken framför ingången är skjuten i benet. Polisen som kom till platsen samlade upp 13 tomhylsor på stentrappan framför Rosenbad och alldeles intill”, påpekade hon sakligt.




06-07-13

10.45

Sida 193

”Jag sköt fyra skott, fyra träffar, inget mer”, sa Carl med ett stänk av irritation i rösten. ”Dina kolleger …” ”Dom är inte mina kolleger!” avbröt Eva-Britt tvärt. ”Nå förlåt!” sa Carl ironiskt. ”Säkerhetspoliserna sköt i vart fall ett antal skott efter att gärningsmännen var nere. Där har du ditt skott i benet på tanten.” ”Dom framträder nu i Expressen som hjältarna som räddade ditt liv och det antyds att det var du som sköt damen i benet”, sa Eva-Britt. Carl kunde inte tolka hennes tonfall, om hon fortfarande förhörde honom eller om hon bara var bekymrad. ”Ni har ju offren på obduktion”, konstaterade han med en grimas av smärta. Han visste inte varifrån den kom. ”Då sitter det väl kulor i dom. Ni har min pistol, ni har säkerhetsmännens pistoler, för så går det väl ändå till?” ”Ja, så går det till.” ”Då så. Då är den där frågan utredd under dagen skulle jag tro.” ”Ja”, sa hon lugnt. ”Den är redan utredd. Ditt vapen har avfyrats fyra gånger. Det sitter tre identifierbara kulor i offren som kommer från det, alltså från en Beretta.” ”Säkerhetsjönsarna använder Sig-Sauer”, konstaterade Carl. ”Har man kulan från tantens ben?” ”Ja. Sig-Sauer”, sa Eva-Britt. ”Då förstår jag inte vad vi gör det här förhöret för, saken är ju klar?” ”Polisen är belagd med tystnadsplikt, jag ville bara att du skulle veta det”, sa Eva-Britt och i nästa ögonblick blev de avbrutna av Johanna Louise som ville visa att hennes andra framtand satt helt lös. Carl bad listigt att få se och känna efter och med spelad misstänksamhet kom hon fram till honom och anförtrodde sin tand i hans våld. Den satt verkligen mycket löst. Han vred av den och höll den triumferande upp i luften och tog henne samtidigt mjukt om nacken och skakade henne lätt fram och åter för att avleda henne från smärtan. Hon kom snabbt över överraskningen och fnittrade häpet förtjust




06-07-13

10.45

Sida 194

och bad att få se. Han öppnade sin hand framför henne så att den lilla framtanden syntes, sen slöt han fort handen. ”Den behåller jag som ett minne, den ska ligga här på nattygsbordet bredvid mej och hålla mej sällskap så länge jag är kvar här. Så piggnar jag till fortare!” Hon skrattade fortfarande när hennes mor ledde ut henne. När hon vände sig om och vinkade och log med sin stora glugg stötte hon ihop med statsministern, som böjde sig ner mot henne, presenterade sig artigt och bad så mycket om ursäkt. Statsministern var inte ensam. Fem sex pressfotografer kom smattrande och blixtrande i hans sällskap. ”Vi tar bara några bilder, sen får det vara över”, sa han förklarande medan han med politikerleende räckte fram sin hand mot Carls och höll kvar Carls hand så länge så att det blev ett alltmer ansträngt leende som Carl kunde prestera åt kamerorna, nationen och regimen. Sen kördes fotograferna ut och de var ensamma. Statsministern slog sig ner i en av besöksstolarna. ”Varsågod och sitt”, sa Carl ironiskt. ”Annars får jag be om ursäkt för mitt konstiga beteende i går.” ”Nåja, slutet gott allting gott”, sa statsministern vänligt. ”Men varför sprang du hela vägen upp till mej, varför inte stanna på nedre botten och kalla in ambulans och sånt?” ”Ja det kan man verkligen fråga sej”, skrattade Carl men avbröt sig fort eftersom han egentligen inte kunde skratta på grund av operationssåren. ”Jag vet faktiskt inte. Förklaringen är säkert att jag var illa träffad, förmodligen chockad och bara gick på någon sorts instinkt eller vad vi ska kalla det.” ”Det kan inte ha varit politisk instinkt i så fall”, anmärkte statsministern torrt. ”Snälla”, sa Carl och höll avvärjande upp händerna. ”Lura mej inte att skratta, det är inte nyttigt just nu tycks det. Nå, vad gör vi nu?” ”Förändrar ingenting i sak, skulle jag föreslå. Våra misshälligheter kan vi väl möjligen också begrava, ingen har glädje av dom just nu.”




06-07-13

10.45

Sida 195

”Utom möjligen oppositionen”, sa Carl. ”Helt korrekt. Men också deras nytta av saken vore väl ändå rätt begränsad. Huvudsaken just nu är att du kom undan det här med livet i behåll och att du säkert gör ett bättre jobb uppe på Försvarsstaben än hos mej. Inte sant?” ”Instämmer”, sa Carl. ”Du bör se över den där jävla entrén förresten, alla i huset går ut och in där, det här skulle ha hänt förr eller senare, bara ren tur att det hände mej och inte dej. Eller för den delen vår näste statsminister”, tillade han med en förarglig min. ”Ja, vi håller på att se över rutinerna när det gäller entrén. Och som du säger så var det ju tur att det var dej man försökte med först och inte mej eller Ingvar Carlsson, som du på ditt ständigt finkänsliga sätt antyder ska bli min efterträdare”, svarade statsministern snabbt och med orörligt ansikte. Det var tydligt att de inte hade så mycket mer att säga varandra. De utbytte en blick som sa just det, statsministern nickade, såg demonstrativt på klockan och reste sig. På väg ut stötte statsministern ihop med en sophiasyster som rullade in en liten vagn överlastad med telegram. Carl bad henne lämna vagnen inom räckhåll från sängen och sen hämta generalen med fyra stjärnor och sjöofficeren som antagligen befann sig i generalens sällskap. När han fick några ögonblick för sig själv rotade han tankspritt i högen med telegram. De flesta var försedda med svenska flaggor och tycktes vara från obekanta medborgare. Men han upptäckte också ett fax på ryska försett med den gamla sovjetiska militära underrättelsetjänstens emblem. Han hade krånglat till sig faxmeddelandet och låg och läste det med höjda ögonbryn när ÖB och Samuel Ulfsson kom in, strikta, oroliga och i uniform. ”Läkarna säger att du mår efter omständigheterna utmärkt, är det sant?” hälsade ÖB. ”Vi vill inte på något sätt ställa till det …” ”Du får ursäkta att jag inte ställer mej upp, hej Sam, jo jag mår nog efter omständigheterna utmärkt”, svarade Carl lätt tankspritt efter-




06-07-13

10.45

Sida 196

som han just läste färdigt det ryska meddelandet. ”Gör dej inte till”, sa ÖB och flyttade om de två besöksstolarna och visade med handen att underrättelsechefen skulle sätta sig först innan han själv gjorde det. ”En jävla historia det här”, sa Samuel Ulfsson och verkade redan nu se sig om efter en askkopp. ”Vet polisen någonting om bakgrunden?” ”Nej”, sa Carl. ”Säkerhetspolisens version känner ni ju till, men den riktiga polisen jobbar på det hela just nu.” ”Riktiga polisen?” frågade ÖB förvånat. ”Ja”, sa Carl. ”Min förra fru som ni kanske träffade där ute är mycket noga med den där distinktionen. Hon är riktig polis. Till skillnad från jönsarna på Säpo, prickskyttarna ni vet.” ”Jaa? Hur är det med den där saken?” frågade Samuel Ulfsson som förstått att Carl redan hade hunnit bli briefad om både det ena och det andra. ”Jag sköt dom två busarna, våra vänner dom inte helt riktiga poliserna avfyrade tio skott mot olika mål, däribland en 47-årig dam som dom lyckades nedlägga”, svarade Carl snabbt och viftade med sitt ryska meddelande för att inte förlänga samtalet om själva skyttet. ”Lyssna här, jag översätter ordagrant!” Han blinkade hemlighetsfullt och visade snabbt det som han trodde mycket kända emblemet som emellertid bara Samuel Ulfsson kände igen. Sen läste han: ”Unge Herr amiral! Med bestörtning har vi i dag på vår avdelning inhämtat att illasinnade och tydligen dessutom dåraktiga terrorister har försökt beröva oss vår favoritfiende. Jag själv såväl som min stab har med tillfredsställelse konstaterat att … få se nu … dessa omdömeslösa figurer … så bör det nog heta … har drabbats av precis det åtminstone vi här på avdelningen skulle ha förutsatt. Vi följer uppmärksamt kommande rapporter om edert snabba tillfrisk-




06-07-13

10.45

Sida 197

nande och jag passar på tillfället att erinra om vårt gamla avtal om jakt i Sibirien. Undertecknat … Jurij Tjivartsjev, generallöjtnant, biträdande chef för Avdelningen för spaningstjänst.” Carl la småleende ifrån sig papperet. ”Avdelningen för spaningstjänst?” sa ÖB frågande. ”Ja”, sa Carl, ”Jag översatte ordagrant. Det heter så på ryska, killen jobbar alltså på GRU.” ”Det var som fan”, sa ÖB. ”Hur länge har ni varit vänner?” ”Det är inte som du tror”, sa Samuel Ulfsson. ”Jag vet inte om jag ens ska tro någonting. Men du verkar vara i förvånansvärt god form, Carl?” ”Ja”, sa Carl. ”Jag har fått sparken från statsministern och överlevt med alla vitala organ intakta. Ska vi snacka jobb?” De båda andra sneglade skamset på varandra och nickade. Naturligtvis ville de snacka jobb mer än att ynka Carl, inte för att de saknade personliga känslor utan mer för att jobbet tycktes påträngande och dessutom lättare att tala om än det rent personliga. Det var inte lätt att hitta ord inför en kollega som varit några centimeter från döden i den tjänst där de själva var högsta ansvariga men själva aldrig tog de fysiska riskerna. ”Ja, du kan ju dra en kort sammanfattning”, nickade ÖB mot Samuel Ulfsson som på nytt såg sig om efter en askkopp, kom på sig själv med det något olämpliga och dessutom upptäckte att de andra två i rummet inte utan viss munterhet genomskådat honom. Operation Baltic Rescue hade i sitt slutskede genomförts problemfritt trots att regeringen lagt sig i och krånglat till. De hade mycket riktigt hämtat upp den ryske underrättelseofficeren och hans familj i en segelbåt utanför lettiskt territorium, sänkt segelbåten och fört hem avhopparen till svenskt territorium. Problemet var nu att förstå om man var utsatt för en gammal hederlig sovjetisk maskirovka eller om killen var äkta. Och eftersom avprogrammeringen måste ske med tolk så gick det trögt. Kort sagt. När kunde Carl ta över förhören?




06-07-13

10.45

Sida 198

Carl hade inget svar på den frågan. Han antog att han måste ligga stilla åtminstone några dagar för att de yttre såren skulle läka ihop så mycket att han kunde börja röra sig försiktigt utan att de gick upp och började blöda genom kläderna. Senast han blev skjuten hade han stigit upp på andra dagen och i stort sett lämnat ett blodspår efter sig från Mellanöstern upp till Tyskland. Men så fort det gick skulle han naturligtvis ta sig an den ryske kollegan. Och vad var nästa fråga? Nu var det ÖB som tog över redogörelsen. Statsministern hade hört av sig och meddelat att det kunde bli frågan om någon gemensam aktion med Hennes Majestäts hemliga tjänst, som han av någon anledning uttryckt sig. Detta oavsett Carls tillfrisknande eller ej. Så vad var det där för någonting? Carl kände att han började bli trött, ringde på sophiasystern och bad att få något mot huvudvärk, fick nej till svar tillsammans med någon medicinsk förklaring, suckade och tog sig samman för en längre redogörelse. Luigi Bertoni-Svensson borde så fort som möjligt skickas över till USA för att få en legend och en identitet som ung briljant forskare med datorer och undervattensteknologi som specialitet, alltså det som ju var hans äkta specialitet. Sen gällde det att etablera Luigi i London – nej, han visste inte om sin kommande lycka, hur skulle han veta det? Och sen skulle sannolikt den brittiske och den svenske regeringschefen komma överens och därefter blev det bestämda order. För att vinna tid, var tanken, skulle Luigi redan i förväg inleda proceduren med identitetsbyte, anställning och annat som sir Geoffrey nog med viss beredvillighet skulle ordna. Carl sa ingenting om det något mer avancerade projektet, att värva en rysk spion. Han förutsatte att hans sjukrum och omgivningen hade svepts av mikrofonletare, och att det dessutom var föga sannolikt att någon skulle ha haft tid att ordna det tekniska. Men frågan om att värva rysk spion hängde ändå samman med hans eget tillfrisknande, det kunde man vänta med. Det berodde på vad en viss John Major hade att säga till en viss Carl Bildt, dessutom.




06-07-13

10.45

Sida 199

Just nu var alltså huvudsaken att man fick iväg Luigi så kvickt som möjligt, att Sam förhandlade de tekniska detaljerna med sir Geoffrey, att sir Geoffrey åtog sig att sköta det han kallade de amerikanska kusinerna. Just innan de två skulle gå bad Carl att de följande dag skulle skicka över Sams sekreterare Beata, så att han kunde gå igenom sin post och besvara den och sen undrade han, liksom i förbigående, om de tyckte det var lämpligt att han tog emot någon journalist. De båda överordnade häpnade. Och Carl förklarade lättsamt att det han var ute efter var att sätta lite eld i baken på polismakten. Trots allt vore det ju rätt praktiskt om man finge utrett vad som hänt och vad som inte hänt. De båda överordnade nickade tankfullt sitt bifall. När Åke Stålhandske och Luigi Bertoni-Svensson kom in var de till en början lite ansträngt grabbiga och hurtfriska. Carl översåg med det, han hade inga svårigheter att föreställa sig hur de haft det, eller hur han själv skulle ha tagit emot meddelandet att någon av dem låg på sjukhus med multipla skottskador. Han föll in i deras samtalsläge, skämtade om skottsår (de tre fyra första gångerna är värst, men sen vänjer man sig, och så vidare) och sin egen långsamhet att inte få iväg det andra dubbelskottet i tid (antingen börjar jag bli gammal och långsam eller också var det de där jävla rhododendronbuskarna). Sen kunde man komma till sak. Luigi visade bekymrat upp ett antal tidningssidor. Det hans urval illustrerade var den precision med vilken pressen hade angett andra tänkbara mål. Till och med Carls gamla mor, som han inte talat med på flera år, och som tydligen fanns hos släktingar på ett slott i Skåne, var avbildad, liksom slottet, som dessutom utmärktes med kartor och vägbeskrivningar. ”Kort sagt”, sammanfattade Luigi, ”så har vi ett helvetes problem. Åtminstone om det ligger till som jag tror.” ”Och hur tror du att det ligger till?” sa Carl överdrivet hurtfriskt, sneglade på Åke Stålhandske och konstaterade liksom i förbigående att Åke Stålhandske redan hört och redan var övertygad. ”Det var inga araber som sköt mot dej”, sa Luigi allvarligt.




06-07-13

10.45

Sida 200

”Dom inte bara sköt mot mej, dom till och med träffade, är det det du bygger din teori på?” svarade Carl i ett tonfall som han genast ångrade. ”Nej”, sa Luigi. ”Vi ringde rättsläkaren nu på morgonen. Skyttarna var inte araber.” ”Det kan dom ju inte ha berättat själva, jag såg bara två mörkhåriga killar som kunde ha varit vad som helst”, sa Carl. ”Dom var inte omskurna”, sa Luigi kort. ”Jag skulle tro att dom var sicilianare.” ”Åh fan”, sa Carl. ”Och vad betyder det?” ”Två saker”, sa Luigi ansträngt. ”För det första att dom inte glömt, dom vill fortfarande ha död på dej. För det andra att …” Luigi tvekade. Carl sneglade frågande på Åke Stålhandske men fick bara en sorgset instämmande blick till svar. Åke var redan övertygad. ”Nå!” sa Carl. ”Vi har inte hela dagen på oss. Vad betyder det?” ”Om dom inte kan ta dej så går dom på din familj”, svarade Luigi sammanbitet. ”Och den här jävla hyenepressen förser dom just nu med all tänkbar logistik. Det finns en av dessa pentiti, alltså tjallare på maffian, som dom inte har kunnat komma åt. Dom har klippt 23 av hans anhöriga, och det är förmodligen inte slut än.” ”Tjugotre”, sa Carl. ”Det betyder mor, far, fru, barn …” ”Kusiner, farbröder, mostrar, i förekommande fall före detta fruar, det betyder helt enkelt alla”, sa Luigi hårt. Carl låg tyst en stund, han insåg att de andra två nu väntade sig att han skulle ta initiativ, be dem att för hans skull göra i stort sett vad som helst. ”Vilka har vi att hålla reda på?” frågade Carl och kände samtidigt att han höll på att mattas, få svårt att tänka. Plötsligt ville han bara vända sig om och somna ifrån alltihop. ”Tessie, Eva-Britt, dina två barn, din mor”, svarade Åke Stålhandske och visade därmed att han mer än väl hunnit fundera igenom situationen med Luigi; de hade ju haft en lång natt. ”Kan du och Anna ta hand om Tessie och Ian Carlos?” sa Carl.




06-07-13

10.45

Sida 201

”Redan gjort. Vi har dessutom personal ute på Stenhamra som förbättrar säkerheten där ute”, svarade Åke Stålhandske snabbt. Carl betraktade honom tankfullt utan att säga någonting. Åke Stålhandske var klädd i jeans, en mörkblå T-shirt och löparskor, han kunde ha varit vilken som helst kroppsbyggare ute på stan. Han var rödögd av brist på sömn och ovanligt långhårig. Luigi var hans raka motsats, tjugo kilo lättare, klädd i en lätt glänsande kavaj, jeans men italienska skor av något förmodligen mycket elegant märke, sidenskjorta i mörkblått utan slips. De hade båda mörka solglasögon, Luigi i bröstfickan på sin kavaj, Åke i ena handen. ”Om dom är sicilianare”, började Carl långsamt. ”Vad tror du Luigi? Skulle dom ha gjort som vi skulle ha gjort?” ”Du menar om jag tror att dom är fler än två?” svarade Luigi snabbt. ”Ja, det förefaller rimligt att tänka sej.” ”Och reservteamet övergår till plan B eller åker hem?” ”Omöjligt att säga.” ”Det måste vara Stockholm som gäller, inte Skåne”, funderade Carl högt och konstaterade att de andra två nickade kort instämmande. ”Alltså är lilla mamma inte första mål. Första mål är Tessie och Ian Carlos, är det er bedömning?” De andra nickade bara kort bekräftande. ”Och sen i tur och ordning Johanna Louise och rentav Eva-Britt?” fortsatte Carl. På nytt nickade de andra två. ”Okay”, sa Carl. ”Jag har redan antytt, observera antytt, för Tessie att det kan bli lite besvärligt. Jag har sagt att du Åke ska se till att skydda henne från alla dessa besvärliga journalister, som hon för övrigt rättvist hatar vid det här laget. Observera journalister, det är det som motiverar räddningsaktionen, ingenting annat. Men hur fan gör vi med Eva-Britt och Johanna Louise?” ”Polisen?” föreslog Åke Stålhandske. ”Inte helt lätt”, suckade Carl. ”Jag försökte antyda någonting i den stilen, hon säger att hon kan ta vara på sej själv och dessutom faktiskt är polis. Dessvärre har hon rätt, jag menar att hon faktiskt är polis. Jag




06-07-13

10.45

Sida 202

försökte övertala henne att resa bort ett slag, men hon bara fnös. Inte lätt. Polisen jobbar ju antagligen på Säpoteorin att det var araber som var ute efter mej. Åke, kan inte du tala med Sam? Beskriv läget och säg att vi måste ha folk på Bastugatan, lagar hit och lagar dit. Men vi måste försöka göra något, eller hur?” ”Ja, vi måste göra något. Får jag röja mej för henne?” frågade Åke Stålhandske med sänkt huvud, sneglade på Carl och såg på hans lätt vimmelkantiga blick att han inte tycktes ha förstått. ”Får jag söka upp henne och tala om vem jag är?” förtydligade han. ”Nej”, svarade Carl med en synlig kraftansträngning. ”Du har utseendet emot dej, förutom att du är ett väl stort mål. Skicka den där Jönsson eller Svensson eller vad han heter, tala med Sam först. Okay?” ”Okay”, sa Åke Stålhandske. ”Och du själv fixar undan Tessie och Ian Carlos”, fortsatte Carl med en grimas av smärta. Åke Stålhandske nickade stumt. ”Men jag kan ju …”, sa Luigi Bertoni-Svensson och blev genast avbruten av Carl. ”Nej, du kan inte. Inte alls, du ska upp till Sam omedelbart och i morgon lämnar du landet. Du ska utomlands.” ”Är det inte olämpligt just nu?” frågade Luigi försiktigt. ”Det är möjligt”, sa Carl. ”Men nu är det så. Vi har ett jobb att sköta och det här är skräddarsytt för dej, du får veta allt senare. Åke tar hand om min familj och du reser. Det är en order, är den uppfattad?” ”Ordern är uppfattad och skall verkställas”, suckade Luigi. ”Bra”, sa Carl. ”Jag håller på att svimma eller somna eller nånting, be den där sjuksystern komma in.” Där upphörde Carls minne för flera timmar. ***




06-07-13

10.45

Sida 203

I Kalifornien, nio timmars tidsskillnad från Stockholm, var det fortfarande sen natt eller tidig morgon. Lieutenant Felipe Hernandez hade jouren som nattbefäl vid Santa Barbara-polisen och han misstänkte till en början ingenting särskilt; det var hans yrkesattityd efter tjugo år vid polisen nere i Los Angeles, att aldrig vänta sig någonting, men aldrig heller bli överraskad. Santa Barbara var jämförelsevis en idyllisk ort, något överbefolkad av pensionärer och miljonärer, vilket drog upp antalet rån av enklare slag och inbrott men samtidigt drog ner antalet grova våldsbrott. Bara en sån sak som att Santa Barbara saknade gängkrig gjorde livet betydligt lättare för en polis. Felipe Hernandez såg sin nya tillvaro i Santa Barbara som en sorts halv pensionering, han brukade skämta med sin fru om att han egentligen övergått från att vara snut till att vara badvakt; Santa Barbara var inte så mycket mer än en lång badstrand, en huvudled genom stan med höga palmer och villaområden en bit upp från stranden, villaområden som var distinkt socialt skiktade, rikast till höger, minst rika till vänster. Inbrottslarmet hade kommit från det definitivt rikaste villaområdet i närheten av Hilton-hotellet, följaktligen det område som hade flest villalarm och följaktligen det område dit polisen ryckte ut mest. I sju fall av tio utlöstes dessa förbannade larm av annat än tjuvar, det kunde vara allt från papegojor som kommit lösa till barn och nyanställd mexikansk hemhjälp. Han hade skickat en bil för att kontrollera och sen glömt saken eftersom man hade ett våldsamt slagsmål på en av ortens få nattöppna barer. Någon var knivskuren och det hade viftats med skjutvapen, så Felipe Hernandez skickade dit de två återstående patrullbilar han hade till disposition. Tre minuter senare blev han kontaktad av patrullbilen nere vid Hilton-området. ”Lieutenant! Vi har ett elakt brott här, flera döda, ett offer visar svaga livstecken, ambulans på väg”, rapporterade den unge polismannen. Det hördes tydligt hur skakad han var, och hur han ansträngde sig att dölja det.




06-07-13

10.45

Sida 204

”Det är bra, Lino”, svarade Felipe Hernandez nästan demonstrativt lugnt och släpigt. ”Ni håller ställningarna där nere, ni vet vad ni ska göra?” ”Ja sir! Andy försöker livsuppehållande åtgärder i avvaktan på ambulans … ambulansen är här nu. Området är avspärrat. Kommer ni ner, sir?” ”Ja”, sa Felipe Hernandez, ”jag är där om fem minuter. Klart slut!” Han ringde först upp några kriminalare, väckte dem naturligtvis, och beordrade dem till brottsplatsen och sen gick han lugnt ut till sin egen civila bil, fäste upp blåljuset på taket och körde i måttlig fart ner till Hilton-området. Om han antog någonting, vilket han i regel försökte undvika, så skulle det vara fråga om en familjetragedi i kombination med knark eller sprit. Flera döda på natten i en villa brukade mest handla om sånt. Den stora vita villan i mexikansk stil var muromgärdad, men de svarta gallergrindarna stod öppna. Han stannade till några meter in på tomten och gick tillbaks till grindarna. En av grindarna hängde snett, ena gångjärnet var av. Båda grindarna hade kraftiga skrapmärken, det var inte så svårt att förstå vad som hänt. Grindarna hade helt enkelt forcerats med bil; den där bilen borde inte vara långt borta. Felipe Hernandez gick tankfullt tillbaks till sin egen bil och körde upp mot husets stora entré, som stod öppen. Han visste redan att det inte var frågan om den vanliga familjetragedin. Innanför entrédörren låg en medelålders kvinna av mexikanskt ursprung, förmodligen hade hon varit hushållerska. Hon var klädd i vit badrock och skjuten med flera skott genom bröstet, någon sorts hagelvapen såvitt Felipe Hernandez kunde se. Han rundade henne försiktigt för att inte bloda ner sina skor och gick in genom en serveringsgång mot husets inre. I gången låg en död hund. I ett stort vardagsrum fann han sina två polismän och frågade kort om läget. De två poliserna tvekade, som om de båda ville att den andre skulle rapportera och Felipe Hernandez pekade därför på den




06-07-13

10.45

Sida 205

av dem som varit längst i tjänst och således i formell mening var befäl på platsen. ”Well, vad är det som har hänt?” frågade han. ”Gärningsmännen, det är antagligen mer än en i alla fall, har tagit sej in på okänt sätt. Sen har dom systematiskt skjutit alla dom träffat på. Det måste ha gått fort, inget tyder på rån, sir.” Felipe Hernandez rynkade pannan. Det föreföll honom väl tidigt att dra slutsatser om rån. Även om ingenting var uppenbart stulet så kunde här ju ha legat en väska med svarta pengar, vad som helst. Han nickade och pekade frågande upp mot trappan till övervåningen. De båda polismännen bekräftade utan att säga något; där uppe fanns mer att se. Husets ägare låg i sin stora dubbelsäng. Han var naken, hans pyjamas låg slängd några meter från sängen. Det Felipe Hernandez såg var sådant han bara hört talas om, han hade aldrig stött på det i tjänsten. Mannen på sängen var skjuten, fortfarande med någon sorts hagelvapen. Det var inte det, Felipe Hernandez måste ha sett åtminstone ett hundratal skjutna människor. Men den här mannen hade fått sina könsdelar avskurna och sen inpressade i munnen. Det hade skett efter mannens död, i hans skrev lyste det vitt och gult av avskuren hud och fett, nästan inget blod. Alltså var han död när de stympade honom. På nattygsbordet låg en revolver, mindre än en och en halv meter från den dödes utsträckta vänsterhand. Det var flera saker som inte stämde, någonting var mycket egendomligt. Det gick inte att logiskt rekonstruera förloppet. Först måste stora grinden där ute ha körts sönder med ett brak. Sen måste gärningsmännen ha tagit sig in i huset, mött kvinnan i dörren, dödat henne, mött en hund, skjutit hunden. Och här uppe skulle husets ägare ha legat och sovit i godan ro under hela tumultet? Det gick inte ihop. Varför låg hans pyjamas slängd på golvet? De måste ha beordrat honom att ta av den och slänga den ifrån sig, eftersom de redan




06-07-13

10.45

Sida 206

bestämt sig för att stympa honom så fort de dödat honom. Felipe Hernandez fortsatte grubblande bort i korridoren tills han kom till nästa sovrum. Det var ett pojkrum, vimplar på väggarna och fartygsmodeller, lite kringslängda läxböcker, en liten baseballhandske mitt ute på golvet. Pojken hade skjutits i sängen han också, framgick det av blodstänk på väggen bakom sängen. Det var tydligen han som fraktats bort i ambulans. Felipe Hernandez suckade och gick tillbaks ner på nedervåningen och letade upp nästa offer. De fanns båda i köket och av deras positioner framgick att de måste ha suttit intill varandra på varsin stol vid köksbordet innan de sköts. Han fick en idé och gick fram till köksdörren, öppnade den, tog fram en liten pennformad lampa och betraktade uppmärksamt låset på yttersidan. Han såg några små men metalliskt blänkande repor runt låskolven, nickade för sig själv och gick tillbaks in i köket för att leta upp kökspersonalens sovrum, som enligt det logiska mönster han nu börjat se måste finnas i närheten. Det gjorde de också, personalen hade några rum som tillsammans formade en sluten lägenhet inne i villan, två sovrum, ett gemensamt vardagsrum och ett litet pentry. Han började i det största sovrummet. Dubbelsängen var i oordning, ett stort klädskåp stod öppet och en stol framför ett spegelbord med toalettartiklar var omkullvält. Han kikade in i klädskåpet, där hängde två tomma galgar med gott om utrymme ikring, i övrigt var klädskåpet fyllt med kläder som hängde i rader, mycket god ordning, mannens först sen kvinnans. Kammarjungfruns, eller vad nu dessa rikemansknösar kallade servitriser, rum lämnade ungefär samma upplysningar. Felipe Hernandez gick tankfullt ut i det stora vardagsrummet där nu teknisk personal och spaningsfolk hade strömmat till. De såg uppmärksamt på honom och slutade prata. ”Proffsjobb”, konstaterade han först. ”Gärningsmännen har tagit sej in via köksingången, samlat ihop personalen, till och med bett dom ta på sej anständiga kläder, sen hållit dom i schack med vapen.




06-07-13

10.45

Sida 207

I nästa fas har en eller två gärningsmän tagit sej upp på övervåningen, skjutit ägaren och hans son. Därefter blev det personalens tur, något krånglade med hon som ligger där ute. Kanske försökte hon smita, kanske har hunden något med saken att göra. Det ser alltså ut som ett beställningsjobb, utfört av professionella gärningsmän.” ”Den som beställde jobbet måste ha tyckt jävligt illa om mr Matthews”, konstaterade en av spanarna. ”Du menar den där kuken-i-munnen-gimmicken?” sa Felipe Hernandez. ”Ja, det strider ju onekligen mot den lokala umgängestonen här i Santa Barbara. Okay gubbar, nu gör vi så här …” Felipe Hernandez hade inga förväntningar på fynd i form av fingeravtryck, stöld eller annat, möjligen fynd som tydde på avancerad brottslighet eftersom morden utförts av avancerade brottslingar som ansåg sig ha skäl att vara förbannade på mr Matthews. Men han beordrade ändå teknikerna att sätta igång inne i huset medan den uniformerade personalen fick sköta avspärrningen och de preliminära förhören med grannar och folk som kunde ha befunnit sig i närheten. Kriminalarna tog han med sig tillbaks till stationen, där alla tankade kaffe och sen strålade samman i orderrummet. Arbetsuppgifterna fördelades med en nästan lättvindig snabbhet, i första hand gällde det nu att ta fram tillgängliga uppgifter om den man som enligt all logik måste ha varit gärningsmännens mål. På ytan föreföll han ju förstås vara en samhällets stöttepelare, men så såg de ju alltid ut på ytan. Fanns det skäl, som nu, att gräva i förmögna medborgares liv och hemligheter så dök det i regel upp förvånansvärt mycket skit. På sjukhuset hade man inte ens försökt operera den lille pojken när han kom in. Han måste ha dött redan innan han hamnade i ambulansen och per telefon beskrev tjänstgörande rättsläkare dödsorsaken som följden av multipla skottskador med mycket grovt hagel, så kallade buckshots. Sannolikt hade alla morden förövats med samma typ av vapen. Först nu slog det Felipe Hernandez att det inte funnits några tomma hagelhylsor på brottsplatsen. Gärningsmännen hade tydligen gett




06-07-13

10.45

Sida 208

sig tid att samla in dem innan de begav sig iväg; jo, nog rörde det sig om proffs alltid. Morgontimmarnas första positiva resultat var att man hittade den minibuss som mördarna använt. En av grannarna intill brottsplatsen hade sett en svart eller mörkblå van av märket Dodge försvinna i hög fart. Färgavskrap på järngrindarna indikerade att den var mörkblå. Efterlysningen hade gått ut till samtliga vägpatruller och eftersom bilen stod rätt iögonfallande parkerad hade en patrull hittat den nere i Ventura, knappt tjugo minuters körsträcka från Santa Barbara. Det snabba resultatet var både uppmuntrande och nedslående. Att bilen hade anmälts stulen någonstans inne i Los Angeles för två dagar sen var väl vad man hade kunnat vänta sig. Men bilens innehåll var mer överraskande. Där fanns fem mörkblå overaller och fem hagelgevär av pumptyp och åtskilligt med ammunition. Eftersom gärningsmännen inte gav några som helst intryck av att vara nybörjare så antydde fynden två saker. Dels att de stigit in i en eller flera nya bilar, att de eventuellt haft folk som väntade där de parkerat sin van. Dels att de tydligen kände sig förvissade om att vapen och ammunition inte skulle kunna spåras, eller att polisens tekniker inte skulle hitta intressanta klädfibrer, fingeravtryck eller andra rättstekniskt intressanta spår. Mördarna var kallblodiga, kunniga och dessutom sannolikt välbetalda. Fortfarande tydde nämligen ingenting på att något enda föremål av värde hade tagits från villan. I kassaskåpet, som inte föreföll svårt att vare sig forcera eller i värsta fall plocka med sig – gärningsmännen hade ju en hel van till förfogande – hade man hittat både obligationer och en ansenlig mängd kontanter. Det förvånade inte Felipe Hernandez att han redan tidigt under morgontimmarna, om man därmed menar den morgon som börjar med kontorstid, blev kontaktad av den federala polisen FBI. Det var en Special Agent McDuff som ringde från det federala huvudkontoret för Kalifornien nere i Los Angeles. Så långt inget konstigt, det föreföll onekligen som om man hade att göra med ett brott inom ramen för antingen organiserad brottslighet, maffia eller terrorism,




06-07-13

10.45

Sida 209

och då skulle ju FBI i många fall överta hela utredningsansvaret. Det som förvånade Felipe Hernandez var den otroliga snabbhet som FBI tycktes ha arbetat med. Special Agent McDuff meddelade inte bara att man ”tagit över” utan också att två av gärningsmännen var gripna, att man visste vem eller vilka som hade köpt dem och varför. Det var förresten inte mr Matthews som var det huvudsakliga målet, det var hans 8-årige son, meddelade FBI-agenten som i förtroende oss snutar emellan innan han la på luren och önskade en trevlig dag i Santa Barbara. Felipe Hernandez föll i kort grubbel. Han hade vare sig någon överdriven respekt eller någon påklistrad attityd av ”vi riktiga snutar mot dom där kostymnissarna” i sitt förhållande till FBI. Men här hade han och hans folk ändå gjort jobbet formulär 1 A enligt instruktionsboken och det såg ut som början på vilken som helst mordutredning, ungefär så mycket som man kan vänta sig efter bara några timmar. Då ringer FBI och säger att det hela är klart. Det föreföll obegripligt till en början och kunde alltså bara förklaras med att FBI hade haft en beredskap av något slag. Felipe Hernandez beslöt att försöka lyda rådet från FBI, att ha en trevlig dag i stället för att trassla med mordutredning, och tills vidare bestämde han sig bara för att glömma morden nere vid Hilton och att hålla eventuella journalister kort. Det senare skulle visa sig lättare sagt än gjort. FBI kontrollerar rutinmässigt mord, särskilt om det rör sig om mord av den mer spektakulära typen eller, som i det här fallet, mord som är utförda så att man ska veta vem som är mördaren. För mördarna hade inte gjort några som helst avledande manövrer, de hade inte skrivit obsceniteter med blod på väggarna, inte stulit, bara gjort sitt jobb och lämnat sitt sicilianska budskap: så dör en förrädare eller tjallare. Det var alltså främst de avskurna könsdelarna i munnen på offret som utlöst FBI:s aktivitet under natten. Men det första svepet genom datorerna, där man letade efter en anknytning mellan en fastighetsmäklare vid namn Matthews i Santa




06-07-13

10.45

Sida 210

Barbara och någon form av maffia blev negativt. Ingenting tydde på sådana förbindelser, ingenting tydde över huvud taget på någon brottslighet från mr Matthews sida. Alltså sökte man anknytning på de andra mordoffren och fann den redan vid den 8-årige sonen Stan Matthew. Pojken var föremål för en vårdnadstvist mellan sin far, nu mördad, och sin mor som i sin tur gift om sig med en i och för sig utomordentligt kvalificerad mördare, om man nu skulle skämta om sådant. Vilket man i vart fall gjorde sent på natten i FBI:s analysrum där inga utomstående vittnen fanns. När man som nästa steg slog på denne kommendör Carl Gustaf Gilbert Hamilton så gallskrek datorerna av både hemligstämplar och färsk sensationell information. Lokala FBI i Los Angeles fick gå via det nationella högkvarteret i Washington för att etablera kontakt med Rom och därifrån kom i sin tur mycket snabba och konkreta svar. Den italienska säkerhets- och maffiapolisen uppgav ett antal namn på ledande personer inom den sicilianska maffian som fått sina familjer kraftigt reducerade av sagde Hamilton för ett par år sedan. Man kunde också uppge dessa palermitanska maffiafamiljers olika släkt- och ekonomiska förbindelser i USA. Resten fick man fram i sitt eget maffiamaterial i Washington, och detta ledde till att man i och för sig kunde gripa två misstänkta på en av flygplatserna runt Los Angeles. De skulle tillbaks till New York, de var båda misstänkta för en serie våldsbrott, protesterade inte vid gripandet men sa heller ingenting. Om annat än att de ville ha advokat. De förhördes just nu tillsammans med sina advokater och som det såg ut skulle åtminstone en av dem gå att knäcka – för ett par av de mord mannen var efterlyst föreföll bevisningen mot honom att vara hygglig – och erbjudandet skulle bli det i sammanhanget tämligen självklara: ge oss några namn så går du fri från dödsdomen. Löser vi mordet på Matthews och hans barn så kan du promenera, för det första, för det andra tas in under FBI:s vittnesskyddsprogram med ny identitet, nytt jobb och hela baletten.




06-07-13

10.45

Sida 211

Hittills hade mannen, med det sicilianskt olycksbådande namnet Salvatore Pizzi, vacklat mellan den stolta attityden att en riktig man inte tjallar, den mer realistiska attityden att en tjallares liv inte är vatten värt och den något mer affärsmässiga attityden att han skulle behöva viss finansiell hjälp med att starta ett nytt liv med ny identitet. Det såg i vart fall lovande ut. Den tid var förvisso förbi när hundra procent av dessa maffiagangstrar sa sig hellre dö än förråda. I vart fall visste FBI att de två man tagit var rätt män och man visste vilka som organiserat mördarna och betalt dem och man visste varför. Det hade varit en effektiv förmiddag, så effektiv att man inte ens förbisett att snabbt förse den svenska säkerhetspolisen med sina kunskaper. Det borde ju bland annat ha underlättat mördarjakten i Sverige. Den svenska säkerhetspolisen hade emellertid inte svarat på de fax man fått, av skäl som inte var helt lättbegripliga. I Skandinavien var det väl förmodligen redan efter vanlig kontorstid just nu, men en säkerhetspolis jobbade väl inte bara mellan 9 och 5? Lika imponerande som FBI:s kunskaper var om den organiserade brottsligheten i USA, lika obetydliga var deras kunskaper om kollegerna i det exotiska fjärran landet Sverige. Faxen från FBI hade placerats i en liten korg på ett chefsbord där chef skulle anlända nästan morgon mellan 08.30 och 10.00, han hade nämligen flextid. *** Carl förstod att han hade vaknat, men inte varför han vaknat så distinkt. Det tog honom en stund att inse var han befann sig och minnas det som hade hänt. Han hade haft någon sorts mardrömmar, något som handlade om hans barn i fara. Men minnesbilderna från det som kunde ha varit mardrömmar var så diffusa att de inte lämnade efter sig mycket mer än en stämning av obehag, nästan som en skämd lukt. Han såg ut genom fönstret. Solen upplyste om att det var sen eftermiddag eller tidig kväll. Han drog sig med handflatan över ansiktet och konstaterade att han var relativt välrakad, alltså hade han




06-07-13

10.45

Sida 212

sovit några timmar och inte ett dygn och några timmar. Han befann sig fortfarande på dag ett efter sina skottskador. Huvudvärken var nästan helt borta, men i stället nu denna krypande obehagskänsla av det som nog hade varit en mardröm. Han sträckte sig efter ringklockan, försiktigt för att hålla smärtorna stången, och nästan omedelbart kom hans sophiasyster in. ”Jag tuppade visst av”, hälsade han generat och hon förklarade att det inte var så konstigt, hans kropp höll på att göra sig av med resterna från narkos och smärtstillande mediciner. Hade han förresten ont någonstans? När han viftade undan sin värk och frågade om han hade några väntande besök skakade hon bara lätt på huvudet och log lite tvetydigt, antagligen åt hans reflexartade beteende att fråga efter arbete så fort han slog upp ögonen. Han bad henne då ringa Erik Ponti på Dagens Eko och meddela att intervjun var beviljad och kunde genomföras omedelbart. ”Vilken intervju, jag trodde vi hade klarat av alla besök för i dag, det är viktigt att du vilar så mycket som möjligt så här i början”, invände hon i en ström av ord som lät mycket förebrående. ”Det är därför jag bara ska göra en enda intervju och det är därför vi har valt Dagens Eko”, svarade han bestämt. Sen gav han henne telefonnumret och slöt demonstrativt ögonen. Hon gick utan att säga något mer. Sophiahemmet ligger ungefär mitt på Valhallavägen och Sveriges Radio ligger där Valhallavägen tar slut. Följaktligen tog det Erik Ponti mindre än tio minuter att släppa allt han hade för händer och ta sig till Sophiahemmet. Han var osäker på om han var utsatt för någon sorts practical joke, men den risken var han beredd att ta. Den risken skulle alla journalister ha tagit; att bli utslängd och få bannor ingår i jobbet, att missa den intervju som alla vill göra därför att man inte vill ta risken att bli utslängd och få bannor, ingår inte i jobbet. När det försiktigt knackade på dörren slog Carl upp ögonen, han hade somnat på nytt. Han blinkade kraftigt några gånger innan han




06-07-13

10.45

Sida 213

ropade kom in. Det var sophiasystern som anmälde en redaktör Ponti och Carl nickade. ”Tjena redaktör Ponti, kallar du dej verkligen för det?” hälsade Carl ironiskt. ”Va? Nej, det är sophiasystrar du vet”, sa Erik Ponti urskuldande och gick fram mot den stol som Carl pekat på och började mixtra med sin bandspelare. Carl betraktade honom nyfiket, han hade åldrats, börjat bli gråhårig. Men han såg fortfarande ut som om han tränade en del. Annars var han ju alltigenom journalist, jeans, grön läderjacka och sportskor, inte precis en man i chefskarriären. ”Jaha”, sa Erik Ponti och riggade upp en mikrofon framför ansiktet på Carl, ”den nyttige idioten på Dagens Eko har infunnit sej till ny tjänstgöring.” ”Du låter inte uppfylld av tacksamhet över din ensamrätt”, sa Carl avvaktande. ”Nej”, sa Erik Ponti. ”Jag har alltså blivit utnämnd till din hovreporter och med tanke på att jag är korpral i flottan och du kommendör så är min situation inte helt oproblematisk …” ”Åh fan, låg du i flottan? Vardå?” avbröt Carl. ”Nånting som kallades basförsvar i Karlskrona, men vi skulle kanske …” ”Ute på den där maskerade bondgården Rosen … Rosenholm? Där ni hade en kapten som ville att denna ytterst hemliga kategori skulle få permissionsuniformer med en kniv i vit basker?” retades Carl. ”Jo visserligen. Men …” ”Så då har du fått lära dej att skära halsen av folk!” sa Carl med ögonen uppspärrade i pinsamt överdriven förvåning. ”Med tanke på vilket sällskap jag just nu befinner mej i så kunde det låta överdrivet. Jag är å andra sidan bra på att ta ur rådjur. Ska vi återgå till ordningen?” svarade Erik Ponti irriterat. Carl gjorde bara en kapitulerande gest med händerna. ”Alltså, du vill bli intervjuad. Det brukar du inte vilja. Det finns saker du vill säga och sånt du inte vill säga”, konstaterade Erik Ponti i




06-07-13

10.45

Sida 214

ett något osäkert försök att låta affärsmässig. ”Låter som en rimlig hypotes, korpral”, svarade Carl i ett tonfall som han försökte få att låta både vänligt och kamratligt. ”Vad får jag inte fråga om?” ”Det vanliga, rikets säkerhet och så vidare … nej, fel av mej! Du får fråga precis vad du vill. Men i vissa situationer som du för det mesta kan förutse så får du den där ramsan, du vet.” ”Inom svensk underrättelsetjänst har vi den policyn att vi varken bekräftar eller förnekar … det där köret?” ”Just det köret.” ”Det är inget problem. Svenska folket vill veta två saker just nu, hur du mår, hur eldstriden gick till och vilka gärningsmännen var”, sa Erik Ponti ivrigt. ”Det blir tre saker”, konstaterade Carl. ”Vad det gäller den tredje saken så vet jag inte, vet du?” ”Nej”, sa Erik Ponti dröjande. ”Vet du att dom har burat in ett 50-tal araber i natt, dom flesta är fortfarande frihetsberövade.” ”På vilka grunder då?” frågade Carl med en grimas som kunde tyda på smärta någonstans. ”Det är just det, inga särskilda grunder. Det behöver dom inte om det är araber, åtminstone inte araber som ännu inte fått svenskt medborgarskap.” ”Konstigt”, sa Carl grubblande. ”Vi har väl inga apartheidlagar i Sverige?” ”På sätt och vis, vi har terroristlagar, det räcker långt mot araber.” ”Säpos hypotes är att jag blev beskjuten av araber. Dom burar in en massa araber eftersom det ändå är deras lagliga rätt. Det verkar som deras hypotes är rätt eftersom dom burar in araber, och sen när dom i sinom tid släpper ut araberna så vet vi antingen vilka gärningsmännen är och då gör det ingenting, då är det ju bara bra att man släpper ut araberna. Eller också vet vi inte vilka gärningsmännen är så då var det nog araberna i alla fall eftersom dom blev inburade. Samma trick som med Palme och kurderna?”




06-07-13

10.45

Sida 215

Carl hade talat långsamt och med ett kontrollerat raseri som han inte gjort minsta ansträngning att dölja. ”Ungefär så”, nickade Erik Ponti. ”Jag tror inte på det där, men det hör ju inte hit. Om jag frågar dej, vågar du såga arabspåret i så fall?” Carl tänkte efter, tog gott om tid på sig. ”Ja”, sa han till slut. ”Jag kan förstås inte göra det helt reservationslöst, men jag tar chansen och går ganska långt. Nåt mer du vill veta i förväg, för vi har väl fortfarande dom reglerna att det jag säger i inspelning, det gäller?” ”Ja, det gäller. Vem sköt damen i benet?” ”En av mina så kallade livvakter, jag vet inte vem. Jag var nämligen upptagen med att bekämpa gärningsmännen just då.” ”Det är ju lysande!” utbrast Erik Ponti med en spontanitet han inte kunde hålla tillbaks. ”Är du säker?” Carl roade sig med att bara svara med ett föraktfullt höjt ögonbryn som om frågan varit alldeles orimlig och Erik Ponti låtsades sänka huvudet i skam över detta misstag, att ens ställa en sån fråga. Sen pekade han på sin bandspelare, avvaktade en nick från Carl och slog till strömbrytaren. ”Hur är du träffad och hur mår du, Carl Hamilton?” löd första frågan. ”Jag träffades med tre skott, ett i benet, ett i mellangärdet och ett i den yttre vänstra delen av bröstkorgen och på läkarspråk heter det att jag mår efter omständigheterna väl. Förmodligen är jag snart på benen.” ”Men du hann besvara elden innan du träffades själv?” ”Inte riktigt. När jag kom ut vid entrén till Rosenbad så upptäckte jag attentatsmännen på trappan till Konstakademien. Dom var på väg att göra sej färdiga för att öppna eld. Jag drog mitt vapen och sköt först den till vänster med två skott genom huvudet. Under tiden hann den andre öppna eld med sitt automatvapen och han måste således ha träffat mej med dom här tre skotten innan jag träffade honom. Med två skott i bröstet.”




06-07-13

10.45

Sida 216

”Är du säker på att det var så det gick till? En kvällstidning uppger att det var dina skyddsvakter från Säpo som sköt gärningsmännen och att du möjligen träffade en dam i benet.” ”Jag sköt fyra skott, bara fyra skott. Dom sitter i gärningsmännen. Det vill säga nu har man ju plockat bort kulorna, men då har man också konstaterat att dom kom från mitt vapen. Säpo använder en pistol av märket Sig-Sauer, jag har ett annat märke. Kulan i benet på damen kom följaktligen från en Sig-Sauer, det här vet redan polisen. Säpomännen avfyrade ungefär tio skott efter att själva eldstriden var över, oklart mot vad. Förutom mot damen. Det fanns i alla fall inga andra gärningsmän i närheten.” Erik Ponti koncentrerade sig hårt på att inte falla i skratt; det var länge sedan han hört en sådan verbal avrättning. ”Vilket vapen använder du?” frågade han mer för att komma tillbaks in i samtalet och avbryta pausen än för att han ansåg frågan särskilt viktig. ”Det vill jag inte svara på, det är i vart fall ett annat vapen än Säpos och kriminaltekniskt är skillnaden solklar mellan både våra vapen och våra kulor.” ”Enligt säkerhetspolisen är gärningsmännen antagligen palestinska terrorister, vad anser du om den hypotesen?” ”Att den är utomordentligt osannolik. Ingenting i gärningsmännens beteende, beväpning eller utseende tyder på att dom är palestinier.” ”Men polisen har ju gjort stora svep och gripit åtminstone ett 50-tal palestinier och andra araber?” ”Det visar att säkerhetspolisen är angelägen att få oss att tro att gärningsmännen är palestinier.” ”Varför vill dom få oss att tro det?” ”Det vet jag inte. Den bästa förklaringen vore väl att man genomförde en diversionsmanöver för att få dom riktiga gärningsmännen att känna sej säkra. Den sämsta förklaringen är att man på Säpo verkligen tror på sin egen teori. Massarresteringar av det där slaget är




06-07-13

10.45

Sida 217

under alla förhållanden mer jippo än seriöst polisarbete. Medierna borde vara mer på sin vakt mot sånt.” ”Menar du att Säpo med vissa tidningars hjälp vill piska upp nån sorts hatstämning?” ”Svar ja. Under alla förhållanden vill Säpo det, och den där kvällstidningen du syftade på.” ”Massmedierna är alltså ett problem?” ”Javars, men jag har ingen anledning att tycka något om vår tryckfrihetsförordning just nu. Viss publicitet är emellertid rent ut sagt farlig, som alla dom här kartorna och pilarna som utmärker bostäder och färdvägar till andra tänkbara offer. Jag förstår inte varför medierna gör sånt.” ”Finns det andra tänkbara offer, menar du?” ”Ja, naturligtvis. Det måste vi räkna med. Men jag vill inte utveckla några funderingar på det området just nu, jag vill helst slippa att frambesvärja djävulen om du förstår vad jag menar.” Erik Ponti stängde tankfullt av bandspelaren och såg inte direkt ut som om han förstått vad Carl menade med det där sista; det var knappt Carl förstod det själv, orden hade bara runnit ur honom. ”Jaha”, sa Erik Ponti och kastade en hastig blick på klockan. ”Om 13 minuter går den här intervjun i sin helhet, det kommande dygnet i olika portioner. Jag har lite bråttom, om du ursäktar.” ”Vadå portioner?” sa Carl misslynt. ”Vi var väl inte särskilt långrandiga.” ”Det är inte som du tror”, sa Erik Ponti medan han samlade upp sina grejor, ”vi gör först helheten, sen en specialvinkel på det där med hjältarna och prickskyttarna på Säpo, ställer deras talesmän mot dej. Sen en specialvinkel på det här med massgripna araber, jag har ett särskilt gott öga själv till den vinkeln, som du vet. Du ansvarar för skjutandet och jag för journalistiken, okay?” ”Okay”, sa Carl och skrattade till eftersom han kom att tänka på statsministerns likartade tillrättavisning. ”Alla är visst angelägna att jag ska hålla i skjutandet. Vaya con Dios!”




06-07-13

10.45

Sida 218

”Du också”, sa Erik Ponti som redan brådstörtat var på väg ut ur rummet. Carl lutade sig mer tillbaks i kuddarna, letade efter en kroppsställning som skulle smärta så lite som möjligt och försökte somna. Men det var stört omöjligt. Någonting malde inom honom, som var kvar som en musikslinga från den där mardrömmen. Det fanns någonting som skrämde honom, han kunde inte sätta fingret på vad och han försökte intala sig att det mest rörde sig om kemiska reaktioner inne i hans kropp till följd av operationerna. Men det var till föga hjälp. *** Daghemmet Ekorren låg vid en trång, slipprig och buktande kullerstensgata i Gamla Stan. Längs den vänstra sidan i körriktningen på den enkelriktade gatstumpen stod ständigt en full rad med parkerade bilar tätt upptryckta intill husväggarna. Fotgängarna fick passera ute i det resterande utrymmet mellan husväggarna på andra sidan och muren av bilplåt. Det var oklart om detta sätt att parkera var tillåtet eller ej, Stockholms stads lapplisor härjade ju rätt hårt i Gamla Stan under sommar- och turisttid. Ibland fick man parkeringslapp två gånger samma dag om man stod just här, ibland dröjde det en vecka mellan lapplisornas tillslag. Ingen förstod systematiken i detta, om det nu var någon. Och för övrigt var det i stort sett lika svårt att parkera över hela det angränsande området. Passagen mellan raden av parkerade bilar och husväggarna mitt emot rymde inte en lastbil, knappt en minibuss. Eva-Britt var som de flesta poliser knappast någon vän av lapplisor och när det gällde det här området misstänkte hon dem starkt för att hellre hålla till borta vid Systembolaget för att på det sättet skrapa ihop maximalt många träffar på maximalt kort tid. Utanför Systemet var det ju ständig cirkulation av p-lappstorskar. En gång, faktiskt i samband med att hon själv fick lapp, vilket möjligen försvagade hen-




06-07-13

10.45

Sida 219

nes argumentation, trots polisuniformen, hade hon skällt ut lapplisorna just för det där moderata effektivitets- och lönsamhetstänkandet och antytt att lapplisorna var mindre intresserade av de små barnens välfärd än lönsamheten i Systembolagets kunder. Just denna dag hade hon chansat på att få en plats utanför ingången till daghemmet. Det fungerade inte, hon fick köra förbi en bra bit och in på nästa gata och sen gå tillbaks uppför gränden och småsvärande tränga sig in i den lucka på en halv meter som fanns utanför porten. När hon kom ut med sin dotter i handen observerade hon i ögonvrån att en Dodgebuss långsamt satte sig i rörelse en bit uppför gatan. Men hon förutsatte att såväl hennes egen polisuniform som barnet hon höll i handen skulle göra att föraren visade viss hänsyn och hon gjorde sig därför ingen överdriven brådska när hon småpratande med Johanna Louise började gå nerför de blankslitna kullerstenarna. När hon hörde hur V-8-motorn plötsligt vrålade upp i varv bakom dem förstod hon vad som höll på att hända. Hon hann aldrig bli rädd, hon tog fort upp Johanna Louise i famnen och tryckte sig hårt med ryggen mot husväggen. Chauffören körde det tunga fordonet in i väggen några decimeter från de två och bokstavligen malde sönder dem mot stenmuren. Ögonvittnen som såg Dodgebussen några sekunder senare nere i gathörnet berättade att bussens hela sida var full med blod, ända från främre stänkskärmen till bakdörrarna. Det fanns inga ögonvittnen till själva händelsen. Och de som befunnit sig såpass i närheten att de hört ljuden av metall som skars sönder mot sten och motorljudet som samtidigt steg till ett crescendo hade rusat upp i gränden i stället för att försöka se vart bilen tog vägen. Det dröjde mindre än tre minuter innan den första polisbilen med blåljus och påslagna sirener trängde sig upp i gränden mot brottsplatsen. Inom de följande två minuterna hade ytterligare två polisbilar anlänt till platsen. Den dagisfröken som ringt polisen och blivit




06-07-13

10.45

Sida 220

kopplad till ledningscentralen hade nämligen uppgivit att en polis just blivit överkörd av en smitare, mer hade hon inte hunnit säga innan larmet gick ut till alla bilar i närheten med det för alla poliser i hela världen mest betydelsefulla meddelandet: kollega i fara. De två radiopoliser som först kom fram till själva brottsplatsen fattade till en början inte vad det var de såg, de kunde inte avgöra om det var en, två eller flera människor som dödats. Att en av de dödade måste ha varit polis framgick dock av vissa kringspridda utrustningsdetaljer och uniformsrester. Under de följande minuterna hittade man den övergivna Dodgebussen något hundratal meter från Gamla Stans tunnelbanestation och fick tag på flera vittnen som sett hur den parkerats och två män rusat ut och bort mot tunnelbanan utan att ens stänga dörrarna efter sig. Flera av dessa personer hade också ringt till polisen eftersom Dodgebussen var tillknycklad och nerblodad längs ena långsidan, eftersom en sidolist stod ut som ett avbrutet spjut och eftersom detta avbrutna spjut klämde fast en människoarm med något som såg ut som delar av en polisuniform; för de kolleger som kom till platsen framgick av den nersölade gradbeteckningen att armen hade tillhört en polisinspektör. Eftersom ingen polismästare, rikspolischef eller politiker hann ingripa i mördarjakten på så kort varsel som nu stod till buds leddes spaningsarbetet från polisens stora ledningscentral där man utan att blinka satte in alla existerande resurser, vilket alltså betyder att i stort sett varenda polisman eller -kvinna i hela innerstan (”allt med eller utan uniform”) drevs in i mördarjakten oavsett vad de för tillfället sysslade med. Med hjälp av tunnelbanesystemets ledningscentral identifierade man snabbt alla tänkbara avgångar från Gamla Stan och beordrade dessa tåg att stanna, vilket i praktiken innebar att man plötsligt stängde av hela Stockholms tunnelbanenät. Poliser kommenderades sen till de stationer där man undan för undan började slussa in tågen för att




06-07-13

10.45

Sida 221

polispersonalen skulle granska och i vissa fall identifiera passagerarna en och en, oavsett klagomål, gap och skrik. En kollega var mördad. Det var emellertid två civila spanare som först fick syn på de misstänkta gärningsmännen. De två spanarna hade befunnit sig utanför Sheraton i väntan på att en misstänkt knarklangare skulle gå i en sen månader noggrant gillrad fälla. De satt i en bil utanför och fick därmed in larmet i sin radio och insåg snabbt att det var meningslöst att bege sig till Gamla Stans tunnelbanestation, där de skulle anlända i bästa fall som polis nummer 16 och 17. Däremot kunde de ju slå en koll på gångbron som löper parallellt med järnvägsbron från Gamla Stan mot Tegelbacken, dit skulle de hinna först. Utan att längre ta någon hänsyn till sin gillrade fälla slog de på blåljus och forcerade sig mot en mängd trafikregler i läge för att få koll på gångbron, och de hann precis upptäcka två män med utländskt utseende som just avslutade en språngmarsch och började gå ansträngt normalt, som för att inte längre väcka uppseende. De meddelade ledningscentralen och ett par bilar kommenderades om mot området. När de två misstänkta promenerat upp till Stockholms Central väntade uniformerad polis alldeles innanför dörrarna och civil spaningspersonal anslöt utifrån från två håll. Gripandet blev inte helt odramatiskt, eftersom en av de misstänkta åtminstone hann få upp ett vapen innan han hamnade under sex eller sju uniformerade poliser och fick händerna uppböjda på ryggen och handbojade. De två utländska misstänkta fördes avväpnade, handbojade och i ilfart med civila bilar till krimjouren på Kungsholmen och anhölls omedelbart för olaga vapeninnehav och var således i säkert förvar tills vidare. Den komplicerade operationen med avsiktligt tunnelbanekaos genomfördes ändå med viss noggrannhet, men gav ingenting konkret utöver några personer som av olika skäl drabbats av panik vid åsynen av så många poliser och därvid, möjligen i hög grad överskattande sin egen betydelse, försökt fly, kasta ifrån sig stöldgods och knark och




06-07-13

10.45

Sida 222

därför gripits av en oerhört beslutsam poliskår. En del smärre missöden inträffade förstås. Somliga medborgare som i högt tonläge anmält synpunkter på Stockholmspolisens arbete menade sig ha blivit alltför bryskt behandlade. Ett halvår senare hade JO avskrivit ett antal klagomål med den innebörden. Så fort man inom ledningen för Stockholmspolisens våldsrotel fick klart för sig att de två gripna männen antagligen var italienare förstod man att det måste vara rätt. De två män som skjutit mot Hamilton var nämligen identifierade sen några timmar tillbaks. Man hade till slut hittat deras hotellrum, Park Hotel uppe på Östermalm, och därefter hade saker och ting kunnat fastställas i tämligen god ordning. För det första att de två ännu icke identifierade avlidnas fingeravtryck stämde med vad man fann i deras hotellrum. För det andra att de pass av flera nationaliteter som fanns bland deras ägodelar föreställde dem själva. För det tredje hade Interpol med hjälp av fingeravtryck och bilder snabbt kunnat avgöra vilken av de olika identiteterna som var den korrekta, nämligen den italienska. Man hade alltså två definitivt skyldiga men döda italienare och två gripna och på goda grunder misstänkta italienare. Eftersom uniformerad polis kommit så snabbt till brottsplatsområdet i Gamla Stan hade man också fått ihop sju eller åtta namn och adresser på vittnen som sett de två gärningsmännen fly från en Dodgebuss; den var för övrigt anmäld stulen i en förort två dagar tidigare. Av de sju eller åtta vittnena skulle väl åtminstone några kunna plocka ut rätt personer vid en vittneskonfrontation. Och sen hade man ju dem själva, och vid det här laget deras nytagna bilder och fingeravtryck, som gick med ilfart till Interpol. Det som för stunden var viktigast var spaningen efter ytterligare medbrottslingar. Man hade gillrat en fälla vid Park Hotel, med tanken att medbrottslingar skulle vilja ta sig dit och undanröja pass och andra bevis.




06-07-13

10.45

Sida 223

Nu gällde det att börja sökandet efter det eller de hotell där de nyligen gripna kunde ha tagit in. Men det borde ju gå snabbare eftersom man hade deras fotografier. Med lite tur skulle man kunna hitta rätt hotellrum inom några timmar och sen gillra fälla utan att behöva gå in och ställa till buller och uppseende med personal från tekniska roteln och annat. För närvarande hade man alltså identifierat två brödrapar. De två av Hamilton dödade var Alberto och Fredo Ginastera. Enligt Interpol var de två gripna mordmisstänkta bröderna Gino och Frank Terranova. Namnen sa inte Stockholmspoliserna ett dyft, det lät som vanliga italienska namn bara. Ett dygn senare hade den italienska polisen bekräftat alla de värsta farhågorna. De två brödraparen var identifierade som kaptener i en av de mest kända sicilianska maffiafamiljerna. Stockholmpolisen hade i en blandning av tur, skicklighet och raseri löst en viktig och svår uppgift. I vanliga fall skulle stämningen ha varit mycket uppåt i ledningscentralen den här kvällen. Man skulle ha skämtat en del, bjudit ut varandra på krogen och mer än en polis hade varierat en kommentar på temat att den här gången spelade vi i alla fall oavgjort med Hamilton, det blev 2–2. Men stämningen var inte alls sådan, tvärtom mycket tryckt. En kollega och hennes barn hade mördats. Av något skäl, som man hittills inte förstod, hade polisen misslyckats med vad som nu såg ut som ett självklart uppdrag, att förhindra det brottet. I stället hade man rekvirerats som handräckning för att bunta ihop diverse araber, enligt beslut från högsta tänkbara polisledning. Något hade gått fundamentalt fel. Detta något hade kostat två människor livet. Man visste ännu inte inom Stockholmspolisen att dessa, som det skulle heta, byråkratiska misstag inte kostat två människoliv utan möjligen sju, däribland två barn. Fem i Santa Barbara Kalifornien och två i Stockholm.




06-07-13

10.45

Sida 224

*** Dagens Ekos utrikeschef Erik Ponti fick med kaffe, förtvivlan och raseri som enda bränsle arbeta sig igenom sin längsta natt på många år. Han skulle snart fylla 50 och i hemlighet anklagade han sig själv då och då för att alltför lättvindigt släppa arbete ifrån sig, att ibland göra en sväng runt sådant som skulle innebära långa nätter med alltför mycket snus. Han ville numera ofta hem för att äta gott, dricka vin och sen lägga upp fötterna på bordet framför TV:n och roa sig med någon amerikansk polisfilm. Det fanns inte längre några små barn i huset som såväl utåt som inåt kunde motivera denna tilltagande lättja, bara en viss trötthet och en känsla av att de stora journalistprisens tid ändå var förbi, han hade ju de flesta. Med stigande ålder hade han naturligtvis fått ett visst perspektiv på den journalistiska äregirigheten, han ansåg fortfarande att den i och för sig var en utmärkt drivkraft, men knappast lika avgörande längre. Ibland hade han dåligt samvete för den här alltför bekväma livsinställningen. Ibland sa han sig att det ändå var naturens gång och att han numera åtminstone slapp dela upp den journalistiska världen i scoop och icke-scoop och helt enkelt kunde koncentrera sig på viktigt och oviktigt. Sådana funderingar var, och det insåg han naturligtvis, ingenting annat än ett sammelsurium av rationaliserande ursäkter för tilltagande lättja och den erfarne journalistens oantastligt korrekta iakttagelser. Den här kvällen hade förvisso börjat med ett scoop. Han var ju ensam i världen om att ha en intervju med den alla ville intervjua, den överlevande Hamilton. Och han var därmed först med den första exakta beskrivningen av vad som verkligen hänt vid entrén till Rosenbad. Det som tilltalade honom mest med den hamiltonska intervjun var förvisso inte själva scoopfaktorn – Hamilton hade ju bara kommenderat fram handplockad intervjuare och det var för den handplockade föga heroiskt – utan det tilltalande bestod i att Hamilton i sak lagt upp bollen för smash.




06-07-13

10.45

Sida 225

Så steg ett i det som Erik Ponti trodde skulle bli en kort men intensiv kväll och därefter glada berättelser hemma och extra gott vin, bestod i att köra ut den hamiltonska intervjun oavkortad. Steg två var laddat med en nästan sadistisk fröjd för Erik Ponti, att med polisen kolla Hamiltons uppgifter om kulorna i de dödade gärningsmännen identifierats. Därefter få ja på den frågan. Därefter få nej på svaret om uppgifterna kunde lämnas ut; vilket de inte kunde av ”spaningstekniska skäl”. Därefter ställa polisen inför Hamiltons påstående om att hans kulor satt i gärningsmännen, polisens kula i den 47-åriga damen, inhämta ett ”inga kommentarer” och därefter dra till med något som i sammanhanget var rena tasksparken: ”Men ni menar väl inte att Hamilton skulle ljuga eller ta fel på den här punkten?” När han ställde den frågan, direkt från studion, såg han triumferande ut genom glasrutan mot teknikerna och höjde ena knytnäven i segergest medan han lät polisen i andra änden stamma och harkla en god stund, varvid han skadeglatt avstod från att ställa en följdfråga. Ett sataniskt trick som innebär att den intrasslade, nervös av sin egen tystnad, började prata utan att veta om vad. Men detta var egentligen bara ett litet divertissemang, avsett som satir mer än journalistik. Möjligen också avsett som viss psykologisk krigföring för att först ordentligt undergräva polisens trovärdighet innan han satte in huvudstöten. Erik Ponti kände ett direkt fysiskt illamående av det senaste dygnets händelser när det gällde massgripna palestinier. Han kände fem eller sex av dem som gripits och utgick från att de hämtats in enbart av psykologiska terrorskäl, deras brottslighet bestod enbart i deras etniska ursprung. Han kände de förtvivlade fruar som, väl medvetna om hans position i medierna och hans förflutna som Palestinaaktivist, ringde till honom och bad honom ”göra något”, vilket i förstone inte föreföll så lätt. I så fall skulle han ju gå ut och prestera bevis för att de gripna var oskyldiga och att det inte var palestinier som skjutit Hamilton. Den omvända bevisbördan är nästan alltid omöjlig.




06-07-13

10.45

Sida 226

Men nu hade Hamilton själv uttryckt starka dubier och det som Hamilton själv sa, i exklusiv intervju, det var journalistisk lag att publicera. Därmed fick Erik Ponti nöjet att börja tala med poliser om hur starka de här misstankarna egentligen var, om man gjort några avgörande beslag, om man fått in några palestinska erkännanden och annat. Han såg fram mot den uppgiften. Den tilltalade också hans dåliga samvete för det där med att inte längre gå för full maskin. Och den passade hans personliga hat mot de fenomen inom medierna som gjorde vissa organ, främst kvällstidningen Expressen och den kommersiella televisionens nyheter till Säpos mer eller mindre lydiga men alltid nyttiga idioter. Expressen hade dessutom underbyggt det palestinska hotet mot Hamilton med rekapitulationer om allt från München -72 till fynd av mystiska vapengömmor utanför Arlanda. Tidningens allmäninternationelle expert hade i en av sina kolumner utförligt förklarat varför vissa palestinier prompt måste döda Hamilton om vissa andra palestinier gav honom medalj. En av tidningen ofta anlitad före detta misslyckad politiker, som därefter gjort kort karriär som poet, som därefter gjort en ännu kortare karriär som författare av kärleksroman och som därefter slagit in på internationell karriär genom att resa runt världen och vara emot Hitler, vilket tydligen betraktades som enastående modigt och principfast, hade i personliga funderingar slagit fast den palestinska skulden till attentatet med hjälp av informationer han fått från ”högt uppsatta israeliska vänner inom underrättelseväsendet”. Erik Ponti hade alltså ett skottläge som han inte tänkte missa. Han var både på logiska och emotionella grunder övertygad om att det var just så som Hamilton själv sagt, gudskelov eftersom det då måste publiceras, att arabrazziorna bara var propaganda. Åt detta hade han tänkt ägna flera timmar denna kväll. Det blev alltså en hel natt. Det berodde på att morgonen nu grydde borta i Kalifornien och de amerikanska TV-stationerna exploderade i




06-07-13

10.45

Sida 227

bilder och meddelanden som hade att göra med sicilianskt organiserade maffiamord på det barn som ”Charl Guftaw Gilbert Hamilton” hade tänkt adoptera; bilder på Hamilton, rekapitulation av attentatet mot Hamilton som omedelbart tillskrevs den sicilianska maffian, bilder på mordplatsen, blodfläckar i barnkammare, bilder på Hamiltons nuvarande kaliforniska fru som med sorg i blicken skyndade förbi pressfotografer in till det som kunde ha varit hennes mans dödsbädd, bilder på den lokala polisen, bilder från FBI:s högkvarter i Los Angeles där man bekräftade att man gripit två gärningsmän med anknytning till maffian; allt detta nu i en oändlig ström på samtliga TV-kanaler och från och med nu huvudstoryn på CNN en gång i kvarten det närmaste dygnet. Redan detta skulle förmodligen ha räckt mer än väl för att förmå samtliga svenska etermedier att i stort sett rensa sina respektive kanaler från alla frågesporter och gråt-men-slå-mej-inte-program resten av kvällen och natten. Men när TT gick ut med det korta beskedet att polisinspektör Eva-Britt Jönsson, före detta hustru till kommendör Carl Hamilton, och deras gemensamma barn, den 6-åriga Johanna Louise, mördats för elva minuter sen utanför dagis Ekorren i Gamla Stan, så hade knappast tredje världskrigets utbrott kunnat skapa större panik inom medierna. Panik är för övrigt fel ord. Intensiv aktivitet vore artigare och dessutom mer korrekt som ordval. De enda system som fungerade normalt i den svenska nationen vid mordet på statsminister Olof Palme var just medierna. Allt annat sket sig. Allt annat. Dagens Eko liksom Aktuellt och Rapport, och till och med den kommersiella kanalens nyhetsalternativ ”Lättnyheterna” mobiliserades nu med en snabbhet och effektivitet som skulle ha gjort militära planerare gröna av avund, även de i blåa uniformer skulle ha blivit gröna av avund. För Erik Pontis personliga del innebar detta telegram, som kom just när han skulle gå hem för att för en gångs skull få skryta och fnissa lite




06-07-13

10.45

Sida 228

om dagens insatser, att han förvandlades från ensamme utrikeschefen till plutonchef i skarpt läge. Med taxi från när och fjärran strömmade elitsoldaterna in och anmälde sig för att omedelbart gå i strid. Från och med nu hade man en tio minuters förlängd Ekosändning varje halvtimme i radions samtliga sändande kanaler. Det skulle bli en lång natt och det fanns ingen anledning till panik, första mötet avhandlade vad man skulle göra till nästa halvtimmessändning om tjugo minuter och man enades snabbt om att göra den insatsen begränsad till en allmän sammanfattning av de uppgifter som nu tillkommit. Tre man avdelades för att rent tekniskt hantera den insatsen. De kvarvarande styrkorna, nu sju man, inledde vanligt svenskt möte. Första frågan var alltså om den sicilianska maffian genomfört en samordnad aktion mot Hamilton. Det föreföll minst sagt troligt. Alltså borde man gräva upp materialet för två eller om det var tre år sen, i nyhetsvärlden går tiden alltid så fort, som handlade om vad Hamilton och hittills inte identifierade militära svenska medarbetare utfört på Sicilien. Bodycount var viktigt. Hur många mafiosi hade svenskarna dödat? Nu kom ju tydligen hämnden. Två man avdelades för det. Den sicilianska maffian, vem fan visste något om den? Jo, det fanns en Lappalainen eller vad han hette som just gett ut en bok i ämnet. Bra, en man avdelad på honom. Fem personer satt kvar i rummet. Erik Ponti konstaterade att man nu i och för sig skulle ha de följande timmarna under kontroll. Alltså gällde det för ögonblicket att lugna ner sig och försöka tänka på de timmar som låg bortom den redan etablerade kontrollen. Och framför allt planera det bravurnummer man måste göra, slå alla andra i den viktiga morgonsändningen när sannolikt en majoritet av nationen slog på radion för att få veta vad som hänt under natten. Man lugnade nästan demonstrativt ner sig och började tala långsamt och eftertänksamt. Sammanfattningsvis hade man följande fakta. Hamilton utsattes sannolikt för ett attentat från den sicilianska maffian. I så fall hade man redan skälen för det. Attentatet misslyckades. Åtminstone i så




06-07-13

10.45

Sida 229

måtto att de tilltänkta mördarna sköts till döds och Hamilton överlevde. Följaktligen var det sant att det förelåg en konspiration mot Hamilton, dock inte från palestinsk utan från siciliansk sida. Men Säpo hade satt in enorma resurser på att massgripa araber och inga resurser alls på att skydda Hamiltons anhöriga; när hans före detta fru och hans dotter mördades fanns ju uppenbarligen inga tantskjutande säkerhetsvakter i närheten. Om man utgick från det alternativ som Hamilton själv angett som den värsta tänkbara förklaringen till Säpos jakt på araber, att de faktiskt själva trodde på den hotbilden, så borde de ju i vart fall ha fått sin verklighetsuppfattning kraftigt korrigerad av den amerikanska federala polisens upptäckter i Kalifornien. Det måste ha varit för sju åtta timmar sen. Mordet på polisinspektör Jönsson och dottern hade inträffat för mindre än en timme sen. Hade FBI verkligen inte varnat sina svenska kolleger? Det borde de ju ha gjort, och i så fall skulle dubbelmordet i Gamla Stan kunnat förhindras. Man fördelade arbetet så att en man stack ner till mordplatsen i Gamla Stan, två man skulle börja ragga frisläppta araber för att få åtminstone deras uppfattning om bakgrunden till arabrazzian, de måste ju i alla fall veta om de blivit förhörda, delgivna misstankar eller nåt, en man skulle börja jaga Säpos talesman om deras kunskapsläge och om inte FBI kommit med varningar. Erik Ponti åtog sig själv att börja jaga någon källa inom FBI i Washington, en arbetsuppgift som förmodligen skulle bli lika irriterande som improduktiv. Å andra sidan, om man mot förmodan fick positivt besked därifrån så skulle det ju dra ner brallorna på svenska Säpo. Erik Ponti hämtade nytt kaffe, lade in rejält med snus och började med att ringa nummerbyrån för att få fram telefonnumret till FBI i Washington. Så långt gick det förstås lätt. Att i nästa led ta sig fram per telefon till jourhavande talesman på FBI gick också lätt, men sen började det som väntat kärva. Erik Ponti fick, som i alla samtal med alla amerikanska byråkratier,




06-07-13

10.45

Sida 230

ägna flera minuter åt att förklara vem han var och vad han hade för titel innan det ens blev möjligt att närma sig en fråga. Han bokstaverade sitt namn, han försvarade sin svenskhet inför misstanken att vara italienare, medgav att hans efternamn var av italienskt ursprung, presenterade sig som internationell chef på den nationella svenska radions nyhetsprogram, lämnade telefonnummer med anknytning och uppgifter om ägarförhållandena när det gällde sagda nationella svenska radio. Sen fick han formulera en fråga. Han frågade om FBI vid upptäckten av ett maffiarelaterat mord i Santa Barbara, Kalifornien, som indirekt riktat sig mot den svenske kommendören Hamilton, nyligen utsatt för ett attentatsförsök, hade kommunicerat uppgifter eller varningar till den svenska polisen eller den svenska säkerhetspolisen. Han fick upprepa sin fråga och förtydliga den några gånger så att den man i andra änden som kallat sig Special Agent Adams redigt och klart fått ner den på papper. Därefter meddelade Special Agent Adams att det var en självklar rutin att vidarebefordra relevant material till relevanta mottagare inom utländsk polis, men att han inte kunde gå in på detaljerna i detta speciella fall. Erik Ponti frågade om denna brist på precis information kom sig av brist på kunskap i det aktuella fallet, eller om det var en fråga om policy. På den frågan fick han någon sorts ”inga kommentarer” till svar som gav intrycket att Special Agent Adams helt enkelt inte hade en aning. Erik Ponti frågade då om det skulle vara möjligt att ta fram precisa uppgifter om just denna precisa frågeställning – hade eller hade FBI inte varnat den svenska polisen? – och då började trasslandet om. Tålmodigt tjatade han vidare, han visste mycket väl att amerikanska byråkrater inte tål aggressiva tonfall från någon som de uppfattar som lägre i rang, och när han började känna sig som en papegoja kom den av hans medarbetare som haft till uppgift att kolla samma fråga med svenska Säpo in i rummet. Erik Ponti fick en kort anteckning




06-07-13

10.45

Sida 231

lagd framför sig på bordet, sken upp och nickade glatt samtidigt som han med en talande gest visade att han höll på att intervjua en idiot. Men den information han just fått framför sig skulle kanske förändra läget. ”Nu är det så här, sir”, började han om, ”att vi har just fått veta att den svenska säkerhetspolisen officiellt dementerar att FBI skulle ha sänt över någon varning. Om ni ursäktar, sir, så är det ytterst störande information. Vi hade nämligen ett nytt maffiarelaterat dubbelmord här i Stockholm för en halvtimme sen. Offren var nära anhöriga till kommendör Hamilton. Och som ni förstår, sir …” ”Ni behöver inte förklara mer, mr Ponti, jag har bilden fullständigt klar för mej”, avbröt Special Agent Adams. ”Har ni ett faxnummer där vi kan nå er?” Erik Ponti uppgav noga redaktionens faxnummer och fick sen beskedet att det sannolikt skulle inflyta ett skriftligt besked inom en halvtimme. Och gjorde det inte det fick mr Ponti vara så snäll att ringa tillbaks. Beskedet från FBI inkom efter mindre än tjugo minuter. Det gick kort och konkret ut på att en av de första åtgärder som vidtagits vid avdelningskontoret i Los Angeles när man fått bilden klar för sig hade varit att per fax meddela sig med den svenska säkerhetspolisen. Då handlingen inte innehöll någon säkerhetskänslig information i detta läge, när utvecklingen gått långt vidare, bifogades det besked man sänt den svenska säkerhetspolisen. Med adressat, klockslag, diarienummer hos FBI och allt. Beskedet till Erik Ponti var undertecknat av någon höjdare i Washington. Kopian på meddelandet som gått iväg till svenska Säpo var undertecknat av en Special Agent McDuff i Los Angeles. Det visade sig att FBI varnat svenska Säpo mer än två timmar före morden i Gamla Stan. Och läget var alltså att Säpo förnekade att man fått detta besked över huvud taget. Redan detta var tillräckligt för att skandalisera den svenska säker-




06-07-13

10.45

Sida 232

hetspolisen rejält, vilket ju också var Erik Pontis tydligt uttalade avsikt. Men det redan utmärkta läget för sådana ambitioner blev med ens fullkomligt lysande. En av de yngre medarbetarna som suttit och rutinmässigt ringt runt till olika källor inom polisen kom in och berättade att det satt två man anhållna uppe på krimjouren, misstänkta på som det föreföll rätt goda grunder för dubbelmordet i Gamla Stan. Man höll på att med Interpols hjälp identifiera dem, men antagandet var att de var italienare. Eftersom de två män som Hamilton dödat var det … ”Hur länge har polisen vetat att dom som Hamilton sköt var italienare?” frågade Erik Ponti med en stillsamhet som kontrasterade våldsamt till den laddade stämningen i rummet. ”Sen i natt. Det borde ju betyda att Säpo också haft den kunskapen sen i natt”, svarade reportern. ”Men det är bättre än så, jag har en intervju på gång om det citat fullkomligt sinnessjuka beteende som svensk säkerhetspolis visat upp, slut citat”, sa den unga kvinnliga vikarien med kinder som blossade av iver. ”Med vem då?” frågade Erik Ponti något reserverat. ”Det är nog ett sant uttalande men frågan är ju vem det kommer från.” ”Från en kommissarie Thorin nånting, han är chef för våldsroteln i Stockholm, det är dom som sköter …” ”Tack jag vet vad dom sköter”, avbröt Erik Ponti ivrigt. ”Tänker han go on the record med det där? ” ”Ja, han bad mej komma ner med en bandspelare så fort som möjligt, han sa att … och jag citerar, nu borde man en gång för alla skära ballarna av dom där.” ”Va?” sa Erik Ponti roat. ”Sa han det till dej! Det låter som om han är förbannad.” ”Ja, det är nog bara första bokstaven. Han antydde att somliga så kallade poliser borde anhållas för medverkan till mord. Får jag jobbet, snälla!” ”Ja, du får jobbet. Att dom tog mördarna så snabbt …”




06-07-13

10.45

Sida 233

”Den här Thorin kommenterade det också. Han sa att det berodde på att det gick så fort så att varken Säpo, rikspolischef eller ebbar, hassar eller politiker hann lägga sig i”, berättade den unga vikarien triumferande. ”Det var inga dåliga uttalanden”, sa Erik Ponti roat och låtsades fläkta hetta från sitt ansikte. ”Det är bäst du skyndar dej ner till vår ivrige kommissarie innan han svalnar.” ”Är han kommissarie, är det rätt titel?” ”Ja, det är det, ila nu! Du har en fenomenal polisintervju på gång, kanske en klassiker. Stick iväg!” Den unga kollegan tog honom på orden, vinkade glatt och sprang ut i korridoren där hon gav ifrån sig ett litet gällt glädjetjut. Erik Ponti utbytte ett roat ögonkast med sina två jämnåriga manliga kolleger i rummet. Alla tre tänkte samma sak och nickade samförstånd. ”Härlig känsla det där va?” konstaterade Erik Ponti. ”25 år och på väg mot sitt första rejäla scoop. Nå! Någon ska dö, vi ska hänga nån av dom. Frågan är vem?” ”Kurd-Affe”, föreslog en av kollegerna som var rättsreporter. På Dagens Eko var man för fina för att kallas kriminalreportrar. ”Säpochefen själv”, föreslog den politiske reportern. ”Kurd-Affe”, konstaterade Erik Ponti. ”Det var han som fick faxet från FBI, det var han som inte vidtog några som helst åtgärder. Det är han som mest konkret har blod på sina händer, men vill han dra med sej Säpochefen eller andra i fallet så står vi naturligtvis till tjänst. Eller hur?” De andra två nickade instämmande. Kurd-Affe hade redan halsen i snaran, det var bara att dra åt. ”Herrarna har ingenting emot att jag tar honom själv? Det är nånting som jag länge sett fram emot”, sa Erik Ponti. ”Mja”, sa den politiske reportern. ”Alla vet ju … jag menar ditt engagemang i dom här frågorna är ju rätt välkänt. Vore det inte mer taktiskt …?”




06-07-13

10.45

Sida 234

”Jag tror det är bra att mitt engagemang är väl känt, det adderar en del till dramatiken och det kommer dessutom kanske att få Kurd-Affe att ljuga mer innan han torskar, ljuga i ren aggression. Jag gör det! That’s an order.” Mannen som kallades Kurd-Affe var mer formellt polisöverintendent vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, som den svenska säkerhetspolisen kallade sig i sina egna papper. I vardagligt tal sa de ”säk”, aldrig Säpo, som det hette på vanlig svenska. Det för en polisöverintendent vid ”säk” något vanvördiga smeknamnet Kurd-Affe berodde dels på att polisöverintendenten hette Alf i förnamn, dels på att han tidigare i sin karriär ägnat en stor och, om man bortser från mängden publicitet, inte helt framgångsrik möda åt att jaga kurder. Det var en verksamhet som kulminerat i samband med jakten på Olof Palmes mördare, då säkerhetspolisen och en lätt rubbad polismästare i Stockholm arbetade efter teorin att kurderna mördat Sveriges statsminister för att de av regimen i Iran lovats ett eget fritt Kurdistan om de åtog sig jobbet. Vid ett tillfälle hade Kurd-Affe och polismästaren fått för sig att de skulle hyra Stockholms gamla Olympiastadion på Valhallavägen för att i en enda stor våg av massgripanden, som de döpt till Operation Orion, insamla samtliga i Stockholmsområdet boende kurder. Justitiedepartementet hade fått nys om planerna och ingripit med ett betydande mått av kraftfullhet. Man hade upplyst kurdjägarna om det sällsynt olämpliga i en sådan ”operation”. Det var politiskt olämpligt för det första. Det där med att fylla idrottsanläggningar med politiska fångar var en låt vara känd, dock särdeles misskrediterad hantering. Dessutom, fast herrarna kanske inte grubblat så mycket över den saken, var den planerade aktionen utomordentligt olaglig. Operation Orion hade förvisso kvävts i sin linda. Men historien kom ut, och därmed uppstod öknamnet Kurd-Affe inom polisen först, sen spred det sig till medierna. Kurd-Affe själv var just nu lyckligt omedveten om det telefonsamtal han strax skulle ta emot för att därefter se sin fortsatta polis-




06-07-13

10.45

Sida 235

karriär ta en mycket snabb och mycket oväntad vändning. I själva verket var Kurd-Affe lyckligt omedveten om det mesta av betydelse just nu. Han hade nämligen varit ute och fiskat, tagit sig en liten semesterpaus med hänvisning till att han ju ändå hade flextid och därför kunde jobba igen så fort något hände. Vis av erfarenheten hur dessa små fiskestunder kunde förstöras av mobiltelefon eller personsökare hade han avstått från dessa små civilisationens förbannelser. Han var alltså på gott humör när han återvände till villan i Bromma en kvart före Rapports 19.30-sändning. Han kände inte till att han, strax efter att han avvikit för gäddfiske, fått ett fax från FBI som nu låg på hans tjänsterum, låt vara i högen för ”viktigt”. Han kände inte till att en kvinnlig polis och hennes och Hamiltons barn hade mördats och han var således lika okunnig om att de två mördarna gripits och just identifierats. Han stod i köket och rensade fisken, småvisslande för sig själv medan han njöt av den kraftfulla nästan sensuella doften av gädda. När det ringde såg han först på klockan, det var sju minuter kvar till Rapport, han borde hinna med samtalet, sen såg han på sina blodiga och fiskslemmiga händer, suckade och torkade av sig nödtorftigt på en kökshandduk innan han grep väggtelefonen och svarade. ”Hej, det här är Erik Ponti på Dagens Eko. Jag hoppas jag inte ringer alltför olägligt men det är rätt viktigt”, meddelade den välkända rösten i andra änden. ”Nä föralldel”, suckade Kurd-Affe, ”det gäller araberna förstås.” ”På sätt och vis”, svarade Erik Ponti lent. ”Har dom här gripandena av olika araber gett några positiva uppslag i spaningarna efter dom som försökte mörda kommendör Hamilton?” ”Ja, definitivt ja. Vi har vissa spaningsuppslag till följd av dom här kontrollåtgärderna”, svarade Kurd-Affe med sin snabbt anlagda myndighetston. ”Så ni på Säpo håller alltså fast vid teorin att attentatsmännen var palestinier?” Kurd-Affe anade faran. Det var alltid något skumt när den där för-




06-07-13

10.45

Sida 236

bannade Ponti lät så där särskilt vänlig. Men han hade redan sagt A, det gällde nu att säga B så smart som möjligt och framför allt inte ändra sig. ”Ja, det är fortfarande vår utgångspunkt, ja!” svarade han med eftertryck. ”Det fax du fick från FBI i dag, vad innehöll det för informationer?” frågade Erik Ponti vidare. Det lät som om han frågat om vädret eller någon annan självklarhet. ”Jag har inte fått något fax från FBI”, svarade Kurd-Affe tvärsäkert, nästan triumferande, eftersom han ju faktiskt talade sanning. ”Jo, det har du nog”, envisades Erik Ponti med ett stänk av bekymmer i rösten. ”I så fall är innehållet kanske av en sådan natur att man inte bör offentliggöra det i radio och vad har för övrigt det med araberna att göra?” svarade Kurd-Affe med ytterligare tryck i myndighetstonfallet. ”Jo, det är så här att vi har fått faxet i kopia från FBI i Washington, jag har det här i min hand. Det är adresserat till dej och det framgår av tidsstämpeln att det måste ha nått dej vid fyratiden i eftermiddag”, sa Erik Ponti nästan tonlöst. Kurd-Affe förstod nu två saker. För det första att faxet fanns. För det andra att samtalet faktiskt spelades in på band och att det han sa skulle spelas upp i Dagens Eko. Alla alltför långa pauser skulle därför låta mycket mystiska, det gällde att säga någonting fort. ”Jag har i vart fall inte fått ta del av det där faxet, vi har ju ett mycket angeläget arbete som vi sysslar med just nu, som bekant, vi jagar nämligen ytterligare attentatsmän, vilket väl till och med ni på Dagens Eko borde förstå”, svarade Kurd-Affe fort och aggressivt. ”Vad har du sysslat med dom senaste timmarna?” frågade Erik Ponti lugnt vidare med sitt allra snällaste tonfall. ”Jag har suttit i sammanträde med ett stort antal poliser och mer kan jag naturligtvis inte avslöja”, sa Kurd-Affe och sneglade oroligt på de två blodiga gäddorna på diskbänken och på klockan som närmade sig Rapport-tid.




06-07-13

10.45

Sida 237

”Kände inte alla de där poliserna till mordet på polisinspektör Eva-Britt Jönsson och hennes dotter Johanna Louise?” frågade Erik Ponti med något som lät som mild förvåning. ”Mordet på vem … vadå för mord?” frågade Kurd-Affe osäkert, han undrade om han var utsatt för någon sorts provokation. ”Polisinspektör Jönsson och hennes och Carl Hamiltons dotter Johanna Louise mördades som bekant i Gamla Stan för ett par timmar sen. Den saken måste ni väl ha berört på det där stora polissammanträdet?” frågade Erik Ponti. ”Vad vi talade om på sammanträdet var hemligt!” röt Kurd-Affe desperat. ”Jaha”, sa Erik Ponti resignerat, ”det måste ha varit mycket hemligt. Utgår ni från att det är samma gärningsmän, alltså palestinier även i det här fallet?” ”Ja, tills vidare måste vi nog dessvärre utgå från det, ja!” svarade Kurd-Affe med något som lät som återvunnen säkerhet. ”Tack så mycket, då ska jag inte störa mer”, sa Erik Ponti och lät plötsligt nästan full i skratt. ”Var det här en intervju!” skrek Kurd-Affe plötsligt rasande. ”Det kan du ge dej fan på, Kurd-Affe”, sa Erik Ponti och la på luren. Det lät som om han faktiskt var på väg att brista ut i gapskratt. Kurd-Affe stod kvar och stirrade på den döda telefonluren några ögonblick. Sen såg han på klockan, skyndade in i vardagsrummet och slog på Rapport. I en studio uppe på Oxenstiernsgatans stora radiokomplex satt tre män och tittade häpet på varandra. ”Vi har honom, han är en död man nu”, konstaterade rättsreportern. ”Undrar vad han har haft för sig dom senaste timmarna, något särskilt informativt möte med många poliser lär han ju inte ha varit på.” ”Nej, men han lär få rikligt med möjligheter att både för sej själv, sina högre chefer, regeringen och allmänheten förklara den saken”, konstaterade den politiske reportern.




06-07-13

10.45

Sida 238

”Mm”, sa Erik Ponti. ”Men det hela är ju en jävligt tragisk historia, jag tror vi ska undvika raljanta tonfall när vi presenterar det här. Rikets högst ansvarige terroristjägare råkar befinna sej i nirvana i stället för på sitt jobb. Därför dog två människor. Den jäveln tror dessutom fortfarande att han jagar araber eftersom han inte vet att mördarna är gripna. Fan, det glömde jag att fråga. Helvete!” ”Ingen är fullkomlig”, sa rättsreportern. ”Å andra sidan var det ju en något häpnadsväckande Kurd-Affe.” ”Nu är det i alla fall försent att ringa honom för en liten kompletterande fråga”, sa Erik Ponti, sneglade på sin klocka och slog på Rapport med en fjärrkontroll och konstaterade liksom sina två kolleger att det som väntat började med mycket buller. ”Vi borde ringa Erika”, konstaterade rättsreportern. ”Erika?” undrade Erik Ponti. ”Ja, hon vikarien som är nere hos Thorin på våldet. Om hon får in dom här förutsättningarna i sin intervju, alltså berättar för Thorin vad Kurd-Affe tyckte och tänkte, så blir han ju ännu argare.” ”Bra idé, du gör det!” sa Erik Ponti och började koncentrera sig på TV-skärmen. Inga människor var så intresserade av nyhetssändningar som nyhetsjournalister. Men nyhetssändningar i bild var till sin natur något annat än det Erik Ponti och hans kolleger sysslade med, på gott och på ont. I Dagens Eko hade man aldrig kunnat visa äckliga bilder på en blodig stenmur i Gamla Stan med brandmän som skyfflade ihop rester av det som en gång varit två människor. Man hade heller inte kunnat ägna tid åt att skildra ett ensamt upplyst fönster på andra våningen i Sophiahemmet eller kunnat visa bilder i slow motion på fru Teresia Hamilton som med sänkt huvud drömlikt långsamt skred förbi kameran och blundade; just då frös man bilden så att man fick henne i sörjande position; hennes barn hade ju också mördats. Eftersom Rapport inte tycktes ha något att säga som skulle störa Eko-redaktionens arbetsnatt bytte Erik Ponti till den kommersiella




06-07-13

10.45

Sida 239

kanalens ”Lättnyheterna” som just tycktes ha passerat självklarheterna med blodiga bilder från Santa Barbara och Gamla Stan. Programledaren satte just igång med att intervjua sin kriminalreporter om hur kriminalreportern trodde att polisen tyckte och tänkte. Kriminalreportern meddelade att han trodde att poliserna var glada över åtminstone en sak, alla fyra gärningsmän hade skjutits eller gripits. Alltså var de svenska poliserna inte längre Keystone Cops. Det senare var en så kallad kjoov, en övergång till annat, vilket först visade sig vara några snabba bilder på struttande Keystone Cops, så att tittaren skulle förstå vad kriminalreportern trott att de svenska poliserna inte längre trodde sig vara. Därefter intervjuades den ekonomiske och politiske reportern, Lättnyheternas vanligaste intervjuobjekt eftersom han var expert på allting. Nu tillfrågades han hur han trodde att Carl Hamilton och hans fru upplevde sin situation i nuläget. Ekonomireportern rynkade pannan och förmodade att de måste känna djup sorg efter att inom loppet av några timmar ha förlorat varsitt barn. Erik Ponti slog irriterat av TV:n. En sak var klar, inte med vilda hästar skulle han låta sig släpas in på några TV-nyheter. Klockan var kvart i åtta på kvällen, han hade natten på sig att planera och organisera Kurd-Affes snabba övergång till civilt liv som konsult i säkerhetsbranschen, eller vad de brukade bli när de av ett eller annat skäl lämnade Säpo. Det självklara var ju att låta justitieministern först få ta del av herr Kurd-Affes meriter, att han exempelvis även efter gripandet av de två italienska mördarna från Gamla Stan envisades med att det var palestinier som gällde. Justitieministern var förvisso moderat och följaktligen var hon också definitionsmässigt anti-arabisk. Men hon var också synnerligen vindkänslig, vilket landets kvällstidningar sen länge exploaterade; de jagade henne framför sig med än det ena än det andra förskräckliga sexualbrottet och fick henne att ständigt lova straffskärpningar och nya lagar. Nu gällde det bara att få henne att förstå att hon inte behövde ta ställning till araber som sådana, utan att




06-07-13

10.45

Sida 240

det gällde det enkla förhållandet att minst två vita människor mördats på grund av främst rikets säkerhetstjänsts operative chefs fullständigt sanslösa inkompetens. Nyckelfrågan till henne skulle lyda någonting i stil med ”och vad tycker du att överpolisintendent Alf Svensson bör dra för konsekvenser av det här?” Hon skulle inte kunna hålla sig, det var faktiskt inte vilka mordoffer som helst, det var en kvinnlig polis och det var Hamiltons barn. Och justitieministern var politiker. Hans tankar fladdrade iväg en stund, det var ju inte längre någon stress, den egna redaktionen hade läget under kontroll och skulle tvivelsutan sopa banan med konkurrenterna. Dagens Eko var makt, det var därför Erik Ponti arbetade där, trots det många gånger otympliga med etermedier och det ibland något halvofficiella förhållandet till politiker. Men makt var det ju. Om Kurd-Affe avslöjats på exakt samma sätt i tidskriften Palestinsk Front hade ingenting alls hänt, saken hade inte ens tagits upp i andra medier. Han sjönk ner i minnesbilder. Som mycket ung reporter hade han en gång rest till Västra Jordanstranden och fotograferat bosättningar alldeles i närheten av Hebron, han hade till och med fått fram namnet på något som såg ut att bli en ny stad, Qiriyat Arba. De bilderna kunde bara publiceras i Palestinsk Front, inom alla andra svenska medier betraktades det vid den här tiden som antisemitiska fantasier att israelerna höll på att bebygga ockuperat område. Något Qiriyat Arba existerade inte, slog en Expressen-redaktör fast när Erik Ponti försökte sälja sitt reportage dit. Expressen-redaktören hade kollat den saken, sa han. Så vad de här bilderna egentligen föreställde, det vete fan. Erik Ponti avbröts i sina melankoliska funderingar om själva mediets makt över budskapet av att Eko-chefen kom in, entusiastisk och utan att knacka. ”Seiern er vår!” sa han och höjde en späd arm med knuten näve i segergest. ”Ja. Javisst är den det”, sa Erik Ponti förvånat. Konkurrensen




06-07-13

10.45

Sida 241

mellan medierna saknade verkligen inte betydelse, det var Erik Ponti själv den förste att erkänna. Men det Dagens Eko byggde sin konkurrenstriumf på var ju en alldeles ohygglig tragedi, vilket inte syntes det minsta på chefens av iver blossande kinder. Han var en ung pigg karriärist som nog snart skulle hamna på TV, Erik Ponti hade i hemlighet slagit vad om den saken. ”Säpo har vi ju som i en liten ask”, sa chefen och slog sig snabbt ner i en av rummets tre fåtöljer. ”Och har du hört den där tjejens intervju uppe på Krim? Den är ju en veritabel höjdare.” ”Erika, hon vikarien? Nej, men jag hörde förutsättningarna och skickade henne, så hon är tillbaks nu?” ”Ja, och med guld i påsen, du måste gå in till henne och lyssna, hon är i redigeringen.” ”Ja, det ska jag göra”, sa Erik Ponti avvaktande. Han kände att någonting var lurt, chefen ville något som han inte vågade klämma fram med direkt. ”När tycker du vi ska göra intervjun med justitieministern?” frågade chefen med ett tonfall som nästan antydde att det var det saken gällde. ”Efter morgontidningarnas pressläggning, så klart”, sa Erik Ponti förvånat. Det var ju elementärt, annars sprang hon bara iväg till den moderata morgontidningen och styrde och ställde. ”Jo, det håller jag nog med om”, sa chefen, såg ut som om han funderade och plötsligt fick ett infall. ”Fast det är ju en grej vi saknar, som alla saknar … inte helt lätt men det vore ju en höjdare …” ”Vadå?” sa Erik Ponti misstänksamt. Han förstod att man nu kommit till sak. ”The one and only. Intervjun med Hamilton själv alltså. Du skulle inte kunna tänka dej att göra ett försök?” Chefen försökte se ut som om han frågat om något lika trivialt som att bomma en cigarrett. ”Jag tror inte det”, sa Erik Ponti kallt. ”Varför inte det? Håll med om att det vore en höjdare?”




06-07-13

10.45

Sida 242

”Ja det håller jag med om. Men tänk dej själv … jag såg förresten Lättnyheternas lösning på det problemet, dom körde den grejen.” ”Va? Hade dom Hamilton!” ”Nej. Men den där idioten som vet allt och svarar i allas ställe …” ”Ekan?” ”Ja det kanske han heter. I vart fall berättade han för tittarna vad han trodde att Hamilton tyckte och kände, rättare sagt hur han upplevde sin situation i nuläget.” ”Du driver inte med mej?” ”Nej, dessvärre.” ”Men ett försök kan du väl göra, fråga kostar ju inget.” ”Tänk dej själv in i hans situation i nuläget. Skulle du själv vilja tala med radioreportrar just då? Jag vill faktiskt inte ens fråga, det är som när man var vikarie på kvällspress och dom skickade hem en till anhöriga för att man skulle få bilder ur familjealbumet på döda flygkraschoffer.” ”Gjorde du det där nån gång?” ”Ja. Det är något man inte glömmer, kan jag försäkra. Men jag måste ju skaffa mej ett fast jobb. Såna där saker uträttas med fördel av unga människor som inte har fast jobb. Men det har jag nu. Du kan ju be en vikarie.” ”Njaa …”, sa chefen och skruvade på sig. ”Det är ju det där med dina goda förbindelser, det var ju dej han kallade på tidigare i dag.” ”Det var före hans tragedi, då var han bara hjälte och ville väl tvätta av sej misstanken att det var han som skjutit den där tanten. Det är en viss skillnad.” ”Kan du inte skicka ett hövligt meddelande till honom och säga att om och närhelst han vill så … med all respekt och allt det där? Fråga måste vi ju för fan göra, eller hur? Vi lär ju inte bli dom enda som frågar, Sophiahemmet är omringat av TV-team just nu.” ”Jag vet”, sa Erik Ponti. ”Dom filmar ett fönster som det lyser i och påstår att Hamilton finns bakom det fönstret.” ”Skriv ett meddelande, en hövlig förfrågan, så budar vi in det till




06-07-13

10.45

Sida 243

honom”, sa chefen med en sorts myndighet i rösten som antydde att diskussionen var avslutad. Erik Ponti nickade stilla, höjde handen till tecken på att han hört nog med argument och vände sig mot sin dator, rättade till tangentbordet och sänkte huvudet som för att börja tänka efter. Chefen smet ut. Han satt länge tyst och overksam framför tangenterna. Efter en stund började han skriva med utgångspunkt från vad som rent sakligt kommit fram, betydelsen av att hänga de ansvariga, att arabjakten nu kunde avslöjas som bluff, att det var Säpos skuld att … Att, att vadå? tänkte han. Att ditt barn och din förra fru mördades, skrev han efter lång tvekan. Hamilton föredrog förmodligen ett direkt språk, utgick han från. Sen skulle han egentligen bara avsluta med att säga att närhelst och varsomhelst och så vidare. Men han kom av sig på nytt. Han försökte föreställa sig Hamiltons känsloläge där bakom det av alla nu fotograferade ensamma upplysta fönstret i Sophiahemmets fasad. Men det brast för honom, han kunde helt enkelt inte föreställa sig. *** Carl låg på rygg med öppna ögon och stirrade upp i taket. Man hade just i hast flyttat honom till ett nytt rum eftersom medierna på nytt höll på att göra måltavla av honom. Ingen hade sagt något till honom under den korta transporten, alla hade undvikit att se honom i ögonen och fort lämnat honom. För några timmar sen hade han bett att få in en liten transistorradio för att roa sig med att höra vad Erik Ponti gjorde med den korta intervjun. Men först hade han sovit, så att han råkade komma in i den första av kvällens förlängda extrasändningar. Han fick inte höra intervjun med sig själv, den hade redan blivit inaktuell. Det han i stället fick höra var hur Stan och Burt och deras tjänstefolk mördats i Santa




06-07-13

10.45

Sida 244

Barbara och hur Eva-Britt och Johanna Louise mördats i Gamla Stan. Först hade han legat som förlamad medan han hörde och ändå inte hörde hur de upphetsade radiorösterna snattrade om det ena och det andra som hade eller inte hade med saken att göra. Sen hade han plötsligt tappat kontrollen och vrålat ut sin sorg, och när den förskrämda sjukhuspersonalen kom in var han redan oregerlig, gråtande och på väg upp ur sängen. Sjukvårdare tillkallades och efter kort överläggning med jourhavande läkare gav man honom en spruta som bedövade honom och sen höll man fast honom i sängen, talade förmodligen tröstande och lugnande till honom, av detta kom han inte ihåg ett ord. Då hade han i sin tilltagande påverkan av det gift man sprutat i honom sluddrat fram att han måste få en telefon, att han måste få ringa sin fru, att han måste få berätta innan hon slog på nyheter eller TV eller hyenorna ringde henne. Men när han fick tag på Tessie var det redan försent. CNN hade på något sätt fått fram telefonnumret från Försvarsstaben och när hon tog luren så fanns där någonstans i Georgia en ung, jäktad kvinna som bad om en kommentar till att hennes son och förre man mördats av maffiarelaterade proffs. Just nu var hon på väg till Carl i en militär bil, med militär bevakning. Försvarsstaben hade vägrat att låta säkerhetspolisen stå för skyddet. Åke Stålhandske satt bredvid henne bakom de svärtade rutorna och höll henne i handen. Hon var spänd och mycket blek, närmast frånvarande, men hon hade slutat gråta. Carl låg och såg upp i taket i en känsla av att sväva, att inte längre ha någon kropp. Ett av hans bandage hade börjat blöda igenom. Men han kände inga fysiska smärtor. Bredvid honom på nattygsbordet låg Johanna Louises tand som han vridit ur hennes mun alldeles nyss; hans sophiasyster hade kommit ihåg och bara lagt den inne i det nya rummet, utan att säga något. Han såg Johanna Louise framför sig, gång på gång drog han ut hennes tand. Hans bröstkorg skakade av gråt.




06-07-13

10.45

Sida 245

 Tony Gianelli hade lyckats charma sina grannar på mindre än en vecka. Trots att han var något av urtypen, låt vara den tvålfagra urtypen modell svärmorsdröm, av amerikansk ung man. Men som amerikan var han ju också oskuldsfullt informell, bara en sån sak som att han ringt på dörren hos sina grannar redan vid inflyttningen, presenterat sig och bjudit på en liten inflyttningsdrink och sen erbjudit sig att fixa vilket som helst hemdatorproblem. Sydney Street i South Kensington, eller om det var Chelsea eller just på gränsen mellan South Kensington och Chelsea var en stilla gata där det uteslutande bodde människor som hade lyckats tämligen väl i livet, eller var på väg att lyckas ännu bättre. De bilar som stod parkerade längs de två trottoarerna var välskötta och vältvättade och nästan hälften av dem var utländska, en och annan Saab, någon Renault, ett par Volvo. På gatan fanns bara två Jaguarer, ingen Bentley eller Rolls Royce; det hade varit Mayfair och inte Chelsea. Eller om det nu var South Kensington eller om det rentav var så att gränsen gick rakt genom Tony Gianellis hus, som någon av hans grannar föreslagit på inflyttningsfesten. Dem han hyrde av i andra hand var också amerikaner, men de hade rest hem till USA för åtminstone ett par år, handelskammarfolk eller vad de hade varit. De hade i vart fall inte varit lika öppna och trevliga människor som deras avlägsna släkting som nu fått överta huset fix färdigt. Alla hus längs Sydney Street såg ut på samma sätt. Det var smala trevåningshus vägg i vägg. Varje hus hade en liten trädgård på baksidan, engelsk trädgård vill säga, på ett tiotal kvadratmeter. På baksidan




06-07-13

10.45

Sida 246

löpte en gränd, Stewart’s Grove, där bilar inte kunde mötas, men där alla garagen låg. Tony Gianelli hade entusiastiskt berömt sitt hus och omgivningen, så här hade han alltid föreställt sig London, det såg tammefan, förlåt uttrycket, ut precis som på bio. Hans eget hus, port nummer 31, hade en naturfärgad trädörr, det såg nästan lite skandinaviskt ut men kunde lika gärna vara kaliforniskt, ja han kom från Kalifornien, inte alla amerikanska gipskatter kom från New York, va! Hans löfte om att fixa problem med hemdatorer åberopades snabbt av grannarna, eftersom alla hade en dator i hemmet nuförtiden, något annat vore otänkbart i Chelsea eller South Kensington, det var inne med datorer. Och Tony Gianelli visade sig snabbt vara både trollkarl och god skämtsam pedagog, han fick allt att verka så enkelt och dessutom något sånär begripligt. Han var ju föralldel Master of Science i just datorer, hade ett stiligt diplom från UCSD som han spikat upp redan i entrén till sitt hus. Han var bra på språkparodier, engelsmännen uppfattar det ju som parodi när någon talar amerikanska, och gjorde succé med Robert de Niros ”talking to me?” likaväl som Marlon Brandos repliker ur Gudfadern. Redan efter en vecka var han en granne vem som helst i gemenskapen. Och just det, i själva verket enbart det, hade varit Luigi BertoniSvenssons första uppdrag. Smält in i miljön, bli den trevlige amerikanske killen. Du kan komma att behöva grannars vänskap och förtroende. Men Luigi behövde också veckan till att göra färdig sin roll. Han skulle överta en annan människas identitet, bli en del av den människan, blanda den delen med sig själv till acceptabel kompromiss. Tony Alfredo Gianelli, det namn som nu fanns i hans i princip äkta amerikanska pass, det var i vart fall utfärdat av amerikansk myndighet och inte förfalskat, existerade. Luigi hade till och med träffat honom, även om de inte hade kunnat tala med varandra. Tony Alfredo Gianelli var inte hjärndöd, han levde. Men han befann sig i koma




06-07-13

10.45

Sida 247

efter en bilolycka på motorvägen mellan Pasadena och Los Angeles. Luigi hade träffat hans föräldrar, enligt legenden numera Luigis föräldrar, de skulle till och med skriva brev till varandra, riktiga brev. Föräldrarna var andra generationens invandrare från Neapeltrakten och de kunde tala en något sånär begriplig italienska, även om Luigi som milanesare tyckte att det lät som hälften arabiska hälften amerikansk-italienska. Men deras son Tony kunde, enligt föräldrarna, bara hanka sig fram med de vanligaste fraserna. Följaktligen var det nu ett av Luigis villkor, han skulle knappt behärska italienska. Föräldrarna var på gränsen till fattiga. De hade en grönsaksaffär i Del Mar, strax norr om San Diego, och fem barn som klarat sig mycket olika i livet. Äldste sonen satt i fängelse för dråp och narkotikabrott, de två döttrarna var hyggligt gifta, näst yngste sonen var polis i San Diego och yngste sonen, föräldrarnas ögonsten och hopp om tryggad ålderdom, hade visat sig vara datasnille redan vid fjorton års ålder när han kopplade om familjens telefon så att alla räkningar gick till Chase Manhattan Banks lokalkontor i San Diego. Det hade varit en ren tillfällighet som gjorde att saken upptäcktes och den unge dataförbrytaren hade av en lätt bisarr domare i den lokala domstolen i Del Mar dömts till en veckas tvångspryande vid datasektionen av UCSD för att, som den ovanliga domen löd, ”dels lära sig möjligheterna med datorer ännu bättre, dels få upp ögonen för vad datorer kan åstadkomma förutom brott”. Den ovanliga domen hade intresserat lokalpressen och därför fanns det en del tidningsklipp om Luigis-Tonys straffvecka på UCSD. Straffveckan hade slutat med att universitetet beslutat garantera ett stipendium om den unge dataskojaren tog sig igenom high school. Och med den möjligheten hängande framför sig som morot hade Tony tagit sig ända fram till en Master of Science på stipendier. Den ljusa framtiden slogs sönder med en bilolycka, det var oklart vad som skulle hända med Tony. Tonys föräldrar hade accepterat Luigi som staterande son på mindre än en halvtimme. De var i och för sig itutade att de hade någon




06-07-13

10.45

Sida 248

sorts medborgerlig skyldighet att spela spionteater och att Luigi liksom de som presenterade Luigi var CIA-officerare som arbetade på något för USA utomordentligt viktigt i London; eftersom det var sant, på något sätt sant, åtminstone i vissa delar, hade Luigi inte haft några svårigheter att bidra till bedrägeriet. Han hade fått tillbringa några dagar med föräldrarna i en villa som CIA tillhandahöll i San Clemente, med havsutsikt, swimming-pool och olika sorters kaktusar på tomten i stället för träd. De hade talat oupphörligt om den verklige Tony, som ju bara var tre år yngre än Luigi. Ibland föreställde han sig att de kunde ha träffats, de måste ju ändå ha varit på UCSD samtidigt. Kanske hade de stött ihop, rentav varit på samma beach party nån gång. Legenden behövde inte perfektioneras. Risken att Luigi skulle träffa på någon av Tonys vänner i London, samtidigt som någon av dessa vänner skulle förstå att han hade samma namn som deras vän, var närmast obefintlig. Risken för att ryssarna skulle börja kolla självmordskandidatens bakgrund i Kalifornien var obetydlig. Och även om de försökte så skulle de uppgifter de kunde få fram på normal väg ändå stämma. Allt detta föreföll Luigi tämligen okomplicerat, han hade på skoj gjort upp ett litet program för att kalkylera de matematiska riskerna, funnit att de enligt datalogik kom så nära noll att det i verkligheten var noll och sen genast raderat programmet. Men som underrättelseofficer med mycket lång utbildning, spion om man så vill, så visste han också att slumpen och det oväntade mänskliga misstaget var en betydligt större risk än den matematiskt sannolika risken. Exempelvis risken för att en blond svenska skulle komma fram, kyssa honom på kinden och tala svenska som en fullkomlig självklarhet eftersom de ju i alla fall var studentkamrater och fråga vad han gjorde i London och så vidare, just när han stod i ett sällskap som ansåg att han var amerikan som knappt förstod italienska. Ungefär så såg de teoretiska riskerna ut när det gällde frågan om att få legenden förstörd. De fysiska riskerna hade han ännu inte börjat överväga. Operatio-




06-07-13

10.45

Sida 249

nen hade inte inletts, det här var bara förberedelse. Han hade tre sovrum att välja mellan och han hade valt det som förmodligen varit gästrum på andra våningen, det var minst personligt inrett. Eftersom han fått med sig två resväskor med rekvisita som omfattade allt från välbekanta T-shirts från det universitet som ju också var hans till manipulerade familjefoton där han mixats in mellan sina nyblivna föräldrar på den verklige Tonys plats hade det varit lättare att utrusta det som förmodligen varit gästrum med alla dessa personliga minnen än om han valt det stora sovrummet på tredje våningen. Det skulle för övrigt ha förefallit honom väl påträngande, han ville inte installera sig i en äktenskaplig säng där gifta människor bott tillsammans i flera år. Han låg med händerna sammanflätade under nacken, såg upp i taket och grubblade på sin roll. Denne Tony hade inte varit mycket till idrottsman, men vem i Luigis kommande omgivning skulle å andra sidan ha någon kunskap om det? Skulle han göra sig mer intellektuell? I vart fall måste han ju undvika att vara alltför italiensk, han måste vara tredje generationens italienare från Kalifornien, där den italienska identiteten inte på långa vägar var lika stark som den förmodligen var på östkusten. Om han förbättrade Tonys kunskaper i italienska, vilket borde bli frestande förr eller senare, skulle han med någon som helst trovärdighet kunna låta som om det var en amerikaniserad napolitanska han talade? Vem skulle kunna upptäcka att han var milanesare? Det kunde man aldrig veta. Eftersom uppdraget ännu inte hade inletts och han inte visste vad det gick ut på mer än att han skulle vara lockbete för organiserade självmord. Om operationen alltså blev av på riktigt. Det skulle han få veta inom några dagar eller om det var någon vecka. Han skulle till och med börja sitt arbete på Marconi Naval Systems, som låg helvetes långt bort i någon förort, innan han visste om operationen gått in i en aktiverad fas. Det var komiskt att han enligt sitt kontrakt hade en fyra gånger så hög lön nu, förhoppningsvis för samma jobb som han gjorde på den




06-07-13

10.45

Sida 250

svenska underrättelsetjänstens datacentral, som han hade där, på sitt riktiga jobb i Stockholm. Om han ville skulle han kunna leva på stor fot, även med hänsyn till att alla hans kostnader skulle betalas med den lön han fick. Inte ett enda kvitto skulle sparas, inte ett enda pund var så att säga avdragsgillt. Tills vidare skulle han bara vänja sig vid att vara Tony Gianelli som knappt förstod italienska; han hade varit nere på den närmsta italienska krogen på Fulham Road, närmsta gathörn, och illustrerat sin dåliga italienska. Som ändå var något bättre än de icke särdeles italienska, nämligen portugisiska, invandrare som drev krogen. *** Det var en liten vit stenkyrka på Österlen. Carl hade flugit till Ronneby i Blekinge och blivit upphämtad av en bil som man skickat ut från flygflottiljen, hans eskort var klädda i paraduniform. Själv hade han civila kläder och mörka glasögon, mörk kostym och vit slips. Avsikten med omvägen var att slippa pressfotografer och tumult. Det tog nästan trekvart att köra ner till Österlen och han satt tyst i baksätet utan att ta av sina solglasögon. Den militära personalen hade mycket snabbt gett upp sina försök att konversera. Han hade avstyrt alla vänliga eller kanske påträngande försök från skånska släktingar att sluta upp vid begravningen. Han utgick från att de menade väl, att de bara var naiva, att de bara utgick från att det faktiskt var en Hamilton som skulle begravas, också. Det var ju oundvikligen Säpo som skulle svara för säkerhetsarrangemangen och han hade sett och med en handviftning godkänt deras planering. Faran bestod inte alls, som Säpo:s ledning förmodade, i risken för ett omedelbart attentat, faran bestod i de ärade representanterna för Sveriges massmedier. Till sin mor, som han talat med för första gången på flera år, han förstod mycket väl hennes fullt respektabla vilja att sluta upp vid en begravning, fint folk gjorde så, hade han sagt det rent ut. Kära lilla mamma, det betyder bara att du får din




06-07-13

10.45

Sida 251

bild i tidningen, din bostad utmärkt och för resten av ditt liv måste ha säkerhetsvakter. Hon hade inte utan vidare låtit sig övertalas med detta simpla argument. Hon menade att mod och principer var viktigare än så kallad säkerhet. Carl hade hållit med, men sagt att det ju ändå vore socialt väldigt opraktiskt om hon måste ha idioter från Säpo med sig så fort hon skulle bort på kalas. Det argumentet hade hon accepterat. Ingen från hans släkt skulle närvara. Andra släktingar som lojalt, han uppfattade det utan att tveka så, ville ställa upp vid begravning, något som de flesta av dem var utomordentligt skickliga på, hade haft lättare att acceptera hans argument. Ni kommer på bild, ni får ert namn på en dödslista. Eva-Britts föräldrar var något som hans egen släkt aningslöst brukade kalla enkelt hederligt folk. Det var inte illa ment när de sa så, han själv kunde gott hålla med om att det var sant. Eva-Britts far var urmakare i Simrishamn, hennes mor var sjuksköterska på det lokala sjukhuset, lasarettet som man sa förr. De var djupt religiösa; Eva-Britt hade varit övertygat kristen som han uppfattade det. Hennes föräldrar hade varit misstänksamma mot att hon hade ihop det, hur han avskydde det uttrycket, med en från överklassen. Vad det gällde det där med överklass hade han lättare. Det gick för det första att skämta bort – man kan icke vara nog försiktig i valet av föräldrar – och dessutom hade han för många år sen funnit viss tröst hos Mao Zedong som predikade skillnaden mellan klasstillhörighet och klasståndpunkt. Klasståndpunkten var det avgörande, möjligen beroende på att Mao själv var bibliotekarie innan han skakade världen. I sin slutna mask bakom solglasögonen gruvade han sig för de kommande religiösa ritualerna mer än för pressfotografer. Säpo hade förklarat för honom att de med hänvisning till säkerhetsskäl kunde hålla närområdet, som de sa, fritt från obehöriga, varmed avsågs journalister. Kyrkogården var omgärdad av en stenmur och till Carls fasa insåg




06-07-13

10.45

Sida 252

han att det var självaste terrorpolisen som kallats in. På var tionde meter på stenmuren stod en bredbent figur med terroristluva och västtysk kpist. I en almlund intill muren klängde en klase fotografer med långa teleobjektiv. Det var klart väder, en vacker sommardag. Carl insåg att teleobjektiven mycket väl skulle kunna täcka den plats som för fotografernas del var själva höjdaren, två gravar, en normal och en i halv storlek. Han tog ett djupt andetag när bilen stannade utanför porten genom stenmuren. Han såg ner mot kyrkporten, såg att det stod en del människor där och väntade, han tyckte sig känna igen Eva-Britts mor på rondören. ”Tack så mycket”, sa han och klev fort ur bilen, gick in genom porten och ner mot gruppen av människor som hade slutat prata med varandra och nu såg upp mot honom. Halvvägs ner tog han av sig solglasögonen och stoppade dem i bröstfickan bakom sin vita näsduk. Han gick först fram till hennes mor, sa ingenting, böjde sig ner och kysste henne svalt och torrt på kinden. Böjde sig bakåt och tog henne milt om axlarna, såg på henne och lutade sig sen fram på nytt och kramade om henne. Sen vände han sig om mot hennes far, tog den spröda handen, som han alltid uppfattade urmakarens hand, och kramade den inte för hårt. De såg varandra i ögonen men sa ingenting. Just då kom en skriande flock tornsvalor virvlande förbi dem på bara några meters håll. ”Dom tränar ungarna, dom ska snart flyga söderut”, sa hennes far som om han måste förklara, såg ett kort ögonblick efter dem och brast plötsligt i gråt. Carl stod handfallen en sekund, sen tog han mannen i sin famn och försökte säga något. Men han kunde inte, han bromsade vid sin första association som gick ut på att mer än hälften av ungarna skulle dö innan de kom fram till Marbella eller Kairo. De kristna ritualerna är ju som de är. Inne i den lilla vita kyrkan från dansk tid stod en präst och talade en stund, utan att göra bort sig, om att Herrens vägar äro outgrundliga och att det är svårt för oss människor att förstå varför Herren skall ta hem Johanna Louise vid




06-07-13

10.45

Sida 253

sex års ålder och varför Herren skall hämta hem en polis mitt i gärningen, ja vad veta vi människor? Så långt hade Carl kunnat stålsätta sig, koncentrera sig att inte visa en min, trots att alla i kyrkan oupphörligen sneglade på honom i tron att han inte såg det. Men sen sa prästen att Herren ger och Herren tar, ytterligare någonting om att Herrens vägar äro outgrundliga, fast kanske Herren ändå menade att vi här i lilla Sankt Olof skulle få så fint besök som den man som kanske mer än någon annan svensk i modern tid hade värnat om de små och försvarat vår nation. Naturligtvis föll sig inte orden exakt så, men innebörden var tvivelsutan den, ehuru Herren behagade låta anslå fem minuter åt denna utvikning. Efter bara två minuter var alla ansikten vända mot Carl. Själv såg han stint rakt fram, mot två vita kistor med röda blommor på, den ena kistan mycket liten. Det brast för honom och han lutade sig snörvlande fram mot den nötta kyrkbänken och föll i gråt. Samtidigt förbannade han prästen i förtvivlade men hädiska tankar som Herren knappast skulle ha förlåtit. Det var en mycket traditionell gammaldags begravning. De två kistorna bars av uniformerad polis, några av dem Eva-Britts vänner som Carl svagt kände igen, ut i det blixtrande solskenet där formationer av tornsvalor fortfarande övade för den stora flykten. Det var en mycket liten procession som följde poliserna och kistorna bort mot de nygrävda hålen i den frodiga gräsmattan. Först prästen, sen Eva-Britts föräldrar, sen Carl och sen fyra fem släktingar som Carl aldrig hade träffat förut. Han hade dragit på sig solglasögonen så fort det starka ljuset slog honom i ögonen, han ville dölja sig för kameralinserna. När han sneglade bort mot anhopningen av TV- och stillbildsfotografer insåg han att deras teleobjektiv skulle kunna krypa alldeles inpå hans och de andras ansikten. Avståndet var något över 90 meter, ett enkelt skotthåll apropå säkerhetspolisens ansvar för att ingenting skulle kunna inträffa. Förvisso stod det maskeradfigurer i terroristmasker på




06-07-13

10.45

Sida 254

stenmuren runt kyrkogården. Men deras enda säkra funktion var att de skulle åstadkomma tacksamt groteska bilder för kamerorna. Om någon öppnade eld mitt inne i hopen av journalister så var det ju mer oklart vad som skulle kunna hända, förutom att skytten först skulle träffa sitt mål. Skulle terroristmaskerna därefter skjuta automateld mitt in i journalisthopen? Carl försökte ställa sig lite vid sidan av de andra när man formerade sig runt de två gravarna, poliserna donade med bärremmarna och prästen gjorde sig färdig för det avslutande ceremonielet. Carls tanke var att om någon sköt så skulle han stå fritt så att inte genomslagen träffade andra människor; de som skulle kunna tänkas skjuta skulle sannolikt inte ta den ringaste hänsyn till om andra än han själv träffades. Han insåg att själva bilden kunde misstolkas, som om han ställt sig utanför gemenskapen. Asgamarna fick tro vad de ville, det var faktiskt viktigare att hålla eventuella förluster nere så mycket som möjligt. Han ville inte dö eftersom han inte ville lämna Tessie och Ian Carlos på det sätt som Stan och Johanna Louise lämnat sina föräldrar. Men han var heller inte rädd; närmast som en arrogant gest hade han avstått från att beväpna sig eftersom det skulle verka så skrämmande för Eva-Britts föräldrar om de upptäckte det och eftersom det föreföll honom opassande med vapen inne i en kyrka. Tessie skulle ha sagt att han helt enkelt överlämnat sig i Guds händer. Han skulle möjligen fnysa åt den förklaringen, men helst så att Tessie inte såg det. Medan prästen skopade upp tre gånger grus som rasslande föll ner på de två vita kistlocken kunde han fortfarande kontrollera sig, till och med se det komiska i att prästen använde en sån där liten spade som åtminstone förr i världen hängde bredvid brasan tillsammans med en eldgaffel. Det svåra ögonblicket kom när det var dags för dem alla att en och en gå fram, stirra ner i gravarna och mumla farväl. Eva-Britts föräldrar gick först, hennes far försökte stötta sin fru som grät hejdlöst redan innan hon kom fram. I händerna kramade




06-07-13

10.45

Sida 255

hon desperat två röda rosor från den egna trädgården. Alla utom Carl hade en liten blomma i handen för detta ändamål, ett sista farväl. Han var inte van vid begravningar, hade inte tänkt på den saken; Joar Lundwall hade de alla lämnat inne i kyrkan. Eva-Britts mor fick till slut ifrån sig de två krampaktigt kramade blommorna och sen böjde hon sig kvidande framåt som om hon fått en vass attack av fysiska smärtor inom sig och hennes man hjälpte henne försiktigt undan. Och så var det tomt där framme. Carl insåg att det var hans tur och gick sakta, utan att halta, fram och såg ner i de två gravarna. Han ryckte av sig solglasögonen, varför visste han inte, men han fick för sig att han inte kunde se på dem genom solglasögon. Han försökte intala sig att insikten om döden nu redan var två veckor, att chocken gått över, att sorgen börjat ta sig in i sorgens vardag och inte längre krävde sammanbrott och tårar. Där borta riktades hundra svarta kameralinser mot honom, hyenorna hade fest. Han visste inte vad han skulle göra utan blommor. I uniform hade det varit honnör, antog han, vilket skulle ha varit lika motbjudande som att vara utan den där blomman. Han flyttade blicken från Eva-Britt till Johanna Louise och på nytt kom tre fyra rotar med skriande tornsvalor svepande ner mot kyrkogården i en djärv lågflygningssniff innan de steg brant upp mot den vita kyrkans tegeltak. Han kunde inte hindra sig från att minnas hennes tand, som han bar i bröstfickan, och då kom tårarna, han kunde omöjligt hindra det, fotografers fröjd eller ej. Han sänkte huvudet som i bön och gick långsamt därifrån, bort mot Eva-Britts föräldrar, fortfarande noga med att ställa sig så att han stod i fritt skottfält i förhållande till de andra. Försiktigt tog han upp sin näsduk och torkade av sig i ansiktet och återtog solglasögonen. Efteråt promenerade hela sällskapet bort till prästgården mellan inte särskilt diskret utplacerade terrorpoliser här och var i buskarna, alla begravningsgästerna såg de svarta kläderna, terroristmaskerna, och hörde brus och pladder från deras portabla radioapparater.




06-07-13

10.45

Sida 256

Det skulle serveras kaffe i prästgårdens bersåer, utom skotthåll från fotografhopen som nu av civil säkerhetspolis vallats ner till den häck som omgärdade prästgården. Till Carls häpnad bjöds han på en vit bakelse med ett svart kors på, han kom sig inte för att tacka nej. Han bet tveksamt korset mitt itu eftersom han ändå måste bli av med den groteska tingesten på något sätt och inte gärna kunde kasta den, eftersom folk hela tiden betraktade honom i smyg. Bakelsen bestod av marsipan med en fyllning av nougat och nötmassa, just nu fullkomligt vidrigt. Han åt fort upp den och sköljde ner äckelkänslorna med svart kaffe. Sen gick han fram till en av poliserna och frågade om de inte setts en gång i världen. Jodå. Det var för några år sen när de skulle ut och segla och Eva-Britt hade tagit med sig en kille som inte var polis. För övrigt en kille som påstod att han inte kunde skjuta pistol och därför inte kunde delta i tävlingen om vem som skulle diska. Carl hade diskat, kom han ihåg det? Jo, han kom ihåg det, meddelade han utan en min. Sen bad han polisen gå ner till journalisterna och fråga om det fanns någon utsänd från TT och sen under kontrollerade former hämta vederbörande. Bara TT, ingen annan. Polisen tvekade kort, såg forskande in i Carls ansikte utan att se så mycket mer än sin egen spegelbild i de mörka glasögonen, nickade och gick. Efter ett tag kom polismannen tillbaks i sällskap med en mycket ung man i runda glasögon, långt hår, jeans och T-shirt. ”Han säger att han jobbar för TT”, förklarade polisen kort och knuffade fram den nästan skräckslagne unge mannen mot Carl som om han överlämnat en gripen. ”Tack”, sa Carl och vände sig sen mot den påstådde representanten för Tidningarnas Telegrambyrå. ”Så du jobbar för TT, du?” frågade han. ”Ja alltså jag är sommarvikarie i Kristianstad, går egentligen på




06-07-13

10.45

Sida 257

journalisthögskolan men vi får såna här vick på somrarna och …” ”Jaja, jag tror dej”, sa Carl och höll avvärjande upp en hand för att stoppa ytterligare förklaringar. Den unge reportern, eller blivande reportern, hade talat så fort att hans ord snubblade över varandra. ”Och vad ska TT göra av en sån här sak?” frågade Carl. ”Jag kan inte säga att jag förstår mej så mycket på journalistik, men vad exakt är ditt jobb på en begravning?” ”Vi måste ju ha viss bevakning ifall …”, den unge mannen svalde och sökte efter ord. ”Ifall det händer något dramatiskt?” fyllde Carl i. ”Jo … alltså, ja ungefär så, ja”, sa den blivande reportern och såg ut som om han längtade tillbaks till den kollektiva tryggheten nere vid prästgårdens grind. ”Det tycker jag låter helt okay”, sa Carl, ”men om jag gör ett kort uttalande till dej, det enda jag över huvud taget gör här, så kommer det till alla tidningar, inte sant?” ”Jovisst, självklart”, sa den unge mannen med snabbt repat självförtroende och började fumla med en fickbandspelare. Carl avvaktade tills tekniken föreföll att fungera, övertog fickbandspelaren och höll upp den framför sig. ”Ehuru det inte ankommer på mej att anlägga synpunkter på hur pressen behandlar en begravning vill jag göra en kort notering”, sa han och tänkte kort efter innan han fortsatte. ”Jag skulle vilja påpeka att pressen, eller TV eller andra medier utsätter oskyldiga människor för livsfara om ni identifierar deltagare på den här begravningen, redogör för släktförhållanden och bostadsförhållanden. Därför skulle jag vilja vädja om viss återhållsamhet. Respekt inser jag att jag inte kan vädja om. Men jag ber er inte assistera mördare.” Han slog av bandspelaren och räckte över den. Den unge mannen såg häpet på honom, bockade nervöst och gick baklänges några steg så att han höll på att snubbla in i en häck, gjorde en generad hälsning till avsked, vände sig om och gick tillbaks ner mot journalisthopen vid prästgårdens grind.




06-07-13

10.45

Sida 258

*** Tessie hade just skilts från sina Secret Service-män och stigit ombord på SAS-planet i Los Angeles som skulle gå direkt till Stockholm. Hon fick en plats för sig själv i business class och behöll sina mörka glasögon. Hon var klädd i svart, men hennes svarta hår i en tjock fläta på nacken och de mörka glasögonen gav sammantaget mer intryck av raffinemang än sorg. De flesta svenskar som gick förbi henne insåg inte ens vem hon var, trots att hon under de senaste veckorna utgjort ett av de oftast publicerade ansiktena i svenska medier. Hon var lättad över att det var över, allting hade varit fullkomligt vidrigt. Det värsta var inte sorgen och det fruktansvärda att begrava sitt eget barn, det värsta hade varit allt det hat som strömmat emot henne från Burts släktingar, somliga hade inte ens kunnat avhålla sig från rasistiska slängar om mexare som ser till att fixa det för sig. En av Burts kusiner hade varit tydligt berusad på begravningen och kommit fram till henne och med gröt både i rösten och logiken börjat insinuera att allt var hennes fel; om hon inte slampat till det med nån jävla spion så hade det här aldrig hänt. Han blev högljudd när hon inte svarade och då kastade sig två Secret Service-män helt enkelt över honom och släpade bort honom. Den bevakning hon utsatts för hade varit alltigenom påfrestande, överallt dessa män i mörka glasögon med öronsnäckor i öronen och tydligt markerad beväpning. Hon hade inte fått välja hotell själv, hon hade inte fått gå ett enda steg utan att anmäla det i förväg, bli förhörd om sina avsikter, om vilka som kunde tänkas känna till dessa avsikter och så vidare. Bara på advokatkontoret hade hon upplevt det som ett stöd. Secret Service-männen insisterade nämligen på att närvara vid sammanträdet på den stora advokatfirman nere i L.A. Först hade hon tyckt att det verkade fånigt, vem skulle kunna mörda henne uppe i en skyskrapa mitt inne i L.A. centrum? Hon hade tjafsat ett tag ute i en korridor med sina bevakare men det hade fått ett mycket överraskan-




06-07-13

10.45

Sida 259

de slut. En av dem tog plötsligt av sig de mörka glasögonen och såg på henne med en glimt i ögat som hon möjligen ansåg var aningen djärv med tanke på den respekt som hon ändå måste visas. Men det han sa gjorde att hon lockades till sitt första lilla leende på två veckor. ”Med all respekt, madam, så ska ni faktiskt gå in i en lejonkula där alla hatar er. Det är inte så att vi tror att er före detta mans släktingar planerar att överfalla er fysiskt. Men om jag och dom andra grabbarna får välja, så håller vi på er. Om ni förstår vad jag menar.” ”Okay, jag ser poängen”, hade hon svarat, nickat långsamt bakåt uppåt med just denna enda närhet till leende under de fyra dagarna i Kalifornien. Secret Service-männen propsade på att först undersöka sammanträdesrummet, till advokaternas mycket synliga irritation, och sen satte sig en demonstrativt bakom Tessie medan hans partner placerade sig så att han ”täckte” det övriga rummet. Och så kunde sammanträdet börja. Den äldste av advokaterna började mumlande redogöra för rättsläget. Han hade två medhjälpare vid sin sida, Burts släkt var representerad med fyra fem personer, däribland kusinen som varit berusad på begravningen. Rummet var svalt, luftkonditionerat till gränsen för kyla. De stora färgade fönstren gick från golv till tak, så att man såg ut över en mycket stor del av stadens disiga centrum om man kastade en blick åt sidan från det enorma gråvita och blankpolerade stenbordet. Rättsläget som uppstått byggde alltså på en forensisk vetskap som måste betraktas som oomtvistlig, började advokatäldsten ansträngt. Det var ju faktiskt klarlagt att mr Matthews avled först, ja alltså först av de personer som var av intresse i sammanhanget. Tessie fick lägga band på sig för att inte ironisera över de mexare som förvisso också dött, men som var av synnerligt ointresse för själva sammanhanget. Alltnog hade alltså unge Stan, under låt vara kort tid, varit ensam




06-07-13

10.45

Sida 260

arvtagare till mr Matthews samtliga tillgångar. Det fanns i mr Matthews testamente, för övrigt upprättat på just den advokatfirma där man nu befann sig, inget särskilt förordnande för den situation som nu uppstått. Testator hade, vilket man kanske kunde förstå, förutsatt att han själv skulle avlida före sin ende son, men inte att det skulle ske i sammanhang som nu var ifråga. Med andra ord var grevinnan Teresia Hamilton sin sons universalarvinge. Varför det egentligen inte förelåg någon förhandlingssituation. De lagregler som kom ifråga var så kallat tvingande lagregler. Tessie, som själv var advokat, hade naturligtvis inga svårigheter att, som sammanträdesordföranden uttryckte saken, tillgodogöra sig rättsläget. Värre var det för Burts släktingar som anförde en serie allmänna synpunkter av moralisk, i bästa fall moralisk, snarare än juridisk karaktär. Man tycktes mena, ungefärligen mena, att eftersom Tessie stuckit till en annan man så var hon inte förtjänt av stålarna. Efter en stunds diskuterande kring dessa ämnen frågade ordföranden, artigt, mycket artigt, om grevinnan Hamilton hade några synpunkter på det sagda. Det hade hon. ”Här har bara anförts en hög strunt”, sa hon skarpt. ”Lagen är kristallklar, vill ni processa så blir ni överkörda med ångvält i vilken som helst domstol, det håller nog mina ärade äldre kolleger med om. Jag föreslår att vi avslutar det här sammanträdet.” Några i rummet for ut i förbannelser och förolämpningar som handlade om Tessies gnidenhet, hennes lösaktighet och en del annat. Men när en av de upphetsade aspiranterna på Tessies arv plötsligt reste sig upp i vredesmod så reste sig också de två Secret Service-männen blixtsnabbt upp och såg ut som om den upphetsade hade en sekund kvar i livet om han fortsatte jävlas. Därmed var det obehagliga sammanträdet i princip avslutat. Tessie uppdrog åt samma advokatfirma att från och med nu också bevaka hennes intressen. De instruktioner hon gav var mycket enkla.




06-07-13

10.45

Sida 261

För det första att finna en mäklarfirma som kunde sälja hemmet i Santa Barbara, rubb som stubb. Hon ville själv besöka huset en sista gång för att se om det var något av affektionsvärde som hon ville behålla, men allt annat skulle säljas. Vidare skulle advokatfirman se till att öppna ett bankkonto i San Diego i hennes namn och överföra alla till kontanter förvandlade tillgångar dit. Samma bank skulle också ha ett aktieägarkonto och ett bankfack för deponering av värdehandlingar. För den händelse Burts släktingar mot all förmodan skulle vilja processa hoppades hon att advokatfirman skulle åberopa jäv och avstå från att representera familjen Matthews. Advokatfirman hade inga som helst svårigheter att anamma detta enkla och tydliga förslag. Det fanns bokstavligen talat miljoner goda skäl som verkade till Tessies förmån. Hon hade haft en stark känsla av att hon inte borde vara ensam när hon besökte huset och ägnade en timmes telefonerande åt att spåra upp en av sina gamla väninnor, en advokatkollega från tiden på Hjälpbyrån för illegala mexikanska immigranter nere i San Diego. Väninnan hämtades med en av de pansrade limousiner som Secret Service disponerade och sättet att träffas på, i ett stort baksäte med mörka rutor och väsande och sprakande radioapparater under kläderna på säkerhetsvakterna, var något ansträngt. Det dröjde en stund innan de två kvinnorna kunde börja samtala normalt med varandra medan deras eskorterade pansarvidunder satte kurs mot Santa Barbara. När de kom fram var huset öppnat och polis och säkerhetsvakter redan på plats liksom händelsevis den lokala televisionen. Tessie tvekade innan hon gick in, allt föreföll så bekant som om hon varit här alldeles nyss; av någon anledning låg en luftmadrass och flöt ute i den njurformade swimming-poolen som om någon just gått in för att hämta en drink eller ringa ett samtal. När hon kom in kände hon sig osäker på vad hon egentligen hade där att göra och redan i entréhallen måste hon kliva över en med vit




06-07-13

10.45

Sida 262

krita markerad människofigur; hon kunde inte avgöra vem det hade varit, och lite längre bort en mindre figur som först fick henne att ta ett hastigt andetag i tron att det skulle ha varit Stan. En av säkerhetsmännen som såg hennes reaktion förklarade påpassligt och vänligt diskret att det varit en hund. Hon gick långsamt in i det stora vardagsrummet med utsikt mot parken och poolen, sjönk ner i en av de fluffiga fåtöljerna, tog av sig de mörka glasögonen och torkade sig i ansiktet. Sen talade hon om för sin väninna vilket rum där på övervåningen som varit Stans och bad väninnan se efter om kusten var klar, en till sin innebörd något oklar fråga. Men väninnan gick upp och var borta någon minut innan hon kom ner, satte sig försiktigt intill Tessie och tog hennes hand. ”Kära Tessie”, sa hon och måste bita ihop för att inte gråta innan hon fortsatte, ”jag tror uppriktigt sagt inte att det är någon särskilt bra idé att du går dit upp. Men jag kan ju, med någon av gentlemännens hjälp kanske, hämta ner sånt som kan ha någon betydelse?” Tessie nickade stumt, hon ville inte fråga om skälet till att hon inte borde se rummet, ville inte ens fantisera om det. Två av säkerhetsmännen hjälpte artigt väninnan att plocka ner ett par kartonger med anteckningsböcker från skolan, fotografier och liknande medan Tessie ångrade att hon återvänt till huset och gick igenom hela begravningen på nytt. Men utan att börja gråta plockade hon åt sig en del föremål, mest fotografier, och bad sen sin väninna att ställa tillbaks resten dit upp. Väninnan nickade tyst och smög upp med en kartong i handen medan säkerhetsmännen hjälpte henne med resten. Hon kastade en sista skygg blick bort mot pojkens säng som såvitt hon förstod ingen hade rört sen mordnatten. Runt sängen såg det ut som om man spolat blod med vattenslang, brunt snarare än rött, mot den ljusblå bakgrunden. ***




06-07-13

10.45

Sida 263

Om man skulle tro de officiella besked som återgavs i den svenska pressen så var skälet till att Storbritanniens premiärminister för första gången på 25 år avlade ett officiellt besök i Sverige att just denne premiärminister, John Major, var synnerligen förtjust i fyrverkeri. Den statliga svenska bryggerifirman Pripps hade därför ordnat ett mycket fint fyrverkeri, som John Major sa sig vara nöjd med. På sin andra dag i Sverige åt den brittiske premiärministern och hans hustru Norma nyfiskad abborre hos den svenske statsministerns svärfar ute på Sundskär i Stockholms skärgård. Enligt vad pressen meddelade hade abborren varit god. På kvällen efter abborrlunchen på Sundskär uppgavs att John Major och hans hustru åt middag hos det svenska kungaparet, men inga närmare detaljer meddelades. Det kunde alltså tyckas att detta statsbesök var magert till sitt innehåll. Den enda händelse som fick utrymme i medierna, vid sidan av första kvällens fyrverkeri, som avslutats med en blå raket och en raket som strödde stjärnor över det blå så att det möjligen kunde påminna om EG-flaggan, var att den helikopter som skulle frakta de två regeringscheferna från Djurgården ut mot skärgården lyckades riva ett tält som innehöll en restaurang. Det var ju vattenfestival och många tält i Stockholms innerstad. Helikopterns krogrivning åstadkom kostnader för en kvarts miljon kronor och ägaren till restaurangtältet, Anna Eliasson-Lundquist fick blommor, en ursäkt från statsministern och blev intervjuad i alla medier eftersom medierna led påtaglig brist på något att skriva om John Majors besök. En del bakgrundsartiklar om John Major och alla hans sparkade ministrar – raden av högt nådigt kända otrohetsaffärer hade just inletts i Storbritannien – författades med trött självklarhet. Man skrev en del om John Majors problem med att ständigt jämföras med sin företrädare Thatcher, om att hans popularitetssiffror till en början rusat i höjden eftersom det hade blivit krig; under FN-alliansens segerrika krig mot Irak steg den brittiske premiärministerns stöd hos det brittiska folket till hela 60 procent. Men sen hade det gått utför, han




06-07-13

10.45

Sida 264

hade med sina senaste siffror, 19 procent, korats till ”den minst omtyckte premiärministern genom tiderna” och man tvivlade uppriktigt på att detta statsbesök i Sverige, till synes i huvudsak avsett för fyrverkeri och abborrätning, skulle kunna bättra på de siffrorna. I politiska termer såg det alltså ut som om de två regeringscheferna över huvud taget inte haft något av betydelse att diskutera. Förvisso hade de omedelbart dragit sig undan i den svenska regeringsbyggnaden Rosenbad, redan någon timme efter att det brittiska regeringsplanet landat på Bromma. Det hette att de hade överläggningar i en viktig fråga, och en presskonferens var utlovad till lunchtid. Presskonferensen blev också av på utsatt tid i nedre botten på regeringsbyggnaden och ett stort antal förväntansfulla mediarepresentanter fick då veta att man ägnat sin diskussion åt Sarajevo och enats om att Sverige skulle erbjuda plats åt 16 patienter från ett sjukhus i Sarajevo, Storbritannien skulle låta vårda 20 patienter och Irland 5. Det magra och till synes innehållslösa beskedet bestämde tonen för mediernas sätt att referera fortsättningen som om det bara handlade om två gymnasister på sommarlov ute i skärgården. Det dominerande intrycket var alltså mycket klart, de två regeringscheferna hade haft lite lekstuga i skärgården men inte haft någonting av vikt att diskutera. Carl som på halvfart återupptagit sitt gamla arbete uppe på Försvarsstaben hade ointresserat noterat de officiella skälen för John Majors besök hos Carl Bildt; Carl gjorde sig inga illusioner om att saken skulle gälla fyrverkeri eller abborre. Han förutsatte att han skulle få mer konkreta besked så snart statsbesöket var över. Men redan på John Majors andra dag i Sverige, abborr- och riva krogen-dagen, kallades Carl per telefon till försvarsminister Anders Lönnh. Han tog för givet att försvarsministern fått överta ansvaret för själva ordergivningen och att det kunde finnas alla möjliga skäl till det, exempelvis skälet att inte binda regeringschefen själv vid en operation som kunde misslyckas. Det var ju ingenting konstigt, så där gjorde politikerna ofta, låtsades att den ena handen inte visste vad den andra handen gjorde.




06-07-13

10.45

Sida 265

Carls förhandsinställning gjorde att det dröjde pinsamt länge innan det gick upp för honom att här verkligen förelåg en situation där den ena handen inte hade en aning om i vilken syltburk den andra handen befann sig. Han hade beställt fram en bil och tagit sig ner till försvarsdepartementet på mindre än en kvart efter att han fått kallelsen och fick sitta en stund ute i korridoren och bläddra i olika högertidningar innan han kallades in till det magnifika tjänsterummet; försvarsdepartementet hade tidigare tillhört en stor bank, på den tiden banker var banker och inte tvättinrättningar, och rummets arkitektur med marmor och stuckatur talade ett tydligt språk på den punkten. Försvarsministern kom emot honom i sin karakteristiskt studsande gång och tog honom ivrigt och hjärtligt i handen, knuffade ner honom i en av de stora läderfåtöljerna och började förhöra sig om hans hälsotillstånd. Carl berättade kortfattat och återhållsamt att han i stort sett kunde gå normalt, att han hade ett sjukgymnastikprogram som han noga följde, att han i vart fall inte behövde stödja sig på käpp, att han skulle bli fullt återställd men fortfarande var lite matt på grund av en del medicinering. Han fann ingenting onormalt i försvarsministerns intresse för hans sviter efter attentatet utan uppfattade samtalet snarare som ett utslag av normal borgerlig uppfostran. När försvarsministern plötsligt och med oförtruten iver frågade när han trodde att han kunde ge sig ut på fältet igen svarade han med ett stänk av ironi att det nog berodde mer på sakens vikt än på hans hälsotillstånd, han tog inte frågan på allvar och det ”fält” som närmast kom i fråga var London och borde ju inte bli särskilt ansträngande. Försvarsministern nickade tankfullt, reste sig plötsligt och gick bort till sitt bankdirektörsskrivbord och hämtade en mapp som han nästan nonchalant kastade ner på soffbordet framför Carl. ”Abu Ghraib”, sa försvarsministern som om de orden skulle ha förklarat allt. Carl hängde inte med.




06-07-13

10.45

Sida 266

”Jaha?” sa han frågande. ”Och vad med Abu Ghraib?” ”Jag skulle vilja be dej att skissa på en fritagningsoperation”, sa försvarsministern beslutsamt. Carl tog upp mappen, riktade en frågande blick mot försvarsministern och fick en nick av godkännande innan han öppnade och läste. Nu först begrep han vad det handlade om. Det första han såg var bilder på tre svenskar som han svagt kände igen från medierna, testingenjören Christer Strömgren 43 år, installationschefen Leif Westberg 43 år och biträdande installationschefen Stefan Wihlborg, 33 år. I mappen fanns en del fotografier på något som såg ut som ett vanligt fängelse, några irakiska dokument, förteckning på de svenska fångarnas släktingar i Sverige och en del annat. Carl bläddrade utan entusiasm, hans skepsis måste ha lyst om honom. ”Tre svenska medborgare sitter på ett mycket långt fängelsestraff i en fängelsehåla i en diktaturstat, det är vår skyldighet att göra allt vad vi kan för att hjälpa dom”, förklarade försvarsministern med ett tonfall som nu lät mera vädjande än entusiastiskt, kanske hade han sett på Carl vad denne tänkte. ”Det var det där som amerikanerna försökte med i Iran för några år sen, och du vet väl hur det gick då”, sa Carl lågt, mån om att inte låta annat än bekymrad. ”Jojo, men det är en rätt betydande skillnad i förutsättningar”, sa försvarsministern. ”Vilka då? Förutom att vi har väsentligt mindre resurser att sätta in än vad president Carter hade”, sa Carl med ironin fullt märkbar. Förslaget föreföll honom just nu närmast vettlöst. ”Amerikanernas mål, det fängelse som deras fritagningsoperation skulle ha riktat sig mot, låg inne i Teheran. Vårt mål Abu Ghraib ligger mitt ute i öknen, fem sex mil från Bagdad”, sa försvarsministern försiktigt. Det verkade som om Carls brist på entusiasm kylt av honom. ”Intressant”, sa Carl. ”Fem sex mil säger du. Och så bara platt öken runt hela anläggningen, som en sorts fångö ute på havet alltså?”




06-07-13

10.45

Sida 267

”Just det, det är ju en väsentlig skillnad, eller hur?” ”Mm”, sa Carl, ”det är en väsentlig skillnad, synd att det inte var riktigt hav. Nu måste man ju flyga.” ”Det är just det, flyga. Vi kan flyga men inte irakierna, det är väl också en väsentlig skillnad?” Carl grubblade på vad försvarsministern menat medan denne spänt iakttog honom; det var i vart fall inte frågan om att bara skrika ut en order om självmordsuppdrag. Carl fick upp en karta över Irak i mappen framför sig. Två kraftiga breda band markerades tvärs över hela landet, en zon norr om huvudstaden Bagdad och en zon söderut som skar av den södra delen på mitten. Det var den av amerikanerna upprättade flygförbudszonen. Nu gick det upp för Carl vad försvarsministern byggde sin till synes vettlösa optimism på. Irakiskt flyg skulle inte kunna förfölja flyende helikoptrar. ”Menar du att våra amerikanska vänner så att säga skulle se mellan fingrarna om vi kom på föranmäld visit i dom här flygförbudszonerna?” frågade Carl försiktigt. ”Just det, det är själva poängen”, sa försvarsministern med förnyad iver eftersom han måste ha läst av någon sinnesförändring hos Carl. ”I så fall är det hela värt att räkna på”, sa Carl sakta. ”Det är det enda besked jag kan ge dej på rak arm, det du tänker dej är inte så omöjligt som jag först trodde.” ”Hur lång tid tar det att räkna, vad behöver ni, kan vi göra det med så liten utländsk assistans som möjligt, hur lång tid tar det att förbereda en operation om vi bestämmer oss för att det är möjligt?” frågade försvarsministern i en enda snabb ström av ord. Om samtalet hade ägt rum en månad tidigare skulle Carl ha brustit i skratt och förmodligen kommit med ett ganska raljant svar. Nu nickade han bara tyst, utan tillstymmelse till leende innan han sa något. ”Jag kan inte ge dej något svar på dom där frågorna”, sa han. ”Det enda jag kan säga är att det inte förefaller som en omöjlig operation,




06-07-13

10.45

Sida 268

tvärtom. Det hela är fullt möjligt, men det hänger lite på hur stor insats du vill göra och insatsens storlek bestämmer också mängden av helikoptrar och annat som i sin tur bestämmer risken för avslöjande i förväg. Allt det där måste avvägas, vi räknar på det och ger dej olika alternativ. Ska vi säga om två dagar?” Carl såg upp och mötte försvarsministerns blick utan att le och utan att vika undan. ”Två dagar!” sa försvarsministern med hela sin ursprungliga entusiasm återvunnen. ”Det låter ju för bra för att vara sant!” ”Missförstå mej nu inte”, sa Carl. ”Jag anser inte att vi kan förbereda en operation på den tiden. Vad vi kan göra på två dagar är att bestämma om det är möjligt och i så fall med vilka metoder. Sen får väl du bestämma vilket av våra alternativ vi ska satsa på och sen skulle jag tro att vi behöver minst en månad. Minst.” ”Så lång tid?” ”Ja. Tanken är ju rimligtvis att vi antingen avstår eller också genomför en sån här sak med så stor säkerhetsmarginal som möjligt. Vi tänker inte misslyckas, eller hur?” ”Nej, det förstås, naturligtvis”, sa försvarsministern förbindligt. ”Då har du alltså tills vidare ansvaret för att planlägga den här operationen.” ”Ordern är uppfattad och skall verkställas”, sa Carl utan en min. ”Men jag antar att du ger mej rätten att utse en ställföreträdare, vi kan nämligen hamna i kollision med en del andra brådskande uppdrag.” ”Vilka då!” frågade försvarsministern med en blandning av nyfikenhet och möjligen indignation över att han inte visste vad det rörde sig om. ”Det har med den brittiske premiärministerns besök att göra”, antydde Carl diplomatiskt eftersom han insett att försvarsministern inte hade en aning om varför Storbritanniens premiärminister rest till Sverige för att titta på fyrverkeri och äta nyfångad abborre. ”Jag antar att du och Bildt kan göra upp det där på lämpligt sätt”, sa han för att förklara tillräckligt utan att springa med skvaller.




06-07-13

10.45

Sida 269

”Självfallet”, sa försvarsministern med snabbt återvunnen säkerhet. ”Då är det bara att sätta igång och jobba! Det gläder mej att se dej såpass kurant igen, det kan ju nationen behöva.” Carl reste sig, bockade och gick utan att säga något. Försvarsministern hade inte med ett ord berört Carls familjetragedi och det var ju på sätt och vis mycket svenskt, en sorts blyghet eller finkänslighet snarare än bristande inlevelseförmåga. På svenska fanns det heller inga självklara uttryck för att beklaga sorg, som på andra språk. I baksätet på bilen på väg tillbaks upp mot Försvarsstaben bläddrade han tankfullt i den mapp han fått av försvarsministern. Visst, den här operationen var fullt möjlig. Det var bara en fråga om att välja nivå för insatsen och behålla sekretessen. Men ett enda ord ut i pressen om planerna så skulle allt vara förstört, faktiskt föreföll just det som det i förstone största problemet, större än alla kommande problem om helikoptrars bränsleförbrukning, beväpning, nattseende och fängelsets konstruktion. Det första han gjorde när han kom tillbaks upp på jobbet var att fylla i en rekvisition för beställning av bilder från amerikanska spionsatelliter. Målet måste ju granskas in i minsta detalj, i värsta fall kunde operationen visa sig omöjlig redan i det momentet. Det andra han gjorde var att kalla till sig Åke Stålhandske, som föreföll att ha hamnat lite off side efter att ha avslutat sin del i operationerna i Baltikum. Åke behövde tvivelsutan ett nytt och konkret jobb att sätta tänderna i och det här skulle passa honom perfekt. ”Operation Blue Bird”, sa han i stället för att hälsa när Åke kom in i rummet och kastade över mappen i famnen på den häpne vännen. ”Jag har just varit hos försvarsministern, han har bett oss räkna på en fritagningsoperation, det sitter tre svenskar fångna hos Saddam Hussein och regeringen vill ha dom välbehållna hem till Sverige. Du ska utreda möjligheterna, är ordern uppfattad?” ”Nåjo. Ordern är förvisso uppfattad och skall väl verkställas”, sa Åke Stålhandske tveksamt. ”Men det låter väl ambitiöst. Amerikanerna har ju gjort ett försök i den vägen när …”




06-07-13

10.45

Sida 270

”Jag vet!” sa Carl och höll upp handen för att avbryta. ”Det var min första invändning också när jag var uppe hos Anders Lönnh, jag tyckte inte det lät klokt.” ”Men nu tycker du det?” undrade Åke Stålhandske skeptiskt. ”Ja”, sa Carl. ”Det kommer du också att tycka. Fängelset ligger fem sex mil ut i öknen, inte inne i Bagdad. Irakierna får inte flyga hur som helst i sitt eget land, som bekant. Amerikanerna kommer att släppa oss fram och åter genom sina flygförbudszoner. Jag har börjat rekvirera satellitbevakning av stället.” ”Det förändrar ju en hel del”, sa Åke Stålhandske och började nyfiket bläddra i mappen. ”Dessutom är det ju en rätt sympatisk operation för en gångs skull, tycker du int?” tillade han med ett blygt leende. ”Jo, den tanken har fallit mej in”, sa Carl. ”Kan vi hjälpa landsmän iväg från den där diktatorn så ska vi väl göra vårt bästa. Du börjar med att räkna på det rent logistiska skulle jag föreslå.” ”Innan vi drar in släktingar och sånt … jag ser att dom besöker sina anhöriga, vi måste ju ta av dom all information vi kan”, mumlade Åke Stålhandske som redan börjat försjunka i olika detaljer i mappen. ”Operation Blue Bird. Låter ju saatans sympatiskt jämfört med annat.” ”Det var som sagt tanken”, sa Carl. ”Sätt igång, jag har lovat försvarsministern några preliminära alternativ inom två dagar, gör allt det tekniska till dess.” ”Ordern är fortfarande uppfattad och skall verkställas”, sa Åke Stålhandske, reste sig och såg ut som om han ville säga någonting helt annat, men tycktes ångra sig och gick beslutsamt ut ur rummet. Carl satt tyst kvar vid skrivbordet några ögonblick innan han reste sig för att gå in till Samuel Ulfsson och berätta om regeringens senaste försök att använda den militära underrättelsetjänsten för att förbättra sina opinionssiffror. För det förstod ju till och med de föga politiskt bevandrade officerare som utgjorde den operativa sektionen av svensk militär underrättelsetjänst: svenska fångar befriade ur




06-07-13

10.45

Sida 271

irakiskt fängelse av beslutsam regering som inte gav vika för diktaturer och dylikt, det skulle ge en del jubel. Det bekom honom inte, det var närmast en reflexion i förbigående. Det viktiga var det som Åke påpekat, att det här skulle kännas helt rätt att göra, det här var nästan den raka motsatsen till det mesta de kommenderats ut att göra under senare år. Samuel Ulfsson blev bestört när Carl kom in och närmast som i förbigående berättade om regeringens senaste order till den operativa sektionen. Han kom med precis samma reflexmässiga invändningar som både Carl själv och Åke Stålhandske hade kommit med när de först hörde talas om idén. Och precis som sina två underlydande lät han sig snabbt övertygas om möjligheterna när han hörde om de geografiska och geopolitiska förhållanden som stod till buds. Risken att man skulle hamna i samma läge som president Carter var mycket liten. De tog fram några kartor och spekulerade onödigt länge om olika detaljer som ju ändå skulle utredas av Åke Stålhandske och läggas på bordet som fakta. Sen kom de nästan skamset på sig själva med att de faktiskt hade andra och för ögonblicket mer krävande uppgifter. För det första fanns det ju en betydande risk att Carl inom mycket kort skulle tvingas iväg till London för att ta ställning till om Luigi skulle aktiveras och för det andra kunde han mycket väl skickas iväg till Sibirien om det nu var så att John Major och Carl Bildt, vilket föreföll de två underrättelsecheferna troligt, hade ägnat sig åt mer dramatiska frågor än abborrar och fyrverkerier. Det knepiga var att Carl låg efter med sina samtal med den avhoppade GRU-officeren, en örlogskapten Oleg Stolichnin. De hade bara träffats ett par gånger, mest för att bekanta sig och skapa någon form av förtroende och nivå för fortsatta samtal. Stolichnin ville fullt klart ha mer pengar mot att lämna mer informationer och sådant var alltid dubiöst. Den man betalade riskerade alltid att bli girig och börja sälja sådant han inte kunde sälja och det ledde till att man fick in en massa värdelös information i systemet, vilket var betydligt mer kostsamt än de kontanter man måste punga ut med. Och komiskt nog hade




06-07-13

10.45

Sida 272

man ju ingen som helst brist på kontanter, eftersom svensk underrättelsetjänst på grund av egenartade affärer i Baltikum för närvarande gick med en besvärande vinst. ”Jag borde förstås sätta igång med den där Stolichnaja genast”, sa Carl och såg på klockan. ”Men …” ”Stolichnaja?” avbröt Samuel Ulfsson frågande. ”Bara ett skämt, hans namn påminner ju om vodkasorten”, förklarade Carl fort. ”Men om du inte har nånting emot det så skulle jag vilja gå på honom från och med i morgon bitti och sen köra hela dan. Jag måste nog hem en sväng … ja, du förstår?” ”Ja det är klart”, sa Samuel Ulfsson lågt. ”Hur mår hon och hur tar hon det?” ”Svårt att säga”, sa Carl och vände sig bort. ”Man har ju ingenting att jämföra med. Vad är att ta det bra? Vad är att ta det dåligt? Vi har fått två barn mördade och jag antar att dom flesta människor skulle ha svårt att ta det. Vi också.” Samuel Ulfsson ville säga något mer, men han visste inte riktigt vad och tände en cigarrett för att släta över sin förlägna tystnad. ”Om det är något mer vi kan göra, så vet du att vi ställer upp”, sa han på andra blosset. ”Inget mer praktiskt just nu i alla fall”, sa Carl. ”Den där säkerhetsoch övervakningsapparaten fungerar lite dubbelt. Å ena sidan kan jag ju rationellt förklara för henne att vi åtminstone inte kan bli mördade i våra sängar, å andra sidan säger hon, ja inte rent ut, men antyder att det känns som att bo i ett fängelse. Och det gör det säkert.” ”Ja, men vad är alternativet?” frågade Samuel Ulfsson hjälplöst. ”Hon tror att alternativet är Kalifornien.” ”Det är det väl ändå inte?” ”Nej, knappast. Det ursprungliga skälet att flytta dit är ju bokstavligen talat utplånat. Men hon är kvar i det tankespåret på något sätt och jag har inte kunnat hitta ett bra sätt att förklara, ja du förstår vad?” ”Att Stenhamra är betydligt säkrare än Kalifornien?” föreslog




06-07-13

10.45

Sida 273

Samuel Ulfsson osäkert, fimpade sin halvrökta cigarrett och tände genast en ny; Carl noterade det i förbigående, så där gjorde Sam när han var stressad eller djupt koncentrerad. ”Jo, just det”, sa Carl. ”Alternativet vore att byta namn och identitet i så fall. Men då skulle vi ju ändå aldrig kunna leva ett normalt liv och rätt vad det var så skulle någon jävla journalist göra sitt livs avslöjande och få pris för att han slog sönder vårt cover. Och så bryta upp och flytta hals över huvud.” ”Det borde väl Tessie ändå förstå”, sa Samuel Ulfsson. ”Hon saknar ju knappast resurser på hjärnkontoret.” ”Nej, men det handlar inte om det, tror jag”, sa Carl dröjande. ”Jag tror det är en fråga om känslor. Rent logiskt är det ju lättare att skydda sig från italienare på Mälaröarna eller i Stockholm än det är i ett land med flera tiotals miljoner italienare som smälter in i miljön var dom än är, sicilianare eller ej. Här i Sverige har dom i alla fall haft 100 procents förluster när dom skickat hit folk. Det borde ju ändå ha en viss avkylande effekt.” ”Man tycker det”, muttrade Samuel Ulfsson. ”Åtminstone tycker man det om man är vanlig passionslös nordeuropé. Men enligt Luigi funkar ju inte sådan logik på vår sicilianska fi.” ”Nej”, sa Carl torrt. ”Den gör möjligen inte det. Men dom har ändå haft 100 procents förluster här och jag måste ju föredra dom oddsen. Försöker dom igen så är sannolikheten för att dom åker dit och vi klarar oss större här än i Kalifornien, det är ju så enkelt som så.” ”Jo, men det måste du väl ändå kunna förklara för Tessie?” ”Antagligen. Men inte just nu, tror jag. Dessutom ska jag förklara för henne att jag ska lämna henne och Ian Carlos ensamma igen för att jag ska ut och resa på något påstått oerhört viktigt. Det blir inte heller lätt.” ”Skyll på Operation Blue Bird”, sa Samuel Ulfsson så snabbt och spontant att hans rodnad inte kom ikapp honom förrän Carl redan hade kommit över sin förvåning.




06-07-13

10.45

Sida 274

”Jag lämnar hem och härd för att rädda svenska liv, är det så du tycker jag ska förklara saken för henne?” frågade Carl. Hans livliga mimik från förr var numera som bortblåst, han talade med uttryckslöst ansikte och Samuel Ulfsson kunde inte ens gissa om Carl varit ironisk, fientlig, glatt överraskad, eftertänksam eller förbannad. Samuel Ulfsson bestämde sig snabbt för att ändå inte backa från det han redan sagt. ”Jo”, sa han. ”Jag tycker faktiskt det. Tessie lär knappast äventyra operationen om hon får veta och det är inte helt osant. Det här andra, London och Sibirien och vad som kan komma upp, är föralldel betydligt viktigare än att rädda tre svenska fångar, jag menar i någon sorts objektiv mening. Men känslomässigt och subjektivt …” ”Du har rätt”, sa Carl tvärt. ”Jag förklarar det för henne som om det bara gällde Blue Bird, livet måste gå vidare, allt måste normaliseras, ungefär så. Apropå normaliseras, kan du och Elsa komma ut på middag någon dag i helgen, jag tror vi måste börja umgås med folk.” ”Gärna, vilken dag som helst”, sa Samuel Ulfsson. ”Men vad nu gäller den här Stolichnin så vill du ha honom framkörd i morgon bitti?” ”Ja, det blir bra”, sa Carl och reste sig för att gå. ”Tack för ditt råd förresten”, sa han när han vände sig om i dörren. ”Hälsa Tessie från mej”, sa Samuel Ulfsson och drog sen en lättnadens suck som han inte förstod, men dock skämdes en aning över, när Carl hade försvunnit utom synhåll. Carl körde lugnt och enligt hastighetsbegränsningarna ut mot Drottningholm, som alltid med en stor del av uppmärksamheten i backspegeln för att upptäcka om någon där bakom följde samma tempo. En ljusblå Ford av något slag gjorde det. Han ämnade förvisso göra något åt saken men ägnade sig först åt att försöka få in någon musik på radion, vilket inte var så lätt. Hur han än bläddrade mellan ett stort antal stationer fick han bara in tonårsmusik eller telefonbabbel med allmänheten som kunde vinna en T-shirt om allmänheten visste namnet på huvudstaden i Spanien. Det




06-07-13

10.45

Sida 275

började bli som i USA, man fick hålla på ett bra tag för att få in den enda stationen med musik. Till slut hittade han den, andades ut och drog upp volymen något. Men sen kände han att något var fel. Det var Bachs Goldbergvariationer, tvivelsutan med Glenn Gould. Vad var det för fel med det? Så kom han på det. Den gången när han träffat Eva-Britt, när hon och hennes kollega satte fast honom för fortkörning på väg in från Berga Örlogsbas hade han haft just den här musiken i bilstereon. Och nu med samma musik kom hennes ansikte, knivskarpt levande, framför honom. Hon tycktes säga något, han visste inte vad. Och så tog hon Johanna Louise i handen, vände sig om och gick. Han slet desperat fram första bästa musikkassett och körde ner den i bandspelaren, det visade sig bli Dvoraks Nya Världensymfoni, sen slog han telefonnumret till polisen och bad att få bli kopplad till enheten för säkerhetsskydd. En avmätt telefonist meddelade att det inte fanns någon sådan enhet, men att hon kunde koppla honom till Säpo. Han sa då sitt namn och blev genast kopplad dit han begärt. ”Hej”, sa han. ”Det här är Hamilton på väg ut mot Mälaröarna, passerar snart Drottningholm.” ”Tjena!” sa rösten i andra änden entusiastiskt. ”Hur är läget?” Det lät som om rösten ångrade sin hurtfriskhet i samma ögonblick den hade uttalats. ”Läget är följande”, sa Carl tonlöst. ”Jag har sällskap av en Ford, ljusblå metallic, okänt märke för övrigt, med nummer NPU 889. Är det en av era bilar eller har jag bekymmer?” ”Det är en av våra bilar, ja. Enligt uppdrag alltså”, sa rösten snabbt. ”Bra”, sa Carl. ”Kan du ge mej numret till grabbarna i bilen?” Han fick numret, ringde upp sina övervakare och gav dem sitt eget telefonnummer och bad dem i fortsättningen alltid anmäla per telefon om de låg bakom honom. För undvikande av missförstånd och pinsamma förvecklingar. De ursäktade sig och sa att de trodde att han kände till den nya rutinen och han viftade undan deras ursäkter med att här gällde det




06-07-13

10.45

Sida 276

bara att vara praktisk. Det vore ju olyckligt om han på grund av bristande information skulle behöva förväxla rikets högt ärade säkerhetstjänst med italiensk maffia, eftersom han var väldigt sur på maffian. Han avslutade fort samtalet för att slippa vidare förklaringar. Det var ändå inte deras fel, alltså inte de två som just nu låg bakom honom och försökte göra sitt jobb. Det var deras lednings fel, där något ljushuvud tydligen fått för sig att övervakningen skulle vara ”diskret” för att inte genera objektet, eller hur de nu kunde motivera en åtgärd som teoretiskt kunde sluta med döda poliser. Han började ändå känna sig mer i balans, det var som om han inte tänkte lika mycket i dimmor som för någon vecka sen. Han kunde till och med börja ägna sig åt praktiska funderingar och koncentrera sig på dem utan att hela tiden få tankarna sönderrivna av bilder på dem som nu var döda. Italienska staten hade erbjudit sig att, med hänvisning till kommendör Hamiltons tjänster, ställa två pansrade specialbyggda Alfa Romeo till förfogande. Fördelen med det erbjudandet var att det kunde bli av fort, eftersom det fanns en betydande produktion i Italien av bilar för blivande mordoffer; såväl maffialedare som maffiaåklagare åkte omkring i just dessa specialbyggda Alfa Romeo. Nackdelen med valet av Alfa Romeo var förstås att fienden var sällsynt väl informerad om just den bilens särskilda kvalitéer. Samuel Ulfsson hade vänt sig till den franska underrättelsetjänsten, Louis Trapet själv, och förhört sig om deras motsvarande bilproduktion i Frankrike. I så fall skulle det bli Citroën XM, men med tre veckors leveranstid. Carl bestämde sig för att det var bättre att vänta tills de franska bilarna kunde levereras så att han eller Tessie inte först blev iakttagna med en typ av Alfa Romeo som fienden skulle kunna identifiera som säkerhetsskyddad, så att de sen kunde utgå från att de inte bytt till de nya franska bilarna efter någon veckas italiensk körning bara för att Tessie och Carl tröttnat på Alfa Romeo, utan för att man väntat på franska specialbyggen av samma typ. Skillnaden var väsentlig. Det lättaste sättet att komma åt en bil var att välja någon av de




06-07-13

10.45

Sida 277

smala vägpassagerna på väg ut mot Stenhamra, lägga sig i försåt, ha en man med radio som förvarnade och sen öppna automateld mot vindrutan på den annalkande bilen just när den saktade ner i en kurva. De borde försöka något sådant först, eftersom det var enklast. Att ta sig in i Stenhamra kunde de inte, och självbevarelsedriften borde hindra dem från att försöka, om inte annat. En bil var emellertid ett stort och lätt mål, förspaningen för en attack måttligt svår och prognosen för framgång rätt god. Men om de i förväg visste att det var pansarplåt och pansarglas det gällde så skulle de antingen ta till med sådan eldkraft att det räckte, eller också försöka något helt annat. Carls kalkyl gick i all enkelhet ut på att dra på sig eller Tessie nästa attack på ett sånt sätt att den måste misslyckas; varvid gärningsmännen på nytt riskerade att åka fast eller, om det var Carl de besköt, att på nytt bli dödade. Han hade övervägt den saken. Vid det här laget kunde han vägen hem väl, varje kurva, och han hade tänkt igenom vilka platser som var möjliga och vilka som var omöjliga för insats mot en bil. Om någon sköt mot hans vindruta skulle han öka farten, fortsätta förbi, stanna och gå ur för att sen jaga upp gärningsmännen och döda dem. Han var bergfast besluten att göra just så och han föreställde sig inte en sekund att polis eller åklagare skulle anlägga några särskilda synpunkter på hans beteende när det väl var ett faktum. I det avseendet, vad gällde rätten att döda eller inte döda andra människor om de var mafiosi, hade Sverige sen någon tid tillbaks kommit att bli mycket likt södra Italien. Det var han övertygad om. Lagar som reglerade rätten att döda andra människor var ändå mest en fråga om politik och den svenska politiken hade för närvarande gett honom licens på sicilianska liv. Han ansåg det praktiskt, dessutom pedagogiskt lämpligt. Vad än Luigi menade sig kunna förklara om siciliansk logik så var det ju ändå, til syvende og sidst, frågan om en boss som skulle sätta vapen i hand på nya unga aspiranter för att skicka dem till Sverige. Och de




06-07-13

10.45

Sida 278

unga aspiranterna skulle veta att hittills hade ingen av deras företrädare kommit tillbaks från det uppdraget. Sicilien hit och Sicilien dit, sådana fakta kunde inte vara mänskligt oviktiga någonstans. När han kom fram till Stenhamra blinkade följebilen bakom honom till tecken på att de nu återvände mot stan. De nybyggda stålgrindarna öppnade sig när han sände dem en kodad signal och den dolda spikmattan några meter in på grusgången fälldes ner. Grindarna slöt sig automatiskt om honom när han passerat in och förbi en fotocell som dessutom kollade att det var rätt bil. Stenhamra såg ut som en blandning av härläger och byggarbetsplats. Det höga stängslet med elektroniska sensorer var ett provisorium, något som man hade kunnat smälla upp på en vecka för att få igång själva funktionen. Men det var ju en estetisk omöjlighet, det skapade en känsla av att bo inne i ett koncentrationsläger. En meter bakom stängslet höll man på att mura en tre meter hög mur som skulle ha elektroniken på krönet; det skulle ta en månad innan det var klart. Det nya inbrottssäkra garaget skulle däremot vara klart inom några veckor, till dess skulle bilarna vaktas av Securitas varje minut de var parkerade. Det var en svaghet med bilar som han hittills undvikit att förklara för Tessie. Bilar hade en tendens att explodera när man vred om tändningsnyckeln ifall man lämnat dem obevakade; han grubblade fortfarande på hur Tessies bil skulle kunna parkeras utanför IBM i Kista, om hon nu återvände till det jobbet. Vilket hon borde göra, eftersom de borde bo kvar i Sverige och inte flytta till Kalifornien, eftersom de borde försöka leva ett normalt liv så länge livet varade. Hela området runt huset vimlade av obekanta människor som sysslade med byggnationer eller olika kabelarbeten; det oroade honom inte särskilt eftersom de allra flesta var anställda inom försvaret, de elektroniska experterna till 100 procent. Men det hade varit orimligt att lämna Tessie ensam om dagarna i denna hord av främmande män. Han hade uppmuntrat hennes, i




06-07-13

10.45

Sida 279

hans tycke normalamerikanska, idé att anställa en shrink, en hjärnskrynklande kvack av något slag för vars gärning Carl själv hade föga respekt, vilket han dock noga undvek att visa. Om Tessie som alla andra medelklassamerikaner trodde på sånt så var det ju i vart fall inte skadligt. Även om han förskräckt avvisat alla propåer om att delta i gemensamma terapeutiska samtal. Han hade anställt en avlägsen släkting som sommararbetande au pair-flicka för att avlasta Tessie allt hushållsarbete; hans egen känsla var att just hushållsarbete framkallade sorg, gråt och minnen. Man står där, stirrar ner i en diskbalja, tankarna fladdrar iväg till en annan diskbalja i en annan tid i ett annat land när den eller den fortfarande levde. Och så är det klippt. Han hade väntat sig att stiga in i ett ödsligt tyst hus, där bara stilla mummel från kvacken kunde tänkas höras inne från salongen. Det han hörde var dånande mexikansk musik, sådan musik som påminner starkt om andalusisk musik, och smatter av dansande klackar och handklappningar. Han stannade häpen och lyssnade innanför dörren medan han tankfullt slog in sin personliga identifikationskod i panelen intill ytterdörren. Hade Tessie rekvirerat underhållning? Han smög försiktigt genom hallen och stannade bakom den halvöppna dörren in till stora salongen. Han tvivlade några ögonblick på vad han såg. Sen fick han en skräckslagen idé om att Tessie blivit galen och böjde sig åt sidorna för att genom den halvöppna dörren upptäcka vilka andra som befann sig i rummet. Där satt den amerikanske kvacken, psykoanalytikern som vederbörande själv kallade sig, och au pair-flickan och klappade med blossande kinder takten på ett sätt som de måste ha lärt sig, det såg mycket äkta ut. De själva såg inte det minsta galna ut, bara överentusiastiska. Det var Tessie som dansade, glänsande av svett. Hennes svarta hår var utslaget och låg i våta vågor ner över hennes bara axlar. Hon hade en klänning på sig som han antingen aldrig sett förut eller som hon köpt alldeles nyligen; den var vit i överdelen och hade svart kjol som var snäv ner mot knäna, där den vidgade sig. Ena sidan på klänningen




06-07-13

10.45

Sida 280

hade en slits som gick en bit upp på låret, förmodligen för att underlätta rörelserna. Hennes skor hade korta bastanta klackar, det var med dem hon åstadkom det taktskapande smattret. Han hade aldrig sett henne dansa så, hon hade aldrig ens visat en minsta tendens till att kunna det. Men han hade ju sett denna danskonst tillräckligt mycket i Kalifornien, någon gång också tillsammans med Tessie, för att genast inse att hon verkligen kunde och att det hon gjorde skedde med en glödande, nej eldsprakande känsla. Som om hon visste att han stod där bakom dörren bytte hon plötsligt tempo och ställde upp sig mot honom och gick långsamt med dubbelsteg fram mot dörren med klackarna hårt markerande varannan takt. Sen växlade hon upp tempot till varje takt; hon rörde sig med vänster ben först i hans riktning, han såg svettglansen på hennes lår. Sen markerade hon först tempobytet uppåt med handklappningar, lät klackarna upprepa temat som om hela kroppen först måste lära sig muskel för muskel, växlade sen upp klackslagen till fyra gånger per takt, sen en långsam entakt, sen fyra gånger per takt och sen plötsligt dubbelt tempo i en furiös kaskad av alla de uppvisade mönstren varierade medan hon virvlade bortåt i rummet med händerna sträckta över huvudet. Han tänkte två saker. För det första att hon gjorde detta som om hon aldrig gjort något annat. För det andra att hon inte blivit galen, att detta var en form av sorg som han inte kände till. Han insåg att han måste förhålla sig på något sätt till det han såg, att han inte kunde stå där som smygtittare. Han öppnade dörren och tog ett steg in i rummet och stannade. Hon såg honom men såg honom inte och avbröt inte sin dans. Efter någon tvekan tog han upp de andras handklappning medan han nickade hälsande mot dem och då kom hon i kurviga svängar mot honom och drog honom plötsligt med sig ut på golvet där alla mattor var undanskuffade.




06-07-13

10.45

Sida 281

Han visste ungefär vad han skulle göra, det hon menade var att han skulle göra de turer där mannen står stilla, följer fotrytmen på en långsam takt, klappar händerna i dubbel takt och vrider sig runt på samma plats medan kvinnan roterar i en sorts uppvaktning. Han insåg snabbt att det inte fanns någon halvvägs metod, ingen kompromiss, och sen gjorde han det så som han sett det göras, så gott han kunde, medan det ilade av smärta i hans vänstra lår och i hans sida, något som han bestämde sig för att fullkomligt ignorera. Hon drog till slut av sig den schalett som hon haft runt midjan, han hade glömt vad det var den symboliserade i olika färger, men hennes var röd, och slog den runt hans hals och i det ögonblicket slog hennes högerklack i parkettgolvet på den tiondels sekund då musiken upphörde. De stod en sekund och såg på varandra i den plötsliga tystnaden, hon flämtande och svettig, han sval och blek av smärta. ”Och den vilda tjuren vek sej till slut för den sköna konsten”, sa hon på spanska och såg på honom med det första lilla leende han sett sen döden slog sönder deras liv. ”Vilket skulle bevisas”, sa han på engelska. ”Exactly!” ropade den amerikanske hjärnskrynklaren entusiastiskt och tog upp en applåd som först au pair-flickan, sen Carl instämde i, tveksamt till en början, sen med växande entusiasm, innan han till slut tog henne i sin famn och doppade ner huvudet mot hennes flämtande svettiga kropp. ”Jösses jävlar Tessie, vad du kan”, viskade han. ”Just det, sailor, det visste du inte, va?” viskade hon tillbaks. *** Luigi hade börjat vänja sig vid att vara Tony Gianelli, en lättsam amerikan som var obildad som ett barn på alla områden utom datorer, amerikansk fotboll och basketball. Hans favoritlag var San Francisco 49:ers och Chicago Bulls; det senare för att åtminstone någon enstaka




06-07-13

10.45

Sida 282

britt skulle kunna känna till ett namn, Michael Jordan eller Magic Johnson. Han hade undan för undan börjat uppträda på ett annorlunda sätt, slipat bort all milanesisk elegans och ersatt den med pizzakultur. Det åts definitivt mer pizza i de flesta kaliforniska städer än det åts i Milano. Han hade också med milt psykiskt våld mot sig själv vulgariserat sin engelska, ökat frekvensen svordomar och grammatiska fel. För en stor del av rollen behövde han inte ens spela okunnig amerikan, han var det. Sannolikt visste han mycket mer om det forna Sovjetunionen än han visste om England, som han fortfarande kallade landet han nu befann sig i. Han hade varit ute på Marconi Naval Systems i Addlestone en första dag för att skriva på papper och bli presenterad för arbetskamrater, få en första hum om vad arbetet gick ut på och vilka säkerhetsrutiner han måste anpassa sig till. Det senare innehöll en del svart komik. Det första han skrev under efter själva anställningskontraktet var en försäkran om absolut tystnad. Det räknades upp en hel mängd drakoniska straff för den som bröt mot tystnadsplikten; om han exempelvis till främmande makt överförde hemligstämplad information så riskerade han livstids fängelse enligt brittisk lagstiftning. Han undrade om inte det brottet i så fall begåtts i samma ögonblick han skrev på, eftersom han var främmande makt, låt vara inplanterad av brittisk myndighet. Själva jobbet oroade han sig inte så mycket för, det var värre med transporterna. För att ta sig till arbetsplatsen måste han först promenera bort till tunnelbanestationen South Kensington, ta District Line till Embankment, byta till Northern Line för att komma vidare till Waterloo Station och sen hoppa på ett förortståg som tog nästan en timme på sig för att komma fram till Addlestone. Hans resväg tur och retur skulle ta två och en halv timme per dag. Carl hade gett honom få men hårt betonade instruktioner. Tills vidare fick han inte köra bil, man skulle ta ställning till det problemet senare och han fick väl skylla på vänstertrafik eller parkeringsproblem




06-07-13

10.45

Sida 283

eller vad som helst, men bil måste han undvika. Och han var tvungen att lära sig att färdas med tunnelbana, rentav träna sig i tunnelbana. Enligt Carl var detta de allra första bokstäverna i hans ABC och det var tills vidare hans enda uppdrag, förutom att göra sig populär och sköta sitt arbete. Med två timmars tågresa varje dag så skulle det ju normalt finnas möjligheter att klara av arbete under transporttiden. Men svårligen arbete som var hemligt, det var inte sådana dokument som han förväntades sitta och vifta med i järnvägskupéer eller ens bära med sig. Marconi Naval Systems ute i Addlestone var knappast en imponerande anläggning, man skulle inte tro att den låga tvåvåningsbyggnaden med rött tegel runt bottenvåningen och gråvit rappad fasad på övervåningen kunde vara centrum för militära hemligheter. Där fanns inga synliga säkerhetsanordningar förutom några TV-kameror utanför den blygsamma entrén. Infarten till baksidan där de bilburna anställda hade sin parkeringsplats bevakades av en enda man i en liten kur som reglerade en rödvit bom med hastighetsbegränsningsskylt, 15 miles. Men bakom den blygsamma fasaden ute i den sömniga förorten bredde ett ganska stort kontorskomplex ut sig. Det mesta av detta skulle han aldrig få se mer än vid första dagens rundvandring där han presenterades för olika medarbetare med förnamn och en kort förklaring om vilken sektion han skulle jobba på. Arbetet var strikt sektionerat, han skulle bara träffa det tiotal personer han arbetade med på avdelningen för simulerade dataprogram och i övrigt förväntades han varken fråga eller känna till något om vad andra arbetade med. Underrättelseofficeren innanför skalet Tony Gianelli tyckte förstås inte att det han fick höra under rundvandringen med personalchefen var särskilt konstigt. Men han spelade ändå lite förvånad och lagom imponerad så gott han kunde. Efter rundvandringen bjöds han in till den verkställande direktören, som talade en sorts engelsk dialekt som han hade svårt att förstå men som i övrigt såg ut som en internationellt vanlig typ av unga




06-07-13

10.45

Sida 284

framgångsrika män med ficktelefon och Jaguar. Han bjöds på te, fick träffa sin avdelningschef och en person som presenterades skämtsamt som sambandsofficer inom General Electric, koncernledningen alltså. Lady Carmen Harding såg snarare ut som en mannekäng eller före detta fotomodell än som vetenskaplig sambandsman och hon talade engelska med en utländsk brytning som han inte kunde bli riktigt klok på, det lät som en blandning mellan spanska och italienska. Hennes kopparröda hårfärg var artificiell, lika tydligt som hennes språk, men männen i rummet uppträdde med en respekt inför henne som föreföll Luigi märkligt överdriven. Hon avbröt till och med samtalet för att småprata med honom om hur han anpassade sig till sitt nya liv i London, om han kände några människor här sen tidigare och om han hade hittat någonting kul eller romantiskt än. Han svarade lite blygt att han verkligen inte haft tid för romantik än och hon sa att man borde göra någonting åt den saken och underströk det med ett sätt att se på honom som fick honom att rodna, inte för hennes skull men för de andra männens skull. På väg tillbaks till sin egen avdelning ensam med en walesare i hans egen ålder som tydligen var hans närmaste chef fick han en del muntert grabbiga förklaringar till det han just sett. Lady Harding var gift med den just avgångne försvarsministern och han satt i koncernstyrelsen och var förstås en oerhört inflytelserik man och således dubbelt så gammal som sin fru. Hon kallades allmänt för spanjorskan, även om det var oklart varifrån hon kom eller om hon ens talade spanska. Men lady var hon och eftersom man befann sig i Storbritannien så avgjorde det saken. Hon hade gift sig med rätt gubbtjyv och fått ett smörjobb inom koncernen och ingen man av brittisk kvinna född skulle kunna invända något mot det. För det hade ju varit att ifrågasätta själve lord Harding. Hängde han med? Han sa, fullt sanningsenligt, att det var högst osäkert om han hängde med. Men det var ju å andra sidan både det ena och det andra som det tog tid att fatta för den som inte var infödd engelsman.




06-07-13

10.45

Sida 285

När han presenterades för sina arbetsuppgifter mer konkret blev det ungefär som han tänkt sig. Hälften av det han såg och hörde var sådant som han redan behärskade, i några fall antagligen så bra att han måste dölja det till en början, och andra hälften var tämligen obekant men skulle nog gå att sätta sig in i rätt snabbt. Allt som allt tillbringade han knappt två timmar denna första dag på sin nya arbetsplats och han lyckades undan för undan invagga sig i en stämning av normalitet som om han verkligen bytt jobb och som om han verkligen skulle tillbringa åtminstone de närmaste två åren i denna ytligt sett trista förortshåla; han hade faktiskt skrivit kontrakt på två år och åtagit sig alla möjliga skadeståndsskyldigheter om han bröt kontraktet. Vad den saken beträffade så skulle det väl inte vara något större problem när han själv upphörde att existera i Tony Gianellis skepnad och den verklige Tony Gianelli bevisligen inte kunde ha skrivit något kontrakt från sin sjukhussäng i Kalifornien. Men han gjorde så gott han kunde för att inte tänka på spelets absurditeter utan i stället uppmuntra illusionen inom sig själv. Och inom denna illusion, Tony Gianelli, fanns ingenting som förvånade honom eller verkade egendomligt denna första korta arbetsdag på Marconi Naval Systems. Utom när han skulle ta sig hem. Han promenerade långsamt uppför Addlestones enda affärsgata som delade byn i två halvor i nord-syd medan järnvägen delade upp byn i två halvor öst-väst. Han var nästan framme vid järnvägsstationen när den ljusblå Jaguaren gled upp intill honom och han hörde en låg vissling, som på en hund eller som möjligen på en vacker kvinna. När han vände sig om upptäckte han två saker som förvånade honom lika mycket. Det var lady Carmen som visslat på honom. Och hon körde den stora bilen själv. Både hon själv och bilen föreföll snarare ämnade för privatchaufför. ”Vill du ha lift in till stan, snygging?” frågade hon fräckt rakt på sak som om de redan känt varandra länge. ”Ska en fin flicka som du plocka upp en fattig ung man som jag?”




06-07-13

10.45

Sida 286

sa han och log så amerikanskt han förmådde. ”Vem fan har sagt att jag är en fin flicka?” svarade hon och sträckte sig fram över sätet och öppnade bildörren. Luigi skrattade generat och klev in och drog igen dörren. Han kände sig ytterst osäker på hur Tony Gianelli nu borde bete sig och än mer osäker på hur kapten Bertoni-Svensson borde bete sig. ”Carpe diem”, sa han för sig själv i båda egenskaperna. ”Precis min mening, jag kunde inte ha sagt det bättre själv”, skrattade lady Carmen och svängde ut från trottoaren. Om det nu var yrkesmässigt korrekt av Luigi att spela blyg och osäker så hade han inga svårigheter med rollen. Han sneglade försiktigt på henne och hon såg det och såg ut att tycka om det. Hon hade sparkat av sig sina skor och körde i strumplästen, och för att underlätta sina benrörelser vid körningen eller för att visa sina egna resurser vid sidan av bilens så hade hon kavlat upp sin snäva kjol så långt upp på låren att det framgick att hon inte var klädd i strumpbyxor. ”Ska vi hem till dej eller hem till mej?” frågade hon glatt som för att ytterligare öka på den unge amerikanens förlägenhet. ”Hem till mej”, föreslog Luigi tveksamt. ”Jag brukar inte besöka gifta kvinnor.” ”Nej, just i dag hade det ändå inte passat eftersom min man är hemma, så var bor du?” fortsatte hon med tonfall som bara beskrev självklarhet. ”Sydney Road i South Kensington, men jag är rädd att jag inte riktigt kan beskriva vägen än”, sa Luigi tveksamt. ”Jag vet var det är, det är ett sånt där område som engelska gubbtjyvar brukar hyra små lägenheter för sina älskarinnor i”, svarade lady Carmen som om hon talade med verklig sakkunskap. Hon körde snabbt och mycket bra, med ett närmast arrogant stort mått av självförtroende, och på väg in mot stan kylde hon ner sin utmanande ton och konverserade honom en stund vardagligt och korrekt om hur en amerikan kan eller inte kan anpassa sig till London och han svarade artigt och fåordigt eftersom han än så länge inte hade




06-07-13

10.45

Sida 287

någon större mängd synpunkter i ämnet, han hade knappt besökt en engelsk pub, än mindre hunnit ”anpassa sig till London”. När hon körde upp utanför hans port såg han på klockan och insåg att det tog mer än dubbelt så lång tid att ta sig till och från Addlestone med tunnelbana och tåg. ”Och nu, min käre unge medarbetare, kommer sanningens ögonblick”, sa hon med ett förargligt leende. ”I vilket avseende då?” frågade Luigi spänt eftersom det gått någon sorts larm inom honom. Sanning var ett farligt ord. ”I dom omvända rollerna skulle du tjata på mej om att få komma med upp på en kopp te”, sa hon fräckt leende. ”Vill du komma in på en kopp te?” frågade Luigi snabbt. ”Tack gärna!” sa hon och slog av bilmotorn. Eftersom hon inte gjorde min av att röra sig steg Luigi ut, gick runt bilen och höll upp dörren medan han undrade om Tony Gianelli verkligen skulle ha gjort så. De gick en kort husesyn nerifrån och upp och när de till slut befann sig i det stora sovrummet på tredje våningen och det inte fanns mer trivialiteter att tala om i form av möblemang och vattenledningar som lät för mycket och annat som engelska hus erbjuder för konversation, och han mitt i den plötsliga tystnaden harklade sig och frågade om han skulle gå ner och sätta på tevatten, så brast hon ut i skratt, skakade på huvudet och mumlade någonting om att hon nog inte trodde det skulle bli tid för så mycket te, tog ett snabbt steg mot honom, knuffade ner honom i sängen så att han blev sittande framför henne medan hon angrep hans slips, drog upp sin kjol så att hon kunde sätta sig gränsle över honom samtidigt som hon visade att hon saknade trosor. ”Om du är hälften så bra älskare som du är snygg så kommer det här att bli riktigt kul”, viskade hon, böjde sig ner och kysste honom häftigt medan hon slet i hans kläder. Luigi vacklade några sekunder mellan olika beslut, men hur han än bläddrade i sin militära regelbok fann han inget avgörande, i vart fall




06-07-13

10.45

Sida 288

inget tydligt och klart, skäl för att inte ge efter och se vad som hände. Sen gav han efter. *** Åke Stålhandske hade delat upp sitt analysprojekt i två delar, transportfrågor och analys av själva målet. Målet var alltså fängelset Abu Ghraib och på sitt rum hade han fäst upp en serie satellitbilder som beskrev fängelset del för del. Bilderna var tagna i dagsljus och alldeles klart väder och de var så tydliga att han skulle ha känt igen en eller flera personer om han känt dem, trots att de var fotograferade rakt ovanifrån. Med hjälp av svenska tidningsartiklar hade han pusslat sig fram till vilken del av fängelset som gällde. Hela området var rektangulärt, omgivet av en yttre mur. Innanför den yttre muren fanns det olika avdelningar som föreföll som fängelser i fängelset, där mittensektionerna var tätt hopgyttrade men där de två yttersektionerna i varsin ände öst–väst hade spatiöst tilltagna gårdsplaner med lekpark i den östliga delen, tydligen kvinnofängelse och tydligen hade kvinnorna i vissa fall barn med sig, därför lekparker. Den andra änden hade en stor fotbollsplan och en liten park med bänkar där det satt fångar och pratade med varandra. Det var avdelningen för utländska och finare fångar. Deras paviljong gränsade direkt till fotbollsplanen. Den här sektionen av fängelset övervakades av två vakttorn i vardera änden. Det var mycket uppmuntrande informationer. Fotbollsplanen var tillräckligt stor för att ta emot flera helikoptrar, även om det aldrig skulle bli aktuellt. Men från och med att en helikopter väl landat där borde det kunna gå att göra en inbrytning i de utländska fångarnas paviljong, hämta de tre svenskarna och ge sig av, allt inom två minuter. Det förutsatte att man slagit ut vakterna i tornen, men det kunde man eventuellt göra redan under inflygningen mot målet.




06-07-13

10.45

Sida 289

Sen var frågan hur lång tid det skulle ta för vaktmanskap från andra avdelningar att ansluta. Tidpunkten för tillslag skulle rimligtvis vara någonting i stil med 3 eller 4 på natten. Alltså mörker. Alltså frågan om man kunde slå ut elsystemet så att allt skedde i mörker. Eftersom fångarna var inlåsta på natten skulle de inte kunna ställa till med någonting även om de drabbades av panik när de hörde skott och helikoptrar. Och de tre svenskarna skulle ju, oavsett mörker, genast känna igen svenska röster och ge sig till känna. Eftersom den personal som skulle svara för själva inbrytningen skulle vara försedd med utrustning för mörkerseende så borde man ju hitta fram rätt snabbt till rätt cell. De tre svenskarna delade cell. Men där fanns ändå viktiga sekunder att tjäna på att införskaffa rätt information. Om det gick att genomföra operationen från landning till start med befriade fångar på mindre än två minuter så skulle, särskilt i mörker, eventuellt tillskyndande mer eller mindre yrvakna vakter knappast kunna ställa till med något större besvär. Vad gällde analysen av själva målet så återstod alltså en viktig fråga. Kunde man förhöra de släktingar som varit på besök i fängelset och som skulle dit på nytt? Åke Stålhandske bet i sin blyertspenna medan han betraktade de uppspända fotografiska förstoringarna på sin vägg. Ju exaktare kunskaper om var svenskarna befann sig i utlänningspaviljongen, desto snabbare operation. Ju snabbare genomförande, desto större säkerhet. Den matematiken var enkel och den avgjorde en besvärlig fråga. Man måste inviga släktingarna, rentav be dem förspana området och komma tillbaks med så mycket exakta detaljer om stålgrindar, låstyper, gångarnas riktning och annat som de över huvud taget kunde förmås bidra med. Att dra in civila var å andra sidan en betydande osäkerhetsfaktor. Man måste vinna deras absoluta förtroende. Man måste få dem att förstå att så mycket som en viskning i en kvällstidning så riskerade man inte bara att hela operationen måste inställas, utan också ett förlängt straff för deras anhöriga.




06-07-13

10.45

Sida 290

Det var tufft. Men det fanns ett sätt att göra det. Det fick bli Carls jobb. Släktingar hämtas upp och tas för information till Fst, antecknade Åke Stålhandske. Så fort som möjligt. Carl sköter övertygandet. I uniform, la han till och strök under med två streck. Man behövde inte vara någon större psykolog för att inse betydelsen av uniform på Carl i det här känsliga sammanhanget. Han förtecknade de släktingar som enligt kvällspressen varit på besök i fängelset, fruar, bröder, någon svägerska, i ett fall föräldrarna. Det var det problemet, det var vad som återstod när det gällde analysen av målet. För själva insatsen skulle det bara behövas två eller tre man in i fängelset och två eller tre som höll området kring helikoptern på fotbollsplanen. Det var viktigt att man kunde genomföra operationen med så små personella insatser som möjligt. Skälet var geografiskt till viss del och politiskt till viss del. Operationen kunde utgå från fyra länder, rent teoretiskt. Från Kuwait, vilket betydde längst avstånd, över 500 kilometer. Från Saudiarabien, som var närmast, 100 kilometer. Från Jordanien och från Syrien som skulle betyda närmare än Kuwait och längre än Saudiarabien. Flygsträckans längd bestämde insatsens storlek. Helikoptrarna måste, vilket alternativ man än valde, Saudiarabien möjligen undantaget, tankas om en eller i värsta fall flera gånger. Det betydde att man kunde tvingas ta till en indiskret stor mängd materiel, två helikoptrar för själva insatsen, tre för bränsletransporter. Ju fler helikoptrar desto fler personer i riskzonen. Kostnaderna hade möjligen bara ett teoretiskt intresse om man räknade dem i pengar; Sverige hade nyligen levererat medicin för 65 miljoner kronor till Irak för att få den irakiske diktatorn att se positivt på de tre svenskarnas nådeansökan. Dessutom skulle de rent ekonomiska kostnaderna bestämmas av politiker i den svenska regeringen. Och deras ekonomiska kalkyl placerade sannolikt en gigantisk politisk triumf i ena vågskålen och




06-07-13

10.45

Sida 291

följaktligen en i ekonomiskt avseende fullkomligt ointressant mängd pengar i den andra vågskålen. Följaktligen antog Åke Stålhandske att just detta var en aspekt han närmast kunde bortse från. Han intresserade sig mer för frågan hur många svenska liv som skulle läggas i ena vågskålen. Teoretiskt var det ingen svår operation. Men teori kunde lätt förvandlas till konfetti i sandvirvlar som slog upp i helikoptrarnas motorsystem, det som den amerikanska expeditionen mot Iran stupat på under president Carter. Åke Stålhandske klottrade några figurer framför sig på sitt stora vita block som nu var nästan överfyllt med siffror som mest handlade om bränsleförbrukning; han hade tillbringat en förmiddag nere på Marinens helikopterdivision på Berga. Om fritagningsförsöket lyckats i Iran så hade president Carter suttit kvar vid makten. Då hade inte Reagan fått möjlighet att rusta ihjäl Sovjetunionen och då hade Sovjetunionen fortfarande existerat. Alltså var det tur för hela mänskligheten att fritagningen inte lyckades? Han log tankfullt åt den åtminstone skenbart logiska kedjan och konstruerade snabbt en ny. Fritagningen av de tre svenskarna skulle som det såg ut ha åtminstone en 90-procentig chans att lyckas. Carl Bildt och hans försvarsminister skulle inte direkt avstå från ett antal segerparader, inte ett öga skulle lämnas torrt. Om svensk underrättelsetjänst lyckades i det goda uppdrag man nu var beordrade att genomföra så skulle det kanske betyda fyra år till med en högerledd regering. Var det bra för Sverige? Själv var Åke Stålhandske tämligen indifferent när det gällde partipolitiska sympatier eller antipatier. Men han visste ju vad Carl ansåg om högerregeringen; det skulle ändå inte betyda annat än någonting att småreta Carl för i framtiden, när hans sår läkts så mycket att det gick att retas. Just nu var han ju ett vandrande svart moln, och det fanns inte mycket att säga om det. Vem skulle inte ha varit det i hans situation? Fy saatan. Åke Stålhandske ryckte upp sig och återgick till arbetet. Såvitt han själv förstod måste det näst närmaste alternativet Jordanien uteslutas




06-07-13

10.45

Sida 292

av politiska skäl lika väl som av underrättelsetaktiska skäl. Jordanien hade rätt goda förbindelser med Irak, risken för läckage skulle vara för stor. Kuwait skulle antagligen vara lättast att övertala för politikerna, de svenska och amerikanska. Men då hamnade man i det geografiskt längsta alternativet. Det lutade alltså åt Saudiarabien. Men det där var någonting som helt enkelt fick överlämnas till regeringen och UD. De fick välja land, därefter fick man med den givna färdsträckan som utgångspunkt beräkna resurserna. Sammanfattningsvis såg det så bra ut att Åke Stålhandske inte tvivlade på att operationen skulle bli av. Det väsentliga var ju att själva tillslaget var fullt genomförbart, med lite spionmedverkan från besökare mer än så, nästan bergsäkert. Det måste vara utgångspunkten, resten var pengar, diplomati och bensinförbrukning och antal svenskar som teoretiskt riskerade att fylla på de irakiska fängelserna. Han drabbades plötsligt av insikten att det nu rimligen ingick i hans åligganden att snabbt ordna en persedelfråga. Carl hade haft sin uniform på sig när han blev beskjuten. Uniformen var nu uppklippt av kirurger och sjuksystrar. Det enda som hade blivit kvar var blodiga insignier, gradbeteckningar och släpspännen, allt noga förevisat i television. Man borde se till att få de där sakerna rentvättade från blod och placerade på en ny uniform så att Carl skulle kunna föreställa Hans Majestäts hemliga tjänst på rätt sätt när han träffade de släktingar som skulle värvas av svensk underrättelsetjänst. Persedelvård, skrev han och strök under med ett kraftigt rött streck; han hade olika färgpennor för olika typer av anteckningar. Han tittade på sin anteckning och nickade nöjt för sig själv. Saatan, tänkte han, vi kommer faktiskt att göra det. Vi kommer och hämtar er pojkar, enkelt som en promenad i parken, det är för er vi är till, just för er och ingenting annat. ***




06-07-13

10.45

Sida 293

Oleg Stolichnin och hans två svenska säkerhetsvakter hade tillbringat ett dygn med ingenting annat än att äta, dricka och spela kort. De två svenskarna kunde ingen ryska och Oleg Stolichnins engelska bestod i huvudsak av absurt specialiserade militära eller marina termer. Därför hade det mest blivit leda och kortspel. De drog alla tre en suck av lättnad när den svarta Volvon stannade utanför den avsides belägna Brommavillan och två uppenbara Säpomän steg ut och försiktigt spanade av området innan en av dem öppnade dörren till baksätet. De såg att det var en hög marinofficer som nu i skydd av de två säkerhetsmännen hastigt gick de tio meterna upp till villan och steg in utan att knacka; besökarna måste ha förutsett att de redan var upptäckta av männen inne i villan. Örlogskapten Stolichnin hajade till när han nu för första gången fick se Carl i uniform. Det var inte det att svensken hade högre grad än han själv, det hade han redan förstått. Men som alla militärer försökte han snabbt avläsa uniformen och det första han kände igen var tecknet för Röda Stjärnan och det ryska Sankt Georgskorset. ”Herr amiral, det är en ära att få träffa er igen”, sa Oleg Stolichnin perplex och omedveten om det överraskande i sitt ordval. ”Så, nu ska vi inte överdriva, herr kamrat örlogskapten”, sa Carl och satte sig ner och gjorde tecken åt den andre att göra det också. ”Tillåter ni en fråga, herr amiral?” sa ryssen. ”Självklart, herr örlogskapten!” svarade Carl. ”Förlåt om jag är impertinent eller påträngande, herr amiral, men jag tycker mej avläsa på eder uniform att ni har belönats såväl med Röda Stjärnan som med vårt nya Sankt Georgskors, stämmer det?” ”Ja, det är korrekt iakttaget, herr örlogskapten”, svarade Carl avvisande. ”Det måste ni vara ensam om i världen, herr amiral, såväl den förra regimen som den nuvarande menar jag”, fortsatte Oleg Stolichnin till synes okänslig för den avvisande attityd Carl intagit vid frågan. ”Det är också en korrekt iakttagelse, men jag är dessvärre förhindrad att närmare förklara detta för er, herr örlogskapten, och det




06-07-13

10.45

Sida 294

hoppas jag ni respekterar. Dock kan ni kanske notera att jag bär dessa utmärkelser öppet, det är alltså inte så skumt som det möjligen kan verka. Nå, kan vi tala affärer nu?” ”Självklart, herr amiral!” ”Då ska jag be att få påpeka att jag är bekymrad. Vår situation just nu är komplicerad och svår. Ert intresse, som jag har förståelse för och inte betraktar i några som helst moraliserande … vad heter det?” ”Moraliserande linjer, herr amiral.” ”Tack. Ibland hittar jag inte orden på ryska, ni får ursäkta.” ”Er ryska är förbluffande bra, herr amiral.” ”Tack. Alltnog vill jag alltså inte moralisera över ert intresse att få mer pengar. Pengar är något vi alla kan behöva och er situation är inte helt enkel när ni nu ska flytta vidare till USA. Vi har å andra sidan inte någon särskild brist på pengar, vårt problem är mer immateriellt. Vi vill bara ha sanna informationer. Det måste ni förstå?” ”Självklart, herr amiral!” ”Nå. Problemet är följande. Jag har gått igenom analyserna av det ni sagt den senaste veckan. Där finns, måste jag nu meddela er i all uppriktighet, en frekvens av lösa spekulationer och kontrollerbart oriktiga uppgifter som bekymrar mej, nej avbryt mej inte! Ni är själv underrättelseofficer, en kollega. Ni måste förstå dom komplikationer det här medför, inte sant?” Ryssen sjönk ihop något av Carls hårda ord och han såg plötsligt rädd ut, rädd på det särskilda sätt som män i yrken där man inte får vara rädd visar sin rädsla i tron att de inte visar den; han valde att bli aggressiv. Han for ut i en lång tirad om att han överlämnat sig själv och sin familj i svenskt våld, att han naturligtvis inte hade några som helst medel att skydda sig själv utan måste lita på de svenska kollegerna men att ett hedersord var ett hedersord och, viktigast, att man aldrig aldrig aldrig svek sina agenter. Ingen underrättelsetjänst gjorde någonsin det. Inte den sovjetiska, inte den ryska, inte den svenska, inte den amerikanska, inte ens den engelska bögunderrättelsetjänsten gjorde det.




06-07-13

10.45

Sida 295

Carl iakttog sin ryske kollega kallt, utan en min. Han hade ingen brådska och han var säker på att det bara gällde att vänta ut utbrottet av skräckblandad aggression. Den andres rädsla tjänade dessutom hans syften. ”Är ni klar nu, herr örlogskapten?” frågade Carl lugnt när den andre till slut tycktes tappa luft eftersom hans ord synbarligen inte haft ringaste effekt på stenansiktet mitt emot. ”Ja tack, herr amiral”, sa ryssen resignerat. ”Bra. Mycket bra”, sa Carl. ”Då ska ni höra på mej, jag har nämligen ett förslag, ett konkret och tydligt förslag. För det första. Vi måste gå igenom det ni sagt senaste veckan och rensa undan sådant som ni inte är säker på. För det andra. Ni måste ge mej sann information av något slag, sann kontrollerbar och värdefull. Avsikten är som ni förstår att avsluta vår affär. Därefter kommer vi att betala er frikostigt och se till att ni och er familj på lämpligt sätt transporteras till USA. Va tycks? som amerikanerna säger.” Medan Carl betraktade kollegan mitt emot i det lilla vardagsrummet med bruna halvt fördragna gardiner insåg han att han hade mycket dubbla känslor. Å ena sidan föraktade han mannen som sålde sitt land för pengar. Å andra sidan var det ju sant att alla i branschen måste vårda sina agenter och att det här gällde att till punkt och pricka följa den regeln. Men mannen var trots allt bara en angivare för pengar, även om det han berättat skulle få stor betydelse för fortsatt svensk ubåtsjakt, det område som både politiker och underrättelsefolk värderade högre än någonting annat i Sverige. Mannen våndades en stund och Carl lät honom göra det utan att skynda på. ”Fråga, herr amiral?” sa ryssen till slut, tydligt plågad. ”Varsågod, herr örlogskapten”, svarade Carl demonstrativt vänligt. ”Om vi genomför dom korrigeringar ni har haft vänligheten att föreslå, herr amiral, vad är priset?” ”100 000 dollar hade jag tänkt mej, förutsatt att vi kommer fram till att era korrigeringar har genomförts med samvetsgrannhet.”




06-07-13

10.45

Sida 296

”Bra”, sa ryssen med en suck av lättnad. Han hade börjat svettas, det glänste tydligt i hans panna. ”Och priset på ytterligare värdefull och kontrollerbar information?” ”Låt mej först få ta del av den, sen bestämma priset”, sa Carl sakta. ”Nå, då har jag följande som jag är övertygad om att ni, herr amiral, tvivelsutan kan bedöma omedelbart. Det blir alltså mitt sista bidrag?” ”Ja, herr örlogskapten, det blir ert sista bidrag och jag ska säga er varför. Ni har kommit så långt att ni har börjat chansa och ljuga för att få mer pengar. Då måste vi avsluta våra förbindelser på ett korrekt sätt. Desinformation är som ni vet mycket skadligt.” ”Ja, jag vet, det är mycket sant, herr amiral. Men jag hoppas ni förstår min personliga belägenhet.” ”Korrekt. Jag förstår er personliga belägenhet och det är just därför som jag vill att svensk underrättelsetjänst och ni själv nu avslutar våra affärer på bästa tänkbara sätt. Nå, vad är ert bidag, ert sista bidrag?” ”Det gäller en operation som svensk underrättelsetjänst bedriver i Estland”, sa ryssen med en viss ansträngning. ”Bra”, sa Carl. ”Estland alltså. Och vad bedriver vi där?” ”En mycket bra maskirovka, om jag får säga så, herr amiral, ni har varit mycket framgångsrika.” ”Tack, det var mycket vänligt sagt, herr örlogskapten. Men nu till saken!” ”Korrekt. Nu till saken. Ni driver ett företag i Tallinn som kallas HSI AB, företaget låtsas vara till för att göra sådana där skumma affärer i metall. I själva verket är det en kuliss för en underrättelseoperation. Chefen är en svensk officer som heter någonting som på ryska blir hand av stål. Anledningen till att jag kontaktade just honom när han var nere i Riga för att spela affärsman var att jag visste att han i själva verket var en officerskollega. Er operation är alltså känd av oss … jag menar av GRU. Har jag förklarat tillräckligt? Jag menar, det är alltså så att denna kollega, hand av stål alltså, sen någon tid tillbaks har satts upp på listan över taktiska mål, om ni förstår vad jag menar?”




06-07-13

10.45

Sida 297

”Jag förstår utmärkt”, sa Carl utan att röra en min. ”Och om nu detta var mitt sista, och mitt mycket sanna bidrag, hur skulle ni vilja prissätta det, herr kommendör?” ”100 000 dollar en gång till”, sa Carl och reste sig vilket gjorde att hans i grad underordnade kollega reste sig samtidigt. ”Det har varit angenämt att göra affärer med er, herr örlogskapten”, sa Carl och sträckte fram handen. ”Förlåt mej herr amiral, men jag är inte helt säker på att jag korrekt uppfattat innebörden i det ni sa”, svarade den konsternerade ryssen. ”Asch!” sa Carl med en rysk gest som betydde ungefär att det skiter vi i. ”Det var bara en direkt översättning av ett mycket amerikanskt uttryck, det heter så i USA när man avslutar en affär, det kommer ni kanske i bästa fall att bli varse.” ”Tack, herr amiral!” ”Nå. Innan vi skiljs”, sa Carl dröjande och drog tillbaks sin hand, ”låt mej ge er ett sista gott råd.” ”Tack, ja tack herr amiral!” ”När ni kommer till USA, jag skulle tro redan i nästa vecka, vad ni gör ljug inte. Berätta bara sådant som ni vet, så fort ni spekulerar, ange att ni spekulerar. Vi inom västerländsk underrättelsetjänst är allergiska mot ryska avhoppare som pratar skit, det har varit för mycket sånt genom åren, om ni förstår vad jag menar?” ”Operation dubbelfint?” föreslog ryssen leende. ”Jaså”, sa Carl. ”Är det så det heter på ryska? Intressant. Nåja, vi har alltid kallat det där för operation dubbelt dubbellur, nåt i den stilen. Som sagt, ljug inte när ni kommer dit. Var så vänlig att rensa den senaste veckans protokoll och ni får era pengar i den form ni föredrar, enligt överenskommelse. Och här skiljs våra vägar!” Carl gjorde demonstrativt honnör eftersom han hunnit få på sig uniformsmössan och ville markera det officiella Sveriges respektfulla avsked från en av sina agenter. Och eftersom han ville undvika ännu ett svettigt och för långt handslag. Sen vände han på klacken och gick fort ut medan de svenska




06-07-13

10.45

Sida 298

säkerhetsmännen som inte förstått ett ljud av samtalet studsade upp för att följa honom och de andra två som skulle stanna kvar tankfullt började plocka med sina spelkort. ”Gick det bra?” frågade den säkerhetspolis som satt bredvid föraren och således borde vara överordnad sin kollega vid ratten. ”Ja, det gick bra”, svarade Carl tonlöst från baksätet. ”Avhopparn är nån sorts marinofficer såvitt vi vet, det har förstås med ubåtar och sånt att göra?” undrade säkerhetspolisen i framsätet. Carl avstod demonstrativt från att svara en lång stund. När de andra två måste ha uppfattat det som om han bara avvisat frågan svarade han. ”Ni är säkerhetspoliser, eller hur?” frågade han retoriskt och avvaktade inte svar innan han fortsatte. ”Ni ska alltså fånga ryska spioner i Sverige, det förvånar mej att ni inte talar ryska förresten. I alla fall, det är ert jobb. Nu ska jag säga vad mitt jobb är. Jag är spion. Jag ska spionera på ryssarna och ni har just sett ett litet exempel på vad det kan leda till. Men ni ska inte lägga er i mitt jobb, jag ska inte lägga mej i ert jobb.” De svarade inte, och det hade han inte heller väntat sig. ”Jag ska inte ens, dessvärre, lägga mej i ert jobb när ni ska skydda mej från eldöverfall”, tillade han utan hörbar ironi eller aggression. De sa ingenting mer, körde honom lugnt och stilla tillbaks till Försvarsstaben och det enda som hördes under resten av resan var lågt brus och elektroniska signaler från deras radioutrustning i framsätet. Mötet med den ryske kollegan hade gått fortare och smidigare än han beräknat; han hade en stund över när han kunde ringa hem och tala lite med Tessie om ingenting och allting, och sen gick han in till Samuel Ulfsson för att meddela att major Åke Stålhandske från och med nu var otänkbar för varje form av hemligt uppdrag på estniskt område. Åke Stålhandske var bränd, det var ordet man använde. Carl kände ingen besvikelse över den kunskapen, tvärtom. Och det berodde inte enbart på att vissheten innebar att man inte längre kunde riskera Åke Stålhandske på estniskt territorium; när som helst




06-07-13

10.45

Sida 299

hade någon kunnat få en idé om att sända honom tillbaks eftersom han var så väl etablerad i området, talade finska och allt det där. Nu skulle man aldrig ta den risken. Det var en viktig operativ framgång. HSI AB, ehuru synnerligen vinstgivande, måste avvecklas, i vart fall förvandlas till en helt civil verksamhet i vad mån Fagersta AB ville driva den enbart som vinstföretag utan kunglig hemlig licens för omoral. Den där Heiskanen fick snabbt kratsa sina kastanjer ur elden och komma hem. Dessa åtgärder var inte bara självklara, de föreställde framgång, en viktig framgång i underrättelsetjänsternas värld. Man hade drivit en operation maximalt länge och man kunde avsluta den just i det ögonblick man riskerade att åka fast. Det var framgången, i rent operativa termer. Nederlaget bestod i att man måste hitta helt nya vägar att samla information från Baltikum, men det var bara en praktisk och taktisk fråga. Sånt fick man räkna på och det var sånt man var till för att räkna på. Men Carls lättnad hängde mer samman med privata överväganden. Åkes och Annas dotter, Linlugg som gjorde sig så bra tillsammans på bild med Sotlugg, skulle snart ha en far som hade ungefär lika goda möjligheter att överleva som andra fäder. Åke var på väg ut från den operativa verksamheten, det var ju klart. Carl såg det som att han gått i mål, klarat ett långt dödligt häcklopp med livet i behåll och sin familj vid liv. Om Åke Stålhandske haft vett att genomföra sin utbildning där borta i San Diego på samma sätt som de andra som varit där så hade han nu blivit analytiker vid dataskärmar resten av sin tjänstgöringstid inom försvaret, såvida han inte valde att övergå till en tre eller fyra gånger så välbetald tjänst inom det civila. Men nu var han en något osannolik kombination av expert på att döda andra människor med en ovanligt hög grad av kunskap i engelsk litteratur. Hur finna ett nytt jobb åt en sån? Det var en mindre fråga. Den stora frågan var Åke Stålhandskes liv och hans familj och där var man nu i hamn. Det var det viktiga.




06-07-13

10.45

Sida 300

Carl berörde inte Åke Stålhandskes framtid särskilt ingående med Samuel Ulfsson efter att han berättat om läget. De enades om att vad det gällde Irak så fanns i vart fall inga problem. Om Operation Blue Bird skulle bli av så skulle sannolikt både Carl, lite beroende på tidpunkt och hälsa, och Åke Stålhandske stå till disposition. Uttagningen av de mannar som skulle göra jobbet kunde antagligen ändå inte genomföras utan att regeringen la sig i; det var lätt att inse att regeringen gärna ville ha Carl med i åtminstone triumfmarschen, om det blev nån. Carl insåg att han börjat fylla sitt huvud med arbete, och att det förmodligen var mycket bra. Just nu, när han satt här framför Sam, upptäckte han att han inte tänkt på Eva-Britt och Johanna Louise på över en timme. Och när han insåg det drabbades han av sorg som kom som fysisk smärta så att han grimaserade och Samuel Ulfsson inte kunde undgå att märka det. ”Ont?” frågade Samuel Ulfsson lågt. ”Ja”, sa Carl. ”Men det är inte skottskadorna. Jag går in till Åke och förbereder mötet. När ska jag komma in?” ”Fem minuter efter att vi har börjat, föreslår jag”, sa Samuel Ulfsson. ”ÖB hälsar välkommen och lite så där. Du kommer in, blir presenterad och gör själva föredragningen, det blir nog bra, eller vad tror du?” ”Vet inte”, sa Carl frånvarande. ”Tänk dej själv i deras ställe, det måste ju komma som en chock, jag ska i alla fall göra mitt bästa.” Carl nickade och gick ut i korridoren, svängde ner mot Åke Stålhandskes rum och knackade den kodsignal man använde inom USA:s SEAL-styrkor och steg sen in utan att vänta på svar. Åke reste sig upp från sitt överbelamrade skrivbord och tog allvarligt i hand, sen gick han omedelbart in på sin föredragning medan han pekade på kartor och uppförstorade satellitbilder från fängelset Abu Ghraib som nu täckte hela hans ena långvägg i rummet. Carl nickade tyst och memorerade detaljerna, utan att ha en enda fråga när det gällde det rent praktiska. Men sen bad han att få veta




06-07-13

10.45

Sida 301

vilka släktingar som han skulle träffa inne hos ÖB, vad de hette och vilka släktskapsförhållanden som gällde. Det var åtta personer som skulle komma, två föräldrar, tre fruar, två bröder och en svägerska. Det fanns ID-foton på samtliga och med Åkes hjälp repeterade Carl deras namn och bakgrund; det verkade som om man kommit in i en alldeles speciell subkultur av kringresande människor som mest arbetade i tredje världen, de hade varit i Thailand, på Taiwan, i ett flertal länder i Mellanöstern, och skälet till att en del av dem som borde ha funnits på plats inte kunnat komma var att de befann sig i Kuwait eller i Saudiarabien. Två av bröderna var gifta med utländska kvinnor, liksom för övrigt två av de svenska fångarna. Carl repeterade gång på gång namnen för sig själv; Åke Stålhandske funderade något över varför det skulle vara så viktigt men han frågade ingenting om saken. ”Motsvarande fotografier och kartbilder finns inne i ÖB:s föredragningsrum?” frågade Carl när han reste sig och samtidigt såg på klockan. ”Jo”, sa Åke Stålhandske skyggt, ”allt finns nog på plats. Hoppas du är nöjd med din nya uniform”, tillade han med aningen av ett leende, som om han försökte le på prov. ”Jatack, hur kunde du få den sydd så fort?” sa Carl. ”Jag sa vem som skulle ha den”, sa Åke Stålhandske. Carl svarade ingenting, nickade och gick mot dörren. ”Lycka till”, sa Åke Stålhandske och ångrade sig i samma ögonblick eftersom han tyckte det lät fånigt. ”Tack”, sa Carl utan att vända sig om och så var han borta. ÖB hade agerat värd för sina civila gäster en stund, hälsat på var och en, presenterat Samuel Ulfsson utan att närmare ange dennes funktion inom försvarsmakten och bjudit på kaffe. Stämningen i rummet var trots hans omsorger laddad, han hade ännu inte förklarat varför de alla kallats till försvarsledningen och dessutom med så mycket smygande och hysch-hysch. Att det gällde deras tre fångna anhöriga förstod de naturligtvis.




06-07-13

10.45

Sida 302

Väggen med kartbilder och uppförstorade fotografier var pietetsfullt täckt av ett tätt draperi. ”Jaha”, sa ÖB och såg på klockan där sekundvisaren nu närmade sig fem minuter efter mötets inledning. ”Ni måste förstås undra vad saken gäller och ingen torde vara bättre att förklara det än den av mina medarbetare som kommer nu.” I samma ögonblick knackade det på dörren och tystnaden sänkte sig i rummet. ”Får jag föreställa kommendör Carl Hamilton”, sa ÖB när Carl steg in och bugade mot församlingen. Sen gick han ner i rummet, hälsade på var och en med förnamn, frågade föräldrarna Olga och Bertil om de ännu inte hade varit på besök där nere, frågade hustrun Siriwan hur barnen Alicila och Chary mådde, frågade bröderna Peter och Anders om de planerade ett återbesök inom kort. Och på så vis, med ett ord till var och en som gav intryck att han nästan kände dem alla, eller i vart fall redan visste mycket om dem, tog han sig igenom gruppen av anhöriga innan han kort hälsade på ÖB och Sam och gick fram till den lilla pulpet framför draperiet som man ställt in för hans föredragning. Han såg ut över församlingen några sekunder av förtätad tystnad innan han sa något. De satt alla orörliga, som förstenade och såg på honom. Han tyckte sig kunna utläsa en kaotisk blandning av skräck och hopp i deras ögon. ”Jag ska gå mycket rakt på sak”, började han och bestämde sig sen för att verkligen göra det. ”Som jag antar att ni känner till är jag ansvarig för den militära underrättelsens operativa verksamhet utomlands. I den egenskapen kallades jag för någon tid sen till regeringen och fick instruktion att förbereda en fritagningsoperation av Christer, Leif och Stefan. Regeringens avsikt är att först uttömma alla andra möjligheter att få hem era anhöriga. Om det misslyckas så ska vi alltså göra det med våld. Innan jag går vidare skulle jag vilja påpeka två saker. För det första kan den här operationen svårligen genomföras mot er vilja. För det andra är läget att om minsta lilla viskning kom-




06-07-13

10.45

Sida 303

mer ut om dom här planerna så skulle det sannolikt allvarligt försvåra läget för era fängslade anhöriga. Innan jag går vidare med en mer praktisk beskrivning av vad vi tänkt oss skulle jag vilja stoppa här och ställa er en mycket enkel men ändå mycket svår fråga: vill ni att vi ska genomföra den här fritagningen, förutsatt att allt annat misslyckats?” Det blev knäpptyst i rummet. Carl lät blicken vandra från den ena till den andra i församlingen och sökte hela tiden ögonkontakt. ÖB och Samuel Ulfsson såg ner i golvet eller på sina pressveck och försökte se ut som om de inte ens fanns i rummet. ”Kan du inte … kan du inte först säga något om vad det är ni tänkt er?” sa den äldre mannen som var far till en av fångarna. Och så såg han sig oroligt omkring på de andra men fick bara godkännande nickar till svar och sen vändes alla blickar på nytt mot Carl som noga registrerat stämningen. ”Gärna!” sa Carl och tog ett par steg bakåt och drog snabbt isär det täta gråa draperi som täckt väggen med kartbilder och satellitförstoringar. Han hörde hur församlingen drog efter andan där ute. Sen tog han en pekpinne och beskrev kortfattat hur det hela skulle gå till med början i det som föreföll säkrast, nämligen själva slutfasen, de två avgörande minuterna. Hans blick vandrade mellan illustrationsmaterialet på väggen och de andras ansiktsuttryck där ute i rummet; de lyssnade spänt uppmärksamt, nickade då och då. Den enda som avvek lite från de andra var hustrun Maija Liisa som satt och bet sig i pekfingerknogen som om hon ville kontrollera rädsla eller spänning. Carl avbröt sig efter en stund med den något tillgjorda förklaringen att han kanske höll på att bli lite enformigt teknisk och föreslog att man skulle vända på steken så att han besvarade frågor i stället. Han slog ut med händerna i en gest som var både bedjande och inbjudande och sen avvaktade han. Det verkade som om de var blyga, som om det var svårt att börja fråga. Till slut tog den vithåriga damen Olga mod till sig och ställde omedelbart en avgörande fråga. ”Hur stora är riskerna att ni misslyckas?” frågade hon med lite skrap i rösten.




06-07-13

10.45

Sida 304

”Om vi skulle genomföra det här i nästa vecka så skulle jag bedöma att vi hade 90 procents chans att lyckas. Om en eller två månader, och med er hjälp, bedömer jag att vi kommer upp i mer än 95 procents chans att lyckas. Mer än så kan man inte utlova, ingenting är 100 procent säkert, inte ens att ta ett vanligt passagerarflyg till Bagdad. Mer frågor?” Han såg sig omkring för att uppmuntra dem, få igång dem så att de fick ur sig det de ju måste undra över. ”Kommer Christer och dom andra att vara förvarnade?” frågade Christers fru Maija Liisa. ”Nej, det kommer dom inte”, sa Carl tvärt. ”Det kanske är lika bra att jag förklarar fortsättningen. När ni, eller somliga av er, gör nya besök där nere så måste vi alltså vädja till er, hur svårt det än kan verka, att inte säga någonting till Christer, Leif och Stefan. Gärna uppmuntra dom, säga att ni tror att regeringen har någonting på gång och så. Men inte ett ljud om dom här planerna. Det är mycket viktigt.” ”Begär du inte lite väl mycket nu”, undrade en av de unga bröderna till fången Stefan. ”Jo, det är sant”, svarade Carl. ”Det är rätt mycket begärt, men det är också mycket viktigt.” ”Hurså viktigt?” frågade brodern med ett stänk av misstro i rösten. ”Flera skäl”, sa Carl. ”Om vi tar det rent praktiska först. Det är ju möjligt att era samtal är avlyssnade. Och som jag försökte förklara tidigare så står och faller hela den här planen med överraskningsmomentet. Men det är en sak till som jag tror ni förstår om ni tänker efter. Låt oss säga att det inte fanns någon avlyssningsrisk, låt oss säga att vi visste det helt säkert. Bara för resonemangets skull. Tänk er då själva in i deras situation. Varje natt dom gick och la sej och ljuset släcktes skulle dom ligga och lyssna ut i mörkret efter inkommande helikoptrar, kanske en månad, kanske två. Jag tror att det för deras egen skull vore bäst om dom slapp det.” Carl lät sin blick gå från den ena till den andra i rummet medan han konstaterade att de snabbt hade accepterat hans förklaring.




06-07-13

10.45

Sida 305

”Men kan det inte bli en väldig röra …”, började hustru Siriwan och såg sig besvärat om innan hon tog mod till sig och fortsatte. ”Jag menar dom är ju ute bland så många andra där på gården och hur ska ni hitta just våra män … och tänk om andra fångar försöker hänga sig på helikoptrarna?” Carl insåg att han såg häpen ut eftersom han först inte förstod vad hon hade menat. Men sen gick det upp för honom. ”Mja, sa jag inte det, i så fall ber jag om ursäkt, jag kanske tyckte det var så självklart”, började han och bugade ursäktande mot kvinnan som ställt den i förstone helt förbryllande frågan. ”Men vi kommer alltså på natten, troligen vid 3-4-tiden, i vart fall måste det vara helt mörkt. Då är fångarna inlåsta och dom enda vi så att säga tänker släppa ut är våra tre landsmän. Förhoppningsvis ska vi hitta en metod att slå ut all elektricitet först så att vi kan genomföra allting i mörker.” ”Men är det inte farligt, tänk om ni går fel och tänk om …?” frågade den thailändska kvinnan på nytt innan hon avbröt sig därför att självförtroendet inte räckte till. ”Mörkret är på vår sida”, sa Carl vänligt. ”Vi kan nämligen se i mörkret, vi har utrustning för sånt. Det har med största sannolikhet inte fångvaktare och andra. Mörkret är alltså en väsentlig del i vår planering. Fler frågor?” ”Det finns ju beväpnade vakter i dom två torn som övervakar gården där ni ska landa?” frågade fången Stefans andre bror som hittills inte hade sagt något. Frågan var oavslutad och han gjorde fortsättningen med någon sorts gest som inte var särskilt begriplig. ”Ja”, sa Carl dröjande. ”Av bilderna framgår att det finns två bemannade vakttorn inbyggda i fängelsemuren här … och här …”, förklarade han och pekade ut de två vakttornen med sin pekpinne. ”Sannolikt har de telefonförbindelse med någon sorts vaktcentral inne i komplexets centrum. Här! Vår första åtgärd innan vi sätter ner helikoptern inne på fotbollsplanen … här! Vår första åtgärd under själva inflygningen blir alltså att slå ut de båda vakttornen. Sen går en helikopter ner innanför muren där jag visade, en helikopter avvaktar




06-07-13

10.45

Sida 306

utanför murarna som back-up i fall någonting går snett.” Det fanns både eftertanke och rädsla i församlingens ögon och Carl insåg mycket väl att de just försökte smälta hans lättvindiga militära omskrivning för att döda. Men han hade bestämt sig för att inte ljuga för de anhöriga, han kände sig skyldig att tala sanning och han ville att de i varje avseende, lätt eller svårt, måste få den känslan förmedlad, att han inte ljög för dem. ”Men säg mej, om det nu går snett …”, började den äldre mannen som var far till fången Leif tveksamt. ”Ja förlåt om jag tar upp det men som du sa så kan ju allting gå snett. Och jag menar, om vi har dödat irakiska vakter, kan inte pojkarna dömas som medskyldiga i så fall?” ”Jag vet inte”, svarade Carl utan att tveka. ”I laglig mening, i vårt lagsystem här i Europa skulle dom aldrig kunna betraktas som annat än just så oskyldiga till det här som dom är, inlåsta i en cell utan vetskap, utan möjlighet att ingripa. Men vi har förstås att göra med en galen diktator som knappast respekterar några rättsregler, det är ju därför vi träffas här just nu, faktiskt. Så låt mej säga så här. Ska vi genomföra det här så ska vi lyckas, det är den order vi har från regeringen. Och det är vad vi är skyldiga er som sitter här, och våra landsmän som sitter i diktatorns fängelse. För att lyckas är det väsentligt att först slå ut vakttornen. Sen har vi två minuter på oss i mörker, det borde bli lätt om vi kommit så långt.” ”Men sen ska ni flyga tio mil minst, femtio mil i värsta fall och vad säger att ni inte blir upphunna av jaktflyg?” frågade en av de unga bröderna. ”Det här!” sa Carl och pekade ivrigt på den stora Irakkartan där två rödstreckade zoner var markerade tvärs över landet, en norr om Bagdad och en söder om Bagdad. ”Det här är den amerikanska flygförbudszonen, om irakiskt flyg går in där så blir dom nerskjutna, särskilt i det här läget.” ”Men ni kan kila ut och in i dom där zonerna hur som helst? Kan man på radar se skillnad på svensk och irakisk helikopter?” frågade




06-07-13

10.45

Sida 307

brodern på nytt, nu med rynkad panna; han såg ut som om han visste svaret men av artighet mjukade upp sin fråga. ”Nej”, sa Carl. ”På radar kan man inte se skillnad på den ena och den andra sortens helikoptrar. Skulle amerikanerna få för sig att vi var irakier skulle dom skjuta ner oss. Men nu är det alltså … ja, förlåt men det är ju ändå så att allt som sägs inne i det här rummet måste förbli hemligt, oavsett vad som händer, eller hur?” Han såg sig frågande omkring och möttes med bekräftande nickar innan han fortsatte. ”Nå, då ska jag utan omsvep redogöra för oneutralt samarbete med USA. I den här speciella operationen kommer amerikanerna att vara närmast hejarklack. Dom kommer att ha jaktflyg uppe i full beredskap, vi har vår radiokommunikation på deras frekvenser och föranmäler oss varje gång vi korsar den förbjudna zonen. Blir vi förföljda så kommer US Air Force, jag förutsätter med viss entusiasm, att se till så att förföljandet upphör. I själva verket är det här en av nyckelfrågorna. Utan den här flygförbudszonen som hålls av en vänskapligt sinnad makt med absolut luftherravälde vore det vi nu talar om alltför riskabelt att genomföra. Så ligger det till!” ”Kan man anmäla sej som frivillig till själva operationen?” frågade en av de unga bröderna mitt i den eftertänksamma tystnad som uppstått efter Carls avslöjande av stor och mäktig allierad i fritagningen. ”Vad har du för funktion i försvaret?” frågade Carl tillbaks. ”Kustjägarskolan, värnpliktig fänrik”, löd det beslutsamma svaret. ”Det duger gott”, konstaterade Carl. ”Du ingår utan vidare i den typ av personal vi kommer att rekrytera för stridsuppgifter. Men låt oss tänka på saken, din familj har tillräckligt med fångar i Irak som det är. Men låt oss tänka på saken.” ”Vem kommer att leda operationen eller är det hemligt?” frågade kustjägaren. ”Det är i och för sej hemligt”, sa Carl dröjande men insåg att han fått ett gyllene tillfälle att knyta ihop säcken så att han fick dem alla med sig; redan att en i gruppen anmält sig som frivillig borde försätta




06-07-13

10.45

Sida 308

eventuella tvivlare i ett psykologiskt svårt läge. ”Men å andra sidan är allt vi talar om här i rummet hemligt. Förutsatt att det här inte blir av förrän tidigast om någon månad, vilket förefaller troligt, så vill jag nog gärna ta ett personligt ansvar för den här operationen. Jag vill alltså själv leda insatsen på plats.” ”Men har dina sår … dina operationer … är du kurant nog?” frågade Maija Liisa med en varm, nästan moderlig ton av omsorg. ”Inte nu, det vore nog olämpligt. Men om en månad, ja!” svarade Carl utan att blinka. Sen ville han snabbt utnyttja det känslosamma läget för att nå ett avgörande och låtsades se blyg och eftertänksam ut innan han fortsatte, allt för att inte verka för kall. ”Ni ska veta en sak allesammans”, började han långsamt. ”Och det är att när jag och min ställföreträdare diskuterat det här så har vi kommit fram till samma slutsats, och det tror jag gäller för all vår personal. Det här är någonting vi verkligen vill göra. Ingenting, tror jag, skulle kunna få oss att satsa våra resurser och våra eventuella talanger så helhjärtat som just det här, att befria våra egna landsmän och era släktingar. Det är sånt här som vi önskar att vi vore till för.” Hans känslosamhet gjorde naturligtvis att frågandet kom av sig, precis som han avsett, och han passade på att föreslå att de tre militärerna skulle dra sig tillbaks och lämna släkten för en stunds diskussion nu när de ändå hade ett avlyssningsfritt rum att utnyttja. Något förvånad över denna order reste sig ÖB och gjorde en ironisk gest åt Samuel Ulfsson och Carl att gå ut före honom. De lydde båda med viss tvekan. Samuel Ulfsson hann inte ens igenom dörren innan han hade tänt sin första cigarrett på, i hans fall, oändligt länge. Fortsättningen blev helt fri från överraskningar. När ÖB och hans två underordnade återvände efter någon halvtimme var saken klar. Man hade fattat ett helt enigt beslut om att ställa upp. Carl ägnade en kort stund åt att ge vissa förhållningsregler. Framför allt påpekade han att det fanns en enda verkligt farlig fiende och det var den svenska pressen. Om någon i rummet trodde att man kanske kunde anförtro sig åt sin bäste vän i livet eller sin närmaste




06-07-13

10.45

Sida 309

väninna så var det fel. Denne bäste vän eller väninna hade andra vänner. Sen skulle det inte dröja länge förrän löpsedlarna kom, i värsta fall medan operationen befann sig i ett slutskede. Det skulle innebära att deras anhöriga fick sina straff kraftigt förlängda och förmodligen fick lida en hel del av sämre förhållanden. Det skulle också kunna leda till att överraskningsmomentet i själva operationen försvann och i så fall riskerade alla som kom i helikoptrarna att bli dödade. Utan överraskning, ingen framgång. Carl förklarade att i rent teknisk mening var hela familjen nu enrollerad i en svensk underrättelseoperation. Normalt skulle man då be alla närvarande att skriva under en tystnadsplikt som förbands med straffansvar. Men med hänsyn till vad som stod på spel menade Carl att det väl närmast vore en förolämpning att trycka på det lagligt formella i tystnadsplikten när de tre anhörigas välbefinnande och kommande räddning var så mycket viktigare. I övrigt fanns bara en del teknikaliteter att klara ut. De som stod närmast på tur att besöka sina anhöriga skulle inom kort få besök från Försvarsstabens underrättelseavdelning och instruktioner om vilka observationer som måste göras, avstånd, nummer på celler, låstyper, övervakningskameror, elektriska ledningar och vad det kunde bli frågan om. I teknisk mening var detta spioneri, men å andra sidan mycket svårt att upptäcka och omöjligt att bevisa. Om allt detta skulle mer detaljerade instruktioner följa senare. Han tog dem alla i hand, hälsade hem till släktingar samtidigt som han gjorde en ironisk hyschande gest med fingret över munnen, sa något uppmuntrande till var och en, meddelade den unge man som velat anmäla sig som frivillig att man skulle be honom komma upp för ett enskilt samtal i ärendet vid ett senare tillfälle, och när alla hade gått satte han sig pustande ner och sträckte lite på sin kropp fram och tillbaks i något som utan tvekan var intränad sjukgymnastik. Han hade ont av sin ansträngning att hela tiden uppträda som om han varit hel och frisk. ”Det där gjorde du faktiskt inihelvete bra”, sa ÖB när han slog sig




06-07-13

10.45

Sida 310

ner och tacksamt accepterade en cigarrett från Samuel Ulfsson. ”Min komplimang. Rakt och hederligt och mycket övertygande.” ”Jo, instämmer verkligen”, sa Samuel Ulfsson mitt i ett långt njutningsfullt cigarrettbloss. ”Kunde inte ha gjort det bättre själv”, skämtade ÖB men såg ut att omedelbart ångra sig eftersom han inte framkallade minsta leende hos Carl. ”Det var inte jag, det var uniformen”, konstaterade Carl. ”Jag kom in som min egen legend och redan det övertygade dom. Uppriktigt sagt vet jag inte om jag kan leda operationen som jag sa, men det hade varit dumt att backa på den punkten.” ”Vill du verkligen det?” frågade Samuel Ulfsson förvånat. ”Om Saddam Hussein får tag på dej så blir det ju ett helvetes stort propagandavärde, han hänger dej säkert på stora torget i Bagdad, vad det nu heter.” ”Revolutionstorget eller Frihetstorget”, konstaterade Carl. ”Jo, det skulle han nog göra. Men jag talade faktiskt sanning, det här är någonting som vi alla vill ställa upp på och jag tycker det skulle se konstigt ut om jag inte gjorde det. Och inte tänker jag låta hänga mej. Genomför vi det här så är en sak klar, fångar blir vi ju inte. Nerskjuten helikopter och sånt där, okay, den risken finns. Men inte att vi blir tillfångatagna.” ”Hur kan du vara så säker på det?” frågade ÖB oroligt. ”Vi kör väl inte med såna där jäkla självmordspiller i det svenska försvaret? Mer än vad jag visste i så fall.” ”Mer än vad jag vet också”, sa Carl. ”Nej, vad jag menade var bara att en eldstrid i mörker mot yrvakna och förblindade fångvaktare kan vi ju inte gärna förlora. Men en och annan kan bli träffad. Hur som helst, det här är en förvånansvärt lätt operation när vi väl kommer till skott.” ”Diplomaterna har väl ett svårare jobb?” funderade Samuel Ulfsson. ”Att välja ut land, förhandla med Saudiarabien och sånt?” sa Carl.




06-07-13

10.45

Sida 311

”Jo, den biten ska vi väl vara tacksamma för att vi slipper.” ”Varför heter operationen Blue Bird?” frågade ÖB med en plötsligt uppflammande nyfikenhet. ”Mycket enkelt”, sa Carl uttryckslöst. ”Bird är ju inte så konstigt, frihetens symbol, den flygande helikoptern i natten.” ”Ja. Men Blue ?” envisades ÖB. ”Förklaringen är mycket enkel”, sa Carl stelt. ”Färgen sammanhänger med det kända förhållandet att vi som genomför den här operationen faktiskt har blåa uniformer. Inte gröna, som din!” Carl vände sig om och log. Det var första gången Samuel Ulfsson sett honom le sen tragedin. ”Om ni ursäktar, mina herrar”, fortsatte Carl på nytt allvarlig, ”så har jag ett möte med statsministern om en halvtimme. Det gäller antagligen resultatet av hans och John Majors överläggningar.” ”Kommer du att redogöra för dagens övningar?” frågade ÖB. ”Jag vet inte”, sa Carl besvärat. ”Operation Blue Bird är ju faktiskt Anders Lönnhs grej och jag har aldrig blivit klok på konkurrentförhållandet mellan dom där två. Man riskerar hela tiden att trampa nån av dom på tårna om man avslöjar att den andre har något på gång som han inte berättat. Det är rätt pinsamt, dom är ju båda våra chefer och båda är, ska vi säga mycket angelägna, att framhålla den saken.” ”Ja, det ska gudarna veta”, suckade ÖB. ”Nå, marsch till statsministern och GMY!” ”Tack. MYT”, svarade Carl, reste sig och gick med en kort nick mot Samuel Ulfsson. ”Jag visste inte att du kunde dom där signalerna”, kommenterade Samuel Ulfsson uppriktigt förvånad när dörren hade stängts bakom Carl. ”Äh! Ni i dom där blåa uniformerna tror alltid att vi i gröna uniformer saknar kunskaper om allt vad havet har att erbjuda. Om jag ska vara ofin kanske jag ska påpeka att jag är ÖB och således haft anledning att lära mej ett och annat till och med om ubåtar.”




06-07-13

10.45

Sida 312

”Gott Mit You, ÖB!” sa Samuel Ulfsson, reste sig och gjorde skämtsam honnör på väg tillbaks till underrättelseavdelningen i andra änden av Bastionen-komplexet. ”Mit You Too”, svarade ÖB tankfullt långt efter att Samuel Ulfsson försvunnit. Han satt kvar och försökte föreställa sig hur det hade gått till; på den tiden kunde ubåtar inte bekämpa varandra, dessutom gick de för det mesta i övervattensläge. När en tysk ubåt således mötte en engelsk ubåt ute på havet så vinkade de till varandra, gjorde honnör om avståndet var tillräckligt kort och uppfann sen den tyskengelska signalen som de kunde utväxla med morselamporna. Det föreföll som en idyllisk tid, vilket var en paradoxal slutsats om andra världskriget. Han reste sig och gick fram till kartväggen, studerade Abu Ghraib-fängelset i bilder där man kunde se till och med enstaka personer skarpt. Hur fantastisk idén än hade förefallit honom när han först hört talas om den så var han nu övertygad om att den faktiskt var genomförbar. Kunde man upprätta basområde i något av de angränsande länderna så var resten i huvudsak en fråga om logistisk matematik; slutfasen föreföll lika enkel som Hamilton beskrivit den och de där pojkarna hade ju bevisligen löst mycket svårare stridsuppgifter än så här. Det rent operativa var inte det svåra. Men svårigheterna låg på plan som Hamilton antingen avstått från att ens beröra eller också inte reflekterat över. Om operationen genomfördes, och således lyckades eftersom man annars inte skulle genomföra den, så uppstod ju frågan om andra svenskars säkerhet i Bagdad. Den där Saddam Hussein var inte känd för att vara humorist. Och med nytagen svensk gisslan i samma fängelse så skulle det knappast gå att upprepa operationen och triumfen skulle vändas i nya personliga tragedier. Fast det där var ju snarare politikernas problem. De hade kommit med order om att lösa en uppgift och nu var man på väg att lösa den uppgiften. Resten var av nödvändighet politikernas och inte försvarets ansvar.




06-07-13

10.45

Sida 313

Politikerna som nu mötte Carl, ty de var två, var så fyllda av entusiasm att de talade i munnen på varandra. Carl betraktade dem häpet bakom sin slutna allvarliga mask. Han hade väntat sig att träffa statsministern enbart för att diskutera eventuella beslut rörande den brittiska operationen. Men när han kom in i rummet var försvarsminister Anders Lönnh den som först kom honom till mötes med studsande gång och brett leende och bad honom sitta ner, som om det var han själv som var värd på stället. Det framgick att statsministern nu var fullt informerad om att Försvarsstaben fått i uppdrag att studera möjligheterna för en fritagning och man ägnade en halvtimme åt den saken innan man kom in på resultatet av överläggningarna mellan John Major och Carl Bildt. Anledningen till att det drog ut på tiden var förstås att Carl hade överraskande positiva besked om en planerad operation som redan var döpt till Blue Bird, en beteckning som väckte de två ministrarnas närmast pojkaktigt glada gillande. Carl redogjorde kortfattat och punkt för punkt om uppläggningen av Blue Bird och tvingades då och då svara på detaljerade frågor som exempelvis med vilken vapeninsats man tänkte oskadliggöra vakttornen som överblickade den viktiga del av fängelset där man skulle landa. Carl svarade tålmodigt och slingrade sig sen vidare i sin redogörelse, hela tiden avbruten av nya ivriga funderingar tills man kom fram till den punkt där det politiska ansvaret skulle ta vid. Frågan var alltså om man kunde få med sig Saudiarabien, en i och för sig pålitlig amerikansk allierad men samtidigt ett land där rykten spreds med vindens hastighet. Kuwait skulle vara lättare att hantera, bland annat beroende på en stark närvaro av svensk industri på en liten yta. Men valde man alternativet Kuwait så skulle också flygsträckan bli fem gånger längre och det skulle betyda att personalen skulle växa nästan lika mycket. Ju kortare flygsträcka, desto mindre personal, var Carls enkla tumregel. De grubblade fram och tillbaks medan Carl, vis av sin personliga erfarenhet av statsministern som chef, i det längsta höll inne med




06-07-13

10.45

Sida 314

några kloka förslag eftersom han fruktade att de då genast skulle bli underkända eftersom de inte kommit från statsministern själv. ”Det gäller alltså att få helikoptrar och beväpning till Saudiarabien, och få dom till en plats långt upp i norr, i närheten av gränsen mot Jordanien”, funderade Carl högt i förhoppningen att Carl Bildt inte genast skulle underkänna även denna enkla slutsats. Men till hans lättnad höll de båda ministrarna med, det gällde onekligen att få grejorna till Saudiarabien. Man måste, eller borde i vart fall helst, utgå från det landet. ”Vi har helikopterförband numera som är rätt bra på mörkerkörning, det är kanske en kunskap som saudierna skulle ha nytta av”, slank det ur Carl som om han själv inte insåg betydelsen av det han just sagt. Men de två synnerligen militärt intresserade högerpolitikerna kastade sig då in i en lång teknisk diskussion om vissa hjälpmedel för mörkerseende som länge såg ut att bara bli tekniksnack. Men så kom plötsligt försvarsministern på att man ju kunde erbjuda Saudiarabien u-hjälp i form av mörkerseende helikopterframfart, skicka ner ett antal piloter för att undervisa och sen, simsalabim, plötsligt låta de redan i Saudiarabien befintliga piloterna återinträda i svensk tjänst, låt vara bara över en natt. Carl lutade sig nöjt tillbaks, de hade själva fått komma på det och när de nu väl var inne på rätt spår skulle ingen av dem erinra sig vem som sagt det första ordet eftersom de båda skulle ta för givet att det var han själv. Statsministern invände att man kunde få besvär med reglerna för svensk vapenexport, att utrusta Saudiarabien med helikoptrar och mörkerseende och dessutom utbildning skulle bli svårt att förklara i riksdagen. Inte alls, invände försvarsministern glatt. För det skulle ta tid innan saken upptäcktes. Och i efterhand skulle ju syftet framstå som så oerhört ädelt och nationellt att inte ens den notoriske miljöpartisten eller hon kommunisten som brukade posera i röd baddräkt




06-07-13

10.45

Sida 315

skulle kunna komma med några invändningar. Statsministern morrade motvilligt, men var inte beredd att spola idén eftersom han ansåg att den i huvudsak var hans egen. Därmed lämnade man ämnet. Regeringen skulle sköta den politiska delen av förberedelserna för Operation Blue Bird medan underrättelsetjänsten finslipade detaljerna och satte släktingarna i spionarbete. Över till frågan om den brittiska operationen. Statsministern harklade sig lite högtidligt för att markera dels byte av samtalsämne och dels uttalande av formella beslut. ”Jo alltså, hrm”, började han. ”John och jag hade en animerad diskussion om det här och vi kom fram till att vi från båda sidor borde göra vårt yttersta för att föra det här projektet i hamn. Det är av synnerlig vikt för Storbritannien, vilket väl närmast är självklart. Men jag kan inte inse annat än att det är av stor betydelse för hela Europa. Kort sagt, operationen har fått kodnamn Striped Dragon.” ”Striped (randig)?” sa Carl frågande. ”Vad är det som är randigt?” ”Den nya ryska trikoloren”, svarade statsministern allvarligt. ”Naturligtvis, så dumt av mej”, svarade Carl ödmjukt, ”det borde jag ha tänkt på.” Hans allvarliga stenansikte som de båda andra i rummet ändå visade den största respekt för röjde på intet sätt en eventuell ironi. Statsministern valde i vart fall att fortsätta i högstämt tonläge. ”John nämnde emellertid en sak som jag fann något förbryllande, men där du kanske skulle kunna upplysa oss, nämligen att någon form av operativ verksamhet redan är igång i London. Stämmer det, och vad är i så fall förklaringen?” frågade statsministern med markerad skärpa i rösten. ”Ja, det stämmer”, svarade Carl. ”Det förefaller som ett lätt excentriskt beteende från såväl brittisk som svensk underrättelsetjänst, att så att säga gå händelserna i förväg”, sa statsministern och gjorde samtidigt en roterande gest med högerhanden som förmodligen skulle tolkas som en uppmaning




06-07-13

10.45

Sida 316

att komma med förklaringar eller ursäkter. ”Det är en rent praktisk sak som jag och sir Geoffrey diskuterade oss fram till, idén var faktiskt min”, sa Carl och avvaktade som om han skulle bli avbruten. Men när han inte blev det så fortsatte han. ”Jag framhöll nämligen för sir Geoffrey vid mer än ett tillfälle att vi inte bara kunde rusa iväg och åstadkomma diverse etablerade fakta, utan att vi måste avvakta vad våra respektive regeringar kom fram till, en synpunkt som för övrigt föreföll sir Geoffrey som både stelbent och onödigt byråkratisk.” ”Trodde han att ni skulle kunna sy ihop ett bilateralt samarbete utan att blanda in respektive regering?” frågade statsministern förbluffad. ”Ja, jag fick faktiskt det intrycket”, sa Carl. ”Men jag påpekade i vart fall att så går det inte till hos oss.” ”Nåja”, sa statsministern ironiskt. ”Och rent konkret, vad gjorde ni?” ”Vi har placerat en svensk officer under cover i London med uppdrag att tills vidare bara etablera sej i sin roll. Tanken var att ha gjort det praktiskt nödvändiga i förväg, så att ett politiskt beslut skulle kunna aktivera operationen utan alltför stora dröjsmål.” ”Vad är det för cover?” frågade försvarsministern nyfiket. ”CIA hjälpte oss med en identitet och en legend”, svarade Carl med lätt markerad ovilja. ”Vill ni verkligen veta dom mer precisa detaljerna?” ”Jatack”, sa statsministern och försvarsministern i munnen på varandra. ”Jaha”, sa Carl. ”I så fall kan jag berätta följande. En av mina kaptener är etablerad som italiensk-amerikansk dataforskare på ett företag som heter Marconi Naval Systems i London, ett företag som haft en misstänkt hög statistik när det gäller dom här självmorden, som jag antar att ni redan känner till?” ”Ja, John drog bakgrunden i stora drag”, bekräftade statsministern. ”Då förstår ni väl själva idén. Vår man, så är tanken, ska alltså för-




06-07-13

10.45

Sida 317

hoppningsvis få kontakt med dom personer som organiserar dessa eleganta självmord.” ”Det låter som ett riskfyllt företag”, konstaterade statsministern. ”Självfallet”, sa Carl. ”Men tanken är förstås att skillnaden mellan vår man och dom tidigare självmördarna är hans förmåga att värja sej. Alla andra i raden har varit civila vetenskapsmän som förmodligen har varit rätt ofarliga att ge sej på.” ”Och det är alltså inte vår man”, konstaterade statsministern och drog ihop ögonen i den min han använde när han skulle se intelligent ut. ”Förvisso inte”, sa Carl torrt. ”Men tanken är nu att jag ska resa över till London, att sir Geoffrey ska förse mej med hela arkivet på misstänkta självmord och att jag därefter ska välja att fortsätta operationen eller dra oss ur i den här delen.” ”Men John och jag har ju redan kommit överens”, invände statsministern sårat. ”Jo, det kan så vara”, sa Carl. ”Men jag antar att ni också är överens om att delegera det rent operativa arbetet? Om jag finner operationen för riskfylld så förbehåller jag mej rätten att blåsa av den. Det handlar faktiskt om att spela roulett med en svensk officers liv.” ”Det intryck jag fick från John var att det där redan var avklarat, att det bara var att tuta och köra”, sa statsministern misslynt. ”Med tanke på den inställning som sir Geoffrey visat mej när det gäller att informera politikerna, som han säger, så kan jag förstå att det finns brister i den brittiska premiärministerns informationer”, sa Carl med ett ironiskt tonfall som stod i märklig kontrast till hans stela ansikte. ”Du vill alltså göra en värdering innan agenten aktiveras?” konstaterade statsministern. ”Jatack”, sa Carl. ”I korthet handlar det om följande. Om morden har gått till på så vis att två man övermannat sina självmordskandidater, dränkt dom i badkar, lagt dom under avgasrör i garage, kastat ner dom från broar och så vidare, alltså om det inte finns anledning att




06-07-13

10.45

Sida 318

misstänka annat än sådana enkla metoder, då kommer vi att låta den här delen av operationen gå in i en aktiv fas. Men om jag ser tecken på att morden organiseras på ett sätt som kan vara för svårt att värja sej mot så måste jag överväga att skicka hem vår man i stället. Så är läget, det hoppas jag den svenska regeringen vill acceptera.” ”Har du någon känsla av vartåt det lutar?” frågade försvarsministern. ”Ja”, sa Carl. ”Det lutar åt att vi aktiverar agenten. Jag reser över till London på måndag och använder måndagen och förhoppningsvis bara tisdagen åt att göra den där analysen på plats.” ”Måste du vänta till måndag?” sa försvarsministern ivrigt och såg plötsligt ut som om han ville bita tungan av sig själv. ”Ja helst”, sa Carl. ”Jag tror inte en helg hit eller dit gör så stor skillnad för själva operationen. Men som ni förstår så vill jag gärna ägna mej en stund då och då åt min familj.” ”Självfallet! Naturligtvis, det tycker jag verkligen du ska göra”, sa försvarsministern snabbt överslätande. ”Tack så mycket”, sa Carl. ”Sen kommer vi alltså till den andra delen av operationen. Vad är regeringens inställning i den delen?” ”Du menar värvningsprojektet i Ryssland?” frågade statsministern. ”John var onekligen eld och lågor inför den möjligheten och jag kunde inte finna annat än att om vi, det vill säga du, hade ens en teoretisk möjlighet till ett sådant klipp så skulle det ju vara av ett oerhört vitalt intresse för såväl brittisk som svensk underrättelsetjänst.” ”Ni vill alltså att jag reser till Ryssland och gör ett försök”, konstaterade Carl. ”Ja”, sa statsministern. ”Såvida du inte bedömer riskerna som alldeles för stora. Hur ser du på den saken?” ”Riskerna för min egen del är obetydliga”, sa Carl långsamt. ”Jag riskerar att få nej och bli utskälld, knappast mer. Jag har oerhört svårt att tro att regimen i Ryssland skulle vilja vidta några åtgärder mot mej, därtill har jag, för att uttrycka saken mycket konkret, blivit kysst för många gånger i TV av Boris Jeltsin och andra framstående med-




06-07-13

10.45

Sida 319

borgare. Nej, jag riskerar ingenting personligen med ett sådant försök, förutom att förlora en vän, bli utskrattad och hemskickad.” ”Det låter ju i och för sej utmärkt”, sa statsministern och ändrade sig sen fort. ”Ja alltså för att undvika eventuella missförstånd, jag menar inte att det vore utmärkt om du blev utskrattad och så där, men jag menar att riskerna är såpass begränsade. När kan det här bli av?” ”Inom några veckor”, sa Carl. ”Först ska jag och sir Geoffrey göra upp om London-delen i det här projektet. Sen ska jag hem och titta till Operation Blue Bird och sen reser jag. Det är ju ingen brådska, antingen går det eller också går det inte. Det är bättre att jag förbereder mej noga och inte slarvar iväg projektet.” ”Hur i jösse namn förbereder man en sån sak?” undrade försvarsministern. ”Läser på”, sa Carl. ”Jag måste veta så mycket som möjligt om ryssarnas svårigheter och interna motsättningar innan jag reser. Det lär bli en del grävande i MRO-filen och annat.” ”Vem är det du tänker värva?” frågade statsministern. ”Om du ursäktar så finner jag det mycket olämpligt att besvara den frågan. Om det lyckas så kommer du ju ändå att få veta, om du kräver det”, svarade Carl snabbt och mycket bestämt. ”Ja förlåt, du har förmodligen rätt”, svarade statsministern undvikande. ”Vad kan vi göra för att bistå svensk underrättelsetjänst, har du några förslag?” ”Jag skulle föreslå att ni arbetade på den politiska delen av Operation Blue Bird. Vad gäller London så tror jag att sir Geoffrey och jag själv klarar oss rätt långt utan politiker, om du förstår vad jag menar”, sa Carl och upptäckte att de båda andra hade tydligt svårt att tolka det han sagt. ”Det var ett skämt”, tillade han utan att röra en min. ”Så fort jag kommer hem från London kommer jag givetvis att informera er om hur det gick.” ”Utmärkt”, sa statsministern och reste på sig. ”Då ses vi på onsdag eller nåt sånt?” ”Ja, jag anmäler mej så fort jag kommit hem”, sa Carl som redan




06-07-13

10.45

Sida 320

rest sig och nu tog de två ministrarna i hand, bugade och gick ut och stängde dörren. ”Puuh!” markerade statsministern i en lång utandning medan han växlade en både road och lättad blick med Anders Lönnh. ”Just nu sätter man sej inte utan vidare på Hamilton, den saken är klar. Jag förstår inte hur karln är funtad, vad han är gjord av. Du ser att det är antydan till några fläckar där, alldeles intill din vänstra fot. Vet du vad det är?” ”Nej?” sa Anders Lönnh förvånat och lyfte undan sin fot och granskade den heltäckande mattan som mycket riktigt tycktes ha några fläckar. ”Det där”, sa statsministern och nickade långsamt, ”är faktiskt Hamiltons blod.” ”Blått blod i en blå matta, det var ju praktiskt”, skämtade Anders Lönnh nervöst. Han såg ut som om han genast ångrade sig djupt. ”Att kunna resa sej efter en sån fruktansvärd tragedi”, funderade statsministern. ”Tänk dej själv, du och din fru får fyra nära anhöriga mördade inom loppet av några timmar. Fy fan!” ”Tror du att han själv kan leda Operation Blue Bird?” frågade Anders Lönnh med tillkämpad munterhet, som om han ville komma undan från den iskyla som Carl lämnat efter sig i rummet. ”Jag hoppas det, jag hoppas verkligen det”, mumlade statsministern tankspritt. ”Han förefaller ju fysiskt återhämtad redan nu. Det vore förstås det bästa, det kan man inte komma ifrån.” ”Vill du att jag ska göra honom till konteramiral om det går hem?” frågade Anders Lönnh med ett mycket brett leende. ”Eller ska vi hänga på honom en sån där tapperhetsmedalj till?” ”Det ena utesluter inte det andra”, sa statsministern och knep ihop ögonen en aning så att han intog sin intelligenta attityd. ”Du och jag vill väl knappast betrakta oss själva som några cyniker, men man kan ju inte komma ifrån att om Blue Bird blir en framgång så vore det väl lätt oansvarigt att inte kamma hem dom politiska vinsterna. Problemet med tapperhetsmedalj är väl att det skulle bli uppåt en tjugo man




06-07-13

10.45

Sida 321

i så fall, men gör honom gärna till konteramiral, eller ännu mer om du har lust, bara du ser till så att vi verkligen understryker att det var regeringen som hade det yttersta ansvaret.” ”Självfallet!” sa försvarsminister Anders Lönnh och log brett så att han såg ut som en krokodil. ”Om regeringen inte får hem fångna svenskar med vanlig diplomati, med lämpor och mutor, så skickar vi till slut Hamilton!” ”Ja, det blir nog bra med det”, konstaterade statsministern något avmätt. ”Men först kanske björnen ska skjutas. Det vore ju synd om Saddam Hussein gick med på några av våra kommande diplomatiska framstötar. Men rent folkrättsligt så måste vi ju kunna hänvisa till att vi hade uttömt alla möjligheter. Innan vi alltså tog till det yttersta medlet.” ”Låt oss hoppas på Saddam Husseins oförstånd”, sammanfattade försvarsminister Anders Lönnh. Carl stod nere i vaktkuren intill hissarna på nedre botten och hade just snört på sig sitt axelhölster och vapen och gjorde en grimas av smärta när han svepte på sig kavajen med en alldeles för hastig rörelse. Två påtagligt besvärade säkerhetspoliser höll honom sällskap. ”Nå!” sa Carl med orörligt ansikte. ”Jag antar att herrarna har en del ändrade rutiner?” ”Ja kommendör, det stämmer!” svarade en av säkerhetspoliserna forcerat. ”Vi gör så här, va? Att jag går ut och kör fram bilen, va? Och sen avvaktar ni och min partner här, va? Och kommer ut när bilen är framkörd och först spanar vi då av området, va?” ”Jag förstår precis”, sa Carl. Under visst tumult genomfördes därefter Carls avtågande från regeringsbyggnaden så att ingen inom hundra meters radie kunde undgå att lägga märke till vad som skedde, särskilt som Carl var klädd i uniform. Glassätande turister stannade och pekade när de såg honom gå de få korta snabba stegen från pansarglasdörrarna till den svarta bilen, de få personer som varit på väg ut eller in i byggnaden stannade som förstenade och glodde. Det fanns något nästan skräm-




06-07-13

10.45

Sida 322

mande osannolikt i scenen. Just här, och det visste ju alla, hade skotten fallit. Och nu gick han där igen. Den svarta tunga och pansrade Volvon körde ut med ett rytande på alltför högt varv som för att slutgiltigt meddela var och en i omgivningen som till äventyrs undgått att lägga märke till vad som skedde, att nu skedde det. Carl sjönk med en suck ner i det dunkla baksätet bakom de svärtade rutorna. Han kände sig trött och illamående, förmodligen hade det mer med medicinerna att göra än med dagens alla anspänningar. Han avvisade varje försök till samtal från sina två säkerhetsvakter, han ville vara ifred, fullständigt ensam i en halvtimme där ingen teater behövde spelas. Han hade ont och han kände sig dimmig och svag. Det var ett tillstånd han aldrig befunnit sig i; de tidigare skottskadorna hade varit jämförelsevis okomplicerade och inte ens krävt några operativa ingrepp. Bland annat för att det varit helmantelammunition den gången, men mest för att det varit en sjuksköterska som skjutit. Han tänkte en stund på Mouna, undrade vad hon skulle få för nya funktioner inom den palestinska underrättelsetjänsten nu när hennes identitet basunerats ut i hela världen. Hon fick väl bli någon sorts befordrad analytiker, det som man inte kunde göra med Åke Stålhandske; han borde hitta ett nytt jobb och ett nytt liv åt Åke. Efter Blue Bird måste det bli ett nytt liv; självklart ville Åke vara med att genomföra Blue Bird, det skulle alla tillfrågade vilja. Han grubblade en stund över hur han skulle göra med brodern till den svenske fången Stefan Wihlborg i Bagdad. Expeditionsstyrkan skulle uppgå till minst tjugo man, om man räknade in alla, helikopterförare, sjukvårdare, mekaniker och stridande personal. Alla skulle ju behövas, somliga skulle ta större risker än andra. Det var förmodligen rätt enkelt, fem man skulle riskera det mesta vid själva inbrytningen men man måste ha en back-up avvaktande i närheten. Brodern skulle kunna ingå i back-up-styrkan, en nog så viktig funktion även om han aldrig skulle behöva lossa ett skott. Carl bestämde sig för




06-07-13

10.45

Sida 323

att göra Åke Stålhandske till CO för reservstyrkan och själv leda attacken; han förstod mycket väl vad statsministern och försvarsministern önskade sig, men det var inte det. Det som gällde var att han var en av de allra bästa i en sån situation och med en avgörande skillnad i förhållande till Åke och andra lika tänkbara: hans egen tid var utmätt, förr eller senare skulle han mördas. Det gällde inte Åke. Den rädsla han kände inför insikten hade med Tessie att göra. Han måste hitta ett sätt att förklara det för henne, sanden i hans timglas höll på att rinna ut, i längden skulle det vara omöjligt att skydda sig mot fanatiska lönnmördare. Men om de lyckades med honom så skulle det förhoppningsvis vara slut, därefter skulle de lämna Tessie och Ian Carlos ifred. Han försökte föreställa sig att han, låt säga i en situation identisk med den som inträffat när han kom ut från Rosenbad och såg de två männen borta på Konstakademiens trappa dra sina vapen, skulle kunna bestämma sig för att dra sitt eget vapen, skjuta en av mördarna och sen avstå från att skjuta den andre och dö på så vis. Det skulle inte kännas mer än vid förra beskjutningen, det kändes som att få ett hårt slag, sen tuppade man av, det var det hela. Han insåg att det var en omöjlig tanke. I sådana situationer tog autopiloten omedelbart över och själv fattade man inte förrän efteråt vad man gjort. Nästa gång någon drog ett vapen mot honom skulle han inte hinna tänka en enda tanke innan han skjutit och först därefter visste man hur det hade gått. Det var under alla förhållanden ett omöjligt samtalsämne med Tessie. Tvärtom måste han förklara för henne att Stenhamra för det första var den säkraste platsen i världen för dem alla; det var i princip sant. För det andra måste han på något sätt få henne att förstå att risken att någon i familjen blev mördad skulle vara tio gånger större i Kalifornien än i Sverige. Problemet var att han inte tycktes ha förmåga att vara lika uppriktig mot henne som han kunde vara mot vem som helst, inklusive statsministern. Om Tessie inte hade varit Tessie, utan bara stats-




06-07-13

10.45

Sida 324

minister, så hade han kunnat förklara för henne att han själv som yrkesmördare tvivelsutan skulle föredra Kalifornien, att jobbet skulle kunna göras inom en vecka i Santa Barbara eller San Diego, när målet väl var lokaliserat. Han skulle utan omsvep gå med på att om han kom som yrkesman till Stenhamra och såg vilka elektroniska larm som först måste slås ut eller forceras med så hög hastighet att deras effekt reducerades, så skulle han tveka inför uppgiften. Han fick en idé om att be Åke och valda medarbetare göra ett forceringsförsök som experiment, där man skulle använda paintball-ammunition och se vem som till slut sköt vem, nämligen att Carl med alla fördelarna på hand skulle vinna. Men han slog snabbt bort idén. Han måste ändå få henne att förstå. Det var ofrånkomligt, han måste kunna hitta ett sätt att tala med henne. Han rycktes upp ur sina dova funderingar av att bilen plötsligt accelererade upp i högsta hastighet. En av polismännen vände sig om och skrek mot honom att man hade en förföljelsesituation, just det ordet, och han vände sig om och kastade en blick ut genom den svärtade bakrutan i pansarglas samtidigt som han automatiskt drog sitt vapen. En vit Saab hade kastat sig ur kön bakom dem och accelererade betydligt fortare än den tunga pansarbilen de själva åkte i. ”Meddela läget på radio och låt dom jävlarna komma ikapp på raksträckan där framme!” beordrade han samtidigt som han letade efter knappen till fönsterhissen för att kunna dra ner sin vänstra sidoruta till hälften. Medan han betraktade den vita Saaben som snabbt närmade sig bakifrån stack han ner handen i ena kavajfickan och tog fram ett pistolmagasin, drog ut magasinet han hade haft i sin pistol, gjorde mantelrörelse för att få ut den patron som legat i loppet, sköt in det nya magasinet och gjorde mantelrörelse på nytt. ”Bytt till metallbrytande ammunition”, förklarade han för en av de två polismännen som just nu hängde över framsätet och försökte se ut genom den mörka bakrutan.




06-07-13

10.45

Sida 325

”Amerikansk?” frågade säkerhetspolisen. ”Nej”, sa Carl. ”Svensk, urankärna med teflon. Släpp bara in bilen bakom på lagom avstånd så klipper jag den.” I samma ögonblick han sagt det slog föraren i Saaben på ett blåljus, körde upp alldeles bakom den svarta Volvon och markerade med rött ljus en order att stanna. ”Är det riktiga poliser?” frågade Carl. ”Vi vet inte! Har inte fått bekräftelse från centralen än!” skrek föraren i falsett. Carl insåg att den poliscentral man sökte kontakt med från hans bil var säkerhetspolisens. Det betydde att de där bakom mycket väl kunde vara vanliga poliser, men helt ovetande om att bilen framför dem också i princip var en polisbil. ”Stanna! Lyd deras signal!” beordrade Carl. ”Ange vår position på radio, du vid ratten!” Han betraktade spänt hur den vita Saaben gled in bakom dem och stannade när de själva gjorde det. Nu stod de två bilarna helt stilla, och bilen bakom hade ett blåljus riktat fram mot den förföljda bilen och ett på taket, som föraren plockat upp just som han stannat. ”Vad tror ni? Är det bara trafiksnutar?” frågade Carl utan att släppa den vita Saaben med blicken. ”Vet ej!” skrek föraren som sysslade med sin radio. ”Det lär väl framgå”, konstaterade Carl. ”Du där framme, har du ditt vapen färdigt?” frågade han men upptäckte att frågan var onödig. ”Då gör vi så här. Om någon dörr öppnas där borta så går du ut på din sida och jag på min, draget vapen, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat!” svarade säkerhetspolisen och i samma ögonblick öppnades en av bildörrarna i den vita Saaben. Carl kastade sig ut med sitt vapen sträckt framför sig, sprintade fram mot den till synes obeväpnade mannen och höll sin pistol riktad mot hans huvud samtidigt som han beordrade honom att lägga sig ner på marken. Han blev genast åtlydd, tog ett långt snabbt steg framåt och riktade




06-07-13

10.45

Sida 326

sitt vapen in genom den öppna bildörren mot en lika skräckslagen som förvånad trafikpolis som nu hjälplöst höll upp ett anmälningsblock framför sig, som om det skulle vara ett skydd. Carls hjälp i form av tillskyndande representant för svensk säkerhetspolis hade nu hunnit upp på den vita Saabens andra sida och riktade sin pistol in mot platsen intill förarsätet där hans kollega nu började förstå vad som hänt. ”Ni körde för fort”, sa trafikpolisen med anmälningsblocket. ”Tydligen. Gratulerar till fångsten”, sa Carl, stoppade ner sitt vapen i axelhölstret och petade vänligt med foten på mannen som varit förare av den vita Saaben och nu låg framför honom. ”Förlåt”, sa Carl. ”Vi trodde vi var förföljda av någonting betydligt värre än svensk polis.” Sen vände han sig tvärt om och gick med snabba steg tillbaks till sitt baksäte, slog igen dörren och överlämnade åt polismännen på platsen att själva reda ut situationen. Mindre än en minut senare var de på väg igen. ”Jag har två synpunkter”, meddelade Carl efter en stund. ”För det första vore det praktiskt om vi i fortsättningen höll hastighetsbegränsningarna och i övrigt avvek så lite som möjligt från omgivningen. För det andra, du där till höger, så ska du aldrig hålla din pistol med två händer på det där viset. Du blir ett dubbelt så stort mål och du blir hälften så rörlig, så där gör dom bara i amerikanska polisfilmer, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat”, svarade hans säkerhetsvakt lågt. ”Bra”, sa Carl. ”Nu håller vi hastighetsbegränsningen. Och ska vi hålla pistol så gör vi det inte dubbelfattat på nära håll.” Carl sjönk in bakom sin mur av avvisande tystnad och låtsades inte se de oroliga sneglande blickar som de två säkerhetsmännen sände honom med jämna mellanrum från sina backspeglar; de hade varsin backspegel. Han försökte fatta någon sorts konkreta beslut, något måste göras, livet måste gå vidare och bli så normalt som möjligt så fort som möj-




06-07-13

10.45

Sida 327

ligt. Johanna Louise och Stan var begravda och sorg och tårar skulle inte kunna ändra det minsta på det förhållandet. Ett steg i rätt riktning vore att fylla Stenhamra så ofta som möjligt med så många gäster som möjligt, med början redan till helgen. Han påminde sig om att han borde ringa Åke så fort han kom hem, inte bara för det där med Blue Bird utan också för att be Åke och Anna och Linlugg komma ut över helgen. Tessie måste börja träffa andra människor än au pair-flickan och den där amerikanske hjärnskrynklaren. *** Luigi Bertoni-Svensson alias Tony Gianelli låg stilla på sin säng med händerna knutna under nacken, såg upp i taket utan att se och kände det som om han fortfarande brann inombords. Hennes dofter låg kvar som stark vittring i sängkläderna och över hans kropp och gjorde det svårt för honom att tänka klart, att försöka förstå vad han egentligen varit med om. Även om hans manliga självkänsla svårligen skulle kunna få honom att gå med på att han blivit våldtagen så var det ändå inte långt ifrån. Hon bestämde fullkomligt självklart allt, ända från den första sekunden dagen innan när hon bara kastat ner honom på sängen och slitit kläderna av honom. Han var förtjust, imponerad och möjligen något skamsen. Mest imponerad, dock. Lady Carmen var inte ens i närheten av någon kvinna han känt tidigare och det var inte bara att hon var äldre än han själv, vilket var första gången han varit med om, utan mest hennes sätt att ta för sig, hennes totala oblyghet och glupskhet. Hon fick honom att känna sig både oskuldsfullt oerfaren och djärvt på upptäcktsfärd, det var som att kastas in i en porrfilm men utan att bli generad. Hennes hämningslöshet gjorde honom naturligtvis än mer upphetsad och hon lockade honom utan vidare till stordåd som han aldrig trott sig kapabel till och så ökade hennes lust, vilket hon visade mycket tydligt, och så ökade hans lust i en njutningsspiral som i vissa stunder verkat som om den helt enkelt inte kunde ta slut.




06-07-13

10.45

Sida 328

Hennes kropp var hård och smidig och han antog att det måste vara många dagliga timmars gym och aerobics som format den, och det fick honom att undra hur hon över huvud taget hade tid att sköta ett jobb. Men han antog att hennes jobb var någon sorts bluffverksamhet, en befattning som var mer symbolisk än verklig och som i huvudsak berodde på att hon var gift med en man, ungefär dubbelt så gammal som hon själv, som tills nyligen varit Storbritanniens försvarsminister. Han funderade kort, med ett förargligt snett småleende, hur försvarsministern betedde sig i säng med detta vilddjur. Över huvud taget var det mysteriöst att en kvinna i hennes ålder, med oklart ursprung men med erotik som huvudsaklig talang kunde vara gift med en försvarsminister. Han försökte föreställa sig motsvarande situation hemma i Milano, hur en aktad man i staten övergav familj och barn för att göra en ung porrmodelliknande kvinna till ”lady Carmen”, men slog småskrattande bort tanken som orimlig. Det hade inte varit möjligt i USA heller, knappast ens i Sverige. Men britterna var tydligen knäppa när det gällde sex. Han var, måste han motvilligt erkänna, smickrad över de positiva recensioner hon öst över både honom själv och hans kropp; han hade sedesamt sagt att det väl bara berodde på att hon var gift med en gubbe och således lätt utsvulten. Av någon anledning hade hennes högljudda munterhet då antytt att så särdeles utsvulten var hon nog inte. Hon hade bara haft tur att hitta en ung italiensk hingst vid namn Tony Gianelli, ett verkligt fynd som hon inte tänkte släppa ifrån sig i första taget. Luigi var fullkomligt övertygad om att hon menade allvar, alltså att det var hon som bestämde om hon skulle släppa ifrån sig unghingst eller inte och att någon annans uppfattning i denna fråga var helt utan intresse. Han hade emellertid fått permission för resten av helgen, hon sa så, eftersom det skulle vara en del dötråkiga middagar och annat hemma hos hennes man.




06-07-13

10.45

Sida 329

Med ett ryck reste han sig upp och kastade på sig lite kläder, såg hastigt ut genom fönstret och konstaterade att det regnade. Han bestämde sig för att han skulle gå ner till tunnelbanan och köpa en packe tidningar eftersom han måste börja lära mer om England. Hans studier av denna okända kultur han nu skulle arbeta i på obestämd tid fick möjligen en, med tanke på hans särskilda sinnestillstånd, märklig start. Med fyra fem kilo tidningar under armen hade han joggat tillbaks hem i småregnet, kokat te och sen gått in med tidningsbunten i vardagsrummet på nedre botten med fönster mot gatan och angripit tidning för tidning och sida för sida. Det fanns ett ämne som dominerade samtliga tidningars utrymme. Det gällde sexskandaler. Eftersom ännu en brittisk politiker åkt fast på en otrohetsaffär så rekapitulerades automatiskt en lång serie föregående och liknande affärer i John Majors regering. Inte utan skadeglädje, som först förvånade Luigi innan han omsider fick en förklaring. Den senaste i raden var en UD-man som hette Hartley Booth och som vid sidan av sin verksamhet på UD också var metodistpredikant och en första rangens moralens väktare. Han hade tydligen anställt en 22-årig nakenmodell som hemlig sällskapsdam och han hade rekvirerat hennes tjänster för sena middagar och hotellrumsseanser, men bestred att någonting otillbörligt skulle ha ägt rum. Det faktum att han tagit sig an unga fröken Emily Barr berodde mest på hans godhet och blödande hjärta för ungdomar som höll på att gå ner sig i porrträsket, något som han ju var emot. Luigi läste storögt och koncentrerat vidare, han kom sig inte ens för att fnissa, därtill var historien alldeles för osannolik. Predikanten-UD-mannen Booth hade varit en av dem som gick i bräschen för John Major-regeringens kampanj Back to Basics, tillbaks till det goda anständiga livet. Det var, enligt denna kampanj, lösaktigheten och sedernas förfall som gjort att Storbritannien inte längre var en ledande världsmakt. Bland annat fanns det alldeles för många ogifta mödrar. Av skämtteckningar på ledarsidorna och diverse politiska




06-07-13

10.45

Sida 330

kommentarer läste Luigi långsamt och fläckvis fram denna bakgrund. Till en början trodde han inte sina ögon, men efterhand blev han övertygad. Dessa engelsmän var galna. Vad metodistpredikanten Booth beträffade så hade han först nekat benhårt till allt annat än filantropi. Dock hade skandalpressen snabbt grävt fram, eller köpt, hans kärleksdikter till unga fröken Emily Barr, och även om Luigi inte ansåg sig i stånd att bedöma den litterära kvalitén i denna poesi så framgick åtminstone för spionen inom honom att saken bevismässigt var klar. Det hade också predikanten själv funnit, och avgått från sin UD-karriär. Men eftersom denna senaste skandal nu nått en avgörande kulmen så rekapitulerades det föregående årets liknande händelser, gubbe för gubbe. Kulturministern David Mellor hade haft en förbindelse med en påstådd svenska med det föga svenskklingande namnet Antonia de Sancha; hon hade sålt sin story till en söndagstidning och där redogjort för herr kulturministerns vurm för att få smisk på bar stjärt, helst iförd fotbollslaget Chelseas spelartröja. Och så hade han avgått och ”svenskan” blivit tämligen rik på att sälja mer detaljer och dessutom posera i svarta latexkläder. Tim Yeao, miljöminister, hade åkt fast för att utom sitt äktenskap ha bidragit till att öka antalet ogifta mödrar i England. Och så hade han fått avgå. Det började gå upp för Luigi att det kanske rörde sig om ett mediavärldens straff för de politiker som hittat på det där med Back to Basics; särskilt när han såg feministen Germaine Greers kommentar att man borde se till att engelska ministrar kostnadsfritt kunde rekvirera kondomer som tjänsteförmån, för att inte i onödan dra upp antalet ensamma mammor och därmed bidra till förfallet i Storbritannien. Transportministern lord Caithness hade avgått därför att hans fru skjutit sig genom huvudet vid upptäckten att han hade prassel till vänster.




06-07-13

10.45

Sida 331

En minister som alla läsare förutsattes känna till så att det inte angavs exakt vilket jobb han hade haft, en Cecil Parkinson, hade tvingats avgå efter att ha gjort sin sekreterare Sara Keays med barn. Vice transportministern Steven Norris uppgavs ha fem älskarinnor, men hade ännu inte avgått. Den konservative parlamentsledamoten Jeffrey Archer uppgavs, enligt en köpestory från horan Monica ”Debbie” Coghlan, lida av för tidig sädesavgång. Horan, som presenterades just så i tidningstexten, hade sålt storyn och stod för varje ord och mr Archers politiska karriär var därmed slut, varvid han övergick till att skriva romaner på heltid. Luigi läste intensivt memorerande som om det vore frågan om text som ingick i hans jobb, men han kände också en stigande olust; det var som om lady Carmen inte längre smakade lika gott. Hade han hamnat i en galen kultur? Var alla så här? Och dessutom, om det nu var så intressant med otrohetsaffärer i detta land så var det kanske inte den mest diskreta debut han gjort som under coveragent att första dagen på jobbet inleda ett sexuellt förhållande med en person som tvivelsutan riskerade att bli löpsedelsstoff vid första bästa möte med fotograf på fel plats i fel ögonblick. Eller var det bara männen de var ute efter? Ingen av de många otrohetsaffärerna berörde de pilska ministrarnas fruar, eftersom dessa fruar enbart presenterades som ärbara offer. Han hade kommit till en sexgalen nation, så mycket var klart. Men hans enda uppgift hittills var att anpassa sig till livet i denna nation, och med ett blixtsnabbt inlett förhållande till en låt vara före detta försvarsministers hustru så hade han ju följt sina instruktioner i det avseendet förvånansvärt precist. Om operationen inleddes på allvar så skulle han naturligtvis tvingas redogöra för alla mellanhavanden med lady Carmen, och om han skulle ta hennes synpunkter i ämnet på allvar så verkade det inte bli något tvågångsligg precis. Han gruvade sig för den stund då han måste redogöra för saken. Att ljuga om det kunde han inte, det vore mot




06-07-13

10.45

Sida 332

själva ABC. Om operationen inleddes så skulle hans handledare, förmodligen en överordnad brittisk kollega, förvänta sig varenda liten detalj i hans leverne som Tony Gianelli. Han tröstade sig rationellt med att det faktiskt ännu inte blivit en operation på allvar, att han hittills bara anpassat sig till brittiskt liv och att det kanske aldrig skulle bli frågan om annat; den väsentliga delen av jobbet skulle bara bli de nya kunskaper han skulle ta med sig hem till Sverige från Marconi Naval Systems och de mer personliga erfarenheter som lady Carmen hade att erbjuda. Han slöt ögonen och försökte återskapa hennes sätt att tala engelska. Det var definitivt inte italienska, även om det fanns tillgjorda inslag i hennes språk som kunde föra tanken ditåt. Efter alla år i Kalifornien visste han precis hur spansk brytning lät på engelska, åtminstone latinamerikansk spanska överförd till amerikansk engelska. Det borde ju vara rätt likt, fast lady Carmen lät inte alls så. Kunde hon kanske ha ett portugisiskt förflutet och av någon anledning velat dölja det? Antagligen spelade detta ingen större roll, den kvinna som var gift med en försvarsminister måste ju ha blivit kollad från strumplästen ända upp till den falska röda färgen i håret; när hon var naken framgick det tämligen väl att hennes naturliga hårfärg var svart. Luigi erkände motvilligt för sig själv att han var barnsligt smickrad över hennes översvallande beröm för hans manliga prestationer. Dessutom urskuldade han sig på nytt med att han inte haft en enda instruktion som stod i motsättning till de upplevelser som hon faktiskt erbjudit. Hon hade bestämt nästa möte till måndag kväll och beordrat honom att åstadkomma en italiensk måltid. Efteråt, måltiden skulle de ha efteråt, hade hon betonat. Eftersom man älskade bäst när man var hungrig. Han hade redan börjat planera måltiden och letat efter vinbutiker i närheten.




06-07-13

10.45

Sida 333

 The Connaught motsvarade Carls redan högt ställda förväntningar på ett England som såg ut som på gamla filmer; han hade inte kunnat föreställa sig att sir Geoffrey skulle placera honom på något så vulgärt som ett amerikanskt ställe i plast och glas vid namn Hilton eller liknande. The Connaught låg i Mayfair och hade förmodligen sett ut på samma sätt de senaste 100 åren. Personalen hade en märklig förmåga att utöva den där speciellt brittiska överlägsenheten som bland annat bygger på perfekta kläder, de var alla i jackett, ett utomordentligt väluppfostrat språk och vänlighet. Var man deras gäst så var man, även om man lät som en amerikan och infann sig i jeans. Redan under första hissresan upp till rummet hade Carl stött på detta särskilda språk som de talade. Han visste ännu inte att allt hans arbete skulle utföras i den svit han hade fått och frågade hisspojken, liksom i förbigående, om man måste ha slips i baren. Han sa det så hårt och rakt, på sin omisskännligt tydliga amerikanska. Måste man ha slips i baren? Han hade möjligen väntat sig ett undvikande svar. ”Allmänt sett, sir”, sa hisspojken förbindligt, ”skulle jag nog tänka mej att slips i baren är något som uppmuntras på The Connaught.” ”Jag förstår”, sa Carl. Hotellsviten ingav en känsla av stillastående tid, som om han förflyttats till en epok åtminstone före andra världskriget. Oljemålningar på väggarna, i regel häst- eller blomstermotiv, kinesiska urnor, lampetter i porslin, storblommiga mönster på tunga gardiner, pösiga fåtöljer och en elektrisk brasimitation i den öppna spisen. Han före-




06-07-13

10.45

Sida 334

ställde sig att vardagsrummet återskapade ett vanligt högborgerligt engelskt hem, att avsikten var att neutralisera hotellkänslan. Badrummet var helt klätt i vit marmor, allt fanns där inklusive illuminerad rakspegel och en rad glödlampor runt den stora toalettspegeln så att frun skulle kunna putsa sig före middagen. Sovrummet dominerades av en mycket stor säng och ett högt klädskåp i mörkt ädelträ, mässingsbeslagen var nyputsade. När han hängt in sina kläder och ställt ut sin portabla dator i vardagsrummet knackade det diskret på dörren, lågt men ändå fullt hörbart av metall mot metall. När han gick och öppnade stod en man i jackett och anmälde två gentlemen från Travellers’ Club som hade vissa paket att leverera. Det var hans arbetsmaterial, ungefär femton kilo dokument samlade i numrerade mappar i grönt läder. Männen som påstods komma från Travellers’ Club bar obesvärat in materialet tillsammans med den jackettklädde, trots de tydliga hemligstämplarna på mapparnas utsidor, och placerade det i den pösiga blommiga soffan. Sen tog en av dem fram en portfölj, sneglade på den jackettklädde och höjde på ena ögonbrynet, vilket ledde till att den jackettklädde omedelbart drog sig tillbaks, backande mot ytterdörren. När han försvunnit presenterade sig de två MI 6-tjänstemännen och bad honom signera kvitto på mottagna dokument, förklarade att enligt instruktionen fick dokumenten inte vid något tillfälle lämnas utan uppsikt och meddelade sen att sir Geoffrey skulle hålla kontakt per telefon. De försäkrade honom att servicen på The Connaught inte lämnade något övrigt att önska. Men ville han ändå lämna rummen medan handlingarna fanns kvar så fick han vara så god att ringa bifogat telefonnummer så att man kunde sända över en man att sköta bevakningen under tiden, om han ville ta sig en promenad eller så. Carl undrade förbryllat om det inte var olämpligt med så mycket indiskret spring på ett vanligt hotell, men de försäkrade honom att även diskretionen på The Connaught lämnade inget övrigt att önska. Tjänsten brukade ofta




06-07-13

10.45

Sida 335

anlita etablissemanget ifråga för utländska besök. När tjänsten, de talade tydligen om sig själva med det ordet, hade gått klädde Carl om till mjuka kläder som inte satt åt någonstans och började organisera sitt arbete. Största svårigheten bestod i att finna en funktionell arbetsplats, skrivbordet såg ut att mest vara snyggt och näst mest till för att breda ut vinlista eller skriva små biljetter på. Han installerade sin dator på det lilla empirskrivbordet och bredde ut mapparna över de stora blommiga fåtöljerna och soffan. Sen bökade han en stund med en golvlampa för att få en läsplats och satte igång, han började i kronologisk ordning. Han konstruerade ett enkelt program för att kunna få fram gemensamma nämnare i det 40-tal fall av mer eller mindre mysteriösa självmord som han nu skulle bearbeta. Han gjorde sig ingen brådska eftersom systematiken var viktigare än tiden, det var först när han arbetat in de uppgifter som han ansåg relevanta i sitt program som han skulle kunna börja fantisera och leka med olika hypoteser och samband. Till en början var det enkelt mekaniskt hantverk som tog upp tiden så att han då och då tappade koncentrationen och fick för sig att göra annat, som att ringa hem till Tessie ett par gånger om dagen. Hon lät lugn, han skulle inte vara borta länge och han hade ju förklarat det hela som om det gällde Operation Blue Bird, som han beskrivit rätt ingående för henne för att få henne att gå med på att det var någonting som måste göras alldeles bortsett från deras personliga sinnestillstånd. Allteftersom det rent mekaniska arbetet betades av växte hans intresse för de samband som kunde finnas. För det första var mer än hälften av dessa självmord sannolikt äkta självmord där man kunde hitta både personliga omständigheter, vittnesmål och dödssätt som styrkte den hypotesen. Den som talat om självmord tidigare, just skilt sig och återfunnits hängande i en garderob med husets tvättlina runt halsen och, mer avgörande, med ett eller två fingrar innanför tvättlinan som tecken på den sista desperata kampen för att överleva och, nästan lika avgörande, verkligen varit berusad vid sin död, kunde avskrivas.




06-07-13

10.45

Sida 336

Det motsatta fallet representerades av två män som återfunnits dränkta i sina badkar med whiskyflaskan intill som indikerade att de berusat sig men där den rättsmedicinska undersökningen bestred att så skulle ha varit fallet. När självmordet dessutom skulle ha kommit som en blixt från klar himmel för de närmaste anhöriga så åkte ett sådant fall in i datorn med en klassificering som gjorde fallet till mord. Det verkade som om tekniken i självmord gick i vågor. Ett tag hade badkarstricket, att plötsligt dränka sig i sitt eget badkar, förefallit populärt. I en följande period fanns tre fall i rad där offret påstods ha gått in i ett garage eller arbetsrum och monterat isär en lampa så att två strömförande trådar hade kunnat anbringas runt hörntänderna och därefter hade offret, eller snarare någon annan, slagit till strömbrytaren. Trist sätt att dö, gjorde säkert förbannat ont dessutom. Tog förmodligen tid. De tre som påstods ha elektrifierat sig själva till döds genom att fästa ledningar kring sina tänder hade dessutom ytterligare en sak gemensamt, de hade alla låst dörren inifrån. Carl fick intrycket att det var ett arrangemang för att få polisen att snabbt utesluta brott; själv kunde han tänka sig mer än en metod att låsa ett rum så att det såg ut som om det var låst inifrån. Den gemensamma nämnare Carl emellertid hade tillgång till i sitt hemligstämplade material var någonting som den civila kriminalpolisen saknat. Carl kunde se exakt vad de sysslat med. Och det fanns vissa mycket bestämt gemensamma drag i de misstänkta självmordsoffrens bakgrund. De hade alla sysslat med datasimulerade program som rörde vapeninsatser mot ubåtar. Det kunde vara mer eller mindre långsökt, men där fanns en likhet i metoder mellan de misstänkta självmordsfallen som var statistiskt övertygande. Och omvänt kunde Carl använda denna hemliga information för att pröva sådana självmord som föreföll vara äkta självmord. I inget av de fallen hittade han en bakgrund i deras arbete som hade med undervattensteknologi att göra.




06-07-13

10.45

Sida 337

När han sorterat fram ett drygt tiotal fall som föreföll som mord kom det svåraste, att försöka hitta gemensamma nämnare när det gällde metoderna och möjligheter att värja sig. Det var svaret på de frågorna som skulle bestämma i vilken utsträckning Luigi skulle riskera sitt liv. Han utgick från att de rättskemiska protokoll han hade tillgång till var otillförlitliga i ett mycket bestämt avseende. Om offren först drogats så att de varit försvarslösa innan självmordsarrangemangen vidtogs, så skulle det inte visa sig i vanliga rättskemiska analyser. Han hade ju själv fått en liten souvenirsamling av Jurij Tjivartsjev uppe i Murmansk förra året, ampuller som kunde injicera insulin, curare eller nikotin i en i sig dödande dos. Det var tydligen en gammal KGB-specialitet, och om man nu arbetade med teorin att det var ryssar som mördade brittisk försvarspersonal så låg det ju nära till hands att ta hänsyn till just den här riskfaktorn. Andningsförlamande gift ansåg sig Carl till slut kunna avskriva. De som hade tvingats drunkna var ju äkta drunknade, fyra fem fall, och det skulle aldrig ha gått om de varit andningsförlamade. De drunknade hade dessutom lustigt nog varit ickerökare allesammans, vilket uteslöt injektioner av nikotin och liknande gift. Men även om den gamla sovjetiska tekniken byggde på sådana kemiska substanser som fanns eller kunde finnas naturligt i människokroppen, och därför inte skulle upptäckas eller betraktas som någonting misstänkt vid den rättsmedicinska undersökningen i efterhand, så kunde man ju inte utesluta andra och modernare gifter som ändå var lika svåra att spåra. Och sen var det ju de här offren som dött av kvävning därför att de iklätt sig damunderkläder och dragit en plastpåse över huvudet, tydligen en märklig brittisk specialitet. De rättsmedicinska undersökningarna visade tydligt att det som orsakat döden var kvävning och att offret måste ha hållits vid liv för att kunna kväva sig själv på ett trovärdigt sätt. Förgiftning av ett eller annat slag hade saboterat trovärdigheten i kvävningen.




06-07-13

10.45

Sida 338

Medan han grubblat över just detta fenomen och gått fram och tillbaks över den persiska mattan i varv på varv hade han i ren tankspriddhet slagit på de brittiska TV-nyheterna och hamnat i något som såg ut som rena repliken på hans egna tankemödor. Ännu en sån där plastpåsegök hade slagit till. Men det framgick med all önskvärd tydlighet att det inte var vilken sexdåre som helst. Stephen Milligan ansågs enligt BBC som en mycket tung kandidat för en framtida premiärministerpost och hade dessutom en framskjuten plats i kampanjen Back to Basics. Denne framstående politiker hade emellertid nu hittats i sitt hus i Hammersmith i västra London, iklädd svart höfthållare, svart spetsig bh, nylonstrumpor och plastpåse på huvudet. I munnen, innanför plastpåsen, höll han en apelsin. Så hade han dött och så skoningslöst redogjorde till och med TV-nyheterna för de närmare omständigheterna i denne moralens väktares hädanfärd. Inget tydde på mord, meddelade BBC. Carl slog av TV:n alldeles förstummad. Inget tydde på mord? Hur kunde man så snabbt vara så säker på det? Var det vanligt att engelska högerpolitiker förlustade sig med apelsin, svarta damunderkläder och plastpåse, fanns här något väsentligt om England som utomstående inte begrep? Carl knappade in uppgifterna i sin dator och hade därmed utökat misstänkta plastpåsefall till fem. En plastpåsedåre mer eller mindre gjorde ingen statistisk skillnad, insåg han. Den avgörande frågan var fortfarande om det fanns en metod att mörda som var gemensam för alla de fall som kunde vara mord och som hittills inte visat sig. Han hade haft detta i bakhuvudet redan när han gjorde sitt program och kunde nu gå igenom de misstänkta mordoffrens fysiska data, en för en. Till slut vågade han närma sig den avgörande slutsatsen. Han själv och exempelvis Luigi skulle ha kunnat genomföra de fall som såg ut som mord. De skulle inte ha haft några större svårigheter att dränka någon i badkar och städa efter sig, kasta någon ner från en bro eller




06-07-13

10.45

Sida 339

ens ikläda vederbörande denna tydligen mycket engelska stass med damunderkläder och plastpåse; för enkelhets skull hade man väl börjat med plastpåsen och arrangerat de modemässiga pikanterierna efter att offret slutat sprattla. Dock, den avgörande slutsatsen var att de fall av självmord som såg ut som mord hade kunnat genomföras med rätt måttliga insatser av våld, förutsatt att den eller de som anbringade våldet var välutbildade i ämnet. Men detta betydde också att den eller de som aningslöst skulle ge sig på Luigi i tron att det bara var att brotta ner honom på golvet och trä en plastpåse över huvudet på honom skulle få betydande svårigheter, om de ens överlevde försöket. Följaktligen skulle Luigi aktiveras, det var det besked sir Geoffrey skulle få. Carl vände och vred på sin slutsats och letade sig igenom de olika fallen av troliga mord på nytt. Men variationen i metoder var så stor att åtminstone några fall, särskilt plastpåsehistorierna och drunkningsvarianterna, såg ut att ha genomförts med vanligt enkelt våld, utan kemiska insatser. Detta var vad dataprogrammet till slut sa honom och det var också vad hans egen logik sa honom. Men problemet var ju att en felaktig slutsats innebar att han riskerade livet på en av sina medarbetare i ett läge där han inte skulle ha gjort det om han dragit rätt slutsats. Det skulle vara ohederligt att förbjuda operationen med hänsyn till påstådda risker som han faktiskt inte upptäckt; slutsatsen var ju att det helt enkelt skulle vara omöjligt att förmå en sån som Luigi eller han själv att begå självmord med de varierade metoder som hittills visats upp. Och om det var slutsatsen så hade två regeringar i två västerländskt demokratiskt styrda stater bestämt att man skulle använda Luigi som den specialist inom tjänsten han ju var. Det skulle också vara ohederligt att inte diskutera riskerna ordentligt med Luigi; det var verkligen inte frågan om att bara skämta om lämpliga åtgärder för den händelse två busar kom och viftade med svarta spetstrosor, apelsin och plastpåse. En fråga var ju om mördarna




06-07-13

10.45

Sida 340

använt hot, exempelvis vapen, och därmed uppstod frågan om man skulle beväpna Luigi. Det senare var inte en helt enkel fråga. Fördelen med ett vapen i Luigis händer var att det neutraliserade risken för vapen i fiendens händer. Nackdelen var att om den saken upptäcktes så skulle Luigis cover som oskyldig och fysiskt harmlös datafreak vara som bortblåst. Möjligen fick Luigi själv ta ställning till den frågan. Under alla förhållanden var det ju så att den som viftade med pistol eller kniv inom Luigis räckvidd – och inom räckvidd måste man ju om det skulle dränkas eller knytas plastpåse eller fästas elkablar vid tänderna – skulle nog dö rätt kvickt. Carl låste sitt dataprogram med en kod, slog igen locket på datorn och bröt strömmen. Sen gick han bort till telefonen, ringde det angivna numret där någon svarade anonymt, och meddelade att tjänsten kunde vara så god att komma och hämta sitt material nu, eftersom han var färdig med det. Han ville gärna ut på sitt livs första promenad i London; han hade inte varit utanför hotellrumsdörren på två dygn. *** I en punkt ungefär vid 31:a breddgraden och 40:e längdgraden möts tre länder mitt i öde ökenlandskap, Jordanien, Irak och Saudiarabien. Längs hela den 100 mil långa gränsen mellan Irak och Saudiarabien, nerifrån Kuwait vid Persiska viken och upp till den jordanska gränsen går en pipeline för oljetrafik som numera spelat ut sin roll, men längs oljeledningen finns någonting som åtminstone påminner om farbar väg. Det enda ortnamn som finns markerat på kartan i närheten av de tre ländernas mötande gräns är Badanan. I övrigt är området flera hundra kvadratkilometer tomhet, en del av den stora syriska öknen som heter An Nafud. Åke Stålhandske hade ritat ett stort rött kryss över namnet Badanan på sin amerikanska satellitkarta över området som nu täckte en hel vägg i den dubbla arbetsmodul han inrett för sina studier.




06-07-13

10.45

Sida 341

Han arbetade på det saudiska alternativet, med den vaga instruktionen från Samuel Ulfsson, som höll i kontakterna med UD och regering, att köra på Saudiarabien tills annat besked kom. Geografin hade en uppenbar fördel, själva flygsträckan kunde krympas ner till 150 kilometer fram och lika långt tillbaks. Innebörden var bland annat att det fanns en chans att klara hela transporten på en enda tankning, lite beroende på typ av helikopter. Den amerikanska underrättelsetjänsten hade markerat samtliga irakiska radarstationer söder och väster om Bagdad och varit vänlig nog att med passare rita upp vilka områden som täcktes av irakisk radar. Teoretiskt skulle det gå att kryssa fram mellan de olika radarstationernas täckning, men i praktiken skulle den låga flyghöjden göra sådana beräkningar rätt ointressanta. Landskapet var fullkomligt platt och utan några hinder så fort man körde in över irakiskt territorium, följaktligen skulle man kunna hålla sig på 25 meters höjd eller någonting ditåt – Åke Stålhandske insåg att han måste göra ännu en vända ut till Marinens Helikopterförband på Berga – eller i värsta fall något lägre och på det viset helt undgå radar. Om irakiska marktrupper fick ögonkontakt, eller snarare öronkontakt med framrusande helikoptrar på låg höjd i mörker så skulle de svårligen kunna få ordning på någon eldgivning innan det var försent och dessutom skulle de ta för givet att det var amerikaner som var inne och busflög, möjligen för att provocera irakiskt flyg in i den förbjudna flygzonen. Det rent tekniska i flygtransporten skulle finslipas när man dragit in helikopterförare i operationen. Åke Stålhandskes uppgift var närmast att bestämma hur många det måste bli och han lutade åt att minimum måste vara sex man, så att man hade besättning för tre helikoptrar, en som skulle ända fram till målet, en som skulle vara back-up vid attacken och en i reserv. Det betydde att man måste rekvirera tre gånger tre man för stridsuppgifter. Tanken var att inbrytningen skulle göras av tre man från




06-07-13

10.45

Sida 342

den helikopter som landade inne på fängelsegården. En enkel idé vore ju att låta budet gå först till de fallskärmsjägarreservister som man haft med sig på Operation Dragon Fire; kul tanke, från polarkyla till ökenhetta. De hade visat tillräcklig kompetens och de hade på något sätt en moralisk rätt till första tjing på att göra något som var enkelt och ädelt och som man till skillnad från Dragon Fire kunde skryta med och som till skillnad från Dragon Fire inte framkallade mardrömmar för resten av livet. Femton man så långt. Tillkom mekaniker, sjukvårdspersonal och tross. Expeditionsstyrkan skulle hamna någonstans på 22–24 man. Signalister skulle man förmodligen klara sig utan, den kunskapen fanns om inte annat hos den underrättelsepersonal som självklart skulle ingå i styrkan. Åke Stålhandske utgick från att de skulle bli tre, en för varje helikopter och att han själv skulle vara en av de tre. Åke Stålhandske kollade igenom sina slutsatser och anteckningar och ringde sen internt in till Samuel Ulfsson och undrade om det fanns tid för lite snack. Han fick beskedet att vänta tjugo minuter och började gå över allt på nytt. På två sammanfogade skrivbord stod en råmodell av Abu Ghraibfängelset i balsaträ och papier maché. Modellen skulle förfinas undan för undan allteftersom man fick in underrättelseresultat från de släktingar som, utrustade med enkla turistkameror men med film som olyckligtvis förstördes om den framkallades normalt, nu i strid ström skulle återuppta sina besök där nere i fängelset. Den avgörande frågan var om de kunde lokalisera anläggningens elcentral, det där andra om låstyper och sådant var av mindre intresse. Alla stål- eller gallergrindar skulle kunna forceras på några sekunder. Lyckades man slå ut all elektricitet vid landningen så skulle projektet i fortsättningen vara så gott som 100 procent säkert. Men det skulle förmodligen gå ändå, det räckte med att använda sin fantasi: här ligger du och är vakt i en mer eller mindre kvav kasern med tio andra man och klockan är tre på morgonen och plötsligt blir det ett sjuhelvetes liv, du hör något som är helikopter, något som antagligen är




06-07-13

10.45

Sida 343

automatkanoner och möjligen detonationer från lätta missiler. Vad gör du nu de närmaste två minuterna? Griper ditt vapen och störtar iväg mot den avdelning inom fängelset där svenskarna sitter? Knappast. En känslig fråga var hur man skulle slå ut vakttornen. Strömmen av prenumererade amerikanska satellitbilder gav vid handen att tornen under dagtid var bemannade med tre man per torn. Man borde utgå från samma bemanning nattetid, sex man alltså. De hade lätta kulsprutor och automatkarbiner, tillräckligt för att skada en helikopter på nära håll. Alltså måste de slås ut, alltså skulle operationen kosta fem sex människoliv. Det var inte det berättigade eller icke berättigade i detta som fick Åke Stålhandske att grubbla, det var inte hans sak att avgöra gott eller ont och moral eller icke moral i projektet, han skulle bara räkna på det praktiska. Men om man dödade fler irakier än räddade svenskar, hur skulle det påverka andra svenskar som av olika skäl befann sig i Bagdad? Den där Saddam Hussein hade ju tagit gisslan förut. En möjlighet var kanske att i god tid dra undan så många svenskar som möjligt, men å andra sidan skulle det ju verka alarmerande eller åtminstone konstigt om alla svenskar plötsligt kallades hem. Det där var ändå politikernas sak att syssla med. Åke Stålhandskes sak var att avgöra om vakttornen skulle slås ut med automatkanoner eller Hellfire-missiler, vilket sammanhängde lite med vilken typ av helikoptrar man skulle kunna få på plats. Hellfire var att föredra. ”Nå, hur går det?” hälsade Samuel Ulfsson vänligt när Åke Stålhandske kom in och mötte en del FRA-folk på väg ut. ”Jora, så där”, muttrade Åke Stålhandske med en blinkning och avvaktade med fortsättningen tills han hade stängt dörren bakom de föregående besökarna. ”Om du kan fixa Saudiarabien som bas så är saken redan klar”, fortsatte han när de blivit ensamma. ”Kan du verkligen det förresten?” ”Mja, just det är väl inte min sak, jag håller mest på och dividerar




06-07-13

10.45

Sida 344

med våra amerikanska vänner”, sa Samuel Ulfsson och tog lättad fram sitt askfat som han haft dolt under skrivbordet. Somliga sammanträden var tydligen rökfria till och med hos Samuel Ulfsson. ”Och vad säger våra amerikanska vänner?” frågade Åke Stålhandske. ”Dom är rent ut sagt muntra, och ska man sammanfatta deras inställning så finge man väl tala lika bra amerikanska som du och Carl.” ”Go kick some ass!” föreslog Åke Stålhandske glatt. ”Jo möjligen, nånting åt det hållet skulle jag tro. Dom har försett oss med bra kartmaterial?” ”Ingenting att klaga på, vi har varenda kvadratmeter i det aktuella inflygningsområdet under kontroll. När får vi veta om det kan bli Saudiarabien?” ”Vet inte”, suckade Samuel Ulfsson. ”Det är ju som sagt inte mitt bord, men Anders Lönnh har någon vildsint idé om att vi plötsligt ska inleda ett utbytesprogram med ömsesidiga studiebesök med Saudiarabien.” ”Varför det, verkar saatans råddigt”, sa Åke Stålhandske misstänksamt. ”Nja, tanken är att vi tycks ha samma helikoptrar som dom, vi skulle alltså bara skicka ner personal, låna deras grejor, måla om dom inför den avgörande insatsen naturligtvis och sen skulle saudierna få komma på återbesök och flyga mörkerkörning i norrländsk vildmark. Nåt i den stilen.” ”Måla om helikoptrarna?” frågade Åke Stålhandske förvånat. ”Inte vita eller så, men dom ska ha tre gula kronor mot blå botten, if you see what I mean.” ”Det var ju rasande stiligt”, sa Åke Stålhandske misstroget. ”Men varför det?” ”Rätt enkelt och där måste jag säga att jag håller med Anders Lönnh. Om det hela går vägen så är det ju ingen tvekan om att det var vi. Segerparader med Carl Bildt och så där. Men om det går åt helvete och helikoptrarna ligger där nerskjutna så ska saudierna inte få skulden för något som vi gjorde.”




06-07-13

10.45

Sida 345

”Men saudierna skickar räkning på helikoptrar till oss efteråt i så fall?” skojade Åke Stålhandske. Han var omotiverat uppmuntrad vid tanken att måla tre gula kronor mot blå botten på helikoptrarna som sista åtgärd före start. ”Jo, det gör dom väl”, sa Samuel Ulfsson lätt tankspritt och kom sen på vad mötet egentligen skulle handla om. ”Hur många man behöver vi?” frågade han i ett tonfall som markerade att nu började mötet. ”Ungefär två dussin, däribland sex helikopterförare och nio man stridande enheter, varav tre från oss”, svarade Åke Stålhandske snabbt. ”Tre från oss, betyder från SSI”, konstaterade Samuel Ulfsson. ”Den frågan kan vi tills vidare lämna. Har du funderat på vilka andra sex det ska bli i den delen?” ”Ja”, sa Åke Stålhandske. ”Jag har faktiskt en idé. Jag tycker vi ska ta hit hela fallskärmsjägargänget från Operation Dragon Fire, presentera projektet och uppmuntra dom att anmäla sej som frivilliga.” ”Varför det?” sa Samuel Ulfsson misstroget. ”Dom som vandrar ut härifrån och inte har ställt upp vet plötsligt för mycket.” ”Nåjo”, konstaterade Åke Stålhandske. ”Men om dom nu har hållit käften om Operation Dragon Fire så kan dom hålla käften om allt. Men det var inte det jag tänkte på i första hand. Vi har aldrig erkänt den operationen, trots att alla fick utländska medaljer. Jag tycker att det var en bra idé att ta hit gänget, låta ÖB ge dom lite erkänsla.” ”Det var ju schangtilt”, sa Samuel Ulfsson undrande. Han visade tydligt att han inte sett något särskilt genialt i Åke Stålhandskes snabba och rationella metod att handplocka hela den stridande gruppen på en gång. ”Men det är en sak till”, började Åke Stålhandske dröjande. ”Det gäller vad som hände när vi genomförde Dragon Fire, vi har ju varit så hyggliga att vi besparat er detaljerna.” ”Tack!” sa Samuel Ulfsson och höjde avvärjande sin hand. ”Med ett minimum av militär fantasi tror jag att jag förstår vad undanröjande av alla mänskliga vävnadsrester betyder. Vad har nu det med saken att göra?”




06-07-13

10.45

Sida 346

”Jo”, sa Åke Stålhandske med ett försiktigt leende. ”Det har nog saatans mycket med saken att göra. Vänta nu lit’ och låt mej bara förklara. Operation Blue Bird kommer till skillnad från en massa annan tjiit som vi medverkar till int att förbli hemlig särskilt länge. Tvärtom är det sånt som kommer att stå i våra saatans skolböcker. Och det är sånt man int drömmer mardrömmar om, om du förstår vad jag menar. Dom här killarna är tillräckligt bra på det som ska göras och dom är förtjänta att få lätta på trycket, att berätta för vem som vill höra hur saatans ädla och tappra dom är. Det kommer ju för helvete int att finnas en svensk som int skulle velat vara med där nere.” Åke Stålhandske hade just avlevererat sitt livs längsta resonemang för chefen och han såg ut som om han plötsligt drabbades av den insikten och tystnade förläget. Samuel Ulfsson rörde först inte en min, sög bara tankfullt på sin cigarrett. ”Bra tänkt, Åke”, sa han till slut. ”Mycket bra. Vi gör så! Och nu till en mer privat sak. Vad var ditt intryck av Carl och Tessie nu i helgen?” Åke Stålhandske drog ut lite på svaret, dels därför att det plötsliga bytet av samtalsämne överrumplat honom, dels därför att han tog tid på sig att fatta att Samuel Ulfsson faktiskt accepterat hela hans tankegång om varför man måste använda samma personer för stridsuppgifterna den här gången som man utnyttjade för Dragon Fire. Sen mumlade han något om att det förstås var mycket svårt att säga. Carl verkade på ett sätt lika kall och rationell i allt han sa som alltid förut, men det kändes ändå lite som att tala med ett spöke. Han log aldrig, han talade mycket långsammare än förut, man visste inte riktigt var man hade honom. Det var lättare med Tessie, hon pendlade ju åtminstone lite mänskligt hysteriskt mellan uppsluppenhet och sen i nästa ögonblick ner i förtvivlan och gråt så fort hon såg ett barn eller skulle mata Ian Carlos eller något sådant. Samuel Ulfsson instämde, han hade haft ungefär samma intryck. Men han hade ju helvetes svårt att betrakta sig själv som chef som skulle bedöma Carls arbetsförmåga och allt det där som chefer för-




06-07-13

10.45

Sida 347

väntades bedöma. Han hade oroats av det dunkla draget hos Carl, den där kontrollerade tystnaden, frånvaron av känsloyttringar och till slut frågade han Åke rent ut om det kunde vara så illa att Carl hade några hämndplaner. Carl visste ju vilka mördarna var, deras bossar åtminstone. Han hade väl ändå inga planer på att åka till Sicilien på sin fritid? Åke Stålhandske skakade bestämt på huvudet. Det var inte hans intryck. Han medgav att tanken snuddat vid honom, att han fasat för det ögonblick när Carl skulle komma och fråga om han ville följa med på en semesterresa till Sicilien. Men Carl hade inte frågat, inte ens sett ut som om han tänkt tanken, även om han inte såg ut som om han tänkte tankar alls nuförtiden. ”Och vad skulle du ha svarat om han frågat?” frågade Samuel Ulfsson lätt och blåste ut ett rökmoln som om han frågat om vadsomhelst fast han insåg att han ändå genomskådades. ”Det värsta är”, sa Åke Stålhandske ansträngt, ”att jag int vet vad jag skulle ha svarat. Int saatan kunde jag säga nej om han frågade. Int saatan kunde jag säga ja.” *** ”Tjänare tjänare gamle gosse, vi tycks vara lite bleka om nosen i dag? Men det är väl dom senaste dagarnas innesittande, antar jag”, hälsade sir Geoffrey hurtfriskt när Carl steg in i baksätet på hans mörkgröna Bentley utanför hotellentrén. ”Det är nog inte innesittandet så mycket som skottskadorna”, muttrade Carl när han sträckte fram sin hand för att hälsa och den stora bilen ljudlöst gled iväg. ”Javisst ja!” ursäktade sig sir Geoffrey. ”Jädrans otrevlig historia det där, jag läste en summering häromdan. Men det gick ju bra i alla fall, hur mår du egentligen?” ”Det gick inte så bra”, sa Carl. ”Sju personer mördades, däribland min dotter och förra fru. Annars är jag okay, lite bristande aptit bara.”




06-07-13

10.45

Sida 348

Carls uttryckslösa ansikte tog tillfälligt loven ur sir Geoffreys forcerade munterhet och han markerade en stunds tystnad, som för en tyst minut, innan han sa något. ”Jag är hemskt lessen för din skull, Carl. Jädrans otrevligt, som sagt.” ”Tack”, sa Carl. ”Vi håller så att säga vårt möte här i bilen?” ”Well, jag tänkte vi skulle snacka av oss en del utan främmande öron och ta lunchen sen, om det är allright för din del?” svarade sir Geoffrey försiktigt. Det fanns något i Carls ansiktsuttryck som gjorde sir Geoffrey osäker och osäkerhet var en känsla som han var ovan vid och behärskade dåligt. ”Vem börjar?” frågade Carl. ”Ska vi kanske ta det där med politikerna först?” ”Låter som en ganska intelligent idé, antar jag”, sa sir Geoffrey och gjorde en inbjudande handrörelse. ”Gästerna först!” ”Well”, sa Carl och tog sig med en trött gest över pannan. ”Dom instruktioner jag har från min premiärminister är både kortfattade och enkla. Om inga rent operativa invändningar finns så står jag till den brittiska tjänstens förfogande, liksom övrig svensk personal som kan bli aktuell.” ”Så långt låter det ju bra, jädrans bra om jag får sträcka mej så långt”, sa sir Geoffrey. ”Återstår möjligen den petiga frågan om du funnit några operativa invändningar, gamle gosse?” ”Nej”, sa Carl. ”Det är grönt ljus, vi har börjat göra affärer med varandra således. Min svenske kollega kan aktiveras från och med i dag, jag hoppas ni kan fixa ett möte med honom innan jag sticker hem?” ”Självklart, jag antar att han måste hinna hem från jobbet först”, sa sir Geoffrey och tänkte efter hur han skulle fortsätta eftersom Carl inte visade min av att vilja göra det. ”Well, vad fann du i våra pappershögar, tydligen ingen avgörande invändning mot vår operation i alla fall?” fortsatte han med tillkämpad energi. ”Nej”, sa Carl. ”Det handlar om mord i ett flertal fall, tillräckligt




06-07-13

10.45

Sida 349

många för att man ska se ett mönster, och om jag förstått det mönstret rätt så täcker det vår man, det handlar om viss undervattensteknologi, det tycks vara den gemensamma nämnaren.” ”Precis vår uppfattning!” instämde sir Geoffrey. ”Va!” sa Carl med en första tendens till att visa någon form av känsla. ”Då kunde ni väl för fan ha sagt det mesamma?” ”Inte nödvändigtvis”, invände sir Geoffrey lätt besvärat, han kände sig inte alls tillfreds med situationen, ”för om du av dej själv kommit till en annan slutsats så hade vi kanske fått tänka om lite grann. Det var ju bättre, ansåg mina operatörer, att du fick ta dej an det hela utan förutfattade meningar, antar jag.” ”Jag ser din poäng”, medgav Carl med en suck. ”Ingen skada skedd, vi kom ju till samma slutsatser oberoende av varandra. Min nästa slutsats är att morden utförs på ett sådant sätt, med en sådan teknik, att vår man bör ha acceptabelt goda chanser att värja sej när det hela ska ske. För mej var det den avgörande frågan, det är därför vi nu gör affärer med varandra. Men jag vill som sagt ha ett allvarligt samtal med den unge mannen innan jag reser.” ”Det är praktiskt taget redan klart. Vi kommer dessutom att förse honom med en kontaktman med början i kväll.” ”Bra”, sa Carl. ”Men när jag läst dokumenten har det uppstått en del frågetecken i marginalen.” ”Skjut!” sa sir Geoffrey och ångrade sig genast, eller låtsades för att kunna kämpa sig tillbaks till sin vanliga samtalston. ”Fast det kanske man inte ska säga till just dej, antar jag.” ”Nej, jag antar att man inte ska det”, sa Carl. ”I alla fall så slår det mej att jag har haft information i min hand som kommer från tre olika brittiska tjänster, från New Scotland Yard, snuten med andra ord, från MI 5 och från er. Det är först när dokumentationen från dom tre olika tjänsterna läggs samman som man kan få en realistisk möjlighet att tolka information, inte sant?” ”Well, jag antar att du har rätt på den punkten”, medgav sir Geoffrey. ”Vad är det för konstigt med det?”




06-07-13

10.45

Sida 350

”Jag vet inte”, sa Carl. ”Men om jag frågar så här. Vad är anledningen till att varken polisen eller MI 5 fått chansen? Mordutredningar borde ju ligga på såna som dom och inte på såna som oss?” ”Vi har andra befogenheter än dom tjänster du nämnde”, sa sir Geoffrey kort. ”Vilka då?” frågade Carl snabbt. ”Well, du riskerar nu en länge föredragning om den brittiska statsförvaltningens traditioner och moderna historia, antar jag.” ”Bra”, sa Carl. ”Jag är jädrans nyfiken. Upplys mej, gamle gosse!” ”Det är bara vi som får säga gamle gosse, vi britter.” ”Hemskt lessen. Upplys mej i alla fall, sir!” ”Well”, sa sir Geoffrey plågat. ”Om jag ska fatta mej kort så håller den där kvinnan …” ”Stella Rimington, MI 5?” avbröt Carl. ”Ja just det, den där kvinnan alltså. Hon håller mest på med IRA, knarksmugglare och sånt där. Snuten, å andra sidan, har en tendens att placera sina rön i pressen, en tendens som vår premiärminister ogillar i högsta grad. Kort sagt, i överensstämmelse med allt det där som jag inte tänker föreläsa om så har premiärministern delegerat hela ansvaret för denna sak till vår tjänst, om du förstår vad jag menar?” ”Jag förstår utmärkt”, sa Carl. ”Slut på den politiska diskussionen.” ”Det var ju jättehoppsan skönt att höra det”, suckade sir Geoffrey. ”Förlåt?” sa Carl. ”Ja alltså jättehoppsan, kort sagt jädrans bra.” ”Jag förstår. Nu till en detaljfråga. Hur ska jag tolka det här nya fallet av plötslig kvävningsdöd bland brittiska offentliga tjänstemän?” ”Du menar Stephen Milligan, stackars kille?” suckade sir Geoffrey. ”Ja, så hette han”, sa Carl. ”Well?” ”Jädrans genant, det där. Och att dom sakramentskade blodhundarna i pressen ska behöva basunera ut allting. Har ni det så i Sverige också?” sa sir Geoffrey på ett sätt som gav Carl intrycket att han försökte komma från ämnet. ”Well”, sa Carl. ”Om en svensk politiker som vore påstådd premiär-




06-07-13

10.45

Sida 351

ministerkandidat skulle påträffas med apelsin i munnen och korsett och vad det nu var så fruktar jag att saken skulle väcka åtskillig uppmärksamhet även bland svenska journalister. Men hur var det nu?” ”Vill du ha alla piffiga små detaljer?” ”Nej, inte nödvändigtvis. Var det mord?” ”Knappast. Stephen hade ju sina små lustiga vanor. Själv har jag aldrig riktigt förstått det där. Killarna har gått för mycket på internatskola och vande sig vid annat än fruntimmer, antar jag.” ”Har inte du också gått på internatskola?” ”Naturligtvis. Eton. Men vi höll aldrig på med några jädrans apelsiner och dessutom är det ju inte vid världens ände som somliga andra ställen, vi kunde ta oss in till London på helgerna och så lite vildhavre. I vart fall tände vi inte på apelsiner och plastpåsar om jag säger så.” ”Det var ju trösterikt att höra, jag menar för er Eton-gossar”, sa Carl. ”Men vad har apelsinerna med saken att göra? Jag har härvidlag en tydlig brist i min allmänbildning.” ”Nja, det är inte själva apelsinen som sägs vara så hoppsan”, smålog sir Geoffrey generat. ”Det är frågan om vad man först stoppat i apelsinen och den gode Stephen hade en böjelse för en ungdomlig drog som kallas poppers eller nåt i den stilen och det var vad som fanns i apelsinen.” ”Det vet ni?” ”Ja, det har bekräftats, läcker väl ut i pressen det också, antar jag.” ”Och vad är det för vits med plastpåsar?” frågade Carl uppgivet. ”Enligt sakkunskapen på området, jag får medge att det här knappast är min kopp te, men enligt sakkunskapen på området så kan man förhöja sin sexuella stimulans genom att framkalla kvävningssensationer.” ”Och det är vad ni sysslar med lite till mans här i England?” frågade Carl och vände sig mot sir Geoffrey och såg honom i ögonen, mycket allvarligt, som om han ville utröna om han verkligen fick ett uppriktigt svar.




06-07-13

10.45

Sida 352

”Nja, låt snarare säga Storbritannien”, sa sir Geoffrey besvärat. ”Det var som fan”, sa Carl och sjönk bakåt i den knarrande ljusgula läderklädseln. ”Våra mördare har tydligen skaffat sej en gedigen etnografisk kunskap om infödingarnas mer besynnerliga vanor innan dom skred till verket.” ”Skulle det där vara lustigt?” muttrade sir Geoffrey. ”Inte alls. Jag bara konstaterar att våra mördare i vart fall vet betydligt mer om britter än vad jag visste. Söte Jesus! Plastpåsar och svarta damunderkläder, är detta en galen nation?” ”I vissa avseenden så florerar kanske lite hoppsan vanor, ja”, medgav sir Geoffrey. Sir Geoffrey gjorde demonstrativt halt som om han ville visa att just denna särskilda plastpåseaspekt på tillvaron för hans vidkommande nu kunde betraktas som uttömd. Carl såg tankfullt ut genom pansarglasrutan och fladdrade iväg i tankar. Det här var London, såg ut precis som på film. Massor med människor, vansinnig trafik, röda dubbeldäckade bussar och begripligt språk, en tredjedel som Sverige, en tredjedel som USA men en tredjedel mallighet och plastpåsevanor och annat som gjorde landet obegripligt. Hans far skulle ha trivts här, gissade han; bilar med tjock mellanruta som man kunde dra upp så att chauffören inte kunde höra vad man sa och tjänstefolk i jackett som talade utsökt vackert och i lätt framåtlutad kroppsställning, som ett annat sekel. Det som förefallit honom som ett exotiskt skämt i Skottland verkade som grå och obehaglig verklighet i London. ”Och om vi skulle gå vidare lite i ullstrumporna”, sa sir Geoffrey utan att visa den otålighet han kände inför Carls lätt frånvarande attityd. ”Okay, Geoff, vilka ullstrumpor?” sa Carl och gned sig med tummen och pekfingret över näsroten. ”Moder Ryssland, för sjutton!” ”Ja, Moder Ryssland ja”, suckade Carl. ”Ni handleder vår svenske agent, du håller kontakt med Samuel Ulfsson. Jag åker hem, ägnar




06-07-13

10.45

Sida 353

mej några dar åt förberedelser och sen blir det Moder Ryssland. Jag blir borta någon vecka, så fort jag landar på fast mark får du en rapport.” ”Projektet är alltså igång?” ”Ja. Som jag sa i början, instruktionerna från min premiärminister är otvetydiga. I vad mån operativa hinder inte föreligger ska vi göra vårt yttersta för att glädja Hennes Majestäts tjänst. Det är det hela”, sa Carl och såg demonstrativt ut genom sitt sidofönster. ”Jamen det är ju jättehoppsan!” utbrast sir Geoffrey. ”Och det säger du först nu, liksom i förbigående. Ville väl hålla mej på halster med den goda nyheten, antar jag.” ”Well”, sa Carl. ”Nu är vi i alla fall igång. Min premiärminister har till och med ett kodnamn på operationen. Randiga Draken.” ”Vadå randig?” undrade sir Geoffrey. ”Har draken pyjamas?” ”Bara britter sover i randiga pyjamasar, antar jag”, sa Carl med antydan till ett småleende. ”Nej, det som är randigt är den nya ryska trikoloren, jag var lika fånigt frågande som du när jag fick höra chefen förklara saken. Men så är det i alla fall, Randiga Draken har startat.” ”Tur att vi är på klubben snart, det här måste vi väl skåla för. Ingen jäkel kommer att fatta ett jota vad vi talar om. Randiga Draken, ja jädrans. Har han humor, din premiärminister?” ”Har aldrig upptäckt det i så fall”, sa Carl. ”Men det kan ju bero på att våra samtal mest rört dystra frågor.” Den gröna Bentleyn gled långsamt uppför Pall Mall och stannade som en viskning utanför Travellers’ Club, chauffören ut som en pil och höll upp dörren till baksätet medan han gjorde honnör och fick ett mumlande besked om att komma tillbaks i vanlig tid; det var omöjligt att parkera utanför klubben, förbjudet till och med för diverse brittiska tjänster, och därför gled bilarna upp i en tät ström så här vid lunchtid och släppte av rikets herrar för den vanliga tvåtimmarsduvningen på herrklubb. Sir Geoffrey var plötsligt uppspelt nu när samtalet inte längre skulle beröra något känsligt i vare sig det ena eller andra avseendet och tog




06-07-13

10.45

Sida 354

Carl under armen och ledde honom runt på en liten husesyn medan han till synes vant höll ett föredrag om klubben. Huset byggdes 1830 direkt för ändamålet och låg vägg i vägg med The Reform Club, enligt sir Geoffrey tillhåll för diverse politiker med övervägande tvivelaktig inriktning. Travellers’ Club var avsedd för resande i vid bemärkelse; för att bli medlem måste man ha arbetat utomlands vilket innebar att medlemmarna i huvudsak var militärer, diplomater och journalister. 1 250 medlemmar allt som allt, om man räknade med de 300 som bodde utomlands. På Carls förvånade fråga om det inte var olämpligt att ha så mycket journalister inpå bara kroppen varje lunch svarade sir Geoffrey att det alls icke var någon fara på taket i det avseendet. För det första släpptes naturligtvis inte vilka murvlar som helst in. För det andra, och möjligen viktigare, så var det förbjudet att syssla med affärsverksamhet inne i klubblokalerna. Ficktelefoner var förbjudna, papper fick icke läggas upp på borden och prasslas med. De som kände ett obetvingligt begär att prassla med papper fick i så fall ta sina portföljer tillbaks från vaktmästarn i porten, där ju alla portföljer måste lämnas in, och sätta sig i ett litet kyffe intill entrén och prassla bäst de gitte. Dock absolut icke ta upp några ficktelefoner. Till vänster i nedre botten fanns en stor salong där fruntimmer kunde släppas in. Hade man fruntimmer med sig i sällskap, vilket numera ansågs nästan fullt i sin ordning, ja alltså inte vilka fruntimmer som helst, så fick man inte ta upp dem på övervåningen. Skulle de utfodras så fick det bli här nere, det fanns en liten matsal för sådana ändamål bakom den stora gula salongen. Carl gick ett steg bakom sir Geoffrey på rundvandringen medan hans förvåning gradvis övergick i fascination. Då och då for någon upp och hälsade och Carl presenterades mumlande, sträckte fram sin hand och uttalade någon artighetsfras och så gick man vidare. Eftersom ingenting i artighetsfraserna yttrades som hade anknytning till yrkesverksamhet blev Carl inte klok på om omgivningen visste vilken tjänst sir Geoffrey arbetade i. Eller om alla självklart visste det, det




06-07-13

10.45

Sida 355

kunde av deras miner och uppträdande att döma vara det ena lika väl som det andra. På övervåningen kom de först in i ett bibliotek som fick Carl att förtjust vissla till. Om han ombetts gissa hur ett bibliotek på engelsk herrklubb såg ut så skulle han ha dragit till med något motsvarande. Allt var precis som det varit sen 1830 och en del av de mörka blankslitna skinnmöblerna föreföll vara original från tiden. Sir Geoffrey förklarade roat att man just haft besök av såna där filmkillar som spelat in film här, Borta Med Vinden II, därför att det ju faktiskt var ett rum som såg ut exakt som det skulle för att vara 1830-tal. Lunchen i den stora restaurangen, som såg ut som om man kommit in i en matsal på internatskola, vilket Carl förmodade var avsikten så att herrarna skulle känna sig hemma, serverades från 12.45 till 14.00. Små bruna bord överallt utom i mitten där ett särskilt ovalt bord var reserverat enbart för medlemmar som ville slippa andras gäster, och en rad med små singelbord längs en långvägg där sådana herrar kunde äta som över huvud taget inte ville annat än slippa alla. Vilket de med suverän tydlighet markerade med att ta med sig små tidningsstöd i mahogny som höll uppe deras The Times medan de åt, sålunda avskärmade. Det var glad skolmatsalsstämning och sir Geoffrey lotsade Carl med van hand nerför rummet till något som kunde förmodas vara hans eget stambord och stack en matsedel i handen på Carl. Men samtidigt föreslog han att man skulle ta dagens rätt, som ju var en höjdare. Carl bläddrade intresserat i vinlistan medan sir Geoffrey klarade av några hälsningsritualer med män vid borden intill. Alla män var klädda exakt på samma sätt, det var mörka och gråa kostymer med väst som gällde. Carl hade förutsett att han knappast skulle träffa sir Geoffrey i fritidskläder och smälte följaktligen väl in i omgivningen. Vinlistan innehöll några förbluffande nummer, bland annat en Les Forts de Latour 1975 för bara 34 och ett halvt pund, vilket måste vara




06-07-13

10.45

Sida 356

billigare än i en fransk vinhandel och en Margaux 82 för 78 pund vilket Carl bedömde som halva marknadspriset. ”Som jag sa, dagens rätt är en jädrans höjdare!” sa sir Geoffrey och vände sig mot Carl medan han förväntansfullt gnuggade händerna. ”Särskilt för en kille med skotskt ursprung som du själv!” Carl försökte uttolka matsedelns beskrivning av dagens rätt, det var inte ett chiffer som löste sig utan vidare: Chieftain O’the Puddin’ Race wi’ Basked Neeps and Champit Tatties, stod det. Sir Geoffrey beställde ivrigt denna rätt för dem båda och sen dagens vin som enligt vinlistan knappast lovade någon större njutning. Det vita alternativet var något som presenterade sig som La Serre Sauvignon Blanc, Vin de Pays d’Oc, och det röda alternativet hette Vin de Table, Rouge. Såvitt Carl förstod rörde det sig i båda fallen om vintyper som han inte haft att göra med sen sin studenttid och det grämde honom att han inte vågade ändra sig till något av de två vinerna i världsklass som han hittat till nästan samma pris som detta rödtjut som nu var på väg. Vad gällde den kommande maten erkände Carl oförbehållsamt att han inte kunnat utläsa en enda vettig information, hade helt enkelt ingen aning om vad som vankades. Sir Geoffrey berättade roat att det var en av de mest populära dagens rätter på stället, att det var en skotsk rätt, att den i grunden bestod av någon sorts köttbullar, att Bashed Neeps var söta rovor och Champit Tatties betydde mosad potatis. ”Vad tycker du om krubbet?” frågade sir Geoffrey ivrigt när de hunnit smaka lite. ”Krubbet …”, sa Carl svävande, ”motsvarar såvitt jag kan förstå även högt ställda förväntningar på engelsk mat.” ”Men min käre vän! Det låter som ett utomordentligt tvetydigt besked”, frustade sir Geoffrey. ”Vad är det frågan om, Geoff, håller amrisen på att göra sej lustig över vår mat”, fnös en av bordsgrannarna med en ilsken min som




06-07-13

10.45

Sida 357

kunde vara äkta lika väl som spelad. ”En man som representerar hamburgarlandet borde inte sätta sej till doms.” ”Med all respekt, sir, för hamburgare menar jag, så sätter jag mej inte till doms”, svarade Carl den okände, som till hans förvåning omedelbart försökte mucka gräl. ”Visserligen, Geoff ”, sa han som om han vände sig till sir Geoffrey men med blicken stint mot Carl, ”så har jag ju i min oändliga liberalism accepterat att man släpar in vilka vänner som helst här. Men amrisar borde hållas i koppel, förses med munkorg och i görligaste mån sen släpas ut av huskatten, eftersom dom i dom flesta fall förefaller att ha kommit in den vägen.” ”Sån tur att jag inte är neger”, sa Carl kallt. Den koleriske bordsgrannen såg ut som om han skulle få en hjärtinfarkt, men så samlade han sig och öppnade munnen för en motattack som lovade att bli ohygglig. Men i det läget ingrep sir Geoffrey blixtsnabbt. ”Jag tror nog att greve Hamilton, som för övrigt inte är amerikan utan kommendör i Kungliga Svenska Flottan, alltför snabbt accepterar din utmaning på duell om du är dum nog att få ur dej den, käre bror”, sa han utstuderat förbindligt till den eventuella hjärtinfarkten som stängde munnen och sen öppnade den igen. Som Carl tolkade hans reaktion fanns det två signalord som framkallat denna kortslutning, greve och svensk kommendör, således icke hamburgare och än mindre neger. ”Försökte bara skämta lite”, sa den nu icke längre överhängande hjärtinfarkten och sjönk ihop på sin stol medan omgivningen brast i skratt. ”Det förefaller som om din gode vän har ett horn i sidan till amrisar”, summerade Carl och försökte på nytt angripa den vedervärdiga blandningen av brun sås, sönderkokta rovor och potatismos. ”Skål för den randiga pyjamasen, du vet”, sa sir Geoffrey, och fylld av onda aningar förde Carl rödvinsglaset till munnen och fick omedelbart sina onda aningar bekräftade.




06-07-13

10.45

Sida 358

”Skål för den randiga pyjamasen”, väste han med tårar i ögonen. ”Förlåt, jag är lite ovan vid alkohol.” ”Vinet är i alla fall inte brittiskt”, sa sir Geoffrey förnärmat. ”Det är tamej sjuttsicken franskt.” ”Nej”, sa Carl. ”Det är troligen algeriskt, omtappat på flaska i Frankrike. Men det duger gott åt amrisar.” Sir Geoffrey tittade sårat ner i sin maträtt och angrep den sen beslutsamt. Carl bestämde sig för att skylla på dålig aptit till följd av sina sviter. Dålig aptit var definitivt sant. *** Luigi Bertoni hade ägnat en hel tågresa från Addlestone till Waterloo Station med att fundera över ett sätt att modifiera det dataprogram han fått som första arbetsuppgift så att det mer skulle likna svenska och amerikanska militära modeller. Det skulle bli mer funktionellt, den saken var ju klar. Frågan var om han i så fall avslöjade att han hade kunskaper som kanske borde ligga väl långt utanför den civila sektorn. Å andra sidan var han ju anställd inom militär industri och de kunskaper han enligt legenden hade med sig från USA kunde ju mycket väl skilja sig från vissa brittiska. De hade ett liknande program på hans eget jobb inom den svenska underrättelsetjänstens datakontor och de hade ju delvis samma torpeder som britterna och självfallet samma tänkta motståndare. När tåget gled förbi den sista stationen före slutstationen, Vauxhall, drogs han ur sina tankebanor av det stora huset i sandfärgad sten, grönt glas och grönt stål. Han log omärkligt, nästan lite skamset. Det där var MI 6:s nya huvudkontor, stort och imponerande, synligt från en mils omkrets, mitt på Themsens strand. Och det påstods vara en hemlighet. Han kastade en blick upp mot taket på det stora huset och funderade över vad man använde de kranliknande föremålen till, det såg ut som kranar på ett lastfartyg. Var det något arkitektoniskt estetiskt eller hade det en funktion? Han kunde i så fall inte bli klok på vad.




06-07-13

10.45

Sida 359

När han kom ut på perrongen inne i slutstationen kom någon emot honom i trängseln, viftade igenkännande åt honom och höll upp ett litet kuvert. Luigi stannade tveksamt medan den andre, kostym och slips och i hans egen ålder, kom fram och tog i hand, överlämnade kuvertet genom att märkbart smuggla ner det i Luigis ficka medan han pratade någon obegriplig sörja om fredagens fest. Och så var han borta. Luigi gick vidare en bit innan han tog upp kuvertet och bröt det. Meddelandet var handskrivet, med Carls handstil, och undertecknat Trident. Luigi kallades till omedelbart möte och så följde en del instruktioner om var och hur. Luigi tillbringade en halvtimme med olika tunnelbanebyten innan han gick upp och tog en taxi till den angivna adressen som visade sig vara ett som Luigi bedömde ålderdomligt hotell i förnäm avskildhet, vilket föreföll honom fullkomligt logiskt. Men när han gick in genom svängdörrarna och plötsligt fann sig i engelskt 1800-tal med tre eller fyra uppställda betjänter längs väggarna där den närmsta omedelbart tog sig an honom med en min som kunde vara en förberedelse både till fullkomligt avvisande eller fullkomlig underkastelse så förstod han att han höll på att få ännu en lektion i det brittiska. ”Och vad kan vi göra för er, sir?” frågade jacketten som om det var självklart att Luigi inte var gäst på hotellet. ”Jag söker en god vän som jag skulle träffa här, en mr Hamilton”, svarade Luigi osäker på om Carl verkligen reste under sitt rätta namn. ”Mr Hamilton, naturligtvis, vill ni vara så god att sitta ner och vänta, sir, så ska vi varsko mr Hamilton”, svarade jacketten och gjorde en gest mot en liten alkov med små stoppade plyschfåtöljer. Luigi satte sig med en suck men efter mindre än en minut kom en ny jackettklädd tillbaks och bad honom vara så artig att följa med till hissen, där en tredje jackettklädd tog över stafetten, följde honom bort på mjuka mattor där det underliggande träet knarrade hemtrevligt till en dörr med liten portklapp i mässing. Den jackettklädde knackade två gånger, tog ett steg tillbaks och lade händerna på ryggen.




06-07-13

10.45

Sida 360

”Ni har en besökare, mr Hamilton”, sa jacketten när Carl öppnade, konstaterade att det var sant och gick genast tillbaks till hissen. ”Kom in”, sa Carl, klappade om Luigi och visade honom in i sitt vardagsrum med de exotiska antikviteterna. Luigi hade svårt att genast anpassa sig till den professionella attityd som Carl anvisade, det enda han läst i tidningarna som handlat om Sverige den senaste tiden rörde mordförsöket på Carl, morden på hans familj, John Majors Stockholmsbesök och det JAS-plan som störtat på uppvisning över ett fullpackat Stockholm. Carl hade dessutom börjat tala svenska, så att alla självklara uttryck om delad sorg och deltagande försvann; skulle man på svenska säga något i stil med att ”Jag är lessen för det som hände din familj” skulle det låta sinnessjukt. På Luigis trevande fråga hur han mådde hade Carl bara svarat korthugget med några fraser om efter omständigheterna väl. Sen hade han slagit på sin dator och inlett en föredragning som tog ungefär en halvtimme, sen sammanfattade han med att han bedömt riskerna som tolerabla, att operationen således var igång och att Luigi skulle få en kontaktman och handledare från MI 6 omgående och att allt, bokstavligen talat allt, skulle rapporteras den vägen enligt rutiner som MI 6-folket fick bestämma. Luigi hade inte mycket att säga under den opersonligt formella genomgången. Carls slutsatser föreföll i allt väsentligt riktiga och den enda överraskande nyheten var att Luigi tydligen hamnat så rätt i riskzonen undervattensteknologi att jakten på självmordsorganisatörerna inte längre föreföll som att leta efter en nål i en höstack. När Carl till slut stängde datorn, tog ut disketten och kastade över den till Luigi samtidigt som han talade om ingångskoden föreföll mötet avslutat. Men i stället bytte Carl attityd, tog fram vinlistan som låg på en barockbyrå och visade menande hur tjock den var och höjde frågande på ögonbrynen. ”Well”, sa Luigi försiktigt, ”om du ska ha som du vill så blir det väl som alltid ett franskt vin.”




06-07-13

10.45

Sida 361

”Inte nödvändigtvis”, sa Carl och kastade över vinlistan till Luigi, tvärs över hela rummet utan att imponeras det minsta av att Luigi fångade den över huvudet med ena handen. ”Jag är urusel på italienska viner utom när det gäller Sicilien som jag ändå inte har smak för just nu. Välj en italienare!” Luigi bläddrade en stund, pekade ut en Brunello di Montalcino från Castello Banfi och Carl lyfte luren och beställde utan kommentar. När den jackettklädde klarat av procedurerna vid vinets överlämnande och gått skålade de tyst, utan att säga för vad eftersom det var självklart, och sen såg Carl tankfullt på sitt glas, höll upp det lite mot en lampa och snurrade på det och tog en ny rejäl klunk. ”Inte så dumt, verkligen inte så dumt”, sa han och ställde långsamt ner glaset. ”Är du bra på italiensk mat?” ”Jag håller hygglig italiensk krogstandard men min repertoar är lite smal”, sa Luigi. ”Bra”, sa Carl. ”När det här jobbet är avklarat kan du väl komma ut till Stenhamra och ansvara för italiensk avslutningsfest, till och med italienskt vin, om det smakar på det här sättet.” ”Tack gärna!” sa Luigi lätt ansträngt och höjde sitt glas med en nick. ”Nå!” sa Carl. ”Berätta nu om vad du har haft för dej hittills.” Luigi började självklart med en redogörelse för själva jobbet, problemet med att han var fläckvis överkvalificerad och fläckvis tvärtom, hur han grubblat över att modifiera en del av mjukvaran så att den stämde bättre med vad han själv var van vid, och annat som hade med Marconi Naval Systems ute i Addlestone att göra. Sen uppehöll han sig en stund vid transportsvårigheten, beklagade sig över att restiden skulle bli uppåt två och en halv timme om dagen och att den borde kunna halveras med bil. När Carl bara stilla skakade på huvudet förstod han att det där med bil inte skulle bli av och han hade egentligen inga invändningar. Bil skulle tillföra ytterligare en riskfaktor och flera av de påstådda självmördarna hade antingen




06-07-13

10.45

Sida 362

sett ut att använda bilen för självmordet eller haft egendomliga olyckshändelser med bil innan de till slut dog. Bilar var lätta att mixtra med och det gjorde tydligen fienden då och då. Carl lyssnade lugnt utan att avbryta förrän Luigi började tveka, då han hjälpte till med en rak fråga om personliga kontakter, om någonting utöver det vanliga inträffat så långt i uppbyggnaden av Tony Gianellis identitet. Luigi insåg att han knappast kunde komma undan, drog efter andan och redogjorde kort men tillräckligt detaljerat för sin förbindelse med en av de tunga styrelseledamöternas fru, en person vid namn lady Carmen. Carl lyssnade med uttryckslöst ansikte, som om han bara noterade självklarheter, men när Luigi stannade av i sin redogörelse som börjat tangera lady Carmens erotiska kvaliteter kom Carls kommentar snabbt. ”Det är alldeles utmärkt om Tony Gianelli har det trevligt här i London. Såvida det inte kommer i konflikt med Luigi Bertonis jobb.” ”Ser du en sån konflikt?” frågade Luigi besvärat. ”Möjligen”, sa Carl dröjande. ”Möjligen. Vi befinner oss i en nation av sexgalna barbarer som dricker rävpiss till lunch och förlustar sig med plastpåsar och apelsiner, och sådana beteenden intresserar journalister.” ”Ja?” sa Luigi frågande. ”Dom är galna, det är också mitt intryck. Men lady Carmen är ju inflytelserikt gift, hon kan bli en källa till information.” ”Visst”, sa Carl sarkastiskt. ”Med all respekt för din självuppoffring, Mato Haro, men hon kan också bli en källa till ännu en skandal i Daily Mail, att hon håller ung toy boy, och det är inte det att jag vill moralisera, inte alls. Du är ogift och för övrigt är du på jobb så även om du vore gift skulle du kanske i tjänsten tvingas till ett och annat i alla fall. Men jag anlägger bara en praktisk aspekt.” ”Vilken då?” frågade Luigi.




06-07-13

10.45

Sida 363

”Att styrelsen möjligen skulle se till så att du fick sparken om din historia med denna säkert mycket givande bekantskap kom ut. Jag skulle inte gilla att behöva förklara för den malliga chefen för MI 6 att den svenska delegationen måste dra sej tillbaks från uppdraget av det pikanta skälet.” ”Det är karlarnas otrohetsaffärer som är hot stuff i pressen, inte kvinnornas”, invände Luigi surt. ”Hm”, sa Carl. ”Ta det försiktigt. Diskret menar jag. Men den här erotiska begåvningen Carmen är ju vid det här laget väl bekant med din fysik?” ”Den frågan tror jag man måste besvara jakande”, sa Luigi med tendens till ett litet leende som han snabbt torkade bort med en avledande handrörelse. ”Du har inga ärr, inga skottskador, inga knivmärken”, funderade Carl. ”Men om hon själv sysslar så mycket med fysisk träning så kan hon ju inte ha undgått att göra vissa observationer. Hon vet att du inte är vilken liten plugghäst som helst. Hon vet att du har kapacitet som en idrottsman eller gymnast, har hon kommenterat det?” ”Vid ett flertal tillfällen”, medgav Luigi och rodnade. ”Nå, hur har du förklarat det?” frågade Carl som inte låtsades om Luigis besvärade sätt att förhålla sig till frågan. ”Jag spelar sån där hälsofreak från Kalifornien, det finns ett litet gym med fåniga trampcyklar och sånt där i källaren där jag bor, jag nyttjar grejorna, träningsspringer och så. I övrigt är jag vetenskapsman och pacifist som aldrig gjort lumpen, aldrig varit i slagsmål eller nåt sånt.” ”Stämmer det med legenden Tony Gianelli?” frågade Carl tvärt. ”Ja, det stämmer perfekt. Han var sån.” ”Bra!” sa Carl. ”Gör som du finner bäst, hon kan ju onekligen vara en viktig källa förr eller senare, se bara till att ni inte hamnar i Daily Mail så att du får sparken.” ”Ordern är uppfattad och skall verkställas”, sa Luigi påtagligt lättad. Carl såg på klockan, funderade kort och gick sen fram till telefonen,




06-07-13

10.45

Sida 364

ringde upp receptionen och började förklara att han ändrat sig vad gällde kvällens sena avresa och undrade om man kunde undersöka vilka morgonplan som gick till Stockholm. Han lyssnade kort på svaret, häpnade, la på luren och gick tillbaks och satte sig och höjde glaset mot Luigi. ”Vet du vad jag fick för svar?” frågade han retoriskt. ”Ungefär så här: Sir, jag tog mej friheten att boka er på SAS-planet i morgon bitti då jag upptäckte att ni inte torde hinna med kvällens förbindelse. Om ni inte misstycker, sir, så har jag också beställt er vanliga frukost i lagom tid i morgon bitti. Det är mycket man inte förstår när det gäller dom här engelsmännen.” ”Ja”, sa Luigi dröjande. ”Sexgalna barbarer och plastpåsefreaks å ena sidan och sen å andra sidan det där du just illustrerade. Märkligt land.” ”Vidrig mat”, fyllde Carl i. ”Jag har inte ätit något engelskt än”, svarade Luigi med ett försiktigt leende, Carls slutna hårda attityd gjorde att Luigi fortfarande kände sig besvärande blyg. ”Emellertid”, sa Carl med ett nytt, lite lättare tonfall, ”så borde vi snacka lite skit också, har du lust att äta middag?” ”Engelsk middag?” frågade Luigi skräckslaget. ”Jag är rädd för det, antar jag”, sa Carl härmande. ”Vi kan ju inte springa ut på stan, men etablissemanget här har faktiskt en stjärna i Guide Michelin och vinlistan var ju som du såg rätt övertygande. Vad tycks?” En stund senare började de jackettklädda rulla in fällbara bord i ädelträ med mässingsbeslag som de riggade upp med vita dukar och perfekt dukning intill minsta detalj i servietternas brytning. Carl och Luigi kastade sig in i en lång njutningsfylld måltid där deras misstänksamhet mot engelsk mat försvann redan vid förrätten som bestod av variationer på anklever, till vilket de drack Alsacevin. Huvudrätten var helstekt örtmarinerat lamm som kunnat passera på vilken bättre fransk restaurang som helst och till det drack de Château Cheval




06-07-13

10.45

Sida 365

Blanc 1982; mot det förslaget hade Luigi inte kunnat matcha något italienskt på vinlistan, vilket var Carls mycket lättgenomskådade avsikt. Det kanske också hade varit Carls avsikt att de skulle berusa sig tillräckligt för att kunna bli mer personliga och komma ifrån det i sammanhanget påträngande chef-underlydande-förhållandet. Carl berättade ingående om sina egna erfarenheter under cover och de skillnader som han trodde fanns mellan att uppträda i en legend, som när han varit påstådd svensk vänsterextremist på rymmen i Tyskland för att bli uppraggad av de västtyska terroristerna, och att uppträda i eget namn fast med ett uppdrag som ingen fick känna till, som när han varit i Moskva för att mörda den där Sandström. Till Luigis förvåning använde Carl obesvärat ordet mörda, trots att det på militärt språk fanns ett flertal förskönande omskrivningar för sådant. Den erfarenhet som Carl tyckt varit mest besvärlig och som han tyckte var mest värdefullt att berätta om, var att han ett tag gått in så mycket i sin egen legend att verklighetskänslan började flyta, att han trodde att han var den han gav sig ut för. Mot slutet av den operationen, när infiltrationen i målgruppen sen länge var ett faktum, hade han vissa stunder känt sig som om han verkligen var terrorist, att han hörde hemma i det där gänget i Hamburg. Han hade varit med om en kärlekshistoria med en av flickorna, hon hette Monica, och i efterhand kunde han aldrig säga sig uppriktigt att det var legenden som varit förälskad i henne och inte han själv. I vissa stunder hade han tänkt på underrättelseofficeren Hamilton som någon han kände avlägset, som en sorts släkting, som han betraktade som sin egen och gängets fiende. Vad Monica beträffade så slutade det med att han tvingades skjuta henne och att GSG 9 sen helt i onödan avslutade saken genom att mörda såväl Monica som alla de andra. Luigi lyssnade uppmärksamt och sköt in en fråga då och då och försökte jämföra Carls erfarenheter med vad som kunde vänta honom själv. Tony Gianelli var ju en nice guy, resonerade han. Skill-




06-07-13

10.45

Sida 366

naderna mellan honom och Tony Gianelli kunde aldrig bli så avgrundsdjupa som skillnaderna måste ha varit mellan terroristen Hamilton och underrättelseofficeren Hamilton. Det som skilde Luigi från Tony var att Tony inte kunde döda andra människor med sina händer. Och att hemlighålla den delen borde ju inte vara så svårt? Resten av teatern, sånt som att Tony Gianelli inte var lika italiensk som Luigi – och framför allt från en del av Italien som milanesare betraktade som Afrika – tillhörde ju finliret. Och i den barbarnation man befann sig skulle få personer ha en ringaste möjlighet att skilja det ena från det andra, för engelsmän var spaghetti, pizza och cannelloni samma sak. Inte deras kopp te, skulle man kunna säga. Men då återkom Carl till lady Carmen, som ju måste ha nån sorts latinskt ursprung och även om hon själv inte var italienska mycket väl skulle kunna se skillnad på Milano, Neapel och i värsta fall Palermo. Man kanske skulle ta reda på vem hon var? Hon måste ju ha trasslat sig igenom åtskilliga säkerhetskontroller om hon gifte sig med Storbritanniens försvarsminister, det kanske bara var att fråga sir Geoffrey? Å andra sidan måste man då förklara varför man frågade. Nå, Luigi måste ju ändå redogöra för sina eskapader när han fick handledare från MI 6, så det kanske skötte sig automatiskt. Luigi skruvade på sig vid tanken att inför någon bögliknande figur i slips och väst redogöra för alla detaljer i sitt liv. Vad visste man? Det kanske blev en sån där gök som egentligen föredrog plastpåsar och apelsiner? Carl tröstade Luigi med att hela frågan om förhållandet till lady Carmen ju ändå måste gå tjänstevägen, via den brittiska tjänst som man nu, på egen statsministers uttryckliga order, skulle tjäna. Och eftersom Luigi väl ändå inte tänkt sig att enlevera damen och rymma till Capri med henne, leva lyckligt för evigt och allt det där, så var det ju ändå bara en tidsfråga hur länge nöjet skulle kunna pågå. Carls lättsamhet kom sig av att de var i slutet av den, med tanke på i vilket land de befann sig, enastående lyckade måltiden och att vinet snart var urdrucket.




06-07-13

10.45

Sida 367

Luigi tog då chansen att både byta samtalsämne från det där med lady Carmen, som faktiskt besvärade honom en hel del, och fråga om sådant som förvisso var personligt men som han ändå måste fråga till slut. Vad hade egentligen hänt? Själv hade han ju bara läst brittisk press i ämnet, känt sig förtvivlat isolerad, utan möjlighet att ringa eller ens höra av sig. Det hade varit rätt jävligt. Carl sa att han förstod att det måste ha varit jävligt, det hade ju kunnat vara ombytta roller lika gärna. Sen berättade han sakligt och kortfattat vad som var sant, hur allt hade gått till och vilka säkerhetsarrangemang man numera infört på Stenhamra och att han hade något av det svåraste kvar. Att få Tessie att förstå att det där med Kalifornien i bokstavlig mening var ett dödsdömt projekt. Luigi tog mod till sig och frågade hur de klarade av det där andra, själva sorgen. Carl drog på svaret som om han inte hade något bestämt grepp om läget. Han sa att både han och Tessie hade försökt intala sig att alla människor förlorar anhöriga, att det är en del av livets förutsättningar, att kvällspressen hemma just hade berättat om en kvinna som på kort tid förlorat fem barn i den ena olyckan efter den andra. Fast andra människors olycka var ju ingen tröst, och dessutom var det det där som han inte visste om Tessie förstod, det som han inte vågat beröra. Sicilianarna var ju förmodligen inte färdiga. Det skulle komma nya mördare. Tessie själv och Ian Carlos var förmodligen nästa tänkbara mål, förutom Carl själv. Luigi satt tyst en stund med sänkt huvud, eftersom Carl slutat där, vid tanken på den kommande turordningen. Han tvekade innan han bestämde sig för att det enda riktiga måste vara att förklara för Carl att läget nog var en aning värre. ”Lever dina föräldrar?” frågade han lågt. ”Min far är död, min mor lever nånstans i Skåne, jag har ingen kontakt med henne”, svarade Carl undrande. ”Har du några kusiner?” frågade Luigi. ”Ja, fem stycken om jag minns rätt”, svarade Carl som under




06-07-13

10.45

Sida 368

stigande olust börjat förstå vartåt Luigi syftade. ”Du själv är mål nummer ett, ditt barn nummer två, din mor nummer tre, Tessie nummer fyra och kusinerna därefter, oavsett turordning”, sa Luigi sammanbitet. ”Så tänker dom, det är bara så. Om det är för svårt att ta dej så betar dom av dom andra målen i den ordning som faller sej praktisk. Förlåt att jag säger det här men …” ”Nej, det är bara bra att du säger det!” avbröt Carl. ”Helvete också! Kan man inte förklara för dom där kvinnor och barnmördarna att vi kan tänkas bli jävligt sura på dom, vi är faktiskt bättre på att mörda än vad dom är, vilket vi inte ens behöver bevisa.” ”Jo, men det här handlar inte om logik, du har med sicilianare att göra”, svarade Luigi försiktigt. ”Ta följande logik: vi vet vem som är ansvarig för det här, han är redan intervjuad i italiensk press och …” ”Va?” avbröt Carl häpet. ”Jo”, sa Luigi. ”Han heter don Giulio nånting och är efterträdare till vår gamle vän don Tommaso. I italiensk press, som har citerats här, konstigt att inte den svenska pressen märkte det, sa han att han i och för sej inte hade en aaning om hur det låg till med dom här morden. Det där är bara en formel, något som ska sägas. Sen sa han att det måste kännas svårt för en man att inte kunna försvara sin familj, att en sån man inte är nån riktig man. Ungefär så.” ”Den jäveln hånar sina offer, han är åtminstone inte rädd av sej”, muttrade Carl och slöt handen om sitt vinglas så att knogarna vitnade. ”Akta glaset”, sa Luigi. ”Om du hotar honom tillbaks så utmanar du bara hans macho-ego. Om du dödar honom så växer vendettan ännu mer, i princip tar det här inte slut.” ”Kan man inte få in anstiftarna i fängelse, vi har ju två levande mördare i Sverige som ska in på livstid.” ”Visst”, suckade Luigi. ”Och om dom anger sin uppdragsgivare så blir deras livstid, sju års fängelse eller vad det är hemma i Sverige, avsevärt förkortad. Förutom att dom dör som svin, som tjallare.” ”Så länge vi har moderatregering så är livstids fängelse betydligt




06-07-13

10.45

Sida 369

längre än så”, sa Carl med ett stänk av ironi. ”Och även om sossarna kommer tillbaks så undrar jag ju om det vore så populärt att släppa såna här killar med nåd i förtid. Hursomhelst, det finns ingen utväg menar du?” ”Det går att göra det så svårt att döda dej och Tessie och ditt barn, åtminstone så länge han är liten, att dom inte kommer åt er. Men då ökar riskerna för din mor och dina kusiner i gengäld. Jag försöker bara säga som det är.” ”Tack, jag uppskattar det, det är vad vänner är till för”, sa Carl tankspritt eftersom han uppenbarligen grubblade över en utväg. ”Låt säga så här”, fortsatte han ivrigt. ”Om jag åker ner till Palermo och går omkring på gatorna.” ”Så lär saken uppmärksammas och dom lär försöka ta dej på hemmaplan, ja?” sa Luigi. ”Om dom lyckas så är det hela över?” ”Svar ja. Då är det hela över.” ”Vad händer om dom misslyckas, om dom visar sej vara så ynkliga män att dom inte ens kan skjuta mej på hemmaplan?” ”Då inriktar dom sej på din mor, dina kusiner och så vidare”, svarade Luigi mellan sammanbitna tänder. Carl tycktes sjunka ihop, tog sig åt sidan och masserade sig en stund utan att säga något. Luigi kom inte på något vettigt sätt att förflytta samtalet till ett annat ämne. ”Det blir en lång natt, vi har mycket att tala om”, sa Carl i ett tonfall som lät resignerat. ”Vad vill du ha, grappa eller whisky eller nåt annat, själv håller jag på att utbilda mej till skotte och då är det maltwhisky som gäller.” ”Maltwhisky är helt okay för mej, jag ska ändå träna till engelsman”, svarade Luigi. ***




06-07-13

10.45

Sida 370

Det fanns stigar genom vilthägnet ute vid Stenhamra som användes för att köra ut vinterfoder och, på den tiden det jagades i hägnet, snabbt och enkelt ställa ut passkyttar. Hägnet var omgärdat med ett högt stängsel med elektriska ledningar och numera var stängslet också kopplat till ett larmsystem. Tessie hade kommit på att det var ett utmärkt område för promenader, hjortarna var hennes vänner och väktare; i de delar av hägnet där hjortarna fanns kunde inga människor finnas. Hon promenerade med barnvagnen där inne varje dag, ibland tillsammans med sin barnflicka som var dotter till en av Carls kusiner i Skåne och som tillbringat ett collegeår i USA och talade närmast perfekt engelska. Ibland hade Tessie med sig sin amerikanska shrink. Både barnflickan och shrinken gjorde gott som sällskap. Shrinken hade ju betalt för att vara både förståndig och distraherande; barnflickan, som hette Emily och en lång rad andra namn, var också hon ett utmärkt sällskap eftersom hon hade bott i USA, låt vara i en håla någonstans inne i Arkansas, och eftersom hon kunde berätta så mycket om den svenska överklass som Tessie ju gift in sig i men aldrig kunde få Carl att vare sig acceptera eller berätta om. Tessie hade ett uppdämt behov av nyfikenhet som Emily kunde tillfredsställa långt över förväntan eftersom hon inte bara hade huvudet på skaft utan också en uppenbar talang för att berätta ironiskt om brytningen mellan olika generationer, om hur det var att bli uppfostrad som fin flicka, hur man hade en attityd inåt, en helt annan attityd utåt, hur sådana från fin familj alltid kände igen varandra bara efter ett kort möte, utan att ens behöva bli presenterade, hur de hemliga koderna fungerade, hur Tessie kunde charma gamla kärringar i släkten eller göra sig till dödsfiende med dem bara genom att hälsa rätt eller fel. Allt sådant var som en lika exotisk värld för Tessie som om man talat om kärleksritualer på Bali. Hon njöt av distraktionen, hon förmådde sig till och med att fnissa åt lite skvaller då och då som när Emily, drastiskt och åskådligt, berättade om två av Carls släktingar på svärdssidan som båda varit eminenta jägare, men egentligen aldrig någonting annat än det; när




06-07-13

10.45

Sida 371

en av de två skulle på jaktresa till Tyskland en gång på 50-talet när man fortfarande måste fylla i något formulär för att komma in i landet hade han utan vidare spisning skrivit ”greve” på raden för yrke och då av en utomordentligt tyskt nitisk tjänsteman upplysts om att detta ju bara var en titel och faktiskt inget yrke. Han hade först invänt att han såvitt han själv förstod inte hade något annat yrke. Att jaga, äta middag och vara trevlig, det var hans jobb såvitt han visste, greve således. Då den nitiske tysken i skärmmössa emellertid inte gav sig resignerade greven till slut och skrev som yrke: överstekaninskytt. Och blev genast insläppt. Med hälsningsorden: ”Välkommen till Tyskland, herr greve.” Tessie skrattade, hon skrattade högt tills skrattets känslor kvävde henne och övergick i gråt eftersom hon skrattat och hon måste sätta sig ner och vinka avvärjande åt Emily som såg ut som om någonting var hennes fel. När Carl kom hem mitt på dagen, ett halvt dygn senare än han lovat, verkade han först forcerad och lite trött, nästan som om han hade varit ute och svirat i London. Fast det betraktade Tessie av flera skäl som otänkbart. Men när han gjorde lunch åt dem blev det skinka och ägg, lite väl robust för att vara i hans smak, och han underhöll dem med fåniga historier om egenartade brittiska vanor med plastpåsar och annat, som han sa sig ha uppfattat i tidningarna. Vad han egentligen haft för sig sa han förstås ingenting om eftersom Emily var med; när Carl hälsat på Emily hade Tessie observerat ett lustigt sätt att kyssas på båda kinderna, som en hemlig social signal. Emilys berättelser hade gjort Tessie mer observant i vissa avseenden. Han ville fort bli ensam med henne efter lunchen och när Ian Carlos fått mat och överlämnats till Emily tog han henne med ut på en fisketur. Han rodde långsamt längs stränderna och hon satt i aktern och höll i en vinda med nylonlina som släpade ett gäddrag. Det skulle ha varit en idyllisk scen om det inte varit för det fodral som låg på båtens durk mellan hans ben, ett mjukt avlångt läderfodral som nog inte alls innehöll fiskedon.




06-07-13

10.45

Sida 372

Till slut hade hon frågat. Först hade han försökt vifta undan det hela som en bagatell men hon hade envisats och då hade han sagt att livet från och med nu måste vara på det här viset. En roddbåt längs stranden var ett lätt mål, de fick välja mellan att aldrig någonsin njuta av en stilla roddtur med gäddrag eller att göra det men i så fall med en möjlighet att överleva. Han såg hela tiden snett framåt längs stranden när han rodde. Efter ett tag frågade hon om ett vapen verkligen var någon garanti i så fall och han svarade tämligen obesvärat att det aldrig mer skulle kunna finnas några garantier, men att beväpnade personer längs stranden, för den händelse de dök upp, skulle bli lättare för honom att skjuta än de själva skulle bli eftersom det var hans yrke att skjuta. Det var egentligen inte konstigare än säkerhetsbälte i bil: man tog alltid på sig säkerhetsbältet, även om ingenting hänt hittills, därför att om något hände så var det ju en så enkel försäkring. Det förde henne in på frågan om att flytta hem till Kalifornien och han verkade beredd på samtalsämnet, som om det var någonting han tänkt länge på. Han argumenterade långsamt och utan spår av aggressivitet för att det bästa vore att bo kvar i Sverige. Det överraskade inte Tessie det minsta att han ställde upp problemet i en sorts matematisk ordning, det var ju så han tänkte. För det första, steg ett, så gällde det att välja liv i egen identitet eller i en falsk identitet. Det trista med att leva i en falsk identitet var att det för det första inte kunde bli frågan om Kalifornien, där de ständigt skulle riskera att träffa på personer de kände, åtminstone i deras egen del av staten, nere i söder. För det andra måste man utplåna hela sin personliga historia, vänner och tidigare erfarenheter, allt. Låt säga att de slog sig ner i Monterey, utanför San Francisco. Hon skulle få en hel del trassel med sina papper på att hon var kalifornisk advokat; det skulle gå att ordna men det innebar också att folk från hennes universitet i San Diego skulle få veta vad det var frågan om. Därmed journalistrisk. Han själv hade i det avseendet ett mindre problem eftersom han helt enkelt skulle kunna köpa sig in i någon civil dataverksamhet.




06-07-13

10.45

Sida 373

Men det innebar alltså att de måste börja bygga upp ett helt nytt socialt liv och med eventuella nya vänner skulle de aldrig kunna beröra sin bakgrund eller sina personliga engagemang. För det andra, steg två, så skulle de inte kunna leva i Kalifornien under sina sanna identiteter. De jävla journalisterna skulle upplysa varenda sicilianare om var de fanns, hur de bodde och hur de såg ut nuförtiden. Och skulle man skydda sig från sicilianare av viss typ, vilket de från och med nu skulle göra resten av sina liv, så var USA näst sämst efter Sicilien i det avseendet. Han kunde inte på rak arm säga hur många italienare det fanns i USA men han antog att det var några tiotals miljoner åtminstone; en italienare eller två som gick förbi en badstrand i La Jolla utanför San Diego skulle inte väcka någon uppmärksamhet. Men på Mälaröarna utanför Stockholm var det en annan sak. Deras hus var i praktiken omöjligt att ta sig in i utan att åstadkomma en förskräcklig massa buller och utlösta larm. Att bo i Sverige var, när det gällde den sicilianska frågan, bättre än någon annanstans. Att bo i ett stort hus på landet var faktiskt bättre än att bo i en lägenhet inne i stan. Det kunde verka konstigt, men så var det, oavsett höstmörker och vinterstormar och andra kusligheter på landet. En lägenhet inne i stan var omöjlig att ta sig in i, eller kunde åtminstone bli omöjlig att ta sig in i med hjälp av enkla åtgärder. Däremot måste alla i familjen gå ut och in genom samma port dagligen och portar kan bevakas från bilar och från lägenheter mitt emot. Stadslägenhet var mer osäkert än deras nuvarande hus. Om sju år skulle läget förändras eftersom Ian Carlos skulle börja skolan. Men det var en lång tid att vänta, till och med för sicilianare, och dessutom kunde ju den eller de maffiafamiljer som saken gällde ha tappat all kraft om sju år, det fanns ändå lång tid att förbereda de problemen som under alla förhållanden skulle bli värre i Kalifornien än i Sverige. Hon hade inga invändningar. Det där strikta punkt ett, punkt två-sättet att resonera inbjöd inte till så många invändningar. Dess-




06-07-13

10.45

Sida 374

utom var det en sak som han inte sa, men som Tessie kämpande med gråten då och då drabbades av. Skälet till att frågan om att emigrera till Kalifornien över huvud taget kommit upp var Stan. Och han fanns inte mer. Han slutade argumentera och rodde tyst vidare medan han då och då kastade en spanande blick snett framåt längs stranden. Hon bytte demonstrativt samtalsämne genom att fråga hur det kom sig att han rodde så bra; årtagen var långa men mjukt tysta och avslutades med en liten knyck som drev båten framåt. Han sa att han rott mycket i sin barndom, gjort sin militärtjänst i flottan och att det var som att cykla, har man en gång lärt sig hur det ska göras så sitter det där. Samtalsämnet var omedelbart uttömt. Hon frågade hur det varit i London och han berättade att han samlat in uppgifter om vissa irakiska förhållanden som man skulle komma att behöva senare när det gällde genomförandet av Operation Blue Bird och så fortsatte han med några detaljer om vad han inhämtat tidigare på dagen. Jo, han hade passerat Försvarsstaben på väg hem. Det var ju Åke som ansvarade för själva planläggningen av operationen och hon fick lova en gång till att inte för någon, inte ens Åke, visa att de samtalade så öppet om någonting som måste förbli hemligt in i det sista. Sen såg han besvärad ut, fast han försökte att inte visa något, när han apropå Blue Bird kom in på att det skulle krävas en ny resa inom kort som dessutom skulle bli lite längre, kanske uppåt en vecka eller så. Han skulle till Saudiarabien, ut i öknen i ett område där det inte fanns några telefoner och inget utbyggt system för ficktelefoner. Operationen skulle utgå från Saudiarabien, som det såg ut just nu, och han kastade sig in i en lång utläggning om hur positivt allting verkade. Hon lyssnade en stund på hans optimism men när hon började tappa koncentrationen frågade hon plötsligt rakt på sak om han själv skulle vara med. Han sa att han trodde det, lite beroende på hälsotillstånd. Han




06-07-13

10.45

Sida 375

kunde ju redan ro en båt utan att det gjorde överdrivet ont någonstans. I morgon skulle han börja träningsspringa lite försiktigt. Hon bad honom inte smita från ämnet. Han skulle alltså vara med på någon av de där helikoptrarna? Ja, sa han. Om operationen blev av så var den inte särskilt farlig, inte farligare än att ro efter gädda som de gjorde just nu. Det syntes på honom att han genast ångrade jämförelsen. I alla fall, det var viktigt att man tog de bästa resurserna, Åke skulle förresten också vara med, det var under alla omständigheter säkert, men det fick hon inte säga till Anna. Han tänkte efter och så tillade han att det var Åkes sak att berätta för Anna och ingen annans. Tessie satt tyst en stund, och när hon skulle samla sig till någon form av protest mot att han så utan att ens reflektera tänkte kasta sig ut i dödsrouletten igen så fick hon napp. Han höll på årorna och instruerade henne att bara dra in fisken i jämn takt och hon kämpade, plötsligt upplivad, en stund med gäddan som Carl svepte upp i en håv så fort den kom in mot relingen. Det var en tvåkilosgädda. Carl tog fram en kniv som han haft dold under sitt ena byxben, en svart konstig kniv med pilformat blad, dödade snabbt gäddan med ett stick genom huvudet, sköljde kniven och svepte ner den på sin plats medan han hastigt såg sig omkring. Sen var han som vanligt igen och gav henne glada instruktioner om hur hon skulle göra för att trassla ut reven och få upp den på vindan. Hon följde hans instruktioner och fick till slut ordning på nylonreven medan hon försökte slå bort bilden av den svarta kniven och hans blixtsnabba tveklösa sätt att döda. Han vände båten hemåt i en sväng utåt så att avståndet till stranden ökade, omärkligt som han trodde, medan han började beskriva kvällens middag, en svensk klassiker som hette pepparrotsgädda. Nackdelen med pepparrotsgädda var bara en. Som med så många andra klassiska svenska rätter kunde man inte dricka. Men vad man däremot kunde göra, vore att bryta av med någonting sött till efter-




06-07-13

10.45

Sida 376

rätt, exempelvis en citronsufflé och i så fall kunde man ju ta … han funderade ett slag och föreslog sen en Riesling Beerenauslese, Alsheimer Frühmesse eller vad han sa som ändå bara lät som en sjukdom för Tessie. Hon lät blicken glida utefter stranden där den gröna vassen böjde sig svagt i brisen medan hon lyssnade till porlandet. Han hade ökat takten och rodde till synes utan större ansträngning så att det blev en liten svallvåg runt båtens stäv. Hon hade inte sagt något om hans resonemang om att det skulle bli Sverige för resten av livet, varken ja eller nej. Men han visste mycket väl att samtalsämnet inte var uttömt och hon visste att han visste.




06-07-13

10.45

Sida 377

 När Carl landade på Sjeremetjevo II hade han ännu inte tänkt en tanke på Sibirien. Att resa till Moskva med SAS föreföll honom alltför hemtamt, som om han var på väg till något av de vanliga jobben; senast för ett par månader sen hade han varit över på ett av många men komiskt meningslösa så kallade ubåtssamtal som Rysslands och Sveriges regering kommit överens om den gången den svenske statsministern gjorde sig känd för att inspektera ett ryskt hedersgarde i engelsk regnrock, “parkas” som den svenska pressen döpt den till. De flesta passagerarna ombord var svenskar, liksom kabinpersonalen, och han hade gjort sig ogästvänlig bakom mörka solglasögon eftersom alla kände igen honom och en och annan säkert ville framföra synpunkter om det ena eller det andra. Han var inte på humör för synpunkter, alltför sysselsatt med det plågsamma i att än en gång resa ifrån Tessie, lämna henne isolerad bakom stängsel och bland larm och vaktpersonal. Hans ursäkter hade inte gjort saken bättre eftersom ursäkterna gick ut på att han reste för att sondera ett eller annat som hade med Blue Bird att göra, vilket ju var käpprätt lögn. Men hon hade uttalat en stark sympati för just Blue Bird, detta att rädda egna landsmän från fångenskap i en diktatur, det som hennes egen regering en gång försökt och misslyckats med. Han hade beskrivit planläggningen ingående för henne eftersom det fungerade som en sorts terapi, eftersom han ville lugna henne med att det inte var så riskabelt som man kunde tro och eftersom han ville suggerera henne att tro att det varje gång han lämnade henne handlade om just detta som hon sympatiserade med. Han ursäktade sig med att sanningen bara hade gjort saken sämre.




06-07-13

10.45

Sida 378

Som han förutsåg hamnade han i till synes oöverstigliga svårigheter i tullen när han passerat passkontrollen i den snabba kön för diplomater. Men den utrustning han dukade upp på de nötta plåtbänkarna framför tullarna gick förstås långt utanför deras rutiner. Han medförde ett militärt prickskyttegevär med två olika sorters riktmedel,ett optiskt kikarsikte och ett lasersikte. Han hade ett par olika typer av kikare, en med inbyggd avståndsmätare i form av en laser och dessutom ammunition av ett par olika typer, ett par knivar av uppenbart militärt slag och dessutom en väska full med det bästa av vad västerländsk militär kunde prestera i form av kamouflage- och värmeisolerande kläder. Utrustningen kunde onekligen förefalla att vara till för just det den egentligen var, lönnmord. Den omständigheten att han obesvärat formulerade sig på ryska gjorde knappast saken bättre, i all synnerhet när han försökte förklara att det faktum att han saknade licens på utrustningen kom sig av att den tillhörde honom i tjänsten som svensk militär och att militären inte behöver vapenlicenser för sin utrustning. Den förste tullaren hade tillkallat sin närmaste chef, som i sin tur kallat på en högre chef, en kapten, som kallat på en överste. Carls enda dokumentation för att styrka sina påståenden om att han var på ett privat besök för att jaga i Sibirien bestod av ett fax på ryska från generallöjtnanten Jurij Tjivartsjev. När man försökte ringa honom från tullen så uppgavs det att generalen inte var anträffbar eftersom han var i Sibirien, vilket Carl menade skulle stödja hans påståenden. Han bevisade med sina flygbiljetter att han ju själv var på väg till Sibirien. Det hade förstås aldrig gått. Men när diskussionen tycktes definitivt fastkörd dök två arméofficerare upp, en överstelöjtnant och en major. Av deras uniformssymboler kunde den initierade utläsa att de båda var dekorerade rätt rejält i kriget i Afghanistan, att de hade speciell stabstjänstgöring i Moskva utan angivande av vilken division eller dylikt, underrättelseofficerare med andra ord. De trängde sig snabbt fram bland upphetsade tullare och daskade




06-07-13

10.45

Sida 379

några dokument i plåtdisken, hälsade sen stramt korrekt Carl välkommen till Ryssland och förklarade sig vara hans eskort för vidare transport. Tullöversten försökte komma med några nya invändningar men snästes av utan vidare och så hjälpte de två kollegerna Carl att packa ihop sin utrustning under uppskattande kommentarer eftersom de tycktes begripa på mer än ett ungefär vad det var för prylar det rörde sig om. Tillsammans med de två uniformerna kunde Carl oantastad bana sig väg genom trängseln ut till parkeringen där en svart bil med förhängda rutor väntade. Carl smålog åt att vissa saker inte tycktes förändra sig i Ryssland, oavsett chockterapi och annat. Hans följeslagare var äldre än han själv men de uppträdde båda som om de var väl medvetna om att han var deras överordnade i grad. De konverserade inte av sig själva utan svarade, korrekt snabbt och vänligt, på frågor. Allt samtal fick skötas via Carls frågande. Nej, han hade nog inte kommit in utan deras hjälp. Ja, det var general Tjivartsjev som skickat dem. Jo, någon skulle möta vid planet i Barnaul när han kom dit, oklart om det Tjivartsjev själv eller någon annan. Korrekt, ja, det var fyra timmars tidsskillnad till Barnaul. Ja, självfallet skulle de se till att hans bagage kom ombord på rätt plan utan att stjälas när de väl kom till Domodedevo, inrikesflygplatsen. Ett par timmar senare hade de krånglat sig igenom alla de väldiga köerna på Domodedevo, kört Carls bagage i en särskild kärra med galler och lås till rätt plan och personligen sett till så att väskorna lastades ombord. Sen hade de två följt Carl till en sorts VIP-lounge som dominerades av västerländska affärsmän och där man kunde köpa europeisk burköl för dollar. Carl bjöd på ett par öl som de drack stående och direkt ur burkarna och sen följde de honom till matarbussen som skulle ut till planet och avsaluterade honom med strikta honnörer, till de andra passagerarnas förvåning och ogillande fnysningar. ”Så du e en sån där biznizzman?” frågade en kraftig, mörk och vitlöksdoftande man som halvt hängde över Carl i en armstropp. ”Njet!” sa Carl tvärt och koncentrerade sig på att få snits på sin




06-07-13

10.45

Sida 380

ryska och låta lagom ovänlig. ”Jag är inte biznizzman, jag är amiral.” ”Åh förlåt, jag trodde du var en sån där biznizzman”, sa den vitlöksdoftande ångerfullt. ”Föralldel”, sa Carl lätt road och blinkade. Den överlastade matarbussen stannade till vid en obeskrivligt smutsig Tupolev 164, dörrarna öppnade sig kvidande och rusningen fram mot planet började. Alla sprang lustigt nog mot en av de två trapporna upp till planet, den bakersta. Carl sneglade på sin biljett och fann att han faktiskt hade en sittplatsmarkering och att den av det låga numret att döma borde vara långt fram i planet. Han kände sig nästan generad när han gick mot den främre trappan, ensam vandrade upp och möttes av en sur flygvärdinna som misstänksamt kontrollerade hans biljett innan hon släppte in honom och anvisade platsen. Den främre delen av kabinen var tydligen någon sorts inofficiell förstaklass, som om Ryssland nu i samband med införande av kapitalism och frihet övergått till att skikta flygpassagerarna också. I hans del av flygkabinen satt nästan bara män med kostymer och de få kvinnorna luktade starkt av parfym och blänkte av smycken. Jo, man hade alltså infört förstaklass. Eller kanske borde det heta ”biznizzklass”. Ryska språket höll på att fyllas på med en ny vokabulär; partnjor, dzjoint ventjor, vauttjer och till och med mafia och för president Jeltsins vidkommande impitjment. Carl reste sig och gick några steg bakåt så att han kunde kasta en blick in i den bakre delen av kabinen. Där rådde som han väntat sig och uppskattande kunde konstatera ett obeskrivligt kaos, mest beroende på att det handbagage som folk tog med sig många gånger var mycket skrymmande och eftersom datorerna inte klarat att skriva ut sittplatserna korrekt. Han skulle hellre ha suttit där bak, konstaterade han, ryska biznizzmen hade han nog ingenting alls gemensamt med. Han gick tillbaks till sin plats och inriktade sig på att försöka sova de fyra timmarna bort i Sibirien, något att läsa fanns inte, någon vettig människa att tala med såg inte heller ut att finnas. När han försökte sträcka på benen krasade det under hans fötter




06-07-13

10.45

Sida 381

och när han såg efter upptäckte han en del kvarglömda äggskal. Det förvånade honom inte och det oroade honom lika lite som att planet var lika otvättat på utsidan som det var ostädat inuti. De morotsfärgade sätena hade inte tvättats på mycket länge. Som militär hade han ett grundmurat förtroende för ryska piloter. De kom ju förstås från flygvapnet här som på andra håll med eget flygvapen, och kunde de flyga MIG 25 FOXBAT i Mach 3,3 så kunde de nog ratta en TU 164 och för övrigt var de väl lika ointresserade av att störta som alla andra piloter. Han sov redan när planet startade och vaknade inte förrän två timmar senare när flygvärdinnan bryskt väckte honom för att servera te tillsammans med en plastinpackad svettig korvskiva, en brödbit och en likaledes plastinpackad och likaledes svettig ostskiva. Han såg roat sömnigt på sin mat, tackade vänligt och drack försiktigt av teet. Sen kunde han till sin irritation omöjligt somna om. Han åt misstänksamt av korven och fick omedelbart en sena fast inkilad mellan två kindtänder. Att be flygvärdinnan om en tandpetare, han kom inte ens på ordet på ryska, föreföll meningslöst och efter någon tvekan började han gräva med pekfingernageln eftersom ingen såg honom. Han försökte tänka på sitt uppdrag men insåg det meningslösa i att planera mer på förhand, allt skulle ändå hänga på hur samtalen löpte, hur mycket Jurij visste om operationerna i Väst, vad han tyckte om dem, vad han tyckte om utvecklingen i sitt eget land, allt detta som var omöjligt att förutse. Den kommande jakten förträngde han, han avskydde jakt sen barndomen när han tvingats för mycket till det så att anti-jakt blev en del av det kommande föräldraupproret. Nu måste han ändå jaga, skjuta djur som sport, vilket var en lika omoralisk som absurd mänsklig sysselsättning. Det var ändå ett mindre problem, en liten teknikalitet. Han hade gjort mycket värre saker i jobbet som han tacksamt insåg att han på intet sätt riskerade just nu, exempelvis att inleda något förhållande med en annan kvinna. Så kom han att tänka på Luigi i London och smålog åt dennes bestyr med en lady Carmen. Det var




06-07-13

10.45

Sida 382

onekligen en lustig komplikation i Luigis uppdrag. Luigi fick naturligtvis fördriva tiden bäst han ville medan han odlade sitt cover som hygglig amerikansk kille i London. Det var ju bara det att Luigi såg ut som en filmstjärna och naturligtvis hade spänst och fysik som nog fler än lady Carmen skulle kunna tänkas vilja smaka på. Det fanns många sätt en operation kunde slå fel på, men Luigi riskerade onekligen att befinna sig i fel säng vid fel tillfälle och det var, fick man nog konstatera, ett ovanligt sätt för svenska underrättelseofficerare att schabbla bort en operation. Å andra sidan skulle Luigi sannerligen inte spela svensk, snarare tvärtom. De flög in i den uppåtgående solen och Carl måste dra ner jalusin till hälften framför sitt fönster. Det var klart väder och när han såg nedåt upptäckte han ingen bebyggelse, bara ett oändligt vildmarkslandskap med skog och låga berg. När planet sänkte sig för landning och gick in mot staden Barnaul, som Carl inte ens känt till namnet på innan han fick veta att han skulle dit, blev landskapet grönt och frodigt eftersom det genomströmmades av en vindlande flod med många biflöden. Carl drog slutsatsen att här måste finnas en stor jordbrukspotential, och när de närmade sig staden och passerade stora industriområden noterade han att det var metallurgisk industri, aktivitet överallt, inga sysselsättningsproblem, ingen stillastående produktion. Det var på sätt och vis upplivande iakttagelser av den automatiske spionen inom honom. Barnaul, invånarantal kring 400 000, var nog inte den sämsta av sibiriska platser att leva på. Piloten satte ner planet i en perfekt svepande landning och det var först sen de tagit mark som vibrationerna i planet upplyste om att landningsbanan, tydligen i betong eller cement, var i påtagligt behov av att jämnas till, det dunsade och skumpade ännu när farten dragits ner till nästan noll och planet vände för att taxa in mot den låga gråa huvudbyggnaden med tunn blå neonskylt som meddelade att man var välkommen till Barnaul. Ruggiga och orakade och svettiga trängde sig passagerarna ut i den




06-07-13

10.45

Sida 383

råa gryningen för att gå den korta sträckan in i huvudbyggnaden över skrovlig cement där det växte maskrosor i håligheterna. Det var oklart vem som skulle möta honom, men Carl blev ändå överraskad av att det blev en ung man i slips som tilltalade honom på en engelska som var alldeles uppenbart avsedd att låta amerikansk. Carl hade inte hjärta att svara på ryska, utan accepterade snabbt amerikanskan för att inte göra den unge yuppien besviken. Yuppien presenterade sig som ”Eugene” med engelskt uttal och Carl undslapp sig reflexmässigt att det förstås var Jevgenij som avsågs, men rättades tillbaks till det engelska uttalet. Eugene hade hälsningar från mr Tjivartsjev, det var Eugenes uppdrag att se till så att Carl i god ordning kom in till stan på ett besök, planet vidare skulle inte gå förrän på eftermiddagen och mr Tjivartsjev var upptagen så här på morgonkulan. Carl accepterade utan att fråga och lät sig ledas till en VIP-lounge av ett betydligt elegantare slag än han hade väntat sig. Det var ändå en liten stad i Sibirien och tanken att den nya kapitalismen skulle ha hunnit hit redan föreföll honom orimlig. Men när han frågade om saken var svaret så enkelt att han närmast kände sig tacksam över att de talade engelska och inte ryska eftersom rätten att vara dum och okunnig var mycket större om man talade engelska. Det här hade varit partihöjdarnas lounge. Nu hade den blivit biznizzklass, fast de flesta partihöjdare fortfarande var höjdare, låt vara med andra titlar nuförtiden. Den unge yuppien rörde sig hemtamt mellan den med tvekan fungerande espressomaskinen, souvenirbutiken och baren, slängde några ord hit och några ord dit och lät som om han talade engelska med amerikansk intonation till och med på ryska. Efter en stund kom två bärare med Carls bagage, såvitt han kunde se helt intakt, och Eugene-Jevgenij avfärdade dem nonchalant med varsin dollarsedel innan han bad Carl kontrollera att allt fanns med. De var inte ensamma inne i loungen, det serverades te och espresso till en smärre grupp fint folk i kläder som påminde mycket om västerländska kläder, eller också var västerländska kläder fast på människor




06-07-13

10.45

Sida 384

ovana att bära dem. Carl kände sig en aning besvärad av att öppna den typ av bagage han hade med sig, så han släpade undan väskorna i ett hörn och la upp dem på en grönblåbrun och starkt tobaksluktande plyschsoffa och öppnade låsen. Eugene-Jevgenij var snabbt framme och kikade över axeln på honom, visslade till och använde ett något malplacerat uttryck för ”häftiga prylar”, oklart om han visste vad han talade om eller inte. Carl konstaterade kort att allt föreföll helt okay och frågade vad som skulle ske härnäst. Det skulle bli frukost. Strax serverades en mycket rysksmakande engelsk frukost med äggröra och fett fläsk. Carl åt pliktskyldigast och avböjde förslaget om en whisky till maten; han antog att det egentligen skulle ha varit frågan om en liten frukostvodka men att den förändrade tiden nu föreskrev whisky eller i värsta fall konjak i de situationer där det förut druckits vodka. Eugene-Jevgenij hade en uppenbart egen bil, eftersom den var västerländsk, Carl var inte säker på vilket märke förrän han upptäckte en FIAT-skylt på ratten. I bilen fanns som man kunde vänta stereoanläggning, och som Carl fruktat ville Eugene-Jevgenij omedelbart illustrera högtalarnas kapacitet med hjälp av amerikansk rockmusik. Efter någon minuts oherrans liv skrek Eugene-Jevgenij en fråga om hur Carl tyckte att musiken funkade. Då kunde han inte hålla sig längre. ”Så här dags på dygnet föredrar jag Rimskij-Korsakov”, svarade han på ryska med hårt sammanpressade käkar. ”Jössesjävlar vilken ryska ni talar, amiral”, sa Jevgenij häpet och stängde omedelbart av musiken. ”Korrekt”, sa Carl. ”Unge man. vill ni nu utan vidare spisning köra mej till general Tjivartsjev.” ”Ska ske, amiral.” ”Gott”, sa Carl och lutade sig demonstrativt bakåt för att markera slut på samtalet. Det var halvannan mil in till själva staden och landskapet kunde ha varit nästan varsomhelst i Sverige eller på norra halvklotet, ett rätt




06-07-13

10.45

Sida 385

öppet landskap med blandskog i dungar och stora fält av brödsäd. Närmare själva staden dök industriområden upp och längs den knaggliga vägen fanns till och med nya reklamskyltar som mest handlade om själva stadens förträfflighet och olika metallprodukter som man framställde för export, som det väl numera skulle heta, till andra delar av Ryssland. Mycket tycktes baserat på silver och silvernitrat. ”Jag vet faktiskt inte så mycket om Barnaul, unge man”, började Carl demonstrativt på ryska. ”Är ni själv härifrån och vad kan ni berätta?” Han fick en vårdad kort föreläsning om hur staden egentligen uppkommit under Det Stora Kriget. När tyskarna anföll så flyttades ju miljoner människor österut för att inte bombas och för att kunna hålla den ryska krigsindustrin igång. Barnaul var bara en av många platser med sådan historia. När de närmade sig stadens centrum började Jevgenij ivrigt peka ut olika byggnader som exempelvis det nyrenoverade operahuset. Carl förvånade sig över hur väl underhållet allting var jämfört med både Moskva och vad han möjligen väntat sig. Fasaderna var rena, gatorna jämna. Det fanns inget klotter, och när de svängde upp på huvudgatan så hamnade de i en efter västerländska förhållanden måttlig trafikstockning eftersom folk enligt Jevgenij var på väg till jobbet. Trafikljusen fungerade, trafiken flöt lugnt och disciplinerat och till Carls förvåning for de förbi två helt orörda Leninstatyer; huvudgatan hette Leninskij Prospekt och ingenstans var det namnet övermålat. ”Unge man, jag gissar att vi befinner oss på stadens huvudgata och jag måste konstatera att jag är imponerad av den goda ordningen”, sa Carl. ”Chockterapin och maffian har tydligen inte hunnit till Sibirien än?” ”Inte i de former ni uttrycker det, herr amiral”, svarade Jevgenij dämpat. Carls ryska hade effektivt kvävt alla hans ambitioner att spela västerländsk. ”Säg då något om formerna!” uppmanade Carl. ”Dom där två husen, är det partihögkvarteret och ska vi gissa KGB?”




06-07-13

10.45

Sida 386

”Ni har mycket god blick, herr amiral”, svarade Jevgenij häpet. ”Det där var KGB och numera heter det inrikesministeriet och ingen jäkel har en aning om vad dom sysslar med. Det lär vara samma personer som förut. Partihögkvarteret däremot är ju förbjudet som ni kanske känner till och …” ”Ja, jag vet!” avbröt Carl barskt. ”Det är Boris Jeltsins idé om demokrati, att man förbjuder dom partier man är emot. Och vad är det nu?” ”Företagarföreningen, herr amiral.” Carl tappade omedelbart sin spelade stränga mask. Jevgenij avvaktade artigt tills han återtagit den och förklarade sen att det nu verkligen fanns en företagarförening i Barnaul. Jevgenij hade själv ansökt om medlemskap eftersom han drev ett dzjoint ventjor med en brittisk firma som i sin tur hade en dansk partner, och på Carls häpna fråga om vad nu detta kunde vara för biznizz svarade Jevgenij att det rörde sig om jakt. Jakten hade tidigare varit statlig, nu var det de två republikerna Altaj, och dit de skulle sen, Gorno Altaj, som hade övertagit den statliga kontrollen. Carl klippte trött med ögonen två gånger innan han insåg att han hört vad han hört och sen frågade han vad skillnaden var mellan statlig verksamhet i sovjetisk regim och statlig verksamhet i altajisk regim och fick veta att grundidén var att nu skulle pengarna stanna i Altaj, eller Gorno Altaj, i stället för att skickas till Moskva. Carl nickade tankfullt inför detta svar. Såvitt han försökt läsa på bestod enbart Sibirien av ett 30-tal mer eller mindre autonoma områden, däribland 6 eller 7 republiker med egna parlament, alla lika angelägna om omedelbar självständighet; inte bara Sovjetunionen sprängdes, också Ryssland, själva Ryssland var på väg mot samma håll. Jevgenij fickparkerade elegant mitt för en port som låg i den bortre delen av Barnaul, närmare floden. Huset var pistagegrönt med vita ornament och påminde Carl om den lilla mötesplats som låg bakom den väldiga vita generalstaben i Moskva, den plats som anvisades för utländska militära besökare. Det såg hursomhelst mycket ryskt ut. Jevgenij föreslog att han skulle ta hand om bagaget och återkomma




06-07-13

10.45

Sida 387

vid tretiden på eftermiddagen när det var dags att ge sig av mot flygplatsen, men Carl avvisade bestämt hans förslag, bad beordrande om hjälp att bära upp bagaget och blev genast åtlydd. På väg uppför trapporna förklarade han kort att det var militär utrustning som var olämplig att förvara i bil eftersom det stred mot vissa, inte närmare angivna, bestämmelser. Jurij Tjivartsjev öppnade själv dörren när de knackade på. Han var till Carls förvåning klädd i uniform. Carl var klädd i en beige mockajacka och mörkbruna manchesterbyxor och saknade naturligtvis slips, han var kort sagt klädd för att på bekvämast möjliga vis resa ett kvarts varv runt jorden. De omfamnade varandra omedelbart och brast ut i hjärtligheter medan en gumma kom fram med salt och bröd för själva välkomnandet på tröskeln och Jevgenij diskret bar in Carls bagage. ”Min käre svenske vän, hur det glädjer mej att se dej så väl i form efter den attack du varit utsatt för!” sa Jurij Tjivartsjev och skakade Carl vänskapligt i axlarna medan de delade den symboliska brödbiten. ”Du undrar förstås, käre kollega, varför jag är klädd på det här något formella viset”, fortsatte han hemlighetsfullt. ”Självklart, käre bror, det känns som att komma in på herrklubb i London klädd i shorts, vafan är det frågan om?” ”Brukar du gå på herrklubb i London?” ”Vi tar det sen, vad är det frågan om?” ”Det är min far, du kommer snart att förstå”, viskade Jurij Tjivartsjev, viftade undan Jevgenij med några tecken som kunde betyda att vi ses som avtalat, la sedan sin arm runt Carls skuldror och ledde honom milt men bestämt in mot lägenhetens centrum. ”Tack Gode Gud för din lysande ryska, håll i dej nu”, viskade Jurij Tjivartsjev och drog två skjutdörrar åt sidan. Carl drog efter andan, fann sig någorlunda snabbt och sträckte sen upp sig i givakt. ”Kamrat överste! Det är en utomordentlig ära att få träffa eder!” rabblade han sen kvickt.




06-07-13

10.45

Sida 388

Framför honom stod en vithårig man i den gamla sovjetarméns paraduniform, enligt gradbeteckningarna överste och enligt den enorma mängden medaljer bland annat Sovjetunionens Hjälte. ”Käre far! Tillåt mej att föreställa den svenske amiralen Carl Chamilton, innehavare av bland annat Röda Stjärnan och storkorset av Sankt Georgsorden!” sa Jurij Tjivartsjev teatraliskt. ”Sankt Georgsorden är förstås nåt skit som den där Jeltsin har hittat på”, konstaterade den vithårige gamle mannen misstänksamt. ”Ja käre far! Den har numera ersatt utmärkelsen Sovjetunionens Hjälte”, svarade Jurij Tjivartsjev blixtsnabbt militäriskt. Det syntes att gubben tänkte efter en stund. Men sen sken han upp och kom Carl till mötes med utsträckta armar. ”Då är vi på sätt och vis kolleger, min käre amiral”, sa gubben och slöt Carl i sin famn och kysste honom omsorgsfullt. Bakom ryggen på sin far gjorde Jurij Tjivartsjev en snabbt roterande gest med pekfingret runt tinningen och nickade sen vänligt befallande åt Carl att fortsätta spelet. De åt frukost med rökt stör, kaviar med ägg och bröd och vodka och drack därefter te. Gubben höll en del militärpolitiska utläggningar som varken Carl eller än mindre hans son Jurij fann anledning att invända mot. Och sålunda lät sig två av världens mest informerade underrättelseofficerare utan att blinka undervisas om Det Stora Fosterländska Kriget – Carl erinrade sig att unge Eugene-Jevgenij skändligen förkortat det tunga uttrycket – och detta krigs betydelse för världens fortsatta öde. Rätt vad det var tuppade gubben av och de bar in honom i hans sovrum och lättade på hans klädsel innan de försiktigt bäddade ner honom. ”Käre far tål inte vodka i den utsträckning han skulle vilja”, förklarade Jurij Tjivartsjev lätt när de försiktigt stängde dörrarna till sovrummet. ”Ursäktar du mej om jag slipper i något mer bekvämt”, tillade han ironiskt och försvann. Carl fann sig ensam i någon sorts miniatyrsalong, sjönk ner i en




06-07-13

10.45

Sida 389

guldmålad stol med röd sammetsklädsel och stirrade misstroget in i Stalins ansikte. Hela rummet dominerades av ett jättelikt porträtt på Stalin, försett med en handskriven dedikation nere i ena hörnet. Carl bestämde sig för att gissningen var så god att den inte behövde kontrolleras. Porträttet var naturligtvis en gåva från den store ledaren till en överste som utnämnts till Sovjetunionens Hjälte men ändå, lustigt nog, inte blivit mer än överste. Det relativt storståtliga sättet att leva förklarades ändå av utmärkelsen. ”Jag hoppas du ursäktar den här teatern med käre far”, sa Jurij Tjivartsjev generat när han kom in i rummet, nu klädd i civila fritidskläder som på ett ungefär stämde med Carls klädsel. ”Det hade blivit mycket värre om du fått träffa min far”, svarade Carl, reste sig och omfamnade på nytt sin vän. ”Hur tyckte du jag skötte mej, kamrat general?” ”Lysande!” utbrast Jurij Tjivartsjev. ”Särskilt det där med att du kom ihåg att det heter kamrat överste! Den gamle mannen kommer att leva länge på det.” ”Den som har drömmar lever länge, men drömmarna lever alltid”, svarade Carl. ”Som det gamla ryska ordspråket säger”, konstaterade Jurij Tjivartsjev tankfullt. ”Jösses Carl, var har du snappat upp det?” ”Tolstoj”, svarade Carl. ”Kunde tro det. Nå, låt oss som två moderna människor gå ut och se på stan”, sa Jurij Tjivartsjev och gjorde en överdrivet chevaleresk gest mot Carl som om han härmade äldre tider, från Tolstoj snarare än hans egen far. De promenerade nedför allén i mitten av Leninskij Prospekt i skuggan av höga lövträd som Carl till sin irritation hade glömt det ryska namnet på. Det var fortfarande förmiddag men det började bli varmt, och de slog sig ner en stund vid ett uppenbart populärt kafé befolkat av unga män i svarta läderjackor och unga kvinnor i kläder som såg västerländska ut och beställde in varsin öl av den lokala barnaulska sorten. Till Carls förvåning var ölet gott, mycket bättre än




06-07-13

10.45

Sida 390

den egenartade brygd som bjöds ut i Moskva under beteckningen ryskt öl. Jurij Tjivartsjev förklarade att Barnauls ölfabrik byggts av tjecker någon gång efter kriget och att ölet räknades som det bästa i Sibirien. Carl betraktade nyfiket ungdomarna, hade det varit i Moskva hade han utan vidare ansett att de bara var kriminella. Men mitt inne i Sibirien, hade de västerländska idealen spritt sig ända hit? Jurij Tjivartsjev var osäker på hur det förhöll sig men påpekade att det nog kunde vara så att de unga kvinnorna såg ut som prostituerade utan att själva begripa det, de härmade ju bara överdrivna modebilder i enstaka västerländska tidskrifter som de kom över mer eller mindre slumpmässigt. De hade ingen aning om hur människor egentligen såg ut i den värld som återskapades i de där reklambilderna, de ville bara se häftiga och moderna ut och studerade säkert vid högskolan eller det polytekniska institutet högre upp längs gatan. Carl nickade. Jo, så kunde det förstås vara. Flickorna kunde inte se sig själva med hans, västerlänningens, ögon och förstod inte att tjocka lager med blå ögonskugga och guldlänk runt vristen en het förmiddag på sommaren såg horaktigt ut i den del av världen de trodde att de återskapade. De fortsatte sakta promenaden ner mot floden medan Jurij Tjivartsjev kortfattat beskrev sin familjs historia. Både hans mor och hans far hade kommit till Barnaul långt före den stora folkomflyttningen vid krigsutbrottet. Far hade varit ingenjör och reservist vid ingenjörstrupperna som de flesta ingenjörer. Det Stora Kriget nådde förvisso aldrig bort till Barnaul, men far sveptes bort av kriget, till slut ända bort till Berlin och var borta större delen av den tiden medan Jurij och hans bröder tillbringade en jämförelsevis idyllisk barndom med heta somrar och kalla vintrar, allt sådant som man tenderar att minnas överdrivet när man blir äldre. De två bröderna levde fortfarande i Barnaul, den ene industriarbetare och den andre tandläkare. Mor var död och begraven här i Barnaul, liksom hans far skulle bli, liksom han själv antagligen skulle bli.




06-07-13

10.45

Sida 391

Han mindes sin barndom i staden som nästan enbart idyll där alla hus var i trä och staden inte skulle ha varit stort mer än en by om det inte varit för silverindustrin, det äldsta av de metallurgiska projekten. Det kunde kanske ha varit en 10–20 000 invånare på den tiden, innan krigets folkomflyttningar kom inrullande. Mot slutet av kriget hade det varit rätt svårt, även om barn kanske inte tänker så mycket på sånt, med matransoneringar och annat. Men när far kom tillbaks 1945 dekorerad som Sovjetunionens Hjälte och överste, upphörde alla försörjningsproblem och familjen fick snart den stora bostaden på huvudgatan där man fortfarande bodde, ja inte tandläkarbrodern och hans familj. De hade kommit fram till den stora marknaden där Leninskij Prospekt upphörde, och Carl drog nyfiket med sig den något ovillige Jurij Tjivartsjev för att se vad man kunde köpa i Barnaul och vad det kostade. Det före detta kooperativet hade privatiserats så priserna var ibland fantasifullt höga för att några stånd längre bort vara hälften. Men allt fanns att köpa. Inne i den stora saluhallen i centrum av marknaden såldes kött, fisk och grönsaker, och Carl konstaterade snabbt att priserna var väsentligt lägre än de skulle ha varit i Moskva. Som överallt annars i Ryssland styckades köttet inte för att stekas utan för att kokas; det såg ut som om man tog en ko, tärnade upp den från för till akter och sålde av den allteftersom oavsett varifrån köttbitarna kom, till samma pris. Det fanns påtagligt mycket fisk, karpfisk eller stör av något slag som såldes färsk, saltad och rökt. Det fanns också skotsk whisky, japanska leksaker och stora mängder svarta läderjackor av det slag de öldrickande ungdomarna haft. Jurij Tjivartsjev förklarade lätt ogillande att allt det där lädret var smuggelgods från Kina; priserna var ju mycket lägre i Kina än i Ryssland och de satans kineserna hade snabbt lärt sig att sy upp läderjackor i getskinn så att de såg västerländska ut. Utanför själva saluhallen stod rader av fruktstånd och en bit bortom fruktstånden satt små gummor i hucklen på huk och bjöd ut vad som såg ut att vara hemodlade produkter, morötter, rödbetor, vitkål




06-07-13

10.45

Sida 392

och äpplen. Alldeles bakom gummorna fanns en svart kiosk som annonserade GIRLS med västerländska bokstäver, och på Carls förvånade fråga om det införts pornografi i Sibirien i överensstämmelse med de chockterapeutiska idealen grymtade bara Jurij Tjivartsjev misslynt till svar. De gick längs raden av små gummor som bjöd ut pyramider med äpplen. Carl noterade att ett kilo äpplen borde kosta ungefär en halv dags arbete om det var röda äpplen, om det var gröna äpplen eller om det var flammigt rödgröna äpplen. Men en liten ankommen hög av gula äpplen visade sig kosta fyra dagslöner och Carl stannade häpet inför prisskylten, böjde sig ner mot den gamla damen och gjorde sig så artig han förmådde. ”Madam, förlåt en fråga”, började han försiktigt. ”Men jag är utlänning och har kanske inte förstått riktigt, men varför kostar dessa äpplen så mycket mer än äpplena bredvid?” ”Därför att dessa äpplen inte är vilka äpplen som helst, dom kommer från Frankrike, dumbom”, svarade den gamla damen surt. Carl tackade artigt och förvånat för beskedet och gick långsamt vidare med Jurij Tjivartsjev vid sin sida i den heta sibiriska sommarsolen medan han grubblade över de franska äpplenas livshistoria, bland annat deras 700 mils resa. ”Vet du Jurij”, sa han efter en stunds funderande. ”Om det är så att det verkligen finns efterfrågan på franska äpplen här i Barnaul så tror jag nog det finns hopp för Sibirien.” Jurij Tjivartsjev smålog motvilligt. *** Det var glåmig tidig morgon i London och Luigi hade råkat komma med en tunnelbanevagn tidigare än beräknat och strosade runt inne i Waterloo Station i väntan på att hans tåg skulle komma in till plattformen. Han gick bort till den grupp av demonstranter som han sett flera




06-07-13

10.45

Sida 393

morgnar i rad utan att ha tid med deras budskap och fann nu att de var emot päls. De var häftigt och överväldigande emot päls på kvinnor med hänvisning till att pälsarnas rättmätiga ägare led förskräckligt när de infångades i saxar eller föddes upp i för trånga burar. Luigi hade ingen genomtänkt inställning i frågan, den överraskade honom fullkomligt. Han hade förvisso alltid tyckt att det var vackert med päls på mogna kvinnor, hans mors svartglänsande minkpäls till exempel. Det fanns inte så mycket att säga om de moraliska argumenten, det var kanske rätt. Enligt flygbladen var nu 70% av Storbritanniens invånare motståndare till päls och pälshandeln höll på att dö ut. Fast det gällde förstås att knäcka den resterande tredjedelen. Det var inte det att han inte respekterade demonstranternas argument, inte alls. De flesta tycktes vara i hans egen ålder och de stred varmt och högljutt för sin sak. I Milano eller Stockholm skulle de ha varit otänkbara, han hade åtminstone aldrig stött på sådana människor. Men det var något som föreföll honom sjukt och på något egenartat sätt mycket brittiskt, detta brittiska som det nu var hans uppgift att urskilja och lära sig. Om det ändå varit torterade och mördade svarta sydafrikaner i stället för ryska eller nordamerikanska vargar på deras indignationsbilder. Han föreställde sig att det i detta land måste vara mycket lättare att piska upp en opinion för en halvdränkt kattunge än för piskade, torterade och mördade icke-vita människor. Britterna var helt enkelt inte riktigt kloka, det var bara att lära sig det och acceptera faktum. Kända människors sexliv och okända ryska vargars lidande var allt annat överskuggande ämnen i detta land. När han väl befann sig på tåget ut mot Addlestone måste han erkänna för sig själv att hans olustkänslor inte hade det ringaste med anti-pälsfanatiker att göra. Det brittiska systemet hade betydligt mer komplicerade moralmönster än så, vad gällde hans eget brittiska liv. Lady Carmen, han roade sig med att fortfarande kalla henne så, skulle hålla en föredragning för flera av datasektionens avdelningar denna förmiddag. De hade nu älskat så ofta att det rimligtvis måste kallas ett




06-07-13

10.45

Sida 394

förhållande och de hade ansträngt sig båda så mycket att hinna med och planera alla möten att man måste erkänna att det började påminna om en passion. Han fantiserade ständigt om henne. Men han hade noga undvikit att tala med henne om sitt jobb, trots att hon i någon formell mening kunde betraktas som både kollega och överordnad. Om det galna brittiska systemet såg till så att hon skulle bli sambandsman, sambandskvinna, rättade han sig, mellan olika datasimulerande avdelningar som sysslade med en teknik som hon rimligtvis inte hade en susning om, så var det deras sak, de galna britternas sak. Var hon gift med en höjdare så var hon och det avgjorde tydligen allt i detta land. Hon var en mycket dramatisk, frigjord och betagande kvinna och i den egenskapen ville han se henne, vara hos henne, äta med henne och älska med henne. Men han blev outhärdligt generad vid tanken att sitta i en föreläsningssal och låtsas inte känna henne och samtidigt låtsas respektera hennes chefsfunktion och sen gå ut och fnissa med sina kolleger för att ingen fick ana något. Det var förnedrande för dem båda och han gruvade sig. Desto större blev hans chockartade förvåning när morgonens sammanträde inleddes och hon stod där framme med två simulatorprogram som hon jämförde sekvens för sekvens, pekade ut detaljer och skillnader med en liten röd laserstråle som hon med prickskytteprecision placerade exakt där hon ville, och han upptäckte att hela auditoriet lyssnade uppmärksamt utan minsta tecken till ironi eller flabb. Han förstod mycket långsamt, vilket också gjorde honom generad, att lady Carmen i varje detalj visste vad hon talade om. Han fick känna det ända in på sina rodnande kinder när hon tog fram några modifieringar av programmet som han själv gjort; hon kallade honom ”mr Angelli, rätta mej om jag har fel” och han kom sig inte ens för att rätta henne till Gianelli förrän efter en stund när han besvärat skulle förklara hur han tänkt. Han fick hålla en kort förklaring och hon bad sen auditoriet att uppmärksamma vad som sagts, lägga det på minnet och i görligaste




06-07-13

10.45

Sida 395

mån anpassa sig till den nu illustrerade innovationen. Hon var kall, effektiv och tvivelsutan fullt medveten om vad hon talade om. Luigi kände sig djupt besvärad. Han hade långsamt och försiktigt modifierat ett program som simulerade torpedrörelser i vatten med en extra faktor, nämligen skillnader i temperatur och salthalt, det man hade all anledning att kunna som svensk Östersjö-expert, men han hade trott att modifieringarna bara skulle slinka in i systemet utan att någon fäste särskild vikt vid det. Någonstans hade hon, ensam eller med medhjälpare, ändå omedelbart upptäckt vad han hade gjort och för att klara det måste hon veta tusenfalt mer om saken än vad han hade föreställt sig. Det var genant därför att han hade underskattat henne, därför att han tagit för givet att hon visste mer om sätesmuskelbefrämjande gymnastikrörelser än om datasimulation och därför att hon ju måste ha förstått att han såg på henne på just det sättet. Han försökte erinra sig om han någon gång, när han viftat bort alla försök att tala om jobbet, hade formulerat sig så att det kunde märkas att han utgått från att sådant skulle hon inte bry sitt lilla söta huvud med, något sånt, eller något ännu värre. Men han kom fram till att han nog bara avvisat den typen av samtal, utan att göra sig särskilt märkvärdig. Vilket inte sammanhängde så mycket med hans respekt för henne som hans påtagliga strävan att inte tala om sådant som intresserade honom själv mindre än vad hon gjorde. Nej, han kunde nog klara sig ifrån det hela, bland annat genom att redan till kvällens möte visa att han bibehöll samma attityd. Fast det skulle förstås inte vara vare sig möjligt eller särskilt trovärdigt, hon hade ju särskilt tagit fram ett arbete som han hade gjort och, med denna förbluffande sakkunskap, kommenterat just det. Det enda han skulle behöva hålla reda på var sina eventuella förklaringar om hur han kommit på att göra modifieringarna. Det sanna svaret var att han infört en teknik som användes av svensk underrättelsetjänst. Det svaret måste ersättas med något annat, att han kom ihåg något han sett i San Diego när han hjälpt experter ute




06-07-13

10.45

Sida 396

på Coronado med ett program – den verklige Tony Gianelli hade gjort något liknande – eller att han bara hittat på, sett en möjlighet och prövat den som om han vore någon sorts snille. Möjligen skulle han kunna sudda ut gränserna mellan de två förklaringarna, men något måste han nog säga innan det blev dags för själva saken. Eller om han skulle tvingas tala om det efteråt, sak samma. Han kunde ju alltid ta upp frågan med Gud, bikta sig i ämnet, intalade han sig när han tidigt på kvällen, hon skulle inte komma till honom förrän framåt midnatt, tog sin kvällspromenad till Brompton Oratory, Londons näst största katolska kyrka som låg ungefär en kvarts promenad från hans hem. Om adressen var Cromwell Gardens eller Brompton Road hade han inte blivit klok på, men hur som helst var det ju svårt att missa en stor kyrka. Tony Gianelli var förvisso katolik och som de flesta välordnade medelklassamerikaner en mer eller mindre ögontjänande men flitig kyrkobesökare. Luigi hade fått överta den vanan, inte bara för att det stämde med legenden Tony Gianelli utan mest därför att en stor kyrka med få besökare var en utmärkt mötesplats. Hans kontaktman på MI 6 hade denna kyrka som mötesplats nummer ett, eftersom man åtminstone på rimliga tider av dygnet skulle kunna upprepa mötena här i det oändliga med hänvisning till mr Gianellis varma tro. Luigi hade inga svårigheter att spela katolik eftersom han faktiskt i formell mening var det och vuxit upp som sådan. Det fanns alltså ingen risk att han skulle göra några fel när han gick in, doppade två fingrar i vigvattnet, korsade sig och markerade en knäböj. Det var en stor kyrka med få besökare kvällstid och hans steg ekade när han gick uppför mittgången tills han kommit ungefär halvvägs upp mot den höga kupolen i vitt, guld och ljusblått. Där vek han av tvärt till höger in i det kapell som var tillägnat Maria Magdalena. Luigi kom på sekunden som han var tränad, men den man som hette eller kallade sig för Charles Kincaid satt där redan, till synes försjunken i djupa grubblerier. Ingen annan människa fanns i närheten och inne i kapellet var de skyddade från insyn.




06-07-13

10.45

Sida 397

”Godafton mr Gianelli, mycket att stå i får vi hoppas”, hälsade hans kontaktman hurtigt och i Luigis tycke med för hög röst. ”Tycker du inte att vi med hänsyn till det kollegiala i vårt förhållande kunde sluta med det här tramset att kalla varandra för mr?” suckade Luigi när han satte sig på plats. ”Det är helt allright för mej, antar jag”, svarade hans kontaktman, fortfarande med onödigt hög röst. Luigi hade svårt att spontant känna någon sympati för sin kollega, som föreföll honom lätt parodisk: tweed eller perfekt kostym, paraply och rätt färg på skorna vid rätt tidpunkt, hela raden av brittiska utfyllnadsord, rubbet. De verkade vara i ungefär samma ålder och det gjorde det dessutom svårt för Luigi att uppleva den andre som överordnad, även om hans attityd mycket tydligt gick ut på att åtminstone uppträda så. ”Ja, det har inte hänt så mycket sen sist”, började Luigi ansträngt. ”Jag har inte utvecklat något privat umgänge med mina arbetskamrater där ute i Addlestone men å andra sidan har jag ju inte varit här så länge. Ingen har gjort någon tydlig approchering mot mej. Men det har uppstått en ny aspekt på lady Carmen, får jag nog påstå.” ”Jaså, vi håller oss sysselsatta med lady Carmen fortfarande, tycks det?” muttrade MI 6-mannen misslynt. ”Skulle vi inte försöka hålla nere den där passionerade biten av umgänget och inrikta oss på nåt mer matnyttigt, tycker du?” ”Well”, sa Luigi buttert, ”vad lady Carmens matnyttighet beträffar så har jag i och för sej svårt att förutse något umgänge som kunde ge så många indirekta kontakter i brådrasket och nu är det ändå som det är med den saken. Jag är hennes älskare, det har bara blivit så.” ”Så så så, min käre kollega, i vår bransch brukar man mera sällan hävda att det bara blir si eller så. Vi för vår del skulle nog gärna se att du försökte sprida dina gracer något.” ”Vilka vi?” fräste Luigi. ”Vi inom tjänsten, såklart”, svarade den andre lätt och såg tankfullt upp i taket.




06-07-13

10.45

Sida 398

”Nå, men nu är det en sak som jag med hjälp av tjänsten skulle vilja ha undersökt eller förklarad när det gäller sagda dam”, fortsatte Luigi med ett försök att låta som om han talade mer yrkesmässigt. Den andre svarade inte utan gav honom bara ett tecken med handen att fortsätta. ”Det är nämligen så här”, fortsatte Luigi och drog efter andan, ”att hon har kunskaper om jobbet som vida överstiger vad jag väntat mej, för att uttrycka saken försiktigt. Jag trodde att hon fått en sinekur på grund av sitt höga respektabla giftermål.” ”Ja, det är ju onekligen en tanke som ligger snubblande nära till hands”, svarade MI 6-mannen behärskat. ”Emellertid är det svårt att föreställa sej att förre försvarsministerns säkerligen mycket ärbara hustru skulle kunna leda oss in i de organiserade självmordens mysterium. Hon förefaller, om jag fattat dej rätt gamle gosse, ha rakt motsatta intressen.” ”Mycket lustigt”, kontrade Luigi. ”Försök nu att förstå vad jag säger. Hon ser ut som en mannekäng men har kunskaper om militär datateknik som motsvarar rätt högt ställda vetenskapliga krav. Det är minst sagt oväntat, tycker du inte?” ”Kan så vara, gamle gosse, kan så vara. Men är du kapabel att bedöma den saken?” ”Det är ju för fan därför vi sitter här!” fräste Luigi irriterat. ”Vad tror du jag gör där ute i Addlestone hela dagarna vid min skärm, spelar Batman och slipar mina knivar?” ”Well, well, vadhelst du säger käre kollega”, svarade MI 6-mannen utan att på minsta sätt visa om han tagit åt sig av Luigis amerikanska sätt att tala mycket direkt. ”Men även om nu lady Carmen visat sej ha betydligt mer än erotisk begåvning, så vad menar du att vi ska göra åt det?” ”Jag skulle vilja ha en förklaring, veta hur hon är utbildad, varifrån hon kommer till exempel”, svarade Luigi disciplinerat tålmodig. Saken föreföll honom uppenbar. Hans brittiske kollega tyckte synbarligen inte alls att saken var




06-07-13

10.45

Sida 399

uppenbar eftersom han rynkade pannan och tänkte efter länge innan han sa något som föreföll som noga valda ord. ”Ehuru dom kunskaper vi via dej råkat inhämta om lady Carmens nocturna leverne är att betrakta som överskottsinformation som bör behandlas med delikatess, så kan jag inte se att det vore lämpligt om tjänsten så att säga spred informationer av synnerligen privat karaktär åt andra hållet”, sa han långsamt och såg sen ut som han levererat statsmannaord och lutade sig omedvetet något bakåt med stöd av sitt paraply. ”På ren engelska menar du att jag ska fullkomligt skita i lady Carmens bakgrund?” frågade Luigi utan att visa minsta tendens till vrede. ”På ren engelska skulle man möjligen kunna uttrycka saken så, ja”, svarade hans kollega kyligt. Luigi suckade och nickade till tecken på att han förstått och accepterat beskedet. Det föreföll honom lönlöst att argumentera om saken eftersom han då ändå måste försvara sitt beteende att inte omedelbart avsluta affären för att i stället börja ägna sig åt jobbet. Den brittiske underrättelsemannen reste sig långsamt, rättade till några för Luigi icke iakttagbara detaljer i sin klädsel, klappade Luigi vänligt på axeln med sitt paraply, konstaterade att det här var väl allt för i dag och gick sin väg. Luigi sjönk ner med pannan mot bänken framför sig som i bön. Han intalade sig att hon skulle tröttna på honom rätt snart och att det naturliga sättet för deras historia att ta slut skulle vara just det, att hon tröttnade, kanske rentav överlämnade honom till en väninna i present. Med tanke på hans uppdrag var det ju lätt att hålla med mallgrodan från MI 6 om att det var svårt att föreställa sig att ”förre försvarsministerns säkerligen mycket ärbara hustru skulle kunna leda oss in i de organiserade självmordens mysterium”. I ett försök att vara uppriktig mot sig själv konstaterade Luigi att han faktiskt ödslade en massa tid på privata nöjen som inte riktigt motsvarade hans uppdrag. I nästa andetag såg han på klockan och insåg att han skulle vara hos henne naken inom några timmar och




06-07-13

10.45

Sida 400

genast accepterade han sin tillgjort rationella hypotes att det skulle se konstigt ut om han bara gjorde slut, att det skulle vara mera naturligt att lämna det initiativet åt henne. Sen reste han sig och började gå ivrigt fort mot utgången innan han kom på sig själv och anslog en mer katolskt värdig gångart. *** När det lilla tremotoriga YAK 40-planet landade på Ust-Koksas knaggliga och korta landningsbana fick Carl en känsla av att ha nått den yttersta av världens flyglinjer. Det såg ut som en dal i det schweiziska låglandet, som om Alperna inte skulle vara långt borta, och när planet taxade in mot den enda byggnaden visade den sig bestå av ett stort ruckel i trä utan färg med en handmålad vinglig blå text ovanför ingången där det stod Ust-Koksa AEROFLOT. I princip hade de verkligen nått den yttersta av världens flyglinjer. De befann sig enligt kartan i Carls huvud ungefär där Mongoliet, Kina, Kazachstan och sibiriska Ryssland möttes. Skulle man ställa sig framför en karta på Asien och lyckas träffa med en pil mitt i, så skulle det bli här, bortom Indien i sidled men rakt ovanför Kina och Mongoliet. Söderut fanns förstås inga flyglinjer på hundratals mil. Det hade tagit dem ett par timmar att ta sig upp i Gorno (Höga) Altaj från Barnaul, med tjugo minuters uppehåll i den lilla huvudstaden i republiken som hette Gorno-Altajsk och såg ut som om det varit flygstationen i Skellefteå fast gråare; ständigt dessa betongsprickor med maskrosor i. Under resan hade Jurij Tjivartsjev finkänsligt förklarat de nya regler som gällde för jakt i den autonoma republiken. Det var så att säga inte längre särskilt gångbart att bara komma och presentera sig som generallöjtnant och kräva ditt eller datt. Jakten hade nämligen blivit biznizz och på något egenartat sätt privatiserad den också. De hade alltså helt enkelt köpt en jaktresa som vilka utbölingar som helst




06-07-13

10.45

Sida 401

och betalningen skulle helst ske i dollar. När Jurij Tjivartsjev omständligt förklarat sig så långt gick det äntligen upp en talgdank för Carl som hastigt försäkrade att vad det gällde den typen av utgifter så skulle han mer än gärna stå för dem, huvudsaken var ju att man äntligen kunde genomföra det här som alltid låtit som ett skämt, ”när allt är över, kamrat, så måste du komma hem till mej i Sibirien och jaga”. Nu var de ju här, äntligen. Nu var det faktiskt på väg att ske och några usla dollar hit eller dit spelade inte den ringaste roll eftersom världen såg ut som den gjorde och generaler som Jurij knappast hade dollar medan amiraler som Carl kunde elda med dem om det blev för kallt här i Sibirien. Det hade varit ett tjugotal passagerare i planet, hälften mongoler och hälften ryssar, vilket ungefär motsvarade befolkningens sammansättning här uppe vid gränsen mot Mongoliet. Planet hade ett bagageutrymme i aktern där var och en själv fått knyckla in sina väskor och plastpåsar så länge utrymmet räckte. De hade suttit längst fram i planet som hade ett extra utrymme där Carl ställt sina väskor och lagt fötterna på dem och inte förrän efter ett tag insett att han faktiskt passerat en metalldetektor när han checkat in nere i Barnaul och fått lägga upp nyckelknippor och annat på sedvanligt manér, men därefter fått bära in ammunition och vapen i själva flygkabinen. När de krånglat ut sitt bagage möttes de av två ryska jägare som Jurij Tjivartsjev hälsade hjärtligt och familjärt på utan att helt förlora distansen, det såg ut som ett socialt balansnummer. När de två ryssarna på starka armar tagit hand om deras bagage och börjat gå i förväg mot en grön jeep som stod intill ingången på det omålade brädskjulet viskade Jurij Tjivartsjev förklarande att de båda numera var heltidsjägare men att de en gång för 25 år sen stått under hans befäl, i Prag 1968 nämligen. De var från trakten, de hade varit utmärkta soldater båda två och nu var de alltså jägare. Carl undrade lätt misslynt om man alltså skulle jaga med barnvakt hela tiden (vilket skulle göra det svårt att ta itu med själva uppdraget) men Jurij Tjivartsjev förklarade lättvindigt att det fick man se, det kun-




06-07-13

10.45

Sida 402

de bli vilket som när man väl kom fram. Det var nämligen långt kvar. Carl missförstod det där om långt kvar och trodde att de skulle sitta länge i den trånga skumpande jeepen, försökte sätta sig så att bilens rörelser skulle åstadkomma så lite smärta i operationsärren som möjligt och försökte distrahera sig med utsikten. De for genom ett samhälle som såg ut som en skidby någonstans, små ljusa trähus utan målarfärg men med målade fönsterbågar, i regel i blått. Husen föreföll väl isolerade, det var lätt att föreställa sig hur det skulle se ut här om några månader när Sibirien verkligen skulle motsvara föreställningarna om Sibirien. Till Carls förvåning var bilresan snart slut och de kom in i en sorts camp där man byggt tre fyra hus med tält som förebild; ljust trä och spetsformade tak. De två ryssarna slet i hans bagage och började sen bära in det i ett av de spetsformade tältliknande husen och han förstod att han kommit till någon sorts jägarcentrum för regionen, att man höll på att bygga för turism, att utlänningarna, de som skulle komma med pengar, skulle få bo ohyggligt opraktiskt men romantiskt. I en inhägnad stod ett antal hästar, skrot låg slängt lite här och var och från ett hus som av rök och imma att döma måste vara en bastu strömmade glada skratt och förtjusta vrål. Naturligtvis var en stor måltid uppdukad i ett av de märkliga husen och gästerna förväntades infinna sig med sina jägare omedelbart för att träffa chefsjägaren för regionen och hans assistent. Båda var mongoler och assistenten så berusad att han tilltalade både Jurij Tjivartsjev och Carl på ett mongoliskt språk som de inte förstod ett ord av. Utanför på gårdsplanen stod en helikopter som tre man höll på att underhålla på något sätt, maskindelar låg i en vid krets kring de sotiga och svettiga männen. Maten som serverades påminde Carl om Mellanöstern, det var grillspett med yoghurt och sallad, ingenting svårbemästrat, och alla kastade sig tyst men ivrigt över maten medan mongoliska kvinnor undan för undan bar in mer.




06-07-13

10.45

Sida 403

Medan de åt betraktade Carl intresserat de två ryssar som tydligen skulle bli deras följeslagare och han döpte dem snabbt till Vargen och Björnen. Vargen hette Aleksandr, Sasja alltså, och var liten, senig, mörk och mycket allvarlig medan den andre, Valerij, Valerja alltså, tycktes vara hans raka motsats med väldig kroppshydda som utstrålade styrka, vemodiga blå ögon och bullrande skratt. När man ätit en stund förhörde sig Carl försiktigt om vad planerna egentligen gick ut på. Var det inte här man skulle jaga? Nej, naturligtvis var det inte här. Man skulle högt upp, till ibexens, stenbockens, land och det tog ungefär tre dagsritter. Carl bleknade. Sex dagar på hästrygg enbart för transport var inte vad han skulle ha sett fram emot, mest därför att det var improduktiv tid men också för att han inte kände sig stark nog för långa pass av ansträngning. Han åt tankfullt en stund, så synbarligen missnöjd med vad han fått veta att samtalet runt bordet nästan dog ut. Sen fick han plötsligt en idé och frågade om man inte kunde använda helikoptern där ute. Till hans glädje verkade det inte omöjligt eftersom de försiktiga invändningar man kom med gick ut på att helikoptern visserligen var lisad från Aeroflot för den nyetablerade jägarorganisationens behov men att man i så fall måste betala extra och denna betalning måste vara i dollar och så var det ju en fråga om vad helikopterbesättningen tyckte. Carl slet optimistiskt i sitt grillspett och frågade hur lång tid tre dagars ritt skulle ta med den stora helikoptern; efter kort konferens, där den fulle mongolen plötsligt ramlade under bordet utan att någon tog notis om saken, kom man fram till att enkel resa borde vara en fråga om 30–40 minuter. Hästar fanns förvisso där uppe, i så fall skulle man bara ta med sig så mycket bagage att man kunde rida ner ifall det inte fanns någon helikopter då. ”Ursäkta mej, mina herrar”, sa Carl med ett småleende och reste sig. ”Jag tror jag måste gå ut en stund.” Han släntrade fram till helikopterbesättningen, hälsade och pre-




06-07-13

10.45

Sida 404

senterade sig som svensk jägare och inhöstade det självklara förvånande berömmet över att kunna tala som en ryss, förklarade att han var militär, antog att herrarna också var det, vilket de självfallet var, frågade hur det gick och fick till svar att de snart skulle göra några provsvängar för att se om de fixat problemet. Därefter framställde han sitt eget problem rakt på sak. Om helikoptern nu funkade till belåtenhet, skulle 300 dollar vara nog för att ta en sväng upp till det höga jaktlägret innan herrarna intog bastu och andra förlustelser. Förhandlingen blev kort men ivrig. En timme senare satt de alla instuvade bland brädor och byggnadsmaterial som ändå skulle upp till lägren. De ropade galghumoristiska skämt till varandra eftersom de hört hur helikoptern hackande tagit några varv på prov i slutet av deras måltid. Sen hade besättningen ägnat sig ännu en stund åt det de kallade finslipningen och påstod nu att allt var i ordning. De två ryska jägarna Aleksandr och Valerij såg måttligt roade ut där de satt och kramade sina hästsadlar, men Carl och Jurij Tjivartsjev ropade ironiska kommentarer till dem i dånet av de svischande rotorbladen. De försäkrade att ingen rysk flygare ville störta bara för att han hade lusigt arméfolk i lasten eftersom han i så fall skulle dö själv för nöjet. Inte ens för nöjet att ha en flottist med skulle ryska flygare vilja dö, tillfogade Carl. ”Soldater! Följ mej och se det som en vanlig luftlandsättningsoperation!” röt Jurij Tjivartsjev skrattande och sen lyfte helikoptern, till en början vinglande, som om piloten skämtade med dem, innan den satte jämn fart och steg brant mot närmsta bergstopp. Carl försökte se ut genom det immiga, halvt igensotade runda fönstret för att förstå landskapet bättre. Det såg fortfarande ut som om han var i Alperna, men nu på väg upp mot hög höjd. Där nere i dalarna glänste floder i grönblågrått som antydde att deras vattenkällor var glaciärer. Skogarna bestod av höga barrträd, granar såvitt han kunde se men det kunde lika gärna vara lärkträd. Ingenstans såg han bebyggelse, redan efter ett par minuters flygning befann de sig




06-07-13

10.45

Sida 405

tvivelsutan i ren vildmark. Det lovade gott för fortsättningen. Helikoptern gjorde en mellanlandning där de kastade ut några fönsterbågar till förvånade mongoler som tacksamt tog emot, de hade tydligen väntat sig godset med hästtransport flera dagar senare. Sen vinglade den stora helikoptern iväg på nytt mot ännu högre höjder. De landade snart i det läger som kallades det högsta lägret och bestod av ett stort armétält och mindre tält inredda med kaminer. Tio tolv man var sysselsatta med att bygga en liten stuga som skulle ha varit klar när de fina utländska gästerna väntades anlända om några dagar. Hälften av männen var mongoler. De fina utländska dollarjägarna visade sig till en början som en påtaglig besvikelse när Jurij Tjivartsjev och Carl gick runt och hälsade medan helikoptern dånande lyfte och satte kurs mot Ust-Koksa nere i dalen. Man hade uppenbarligen med spänd förväntan sett den nya framtiden an i form av feta engelsmän i mustasch i roliga kortbyxor eller något i den stilen. Det fanns till och med en inhyrd ung mager filosofie kandidat från Barnaul som talade engelska. Carl hälsade artigt på engelska när han tog den unge mannen i hand och bytte sen genast tillbaks till ryska. Man drack för formens skull ett glas te gemensamt men sen återgick mongolerna till sitt byggnadsarbete och ryssarna till andra sysslor som var mer oklara. Carl tog för givet att det rörde sig om något kolonialt herrefolksförhållande men kände ingen som helst anledning att börja anlägga synpunkter eller komma med frågor. Det var sen eftermiddag och klart att det inte kunde bli någon jakt denna första dag eftersom alla planer kullkastats av den stinkande orangefärgade helikoptern från något som varit eller kanske fortfarande var Aeroflot. Landskapet var total ödemark av alplandskapstyp med oändliga mjuka stigningar i båge upp mot vita bergstoppar, de var ovanför den naturliga trädgränsen och växtligheten i synfältet var antingen grässluttningar eller ljunghedar eller fält av dvärgbjörk. Intill lägret fanns ett bestånd av höga lärkträd. Carl konstaterade att eftersom det inte fanns någonstans att gå,




06-07-13

10.45

Sida 406

eftersom man just ätit och eftersom man inte skulle gå och lägga sig på länge än, så fanns väl ändå inte så mycket annat att göra än att ta sig några rejäla järn och berätta jakthistorier. Ingen gjorde en min av att motsäga honom men det jublades knappast heller, och som en sista gest slet Carl med sig den unge filosofie kandidaten in i det stora kökstältet där det fanns ett hemsnickrat bord och tillräckligt många stolar. I handen hade han en av sina numera speciella whiskysorter som han romantiskt mer än praktiskt inhandlat på Arlanda när han reste ut. Ryssarna drack förstås whiskyn som om den varit vodka. De stirrade misstänksamt, nästan fientligt på den ljusbruna drycken som alltså inte var vodka, tog sen ett djupt andetag och stjälpte under häftiga grimaser i sig allt som fanns i glaset framför dem och slog sen glaset hårt i träbordet. Carls 21-åriga finsmakarwhisky försvann efter ett fåtal grimasövningar. Men även om skotsk maltwhisky på intet sätt tycktes motsvara sällskapets smakinriktning eller förhoppningar så är ju sprit ändå sprit och snart kom någon med den briljanta idén att man kanske skulle skölja ner den där konjaken eller vad det var med lite vodka. Med spriten försvann givetvis blygheten hos de två jägarna och den numera inte särskilt nödvändige filosofie kandidaten från Barnaul och Jurij Tjivartsjev berättade glatt och indiskret om vem Carl var, nämligen Rysslands före detta fiende, spion och sällsynt svårfångad spion. Sen vrålade han av skratt och drog en historia som inte ens Carl hade hört om hur han en gång försökt få död på Carl men att det hela sprack på att man fick in en fotografisk bild alldeles för sent och varit nära att ta död på fel kille i hastigheten. Den bullrande glade Valerja, som Carl för sig själv nu definitivt döpt till Björnen, skrattade så att han grät medan Vargen Sasja surt och misstänksamt frågade varför man haft ett så konstigt förhållande till Sverige. Såvitt han visste var Sverige ett land med mycket goda ishockeyspelare och svenskarna ett härdigt fredligt folk ungefär som norrmännen. Vad var nu detta för trams med att ha varit fiender?




06-07-13

10.45

Sida 407

Jurij Tjivartsjev höjde roat på ögonbrynen och sa att det där egentligen var en mycket bra anmärkning men att det kanske var bäst att låta nuvarande vännen och före detta fienden förklara sammanhanget och pekade ironiskt på Carl som plötsligt fick svårt att samla ihop sig till någon sorts allvar. Men alla såg frågande på honom och han insåg att hur absurd situationen än kunde tyckas, här satt han mitt inne i Asien med före detta fienden och i morgon skulle man jaga tillsammans, så måste han ändå prestera något vettigt svar. Han började försiktigt med att allmänt tala om det kalla kriget, hur världen varit uppdelad i Väst mot Öst, med Sovjetunionen som den ena supermakten och USA som den andra supermakten, ord som inte fick församlingen att ens höja på ett ögonbryn av förvåning fastän dessa ord skulle ha fått åtskilliga svenskar förr och nu att få blodstörtning, och hur det nu var så måste små länder som befann sig mellan de två supermakterna välja sida och Sverige var ett västland och därmed för USA och mot Sovjetunionen. Det var egentligen inte särskilt komplicerat. Såvida man inte spelade neutral, inflikade Jurij Tjivartsjev roat och vände sig sen mot församlingen medan han pekade mot Carl och förklarade att de där små skitarna låtsades vara neutrala fastän de i hemlighet var allierade med USA. Carl svarade snabbt och uppenbart spelat förbannad att de små skitarna i världen kanske inte alltid har så mycket att välja mellan och att systemet ändå fungerat hyggligt eftersom det aldrig blivit krig, det kalla kriget blev aldrig ett hett krig. Utom för spionerna i så fall, morrade Jurij Tjivartsjev med en aggression lika uppenbart spelad som Carls hade varit alldeles nyss. ”Vet ni, mina herrar!” utbrast han. ”Vet ni vad den fräcke men för mej mycket gode vännen gjorde?” Naturligtvis visste ingen det och medan Carl kröp ihop av skamkänslor drog Jurij Tjivartsjev demonstrativt oblygt historien som Carl minst av allt ville ha proklamerad mitt inne i Sibirien. ”Denne sällsynt fräcke kanalje!” ropade Jurij Tjivartsjev och slog ut




06-07-13

10.45

Sida 408

sin hand mot Carl så att vodkan skvätte över de ohyvlade träplankorna på bordet, ”tog sej före: Att resa till Moskva i maskeradkostym som diplomat. Att supa ner sej så att vi trodde att han var en idiot. Så att jag själv, i sammanhanget en ännu större idiot, till och med försökte köpa över honom till vår sida. Vet ni vad kanaljen och numera min käre vän gjorde därefter?” Naturligtvis visste ingen det, församlingen var stum av häpnad, så när som på Vargen Sasja som bara såg misstänksam ut. ”Jo!” fortsatte Jurij Tjivartsjev efter en konstpaus som bestått av ytterligare 50 gram vodka. ”Han gick iväg och likviderade en svensk förrädare som vi förmodades skydda. Mitt för näsan på oss! Så var det med den fylltratten!” ”Mja”, sa Carl generat och sträckte överdrivet vinglande fram sitt glas för påfyllning. ”Fylltratta mej hit och fylltratta mej dit. Den där mannen hade faktiskt förrått sitt land för pengar …” Han blev plötsligt iskall inombords; hade Jurij Tjivartsjev genomskådat honom, var allt detta till synes fåniga fyllesnack någonting helt annat? ”Och det får man väl ändå säga, kamrater, förlåt om någon blir kränkt av att jag kallar er kamrater, kamrater. Men Jurij och hans kompisar dom sovjetiska spionerna hade faktiskt köpt en förrädare som inte hade en enda princip utom pengar för egen del, det var allt han tänkte på. Jurij är inte precis oskyldig i den historien, kamrater.” ”Va!” sa Björnen Valerij med uppspärrade blå ögon. ”Är vår general också spion?” ”Det heter inte så om våra egna, min käre sergeant”, sa Jurij Tjivartsjev dämpat. ”På alla språk, också på vårt, har man två ord. Våra egna kallas spanare, dom andra har spioner. Själv är jag spanare, medan han där är en jävla spion och på hans språk heter det förmodligen på samma sätt. Hursomhelst blev det inte krig och det är väl bra.” ”Vad heter det på engelska i motsvarande situation?” frågade den unge filosofie kandidaten ivrigt.




06-07-13

10.45

Sida 409

”Det heter underrättelseofficer där ni skulle ha sagt razvedtjik, och det heter spion där ni skulle ha sagt spion. Det är samma på alla språk, franska, tyska, spanska, vad du vill. Själva har vi underrättelseofficerare, dom andra har spioner. De våra är aldrig spioner, även om dom är det. Klart som korvspad, eller hur?” svarade Carl en aning resignerat. Han tyckte inte om samtalsämnet. *** Det första Luigi fäste blicken vid när han kom in i den väldiga salen var skelettet av en Diplodocus, möjligen det största landdjur som någonsin existerat på jorden. Museum of Natural History var den andra mötesplatsen på hans lista och liksom mötesplatsen i Brompton Oratory låg stället på bekvämt promenadavstånd från Luigis bostad, bara några kvarter rakt upp från South Kensingtons tunnelbanestation till Cromwell Road. Byggnaden var enorm och sträckte sig mer än ett normalt kvarter längs gatan, och av den plankarta han köpte framgick snabbt att det borde ta flera dagar att bese alla samlingar. Det var en bra mötesplats, massor med prång och gångar och dessutom en naturlig plats för en vetenskapligt intresserad nyinflyttad amerikan. Det skulle inte verka konstigt om han kom tillbaks så ofta att en eller annan började känna igen honom, samma förhållande som inne i kyrkan. Själva mötesplatsen låg intill Mick the Miller, men Luigi kunde inte ens gissa vad en mjölnare (miller) hade på detta museum att göra eftersom en sådan inte gärna kunde förevisas som skelett, än mindre uppstoppad. Det var i alla fall lätt att hitta till platsen, rakt fram förbi skräcködlan och skallen av en mammut, genom den väldiga kyrkliknande salen och sen uppför trapporna till det högra sidogalleriet, där skulle Mick the Miller finnas. Det visade sig att Mick inte var mjölnare, utan hund, en uppstoppad hund i glasmonter. Han hade något liknande en hedersplats inne




06-07-13

10.45

Sida 410

i ett hörn med en 2,5 meter lång träbänk intill sig för den som ville sjunka ner i andakt eller beundran. Mick the Miller hade varit en greyhound, född 1926. Han höll de flesta hundkapplöpningsrekorden ända fram till 1974 när hyndan Westpark Mustard äntligen passerade honom i rekordtabellen. 1938 hade han donerats i uppstoppat skick till museet och här fanns han alltså förevigad i sin monter. Luigi skakade på huvudet och sjönk ner på träbänken framför de tre blyinfattade fönstren och lät blicken vandra mellan mosaikgolvet och den uppstoppade hunden, som om han gång på gång måste förvissa sig om att det verkligen var sant. Men av dessa galna britter kunde man förstås vänta sig vad som helst om det gällde djur eller sex. Han måste i alla fall erkänna att mötesplatsen var bra. Från bänken här uppe överblickade man hela sidogalleriet och trappan upp från entrén. Ingen skulle kunna slinka förbi skräcködlan där nere utan att genast bli sedd här uppifrån, ingen skulle kunna komma gående i sidogalleriet utan att märkas. Jo, platsen var väl vald. Luigi betraktade Charles Kincaid, om han nu hette så, när denne långsamt och till synes mycket intresserad spankulerade förbi ödleskelettet med paraplyet tankfullt lagt över ena axeln. Han gjorde sig ingen brådska, trots att han var två minuter försenad i en bransch där man såvitt Luigi hade fått lära sig aldrig kom försent. Luigi skulle bara vänta fem minuter, sen gå, sen komma tillbaks samma tid om 24 timmar och så vidare. ”Bekantat oss med gamle Mick, har vi?” hälsade MI 6-mannen roat med en markering mot tinningen med paraplyet som om han gjort honnör. ”Ni britter tycks mycket förtjusta i doggar”, svarade Luigi och makade sig undan något på träbänken så att den andre skulle kunna sätta sig lagom långt bort för att inte se för intim ut och lagom nära för att höras. ”Jag ska gå rakt på sak, dom här mötena förväntas bli ganska korta”, sa kollegan och la ner sin hatt och sitt paraply bredvid sig på bänken.




06-07-13

10.45

Sida 411

”Vi vill sätta lite fart på ruljangsen och hade tänkt uppmärksamma fienden på din närvaro, kul idé va?” ”Det beror förstås på vad ni hade tänkt er”, svarade Luigi reserverat. ”Vi tänkte skicka en idiotjournalist på dej, en liten manlig, tämligen korpulent och svettluktande journalist bör jag kanske tillägga för att inte i onödan sätta fart på din libido”, förklarade MI 6-mannen högdraget. ”Är han homosexuell?” frågade Luigi. ”Inte såvitt känt, han har två små barn och är gift. Han är mycket intresserad av självmord inom försvarsbranschen, har skrivit en rätt rörig bok i ämnet som du inte behöver slösa tid på att läsa.” ”Eftersom du ändå snabbt kan beskriva texten för mej”, föreslog Luigi överdrivet vänligt. ”Well, det är en attans röra, det vanliga i konspirationsfnosket, antar jag”, svarade MI 6-mannen suckande. ”Och vad är det vanliga i det brittiska konspirationsfnosket, har det med djur eller sex att göra?” frågade Luigi och lutade sig fram som om han var beredd på att få höra en oerhört spännande förklaring. ”Jag tycker faktiskt inte att ämnet så där uppenbart inbjuder till skämt”, svarade MI 6-mannen med en liten, mycket liten tendens till irritation i tonfallet. ”Men allright, jag ska ge dej det hela i stora drag. Mr Collins, killen heter så, är övertygad om att det är vi, alltså våra olika tjänster, som mördar våra egna för att de inte ska bli spioner.” ”En mycket okonventionell säkerhetsåtgärd, och arbetskrävande”, konstaterade Luigi roat. ”Precis. Icke desto mindre har mr Collins skördat vissa lagrar genom att lansera denna tanke, han har gett ut en bok och han har fått någon sorts journalistpris för bragden. Man upphör aldrig att förvåna sej över dessa journalister, eller hur?” ”Precis min uppfattning”, bekräftade Luigi. ”Hur förklarar detta journalistiska snille metodiken, exakt hur går ni inom tjänsten tillväga när ni självmördar anställda inom försvarsindustrin?”




06-07-13

10.45

Sida 412

”Vi driver dom till vansinne, tro’t eller ej.” ”Låter kul. Men hurdå, tvingar ni oss att lyssna på brittisk punkrock nätterna igenom?” ”Inte illa gissat, faktiskt inte illa alls. Jo, han menar något nästan i den vägen, har funderingar om ultraljud som inte hörs i vanlig mening men som kan läggas ut i osynliga mönster, genom väggar och allt det där, så att det fungerar som hjärntvätt.” ”En vanlig strålningsdåre alltså?” frågade Luigi häpet. ”Varför vill ni skicka på mej en sån?” ”Därför att vi räknar med att fienden utan tvekan läser honom.” ”Är inte det att på ett närmast oansvarigt sätt underskatta fiendens intellektuella förmåga? Jag menar, givet förutsättningen att din beskrivning av mr Collins rön är något sånär rättvis”, svarade Luigi syrligt. ”Well, han är den som skriver mest i ämnet, varje vecka. Han leder så att säga journalistloppet i den här grenen och har rönt en del uppmärksamhet för sin aktivitet. Alltså vore det att underskatta fienden om man inte utgick från att denne, låt vara under viss munterhet, noga läste mr Collins.” ”Jag tar tillbaks, du har rätt”, konstaterade Luigi. ”Jo, det måste man kanske trots allt utgå från. Och då till frågan, vad menar ni att jag ska göra med den där blådåren? Jag kan ju inte uttala mej särskilt precist om mitt jobb i alla fall.” ”Nej, naturligtvis inte. Han kommer att vara tipsad om att du a) är en begåvad innovatör inom den teknik du sysslar med, det tycks dessutom vara sant, ber om ursäkt för skämt i ämnet tidigare, och b) att just din specialitet ligger i riskzonen för dessa självmord.” ”Det vet ju bara vi än så länge”, muttrade Luigi, ”är det så klokt att sprida en kunskap som inte ens polisen har?” ”Det är bara vi som vet att det är en kunskap, snuten vet det inte. Snuten kommer att tro att killen bara är ute och gissar, ungefär som det där med strålningsmaskinerna.” ”Ja, men fienden kommer att veta att han har rätt.”




06-07-13

10.45

Sida 413

”Precis! Det är den tänkta poängen.” ”Och vad har tjänsten räknat ut att fienden kommer att ta sej till då? Låta självmörda den knäppe journalisten, lägga sej på is ett halvår, eller snabba på takten i självmorden?” frågade Luigi ironiskt. Hela idén föreföll honom som en komplett galen skrivbordskonstruktion, överteoretisk och farlig. ”Jo vi har tänkt något i den riktningen”, medgav MI 6-mannen. ”Om den där journalisten plötsligt begår självmord så vore det ju onekligen intressant, fast dessvärre inte särskilt sannolikt. Om dom ligger lågt så är det ju inte mer med det, vi avhåller dom åtminstone från brott. Och ger dom sej exempelvis på dej så tar ju utvecklingen en intressant vändning.” Luigi följde tankfullt mosaikmönstret i stengolvet med sin ena tåspets utan att svara på en stund. Han var inte säker på vad som var brittisk jargong och vad som var äkta, vad som fanns i brittiska uttryckssätt men inte borde tolkas alltför bokstavligt och vad som var äkta cynism. Om den förvisso inte överbegåvade journalisten skulle mördas så var det ju ändå mord, provocerat av ”tjänsten”. Men för Luigis kollega, i vad mån de nu verkligen var kolleger i mer än formellt avseende, föreföll en sådan vändning bara som ett litet kul skämt. ”Om dom ger sej på mej”, frågade Luigi till slut, ”har jag då några formella begränsningar i min handlingsfrihet, jag menar om det kommer överraskande?” ”Nej, absolut inga som helst begränsningar”, svarade den andre snabbt och bestämt. ”Tanken är väl närmast, om jag förstått det hela rätt, att våra vänner självmordsorganisatörerna då slutgiltigt ska ha hoppat på fel kille.” ”Ja, det är så jag fattat tanken när vi talade om det på hemmaplan, så att säga”, sa Luigi. ”Men det du säger till mej, det är alltså tjänstens högst officiella linje?” ”Utan tvekan.” ”Ja, det var ju bra att veta. Låt oss hoppas att dom hoppar på mej




06-07-13

10.45

Sida 414

och inte på journalisten. Nå, säg mej nu vad jag ska göra med honom?” Den andre såg på klockan innan han svarade och verkade sen en aning jäktad. Luigi fick för sig att han hade formella tidsbegränsningar för sina möten vilket just nu verkade lite byråkratiskt stelbent. Det var få besökare inom synhåll och de hade ju båda två rutinmässigt spanat av hela området medan de talade. Luigi fick en sista snabb instruktion. Journalisten skulle ringa och förmodligen verka som om han inte trodde på möjligheten att få en intervju. Luigi skulle vara naiv snäll amerikan och gå med på intervju, men samtidigt naturligtvis ursäkta sig för att han inte i sak kunde gå in så mycket på sitt jobb, annat än att bekräfta det självklara att han arbetade på Marconi Naval Systems, att det således självfallet hade med militär teknologi att göra, och lika självfallet med datorer att göra. Vad gällde själva jobbet skulle Luigi hänvisa till platschefen ute i Addlestone, som till journalistens förvåning skulle visa sig ovanligt konkret när han talade om Luigi. Själv skulle Luigi förmodligen mest spela ovetande om självmordsrisken, bagatellisera saken och närmast skämta bort den med att han hade alldeles för många kvinnor kvar för att fundera i de banorna. Eller vad nu en italiensk-amerikansk ung man skulle kunna tänkas häva ur sig. Luigi reste sig överraskande och gick först, med en kort nick, och hoppades att den andre verkligen hade bråttom eftersom han nu måste sitta kvar en stund innan han själv kunde gå. Luigi hade försökt att inte tycka illa om sin brittiske kollega, men fann att det började bli svårt. Han misstänkte starkt att cynism inte var ett språkligt fenomen, en jargongfernissa, utan att det var äkta cynism och att man på tjänsten snarast skulle finna det rätt humoristiskt om fienden gav sig på en försvarslös journalist i stället för att trampa ner i vargsaxen. De positiva förhandsinställningar han haft om att britter skulle vara gentlemen hade redan fått sig en allvarlig knäck.




06-07-13

10.45

Sida 415

*** Man stiger vanligtvis upp på en häst med vänster ben först i stigbygeln. Men Carls vänsterben var fortfarande stelt och lite orörligt eftersom ett halvt hekto muskulatur skjutits bort ur hans vänstra lår. De mongoliska snickarna hade plötsligt upphört i sitt arbete och uppmärksamt sett bort mot Carl när han satt upp och det de då iakttog fick dem att börja skratta så att de föll omkull i paroxysmer. Carl hade försökt ta det med gott humör och ropat åt dem att han för djävulen inte gjorde anspråk på att vara mongol, men att han erbjöd sig att köra Mercedes snabbare, längre och högre än herrar cowboys från Vilda Östern, något i den stilen. Tre timmar senare när de steg av hästarna för första gången smärtade det i Carl så att hans ögon tårades. Han antog att det mest berodde på att hans ben var olika starka så att han på något sätt belastade kroppsvikten fel i stigbyglarna. Men han hade ingen tanke på att ge upp när han nu kommit så här långt, och till sin egen förvåning kunde han kombinera de fysiska smärtorna i ben och knän, mest där, med alla intryck av berusande skönhet i vildmarkslandskapet som de red genom. Gorno-Altaj var en blandning mellan centraleuropeiska alper och norra Skandinavien. De högsta spetsiga bergstopparna var snöklädda men en stor del av landskapet bestod ändå av äldre berg med mjukare rundare former där man kunde rida obehindrat mil efter mil. Geografin gjorde det svårt att med blotta ögat bedöma avstånd eftersom alp- och bergsklimatet gjorde att träd kunde ha formen av jätteträd, se ut som om de var 100 meter höga och befann sig på en kilometers avstånd för att sen snabbt avslöja sig som dvärgträd på 200 meters. Han hade för egen räkning behållit den kikare som hade en inbyggd laser som mätte alla avstånd, han bara siktade mot ett mål, fick fram en röd punkt, placerade den röda punkten på det föremål han ville bedöma och tryckte en gång till. Digitalsiffrorna som dök upp kunde vara 874 ena gången och 49 andra gången. Han kunde mäta




06-07-13

10.45

Sida 416

avståndet till varje föremål mellan 25 och 1 000 meter exakt på metern. Den stora spaningskikaren hade han överlämnat till Vargen Sasja som uppenbarligen var expeditionens ledare; Carl hade förklarat att den som bäst kände djuren och landskapet hade störst nytta av att se bäst. Han hade givetvis ansträngt sig att inte verka dryg eller överlägsen bara för att han hade överlägsen teknik med sig, men Sasja hade ändå surt misstänksamt vägt kikaren i handen, den var nästan dubbelt så stor som en vanlig kikare, och sagt att den var för klumpig. Carl hade artigt instämt i det, men försiktigt påpekat att klumpigheten till stor del vägdes upp av att man kunde känna igen en människa på 1 000 meter om man använde 20x60 i stället för, ja 7x42 eller vad herrarna hade. Sasja hade gått åt sidan och prövat kikaren en stund. Sen kom han tillbaks med fullkomligt uttryckslöst ansikte och sa kort att han erbjöd sig att bära den tunga kikaren åt sin gäst. Varken mer eller mindre. Det var sommarvarmt och de red i bara skjortärmarna, men de hade vinterkläder i sadelväskorna eftersom alplandskap alltid är alplandskap, vädret kunde slå om blixtsnabbt. Fram på eftermiddagen den första dagen, långt efter att benen på Carl hade domnat så att smärtsensationerna egendomligt nog lindrats, upptäckte Sasja en stor flock stenbockar, satt stilla på sin häst en stund med den stora kikaren intill ögonen och berättade sen att det rörde sig om 36 eller 37 djur och att där fanns fyra verkligt praktfulla exemplar. Björnen Valerja protesterade omedelbart förtrytsamt, det var omöjligt att se annat än att det fanns stenbockar där framme. Sasja mörknade, kastade tvärt om hästen och red fram till den storvuxne Valerja som nästan tycktes skygga inför de blixtrande svarta ögonen. Utan ett ljud räckte Sasja över Carls kikare till Valerja, och när denne förvånat fumlat upp den till ögonen gav han upp ett spontant tjut av överraskning och brast sen ut i en virvlande ordström av




06-07-13

10.45

Sida 417

beröm, kastade om sin häst och var i några språng framme hos Carl, höll kikaren i ena handen och talade om mirakel. De steg av hästarna, såg på moln och prövade vindriktningen noga. Carl ansträngde sig att inte vackla omkull eftersom hans domnade ben kändes helt viljelösa. Han gick långsamt och stelt några meter, gjorde några försiktiga knäböjningar och kände hur cirkulationen började komma igång. Två man skulle kunna närma sig flocken genom att ta sig upp på det berg som började där de hade suttit av. Sen skulle de två röra sig i en vid halvcirkel för att komma rätt i vind och sen skulle man förhoppningsvis befinna sig både ovanför flocken och på skjutavstånd. Carl insåg resignerat att han knappast, som hedersgäst, skulle kunna komma undan från erbjudandet om att få första chansen och han nickade bara glatt när det föreslogs att han och Sasja skulle göra ett försök. Han tog ner sitt vapenfodral från hästryggen, tog ut sitt gevär och plockade fram ett par patroner ur ena sadelväskan och fick utstå en del skämtsam kritik för att han inte haft sitt vapen laddat och för att han verkade så snål med ammunitionen. Han försökte svara i samma tonläge att han aldrig laddade vapen förrän det var nödvändigt och att två skott skulle vara mer än nog eftersom han väl ändå inte skulle skjuta mer än en? Sasja började en snabb marsch uppför bergssidan och Carl hade svårt att hänga med, dels för sina smärtor men dels också för att syret tycktes försvinna för honom; de var på 2 500 meters höjd och han hade bara haft ett knappt dygn av acklimatisering. Han blev hela tiden efter och Sasja vände sig då och då om och såg strängt på honom och vinkade med handen att han måste skynda på. Han stålsatte sig mot Sasjas uppmaningar och gick beslutsamt i sin egen, betydligt långsammare takt. Han var ändå inte så angelägen att döda en stenbock, i själva verket var det ett ögonblick som skrämde honom. Om det skulle visa sig att flocken rört sig utom skotthåll när de kom fram var ju ingen skada skedd, han var inte i Sibirien för att




06-07-13

10.45

Sida 418

döda oskyldiga djur utan för att få en naturlig möjlighet att vara ensam med Jurij Tjivartsjev. Just nu såg det ut att gå fel i båda avseendena. De rörde sig över ett stort område med stenskravel och klippblock där man måste förflytta sig genom att hoppa från avsats till avsats, vilket gjorde att Carl sinkade efter ännu mer och Sasja började alltmer tydligt visa sin irritation. Till slut vinkade Carl åt sin förlöpare att stanna för att han ville säga något, och när han kom ikapp den otålige ryske jägaren, flämtande och svettig, knäppte han upp sin skjorta och drog den åt sidan. ”Jag har nyligen blivit skjuten med tre skott”, sa han långsamt. ”Som du ser, min vän, så är ärren färska. Det tredje skottet sitter i vänster lår.” Carl knäppte igen sin skjorta och Sasjas allvarliga vargögon visade ingen som helst reaktion. ”Okay, då går vi långsammare, men risken finns att dom är borta när vi kommer fram”, sa han och vände sig omedelbart om och började gå, obetydligt långsammare än förut. Mot slutet av deras kringgående manöver sprang Sasja i förväg och tecknade sen, lustigt nog med militära signaler, hur Carl skulle röra sig för att kortast möjliga vägar komma ikapp. Till slut stannade Sasja vid några stora klippblock och väntade; när Carl kom fram sa han att här kunde de inte gå längre, bakom dessa klippblock fanns inget skydd och de skulle bli upptäckta av flocken där nere, stenbockar såg som rovfåglar. Däremot kunde de ju klättra upp mellan blocken och kika ner på djuren, för närmare än så här skulle de inte komma. De stora lavbeklädda gråa urtidsblocken formade en liten grotta och när de klättrade upp en bit kom de till en öppning, en glugg där man kunde lägga sig platt på magen och betrakta stenbockarna som ännu inte anade någon fara. En del djur låg idisslande, andra stod blick stilla som om de tjänstgjorde i turistbroschyrer och åter andra betade mellan klippskrevorna, vad som nu kunde finnas att äta där.




06-07-13

10.45

Sida 419

Carl låg på mage och njöt av synen, det var som naturfilm i verkligheten. Han bad Sasja förklara vilka djur som var vilka och lät sig undervisas i några minuter tills Sasja pekade ut den som egentligen skulle ha skjutits, en äldre man som låg ner med baken mot dem men med ansiktet i profil. Det såg verkligen ut som en äldre man, med skägg och kloka bruna ögon. Carl frågade varför just han borde ha skjutits och fick till svar att han var äldst och vackrast, hade längst och kraftigast horn och förmodligen var flockens ledare. Carl betraktade den gamle ledaren i sin kikare, bad sen att få låna Sasjas stora kikare och fick plötsligt djuret i närbild så att han kunde börja fantisera om vad som rörde sig bakom de stora bruna ögonen, om vad den man som hade döden i sin närhet utan att veta det tänkte just nu. ”Ska jag skjuta honom?” frågade Carl tveksamt. ”Nej, nej, det är för långt håll, minst 400 meter”, fräste Sasja irriterat. ”Nej, det är 321 meter, tekniskt sett ingen svårighet”, invände Carl och ångrade sig omedelbart. Han hade mycket väl kunnat komma tillbaks till de andra utan att ha mördat en stenbock men med Sasjas auktoriserade förklaring att det varit tekniskt omöjligt. Nu hade han dels avslöjat sin förmåga att mäta avstånd, dels försagt sig. ”Hur kan du veta att det är 321 meter och inte 320?” frågade Sasja misstroget. Carl pekade bara på sin kikare. Ångrade sig, förklarade hur den fungerade och räckte över den. Sasja mätte avståndet till den liggande stenbocken, konstaterade att mätaren visade 321 meter och frågade om det verkligen var sant, dock utan att visa en min av förvåning eller beundran. Ja, det var sant, medgav Carl. 321 meter var ändå ett mycket långt håll att skjuta på och bocken låg med ryggen till, svårt läge, invände Sasja. Carl brottades med sig själv. Han insåg att det ändå inte fanns




06-07-13

10.45

Sida 420

någon återvändo, han var i Sibirien och utgav sig för att vilja jaga i Sibirien. Förr eller senare måste han ändå döda någon av dem där borta. Lika bra att få det obehagliga undanstökat. ”Jag skjuter bra, jag kan göra det nu”, sa han kallt med ett tonfall som nog var ett försök, kanske omedvetet, att härma Sasjas sätt att tala. ”Nå. Gör det i så fall. Han är mycket fin”, sa Sasja och makade sig undan en bit för att ge Carl mera svängrum. Carl betraktade stenbocken i den stora kikaren och hoppades upptäcka något tecken på oro, en tendens att plötsligt flytta sig undan från den plats där han låg, av hunger eller av överlevnadsinstinkt eller vadsomhelst. Men bocken låg lugnt kvar, visade ingen tendens till att tänka sig något annat än att fortsätta att njuta av solen och vilan. Carl drog åt sig sin jacka som han haft knuten runt midjan och bullade upp den som stöd och placerade sen sitt gevär ovanpå, tryckte ner det så att det låg stadigt och vred upp kikarsiktets förstoring på tolv gånger. Han rörde hårkorset mjukt och försiktigt över målet några gånger, ändrade sen kroppsställning och justerade vapnets läge. Sasja iakttog honom spänt intresserat, utan ett ord, utan en min. Carl lade hårkorset på prov på bockens hals, höjde en dryg decimeter för att kompensera de 121 meter som översteg kikarsiktets inskjutning. Men bocken vred då på huvudet och såg rakt framåt och Carl flyttade automatiskt riktpunkten till djurets rygg, så att kulan skulle slå in genom ryggraden och snett ner genom thoraxområdet. Han sköt upp säkringen och slöt försiktigt pekfingret kring avtryckaren. Om han sköt nu skulle han träffa. Döden skulle bli omedelbar, ryggrad och hjärta. Det var sant, det var vetenskap. Det var bara det att han inte ville. Det fanns ingen anledning, bocken skulle dö bara för en annan saks skull som bocken inte hade det ringaste med att göra, det var mord. Carl sänkte huvudet och andades ut och in häftigt några gånger för




06-07-13

10.45

Sida 421

att tvinga i sig mer syre, möjligen för att kunna tänka bättre. Sen la han på nytt upp hårkorset i den punkt som var döden. Det kändes som om han kortslöts, som om han inte skulle kunna och han började fantisera om hur han skulle förklara det; skottvinkelns svårighetsgrad som ju Sasja själv hade iakttagit, det tydligen långa avståndet som ändå inte var längre än att han förväntades kunna skjuta en människa på det avståndet. Bocken vred på nytt på huvudet och Carl såg hans ansikte och hans skägg och hans kloka uppsyn och den mänskliga likheten fungerade. Tänk dej att det är en människa, viskade han till sig själv på svenska. Svårare än så är det inte, bara en människa. Sen tryckte han mjukt av och hann se anslaget i kikarsiktet innan den kraftiga rekylen slungade honom bakåt. Bocken låg kvar på samma plats och sparkade vilt med bakbenen, precis som människor som träffas i det centrala nervsystemet, noterade Carl. Ryggraden var av, döden var ett faktum redan nu. Samma skott som på Olof Palme. Hela flocken hade alarmerats, de som legat ner hade rusat upp, tagit några steg och sett sig om. Men eftersom deras ledare inte tog några initiativ stod de förvirrat kvar utan att veta åt vilket håll de skulle fly. ”Du kan skjuta en till, ta den tredje från vänster!” viskade Sasja ivrigt. ”Var inte han den finaste?” frågade Carl sorgset. ”Jovisst, men den näst finaste står just nu i profil, perfekt profil, trea från vänster”, fortsatte Sasja. ”Nej tack”, sa Carl, växlade ur sin tomhylsa som föll klingande ner mellan klippblocken, tryckte ner patronen under med tummen och sköt igen slutstycket. Sen reste han sig upp och började gå ner mot sitt offer. Sasja följde tveksamt efter. När djuren såg Carl stiga fram flydde de äntligen. De sprang till en början oorganiserat tills någon ny ledare plötsligt uppstod och de i en




06-07-13

10.45

Sida 422

samlad manöver rörde sig uppför bergssidan, det såg ut som om de förflyttade sig utan ansträngning, som om de flöt uppåt. Men efter bara några minuter hade de på detta till synes ansträngningslösa sätt tillryggalagt lika långt avstånd som Carl gjort stånkande och flåsande och grimaserande av smärta på en halvtimme. Det var inte rättvist, det var den tanke som slog honom. Det var inte rättvist att han skulle döda deras ledare på det här viset. De andra männen i sällskapet hade hört skottet som ekat mellan bergssidorna och eftersom Valerja dessutom hört på ljudet att det var liksom dubbelt, så meddelade han att det var en träff, en kula som slår in i en kropp med en hastighet kring 1 000 meter i sekunden ger vanligtvis ifrån sig ett kraftigt ljud vid anslaget, oavsett om träffen sitter i en människa eller ett djur. Valerja tog täten och de tog med sig de två tomma hästarna i en vid rörelse för att komma så nära skottplatsen som möjligt för att behöva bära så lite som möjligt. Stenbocken låg alldeles stilla när Carl kom fram till den. Mitt i ryggen skymtade en liten röd fläck i den ljusgråa pälsen men under bocken flöt en mörk tjock ström av blod, maginnehåll och lungrester som syntes som små vita fragment. Carl gick instinktivt fram till bockens huvud, lyfte upp ansiktet och försökte se in i de fortfarande alldeles klara ögonen. Han höll djuret försiktigt med båda handflatorna runt kinderna och försökte säga något. Men Sasja kom ikapp honom och brast genast ut i ett förtjust utrop, den enda känsloyttring han hittills visat, som fick Carl att komma av sig. Han visste inte vad han tänkt säga till bocken, förmodligen hade han försökt formulera en ursäkt. Sasja kommenterade, snabbt mera samlad, det faktiska resultatet. Han mätte hornen på ett ungefär genom att räkna hur många handsbredder långa de var och kom fram till att det var en dryg meter, kanske 110 centimeter. Sen räckte han med ett leende fram handen för att gratulera. Carl tog hans hand och försökte smila upp sig så gott det gick, just nu kom hans smärtor tillbaks. Han hade inte tänkt på




06-07-13

10.45

Sida 423

dem sen det ögonblick han lagt sig ner och gjort sig färdig med geväret. De andra kunde rida in på mindre än 100 meters håll, de kom snett nerifrån. När de kom fram till mordplatsen och kunde börja betrakta resultatet vad gällde hornens storlek, bockens ålder men framför allt kulans ingångsvinkel och träffpunkt så brast de samfällt ut i en tirad av entusiastiska gratulationer som Carl fick mycket svårt att stå ut med, även om han kämpade med sitt alltmera stela leende. Jurij Tjivartsjev blossade av entusiasm, som alla jaktvärdar i hans ställe som bjudit någon att komma över en stor del av världens yta för att ta reda på om inbjudarens entusiasm motsvarade verkligheten. Framför allt uppehöll han sig vid det fenomenala skottet, ingen han kände skulle ha skjutit på det viset. De flesta skulle ha försökt ha tålamod tills bocken reste sig upp och bjöd på sin bredsida så att man kunde få in kulan genom lungorna. Att sikta på ryggraden var kallt, mycket kallt. Carl invände generat att det egentligen bara var en fråga om anatomi. Han var nära att säga att de är ju konstruerade som vi. Slår man av ryggraden och kula och splitter och benfragment pressas ut genom hjärta och lungor så är det inte mycket att snacka om. Han förstod först inte att saken egentligen gällde svårigheten att träffa just ryggraden, och av det följande resonemanget gick det upp för honom att om han hade missat ryggraden så hade denna stenbock inte alls betett sig som en människa, lydigt dött på plats, utan först sprungit två kilometer upp över en bergsrygg och försvunnit och blivit vargföda. Det hela hängde på några centimeter, påstod man. Sasja och Valerja drog fram sina stora bredbladiga knivar och flådde, styckade och dekapiterade bocken med påtaglig vana. De pressade svarta sadelväskor i tunt läder så fulla med kött att nästan all luft klämdes ut när de drog ihop läderremmarna och sen bar de ner väskorna och själva trofén, huvudet med den fortfarande kloka tankfulla blicken, till hästarna och manade på sällskapet att sitta upp eftersom det var långt kvar till lägret och vädret såg ut att vilja slå om.




06-07-13

10.45

Sida 424

De red i tjugo minuter uppför en sned alpsluttning med lågt gräs och halvt uttorkade blommor av ett slag som Carl aldrig hade sett. På avstånd såg de en björn som med kraftiga tag med sina ramar grävde upp rötter eller någonting och Valerja pekade ut de örter som björnen åt av. De hade två dalar kvar och skulle komma fram först efter mörkrets inbrott, men eftersom det var fullmåne skulle det inte vara något problem, trodde de. Men bakom den snöklädda formationen av bergstoppar i fjärran reste sig plötsligt snöstormen som en jätte, nyväckt och rasande, steg upp mot rymden och kastade sig sen nedåt. Avståndet var flera kilometer, men de såg hur stormen och snön kom rullande nedför sluttningen mot dem. Sasja höll in sin häst, tvingade den att backa några steg tills han kom jämsides med Carl. Han satt tyst en stund och betraktade den annalkande snöstormen utan att säga något. Alla andra hade hållit in sina hästar och såg med växlande grad av förskräckelse döden komma nedvältrande. Till slut vände sig Sasja mot Carl. ”Det är tur att du inte är en sån där jävla belgare, fransman eller engelsman eller nåt. Utan att du är en riktig norrman. För det här kommer att bli en hård natt. En mycket hård natt”, sa han och kastade i samma ögonblick om sin häst och gav tecken åt de andra att följa honom i en lätt panikartad flykt. De var på öppen mark, just det de inte fick vara, och de manade på sina hästar så mycket de vågade i skymningsljuset som plötsligt sänkts över dem för att hinna undan från den långa sluttningen där de absolut inte fick bli fast. De hittade en djup spricka med en flod i botten, steg av hästarna och ledde dem fort nedför, nästan ända ner till floden. Carl gick med tårar i ögonen av all värk som tycktes komma från i stort sett hela kroppen samtidigt. De steg av hästarna och band dem bakom stora trädstammar, med




06-07-13

10.45

Sida 425

mularna så tätt mot träden som möjligt. Sen slet de av yxorna från sadelväskorna och Sasja och Valerja började ge instruktioner som för Carls vidkommande inte var särskilt nödvändiga, han hade redan förstått vad man höll på med, det var som grundkurs II i överlevnad för amerikanska SEAL-styrkor på övning i Alaska. Överallt i terrängen låg fallna träd och de släpade fort samman tre trädstammar och reste dem mot bergssluttningen i en tät tripod, slog över granris och lärkträdsgrenar så att det började se ut som ett glest tält. Sen högg de upp ved och tände en eld, letade upp en torr stock och gillrade upp den ovanpå brasan som de föste in så nära öppningen som möjligt, hämtade hästtäckena som de drog loss under sadlarna och makade sen fort ihop sig med fötterna mot den blivande stockelden och med huvudena inåt mot klippväggen och slog upp täckena över ansikte och överkropp. I nästa ögonblick dånade snöstormen ner över dem och allt blev mörkt och de fick snö i munnarna och det yrde i granruskorna. Carl kände ingen rädsla, Sasja och Valerja hade vetat precis vad de gjorde och man hade hunnit göra allt det nödvändiga. Om stormen varade i fyra fem dagar så skulle visserligen hästarna dö. Men de själva skulle överleva, mer eller mindre frusna och uttråkade, men överleva skulle de. Det största bekymret var att i så fall gick tiden utan att han uträttade någonting som helst produktivt utom just detta enkla att överleva. *** Tony Collins visade sig verkligen vara en liten, tämligen korpulent och svettluktande journalist. Han var dessutom påtagligt nervös och okoncentrerad. Luigi hade haft visst besvär med att låta sig övertalas om att gå med på en ”förutsättningslös” intervju, vad nu det förmodades betyda, eftersom journalisten tycktes inställd på att det han frågade om givetvis var omöjligt. Luigi, som ju hade en distinkt order att låta sig




06-07-13

10.45

Sida 426

intervjuas, måste på en gång verka naturligt avvisande och lite intresserad, vilket försvårades avsevärt av att journalisten dels ljög om syftet med sin tänkta intervju och dels uppträdde mumlande konspiratoriskt som om han förutsatte att telefonsamtalet var avlyssnat. Till slut hade Luigi tagit sig ur situationen genom att säga att han skulle inhämta tillstånd från sina överordnade och om det gick bra så skulle han ställa upp. Och nästa dag hade han kunnat komma med det överraskande beskedet att det från företagets sida inte fanns några invändningar, annat än att man självfallet inte fick diskutera hemligstämplad information. För att sen ändå låtsas krångla lite hade han föreslagit att det fick räcka med en lunchtimme och att de i så fall kunde träffas på den lokala puben ute i Addlestone, The Crouch Oak. Journalisten hade ynkat sig lite om den långa resan, vilket uppenbarligen var ett svepskäl för att kunna träffas under mer konspiratoriska former inne i city, men Luigi hade gjort sig naiv på den punkten och bara konstaterat att han själv genomförde resan två gånger om dagen och därför hade empiriska belägg för att det var en fullt möjlig transport och sen hade han låtsats konsultera sin almanacka och skjutit upp mötet några dagar. Luigi hade prövat lunchen på The Crouch Oak några gånger och funnit den så typiskt brittisk att han föredrog att gå snett över gatan från jobbet och hämta pakistansk mat; till pakistansk mat drack man bara vatten. Det engelska ölet som man sköljde ner njurpaj och korvar med var för gott så att man frestades göra som alla andra, ta en till, så att den första halvtimmen tillbaks vid datorerna fylldes av små löjliga mekaniska fel. Luigi hade hittat ett bås som låg lite avsides och hade inga som helst svårigheter att gissa sig fram till vem som var journalisten, eftersom han var liten, såg svettig ut och dessutom hade mörka glasögon på sig och smög in i lokalen på ett sätt som gjorde att alla lade märke till honom. Luigi vinkade resignerat ironiskt för att ge sig till känna. Journalisten låtsades först inte lägga märke till honom, gick fram till




06-07-13

10.45

Sida 427

bardisken för att beställa en pint av det lokala ölet, fortfarande med de mörka glasögonen på, och tappade sen sin portfölj så att en mängd dokument och tidningar rasade ut på golvet. Sen var han nära att tappa sin öl när han kom fram till Luigi med hoprafsade dokument och tidningar under ena armen, portföljen under den andra och det stora skvimpande ölglaset mellan sina båda händer. Han sträckte fram sin hand för att hälsa, upptäckte att han hade öl på den och torkade av sig mot ena byxbenet innan han upprepade manövern. Luigi skakade häpet hand och räddade sen ölglaset från en olycka när dokumenthögen under armen på denne diskret hemlighetsfulle man rasade ut på bordet mellan dem. ”Jag förstår att du vill undvika att man lägger märke till oss”, sa Luigi med ironin väl dold i ett intresserat deltagande ansiktsuttryck. Journalisten nickade kort, såg sig omkring och tog av solglasögonen. Sen började han berätta om sig själv och den tidning han arbetade på, som hette Computer Weekly och i huvudsak sysslade med journalistik som gällde utveckling av datorernas mjukvaror. Emellertid hade man också ägnat sig en del åt undersökande journalistik, det vill säga Tony Collins själv tycktes ha det huvudsakliga ansvaret för det avsnittet och för övrigt fått ett veckotidningspris förra året. I den undersökande journalistikbranschen fick man lätt mäktiga fiender och måste lära sig att ta det försiktigt. Luigi lyssnade en stund med välordnade anletsdrag på journalistens beskrivningar av sin egen betydelse medan han grubblade över hur det bisarra samtalet skulle kunna utveckla sig till en intervju. Hittills hade hela informationsströmmen gått från journalist till intervjuad, utan ett ord tillbaks i andra riktningen. Till slut kunde han inte hålla sig längre, såg demonstrativt på klockan, försäkrade att han vid det här laget var övertygad om journalistens enastående meriter men föreslog att man kanske skulle försöka övergå till själva saken. Om det alltså fanns några frågor att ställa? Journalisten verkade tagen på sängen av detta burdusa förslag och




06-07-13

10.45

Sida 428

började ursäktande rota en stund i sin portfölj innan han fick fram en bandspelare som visade sig ha för svaga batterier, varvid han ursäktade sig på nytt och undrade om det gick bra att han antecknade i stället? Luigi svarade förbluffad att han inte ville anlägga några närmare synpunkter på vilken journalistisk teknik som togs i bruk, bara han fick veta vad saken faktiskt gällde. Det fick han naturligtvis inte i brådrasket. När journalisten äntligen kom igång med sitt frågande så handlade det till en början om Tony Gianellis amerikanska bakgrund, som Luigi rabblade som ett rinnande vatten, och sen om frågan varför en amerikansk specialist kom till London. Luigi gav ett något svävande svar på den frågan eftersom det huvudsakliga skälet sammanhängde med hans egna tekniska specialiteter, som han inte kunde beskriva närmare av sekretesskäl, men att det naturligtvis också handlade en del om att det helt enkelt var kul att jobba ett slag utanför Kalifornien. Folk hade för sig att arbete med datorer var standardiserat och helt lika överallt i hela världen, men riktigt så var det inte, man lärde sig alltså en hel del nytt om man kom till ett nytt land och en ny datakultur. I bästa fall kunde det där ju också fungera åt andra hållet, så att man själv hade något nytt att bidra med. Luigi kände sig lite fånig över sitt vaga sätt att tala om sitt jobb utan att egentligen göra det och förvånades över det ivriga sätt som journalisten antecknade på. Han antog att det som egentligen skulle frågas inte hade kommit än, att det som pågick nu var någon sorts uppmjukning av intervjuoffret. Efter ett tag skulle journalisten mycket riktigt börja lura in Luigi i små fällor och Luigi hjälpte till så gott han kunde. Kändes det inte obehagligt att som ung vetenskapsman med så många möjligheter till avancerat arbete ändå ha hamnat inom ett område där man efter bästa mänskliga förmåga konstruerade död och förstörelse?




06-07-13

10.45

Sida 429

Luigi svarade att den där uppdelningen civil-militär ofta var rätt teoretisk, att rön som gjordes inom den civila sektorn kunde överflyttas till den militära, lika väl som omvänt. Men var det inte så att Luigi faktiskt sysslade med simulerade dataprogram som syftade till effektivare stridsledning av exempelvis torpeder? Och fanns det inga moraliska dubier kring sådant arbete? Luigi svarade att vad han sysslade med i och för sig var hemligt. Men eftersom företaget han var anställd på faktiskt hette Marconi Naval Systems, så låg det väl rätt nära till hands att tänka sig att det kunde handla om torpeder likaväl som ubåtars rörelseschema som försök att åstadkomma motsvarigheten till STEALTH-egenskaper under vatten. Och vad det där med simulerade dataprogram beträffade så var ju sådant standard inom all dataforskning, så visst, det kunde han ju ha sysslat med. Och vad var poängen med det? ”Känner du inte till att ett förvånansvärt stort antal personer med just dina specialiteter har begått självmord under de senaste åren?” frågade Tony Collins med en sammanbiten min som antydde att nu hade han kommit till sak. ”Självmord?” sa Luigi förbluffat. ”Menar du att jag riskerar att bli så deprimerad över mänsklighetens öde på grund av mitt jobb att jag skulle hamna i grubblerier? Det tror jag inte på, det är i vart fall inte min kopp te.” ”Två av dina företrädare här ute i Addlestone har begått självmord”, invände journalisten snabbt. ”Har du inte hört talas om det? Har ingen varnat dej?” ”Nej, det har ingen talat om och vad skulle man varna mej för?” frågade Luigi med rynkad panna som om han inte begrep ett dyft. ”För självmordsrisken eller andra risker, har ingen sagt något?” frågade journalisten med en min som antydde att han själv stod i begrepp att mycket snart säga mer i ämnet. ”Nej, självmord har inte berörts i någon av anställningsintervjuerna eller så”, svarade Luigi fundersamt som om han inte hade en aning om vartåt samtalet nu var på väg.




06-07-13

10.45

Sida 430

”Det kan ju vara så att vissa självmord inte är självmord”, sa journalisten viskande medan han böjde sig fram mot Luigi med en glimt av dårskap i ögonen som Luigi i vanliga fall hade tagit till intäkt för att snabbt avsluta samtalet. ”Om självmorden inte är självmord, vad är dom då?” frågade han misstroget. ”Mord”, viskade journalisten som nu lutat sig så långt över bordet att Luigi kom i kontakt med hans andedräkt och förskräckt ryggade tillbaks. ”Och vem skulle mörda oss?” frågade Luigi ironiskt när han tycktes ha samlat sig. ”Det är förstås SPECTRE?” ”Det är faktiskt ingenting att skämta om, det är över tjugofem fall av mystiska påstådda självmord inom försvarsindustrin vi talar om”, sa journalisten sårat. ”På hur många anställda då?” frågade Luigi överlägset leende som om han redan hämtat sig från sin överraskning. ”Ja, räknar man alla dom grenar inom försvarsindustrin … som så att säga har blivit berörda, så borde det röra sig om 150 000 anställda”, suckade journalisten och sänkte huvudet något som om han redan förutsåg Luigis kommande invändning. ”Aha!” sa Luigi roat. ”En datafreak på 6 000 har begått självmord? Jag vet inget om självmordsfrekvensen i Storbritannien, det vet säkert du mer om än jag, men en på 6 000 låter väl rätt okay? Vad är siffran för en normalpopulation?” ”Ungefär samma”, suckade journalisten resignerat. ”Så du har fått det där priset vad det nu hette för att du med noggrann undersökande journalistik bevisat att försvarsanställda begår självmord i exakt samma utsträckning som icke försvarsanställda?” ”Det är den där invändningen som alla kommer med, du låter som om du redan har fått lära dej den”, invände journalisten misstänksamt. ”Äh, lägg av!” skrattade Luigi. ”Jag sysslar med matematik och sannolikhet, det råkar vara min födkrok och det är ju möjligt att




06-07-13

10.45

Sida 431

matematik och sannolikhet kan förstöra en och annan god historia, men jag är sån, ber om ursäkt.” ”Och om jag påstår att frekvensen självmord skulle vara 156 gånger vanligare bland sådana försvarsanställda som sysslar med simulerade dataprogram för vapensystem under vatten än bland en normalpopulation?” frågade journalisten som såg ut att ha samlat sig från de invändningar han tvivelsutan hört förut. ”I så fall har du hittat ett samband som inte låter sig förklaras utan vidare”, konstaterade Luigi lättsamt. ”Har du hittat ett sådant statistiskt samband?” ”Ja, siffran jag nämnde stämmer.” ”På hur stort underlag då?” ”Åtta personer.” ”Du ser! Det kan vara en slumpmässig avvikelse, på tio år normaliseras siffran”, log Luigi. ”Om det kan vara till någon tröst har jag inga som helst planer på att begå självmord, det var inte därför jag kom till London.” ”Det var inte därför dina två företrädare här i Addlestone, som nu är döda, kom till London heller.” ”Möjligt. Men det kan du väl ändå inte veta något om. Folk som begår självmord brukar väl ändå ha rätt hemliga och privata motiv?” ”Inte hemligare än att dom går att undersöka. Familjens ekonomi, skilsmässor, sprit, den där sortens saker.” ”Bra. Då är jag på den säkra sidan. Inga skulder, inga egenartade brittiska sexvanor, ingen skilsmässa och alldeles för många oprövade kvinnor kvar i London, så om jag begår självmord så får du gärna för min del skriva att det är något skumt”, sa Luigi, såg på klockan och rodnade lätt över att han dragit till med just det där om kvinnor som hans brittiske handledare så plumpt föreslagit; det bara kom av sig själv som om det varit en del av den intränade rollen. ”Låt oss verkligen hoppas att det inte går dithän”, muttrade journalisten och sköt sen över några av sina tidningsartiklar i ämnet som Luigi tog emot med måttligt intresse, lovade att titta på och lovade




06-07-13

10.45

Sida 432

sen dessutom, mot all logik, att svara på nya frågor om det blev aktuellt. Sen reste han sig, klappade försiktigt den trots allt inte särskilt missnöjde journalisten på axeln, såg på klockan och gjorde min av att ha bråttom och gick. När han kom ut i friska luften och solljuset drog han några djupa andetag. Om någon människa han träffat på sistone skulle ha kunnat förefalla som ett blivande självmordsfall så skulle det ju vara denne djupt osäkre halvt lyckade och säkert helt missförstådde eller misstrodde journalist. Till råga på allt var ju den lille mannen av allt att döma en fysiskt försvarslös person. *** Carl hade haft en fast föreställning, grundad oklart på vad, att vargar inte jagar människor. Under en oangenäm halvtimme kom han att bestämt ändra uppfattning på den punkten. De red sakta nerför en brant sluttning klädd med tät skog av lärkträd, i kringelikrokar eftersom de följde en sorts naturlig väg som av spåren i nysnön att döma användes av vilda djur likaväl som av människor till häst. När Carl upptäckte de stora tydliga spårstämplarna, svarta mot det bortsmältande lagret av nysnö, hade han inte haft annat än varg att gissa på och när han frågade Valerja som red framför honom om det verkligen var varg nickade denne lugnt, kastade ett öga ner i virrvarret av spår, vände sig sen om och meddelade glatt att det var en flock på åtta djur och att ledarvargen var en hanne på tre eller högst fyra år, ganska unga djur i flocken alltså. Han hade meddelat sina observationer som om de var fullkomligt självklara, utan minsta tonfall som antydde att han försökte göra sig märkvärdig, som om det var självklart att vem som helst bara kunde slänga ett öga ner i röran av spår och sen omedelbart konstatera djurens mängd och identitet. Carl var djupt imponerad. De red långsamt eftersom sluttningen var brant och den bakåt-




06-07-13

10.45

Sida 433

lutande ridställningen belastade tydligen särskilt knäna eftersom Carls symfoni av smärtor redan efter någon halvtimme i denna kroppsställning hade koncentrerat sig på hans knän. Han gjorde vad han kunde för att distrahera sig med att insupa synintryck eller skämta med sig själv om att det tydligen förhöll sig på det viset, åtminstone för just hans del, att insatser för den påstådda världsfreden alltid måste kombineras med jävliga ridsmärtor, på kamel eller häst, ständigt dessa svåruthärdliga fysiska smärtor. Efter en stund iakttog han hur alla vargspåren vek av på en gång, som om flocken upptäckt att den var förföljd, och det föreföll honom som en logisk vargslutsats. De hade förstås upptäckt att vargarnas dödsfiende fanns i närheten, uppfattat sig som jagade och därför slagit in på en helt ny kurs. Men fastän Sasja och Valerja, som båda red framför honom, givetvis måste ha upptäckt samma sak som Carl, att vargspåren vek av, så tycktes de båda dra helt annorlunda slutsatser. De vred sig bakåt i sadlarna och spanade uppåt, som om de väntade sig något i spåret bakom. Carl började också vrida sig bakåt då och då, mer fylld av nyfikenhet än onda aningar, och det blev han som först upptäckte vargarna. Mellan de snöklädda stammarna och nedtyngda trädgrenarna upptäckte han två spetsiga öron, sen nosen, sen en halv kropp, sen ytterligare två djur strax bakom som stannat och tycktes fixera honom som mål med sina blickar. Han blev först alldeles perplex. Var vargarna ute efter hästarna? Kunde hästarnas vittring vara så stark att människovittringen slogs ut under vissa förhållanden? Vad hände om hästarna drabbades av panik och började skena nerför den branta alpsluttningen? Carl var knappast någon bra ryttare, men även för en bra ryttare borde det kunna bli knepigt med en skenande häst mellan alla täta tjocka grenar som hängde ner i deras väg så att de hela tiden måste böja sig djupt ner mot hästens hals för att inte rivas i ansiktet eller få ner en massa snö över sig.




06-07-13

10.45

Sida 434

Om man slogs av hästen, släpades efter en stund i stigbygeln och åstadkom ett bra blodspår, hur skulle de förföljande vargarna då reagera? ”Valerja”, viskade han hest, ”vargarna förföljer oss, vafan gör vi nu?” Valerja vände sig om och log mycket brett och hjärtligt och nickade instämmande att vargarna var där bakom, men sen gjorde han bara en gest åt huvudet som betydde intelligens och vände sig om i sadeln som om ingenting fanns att bekymra sig för. Carl förstod inte innebörden i hans meddelande men antog att Valerja och Sasja åtminstone hade en helt annan tolkning av situationen än vad han själv hade. Dessutom var de ju fyra väl beväpnade människor. Fast frågan var om de sibiriska hästarna med samma förtröstan såg på denna överlägsenhet i eldkraft. Men eftersom ingen av de andra i sällskapet visade minsta tecken till oro slog Carl ut med armarna för sig själv och mumlade sen sammanbitet att insatser för den så kallade världsfreden inte bara måste kombineras med ständiga ridsmärtor utan också vid särskilda tillfällen med vargförföljelse. När de rastade någon timme senare nere vid en fors där de kunde hämta vatten till sitt te och göra upp eld bad Carl om en förklaring, och fick den från en mycket allvarlig Sasja, som just då föreföll Carl som nära släkt med vargarna. Enligt Sasja var vargen det mest intelligenta djuret i Sibirien. Om man trodde att hjorten eller snöleoparden var de smartaste så kunde man glömma det, vargen var tusen gånger smartare. Vargarna hade dessutom bara en fiende, som de alltid jagats av, och det var förstås människan. En vanlig sibirisk metod för vargjakt var att stängsla in ett område med lapptyg, vargflaggor, och sen genomföra folkdrev sektor för sektor. Meningen var förstås att drevet skulle få fram vargarna mot en skyttekedja, men nästan undantagslöst bestämde sig vargarna för att då placera sig så tätt bakom de drivande människorna som möjligt. Det var ju onekligen den säkraste platsen.




06-07-13

10.45

Sida 435

Drevfolket kunde ju inte börja skjuta hur som helst, det skulle ställa till för mycket oreda. Men jägarna i skyttekedjan fick det också svårt. Att skjuta genom drevkedjan mot vargarna var inte att rekommendera. Det fanns förstås olika lösningar på problemet, bakpass och annat. Men det som vargarna nu gjort stämde alltså väl med deras beteende, åtminstone om de hade erfarna ledare. Det enda konstiga var att ledarvargen av spåren att döma inte förefallit äldre än 3–4 år men ändå lärt sig behärska den här tekniken. Sasja och Valerja hade slagit vad om en dollar och Sasja hade förlorat, han hade inte trott på en så ung ledarvarg. Det var i alla fall på grund av vadet som de hade spanat bakåt en stund, inte för att de blev rädda för vargen, hehe, eftersom båda parter var mycket väl medvetna om vem som borde frukta vem. Det var het eftermiddag och helt snöfritt när de återvände till sitt basläger där mongolerna fortfarande snickrade på den stuga som skulle bli klar till kvällen. Man hade ju inte beräknat att gästerna skulle komma ett par dagar tidigare än sagt, det var det där med helikoptern som råkat finnas till hands. Carl fick koncentrera sig en stund innan han bet ihop tänderna och masade sitt domnade högerben bakåt så att han kunde få tag på det med höger hand och slita det över hästryggen. Men i samma ögonblick vek sig hans vänsterben under honom och han var nära att falla på rygg baklänges ner från hästen och räddade sig i sista ögonblicket med ett krampaktigt grepp om sadeln innan han försiktigt sänkte sig ner mot marken. Men då vek sig benen under honom i alla fall och han föll mjukt i det brunbrända gräset medan mongolerna, som även nu spänt iakttagit honom med höjda hammare och sågar, på nytt drabbades av skrattparoxysmer. Carl reste sig upp på ändan och slog generat leende ut med armarna men försökte förklara att det inte var någon fara, bara oträning. Det skulle kanske ge med sig om någon dag. Sen reste han sig försiktigt, gjorde som de andra, tog ner sadelväskorna och befriade hästen från sadeldon och betsel och gav den en vänlig klapp i baken så att den travade ner till en grupp fria kamrater




06-07-13

10.45

Sida 436

vid ett vattendrag som fanns något hundratal meter bort. Sen lade han sig nästan demonstrativt ner med ansiktet upp mot solen och slöt ögonen. Han kände sig djupt frustrerad, men hans värkande kropp var bara en liten del av orsaken. Den jaktliga succé som man hittills upplevt och som nu väl illustrerades av hur Sasja och Valerja stolt visade upp de två stenbockshuvudena för de ryska och mongoliska kamraterna i lägret, var föga tröst. Dagen efter snöstormen hade de vaknat i ett vitt landskap men med strålande sol som snabbt började äta bort snötäcket. Bara några timmar senare hade de upptäckt en ny stenbocksflock på mer än 70 djur, och den här gången hade det förstås varit Jurijs tur och allt hade gått bra. De hade alltså fått varsin stenbock redan efter några dagar. Men det var ju bara svepskälet för Carls resa till Sibirien. Om han aldrig blev lämnad ensam med Jurij Tjivartsjev så skulle hela expeditionen bli helt meningslös eller till och med värre än så; då föll alla ursäkter för att mörda den där stenbocken som ju inte haft ringaste skuld i några galna ryska projekt inom den brittiska försvarsindustrin. Jurij Tjivartsjev kom fram till honom med två ölburkar i händerna, slog sig ner och räckte över den ena burken till Carl som tacksamt tog emot. ”Tysk öl?” frågade han förvånat när han efter några häftiga klunkar läste på den rödvita ölburken. ”Korrekt, tysk öl”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Det är också biznizz, du får betala två dollar per burk. Republiken Altajs jägaraktiebolag eller vad dom nu kallar sej köper den för en dollar, alltså blir vinsten en dollar per burk.” ”Nej det tror jag inte”, invände Carl småleende. ”Du har transporten från inköpsstället, bensinkostnader, arbetskraft och hästfoder också. Vinsten blir nog inte mer än en halv dollar, fast vackert så. Förutsatt att du och jag inte dricker så mycket öl så att vi inte kan jaga. För om vi inte kan jaga så får dom in mindre på den stora biten, troféavgifterna. Sådan är kapitalismen, min vän.”




06-07-13

10.45

Sida 437

”Kapitalismens vägar äro outgrundliga”, muttrade Jurij Tjivartsjev. ”Särskilt den ryska kapitalismen, men det tänkte jag vi skulle tala om mera sen. Hur är det med dina ben? Svåra smärtor?” ”Mja”, sa Carl tveksamt, ”om jag svarar nej så är det inte helt sant. Men jag uppfattar det inte som någonting som har med mina blessyrer att göra, snarare som träningsvärk. Vi red åtta timmar direkt första dagen, lika länge varje dag sen. Kroppen får ingen chans att vänja sej och återhämta sej. Känner du ingenting av det?” ”Åjovars”, medgav Jurij Tjivartsjev motvilligt, ”jag är ju knappast mongol eller en sån som Sasja och Valerja som bor på hästryggen. Men vad gör man inte för att ostört få träffa gamla vänner.” ”Vi är inte helt ostörda”, påpekade Carl försiktigt. ”Nej, jag tänkte just komma till det”, svarade Jurij Tjivartsjev snabbt. ”Med all respekt för kamrat Aleksandr och kamrat Valerij, jag har verkligen respekt för dom, utmärkta män båda två, så kan det ju tänkas att du och jag skulle vilja föra ett och annat samtal som angår vårt yrke.” ”Jag tror det vore påfrestande för våra ärade jaktkamrater”, svarade Carl med en snabbt mobiliserad ansträngning att inte visa överdriven entusiasm. ”Korrekt, precis min tanke”, svarade Jurij Tjivartsjev och nickade eftertänksamt. ”Så därför har jag ett förslag.” Jurij Tjivartsjevs förslag var av nödvändighet uppbyggt på jaktlig logik. Av hänsyn till den autonoma republiken Gorno-Altajs naturresurser, som det vore dem båda främmande att utsätta för rovdrift, så förklarade sig båda jägarna härmed nöjda med att ha skjutit varsin stenbock. Poängen var att de från och med nu skulle övergå till maralhjort, den sibiriska varianten på kronhjort. Om de nämligen skulle hålla sig till maralhjort i fortsättningen så var behovet av guider inte lika stort. Det berodde dels på att maralhjorten inte gick lika högt upp i bergen som stenbocken, de skulle alltså inte behöva hålla till uppe ovanför trädgränsen. Dels var jakttekniken annorlunda, man rörde sig mer till




06-07-13

10.45

Sida 438

fots, använde hästarna för att komma till rätt område för att sen i fortsättningen ta sig fram smygande eller finna rätt plats att vaka ut hjortarna i gryning och kvällning. Jägarna hade först kommit med en del motvilliga synpunkter när Jurij Tjivartsjev meddelat dem sina planer. En sådan enkel synpunkt var att man befann sig i ödemarken där de hittade, men att man inte kunde förvänta sig att ovana besökare skulle göra det. Bergen såg likadana ut, floderna och bäckarna rann kors och tvärs i landskapet på ett sätt som förvirrade ovana besökare och så vidare. Men Jurij Tjivartsjev hade observerat en GPS-mätare i Carls bagage och förklarat hur den fungerade; man kunde på en meter när bestämma exakt på vilken punkt på jorden man befann sig, man kunde programmera apparaten som en kompass och sen från vilken riktning som helst få en anvisning om den exakta vägen hemåt och så vidare. Aleksandr och Valerij hade ju redan fått se en viss uppvisning i de konststycken som Carls medhavda materiel kunde prestera och hade i och för sig funnit sig en stund innan de sagt något om olycksrisk, om hur man tar hand om skadade. Det hade Jurij Tjivartsjev viftat undan med att båda gästerna ju faktiskt var militärer och att den där sjömannen till häst dessutom hade både utbildning och vana vid skadade människor som översteg det mesta i mänsklig erfarenhet. Till sist hade det stått mellan den i och för sig medgivna fördelen av att vara så få personer som möjligt när man jagade hjort och den mer materialistiska sidan av saken. Jurij Tjivartsjev hade försäkrat att vad det gällde betalning till jägare, kockar och andra så skulle ingenting förändras till det sämre, möjligen tvärtom och därmed hade det varit färdigdiskuterat. Fylld av optimism och nya krafter och med de fysiska smärtorna tillfälligt borttrollade hade Carl satt sig i sadeln bara några timmar senare; dessförinnan hade han naturligtvis demonstrerat sin GPS för den högljutt entusiastiske Valerij och den med uttryckslöst ansikte muttrande Aleksandr. Aleksandr hade emellertid, överraskande för alla närvarande, tillåtit




06-07-13

10.45

Sida 439

sig ett litet skämt. Han undrade om det möjligen kunde vara så att herr amiralens ammunition var målstyrd också, så att risken för att missa eller skadskjuta var tekniskt eliminerad? Carl hade skrattande erkänt att han var avslöjad. I själva verket hade han tre sorters ammunition med sig – han förevisade tre olika kultyper med annorlunda spetsar – som han kunde välja mellan om han ville träffa ryggrad bakifrån eller om han ville skjuta i hjärtat eller i huvudet. Det hade med de olika organens värmeutstrålning att göra, påstod han, ungefär som flygvapenmissiler. Björnen Valerij hade en stund sett ut som om han verkligen trodde att tekniken skulle vara möjlig och lyft upp kulorna framför sitt breda ansikte och stirrat på dem som om han kunde besvärja dem. Vargen Aleksandr hade dock undsluppit sig en tendens till ett genomskådande småleende. Carl och Jurij Tjivartsjev red sida vid sida, utan att göra sig någon brådska, mot det område de hade fått rekommenderat och de uppehöll sig glatt skämtsamt till en början med att tala om Aleksandr och Valerij; när de talade om dem använde de riktiga namn utan familjära omskrivningar. Carl sa att de båda männen föreföll honom som stigna ur svartvita ryska 60-talsfilmer om den äkta ryska människan. Björnen Valerij var väldig, blond och lockig med ögon som kunde vara sorgsna ena ögonblicket och barnsligt sentimentalt varma i nästa ögonblick och utanpå hans väldiga kropp bultade ett stort rött hjärta. Medan den mindre och senigare och mörkare Aleksandr var den rakt motsatta men lika typiska filmryssen, alltså rysk filmryss inte amerikansk filmryss, med smala mörka vargliknande och vaksamma ögon som aldrig log i onödan, en man som inte lät sig imponeras av något eller någon, tänk bara på hur han hanterat de två kikare Carl haft med sig, men inne i denne stränge moraliske man fanns naturligtvis ett litet hjärta. Den som nådde fram till det skulle finna att det, självfallet, var av guld. Jurij Tjivartsjev skrattade högt och bekräftande – så fort de kom-




06-07-13

10.45

Sida 440

mit utom hörhåll från baslägret hade de struntat fullkomligt i att uppträda som tysta jägare – och frågade vilken typ av de två ryska typerna som Carl trodde att han själv, Jurij, tillhörde. Utan tvekan Vargen-typen Aleksandr med ett sällan synligt hjärta som dock var av guld, konstaterade Carl. Från och med det ögonblicket talade de bara politik. De hade ingen lång ritt framför sig. Det hade redan varit sen eftermiddag när de gav sig iväg och deras påstådda plan var att till en början bara ta sig fram till det område där hjortarna troligen skulle finnas. Sen skulle de slå läger för natten och ägna morgontimmarna i gryningsljuset åt jakt, resten av dagen åt rekognoscering. Fungerade det inte första dagen skulle de uppehålla sig ytterligare några dygn i samma område. De hade ridit nedåt och landskapet hade förändrats från centraleuropeiska alper, som de hade bakom sig om de vände sig om i sadlarna, till att mer likna norra Skandinavien med långsträckta mjuka berg som var delvis bevuxna med lärkträd eller gran och som var fyllda med meterhög dvärgbjörk i alla dalsänkor. I de täta dvärgbjörksnåren som kunde bilda kvadratkilometerstora mattor såg man tydliga gångar där hjortarna hade sina passager. Det var vackert väder och de slog läger så högt som möjligt för att få en god överblick över landskapet. De hade funnit några klippformationer som påminde om de naturliga skulpturer som vinden åstadkommer i Arizona eller på Gotland och i den sjunkande solen bildades skuggor och profiler som i ena ögonblicket kunde se ut som en bister indianhövding, sen som en varg, sen som en mycket misslynt äldre kvinna och sen som en björn som reste sig för att slå. Inne bland stenblocken fanns skydd om en ny snöstorm skulle överraska dem och eftersom det växte enstaka träd i området fanns det också gott om fallvirke så att de kunde bygga ett enkelt vindskydd och göra upp eld. De satt en stund och såg ner i den mjukt böljande dalen i blickfältet, upptäckte de första hjortarna på väg ut och nöjde sig med att




06-07-13

10.45

Sida 441

bara betrakta dem; varken Carl eller Jurij Tjivartsjev ville avsluta denna expedition genast. De tog fram sin skaffning som bestod av det gamla vanliga, stenbockskött som Carl tärnade och trädde upp på pinnar som han körde ner i marken framför elden, konservburkar med sprotyi, rökt skarpsill, koncentrerad konservmjölk som rann som tjock kräm ur burken, grovt vitt bröd och te. Skymningen föll snabbt och det fanns inget mer att se där ute och ingenting annat att göra än att äta och tala. Carl hade bestämt sig för att vänta länge med att ta några egna initiativ för att först komma underfund med vad Jurij Tjivartsjev ville, om han nu ville något mer än att föra bildade samtal. Det handlade till en början mest om ekonomi, närmare bestämt chockterapi. Jurij Tjivartsjev ville först veta om allt det där verkligen var seriöst, om det existerade någon chockterapi och om det fanns några empiriska belägg för framgång med sådana metoder. Carl svarade, vaksamt försiktigt till en början, att såvitt han visste var det ett nyuppfunnet ord, en tämligen flummig idé som härstammade från västvärldens mest dogmatiska högerpolitiker. Det var som han själv förstod mer psykologi än ekonomisk vetenskap. Åtminstone om man försökte analysera upphovet till dessa idéer. Upphovet var helt enkelt västvärldens seger i det kalla kriget, man hade rustat ihjäl Sovjetunionen. Och när Gorbatjov på sin tid insett det så hade han sträckt ut en hand och fått hela armen uppäten. Det hade uppstått en växelprocess av något slag. I takt med att det sovjetiska imperiet upplöstes, Warszawapakten rasade samman och Berlinmuren revs så hade högerkrafterna i Väst fått för sig att denna seger visade mer än den ryska planekonomins underlägsenhet, nämligen att den också visade att den som stod mest till höger hade mest rätt. I lilla Sverige hade valkampanjen för tre år sen handlat mycket om just detta, Berlinmurens fall som bevis för att högerpartiet var the good guys och socialdemokrater, miljöpartister och slikt the bad guys eftersom de på något sätt skulle kunna kopplas ihop med Berlinmuren.




06-07-13

10.45

Sida 442

Det var inte särskilt logiskt. Tyska socialdemokrater hade varit lika lite anhängare av Berlinmur som svenska socialdemokrater varit påhejare av GULAG eller sovjetisk kommandoekonomi – jo, det hette så numera, kommandoekonomi, inte planekonomi – men denna högervåg hade alltså mer med psykologi, mer med segerrus än förnuft att göra. Först därefter hade de självutropade segrarna tagit sig an en sorts ansvar att pröva sina dogmer inte bara på de egna länderna, sänka skatterna för alla rika människor för att de fattiga därmed skulle få det bättre och så vidare, utan de hade också kappats om att med piska och morot få de nya staterna i östra Europa att bli försökskaniner för instant capitalism. Det var i det sammanhanget ordet chockterapi hade uppstått och tanken var väl närmast att ju snabbare man gick fram i omvandlingen desto bättre skulle det gå. Så långt hade Carl bara försökt referera utan att anlägga några personliga synpunkter och han hade under tiden försökt förbereda sig på hur han skulle hantera Jurij Tjivartsjev när det blev dags att värdera och analysera den utveckling som han hade skisserat. Jurij Tjivartsjev hade varken med miner eller formuleringar avslöjat det minsta om var han själv stod, utom möjligen i det självklara att läget var nästintill förtvivlat; komplicerat och farligt som han förmodligen skulle ha uttryckt det. När Jurij Tjivartsjev till slut ställde en mer intrikat fråga blev den nästan chockerande direkt. ”Hur bedömer ni, kära kolleger inom svensk underrättelsetjänst, den här utvecklingen?” frågade han lågt och rörde om lite i glödhögen framför sina fötter. Carl svarade först inte utan försökte vinna tid genom att inspektera sina grillspett och räcka över det ena till Jurij Tjivartsjev. Att besvara den fråga han just hade fått skulle i laglig mening innebära spioneri. Å andra sidan hade hans egen regering beordrat honom att gå mycket långt för att nå framgång i operation Striped Dragon och just här och nu stod avgörandet. Dessutom skulle svensk säkerhetspolis och dom-




06-07-13

10.45

Sida 443

stolar aldrig få kunskap om det här sibiriska samtalet. ”Du ska få ett uppriktigt och öppenhjärtigt svar”, började Carl med en ironisk grimas åt den ryska ordformeln som egentligen betydde att man ljugit och bråkat. Sen bet han ett stycke från sitt grillspett för att vinna ytterligare tid medan han tänkte efter hur han mer precist skulle formulera sitt eget landsförräderi. ”Den militära razvedkan, där jag nu är biträdande chef, gör en analys, premiärministerns stab gör en helt annan analys”, började han beslutsamt. ”Om vi börjar med vad vi tror inom razvedkan så är det ungefär så här. I länder som Polen och framför allt Tjeckien har man lyckats med en försiktig omställning till västerländskt system, steg för steg. Där har man bibehållit ett stabilt politiskt ledarskap, ett relativt demokratiskt beslutssystem, produktion och sysselsättning utan någon som helst så kallad chockterapi. Där har man också sluppit gangstervälde. Men med Ryssland förhåller det sig helt annorlunda. Ryssland har på kort tid raserat förutsättningarna för en bibehållen produktion, vi beräknar en produktionsminskning på mer än 25 procent bara för det här året. Ryssland har inget ledarskap utan en vacklande och diktatorisk president som ena dagen gör si, andra dagen så och dessutom är i färd med att bygga upp sina motsättningar till parlamentet så att situationen redan nu är farlig och i värsta fall kan sluta i krigshandlingar. Dom allmänna val som ska hållas i höst är i och för sej svåra att förutse, men vi är pessimistiska, vi tror att ultranationalister, antisemiter, religiösa fanatiker, mystiker och storryska revanschister kommer att segra snarare än någon sorts demokrater. Vilket skulle innebära att president Jeltsin inringas ännu mer. Frånvaron av politisk auktoritet leder till ökat gangstervälde och det ökade gangsterväldet kommer till slut att stänga av alla västerländska investeringar eftersom regimen inte kan garantera lag och ordning. Gangsterligorna sågar i och för sej av den gren dom försöker sitta på, men dom förluster dom åsamkar hela det ryska folket är omätliga. I förlängningen tror vi att detta kommer att leda till fullkomligt kaos, eventuellt inbördeskrig, och att Boris Jeltsin ganska snart kommer att




06-07-13

10.45

Sida 444

ersättas av någon för oss mycket obehaglig ledartyp. Detta i all korthet, vad vill du veta mer?” ”Hur analyserar er regering läget?” frågade Jurij Tjivartsjev som inte med en min visat vad han ansåg om Carls skräckscenario. ”Vår regering … vår mest kompetenta regering i historien, ja”, suckade Carl. ”Dom har alltså en helt annan bild. För det första tror dom att chockterapin går utmärkt och att allt västerländskt stöd bör satsas på Boris Jeltsin och att västerländska regeringar bör lägga sej i, uppmana och uppfostra er, hota med indragna pengar eller lova mera pengar, för att så fort som möjligt överföra så stor produktion som möjligt i privata händer. Om bara detta genomförs tillräckligt snabbt så kommer allt att ordna sej, ungefär som en drastisk kirurgisk insats som gör ont men ändå är enda utvägen till räddning. Gangsterväldet tycks dom närmast betrakta som ett ordningsproblem.” ”Hur ser ni på risken för militära konfrontationer, har ni olika analyser där också?” frågade Jurij Tjivartsjev som fortfarande tjuvhöll hårt på sin egen uppfattning. ”Ja, det ena följer ju av det andra”, suckade Carl. ”Inom razvedkan ser vi för det första ingen risk för militär konfrontation mellan Sverige och Ryssland, inte på medellång sikt i alla fall. Vi laborerar med två krigsfall av större sannolikhetsgrad, det ena olika ryska inbördeskrig eller krig mellan Ryssland och Ukraina, men mer troligt en utveckling som börjar med att någon galen revanschist ersätter Boris Jeltsin och sen ger sej in på att återerövra dom baltiska staterna, en risk som dom för övrigt själva underblåser genom att diskriminera den ryska befolkningen där. Ryssland har kapacitet att genomföra en sån återerövring redan i dagens läge, men ni har inte tillräckligt god ordning på utrustningen för att ge er på någon utanför det gamla Sovjetunionen. Sverige är alltså just nu utom fara för första gången sen Peter den Store.” ”Hm”, sa Jurij Tjivartsjev. ”Men er premiärminister var ju ute och hoppade med uttalanden som kunde tolkas som att Sverige skulle ingripa militärt mot ryska angrepp på dom baltiska republikerna, förlåt dom baltiska staterna. Sen har han för övrigt haft vänligheten att




06-07-13

10.45

Sida 445

uppfostra oss med påpekandet att vad vi behöver är mer chockterapi och inte mindre. Hur kan man förklara sådana fasoner?” ”Jag vet inte”, medgav Carl nästan skamset, som om han själv haft ansvar för sin statsministers mer konstifika utspel. ”Som du ju själv vet så har vi för det första inga som helst resurser för militära operationer inne på baltiskt territorium, så vad det där vapenskramlet skulle betyda var det ingen av oss som förstod. Vår ÖB gick till och med ut och polemiserade i pressen mot dom där dumheterna. Och vad det där med mer chockterapi beträffar så får man väl se det som ett utslag av premiärministerns personliga men dogmatiska inställning att allt som är höger är rätt, nåt i den stilen.” ”Men det är ju mycket okloka uttalanden”, funderade Jurij Tjivartsjev. ”Sånt där underblåser möjligheterna för dom allra värsta revanschisterna, har du hört talas om en viss Zjirinovskij till exempel?” ”Ja, jag har sett namnet i en rapport någonstans, han bedöms visst som en man på oroväckande stark politisk uppgång.” ”Korrekt. Och såna som han göds av hotfullheter om att kriga mot oss och att vi skulle behöva mer chockterapi, ett ord som dom flesta av oss vid det här laget hatar. Nå, vad tror ni om risken för att vi tar över?” ”Sovjetarmén?” frågade Carl först häpet över frågans indiskreta direkthet. ”Mja, vi tror ungefär så här. Ni måste ha resonerat om det, det har ni säkert gjort. Såvitt vi vet finns det två falanger, en som vill ta makten omgående med hänvisning till att man måste skapa lag och ordning. Den andra falangen är mer skeptisk och menar att man inte kan ta makten utan att samtidigt lova ordning i ekonomin, och det kan ni inte lova. Vi tror inte att ni har särskilt sentimentala känslor för eller emot demokratiseringsprocessen, vi bedömer er som mer realpolitiska och praktiska.” ”Det var en märkvärdigt god analys”, nickade Jurij Tjivartsjev instämmande. ”Ni måste ha ett bättre fungerande underrättelsesystem nu än någonsin i vårt land.” ”Ja, som du förstår”, medgav Carl utan omsvep. ”KGB är i upplösningstillstånd, gränserna mellan lagligt och olagligt flyter, folks behov




06-07-13

10.45

Sida 446

av pengar är större än någonsin. Sammantaget har vi alltså lättare än någonsin att värva källor, det säger sej självt.” ”Hur tycker du att vi inom dom väpnade styrkorna ska hantera situationen?” frågade Jurij Tjivartsjev. Carl kände på nytt ett behov av en sorts time-out innan han formulerade ett svar; det här var uppenbarligen hans chans att leda tankegångarna mot själva målet. Men han ville understryka att han verkligen funderade innan han svarade och gick därför och hämtade ny ved, blåste lite på elden så att den flammade upp och spred mer ljus, så att de i fortsättningen skulle kunna se varandra i ögonen. ”Tiderna är underliga, vem kunde tro att du eller jag någonsin skulle ställa en sådan fråga till den andre utan att det var på skämt”, konstaterade han när han satte sig och tycktes tänka mer på sitt svar medan han masserade sitt ömmande vänsterlår. ”Men låt oss ta riskmomenten i storleksordning”, fortsatte han sen långsamt. ”För det första. Om dom väpnade styrkorna skulle ta makten, vilket ni förstås är fullt kapabla att göra, med hänvisning till lag och ordning och allt det där, så skulle ni utlösa någonting liknande ett nytt kallt krig. Ryssland skulle då utsättas för en intensiv ekonomisk krigföring som nu, efter några års destruktion i form av så kallad chockterapi, skulle slå förkrossande hårt mot ert land, från Sankt Petersburg till Vladivostok. Nästa risk uppstår om en sån där revanschistisk galning kommer till makten, i demokratiska val till råga på allt, och beordrar dom väpnade styrkorna att återerövra exempelvis dom baltiska staterna. Då sitter ni i en rävsax. Att lyda ordern från landets lagliga regering betyder ekonomiskt krig med västvärlden och katastrof. Att inte lyda, tja det är ju en form av uppror. Men det där är ju än så länge bara en hypotetisk fråga. Värre är risken för omedelbar konfrontation med inflytelserika stater i Väst, som åstadkoms genom omdömeslösheter från dom väpnade styrkornas sida.” Carl stannade där och drog tungt efter andan medan han intensifierade sin massage. Nu hade han kastat ut betet, nu kom snart avgörandet.




06-07-13

10.45

Sida 447

”Syftar du på något speciellt, någon akut fara?” frågade Jurij Tjivartsjev. ”Korrekt. Jag tänker på en mycket konkret situation”, svarade Carl, tittade upp från sitt ömmande ben och såg Jurij Tjivartsjev stint i ögonen. ”Låt höra”, sa Jurij Tjivartsjev utan att förändra en min. ”Någon avdelning inom de väpnade styrkorna, säkert med anknytning till razvedkan, bedriver just nu en operation av utomordentlig aggressivitet i England. Ni riskerar att avslöjas och då blir det inte vilken liten spionaffär som helst, det blir ekonomiska bestraffningar av stora mått som svar. Ni sitter med en tickande bomb i knät, det är sanningen.” ”Vad är det för en operation?” frågade Jurij Tjivartsjev förvånat. ”Ni mördar handplockade specialister inom brittisk försvarsindustri med inriktning på viss marin teknologi.” ”Dumheter!” fnös Jurij Tjivartsjev. ”Varför i all världen skulle vi ge oss in på något så ålderdomligt och dessutom politiskt riskabelt?” ”Det trodde jag du kunde svara på”, sa Carl. ”Jag känner inte till en sådan operation och jag tror inte på det hela, det verkar orimligt”, svarade Jurij Tjivartsjev och skakade misstroget på huvudet. ”Däremot känner jag till en liknande serie mord inom brittisk försvarsindustri som ägde rum för tio år sen, ungefär. Och i det fallet råkar jag veta hur det hängde ihop, eftersom åtminstone den brittiska pressen ville komma med antydningar om att det var vi som låg bakom. Vi undersökte det hela mycket noga, jag kan inte gå in på detaljerna … äsch, det kan jag visst! Det är ju väl känt att vi vid den tiden hade en rätt god penetration av brittiska säkerhetsorgan. Dom dårarna mördade sina egna av skäl som var delvis förvirrade och delvis rationella. En del av offren var nämligen våra agenter. Men det var då det. Menar du att det där har börjat om?” ”Ja utan tvekan. Jag har nämligen fått ett uppdrag, en distinkt order av operativ innebörd i samband med det här. Jag har på plats i London gått igenom dokumentationen som ställts till förfogande av




06-07-13

10.45

Sida 448

MI 6 och dom är övertygade om att det är en rysk operation.” ”Såvida det inte är en slug maskirovka”, invände Jurij Tjivartsjev skeptiskt. ”Dom inleder ett operativt samarbete med sina allierade, du är till exempel indragen, och arbetar som om det var vi så att alla till slut tror det. Sen läcker det hela ut i medierna och du jagas upp på podiet till presskonferenser igen och så sitter vi där med ändan i isvaken. Varför i alla glödheta skulle vi ge oss in på något så dumt?” ”Varför i alla glödheta skulle britterna ge sej in på något så dumt?” frågade Carl snabbt tillbaks. ”Har ni förresten förlorat några agenter i London på sistone, det borde du ju i alla fall veta?” ”Nej, det har vi inte. Inte en enda”, svarade Jurij Tjivartsjev med ett tonfall som plötsligt antydde att han kände sig mer osäker. ”Du menar alltså att det verkligen finns en serie mord, förstås arrangerade självmord som förra gången när dom själva var i farten?” ”Ja, utan tvekan. Det är kompetenta våta jobb, jag har gått igenom materialet själv, som jag sa.” ”Och våra vänner inom den brittiska oppositionen anser sej övertygade om att det är vi?” ”Korrekt, ja. Det tror förresten jag själv också.” ”Men då är vi tillbaks till frågan varför vi skulle bete oss så oansvarigt och dumt.” ”Korrekt. Vem inom razvedkan beter sig så oansvarigt och dumt? Det här kan sluta med katastrof för er del.” ”Och vad är ditt uppdrag, min käre Carl?” ”Att skaffa information från Ryssland, att lokalisera den personal i London som sysslar med det här och eliminera dom.” Nu var det Jurij Tjivartsjevs tur att outtalat begära paus i diskussionen medan han reste sig och gick bort en bit och pissade. Han tog gott om tid på sig och kom mycket långsamt tillbaks. Carl försökte förgäves möta hans blick när han satte sig på nytt. ”Varför skulle just du skaffa fram denna information?” frågade han till slut. ”Därför att jag, om du ursäktar, har skaffat fram så mycket annan




06-07-13

10.45

Sida 449

information från Sovjetunionen och Ryssland att man tror att jag måste ha mycket goda källor här. Teoretiskt har jag också det, nämligen du själv. Om du hjälper mej att få slut på dom här dumheterna så hjälper du också Ryssland, eller hur?” ”Du ber mej bli brittisk spion”, fräste Jurij Tjivartsjev. ”Inte brittisk. Men svensk”, svarade Carl utan att tveka. Nu var kortet spelat och det fanns ingen väg bakåt, ingen reservation att gömma sig bakom. ”Det är verkligen inte lite du begär, min käre vän”, mumlade Jurij Tjivartsjev. ”Nej, såklart”, sa Carl. ”Det finns två vägar ut ur knipan, nej tre egentligen.” ”Vilka då?” ”För det första att du inte gör någonting alls. Den vägen leder till avslöjande förr eller senare, era operatörer åker fast och så vidare. Det är den sämsta vägen. För det andra. Du förmår dina kolleger i generalstaben att genast avbryta dom här påfunden och kalla hem operatörerna. Men då riskerar du att bli nedröstad och vi har risken för skandal kvar. Det är den näst sämsta vägen. För det tredje. Du tar reda på operatörernas identitet, jag eliminerar dom och allt är ur världen.” ”Hurså, enligt det scenariot blir vi ju tagna på bar gärning.” ”Nej. Det är förbjudet att eliminera folk i vår del av världen. Därför får det absolut inte bli offentlig affär av en sådan sak. Ingen vill ha en sådan affär offentlig just nu, det ligger i ingens intresse utom möjligen såna där som vad han nu hette, Zjirinovskij?” ”En sak ska jag göra”, sa Jurij Tjivartsjev beslutsamt. ”Jag ska ta reda på om det här är sant, om du har rätt. Om jag finner att du har rätt så hamnar vi i en mycket komplicerad situation, du och jag. Mycket komplicerad och farlig. Tanken var alltså att du, om du kunde få avgörande information från en rysk källa som alltså skulle vara jag, skulle behålla den kunskapen hos dej, enbart hos dej?” ”Ja, det är tanken”, medgav Carl. ”Som du förstår skulle jag aldrig någonsin förråda dej.”




06-07-13

10.45

Sida 450

”Den här saken måste vi nog sova på en hel del”, sa Jurij Tjivartsjev, reste på sig och gick demonstrativt bort en bit för att börja dona med sin sovsäck. *** James Rusbridger hade tillbringat de sista åren av sitt liv i en liten stuga med det vackra namnet Jasmine Cottage i byn Lanivet i Cornwall. Han hade tvivelsutan varit en nagel i ögat på vissa delar av det brittiska etablissemanget, inte minst den lilla krets av mer eller mindre officiellt auktoriserade författare som ägnade sig åt att skriva om underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Storbritannien. Dessa hovpoeter, som aldrig avslöjade något av betydelse, i vart fall ingenting som skulle kunna försätta Hennes Majestäts hemliga tjänster i bryderi, hade ständigt med ursinne tillbakavisat James Rusbridgers påstående om att han själv varit verksam inom MI 6 och givetvis hade de samfällt kastat sig över hans bok om spioneriet, The Intelligence Game (ung. ”Spionspelet”), när den publicerades några år tillbaks i tiden. Enligt de officiellt godkända spioneriförfattarna i London bestod hans bok av hälften rena lögner och hälften befängda gissningar; det som dock objektivt och tveklöst skilde hans bok från hans kollegers verk i ämnet var att han gav en mängd exempel på klantighet och nonchalans mot lagar och likgiltighet för människoliv. Hans död var spektakulär och den brittiska pressen informerade nästan petigt noga om alla pinsamma eller underliga detaljer. Han hade hittats uppe på sin vind, hängande från en bjälke med en snara runt sina ben och en runt halsen så att kroppen formade ett U. Han var iklädd svart åtsittande regnrock i gummi och en gasmask från andra världskriget, ingenting mer. I vindsrummet där han dött återfanns mängder med pornografi av vålds- eller sadomasochistisk karaktär, med en särskild tonvikt på svarta kvinnor i koppel. Han hade varit en ivrig samlare av gasmasker, man återfann mer än ett dussin i hemmet.




06-07-13

10.45

Sida 451

James Rusbridger hade inte bara varit författare utan också en av nationens mer framstående konspirationsteoretiker och sannolikt den mest flitige insändarskribenten. Han var väl känd på alla tidningsredaktioner i London eftersom ett stort antal journalister råkat ut för hans tjatiga förklaringar om olika pågående konspirationer inom etablissemanget. Strax före sin död hade han särskilt ägnat sig åt frågan om Mark Thatchers eventuellt brottsliga affärer och politikern Stephen Milligan som återfunnits död med damunderkläder, plastpåse och apelsin i munnen. Han hade en teori om att Milligan inte alls sysslat med sexfnosk utan blivit mördad. Han hade bombarderat ett flertal tidningar med dessa synpunkter från sin ständigt arbetande fax i hemmet. Att James Rusbridger begått självmord stöddes av vissa lättolkade fakta. Han hade skrivit ett avskedsbrev i form av ett mycket skämtsamt testamente och han dog utblottad och inför hotet om att med omedelbar verkan bli vräkt eftersom han sen månader låg efter med en hyresskuld på 600 pund. På grund av mängden pikanta detaljer så skrevs det mycket i de brittiska tidningarna om fallet, och Luigi läste allt han kom över, vände och vred på uppgifterna och prövade olika hypoteser om mord och hur det i så fall skulle ha arrangerats, men han gav upp eftersom pressen inte fick tillgång till några rättsmedicinska dokument och således lämnade hela frågan om offrets toxikologiska status åt sidan. Men ingenstans upptäckte Luigi så mycket som en misstänksam fråga om det kunde ha rört sig om något annat än självmord, på den punkten var pressen förvånansvärt överens. James Rusbridger hade vid 65 års ålder tagit livet av sig för att han var pank, därom fanns inget tvivel i pressrapporterna. Luigi rafsade ihop sina tidningshögar utan att känna sig särskilt säker på någonting. Det var ju ryssarna som organiserade självmord här i stan, det var åtminstone den hypotes som gjort honom själv till bete i sammanhanget. Men varför ryssarna skulle bege sig på expedition ner till Cornwall för att med gummikläder och pornografi självmörda




06-07-13

10.45

Sida 452

en pank författare som sysslat med rättshaverier var inte lätt att se. Om nu mr Rusbridger kommit farligt nära en kunskap om Mark Thatchers skumma affärer, vad rörde det ryssarna? Och om han surrat till olika journalister om att Stephen Milligan blivit mördad och inte frivilligt iklätt sig den stass av damunderkläder som föreföll så typisk för brittiska självmördare – vad rörde det ryssarna? Luigi skulle träffa lady Carmen på middag, överenskommelsen var att han skulle stå för middagen och hon för värdskapet senare under kvällen; hennes man var utomlands och de kunde härja fritt i lägenheten i Mayfair. När han packade ner tidningshögarna i en soppåse började han känna sig förväntansfull och på gott humör och skulle inte ha ägnat James Rusbridgers sorgliga hädanfärd en tanke resten av dagen om det inte varit för att den sällsynt tjatige journalisten Tony Collins ringde för att, som han alltid sa, ”ställa några sista kompletterande frågor”. Vad dessa frågor egentligen handlade om var hittills mycket oklart, Luigi hade under stigande irritation varit med om proceduren vid tre tillfällen. Mest handlade det om att journalisten på något sätt tänkte högt och att Luigi avvaktade eller då och då ironiskt påpekade att hans självmordsbenägenhet i vart fall inte ökat sen sist de talats vid. Den här gången kom Tony Collins emellertid snabbt in på Rusbridger och frågade redan i inledningen av sin monolog om fallet var bekant och Luigi medgav motvilligt att han sett någonting i pressen om det men att han aldrig läste kriminaljournalistik. Ett besked som han snabbt fick ångra eftersom det ledde till att Tony Collins omständligt refererade allt det som Luigi redan läst. Tony Collins visade snart upp den i Luigis tycke halsbrytande teorin att det var brittiska myndigheter som självmördat Rusbridger eftersom denne kommit underfund med någonting i fallet Milligan. Luigi blev otålig och till slut bryskt avvisande när han la på luren med hänvisning till att inga brittiska myndigheter hittills visat sig med gummikläder ute i Addlestone. Efteråt slog det honom att det ju inte fanns någon klar uppfattning




06-07-13

10.45

Sida 453

i frågan varför ryssarna organiserade självmord, man sa sig bara vara säker på att det verkligen var de som låg bakom. Vilket deras motiv än kunde vara så måste det vara rätt långsökt. I den klassiska spionhistorien fanns visserligen en mängd exempel på ryska teorier om så kallade destabiliseringsoperationer, att man ville sprida osäkerhet och desinformation för att skada motståndaren. I så fall hade man hittills lyckats få med sig åtminstone en redaktör på tidningen Computer Weekly. Men det verkade för dumt och långsökt, för mycket kalla kriget och 50-tal. Deras motiv måste vara mer rationella än så, och av sitt eget arbete hade Luigi börjat gissa i riktning mot att det helt enkelt var frågan om någon kapprustningshistoria. Det fanns något teknologiskt försprång som gällde undervattensteknologi som ryssarna ville skydda; att de hade ett sådant försprång var han ju just i sin egenskap av svensk underrättelseofficer fullt övertygad om. Deras ubåtar härjade fortfarande i svenska vatten och det hade hittills varit lögn att få tag på någon av dem. De var helt enkelt för bra. Men också detta tankespår ledde in i en återvändsgränd. Visserligen skulle London nog vara den bästa platsen i Väst att reducera teknisk forskning på området, här i stan fanns kanske tusen personer som sysslade med samma saker som Luigi just nu, på mer eller mindre avancerad nivå. Så långt var allt logiskt. Men hur de skulle kunna lokalisera sina offer, bestämma på exakt vilka punkter i systemet de skulle slå till för att göra största möjliga skada med minsta möjliga insatser, föreföll omöjligt att förstå. Varifrån skulle de få en sådan insikt, en sådan strategisk överblick? Han slog beslutsamt bort alla funderingar i detta dystra ämne eftersom han skulle träffa henne om tjugo minuter. Han gick småvisslande ut på gatan och promenerade ner tre fyra kvarter förbi en liten kyrka med blå urtavla som han ännu inte lärt sig namnet på tills han kom till King’s Road, som definitivt var Chelsea, så mycket Chelsea att hon hade rynkat lite på näsan när han sagt var hans utvalda restaurang låg. Av hennes attityd hade framgått att Chelsea, och särskilt då turistfångargatan King’s Road var lite väl vulgärt. Själv hade han




06-07-13

10.45

Sida 454

som vanlig hygglig amerikansk grabb invänt att det där med vulgaritet inte riktigt var hans bit, men att King’s Road fick honom att känna sig hemma, det kunde ha varit en gata i San Francisco till exempel, med alla dessa små gallerier och presentbodar, övervägande unga människor och gott om små restauranger. Den restaurang han hade hittat hette Argyll, ett namn som visade sig vara skotskt fastän matsedeln var övervägande norditaliensk så att han till och med känt en liten våg av hemlängtan inför exempelvis den lombardiska rätten Insalata di Petti di Polli, som egentligen skulle göras på kapunbröst men som väl antagligen var gödkyckling eller något i den stilen, eller, hemligt komiskt, Insalata alla Russa, som trots påståendet om ryskhet också den var en lombardisk rätt men gjord på så många ingredienser att den såg stökig ut och därför på italienska blev ”rysk”; hans mor hade ibland kallat hans ostädade pojkrum för ett ”veritabelt Ryssland”. Han var förstås osäker på hur mycket kunskaper av den typen som en amerikansk-italienare från Kalifornien rimligtvis kunde besitta men oroade sig inte det minsta för den saken eftersom hon ju ändå inte visat sig ha några särskilda kunskaper om det italienska. Hon kom försent, naturligtvis, och svepte in i den lilla trivsamma restaurangen på ett sätt som gjorde att ingen närvarande kunde undgå att lägga märke till henne. Hon var klädd i en skenbart enkel smaragdgrön klänning i siden som slutade en bit ovanför knäna och på ett mycket övertygande och omedelbart sätt gjorde hennes aerobicserade kropp till rummets statistiskt vanligaste blickfång. Luigi reste sig lätt rodnande, av någon anledning så överhettades han alltid vid första kontakten med henne, kysste henne på kinderna och drog fram en stol åt henne och skämtade på italienska om att den som väntar på något så vackert gott kan vänta länge, vilket hon förstod och besvarade på engelska. När han satte sig och plockade med matsedlarna för att beskriva vad han hade tänkt sig rekommendera lutade hon sig plötsligt fram och viskade på spelat allvar att hon egentligen inte ville äta, i vart fall inte särskilt länge, eftersom det bara




06-07-13

10.45

Sida 455

tog tid från viktigare saker och att hon för övrigt hoppades att han skulle ta henne redan i hissen när de kom hem eftersom hon var säker på att hon i så fall skulle hinna få orgasm redan innan de nådde fjärde våningen. Luigi lutade sig pustande och generat skrattande bakåt medan han fläktade sitt ansikte mot symbolisk överhettning med matsedeln och sa att inför sådana projekt måste en man åtminstone få fylla sig med viss energi först, mat och vin exempelvis. Hon svarade med att berömma honom för hans kavaj, som sannerligen inte såg amerikansk ut och han sa att den nog var italiensk och ångrade sig genast eftersom han ju rimligtvis borde veta vad det var för kläder han bar. Hon pekade då på hans skor och han viskade ”Milano” till henne eftersom det var sant och eftersom hon hade säker blick som gjorde det omöjligt att ljuga. Sen slog hon ut med armarna och spretade med fingrarna i en överdrivet spelad latinsk gest och sa med en kraftig brytning som kunde vara spansk men som han ännu inte riktigt hade kommit underfund med att hon bara var kvinna som inte förstod någonting alls och därför skulle äta allt hennes man och härskare föreslog. Luigi beställde snabbt det han hade tänkt ut medan han väntade, och när servitören hörde hans sätt att uttala maträtternas namn övergick de snabbt till italienska som brydde Luigi något eftersom han inte tänkt ut vilken sorts italienska han skulle tala om det visade sig nödvändigt. Inte för bra, och med en tydlig amerikansk accent var det ju i teorin, men han hade inte ens övat på det innan han nu måste göra det direkt, sjunga primavista. När han beställt färdigt och servitören gått började hon bubblande av fnitter ställa antydande frågor om han läst dagens tidningar, vilket han måste gå med på att han gjort och sen bad hon honom om hans synpunkter på … hon lutade sig fram och formade händerna till en tratt och teaterviskade AVSUGNINGSAFFÄREN! Flera av gästerna vid angränsande bord hörde vad hon sa och vände sig flinande om.




06-07-13

10.45

Sida 456

Som Luigi fattade läget visste alla i lokalen vad denna affär gick ut på utom han själv. Han måste besvärat medge att denna begivenhet tydligen undgått honom, möjligen för att den inte fanns på affärsoch tekniksidorna som han läste. Glatt fnittrande berättade hon då för honom om det som just nu var det överväldigande samtalsämnet i hela London, när kungafamiljen för en gångs skull inte haft för sig någonting egenartat på flera dagar. En tydligen mycket känd skådespelerska som spelade en av de ledande rollerna i Storbritanniens mest kända såpopera på TV, Eastenders, hade för någon tid sedan gripits av polis på en parkeringsplats vid en motorväg. I bilen fanns hon och hennes man. Deras brottslighet bestod av en erotisk handling som förvisso kan tänkas förekomma i de bästa familjer, ja utom då i England möjligen, och som rent tekniskt inte är olaglig. Åtminstone inte inom hemmets väggar. Emellertid var denna nocturna romantiska handling genomförd på allmän plats, motorvägens dunkla parkeringsplats räknades juridiskt som allmän plats. En polis hade smugit upp på det äkta paret och iakttagit ”karakteristiska huvudrörelser upp och ner” från kvinnans sida medan mannen lutat sig bakåt och ”talat oartikulerat”. Polismannen ingrep naturligtvis och stoppade brottsligheten och de båda sexförbrytarna fick därför böta 20 pund var för osedligt beteende. Så långt ingen affär, dessutom en utgift som det äkta paret säkert kunde bestrida utan problem, sannolikt berikade med en rolig historia. Men. The Sun, en av nationens värsta skandaltidningar, hade nu med hycklande indignation ”avslöjat” skådespelerskans brottslighet, det hade blivit ett jävla liv och hon hade stämt tidningen på si eller så många hundra tusen pund för förtal. Med hänvisning till, och här skrattade lady Carmen så att hon fick svårt att fortsätta berättelsen, till omgivningens stora och sympatiserande munterhet, att skådisen aldrig skulle ha kunnat tänka sig att sänka sig till en så förnedrande




06-07-13

10.45

Sida 457

handling. Det skulle alltså göras upp i domstolen Old Bailey vad som i sammanhanget, inom äktenskapet, var förnedrande och så vidare. Det artade sig till en farsartad rättegång av sådant slag att till och med engelsmän borde höja på ögonbrynen. Hon hade berättat mycket livligt, mycket elegant i ordvalet och såpass högljutt att ingen i lokalen vid det här laget var okunnig om samtalsämnet vid deras bord. Luigi visste inte riktigt vilken attityd han egentligen borde inta. Han var förstås oemotståndligt road men var inte klok på om han skulle vara amerikan eller italienare nu när han förväntades reagera. Hon såg förväntansfullt på honom och något måste han säga, för övrigt var det flera personer i omgivningen som nyfiket sneglade på honom för att se hur han tog det hela. ”Well”, sa han allvarligt, ”det är en historia som gör att jag måste medge att jag känner mej något kluven. Hemma i L.A. hade dom torskat i samma läge, till och med riskerat ett något högre bötesstraff, dock ingen publicitet. Men hos mina kära förfäder i Neapel skulle polisen aldrig någonsin kommit på idén att lägga sej i denna inomäktenskapliga kärlekshandling.” Omgivningen skrattade högt och fällde några glada kommentarer och lady Carmen lutade sig fram, la sin hand bakom hans nacke och drog till sig hans öra och viskade, faktiskt så att ingen annan kunde höra, att han nog fick ta fram sin napolitanska sida inför kvällen, snarare än den kaliforniska. Luigi rodnade och omgivningen förstod skrockande och nickade gillande. Sen räddades han av maten och beskrev vad förrätterna hette och varifrån de kom. Hon upprepade lydigt de italienska namnen när han nämnde dem för henne och i hans öron lät hon än en gång som någonting annat än spansk, hennes italienska uttal blev perfekt när hon fick chansen att säga efter. Maten var fullkomligt lombardisk men Luigi var osäker på om han skulle låtsas om det eller inte, att det var gott i största allmänhet kunde han ju alltid säga. Han åt som en amerikan med vänsterhanden i knät




06-07-13

10.45

Sida 458

och gaffeln uppåtvänd i högra handen. Hon åt vanligt europeiskt men tycktes verkligen uppskatta både maten och det italienska vinet. Medan de väntade på huvudrätten och hon tände en cigarrett bestämde han sig för att pröva ett samtalsämne som de lustigt nog aldrig berört. ”Jag måste bekänna en sak”, började han och fingrade låtsat blygt på sitt vinglas. ”I början av vår bekantskap utgick jag från att du förvisso var den mest fantastiska kvinna jag har träffat i mitt unga manliga liv. Men jag utgick från att du inte kunde ett skit om datorer. Kort sagt, jag blev jävligt impad av din första genomgång, du har rätt bra pejl på det här med jobbet.” ”Manliga fördomar”, smålog hon retsamt. ”När jag såg dej var jag omedelbart säker på två saker. Dels att du behärskade jobbet, dels att du var en jävel i sängen. Båda iakttagelserna har bevisats empiriskt. Du har förresten fått mycket beröm från chefen där ute i Addlestone, vet du det?” ”Well”, sa Luigi, ”nu var det ju så att jag anställdes just för vissa specialkunskapers skull, om vi ska förklara den ena meriten. Och vad det där med jävel i sängen beträffar så har jag aldrig betraktat mej som det innan du på ditt milt pedagogiska sätt förde mej in på den smala stigen.” ”Breda, menar du väl?” ”Ånej! Så många människor kan inte finnas på vår stig!” Hon kastade sig bakåt i ett klingande skratt och höjde gillande sitt glas till skål. ”Touché, min musketör”, fnissade hon och uttalade ordet musketör på ett mer än tvetydigt sätt. ”Du har en betydande vetenskaplig kompetens”, envisades han. ”Varifrån har du den?” ”Universitetet i Madrid, inget konstigt, nu talar vi om något trevligt i stället för jobb”, svarade hon snabbt undvikande. ”Tänker du ta mej i hissen?” ”Förutsatt att vi är ensamma i hissen, annars hamnar vi i The Sun




06-07-13

10.45

Sida 459

och det tror jag inte din man skulle uppskatta”, svarade Luigi i spelad torr engelsk stil där han till och med försökte härma det engelska uttalet. *** På inrikesflygplatsen Domodedevo utanför Moskva kommer planen indånande hela natten från de sibiriska och de centralasiatiska städerna. Numera är en del av de gamla Aeroflotplanen ommålade med de nya kazakiska, azerbadjanska och georgiska flyglinjernas emblem. Men på själva Domodedevo har bara en sak förändrats. Allt är som det varit i alla år, samma enorma mängd passagerare, samma grönblå svaga belysning och förvirring där tusentals människor från asiatiska och sibiriska städer förtvivlat springer fram och tillbaks för att finna den information som inte finns annat än i den obegripliga form som är skrällande högtalare med elektronisk rundgång på en ryska som även för rysktalande måste vara mycket svår att uppfatta. Ett hav av människor i svag belysning mitt i natten i ångor av urin, rysk tobaksdoft och flygbränsle där två eller tre skräckslagna polismän står mitt ute i den största passagerarhallen och försöker vända ryggen åt tusen människor på en gång. Förändringen, det enda som chockterapi och demokrati förändrat här ute på Domodedevo, är tydlig för även den mest naive iakttagare. Det är de vargliknande flockarna av unga män i svarta läderjackor med fimp i mungipan som med forskande blickar drar fram och åter för att välja ut sina offer. Alla kommunikationer till och från Domodedevo behärskas av gangsterligorna, ingen får åka vanlig buss om han inte får tillstånd till det av gangstrarna, ingen får välja sin egen taxi. De som kommer från centralasiatiska städer där man infört tax free på sina flygplatser och är alltför överlastade med elektronisk utrustning i bruna pappkartonger som det står Sony på kommer att rånas, möjligen också mördas och undanröjas efter döden. Annars är allt som på den gamla Sovjettiden.




06-07-13

10.45

Sida 460

Carl hade den här gången accepterat att gå in i Tupolevplanets förstaklasskupé utan minsta dåligt samvete. Det berättigade honom nämligen till en extra bagageservice av Intourist när han kom fram och han hade noga tagit reda på hur och var han skulle få ut sitt bagage. I Sibirien stal man ingenting, i Sibirien var det fortfarande förbjudet och dessutom med tjurskallig rysk envishet betraktat som omoraliskt att stjäla, som Jurij Tjivartsjev skrattande försäkrat honom när de omfamnade varandra till avsked på Barnauls flygplats. Carl hade undanbett sig all ny militär uppvaktning vid ankomsten till Domodedevo med hänvisning till att han ju faktiskt bara hade att plocka ut sitt bagage och ta en taxi in till Metropol för att sova en natt innan han skulle vidare. Det, menade han, fick man väl ändå förvänta sig att han skulle klara av. Jurij Tjivartsjev hade inte envisats, bara skämtat lamt om att det vore ju synd om en storpolitisk kris skulle utlösas bara för att Carl hamnade i fel taxi på Domodedevo. Han hade sovit dåligt i planet mest därför att allt vad jobb beträffade stod stilla. Han måste tillbaks till Sibirien, måste bedriva så kallad jakt en gång till; de hade gjort upp att han skulle skjuta sin maralhjort senare, i brunsten när hjortarna genom sina vrål avslöjade sig och dessutom var mindre vaksamma. De skulle båda låtsas att detta var skälet för deras nya möte medan det verkliga skälet naturligtvis var att Jurij Tjivartsjev då skulle veta vad som var sant när det gällde Carls uppgifter om en pågående elimineringskampanj i London genomförd av rysk militär underrättelsetjänst. Tanken på KGB hade de båda avfärdat som närmast löjeväckande. Några tjekister skulle aldrig ge sig in på sådant. Han hade gråtit mycket på resan. När koncentrationen på arbetet släppt och han var ensam hade allt till en början blivit svart tomhet där han famlat efter minnesbilder av Johanna Louise. Han såg hennes skrattande ansikte framför sig i eviga repetitioner, han tänkte på hennes framtand, såg hur hon gick ut från hans sjukrum för sista gången och blygt vände sig om mot honom och tog sig över munnen där båda framtänderna saknades eftersom den han vridit loss låg på hans




06-07-13

10.45

Sida 461

nattygsbord. Hans huvud hade genomforsats av olika minnesbilder på Eva-Britt, hur de träffades första gången, hur han hade sagt till henne att de skulle skiljas, hur de förälskat sig ute i skärgården när han dykt efter en av hennes väninnors armbandsur. I Sibirien hade han inte haft tid med sorg, åtminstone en mental möjlighet att förtränga allt med hänvisning, mer eller mindre oärlig, till att han måste genomföra något ohyggligt viktigt. I det svettluktande och ostädade ryska planet hade alla sådana försvarsmekanismer runnit bort och kvar hade han bara haft sin sorg och sina fysiska smärtor som ihärdigt upplyste honom om att de inte skulle försvinna på åtskilliga dagar. Han var på miserabelt humör, ångestsvettig och orakad och förmodligen lika illaluktande som de flesta i hans omgivning när han steg av planet på Domodedevo och letade sig in till Intourists särskilda bagageutleverering. Någon bagagevagn såg han inte till och måste svärande lyfta upp sitt tunga bagage och börja gå mot utgången i trängseln av asiatiska människor som talade språk som han inte ens kunde placera på kartan. Han hade inte kommit långt förrän den första flocken unga män slöt upp runt honom och hotfullt erbjöd sig att fixa en taxi på ett språk som skulle föreställa engelska och där de oupphörligen kallade honom för guy. Hej du guy vi fixa taxi för guy som du en guy måste ha taxi. Han fräste åt dem på engelska att han ju för helvete var på väg mot utgången och inte behövde någon hjälp och att taxi fanns där ute. Medan de lystet smekte hans vapenkoffert med ögonen. När han kom ut fann han sig i ett hav av människor som på olika språk förhandlade om taxi. Belysningen var nästan obefintlig och femtio meter bort tog den svarta granskogen vid, som han mindes det från förra gången körde man genom några mil skog på obelyst väg innan man kom in till förorterna och gatubelysning. En ny vargflock kastade sig över honom och talade någon sorts engelska med honom och började förhandla om taxi. Han fick en




06-07-13

10.45

Sida 462

tydlig ingivelse att inte svara dem på ryska, eftersom han ju var avslöjad som västerlänning och de uppenbarligen förstod vad som fanns i hans vapenkoffert. Han gav sig in i förhandlingar, de började med att kräva 200 dollar för resan in till stan och han bjöd 25 och så höll de på en stund med hänvisning till att de ändå var ensamma om att bestämma vem som fick åka taxi och vem som inte fick. Han spelade arrogant ointresserad, medgav att han var amerikan, förnekade att han rökte och tjuvlyssnade på deras svårbegripliga snabba slang och förstod snart tillräckligt mycket. När hans utvalda taxi kom fram och tre flinande män hjälpte honom med bagaget låtsades han leta efter någonting i en av väskorna, sa något om att han kanske hade cigarretter i alla fall, stoppade kvickt på sig en kniv som han hittills inte haft någon användning för, men som passade väl i dunklet här ute eftersom bladet var i reflexfritt svart stål. Av deras viskande samtal framgick att han tydligen skulle levereras till ett väntande rånargäng på den vanliga platsen. De höll lismande upp dörren för honom till baksätet men han slog demonstrativt igen den och sa på engelska att han blev bilsjuk om han åkte bak och föredrog att sitta fram. De försökte hindra honom och han petade undan dem med några armrörelser och glada skämt, satte sig fram och slog igen dörren så att han var mycket nära att klippa fingrarna på en av vargarna som stod där och drog för att få ut honom till baksätet. De resignerade, gav några sista instruktioner till den nervöse chauffören och sen startade den gula Volgan med några kvidanden och skumpade ut mellan groparna i asfalten. ”Jag njet tala mycket engelska”, log chauffören nervöst när bilen gled ut i mörkret på väg in mot den långa granskogen. ”Det är helt okay för min del, jag är jävligt trött i alla fall”, sa Carl och lutade sig bakåt som om han ville sova och struntade i allt annat. Det gick tio minuter i mörkret i den glesa trafiken med svart skog på båda sidor om vägen. Carl satt på helspänn tillbakalutad som om han nästan sov och såg framåt mellan sina halvslutna ögon. Han väntade.




06-07-13

10.45

Sida 463

När chauffören plötsligt växlade ner och, i sammanhanget komiskt, gjorde tecken för att svänga in på en liten skogsväg drog Carl upp sin kniv och la den snabbt över halsen på sin chaufför. ”Stanna här och nu!” beordrade han på ryska och blev genast åtlydd. Bilen stod med motorn gående intill vägkanten alldeles vid det avtag som chauffören siktat på. ”Nu är det så här, unge gangster”, fortsatte Carl på ryska, ”att det finns ett enda skäl till att jag inte skär halsen av dej här och nu. Jag vill sova och det skulle ta mej en hel jävla halvtimme att förklara din död för rysk polis när jag kom in till stan.” Chauffören satt stel med huvudet långt bakåtlutat eftersom Carls knivblad pressade hårt mot hans hals. Carl letade igenom hans fickor och drog till slut fram en pistol. Han vägde den i handen, drog ut magasinet, konstaterade att den var laddad, stoppade ner sin kniv i fickan, sköt tillbaks magasinet, osäkrade pistolen och höll fram den mot chaufförens huvud. ”Det blir bättre så här”, förklarade han. ”Om jag skjuter dej genom huvudet från det här hållet så slipper jag stänka ner mej själv eftersom din lilla jävla hjärna åker ut genom fönstret. Det är bra. Om jag skurit halsen av dej så hade jag blivit så förbannat nerblodad. Du förstår ryska va, grabbjävel!” ”Ja min herre, men förlåt, jag hade pistolen bara för att det är så mycket farliga människor nuförtiden”, försökte taxichauffören. ”Skitprat!” fräste Carl. ”Tänk på att jag talar ryska, jag hörde vad ni sa, dina små rånarvänner väntar på dej där inne. Nu skiter vi i dom, vi åker till Hotell Metropol i stället så jag får sova. Begrips!” ”Nej, det går inte min herre, dom slår ihjäl mej”, viskade taxichauffören hest. ”Hm”, sa Carl och tog bort pistolen från den andres tinning och vägde den låtsat intresserat i handen. ”Tokarev, kaliber 7,62, halvmantlad ammunition. Nåja, på så här nära håll kan det kvitta. Ska vi lugnt och fint åka till hotellet nu?” ”Dom slår ihjäl mej”, vädjade chauffören med en tendens att snyfta.




06-07-13

10.45

Sida 464

”Åh fan”, sa Carl. ”Jag blir rörd till tårar. Och varför skulle dom göra det?” ”Därför att dom kommer att tro att jag tog torsken för egen del och lurade dom andra kamraterna på bytet.” ”Då får du väl säga som det var, att torsken var … nu ska jag be att få presentera mej. Jag är underrättelseofficer, jag är specialist på att mörda människor och jag reser i ärenden för generalstabens razvedka. Kul va? Snacka om att försöka råna fel kille, va?” ”Jamen det kommer dom ju inte att tro!” ”Hjärtknipande. I sanning hjärtknipande. Så för att klara unge herr gangsterledamotens trovärdighetsproblem så ska vi åka in och hälsa på dina kompisar?” ”Ja, det vore jättebra”, sa chauffören optimistiskt och vågade för första gången snegla över mot Carl. ”Bra, verkligen bra”, sa Carl medan han gestikulerade uppgivet med pistolen i ena handen. ”Så vi åker in till dina kompisar där inne i skogen. Jag dödar dom, eftersom det råkar vara mitt jobb att döda folk, och sen åker vi till Hotell Metropol så att jag får sova. Och sen har du din lilla skit naturligtvis inga som helst problem att förklara hur det kom sej att vissa kompisar dog, skjutna med din pistol? En lysande intelligent lösning på dina personliga problem just nu!” ”Nä, det kanske inte va så jättebra”, sa taxichauffören tveksamt. Carl suckade uppgivet och såg upp mot taket i bilen som om där skulle finnas svar. ”Kära moder Ryssland, vad har dom gjort med dej”, suckade han. ”Seså din unge idiot! Kör mej nu utan vidare spisning till Hotell Metropol. Nu genast!” Taxichauffören startade tveksamt bilen och efter någon kilometer stoppade Carl ner pistolen i sin högra jackficka, lutade sig bakåt och somnade. Han vaknade inte förrän de var framme och taxichauffören nervöst puttade på honom. Han reste sig sömnigt yrvaket och sträckte på sig stort gäspande. Sen steg han ut och tog emot sitt bagage.




06-07-13

10.45

Sida 465

När taxichauffören frågade om betalning piggnade han synbarligen till och tycktes mycket road av situationen. ”Betalning?” frågade han med uppspärrade ögon. ”Vad var det nu, 100 dollar? Jag ska nog ge dej betalning. För det första har du redan fått ditt liv, tveksamt om det är värt så mycket som 100 dollar i den här stan. För det andra får du tillbaks den här. Kvalitén är undermålig, jag skulle inte ha användning för den.” Han slet ut magasinet ur pistolen, gjorde mantelrörelse så att den patron som funnits i loppet hoppade ut och klingande föll ner mot den mjuka svettiga asfalten och sparkade bort den mot en kloakbrunn. Sen kastade han in magasinet och pistolen i baksätet på taxin, gjorde en ironisk honnör och överlämnade sig åt hotellets bärare som kommit ut och börjat förhandla med honom om dollar för ett antal uppräknade varor eller tjänster.




06-07-13

10.45

Sida 466

 Blue Bird närmade sig. För Åke Stålhandske kändes insikten ändå overklig, om det nu var för att han tvingats forcera arbetet den sista tiden så att han börjat lida av brist på sömn. Han kände sig som om han nästan bytt yrke, som en vandrande encyklopedi i stridshelikoptrar. Av skäl som han inte uppfattade som operativa hade försvarsministern beslutat om det snabbaste alternativet, det som skulle gå att genomföra med minst tid av förberedelser, även om tekniken i viss mån skulle bli lidande. Åke Stålhandske var inte helt säker på att han förstått försvarsministerns resonemang i den frågan, men han uppfattade det som om en ”växande opinion i Sverige för de tre fångarna i Irak” på något sätt krävde att regeringen visade sig handlingskraftig samtidigt som det inte kunde se ut som om man piskats till handling av en kampanj i medier och bland oppositionspolitiker. Det var som om frågan om vem som skulle få ta åt sig äran var viktigare än själva saken. Med längre förberedelsetid hade man använt sig av de mest moderna amerikanska attackhelikoptrarna AH 64 Apache, som också fanns i det saudiska flygvapnet och kunde lånas på plats. Det hade inneburit avsevärda taktiska fördelar. Man hade kunnat flyga lägre och säkrare på grund av möjligheten att använda Apachens FLIR-system (Forward Looking Infra Red) vilket hade gjort både mörkerseende och navigation betydligt enklare. Dessutom hade man kunnat avfyra Hellfiremissiler från själva helikoptern under inflygning. Nackdelen med det alternativet var tydligen inrikespolitisk, eftersom det skulle ta längre tid att förbereda. De svenska piloterna från




06-07-13

10.45

Sida 467

arméns helikopterdivision i Boden skulle behöva en månads utbildning i Fort Rucker i Alabama för att med tillräcklig säkerhetsmarginal behärska de nya systemen. Försvarsministern hade haft komplicerade förklaringar i ämnet, bland annat att det skulle vara uppseendeväckande att plocka bort sex av arméns bästa helikopterförare under så lång tid utan att komma med någon som helst förklaring – ”hemligstämplat” var ingen bra förklaring. När Åke Stålhandske invänt att man ju kunde fördela bördorna i så fall genom att ta halva gänget från Marinens helikopterdivision i Berga eller Göteborg, eventuellt från alla tre ställena, så hade försvarsministern något besvärat förklarat att det ju redan fanns en stor andel av marinens folk i operationen. Först hade Åke Stålhandske inte begripit invändningen men efter att ha envisats något så trodde han sig åtminstone förstå att de olika vapenslagen borde få dela ”rättvist” på den kommande triumfen. Rationellt eller ej, försvarsministerns order måste åtlydas och Åke Stålhandske hade fått börja om i helt andra banor. Nya helikopterstudier med utgångspunkt från den svenska materielen hade visat att den helikopter som i Sverige har benämningen Helikopter 3 i själva verket är en italienskbyggd licensversion av den gamla amerikanska Huey-helikoptern. En snabb förfrågan i underrättelsetjänstens referensdator visade att Huey mycket riktigt fanns i stort antal exemplar i Saudiarabien. Det verkade enklare än det faktiskt var, eftersom den amerikanska originalversionen hade andra motorer, amerikanska i stället för brittiska Rolls-Royce, så därför måste svensk personal ha en viss inkörningstid även om det bara gällde Huey. Det problemet skulle förvisso vara snabbt löst, eftersom den sambandsman han hade uppe bland arméns helikopterkillar i Boden ansåg att ett par tre dagar skulle räcka för den delen av förberedelsen. Om man använde sig av Huey-helikoptrar så vann man tid, vilket politikerna krävde, men förlorade samtidigt i slagkraft och manöver-




06-07-13

10.45

Sida 468

förmåga. Från Huey kunde man inte avfyra någon Hellfire, eftersom det i huvudsak var en transporthelikopter. Följaktligen blev det nya problem, främst frågan hur man nu skulle slå ut de två vakttornen uppe på fängelsemuren. En möjlighet var att ta med sig kustjägare som kunde avfyra Hellfire från marken. Men då måste man först landa på ett par kilometers håll från målet och möjligen väcka för mycket uppmärksamhet, sen måste skyttarna rigga upp sina grejor och komma i ordning för skott och det skulle också fördröja operationen. Mer primitivt, men oerhört mycket snabbare vore att montera en kulspruta i sidodörren på helikoptern, gå in mot fängelsemuren och så att säga för hand slå ut vakttornen i samma rörelse som man landade. Så borde det bli. De första som borde avresa till Saudiarabien var alltså de jägarsoldater som skulle sköta kulsprutorna, fyra man. Därefter skulle de sex helikopterpiloterna ge sig av till Fort Rucker i Alabama, där för övrigt flera av dem varit tidigare på utbildning. Nästa grupp för utresa skulle bli underhålls- och sjukvårdspersonal till Saudiarabien. Sen jägarsoldater för allmänna stridsuppgifter och sist de som skulle ha befäl över operationen. Den enda utrustning man skulle ha med sig från Sverige av militärt slag blev i så fall radioutrustningen. Resten i form av overaller, mat, tältutrustning, sjukvårdsapparatur, målarfärg och vad det kunde bli var ju lätt att ta med sig utan att väcka uppmärksamhet. Styrkan borde vara samlad några dagar i förväg. Det som borde övas på plats var nattflygning över öken, vilket inte var så lätt som Åke Stålhandske först hade förmodat, och kulspruteeld mot fasta mål. Jämfört med alla transportfrågorna, och deras politiska komplikationer i form av förväntad hemmaopinion i fallet si eller fallet så, föreföll nu själva stridsuppgiften som det enklaste. Den stora trä- och plastmodellen över Abu Ghraib-fängelset som Åke Stålhandske hade på sitt tjänsterum hade förfinats åtskilligt




06-07-13

10.45

Sida 469

sedan svenska anhöriga börjat leverera fotografier och iakttagelser. Man visste nu exakt i vilken cell de svenska fångarna satt och hur många dörrar som måste forceras på väg in från helikopterns landningsplats till mål. Fängelsets elcentral var också den med stor sannolikhet lokaliserad, men eftersom man inte längre skulle ha möjlighet att avfyra Hellfire från luften så fick man söka sig en enklare lösning. Elkablarna gick längs taket i fängelsekorridorerna och därmed skulle åtminstone de viktigaste sektorerna av fängelsets belysning kunna slås ut redan medan inbrytningen avancerade genom den första ytterdörren. Utrustningen för enklare insatser med sprängmedel skulle man få genom amerikansk försorg på plats i Saudiarabien. Tidsberäkningen för själva inbrytningen hade hållit mer än väl genom projektets olika stadier och kunde möjligen justeras något nedåt. Antalet förluster på irakisk sida borde kunna hållas nere under tio, i bästa fall bara de fyra som befann sig i vakttornen. Resten av vakterna skulle inte fatta vad som hänt innan fångarna var utflugna. När Carl kom upp på kontoret hade de inte setts på flera veckor och Åke Stålhandske tyckte han såg förvånansvärt frisk och solbränd ut även om han fortfarande utstrålade en stämning av sorg och inre sår som gjorde det svårt att bli omedelbart familjär. Carl gick dessutom rakt på sak, slog sig ner och visade med handen att det bara var för Åke Stålhandske att rabbla igång sin föredragning. Han började bakifrån i kronologin, vid själva fängelsemodellen, när han med en pekpinne till hjälp berättade om vilka nya kunskaper man inhämtat via agenterna-släktingarna och vilken praktisk tillämpning de kunskaperna skulle få. Carl lyssnade uppmärksamt utan att avbryta medan han då och då nickade instämmande som om han inom sig spelade upp de olika scener som Åke Stålhandske bara antydningsvis, och med ett betydande mått av underdrift, berättade om. När Åke Stålhandske kom fram till de modifieringar i fråga om helikopterval som uppstått på grund av regeringens krav på en snabbare insats än vad som kunde tyckas nödvändigt blev Carl för första




06-07-13

10.45

Sida 470

gången överraskad och kom med invändningar. Han påpekade torrt att den ökade säkerhet som skulle uppstå om man kom in med moderna AH 64 Apache mer än väl torde kompensera de tre fångarnas ytterligare väntan på några veckor. Att komma infladdrande i Huey-maskiner skulle inte bara kännas som något jäkla Vietnamkrig, det skulle i teknisk mening bli det också. Det var ju vettlöst, att öka riskerna i projektet bara för att vinna några veckor i tid, vad var meningen eller tanken med det? Om det nu fanns någon tanke. Åke Stålhandske kände sig besvärad av att inte våga skämta, Carls sinnesstämning inbjöd inte till det, och av att han inte hade något klart svar. ”Enligt vår ärade försvarsminister har det bland annat med kvällspressen att göra”, sa han oavsiktligt kryptiskt eftersom hans ironi doldes av att han inte vågade le åt Carl. ”Kvällstidningar”, sa Carl tonlöst, utan vare sig förakt eller förvåning i rösten, ”ska vi ha PR-personal med ombord, eller vadå?” ”Nej nej, int fan ska di få veta nåt i förväg”, skyndade sig Åke Stålhandske att släta över. ”Det skulle ju se ut, det. Nej vad försvarsministern tycks mena är att opinionen i Sverige håller på att byggas upp med olika kampanjer för att få loss fångarna, namninsamlingar, gula knappar och vad det nu var. Det är viktigt att … jo det tycks i alla fall vara viktigt att regeringen int ser ut som om di skickat oss för att … för att andra krävt det eller nåt i den stilen. Jag är int säker på att jag tillgodogjort mej hela resonemanget, men order är det i alla fall.” ”Okay, jag förstår”, sa Carl resignerat. ”Nån sorts politik alltså, det får inte se ut som om Ingvar Carlsson har haft med saken att göra, say hail to the chief, länge leve vår statsminister. Men Huey kan väl inte bära Hellfire så hur fan ska vi slå ut vakttornen?” ”Två alternativ”, sa Åke Stålhandske och skruvade besvärat på sig. ”Vi kan ju ta med oss Hellfire, landsätta skyttar på säkert avstånd, låta dem slå ut vakttornen innan vi avancerar …” ”Livsfarligt, tar för lång tid!” avbröt Carl irriterat.




06-07-13

10.45

Sida 471

”Jo. Så har jag också tänkt”, fortsatte Åke Stålhandske. ”Så det andra alternativet är att montera ksp i helikoptrarnas sidodörrar, gå in från två håll och så att säga handjaga ner vakttornen.” ”Ja, då blir det ju verkligen Vietnamkrig”, konstaterade Carl med en antydan till småleende som fick Åke Stålhandske att känna sig omotiverat lättad. ”I vart fall måste ju ksp omedelbart vara bättre än att landa och hålla på att dona med ett robotbatteri. Innan vi fått pejl på grejorna så är ju halva fängelset vaket. Men två helikoptrar som kommer in mot vakttornen … tja, det är ju över på några sekunder. Specialträna skyttarna?” ”Jo. Di avgår i en första kontingent, är på plats tidigt för just det ändamålet, liksom chaufförerna.” Carl nickade tyst och tänkte efter en stund innan han fortsatte. ”Radiosambanden med våra amerikanska vänner?” frågade han sen som om han demonstrativt bytte ämne och därmed inte längre ville diskutera valet av helikoptrar och vapen. ”Sam sköter det”, svarade Åke Stålhandske. ”Jänkarna är naturligtvis rätt roade av projektet, deras enda bekymmer är att dom int vill verka inblandade om det går åt helvete. Bara om det går bra.” ”Som regeringen då, segern har många barnmorskor”, muttrade Carl. ”Okay, när kör vi?” ”Det är nu tio dagar jämnt till dagen D”, svarade Åke Stålhandske. ”Kommer du att ta befälet över operationen själv?” ”Ja”, sa Carl allvarligt, ”det är tanken. Om du eller jag går in i första helikoptern och gör själva inbrytningen får bli en senare fråga, i vart fall tycker jag inte vi ska sitta i samma maskin. Om du förstår vad jag menar.” ”Nej, det gör jag int”, sa Åke Stålhandske snabbt. ”Du och jag har störst erfarenhet av alla som är med, det logiska vore ju att vi stod för inbrytningen.” ”Nej, det är inte det logiska. Man ska inte lägga alla ägg i samma korg”, svarade Carl på ett sätt som verkade avsiktligt kryptiskt. ”Det förstår jag int heller”, envisades Åke Stålhandske.




06-07-13

10.45

Sida 472

”Nå, låt mej säga så här”, svarade Carl långsamt och med eftertryck. ”Förlustriskerna är störst i helikopter ett, små i helikopter två och så gott som obefintliga i helikopter tre. Vem av dej och mej som ska sticka ut ändan mest får väl dagsformen avgöra, men att vi båda är kapabla att leda en eller två soldater i 90 sekunder får väl tas för givet. Själva jobbet är ju inte svårt, bara riskabelt.” ”Jo”, sa Åke Stålhandske. ”Om tio dagar, den 23 september, det passar mej utmärkt”, funderade Carl. ”För maralhjorten brunstar i september, då passar det in i schemat.” ”Va?” sa Åke Stålhandske som inte förstod och inte ens kunde gissa. Carl log för första gången, blinkade med ena ögat och mumlade något om ett helt annat projekt, sen reste han sig upp och gjorde några små gymnastiska övningar och masserade sig över ena låret och vid midjan. Han tycktes visa att själva föredragningen var över, men så kom han plötsligt på en ny fråga. ”Är personalen rekryterad?” frågade han nyfiket. ”Jo, alla utom en. Direktör Heiskanen har någon sorts biznizz som gör att han vill begära uppskov med sin repetitionsövning”, muttrade Åke Stålhandske surt. Han visade med sitt ansiktsuttryck mycket väl vad han ansåg om dessa förhinders moraliska bärkraft. ”Så bra”, sa Carl lätt. ”Ta in den där släktingen, han som hade kustjägarutbildning, i stället.” ”Är det så klokt?” invände Åke Stålhandske med en min som antydde att han tyckte sig ha hört dagens knäppaste förslag. ”Nja”, sa Carl. ”Inte om man skulle placera honom i helikopter ett. Men nu placerar vi honom i reserven, det behövs bra folk där också annars är det ingen reserv. Men vi måste ju till varje pris behålla familjemedlemmarnas lojalitet, jag tror det där kan hjälpa. Vad tror du?” ”Jo”, sa Åke Stålhandske. ”Han vart inkallad, han!” ”Har du några framtidsplaner?” frågade Carl plötsligt allvarlig när




06-07-13

10.45

Sida 473

han samlat sig efter Åke Stålhandskes avsiktliga parodi på Fänrik Stål. Frågan kom mycket överrumplande, förmodligen som avsett. ”Jag är int direkt död än”, svarade Åke Stålhandske tveksamt. ”Nej. Men du kan bli i det här jobbet. Du är 33 år, mer än tio år i hemlig operativ tjänst. Det är som för stridsflygare, det finns ett slut, det finns en lång tid efteråt. Har du haft några funderingar?” ”Du menar på familjen och sånt?” ”Ja, bland annat. Hur mår dom förresten, har du berättat för Anna om Blue Bird?” ”Va? Jo nog mår dom fint båda två, synd bara att jag haft så saatans mycket att göra när det är så fint väder. Jo och så hade Anna en del feministiska synpunkter på pappaledighet, machokillar och annat och … ja, du förstår?” ”Jo, jag förstår, Anna har i princip rätt”, sa Carl utan att le med munnen och ansiktet fastän han gjorde det i sitt tonfall. ”Och din enda hederliga möjlighet att hålla feminismen från dörren var att berätta vad du faktiskt höll på med, alltså Blue Bird?” ”Jo”, medgav Åke Stålhandske besvärat. ”Och det accepterade hon som god patriot?” ”Jo. Men int utan lite synpunkter.” ”Som vadå?” ”Ledighet efteråt till exempel.” ”Beviljas! September är ingen dålig månad, res någonstans. Men sen, i den längre framtiden, har du tänkt något alls?” ”Nej, int så mycket”, medgav Åke Stålhandske påtagligt besvärad. ”Jag är ju för saatan inget annat än militär.” ”Med utbildning i amerikansk litteratur i stället för datorer”, påpekade Carl sarkastiskt. ”Hade du skött din datautbildning i San Diego hade det ju varit rätt enkelt, du hade övergått till underrättelseanalys. Dags för det nu när du är bränd på fältet, åtminstone det ryska fältet. Men inga idéer?” ”Nåt militärt, vafan skulle det annars bli”, sa Åke Stålhandske och ryckte på axlarna.




06-07-13

10.45

Sida 474

”Jag tror jag har en idé”, sa Carl tankfullt. ”Men jag vill pröva den först innan jag säger något. Kommer ni ut i helgen?” ”Gärna. Men jag får ont i huvudet av sånt där saatans rödtjut.” ”Jag ska fylla på öl- och brännvinsförrådet”, sa Carl roat, klappade Åke Stålhandske på axeln, tillräckligt hårt för att ta bort känslan av överordnad i gesten och gick ut. Åke Stålhandske lutade sig bakåt, sträckte på sin väldiga kropp i hela dess längd och gäspade som en stor katt. Sen tog han sig plötsligt skamset om magen och kände på begynnelsen till en liten fettvalk; han hade arbetat nästan dygnet om i flera veckor och försummat sin fysiska träning. Han hade tydligen kommit upp i en ålder när sådant märktes fort. Men han kände sig nöjd, mer än så, han kände sig tillfreds. Om Carl hade haft några allvarliga invändningar mot hans planering så hade han sannerligen fått höra dem. Och viktigare – Carl verkade på något sätt vara på väg att återhämta sig, kanske inte fysiskt, men psykiskt, som var mycket viktigare. Carls tragedi var inte längre ett lika stort och svart hinder mellan dem när de skulle tala med varandra om jobb eller privatliv. Carl gick fort bortåt korridoren på samma våningsplan eftersom han var på väg in till ett avtalat möte med ÖB och Samuel Ulfsson. De ville höra hans utvärdering av Åke Stålhandskes förberedelser. Han kände sig för första gången på länge lite upplivad, inte så mycket för den förestående operationen i Irak som för att han fått en idé när det gällde Åke Stålhandskes framtid. Han hade börjat läsa svenska tidningar mycket mera noga sen han psykologiskt kommit förbi tanken på att han skulle emigrera. Nu när han blivit svensk på nytt, det kändes nästan så, hade han ivrigt läst tidningar för att på nytt bekanta sig med det land som han i tanken hunnit lämna. Det som mest fångat hans intresse av utvecklingen i tiden var att det lilla populistpartiet i riksdagen förändrat strategi och mer helhjärtat satsat på rasism. Det hade fått vissa konsekvenser. När parti-




06-07-13

10.45

Sida 475

ledaren, som till Carls hemliga irritation alltid omnämndes som ”greve” som om det skulle vara nog som dårförklaring, förklarat att det fanns för många moskéer i landet hade en av landets två moskéer omedelbart bränts ner av några unga skinnskallar. Samtidigt hade vice partiledaren, en korvhandlare från Skara, som dessutom hade någon sorts musikagentur, skrivit grammofonkontrakt med landets mest uttalade ungnazistiska rockgrupp. Och kort tid därefter hade landets största tidning Expressen på hela sin löpsedel förklarat vad man skulle göra med svartskallarna, nämligen: KÖR UT DOM! Och sen hycklande menat att man naturligtvis som upplyst kvällstidning inte själva stod bakom något så befängt, man hade bara dygdigt meddelat vad svenska folket, kanske, i värsta fall, och om frågan var ställd på ett särskilt sätt, hade kunnat tänkas tycka. Här fanns ett samband, ett spår. Och det fanns till och med en bestämd militär aspekt på detta spår eftersom det förekommit en del tidningsartiklar som gjorde gällande att självaste kustjägarskolan hade smittats av rasism, att de värnpliktiga sjöng sånger med rasistiskt innehåll, ville döda negrer och vad det var, och att det hela påstods vara svårt att komma åt eftersom det inte bara var de värnpliktiga som hyste idéer om negrer utan också en del befäl. Det kunde vara sant, det kunde vara överdrivet och det kunde vara osant. Det spelade inte så stor roll. Redan föreställningen om att elitförbanden i Sverige kunde infiltreras av någonting så vidrigt som rasister var en katastrof i sig. Det var här trådarna plötsligt löpt samman för Carl och han upptäckte en möjlighet att slå alla flugor i en smäll. ÖB och Samuel Ulfsson föreföll glatt överraskade av att se Carl så till synes frisk och på gott humör när han kom in. De hälsade mycket informellt och satte sig i soffgruppen som om ÖB därmed också ville markera att han inte väntade sig ”föredragning” i största allmänhet. ”Du ser solbränd ut, badsemester?” frågade ÖB. ”Nej, Sibirien”, svarade Carl överdrivet kärvt.




06-07-13

10.45

Sida 476

”Visst fan, det var det där ja”, korrigerade sig ÖB snabbt. ”Blir man så solbränd i Sibirien förresten?” ”Ja”, sa Carl, ”åtminstone i dom alpina delarna, snön reflekterar. Det fick jag inte lära mej i överlevnadskurserna, tur att jag fått tips om att ta med mej sololja. Nå, ni vill veta hur Åke har skött sig?” Carl beskrev på ett par minuter hur han bedömde läget. Den tydligen inrikespolitiska aspekt som gjort att man hänvisades till snabbare insats och därför till mindre moderna helikoptrar borde inte utgöra något tillräckligt allvarligt problem för att man skulle bedöma riskerna som för stora. Det var huvudsaken. Regeringens propagandistiska aspekter fick man se som ett praktiskt hinder som skulle övervinnas, och kunde övervinnas. Han ställde sig själv till förfogande som chef för expeditionsstyrkan och skälet till det var enkelt. Försvarsministern hade ringt och personligen vädjat till honom. Nåja, vädjat och vädjat. Det var i vart fall regeringens önskemål och med tanke på inrikespolitik så var det lätt att förstå. Carl var ju det officiella emblemet. Gick det bra så hade man skickat själva emblemet och visat sig oerhört handlingskraftig. Gick det åt helvete och emblemet blev hängt i Bagdad på Midan Tahrir, Frihetstorget alltså, så hade man i alla fall gjort sitt allra yttersta, kunde ej kritiseras av oppositionen och fick dessutom en martyr. Det var bara att acceptera. Dessutom kände sig Carl pigg och kry och hade inget emot att ta ansvar för operationen eftersom den föreföll mer än genomförbar, faktiskt ganska lätt. Samtalet snirklade sig in på olika tekniska resonemang någon halvtimme, Carl fick efter redan några minuter känslan av att killarna samlats för att leka med sin modelljärnväg; det var ju faktiskt en ovanligt kul operation att sitta och dona med. Här vilade inga ledsamheter eller trista mord. De som skulle dödas skulle ju bara skjutas och var dessutom män i uniform, vilket enligt mänskliga normer som Carl privat börjat ifrågasätta mer och mer var den mest tillåtna av alla sorters människor att döda.




06-07-13

10.45

Sida 477

De drack kaffe i vit plastmugg, de hämtade själva kaffe och pepparkakor på en hurts ute hos ÖB:s sekreterare. Carl avvaktade med det han egentligen ville tala om tills ÖB äntligen sa något som inte längre var modelljärnväg. ”Det är i alla fall skönt att se att du tycks ha återhämtat dej så snabbt”, sa ÖB. ”Jotack, jag har slutat med all medicinering nu. Ärren kliar lite men inte så mycket mer och jag har börjat löpträna och gymnastisera”, svarade Carl och fortsatte sen snabbt in på sin avsikt. ”Jag har en idé av ett helt annat slag”, sa han och gjorde avsiktligt paus för att få den självklara frågan om vad idén rörde. ”Det gäller dels Åke Stålhandske, dels kustjägarskolan”, började han och avvaktade att de båda andra tände sina cigarretter; de hade märkvärdigt nog inte rökt under den del av sammankomsten som kunde räknas som ”föredragning”, möjligen redan alltför tillvänjda på svensk sammanträdesordning av ny typ. ”Jo”, fortsatte han, ”Åke är känd av ryssarna, har riskerat ändan ute på fältet i mer än tio år, har gjort sig förtjänt av en mindre farlig tjänst. Han har familj, fru och barn. Ja, ni vet …” De andra nickade tankfullt och sög på sina cigarretter. Carls syftning på tragedin med de enkla orden ”ja ni vet” tog hårt på dem fastän de av olika skäl avstod från att visa det just nu; det viktigaste skälet var förmodligen ren enkel nyfikenhet på Carls fortsättning. ”Dessvärre myglade han med sin civila studietid i San Diego och kom hem som en sorts Frankenstein-kombination av utomordentligt skicklig operatör på fältet och behörig i att undervisa amerikanska tredjeringare i amerikansk litteratur”, fortsatte Carl ivrigt. ”Om han haft samma civila del i utbildningen som vi andra så hade vi nu bara överfört honom till operationsanalys och annat på datasidan, frid och fröjd. Jag träffade honom just nu och i omskrivna ord, han sa själv ingenting sånt, så påpekade han att han dessvärre bara har en, men mycket speciell, kompetens.” ”Jo jag har faktiskt tänkt en del på det där”, sa Samuel Ulfsson.




06-07-13

10.45

Sida 478

”Inte utan dåligt samvete kan jag tillägga. Själv åker jag ut på Berga nu och blir skolchef dom sista åren, frid och fröjd som du sa.” ”Va?” sa Carl. ”Jag antar att jag ska gratulera? Eller ville du hellre bli fartygschef igen?” ”Dom där jävla små båtarna vi har nuförtiden kräver unga flipperspelare, inte såna som jag”, muttrade Samuel Ulfsson med spelat missmod. ”Dataspelare, inte flipperspelare”, rättade ÖB. ”Nå, men vart ville du komma, Carl?” ”Jo, jag tänkte på det där med Kustjägarskolan. Om det är så att det finns minsta tendens till rasism, eller om ens påståendet kan göras, så har vi problem. Om ett år kommer sossarna tillbaks till makten och vill spara på allt inom försvaret, helst lägga ner hela skiten om kvinnorna får styra och dom ska ju bli varannan åtminstone, så faran är stor. Rasism, sant eller ej, på kustjägeriet och dom lägger ner det.” ”Jag tror det där är högst överdrivet”, sa ÖB. ”Möjligt”, sa Carl. ”Men här är inte frågan om vad som är sant i någon sorts objektiv mening. Och om vi tar det från andra hållet, vad vill vi inom försvaret? Att gangstrar och rasister ska kunna infiltrera elitförbanden?” ”Vår säkerhetsavdelning har börjat titta på det där problemet”, sa Samuel Ulfsson och rynkade pannan i något som såg ut som djupa bekymmer. ”Du vet väl att den där militärligan som den kallas … ?” ”Ja, jag såg den där rapporten”, avbröt Carl. ”Det här är ju så jävla bakvänt det kan bli. Vi är till för att försvara demokratin, jag hoppar över alla de högtidstal ni nu kan föreställa er själva, och så utbildar vi kriminella och rasister?” ”Det är förvisso en mycket bekymmersam aspekt, givet din förutsättning att redan påståendet är illa nog”, sa ÖB. ”Men för att återkoppla till den gode Åke Stålhandske?” ”Han är kustjägare i grunden”, sa Carl triumferande. ”Ja, förvisso. Och?” frågade ÖB. ”Gör honom till chef där ute!” sa Carl som nu äntligen gick i mål




06-07-13

10.45

Sida 479

och säkert såg ut som om han också tyckte det. De andra såg emellertid inte så omedelbart entusiastiska ut som han hade hoppats. ”Kustjägarskolan är inte längre en självständig enhet, den ingår i hela Amfibiebataljonen”, sa ÖB tveksamt som om han fortfarande letade efter Carls poäng. ”Det är som att bli regementschef ”, förtydligade Samuel Ulfsson, också han lätt frågande. ”Med all respekt för Åke Stålhandske och att vi måste lösa hans placeringsproblem, men varför detta jobb?” frågade ÖB som inte ville gissa längre. ”Tänk er själva!” sa Carl entusiastiskt. ”Vad betyder det om Åke går ut i öppen tjänst? På med uniformen till att börja med. Hans gröna basker är dessutom äkta och inte erövrad vid något skrivbord, han är kustjägare. Inte nog med det, han är den mest meriterade kustjägare som någonsin funnits i Sverige, den mest dekorerade också. Hans dekorationer är inte längre hemliga. Föreställ er scenen när han kommer dit! Om ni vill så gör jag sällskap ut med honom till invigningstalet.” ”Hm”, sa ÖB med en plötsligt glimt av intresse i ögonen. ”Men vad har nu detta med rasism att göra?” ”Åke Stålhandske är ursinnig motståndare till all sån där skit, av djup och äkta övertygelse”, förklarade Carl lätt misslynt av att hans poäng inte omedelbart gick hem. ”Jag förstår inte att ni inte kan se det här framför er. Tänk er att vi gör så här. Det är nu tio dagar till dagen D. När vi kommer hem med dom tre svenskarna får Åke överlämna dom till den svenska friheten och offentligheten, gärna i TV, vafan som helst. Två dagar senare offentliggör ni att han blivit ny chef på kustjägeriet. Han håller invigningstal och om inte förr så är TV där nu, och hans invigningstal är måhända kort och lite finskt kärnfullt men handlar om demokratins försvar, alltså kampen mot rasism. Nu då!” Carl lutade sig häftigt bakåt och drog efter andan. De andra två




06-07-13

10.45

Sida 480

tycktes tänka efter, sneglade oroligt på varandra för att avgöra vem som skulle yttra sig först. ”Det är faktiskt en fullkomligt lysande idé”, sa ÖB långsamt. ”Ju mer jag tänker inser jag det. Han blir en enorm mediatillgång utåt och en lika stor tillgång inåt. Jag menar om han är så starkt anti-rasistiskt engagerad som du antyder så lär ju inte en basker, vare sig grön, röd eller blå i fortsättningen tycka att det är särskilt tufft att vara rasist.” ”Vilka dekorationer har han egentligen, kommer du ihåg det, Carl?” frågade Samuel Ulfsson som såg ut som om han redan satt och föreställde sig vissa scener ute i Vaxholm. ”Konungens medalj för tapperhet till sjöss, kommendörstecknet av Sankt Olafsorden, kommendörstecknet av Finlands Vita Ros och Rysslands Sankt Georgsorden och så är han kommendör av det där italienska vad det nu heter och efter Blue Dragon är det dags för en kungamedalj med serafimerband. Ni ser, jag börjar få koll på det här”, sa Carl och viftade ironiskt upp och ner några gånger med ögonbrynen. ”Tapperhet i fält heter det väl?” anmärkte ÖB med ett triumferande leende. ”Inte för oss, för oss heter det till sjöss!” protesterade Samuel Ulfsson med överdriven skärpa. ”Nåja”, sa ÖB. ”Det ser ut som om vi har en glädjande överraskning på gång för kustjägeriet, utom möjligen för den i sammanhanget oskyldige chef vi redan har där ute, bra karl för övrigt.” ”Gör honom till överste eller nåt”, föreslog Samuel Ulfsson. ”Nja, det är ju Anders Lönnhs sak, men han lär nog ha förståelse för det här projektet. Stålhandske, vad är han? Major?” ”Ja”, sa Carl. ”Det var du som gjorde honom till major.” ”Visst, men ni i spioneriet ska ju ständigt befordras av det ena eller det andra skälet så det är inte lätt att hålla reda på det där. Nå! Då blir han överstelöjtnant om tio dagar, nej förresten, om nio dagar så han har graden när ni är där nere.”




06-07-13

10.45

Sida 481

”Du får överraska honom med en tårta när ni är på plats”, föreslog Samuel Ulfsson. ”Tror jag knappast. Det är 50 grader varmt dit vi ska”, sa Carl utan att le. *** Tessie njöt av att köra den nya bilen. Den gav henne en underlig känsla av makt och säkerhet och var dessutom snygg. Hon hade alltid kört automatväxlade bilar och måste öva en hel del innan hon fick in snits på växlarna, det var lite som att börja om med bilkörningen. Men när hon kände sig säkrare hade hon snart vågat sig på att pröva bilens fartresurser som var oerhörda, särskilt med tanke på att den vägde uppåt två ton av all pansarplåt och tjockt glas. Den såg ut som en vanlig bil och var i den meningen mycket mer diskret än hon hade trott, och rutornas färg växlade med ytterbelysningen. Om det var klart solsken var rutorna helt svarta och på natten klart genomskinliga. Avsikten var att det aldrig utifrån skulle gå att bedöma vem som körde. Hon föredrog det mörkgröna exemplaret men Carl hade skämtsamt strängt förmanat henne att hon absolut inte fick göra en av bilarna till sin egen utan att hon redan från början måste anpassa sig till att ständigt växla mellan den gröna och den grafitgrå. Det skulle komma en tid snart när hon skulle tillbaks till jobbet och då var det oregelbundna tider som gällde, och ständigt byte av bil. Hon förvånade sig själv med att hon så lätt hade accepterat de nya regler för fortsatt liv som Carl undan för undan instruerat henne i; det var som om han ville gå försiktigt fram, vänja henne bit för bit för att minska hennes obehag. Det var med allt annat som med bilarna. Först hade han inte sagt så mycket mer än att det var skottsäkert glas i rutorna och att rutorna ständigt dolde vem som körde. Någon dag senare hade han liksom i förbigående talat om att det runt om bilen var två centimeter tjockt




06-07-13

10.45

Sida 482

pansar och först på fjärde dagen hade han lika mycket i förbigående sagt att bilen på undersidan var täckt med grov pansarplåt som skulle klara en militär landmina. Först därefter hade han kommit in på elektroniken och till slut väntade hon sig nästan att han skulle tala om var de bakåtriktade kulsprutorna satt. Den informationen kom dock aldrig, bilarna var tydligen obeväpnade. Passivt försvar, hade han kallat det. Till slut hade hon ironiskt frågat vad bilarna kostade och han hade nästan irriterat sagt något om två tre miljoner styck, men att både Citroën, franska staten och vissa vinstmedel från svensk underrättelsetjänst hade stått för kostnaden gemensamt och att ingenting belastat hushållskassan. Hursomhelst var bilarna underbart märkliga att köra, som raketdrivna stridsvagnar på moln, som hon försökte förklara det. Han hade själv gjort ett besök vid hennes jobb på IBM för att studera parkeringsproblem och annat och kommit tillbaks och sagt att bara hon fick tillstånd att ställa sin bil där höjdarna parkerade, precis utanför huvudingången där de fyra fem parkerade bilarna stod något tiotal meter från receptionistens uppsikt, så skulle det inte bli något problem. När hon väl lärt sig att behärska bilarna tog han henne med på en del små övningar och beskrev drastiskt olika hypotetiska situationer som alltid gick ut på att hon skulle köra vidare, i värsta fall använda bilens exceptionella tyngd och stryktålighet för att köra rätt igenom hinder. Om hon ändå tvingades stanna så var bilen ointaglig på kort sikt och dessutom brandskyddad med ett internt släckningssystem. Det skulle ta för lång tid att forcera systemet eftersom bilens elektroniska larmsystem inte gick att störa utifrån. Och hjälp borde ju alltid finnas inom räckhåll. Han hade sakta men säkert vant sig och försökte överföra det på henne, hon insåg det. Livet hade börjat om, men det skulle aldrig bli som förut, oavsett att de nu körde samma bil som Frankrikes president hade till förfogande. De döda skulle aldrig komma tillbaks, redan av det skälet skulle hon och han inte ha kunnat leva som förut.




06-07-13

10.45

Sida 483

Militariseringen av tillvaron var egentligen det lättaste att anpassa sig till i det nya livet. Det var rationellt och klokt och de ville ju överleva. Hon hade till slut förmått sig att låta logik alltmer ofta ta över känslorna; för ett par månader sen hade alla tankar i sån riktning blockerat henne fullkomligt. Som första gången de rodde ut med gäddrag; nu gjorde de det titt som tätt. Men aldrig två dagar i rad. När han kom hem från sin resa, han sa inte så mycket annat än att han varit i Saudiarabien och att det var därför han var så solbränd, hade han verkat lite lugnare än förut, som om också han hade börjat anpassa sig, lärt sig att börja om livet på nytt, som hennes terapeut hade tryckt så mycket på. Men det var först då som hon kom ihåg att han hade fyllt 40 år ute på resa; han själv påstod sig inte ha haft en tanke på födelsedagen. Hon visste inte om det var sant eller om han bara ville släta över att hon hade glömt. Hursomhelst hade hon med sina säkerhetspolisers hjälp ordnat en överraskning till helgen. Hon hade beställt per telefon och de skulle per biltransport ta ut en hel färdig festmiddag som skulle ha tagit timmar att ordna. Nu blev det en överraskning, han trodde ju att det bara var Anna, Lis Erika och Åke som skulle komma ut och att det skulle bli mera grilla korv över öppen eld vid stranden och jeans än kalas. Nu skulle det bli ett lite större kalas och alla gästerna var införstådda i överraskningsmomentet. Det var säkerhetspolisen också, gudskelov. Hon fnissade till vid tanken på vad som hade kunnat ske annars; en försvarsminister uppslängd mot väggen och handbojad, en överbefälhavare som kommenderades ut ur bilen med händerna väl synliga med mera. Hon hade kyrkomusik av Palestrina i bilens stereoanläggning, som på grund av den pansrade och vadderade tätheten som tog bort allt ljud utifrån gav en nästan sakral känsla av närhet, och hon nynnade försiktigt med i musiken. När hon stannade utanför de svarta stålportarna i den nu helt färdigbyggda vita stenmuren och fingrade på de olika elektroniska instrumenten, orolig att utlösa ett larm i stället för att få portarna att öppna sig, kom hon på att hon inte sjungit något, inte en ton, de senaste månaderna. Dansat hade hon gjort, men det




06-07-13

10.45

Sida 484

var en mer våldsam fysisk utlevelse som gick bra ihop med sorg. Men hon hade inte tagit en ton. Hon tog det som ännu ett tecken på att livet var på väg tillbaks, om än långsamt. Som en första vårblomma i ett svenskt dike, ungefär. Hon såg på bilspåren i det nykrattade gruset – det krattades varje dag just för att man skulle se – att han hade kommit hem och hon var nära att lämna bilen utanför garaget utan att ställa in den. Det var ju en solig sommardag och ingen bil, inte ens franske presidentens bil, behövde egentligen stå inomhus över natten. Men så var det ju, hon fick aldrig aldrig aldrig lämna bilen utanför det inbrottssäkra och larmade garaget. Hon gick beslutsamt tillbaks, öppnade garaget med visst fummel och parkerade den gröna bilen, som hon förstås använt, bakom den andra grå, slog in alla koderna rätt utan att tveka och gick med snabba steg i den fuktiga sommarskymningen in i huset eftersom hon plötsligt fått en rent fysisk längtan efter honom, hon ville vara honom mycket nära, hon ville på något sätt säga det där om att hon höll på att komma tillbaks till livet. Hon fann honom som ett åskmoln framför TV:n, vilket förvånade henne eftersom det var någon sorts nyheter och han avskydde nyheter i TV. När hon kom in höjde han bara handen åt henne, nästan som en order, för att visa att han ville lyssna färdigt. Hon hann knappt uppfatta vad det handlade om, skymtade bara en bild på deras hus. Just då stängde han av TV:n med en våldsam överdriven rörelse med fjärrkontrollen. Han var vit i ansiktet av ilska, inte sorg, inte rädsla utan bara ilska. ”Har det hänt något?” frågade hon försiktigt på svenska, hon valde intuitivt svenska om något var känslosamt svårt och engelska när det var intellektuellt komplicerat. ”Nej, det har absolut inte hänt något”, sa han mellan sammanbitna tänder. ”Utom möjligen att vi har fått kommersiell television med så kallade nyheter även i Sverige. Annars har det inte hänt något alls.” Han tycktes inse att de borde ha mötts på ett bättre sätt efter en




06-07-13

10.45

Sida 485

lång dag, ryckte urskuldande på axlarna och gick fram till henne och höll om henne en stund och kysste henne försiktigt på halsen. Men hon kände att hela hans kropp var alldeles spänd. ”Det finns enchiladas kvar i kylen sen i går, vi kan köra dom i mikron, vill du ha ett glas mycket gott rödvin?” frågade han sen lågt samtidigt som han tycktes slappna av. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Det är fredagskväll och jag har inget emot gott rödtjut men jag tycker vi äter något bättre eftersom vi kan sova i morgon. Har du förresten gett Ian Carlos mat?” ”Ja”, viskade han utan att släppa greppet om henne och kysste henne på nytt men lika försiktigt på halsen, ”han har fått mat, han har nya såna där blöjor som barn blir glada av och han sover.” ”Du sköter dej, sailor, vet dina officerskamrater om det, att du är mjukis?” viskade hon upp i hans öra som om hon talade om något mycket hemligt. ”Svar ja!” sa han högt och sköt henne ifrån sig på raka armar och såg spelat strängt på henne. ”Vi grabbar i flottan är inte som ni tjejer tror, förlåt marinen menar jag, vi måste ju få med Åke i klubben. Nå vad vill du ha i stället?” ”Tja”, sa hon utdraget med ett minspel som betydde att hon spelade bimbo och gjorde sig loss, rättade till håret i en tillgjord gest och började gå ut mot köket med överdrivet svängande höfter. ”Något jävligt gott till exempel!” ropade hon tillbaks mot honom. Han tänkte efter en kort stund över vad som fanns i frysen, nickade åt sig själv som om han fattat avgörande beslut och gick ner i vinkällaren. De åt vid favoritplatsen inomhus bakom de franska fönstren och såg solen gå ner genom det lätt grönskimrande ljuset i pansarglaset; hon hade utan vidare accepterat hans förklaring att det inte var bra att sitta utomhus när mörkret sänkte sig för att man attraherade så mycket mygg. Han hade snabbt gjort i ordning en måltid som började med soppa på havskräftor med ett ovanligt kraftfullt spanskt vin med näst-




06-07-13

10.45

Sida 486

an lite grekisk kådasmak i som hon aldrig hade druckit förut, fortsatte med kalvfiléer, brynta champinjoner och sockerärter och ett bordeauxvin som hon inte ville fråga om, eftersom han ändå inte förväntade sig att hon skulle tycka annat än att ett vin var bra eller dåligt eller jävligt bra, de enda värderingar han själv brukade anlägga, och till slut satt de där med några ostar som legat på kökselementet; allt framplockat direkt ur frys och kyl. De hade inte sagt så mycket, men frånvaron av många ord störde dem inte längre. Det fanns ingenting lika ansträngt och plågsamt i tystnad som för någon månad sen. Hon bröt oavsiktligt stämningen genom att nyfiket fråga honom om vad som varit på TV och ångrade sig genast när hon såg hur han stelnade till. ”Svensk säkerhetspolis har gjort proklamationer nu igen”, sa han fort och nästan aggressivt. Han såg ut som om han ångrade sig och ändå insåg att han måste fortsätta. ”Ja?” frågade hon som stöd. ”Det är så här”, började han lite trött och gav henne ett snett försiktigt leende som signal för att han inte längre var lika upprörd och hunnit tänka efter, ”att en reporter som tidigare lär ha haft den intressanta nyheten att en viss spion Stig Sandström frodas som finsk affärsman i Österrike, allt enligt ryska 100-dollarskällor förstås, nu kunnat meddela den svenska säkerhetspolisens bekymmer för inte bara din och min välfärd, utan också för allas säkerhet på IBM om du jobbar kvar där, samt för alla som har med mina fastighetsbolag att göra. Alla dessa människor påstås sväva i dödsfara för din och min skull, dessutom ska skattebetalarna få punga ut med ohemula summor. Dom jävlarna har räknat upp namn på mina anställda, visat ett stort antal fastigheter på bild med adress och allt, sagt att dom kan sprängas och fan vet vad. Tja, det var väl det hela.” ”Sandström?” frågade hon förvirrat. ”Var det inte honom som du dödade?” ”Det var en direkt fråga om jag säger så. Det har aldrig officiellt förklarats från svensk sida vad som hände med Sandström i Moskva.




06-07-13

10.45

Sida 487

Men så mycket kan jag nog säga att han inte lever i någon högönskelig välmåga i Österrike. Men vad vet jag jämfört med televisionen?” ”Ja det kanske vi inte ska tala om nu”, sa hon och sänkte huvudet som om hon insåg att hon kopplat in på fel spår, ”men vad då IBM och dina anställda?” ”Var har du fått det där ifrån att jag skulle ha eliminerat Sandström?” frågade han. ”Det stod i alla amerikanska tidningar och det var därför du blev Man of The Year, om du kommer ihåg det?” ”Jaja, jaså det. Jo, så här är det. Dom påstår att om du jobbar vidare på IBM så är du en tidsinställd bomb. Sicilianarna bryr sej inte om vem som står i närheten, som TV-reportrarna och Säpo så finkänsligt uttryckt saken. Säpo har nu fått för sej att jag är förföljd av sicilianare och inte av araber, nämligen. Sak samma med mina anställda, mina fastigheter, allting. Samt kartor och namnförteckningar och uttalanden från förskrämda människor som säger, föga oväntat, att dom helst inte skulle vilja bli mördade eller sprängda.” ”Vad gör vi åt det?” frågade hon uppgivet. ”Fastighetsköret är enkelt. Jag har ett tyskt bud, jag säljer hela skiten på måndag, oavsett skattekonsekvenser och annat. Så är den saken ur världen.” ”Och mitt jobb på IBM?” ”Det kan vi ju inte fixa själva på samma enkla sätt. Jag vet inte, uppriktigt sagt. Det beror på hur dom tänker på IBM, vad vet jag.” ”Jag vill inte sitta här som jungfrun som vaktas av draken och inte göra någonting annat, hellre då Kalifornien. Finns det inte amerikanska bilar av det där slaget?” Han var osäker på om hon skämtade galghumoristiskt eller om hon verkligen frågat spontant. ”Om den vaktande draken är Säpo så är det ju inte heller mycket till drake”, försökte han skämta och ångrade sig omedelbart eftersom han den senaste tiden hade sjungit vissa lovsånger till säkerhetsskyddets försvar. ”Äh! Det var fånigt sagt”, fortsatte han överslätande.




06-07-13

10.45

Sida 488

”Jag har försökt tänka lite på det här medan vi åt, ja förlåt men det var ju svårt att låta bli. Det hela hänger på hur ditt jobb ser ut rent praktiskt och på hur hyggliga dina chefer är.” ”Naturligtvis”, sa hon. ”Jag vet inte om det är så naturligtvis, jag såg en av dom försöka svara på frågan om du måste sparkas från IBM nu, nyhetsjournalistik du vet.” ”Vad sa han?” ”Först sa han att man naturligtvis inte sparkar folk för att dom råkat ut för personliga tragedier.” ”Och sen?” ”Sen frågade den pigge nyhetsjournalisten om chefen kunde ta på sitt samvete att riskera 100-tals människoliv och då svarade han att det kunde han inte ta på sitt samvete och sen klipptes intervjun av.” ”Så man fick inte veta vad han sa?” ”Nej just det. Den pigge nyhetsreportern meddelade emellertid att folk i allmänhet inte kan ta på sitt samvete att riskera 100-tals människoliv och att din fortsatta anställning följaktligen hängde på en skör tråd, nåt i den stilen.” ”Varför vill dom åt mej?” frågade hon uppgivet. ”Därför att dom tycker att det är kul, journalister är såna”, svarade Carl som på nytt föreföll att arbeta upp det raseri Tessie hade funnit honom i framför TV:n för flera timmar sen. ”Därför att dom tycker att det är heroiskt, ett scoop av något slag”, fortsatte han medan han öppnade och slöt sin högra hand så att knogarna blinkade i vitt. ”Om dom tvingar IBM att sparka dej så är det deras förtjänst, det var dom som skapade nyheten, det vill säga kom först med den. Och då hoppar dom över på din sida och blir djupt indignerade.” ”Jag antar att du tyvärr inte har rätt att döda journalisterna”, suckade hon med en min som antydde att hon var uppriktigt ledsen över lagens begränsningar i det avseendet. Först blev han alldeles perplex. Sen ljusnade han i ett glatt stridslystet leende.




06-07-13

10.45

Sida 489

”Jag har en bättre idé”, sa han. ”Du är väl hyggligt bra på datorer?” ”Sådär, hållit på med det sen plugget, knappast något snille.” ”Och ditt jobb består i huvudsak av juridiska analyser, patenträtt, försäljning av immateriella rättigheter eller vad det heter?” ”Nåt i den stilen, ja.” Han nickade eftertänksamt och föreföll som om han snabbt hade bytt sinnesstämning. ”Vet du vad en ThinkPad är?” frågade han ivrigt. ”Nej, jag är som sagt jurist”, sa hon. ”Men du jobbar ju ändå på IBM! En liten ThinkPad 750 C har 20 MB i minne och en 340 MB hårddisk, det kan nog göra tricket.” ”Jag är. Inte helt säker. På att jag förstår. Vad du menar”, sa hon med demonstrativ betoning på varje ord. ”Jag menar att du kan flytta hem jobbet, det är ju inte en målerifirma du jobbar på utan självaste IBM. Vi kan ta ett av dom lediga rummen uppe på vinden och bygga om det till ditt jobb, du kan kommunicera omedelbart med alla arkiv, med alla människor, du kan ha bildtelefon, du kan ha simultana samtal, du kan rekvirera allt från hela världen och du kan åka in på jobbet ett par dar i veckan på vilka oregelbundna tider som helst.” ”Tänker du utbilda mej till datafreak?” frågade hon misslynt. ”Hur ska det gå till?” ”Äh! Det är ju IBM! Våra egna maskiner på försvaret, det där lär jag dej i en handvändning.” ”Lång handvändning i så fall”, muttrade hon misstroget, ”Du jobbar, jag är pappaledig, som pappaledig har jag rätt att dona med hushållsföremålen, det där ordnar sej.” ”Men kan du allt det där …?” frågade hon tveksamt, såg upp i hans häpna ansikte och brast i skratt samtidigt som han. Det var första gången de skrattade tillsammans på mycket länge och de blev tagna av upplevelsen, reste sig upp och höll om varandra. ***




06-07-13

10.45

Sida 490

SJÄLV-STYLAD SJÄLVMORDSEXPERT GÖR DET SJÄLV löd den vitsiga rubriken i Daily Mail. Nyheten var inte särskilt stort uppslagen, en sida någonstans inne i tidningen som dominerades av rubriken och en amatörbild på Tony Collins omgiven av två barn och en kvinna. Tony Gianelli alias Luigi Bertoni-Svensson läste artikeln noga och två gånger. Det som skakade och äcklade honom mest var i förstone inte det uppenbara faktum att Tony Collins faktiskt hade blivit mördad, det var ju den risk som hans MI 6-kontakt rentav hade skämtat om. För i stunden, i själva läsupplevelsen, var det värsta den ironiska och nästan skämtsamma ton som artikeln var skriven i. Själva nyheten tycktes gammal, och den hade i så fall undgått Luigi, det här var en uppföljande ”analys” till vad som egentligen skett. Tony Collins beskrevs, enligt Luigis erfarenhet i och för sig ganska träffande, som en överdrivet konspiratorisk journalist som varit förvissad om att han var den ende reportern i Storbritannien som förstått varför det till synes svepte en självmordsepidemi över brittisk försvarsindustri. Anonyma källor i hans närhet intygade att han blivit mer och mer deprimerad över att inte riktigt tas på allvar. Hans senaste artikel hade till exempel inte återciterats av någon enda viktig tidning, än mindre i television, och han hade tydligen fått för sig att det berodde på någon sorts konspiration det också, fast den här gången uppe i ”sällskapet för knasiga handslag”, alltså att etablissemanget hade lagt locket på. Han jämfördes rent psykomedicinskt med personer som bränner sig själva till döds utanför Parlamentet och liknande ställen för att en sista gång verkligen fästa uppmärksamheten på sitt ärende. Det kunde också förklara hans självmordsteknik, att han ville sprida mystik kring sin död. Hans fru intygade nämligen, liksom naturligtvis påstådda vänner




06-07-13

10.45

Sida 491

och påstådda arbetskamrater som inte nämndes vid namn, att han var en till gränsen för tråkmåns normalt heterosexuell man som föredrog missionärsställning med egen fru och knappast något annat. Hans fru menade att i ett litet engelskt hus i södra London borde man väl ändå som huvudansvarig för städning och tvätt knappast kunna leva tio år med en man som hyste specialintresse för rosa damunderkläder utan att upptäcka egenheten. Utan att hon direkt dementerades citerades dock i omedelbar anslutning någon sorts psykolog som sa sig veta att anhöriga mycket sällan gick med på att deras anförvanter hade besynnerliga vanor när de samtidigt skulle hantera sorgen efter en bortgången. Han hade alltså valt ett uppseendeväckande sätt att dö, enligt Daily Mail. Ett sätt som påminde på ett uppenbart tydligt sätt om några av de fall han själv ägnat så stor och i viss mån paranoid eller rättshaveristisk uppmärksamhet. Han hade stannat i London ett par dagar extra för att jobba med en viktig grej, som han sagt till sin fru. Familjen hade åkt i förväg till Brighton för att tillbringa en semestervecka hos hans svärföräldrar. Ensam i sitt hus hade han begått ett utstuderat självmord utan att lämna något meddelande efter sig. Tekniken var något av ett potpurri på de fall som han själv med sådan nitisk envishet hade skildrat. Han återfanns i badrummet iklädd rosa torselett, rosa trosor av pornografisk typ (Luigi fattade det som om trosorna var kluvna av en springa på grund av den följande beskrivningen) där det manliga organet stack fram. Han var i övrigt klädd i rosa lackstövlar som gick upp över knäna, svarta nylonstrumpor av sån typ som inte behöver fästas med strumpeband och, självfallet som kronan på verket, en plastpåse från känd pornografihandlare åtsnörd kring huvudet. Intill honom återfanns en flaska mycket dyrbar fransk konjak som bara hade några droppars bottenskyla kvar. Det faktum att den rättsmedicinska undersökningen visade att han hade en alkoholhalt på 0,0 i blodet förklarades med att han i sin egen bok just argumenterat om ett sådant fall; det var bara ett desperat sätt




06-07-13

10.45

Sida 492

att på nytt fästa uppmärksamheten på hans missförstådda journalistiska storverk. Såväl polis som rättsläkare var överens om att fallet måste betecknas som självmord, eftersom ingen annan rimlig förklaring stod till buds. Luigi satt denna söndagseftermiddag länge nere i sin salong på nedre botten i sitt hus med fönster mot gatan och brottades med sina känslor där skuld, äckel och sorg blandades. Tony Collins hade förvisso varit en tönt. Det var obestridligen sant. Tony Collins hade haft den befängda föreställningen att organiserade självmord bedrevs av det egna landets underrättelse- och säkerhetsorgan, Hennes Majestäts tjänst. Därför hade han verkligen blivit utsatt för en komplott, organiserad inte bara av Hennes Majestäts tjänst utan till och med av en associerad utländsk, förmodat allierad tjänst, som ledde till hans död. Han hade varit så vildsint paranoid och konspiratorisk i sitt tänkande att han råkat skriva sanningen till slut, en sanning som inte någon någonsin skulle tro på och som aldrig skulle komma ut och som dessutom kostat honom hans liv. Luigi kände sig bedragen, som om han lurats in i någonting han inte riktigt kunnat förutse och sen förlorat sin oskuld på ett sätt som för alltid skulle förbli ett kränkande minne. Han hade varit stolt över sitt jobb, känt sig som en utvald, the best of the best och allt det där, en av få människor i världen som gjort Hell Week på Coronado inte en utan fem gånger. Han jobbade strax under självaste Hamilton, västvärldens spionlegend; han fördjupade sig i minnet när hans far en gång, på den italienska familjens balkong med utsikt över domen i Milano, frågat honom vad han egentligen haft för sig på Sicilien, genomskådat honom och sen slutit honom i sin famn vid upplysningen att han var en av Hamiltons män. Hans far hade haft tårar i ögonen av stolthet, accepterat allt och förlåtit allt. Det hela var lika idiotiskt som småflickors drömmar om att bli flygvärdinna. Det här, Tony Collins, var den sanna bilden.




06-07-13

10.45

Sida 493

Han kände att hans identitet som Tony Gianelli plötsligt var ett fängelse som han helst av allt ville spränga omedelbart. Han föreställde sig hur han tog en taxi ut till Heathrow, långsam engelsk men mycket funktionell taxi där en gentleman inte behöver förstöra pressvecken, störtade iväg hem till Sverige och upp till Hamilton för att vara sig själv, Luigi, och berätta allt och … Ja, och vadå? Vad skulle Hamilton ha sagt då? Förmodligen att om vi körde operationen tillräckligt länge och tillräckligt bra skulle vi få tag på de jävlarna som gjorde det och därmed terminera hela verksamheten och rädda liv i framtiden. Han samlade ihop sig och försökte tänka klart och logiskt, bli den påstått lysande underrättelseofficer som han ända tills nu trott att han var. Han hämtade det där exemplaret av Computer Weekly där den surriga intervjun med honom själv förekom i en ännu surrigare artikel, den som inte hade skakat det brittiska massmediaetablissemanget men väl de ryska mördarna. Intill honom själv fanns en bild på en av hans företrädare på Marconi Naval Systems som var indier eller pakistanier och hette Vijaj Samjani och som hade begått påstått självmord genom att kasta sig ner från bron över Avon i Bristol, 16 mil hemifrån. Tony Collins hade gjort vissa påståenden som var sanna, exempelvis att Vijaj Samjani arbetat med simulerade dataprogram som rörde utvecklingsarbetet av antiubåtstorpeden Sting Ray, och att den intervjuade Tony Gianelli, alltså Luigi själv, nu arbetade inom exakt samma verksamhetsfält. Så långt allt rätt. Vidare hade den nyanställde amerikanske medborgaren Tony Gianelli inte informerats från Marconi om att hans företrädare hade begått självmord under mystiska omständigheter. Det var i princip rätt. Den informationen hade ju Luigi från helt andra källor som den stackars Tony Collins inte gärna kunde känna till. Därefter följde ett indignerat resonemang om oansvarigheten på Marconi som inte informerat sin nyanställde amerikan om vissa




06-07-13

10.45

Sida 494

risker, och att Tony Gianelli nu kanske stod i tur för plastpåsar, strumpeband och en tripp på egna bilavgaser eller drunkning i badkar utan sprit i kroppen. Luigi hade inte haft någon egentlig uppfattning om artikeln var bra eller inte, hans eget övertag i information var alldeles för stort för att han skulle kunna göra någon sorts objektiv bedömning av hur utomstående skulle läsa och uppfatta texten, särskilt i detta galna land. Han kastade ifrån sig de båda tidningarna med en gest av vämjelse och reste sig för att gå ut på en promenad före sitt möte. Sen såg han på de två tidningarna på den ljusblåa heltäckande mattan och fick en impuls att bränna dem innan han gick; hans hus skulle alltid vara i sådant skick att fienden skulle kunna snoka igenom det utan att ana eller förstå. Men han var ju Tony Gianelli. Och denne Tony Gianelli hade upprört läst storyn om Tony Collins död i Daily Mail. Det var på intet sätt orimligt, självfallet borde Tony Gianelli bli upprörd av sådan läsning, självfallet skulle han ha uppmärksammat att en journalist som intervjuat honom, sannolikt hans livs första intervju som han således hade i huset, nu hade dött under mystiska, nej pinsamma omständigheter. Det var rätt, tidningarna kunde gott ligga där de låg. Nej, förresten. Om en vanlig amerikansk Tony Gianelli läst dessa båda artiklar samtidigt skulle han kanske bli skrämd av påståendet att han själv stod på tur för självmord och därmed bli svårare att komma åt. Han vek ihop tidningarna under armen och gick ut på en lång promenad före sin religiöst plikttrogna andakt på söndagskvällen där han skulle träffa Kincaid i Herrens Tempel. Som en gudomlig ironi. Han gick i flera timmar på måfå i den sena söndagseftermiddagen, hamnade uppe i Hyde Park som fortfarande var full av söndagsflanörer, upptäckte till sin förvåning en staty av Peter Pan, betraktade unga par och äldre par men nästan alltid par som rodde ute i The Long Water, köpte en glass och satte sig på en parkbänk, längst ut på ena änden, eftersom ett förälskat par unga punkare satt på andra änden av bänken, kom av sig när deras erotik höll på att passera brittiska




06-07-13

10.45

Sida 495

anständighetsgränser och gick vidare på känn i riktning mot målet. Han hade undan för undan tvingat sig att börja tänka mer rationellt, mer på jobbet än på moral. Han hade i alla fall lytt vissa order som inte var fel på något sätt, exempelvis att börja odla upp ett mer naturligt umgänge de senaste veckorna. Föregående kväll hade han tillbringat i Soho med några arbetskamrater och deras bekanta och han hade blivit full, inte han, men Tony Gianelli hade blivit det, och på amerikanskt manér bjudit champagne for everybody som anstod en ung man med mycket höga inkomster. Hans arbetskamrater hade fixat en blind date åt honom vilket de skämtsamt antydde att han rimligtvis måste ha varit med om förut där i Kalifornien när han var yngre, vilket var sant, vilket han till och med hade kunnat berätta underhållande om utan att ljuga särskilt mycket. Det hade kunnat sluta med att han och denna Carol gått hem tillsammans i slutet på en mycket våt lördagskväll men han hade avstått, spelat blyg amerikan och dillat om första kvällen och felet med engångsligg, fastän han egentligen hade haft ett skäl som han inte ens själv blev riktigt klok på. Han ville inte vara ”otrogen” mot lady Carmen. Han var osäker på om det var han själv eller Tony Gianelli som var förälskad i henne. Om hon var så kär i denne Tony Gianelli så var det ju i vart fall inte den verkliga identiteten hon såg framför sig. Det var mycket förvirrande, hon hade antytt att hon kanske skulle vilja skilja sig, de hade till och med skojat om ett liv tillsammans någonstans långt borta där det inte fanns engelsmän. Han trodde inte på henne ett ögonblick och han var inte ens säker på att hon förväntade sig det. Deras möten hade blivit lite glesare på sista tiden, båda skyllde på jobb, han för att han måste börja umgås mera naturligt med andra människor och hon av skäl som han inte kände till, fastän han utgick från att hon ljög om allt för alla; det sätt som försvarsministerns, nåja före detta försvarsministerns, hustru blixtsnabbt erövrat honom på antydde onekligen att hon gjort sådant förut. Luigi var inte det minsta kränkt över detta, fastän han var osäker på hur Tony Gianelli borde uppfatta saken. Han hade valt att låta den naive amerikanen




06-07-13

10.45

Sida 496

helt enkelt förbli oskuldsfullt omisstänksam, som om han, Tony Gianelli alltså, faktiskt var så oemotståndlig att lady Carmen helt rättvist borde förälska sig i just honom. Han kom två minuter för tidigt till kyrkan, Brompton Oratory eller London Oratory eller hur det nu skulle heta, i vart fall den största katolska kyrkan i London. När han tagit av vigvattnet och korsat sig vid ingången gick han raka vägen upp genom hela mittskeppet fram till det sidoaltare där man kunde tända ljus i åminnelse eller för bön. Han tog ett ljus och placerade det avsiktligt lite vid sidan av de andra ljusen, som tycktes vilja hålla ihop som förtappade själar. ”Förlåt”, viskade han mot det tända ljuset. ”Förlåt mr Collins.” Sen bugade han sig lite stelt och långsamt, nästan omärkligt och fick en förnimmelse av sin mor, av sin italienska släkt, av sin katolska konfirmation fastän han rimligtvis inte borde komma ihåg så mycket från den. Det var visst i Milano. Han gick långsamt med sänkt huvud nedför mittgången och vek in till den förutbestämda mötesplatsen. Han hade i ögonvrån sett hur Kincaid redan hunnit installera sig på plats. Det fanns bedjande i närheten, de fick viska till varandra. ”Gud bevare Tony Collins själ”, viskade Luigi. ”Jösses, är du troende katolik”, svarade Kincaid roat. ”Tony Gianelli är det, om du kommer ihåg”, sa Luigi. ”Well, det är ju bra för honom, men nu är det du och jag”, svarade Kincaid efter viss tvekan. För en gångs skull lät han inte så där självsäkert överlägsen. ”Vi fick dom att mörda Collins, eller hur?” sa Luigi i en mer affärsmässig ton. ”Ja, det bekräftade onekligen vissa farhågor. Synd att dom inte gav sej på dej i stället, gamle gosse.” ”Ja, det var ju synd, rentav en synd, med tanke på var vi just nu befinner oss. Vet ni något om metoden, hur många man, giftanalys, allt det där?”




06-07-13

10.45

Sida 497

”Liket var helt rent på gifter. Vi lutar åt att det hela genomförts under någon sorts hot, vapenhot till exempel. Problemet är ju att eftersom polisen tycks tro att det är självmord så lägger dom inte på så många kol, det enda vi fått ut är några fiberprover. Bomull, egyptisk, ukrainsk, vafan som helst, men analyserna har inte slutförts.” ”Kan inte Hennes Majestät trycka på lite?” ”Skämtare där! Det har jag utomordentligt svårt att tro att hon skulle kunna göra.” ”Jag menar tjänsten.” ”Jaså tjänsten, jaha. Mjä, det skulle se lite lattjo ut om vi la oss i det, en vanlig polisutredning av liten sketen journalists sjaskiga hädanfärd och allt det där. Det skulle väcka opassande uppmärksamhet. Vi får tills vidare nöja oss med beskedet att dom på sätt och vis nappade, dom nita ju killen, stackars kille förresten, det där måste ha varit jädrans pinsamt.” ”Hurså pinsamt?” ”Hur skulle du själv uppskatta att bli hittad i rosa korsett?” ”Jaså så. Jaha. Ni tycks ta det lätt?” ”Det finns onekligen en viss humor i det hela, oppositionen tycks också ha en förvånansvärt hög grad av humor. Det har nästan fått oss att tro att det hela inte är så ryskt som vi haft som arbetshypotes.” ”Hurså humor?” ”Jamen ge dej nu! Rosa korsett?” ”Jag förstår. Mycket humoristiskt. Nå, är fågeln bortskrämd tror ni, lockade vi dom på fel vätte, är Tony Gianelli fredad nu eftersom hans död skulle bevisa att Tony Collins kanske hade rätt?” ”Det vore ju trist om det skulle bli så.” ”Onekligen. Rentav mycket trist.” ”Men vi utgår givetvis inte från det. Vi utgår från att du från och med nu är mål nummer ett.” ”Det var ju bra, jag skulle gärna vilja träffa Tony Collins mördare, jag har så att säga agg i sidan till dom.” ”Ja, men du understår dej inte att strypa dej själv i hundkoppel




06-07-13

10.45

Sida 498

eller nåt i den stilen. Det skulle bli utomordentligt pinsamt för tjänsten.” ”Jag har inga som helst avsikter i den riktningen, käre bror. Såvitt jag förstår måste det här ha skett under vapenhot och på nära håll. Offren lyder för att dom inte vill bli skjutna, så enkelt som så. Förmodligen har offren förmåtts att själva ta på sej hela stassen, just för att dom inte vill bli skjutna. Elementary my dear Watson.” ”Han sa faktiskt aldrig det, det där är något som ni amerikaner har fått för er. Förresten heter det inte hysa agg i sidan på proper engelska, antingen har man ett horn i sidan till någon eller också hyser man agg.” ”Tack för upplysningen, smartarsel. Så vad gör vi nu?” ”Vi har gjort samma bedömning som du. Det är vapenhot, skräckinjagande ljuddämpade pistoler och förskräcklig utländsk brytning och såna där saker. Vad skulle du göra i den situationen?” ”Döda dom.” ”Förlåt?” ”Jag skulle döda dom, sa jag.” ”Så där utan vidare, som på bio så att säga?” ”Så där utan vidare. Men inte som på bio.” ”Det var ju en högst uppmuntrande information. Du hyser därvidlag inga som helst tvivel, givet förutsättningen att amerikaner alltid uttrycker sej så där självsäkert.” ”Jag är inte amerikan. Du sitter på en meters håll från mej, teoretiskt en sekund från döden, oroa dej inte, käre bror.” ”Jag oroar mej inte det minsta, gamle gosse.” ”Om du kallar mej för gamle gosse en gång till slår jag ihjäl dej. Vad är nästa operativa steg?” Luigi hade äntligen fått britten att tappa fattningen. Luigi hatade hans skämtsamma arroganta och cyniska sätt att tala om det ensamma ljus som brann där framme vid altaret och som Luigi då och då sneglade mot. ”Well, nästa operativa steg är att vi måste förse dej med en homer som du själv kan aktivera och därmed utlösa larm. Vi har nämligen




06-07-13

10.45

Sida 499

funnit det vist att genomföra en viss beredskapshöjning, har plockat in några killar från SAS på ständig beredskap. Ja, dom går naturligtvis i skift. Lyssna nu noga. Jag kommer att ge dej en liten grej som ser ut som en miniatyr av en fransk cigarrettändare, du ska ha den i klacken på en av dina skor. Den fungerar som följer …” ”Lägg av, smartarsel! Så fort jag ser den vet jag vilken typ och årsmodell det är, jag vet hur den fungerar och jag kan applicera den. Nå! Fortsätt!” ”Well, tanken är i största allmänhet att du från och med nu, givet att du befinner dej i Londonområdet, har femton minuter på dej. Homern fungerar på två sätt, dels stadium ett för spårning och sen stadium två som är ett rent SOS. I första stadiet kommer vi att lokalisera dej, i andra stadiet sker omedelbar inbrytning och det hela går till så här …” ”Lägg av! Jag vet hur det går till. Ordern är uppfattad och skall verkställas. Och må Guds Heliga Moder ha godheten att sända dessa figurer till mej så fort som möjligt. Men jag vill ha en sak till.” ”Jag lyssnar, men jag kan inte garantera, du vet jag har ju också mina tämligen precisa instruktioner.” ”Naturligtvis. Men jag vill ha ett telefonnummer som jag kan ringa, inte bara det där med att stampa till en extra gång på klacken.” ”Jag är rädd att jag måste be om en motivering och jag kan inte garantera något eftersom jag ändå måste gå till högre ort, om du förstår.” ”Jadå. Jag förstår. Men nu är det så här. Jag får kontakt med dom där gynnarna. Jag aktiverar homern, ni startar upp projektet, babianerna från Special Air Service omringar mitt lilla hus, diskret naturligtvis. Jag vet att ni är där ute med adrenalin upp till öronen, ja förstås inte gentlemännen i Hennes Majestäts tjänst, men själva babianerna. Jag dödar mördarna. Då vill jag kunna lyfta en telefonlur för att ni ska få tid att dra undan SAS och rekvirera en städpatrull så att vi med rimligt högt ställda krav på diskretion kan avsluta saken. Har jag gjort mej väl förstådd?”




06-07-13

10.45

Sida 500

”Fullkomligt. Jag ser din poäng. Du får besked i morgon vid The Miller.” MI 6-mannen sköt över ett cigarrettpaket som fick Luigi att göra en grimas av avsmak eftersom han inte rökte och de borde veta det. Sen nickade den andre, tog sin hatt och sitt paraply och gick. Till Luigis förvåning satte han på sig hatten nästan omedelbart, med tio meter kyrka kvar. Barbarer, tänkte Luigi. Han satt kvar länge. Snett framför honom fanns en biktstol och den var tydligen besatt av en präst och det hade blivit ledigt. Luigi fick en känsla av att han inte längre styrdes av sig själv när han plötsligt reste sig upp och gick fram till biktstolen och steg in, efter att oroligt ha sneglat bakåt för att se om någon iakttagit honom. I Faderns och Sonens namn och något mer, mumlade den anonyme prästen på andra sidan det döljande gröna skynket. ”Fader förlåt mej, ty jag har syndat”, började Luigi, till sin egen förvåning på italienska. *** Carl stod en bit vid sidan av lägret, såg upp mot stjärnorna och lyssnade på Sibelius andra symfoni med Herbert Blomstedt och San Francisco Symphony. Vädret var klart, månen halv och vinden knappt märkbar. Det var perfekta förhållanden. Han stängde av efter andra satsen, tog av sig de små öronsnäckorna, såg på klockan och gick tillbaks ner till lägret. Han hade en sak kvar att göra före den sista briefingen klockan 00.00. Han skulle ringa ett samtal, som han lite nonchalant förklarade när han gick in i det lilla tält där man hade sina radioförbindelser, beställde frekvens av radiooperatören och tecknade åt de män som befann sig där inne att de gott kunde stanna kvar. ”Trident till Eagle Eye, Trident till Eagle Eye, hör du mej!” sa han i




06-07-13

10.45

Sida 501

micken när han fått den överräckt. ”Eagle Eye här, vi hör dej högt och fint, Trident, kom in Trident!” svarade den typiska amerikanska flygarrösten, en sån där röst som talar lite släpigt med någon sorts sydstatsdialekt. Carl smålog och tecknade AWAC åt de andra och pekade upp i skyn; där uppe på 10 000 meters höjd låg ständigt ett av dessa AWAC-plan och såg och hörde allting. ”Okay Eagle Eye, vad har du för väderleksutsikter? Kom!” sa han i sin mikrofon. ”Kunde inte bli bättre, Trident. Vi har klar sikt, måttliga vindar och till och med lite månsken. Vid målområdet är temperaturen just nu 23 grader Celsius, inga tecken på förändringar. Kommer ni på utsatt tid? Kom!” ”Svar ja, Eagle Eye, vi befinner oss från och med nu i röd beredskap och kommer på utsatt tid, angiven färdsträcka. Vad har vi för sällskap? Kom!” ”Ni får särskild hedersvakt, Trident. Jag kan bara ge dej anropssignalerna av uppenbara skäl, men ditt sällskap blir kommendörkapten Viper och löjtnant Maverick, navigatörer som du förstår. Viper och Maverick hälsar att ni är varmt välkomna och att dom ska se till att ingen jävel kommer i närheten av häcken på er och för övrigt tycker vi alla, även vi som inte är navigatörer utan bara vanliga flygare, att det här ska bli jävligt kul. Kom!” ”Ska vi uppfatta det där med navigatörerna som en särskild hedersbetygelse? Kom!” ”Svar ja, Trident. Det kan du ge dej fan på att det är, nån höjdare menar att vi bör ha don efter person om du förstår vad jag menar. Kom!” ”Det är bra, Eagle Eye, vi framför vår kamratliga hälsning till dej och din besättning och förstås till Viper och Maverick och deras radarkillar. Vi kommer att anropa vid behov, inte för att snacka skit. Är det uppfattat? Kom!” ”Allt är uppfattat, Trident. Se till att ge dom jävlarna ett helvete. Kom!”




06-07-13

10.45

Sida 502

”Det kan du ge dej på, Eagle Eye. Klart slut!” När Carl leende räckte ifrån sig mikrofonen upptäckte han att hans två kamrater från fallskärmsjägarna såg ut som levande frågetecken. ”Vad är det där för snack?” frågade den som hade huvudansvaret för radioutrustningen. ”Vadå navigatörer?” ”Navigatörer”, sa Carl allvarligt, ”är inte vilka flygare som helst. Om man är vilken flygare som helst, från sketna US Air Force till exempel, då är man bara pilot. Det är flottan som håller sig med navigatörer. Vad Eagle Eye förklarade var helt enkelt att vi kommer att ha två F 14 Tomcats där uppe med en kommendörkapten och en flyglöjtnant vid spakarna. Kul va? Kom nu så att ni inte missar uppställningen!” ”Navigatör var det”, sa Carl lite retsamt mot de andra två när de närmade sig det stora tält som de använde för mat och samling, och så drog han demonstrativt på sig en båtmössa med svenska flottans emblem. En minut senare var alla samlade inne i det stora tältet som egentligen inte var tält utan svart duk av svart ull av samma slag som beduinerna använde. Konstruktionen bars upp av ett litet regelverk av trästänger och det var öppet utåt sidorna för ventilationens skull. Det enda område som var luftkonditionerat var läkartältet som också hade sin egen kraftförsörjning; där inne fanns en hel blänkande operationssal iordningställd och utrymmen för att vårda sårade, ett fältsjukhus i miniatyr. De två läkarna hade lite retsamt sagt att det var nödvändigt att just de tillbringade de hetaste middagstimmarna där inne för att kontrollera all utrustning. I själva verket sov de väl bara i behaglig svensk hotellrumstemperatur medan alla andra låg och vred sig badande i svett eftersom temperaturen pendlade kring 50 grader. Carl hade gjort ett visst nummer av att låtsas ignorera hettan, gick omkring och småpratade under dagarna för att få slut på gnället. Inne i ”ordersalen” fanns nu sammanlagt 25 personer. Fyra var




06-07-13

10.45

Sida 503

klädda i civila kläder, sex man var klädda i flygaruniformer och resten, däribland Carl själv, i mörkblå overaller av samma slag som den svenska polisen använder och under overallerna bar de skottsäkra västar. Två man hade gröna baskrar instoppade under axelklaffen, resten röda baskrar. Stämningen var mycket spänd, förtätad inför de besked som nu skulle ges. Carl var inte omedveten om det teatraliska i spänningsmomentet när han gick fram till den lilla provisoriska pulpet som stod längst ner i tältet och där det också fanns ett ritblock i storformat som han täckt över för att ingen skulle kunna tjuvkika på den exakta fördelningen som snart skulle komma. ”Mina herrar”, började han utdraget. ”Klockan är nu exakt 00.00 och den som har någon annan tid på sin klocka torde omedelbart korrigera den. Jag kan meddela att inga förändringar i planerna skett, att väderleksförhållandena är utmärkta och att operationen inleds på avsedd tid klockan 01.30. Varsågod och sitt!” Männen satte sig lättade och glada under visst mummel och utbyte av optimistiska miner. Carls allvar hade fått några att tro att det uppstått problem. ”Vi börjar med teknisk avrapportering, station för station”, beordrade Carl. ”Läkarstationen?” ”Allt är i fullgott skick, inga problem, övningar genomförda, nu väntar vi bara på att få operera er när ni kommer tillbaks”, sa den äldste av de två militärläkarna. Han hade ställt sig upp när han lämnade rapport och bildade därmed mönster för fortsättningen så att alla andra gjorde likadant. ”Det är gott!” sa Carl. ”Mekanikerstationen?” ”Kommendör, maskinerna har gåtts igenom två gånger i dag, vi fann ett litet problem vid första genomgången som gällde bränslepumpen på Fågel Röd. Bränslepumpen ersattes och fungerar nu som den ska. I övrigt inga problem!” ”Utmärkt att vi får bränslet att funka”, smålog Carl för att på något




06-07-13

10.45

Sida 504

sätt antyda att man kanske inte behövde vara så ohyggligt högtidlig. Emellertid var den stämningen redan omöjlig att bryta. ”Då kommer vi till maskinerna. Ansvarig för Fågel Blå, lämna rapport!” fortsatte Carl. ”Ja, vi har ju kört kärran i mer än en vecka här på plats och det är inga som helst problem”, meddelade den flygmajor från Boden som varit längst på plats i det undan för undan växande svenska lägret. ”Bra!” sa Carl. ”Fågel Gul?” ”Samma här chiefen”, sa näste flygmajor som tydligen gjorde ett försök att avdramatisera stämningen. ”Bra!” sa Carl. ”Fågel Röd?” ”Kommendör! Fågel Röd har alltså haft nämnda problem med bränslepump. Det är nu åtgärdat och i övrigt inga problem”, röt den yngste av flygarna som tydligen inte riktigt snappat sin äldre kollegas försök att tala vanlig svenska. ”Utmärkt!” sa Carl. ”Vi kan alltså flyga. Då kommer frågan om vi kan se. Vem håller i den utrustningen? Avge rapport!” Det tog ytterligare en kvart att arbeta sig igenom alla stationer för de olika ansvarsområdena, och just när Carl kunde konstatera att alla tekniska system tycktes vara under kontroll slocknade ljuset för dem, så exakt i hans ord att det föreföll som om någon skämtat. Det var emellertid en elgenerator som strejkade och felet lokaliserades och åtgärdades på mindre än fem minuter. Sen återupptogs sammankomsten. ”Vi kommer nu till herrarnas placering”, sa Carl med ett så neutralt tonläge som han kunde åstadkomma. ”Jag inser att ni har funderat över det här och att ni kan ha alla möjliga önskemål och att somliga blir mer nöjda än andra. Jag vill då först säga att det ska mycket till för att jag ska ändra på den ordning som jag härmed tänker berätta om.” Och så slog han undan det lilla skynke som täckte hans stora föredragsblock där han med spritpenna ritat upp de tre helikoptrarna och angett vilka män som skulle placeras var.




06-07-13

10.45

Sida 505

”Så här blir det!” sa han hårt och pekade sen över uppställningen. Fågel Blå är maskin ett som ska landa inne i målområdet. Chefspilot är major Johan Bylund. Chef ombord, fartygschef som vi säger i mitt vapenslag, är jag själv. Kulspruteskyttar är kapten Lars Andersson och löjtnant Stridsberg. För själva inbrytningen svarar jag själv och kapten Edström.” Därmed var de högsta vinsterna i lotteriet utdelade och församlingen präglades mycket synbarligt av högst disparata känslor, beroende på vem som var vem och blivit kommenderad i vilken helikopter. Som ”fartygschef ” på helikopter två, Fågel Gul, som skulle landa utanför fängelset och stå i beredskap med motorerna på kommenderades Åke Stålhandske och som chef på Fågel Röd, som över huvud taget inte skulle närma sig själva målområdet annat än på direkt order, kommenderades majoren Edvin Larsson från Fallskärmsjägarskolan. I den tredje och minst utsatta helikoptern placerade Carl dessutom en viss fänrik Wihlborg som säkert hade hoppats på en betydligt mer riskabel placering, som Carl emellertid aldrig haft en tanke på att tilldela honom. När själva stridsplaceringen var avgjord släppte också spänningen, vilket syntes i de församlade männens kroppsspråk där en del lutade sig bakåt lätt avspänt, andra satte händerna under hakan i ett uttryck som talade om besvikelse och ytterligare någon satt spänd som en fiolsträng, särskilt en av de yngre, fallskärmsjägarlöjtnanten Edström som såg ut som om han ännu inte riktigt hade fattat att han utsetts till att göra den avgörande inbrytningen tillsammans med Carl själv. ”Jag har ytterligare några saker att säga”, sa Carl med något höjd röst för att avbryta den tendens till viskningar och mummel som redan uppstått. ”Orderspråket för hela operationen är engelska. Om ni undrar varför så är det flera skäl, men viktigast är att engelska inte låter konstigt om det uppfångas av någon slumpvis tillkommen lyssnare. Då låter vi som amerikaner. Svenska däremot skulle låta mer alarmerande eftersom det är ett okänt språk, kanske skulle någon få för sig att det är hebreiska. Vi kommer att kommunicera i klartext,




06-07-13

10.45

Sida 506

för snabbhetens skull, så det ska förstås snackas så lite som möjligt, kortfattat och i halvkod så att säga. Vi har tre anropssignaler för helikoptrarna och det är, av lätt insedda skäl, Blue Bird, Yellow Bird och Red Bird. Fartygscheferna har följande kodanrop. Trident för mej, Orca för överstelöjtnant Stålhandske …” ”Major, int överstelöjtnant”, avbröt Åke Stålhandske surt. ”Vill överstelöjtnanten vara så god att inte avbryta mej!” sa Carl strängt. ”Som sagt, Orca för överstelöjtnant Stålhandske, och så kommer vi till dagens 10 000-kronorsfråga. Vilket anrop har då major Edvin Larsson från FJS?” Carl såg roat ut över församlingen. Men ingen tycktes ha något förslag. ”Äh kom igen grabbar!” sa Carl. ”Vad har nu våra ärade fallskärmsjägare för symbol och vad heter det på engelska?” Han pekade bestämt mot Edvin Larsson själv. ”Falcon”, sa Edvin Larsson. ”Rätt!” sa Carl. ”Jag märker att alla är helskärpta och det är förstås som det ska vara. Nå, och så är det två saker till, nej tre. Vid avgång ska all personal i helikoptrarna utom givetvis chaufförerna ha kletat ner ansiktena med vederbörlig maskeringsfärg. Kulspruteskyttarna ska vid själva angreppet, observera det, vid själva angreppet, ha hjälm på huvudet. Ni må tycka att det är fegt eller nåt, det skiter jag i. Hjälm vid själva angreppet. Sen får ni ta på er era röda baskrar så mycket ni vill. För oss övriga gäller alltså den huvudbonad som vi väljer själva. Det var det. Och nu till det sista. Fåglarna ska nu med omedelbar verkan förses med svenska symboler, alltså tre kronor mot rund blå botten med gul ring omkring. Mallar för snabbmålning, liksom snabbtorkande färg finns i förrådet. Vi flyger inte utan våra rikssymboler, så måla på, grabbar. Jag finns nu till disposition för den som vill ställa enskild fråga, ni andra målar, höger vänster om marsch!” Carl vinkade glatt till avsked medan församlingen, de flesta av dem, bröt upp för att ta itu med den både kusligt högtidliga och roliga




06-07-13

10.45

Sida 507

uppgiften att som pricken över i av alla förberedelser förse helikoptrarna med de svenska flygvapensymbolerna. När mannarna gick ut satte de på sig sina baskrar som de, inte oväntat, varit mycket noga med att ta med i sitt bagage. Trots strikta instruktioner att bagaget inte fick innehålla ett enda föremål med militär anknytning. När de andra gått ut satt tre man kvar, de tre som Carl väntat sig. Det var Åke Stålhandske, den unge kustjägarfänriken Wihlborg och fallskärmsjägaren Stridsberg. ”Jaha”, sa Carl och sneglade på den stora modellen av Abu Ghraib-fängelset som stod mitt i tältet på ett bord; de hade hållit till där för åtskilliga repetitioner vid det här laget, varje man hittade och kunde rabbla ledningar, gångar och cellnummer som ett rinnande vatten. ”Jaha, som sagt. Ni tre vill ha enskilt samtal? Bra, då genomför vi det i följande ordning, Wihlborg, Stridsberg och Stålhandske, vill ni andra vara vänliga att vänta utanför tills det blir er tur!” Åke Stålhandske reste sig demonstrativt tungt och gick ut med fallskärmsjägarofficeren i släptåg. Kvar satt den unge Wihlborg och skruvade på sig. ”Nå”, sa Carl vänligt och satte sig ner för att förkorta avståndet i grad mellan dem trots att han ändå, liksom tankfullt, tog upp sina gradbeteckningar och fäste dem på axelklaffarna medan han lade huvudet på sned som för att lyssna deltagande på vilket som helst litet bekymmer. ”Varför placerade du mej … förlåt om jag säger du, kommendör!” ”Det är helt okay för min del, vi är inte precis på en kaserngård, vi ska gå ut i strid om en timme. Säg du om du vill.” ”Ja alltså, varför placerade du mej i reserven?” ”Det kan jag svara på. Men först ska du veta att alla på den här expeditionen som har stridsuppgifter, utom du själv, har deltagit i liknande operationer förut. Det där har kanske ingen sagt något om, eftersom dom inte får. Det får inte du heller från och med nu. Jag tänker på att du kommer att få utstå en del intervjuer när du kommer hem, om du vill.”




06-07-13

10.45

Sida 508

”Om jag vill?” ”Ja. Det kan ju bli svårt att förhindra läckage när det gäller just dej, med tanke på den glädje jag hoppas att ni snart ska få uppleva i släkten. Men det betyder också att vi inte kan rekvirera dej för nya såna här uppdrag.” ”Så alla andra har …” ”Dödat i strid? Ja, det är rätt uppfattat. Det har alla utom du gjort. Men nu ska du inte missförstå dom här sakerna. Jag har försökt komponera besättningarna i dom tre helikoptrarna så att jag spritt kompetens, samarbetsförmåga, olika specialiteter, personkemi och annat så gott jag kan. Din fartygschef, Edvin Larsson, är en gammal stridskamrat från betydligt farligare uppdrag än det här, för att ta ett exempel.” ”Och ändå bara i reserven?” ”Fel! Om reserven vore bara, så vore den ingen reserv. Det här är ett lagarbete, grabben. Vi är ungefär lika bra allihopa. Sen finns det några som är bättre på vissa saker. Jag går till exempel in först därför att jag antagligen är mycket bättre än du själv på att döda andra människor utan att fundera. Skulle du vid närmare eftertanke vilja byta med mej?” ”Nej, naturligtvis inte, kommendör! Men jag skulle gärna vilja hänga med in.” Carl svarade inte, han bara log en stund. ”Jag har inte rest ända hit ner för att … alltså jag kom hit för att …” ”Befria din bror!” avbröt Carl. ”Det är precis vad du ska få göra, det är vi nämligen 25 man som gör, mekaniker och läkare också. Det är helheten som räknas, somliga ska kunna operera, några ska kunna flyga helikopter i mörker, andra ska kunna hantera en kulspruta från rörlig position och så vidare. Varje man räknas, vi är bara 25 och alla är handplockade, alla kan sitt jobb, det är därför du är här.” ”Förutom att jag anmälde mej frivilligt, va!” ”Ja, förutom det. Vi fick ett återbud. Det var nämligen så att det skulle vara fallskärmsjägare för stridsuppgifterna, det beslutet fattades




06-07-13

10.45

Sida 509

på högre nivå än min och jag kan ifrågasätta det lika mycket som du, oss inom marinen emellan. Men nu var det så. Så fick vi ett återbud och då valde vi en kustjägare. Du var redan införstådd med projektet, därför blev det du.” Det sista var lögn men det var en lögn med förkrossande sannolikhet och därmed var saken avgjord. ”En sak till, fänrik!” sa Carl i skämtsam orderton när den andre redan rest sig, satt på sin gröna basker och gjorde sig beredd för att avsalutera Carl och gå. ”En sak till”, fortsatte Carl och drog ut lite på fortsättningen samtidigt som han tvingade sig att le. ”Om ni i reserven ska gå i strid i kväll så gäller det förmodligen att rädda oss andra. Du har ett jävligt bra befäl ombord, jag litar till 100 procent på honom. Och jag litar till 100 procent på dej. Är det uppfattat?” ”Ja kommendör!” sa den unge kustjägaren, gjorde honnör och gick ut samtidigt som Carl lättad andades ut. Nästa samtal blev betydligt kortare och mycket lättare. När fänrik Wihlborg från kustjägeriet kom ut ersattes han omedelbart av den unge löjtnanten från fallskärmsjägarna som nu redan var groteskt stridsmålad i ansiktet och, eftersom han bar sin röda basker, stramade upp sig i givakt och gjorde honnör när han kom in. ”Anhåller om enskilt samtal, kommendör!” röt han. ”Beviljas för det första”, suckade Carl. ”Kom sen hit och sätt dej, uppför dej som folk och säg vad du har på hjärtat”, fortsatte han, fast han visste mycket väl. Tveksamt gick fallskärmsjägaren fram och satte sig på lagom respektfullt avstånd från Carl, svepte sin röda basker av huvudet och gjorde sig därmed än mer komiskt grotesk i kontrasten mellan det gröna och svarta ansiktet och den osminkade pannan och det blonda håret. ”Okay Stridsberg, vad vill du?” sa Carl och lutade sig lite bekvämt bakåt för att få fram en signal om mindre formellt samtalsläge. ”Varför just jag?” frågade den unge löjtnanten rakt på sak. ”Någon måste få just din position och nu blev det du”, svarade




06-07-13

10.45

Sida 510

Carl lätt i tonfallet som om frågan inte var särskilt viktig. ”Ja det förstås, men … ja, jag vill gärna veta.” ”Tja”, sa Carl och sträckte lite tillgjort på sig. ”I det här sällskapet skulle dom flesta kunna hålla din position, du har repeterat den lika mycket som dom andra, du kan spränga, du hittar när vi landat och allt det där. Sen är det så att du inte har några barn. Sen är det dessutom så att jag har sett dej göra något ohyggligt svårt, jag vet vad du går för. Du och jag har jobbat ihop förut och nu ska vi göra det igen. Svårare än så är det inte. Nöjd med svaret?” ”Ja”, sa den unge mannen och återtog sin basker. ”Det är jag nog. Jag tycker du gav mej ett bra svar, jag ville bara veta.” ”Bra”, sa Carl. ”Nu vet du. Du vet dessutom vad du ska göra om lite drygt en timme. Håll dej bara nära mej hela tiden så blir det här lätt som en plätt. Skicka in den där jätten när du går ut är du snäll!” Löjtnanten log lite generat och markerade en honnör när han gick ut. Han hann inte mer än en meter ut i mörkret innan Åke Stålhandske kom inforsande som ett lokomotiv. ”Vill överstelöjtnanten vara så god att ta plats!” kommenderade Carl roat. ”Vad är det för tjiit med överstelöjtnant!” fräste den väldige och grep en stol bakom sig med ena handen och lyfte fram den som om den vägt ett hekto och placerade den en meter framför Carl i sanden. ”Gratulerar till utnämningen”, sa Carl roat. ”Jag fick ÖB:s uppdrag att framföra nyheten, på denna plats och vid denna tidpunkt.” ”Åh saatan”, sa Åke Stålhandske som naturligtvis kom av sig i flera sekunder innan han samlade sig till det han förstås ville säga. ”För helvete Carl, jag vill ta hand om inbrytningen, jag är i bättre form än du. Ännu bättre om du och jag gjorde det tillsammans, jag tycker du är oansvarig när du kombinerar dej själv, int helt återställd, med en liten tjiit från fallskärmsjägarskolan.” ”Hör nu här”, sa Carl med en djup demonstrativ suck. ”Du vet lika väl som jag, om vi ska ta det operativa först, att om allting går bra fram till landningen så skulle du eller jag kunna ta med sej sin mamma




06-07-13

10.45

Sida 511

på resten och det skulle antagligen gå lika bra. Men. Om något går åt helvete så måste vi ha två jävligt kompetenta chefer på dom andra fåglarna, det där är väl enkelt att förstå.” ”Jo. Men int är det hela sanningen. Du är min vän, Carl, jag känner dej.” ”Sant”, nickade Carl. ”Jag är högste befäl, jag bestämmer. Jag tog det mest utsatta jobbet därför att. Om det går åt helvete så går det i så fall förmodligen åt helvete rejält. Då överlever inte man ett, i det här fallet jag. Nej, lyssna nu! Risken bedömer jag uppriktigt sagt som mikroskopisk. Men nu är det så här att om Tessie blir änka så blir hon också befriad. Om jag överlever det här, vilket jag uppriktigt sagt räknar med, så är hon förmodligen mål nummer tre eller fyra för sicilianarna för resten av sitt liv. Min tid är utmätt och räknad. Förstår du mej nu?” Carl hade talat långsamt, naturligtvis med all kommandoton bortlagd och han såg att det han sagt hade övertygat. Av de tre man som begärt enskilt samtal med chefen var Åke Stålhandske dessutom den som fått det mest ärliga beskedet. ”Saatan Carl, du är fin, tjiitfin”, sa Åke Stålhandske och skojade till en överdrift på sin finlandssvenska. ”Jo”, sa Carl med motsvarande härmning. ”Det är trettiotvå minuter kvar till avgång, låt oss gå ut en stund.” De reste sig långsamt, tog varandra i famn och klappade om varandra utan att säga något och sen gick de ut i den ljumma arabiska natten. De hörde att det gick rätt livligt till vid helikoptrarna som stod uppställda under maskeringsnät men ändå fullt belysta för att målerijobbet skulle kunna klaras av. Mannarna där borta turades tydligen om att fotografera varandra intill den först färdigmålade symbolen med tre gula kronor mot blå botten. Samtidigt pågick den sista ilastningen i helikoptrarna, nu när man visste vilka prylar som skulle till vilken maskin, all sprängutrustning till Fågel Blå, exempelvis.




06-07-13

10.45

Sida 512

Åke Stålhandske och Carl betraktade tankfullt skådespelet där borta utan att säga något. Åke Stålhandske kletade in sitt ansikte med grön och svart färg, drog ner sin gröna basker i pannan och räckte över maskeringsfärgen till Carl. ”Det här ska faktiskt bli saatans kul”, konstaterade Åke Stålhandske med blicken ner mot de tre helikoptrarna och all aktivitet som pågick där. ”Som när jag var barn och far skulle ta med mej till Borgbacken första gången.” ”Borgbacken?” undrade Carl. ”Jo. Det är som Gröna Lund fast i Helsingfors. Du är säker på att du inte glömt nåt?” log han fräckt. ”Nej”, sa Carl allvarligt. ”Ingenting är glömt. Om det är något vi inte tänkt på så lär vi få veta det på ett handgripligt sätt om någon timme, men glömt något, det har vi förbanne mej inte gjort. Motsvarade sen Borgbacken dina högt ställda förväntningar?” ”Nej int fan gjorde Borgbacken det. Allt var fort över, berg- och dalbanan var mindre än jag trodde och jag var för liten för att få skjuta. Det här blir nog bättre. Vad tänker du säga till dom tre fångarna när du når dom?” ”Mitt namn är Hamilton, jag kommer från försvarsstaben. Följ mej, vi har en helikopter som vi inte får missa”, svarade Carl. ”Nåt sånt, resten bör väl framgå av alla ljud som dom redan hört vid det laget.” ”Deras upplevelse måste bli rätt märklig, mycket konstigare än vår”, funderade Åke Stålhandske. ”Som en saatans dröm.” ”Jo”, sa Carl och såg på klockan. ”Snart är det dags, måste ringa Anders Lönnh först så att han får nöjet att säga lycka till och lite sånt. Vi ses där nere vid maskinerna om några minuter.” De gick åt varsitt håll, Åke Stålhandske för att stiga ombord på sin helikopter och gå igenom materiellistan en sista gång, Carl för att enligt order kontakta den svenske försvarsministern och meddela att operationen inleddes om fem minuter. Det fanns ingen kvar uppe i det lilla tält där man förvarade sin




06-07-13

10.45

Sida 513

radioutrustning men Carl behövde heller ingen hjälp för att sända det enkla meddelandet på den redan färdiginställda och prövade frekvensen. Han tog fram tangentbordet, funderade några sekunder och skrev sen sitt korta meddelande: Expedition Blue Bird klar för omedelbar avgång. Allt OK. Bekräfta mottagandet av meddelandet. Trident. När han tryckte in sändarknappen så att meddelandet förvandlades till ett litet koncentrerat sammelsurium av ljudsignaler och sändes till sin systerapparat som skulle omtolka koden och skriva ut den i klartext på nytt så hörde han hur de tre helikoptrarna startade sina motorer och hur maskinerna varvades upp och ner i intensitet. Just nu steg alla ombord och väntade bara på Carl själv. Meddelandet som kom tillbaks var inte bara längre än vad Carl väntat sig, han hade bara väntat sig ett lycka till, det var också till innehållet något av det sista han hade kunnat föreställa sig: De tre svenskarna landade på svensk jord för två timmar sen. Ett brev från HM Konungen till Saddam Hussein ledde till deras frisläppande. Avbryt operation Blue Bird. Avveckla stationen och återvänd hem. Försvarsministern. Carl läste texten två gånger. Meddelandet var i sak mycket enkelt och kunde inte gärna missförstås. Ändå bad han att få budskapet upprepat, och fick det inom några sekunder. Han svarade att ordern var uppfattad och omedelbart skulle verkställas, avslutade samtalet och stängde av sändaren. Sen gick han långsamt ner mot de tre helikoptrarna där alla nu hade tagit plats och där motorerna varvades upp på högre och högre varv, hoppade upp i sin maskin där hjälpsamma händer sträcktes mot honom från flera håll, knuffade sig fram till chefspiloten och bad denne meddela de andra över radio att operationen avbrutits och att man omedelbart skulle återsamlas i ordersalen. De stora rotorbladen minskade samtidigt i fart och dånet övergick till ett vinande visslande i luften när motorerna stängdes av. Besviket svärande tog sig alla ur maskinerna och började gå upp mot det stora




06-07-13

10.45

Sida 514

svarta tältet som på nytt fick tändas upp. Carl väntade tills alla kommit och sorlet lagt sig. ”Jag har ett mycket glädjande besked som kommer att göra er besvikna”, började han med ett försiktigt tvetydigt leende. ”Dom tre fångna svenskarna släpptes i dag, efter ett brev från HM Konungen till Saddam Hussein. Dom har redan landat på svensk jord. Vår order från försvarsministern är därför, knappast överraskande, att avbryta operation Blue Bird. I morgon avvecklar vi basen och reser hem i olika omgångar, ungefär som planerat.” Mer än hälften av männen framför honom hade sina ansikten färgade i svart och grönt, vilket gjorde deras minspel svårare att tolka. Men deras kroppar talade mycket tydligt, de såg ut som om de blivit punkterade och han hörde en del svordomar. ”Jag är inte färdig, lystring!” kommenderade Carl skarpt. ”Vi var en och en halv timme från att genomföra en operation som vi alla vet att vi hade klarat av. Det medför vissa konsekvenser som jag nu allvarligt måste be er betänka. Det här kan bli nödvändigt igen. Av skäl som väl är självklara skulle jag i händelse av en ny sån här operation försöka få ihop samma manskap, vi har ju så att säga redan övat ihop det här teamet. Det innebär bland annat följande. Vi måste behålla en absolut sekretess kring den här operationen, inte ett ljud får komma ut, hur kul det här än kan te sig om några dar. Men om Blue Bird ett läcker ut så kan det inte bli någon Blue Bird två. Dom privata kameror som har förekommit här ska samlas in, ni får märka dom med era namn och kommer att få tillbaks kameror och en del bilder vid ett senare tillfälle. Vidare har vi, vilket är pikant med tanke på vilket land vi befinner oss i, en del olaglig svensk festutrustning avsedd för konsumtion om några timmar. Jag föreslår att vi underlättar vår packning på så vis att vi konsumerar varorna genast. Och så en sak till. Ni har gjort ett mycket bra jobb, ett fantastiskt jobb. Och jag hoppas att vi kan hålla käften så att vi får tillfälle att göra om det här!” I en stämning som blandade resignation och galghumoristiska skämt och till och med ett eller annat nedsättande omdöme om HM




06-07-13

10.45

Sida 515

Konungens brev till Saddam Hussein gjorde alla som Carl föreslagit. Bland annat hämtades den väl kylda champagne som man skulle ha bjudit de tre befriade svenskarna på så fort man landade, ungefär två timmar från det ögonblick där man nu befann sig.




06-07-13

10.45

Sida 516

 Carl satt på en utskjutande klippa över en strid vindlande fors 326 meter högt enligt hans lasermätare. Bergsluttningen mitt emot var mjukt rundad och delvis klädd med skog, flikar av mörk färg som växlade om med det mörkbruna och vita i den snöpudrade fjällbjörken. På andra sidan floddalen, det var 570 meter tvärs över, fanns Jurij Tjivartsjev. Över landskapet tutade då och då maralhjortens utdragna brunstrop, en gäll ton i moll. Berget på andra sidan såg ut som huvudet på en väldig jätte som förlorat en del hår, så att skogslimporna som trängde sig djärvt uppåt i flikar här och var kunde föreställa det där sättet att kamma sig som äldre män ibland tillämpade. Carl upptäckte någonting i kanten av en av dessa uppåtstrukna flikar av jättens hår, tog upp sin stora kikare och ställde in avståndet. Det var fyra eller fem djur, hindar. De steg ut från den skyddande skogen med höga benrörelser, mycket långsamt, försiktigt lyssnande med de stora öronen i ständig aktivitet som en sorts radarskärmar. Vilket de ju egentligen var. Carl antog att det var Jurij Tjivartsjev som hade stött djuren och försökte spana av landskapet runt omkring för att upptäcka honom. Den lilla gruppen av hjortar stod nu blick stilla, bara ledarhinden rörde sig långsamt med sina höga graciösa benrörelser som om hon redan gick i djup sibirisk snö. Djuren stod mitt ute i en flik av öppet landskap med dvärgbjörk och en uppåtskjutande flik av skog på ömse sidor. Något hundratal meter till vänster om dem upptäckte Carl deras egentliga skäl till oro. Det var inte alls Jurij Tjivartsjev, det var en vargflock.




06-07-13

10.45

Sida 517

Ledarvargen stannade plötsligt och stod stilla, vädrade och lyssnade. Carl såg honom tydligt i sin kikare, vargen såg ut som om han tänkte och verkade säker på sin sak. Hans flockmedlemmar stod lugnt avvaktande på kommande order, några meter bakom honom. I den djupa dalen som floden skurit ut under miljoner år bildades turbulens av något slag så att små slingor av moln rörde sig i cirklande rörelser, helt oregelbundet och oberoende av det som var den huvudsakliga vindriktningen. Carl insåg fascinerat att han faktiskt såg hur vind och vittring förflyttade sig, att han såg det lika tydligt som om man färgmarkerat vindrörelserna. Några virvlande slingor av tunna moln rörde sig sakta från hjortarna bort mot vargarna, avståndet kunde vara ett par hundra meter. En flik av skog skymde sikten för båda parter, de kunde inte se varandra och inte höra varandra eftersom de alla stod blick stilla och lyssnade. Men vindvirvlarna gick med sina tydliga molnmarkeringar obevekligt från hjortarna bort mot vargarna och Carl kunde faktiskt se det ögonblick när ledarvargen fick kontakt med vittringen. Följ mej, tycktes han kommendera och så satte hela flocken beslutsamt kurs rakt genom skogslimpan framför dem, på väg mot hjortarna. Hjortarna i sin tur stod och lyssnade, orörliga. Snart hörde de ljudet i den frasande frusna marken av annalkande fara, och ledarhinden tog beslutsamt initiativ och förflyttade hela flocken uppåt i god fart och sen tillbaks genom skogen i riktning mot det område där vargarna just befunnit sig. Hjortarna försvann in i den döljande skogen. En halv minut senare kom vargflocken fram till det område där hjortarna just hade stått och det såg ut som om ledarvargen kommenderade halt åt de andra medan han själv började söka i allt vidare cirklar med nosen mot marken. När han kom fram till den plats där hjortarna funnits bara några minuter tidigare tycktes han få kontakt och sen satte han av i god fart med de andra efter sig i det färska spåret. Carl hade ingen svårighet att tolka själva förloppet. Vargarna hade nu fått kontakt, de hade ett färskt spår och de gick alldeles tydligt i




06-07-13

10.45

Sida 518

rätt riktning mot det undflyende bytet. Men fjällets rundning gjorde att han inte kunde följa förloppet vidare och han visste för lite om både vargar och maralhjortar för att kunna bedöma vem som skulle vinna och vem som skulle förlora; både ledarhinden och ledarvargen föreföll honom mycket kompetenta. Han var inställd på att skjuta en hjort så fort som möjligt, men Jurij Tjivartsjev hade förmanat honom att visa viss elddisciplin. Det måste vara en fin hjort, med en vacker horntrofé. Annars skulle det verka konstigt. Ingen for ända bort till Sibirien för att skjuta en liten skithjort. I vart fall kände Carl inte längre några dubier när det gällde att döda oskyldiga djur. Den här gången visste han vad som låg i andra vågskålen. Jurij Tjivartsjev hade tydligt antytt att han hade mycket konkreta upplysningar, men att han själv ville ha tid på sig innan han överlämnade dem, att han på något sätt måste förlika sig med det svek, han hade rentav använt ordet landsförräderi, som han stod i begrepp att begå. Carl såg sin vän framför sig, som om hans funderingar skulle ha materialiserat honom. Jurij Tjivartsjev var smärt, mellanviktare förmodligen, kortklippt och gråhårig med ett hårfäste som krupit långt upp mot hjässan. Han hade fått sin första officersfullmakt 1951 och Carl försökte föreställa sig vad det egentligen innebar. Jurij Tjivartsjev hade blivit officer i Sovjetarmén när Kalla Kriget hade börjat ta sig. Statschefen i Sovjetunionen, Jurij Tjivartsjevs högste chef i början av karriären, hade alltså varit Josef Stalin. Carl och Jurij Tjivartsjev hade knappt berört Stalin i sina samtal, förmodligen mest beroende på att Carl ju faktiskt var född samma år som Stalin dog och aldrig uppfattat Stalin som annat än en historisk skräcködla, någonting i stil med Caligula eller Vlad Pålspetsaren eller Frankensteins monster. För Jurij Tjivartsjev, som redan efter ett par år som officer rekryterats till den militära underrättelsetjänsten, måste allt detta i själva verket vara högst verkligt, kanske i värsta fall högst personligt verkligt.




06-07-13

10.45

Sida 519

Jurij Tjivartsjev hade alltså varit underrättelseman redan vid tiden för det sovjetiska spionagets största framgångar, när man snabbade på sin egen kärnvapenuppbyggnad med några av den moderna underrättelseverksamhetens största triumfer, stölden av Bombens hemligheter. De hade sällan talat om sådant, Carl visste just nu inte om det berodde på att han själv helt enkelt saknade personliga referenser till den tiden eller om det var sådant som Jurij Tjivartsjev fortfarande betraktade som ytterst hemligt. Han hade antytt tillräckligt mycket för Carl för att det skulle kunna tolkas som att han hade avgörande information att överlämna. Men det var svårt att förstå varför han inte gjort det i så fall utan tvärtom noga undvikit alla samtalsämnen som ens kunde föra tanken till engelsmän eller London. Carl gissade att det måste hänga ihop med det där ordet, landsförräderi. Jurij Tjivartsjev skulle förråda en rysk operation utomlands. För den som verkat inom sovjetisk underrättelsetjänst sen Josef Stalin kunde det inte gärna vara en liten sak. Men om han ändå hade för avsikt att begå förräderi så måste det ju bero på att han hade ett tillräckligt gott skäl. Carls gissning var att den operation som pågick i London under alla förhållanden måste betraktas som dåraktig. Rimligtvis var de djupt oeniga om saken i Sovjetarméns ledning – Carl tänkte aldrig på Jurij Tjivartsjev som någonting annat än officer inom Sovjetarmén, övertygad som han var om att detta var den enda av de gamla tre maktpyramiderna inom imperiet som fortfarande var intakt – och Jurij Tjivartsjev hade alltså blivit nedröstad? Det kunde i så fall förklara hans tveksamhet. Carl gissade att Jurij Tjivartsjev måste ha minst en överordnad inom själva razvedkan och följaktligen ett tiotal män inom försvarsledningen ovanför sig själv i grad. Ryska generaler pensionerades inte på samma sätt som västerländska generaler, somliga ryssar pensionerades först vid en ålder tillräckligt hög för att om inte av andra skäl så åtminstone på grund av senilitet utgöra en fara för världsfreden.




06-07-13

10.45

Sida 520

I praktiken rådde redan inbördeskrig i Ryssland. Boris Jeltsin hade ”upplöst” parlamentet som i sin tur svarat med att ”avsätta” Jeltsin och ersätta honom som president med Aleksandr Rutskoj, varvid Jeltsin låtit omringa parlamentet med specialstyrkor och en krans av taggtråd. Frågan var inte om, utan när och på vilken sida armén skulle gå in för att avgöra striden. Den som fick armén på sin sida skulle förstås vinna. Men därefter hamna i ett direkt beroendeförhållande till armén, såvida de inte själva tog makten helt öppet. Det var en mycket dyster utveckling, men för Carls del inte särskilt överraskande eftersom den gick i linje med den ganska allmänna uppfattningen inom den svenska militära underrättelsetjänsten. Jeltsinentusiasterna uppe hos statsministern i Rosenbad hade, också det föga överraskande, en betydligt mer optimistisk bild av läget. När Boris Jeltsin för någon månad sen hade besökt Polen och den polske presidenten Lech Walesa hade frågat om Ryssland hade några invändningar mot att Polen orienterade sig mot NATO hade Jeltsin svarat att han inte hade några invändningar alls, eftersom Polen var ett självständigt land. Den ryske försvarsministern Pavel Gratjov, som stått intill de två presidenterna, hade då försökt blanda sig i samtalet och korrigera presidentens uttalande men blivit avsnäst av en irriterad Jeltsin med orden: ”Vem är Rysslands president, jag eller ni?” Västerländsk underrättelsetjänst hade snappat upp innehållet i samtalet så att det följaktligen spreds till samtliga prenumeranter och i Rosenbad hade man tagit incidenten på det sätt som kunde väntas, som ett tecken på att det var Jeltsin som bestämde var skåpet skulle stå och hade läget ”under fullgod kontroll”. Den fullgoda kontrollen var nu kaos och hårsmån från öppet inbördeskrig. Det var inte lätt att ingå i den ryska försvarsledningen just nu, Jurij Tjivartsjev kunde inte ha särskilt god nattsömn. Och som lök på laxen, som om inte den inhemska situationen ställde till nog med problem, så riskerade försvarsledningen i Ryssland att inom kort




06-07-13

10.45

Sida 521

hamna i en stor och mycket aggressiv konfrontation med London, därmed också med Washington. Det borde ha kunnat förefalla som en egendomlig tidpunkt för att dra sig tillbaks till Sibirien och jaga hjort. Åtminstone om det varit den enda förklaring Jurij Tjivartsjev kommit med innan han reste från Moskva. Men kanske hade han sagt som det var, att han reste för att placera information i händerna på västerländsk underrättelsetjänst? Men då borde han å andra sidan ha verkat mindre plågad av situationen. Carl insåg det meningslösa i att sitta och gissa om Jurij Tjivartsjevs sinnestillstånd. Han skulle ju få konkreta svar i en eller annan form. Han försökte tvinga sig en stund att tänka på annat, på hur han och Tessie besökt IBM och man kommit överens om att med maskinernas hjälp förlägga större delen av hennes arbete i hemmet, hur grejorna vid det här laget måste vara levererade till Stenhamra och höll på att installeras. Sen tänkte han på hur det som låtit som ett skämt när han var i Tunis, det där med att ”norrmännen” skulle få överta det svenska medlaruppdraget mellan israeler och palestinier, tydligen varit fullkomligt sant; Arafat, Clinton och Rabin hade nu skakat hand på gräsmattan framför Vita Huset. En hjort ropade alldeles i närheten, högt och klagande som om saken inte alls hade med kärlek att göra. Jurij Tjivartsjev syntes inte till på andra sidan och inget skott hade hörts. Carl reste sig motvilligt och började gå uppför slänten tills han skymtade hästarna och deras tillfälliga läger. Det var högtryck, klart väder och kallt, annars hade de inte kunnat slå läger på en så utsatt plats högt upp. Han hade utsikt nedåt i två olika riktningar och just innan han kom fram till hästarna upptäckte han en stor hjort några hundra meter nedanför längs bergets ena sluttning. Den avtecknade sig tydligt mot den vitpudrade mattan av fjällbjörk. När Carl tog upp kikaren och betraktade hjorten insåg han att det måste vara en tillräckligt stor hjort för att skjuta. Med en suck tog han ner kikaren, gick fram till




06-07-13

10.45

Sida 522

sin häst och lösgjorde sitt gevär. Han tog med sig en engelsk oljerock för att använda som stöd och började smyga nedför bergssidan. Han rörde sig inte särskilt försiktigt och var på intet sätt uppfylld av någon jaktlig spänning. Han hade ett trist jobb som måste göras och för hans del spelade det inte så stor roll om hjorten kom undan. Men skälet till att hjorten inte upptäckte honom var att den hade sin hela koncentration på en rival som närmade sig över den öppna ytan av frostklädd fjällbjörk, fylld av dårskap och manligt hormon. De två hjortarna var jämnstora så att ingen av dem bara genom att visa hornens storlek kunde få den andre att fly, de måste förmodligen göra upp om saken. Carl satte sig ner och mätte avståndet, det var 227 meter. Han behövde inte gå längre. Där nere cirklade de två hjortarna runt varandra, närmare och närmare medan de vrålade av den galenskap som könshormonet försatte dem i. Carl suckade och la upp den engelska oljerocken på en sten framför sig och slätade ut den som stöd och sen placerade han sitt gevär ovanpå stödet och provsiktade. Hjortarna stod nu bara några meter ifrån varandra och det såg ut som om de stod och förolämpade varandra och utmanade, utan att någon av dem var helt säker på hur det skulle gå och kanske in i det sista hoppades att det skulle gå att bluffa den andre att fly. Carl insåg att han inte kunde komma ifrån situationen. Även om han ställt sig upp och vrålat DUMSKALLAR till hjortarna där nere så hade de inte brytt sig om honom. Och ju fortare man fick två hjortar skjutna, desto fortare skulle han komma hem; Tessie hade surat över att han skulle resa bort så snabbt efter hemkomsten från Operation Västgötaklimax i Saudiarabien. Han ville hem så fort som möjligt. Han plockade fram sina patroner och laddade med fyra skott, provriktade på nytt mot de två hjortarna som nu fällt hornen mot varandra och stod fnysande och sparkande på bara några meters avstånd från den inbillade fienden medan den verklige fienden surt gjorde sig beredd att döda dem båda.




06-07-13

10.45

Sida 523

Han var osäker på var han skulle sätta skotten. Om de varit människor, givet samma plats och samma avstånd, hade det inte spelat någon roll. Men det fanns inga undanflykter kvar, det måste göras. Han satte sig mer tillrätta och ändrade kroppsställning några gånger tills det kändes stabilt i hårkorset, sen siktade han på halsen på den närmaste hjorten, fällde upp säkringen och tryckte av i samma rörelse och skyfflade sen fort in en ny patron i loppet och överblickade scenen. Den hjort han hade skjutit låg sparkande och döende framför sin rival, som inte ens verkade häpen, än mindre skrämd. Som om han tyckte att det självfallet var så det skulle gå för var och en som muckade gräl med just honom. Den överlevande hjorten visade ingen som helst tendens att fly, utan gick med långsamma höga och i Carls tycke märkligt högfärdiga steg runt sin rival för att till synes försäkra sig om att saken var klar. Den döende hjorten sparkade fortfarande med bakbenen, i allt svagare rörelser. Carl skakade muttrande på huvudet och tog sikte på den överlevande, väntade tills han fick hela halsen i profil och tryckte mjukt av på nytt. Den här gången brydde han sig inte om att skjuta in en ny patron i loppet. Det var över. Han utgick från att Jurij Tjivartsjev måste ha hört skotten eka mellan bergen och därför var på väg hem. Han hade tagit ur den ena hjorten och arbetade med den andre när han upptäckte Jurij Tjivartsjev på väg nerför bergssidan med två av packhästarna efter sig; det var för brant för att rida, han måste leda hästarna. Jurij Tjivartsjev förvånade Carl med två i Carls tycke nästan hysteriskt överdrivna reaktioner. Först for han ut i en ström av beröm över de två hjortarna, som verkligen var praktfulla båda två, som det verkligen var få män förunnat att kunna skjuta som doublé. Sen skrattade han åt Carls projekt att ta ur hjortarna för att, tydligen, ta vara på köttet. Det var ju brunsthjortar, köttet var oätligt.




06-07-13

10.45

Sida 524

Jurij Tjivartsjev tog fram sin långa bredbladiga kniv och skar sakkunnigt av huvudet på hjortarna, enkelt som om de hade varit människor, och sen band han upp en trofé på vardera packhästen med Carls motvilliga hjälp och tecknade glatt att det var dags att gå tillbaks upp till lägret. När de var framme, gjort upp eld och plockat fram provianten hade det mörknat. Det var ett par tre minusgrader, men ingen hård vind och inga tecken på väderomslag, de kunde förmodligen utan risk stanna för natten där de var. De åt grovt bröd med skarpsill i olja, den vanliga sprotyi-kosten med te och konserverad söt mjölk. Carl svarade enstavigt och nästan demonstrativt glädjelöst på Jurij Tjivartsjevs försök att vara på gott humör över jägartriumfen. Carl kände ingen som helst triumf, han var snarare generad. Det hade blivit värre av att inse att köttet bara skulle lämnas åt vargarna och gamarna, att hjortarna skulle ha dödats bara för de bar horn på huvudet. Han fann det närmast perverst. ”Nå”, sa Carl till slut när han plötsligt bestämde sig för att sluta sura och föra in samtalet på annat än oskyldiga hjortoffer, ”på vilken sida kommer ni att stå när det smäller, tror du?” ”Presidentens eller parlamentets, menar du?” undrade Jurij Tjivartsjev förvånat över det tvära sättet att komma in på ett sådant känsligt samtalsämne. ”På presidentens skulle jag tro. Vad tror du?” ”På presidentens”, sa Carl. ”Han är folkvald. Allt annat skulle uppfattas som statskupp och då satt ni där med barnet i famn.” ”Korrekt, det är också min uppfattning”, svarade Jurij Tjivartsjev vaksamt som om han fann samtalsämnet onödigt indiskret. ”För om vi avsatte Jeltsin, hur skulle omvärlden tolka det?” frågade han nästan retoriskt med utslagna händer. ”Som en sorts kontrarevolution om du ursäktar uttrycket, som ett skäl för intensifierad ekonomisk krigföring i uppfostrande syfte mot Ryssland, det skulle bli besvärligt för oss alla”, sa Carl och gick finkänsligt bort till vedhögen och högg upp några vedträn för att markera att han inte nödvändigtvis var intresserad av att fortsätta det käns-




06-07-13

10.45

Sida 525

liga, tydligen mycket känsliga, samtalet. ”Vilket för oss in på frågan om relationerna till London”, sa Jurij Tjivartsjev överraskande rakt på sak när Carl lagt ny ved på elden. ”För det var ju sist och slutligen där vi skulle hamna, inte sant?” ”Ja”, sa Carl. ”Det var där vi skulle hamna. Men det är ju du som bestämmer, min vän. Jag kan bara lyssna.” ”Tatjana Simonescu, vi kallar henne Moldaviskan”, suckade Jurij Tjivartsjev tungt. ”Förmodligen en av dom framgångsrikaste operationer vi kört i England på många herrans år. Så länge det roliga varade.” ”Vad var det som tog slut?” frågade Carl försiktigt neutralt. ”Hon skars av från sin källa”, muttrade Jurij Tjivartsjev med en grimas av avsmak som verkade helt omotiverad innan han fortsatte. ”Eller rättare sagt, hennes man skars av från all tillgång till intressanta informationer. Ni i Väst är ju annorlunda i vissa avseenden. Så länge hennes man var försvarsminister hade vi en ständig tillgång till information eftersom han hade det. När han slutade med det jobbet blev han värdelös över en natt.” ”Lady Carmen?” konstaterade Carl mer än att fråga medan han kände hur han blev alldeles kall och måste vända sig bort mot elden för att inte förråda hur uppskakande uppgiften var. ”Jo just det, hon kallas så, dom tror att hon är spanjorska fastän hon är rumänska”, sa Jurij Tjivartsjev närmast som i förbigående. ”En lysande operation så länge den var vid liv”, fortsatte han nästan sorgset. ”Vad hände sen?” frågade Carl i ett tonfall som om han bara var måttligt intresserad; bakom sin mask skrek han efter närmsta jetflyg till Moskva; Luigi låg naken med döden om kvällarna, förmodligen utan att ha en ringaste misstanke. ”Tja”, sa Jurij Tjivartsjev, ”det är en lång historia egentligen. Major Simonescu rapporterade direkt till Tsentral, till högste chefen naturligtvis. Hennes informationer har ju försett mer än en general med höga och åtrådda utmärkelser. När hon var körd som källa borde vi




06-07-13

10.45

Sida 526

väl ha avvecklat operationen, hon hade fått skilja sej, hitta en ny karl, vadsomhelst. Men tyvärr blev det inte så.” ”Så vad hände i stället?” frågade Carl. ”Operationen förändrades drastiskt och dåraktigt”, konstaterade Jurij Tjivartsjev ogillande. ”Moldaviskan hamnade på en post med mycket god inblick i brittisk försvarsindustri. Och så långt var ju allt gott och väl, till och med bättre än man hade kunnat hoppas, med tanke på att hennes man var avsågad som källa.” ”Men?” frågade Carl försiktigt. ”Men den förändrade situationen, den goda inblicken i viss västlig teknologi fick somliga kolleger att tro att vi skulle kunna bibehålla ett visst teknologiskt övertag, åtminstone förhindra att fienden kom ikapp, genom begränsad insats av sabotage”, suckade Jurij Tjivartsjev som om han uppriktigt tyckte att han berättade en mycket sorglig historia. ”Ni är redan genomskådade”, funderade Carl. ”Varför inte bara avbryta operationen och kalla hem personalen?” ”Du får frågan att låta mycket enkel.” ”Korrekt. Därför att det borde vara en mycket enkel fråga. Jag kan inte bedöma, möjligen betvivla, värdet av den våta operation som det hela övergick i. Men om ni riskerar avslöjande, så riskerar ni en stor ekonomisk och politisk katastrof. På den tiden det fanns en politbyrå i det här landet så har jag svårt att tro att ni hade fått fortsätta.” ”Sant. Mycket sant”, sa Jurij Tjivartsjev. ”Du vet förstås mycket väl hur vi fungerade förr i världen, som du just visade. Problemet är att det inte längre finns någon politbyrå, inget politiskt ledarskap över huvud taget.” ”Utom en folkvald president?” undrade Carl utan att riktigt själv tro på sitt underförstådda förslag. ”Äh!” sa Jurij Tjivartsjev. ”Komma dragandes med känsliga operationer inom razvedkan till den där. Det skulle se ut, det.” ”Men någon måste ju bestämma över razvedkan”, invände Carl med en rynka i pannan. ”Annars är ju situationen absurd, man kan




06-07-13

10.45

Sida 527

inte ha en underrättelsetjänst som svävar i tomma intet, en underrättelsetjänst måste ju vara tjänst åt någon?” ”Det är såklart. Så måste det vara, men så är det inte hos oss. Vi befinner oss, som du möjligen vet fastän du spelar naiv, i ett märkligt övergångsskede. Innan det finns en verklig politisk makt i Ryssland finns ingen makt över oss. Inom razvedkan är vi ett triumvirat, tre man. Vi är självständiga från försvarsledningen när det gäller vissa beslut.” ”Det är ju en svindlande tanke!” sa Carl häpet. ”Att Sovjetarmén skulle vara en stat i staten tror vi oss ha förstått där borta i Väst. Men att razvedkan dessutom skulle vara en självständig stat inom Sovjetarmén … du måste förstå om jag tycker att det här är lite väl dåraktigt.” ”Ja, det förstår jag. Situationen är både farlig och komplicerad, det gäller emellertid att vara praktisk, att tänka klart trots det svåra läget.” ”Då är vi tillbaks. Det mest praktiska vore att bara diskret avbryta den där något galna och, förlåt om jag säger det, något ålderdomliga och improduktiva våta operationen i London.” ”Så sant, så sant.” ”Och varför gör ni inte det i så fall?” ”Vi är oeniga, det förhindrar beslutet. Som du förstår håller jag med dej, men det hjälper inte. Emellertid måste vi få slut på den där historien innan den drar olycka över oss alla, över Ryssland i alla fall.” ”Ja”, sa Carl. ”Har du namn eller identiteter på den där Moldaviskans team?” ”Ja”, sa Jurij Tjivartsjev och nickade sorgset. ”Det är just det jag har och jag tänker ge dom till dej.” ”Hur många är dom?” frågade Carl ansträngt sakligt. ”Fyra man, specialister såklart, förutom Moldaviskan själv. Dom driver en liten flyttfirma tillsammans med andra, icke inblandade. Du ska få namnen av mej.” ”Som du förstår kommer deras operation att få ett konkret och tydligt slut inom kort”, sa Carl och vände omedvetet bort blicken.




06-07-13

10.45

Sida 528

”Ja, jag förstår det. Du är ju inblandad, jag kan mycket väl föreställa mej på vilket konkret sätt det hela tar slut.” ”Alternativet vore offentlighet, spionrättegång, huvuden som rullade både i London och Moskva och allt vad det skulle föra med sej.” ”Korrekt. Det skulle bli en mycket trist härva för många inblandade parter. Rent sakligt är det alltså bäst med ett kvickt och diskret slut på alltsammans. Men du kan ju förstå att jag tycker situationen är mycket obehaglig.” ”Ja”, sa Carl, ”det förstår jag såklart. Det måste kännas trist att ha nära kolleger som ställer till med såna här dumheter.” ”Visst. Men det var inte det jag tänkte på. Jag tänkte på att jag efter många år som officer i razvedkan slutar som spion åt fienden. Det är en svår sak att acceptera.” ”Det är också i hög grad en fråga om definition”, sa Carl snabbt och lite forcerat överslätande. ”Man skulle ju kunna vända på det och säga att du är den enda i ert ledarskap som har tagit ansvar och som räddar landet från en politisk katastrof, räddar razvedkan också för den delen. En politbyrå eller en riksåklagare skulle nog inte få så svårt att skilja dumbommarna från den som utfört en sann patriotisk handling.” ”Säg inte det”, mumlade Jurij Tjivartsjev dystert. ”Sådana där organ som du exemplifierade med har en tendens att bli formella i sin bedömning. Ska man vara lite petig kan man ju påstå att jag utlämnat en operation till fienden som slutar med att de våra infångas eller dödas. På vårt språk finns bara ett ord för en sån handling. Och ett straff, för den delen.” ”På våra språk finns förstås flera ord, och till och med på ryska skulle jag kunna tänka mej en del”, sa Carl och tänkte desperat efter innan han fortsatte. ”Patriotisk välgärning, nödvändig pragmatism med fosterlandets bästa för ögonen, till exempel?” ”Nåja”, muttrade Jurij Tjivartsjev med en liten antydan till leende. ”Hursomhelst vilar nu mitt liv i dina händer, det hoppas jag du är medveten om.”




06-07-13

10.45

Sida 529

”Ja”, sa Carl allvarligt. ”Det är jag medveten om. Låt mej då bara uttrycka min tillfredsställelse över att det inte är tvärtom, käre vän.” ”Kanalje! Det här är inget att skämta om”, utbrast Jurij Tjivartsjev. ”När åker du till London?” ”Med nästa häst. Måste vi verkligen släpa med oss dom där hjorthuvudena?” ”Ja!” sa Jurij Tjivartsjev strängt. ”Vilka dårar vore vi annars som for långt in i Sibirien för att skjuta två praktfulla hjortar för att sen bara slänga troféerna? Du har varit här för att jaga, min vän. Inte för att värva en rysk general som spion.” *** Hon hade skaffat sig en vana att efteråt kura ihop sig som en liten katt, trycka sig intill honom och sen börja slicka honom ren från svett. Det var förstås ett trick och vid det här laget hade han förstått det. Hon ville få fart på honom igen, hon ville att det skulle verka mjukt kärleksfullt oskyldigt till en början när hon bara rörde vid hans bröst och mellangärde. Hon ville kanske inte skrämma honom med att verka alltför krävande. Han kände sig något kluven inför hennes beteende. Det var som om hon trodde att hon måste manipulera honom i stället för att bara säga rent ut vad hon ville, han skulle ändå inte ha känt någon tveksamhet. Det fanns något avromantiserande drag av alldeles för stor erfarenhet hos henne, en sorts skicklighet som identiteten Tony Gianelli inte tycktes ha kommit på men som identiteten Luigi Bertoni-Svensson bromsades av. Tony Gianelli var förstås upp över öronen förälskad i henne, men det var mer oklart hur Luigi kände. Han förvirrade sig själv med sina två identiteter. Salamanca var i alla fall ett vackert ord. Det stämde på henne, melodiskt och hårt på samma gång. I staden Salamanca, som han aldrig hört talas om, hade hon vuxit upp, hennes far var läkare i fattigkvarteren och tjänade knappt tillräckligt för att låta henne gå ut gymnasiet. Det var bara det att hennes betyg var för bra för att han skulle




06-07-13

10.45

Sida 530

kunna hitta motiv att avstå. Dessutom gick hon den realmatematiska linjen, som enda kvinnlig elev i gymnasiet i Salamanca. Sådant var svårt att resonera bort, särskilt i en förändringens tid när det inte ens i Salamanca kunde anses självklart att pojkar skulle utbilda sig och flickor gifta sig så fort och så bra som möjligt. Stipendier och studielån hade sen fört henne till Madrid där hon utbildade sig till civilingenjör. Därefter blev historien mer diffus, vilket kanske hade att göra med andra män, vilket kanske inte var så angenämt att tala om, särskilt inte om man var naken. De tillbringade ju utan tvekan mer tid tillsammans utan kläder än med kläder. Han hade slagit upp Salamanca i husets uppslagsverk. Staden låg inte så långt från gränsen till norra Portugal, vilket han satte i samband med sin gissning att hon kanske varit portugisiska och inte spanjorska. Universitetets storhetstid hade varat mellan 1200-talet och 1600-talet med inriktning på juridik och teologi. Knappast hennes specialiteter. Tony Gianelli hade lyssnat på historien fylld av nyfikenhet och upptäckarglädje och beundran för ett universitet som hade sin storhetstid långt innan Amerika blev upptäckt. Luigi hade mer i förbigående konstaterat att det var en historia av ungefär samma slag som hans egen, en legend omöjlig att kontrollera. Men Salamanca var ett vackert ord. Hennes naturvetenskapliga kompetens hade han däremot inte längre den ringaste anledning att ifrågasätta. Sant var naturligtvis att hon fått sitt jobb, till synes långt över gränsen för vilken som helst ministerfrus kompetens, för att hon var just ministerfru, en lady. Men han hade vid det här laget sett henne leda tre sammanträden ute på Marconi Naval Systems i Addlestone och hon hade gjort det med en sådan koncentration och ivrig kunnighet att hon till och med glömt bort sitt vanliga utspel av sex. Dessutom hade hon för första gången talat privat med honom om ett av hans egna projekt, kommit med frågor och anmärkningar som varit förbluffande precisa, det hade med nyutvecklingen av torpeden Sting Ray att göra, förmågan att




06-07-13

10.45

Sida 531

penetrera ubåtsskrov som var dubbla och dessutom av titan. Det var ett komplicerat projekt eftersom det innefattade betydligt mer än styrmekanismer och sprängverkan under vatten eftersom det ju innehöll metallurgiska problem som var svåra att skaffa sig kunskap om på empirisk väg (”vem fan visste hur titan reagerade under vatten?”). Men hon hade inte varit främmande för någon aspekt på det ovanligt sammansatta problemet. Vilket han snabbt fått erfara när han, eller snarare hans identitet Tony Gianelli, försökt undvika samtalsämnet genom att behandla henne överseende, kyssa henne och tala om att en liten söt stumpa som hon inte skulle bry sitt lilla huvud med sånt där. Något han själv, Luigi, förmodligen aldrig skulle ha ens drömt om att säga och något som han således tyckte att han fick en ovanligt välförtjänt utskällning för. Det var enda gången hon höjt rösten åt honom eller visat någon form av aggressivitet. Såvida man inte skulle betrakta hennes sexualitet som aggressiv från början till slut. Hon älskade i någon sorts rasande beslutsamhet, som en målsökande torped obönhörligen på väg mot detonation från och med det ögonblick den startats. Men också detta drag beundrade han hos henne. Den latinska delen av honom skulle möjligen skrämts från vettet om inte den svenske mannen funnits där med sina mer eller mindre uppfostrade synpunkter om kvinnors lika rätt, om den mest beundransvärda kvinnan som den som kunde behandla män som män behandlat kvinnor i alla tider, leva sitt eget liv och bestämma allting fullkomligt själv. Han undrade hur han skulle ha kunnat vara tillsammans med henne om han haft sin egen identitet. Frågan blev i ett avseende plågsam, det var när hon försäkrade honom att hon spolierat sitt liv för att hon gift sig för pengar och makt, att hon ville skilja sig, att hon ville skapa ett nytt liv tillsammans med honom. Han trodde henne inte, möjligen mest beroende på det irrationella skälet att han kände sig både kränkt och svartsjuk i förhållande till identiteten Tony Gianelli. Enligt hans egen uppfattning var Tony Gianelli ett mer än lovligt naivt och lite halvkorkat datafreak från




06-07-13

10.45

Sida 532

Kalifornien som inte kunde skilja en pizza Napoletana från Michelangelo. Carmen, han hade sen länge slutat tänka på henne som lady Carmen, borde inte ha känt denna påstått obetvingliga lust att kasta sig ut i världen med unge herr Tony Gianelli som enda fallskärm. Hon var för smart och för välutbildad för det. Eftersom hon dessutom var så vacker och erotisk borde hon kunna välja och vraka bland män på ett så finsmakarmässigt sätt att den där Tony Gianelli rimligtvis borde ha försvunnit i åtminstone andra gallringen. Resonemanget var inte helt kristallklart och Luigi resignerade med den lätt bisarra slutsatsen att han bara var svartsjuk på sitt eget falska jag, den där Tony Gianelli. Hon förförde honom naturligtvis igen, fast hon drog ut på det så länge att Luigi börjat känna sig otålig, vilket möjligen också det var en effekt hon beräknat. Hon hade vid det här laget utforskat varje fysisk möjlighet i hans kropp, hans benstyrka och hans armstyrka, och ville ofta göra sådant som hon kunde försäkra att hon inte kunde göra med någon annan man, i all synnerhet inte med sin lagvigde man. Hon förmådde honom att bära henne ut i duschen medan hon fortfarande omslöt honom och sen stod de under det strilande vattnet som om de befunnit sig ute i naturen, i regn någonstans, utan tanke på vem eller vad som kunde finnas i omgivningen. Efteråt, medan hon blåste sitt hår torrt, förklarade hon nästan i orderton att hon ville gå ut och äta, gärna nånstans i Chelsea, men förstås inte på något av de ställen hon och han besökt förut. Hon gick aldrig tillbaks till samma restaurang, förklarade hon än en gång, och det berodde helt enkelt på risken för upptäckt och skvaller. Enligt hennes uppfattning, eller om det var gedigna erfarenhet, kunde man komma utan förvarning till vilken som helst restaurang, förutsatt att det var rätt stadsdel, äta och skratta och bete sig fullkomligt som vanligt utan större risk. En eller annan i lokalen skulle kanske tänka att ”är inte det där försvarsministerns fru, lady Spanjack eller vad hon hette”, men sen inte tänka vidare på saken eller sen tänka att ”äh, vafan har jag med det att göra, han kanske är hennes kusin”. Men




06-07-13

10.45

Sida 533

kom man tillbaks till samma ställe så skulle alltid något pundhuvud få för sig att ringa till pressen, och så åkte man dit. Sak samma med fel stadsdel. Soho var till exempel inte så lysande, eftersom det låg för många teatrar i närheten, där kunde man springa ihop med fel folk. Men Chelsea var tämligen ofarligt, dit gick mest medelklass och turister, ingen man kände alltså. De promenerade bort ett par kvarter till hennes bil, tog bilen ner till King’s Road och ställde in den på en betalparkering med vakter och gick sen in på första bästa restaurang som verkade något sånär; som alltid var hon noga med att inte ställa bilen utanför. Tony Gianelli hade sen länge accepterat detta beteende som ett nödvändigt uttryck för diskretion. Luigi hade gjort den mer roat än oroade noteringen att hon uppträdde som ett proffs, som om det ingick i hennes ständiga rutiner att bli så lite observerad som möjligt vid fel tidpunkt och på fel plats. Om det inte vore för hennes gedigna akademiska bakgrund, som han inte hade ringaste anledning att betvivla, så skulle han möjligen ha trott att hon på vägen upp i karriären till ladyship och ministerhustrustatus sysslat med erotik som yrke, i vart fall otrohet som yrke, rättade han sig som om det skulle låta snyggare så. De åt enkelt och drack öl till maten, Luigi påstod inte helt sanningslöst att han börjat utveckla ett ölbeteende som riktiga engelsmän, och hon talade lite forcerat oengagerat om vissa planer på köp av nya företag som hade diskuterats inom styrelsen för General Electric tills hon upptäckte att Luigi verkade nästan demonstrativt ointresserad. För sådan var hans antagna attityd, allting som hade med koncernens planer, vetenskapliga eller ekonomiska, påstod han sig ge högaktningsfullt fan i. Han var tekniker med ett mycket begränsat intresseområde, förutom henne och mat och dryck. När hon försökte tala med honom om styrelsebeslut i General Electric blev det som när han försökte tala med henne om fotboll eller kalifornisk surfing. När hon såg på klockan och visade tecken på att hon måste iväg någonstans erbjöd han sig att sitta kvar och ta hand om notan, underförstått så att det blev en gemensam promenad mindre ute i




06-07-13

10.45

Sida 534

offentligheten. Hon hade börjat uppfostra honom med sådana små tips, allt för att bevara diskretionen naturligtvis. När hon skulle gå nämnde hon liksom i förbigående att hon hade helgen fri och undrade om han ville ha henne på fredagskvällen eller lördagskvällen. Efter någon tvekan sa han fredagskvällen, han hade gjort upp med några arbetskamrater om att gå ut på lördagen, till Soho för övrigt, och han intalade sig att han ju faktiskt måste jobba lite med annat umgänge än henne för att göra rätt för sig. Till henne sa han att han lovat och att det var svårt att komma ifrån. Hon blev emellertid inte det minsta sårad, sa att fredagskvällen var helt allright förutsatt att han inte tog illa upp om han fick hjälpa till att flytta några möbler först. Inför hans frågande och lätt sårade uppsyn förklarade hon hastigt att det var en del av hennes personliga tillhörigheter som hon ville ha flyttade från hennes och hennes mans gemensamma Londonlägenhet i Mayfair över till en egen liten lägenhet. När han nu såg ännu mer frågande ut log hon innerligt och tog honom menande i båda händerna och sa att det där med egen lägenhet var en sak som hon tänkt länge på, något som hon egentligen ville vänta med att berätta för honom tills det var ett faktum. Hon tänkte verkligen skilja sig. Tiden tillsammans med honom hade övertygat henne om att det måste bli så, hon hade inte känt sig så lycklig och så fri på många år som hon gjorde med honom. Han såg naturligtvis ut som ett fån utan att behöva spela det minsta teater och hon skrattade till, förklarade att det inte fanns mer att säga just nu men att de ju kunde ägna sig åt att tala om framtiden på fredag. Efteråt, tillade hon menande och lade upp en liten nyckelknippa på bordet. ”Jag ska försöka hinna till klockan sju”, sa hon med en varm blick. ”Men du får lova att inte bli arg om jag kommer lite sent. Fast flyttkarlarna kommer klockan sju. Det är ingen fara, dom vet precis vad




06-07-13

10.45

Sida 535

dom ska göra. Du får inte titta i kylskåpet, jag kommer att ha en överraskning åt dej där!” Hon lutade sig fort fram och kysste honom på båda kinderna, som om hon menade något särskilt och mer högtidligt eftersom det inte fanns någon erotisk ton i gesten. Sen gick hon. Luigi beställde in en öl till och satt kvar. Han kände att han var djupt skakad men var ändå oförmögen att analysera sina känslor. Han började omedelbart och obetvingligt fantisera om hur allt hade kunnat vara. Om han hade träffat henne som Luigi och inte som den där Tony Gianelli, hade det då blivit samma sak? Då hade hon ju inte kunnat behandla honom som en underlydande tjänsteman som hon i stort sett ägde, då hade hon inte bara kunnat ta för sig, de hade kanske bara hälsat artigt på varandra och så hade han, vid upplysningen om att hon var försvarsministerns hustru, frusit till is. Den gästande kaptenen från svensk underrättelsetjänst hade icke inlåtit sig i någon förbindelse med lady Carmen. Han gjorde om scenariot. De träffades på en semesterort i södra Europa och förförde varandra första kvällen, ointressant hur, vaknade upp tillsammans efter samma upplevelser som nu och …? Ja, låt säga att historien tagit en liknande utveckling. Hon borde ju inte rimligtvis ha blivit mindre intresserad av den verklige Luigi än av den konstruerade, obildade tönten från Del Mar i Kalifornien. Eller också hade han missförstått allt. Och hursomhelst skulle han aldrig få veta. Eller? Om hon nu verkligen skilde sig, om operationen i London avslutades eller lades ner och han kunde ta ledigt, åtminstone från sitt militära uppdrag, träffa henne på nytt och ömsa skinn, kanske gradvis tills han blev sig själv. Hamilton var ju själv gift med en utländska; Tessie var bara jurist och hade ändå fått jobb i Sverige. För en tekniskt kvalificerad person som Carmen skulle det gå mycket lättare. Han bromsade tanken vid insikten att det inte skulle bli lätt för en person i hemlig tjänst att leva tillsammans med en kvinna som skulle bli ett av skvallerpressens favoritobjekt. Den förre brittiske försvars-




06-07-13

10.45

Sida 536

ministerns hustru skilde sig för att flytta ihop med en ung svensk kapten. Jösses! Det fanns ingen substans i deras förhållande eftersom det inte byggde på verklighet, och skulle man försöka se det sakligt inom ramen för själva legenden så var hon i vägen för hans jobb och kunde i värsta fall bli indragen på ett sätt som den brittiska skandalpressen skulle frossa i. Både för hennes skull och för sin egen skull borde han på något sätt göra slut. Det var emellertid bara en sunt logisk och rationell insikt. Mot den stod sig hans intellekt slätt men hans känslor mycket starkt. Han hade aldrig i hela sitt liv ens varit i närheten av en kvinna han beundrade på det sätt han beundrade Carmen. Hon hade verkligen allt, utom god borgerlig moral, vilket han fann lätt att överse med. Han trodde sig förstå sig själv bra när han gissade att frånvaron av häftiga förälskelser under så lång tid berodde på att han ända sen sin militärtjänst i Sverige sysslat med ett hemligt arbete som var kringgärdat av skriftliga försäkringar om att aldrig göra si eller aldrig ens antyda så. Fem år i San Diego hade passerat under den disciplinerade vetskapen att han inte fick binda sig till någon kvinna, så därför hade han avslutat varje förhållande just när det kunde ha tagit sig för mycket. Det hade periodvis gett honom dåligt rykte på UCSD som en raggartyp. Hemma i Sverige hade det fortsatt på samma sätt. Inte ens hans mor begrep vad han arbetade med annat än att det var ett jobb inom försvarsmakten som ”hade med datorer att göra”. Vilket i och för sig var sant, i vart fall inte lögn. Och först nu, i rollen som oskuldsfull amerikan, hade han kunnat ge sig hän, eftersom det inte stred mot rollen. Och så hade han fastnat i Carmen så till den grad att han inte förstod hur all logik i världen skulle kunna få honom att slita sig loss. ”Problemet är att jag älskar henne”, viskade han prövande för sig själv på engelska. Sen satt han tyst en stund och upprepade frasen på italienska för att pröva om den fortfarande stämde. Det gjorde den. Men när han försökte med svenska kom han av sig omedelbart. Av




06-07-13

10.45

Sida 537

något skäl kunde han inte säga sig själv på svenska att han älskade henne, just med det definitiva, belastade och känslosamma ordet. Det var en mycket egendomlig upptäckt. Han förstod den inte. *** Tessie reagerade först med en aggressivitet som var ovanlig för henne. Hon kände sig lurad och nonchalerad när Carl kom hem, flera timmar senare än han borde ha kommit och dessutom med en jättelik limousin som motiverades av att han hade två utomordentligt fåniga men skrymmande horn med sig i baksätet som han inte ens verkade särskilt glad för. Möjligen, antydde hon, därför att de där tingestarna indikerade verksamhet ute på resa som knappast torde gälla liv och död, annat än möjligen för herrar hjortar. När hon var arg hade hon en tendens att uttrycka sig på ett språk som blandade juridikens förmenta stringens med hennes egen ironi. Han svarade skyggt att han i och för sig beklagade herrar hjortars död, men att det faktiskt hade varit mycket viktigt. Hon sårade honom omedelbart med att skruva ihop några giftiga formuleringar som gick ut på att ingenting hade varit viktigare än Blue Bird, som enligt uppgift inte ens blivit av eftersom det påstods ha varit tillfyllest med ett litet brev från den svenske kungen, vilket språk han nu skulle ha författat det på. ”Engelska”, svarade Carl med sänkt blick. ”Brevet skrevs på engelska av några gökar på UD, statsministern godkände det och alltså är det han som skrev det.” Han försökte ta henne i sin famn men hon tog ett snabbt steg bakåt, satte händerna i sidorna och knyckte på nacken med en gest som han ändå fann något lite lovande eftersom den var så teatraliskt överdriven att han anade åtminstone en ingrediens av skämt och ironi i hennes ilska. Han bedömde det ändå för tidigt för att försöka beveka henne till skratt eller skämt, det som hade varit så lätt förr i världen, före katastrofen.




06-07-13

10.45

Sida 538

”Hur mår Ian Carlos?” frågade han hjälplöst och slog ut med händerna med en oavsiktligt komisk effekt eftersom han fortfarande höll ett av hjorthornen i ena handen. ”Han sover. Men han ska ha mat om två timmar och vaknar nog urförbannad dessförinnan”, svarade hon. ”Bra”, sa Carl och ställde tankspritt ifrån sig hjorthornet intill den breda trappan upp till övervåningen. ”Då kan väl vi äta lite innan jag tar hand om honom, jag har inte ätit något vettigt på nio dagar. Inte druckit heller för den delen.” ”Vi kan inte ha det så här. Jag förstår inte ens hur du tänker”, svarade hon kort och snabbt. ”Nej”, sa han. ”Vi kan inte ha det så här, vi måste vara mer tillsammans och jag kan inte hålla på att resa på påstått viktiga uppdrag. Det är så du menar, antar jag”, sa han med ett plötsligt byte till engelska, möjligen för att locka henne till ett småleende med det där ”antar jag”. ”Jag förstår fortfarande inte hur du tänker”, svarade hon med ett snabbt byte tillbaks till svenska, utan minsta tendens till småleende. ”Du måste åtminstone nån gång under din intressanta expedition på jakt ha försökt föreställa dej mej och hur jag har haft det.” ”Ja”, sa han. ”Och jag ska åka till London några dar över helgen och jag kommer att ha lika dåligt samvete då. Det är lika bra att jag säger det nu.” ”Har du tappat … vad heter det?” ”Förståndet, antar jag att du menar. Nej, inte än. Men möjligen om jag förklarar för dej varför jag måste resa till London.” ”Gör det!” ”Annars dör en nära vän till mej och en god vän till dej.” Hon kom av sig och såg forskande in i hans blick för att försöka spåra en överdrift eller i värsta fall en lögn. Först föreföll hon övertygad men så skakade hon sakta på huvudet, på sitt speciella sätt uppåt och nedåt, långsamt och med en växande skepsis i ögonen. ”Kom igen, sailor!” sa hon till slut. ”Inte nu igen, inte nu igen! ” ”Jo”, sa han skamset. ”Nu igen. Så fort jag kommer tillbaks tar vi




06-07-13

10.45

Sida 539

ledigt och reser någonstans, sen tar jag ut min pappaledighet, jag har ju lovat att ta halva tiden.” ”Du åkte förbi jobbet innan du kom hit”, svarade hon som om hon med en ny laddning skepsis ville värja sig mot hans utfästelser. ”Ja”, sa han kort. ”Det var en del fax som jag måste få iväg till London.” ”Det hade du ju kunnat göra här hemma.” ”Inte krypterade och avlyssningsskyddade fax.” ”Nej, det förstås”, medgav hon tveksamt. ”Fast jag vet ju inte när jag kan lita på dej, jag har en känsla av att du ljuger för mej mer ofta än jag ens själv kan misstänka”, fyllde hon på med en tydlig ton av förtvivlan. ”Jag ljuger inte för dej, jag undanhåller en del informationer men det är inte samma sak”, svarade han resignerat. ”Undanhåller en del informationer”, härmade hon sarkastiskt. ”Ja”, sa han. ”Och då handlar det om sådant som är hemligstämplat, inte privat, och det är väl ändå en viss skillnad både när det gäller juridik och moral. Vill du verkligen veta vad jag ska göra i London, varför jag måste ge mej iväg igen, hur trist det än är att göra det, och kanske än mer säga det, vill du verkligen veta det?” ”Ja!” sa hon så snabbt och beslutsamt att han tycktes komma av sig fullkomligt. ”I så fall …”, började han tveksamt innan han fann sig och glänste till med ett kort försiktigt leende, ”tycker jag nog vi ska äta lite först. Och sen är jag rädd att du får ta fram en av dina mexikanska skivor och sätta på hög volym och höra mina ursäkter dansande med smattrande klackar.” Hon skrattade till, mycket kort som om hon snabbt kom att skämmas för sitt skratt, nickade sen allvarligt ironiskt och pekade på köket med hela handen, på militärt manér. Där ute hade hon förberett allt, men beräknat hans ankomst mycket tidigare. Han fick onda aningar när han kom ut i köket och såg hennes förberedelser; det mexikanska köket bygger på en sorts




06-07-13

10.45

Sida 540

omedelbarhet i serveringen med det han retsamt brukade kalla pannkakor och stuvningar, som har svårt att tåla väntan och ännu inte anpassat sig till mikrougnar annat än i sin djupfrysta kaliforniska skepnad. Men hon hade, med intuition eller med skicklighet, förberett sådant som kunde vänta, sådant som var mer svenskt, i hans tycke förvånansvärt svenskt sånär som på kryddningen; det handlade om lax till förrätt och kött som skulle stekas à la minute till huvudrätt och såserna var ju bara att ta fram ur kylskåpet, de nedbrända stearinljusen var bara att ersätta, vinet till köttet var tempererat av rummet och det vita vinet låg i kylskåpet. Hon hade valt amerikanska viner, möjligen som en ironisk gest åt honom som alltid med självklarhet gick ner i vinkällaren utan att fråga någon annan och alltid med självklarhet kom tillbaks med franska viner. Till laxen hade hon valt en av deras få flaskor Far Niente, ett kaliforniskt vin som inte fanns i Sverige och det hade mycket mer med dem själva och deras personliga minnen att göra än med föreställningen att miss Svensk Lax och mister Far Niente, som nu sannolikt träffades för första gången, skulle bli omedelbart förälskade. Medan de åt av laxen och drack av Far Niente talade de försiktigt om minnen som vinet framkallade, mest om hur man kan missförstå varandra, om hur uteblivna förklaringar kan ställa till det; det var som om hon förberedde honom inför att än en gång förråda sådant som han aldrig gjort då, när han var ung och grön. Om han talat sanning för henne då, för mycket länge sen i San Diego, så hade hon aldrig gift sig med Burt och då hade aldrig … Han försökte vifta undan associationen med någon misslyckad skämtsamhet och gick ner i källaren och rotade fram en liten manick som såg ut som en transistorradio av äldre och lite större typ. Han ställde in den på något sätt medan han stekte köttet och värmde upp hennes sås och slog upp det röda vinet från Robert Mondavi. ”Så här ligger det till”, sa han när de hade ätit sig in en bit på köttet och druckit av vinet, ”att det gäller Luigi. Han är i London på en under cover-uppgift som går ut på att hitta ett gäng mördare. Det




06-07-13

10.45

Sida 541

har han gjort. Han har ett förhållande med chefen för ligan, hon är nämligen kvinna. Det är en lysande operation. Bara ett litet problem. Han vet inte att kvinnan han ägnar en mycket stor del av sin tid är en tarantelspindel.” ”Honan som äter upp hanen efter kärleksakten”, viskade Tessie och såg ut som om hon omedelbart tappat aptiten. ”Rätt!” sa Carl och höll ironiskt upp sin gaffel laddad med kött och sås. ”Han vet inte hur bra han skött uppdraget. Dom ska träffas för en liten kärleksstund på fredagskväll – om hon får sin vilja fram hans sista stund på jorden.” ”Vad är det där för liten obehaglig tingest?” frågade hon med ett plötsligt byte till engelska och nickade mot Carls apparat vid spisen. ”Den stör ut dom flesta frekvenser för aktiva mikrofoner, några passiva mikrofoner tror jag inte på här inne”, svarade han kort och tog med till synes god aptit en ny tugga kött. ”Vi hoppar över det tekniska”, fortsatte han snabbt när han såg att hon tänkte fråga om innebörden i det han just sagt. ”Det här samtalet betyder rätt mycket för unge Luigi om det hamnar i fel öron.” ”Hade dom där!” viskade hon omedvetet och pekade ut mot stora entrén där hjorthornen låg och luktade illa. ”Hade dom där något med saken att göra?” ”I högsta grad”, svarade han med en något för tillgjord min som uppenbart motverkade sitt syfte eftersom hon tycktes ana lögn. ”Är du säker på det?” frågade hon med eftertryck. ”Fullkomligt”, sa han. ”I början av nästa vecka ska jag dra hela historien för dej. Så fort jag är tillbaks.” ”Är han kär i den där kvinnan?” frågade hon. ”Inte en aning, det tror jag inte. Det är väl bara jobb, antar jag”, svarade Carl snabbt och aningslöst och insåg försent sitt misstag. ”Kan ni … kan man …?” frågade hon men kom av sig och åt en stund och drack av vinet innan hon fortsatte. ”Innefattar ert jobb sexuellt umgänge med fienden?” frågade hon sen beslutsamt i sin advokatton.




06-07-13

10.45

Sida 542

”I somliga fall, ja”, svarade Carl som redan hunnit bli av med sin rädsla för frågan som han trott han skulle få i samma sekund han försa sig. ”Har du gjort det?” frågade hon blixtsnabbt. ”Ja, men det var medan jag levde tillsammans med Eva-Britt, i början på vårt förhållande”, svarade han plågat. ”Skulle du kunna göra det igen?” frågade hon i den lugna snabbtänkta förhörston som just nu på intet sätt överraskade honom. ”Nej”, sa han med alla anletsdrag ordnade. ”Och skälet till det är enkelt. Jag kan inte jobba under cover eftersom risken för att bli igenkänd är alltför stor … nej, förresten. Det är enklare än så. Det här jobbet finns inte längre för mej. När jag kommer hem från London är jag pappaledig, sen är jag slut. Det blir aldrig mer något … ja, något som helst i den här branschen.” ”Jag hade hoppats att du skulle säga nej därför att du älskade mej, bara mej, inte kunde tänka dej att ligga med någon annan just därför, något sånt, du vet lite så där feminint romantiskt som svar”, sa hon i en snabb ström av ord. ”Just det”, svarade han och vågade samtidigt ett leende. ”Men anledningen till att jag lägger av det här jobbet är du, från och med nu är det du som får stå för familjeförsörjningen. Såvida jag inte hittar något annat förstås.” ”Du menar verkligen det du säger? Det är inte så att något ohyggligt viktigt, något som inte kan vänta, något som världsfreden eller vafan som helst hänger på inträffar i nästa vecka?” ”Något för världsfreden avgörande inträffar säkert i nästa vecka, jag skulle tro att det blir inbördeskrig i Moskva, till exempel”, svarade han lugnt. ”Men Åke har blivit överstelöjtnant. Skälet är att han ska gå över till civil verksamhet höll jag på att säga, dom ärade kustjägarna skulle bli grovt förolämpade om dom hörde mej. Kort sagt, Åke är ute. Han överlevde. Jag är snart ute. Ska bara se till att hämta hem Luigi först. Ja! Jag menar det jag säger.” Hon svarade inte på en stund. Först såg hon på honom som om




06-07-13

10.45

Sida 543

hon ville utforska om det fanns den minsta lilla dolda reservation någonstans. När hon inte fann något sådant tecken började hon le och nickade sakta uppåt nedåt. ”Okay sailor”, sa hon. ”Med tanke på vilka minuspoäng du hade när du kom hemsläntrande får jag nog medge att du gjorde en stark upphämtning mot slutet.” ”Det är inte slut än”, sa han och viftade glatt upp och ner med sina ögonbryn som om han antydde en lång fortsättning på kvällen. Just då hörde de hur ett litet men mycket argt barn påminde dem om helt andra äktenskapliga plikter än dem som Carl så förtjust hänvisat till. ”Jag tar hand om honom”, sa Carl och reste sig fort upp. För fort, eftersom han avbröt rörelsen med en grimas av smärta och tog sig åt ena låret. ”Är det fortfarande så illa …?” frågade hon oroligt. ”Nej, nej”, sa han och vinkade avvärjande med ena handen samtidigt som han masserade sig med den andra. ”Jag är hopläkt, ärren ser fina ut och allt det där. Det här är bara ridsmärtor.” ”Ridsmärtor?” frågade hon roat undrande. ”Ja. Det är bara på det viset. Allt viktigt tycks kombineras med ridsmärtor, kamel eller häst. Jag borde ha förstått det i Saudiarabien, att det inte skulle bli någon Blue Bird eftersom vi hade helikoptrar i stället för kameler. I London kan du ge dej fan på att dom kommer att leda fram en vit häst till mej.” Han gick och hämtade sitt barn medan hon började duka undan och göra kaffe. ”Det ser ut som rymdkontrollen i Houston i det där nya rummet, jag har inte ens vågat peta på grejorna”, sa hon när han kom tillbaks med nybytt barn och började värma välling i mikrougnen. ”Fint att grejorna är på plats”, sa han nöjt. ”Snart kommer du att kunna delta i sammanträden, korrespondera med Bogotá samtidigt som Lidingö och Kista, slå upp paragrafer i latin-amerikansk lagstiftning om ideella rättigheter med ena handen medan du besvarar brev med den andra. Som en promenad i parken, så enkelt.”




06-07-13

10.45

Sida 544

”Och du menar tvärsäkert att du behärskar dom där manickerna?” frågade hon skeptiskt. ”Har du sett hur det ser ut?” ”Ja”, sa han spelat förnärmad och ställde ner den färdigvärmda nappflaskan med en smäll i köksbordet samtidigt som han tog upp sin son i famnen. ”Jag har sett hur sånt där ser ut. Det är så mitt jobb i huvudsak ser ut.” ”Utan ridsmärtor i så fall. Kan du visa mej genast?” ”Jag hade tänkt mej en mer romantisk fortsättning, just i kväll”, svarade han undvikande. ”Det ena utesluter inte det andra. Jag spricker av nyfikenhet, det ser ut som det skulle till en trollkarl för att få fart på alla dom där maskinerna.” Han hade redan börjat mata sin son och kopplade om greppet så att han kunde hålla barn och nappflaska med ena handen och visade upp den andra som en trollkarl, först framsidan med spretande fingrar, sen baksidan. ”Ingenting här! Och ingenting där!” sa han. ”Men snart ska du få se på trollerier.” Hon såg på hans hand och skämtsamma gest, betraktade handen noga och drabbades av en isande känsla av att de händer som höll hennes barn så kärleksfullt och mjukt lika enkelt, och med samma självklarhet, dödade människor.




06-07-13

10.45

Sida 545

 Personalen på The Connaught tog emot honom med samma artighet som han numera väntade sig, som om han varit stamgäst på hotellet sen 1880-talet. De ville, av artighet som man i första hand måste förmoda, ge honom samma svit som förra gången, men han krånglade och bad om en annan. De försäkringar han fick om att det knappast skulle gå att ordna något bättre viftade han undan, han ville inte förklara sin motvilja att ta in på ett hotellrum som kunnat förutses. Han fick förstås sin vilja igenom med minimala minspel från de jackettklädda som snabbt flyttade om hans bagage, anmälde det väntade besöket och sen snabbt och diskret drog sig undan. Mannen som kom in i hans vardagsrum och nonchalant ställde ifrån sig sitt paraply i ett mässingsställ innan han presenterade sig som kapten Kincaid föreföll att vara fem sex år yngre än Carl. Men det var svårt att säga, det var en av de där typerna som alltid ser äldre ut än vad de är, ända sen 11-årsåldern när de anlägger slips och dokumentportfölj i skolan. ”Jag har skriftliga sammanställningar av läget här”, sa Kincaid och prasslade fram en del dokument ur sin mycket slitna och förmodligen mycket engelskt eleganta dokumentportfölj. ”Skulle ni föredra att läsa, amiral, eller kan jag föredra innehållet muntligt? Dokumenten kan som ni förstår inte gärna bli kvar här.” ”Det ser inte ut att vara särskilt mycket”, konstaterade Carl. ”En muntlig föredragning borde räcka, vill ni förresten ha något att dricka, kapten?” ”Nej föralldel, men tack i alla fall. Ja, jag har som sagt haft det både intressanta och i vissa avseenden något frustrerande uppdraget att




06-07-13

10.45

Sida 546

handleda er man här i London, kapten Gianelli, alltså. Ja, jag vet ju inte hans sanna namn.” ”Hur så frustrerande?” frågade Carl med rynkad panna; han kunde förvisso föreställa sig att de två männens personkemi inte fungerade särskilt väl. ”Well”, sa MI 6-mannen, ”hans aktivitet har ju i viss mån koncentrerat sej på den person vi nu kallar Spindelkvinnan. Ja alltså, med tanke på att det är en muntlig föredragning …” ”Jag förstår!” avbröt Carl. ”Nå, han har koncentrerat sitt umgänge i hög utsträckning på den person som tycks utgöra mål nummer ett. Det förefaller mycket tursamt, faktiskt mycket lyckat. Eller hur?” ”Well sir, så här i efterhand får man väl medge att det är gynnsamt. Men …” ”Jag kanske får påminna er om, kapten, att vi nu befinner oss i efterhand. Var nu god och lämna filosofin därhän!” ”Ja sir! Som ni behagar.” ”Gott. Spindelkvinnan och hennes team är identifierade och lokaliserade?” ”Ja verkligen, sir. Uppgifterna har underkastats minutiös, men självfallet diskret kontroll. Allt tycks stämma, faktiskt. Om ni tillåter, sir, så ska jag be att få gratulera till ett fantastiskt jobb där borta hos oppositionen.” ”Tack kapten. Nå, vilka operativa slutsatser har ni dragit av denna kunskap?” ”Well sir, jag antar att sir Geoffrey kommer att gå igenom det här mer utförligt när ni träffas. Men i all enkelhet kan jag väl säga att vi synes ha ett litet problem.” ”Låt höra, kapten. Hur ser det problemet ut?” ”Med all respekt, sir, men ni vill väl tillåta mej att vara fullkomligt uppriktig?” ”Snälla kapten! Var inte barnslig. Hur ser det lilla problemet ut?” ”Well, sir”, fortsatte MI 6-mannen och harklade sig besvärat. ”Ungefär så här. Om er till synes utomordentliga källa i … ja, hos opposi-




06-07-13

10.45

Sida 547

tionen, har levererat sanna uppgifter så har vi det här gänget som i en liten ask. Alla våra kontroller tyder på det. Men om vi är utsatta för en maskirovka av känd modell … som ni vet så har vi ju en del pinsamma erfarenheter av sånt här i London …” ”Ja verkligen! Det har ni onekligen. Om jag förstår er rätt, kapten, så menar ni att om vi hoppar på förre … ja ni vet, Spindelkvinnan alltså, och det är fel så kommer oppositionen få anledning att skratta sej fördärvad. Och vi andra får en del smärre problem att förklara för våra regeringar? Ungefär så?” ”Ja, sir, med all respekt, men ungefär så.” ”Jag förstår”, sa Carl dröjande. ”Jag tror åtminstone att jag förstår. Vi har alltså ett viktigt test på gång framåt helgen? Nappar fisken på kroken så vet vi, ungefär så?” ”Ja sir, ungefär så, antar jag.” ”Well. Då inställer sej en intressant fråga. Har min man blivit informerad om sin roll som metmask?” ”Nej sir.” ”Varför inte det?” ”Flera skäl, sir. Med tanke på att han utvecklat en intimitet som kan tänkas gå något utöver yrkesrollens krav, så har vi funnit att i vad mån en sådan information ska vidarebefordras till vederbörande så bör beslutet ligga hos er. Informationen också, kanske jag får tilllägga.” ”Jag ser poängen”, sa Carl och nickade instämmande. ”Det här kan jag alltså göra upp med käre gamle Geoff?” ”Det förefaller utomordentligt passande, sir.” ”Utmärkt! Då återstår väl inte så mycket annat … få se? Jo! Har vi haft någon fysisk aktivitet från oppositionen på sistone, jag menar här i stan?” ”Ja, vi utgår från det, sir. Ganska komiskt faktiskt, men vi laddade upp en journalist av det mer fåniga slaget med lite för mycket kunskap, ja det byggde på en idé att göra vårt bete mer frestande. Men fisken högg så att säga på fel mask, antar jag.”




06-07-13

10.45

Sida 548

”Ni får ursäkta, kapten, men jag är inte helt säker på att jag kan följa ert resonemang just nu”, svarade Carl irriterat; mannen hade börjat gå honom på nerverna och han föreställde sig att Luigi inte hade haft det så särskilt lätt i umgänget. ”Well sir”, började MI 6-mannen plötsligt upplivad, ungefär som han äntligen kunde spänna av inför sin synnerligen överordnade utländske gäst nu när han hade något uppiggande att berätta, ”det komiska var ju att oppositionen dödade journalisten i stället för att gå i fällan. Under ganska uppseendeväckande former, dessutom. Om jag minns rätt var offret vid påträffandet iklädd rosa lackstövlar och den där sortens saker. Snuten tror ju som vanligt på självmord, naturligtvis.” ”Jag är inte helt säker på”, sa Carl stelt och reste sig, gick fram till mannens hatt och paraply, tog upp dem och överräckte dem, ”att jag kan se det komiska i denne oskyldige mans död. Men jag tackar så mycket för er föredragning, kapten, och härmed bjuder jag er en god dag!” ”Det var en sak till, sir”, sa MI 6-mannen och reste sig nervöst. ”Well, sir Geoffrey kommer hit och hämtar upp er klockan 17.00 för vidare transport till förtäring på hans stamställe, ni vet.” ”Kan ni då vara så god, kapten, att hälsa sir Geoffrey att mötestiden är helt allright för min del. Men att vad stamstället beträffar så har den utländske gästen behagat föranstalta om annat. Det är ändå vår tur att bjuda. Well?” ”Naturligtvis, sir, det ska jag framföra. Goddag, sir!” Carl nickade avmätt, med sin avsmak i hårt betsel, när hans brittiske påstådde kollega bockade och gick. Sen tog han ett djupt andetag, såg på klockan, nickade skuldmedvetet åt sig själv och började klä av sig och skjuta undan en del möbler. Han hade några timmar på sig och i valet mellan att beställa upp ett gott glas vin från The Connaughts avsevärda resurser och plåga sig själv med en timmes gymnastik och träning valde han beslutsamt det senare. Han skulle ändå dricka en del vin till kvällen. Inom drygt 24 timmar förväntades han nog dessutom vara i perfekt trim. Han visste ju, fast han på något




06-07-13

10.45

Sida 549

sätt inte ville veta, hur det hela skulle sluta. Han började mjukt med det som nu var små rester av hans ursprungliga sjukgymnastikprogram, gick ut löst och värmde muskel för muskel med viss koncentration på de svagaste delarna, vänsterlåret och midjan; i bröstkorgen kände han inte längre några effekter av operation eller av de små kulfragment som påstods befinna sig kvar där inne. Sen tog han i hårdare och när han efter någon halvtimme svettades ordentligt närmade han sig försiktigt den nivå som han kunnat hålla innan han blivit skjuten. Han avbröt sig innan han nått fram, ändå säker på att han under mindre riskfyllda situationer hade kunnat gå hela vägen. Hans kropp var äntligen återställd. Han duschade och beställde upp två stora glas med apelsinjuice och fick den artiga motfrågan om han föredrog spanska apelsiner, sydafrikanska eller blodapelsiner. Han beställde roat blodapelsin medan han svepte en av hotellets generösa vita badrockar omkring sig och rotade efter växelpengar. En förvånansvärt kort stund senare hörde han det diskreta men tydliga ljudet av den lilla portklappen i mässing, släppte in jacketten och pekade på lämpligt utrymme att placera den lilla silverbrickan med två blodröda kristallglas, överräckte ett par pund i dricks och tackade. På silverbrickan fanns ett litet arrangemang med apelsinernas ursprungsetiketter. Han mindes det mycket väl från sin barndom, i Sverige hette de Gyllene Korset, och medan han lät de första häftiga klunkarna skölja ner sög sig blicken till den där kända etiketten på silverbrickan; han lyfte upp den med sin lediga hand och läste lätt roat ursprungsbeteckningen, staden Catania. I samma sekund som insikten drabbade honom fick han en våldsam kräkreflex och sprutade ut blodröd färg över den ljusblå heltäckande mattan i ett mönster som kunde ha uppstått av en genomskjuten människa. Hostande och snörvlande sjönk han ner på knä, bet ihop tänderna för att samla sig och tog sen resterna av apelsinjuicen och gick beslut-




06-07-13

10.45

Sida 550

samt ut till badrummet och spolade ner alltsammans i toaletten – den engelska toaletten där en stor vattenyta sattes i virvelrörelse så att det röda inte prompt försvann utan gick runt i mönster där vatten och blod blandade sig innan, äntligen, en gurglande ljudeffekt förkunnade att nu var allt borta. Det var det inte, det fanns fortfarande röda stänk kvar längs det vita porslinets överkant. Han tog desperat fram en toalettborste och gjorde rent så att inte minsta fläck fanns kvar. Sen gick han tillbaks in i sitt vardagsrum, placerade två nya pundmynt på den lilla runda silverbrickan, tog telefonen och förklarade för en anonym jackett i andra änden att han haft ett litet missöde, att han ville ha apelsinfläckarna omedelbart avlägsnade från mattan i sitt vardagsrum och att han i övrigt befann sig i sovrummet och inte ville bli störd. Han gick in till sovrummet och stängde dörren bakom sig, slog upp sin vita morgonrock och la sig på rygg på den stora sängen och såg upp i taket. Han andades häftigt, men det hade inte med den föregående ansträngningen eller hans eftersvettning att göra. Sicilianskt blod, tänkte han. Minnesbilderna av Joar Lundwall hostande och snörvlande blod sköljde över honom med sådan obetvinglig kraft att han inte hade en möjlighet att stoppa dem. Joar hade dött i hans armar, det var inte det. Döden i sig var inte problemet, den stod inskriven i deras anställningskontrakt. Men det hade varit hans fel, det var hans arrogans, detta att de inte skulle vara beväpnade eftersom de ju bara skulle förhandla lite med ”smågangstrar”. Hans beslut var bevisligen felaktigt. Om de varit beväpnade så hade de skjutit de två förbannade sicilianska småmördarna innan dessa ens hunnit få ordning på sin motorcykel och kommit i skottläge. Det var inte bara Joar. Stan och Burt och de tre mexikanerna som han inte ens visste namnet på hade dött på grund av hans egen arrogans. Det där fåniga tricket att påverka en vårdnadstvist genom att skapa publicitet i Los Angeles Times, det som ledde till att hela kartor och lägesbeskrivningar publicerades så att mördarna bara hade att promenera in.




06-07-13

10.45

Sida 551

Eva-Britt och Johanna Louise. Han hade sagt till Eva-Britt att hon kanske borde resa bort och så hade han varit för dumt finkänslig för att insistera på att det verkligen var allvar, han hade inte ens ansträngt sig att förklara riskerna. Och några timmar senare dog båda två. Luigi fanns där ute någonstans. Luigi visste inte att den kvinna han trodde var lady Carmen från någonstans Gud vet var i Spanien, var major Tatjana Simonescu från Republiken Moldova, som Moldavien hette efter 1990. Född i Kisjinjov, Chisinau rättade han sig från ryska till det inhemska språket vilket det nu var. Hennes föräldrar var båda rumäner, hon var följaktligen uppvuxen med ett latinskt språk hemma och ryska i skolan. Talade alltså med viss lätthet såväl spanska som italienska och nu dessutom engelska; det hade stått någonstans i Luigis rapporter att han inte blivit klok på hennes brytning, att han undrat om Portugal och annat. Det rätta svaret var alltså Chisinau i Moldova. De brittiska bestarna hade ännu inte berättat för Luigi, förmodligen inte alls för att de i första hand ansåg att det var klokast att hans svenske chef delgav honom den dramatiska nyheten, utan för att de helt enkelt såg honom som en fullkomligt spenderbar resurs. Om Luigi mördades skulle de förmodligen betrakta det som ”ytterligt pinsamt” eller i värsta fall som ”lätt ironiskt”. Carl insåg att han måste samla ihop sig. Självanklagelser och cynismer fick vänta tills Luigi satt på planet hem, i bästa fall inom 48 timmar. Han intalade sig att han befann sig på ett flygplan, framkallade minnesbilderna från flygningen tidigare samma dag, då han förvisso somnat för att slippa ifrån en frågvis svensk granne som ville ha synpunkter på ett eller annat. Men just som han höll på att somna erinrade han sig morgonens nyheter från Moskva och gick upp och letade fram fjärrkontrollen till TV:n i sovrummet – där ute i vardagsrummet hörde han en dammsugare gå – och slog på CNN, hamnade förstås i någon reklamfilm och gick tillbaks till sängen och torkade sig en stund med badrockens mjuka frotté; han svettades egendomligt nog fortfarande.




06-07-13

10.45

Sida 552

En stund senare såg han hur Vita Huset i Moskva besköts av stridsvagnar och hur trupper ryckte fram. Han flyttade närmare TV:n och betraktade uppmärksamt bilderna medan han försökte stänga av den snattrande reporterrösten. Han ville se vilka trupper som satts in, hur de var utrustade och hur deras uniformer såg ut. Han kom fram till att det rörde sig om Sovjetarméns elitförsvar som fanns runt Moskva. De trupperna hade inte ingripit till Jeltsins förmån om inte själva Sovjetarmén beslutat så. Han stängde lättad av. Armén skulle snart ha läget under kontroll, de skulle tillbaks till sina kaserner så fort Jeltsin vunnit. Någon armékupp var det inte frågan om. Jurij Tjivartsjev var nu en av ungefär femton generaler som hade den egentliga makten i Moskva, men utåt skulle det inte märkas, deras räkning skulle komma till Jeltsin först om några dagar. Detta var inte ens det näst värsta som hade kunnat inträffa i Ryssland. Sir Geoffreys gröna Bentley kom en minut försent, till Carls irritation. Det betydde att han först hade gått ut genom vestibulen och förbi tamburmajoren för att sen bara finna en tom gata där han stod fritt exponerad, så att han måste gå tillbaks in och vänta i den lilla tesalongen vid sidan av vestibulen där han kunde ha uppsikt ut mot gatan. ”Vi är lite sena i dag, Geoff ”, hälsade han ironiskt när han klev in i det starkt läderluktande baksätet och slog igen den kassaskåpsliknande dörren efter sig. ”Såja såja, min käre vän, nu kanske vi inte ska hänga upp oss på småsaker och förresten vet du hur det är med Londontrafiken, antar jag?” ”Nej”, sa Carl, ”det vet jag inte. Men om jag visste det så skulle jag anpassa mej efter kunskapen så att jag kom i tid, antar jag.” ”Vaknat på fel sida i dag, har vi?” parerade sir Geoffrey försiktigt och när Carl inte svarade med annat än en axelryckning och såg ut genom fönstret så uppstod en konstig kyla i bilen. ”Säg mej, Carl”, började sir Geoffrey om, ”vi skulle visst inte till klubben, du hade något annat i kikarn, hörde jag. Då kanske vi ska




06-07-13

10.45

Sida 553

ha adressen, det är förresten högst irreguljärt med den här typen av schemaförändringar men för din skull kan man ju sträcka sej långt. Så adressen om du är så snäll?” ”Waterside Inn”, sa Carl. ”Det ligger utåt Eton och Windsor så det är väl rena hemlandstonerna för dej?” ”Waterside Inn!” sa sir Geoffrey med föga dold förtrytsamhet. ”Är inte det ett sånt där grodställe?” ”Jag antar att man kan uttrycka saken så”, sa Carl, vände sig om och såg plötsligt rätt road ut. ”Åtminstone om du med grodställe menar fransk restaurang. Den torde vara bäst i England.” ”Well, om du talar av erfarenhet så tänker jag knappast disputera om saken, så då får det bli Waterside Inn”, konstaterade sir Geoffrey, kontrollerade med sin chaufför att adressen var bekant och drog igen den tjocka mellanrutan så att sammanträdet kunde börja. ”Jo, bortsett från den kulinariska sidan av saken så tyckte jag att vi kanske kunde behöva lite längre tid för samtal här i bilen”, förklarade Carl när de blivit ljudmässigt ensamma. ”Ja, jag antar att du har rätt”, suckade sir Geoffrey bekymrat som för att markera att sammanträdet hade börjat. ”Vi befinner oss ju i en sjuttsickens pinsam situation.” ”Hurså pinsam?” frågade Carl förvånat, lite osäker på om det fanns någon egenartad nyans i den brittiska engelskan som han missat. ”Jag var ju tvungen att exempelvis informera min vän sir Anthony om kära hustruns tämligen flamboyanta sidoaktiviteter. Och det var inte så särskilt hoppsan att komma med det budskapet, kan jag försäkra.” ”Du gjorde vad för något!” utbrast Carl bestört. ”Talade du om för sir Anthony Harding att hans fru är rysk spion?” ”Naturligtvis. Och som jag sa, det var inte så lätt”, svarade sir Geoffrey med höjda ögonbryn som om han över huvud taget inte förstod Carls upprördhet. ”Är du fullkomligt från vettet?” frågade Carl sammanbitet kontrollerat.




06-07-13

10.45

Sida 554

”Nej, det antar jag att jag inte är. Hoppas i alla fall, det vore ju trist för Hennes Majestät om så vore fallet. Men du förefaller ha vissa invändningar mot förfarandet, gamle gosse?” ”Ja det har jag”, svarade Carl mellan sammanbitna tänder. ”Jag har en man där ute vars liv står på spel. Vår lilla fiende tarantelspindeln har rimligtvis rätt god hand med sin man, det han vet kan hon ta reda på. Det var ju själva affärsidén, inte sant? Du har alltså satt min mans liv på spel för någon liten brittisk etikettfrågas skull?” ”Nja, jag skulle nog vilja påstå att det är lite mer än så”, muttrade sir Geoffrey generat. ”Jag antar att du vill ha en närmare förklaring till förfarandet?” ”Jatack! Jag är full av uppmärksamhet och var snäll och kalla mej inte gamle gosse i fortsättningen.” ”Well, vi är lite stingsliga i dag, eller hur? Nå, saken ligger till så här: sir Anthony har nu lämnat in om skilsmässa, med hänvisning till otrohet. Det är av strategisk betydelse för det fortsatta förfarandet, milt uttryckt. Om lady Carmen nu försvinner så har det med otrohetsskandalen och skilsmässan att göra, om du förstår vad jag menar?” ”Så hon ska försvinna? Ja, då förstår jag vad du menar. Inget tramsande med domstolar och lagar och sånt där, utan försvinna?” ”Alldeles riktigt”, sa sir Geoffrey och sken upp vid insikten att han i alla fall i detta avseende gjort sig fullt begriplig för sin exotiske kollega. ”Du vet, det skulle bli en sjujädrans pinsam historia för Hennes Majestäts regering om det här kom ut, faktiskt skulle det kunna bidra till regeringens fall som det ser ut just nu.” ”En Profumo-historia fast dubbelt upp?” föreslog Carl. ”Jag är rädd att den där lilla äckliga historien med Profumo skulle framstå som en ren västanfläkt mot det här. Tänk dej själv, regeringen har av bristande erotiskt omdöme gift sig med det ryska spioneriet. Hennes Majestäts försvarsminister har varit gift, delat säng med, den fiendeagent som faktiskt organiserat ett icke obetydligt antal dödsfall, förmodligen har hon kunnat göra det just i kraft av sin ställning. Premiärministern har en utomordentligt svår sits redan som det är,




06-07-13

10.45

Sida 555

det här skulle få det att svämma över på alla bräddar. Regeringskris här, för det första. Och om man nu vill titta lite på internationella aspekter av saken så … tja, som det ser ut i Moskva just nu så skulle den här sortens spionaffär inte precis komma som hand i handske.” ”Nej”, medgav Carl dystert. ”Somliga inom er regering skulle, kanske inte helt orättvist om jag får vara så djärv nu när ingen hör oss, komma att framstå som fullblodsidioter. Kort sagt. Regeringens uttalade önskan, order, är att den inte ska framstå som fullblodsidioter?” ”Ett mycket kraftfullt uttryck, käre vän. Men i sak alldeles korrekt. Det vill inte regeringen och vi har fått instruktioner i överensstämmelse med denna höga önskan.” ”Naturligtvis”, sa Carl. ”Jag förstår. Men säg mej en sak, borde inte du eller någon inom MI 5, den där kvinnan som du brukar säga, hängas också?” ”Nu förstår jag verkligen inte vad du menar gamle g … hrm, vän?” sa sir Geoffrey med förvånat uppspärrade ögon som om Carl verkligen talat i gåtor. ”Så här”, sa Carl med ett djupt andetag som om han koncentrerade sitt tålamod. ”En rysk spion, av moldavisk nationalitet, med utbildning i Kisjinjov och Moskva, har nästlat sej in i den brittiska regeringen med en legend som går ut på att hon är spanjorska och så vidare. Borde inte någon liten liten säkerhetskontroll ha genomförts. Bara en liten?” ”Jag ser din poäng”, medgav sir Geoffrey torrt. ”Det skulle ni förstås ha gjort i Sverige till exempel?” ”Om en liten utländsk bimbo kom och förförde vår försvarsminister! Ja, käre vän, det kan jag faktiskt lova dej. Hon skulle inte haft så mycket som en söm kvar i sina underkläder som inte mikroskoperats, inte ett pubeshår som inte DNA-kontrollerats, inte ett fingeravtryck som inte gått genom all världens register och så vidare. Och vad gjorde ni? Hennes Majestäts tjänst gjorde vadå?” ”Ingenting av detta som du så sakkunnigt räknar upp, är jag rädd. Vi gjorde över huvud taget ingenting i den riktning du föreslår.”




06-07-13

10.45

Sida 556

”Nån av oss två i detta baksäte är i så fall galen. Antingen är det jag för att jag börjat höra i syne. Eller också är det du, för att jag inte hör i syne.” ”Det är värre än så, antar jag”, medgav sir Geoffrey och skruvade på sig. ”I sak är förklaringen mycket enkel. Samtliga säkerhetsorgan förbjöds att rota i lady Carmens bakgrund.” ”Va! Av vem då?” ”Sir Anthony själv, såklart. Han var ju faktiskt försvarsminister. Premiärministern godtog också beslutet.” ”Och ni fann er i vad en uppenbart omdömeslös gammal kåtbock fick för sej?” ”Bortsett från dina moraliska fördömanden så var sagde kåtbock försvarsminister och stöddes i nämnda beslut av premiärministern.” ”Så då hänger deras ministerändor där ute i pinsam gemenskap. Om det här kommer ut så ryker dom båda på en gång?” ”Det är förvisso en möjlighet. Själva tycks dom, lätt echaufferade, ha dragit slutsatser i den riktningen. Därav våra mycket definitiva instruktioner.” ”Lady Carmen ska försvinna för att aldrig mera höras av. Olycklig och förkrossad gav hon sej av efter skilsmässan och det nesliga avslöjandet om otrohet. Med vem har hon varit otrogen förresten, jag menar enligt skilsmässohandlingarna?” ”Med en ung italiensk-amerikansk vetenskapsman vid namn Tony Gianelli. Därvidlag har vi ju onekligen en omfattande dokumentation från en förstahandskälla.” ”Så unge Gianelli ska också försvinna, dom rymde tillsammans?” frågade Carl sammanbitet. ”Så rätt, så rätt! Dom unga tu måste ha rymt tillsammans”, konstaterade sir Geoffrey förtjust, men hejdade sig när han såg Carls rasande blick och tog sig fort med en uppgiven gest åt tinningarna innan han fortsatte. ”Nej, jag menar naturligtvis inte bokstavligen! Din unge kapten åker självfallet hem i egen identitet, under ditt höga överinseende.




06-07-13

10.45

Sida 557

Lady Carmen reser inte så långt, henne städar vi bara undan.” ”Det var ju skönt att höra”, sa Carl. ”Innebörden av det du säger är förstås att Spindelkvinnans medhjälpare också ska städas undan?” ”Naturligtvis, det skulle bli en väldans röra annars.” Carl begrundade tyst innebörden i de informationer han hade hört. Det hela var naturligtvis praktiskt, det gick inte att komma ifrån. Ingen offentlighet, ingen skandal, inga skriverier. I Tsentral i Moskva skulle man inte veta mer än att hela operationen plötsligt gick åt helvete och alla operatörerna försvann och med största sannolikhet mördades av engelsmännen. Men man skulle aldrig förstå orsakskedjan, det skulle inte finnas minsta spår som pekade mot Jurij Tjivartsjev. ”Det är en liten sak jag skulle vilja be dej om i samband med det rent operativa skedet, jag menar sen i morgon kväll”, sa sir Geoffrey försiktigt när han tyckte att han kunde återuppta samtalet. ”Visst”, sa Carl. ”Din premiärminister har ju fått min premiärminister att säga åt mej att vara för dej vad anden i lampan var för Aladdin. Kom bara ihåg att antalet önskningar är begränsat.” ”Ja, det gäller en liten men ur byråkratisk och politisk synpunkt rätt viktig detalj”, muttrade sir Geoffrey som om han ändå tvekade att klämma fram med vad saken gällde. ”När du säger liten detalj så känner jag mej som Hermann Göring när han hörde ordet kultur”, sa Carl hårt. ”Vad menar du med Hermann Göring?” frågade sir Geoffrey kränkt. ”Well Geoff, det var inte så illa ment. Han sa att han osäkrade sin revolver om han hörde ordet kultur.” ”Jaså, det var ju jättehoppsan sagt. Nå, rätt väl funnet i sammanhanget, dessutom. Vi skulle nämligen vara jädrans tacksamma om du och din unge kollega tog hand om själva den våta biten, om du förstår vad jag menar.” ”Jag visste det!” sa Carl sarkastiskt. ”Jag visste att så fort du sa liten detalj så gällde det nåt sånt här. Så vi svenskar ska stå för själva mör-




06-07-13

10.45

Sida 558

dandet, för att nu uttrycka saken utan förskönande omskrivningar. Då måste du tillfredsställa min nyfikenhet på en viss punkt. Har inte Hennes Majestät egna tjänstemän till förfogande för sånt, ni har i alla fall exporterat en betydande mängd filmer och böcker på det temat.” ”Jojo”, log sir Geoffrey, ”förvisso har vi en eller annan operatör. Men du förstår, det är en avsevärd skillnad om utländska operatörer, i det här fallet du och din kapten, eliminerar andra utländska spioner på vårt område. Hennes Majestäts regering kan utan vidare spisning sanktionera en sån åtgärd. Det där går tillbaks till något kungligt prerogativ från 1600-talet, saken har egentligen aldrig varit föremål för kontrovers. Som du förstår skulle saken rent byråkratiskt underlättas avsevärt om ni två vore så hyggliga att …” ”Hålla i bödelsyxan!” ”Well, vi har en del heltäckande mattor att tänka på. Jag skulle rekommendera en mindre blodig metod, men det är er sak. Behöver ni hjälp med några tekniska resurser eller arbetsredskap så är det bara att säga till.” ”Tack för vänligheten”, sa Carl. ”Men just det tror jag är det allra minsta problemet.” ”Om vi skulle spara det rent operativa problemet till återresan, vi är strax framme”, sa sir Geoffrey och tittade av någon anledning lite jäktat på klockan. ”Jodå, det kan vi gott göra”, sa Carl. ”Men om du ursäktar så skulle jag vilja träffa min man i kväll för att sätta honom in i läget.” ”Vore inte det att förstöra hans nattsömn?” ”Jovars. Alternativet är att han får en timme på sej efter jobbet i morgon att både fatta saken intellektuellt och förbereda sej mentalt. Om du ursäktar så tror jag det är bättre att störa hans nattsömn.” ”Då gör vi det! Klockan 23.00?” Carl nickade bekräftande och sir Geoffrey lutade sig lätt stånkande fram och grep efter sin biltelefon, slog ett nummer och behövde bara vänta några sekunder innan han fick svar. ”Kontroll här!” meddelade han. ”Se till att Apollon möter Zeus på




06-07-13

10.45

Sida 559

Olympen klockan 23.00 i dag!” beordrade han, fick ett kort svar, nickade och la på. ”Vem ska nu vara mest hedrad av det där”, log Carl. ”Hotell Connaught, som förvisso är ett utomordentligt ställe, som kallas för Olympen? Eller vår unge Adonis som är bättre än så, nämligen självaste Apollon. För att inte tala om att jag själv skulle vara Zeus? Hamnar du själv inte i något underordnad ställning i så fall, käre bror? Jag menar till Zeus?” ”Inte alls”, fnös sir Geoffrey. ”Såna där koder kan vi använda för utlänningar, men knappast för riktiga britter.” ”Jag förstår precis”, sa Carl matt. Waterside Inn låg som namnet beskriver vid vatten, så nära Themsen att man hade en liten terrass som låg precis över floden, som en brygga. De hade kommit tidigt och det var fortfarande varmt ute för årstiden. Den frodiga växtligheten runt huset gick mycket mer i mörkt grönt än i höstfärger. Den personal som mötte dem var till Carls förtjusning inte klädda i jackett eller liknande, faktiskt inte ens i slips, och de talade engelska med omisskännlig fransk brytning; sir Geoffrey muttrade något om att de föreföll att ha simfötter i stället för vanliga fötter, en anspelning på grodor som det tog Carl några sekunder extra att förstå. De fick ett bord alldeles intill vattnet och de stora glasdörrar som kunde dras för som fönster var fortfarande öppna. Carls förvissning om att detta skulle vara Englands bästa restaurang byggde inte på någon personlig erfarenhet, inte ens något tips. Det var en ren underrättelsekunskap. Han hade, hämndlysten för den vedervärdiga maten på Travellers’ Club, använt sig av Guide Michelin och på så vis snabbt kunnat konstatera att Englands enda trestjärniga restaurang faktiskt låg inom räckhåll med bil från Londons innerstad. Han såg fram mot maten med samma förtjusning som han såg fram mot sitt barnsliga men lätt sataniska skämt med sir Geoffrey, som ju redan klart visat var han själv stod i frågan om franskt kök. Carl gnuggade händerna och sköt snabbt över den matsedel där




06-07-13

10.45

Sida 560

priserna var borttagna, som var till för damer, till sir Geoffrey, slog ut med armarna i en uppspelt förväntansfull gest och deklarerade frankt att det nu var Hans Majestäts tjänst som stod för fiolerna. Vilket knappast var sant. ”Matsedeln är ju bara på grodspråket”, konstaterade sir Geoffrey misslynt och eftersom Carl inte låtsades höra så låtsades sir Geoffrey läsa vidare. ”Jag hoppas du är mycket hungrig”, sa Carl försjunken i matsedeln. ”Jovars, ganska. Man kanske skulle kunna tänka sig dagens”, viskade sir Geoffrey försiktigt. ”Har du någonting emot att förklara vad det är, för mej verkar det som grillade sniglar och grodlår hela rasket.” ”Dagens meny! En sån strålande idé, käre vän, du tycks vara på festhumör”, låtsades Carl konstatera. ”Varken grodor eller sniglar?” frågade sir Geoffrey misstänksamt. ”Inte alls! Jag ska gärna översätta för dej. Ett ögonblick!” Carl beställde in varsitt glas champagne som drink, ingen gin och tonic här, tänkte han elakt och förklarade att man skulle välja dagens festmeny och att han gärna ville ha fram vinmästaren. ”Nu min käre vän!” sa han och gnuggade händerna av förtjusning. ”Nu ska du få höra. Nej, här är inga grodor, inga sniglar heller. Vi börjar med en liten grillad havskräfta i cognacsås, skrider vidare över en lätt röd paprikacrème med grillad pilgrimsmussla och smörstekta kalvbrässnoisetter. Sen renar vi gommen med lite grönt, grön sparris i mandelvinaigrette och sen går halvtidsgonggongen med granité på rosa champagne, passar ju utmärkt med tanke på vår drink.” Sir Geoffrey såg svagt lidande ut, vilket Carl inte låtsades observera. Champagnen serverades och de skålade, sir Geoffrey något avmätt, innan Carl fortsatte sin glada uppräkning. ”Nu börjar vi närma oss dom tunga grejorna, dags för rödtjutet. Vi börjar med stekt gåslever med äpple innan vi går in på stekta rapphönsbröst i cognacgräddsås med pepparriska och om vi vill så fortsätter vi med dagens ostar och en liten soufflé på Grand Marnier med




06-07-13

10.45

Sida 561

citronsabayon. Har du några förslag till viner, käre bror?” ”En Pomerol vore kanske lämplig till den där fågeln”, föreslog sir Geoffrey hjälplöst. ”Pomerol! Ett lysande förslag, min käre vän!” sa Carl och vände sig mot vinmästaren som ljudlöst slutit upp vid hans sida, kastade sig in i en snabb diskussion om vilka olika årgångar som stod till buds och återkom sen till sir Geoffrey med själva domen; sir Geoffrey tog emot beslutet med sänkt huvud. ”En Château Le Gay 1982!” deklarerade Carl glatt. ”Jag är förvissad om att det helt säkert är ett utmärkt val”, kved sir Geoffrey. ”Ja är det inte så säg! Vad hade du tänkt dej till fiskköret i början, en liten vit bourgogne kanske?” ”Låter förträffligt”, suckade sir Geoffrey och såg lidande på Carl som kastade sig in i en ny palaver med vinmästaren innan han kunde meddela att beslutet stannat vid en 1985 års Château de Meursault, fast inte den vanliga sorteringen utan slottets specialare med grön etikett som kallades för Grand Cordon. ”Fast jag förutsätter förstås, käre bror, att du avsåg att vi skulle avnjuta vår Pomerol till rapphönsen?” fortsatte Carl muntert. ”Naturligtvis”, muttrade sir Geoffrey med sänkt huvud. ”Utmärkt!” sa Carl. ”Då avser du naturligtvis en bourgogne till den stekta gåslevern? En som kanske inte är så tung, en åldrad variant med lite smak av sherry och lite mot slutet av sitt liv?” ”Jag kunde inte ha kommit på det bättre själv”, suckade sir Geoffrey. ”Finemang!” fortsatte Carl som om han var fullkomligt blind för sir Geoffreys plågade ansiktsuttryck. ”Jag ser här att dom har något lite exklusivt som kan stämma på dina önskemål. En 1945 Clos de Vougeot.” ”Fantastiskt”, stönade sir Geoffrey. Men allteftersom mat och vin bars in och de små rätterna, de var naturligtvis små i omfånget, slank ner i sir Geoffrey tinade han upp.




06-07-13

10.45

Sida 562

Vinet gjorde möjligen sitt till och när de hunnit fram till gåslevern och bourgognevinet från 1945 kom han riktigt i stöten och talade länge om just det årets särskilt ärofulla innebörd för Storbritannien. Tugga för tugga och klunk för klunk bröt Carl ner sin mycket engelske kollegas föreställningar om grodkäk och det blev till och med ost och än mer, en efterrätt som Carl gjorde till anledning att föra ny vindiskussion omkring som slutade med att de inte valde Château d’Yquem, det enda efterrättsvin sir Geoffrey kände till eftersom det fanns på Travellers’ Club, utan ett glas av en tysk 1983 Longuicher Maximiner Herrenberg (Riesling – Spätlese) som gav Carl anledning att tala om Tyskland i största allmänhet. Deras middagssamtal fick ju ändå aldrig beröra yrket. ”Nå, vad tyckte du om krubbet, Geoff?” frågade Carl glatt med just den fråga han själv fått sist de åt. ”Jag måste motvilligt medge att det var lysande. Och jag skulle förbanne mej inte ha sagt det om jag inte tyckt det”, svarade sir Geoffrey ödmjukt. ”Åh fan!” sa Carl medan han skrev på sin kreditkortsnota och noterade att sir Geoffrey försökte läsa beloppet uppochner, det var 1 450 pund jämnt. ”Vad skulle du ha sagt om du inte tyckte om det?” ”Att även en groda kan hitta ett korn, nåt i den stilen”, medgav sir Geoffrey. ”Ni tycks ha goda representationsresurser på det svenska bolaget”, tillade han sen med en blinkning och gest mot notan som signalerade att han förstått ungefär vad mat och dryck kostat. ”Inte alls”, sa Carl slängigt. ”Faktiskt har vi inget representationskonto alls, inte ens för såna som du. Det här tar jag hand om själv.” Han rev demonstrativt sönder notan, kramade ihop den till en liten boll och kastade den med en knyck på handleden i en av bordets askkoppar när han reste sig och gjorde en bjudande gest ut mot det väntande bilsammanträdet på väg tillbaks in mot stan. ***




06-07-13

10.45

Sida 563

Luigi hade varit djupt försjunken i tankar när mannen i regnrock och paraply gled upp vid hans sida just som han stigit av tåget på Waterloo Station. Han hade missförstått situationen och uppfattat det som ett homosexuellt närmande och först i sista sekunden hållit katastrofen tillbaks. Meddelandet var på något sätt skrämmande, fast han inte förstod varför. Om Hamilton var i stan och ville träffa honom så borde det bara betyda att det var dags för en stunds summering och planering. Man skulle värdera arbetet så långt det fortskridit hittills, kanske komma med någon ljus idé, kanske inte. Dessutom skulle Luigi äntligen få någon att tala med om sitt personliga problem, om hur han egentligen kände för Carmen. Det var så han intalade sig att det skulle bli. Men han trodde inte riktigt på det själv och lyckades inte avreagera sig ens genom att nästan fördubbla sitt träningspass nere i källaren när han kom hem; det var en form av disciplin som han ändå börjat få in i kroppen. Han löptränade varje morgon oavsett väder och han genomförde ett gymnastikprogram med väl fördragna gardiner varje kväll han kom hem. Timmarna mellan åtta och tio sniglade sig fram hur mycket han än försökte distrahera sig med läsning, till och med TV, och när han äntligen kunde ge sig ut på den långa invecklade transporten till The Connaught uppe i Mayfair var det som en befrielse. Tiden nere i tunnelbanan åts fort upp eftersom han ju var på väg, trots alla omvägar och slingerbultar. Han steg av vid Piccadilly Circus, inte för att det på långa vägar var närmast utan därför att det var en intensivt trafikerad station med många utgångar där det skulle vara omöjligt att förfölja någon, om man till äventyrs kunnat hänga med ända tills nu. Det tog honom en knapp halvtimme att med några omvägar ta sig fram till hotellet och när han steg in i vestibulen var klockan exakt 22.59. Eftersom han kände till rumsnumret nickade han bara självklart åt ett par personer i jackett och gick raka vägen fram till hissen, utan att




06-07-13

10.45

Sida 564

någon gjorde en min av att stoppa honom; det var något han hunnit lära sig, engelsmän saknar självförtroende gentemot den som själv har gott om det, medan de växer till rytande lejon i den omvända situationen. Carl ryckte upp dörren på sekunden, just när Luigi höjt sin hand för att slå in dörrkläppen. Han tycktes betrakta det som självklart att Luigi kom i rätt tid på sekunden. ”Kom in”, sa han. ”Long time no see, hur har du haft det?” ”Åjovars”, svarade Luigi försiktigt, ”jämna plågor som det heter, det har faktiskt hänt en del obehagligt.” ”Jag vet”, sa Carl lugnt och ledde in Luigi i salongen, pekade på en fåtölj och förklarade sen att det av olika skäl inte kunde bli något vin i kväll, än mindre sprit. Och att detta etablissemang var alldeles för storartat för att kunna servera något så plebejiskt som det goda engelska ölet. Carlsberg eller Heineken fanns. Själv föreslog han te. Luigi förstod intuitivt att det inte var läge att motsätta sig det där med te, oklart varför. När de suttit en stund och småpratat som engelsmän om ingenting nämnde Carl, nästan som i förbigående fast det naturligtvis inte var så, att han haft ett längre samtal med en liten stropp som sade sig heta Kincaid. Luigi log och nickade tungt långsamt för att markera att det där med ”liten stropp” nog var ett vänligt omdöme. De hade kort sagt inte kommit så väl överens, ibland nästan grälat. Kincaid var en cynisk liten jävel som tyckte att det närmast var ett kul skämt om en oskyldig journalist strök med för att man gillrat en fälla lite snett. Och dessutom hade Luigi mer och mer plågats av en kuslig känsla av att inte veta vems ärende denne Kincaid egentligen gick, och vems ärende han i så fall själv gick. Kincaid uppträdde som om han personligen representerade Hennes Majestät, men egentligen var han bara en anonym tjänsteman. Dessutom en anonym tjänsteman på en myndighet som man aldrig hade kontakt med, vars ansvarsförhållanden var oklara och därtill en




06-07-13

10.45

Sida 565

myndighet som fann nöje i att skrivbordsmörda journalister. Det var kusligt. ”Och nu till lady Carmen”, sa Carl lågt och kastade en blick på klockan som om det inte var så mycket tid kvar av samtalet; han hade lugnt och tålmodigt lyssnat på Luigis berättelse, då och då nickat instämmande och muttrat något om att det var ungefär samma känsla några pinnhål högre upp i graderna, kort sagt, vem fan var den där sir Geoffrey egentligen? ”Ja, vad vill du veta?” frågade Luigi försiktigt. ”Om du har tagit del av mina rapporter så står allt väsentligt där, jag menar allt av betydelse i sak.” ”Och det som inte står där?” frågade Carl mjukt. ”Tja”, sa Luigi tveksamt. ”Det är inte lätt att berätta det här, det blir så privat, så personligt och jag menar … att punkt ett punkt två punkt tre dra det för sin CO är inte snutet ur näsan.” ”Försök!” sa Carl vänligt. ”Jag talar gärna om det här, jag kanske har varit med om något liknande när jag själv var under cover. Låt mej fråga rakt på sak. Är du kär i henne?” ”Svar ja!” sa Luigi med en kraftansträngning. ”Från början var det en lek, en liten kul grej som mest byggde på … ja, du vet. Men så växte det, ungefär som om jag blivit inseminerad, det bara fanns där inom mej fullt färdigt en vacker dag.” ”Hm”, sa Carl och såg ut som om han drömde sig bort. ”När jag levde i en annan identitet, det var i Tyskland för några år sen, så hade jag ett med tiden alltmer intensivt förhållande med en tysk terrorist. Hon hette Monica, jag har glömt efternamnet, men det slutade med att jag sköt henne. Rak träff genom ena lungan, hon skulle ha överlevt om inte GSG 9 dråsat in med, ja du vet, hela utrustningen, och fyllde henne så till den grad med bly att hon måste ha blivit rätt tung att bära ut.” ”Fy fan vilken historia! Hur kom du över det där?” frågade Luigi brydd över att han måste låtsas som om han inte hört hela historien förut.




06-07-13

10.45

Sida 566

”Ärligt talat vet jag inte om jag kom över det. Jag menar, det där med förälskelsen kom jag rätt snart att betrakta som en sorts fiktion, inom den fiktion jag tvingat mej själv att leva. Det lär vara ett vanligt fenomen. Det var inte jag, det var min roll som var förälskad.” ”Jag har faktiskt tänkt i den riktningen, skönt att höra att man inte är knäpp”, sa Luigi synbarligen lättad. ”Nej, det lär som sagt vara ett vanligt fenomen”, sa Carl, gäspade och hällde upp mer te åt sig själv och sträckte frågande fram den pimpinetta engelska tekannan i vitt och rosa mot Luigi som skakade avböjande på huvudet. ”Du ska inte tro att du är ensam, broder. Nå, hur hade du tänkt lösa det där med ett, ska vi säga, utomordentligt indiskret förhållande i detta sexgalna land där du varannan sekund riskerade att blåsas bort från jobbet av skandalpress?” ”Det var en hård fråga”, konstaterade Luigi. ”Javars”, medgav Carl. ”Men kom inte och säg att du inte redan ställt dej den frågan, då är du värre däran än jag trodde.” ”Är det därför du kommit hit, för att få mej att så att säga ta mitt förnuft till fånga, när det gäller henne alltså?” frågade Luigi med en ton som lät ana att han kände sig något sårad. ”Ja, det kan man säga”, sa Carl lätt. ”Bland annat därför. Nå, hur har du själv tänkt när det gäller det där med förnuft till fånga?” ”Jag vet inte riktigt”, medgav Luigi plågat. ”Jag inser ju förstås att det här inte är så klokt, allt sånt är lätt att inse. All logik säger att jag så fort jag kände vartåt det barkade skulle ha gett upp det hela. Men så var det det där med rollen, Tony Gianelli du vet. Han hade ingen som helst anledning att tänka som jag. Och så följde jag undan för undan minsta motståndets lag, i mitt fall Tony Gianellis lag och sen satt jag där.” ”Är kapten Luigi Bertoni-Svensson beredd att avsluta den här kärleksaffären?” frågade Carl, lika mjukt i tonen som orden i sak var hårda. ”Självklart, om det är en order”, svarade Luigi snabbt.




06-07-13

10.45

Sida 567

”Men om det inte är en order? Om jag bara frågar dej, i din sanna identitet, vad säger du då?” ”Hon ska visst skiljas, jag tror åtminstone det”, sa Luigi vilset. ”Jag har haft funderingar i den riktningen att … ja, att jag borde avsluta det här nu, medan jobbet pågår, och sen kanske knyta en ny kontakt när allt är över. Fast jag vet inte, det är rätt knäppt, jag hamnar hela tiden mellan Tony Gianelli och mej själv, bara en sån sak, hon är ju kär i någon som inte är jag.” ”Är hon verkligen kär i dej?” frågade Carl till synes omotiverat överraskad. ”Hur vet du det?” ”Hon har sagt det”, log Luigi generat åt sin egen förklaring och ryckte urskuldande på axlarna. ”Om hon ljuger för mej så lär jag ju inte vara den förste mannen i hennes liv som hon ljugit för.” ”Nej, med stor sannolikhet inte”, medgav Carl tankfullt. ”Men låt mej fråga så här. Älskar du henne?” ”Det är lustigt att du säger det så, jag menar på svenska.” ”Hurså? Vi talar ju svenska”, sa Carl roat och höjde på ögonbrynen. ”Jo förvisso, som det skulle ha hetat på engelska”, medgav Luigi med ett blygt leende. ”Men häromdagen frågade jag mej det där, just den frågan. Det lustiga var att svaret blev ja på engelska, ja på italienska och nej på svenska. Kan du förstå det?” ”Kanske, kanske det”, funderade Carl. ”Din sanna identitet är den där svenska, du är kapten Luigi Bertoni-Svensson, det där andra är teater. Låt oss hoppas att det är så.” ”Varför hoppas du det?” ”Därför att”, sa Carl, reste på sig och sträckte sig upp mot taket och gick en bit ut i rummet så att Luigi inte längre kunde se hans ansikte, ”därför att det jag nu ska säga dej kommer att bli det mest mardrömslika och mest ohyggliga du hört i hela ditt liv. Har du spänt fast säkerhetsbältet?” ”Ja”, sa Luigi nervöst, ”jag lyssnar. Du har en god och en dålig nyhet eller nånting, så okay, låt oss få den dåliga nyheten först.”




06-07-13

10.45

Sida 568

”Jag har tre dåliga nyheter!” sa Carl hårt och vände sig om och såg Luigi stint i ögonen. ”För det första. Lady Carmen Hardings namn är i verkligheten Tatjana Simonescu, född och grundutbildad i Kisjinjov i den rumänska delen av Sovjetunionen, Moldavien alltså. Hennes grad är major inom GRU, hon opererar direkt under Tsentral. Hon har förmodligen aldrig ens varit i Spanien.” Luigi stirrade på Carl med vidöppna ögon som om han inte förstått, som om han sen ville pröva om det var frågan om en psykologisk test, ett grovt skämt eller någon form av psykologisk chockterapi för att få honom att kasta loss ur alltför inkörda tankebanor. Carl sa ingenting, rörde inte en min utan talade bara med sin blick. Efter några oändliga sekunders kraftmätning med blickarna sjönk Luigi ihop, sänkte huvudet och bultade sig sakta med ena knytnäven mot pannan. ”Och det första”, fortsatte Carl, ”är inte ens slut, även om du borde ha kunnat förutse fortsättningen på frågan om hennes identitet. Hon är alltså hjärnan i den här ryska operationen, hon utser offren, hon är chefen, hon har överblicken, hon har flyttgubbarna.” ”Flyttgubbarna!” utbrast Luigi. ”Just det!” sa Carl och höjde handen för att avvärja Luigis fortsatta fundering. ”Dom flyttkarlar du ska träffa i morgon. Dom är hennes handräckning. Vi har deras verkliga identiteter, allt.” ”Så jag skulle bli …” ”Nästa offer ja!” avbröt Carl kallt. ”Men vänta nu. Hittills har du bara fått den första dåliga nyheten. Nu ska du få den andra. I god västerländsk demokratisk ordning har den brittiska regeringen beslutat att alla dessa personer ska elimineras. Dagen D är för övrigt i morgon. Vill du ha en whisky eller nåt så kan vi beställa!” ”Jatack”, sa Luigi med ett djupt andetag medan han förtvivlat såg sig omkring som om han ville hitta ett stöd att gripa tag i. ”Någon särskild sort?” frågade Carl belevat när han gått fram och lyft telefonluren. ”Nej för fan!” sa Luigi förtvivlat. ”Bara det är sprit!”




06-07-13

10.45

Sida 569

”Nåväl”, sa Carl och beställde två stora Highland Park och lade på luren. Han gick ett varv genom rummet och sneglade försiktigt på den sammansjunkne vännen och kollegan. Carl ansåg att han själv just nu inte kunde vara någonting annat än äldre officerskollega och dessutom commanding officer. Från och med nu fick han inte, för Luigis skull, vika en tum. Det var tyst i rummet medan de väntade på whiskyn. Carl accepterade tacksamt pausen medan han rörde sig i rummet fastän han oupphörligt sneglade mot Luigi för att tolka dennes reaktioner. När de skålat och Luigi som situationen bjöd druckit en djup klunk och Carl försiktigt smuttat på sin whisky, väntade han tio sekunder innan han ställde ner sitt glas på den orientaliska kaffebrickan intill sin fåtölj. ”Och nu kommer alltså den tredje dåliga nyheten”, sa han i ett så neutralt tonfall han förmådde. ”Av olika byråkratiska och juridiska skäl, som jag kommer att försöka förklara om en stund, är det den svenska delegationen som ska expediera själva döden till våra ryska kolleger. Du och jag alltså.” ”Det kan jag inte! Det här är en jävla mardröm, vilken sadistisk engelsk idiot har hittat på det här!” utbrast Luigi och kramade sitt whiskyglas så att knogarna vitnade. ”Akta glaset”, sa Carl. ”Att det är dyrt skiter vi i, men du bör ha ordning på dina händer i morgon.” ”Inte Carmen, absolut inte Carmen”, sa Luigi sammanbitet och kastade i sig en ny klunk whisky. ”Major Tatjana Simonescu”, rättade Carl torrt. ”Det vore förstås orimligt. Just den saken behöver du inte bekymra dej om.” ”Carmen är ingen sak, för helvete!” snäste Luigi. ”Major Tatjana Simonescu”, rättade Carl. ”Nej, hon är en människa som du och jag. Hon är dessutom kollega, och om jag får säga det en enastående framgångsrik kollega. En av dom bästa. Om det fanns någon rättvisa i spioneriets historia så skulle hon ha en stor bronsbyst i




06-07-13

10.45

Sida 570

Hall of Fame. Hon är alltså kollega, hon har riskerat sitt liv i tjänsten precis som du. Låt oss nu se till så att hon förlorar och inte du.” ”Det här är ju inte klokt”, viskade Luigi. ”Jag har spelat idiot för henne och hon har spelat, ja vad hon nu har spelat för mej. Har hon förstått vem jag var?” ”Nej”, sa Carl. ”Det finns det ingen anledning att tro. Då skulle hon inte ha gett sej på dej. Förlåt … jag menar, då skulle hon inte ha utsett dej till nästa offer. Vi kommer ju aldrig att få veta hur det skulle ha gått där i lägenheten uppe i Mayfair om vi inte varit förvarnade. Nu kommer vi att ta hem det här, just därför att vi är förvarnade. Men om inte? Vad tror du? Vem hade blivit den värsta överraskningen för vem?” ”Omöjligt att säga”, sa Luigi med en glimt av intresse i ögonen som fick Carl att tro att han kommit över den värsta chocken. ”Hon var den sista jag skulle misstänka … få se! Det är två flyttkarlar som skulle ta hand om mej där uppe i lägenheten, inte hon själv?” ”Ja, det är vår slutsats”, medgav Carl. ”Den delen får vi ju på sätt och vis utredd i morgon. För jag antar att du inte har någonting emot att träffa flyttkarlarna? Ja, det vill säga, du kommer att ha viss back-up. Nämligen mej.” Carl fick en förnimmelse av känsliga samtal med Tessie och hur han, åtminstone förr i världen, före katastrofen hade kunnat lösa upp svåra situationer. Han prövade ett småleende, mycket försiktigt. ”Vad gäller flyttkarlarna”, sa Luigi tydligt mer samlad medan han drack en mer måttlig klunk whisky, ”så ser jag fram emot vårt sammanträffande. Särskilt som jag har viss back-up.” Han visade en tendens till leende. ”Bra!” sa Carl nöjd med det lilla leendet. ”Då har du väl i stora drag förstått upplägget i morgon?” ”Ja, det tror jag”, sa Luigi och tänkte kort efter innan han fortsatte. ”Jag kommer som avtalat, ehuru inte helt ensam och inte helt omisstänksam. Vi träffar flyttkarlarna, dom röjer sej. Ska bli intressant att se hur dom gör förresten. Vi tar ut flyttkarlarna, dom städas undan.




06-07-13

10.45

Sida 571

Carmen kommer …” ”Major Tatjana Simonescu”, avbröt Carl strängt. ”Ja förlåt. CO för oppositionen dyker upp och finner … vadå?” ”En glad och förväntansfull Tony Gianelli som inte är död det minsta”, föreslog Carl. ”Just det. Och vad händer då?” frågade Luigi intensivt funderande. ”Ni älskar med varandra en sista gång”, sa Carl lätt och tittade ner i sitt whiskyglas. ”Val Är du inte riktigt klok! Varför det?” ”Jag tror det vore mycket bra om vi kunde ordna det så”, sa Carl ansträngt. ”Skulle du ha kunnat göra det!” ”Ja, jag har prövat. Det går faktiskt. Vad tror du själv?” ”Vet inte. Hur fan ska man kunna veta något sådant i förväg? Vad är förresten meningen, jag menar rent operativt?” ”Rent operativt vore det en fördel om hon hade dina spermier i sej någonstans där dom kan hittas, om du förstår vad jag menar, inte så mycket att välja på.” ”Och det är operativt viktigt?” ”Ja, det är det. Men jag har all förståelse för om du inte kan förmå dej.” ”Och sen? Om vi förutsätter att jag enligt order placerar … ja, om jag genomför det där. Vad händer sen?” ”Sen går ni upp, klär er mer eller mindre eller vad ni har för vanor. Sen kommer besök, bland annat jag. Du förs ut, möjligen handbojad. Vi träffas en kort stund senare.” ”Och då är Carmen död?” frågade Luigi med ett ansiktsuttryck som antydde att han på nytt var nära sammanbrott. ”Nej, hon har aldrig funnits, det var en teaterroll. Då är major Tatjana Simonescu död. Får jag fråga dej något djupt personligt?” ”Självklart.” ”Skulle du vilja se hur Carmen förvandlades till major Simonescu, se det med dina egna ögon?”




06-07-13

10.45

Sida 572

”Ja, men jag skulle inte vilja se …” ”Jag talar inte om det! Men skulle du vilja se med dina egna ögon att hon var en annan än den vissa delar av dej var kär i, vissa delar av din personlighet menar jag?” ”Jag tror det, fan vilken fråga! Men jag tror det.” ”Bra. Då ska vi se om vi kan tänka ut något i den riktningen. Vill du ha detaljerna i operationens uppläggning nu?” ”Ja, det är väl dags. Nej vänta förresten. Hela situationen är ju faktiskt alldeles galen. Om någon annan än du kommit in och berättat det här så skulle jag, beroende på läge, antingen ha skrattat ut honom eller slagit ihjäl honom.” ”Ja?” sa Carl och höjde förvånat på ögonbrynen. ”Men nu var det jag. Så?” ”Alltså varken det ena eller det andra av dom där alternativen. Jag tror blint på dej, du skulle kunna slå i mej vad som helst.” ”Det tror jag inte ett ögonblick. I så fall var det något fel med din utbildning och mitt befäl”, svarade Carl avmätt. ”Men hur kunde vi ha en sån jävla tur! Det är matematiskt fullkomligt osannolikt om man tänker efter”, sa Luigi ivrigt efter en stund innan han fortsatte. ”Jag antar att det här är en stad som har åtminstone åtta miljoner invånare, beroende på hur generöst man räknar in förorterna. Addlestone där jag jobbar skulle man till exempel inte kunna räkna in. Vi kommer hit, vi ska hitta ryska spioner. Jag installeras, det är ett långsökt försök men varför inte? Men den första dagen på min arbetsplats, jag har knappt hunnit säga How do you do, så hamnar jag i säng med huvudpersonen? Det är helt enkelt inte möjligt. Sån tur finns inte, håll med om det?” Luigi såg ut som om han på nytt fått för sig att han var utsatt för en logisk test eller psykoterapeutisk chock eller något annat djävulskap och betraktade Carl nästan triumferande i väntan på svar. ”I ett avseende har vi faktiskt haft en väldig tur, det medges”, sa Carl fundersamt. ”Om jag hade fått dom här kunskaperna senare borta i Ryssland, om maralhjorten hade brunstat i oktober i stället för




06-07-13

10.45

Sida 573

i september i Sibirien, så hade vi fått genomföra det här med din sinnesnärvaro i det avgörande ögonblicket som enda vapen. Nu hade vi en oerhörd tur, jag fick kunskaperna i precis rätt tid.” ”Så det är du som har …”, började Luigi tveksamt innan han fort eldade upp sig på nytt. ”Du förstår mycket väl vad jag menade! Det var som att släppa en sjunkbomb på måfå mitt ute i Atlanten och träffa mitt i prick på en Tajfoon. Det hänger inte ihop.” ”Det gör det visst”, sa Carl med en väl spelad oengagerad min. ”Vi skulle placera en person under cover på bästa möjliga plats. Vi valde rätt specialitet, rätt företag, rätt offer. Det var inte tur, det var en blandning av kunskap och planering, så enkelt som så. Vi hade uppenbarligen tillräckligt goda kunskaper och vi planerade väl. Dina åtta miljoner är nu reducerade till ungefär tio personer eller något sånt. Vi var bra, helt enkelt, se det så.” ”Du får det att låta jävligt enkelt.” ”Det är så enkelt. Vi hamnade rätt, att major Simonescu däremot raggade upp dej redan första dan kan ju bero på ett rent personligt intresse. Lika väl som att företrädaren på just ditt jobb faktiskt mördades, välj själv.” ”Inte enkelt att välja.” ”Nej, förstås inte. Men en sak är säker. När hon förstod vad du gick för så bestämde hon sej för att mörda dej. Så hennes ursprungliga intresse för din ringa person är ju bara av akademiskt intresse.” Luigi svarade inte och Carl fick för sig att det var över. Han fylldes av en varm beundran för Luigi. Att han med sin egen attityd antytt att det här var jobb, det här var sådant som man i våra kretsar får lära sig att leva med och så vidare, det var ju en sak. Någon annan attityd hade inte varit möjlig. Men Luigi, som visserligen fortfarande var blek och skakad, fattas bara, såg ut att börja samla ihop sig. Carl var mycket osäker på vad han själv skulle ha klarat av i motsvarande situation. ”Det börjar bli lite sent”, sa han. ”Vi går i strid i morgon klockan 18.00 ungefär och du ska dessutom klara av en vanlig arbetsdag som




06-07-13

10.45

Sida 574

vilken fredag som helst, vi kanske skulle börja tänka lite på sömn?” ”Du menar att jag ska jobba som vanligt i morgon?” suckade Luigi. ”Dessutom ska jag nu gå hem och sova lugnt?” ”Det där sista tror jag kan vara för mycket begärt”, medgav Carl. ”Ta min whisky också förresten! Men att du ska jobba som vanligt i morgon tycker jag är självklart. För vad har du för alternativ? Sitta hemma efter att ha ringt dej sjuk, vilket förresten inte är bra, och vrida händerna och anklaga dej själv för ett eller annat i väntan på att klockan blir 18.00?” ”Det låter inte som ett angenämt alternativ”, medgav Luigi med en axelryckning. ”Nej”, nickade Carl, ”det är inget angenämt alternativ. Jag vet inte hur du ska klara av den här natten, du får inte ringa mej förresten, du är en märkt fågel och vi vet inte vilka förberedelser som skett i ditt hem. Jag vet inte hur jag själv skulle ha klarat av den här natten.” ”Jag tror jag promenerar hem. Sista natten i London kanske?” ”För den här gången får vi hoppas. I värsta fall hade det verkligen kunnat bli din sista natt i London. Tänker du verkligen promenera hem?” ”Ja, om det är okay för din del, men det finns väl inget hinder?” ”Nej, inte vad jag kan se, nackdelen är att du nyktrar till.” ”Gör inget, jag tar ett jättejärn när jag kommer hem och inleder kampen om sömnen.” ”Mm, gör det”, sa Carl undvikande. Han hade ingen svårighet att föreställa sig Luigis kommande natt. ”Jag har några detaljer här, lite adresser och klockslag och sånt”, fortsatte han och räckte tankspritt över ett kuvert som Luigi tog emot utan att öppna och stoppade ner i sin innerficka. ”I morgon går vi i strid, du är den bäste rotekamrat jag kunnat ha”, sa Carl och räckte stramt fram handen till avsked. ”Och jag har en back-up som är få förunnat”, svarade Luigi och sträckte fram sin hand. ”Tay-Hoo, i morgon spöar vi dom”, fortsatte han lite uppmorskat och gick mot dörren med en stram nick.




06-07-13

10.45

Sida 575

Carl såg tankfullt efter honom. Tay-Hoo, tänkte han med en ironisk grimas, som om vi bara vore några SEAL-killar på väg ner i fallskärm mot försvarslösa bybor någonstans i tredje världen. Det här blir nog svårare. När dörren gått i lås efter Luigi gick Carl runt i rummet och städade undan glas och teservis, såg på klockan och skakade på huvudet, han tänkte på Luigis långa natt. Några minuter efter att han lagt sig sov han tungt och rofyllt. Det sista han tänkte på innan han somnade var sir Geoffreys indignerade reaktion när han sett den svartvita vinetiketten på Château Le Gay, som ju ändå var en Pomerol från 1982. Sir Geoffrey hade fått för sig att det var ett vin särskilt för homosexuella grodor. *** Insatsstyrkans provisoriska högkvarter hade inretts i en lånad lägenhet på Upper Brook Street, alldeles i närheten av Grosvenor Square; det var ett kort promenadavstånd från Carls hotell. Carl kände en stark, nästan befriande lättnad när han äntligen kunde gå ut i regnet med sitt lånade paraply hoprullat under armen. Han lät regnet piska sig i ansiktet en stund, som en sorts reningsbad, innan han fällde upp paraplyet och skyndade på stegen. När han svängde in på Upper Brook Street efter att ha sneddat genom parken noterade han med tillfredsställelse att ingenting syntes utåt. Inga egenartade fordon, inga poliser, ingenting som ens ett tränat öga skulle uppfatta som misstänkt. Huset var ålderdomligt och andades förmögenhet och svunnen storhet, precis som man hade kunnat vänta, och han gick uppför trapporna eftersom han var en minut före utsatt tid. Han betraktade roat flagnande stuckatur och krigiska väggmålningar. När han ringde på den svarta ekdörren med blänkande mässingsskylt öppnades dörren blixtsnabbt av en soldat helt klädd i svart med en kompakt kulsprutepistol hängande vid höften. Carl drog för-




06-07-13

10.45

Sida 576

skräckt igen dörren efter sig eftersom soldaten sträckt upp sig, stampat och öppnat munnen till vrål. ”Sir! Löjtnant Sykes-Johnson till ert förfogande, sir!” skrek den svartklädde in i Carls ansikte så att det nästan kändes som vinddrag. ”Mycket bra löjtnant, lediga!” kommenderade Carl och åtlyddes blixtsnabbt med stampande rörelser. ”Vill ni vara så god att föra mej till CO?” frågade han sen i demonstrativt lägre tonläge. ”Ni är CO! Sir!” skrek löjtnanten. ”Very well, kan ni då föra mej till högste brittiske chef?” frågade Carl med viss ansträngning att hålla sig för skratt. ”Den här vägen, sir, följ mej, sir!” skrek soldaten och började på något sätt marschera genom lägenheten med den lätt besvärade Carl efter sig. Det var en vacker högreståndslägenhet med mycket dunkel konst på väggarna, glimmande falska brasor i öppna spisar, mässing och mahogny. Men det estetiska intrycket var för dagen spolierat av svartklädda commandosoldater som for upp och gjorde ställningssteg när Carl passerade. Sir Geoffrey väntade i en stor salong med fönster mot gatan där ett flertal optiska instrument monterats upp i riktning tvärs över gatan. ”Special Air Service, antar jag?” hälsade Carl glatt med en nick mot två av de svartklädda som redan stod som statyer i givakt intill sir Geoffrey. ”SAS, just det ja”, nickade sir Geoffrey vänligt när han tog i hand. ”Vi kunde ju inte gärna nöja oss med annat än det bästa, eller hur? Och apropå det, tack än en gång för i går. Verkligen mumsigt, faktiskt.” ”Gläder mej att ha kunnat frälsa en grodhatare”, log Carl, gick fram till en stor militärkikare som var monterad på stativ och betraktade målet en stund. Lägenheten tvärs över gatan bestod av fyra rum med fönster åt gatan, men vad som dolde sig bakom var svårt att avgöra. ”Har vi någon planritning över lägenheten och hur är det med




06-07-13

10.45

Sida 577

portkoder och sånt där?” frågade Carl lågt med blicken fortfarande på målet. ”Svar ja! Föredragning förberedd, sir!” vrålade löjtnant SykesJohnson bakom ryggen på Carl så att han hoppade till och slog ögat i kikaren. ”Hör nu här löjtnant Sykes-Johnson”, sa han långsamt sammanbitet när han vände sig om. Men längre hann han inte. ”Ja sir!” skrek löjtnanten. Carl suckade djupt innan han kunde samla sig till det han tänkt säga. ”Well, löjtnant, vi beräknas gå i strid inom en timme, vi är kolleger på ett gemensamt uppdrag och hur mycket jag än uppskattar er artighet så skulle jag än mer uppskatta om ni besvarade tilltal i väsentligt lägre tonfall. Är det uppfattat, löjtnant?” ”Ja sir!” skrek löjtnanten och insåg försent sitt misstag. ”Förlåt mej, sir!” tillade han sen i något som åtminstone med lite god vilja kunde betraktas som lägre tonläge. ”Tack löjtnant”, sa Carl. ”Min medhjälpare kommer om tjugo sekunder, vill ni vara så god att gå ut och släppa in honom”, sa Carl med en hastig blick på klockan och sen höjde han blixtsnabbt handen för att avvärja det bekräftande vrålet som uppenbart varit på väg. När Luigi kommit in hade man en kort genomgång där lägenheten på andra sidan gicks igenom rum för rum och man konstaterade var personer kunde observeras från stridsledningen och var de inte kunde observeras. När sir Geoffrey ville ta upp frågan om beväpning viftade Carl tills vidare bara undan saken, det var ju inte ens säkert att det skulle bli nödvändigt, och ur städsynpunkt var det bara bra om man inte sölade ner på mattorna där inne, eller hur? Carl ursäktade sig och tog Luigi åt sidan och såg forskande in i hans ögon. ”Nå, hur har natten varit?” frågade han på svenska för att demonstrera för de andra i rummet att det här var privat. ”Du ser rätt blek ut.”




06-07-13

10.45

Sida 578

”Mm”, nickade Luigi, ”Jag vet inte om jag sovit något, svårt att säga. Förmodligen sover man mer än man tror, halvsover åtminstone.” ”Och arbetsdagen?” ”Bättre faktiskt. Kan ju inte säga att jag varit intellektuellt på topp i dag, men det var bättre att ha något att pyssla med.” ”Du känner dej i form, sådär i övrigt?” ”Ja, nu är vi ju äntligen framme, känns mycket bättre nu.” De avbröts av att man hade börjat göra observationer nere på gatan. Klockan var inte mer än halv sju och man hade utgått från att det som majoren Tatjana Simonescu angett, att flyttkarlarna skulle komma sju, var sant. Det var det alltså inte. De hade parkerat en täckt lastbil som bar firmanamnet målat på sidorna och höll på att lasta ur några tunga lådor strax utanför porten. ”Intressant”, mumlade Carl. ”Vi har alltså fyra fi, inte två som man kunnat tro. Då kommer det att bli frågan om vapeninsats.” ”Men vad sjuttsicken är det dom lastar ur?” undrade sir Geoffrey. ”Det var ju snack om att dom skulle plocka iväg grejor, inte lasta in.” Sex eller sju par ögon riktades nu mot männen nere på gatan som lyfte ut ytterligare en mycket tung låda och sen lade bärremmar om den första och började släpa in den i fastigheten. Det var förbryllande. Vad kunde vara så tungt, som definitivt inte var möbler? Metalldelar? Vapen? ”Jaha”, sa Carl och såg på klockan. ”Jag får intrycket att den här inlastningen ska vara klar till ungefär klockan sju, när vår man ska vara på plats. Några idéer, mina herrar?” Alla skakade förbryllat mumlande på huvudet. Den oväntade inflyttningen var tills vidare ett mysterium. ”Nå, men tills vidare kan vi ju lösa frågan om beväpning, för jag är rädd att det måste till nu när vi har fyra fi med okänd utrustning framför oss”, sa Carl och släppte målområdet med blicken. ”Vad har ni att erbjuda?” Det fanns avsevärda mängder att erbjuda men Carl bestämde att




06-07-13

10.45

Sida 579

man inte behövde gå till överdrift. Eftersom han själv skulle vara back-up tog han det tyngre och skrymmande alternativet, en kulsprutepistol med ljuddämpare som han kunde bära ihopfälld under sin regnrock. Luigi försågs med en commandokniv som han kunde fästa runt ena handleden och en pistol med ljuddämpare. Carl botaniserade kräset bland de olika ammunitionstyper som stod till förfogande och förde en kort diskussion med materielansvarige SAS-officer om vad som skulle bli bäst med tanke på den avsedda effekten, att kulorna skulle stanna inne i objekten utan att slå igenom och söla ner. Han höjde förvånat på ögonbrynen när han fick fram en laddning israelisk hålspetsammunition. ”Jo, den där är ju mycket effektiv, det kan jag intyga av egen erfarenhet”, sa han sarkastiskt och höll menande upp en handfull patroner inför Luigi. Det var samma typ av ammunition han själv hade skjutits med. Samband skulle man upprätta som planerat, Luigi med en portabel telefon och Carl med ett head-set kopplat till en sändare som krypterade signalerna så att han om nödvändigt skulle kunna tala mer utförligt. De kunde nu följa männen genom lägenheten där de med bärremmar kånkade fram med den första stora lådan. Kartan över lägenheten som satt uppförstorad på en vägg i deras rum antydde att den tunga lådan var på väg in i badrummet. Dit in kunde man inte se. Efter ett tag kom två av männen ut med lådan som de nu bar utan ansträngning. ”Dom där gökarna tycks ha deponerat sin last i badrummet”, konstaterade sir Geoffrey förbryllat. ”Det kan ha varit vatten, sir”, anmälde löjtnanten Sykes-Johnson. ”Är inte det i högsta grad att gå över ån efter vatten”, mumlade sir Geoffrey misslynt. De två männen som gått iväg med den tomma lådan dök nu upp nere på gatan, sköt in lådan i lastbilen och gick sen omedelbart tillbaks upp i lägenheten. Klockan var 20 minuter i sju.




06-07-13

10.45

Sida 580

Efter en stund såg de proceduren upprepas på nytt där uppe, fyra män som kånkade en mycket tung låda in mot det rum som man förmodade vara badrummet och en stund senare två män som utan ansträngning bar den förmodligen tomma lådan tillbaks ner mot flyttbilen. ”Vi utgår nu!” kommenderade Carl. ”Lystring information! Patrull avgår omedelbart med följande syfte. Vi kommer att ta oss upp en trappa ovanför målområdet. När två fi nästa gång bär ner tom låda gör vi inbrytningen. Vi hanterar de två som finns i lägenheten och väntar in nästa två. Är allt uppfattat!” Carl noterade att alla nickade sammanbitet och så tog han Luigi om axlarna och skakade honom vänligt fram och tillbaks några gånger. ”Okay Luigi, nu gäller det”, log han och drog sen fort med sig Luigi ut ur lägenheten mellan de svartklädda soldaterna som sträckte upp sig nästan som en sorts hedersvakt när de gick förbi. Carl och Luigi gick lugnt småpratande över gatan, allt de sa hördes upp till sambandscentralen via Carls head-set. De gick in i porten och konstaterade som väntat att hissen var uppe på tredje våningen och gick upp en trappa och sneglade uppåt i hisstrumman så att de kunde se hissen där uppe. ”Lystring information”, viskade Carl i sin strupmikrofon. ”Lätt förändring av planerna. Hisskorgen är helt täckt, man kan inte se ut genom hissen, inte bakåt. Vi kommer att avvakta på andra våningen, ni meddelar när nästa omlastning är på gång. Är det uppfattat?” ”Ja det är uppfattat, lycka till Trident”, svarade en lugn samlad röst som Carl till sin förvåning identifierade som den ditintills alltför högljudde löjtnant Sykes-Johnson. De förflyttade sig försiktigt upp till andra våningen och placerade sig så att de skulle befinna sig rakt bakom hissen när den kom ner. Snart fick Carl information från en viskande, faktiskt viskande, löjtnant Sykes-Johnson att nu var två av objekten på väg ut mot hissen med den sista tomma lådan. Carl beordrade radiotystnad från sam-




06-07-13

10.45

Sida 581

bandscentralen och nickade åt Luigi. Det var snart dags. När de hörde hur hissen embarkerades med rätt mycket buller och satte sig i rörelse spände de sig omedvetet båda två och när hissen kom glidande utan andra ljud än små smackanden i smörjningen hukade de sig ner nästan som till språng. Så fort hissen passerat sprang de fort på lätta tysta steg uppför trapporna till lägenhetsdörren. ”Du har inte glömt nycklarna va?” viskade Carl med en blinkning. ”Lägg av!” log Luigi tillbaks, snabbt och lite osäkert. Sen öppnade han dörrlåset och de tog ett par snabba steg in i lägenheten och gick sen automatiskt åt varsitt håll, Luigi in mot vardagsrummet som var rakaste vägen till badrummet och Carl åt andra hållet så att han kunde komma runt lägenheten via köket och möta från andra hållet. Luigi gick obesvärat visslande in i vardagsrummet och ropade på männen som han inte såg, och när de båda dök upp från badrumshållet så hälsade han på dem och förklarade att han inte skulle störa dom i jobbet. Carl stod några meter ifrån men hörde inte alla orden. Luigi gick fram till en fåtölj, sjönk ner i den och vinkade med en tidning åt de två tydligen rätt obeslutsamma flyttkarlarna. ”Låt inte mej störa, vad är det ni ska flytta förresten?” frågade han ointresserat och vände sig om. ”Lystring! Attack kommer nu, ingrip omedelbart!” hörde Carl i sitt head-set från löjtnant Sykes-Johnson på andra sidan gatan och han drog fram sin kulsprutepistol, osäkrade den och tog ett snabbt steg runt hörnet så att han kom in i vardagsrummet. En av de grova karlarna stod och höll Luigi i björnramar runt midjan medan den andre närmade sig bakifrån med en bärlina som han tydligen tänkte lägga runt halsen på Luigi. Skottfältet var inte fritt, Carl kunde inte skjuta, men männen var så upptagna av Luigi att de inte såg honom när han snabbt backade undan för att inte upptäckas. Så hörde han ett avgrundsvrål där inne och tog på nytt ett steg in i rummet med sitt vapen i skjutställning. Den man som hållit om Luigi sjönk stönande och med glasartad




06-07-13

10.45

Sida 582

blick ner på golvet och Luigi vände sig i samma ögonblick mot den andre och stötte sin kniv snett uppåt i mellangärdet på honom och tog sen ett snabbt steg tillbaks för att parera en motattack. Sen drog han sin pistol och såg frågande på Carl, som nickade kort; Luigi sköt de båda männen med varsitt skott genom huvudet. ”Bra gjort, Luigi”, viskade Carl. ”Okay ni på andra sidan. Vi har två fi nere. Var är dom andra?” ”På väg upp i hissen, beräknad ankomst mindre än trettio sekunder”, svarade den perfekt kontrollerade radiorösten på andra sidan. ”Okay, Luigi”, sa Carl. ”Sätt dej där i fåtöljen, håll ditt vapen i beredskap, jag tar dom från andra hållet. Avsikten är att behålla en av dom levande tills vidare, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat”, viskade Luigi tillbaks och satte sig i sin fåtölj som om han bara gick tillbaks till ruta ett, samma tidning, samma fåtölj han just suttit i när attacken kom. De två männen slamrade med hissen där ute och kom inkånkande med något, av skrapljud och annat att döma. ”Vad är det dom har med sej?” viskade Carl. ”Behållare av samma typ dom bar ner, förefaller tom”, viskade andra sidan tillbaks. ”Tack, radiotystnad tills vidare”, svarade Carl och flyttade sig så att han kunde se Luigi sitta i fåtöljen i andra rummet. Men han såg inte de två männen som kom in och just nu borde upptäcka såväl Luigi i fåtöljen som sina två antagligen medvetslösa eller döda kolleger. Luigi tittade upp från sin tidning mot de två männen som Carl inte kunde se, sa godafton, hur var det här då? Eller något i den stilen. Han fick inget svar. Carl smög försiktigt runt lägenheten så att han kom ut till ytterdörren och därmed befann sig bakom de två som just vände sig om för att fly. Carl sköt två skott mot den som var närmast och tog emot den fallande kroppen med foten, pekade med sitt vapen mot den andre mannen och nickade med huvudet att han skulle gå tillbaks in i




06-07-13

10.45

Sida 583

lägenheten. Mannen höjde försiktigt sina båda händer och backade långsamt in mot Luigi som nu stod upp och höll sitt vapen framför sig. De tvingade fort ner honom på golvet och spred ut hans armar och ben och kroppsvisiterade honom. Där fanns inga synliga vapen. Hittills hade inte ett ord sagts. ”Jag antar att ni har sett förloppet”, viskade Carl i sin strupmikrofon. ”Svar nej, var är den andre?” svarade Sykes-Johnson i en ton som om han ringt nummerbyrån. ”Den andre är nere. Ligger ute i tamburen”, svarade Carl. ”Anhåller om omedelbar transporthjälp enligt följande. Tag några mannar, lämplig klädsel helst, bär upp lådorna från flyttbilen för att skaffa undan dom här. Är det uppfattat?” ”Det är uppfattat och ska verkställas”, svarade Sykes-Johnson. Carl såg på klockan. Allt hade gått mycket fortare än han trodde, hon var inte mer än tio i sju. ”Nå?” sa han och petade med foten på den liggande fången. ”Vill du vara snäll att sätta dej upp i fåtöljen här!” Medan mannen gjorde som han blev tillsagd tog Carl och Luigi automatiskt ett steg bakåt för att befinna sig utom räckhåll. ”Jag är rädd att vi inte har så mycket tid på oss”, sa Carl demonstrativt på ryska. ”Om du ska bli utväxlad mot någon av våra eller ej beror på dina svar nu.” Den andre tvekade om han verkligen skulle svara på ryska. Men han valde en egendomlig kompromiss, att svara på frågan och därmed visa att han förstått den, fast på engelska. ”Det är knappast din sak att avgöra, skitstövel”, sa han lågt. ”Jodå”, fortsatte Carl på ryska. ”Jag vill genast veta hur det var tänkt att min kollega här skulle dö. Genast!” Han underströk det han sagt genom att rikta sitt vapen mot huvudet på fången. ”Det är över nu, tänk på det, här blir bara rättegångar och annat




06-07-13

10.45

Sida 584

trist, så skynda dej med svaret”, manade Carl och såg på klockan. Han hörde hur folk var på väg upp med de tomma lådorna. ”Drunkning”, svarade den andre lågt och såg ner mot sina döda kamrater, det kunde ju inte längre vara någon tvekan om att de var döda. Hans blick föreföll alldeles tom, som om chocken började ta tag i honom först nu. ”Hurså drunkning?” fortsatte Carl på engelska för att inte helt utestänga sina förmodligen mycket intresserade lyssnare på andra sidan gatan. ”Varför bära upp vatten?” ”Det är vatten från Themsen”, muttrade den andre och såg plötsligt vädjande upp mot Carl som i samma ögonblick sköt honom genom huvudet. SAS-männen, nödtorftigt omklädda till någonting som åtminstone i mörkret kunde få dem att se ut som annan än militär arbetskraft kånkade in de tomma lådorna. Carl föreslog att man skulle klä av de fyra döda deras blåa arbetsrockar för att förbättra det civila synintrycket där ute och förmanade soldaterna att ta det försiktigt när de flyttade över de döda till lådorna så att man inte sölade ner på den blåmönstrade persiska mattan. Städprojektet genomfördes på några minuter och under tiden gick Carl och Luigi ut i badrummet. De möttes av en förbluffande syn. Det stora hjärtformade bubbelbadkaret var halvfyllt med stinkande grått vatten med pappersrester, cigarrettfimpar och till och med en lång blek kondom. ”Du har drunknat i Themsen”, konstaterade Carl och lyfte upp det handtag som reglerade bottenproppen. De betraktade fascinerat hur kloakvattnet sjönk och lämnade en mängd svartprickiga rester efter sig i det eleganta karet. ”Jag skulle haft Themsens vatten i lungorna, ordnat här”, konstaterade Luigi och tog ner en handdusch och började spola bort skiten. ”Ja”, sa Carl. ”Sen borttransporterad i en av lådorna och dumpad någonstans uppåt floden, uppfluten inne i London och hittad.” ”Men varför har jag begått självmord?” undrade Luigi nästan irri-




06-07-13

10.45

Sida 585

terad över vad han uppfattade som en brist på logik hos fienden. ”Det får vi fråga vår hedersgäst om när hon kommer”, sa Carl, såg jäktat på klockan och skyndade ut till lägenheten för att övervaka de sista arrangemangen. De fyra döda var redan borttransporterade och en tom låda var på väg upp, Carl bad att få den undanställd i den bortre salong där han själv hållit sig gömd, det minst sannolika stället att leta och där han själv skulle avvakta. I sina hörlurar fick han nu veta att objekt ett var på väg, hon hade just stannat sin bil utanför. Skyndsamt fick han iväg de sista SAS-männen, instruerade dem att gömma sig en trappa ner i den vinkel där de inte skulle kunna upptäckas från hissen, för att sen ta sig tillbaks till sambandscentralen när hissen passerat. De tog sig utan brådska iväg medan Carl skyndade in till Luigi som stod och sprayade någon sorts viollukt över badrummet. ”Avskyr sånt här skit, men i jämförelse med Themsen är det väl okay”, sa Luigi och log tveksamt. ”Hon är på väg”, sa Carl. ”Du väntar i vardagsrummet, du är Tony Gianelli och vet ingenting annat än att flyttkarlarna gick sin väg, oklart varför. Är det uppfattat?” ”Ja det är uppfattat. Menar du nu verkligen att jag ska …?” ”Försök i alla fall”, sa Carl och gick ut mot sitt gömställe medan Luigi intog sin fåtölj för tredje gången. När det rasslade i dörrlåset viskade Carl i sin mikrofon att objektet var på väg in och anhöll om radiotystnad. När lady Carmen kom in hälsade hon glatt på Luigi men såg sig sen häpet omkring och frågade efter flyttkarlarna. Luigi svarade nonchalant att de kommit och gått, att de skulle komma tillbaks en annan dag, oklart varför. Hon rynkade pannan och sa att det var synd, det skulle ställa till besvär men att det ändå inte var hela världen. ”Du har inte smygtittat i kylskåpet?” frågade hon sen fnissande, ställde ner sin väska, drog upp sin kjol och tog ett språng över honom så att hon hamnade gränsle och kysste honom. Luigi spelade sin teater så gott han kunde. ”Nej”, sa han när deras läppar skildes, ”men nu kan vi göra det!”




06-07-13

10.45

Sida 586

Han lyfte upp henne och hon klängde sig fast och så gick de på så vis ut till köket och öppnade kylskåpsdörren; Carl hörde inte vad de talade om där ute. Men som om Luigi förstått den saken bar han henne tillbaks in på samma sätt och kommenterade den fantastiska supén för två som de skulle ta itu med sen och fortsatte in i sovrummet. ”Supé för två?” grubblade Carl. ”Vem hade hon tänkt äta med?” Den följande halvtimmen blev något av det egendomligaste Carl upplevt på ett uppdrag. Han satt i en mörk salong i London, ovanpå en låda avsedd att transportera mördade människor och lyssnade på en intensivt kraftfull kärleksakt. Generat drog han ner lyssningen i sin strupmikrofon för att på något sätt avskärma de älskande från åtminstone de tjuvlyssnare som fanns på plats från MI 6 och SAS. Att Luigi klarade sitt uppdrag förtjänstfullt framgick av ljuden, men Carl var ändå häpen över hur det kunde vara så enkelt. Luigis lojalitet gentemot uppdraget sträckte sig till och med så långt att man muntligt upplyste den lyssnande församlingen om fullbordan. Carl reglerade volymen i sin mikrofon och meddelade att han skulle gå ut i vardagsrummet för att förbereda den avgörande förhörsinsatsen men att han då måste stoppa ner sitt head-set i fickan för att inte störa objektet. De fick till en början nöja sig med att se vad som hände, förmodligen utan att höra. Därefter gick han ut och satte sig i en av de blommiga stora pösfåtöljerna och lyssnade på de två älskande som låg kvar och nojsade i sängen tills Luigi tycktes ha läst hans tankar och föreslog att de skulle göra matpaus. De kom ut halvnakna, han med ett lakan om höften, hon med en löst påhängd röd sidenrock. ”Dobre vetjer major Simonescu”, hälsade Carl artigt småleende på ryska i samma ögonblick som de tre personerna såg varandra. Luigi och lady Carmen tvärstannade och stirrade lika förvånat på honom båda två. ”Tillåt mej att presentera mej, major”, fortsatte Carl på ryska och




06-07-13

10.45

Sida 587

gjorde samtidigt en gest åt dem båda att de skulle sätta sig. ”Jag är sjökapten av första rangen Eine Viltas. Beklagar att jag kommit så olägligt, men det var viktigt.” ”Vad säger han?” frågade Luigi på engelska men lady Carmen bara skakade klentroget på huvudet som om hon inte förstod sammanhanget. ”Meningen med att tala vårt eget språk är att tills vidare hålla den unge mannen utanför”, fortsatte Carl med en hemlighetsfull blinkning. ”Tsentral har bett mej ingripa, jag skickade undan handräckningen. Ni höll faktiskt på att eliminera en av våra egna.” Plötsligt brast lady Carmen ut i ett hårt skratt som om hon fann situationen oerhört komisk. ”Vad säger ni, kapten av första rangen, ska vi förklara läget för vår tursamme unge kamrat?” frågade hon på perfekt klingande ryska. Carl sneglade på Luigi men kunde bara upptäcka en svag ryckning i hans ena öga som tecken på att han nu slutgiltigt accepterade faktum. ”Mja”, sa Carl, fortfarande på ryska, ”det tror jag vi väntar med. Om ni ursäktar så skulle jag föreslå att vi skickade iväg honom, vi har en del allvarliga saker att diskutera som inte berör hans funktion.” ”Som ni vill, herr kapten av första rangen”, svarade hon med en axelryckning. ”Bra”, sa Carl, ”ni väntar inget annat besök?” ”Jo, men först om några timmar”, medgav hon med ett tvetydigt leende. ”Den här ungtuppen borde jag ha blivit klar med till dess.” ”Well unge man!” sa Carl strängt på engelska. ”Som ni redan har förstått så har det uppstått en viss komplikation, oroa er inte för det. Jag vet vem ni arbetar för eftersom ni och jag har samme chef. Men nu skulle jag föreslå att ni så kvickt som möjligt klädde på er och lämnade oss ensamma.” ”Ja, sir!” sa Luigi och reste sig och gick ut i sovrummet för att klä på sig. ”Det var ju tur för vår unge vän att han inte blev dränkt, här ingrep




06-07-13

10.45

Sida 588

vi verkligen i grevens tid”, sa Carl. ”Varför ville ni göra er av med honom, major?” ”Min situation är mycket farlig och komplicerad just nu”, svarade major Tatjana Simonescu med en rynka i pannan. ”Den man jag är gift med har kommit på ett så kallat otrohetsförhållande med just den där unge mannen.” ”Men det kan väl ändå inte vara skäl nog för att ta livet av honom”, invände Carl med en närmast förorättad ton. ”Nej, i och för sej inte”, medgav hon lite jäktat och sträckte sig efter ett cigarrettpaket. Carl var fort framme och tände åt henne och hon log tacksamt mot honom och skämtade om att västvärlden i alla fall hade den stora fördelen att uppfostra klumpedunsarna hemifrån. ”Nåja”, sa Carl när han satt sig på nytt. ”Men tillbaks till frågan om nödvändigheten av herr kamrat Gianellis död?” ”Jag har vidtagit vissa dispositioner som gör att han kommer att ha en våldsam anledning till svartsjuka, det är inte så mycket att gå in på nu. Saken är ju ändå ur världen.” Luigi smög förbi dem som en våt katt och hälsade mycket oengagerat till avsked och gick utan att se sig om. När det knäppt igen i ytterdörrens lås efter Luigi plockade Carl långsamt och omständligt upp sitt head-set och monterade det, reglerade ljudvolymen i strupmikrofonen och anropade: ”Trident till Bas, är avsikten fortfarande att fortsätta enligt plan?” Hon hajade till för hans plötsliga byte till engelska men hon begrep ännu inte sammanhanget. ”Kontroll här”, hörde han sen sir Geoffreys röst i de små öronsnäckorna. ”Svaret på förfrågan är bekräftande. Fortsätt som avsett.” ”Vill ni ha det gjort på något särskilt sätt eller spelar det ingen roll?” frågade Carl medan han betraktade sitt offer som nu tycktes börja ana oråd. ”Svar nej, hon ska ändå städas undan”, svarade sir Geoffrey. ”Jaha. Klart slut tills vidare då”, sa Carl och tog ett djupt andetag. Sen rev han med en irriterad gest av sig sitt head-set och gick in i




06-07-13

10.45

Sida 589

det andra rummet och rotade reda på några bärlinor, plastrep, häftplåster och den pistol som Luigi hade använt och så gick han tillbaks in och fann som han väntat att hon inte hunnit fatta situationen. Han kastade ifrån sig utrustningen med en äcklad gest, gjorde mantelrörelse och gick fram mot henne. ”Vill ni vara så snäll att sitta still så att vi inte blodar ner här i onödan”, sa han tonlöst. ”Ni kan inte döda mej!” sa hon lågt men med en brinnande koncentration eftersom hon begrep att hon hade kort om tid. ”Det kan jag visst”, svarade Carl trött. ”Då faller den brittiska regeringen!” sa hon desperat. ”Intressant”, sa Carl och vände demonstrativt bort sin pistolmynning från hennes ansikte och gick tillbaks till sin fåtölj och satte sig. ”Nu får ni vara vänlig att förklara er, fort och noga, major Simonescu”, sa han vänligt. ”Det är så här”, sa hon kallt och koncentrerat på ett sätt som väckte Carls ofrivilliga beundran. ”Om två dagar kommer News of the World ut med ett stort avslöjande i kyss-och-berätta-svängen. Det är jag som berättar. Den som åker fast som min älskare, bild och brev och allting, är The First Sea Lord, sir Henry Buck.” ”Kul”, sa Carl. ”Heter The First Sea Lord verkligen Buck (bock)? Så synnerligen passande. Madame har alltså gått från försvarsminister till chefen för Royal Navy. Förlåt men varför skulle regeringen då falla om jag nu beredde er det slut som seden kräver? Där hänger jag inte riktigt med, måste jag erkänna.” ”Du är tydligen inte engelsman heller”, sa hon med ett fräckt leende. ”Jösses, din ryska lät verkligen som om du skulle ha kunnat vara från någon av dom där baltiska republikerna. På engelska låter du som amerikan.” ”Det där behöver vi inte fördjupa oss i. Varför skulle nu den engelska regeringen falla om du dog eller försvann?” ”Därför att jag från och med söndag morgon konstituerar en




06-07-13

10.45

Sida 590

gigantisk ny regeringsskandal. Om det då uppstår en allra minsta lilla misstanke om att regeringen låtit mörda mej så kan väl till och med en amerikan förstå resten.” Carl skakade på huvudet och plockade på nytt på sig sitt head-set och anropade sir Geoffrey. ”Vi har ett litet problem här. Du får komma över själv, det är en sak vi måste diskutera på tre man hand. Ta med dej ett par handbojor förresten”, sa Carl och fick sen upprepa sitt besked två gånger innan sir Geoffrey ytterst motvilligt gav med sig. ”Vi får besök av en brittisk höjdare som nog kan bedöma det här bättre än jag”, konstaterade Carl. ”Har du något som kan styrka din historia?” ”Ja”, sa hon optimistiskt. ”Jag har min livförsäkring hopvikt i några ark där i handväskan på golvet.” Carl reste sig och hämtade handväskan, öppnade den, vände den uppochner och slog ut innehållet på det bruna soffbordet. Där låg mycket riktigt några hopvikta pappersark som han plockade åt sig och vek upp på bordet framför sig. ”Det där är ett layoutavdrag på söndagens artikel”, förklarade hon. ”På den stora bilden ser du mej och The First Sea Lord just när vi kommer ut från en krog och han kysser mej. Dom andra illustrationerna är mest kärleksbrev från honom till mej.” ”Jag måste säga att ni har varit framgångsrik, major Simonescu”, medgav Carl nickande. ”Mata Hari kan slänga sej i väggen.” ”Det tycker jag inte”, sa Tatjana Simonescu fräckt. ”Det var hon som var pionjären.” ”Är vi män alltid så här korkade?” frågade Carl uppgivet. ”Du har inte bara klippt försvarsministern och blivit oantastlig lady. Under tiden prasslade du med chefen för flottan. Fantastiskt. Fick du ur honom något?” ”Javars”, log kollegan självsäkert. ”Men det har du knappast behörighet att känna till. Och vad din fråga om mäns dumhet beträffar kan jag väl säga att dom inte alls är så dumma som man skulle kunna




06-07-13

10.45

Sida 591

tro. Dom är mycket dummare, åtminstone ju äldre och mer maktsugna dom blir.” ”Det kan ju bli en tröst för unge Tony Gianelli”, muttrade Carl. ”Han är inte ensam torsk i stimmet.” ”Med honom var det lite annorlunda”, sa hon med ett plötsligt drag av melankoli i ansiktet. ”Från början var det en ren privatsak, sen upptäckte jag till min sorg att han nog var en lämplig självmordskandidat, dessvärre. Ja, ni vet väl vid det här laget vad det hela gick ut på?” ”Ja”, nickade Carl. ”Det vet vi. Så till din sorg upptäckte du att han tyvärr var så bra på sitt jobb att det lilla nöjet måste få ett tvärt slut?” fortsatte han sarkastiskt. Hon hann inte svara eftersom sir Geoffrey kom in i rummet, tydligt pressad och besvärad. Carl fick ett par handbojor och fäste dem bakom ryggen på Tatjana Simonescu medan han förklarade att om man skulle föra samtal så var det bäst att göra det under lugna och ordnade former. Sen beskrev han situationen för sir Geoffrey som nickande och grymtande lyssnade på hennes följande beskrivning medan han förstrött bläddrade i det kommande tidningsscoopet. Till Carls indignation framgick det dessutom att hon hade fått 200 000 pund i arvode för sin livförsäkring. Plötsligt gick det upp för Carl vad Luigi skulle ha haft för självmordsmotiv. På söndag skulle det visa sig att den unge älskaren hade anledning att känna sig grymt sviken. I sin förtvivlan skulle han kasta sig i Themsen. Hon hade verkligen tänkt ut det, minst tre flugor i samma smäll. ”Well, Carl”, sa sir Geoffrey när han till slut vände sig mot Carl för att sammanfatta sina intryck. ”Hur illa jag än tycker om den här människan så är det fullkomligt logiskt det hon säger. Vi kan inte kröka ett hår på hennes huvud, hon kan ju inte heller springa ut och babbla om sin egentliga bakgrund. Så där är båda parter låsta.” ”Tja”, sa Carl. ”Det är din hemmaplan, ditt ansvar. Då är vi väl nästan klara för i dag?”




06-07-13

10.45

Sida 592

”Carl”, sa Tatjana Simonescu tankfullt. ”Nu förstår jag vem du är, jag har äran att få träffa självaste kommendör Carl Hamilton, svensken som är unik i vår bransch på så vis att han har sin bild i alla världens tidningar.” ”Mm”, sa Carl ointresserat, ”det är möjligt. Säg Geoff, skulle du kunna göra mej en sista tjänst?” ”Självklart gamle … hrm vän, naturligtvis, säg det bara”, svarade sir Geoffrey forcerat vänligt. ”Jag skulle behöva bli lämnad ensam med vår kära lady i sisådär tio minuter, vi har en del att resonera om på tu man hand, hon och jag. Det är väl helt i sin ordning, antar jag?” ”Naturligtvis”, sa sir Geoffrey, reste sig och bugade automatiskt artigt mot damen i rummet, det såg ut som om han kom på sig själv alldeles försent, log generat och gick ut. Carl reste sig sävligt och gick fram till fönstren och drog för gardinerna så att han från och med nu utestängde all intresserad publik på andra sidan gatan. Sen gick han tillbaks in mot mitten av rummet och sträckte sig upp mot den kraftiga lampkronan i brons, tog tag i en av armarna och hängde sig prövande i den, nickade som om han konstaterade att det dög, lutade sig ner i högen av bråte han släpat med sig från andra rummet och tog upp ett stort häftplåster som han med några överraskande snabba rörelser plötsligt fäste över hennes mun. Sen hämtade han en stol som han prövande ställde under lampkronan och mätte avståndet med ögonmått medan han då och då kastade en blick mot den munkavlade Tatjana Simonescu. ”Tyvärr kan jag inte ordna en snabb och smärtfri död åt dej, du har själv ingående förklarat varför”, sa han melankoliskt och slog en ända av en tvättlina i plast runt hennes hals, knöt ihop en ögla och släpade henne sen sparkande och sprattlande och skrikande under munkavlen fram mot lampan, hissade upp henne i halsen så att hon tvingades stå på tåspetsarna på den vackra blå persiska mattan. Lampan gungade oroväckande och han parerade så gott det gick med den ände av plastlinan han höll i sin hand. Han såg på klockan och mätte




06-07-13

10.45

Sida 593

tiden, det var viktigt att hon inte fick för djupa märken i halsen just nu, men hon skulle snart förlora medvetandet. När hon var medvetslös av blodförlust till hjärnan lättade han på linan, drog fram stolen och riggade upp henne så att hon stod på knä över stolen, framåtlutad men hängande i halsen. När han tyckte vinkeln verkade rätt fäste han linan med en knop, noga med att inte göra någon alltför sjömansmässig knop, uppe i lampkronan. Han tog några steg tillbaks och betraktade sitt verk. Just nu dog hon långsamt under sin medvetslöshet. Han var inte riktigt nöjd med arrangemanget och justerade hennes kropp så att hon kom att hänga mer framåtlutad, med mera tyngd över linans ögla runt halsen. När det var ordnat särade han på hennes ben och tog ett ungefärligt mått genom att ställa sig själv bakom henne. Höjden stämde tämligen väl. Han slog upp hennes röda sidenrock i ett läckert arrangemang över hennes tydligen mycket vältrimmade ända och tog på nytt ett steg bakåt. Något fattades. Han gick in i sängkammaren och hämtade hennes röda högklackade skor och tog på henne dem försiktigt lirkande. Nu såg det mycket bättre ut. Han såg på klockan. Hon var ännu inte bortom räddning, det behövdes några minuter till. Han använde den tiden till att tänka igenom vilka föremål han själv hade rört, från badrummet och in i lägenheten, gick ut i köket och hämtade en fuktig trasa som han sen metodiskt använde för att ta bort spåren efter sig själv, ingen annan. Sen gick han på nytt fram till Tatjana Simonescu och betraktade henne på nära håll, höll upp ett av hennes ögonlock och petade lite i ögat utan att få någon reflex. Sen satte han sig tungt i sin fåtölj och monterade sitt head-set. Men han kom sig inte för att anropa sir Geoffrey på en stund. Han betraktade sitt offer. Fantastiskt skicklig kollega, tänkte han. Verkligen enastående. Sen anropade han sir Geoffrey.




06-07-13

10.45

Sida 594

”Det är så här Geoff, gamle gosse”, sa han hårt. ”Nu är hon död, hon har just dött genom en olyckligt genomförd sexuell experimentakt. Ni får komma hit och städa undan resten av dom grejor som ska ner i flyttbilen, klart slut.” Han slängde ifrån sig radioutrustningen med en trött gest och såg på klockan. Nej, det skulle inte gå att komma till Stockholm i kväll, klockan var halv tio svensk tid, ungefär nu gick sista tänkbara förbindelse från Heathrow. Sir Geoffrey kom inrusande med håret på ända och störtade ända fram till den döda kvinnan så att han nästan sprang på henne och stirrade sen vilt omväxlande på henne och på Carl. I bakgrunden sysslade redan SAS-folket med att städa utan att ägna mer än ett flyktigt ögonkast åt föreställningen inne i stora salongen. ”Vad i jösse namn har du ställt till med, Carl?” flämtade sir Geoffrey. ”Sätt dej, Geoff, så ska jag förklara”, sa Carl och pekade på den fåtölj som Luigi utgått från vid tre tillfällen. ”Well”, sa sir Geoffrey med en djup inandning. ”I går frågade du mej om jag var från vettet. Det är möjligen dags att returnera den frågan nu. Har du … nej det kan jag inte tro, men har du …?” Det stockade sig i halsen för sir Geoffrey. ”Nej”, sa Carl kallt. ”Jag har inte förlustat mej om det är det du tror, jag är faktiskt inte engelsman. Vad du ser framför dej är följande. Denna kvinna har dött under en sexualakt som gått för långt, möjligen under inflytande av vissa narkotiska preparat hos hennes motpart. Hon har sperma i sig, hon har just genomfört ett samlag. Hennes älskare, sannolikt mr Tony Gianelli, har flytt i panik. På måndag husrannsakar polisen hans lägenhet i South Kensington och finner den i exakt det skick han lämnade den i dag, inklusive hans pass. Mr Tony Gianelli kommer inte vidare att höras av. Den verklige Tony Gianelli ligger för övrigt i koma på ett sjukhus i Kalifornien, så han kan det ju inte ha varit. Hänger du med så långt?” ”Ja, det var ju jädrans jättehoppsan det här”, pustade sir Geoffrey,




06-07-13

10.45

Sida 595

slet upp sin vita näsduk från bröstfickan och torkade sig i ansiktet. ”Vi kan nog få det där att verka sannolikt, Tony Gianelli är ju den officiella skilsmässoorsaken. När ska hon hittas, anser du?” ”I morgon, du kan ju tala med din gode vän lägenhetsinnehavare sir Anthony Harding. Jag antar att du bett honom hålla sej långt borta just nu?” ”Självklart. Så han ska hitta henne, varför just han, det är ju så jädrans pinsamt, du vet.” ”Därför att det vore lämpligt om hon hittades i morgon, dagen före det sensationella avslöjandet i News of the World. Dom där tidningssidorna bör förresten inte finnas i lägenheten, jag menar, inte i nuvarande version med dina och mina fingeravtryck.” ”Jojojo”, stönade sir Geoffrey. ”Men varför måste just Anthony …?” ”Vem annars skulle ha ärende hit in på en lördag, en städerska kanske? Sir Anthony, som vi väl får förutsätta är en medborgare höjd över varje misstanke, kan kanske ringa en städerska och be henne fixa till lägenheten inför gäster han ska ha på söndag, nåt sånt.” ”Det är ju en lysande idé! Då slipper han liksom … ja, du förstår?” ”Just det”, sa Carl trött och började sortera ner föremålen i Tatjana Simonescus handväska i den ungefärliga oordning som han trodde att de legat. Han slängde ut väskan på den plats på golvet där den legat och slog ut med armarna. ”Färdiga? Ska vi gå?” frågade han. ”Säg mej bara en sak först”, frågade sir Geoffrey plågat, ”varför?” ”Mycket enkelt”, sa Carl dystert. ”Du kallade mej vid namn när du kom in. Då förstod hon vem jag var. Om hon levande kommit till Tsentral i Moskva så hade vår källa dött. Enkelt val under dessa omständigheter. Ska vi gå nu?” De reste sig tungt och gick mot dörren, Carl utan att se sig om. Men sir Geoffrey kunde inte bekämpa den oemotståndliga reflexen att vända sig om och betrakta den hängande kvinnan en sista gång. De gick tyst och långsamt nerför trapporna och mötte hissen på väg upp utan att bli sedda av den som fanns där inne. Det regnade




06-07-13

10.45

Sida 596

fortfarande och sir Geoffrey fällde som av genetisk betingelse upp sitt paraply för att gå den korta biten tvärs över gatan. De tog sig osedda upp i lägenheten som nu höll på att i god fart återställas till just lägenhet. Bara ett fåtal man var kvar. Carl gick fram till fönstret där de sista optiska instrumenten just monterades ner. Luigi stod med ansiktet ut mot gatan, det såg ut som om han stirrade bort mot de fördragna draperierna på andra sidan. När Carl ställde sig bredvid honom såg de hur flyttbilen där nere startade knorrande på ettans växel och sen makligt försvann nedåt gatan. ”Är hon död nu, är hon verkligen död?” frågade Luigi lågt och tonlöst. Carl hann inte svara. Löjtnanten Sykes-Johnson hann emellan. ”Sir!” röt han. ”Speciella avdelningen Beta inom SAS gör sej nu beredd att avtåga, sir!” ”Det är gott, löjtnant, lediga!” kommenderade Carl gravallvarligt. ”Tack sir, det har varit ett nöje att arbeta med sådan kompetens, det hoppas jag vi får tillfälle att göra igen, om jag får vara så påflugen, sir!” ”Det hoppas jag också, löjtnant”, svarade Carl i ett tonläge betydligt över sitt normala. ”Det har varit en ära att få träffa det berömda SAS. God jakt, löjtnant!” ”Tack sir!” vrålade löjtnant Sykes-Johnson, gjorde några egendomliga stampande ställningssteg, helomvändning, och försvann. Carl och Luigi såg häpet efter honom, ”Konstiga människor”, funderade Luigi. ”Ja”, sa Carl, ”dom blir vi nog aldrig kloka på. Har du din ficktelefon på dej fortfarande?” Luigi nickade och räckte över sin telefon. Carl slog en nummerserie och väntade tre fyra signaler innan det svarade. ”Hej älskade”, sa han när han fick svar. ”Jag ville bara säga att det här gick lättare än vi trodde, allt är klart nu och vi kommer hem i morgon. Ett ögonblick ska du få tala med Luigi.” Carl räckte över telefonen till Luigi som såg svårt plågad ut när han




06-07-13

10.45

Sida 597

tog emot den och sen under någon minut förhörde sig om hälsa och barn och annat och försäkrade att det var skönt att komma hem eftersom det ändå bara regnade i London. När han avslutat samtalet kastade han ifrån sig telefonen i fönstersmygen. Det var bara tre fyra man kvar i lägenheten som nu nästan var helt återställd som civil lägenhet. ”Är hon död nu?” frågade Luigi på nytt. ”Ja”, sa Carl. ”Hon är död. Å andra sidan är hon kanske odödlig, du vet. Hon hälsade så mycket.”




06-07-13

10.45

Sida 598

Epilog Lady Carmens död skulle även som en helt isolerad händelse ha väckt en betydande uppståndelse och åstadkommit åtskilliga hundra meter spalttext i den brittiska skandalpressen. Ännu en medlem av det brittiska etablissemanget hade dött i samband med bisarra sexakter, och den fråga som naturligtvis kittlade mest gällde vem den misslyckade älskaren hade varit. Eftersom The First Sea Lord, sir Buck, redan dagen efter lady Carmens död presenterades som hennes senaste älskare i News of the World, blev han den först utpekade. Han nekade såväl i förhör med New Scotland Yard som inför medierna men hade betydande svårigheter att redogöra för var han faktiskt befunnit sig vid den ungefärliga tidpunkten för hennes död. Att han måste begära avsked från sin befattning inom Royal Navy var under alla förhållanden självklart, liksom att hans karriär var slut. I sinom tid friades han från alla misstankar eftersom DNA-test otvetydigt visade att han inte kunde ha varit lady Carmens absolut siste älskare. Blodgruppen stämde inte. Näste man till utpekande visade sig emellertid nästan lika publicitetsmässigt intressant som den just avgångne marinchefen. Scotland Yards dörrknackning i huset där lady Carmen dött gav vid handen att sir Humphrey Montague, statssekreterare i försvarsdepartementet, stått länge och ringt på lady Carmens dörr vid 22-tiden samma kväll hon beräknades ha dött. Till de grannar som sett honom utanför dörren när de kom tillbaks från en teaterföreställning hade han uppgett att han sökte hennes man i ett brådskande ärende. Den förklaringen tvingades han ta tillbaks i polisförhör eftersom han bevisligen hade känt till att sir Anthony befann sig ute på sitt




06-07-13

10.45

Sida 599

residens i Oxfordshire; de hade talat med varandra i telefon samma eftermiddag. Pressad medgav han till slut att han varit hembjuden på sen supé till lady Carmen för att bistå henne med personliga råd om hur hon skulle hantera sina skilsmässoproblem, en förklaring som väckte betydande munterhet i pressen när den läckte ut från polisförhören. Den allmänna och retsamt varierade uppfattningen på ledarsidorna blev att lady Carmen nog varit fullt kapabel att hantera sina eventuella problem med män utan att behöva förlita sig på sir Humphreys odokumenterade expertis i ämnet. På New Scotland Yard blev emellertid sir Humphrey trodd i ett, väsentligt, avseende. Man godtog hans påstående att han aldrig släppts in i lägenheten och att han således varken kunnat avnjuta supé eller annat tillsammans med lady Carmen. Bevisligen stod den tänkta supén orörd kvar i kylskåpet och, än mer betydelsefullt, sir Humphreys blodgrupp stämde inte heller med den olycklige sexuelle experimentmakaren som varit den siste som träffat lady Carmen i livet. Först efter fyra dagars våldsam och förtjust turbulens i de brittiska medierna hade polisen arbetat sig fram till misstanken att den som kunde ha älskat lady Carmen till döds var den man som sir Anthony faktiskt uppgett som upphov till hennes otrohet och därmed skilsmässoorsak, en ung amerikansk datatekniker på Marconi Naval Systems vid namn Tony Gianelli. Mr Gianelli var emellertid försvunnen. Han hade inte kommit till sitt arbete på måndagen, inte ringt sig sjuk, inte hört av sig till någon. När polisen husrannsakade hans bostad på Sydney Street i South Kensington fann man ingenting som förklarade vart han kunde ha tagit vägen. Alla hans tillhörigheter fanns kvar, personliga småsaker som familjeporträtt och brev från föräldrarna i Kalifornien, liksom hans pass och en ganska stor mängd kontanter. Tony Gianelli hade gett sig av i panik efter att av misstag ha medverkat till lady Carmens död. Han kunde rentav ha begått självmord. I vart fall tycktes han ju inte ha återvänt till sin bostad.




06-07-13

10.45

Sida 600

I sinom tid gick det att rättsmedicinskt bekräfta att det verkligen var denne mystiskt försvunne amerikan som genomfört den bisarra kärleksakten med lady Carmen. För det första kunde man fastställa att även normalt sängsex tycktes ha förekommit under lady Carmens sista kväll. Könshår och spermaprov från sängkammaren stämde med de fynd av sekret och spermier som fanns inne i den avlidna kvinnan. Och nästa jämförelse, med prov från Tony Gianellis egen säng i bostaden på Sydney Street, etablerade den slutgiltiga sanningen till frågan om vem som varit hennes siste älskare. Fingeravtryck från lägenheten i South Kensington återfanns dessutom på flera ställen i lägenheten uppe i Mayfair. Rättsläkaren som skulle fastställa dödsorsak tvekade inte särskilt länge. Han bedömde att det var frågan om en olyckshändelse, ett sexuellt experiment som drivits för långt och att mannen som deltagit i detta tydligen varit så upptagen med sin egen aktivitet bakom den handbojade kvinnan i strypsnara att han inte förrän försent förstått att hon i vart fall förlorat medvetandet. Möjligen hade han därvid drabbats av panik och inte insett att hon nog fortfarande kunde ha räddats. Såvitt framgick hade hon ju kvävts ganska långsamt och förloppet borde ha varit tämligen utdraget. Strypmärkena runt hennes hals visade dessutom att snaran där hade anbringats på flera sätt, troligen genom olika variationer under sexualaktens gång. Mord var ändå inte den närmast till hands liggande dödsorsaken. Olyckshändelse, således, liksom i så många andra liknande fall. Därmed var jakten på den olycklige Tony Gianelli inte längre ett särskilt intressant ärende för polisen. Men man utfärdade förstås en efterlysning och tog kontakt med amerikanska myndigheter. När man på New Scotland Yard först någon månad senare fick veta från polisen i Kalifornien att Tony Gianelli sen mer än ett år tillbaks befann sig i komatillstånd efter en bilolycka, bedömde man först bara att en förväxling måste ha uppstått. Längre än så kom inte polisarbetet eftersom en diskret påtryckning från samhällets högsta höjder avbröt alla vidare efterforskningar i




06-07-13

10.45

Sida 601

ärendet Tony Gianelli. Och då hade redan nya sexskandaler inom det brittiska etablissemanget tagit över mediernas intresse. Tatjana Simonescus död och eftermäle kom alltså genom en historiens nyck att påtagligt likna hennes offers skickligt arrangerade självmord. *** När Yassir Arafat senare denna höst gästade Stockholm som den svenske statsministerns officielle gäst kallades Carl först till sin förvåning och därefter till sin skadeglädje under fanorna på nytt. Han var ju obestridligen den ende svensk som förlänats den palestinska hederslegionen. Därav uppstod den lika logiska som ironiska konsekvensen att Carl uttryckligen instruerades att markera denna utmärkelse på sin uniform inför de svenska värdarnas möte med Yassir Arafat. För Carl själv blev detta en lika komisk som uppiggande skyldighet som han klarade av på ett sätt som möjligen kunde betraktas som något demonstrativt, ehuru få personer skulle ha kunnat observera hans lilla markering. Det råder en hel vetenskap kring frågan hur olika utmärkelser ska placeras på en militär uniform, en sorts internationell överenskommelse om turordning, ungefär som landsnummer i telefonsystemet. Men huvudregeln är ändå att det egna landets utmärkelser ska sitta ”närmast hjärtat”, en ordning som Carl naturligtvis alltid funnit sig i. Men det slumpade sig nu så att Carl på sin uniform hade tre fulla rader med så kallade släpspännen och därför måste börja om på något sätt. Det fullt korrekta hade sannolikt varit att placera den svartvit-röd-gröna färgmarkeringen rakt under de tre raderna. Men Carl placerade, såsom av misstag, de palestinska färgerna aningen fel, bara några centimeter, så att de hamnade just ”närmast hjärtat”. När han sålunda infann sig hos statsministern uppe på Rosenbad för det första mötet med Yassir Arafat kunde han notera att stats-




06-07-13

10.45

Sida 602

ministern faktiskt upptäckte den barnsliga demonstrationen och, åtminstone något ögonblick, såg ut som om han tänkte påpeka det olämpliga innan han med en grimas ångrade sig. Och Carl missade inte chansen att strö salt i detta lilla sår när han lutade sig fram och teaterviskade: ”Vad var det jag sa? Skulle du inte en gång få ta emot Yassir Arafat som hedersgäst? Och sa du inte då att that would be the day? ” ”Möjligt. This is the day, tycks det”, muttrade statsministern tillbaks. Han såg dock inte odelat aggressiv ut när han sa det. *** Frågan om chefstillsättning på Kustjägarskolan, rättare sagt Amfibiebataljonen på KA 1 ute i Vaxholm, löstes efter hand och kanske inte riktigt med den entusiasm som man från början tänkt sig uppe på Försvarsstaben. Tanken hade ju varit att det hela skulle ske med visst schwung, efter att Åke Stålhandske kommit tillbaks som ställföreträdande chef för den lyckligt genomförda Operation Blue Bird. Man löste till slut problemet så att den chef som redan fanns, en överstelöjtnant Håkan Syréhn, befordrades till regementschef för hela KA 1, så att posten som chef för Amfibiebataljonen blev vakant. Och så fyllde man den vakansen med den nyutnämnde överstelöjtnanten Åke Stålhandske. Den underförstådda tanken var att han på så vis skulle kunna ägna sig nästan helt och hållet åt just kustjägarna. Även utan en framgångsrikt genomförd Operation Blue Bird som fond lyckades man dock ta rätt väl vara på propagandavärdet i tillsättningen eftersom Carl Hamilton självklart var närvarande när den nye chefen skulle installeras. Följaktligen fanns också televisionens samtliga nyhetsprogram på plats. De två marinofficerarnas märkligt dekorerade uniformer gjorde sig utomordentligt väl i färg-TV. Carl ”presenterade” Åke Stålhandske på amerikanskt manér inför den uppställda Amfibiebataljonen. Han gjorde det förstås kort och kärnfullt, konstaterade att han nu förlorade en av sina närmaste män,




06-07-13

10.45

Sida 603

men att kustjägarna fick tillbaks en av sina egna, en av de allra bästa någonsin. Till detta var bara att gratulera. Sen höll Åke Stålhandske själv ett lika kort tal, så kort att det bland annat, vilket med stor sannolikhet var avsikten, kunde sändas i sin helhet i de olika TV-kanalernas nyhetsprogram: ”Kustjägare! Jag är saatans glad att vara tillbaks. Men låt mej genast säga vad vi ska ändra på redan från och med i dag. För det första ska vi bli ännu bättre. För det andra tilltalar vi varandra int med ni utan med du, om man int använder militär grad. För det tredje ska vår symbol, neptunigaffeln, bäras i baskern som förr i världen och int saatan nån annanstans. För det fjärde, och viktigast. Den som från och med i dag visar så mycket som en liten tjiiten tendens till rasistiskt beteende åker omedelbart härifrån. Gäller även officerare och instruktörer. Vid behov kommer jag personligen att sköta utkastandet. Om någon undrar varför så är svaret enkelt. Ni grabbar är landets bästa, ni är int saatan nåra tjiinskallar utan vår stolthet. Det ska vi visa att vi är förtjänta av. Ni ska int heller nöja er med att bara vara dom bästa. Nu ska vi göra er ännu bättre. Det var allt tills vidare!” *** Men Carls bägare av sorg var ännu inte fylld. Han drabbades i snabb följd av två besked som han aldrig skulle kunna komma över. Överstelöjtnant Mouna Husseini, tidigare verksam inom den väpnade grenen av palestinsk underrättelsetjänst, tidigare vid två tillfällen Carls kamrat i strid, mördades utanför ett sjukhus i Tunis. Hennes bil sprängdes i samma ögonblick hon vred om startnyckeln. Det kunde aldrig utredas vem eller vilka som låg bakom attentatet, det visade sig bli många om budet. Däremot var det ju fullt klart att den direkta orsaken till hennes död var att hon genom Yassir Arafats propagandajippo med utdelandet av palestinska hederslegioner blivit offentligt känd. Och därmed en möjlig måltavla för attentat. Hon viss-




06-07-13

10.45

Sida 604

te det själv redan från första dagen. Hon hann emellertid uppleva det som hon offrades för, fredsöverenskommelsen mellan Israel och PLO. Carls palestinska hederslegion hade besudlats med blod från en nära vän, och på ett bisarrt vis kom just detta att upprepas med ännu en officiell utmärkelse som Carl för sin del mer än gärna avstått från. Men sir Geoffrey hade i just det avseendet en diametralt motsatt uppfattning. Han var ju hjälten för dagen inom Hennes Majestäts tjänst; åtminstone på Travellers’ Club visste alla att sir Geoffrey lyckats med en seger av sådant format man inte, särskilt inte när det gällde den långa raden av nederlag mot just ryssarna, var särskilt bortskämd. Ivrigt konspirerade han en tid med inflytelserika vänner för att utröna på vilket officiellt sätt som han nu kunde ta emot Hennes Majestäts erkänsla för tapperhet i fält. Ett tag trodde han till och med på Victoriakorset. Men det visade sig bli ett stickspår in i snåriga regler som dessutom kunde ha missgynnat just sir Geoffrey. Besynnerligt nog hade ju en utländsk officer varit operativ chef för den avgörande insatsen. Någon utlänning hade aldrig någonsin tilldelats Victoriakorset och frågan var ju dessutom om inte båda de två utländska allierade skulle vara förtjänta i lika hög grad, eftersom även lägre officerare, till och med meniga, kunde få Victoriakorset. Dessutom var denna Storbritanniens mest åtrådda medalj explicit till för insatser i strid. I värsta fall hade detta för sir Geoffrey missriktade projekt kunnat sluta med att de två svenskarna fick Victoriakorset och han själv blev utan. Nya sonderingar och rådslag ledde fram till en mer gynnsam lösning på sir Geoffreys problem med högfärden. Det fick bli det näst finaste, en Distinguished Service Order, DSO som förkortning efter ens namn för resten av livet. Sir Geoffrey och Carl tilldelades, efter att saken var färdigmyglad, båda DSO, medan man fick hitta på något annat för Luigi, som ju hade för låg militär grad för att kunna hedras på detta sätt. Han fick en MC, Military Cross.




06-07-13

10.45

Sida 605

Detta var i sig ingen katastrof. Tvärtom skulle man kunna välja att betrakta händelsen med humor, som Carl till en början gjorde, med medlidsamma skakningar på huvudet då en av stolthet sprickfärdig sir Geoffrey ringde för att meddela den stora triumfen. Eller man kunde bara ta emot beskedet med enkel stolthet, som Luigi gjorde. I vart fall, det var ingen stor sak, som amerikaner men knappast britter skulle ha sagt. Sir Geoffrey skulle, med sitt sinne för underdrifter, ha kunnat tilllägga att därutöver fanns bara en liten detalj. Hans fåfänga förbjöd honom att se till så att hans och Carls DSO utdelades i hemlighet. Det vanliga var ju att saken offentliggjordes. På denna punkt blev sir Geoffrey nu stelt formell. Eftersom det normala var att tilldelning av DSO publicerades så måste det, i laga ordning, ske även nu. I Sverige väckte det måttligt uppseende att kommendören av 1. graden Carl Hamilton nu av okänd anledning fått en engelsk utmärkelse av något slag. Man kunde ju inte ens spekulera om orsaken. Det kunde man däremot i Moskva. Den ryska militära underrättelsetjänsten hade ju, som en blixt från klar himmel, råkat ut för ett omfattande nederlag i London. Man hade fått en hel grupp av specialister utplånad i ett enda slag. Chefen för styrkan var den enda som inte bara försvunnit spårlöst, men hon hade i stället hittats hängande i en äckligt förnedrande ställning. Britternas sinne för psykologiska effekter i hämndens ögonblick var sig likt. Inom Tsentral utgick man till en början från att nederlaget på något sätt måste ha sitt upphov i gruppchefens, major Tatjana Simonescu, skilsmässoproblem. Hon hade kanske skuggats i något trivialt syfte som bara hade med den saken att göra och så hade britterna genom ren tur ramlat på något betydligt viktigare än hennes manipulationer med olika män. Det hela hade i så fall kunnat avslöjas av en ren slump. Sånt händer titt som tätt. Spioneriets kända och okända historia är fylld av katastrofala tillfälligheter. Därmed hade saken kunnat lämnas därhän.




06-07-13

10.45

Sida 606

Men när britterna publicerade uppgiften att chefen för den brittiska razvedkan, MI 6, hade tilldelats landets näst högsta utmärkelse för militärer, och att en viss svensk kollega samtidigt belönats på samma sätt, var det inte svårt att lägga ihop ett och ett. Carl fick veta genom en notis i den ryska militärtidningen Krasnaja Svezda. I övriga världen publicerades inte nyheten. Ingenting var ju känt om bakgrunden: Jurij Tjivartsjev, en av de tre högsta cheferna för rysk militär underrättelsetjänst och välkänd personlig vän till den svenske kollegan Carl Hamilton, ställdes inför krigsrätt. Anklagelsen var självklart landsförräderi. Straffet för den som befanns skyldig, vilket han ju var, var lika självklart döden.




06-07-13

10.45

Sida 607

Ett särskilt tack till: Malcolm Allcock, klubbsekreterare, The Travellers’ Club, London Peter Buckman, författare, Little Tew, Oxfordshire Rosemarie Buckman, litterär agent, Little Tew, Oxfordshire Johan Bylund, major, Arméflygbataljonen, Boden Sylvia Dennergren, British Embassy, Stockholm Valerij Petrovitj Dimov, jägare, Ust Koksa Gösta Eriksson, major, Arméflygbataljonen, Boden Angus Hamilton, hertig, Lennoxlove Alexander Heald, studerande, Oxford Kustjägarskolan KA 1, Vaxholm Jevgenij V Kutsnetsov, konsult, Barnaul David Leigh, journalist, London Lars Olof Lundberg, Swedish Embassy, London Roddy Martin, författare, Edinburgh Oleg Sergejevitj Tolkunov, fil kand, Barnaul Aleksandr Gennadjevitj Tsarjov, jägare, Ust Koksa Jane Turnbull, litterär agent, London

I Hennes Majestäts tjänst

I

I Miserabili - I

Algebra I: Pt. I

А.Насибов. I-W-I

Algebra I: Pt. I

I Think I Love You

I Think I Love You

Europe: I Struggle, I Overcome

I Do But I Don't

I Capuleti e i Montecchi

I Did Tell, I Did

I Do (But I Don't)

I Rant, Therefore I Am

Europe: I Struggle, I Overcome

I Think I Love You

Pars I: Exercitia Latina I

I Think, Therefore I Laugh

I Think I Love You

I Vecchi E I Giovani

I Write What I Like

I vecchi e i giovani

I Am What I Am

I Sommersi E I Salvati

Otvoreno društvo i njegovi neprijatelji (tom I i II)

I, Jedi

I Kill

Lalka I

Крейслериана (I)

Экспансия – I

Карл I

I Hennes Majestäts tjänst

I

I Miserabili - I

Algebra I: Pt. I

А.Насибов. I-W-I

Algebra I: Pt. I

I Think I Love You

I Think I Love You

Europe: I Struggle, I Overcome

I Do But I Don't

I Capuleti e i Montecchi

I Did Tell, I Did

I Do (But I Don't)

I Rant, Therefore I Am

Europe: I Struggle, I Overcome

I Think I Love You

Pars I: Exercitia Latina I

I Think, Therefore I Laugh

I Think I Love You

I Vecchi E I Giovani

I Write What I Like

I vecchi e i giovani

I Am What I Am

I Sommersi E I Salvati

Otvoreno društvo i njegovi neprijatelji (tom I i II)

I, Jedi

I Kill

Lalka I

Крейслериана (I)

Экспансия – I

Карл I

Recommend Documents