Fiendens fiende

Hamilton 4 Fiendens 060524 06-05-24 10.49 Sida 2 Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroris...

Author: Jan Guillou

439 downloads 1013 Views 2MB Size Report

This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form

DOWNLOAD PDF

Hamilton 4 Fiendens 060524

06-05-24

10.49

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995


06-05-24

10.49

Sida 3

Fiendens fiende


06-05-24

10.49

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4078-1 ISBN 10: 91-642-4078-9 © Jan Guillou 1988 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion: eLib 2006


06-05-24

10.49

Sida 5

Fienden


06-05-24

10.49

Sida 7

 Varje gång han försökt strypa en kvinna hade han misslyckats. Men det hade varit hans gamla jag, han hade varit sjuk, förvirrad eller förtvivlad eller helt enkelt bara full och han hade inte haft någon allvarligt menad avsikt. Nu var allt annorlunda. Hon missförstod honom när han släckte ljuset i kojen och hon hann fnittra till när han vände henne på mage och satte sig grensle över henne. Sen började han strypa henne nästan ömsint, som om det vore en kärleksakt, som om hon vore hans hustru på riktigt. Han la tyngden av sina knän över hennes överarmar och sökte försiktigt med tummarna över hennes nacke tills han hittade den punkt där skallen och nackkotpelaren möts och så förlängde han sitt grepp med fingrarna ner runt hennes hals. Det tog några sekunder innan hon tycktes förstå vad som höll på att hända. Hon sprattlade lite, slog med benen upp och ner som en fisk på land slår med stjärten. Men de mjuka sängkläderna absorberade ljudet och efter femton mycket långa sekunder när hon började bli medvetslös till följd av det avstängda blodflödet till hjärnan stillnade hon. Han höll kvar greppet så länge han orkade. Sen reste han sig tungt och stod en stund helt stilla i mörkret medan han masserade sina stela fingrar. Han skruvade loss mässingsvreden till hyttventilen och öppnade den, drog fram en pall och sträckte ut huvudet. Kall vind och hårt regn piskade honom i ansiktet. Han försökte vrida blicken uppåt och åt sidorna men vinden och det underkylda regnet gjorde det omöjligt att se någonting.




06-05-24

10.49

Sida 8

Klockan var två på natten under årets mörkaste tid och fartyget befann sig på öppet hav ute i Östersjön. Risken att någon medpassagerare skulle stå på däck och beundra havsutsikten var obefintlig. Han drog in huvudet och klev ner på golvet och torkade sig i ansiktet med gardinen. Sen tog han några djupa andetag, samlade sig och gick fram till kojen i mörkret och lirkade av henne nattlinnet. Det var ett mjukt, sidenliknande tyg, förmodligen i något alltför lufttätt konstfibermaterial. Det skulle kunna bildas luftkuddar innanför tyget. Sen tog han av henne ringar och armbandsur och kastade ut dem i den svarta tomheten. Han vek hennes högerarm över sin axel och baxade upp henne mot den runda öppningen och fick krångla en del innan han hade hennes överkropp och båda armar utanför. Han tog tag runt hennes knän och sköt dem uppåt så att tyngdpunkten gled över ventilens kant och plötsligt och ljudlöst var hon borta. Han skruvade igen hyttventilen och stod framåtlutad med pannan mot det kalla våta glaset. Deras hytt låg ungefär midskepps. Fallhöjden var nästan tio meter. Sannolikheten för att vattenturbulensen skulle dra ner henne under tiometersnivån eller in i propellersuget var tämligen god, sannolikheten för att hon någonsin skulle återfinnas var låg och sannolikheten för att hon skulle flyta iland i ett stycke på svenskt territorium och identifieras var så gott som obefintlig. Och för övrigt spelade det ingen roll. Då skulle han redan ha vunnit eller förlorat, då var allting redan avgjort. Han gick bort till dörren och tände ljuset. Sen tog han en handduk och började torka upp regnvattnet kring ventilen och på golvet nedanför. Han packade ner hennes tillhörigheter i den lilla resväskan, toalettartiklarna i god ordning i necessären och det vita sidenaktiga nattlinnet ovanpå. Sen klädde han sig och sträckte till sängkläderna i nederkojen och la sig ovanpå med händerna knäppta under huvudet. För tre dagar sen hade han fyllt 50 år och i anledning av den




06-05-24

10.49

Sida 9

familjehögtiden fick han i överensstämmelse med en eller annan paragraf 48 timmars permission från fängelset; när permissionen gick ut skulle han redan befinna sig på andra sidan. Förmodligen skulle han inte ens bli efterlyst förrän då, förmodligen skulle kollegerna som satt i en bil utanför förortslägenheten där hon bodde … där hon hade bott, rättade han sig … förmodligen skulle kollegerna bara avlösa varandra och sen sitta i åtta timmar och vakta en tom bur och en hyrbil som aldrig skulle komma till användning men som stod iögonfallande olagligt parkerad utanför porten. Om en efterlysning mot förmodan hann gå ut så skulle polisen på kajen i Nådendal spana efter ett medelålders par i en hyrbil de inte hade nummer på, men de skulle inte bry sig så mycket om ensamma svenska män. Och förmodligen skulle de inte ens ha hunnit få något larm, de skulle inte ens vara där. Han hade alltså åtta timmar kvar, fyra till Helsingfors och sen fyra innan färjan till Tallinn avgick. Utan henne hade det aldrig gått. Hon hade hyrt bilarna och skaffat biljetterna och varit skäl för ”beledsagad”, det vill säga obevakad, permission. Det var ett av den svenska fångvårdens många humana inslag att man och hustru i görligaste mån skulle få vara ifred när de träffades. Förmodligen hade man inte ens avlyssnat hennes lägenhet. Sverige var ett slappt land, präglat av naivitet och dumhet. Hon skulle ändå aldrig ha kunnat leva resten av sitt liv i Moskva. Han hade förespeglat henne att hon redan efter några år skulle få ta emot besök av barn och barnbarn och hon hade varit svensk nog att tro honom. Han hade sagt henne att han som major i GRU hade rätt till stadslägenhet och sommarställe vid Svarta havet och hon hade trott på det också; så där skulle de alltså ha levat lyckliga och bara för sig själva i evighet. Hon hade trott på vad som helst. Hon var säkert lyckligare nu än hon skulle ha kunnat bli efter resans slut. När han förklarat att hon bara varit ett cover för att möjliggöra flykten, och något annat skulle han aldrig sagt, hade de möjligen bara forslat undan henne, skickat henne till Sibirien, eller snarare skjutit henne och grävt ner henne.




06-05-24

10.49

Sida 10

Eventuellt hade han själv fått följa med på den resan. För om ryssarna fick för sig att en person dömd för spioneri för Sovjetunionens räkning i ett fientligt land inte skulle kunna promenera iväg på permission – vilket ju inte heller vore möjligt i något annat land än Sverige – så skulle slutsatsen rimligtvis bli att västlig underrättelsetjänst vänt honom och nu försökte med det man alltid misslyckats med: att få in en dubbelagent i GRU:s högkvarter i Moskva. Drog de den slutsatsen kunde slutet för hans del bara bli ett, mer eller mindre smärtsamt. Men å andra sidan skulle hans flykt säkert leda till så mycket publicitet och bråk att det rimligtvis framgick att det faktiskt fanns ett land på jorden där en sovjetisk spion i laga ordning fick permission, pension, flitpengar, nytt namn och äkta pass. Dessutom hade han undanröjt henne. Det skulle svenska myndigheter självklart inte gå med på som ett led i en operation för att skaffa en spion cover. Och om man betvivlade hans version på den punkten så var enda alternativet att myndigheterna i Sverige skulle ha låtit henne gå upp i rök, utan att någonsin mer få kontakt med barn och barnbarn. En sådan manöver var omöjlig att genomföra i ett land där alla medborgare hade födelsenummer och alla telefoner gick att avlyssna och där allt stod i tidningarna. Det var alltså en del av hans livförsäkring att han dödat henne. Och hon hade det bättre nu än hon skulle ha kunnat få i Moskva med vidare befordran till Sibirien. Kanske hade hon rentav fått vara lycklig någon tid. Det hade alltså varit bäst för dem båda. I vissa stunder hade han dessutom avskytt henne. Hon var en käring som var nästan tio år äldre än han och såg ut därefter, och hon hade på fullt allvar tänkt sig att han ”älskade” henne och ville leva resten av sitt liv tillsammans med henne bara för att de träffats några gånger en sommar för evigheter sen när han låg inne på repmånad. Det var därför hon börjat skriva brev till honom ett par år efter domen när han varit som mest nere.




06-05-24

10.49

Sida 11

Nu var han visserligen 50 år. Men han var i bättre form än han någonsin varit sen han gjorde lumpen som kustjägare. I sju år hade han levt nyktert och sunt, det goda hade fängelse med sig, och tränat sig dagligen; han vägde tjugo kilo mindre än när han dömdes och han klarade 75 situps och 90 kilo i bänkpress och förödmjukelsernas tid var förbi. Han kände hur hat och adrenalin bubblade upp inom honom så att pulsen plötsligt började dunka i hela kroppen. Israelerna hade nästan knäckt honom, det gick inte att komma ifrån. Han hade varit i dålig form, onykter och oförsiktig och de hade tagit honom efter någon dag i Israel. Sen hade de fyllt honom med whisky innan de började hota honom med extrajudiciell avrättning om han inte samarbetade. Och så hade han ändå chansat på att de inte visste allt de sa att de visste och sagt att han visserligen var officer inom GRU, fast inte kapten som de trodde, utan major och att hans arbete riktat sig mot Sverige och inte mot Israel. Och så hade han rabblat upp en del verkliga och en del påhittade operationer inom Sverige för att bli släppt. Till slut fyllde de honom på nytt och satte honom på ett El Al-plan till Köpenhamn och i sitt omtöcknade tillstånd trodde han ett tag att han faktiskt kommit undan. Men i Köpenhamn väntade svensk polis. De hade redan fått förhörsutskrifterna och rapporterna via telex. Hans svenska kolleger köpte allt han hade sagt till israelerna och gjorde honom enbart till operatör mot svenska intressen och följaktligen skulle det inte få bli något annat än livstids fängelse. Dessutom försåg de honom med en advokat som var jude och inte ville höra talas om några oegentligheter i Israel utan i stället på hans vägnar bekände allt som kollegerna på Säk la fram för bekännelse. Och när han efter något halvår ryckt upp sig så mycket att han förstod på vilka grunder domen gick att överklaga hade advokaten kommit rusande till Säpo och slagit i honom att ett överklagande bara skulle leda till ännu hårdare straff och dessutom att hans hustru skulle få ett flerårigt fängelsestraff om han envisades med att driva processen vidare. Och så hade han resignerat, dragit sig undan i fängelsecellen och




06-05-24

10.49

Sida 12

till och med försökt ta livet av sig. Det rättssamhälle de alla sa sig försvara såg ut ungefär som deras egna nidbilder av Sovjetunionen. Han hade ingen skuld till dem och deras samhälle och nu skulle de i stället få betala sin skuld till honom. Han var officer i GRU, det var hela saken. Han var officer och professionell och hade bara arbetet som sitt fosterland. Utan underrättelsetjänst skulle världen för övrigt vara betydligt osäkrare och i den ekvationen spelade det inte så stor roll på vilken sida underrättelseofficerarna, eller spionerna som folk sa, arbetade. Det jämnade ut sig. Han var 50 år och i sällsynt god form. Han hade minst 15 yrkesverksamma år kvar och han skulle från och med nu bli en mycket bra yrkesman. Ingen sprit, inga fruntimmer, åtminstone inte i sådana former det tagit sig tidigare. Två av dem hade ju till och med gått till kollegerna på Säk och anmält honom som spion. Lyckligtvis arbetade kollegerna då efter en teori som gick ut på att Sovjetunionen för det första inte opererade med konventionella spioner längre (det var så man förklarade att man aldrig tog några sovjetiska spioner i Sverige; förklaringen var alltså helt enkelt att de inte fanns), för det andra kunde inte Stig Sandström vara spion eftersom han tvärtom var säkerhetspolis och för det tredje var det den internationella terrorismen, vilket närmast betydde vänsterdemonstranter och svartskallar, som var huvudfaran och inte de icke-existerande sovjetiska spionerna. Alltså. Ett nytt liv med ordning och disciplin och mindre sprit och färre fruntimmer. Det var dessutom mer än sannolikt att ryssarna skulle ställa de kraven för fortsatt samarbete. När fartyget närmade sig Nådendal gick han upp och rakade sig och packade ner sina toalettartiklar i sin egen pilotväska där han bar hela sitt bagage. Han kontrollerade att ingenting var glömt och torkade av alla ytor som han eller hon kunnat ha haft någon beröring med. Sen tog han de två väskorna och gick nerför trapporna till bildäcket och ställde hennes väska i bagageluckan och sin egen i baksätet. Han kände sig förvånansvärt lugn trots att resan nu närmade sig sin mest kritiska punkt.




06-05-24

10.49

Sida 13

Det var fortfarande mörkt ute när bilarna började rulla ut men ingenting som såg ut som spanande poliser fanns i närheten och ingen tullkontroll. Det hela gick nästan oroväckande lätt. Han var noga med att hålla alla hastighetsbestämmelser på vägen mot Helsingfors och han stannade en gång för att dricka kaffe och för att försöka upptäcka tecken på att vara förföljd. När han närmade sig Helsingfors var han säker på att allt skulle gå vägen. Det fanns bara ett kritiskt moment kvar. Han körde av motorvägen i någon förort utanför stan, parkerade på måfå och tog sin väska ur baksätet och skulle just gå ifrån bilen när han kom att tänka på fingeravtryck. Nej, han hade inte suttit i bilen utan handskar, vare sig nu eller på vägen mellan Stockholm och Norrtälje. Det spelade inte så stor roll. Bilen skulle ju hittas om någon vecka eller några veckor och då skulle sammanhanget ändå stå klart. Han öppnade vänster framdörr och drog av sig handsken på höger hand och så stämplade han noga ett tydligt fingeravtryck med höger långfinger vid instrumentpanelen. Han log för sig själv och sträckte långfingret uppåt i en sista avskedsgest till kollegerna. Sen slog han igen dörren, låste och gick därifrån mot något som såg ut som ett förortscentrum där han säkert skulle hitta en buss in mot stans centrala delar. Bara ett problem återstod. Någon timme innan färjan avgick måste han få tag på förstestyrmannen, inte kaptenen eller andrestyrmannen utan just förstestyrmannen. Oavsett vilken förstestyrman som var i tjänst så var han GRU:s officer ombord och det skulle bara behövas tre ord i enrum. Sen skulle han för alltid försvinna ur den svenska säkerhetstjänstens synfält. Och sen skulle de börja betala tillbaks. Han föreställde sig en lång tågresa från Tallinn, via Leningrad till Moskva. Det var fel. Efter ett dygns inlåsning i Tallinn hämtades han med ett militärplan och flögs direkt till gamla flygplatsen i Moskva. När planet började taxa mot en hög byggnad i flygplatsens bortre hörn




06-05-24

10.49

Sida 14

förstod han vart man tagit honom. Byggnaden där borta var inte bara en av världens mest bevakade byggnader, det var dessutom en av de mest legendomspunna. Det var Zentral, där ungefär 5 000 människor arbetade; hjärtat i GRU:s världsomspännande nät. *** Tjugoåtta timmar efter att den sovjetiske spionen Stig Sandström rymt, eller för att följa den officiella svenska terminologin, ”missbrukat sin permission” (ty i rymningsstatistiken infördes han inte förrän tre månader senare), utgick rikslarm i Sverige efter honom. Vid den tidpunkten hade han befunnit sig inlåst i ett stökigt rum med trasig tekokare i Tallinns hamn i ungefär ett kvarts dygn. Ur sovjetisk synvinkel, närmare bestämt ur GRU:s synvinkel, var huvudfrågan nu om man kunde fastställa om den otroliga rymningshistorien var sann eller osann. Allting hängde på ett definitivt svar. Om flykten var arrangerad av svenska eller andra västliga myndigheter i syfte att lura på GRU en infiltratör vore konsekvensen enkel och logisk. Då skulle Stig Sandström försvinna för alltid, helst efter bekännelse. Om man å andra sidan kunde få en definitiv bekräftelse på att det omöjliga faktiskt var möjligt, att en livstidsdömd spion kan få permission utan bevakning, uppstod frågan om och på vilket sätt man i fortsättningen skulle kunna använda sig av sin forne informatör. Det fanns en betydande risk att man skulle hamna i alltför osäkra slutsatser. Och för Jurij Tjivartsjev, som officiellt var militärattaché med överstes grad på De Förenade Rådsrepublikernas Socialistiska Republiks ambassad men i verkligheten resident för GRU i Skandinavien och generalmajor, var det frågan om att förr eller senare sätta sitt namn under en rapport som, om den visade sig felaktig, likgiltigt efter hur lång tid, skulle kosta honom hans fortsatta karriär, i bästa fall bara det. Det var alltså oerhört viktigt att Zentral fick en korrekt rapport




06-05-24

10.49

Sida 15

med en korrekt analys av förloppet. Och sannolikt skulle kollegerna borta i Moskva bli svåra att övertyga. Den sista slutsatsen byggde på Jurij Tjivartsjevs spontana och intuitiva slutsats: det fanns bara ett enda land på jorden, oavsett politiskt system, där en sån här händelse var möjlig och det var Sverige. Inte i någon mellanamerikansk bananrepublik, självfallet inte i något av de hårda västländerna, men heller inte någonstans i tredje världen eller i någon socialistisk stat eller ens i något annat av de mjuka västländerna som Österrike eller Finland skulle en livstidsdömd sovjetisk spion kunna promenera iväg på en obevakad permission och resa ur landet med nytt pass, nytt utseende och pengar på fickan som han fått av myndigheterna i form av pension och sjukersättning. Inte i något enda land på jorden. Utom Sverige. Det var alltså teoretiskt möjligt att det rörde sig om en äkta flykt. För övrigt hade Jurij Tjivartsjev svårt att tro att svenska säkerhetsorgan skulle ha vare sig modet eller den formella möjligheten att dra igång en operation av brittisk eller amerikansk typ. Hade det hela inträffat i Storbritannien eller något annat hårt västland hade dubbelagenten inte blivit långlivad efter sin ankomst. Men detta var alltså Sverige och det ställde all logik på huvudet. Jurij Tjivartsjev suckade och reste sig och tog en av sina rutinmässiga tankepromenader runt sitt rymliga tjänsterum. Han stannade vid fönstret och kastade en tankfull blick på den blåa ljusreklamskylten högst upp i tegelbyggnaden mitt emot som talade om att i det huset fanns den mest ursinnigt antisovjetiska publikationen i Skandinavien. Fast å andra sidan var Svenska Dagbladet i sin ständiga iver att komma åt den socialdemokratiska regeringen med hjälp av hemligstämplade militära uppgifter en av de viktigaste och mest pålitliga öppna källorna för GRU:s underrättelseinhämtning: en mycket hjälpsam fiende således. Och det förhållandet gällde även den här historien. Bakgrundsanalysen till den synbarligen oförklarliga spionflykten byggde nästan uteslutande på öppna publicerade källor.




06-05-24

10.49

Sida 16

Han hade ännu inte undertecknat rapporten annat än med sina initialer på en del bilagor. Själva sammanfattningen låg nu intill en vikt pappersmapp på hans i övrigt helt tomma skrivbordsyta där borta. Han gick tillbaks och läste igenom sammanfattningen en gång till. Alla logiska resonemang måste utgå från själva kronologin i händelseförloppet. Det var främst där man kunnat etablera en serie lättkontrollerade fakta. Den 26 september hade Stig Sandström fått avslag av den svenska regeringen på sin nådeansökan. Kriminalvårdsstyrelsen och den civila säkerhetstjänsten hade tillstyrkt men militärledningen hade avstyrkt. En vecka före sin permission på 48 timmar den 6–7 november hade Sandström fått besked såväl om sin permission som att den skulle bli så gott som obevakad. Det senare betydde att en tjänsteman från Kriminalvårdsstyrelsen skulle följa honom till hustruns bostad, lämna av honom där och hämta honom ett och ett halvt dygn senare för återtransport till fängelset. Säkerhetspolisen hade satt två man att bevaka huset, dock bara från framsidan. Eftersom rymningen följaktligen skett bakvägen hade den svenske rikspolischefen förklarat – på fullt allvar, i den statliga televisionens officiella nyhetsprogram – att man bara bevakat framsidan ”då ingen besökare normalt torde gå in bakvägen”. Och eftersom säkerhetspoliserna dessutom avbrutit sin bevakning klockan 24.00, vilket tydligen berodde på övertidsregler och fackliga överenskommelser, så hade samme rikspolischef på samma officiella vis förklarat att ”normalt kommer väl inga besökare efter midnatt”. De nya bevakarna från säkerhetstjänsten hade inlett sin tjänstgöring 08.00 följande morgon, ungefär åtta timmar efter den förmodade tidpunkten för själva flykten, och de hade inte försäkrat sig om att bevakningsobjektet fanns på plats utan nöjt sig med att sitta och stirra på en port och en hyrbil i drygt fyra timmar. Och då, när den eskorterande tjänstemannen från Kriminalvårdsstyrelsen kom för att hämta permittenten, hade de utan vidare av-




06-05-24

10.49

Sida 17

brutit sin tjänstgöring och åkt från platsen. Fortfarande utan att förvissa sig om att bevakningsobjektet fanns i lägenheten. Då tjänstemannen från Kriminalvårdsstyrelsen fann lägenheten tom ringde han till fängelset i Norrköping, till krimjouren i Norrköping och till säkerhetstjänsten. På säkerhetstjänsten fann man det egendomligt att Sandström skulle vara försvunnen ”eftersom hans bil stod kvar utanför porten”, vilket ju de bevakande tjänstemännen kunnat bekräfta. Säkerhetstjänsten beslöt sig därför att besöka Stockholms central tillsammans med tjänstemannen från Kriminalvårdsstyrelsen ”för att se om Sandström dök upp”. Det gjorde han inte. Polisen i Norrköping utgick från att Säpo slagit rikslarm. Säpo ansåg inte att rikslarm var en åtgärd som åvilade säkerhetstjänsten. Alltså hade ingen ens slagit larm. Vid det här laget befann sig Sandström redan i Helsingfors. Ett drygt dygn efter flykten utgick rikslarm. Varvid polisen sände ut felaktiga bilder på såväl Sandström som hans hustru. Ytterligare något dygn senare upptäcktes att fru Annalisa Sandström hyrt tre bilar, inte en. Det betecknades av den nytillsatta polisiära spaningsledningen som ”ett genombrott i spaningarna”. Därefter hade man ägnat något dygns ansträngningar åt att bevaka en av de tre hyrbilarna, som återfunnits med tydliga spår av bilstöld, i en Stockholmsförort. Därefter hade man spanat mot PLO:s villa i Djursholm i åtta timmar, dock utan framgång. Ungefär en vecka efter flykten ”spärrades gränserna”. Ungefär så såg det rent faktiska och yttre förloppet ut. Jurij Tjivartsjev suckade. Om man nöjde sig med att analysera det yttre förloppet skulle slutsatsen bara kunna bli en. Ingen säkerhetstjänst i hela världen, inte ens den svenska, kunde uppträda så här inkompetent. Alltså hade man vänt sin spion och skickat honom på ett självmordsuppdrag till Moskva i syfte att infiltrera Zentral.




06-05-24

10.49

Sida 18

Men det fanns också en inre sida av förloppet som gjorde helhetsbilden annorlunda. De svenska myndigheterna och regeringen hade invecklat sig i ett komplicerat spel om ansvaret där var och en försökte komma undan utan att sitta sist med Svarte Petter i handen. Kriminalvårdsstyrelsen hade hävdat att de bara hade hand om bevakningen av spionen då han uppehöll sig inomhus. Då han var utomhus var han säkerhetspolisens ansvarsområde. Detta hade säkerhetspolisen bestämt förnekat och hävdat att man som enskild myndighet inte kunde överpröva en annan myndighets beslut, ty detta kunde bara regeringen göra. Då hävdade Kriminalvårdsstyrelsen att regeringen varit informerad om förhållandena kring permissionen, vilket först bestämt förnekades från Justitiedepartementet. Senare visade det sig dock att Justitiedepartementet fått en i god byråkratisk ordning diarieförd skrivelse från Kriminalvårdsstyrelsen där det stod angivet att Sandström inför sin 50-årsdag skulle få en obevakad/bevakad permission. Tjänstemannen som mottagit skrivelsen hade stoppat den i en låda utan att läsa den och därefter avvikit på semester. Dock hade han lämnat en PM efter sig till sin chef där han skrev att han inte läst skrivelsen. Chefen läste den inte heller, och kunde följaktligen inte redogöra för innehållet inför sin chef, justitieministern. Detta ledde efter någon tid till såväl justitieministerns som de två tjänstemännens påtvingade avgång. Det sista var av avgörande betydelse för Jurij Tjivartsjev. Ty om det hela var en operation av den svenska underrättelsetjänsten – säkerhetspolisen kom inte ifråga på grund av sin brist på kompetens – så skulle arrangemanget vara så komplicerat att flera politiskt ansvariga personers avgång krävdes för att täcka upp historien. Det innebar att ungefär ett tiotal byråkrater och politiker, minst, från början skulle ha varit införstådda med vad som skedde.




06-05-24

10.49

Sida 19

Det vore tio personer för mycket. Det skulle aldrig ha gått att genomföra och i värsta fall skulle sanningen snart ha publicerats i Svenska Dagbladet som därmed dömt sin landsman till döden i ivern att kritisera den socialdemokratiska regeringen. En sådan operation vore följaktligen alldeles för riskfylld. Inte ens DG eller någon av hans unga medhjälpare på underrättelsetjänstens hemliga sida skulle ha kunnat, eller velat, ta sådana risker. Statsministern skulle inte ha låtit fälla sin egen justitieminister på grund av inkompetens som inte förelåg. Dessutom skulle den svenske statsministern enligt denna möjlighet ha känt till hela operationen och godkänt den. Det var omöjligt, så arbetade inte svenskarna. Vidare skulle hela operationen ha genomförts av underrättelsetjänsten bakom ryggen på den egna säkerhetstjänsten, utan att någon där fick ha en aning om saken. En sådan plan skulle ingen vettig människa, särskilt inte DG, ha dragit upp. Inte ens han borde utgå från den svenska säkerhetstjänstens fullkomliga inkompetens. Vem skulle kunna åstadkomma en plan där en av de viktigaste förutsättningarna var att den egna säkerhetstjänsten spontant och frivilligt, helt efter eget förstånd således, skulle komma att bevaka den ena av en spions två dörrar och under endast hälften av tiden han befann sig innanför dessa dörrar? Ingen, inte ens den hårt luttrade svenska försvarsledningen, skulle kunna räkna med ett så okonventionellt beteende. Således fanns det nu en enda och helt avgörande fråga kvar. Hade den svenska säkerhetstjänsten varit införstådd med en omfattande operation för att vilseleda såväl den egna allmänheten och statsledningen som den sovjetiska underrättelsetjänsten? På den frågan kunde Jurij Tjivartsjev svara definitivt nej. Inte i någon säkerhetstjänst i Väst var GRU så talrikt representerad som i den svenska. En komplicerad cover up-operation i svenska Säpo som skulle inbegripa personal från åtminstone tre olika operativa och beslutande nivåer skulle tveklöst ha resulterat i att GRU fått rapporter från alla tre nivåerna som avslöjat operationen.




06-05-24

10.49

Sida 20

Alla rapporter man nu fått talade dock ett rakt motsatt språk; samtliga sovjetiska agenter inom den svenska säkerhetspolisen rapporterade om panik och förvirring. Jurij Tjivartsjev lyfte upp sin tjocka franska reservoarpenna och skruvade långsamt av locket. Han såg ett ögonblick på pennans guldspets och sen vek han beslutsamt upp den sammanfattande rapportdelens sista sida och undertecknade långsamt och tydligt. Han lät bläcket torka, monterade ihop pennan och tryckte in den knapp på snabbtelefonen som gick till hans personliga kryptotekniker. En blek och lite finnig fänrik från någon av de baltiska republikerna kom in och fick instruktion att kryptera huvudtexten och omedelbart avsända den till Zentral, kopiera originalet och låta kopian gå till arkivet och sen sända originalet med nästa diplomatpostsändning till Moskva. ”Sådär, min gode kamrat Sandström”, muttrade han för sig själv när han blivit ensam på nytt, ”nu har du just klarat livhanken och möjligen fått ett nytt jobb som du kanske inte riktigt tänkt dej.” Sandström hade bara varit en enkel agent, en av många på den svenska säkerhetspolisen. Jurij Tjivartsjev mindes detaljerna i fallet Sandström ganska väl även om filen gått till Moskva för någon vecka sen. Det som skilde Sandström från de andra var främst att han rekryterats långt efter att han blivit såväl officer som säkerhetsman. Det var lite okonventionellt. Den vanliga gången hade annars byggt på den mycket enkla förutsättningen att svensk säkerhetspolis alltid rekryterat just poliser. Alltså hade GRU kunnat rekrytera studenter och övertyga dem om att ge upp sina akademiska studier och i stället söka till polisskolan i Solna. Fortsättningen blev sånär som på enstaka undantag alltid densamma. De behövde inte ens söka till säkerhetspolisen efter några års tjänst, de blev själva – ibland till och med spelat motvilliga – rekryterade dit. I tjugofem års tid hade det varit den naturliga inkörsporten. Men Sandström hade varit en allmän slarver, kvinnojägare, alko-




06-05-24

10.49

Sida 21

holist, äventyrare och dessutom något så enfaldigt som övertygad antisemit. Man hade visst ursprungligen rekryterat honom under FN-tjänstgöring i Mellanöstern och förmått honom att arbeta för fredens och rättvisans sak genom att skaffa fram uppgifter om israelerna. Förvisso mot god betalning. Frågan var om en sådan person skulle duga till de arbetsuppgifter som nu kunde komma ifråga. Agenterna i Sverige sysslade med passiv underrättelseinhämtning och man var från GRU:s sida samvetsgrant noga med att inte försätta dem i situationer där de skulle skada, i vart fall inte inse att de skadade, sina kolleger. Men arbetsuppgifterna på Skandinaviendirektoratet i Zentral var av mer offensiv natur. Så nu skulle man alltså undersöka möjligheterna att omforma den där suputen till ett offensivt instrument mot sina egna. För Jurij Tjivartsjevs del var det därmed inte så mycket mer att fundera över. Om omskolningen gick något sånär bra i Moskva eller vart man nu tog den där Sandström så skulle Tjivartsjev själv förr eller senare få en antydan om vilka operativa mål som borde komma ifråga i Sverige. Han skulle just slå bort tanken när han av en händelse kom att fästa blicken på ett porträtt i olja som hängde på långväggen mitt emot hans arbetsbord, bredvid kartorna över Sverige och Stockholmsområdet. Fjodor Matrejevitj Apraksin stod det på en liten namnplatta i guld under porträttet. Ingen enda person på ambassaden utom Jurij Tjivartsjev själv visste varför där fanns ett porträtt i olja på en av det tsaristiska Rysslands sjöhjältar. Ingen hade heller vågat andas ett ord av kritik eller ens fråga om saken; den som är resident för GRU kan tillåta sig det mesta utan att bli ifrågasatt. Men Apraksin hade varit namnet på en av tre sovjetiska undervattensinstallationer i Stockholms skärgård. Det hade varit anläggningar med den mest avancerade och sofistikerade utrustning Sovjetunionens väpnade styrkor kunnat få fram och de hade kunnat få en




06-05-24

10.49

Sida 22

mycket intressant roll i ett eventuellt, nåja högst eventuellt, krigsförlopp. Men personal från den svenska underrättelsetjänsten hade sprängt alla tre anläggningarna för tretton månader sen. Man hade till och med gått bakom ryggen på sin egen regering för att lyckas med operationen. Som militär och kollega måste han medge att de svenska officerarna genomfört en lysande operation. Där hade man inte precis att göra med ”dårhuset uppe på Kungsholmen” som de själva kallade den civila säkerhetstjänsten. Eller om det var ”aphuset uppe på Kungsholmen”? Nå, det kunde vara detsamma. Men för sovjetmedborgaren Jurij Tjivartsjev var det en tragisk händelse. 248 av hans landsmän hade stupat, dränkts som råttor. Och Jurij Tjivartsjev hade en god uppfattning om vem som ansvarade för den svenska operationen och vem som genomfört den: en ung örlogskapten som vid det här laget borde vara en av Sveriges mest dekorerade officerare men också tämligen besvärad av den uppvaktning som kollegerna på KGB, om man nu verkligen skulle tänka på tjekisterna som kolleger, bestod den unge kollegan. Men det var klart, skulle man fråga sig var det kunde finnas mål för taktisk operativ underrättelsetjänst, som omskrivningen löd, i Sverige så skulle kollegerna på SSI i allmänhet och den där unge örlogskaptenen i synnerhet nog komma högt upp på Jurij Tjivartsjevs förslagslista. Den dagen den sorgen. Jurij Tjivartsjev sammankallade morgonens sammandragning och hans högaktningsfulla underlydande samlades i rummet.




06-05-24

10.49

Sida 23

 Det såg för en gångs skull ut att bli en fin äkta barndomssolig midsommar och på väg in från Berga körde han måttligt över hastighetsbegränsningen med båda sidorutorna till hälften nervevade och Glenn Goulds inspelning av Bachs Goldbergvariationer på bilstereons högsta volym. Ljudkvalitén hade kunnat vara bättre, men det här var försvarsstabens bil och inte hans egen. Han undvek sen ett halvår tillbaks att använda sin egen bil eftersom KGB:s fältpersonal i Stockholm börjat ägna honom ett lika envetet som svårförklarligt intresse. Vad det än gällde så var det obehagligt och det hade gjort honom lättirriterad. Säkert var det därför han blinkade med helljusen åt Volvon framför i vänsterfilen redan när han närmade sig. Volvon låg kvar och saktade demonstrativt farten. Det var en ung kvinna som körde och hennes enda passagerare i framsätet var också kvinna. De såg ut att vara i 25–30-årsåldern. Han blinkade på nytt utan att det fick någon effekt, hängde sig på signalhornet samtidigt som han växlade ner, och när Volvon motvilligt gled åt sidan accelererade han ilsket och överdrivet förbi. Men när han såg att Volvon tog upp förföljandet blev han betänksam. Han kände vid det här laget tjekisternas flesta fältarbetare till utseendet och de här två såg definitivt ut som vanliga svenska flickor. Men de närmade sig beslutsamt och han saktade farten, sträckte sig mot handskfacket och tog fram sin revolver och körde in den under mockajackan på höger framsäte och sen gled han in i högerfilen. Volvon accelererade förbi och körde snävt in framför honom och ett par sekunder senare vevade flickan till höger ner sin sidoruta och




06-05-24

10.49

Sida 24

fällde ut en rund spadliknande skylt i vitt och rött med tydliga svarta bokstäver där det stod: POLIS. Samtidigt började Volvon sakta farten och göra tecken åt höger. Båda bilarna körde in på vägrenen och stannade. När han såg de två blonda flickorna stiga ur och beslutsamt börja gå mot honom föll han i skratt och slog på sina varningsblinkers och vevade ner sidorutan. Han skrattade fortfarande när de kom fram; den som kom mot honom höll sin polislegitimation sträckt framför sig och den andra hade block och penna i högerhanden. De var klädda i jeans och amerikanska sportjackor. ”Åja Macho, garva lagom, det blir dyrt det här”, sa hon närmast honom när hon stoppade ner sin legitimation. ”Det tror jag inte”, svarade han samtidigt som han svepte undan sin mockajacka med ett stadigt tag om revolvern som dolde sig under den och placerade paketet på golvet i baksätet, stängde av bilstereon och öppnade centrallåset så att de kunde stiga in och börja pappersarbetet. ”Vad är det som är så jävla lustigt?” frågade den andra när hon satt sig i framsätet och slagit upp sitt block. ”Har du körkort förresten?” ”Ja varsågod”, svarade han eftersom han redan var på väg att räcka över sitt körkort. ”Men jag tänkte närmast på det där att somliga straffar Gud meddetsamma, ni vet. Man tänker jävla fruntimmer och trycker till lite extra på gasen och hamnar med handen rätt i syltburken, ungefär så.” ”Carl Gustaf Gilbert Hamilton”, läste polisen i framsätet. ”Arbetsplats?” ”Försvarsstaben.” ”Var där?” ”Det räcker med försvarsstaben.” ”En officer och gentleman som är ute och fortåker i dag”, fnittrade polisen i baksätet. ”Åtminstone officer, men mitt gentlemannamässiga beteende




06-05-24

10.49

Sida 25

var ju inte helt perfekt nyss. Gud måste ha blivit feminist. Men vad tänker ni skriva för hastighet?” ”145, vi följde dej i minst 145 i flera hundra meter”, svarade polisen i framsätet. ”Äh, skriv 135 i stället så blir vi av med det här, annars måste jag säga emot och då måste ni vittna och sen prutar de i alla fall till 135 och så har vi slösat en massa tid i onödan och förresten är det inte många sekunder som man kör ‘flera hundra meter’ i 145 och ni vet väl inte bättre än jag på den punkten”, svarade Carl medan han kände hur hans goda humör steg och dessutom tycktes smitta av sig på de andra två som säkert varit med om otrevligare fortkörningstorskar än så här. ”Okej”, sa polisen i framsätet, ”vad har du för privat adress och vilken titel?” ”Örlogskapten och Drakens Gränd i Gamla stan …” ”Vafan är örlogskapten för nåt?” avbröt den skrivande polisen. ”Som major fast i flottan, det heter så numera”, konstaterade polisen i baksätet medan hon behagfullt lutade sig bakåt och satte sig mera bredbent. Carl sneglade på hennes högra fot som plötsligt befann sig mindre än en decimeter från hans dolda revolver. ”Borde du inte vara ute och köra torpedbåt i stället så att du fick lagligt utlopp för dina lustar”, mumlade flickan med formuläret medan hon skrev av ett visitkort som Carl räckt henne. ”Torpedbåtarna är avskaffade”, suckade Carl med plötslig dysterhet, ”och det är likadant med jagarna och kryssarna och hälften av robotbåtarna.” ”Så du är inte ute och jagar dom ryska ubåtarna då?” sa polisen i baksätet. ”Är dom förresten ryska?” ”Ja, dom är ryska. Nej, jag sitter mest och fyller i papper, precis som ni när ni är ute och lurar oskyldiga manliga vanligtvis laglydiga medtrafikanter.” ”Sådär, om jag bara kan få namnteckning längst ner så är du av med en tusenlapp”, konstaterade polisen i framsätet när hon räckte över det ifyllda formuläret.




06-05-24

10.49

Sida 26

De skämtade något om veckans spakaste torsk och var på väg ur bilen när Carl fick ett lika plötsligt som oväntat infall. ”När går ni av skiftet i kväll?” frågade han i samma ögonblick som en av dem slog igen bildörren. ”Va, va sa du?” undrade flickan från baksätet och lutade sig spelat förvånat fram mot honom medan hon drog upp sina solglasögon i pannan. Hon hade mörkt blåa ögon och solglasögonen var av samma typ som amerikanska feminister haft nästan som uniformspersedel för några år sen, de skiftade från mörkt nästan ogenomträngligt brunt i överkanten till nästan klart genomskinligt i underkanten. ”Jo, jag frågade när ni gick av skiftet i kväll”, upprepade Carl generat. Han ångrade sig redan. ”Klockan 17.00, hurså?” ”Därför att jag tänkte vi skulle fira att jag torskat som fortkörare för första gången och dessutom åkt fast med hjälp av kvinnlig personal. Alltså jag skulle vilja bjuda er på middag.” ”Försöker du muta oss, du är inte lite fräck du”, fnittrade hon och fällde ner glasögonen och ropade till sig sin kollega som redan var på väg bort mot Volvon. ”Hörde du, torsken vill bjuda oss på middag!” meddelade hon glatt. Kollegan stelnade till, vände sig sen demonstrativt långsamt om och gick fram så att hon stödde båda armbågarna på den halvt nervevade sidorutan ovanför främre passagerarplatsen. ”Öh du, Casanova”, fräste hon. ”Böterna är utskrivna och jag är gift med en jävligt svartsjuk och jävligt stor och stark polis.” ”Fint”, svarade Carl kallt, ”då föreslår jag att du tar med honom så kan vi bryta arm till kaffet, polisen mot flottan.” ”Ta dej i dalen, Casanova”, svarade hon långsamt och vände tugggummit ett halvt varv i munnen och gick på nytt mot Volvon. ”Vad sägs?” suckade Carl uppgivet. ”Klockan sju på Reisen vid Skeppsbron, hittar du dit? Jag beställer bord.” ”Tror du att du är oemotståndlig eller tror du att du kan snacka dej ifrån fortkörningsböterna?” log polisen i feministglasögonen.




06-05-24

10.49

Sida 27

”Just nu känner jag mej sällsynt motståndlig, böterna var ju bara på tusen spänn och maten blir betydligt dyrare, så jag är tydligen torsk både som mutare och smart affärsman”, suckade Carl och sträckte sig mot tändningsnyckeln. ”Okej, jag kommer”, svarade hon snabbt. ”Klockan sju på Reisen, du heter Hamilton och jag heter …” ”Jönsson. Eva-Britt Jönsson om du inte kör med falsk polislegitimation.” ”Du har iakttagelseförmåga som en polis du. Men kommer du inte så höjer jag böterna eller ändrar till 145, det är du som ska bli blåst och inte jag, kom ihåg det.” Hon skrattade och skakade på huvudet när hon gick tillbaks till sin bil, startade och försvann i ett rytande moln av blå avgaser. Carl satt kvar och kände sig dum och lurad och trodde inte ett ögonblick att hon skulle komma. Men sagt var sagt. På väg in mot stan höll han hastighetsbegränsningarna och när han passerade Enskede körde han undan plastlocket som täckte biltelefonen och beställde bord för två personer till klockan sju på Reisen. *** Fem minuter i sju satt han vid sitt vanliga fönsterbord vid Reisen och såg ut över den fortfarande solglittrande vattenytan mot Skeppsholmen. Han trodde inte hon skulle komma men bestämde sig ändå för formens skull att vänta i åtminstone en kvart, och för första gången han kunde minnas svarade han ja när kyparen frågade om han ville ha en drink före maten. Han mindes svagt någonting som bestod av Tequila och något sött och hade en saltring runt glasets kant. Han fick veta att det hette Marguerita, beställde en sån och försjönk sen på nytt med blicken ut över den glittrande vattenytan. Det var nu mer än ett år sen Operation Big Red. Men Östersjöns vattenyta såg ut som den förmodligen alltid sett ut, var han än fick kontakt. Och svenska folket trodde fortfarande att försvaret ständigt




06-05-24

10.49

Sida 28

misslyckades i sina försök att komma åt den främmande ubåtsverksamheten, om den alls existerade. Sen någon månad tillbaks hade han fått sömnsvårigheter. Han intalade sig att det berodde på de ljusa nätterna, även om de aldrig besvärat honom tidigare. När han väl somnade, ibland efter flera timmar bland lakan som låg virade som rep längs sängen, fick han mardrömmar. En återkommande mardröm handlade om hur han var instängd djupt nere under vattenytan i något som kunde vara en ubåt, där en metallhård stråle av vitt vatten plötsligt slog in och fyllde utrymmet mer och mer, tills han simmade uppe i ett hörn i den sista luftbubblan som blev mindre och mindre tills han vaknade. Det var uppenbart vad det handlade om. Ett okänt antal sovjetiska sjömän och officerare hade dött på det viset för något mer än ett år sen inom något mindre än tre mils radie från fönsterbordet på Reisen. Han undrade om Stålhandske och Lundwall hade liknande upplevelser. Om mindre än ett halvår skulle båda två komma hem från Kalifornien för att börja på riktigt på Operationsavdelningen. Samuel Ulfsson, chefen för hela OP 5, hade alltid viftat bort tanken på att KGB:s irriterande intresse för Carl hade med Operation Big Red att göra. Enligt Sam var det mer än tveksamt om KGB:s Stockholmsstation kände till den tidigare existensen av Sovjetunionens installationer på svenskt territorium, och än mindre sannolikt att de skulle veta vem eller vilka som utfört operationen. Men deras spaningsinsatser hade ändå haft den irriterande effekten att Carl måste sysselsätta sig uppe på Försvarsstaben hos Sam medan reorganisationen av ”Hamilton Data System” pågick. Det nya kontoret var färdigt och hade formerats som en konsultavdelning inom ett multinationellt företag uppe på Gärdet, med egna lokaler högst upp. Carl hade inte varit där mer än ett par gånger, trots att det var hans egentliga arbetsplats. Hon kom med andan i halsen tio minuter för sent och hon var klädd i en blommig sommarklänning med en rosa kofta slängd över axlarna. Hon var barbent och hennes ben var starka och smidiga och




06-05-24

10.49

Sida 29

runt hennes axlar syntes spår av styrketräning – hade det inte varit för det hade hon sett ut som vilken kontorsflicka som helst; rödblond svensk kontorsflicka med halvlångt hängande hår och pilotglasögon som avslöjade en viss närsynthet. Carl reste sig snabbt och gick runt bordet och drog ut stolen för henne och noterade att hon maskerade en lätt överraskning inför den självklara gesten. ”Som officer och gentleman hoppas jag du kan ursäkta att jag är lite sen”, log hon, påtagligt besvärad. När hon ställde ifrån sig handväskan på stolen intill observerade Carl ett visst skrammel och att den var tydligt för tung. När han gick runt bordet kvävde han en reflex att fråga henne om det inte ingick i hennes vanor att träffa män utan tjänstevapen och handbojor i bagaget. ”Jag kan försäkra polisassistent Jönsson att jag åtminstone ska göra mitt yttersta för att vara mera gentleman än sist vi träffades”, log han. ”Polisinspektör, åtminstone tf polisinspektör”, rättade hon snabbt. ”Det var inte dåligt för 29 års ålder.” ”Hur vet du att jag är 29 år?” ”Fortfarande enligt din som vi måste förmoda äkta polislegitimation. Du har födelsedag den 16 maj och är född i Oxens tecken.” ”Du borde ha blivit snut, krimare, brottsplatsundersökare eller nåt. Varför bjöd du ut mej?” ”Därför att jag fick ett infall, därför att jag tyckte du var söt, därför att jag lever ensam och bara umgås med kolleger och bara tänker på och snackar om jobb jämt och ständigt. Varför kom du?” ”Därför att jag tyckte du var en intressant typ, inte så aggressiv som andra killar som torskat så där, därför att jag lever ensam och bara umgås med kolleger och bara tänker på och snackar jobb jämt och ständigt.” ”Vad vill du äta och dricka?” ”Inte fan vet jag. Det här är nån sorts guldkrog va, jag är inte direkt på hemmaplan om jag säger så.”




06-05-24

10.49

Sida 30

”Fisk eller kött?” ”Fisk.” ”Du talar som om du var från arbetarklass och kom från Söder i Stockholm, men har du släkt i Skåne?” ”Ja, hurså?” ”Därför att du heter Jönsson, bara ett infall. Jag har också släkt i Skåne.” ”Fast inte direkt bland betplockarna va?” ”Nej, hurså?” ”Därför att du heter Hamilton.” ”Låt mej beställa maten och vinet, jag lovar att det blir bra.” ”Bäst att lämna dom besvären åt överklassen. Vill du impa på mej?” ”Nej, jag vill helst av allt undgå att verka som om jag ville impa på dej. Det är det som är problemet. Men överklassen är bättre än underklassen på att beställa på krog. Det var bara det jag försökte antyda.” Han slog ihop matsedeln och vinlistan, vinkade till sig kyparen och beställde snabbt ål- och laxpaté med ett kraftigt Alsacevin på Gewurztraminer till förrätt och grillad piggvar med vit bourgogne, Château Meursault 1984, till huvudrätt. När hon senare kommenterade vinerna fann hon Alsacevinet ”lite mysko men fullt okej” och den vita bourgognen ”jävligt god faktiskt”, och såvitt han kunde minnas var det de bästa vinkommentarer han hört på flera år i ett allt mera rått och egoistiskt Sverige där vinsnobberiet börjat ta sig löjeväckande former. De blev förstås mindre reserverade efter en stund och han började fråga ut henne om polisjobbet, halvt av personlig nyfikenhet och halvt som en rent yrkesmässig reflex. Hon alternerade mellan spaningsuppgifter och viss befälsföring på ordningssidan på VD 1, Stockholms mest ökända polisstation. Hon hade alltid velat bli polis, ända sen hon gick i småskolan. Möjligen hade hennes religiösa uppväxt, hon var fortfarande medlem i Svenska Missionsförbundet, fått henne att se polisarbetet som om det i första




06-05-24

10.49

Sida 31

hand gällde sociala hjälpinsatser. Hon ville gärna ha den uppfattningen kvar, men den var inte så lätt att försvara om man jobbade på VD 1 där det mest handlade om att släpa in fyllon för natten, avstyra gatubråk, hämta in småförbrytare och smålangare som alltför ofta befann sig på fri fot snabbare än den tid det tog för henne och hennes kolleger att fylla i papperen. Hon bodde ensam i en villa ute i Spånga, vid en liten sjö och med en schäfer som hette Roy som enda sällskap. Hon målade akvareller på sin fritid, mest landskap, och hon talade med en kontrastrik blandning av manlig polisjargong och socialarbetarjargong, eller om det var någon sorts kristen jargong fylld med alldeles äkta medkänsla för samhällets olycksbarn; hon använde det uttrycket en gång. Han frågade henne om hon inte tyckte det var konfliktfyllt att vara troende kristen och ha ett yrke som innehöll så mycket våld, skulle hon till exempel kunna skjuta mot någon av de där busarna om hon befann sig i sådant läge som tjänstereglementet föreskrev? Hon sa att det aldrig hänt henne och om det hände så skulle hon antagligen inte skjuta, fast det var svårt att säga, och förresten var det väl en konstig fråga från en militär, skulle han själv skjuta i det läget? Han såg henne först i ögonen, sen vände han ut blicken mot vattenytan mellan Skeppsbron och Skeppsholmen som fortfarande glittrade i kvällssol och svarade långsamt att han aldrig ställts inför någon valmöjlighet och inte haft så mycket anledning att fundera på den saken, medan han tyst för sig själv räknade efter hur många människor han dödat; hur många han dödat som han sett och kände till. Och när hon nu började fråga honom om hans jobb beskrev han svävande hur han sysslade med dataprogram för att analysera sonarsystemens avvikelser i förhållande till olika skikt av salthalt i Östersjön, akustiska effekter på olika avstånd och vattendjup och liknande som inte var direkt osant, men ändå tillräckligt matematiskt ointressant för att han till den andra vinflaskan skulle kunna återföra samtalet till henne och bli mer personlig. Han frågade henne varför hon inte var gift och hennes svar gick ut på att två förhållanden med kol-




06-05-24

10.49

Sida 32

leger spruckit på grund av ”olika livsinställning”, som han fattade som något som hade med hennes religion att göra men som efter en stund snarare tycktes ha med våld att göra. Hon hade varit förlovad med en av de tio-femton polismän som anmäldes mest för misshandel, hon sa att han egentligen var en snäll person men fick ordet egentligen att låta som om han var sadist. Sen blev det naturligt hennes tur på nytt och hon frågade varför han ännu vid 34 års ålder inte var gift. Han försökte så sanningsenligt som möjligt beskriva hur han alltför länge ägnat sig åt en hopplös förälskelse i Tessie O’Connor som han träffat under sin studietid i Kalifornien, när han studerade datorer alltså, och som hade en mängd förtjänster här i livet men samtidigt råkade bo i ett annat land i en helt annan kultur och råkade vara utbildad till någonting som inte gick att använda i Sverige. Och dessutom var hon faktiskt gift med en rik affärsman i Santa Barbara och hade barn med honom. Hon fnittrade till när han nämnde de sista hindren och han smittades av hennes val att se saken från den humoristiska sidan och berättade lite forcerat uppsluppet hur han skämt ut sig härom året när han trängt sig in i hennes hem och blivit utkörd av mannen som hotat att bussa hundarna på honom; men han inte ens antydde hur han i så fall skulle ha dödat hundarna och hur han efteråt stod skälvande av hetta och raseri och kastade småsten ut i det grågrönblå vattnet och försökte kväva sina fantasier om vad som varit nära att hända om den där mannen så mycket som höjt sin hand mot honom. Men han var såvitt han kunde förstå fortfarande kär i Tessie, sa han. Hur hopplöst det än verkade så var det nog så, och på något sätt hade det lett till att han fått egendomliga relationer till kvinnor under senare år: han träffade egentligen bara kvinnor tillfälligtvis och för en natt men aldrig för att sitta så här och prata. Medan han berättade om Tessie slogs han av möjligheten att den där Volvon ute på Nynäsvägen hade kunnat vänta in honom. I vart fall var det konstigt med en polis som tog med sig tjänstevapen ut på middag och fritid. Men han bestämde sig för att inte låtsas om saken.




06-05-24

10.49

Sida 33

I stället frågade han henne om när hon jobbade de kommande dygnen och tänkte sig att ringa henne på jobbet av ett eller annat skäl för att konstatera att hon verkligen fanns där. ”Och varför blev du militär?” frågade hon samtidigt som hon halverade den sista klunken i sitt vinglas. ”Ska vi beställa mer vin?” frågade han med en blick på hennes nästan tomma glas. ”Nej tack, jag ska visserligen inte jobba förrän sent i morgon men i alla fall. Och försök inte byta ämne, varför blev du militär?” Han såg på nytt ut över vattenytan utanför fönstret medan han tänkte efter om han ens för sig själv kunde besvara frågan. Det ena hade gett det andra. DG hade fiskat upp honom under grundutbildningen och erbjudit honom fem års utbildning i USA på försvarsmaktens bekostnad och fem år senare hade allting på något sätt varit självklart. ”Det är inte så lätt att besvara”, sa han med blicken fortfarande fäst på vattenytan i kvällsljus. ”Men först var det så att jag och en del andra kamrater i Clarté och SKP sökte oss till elitutbildning av olika slag när vi skulle göra lumpen. En del upptäcktes förstås av säkerhetstjänsten och blev utrensade på ett tidigt stadium, men en del andra av oss blev fallskärmsjägare och kustjägare och sånt där … ja, och sen tänkte jag mig att fortsätta som reservare och så gjorde jag det och sen blev jag kvar.” ”Har du varit kommunist?” ”Ja, det får man nog medge.” ”Och vad är du i dag?” ”Officer.” ”Jag menar politiskt.” ”Det vet jag inte. Inte kommunist, inte sosse, inte borgare, framför allt inte det. Vad är du själv?” ”Sosse. Men du svarade inte på frågan. Jag undrade inte hur du blev officer utan varför?” ”Förhöret fortsätter?”




06-05-24

10.49

Sida 34

”Ja.” ”Jag tror det är ungefär så här. Jag fick en helvetes komplicerad utbildning som jag tyckte jag måste använda på något hederligt sätt. Samtidigt sysslade sossarna med att avrusta Sverige i någon sorts föreställning om att man skulle kunna prata omkull ryssarna i stället för att vara lagom stark för att … ja, den lilla svenska igelkotten du vet. Jag tyckte det var det enda anständiga jag kunde göra, det stämde med min övertygelse.” ”Friheten är alltid värd att försvara och det där köret?” ”Ja, men det är inget skämt för mig.” ”Inte för mig heller, förlåt, jag menade inte så även om det lät slarvigt. Men har man inte taskigt betalt som officer?” ”Jo, det är väl som att vara polis.” ”Då är det bäst vi delar på notan.” ”Nej absolut inte, det var jag som bjöd.” ”Gammaldags officer och gentleman ska inte säga åt frigjord modern polis hur hon ska bete sig i principfrågor.” ”Det är ingen principfråga på det viset”, svarade han samtidigt som han räckte över sitt plastkort till en förbiilande kypare, ”det är en praktisk fråga om jämlikhet och rättvisa.” ”Jag har redan kostat dej en tusenlapp i böter.” De brast båda i skratt. Men när notan kom in och han skrivit på kreditkortstalongen och sträckte sig efter notan för att knyckla ihop den var hon snabbare. Hon tog notan i ena handen och sneglade på den medan hon sträckte sig efter handväskan på stolen bredvid. Men hon kom av sig i rörelsen när hon såg beloppet. ”Det är vinet”, konstaterade han. ”Jag har ett bättre förslag. Nästa gång bjuder du.” ”Du ville impa likt förbannat, vad ska det här vara bra för?” ”Jag har råd och det har inte du.” ”Är det nån sorts representation?” ”Med polis som just satt fast mej? Det skulle se ut det. Nej, jag är




06-05-24

10.49

Sida 35

rik, så du kan se det som en privatsocialistisk form av löneutjämning, och så tar vi kåldolmar med mellanöl hemma hos dig nästa gång.” Han sträckte sig efter notan som hon höll mellan sina bröst tätt tryckt mot kroppen, fick tag på den och rev sönder den och slängde bitarna i askkoppen. ”Exakt hur rik är du?” Hon hade plötsligt fått en viss skärpa i rösten, för första gången under kvällen såg hon tydligt ut som polis. ”Det vet jag inte”, svarade han lågt. ”Skitprat. Är du miljonär?” ”Ja.” ”Hur många miljoner?” ”Det vet jag inte, det är en bokföringsfråga eller om man så vill en filosofisk eller politisk fråga.” ”Och det betalas skatt?” ”Ja, självfallet, menar du på min inkomst?” ”Ja, till exempel.” ”120 procent skulle jag tro. Nöjd?” ”Du är alltså ingen jävla nolltaxerare.” ”Nej, men jag skulle inte ha något emot att betala mer skatt, fast det är mer komplicerat än du tror.” ”Mer än 120 procent?” ”Jaja, det är på inkomsten, men det är förmögenhetsskatten som är grejen. Jag betalar en del förmögenhetsskatt, det är därför det blir 120 procent av min magra lön, men … äh, kan vi inte tala om något annat.” ”Är du besvärad av samtalsämnet?” ”Ja, och om inte polisinspektörn vill vara så vänlig att bjuda på kaffe nu så skulle jag bli ledsen.” ”Hemma hos mej?” ”Nej inte första kvällen, vi går ut nånstans.” Hon såg länge på honom med alldeles fast neutral blick. Sen brast hon i skratt.




06-05-24

10.49

Sida 36

”Du är en rätt häftig kille för att vara överklasstönt i alla fall. Okej, jag bjuder på fika nånstans på Djurgårn.” De gick arm i arm längs Strandvägen. Hon hade sin vänstra arm under hans högra och i höger hand bar hon sin något för tunga handväska. Hon vinkade åt kolleger i en förbipasserande Dodgebuss i blått och vitt, och eftersom hon då måste vinka med handväskan såg han tydligt tyngden där inne. Sig Sauer, tänkte han. Hon har det nya tjänstevapnet. 9 mm och 15 skott i magasinet, samma som på Beretta. På hans förslag stannade de en kort bit efter Djurgårdsbron och gick in på uteserveringen på Ulla Winblad. Hon såg sig hela tiden uppmärksamt omkring men han brydde sig inte om att fråga varför. Det kunde ju lika gärna vara ett automatiskt polisbeteende som något annat. De fick inte ta in enbart kaffe, det var mot bestämmelserna, och ingen av dem ville ha sprit så de fick dricka öl i stället. När de kommit halvvägs genom ölen frågade hon om han ville följa med ut och segla. Hon och ett tiotal arbetskamrater delade på två små havskryssare och man turades om enligt en komplicerad vaktlista. Den här helgen skulle nästan alla hänga med, sju stycken. Men hon hade rätt att som ensam tjej ta en kille med sig förutsatt att han kunde segla någotsånär och inte var på Säk. ”Varför inte på Säk?” frågade han förvånat. ”Därför att de inte är några riktiga snutar skulle jag tro. Jävligt stöddiga typer och så blir det bara bråk.” ”Men marinofficerare är okej?” ”Ja, kan du navigera till exempel?” ”Kul fråga. Nästa fråga.” ”I övermorgon eftermiddag klockan tre vid Stavsnäs brygga, kan du komma?” Han svarade spontant ja innan han kom ihåg att han för första gången på flera år lovat att besöka sin mor och hennes släktingar. Men han bestämde sig snabbt för att ringa återbud och skylla på jobbet.




06-05-24

10.49

Sida 37

Han följde henne hem i taxi till Spånga till villan som låg vid en sjö, steg ur och höll upp bildörren för henne och tackade nej när hon skulle bjuda in honom på kaffe. Han satt uppe halva natten och lyssnade på musik. *** Carl hade sen ett halvår tillbaks sin arbetsplats högst upp i östra flygeln på försvarsstabens röda tegelhus på Lidingövägen. Skulle man beskriva hans arbetsfunktioner med hans egna ironiska omdömen så fungerade han som ett mellanting mellan allmänpryo i underrättelsetjänstens byråkrati och chefssekreterare. Han arbetade närmast under chefen för OP 5 och de såg det båda som ett tillfälligt arrangemang medan operationsavdelningen reorganiserades. Operationsavdelningen hade varit finurligt instoppad i de bakre regionerna till ”Hamilton Data System AB”, ett litet företag i datakonsult- och bokföringsbranschen som formellt ägdes av Carl och som också sysslade med en, visserligen förlustbringande, affärsverksamhet av det slag som företaget gav sig ut för att syssla med. Men huvudsaken hade varit verksamheten i de inre regionerna dit enbart militär personal ägde tillträde och där de stora IBM-maskinerna härskade. Det var förmodligen ett originellt drag hos den svenska underrättelsetjänsten att kombinera en operationsavdelning med en analysoch bearbetningsenhet. Men det hade praktiska förklaringar. Såväl Carl som de som skulle följa efter honom hade fått sin utbildning i Kalifornien halverad mellan datateknik och det som vanligtvis och med försiktiga ordalag beskrevs som ”operativt fältarbete”. På dagen ordentliga tjänstemän som sysslade med analys och dataprogram och på natten lönnmördare, som Sam brukade skämta. Men det hörde också till bilden att ”operativt fältarbete” var en till omfånget mycket blygsam planta i den svenska trädgården av säkerhets- och underrättelseorganisationer. Så värst mycket nattligt lönnmördande hade det inte blivit – på svenskt territorium över




06-05-24

10.49

Sida 38

huvud taget icke – och Carl stod i stort sett ensam för de våldsintermezzon som under senare år ”engagerat personal inom den svenska underrättelsetjänsten” som det skulle heta på militärt PM-språk. Samuel Ulfsson hade haft svårt för att bestämma sig när det gällde hans egen personliga uppfattning om örlogskapten Hamilton. Det var svårt att inte grubbla över det dualistiska, över motsättningen mellan å ena sidan den unge man som var artig och väluppfostrad som en flaggkadett, lugn och systematisk med alla konstiga datalistor på rätt plats vid rätt tidpunkt, och å andra sidan den synnerligen specialutbildade sabotör och mördare som genom omständigheternas spel och tvivelsutan sin egen handlingskraft slagit ut ett professionellt israeliskt mördarkommando, utplånat en västtysk terroristorganisation, avstyrt en flygkapning och lett Operation Big Red till någonting som uttryckt i gammaldags termer skulle innebära den största militära svenska segern mot Ryssland sen slaget vid Narva. Vafan gjorde karln i de lägena? undrade Samuel Ulfsson för sig själv när det var trettio sekunder kvar tills Carl skulle infinna sig för föredragning. Rusade han in i en telefonkiosk och klädde om till Stålmannen först? Eller var det bara frågan om fem års djävulusisk träning där borta? Hur många hamiltonare hade då inte USA? För att inte tala om ryssarna? Exakt på sekunden rätt tid knackade det på Samuel Ulfssons dörr och det förvånade honom inte det minsta. ”Stig in, Carl”, ropade han och sträckte sig efter en av sina eviga extrasvaga Blend Ultima som han rökte på sin frus uppmaning. ”Godmorgon, kommendör”, sa Carl och sträckte upp sig utan att vare sig bli för demonstrativ eller för lättvindig. ”Sitt, Carl, och förresten räcker det med Sam när vi är på tumanhand. Har du några förslag?” ”Tack, Sam. Jo, jag har gjort upp en lista på tänkbara uppgifter för publicering, uppgifter som måste publiceras därför att de redan har varit det, och uppgifter som jag menar att vi bör hemligstämpla. Ja alltså, med vi så menar jag …”




06-05-24

10.49

Sida 39

”I stort sett oss två här i rummet, förutom ÖB och CM, eller hur?” ”Ja, det är rätt uppfattat.” Carl svepte upp sin portfölj och tog fram tre rapporter med kopior som han fördelade i sex högar och sen inledde han sin föredragning. Det fanns flera kinkiga problem. ÖB:s kvartalsrapport som upphöjts till halvårsrapport om främmande undervattensaktiviteter var redan försenad. Men flera motstridiga intressen gjorde det svårt att få fram en för alla acceptabel text för publicering. Skulle politikerna och vissa delar av försvarsledningen få sin vilja igenom så skulle över huvud taget ingen främmande, det vill säga sovjetisk, undervattensaktivitet offentliggöras. Vissa delar av den militära organisationen, särskilt inom marinen, ville offentliggöra så gott som allt man kände till, inklusive sådana förhållanden som att man vid det här laget till och med hade namn och nummer på flera sovjetiska och två polska ubåtar som man med datorteknik kunde identifiera lika säkert som fingeravtryck så fort någon spelade in mer än fem sekunders propellerljud. Det sista var en typ av uppgifter som den militära underrättelsetjänsten i sin helhet ville hemlighålla. Det kunde så vara att man inte hade många teknologiska övertag gentemot ryssen, men man skulle åtminstone inte skryta med de få man hade. Och ovanpå alla dessa väl kända motsättningar som redan de var tillräckliga för att hålla skattebetalarna okunniga om det mesta, fanns speciella förhållanden som Samuel Ulfsson antydde redan när Carl kommit in och satt sig. För drygt ett år sedan hade ”personal inom den svenska underrättelsetjänstens operativa avdelningar engagerats i en hemlig operation av okänd omfattning”, som händelsen verbalt reducerats till i ÖB:s årsrapport till den svenska regeringen. Därför var det särskilt intressant att studera tecken till undervattensaktivitet i närheten av en viss före detta station Bodisko, en station Tjitjagov och en station Apraksin. Frågan var om ryssarna exempelvis gjorde ansträngningar för




06-05-24

10.49

Sida 40

att föra hem materiel och döda. Eller om de försökte rekonstruera taktiken någon annanstans. Carl hade en lista på uppgifter som borde hemligstämplas med hänsyn till den aspekten, och en kortare lista på händelser, exempelvis vinterns som vanligt misslyckade jakt på undervattensfarkoster i närheten av Vaxholm, som måste offentliggöras därför att de redan gett upphov till en hel del publicitet. Det var en ganska klar och enkel uppdelning Carl hade föreslagit och den var redan felfritt uppsatt i datautskrift och Samuel Ulfsson insåg efter en ganska kort stunds funderande att han bara hade att underteckna den och låta den gå vidare till ÖB. Han hade inte hunnit igenom mer än fyra Ultima Blend innan de var klara. ”Hur är det, Carl, trivs du här hos oss?” frågade Samuel Ulfsson just när de var klara och Carl höll på att stoppa ner sina kopior som skulle till arkivering. Carl såg överraskad ut och eftersom han satt snett till vänster om sin chef hade han en egendomlig tavla i blickfånget på långväggen mitt emot. Tavlan föreställde tvångsrekrytering av dräng någon gång på 1800-talet. Drängen hade träskor och såg rädd ut och hade förmodligen skäl till det. Fältväbeln hade sabel och karolinerhatt och såg myndig ut och hade alla tänkbara skäl till det. ”Ja, inte direkt så där i alla fall”, svarade Carl med en nick mot tavlan eftersom han sett att chefen, högste chefen rättare sagt, följt hans blick. ”Men nästan?” envisades Samuel Ulfsson. ”Nej, det är inte det. Men det vi sitter och gör nu känns inte riktigt. Meningen var väl att jag skulle svara uppriktigt och inte artigt?” ”Ja, vi är bara inom familjen nu. Hurså?” ”Vi sitter i Stockholm och det är vår huvudstad och vi är anställda för att skydda vårt land och vi är anställda för att hålla reda på vad ryssen har för sig, men medborgarna får inte veta. Där ute tror dom flesta att vi sysslar med budgetubåtar, och vi ska hemligstämpla allt som rör sig så att skattebetalarna inte får för sig att dom måste satsa




06-05-24

10.49

Sida 41

mer på att försvara sig. Det känns uppriktigt sagt inte bra.” ”Känner du någon pålitlig journalist?” ”Ja, jag tror det, en åtminstone.” ”Skulle du fundera på att … ja, du vet.” ”Vid en viss tidpunkt tror jag alla skulle fundera på det. Jag har inte kommit dit, kommendören har väl inte heller kommit dit.” ”Sam. Kalla mej Sam när vi är ensamma. Nej, jag har väl inte det. Men är du otålig, vill du tillbaks till operationsavdelningen?” ”Tjaa … det här har varit lärorikt, men jag är inte till för att vända papper.” ”Vad är du till för, Carl?” Samuel Ulfsson ställde sin fråga så milt att den säkert lät giftig. Och frågan blev hängande en stund i luften medan han tände en ny cigarrett. ”Nå, Carl?” envisades han medan han blåste ut ett rökmoln som var förvånansvärt tjockt för att komma från en enligt reklamen rök-, nikotin- och tobaksfri cigarrett. Han måste ha dragit i sig halva cigarretten i ett enda bloss, tänkte Carl medan han funderade på hur han skulle kunna undkomma frågan. ”Jag är till för att uppspåra ryssen, förekomma honom och om nödvändigt konfrontera honom”, svarade Carl tveksamt. Samuel Ulfsson brast ut i ett hjärtligt skratt. ”Konfrontera! Underbart Carl! Du menar förstås skära halsen av honom?” ”Om jag får sådana instruktioner, ja!” svarade Carl med spelad munterhet. Saken föreföll honom inte det minsta komisk. ”Allvarligt, Carl, är du bekymrad över det här med tjekisterna?” ”Att dom riktat spaningsinsatser mot mej?” ”Ja.” ”Mja, det hänger samman med att jag inte fick flyga på annan identitet förra året. Så sen den där flygkapningshistorien vet dom ju vem jag är och så ville dom väl snoka fram vårt kontor för opera-




06-05-24

10.49

Sida 42

tionsavdelningen och det gjorde dom nog också. Frågan är om dom kan få fram vår nya adress genom att följa mej, för jag antar att jag ska tillbaks?” ”Ja, naturligtvis. Men vi kan säkert hitta på något motmedel. Det viktiga är ju inte om dom vet var vi bor, utan att dom inte vet vad vi gör och vad vi tänker och tycker. Ta ledigt nu när det är vackert väder.” ”Då är det vackert väder för ryssen i skärgården också.” ”Jaja, då får vi väl ropa in dej, vi ses till måndagsföredragningen och tack för ditt pappersarbete. Det sa jag inte förresten, du är mycket bra på pappersarbete.” ”Tack kom … tack, Sam.” ”Trevlig helg.” ”Detsamma, Sam.” Carl gick tillbaks till sitt tillfälliga arbetsrum längre ner i korridoren, städade undan arbetsanteckningar från sitt skrivbord, svepte ner dem i en plastpåse och förseglade och la i en korg för destruktion när han var på väg ut. På kvällen ägnade han mer än två timmar till ursinnig träning inne i sitt låsta rum bakom ståldörren med elektroniskt kombinationslås. Han hade upptäckt att han numera vägde 94 kilo och det var tre kilo mer än han någonsin vägt och han hade på prov dragit ut en bilring runt midjan, eller åtminstone ett stycke subkutan fettvävnad som i hans egen, men knappast i omgivningens föreställningsvärld skulle kunna föreställa bilring. Han var 34 år och började känna sig gammal och lite stel och bearbetade med svårbegripligt ursinne sin tjocka sandfyllda lädersäck med nästan utsuddade människokonturer i mer än en timme. När han var färdig med sitt fysiska program sköt han tio serier med finkalibrig pistol längs rummets hemmagjorda skjutbana. Han ansåg att han borde skjuta så mycket som möjligt när han var svettig och trött och förbannad eftersom han började bli alldeles för bra på att skjuta i lugn och ro på stillastående mål. Han föreställde sig att sån




06-05-24

10.49

Sida 43

träning skulle göra mer skada än nytta eftersom hans skytte i verkligheten bara skulle kunna inträffa under upphetsade situationer. Det var också som om han kunde tygla alla känslor med hjälp av ett vapen. Så fort han slog in magasinet i kolven kom en sorts lugn över honom och hela hans koncentration och vilja kunde samlas till en punkt, linjen mellan kornet och siktet som flöt samman till en klar punkt med målet suddigt, alltid suddigt, i bakgrunden. Han sköt tre serier med 50 poäng, fyra serier med 49 poäng och två serier med 48 poäng. Skytte var numera den enda idrottsgren han kunde hävda sig i. Med det menade han vinna. När han låst sin träningslokal och duschat drack han en liter apelsinjuice, kokade te och satt någon timme med te och kalifornisk flytande honung och Bachs Goldbergvariationer, som han haft i bilstereon när han träffade den märkliga polisen med feministsolglasögonen. Sen hade eftersvettningen upphört. Trots värmen utomhus stängde han alla fönster och gick in i sovrummet och drog undan Berettan under huvudkudden och la den på nattduksbordet. För första gången på länge somnade han nästan omedelbart. När han vaknade förstod han inte varför eller hur länge han sovit. Han bara kände att han plötsligt var spänd och klarvaken. Han sträckte sig automatiskt efter sin pistol, drog ner den under täcket och osäkrade den, allt i ett enda sammanhang. Så satte han sig försiktigt upp och tänkte efter. Han hade inte haft någon mardröm. Han såg på klockan. Den var lite över tre. Lakanen kändes mjuka och svala, han hade inte svettats. Ändå satt han nu klarvaken med en pistol i handen. I tystnaden kunde han höra tickandet från vägguret där ute i hallen. Men han kände närvaron av något och han var säker på att han inte inbillade sig. Då hörde han de första tydliga ljuden. Någon tog sig sakta genom tamburen; sikten var skymd eftersom sovrumsdörren var halvstängd.




06-05-24

10.49

Sida 44

Han välte sig tyst ur sängen, skrynklade ihop täcket och kudden så att det till nöds kunde se ut som om någon låg där, och så rörde han sig snabbt på bara fötter över golvet till väggen mitt emot så att han kunde stå intill dörröppningen med vapnet höjt framför ansiktet. Nu först koncentrerade han sig på att lyssna på nytt. Den andre hade gått in i biblioteket. Han sneglade snabbt längs korridoren och såg skymten av ett ficklampsljus från biblioteket. Någon befann sig i biblioteket. Någon hade tagit sig in med dyrk nattetid och letade efter något i biblioteket där det inte fanns annat än böcker och klassisk musik och lite sprit, och samme någon hade inte ens bekymrat sig om att försäkra sig om att lägenheten var tom innan han började arbetet. Det krävde eftertanke. Intränglingens beteende var mot reglerna. Han drog försiktigt på sig ett par byxor, försäkrade sig om att ingenting vasst stod ut från fickorna, spände skärpet ordentligt och petade sen försiktigt upp sovrumsdörren med vänster hand. Den öppnade sig ljudlöst; Carl avskydde gnisslande dörrar och såg till att de inte gnisslade. Han smög försiktigt i korridoren som vid den här tidpunkten var lägenhetens mörkaste plats. Utanför fönstren sjöng trastarna och det borde vara ljust inne i biblioteket och egentligen onödigt med ficklampa. Han passerade matsalsdörren som var stängd och han såg att nyckeln satt i sitt vanliga läge så att dörren således var låst. När han hade en meter kvar till hörnet mellan korridoren och biblioteket spände han hanen på sin pistol och sen tog han ett djupt andetag och steg snabbt och tyst runt hörnet med vapnet sträckt framför sig. Fyra meter bort höll en mansperson på att försöka dyrka upp lådan till hans antika skrivbord. Bredvid låg ficklampan. Mannen hade långt ljust hår, fransiga jeans och gymnastikskor med tre ränder; en av skorna var slarvigt knuten så att skosnörena låg spridda kring foten. En amatör, tänkte Carl, en jävla amatör håller på och bökar upp




06-05-24

10.49

Sida 45

min skrivbordslåda mitt i natten. Jag får inte skadeskjuta en amatör. Han tog ett försiktigt steg tillbaks runt hörnet och försökte tänka efter. Så använde han båda händerna för att kunna säkra pistolen utan något i sammanhanget öronbedövande klick och bestämde sig sen för två saker i tur och ordning. Han började med att lugnt gå bort till tamburdörren och låsa överlåset och stoppa på sig nyckeln. Sen gick han tillbaks och upptäckte på vägen att fjärrkontrollen till TV-apparaten av någon anledning låg på tidningsbordet i hallen. Han tog med sig fjärrkontrollen och gick tillbaks till den del av korridoren som vidgade sig till biblioteket. Mannen höll fortfarande på att försöka krångla upp låset till skrivbordslådan och han stod vänd med ryggen mot Carl. Bredvid ficklampan låg en stor kamera. Carl grubblade en stund över hur han skulle tolka scenen. Men så ryckte han på axlarna och slog på fjärrkontrollen till TV:n som omedelbart började brusa. Mannen ryckte till, såg sig omkring, upptäckte TV:n och gick fram till den. I det ögonblicket vred Carl om ljuskontakten till takkronan, höll upp pistolen framför sig och väntade lugnt på att bli upptäckt. Avståndet var fem meter och läget således fullkomligt under kontroll. Mannen som nu vände sig om och skräckslaget såg på Carl såg ut att vara i en obestämd ålder mellan 30 och 40. Han hade en trasig läderjacka, hans ögon var uppspärrade och de förstorade pupillerna gav intryck av att han skulle vara påtänd av någonting. När han upptäckte den stora svarta pistolen i Carls hand, och möjligtvis när han såg eller kände Carls blick, höjde han sakta händerna och måste ta sig samman för att kunna säga något. ”Skjut inte, skjut inte för fan”, sa han med sprucken hes röst. Carl betraktade honom tyst medan han tänkte efter. ”Ner på golvet, ansiktet mot golvet och ut med armar och ben”, kommenderade han till slut. Den andre lydde blixtsnabbt och Carl gick över honom och tog av honom en stor skruvmejsel och två kanyler och en kraftig nyckel-




06-05-24

10.49

Sida 46

knippa som han slängde ifrån sig på skrivbordet. ”Ligg kvar, rör dej inte för då skjuter jag skallen av dej”, kommenderade han och gick snabbt bort till sitt låsta rum. Han öppnade den vanliga ekdörren, slog in koden på låset till innerdörren i stål och så fortsatte han in i det helt mörka rummet, öppnade ett av sina vapenskåp och slet ut ett par amerikanska handbojor och till hans förvåning låg mannen kvar i samma ställning som han lämnat honom; Carl hade snarast varit inställd på att gå bort till tamburen och slita ner honom medan han klättrade på ytterdörren för att komma ut. Han slog ihop handbojorna runt handlederna på den andre så att han sen kunde lyfta hela paketet i armarna till en soffa längst bort i biblioteket där han dumpade sitt offer. Han tände en sidolampa och satte sig i en fåtölj mitt emot. ”Är du snut?” undrade intränglingen med en lika plötslig som svårförståelig optimism i rösten. ”Nej, du har råkat mycket värre ut än så. Nu ska vi ha ett snack du och jag, och om jag får veta vad jag vill veta så slipper du snuten.” ”I helvete heller. Ring snuten i stället”, svarade den andre trotsigt. Carl lutade sig fram och hittade en plånbok i tjuvens jackficka. Han drog sen fram ett busskort och ett recept på metadon som var utställda på samma namn. ”Vad heter du?” frågade han. ”Och vad har du för födelsenummer?” ”Det ska väl du skita i, bögjävel, ring snuten i stället”, svarade den andre med ett tydligt mått ytterligare självförtroende i rösten. Carl suckade och reste på sig. Sen tog han två snabba steg framåt och slog den andre över ansiktet och näsan med baksidan av sin hand, mer i syfte att chocka än att skada. ”Vad heter du och vad har du för födelsenummer!” röt han. ”Jag ska anmäla dej för snutmisshandel din jävel …” Carl slog igen, den här gången betydligt hårdare. När den andre samlat sig svarade han. ”640117-1279 Kenneth Henrik Carlsson, Carlsson med C. Och ring snuten din jävel.”




06-05-24

10.49

Sida 47

Carl körde tankfullt ner pistolen på sin vanliga plats under byxlinningen i korsryggen. Varför var tjuven så angelägen att bli hämtad av polisen? ”Ja, jag ska ringa polisen”, sa han och gick tvärs över rummet till skrivbordet. Han lyfte telefonluren och skulle just slå numret när han insåg att han bara kunde telefonnummer till säkerhetspolisen, den vanliga polisen hade han aldrig ringt. ”Kan du numret?” frågade han med ett leende. Han fick numret och begärde vakthavande på VD 1 och hon svarade själv. ”Hej, det här är Carl, jag skulle behöva hjälp med en sak.” ”Du kommer i morgon va?” ”Ja, jag kommer som avtalat, men kan du ta fram en tjuv åt mej, i spaningsregistret?” ”Det är inte offentligt.” ”Jag vet det, men jag har tjuven hos mej och jag skulle vilja fastställa hans identitet.” ”Ska jag skicka en bil och plocka in han?” ”Nja, han verkar visserligen förvånansvärt angelägen själv, det är väl det där med att ni släpper dom genast. Men jag bör nog veta en del om honom innan jag kastar ut honom.” ”Han är inte hotfull på något sätt? Har du situationen under kontroll?” ”Ja, läget är under full kontroll.” ”Okej, vad heter han?” ”640117-1279 Kenneth Henrik Carlsson”, läste Carl från metadonreceptet. Hon var borta några minuter. Carl la luren åt sidan och drog undan draperierna från bibliotekets perspektivfönster. Han betraktade omgivningen en stund men såg inget som verkade misstänkt. Där nere på kullerstenarna var Sankt Göran och Draken ensamma i sin eviga strid. Över hustaken närmast var sikten fri mot Skeppsholmen och af Chapmans tre master. Han öppnade fönstren och det enda som hördes var koltrastar och någon enstaka bil nere på Skeppsbron.




06-05-24

10.49

Sida 48

”Ja, det är en lång historia det här”, suckade Eva-Britt Jönsson när hon återvände till telefonen. ”Vill du ha allting i detalj eller vill du ha en allmän bild eller vad vi ska säga?” ”Kan jag rent allmänt få veta vad det är för en typ så räcker det fint”, svarade Carl med en blick på sin surande fånge. ”Tja … lite mer än trettio punkter i straffregistret, stöld, narkotikaförseelse, grov stöld, snatteri, olaga hot, narkotikaförseelse, rån, stöld, grov stöld, snatteri, våldsamt motstånd och så vidare. Kallas Kenta, ingen våldsförbrytare, tjuv och knarkare, får legal förskrivning av metadon … räcker det? Trevligt besök du har.” ”Särskilda kännetecken?” ”Få se … ja, tatueringar på underarmarna av kåkfarartyp, en av tatueringarna på vänster underarm är något sorts kors med kompassros och så står det ‘Kicki’ runt handleden.” ”Det räcker, vi ses i morgon.” ”Är det säkert att vi inte ska plocka in han?” ”Nej, det är ingen mening, han har inte hunnit sno någonting. Vi ses i morgon.” Carl väntade inte på svar innan han la på luren. Sen plockade han fram den lilla nyckeln till handbojorna, gick fram till tjuven och låste upp den vänstra handbojan. Han kavlade upp vänsterarmen på fången och konstaterade att de angivna tatueringarna fanns på plats. Han slog ihop den fria handbojan kring soffbenet så att hans fånge tvingades sitta något framåtlutad med högerarmen sträckt ner mot golvet, sen gick han bort till skrivbordet och studerade föremålen där en kort stund. I den nyckelknippa som han tagit ur tjuvens ficka fanns hans egen dörrnyckel märkt med en trea. Det var en avgörande upplysning. Han gick in till sovrummet och drog på sig skjorta, strumpor och skor och sen gick han tillbaks in till biblioteket och stannade mitt på golvet. Tjuven såg nu mer förbannad än rädd ut. ”Nu är det så här, Kenta, att du och jag ska ha ett ganska långt snack”, började han men blev genast avbruten.




06-05-24

10.49

Sida 49

”I helvete heller, du kan bara ringa snuten, annars är det här olaga frihetsberövande. Det är ett brott som samhället ser allvarligt på, jag är bara tjuv så jag får inget men du torskar om du inte släpper mej.” Carl kunde inte låta bli att le. Det var i princip sant som tjuven sagt. Hans egen brottslighet kunde tvivelsutan ses som allvarligare än försök till stöld. ”Mja”, sa han dröjande, ”du har nog inte förstått vilken helvetes knipa du befinner dej i. Du vet inte vem jag är skulle jag tro?” ”Skiter väl jag i, ring snuten i stället, du har ingen rätt att förhöra mej.” ”Vill du ha något att dricka, whisky, vin, öl?” ”En virre skulle sitta fint, men då får du ta av mej dom här jävla handfängslena”, svarade tjuven med en plötslig glimt av optimism i ögonen. Carl sneglade på de öppna fönstren. Han ville inte vara med om någon tjuvjakt bort över Gamla stans tak. Han gick först bort och stängde fönstren, sen plockade han fram en flaska Jack Daniel’s och två glas, slog upp ett till hälften och hällde lite bottenskyla åt sig själv i det andra och ställde båda glasen på bordet framför soffan med fången. Sen satte han på musik och låste upp den andres handbojor och drog fram en fåtölj så att de satt på någon meters håll ganska nära varandra. ”Skål Kenta”, sa han och höjde sitt glas medan han betraktade tjuven som tveksamt tog sitt glas till läpparna, drack en klunk, ställde ner det och avvaktande började massera sina handleder. Det var ingen tvekan om att det var en riktig tjuv. Mannen såg vaksamt rädd och härjad ut, hade dålig hy och utsöndrade en tämligen obehaglig lukt. ”Nu är det så här, Kenta, att du kommer inte härifrån innan …”, försökte Carl inleda så milt han förmådde men blev genast avbruten. ”Öh för fan. Jag är ingen goltupp, jag är proffs, hajar du det? Här snackas varken med dej eller nån jävla snut alltså.” ”Jo, Kenta, avbryt mej inte nu så ska du få höra.”




06-05-24

10.49

Sida 50

Carl gjorde ett uppehåll innan han fortsatte. ”Om du är en vanlig tjuv som försöker begå ett vanligt inbrott så stämmer det nog som du säger, det blir inget straff på inbrott nummer 2 000 eller vad det kan handla om i ditt fall. Nej lyssna nu! Jo, alltså … jag är officer och jobbar på försvarsstaben och mitt jobb har rätt mycket med försvarshemligheter att göra. Du kommer hit med nyckel, går raka vägen på en viss skrivbordslåda och du är inte här för att stjäla, då hade du bara tagit skruvmejseln och brutit upp lådan. Det här är inget vanligt litet intjack, Kenta. Du jobbar vare sig du vet det eller inte för främmande makt. Det kallas inte för inbrott eller grov stöld, det kallas för spioneri. Du riskerar ingen volta på tre månader hopbakat med några andra inbrott utan du riskerar tio års fängelse. Förstår du vad jag snackar om?” ”Nä, jag hajar ingenting”, svarade tjuven med alldeles påtaglig rädsla i rösten. ”Jodå Kenta, du hajar visst. Det här betyder också att det inte är vanliga snuten du riskerar att hamna hos i natt. Först bankar jag skiten ur dej här och inbilla dej ingenting om att anmäla för polisbrutalitet och annat, det gäller inte när det är fråga om rikets säkerhet. Sen tar jag dej till ett litet lömskt ställe där du får sitta några månader under förhör tills vi vet allting och sen åker du in på en ganska lång volta. Nej, avbryt mej inte. Det är den otrevliga möjligheten vi har. Nu ska jag berätta om den trevliga möjligheten. Du är tjuv, va. Någon har hyrt dej. Du har inte förstått vad denne någon försatt dej i för risker. Vi vill inte åt dej för du är bara tjuv, vi vill ha tag på dom som hyrde dej.” ”Jag är ingen goltupp …” Det fanns åtskillig tvekan i rösten. Carl tog glaset i hand, nickade en skål åt tjuven, som drog i sig en rejäl klunk, och gick bort till skrivbordet och fingrade på den stora kameran som låg där. Det var en polaroidkamera som vilken amatör som helst skulle kunna behärska. ”Du skulle fotografera någonting här, Kenta. Sen skulle du återställa allt i samma ordning. Jag vet varifrån nyckeln kommer som du




06-05-24

10.49

Sida 51

fick för att ta dej in. Nå, Kenta, vad var det du skulle fotografera? Inte hemliga handlingar väl?” ”Nej, det var inget sånt. Det verkade lite knäppt men jag hajade aldrig att det skulle kunna räknas som spioneri eller nåt, det har ju för fan ingenting med ubåtar eller nåt att göra, ju.” ”Nå, vad var det, vad skulle du fotografera?” Carl gick tillbaks och satte sig mitt emot tjuven och såg på honom medan han brottades med sin tjuvheder och sin rädsla. Till slut tog rädslan överhanden. ”Det var bara några jävla medaljer ju, hur fan ska det kunna bli spioneri?” ”Medaljer?” ”Ja, dom skulle ligga i den där lådan, ju.” Carl reste sig och gick tankfullt fram till skrivbordet igen. Det stämde. I skrivbordslådan låg en del privata handlingar men längst in låg några blåa etuier med Carls samlade utmärkelser, han hade nästan glömt det själv. Han valde ut en nyckel i nyckelknippan som tjuven haft med sig och öppnade lådan och tog fram askarna. Han valde ut en ask med initialerna RF och öppnade och gick sen fram med kommendörskorset av hederslegionen dinglande i pekfingret framför den förbluffade tjuven. ”Såna här, var det såna här du skulle fotografera?” ”Ja, och det är väl inget att gnälla om. Det var nåt om några som slagit vad.” ”Vad hade dom slagit vad om?” ”Ja, det gällde dom där små gula runda, om dom var en eller två.” Carl gick tillbaks till skrivbordet och lyfte upp en ask och öppnade och återvände sen med den kungliga svenska medaljen för tapperhet i fält som han höll mellan pekfingret och tummen i det lilla blågula bandet och dinglade framför näsan på tjuven. ”Det var den här det gällde, alltså?” ”Ja, det ska stå nåt om tapperhet eller vafan det var.”




06-05-24

10.49

Sida 52

”Och vad var det viktiga?” ”Om det var en eller två. Det var det dom slagit vad om.” ”Vilka var det som slagit vad?” ”Inte fan vet jag.” Carl kastade ifrån sig medaljen på soffbordet framför dem och hällde upp ny whisky till sin fånge. Sen satt han tyst en stund och tänkte efter och föreföll lyssna på musiken, det var fortfarande Bachs Goldbergvariationer, han hade glömt att stoppa undan skivan. Tjuven Kenta drack försiktigt av whiskyn. Till slut tycktes Carl ha bestämt sig. ”Så här är läget”, började han beslutsamt. ”Dom som säger att de har slagit vad är den sovjetiska underrättelsetjänsten. Dom vill skaffa vissa informationer om mej som kan gälla mer än du tror. Vad saken gäller kan jag inte tala om för dej, för det ryssarna vill skaffa sej kunskaper om är sånt som räknas som rikets hemligheter. Så frågan är vad vi gör nu. Hur mycket skulle du få betalt förresten?” ”Tretusen, 1 500 först och 1 500 när jag levererade bilden.” ”Var har du dina 1 500?” ”Smällt det mesta, hade en del skulder och så.” ”Hm. Du har inget emot att casha in dom resterande 1 500 antar jag.” ”Nä, det så klart. Men jag är ju för fan ingen spion, ju. Jag är en hederlig tjuv, men ingen jävla spion.” ”Det gläder mej att du är patriot. Jag har alltså följande förslag. Vi tar en bild åt dom. Du levererar och får dina pengar, men säger inte ett ljud om att du torskade. Men jag måste få veta vem som gav dej uppdraget och du måste säga det på band.” ”Tror du jag är helt blåst, för fan. Ska jag sitta här och erkänna att jag är spion eller nåt och torska sen? Aldrig i livet.” ”Nej, det är tvärtom. Jobbar du åt mej så blir du plötsligt svensk agent. Då kan du bara torska om du bryter din tystnadsplikt, för då samarbetar du med fienden. Men så länge du är svensk agent så begår du inget brott.”




06-05-24

10.49

Sida 53

”Kan jag få det skriftligt?” ”Nej, naturligtvis inte, det får ingen. Däremot ska du få fylla i ett militärt formulär, om du väntar en stund.” Carl reste sig och gick tillbaks in till sitt allra heligaste och öppnade det andra stora vapenskåpet. På en av de översta hyllorna låg en liten tunn bunt formulär märkt Fst nr 107 längst ner i vänstra hörnet. Formuläret heter ”Bevis om mottagen erinran om tystnadsplikt” och är knappast tillämpligt på vardagstjuvar i Stockholmstrakten, vilket redan den inledande texten borde antyda: ”Jag har denna dag av … mottagit erinran om att jag icke äger att till obehörig lämna meddelande om förhållande av hemlig natur vare sig under mitt arbete eller efter dettas avslutande. Angående ordningen och säkerheten på arbetsplatsen, handhavandet av handlingar med hemligt innehåll samt övriga försiktighetsåtgärder har jag erhållit särskilda instruktioner …” Carl hade svårt att hålla sig för fniss när han satte sig ner vid skrivbordet och fyllde i sitt eget och tjuven Kentas namn. Man kunde onekligen fråga sig vad ”under mitt arbete eller dess avslutande” betydde i fallet Kenta. Men i princip var det ett äkta dokument som nu upprättades. ”Sådär”, sa han när han gick tillbaks till Kenta och la upp formuläret på soffbordet. ”Läs noga igenom det där och så undertecknar du längst ner. Och observera de sista raderna just ovanför din namnteckning: ‘Jag är medveten om att brott mot denna tystnadsplikt medför straff, även om brottet endast sker av oförsiktighet utan brottsligt uppsåt.’ Skriv under där så är du svensk agent, ja alltså bara i den här speciella operationen, och det enda brott du då kan begå är att gola på mej. I övrigt har du kommit undan. Vad tycks?” Tjuven lutade sig spänt fram och läste texten långsamt två gånger. Sen tog han högtidligt pennan ur Carls hand och skrev tveksamt sin namnteckning på avsett ställe. Carl tog ifrån honom blanketten och pennan och skrev sitt namn på platsen för den officer som mottagit handlingen.




06-05-24

10.49

Sida 54

”Sådär”, sa han, ”nu kan vi börja jobba. Välkommen till Hans Majestäts hemliga tjänst.” Han gick småvisslande för sig själv tillbaks in i det allra heligaste och hämtade en liten kassettbandspelare som han provade på vägen tillbaks in i biblioteket. Sen satte han upp bandspelaren på soffbordet och slog på den och inledde: ”Klockan är nu 03.26 fredagen den 17 juni. Vi befinner oss hemma hos mej, örlogskapten Carl Hamilton och med mej har jag en tjuv … eh, 640117-1279 Kenneth Henrik Carlsson, som tagit sig in i min lägenhet i syfte att för annan uppdragsgivare utföra viss fotografering. Stämmer det, Kenneth?” ”Är den där jävla bandspelaren på?” ”Ja och jag frågar dej om det stämmer.” ”Det är klart att det stämmer.” ”Från vem fick du fotograferingsuppdraget, Kenta?” ”Från en kille som heter Lelle.” ”Var det samma person som gav dej nyckeln till min lägenhet?” ”Ja. Han sa att du skulle vara bortrest över helgen.” ”Vi talar alltså om en man som är ungefär 30 år gammal, 1,75 lång, kraftigt byggd, svart lockigt hår.” ”Ja, det är rätt signalement.” ”Vad skulle du fotografera?” ”Dina medaljer … som ligger i skrivbordslådan där borta.” ”Vad var det som var viktigt att särskilt fästa sig vid vid fotograferingen?” ”Om det fanns en eller två såna där runda gula svenska. Jag skulle lägga upp alla medaljerna och ta en bild av dom tillsammans. Sen skulle jag lägga tillbaks allting, jag skulle alltså inte sno någonting.” ”Nehej. Och vad skulle du få i gengäld?” ”Tretusen spänn, hälften före och hälften vid leverans.” ”Vad vet du om denne Lelles uppdragsgivare?” ”Ingenting. Han sa att det var några som slagit vad, som var avundsjuka eller nåt och att det inte var något farligt och inte ens stöld.”




06-05-24

10.49

Sida 55

”Tack, det räcker Kenta.” Carl stängde av bandspelaren och gick sen fram till skrivbordet och packade upp kommendörstecknet av Bundesverdienstkreuz, kommendörstecknet som hörde till kommendörsgraden av hederslegionen och en av sina två svenska tapperhetsmedaljer; den andra gömde han diskret inne i skrivbordslådan. Sen tog han en bild av den något reducerade medaljsamlingen och avvaktade tills bilden växte fram ur negativet. Man såg såväl utmärkelserna som delar av miljön på fotot. ”Det här duger bra”, sa han. ”Det är den bild du ska leverera. Men nu vill jag ha en bild av dej också, kom och ställ dej här vid medaljerna.” Kenta Carlsson lydde motvilligt. Carl tog först en bild men kom sen att tänka på något och gick ut och rev åt sig en Dagens Nyheter nedanför brevinkastet i tamburen och satte tidningen i handen på den motvilligt poserande Kenta och tog en ny bild. ”Sådär Kenta, nu kan vi börja jobba. Det enda du har att göra är alltså att leverera den här bilden, precis som dina uppdragsgivare väntar sig. Och så cashar du in dina resterande 1 500 och sen försöker du glömma hela historien. Men vill dom att du ska göra nåt nytt inbrott här så måste du höra av dej, det är din skyldighet som svensk agent, tänk på det. Och inte ett ljud, du har skrivit på en tystnadspliktsförbindelse.” ”Är det allt, är jag grön sen?” ”Ja, om du håller käften om det här och bara lämnar bilden och säger att allt gick som det skulle så är du grön. Men bladdrar du åker du in. Inget golande och inget jidder och inget skryt på stan om att du är hemlig agent, alltså. Är vi överens?” ”Ja för fan, det är taget. Kan man få en virre till?” *** Carl befann sig i sitt tillfälliga men allt mer permanenta tjänsterum uppe på OP 5 i god tid före klockan åtta på morgonen. Han efter-




06-05-24

10.49

Sida 56

svettades fortfarande efter sitt morgonträningsprogram i det allra heligaste; han hade bestämt sig för att inte för sig själv acceptera några undanflykter från träningen innan de tre överviktskilona var borta. En av hans första åtgärder den morgonen blev att fylla i ansökningsformulär för att gå in i säkerhetspolisens register och ta fram eventuella uppgifter om sin egen portvakt, Lars-Erik Sundberg, som tydligen kunde kalla sig Lelle vid lämpliga tillfällen. Han hade glömt att meddela portvakten att han inte skulle vara bortrest på fyra dagar och att det således inte skulle bli nödvändigt med blomvattning. Carl kände starkt obehag vid tanken på uttorkade döda blommor ända sen den gång han kommit hem från en oväntat lång och obehaglig vistelse i Västtyskland och funnit alla sina nyinskaffade blommor döda på tidningspapper framför soffan i biblioteket. Portvakten hade ett vanligt vänsterförflutet i början av sin karriär. FNL-grupper och liknande. Sen hade han tillbringat någon tid i Stockholms minimala sektion av de Moskvatrogna Norrbottenskommunisterna och sen hade han till synes lämnat all kontakt med vänstern och försörjde sig som någon sorts konstnär och som portvakt i Carls eget fastighetsbolag. Sannolikt var han alltså länken direkt till ryssarna. Carl upprättade en så fullständig rapport som möjligt i tre kopior, till chefen för OP 5, Sam själv, till chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning och till chefen för hans egen avdelning, kommendörkapten Lallerstedt. Han la alla tre rapporterna på Samuel Ulfssons tjänstebord strax efter klockan 10.00 och det ledde till ett fyra timmar långt sammanträde mellan honom själv, Samuel Ulfsson och överstelöjtnant Borgström som var chef på Fst/Säk. Borgström ansåg att saken omedelbart borde lämnas över till den civila säkerhetspolisen så att de kunde ta in den där portvakten eller åtminstone inleda spaningsinsatser mot honom. Det var ju inte varje dag man fick in ett säkert tips på en sovjetisk agent.




06-05-24

10.49

Sida 57

Carl var bestämt emot det förslaget. Agenten var redan avslöjad och honom kunde man ta när man hade lust, eller åtminstone vid ett lämpligare tillfälle. Men nu hade han fått en del uppgifter som GRU eller tjekisterna beställt, och som han skulle vidarebefordra. Och de uppgifterna var i ett viktigt avseende förfalskade av Carl själv. Alltså vore det bättre att avvakta och låta ryssarna få sina falska uppgifter. Tog man agenten så sprack allting. Borgström hade en del ironiska synpunkter på avvägningen mellan en ung örlogskapten och hans personliga nycker å ena sidan och å andra sidan vikten av att uppspåra och neutralisera fientliga agenter. Carl hade inte kunnat argumentera i säkerhetschefens närvaro och bad att få bli ensam med Samuel Ulfsson. Vilket till slut beviljades. Det var redan rökigt i rummet av Samuel Ulfssons eviga Blend Ultima när de till slut blev ensamma. ”Okej, Carl, fram med det”, sa kommendören av första graden när han tände en ny cigarrett på den fimp han höll i handen. ”Vad är de ute efter?” ”Dom vill alltså veta om jag har ett eller två exemplar av ’för tapperhet i fält’, du vet.” ”Ja, och du din jäkel har ju två. Vete fan om ens von Döbeln fick det. Ja och?” ”Och den där korkade Borgström vet ju inte …” ”Örlogskapten bör iaktta ett mer vårdat språkbruk om överordnade.” ”Ja förlåt. Begåvningsreserven på vår egen säkerhetsavdelning vet ju inte och får inte känna till poängen.” ”Nämligen?” ”Den andra medaljen fick jag för Operation Big Red. Ryssen vill alltså veta om jag var med på den operationen. Nu har han fått fel besked. Hela det här rantandet efter mej senaste halvåret kanske bara har med den saken att göra. Dom vill veta vem eller vilka som sprängde dom åt helvete.” ”En obehaglig tanke.”




06-05-24

10.49

Sida 58

”Ja, mycket.” ”Vad spelar det för roll vem som utförde operationen?” ”Inte fan vet jag. Det verkar inte särskilt ryskt att vilja hämnas på enskilda operatörer, jag förstår det inte.” ”Och vad vill du att jag ska göra?” ”Du är chef. Ge order för fan.” ”Vilka order?” ”Säg åt den där svettiga överläppen Borgström att ärendet vilar och är hemligstämplat och inte får gå till aphuset på Kungsholmen förrän vidare order följer.” ”Och när är det?” ”Inte fan vet jag.” ”Men vi kan väl inte låta ryska agenter springa lösa. Där har ju överstelöjtnant Borgström onekligen en poäng.” ”Jo, men den där portvakten är antagligen bara småpotatis. Han springer ärenden, vi kan ta honom, få honom dömd för jag vet inte vad och så kan vi få hans handledare utvisad, det är allt. Men om ryssarna är ute och hugger efter Operation Big Red så är det någonting större.” ”Fruktar du för din egen säkerhet?” ”Dom har nu fått bildbevis på att jag bara har en tapperhetsmedalj, alltså var jag inte med om Big Red. Får dom motsatt besked så har vi dom, åtminstone jag, i hasorna i fortsättningen också. Fan Sam, jag vill tillbaks till operationsavdelningen, jag vill ut på fältet, jag kan inte sitta här och vända papper tills jag blir pensionerad.” ”Vad vill du göra ute på fältet?” ”När Stålhandske och Lundwall kommer hem från Kalifornien har vi en del intressanta dykprojekt vi skulle kunna gå på. Dels har vi kapacitet och utrustning som är bättre än vår vanliga personal … för helvete Sam, vi kan skaffa fler bevis!” ”Egendomligt att höra just från dej.” ”Hurså?” ”Du tillhör de få människor i Sverige som inte längre behöver




06-05-24

10.49

Sida 59

bevis, du vet mer än alla andra hur det ser ut där nere.” ”Jamen det där är ju hemligt för evighet. Men dom har fortsatt, Sam, dom är tamejfan där ute varje dag och dom håller på med nåt nytt jävelskap och vi måste ta dom, Sam.” ”Musen ryter. Jag har förresten aldrig hört dej svära så mycket.” ”Äh! Kunde vi klippa till dom en gång så kan vi göra det igen. Men jag tror alltså det har viss betydelse att dom inte vet vem som gjorde det förra gången. Lundwall och Stålhandske och jag själv är ganska värdefulla, Sam, tänk bara vilken dyr utbildning vi fått borta i Kalifornien.” ”Du har förstås rätt. Ni har en dyr utbildning. Och det skulle bli något obehagligt om ryssarna fick för sig att i fredstid rikta aktioner mot vår personal. Jäkligt obehagligt … inte bara för dej vill jag understryka. Okej, vi låter ärendet vila, spionen får löpa tills vidare.” ”Han är förmodligen ingen spion, bara en liten skitagent.” ”Ja, han får vänta. Ska vi säga ett halvår?” ”Det beror på hur du vill ha honom. Lämnar du över honom till aphuset uppe på Kungsholmen lär dom väl aldrig ta honom.” ”Jaja, det får bli en senare fråga i alla fall. Vad ska du göra i helgen?” ”Ut och segla i skärgården.” ”Privat expedition hoppas jag, men är det så klokt?” ”Jag kommer att ha sju poliser i sällskap, därav tre kvinnliga poliser. Apropå det har jag några fortkörningsböter som jag vill att du ska attestera åt mej.” *** Tf polisinspektör, eller som det numera skulle heta, tf inspektör EvaBritt Jönsson, hade svårt att komma underfund med Carl Hamilton. Det var ingen tvekan om att han var en riktig sjöofficer. I polisgänget var alla amatörseglare och även om två av dem hade skepparexamen så var det Carl som snabbt och bekymmerslöst kunde lösa alla navigeringsproblem. Dessutom kunde han gå på en del militära




06-05-24

10.49

Sida 60

sjömärken, som ju bara fanns förklarade på militära sjökort. Han verkade lugn och avspänd och sa inte så mycket bakom sina solglasögon. När grabbarna försökte testa honom på olika sätt som grabbar försöker så vek han undan utan att vara det minsta bekymrad om hackordning killar emellan. Hon hade sett mycket av sånt med nästan tio års umgänge med polismän, med viss betoning på män. De hade seglat ut mot Sandhamn och fortsatt till Hästholmarna utanför Sandhamn innan de ankrade upp för kvällen. De förtöjde båtarna i lä mot en brant klippvägg och olyckligtvis var det ganska djupt, olyckligtvis eftersom en av de kvinnliga kollegerna på något sätt lyckades tappa en dyr armbandsklocka när hon skulle fästa ankartampen. Man såg inte botten, och kollegan började på ett högst opolisiärt sätt att gråta. Hon hade en kompis som var flygvärdinna och hade köpt den billigt på flygplatsen i Amsterdam eller någonstans och det var en Rolex i stål och guld. Grabbarna hade börjat dyka, trots att det inte var mer än tolv–tretton grader i vattnet. Men de gav fort upp och sa att det var omöjligt, att de inte ens kunde se botten när de försökte. Hon hade sneglat lite på honom men han satt orörlig med solglasögonen kvar i ansiktet fastän det redan var kväll. Till slut när de andra gett upp såg det ut som om han tvekade länge innan han bad att få låna ett cyklopöga. Sen när han för första gången drog av sig T-shirten som han varit så noga med att behålla hela tiden såg hon att hela hans bröst var sönderskuret med kniv; hon hade sett många spår av kniv i jobbet men aldrig något liknande. Och det verkade som om han försökte dölja det, för så fort han dragit av sig kläderna hoppade han ner i vattnet och höll sig med ena handen i relingen medan han med tänderna spände remmen i cyklopögat något och spottade i det och gned runt saliven. Sen svepte han huvudet bakåt i vattnet så att det mörkblonda håret la sig tätt efter huvudet och fäste cyklopögat med en hand som om han aldrig gjort annat. Sen drog han efter andan och




06-05-24

10.49

Sida 61

försvann utan så mycket som ett plask. Till deras häpnad som nästan hann övergå i skräck verkade det som om han bara försvann. Han måste ha varit borta i två–tre minuter. Sen skymtade hans vita kropp där nere och han dök upp med klockan sträckt ovanför sig i ena handen. Han tog tag med andra handen i båtens reling, kastade in klockan på durken och svingade sig sen till synes utan ansträngning upp ur vattnet och över relingen och gick genast mot båtens ruff för att ta på sig sina kläder. Hon hann se just det hon omedvetet tittade efter. Ovanför knivärren på bröstet hade han något som såg ut som ett ärr efter en kula, strax under nyckelbenet på höger sida. Nu när han böjde sig ner för att gå in i ruffen hann hon se utgångshålet. Kulan hade passerat rakt genom hans högra skulderblad, utgångshålet var stort som en gammaldags femöring. När han kom ut hade han jeans och en blå militärtröja på sig och när de kastade sig över honom och frågade hur i helvete han kunde dyka på det där sättet och hur djupt han trodde att det var, svarade han kort att det var en tio–tolv meter, sandbotten, ganska lätt att hitta ett blankt föremål och att han hade gjort sin grundutbildning som attackdykare, att dyka var vad han måste kunna helt enkelt. Han verkade alldeles lugn och tycktes fort ha slagit undan dykandet ur tankarna, i vart fall skulle vem som helst av de andra grabbarna ha sysslat länge med att berätta i hans läge. När de hade ätit, sill och potatis, färskpotatis på burk och matjessill med gräddfil och gräslök, tog någon en ölburk och fyllde den till en tredjedel med vatten och puttade ut den akterut. De var helt ensamma på Hästholmarna och kunde leka sin rätt vanliga lek. De hade två tävlingspistoler i kaliber 22 och de sköt i tur och ordning mot burken; leken gick ut på att den som kom sist skulle få diska. De första åren hade det nämligen varit ganska givet att det skulle bli någon av de kvinnliga poliserna som kom sist. Hon såg på honom i smyg när han uppmärksamt följde skyttet och hon var säker på att han skulle skjuta han också; då och då hade




06-05-24

10.49

Sida 62

han nästan omärkligt smålett åt de andras mindre lyckade skott. Men när en av kollegerna räckte över pistolen mot honom sa han bara att han inte var så mycket för att skjuta, men att han gärna diskade ändå och sen hade han faktiskt gjort det. Mot kvällen när några av grabbarna började bli lite stökiga av för mycket öl tog han sin sovsäck, någon rätt avancerad typ av sovsäck som det tycktes, och gick med förklaringen att han hellre sov utomhus, att det skulle bli för kvavt inne i en båtruff. Hon hade vaknat tidigt och före de andra och då smög hon sig upp och började gå i den riktning han försvunnit på kvällen. När hon kommit fram till andra sidan ön upptäckte hon först hans sovsäck, sen att han höll på att dyka och simma ett stycke ut i vattnet som om det varit mitt i sommaren och 20 grader varmt i stället för tolv. Hon satte sig ett stycke bort från sovsäcken där han inte skulle kunna se henne och betraktade honom. Han hade en sorts övning som han upprepade gång på gång. Först simmade han femton–tjugo meter i full fart och sen dök han och var borta länge innan han kom upp och så upprepade han övningen på nytt. Sen simmade han långsamt ut ett stycke och drog djupt efter andan. Då tog hon tid. Det dröjde två minuter och 40 sekunder tills han dök upp igen. Så simmade han in mot stranden, eller klippkanten, nästan rakt mot henne, dök och försvann. Den här gången gick klockan uppemot fyra minuter och hon började tro att han fastnat och hon lutade sig oroligt fram över klippkanten för att se mer av stranden. ”Hej”, sa han och skrämde henne naturligtvis. Han stod två meter bakom henne. ”Ingår det i polisinspektörns vanor att spionera på nakna karlar, du vet hur pinsamt liten den blir i kallt vatten.” Han hade redan dragit på sig sina jeans. ”Du är tydligen inte rädd för kallt vatten i alla fall”, flämtade hon, fortfarande tagen av överraskningen. ”Nej, jag har dykt en hel del i Kalifornien, det är kallare i vattnet




06-05-24

10.49

Sida 63

där än vad folk tror, en vanesak helt enkelt.” Han var naken på överkroppen och när han såg hennes utforskande blick gick han tillbaks mot sovsäcken och drog på sig sin blåa tröja. Hon följde efter och satte sig bredvid. ”Vad har du gjort på bröstet?” frågade hon. ”Du menar ärren?” ”Ja. ” ”Dök bland vassa koraller utan våtdräkt en sommar, och så blev det för trångt när jag skulle ut genom en grottöppning.” Han såg bort när han svarade och det hördes inte att han ljög. Hon bestämde sig för att inte envisas och att inte heller fråga om ingångshålet och utgångshålet som ju ändå inte hade kunnat förklaras med koraller. ”När vi kommer in till stan är det din tur att bjuda på middag”, sa han efter en stund. ”Gärna”, svarade hon. ”På guldkrog eller hemma hos mej?” ”Hellre hemma hos dej.” *** Hon kände sig mer attraherad av honom än hon öppet ville medge för sig själv. De flesta män som hamnade i sällskap med sex stycken stora och starka poliskillar, i ett par fall synnerligen stora och starka, skulle bli störda av omgivningen. En gång hade någon av de andra tjejerna släpat med sig en arkitekt ut på en helgsegling och det hade slutat med bråk, elände och nästan slagsmål. Men han hade ett självklart sätt att vika undan från det vanliga grabbaktiga mätandet av tuppkam utan att förefalla osäker. Det var något konstigt med honom, något som han inte berättade eller ens ville antyda. På vänster kind hade han ärr efter något som på polisspråk tvivelsutan måste beskrivas som kraftigt yttre, trubbigt våld. På bröstet hade han spår efter en knivskärning som nog överträffade det mesta av vad ens de mest utsatta kollegerna hade råkat ut för. Och hon hade funnit ytterligare




06-05-24

10.49

Sida 64

ett kulhål i honom, hans högra lår var genomskjutet. Ingångshålet på framsidan syntes bara som en liten vit fläck, men utgångshålet på baksidan var format till ett ganska avlångt ärr och dessutom sytt med tre tydliga stygn. Skadorna var bara några år gamla, såvitt hon kunde bedöma. Och den som inte var polis och hade sådana skador var vanligtvis förbrytare. Men det var ju ingen tvekan om att han var en riktig officer. Han kunde underhålla sällskapet på väg in mot stan med ett oändligt antal sjömansmässiga knopar på en bit aktertamp. Och när någon såg ett ubåtstorn på avstånd, vilket väckte samma sensation i polissällskap som bland andra svenska sällskap ute i skärgården numera, så kastade han bara en hastig blick i sin gummiöverdragna militärkikare och konstaterade att det var HMUB Västergötland, Sveriges modernaste ubåt, och att de som tvivlade med fördel kunde studera tre gula kronor mot blå botten och en slak våt svensk fana så fort tornet kom närmare; för övrigt gick svenska ubåtar ofta med hela tornet uppe i närheten av bebyggelse för att minska antalet ubåtslarm. Nej, naturligtvis var han en riktig marinofficer. Kunde han fått skadorna i samband med någon FN-tjänstgöring? *** Carl var beslutsamt på gott humör. Han tyckte om poliserna, han kände sig avlägset besläktad med dem och de föreföll honom utan undantag som fullkomligt hederliga personer. De hade föralldel, rentav bekymrat, medgett att de då och då i själva hanteringen av busarna kunde klämma till någon stökig jävel lite för mycket. Men det var mest sånt som hände när man var som mest oerfaren och i polisgängen skiktade sig folk efter ungefär samma våldsnivå, man sökte sig till sådana arbetskamrater som var som man själv och detta var ett ovanligt snällt och hyggligt gäng inom den ganska stora och brokiga skara som fanns på VD 1. Åtminstone sa man så. Och Carl tvivlade inte. De var hyggligt folk i hans egen eller något under hans egen ålder och




06-05-24

10.49

Sida 65

han ville gärna fortsätta umgänget eftersom hans ensamhet började bli störande och eftersom just poliser borde ha särskilt lätt att förstå när han måste undvika att svara på frågor; för fortsatte umgänget så skulle frågor bli oundvikliga. Hans dykuppvisning hade varit ofrånkomlig, men å andra sidan var det ju inget konstigt med att en före detta attackdykare kunde dyka lite bättre än poliser. Och han hade inte ens behövt anstränga sig för att avstå från skjutövningen. Han hade leende tackat nej till en grepp- och brottningsövning. Det var just sånt som han skulle ha gått på förr i världen, för bara några år sen hade han slitit åt sig en av pistolerna där ute och satt ett helt magasin i ölburken som ju inte låg mer än tio–femton meter bort, eventuellt hade han snabbskjutit en serie i den och så hade han känt sig barnsligt duktig. Sen hade han buntat ihop de två största killarna nästan på lek. Och väckt onödig undran och således gjort bort sig. Det hade varit härligt att dyka i Östersjön igen, han mindes den halvsöta smaken i munnen tydligt sen barndomen. Och vattnet hade varit förvånansvärt klart där ute med tämligen god sikt en bra bit ner under tiometersnivån. Han hade nästan känt sig lycklig när han rörde sig fram mellan de bruna tångruskorna och det ljusgröna sjögräset där nere på gränsen mellan solljus och mörker. Såvitt han förstod fridök han lika bra som för några år sen, hans lungkapacitet hade inte försämrats även om han pressat sig en del för att motbevisa åldrandet. Han var 34 år och hade börjat känna sig lite fet och börjat oroa sig för håravfall men han hade dykt bort sin oro. Han slog bort tanken på att hon kommit för att spionera på honom på morgonen. Det var ju inget konstigt i det, och när han upptäckt henne och dykt i undanmanöver så att han kunde gå upp utanför hennes synfält och gå runt henne och studera henne bakifrån ett slag så hade hon bara sett orolig ut. Hon var en fin flicka. Hon hade sökt sig till sitt yrke därför att hon trodde på det och hon var säkert en mycket bra polis. Hon var ganska söt trots en något ärrig hy i ansiktet och han charmerades av




06-05-24

10.49

Sida 66

hennes blandning av tufft polissnack och något annat som lät nästan prästerligt och lite lantligt fast på Söderdialekt. Det var visserligen konstigt att hon gick ut på restaurang beväpnad med tjänstevapen och handbojor. Men det kanske ingick i hennes yrkesrutiner, hon jobbade ju en del på spaningssidan. Det enda han kände en gnagande oro för var vad som skulle hända när de blev ensamma efter middagen hemma hos henne och satt i soffan och studerade akvareller eller vad det kunde bli. Han kände sig rädd att hon skulle försöka förföra honom eller han skulle försöka förföra henne; det var en egendomlig oro som han oftast förträngde, men han hade svårt med kvinnor som han uppskattade. Antingen ville han vara hos Tessie eller också hos någon kvinna han inte gillade, då var det lätt. En kristen polis föreföll honom som mycket svårt. Det var sent på eftermiddagen och de hade inte längre solen i ansiktet. Han tog av sig solglasögonen och skrattade lite för sig själv åt tanken att hans enda bekymmer i livet just nu var om han skulle kunna ligga med en polis. Det var ju ändå ett jämförelsevis obetydligt bekymmer. I samma stund höll helvetet på att braka loss över huvudet på honom.




06-05-24

10.49

Sida 67

 Sir Geoffrey Hunt, assistant director of MI6, ställföreträdande chef för den brittiska underrättelsetjänsten således, var på gott humör när han skildes från sin vän och kollega ute vid Arlanda. Han skulle vara tillbaka i London i god tid för sitt whistparti på klubben och han hade haft det ganska trevligt i Stockholm trots uppdragets något dystra innebörd, åtminstone för de svenska kollegerna. Men dels hade han, i överensstämmelse med samarbetsavtalet sen tre år tillbaks, kunnat ge dem ett handtag, dels skulle väl oppositionen – han tänkte aldrig på ryssarna med annan terminologi än den gängse jargongen inom Västvärldens brödraskap – kunna lida ett eller annat nederlag till följd av TRISTAN-papprena. Fast det kunde man förstås inte känna sig alltför säker på. De svenska spionjägarna hade inte precis skaffat sig internationell ryktbarhet för sin effektivitet. Det var i vart fall inte hans bekymmer. Mätt och belåten efter gravlax, en mycket förnämlig svensk specialitet, det måste man medge, och svalt vitt vin var han nu på hemväg. Hans följeslagare verkade dyster och betryckt, men det låg i ärendets natur, och för övrigt verkade kommendör Ulfsson vara en muntergök lika lite som svenskar i gemen; en sorts vekare tyskar var vad de var egentligen. Sir Geoffrey Hunt steg ombord på sitt British Airwaysplan och tänkte från den stunden mer på kvällens whistparti än på följderna av TRISTAN-rapporten för svenskt vidkommande. För brittisk del var operationen nu avslutad, det som återstod av affären angick inte längre den brittiska underrättelsetjänsten, det var bara för kronans åklagare att sopa ihop resterna och åtala tre sovjetiska agenter som




06-05-24

10.49

Sida 68

redan erkänt och sen möjligen för Foreign Office att begära en eller annan av oppositionens handledare utvisad. För MI6:s räkning var affären TRISTAN förvisad till arkivet och skulle på sin höjd kunna kompletteras med en eller annan rapport för kännedom från svenskarna. Men det var för det första inte särskilt sannolikt, med tanke på hur man brukade bedöma deras effektivitet i säkerhetsarbetet, och för det andra av helt underordnad betydelse. Men för kommendören av första graden Samuel Ulfsson, som samtidigt var på väg in till Stockholms centrum i en av försvarsstabens representationsbilar, kunde läget bara beskrivas som djupgående kris. Nej, det var mer än kris. Det var en fullkomlig katastrof. Samuel Ulfsson hade inte ens antytt för sin engelske, mycket engelske, kollega vilka slutsatser som kunde dras av TRISTAN-rapporten. Men om uppgifterna visade sig korrekta så var innebörden den att Sovjetunionen under de senaste åren, sen nästan ett decennium, haft tillgång till varenda uppgift av betydelse från den civila säkerhetspolisens så kallade ryssbyrå, allt av betydelse från överbefälhavarens egen stab som gällde taktiska dispositioner gentemot den sovjetiska undervattensaktiviteten på svenskt territorium och dessutom … Han kunde inte förmå sig att avsluta tankegången. Han for direkt tillbaks till sitt tjänsterum, kallade till sig vakthavande och bad denne lokalisera överbefälhavaren, chefen för den egna operativa verksamheten, ställföreträdande och blivande chefen för den operativa verksamheten och chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning. Han bad att få telefonsamtalen kopplade över en avlyssningsskyddad linje allteftersom kontakt kunde etableras och så gick han till sitt kassaskåp och tog ut TRISTAN-rapporten på nytt och la den framför sig på sin rena mörkbruna skrivbordsyta. När han sträckte sig efter sitt cigarrettpaket och askkoppen drabbades han plötsligt av ett lika spontant som svårförklarligt raseriutbrott, knycklade sönder cigarrettpaketet med vitnande knogar och slängde det tillsammans med askkoppen i den rena papperskorgen under bordet.




06-05-24

10.49

Sida 69

Det var ett egendomligt valt tillfälle att sluta röka. Det skulle bli långa och hårda arbetsdagar. Han började läsa rapporten på nytt. MI6 hade alltså lyckats värva en avhoppare från GRU, och det var givetvis av avgörande betydelse att det var en värvningsoperation. Initiativet kom från britterna själva, inte från TRISTAN. TRISTAN – kodnamnet löd så och Gud vet vad det syftade på – hade varit tjänsteman på Aeroflots Londonkontor. Han hade inlett en kärlekshistoria med en kvinna med anknytning till MI6, vilken anknytning uppgavs inte, och det hela hade tydligen därför hamnat hos MI6 i stället för konkurrenterna på MI5, som snarare borde ansvara för operationer av det här slaget. Men gränserna mellan säkerhetstjänst och underrättelsetjänst var ju traditionellt mer flytande i Storbritannien än i andra västländer. Operationen hade alltså lyckats. De hade tagit honom ute på Heathrow, kört honom till en säker lägenhet någonstans i Londons utkanter och lovat honom hela programmet och efter diverse besvärligheter med Foreign Office och sovjetiska ambassaden, som skriat om kidnappning, hade de kunnat gå vidare. Resultatet för engelsk del blev inte dåligt. TRISTAN angav inte bara de andra GRU-officerarna på Aeroflot, varav åtminstone två var okända för engelsmännen även om de stod på listan över tänkbara eller troliga GRU-officerare. TRISTAN angav dessutom sin egen lilla spionring och det var det som sedermera lett till att man kunde fånga in tre britter med bevis och allting i sina egna lägenheter. De hade alltså erkänt när de ställts inför resultat av husrannsakningarna och väntade nu på fängelsestraff som inte skulle underskrida 20 år. Detta var på väg att bli nästa stora spionhändelse i Storbritannien och premiärministern skulle offentliggöra den i Parlamentet vid politiskt väl vald tidpunkt, vad nu det kunde innebära. I den brittiska delen, som rörde TRISTAN:s eget verksamhetsområde, fanns intet övrigt att önska i fråga om klarhet och lättöverskådlighet. Det var en klassiskt utförd operation och till synes helt lyckad.




06-05-24

10.49

Sida 70

Problemen gällde således den svenska anknytningen. TRISTAN hade tydligen för några år sen arbetat på Zentral i Moskva och haft sin arbetsplats i omedelbar anslutning till det Sjunde Direktoratet som arbetade med Skandinavien. Hans rumsgranne hade haft hand om vissa utbetalningsrutiner till agenter i Skandinavien och hade vid ett tillfälle berättat lustiga historier om svårigheter med några av agenterna. Ett fall rörde en tjänsteman inom svenska säkerhetstjänsten som hade så iögonfallande klädvanor, det handlade mest om storrutiga kavajer, att såväl hans handledare inom GRU som hans överordnade på den svenska säkerhetstjänsten försökt övertala honom att börja klä sig mer diskret. Det var ju egendomligt med en säkerhetsman som klädde sig så att han i en folksamling på hundra personer skulle vara den ende som omgivningen säkert skulle komma ihåg. Men inte ens GRU:s och den svenska säkerhetstjänstens gemensamma ansträngningar hade lyckats ändra hans klädvanor. Det var det som var det lustiga, det. Och beträffande en officer som enligt TRISTAN:s sagesman arbetade praktiskt taget i knät på den svenska överbefälhavaren hette det att han hade en lustig ovana att fälla ut sina extrapar solglasögon, som han bar fästade över sina vanliga solglasögon, så att de stod ut som vingar från hans ögonbryn och därför hade han fått kodnamnet FISKGJUSEN, men aldrig själv förstått den påstått komiska innebörden i kodnamnet. För Samuel Ulfsson, som omedelbart insett vem FISKGJUSEN var, tedde sig beskrivningen inte det minsta komisk. Det komiska med den tredje agenten sades ligga i två avsnitt. För det första hade han deltagit i en flygkapning där motståndarna utan att veta det själva hade varit försedda med lösa skott och ändå hade han varit nära att ställa till det. För det andra hade han värvats under sin utbildningstid i USA, i Kalifornien, och det var enda gången någonsin en svensk agent värvats i Kalifornien av alla platser. Vilket alltså skulle vara lustigt.




06-05-24

10.49

Sida 71

ÖB ringde. På den elektroniskt ylande avlyssningsskyddade linjen berättade Samuel Ulfsson kortfattat att man stod inför sin största kris någonsin och begärde tillstånd att sammankalla två möten under nästa morgon, ett med berörd militär personal och ett med representanter från försvarsstabens säkerhetsavdelning. Det beviljades omedelbart och det första mötet bestämdes till klockan 06.30. Omedelbart därefter kopplades Den Gamle in på linjen, han ringde från sin äppelodling i Kivik. ”Jag har mycket tråkiga nyheter DG, och jag ska försöka fatta mej kort”, inledde Samuel Ulfsson, trevade efter sitt cigarrettpaket och insåg samtidigt att han just slutat röka. ”Kan du vara här i morgon bitti klockan 06.30?” fortsatte han. ”Jag får komma senare”, muttrade DG i andra änden, ”första planet från Sturup går inte förrän 06.20.” ”Ta en bil upp från Skåne i kväll, vi rekvirerar transport från Milo Syd om inte annat, eller om du kan ta dej till någon flygflottilj så flyger vi upp dej. Ja, det är så allvarligt.” ”Det är så allvarligt?” ”Ja.” ”Fungerar det här jävla ylande avlyssningsskyddet på annat sätt än att det är svårt för oss själva att höra?” ”Ja, det får vi hoppas.” ”Kan du säga något om vad saken gäller?” ”Nej. Här på staben i morgon vid angiven tidpunkt. Ska vi ta biltransport från milot eller flyg.” ”Biltransport.” ”Bra. Jag ordnar det, du blir hämtad vid elvatiden i kväll. Ses i morgon, hej.” Samuel Ulfsson gick ut i den tomma korridoren och sträckte på sig. Han fortsatte till toaletten längst ner i korridoren i stället för att ta sin egen, varför förstod han inte, och sköljde ansiktet med kallt vatten och såg sig sen en stund i spegeln; en något tunnhårig, lite grå före detta sjöofficer som nött skrivbord i många år och som nu stod inför




06-05-24

10.49

Sida 72

sin största professionella kris någonsin. Han gick tillbaks in på sitt rum och ringde hem och berättade att han skulle bli sen. Han höll nästan på att få ett hysteriskt skrattanfall när hans hustru, med hänvisning till gästernas snara ankomst, de skulle ha middag för några goda och förmodligen förhoppningsfulla vänner, hävdade att inget kunde vara tillräckligt viktigt. Han sa att han skulle skynda sig så mycket han kunde och slängde på luren utan att fortsätta argumenterandet. Såvitt han kunde erinra sig var det första gången någonsin han behandlat sin hustru på det viset. Sen tog han fram det som fanns i avdelningens stora valv om örlogskapten Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Om Hamilton var sovjetisk agent så var konsekvenserna fullkomligt oöverskådliga. Om han dessutom värvats i Kalifornien så innebar det att den utbildningsvägen i fortsättningen skulle stängas för svensk militär personal och dessutom en helvetes massa obehagligheter i det nödvändiga och ofrånkomliga informationsutbytet med amerikanerna. Hamilton, alltså. DG:s personliga rekryt, DG hade handplockat honom ur en hel årskull värnpliktiga och enligt egen uppfattning varit extremt noggrann i valet av person eftersom det ju faktiskt gällde själva prototypen till en funktion som DG vid den här tidpunkten varit så gott som ensam om att tro på inom militärledningen. Efter en del svårigheter med att placera Hamilton vid hemkomsten hamnade han som någon sorts tillfällighetsanställd på den civila säkerhetstjänsten. Det hade resulterat i en massaker på israeliska agenter i Stockholm och på förre statsministerns, den mördade statsministerns, initiativ och beslut lett till att Hamilton som förste svensk officer sen 1905 eller vad det var fick medaljen för tapperhet i fält. Han skulle alltså varit sovjetisk agent vid det tillfället redan? Ja, det var ju på intet sätt någon operation som stod i strid med sovjetiska intressen.




06-05-24

10.49

Sida 73

Det följande året hade han lånats ut till västtyska Verfassungsschutz för en operation under deep cover som slutade med en ny massaker. Den här gången på västtyska terrorister. Inte heller det var en operation som kunde sägas stå i konflikt med sovjetiska intressen. Men förra året hade alltså samme Hamilton under minst sagt spektakulära former räddat en sovjetisk avhoppare till Sverige. Och nu började det köra ihop sig. Om det var en äkta avhoppare så stod operationen högst kristallklart i konflikt med sovjetiska intressen. Men om det var en falsk avhoppare så skulle Hamiltons diverse hjälteinsatser snarare få den effekten att de kunde övertyga om den falske avhopparens äkthet. Men ryssarna hade ju hittat avhopparen och mördat honom på svenskt territorium. Och det var såvitt man kunnat förstå en äkta viceamiral med känd identitet och känd funktion som vice milobefälhavare i Kaliningrad med mera med mera. Eller hade det verkligen varit det? Och allt detta hade lett fram till Sveriges bäst bevarade militära hemlighet: Operation Big Red. Hamilton och hans två kaliforniska medhjälpare hade sprängt tre sovjetiska baser under vatten på svenskt territorium. Eller hade de det? Förutsättningen för fortsatta resonemang hängde mycket på vad de två andra kaliforniska rekryterna hade upplevt. Såvida inte Hamilton värvat dem också. I så fall hade Sveriges militärledning och valda delar av regeringen gått igenom sin största kris sen andra världskriget i ett enda långt skådespel arrangerat och regisserat av Sovjetunionen. I vissa termer kunde man beskriva det förlopp som utvecklades som en sorts begränsad militär statskupp. Med Sovjetunionen vid rodret? Det gick inte att tänka längre. Om engelsmännen trodde att TRISTAN kommit med visserligen sanna men tämligen triviala




06-05-24

10.49

Sida 74

nyheter så hade de inte ens anat konsekvenserna för svenskt vidkommande. Det gick inte att tänka längre. *** Hon släppte av honom på Skeppsbron mitt emot Reisen. Han lutade sig fram och kysste henne svalt och generat på kinden. Hon var söt i sin polisuniform, faktiskt mer tilldragande än i jeans och tröja. Han såg en stund efter hennes Volvo med hundbur längst bak när den försvann in mot city, sen gick han fram till kajkanten och betraktade vattnet och af Chapmans tre master på andra sidan vattnet. Han kände sig förkrossad och manligt värdelös; det hade gått precis som han fruktat och när han nu tvångsmässigt tänkte tillbaks så fick han handsvett. Han kunde helt enkelt inte, han kunde inte älska med någon han tyckte för mycket om eller älskade för lite. Hon hade naturligtvis sagt att det inte var någonting att bry sig om, att det hände alla män och allt det andra. Hon hade varit alldeles förbannat förstående och det gjorde i själva verket saken än värre. Han såg ner i vattnet. Det var alldeles klart intill kajkanten och han skymtade en cykel och en papperskorg en bit ut på gränsen mellan klar sikt och mörker. Sen slängde han upp mockajackan över axeln och den gröna militärbagen ovanpå och gick hemåt, ganska sakta och med sänkt huvud. Han fick en minnesbild av gårdagen när han suttit med ena handen en kort stund släpande i det kalla vattnet, just när någon upptäckt HMUB Västergötland långt borta. I det ögonblicket hade han känt sig mer harmonisk och möjligen rentav lycklig eller lyckligare än på länge. Nu var han skamsen och förtvivlad och valde desperat mellan tanken att aldrig träffa henne och hennes polisvänner mer eller att på något outgrundligt sätt försöka mobilisera till sexuell revansch. Ingen hade varit inne i hans lägenhet, konstaterade han i förbigående och utan större engagemang. Den gröna lampan på telefonsvararen blinkade och han gick fram och slog på den, fortfarande med




06-05-24

10.49

Sida 75

bag och jacka hängande över axeln. Det var Sams sekreterare Ulrika. Hon meddelade att han måste infinna sig uppe på staben så fort som möjligt och dessutom höra av sig så fort han fått meddelandet. Klockan var bara tio över åtta på morgonen och han trodde sig ha någon sorts semester och bestämde sig för att det förmodligen inte gällde någonting som inte kunde vänta ytterligare en och en halv timme; han ville ju undvika varje möjlig undanflykt från träningen. Mot sin vana bestämde han sig för att börja med skyttet. Han ville se hur hans nuvarande låga humör påverkade precisionen, var man förtvivlad och förbannad, liksom skrämd och upphetsad, så skulle precisionen minska väsentligt. Han valde revolver och sköt i serie om sex mot de proportionerligt förminskade tavlorna, men resultatet blev inte alls vad han väntat sig. Tvärtom sköt han så gott som felfritt i sju av de åtta serier som asken räckte till. Han förvandlades av vapen, det var ju så. I samma ögonblick hans hand slöt sig om kolven försvann allting annat. Det var som om allting i omvärlden utplånades utom signalerna mellan höger pekfinger, hjärnan och ögat. Det var som om just detta var hans enda riktiga identitet, det enda som inte svävade i en rymd av förställning och förställningens osäkerhet. Han sprayade revolvern med vapenolja och gjorde ren den innan han la in den på sin plats och låste vapenskåpet. Sen bytte han om och genomförde sitt gymnastik- och våldsprogram i en blandning av ursinne och förtvivlan. När han duschat och rakat sig ringde han Sams sekreterare och sa att han var på ingång om en halvtimme. Hon kunde inte säga något om vad saken gällde men det var tydligen något stort för det hade varit möten stup i ett ända sen sextiden på morgonen någon gång, i vart fall långt innan hon kommit. Nej, hon visste inte vad det var men folk verkade upphetsade. Han övervägde om han skulle ta en taxi, men tänkte sig att det var




06-05-24

10.49

Sida 76

lika bra att komma när mötena gett något resultat i form av beslut. Han var ändå bara operatör och om strategerna kom fram till det ena eller andra så var han själv sällan i position att komma med annat än marginella förslag till taktiska förbättringar. Han bestämde sig för att promenera upp till staben. Det var ju en mycket vacker sommarmorgon. *** Klockan 09.13 hade den civila säkerhetstjänstens representanter återvänt till Kungsholmen för att öppna helvetets portar för chefen för ryssbyrån, polisintendenten Stig Larsson, väl känd för sina konstiga kavajer. TRISTAN-rapporten hade föredragits i ett av tre avsnitt för Säpomännen, det som gällde deras egen man. Däremot hade inget sagts om Carl eller översten vid försvarsstabens särskilda marintaktiska enhet som enligt TRISTAN fått kodnamnet FISKGJUSEN. Den operativa turordningen var tämligen given. Eftersom den påstådda FISKGJUSEN hade semester och redan befann sig i sin sommarstuga ute på Furusund skulle inga andra insatser sättas in mot honom än telefonavlyssning och optisk övervakning tills vidare. Däremot skulle förhören och husrannsakningsoperationerna sättas in omedelbart mot polisintendenten Larsson. Men det var helt och hållet Säpos ensak. Det militära sammanträdet hade börjat en och en halv timme innan Säpos representanter kom. Och huvudfrågan, där man långtifrån uppnått enighet, gällde om man skulle hemlighålla TRISTANrapportens avsnitt om örlogskapten Hamilton för de civila kollegerna. Rent juridiskt var det en tveksam åtgärd. Formellt var det säkerhetspolisens sak att utreda spionerimisstankar mot såväl militär som civil personal i Sverige. Men praktiskt och politiskt såg saken annorlunda ut. Vad ÖB visste, vad Samuel Ulfsson och DG visste och vad kommendörkaptenen




06-05-24

10.49

Sida 77

Lallerstedt visste om Carl och Operation Big Red var fullkomligt okänt för chefen för den egna säkerhetsavdelningen, överstelöjtnant Borgström. Och det hade följaktligen varit han som bestämt hävdat att TRISTAN-rapporten måste föredras i sin helhet för Säpo. Samtidigt var det omöjligt att komma förbi det självklara beslutet att det måste bli just Borgström som fick ansvara för förhör och undersökning riktade mot örlogskapten Hamilton. Efter mötet med Säpomännen kallade ÖB till nytt sammanträde där den egna säkerhetschefen Borgström inte deltog, i stället kallades försvarsstabschefen in. Borgström hade fått instruktion att förbereda de förhör som skulle inledas med Hamilton omedelbart efter lunch. Innan man kallade in Hamilton själv gällde det att bestämma om han skulle få se sitt eget avsnitt i TRISTAN-rapporten eller inte. Eftersom de ofrånkomliga förhören ändå relativt snabbt skulle avslöja innehållet, och eftersom Hamilton var en i högsta grad professionell underrättelseofficer och eftersom den förestående typen av internutredning förutsatte fullständigt samarbete också från de misstänktas sida, det var ju inte frågan om att förhöra folk med advokat inför lagen precis, så beslöt man att omedelbart delge Hamilton rapportens innehåll. Han kunde ju ändå inte veta om detta var allt eller bara ett urval av uppgifter och påståenden som gällde honom själv. Carl hade suttit någon timme i Samuel Ulfssons tjänsterum med den egenartade instruktionen att inte lämna rummet förrän han kallades. Han såg det som ett utslag av nervös överbeslutsamhet, och när han till slut gick bort genom korridorerna till andra änden i huset där ÖB hade sina kontor föreställde han sig inget annat än att något stort var på gång och att det förmodligen gällde ryssen. Han kände sig uppfylld av en viss ivrig förväntan. Det första som slog Carl när han steg in i ÖB:s stora sammanträdesrum var stämningen och de stirrande blickar som riktades mot honom. De hälsade ytterst reserverat på honom och när han frågande sökte DG:s blick tittade denne bort. Han fick sätta sig vid det avlånga




06-05-24

10.49

Sida 78

bordets kortände så att det uppstod en lucka på flera meter fram till de fem andra männen. ”Varsågod och läs rapporten framför dej”, sa ÖB korthugget och sen satt de andra blick stilla medan Carl började läsa och de lät honom känna hur deras blickar genomborrade honom. Han ögnade snabbt igenom TRISTAN-rapportens inledning eftersom han insåg att den måste leda fram till en svensk anknytning. Men efter inledningen kom en enda abrupt sida med ett tiotal rader som hade rubriken AGENT III. Efter två rader tappade Carl koncentrationen och måste börja om. Sen läste han med uppbjudande av åtskillig viljestyrka igenom texten, långsamt men bara en gång, sen sköt han den sakta ifrån sig till tecken på att han var klar och såg upp mot ÖB som satt mitt emot honom där borta med blicken fastnaglad på honom. Carl trodde ett ögonblick att de skulle brista ut i skratt över sitt förfärliga skämt. I nästa ögonblick inbillade han sig att han var på väg att svimma. ”Nå?” sa ÖB till slut. Carl var alldeles tom i huvudet. Skulle han börja försvara sig eller vadå? ”Nå, vad är din spontana kommentar?” upprepade ÖB. ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga”, började Carl till slut och kände att orden tycktes fastna i en alldeles torr mun. ”Menar ÖB att vi ska ta det här på allvar, vad ska jag säga egentligen?” ”Din inställning är alltså att uppgifterna är falska?” ”Ja, naturligtvis.” ”Helt grundlösa?” ”Korrekt uppfattat.” ”Det ligger ingenting i det här, inget missförstånd som du kan förklara eller reda ut?” ”Nej, uppgifterna är fabricerade. Helt och hållet.” ”Övertyga oss!” Carl fick betvinga en nervös reflex att falla i skratt. Det var som ett eko i rummet, som om han hörde allt sägas i en dröm.




06-05-24

10.49

Sida 79

”Det kan jag naturligtvis inte”, sa Carl medan han förtvivlat försökte få kontroll över sin hjärna. ”Ingen av herrarna i det här rummet skulle kunna värja sig mot en sån här skickligt utformad rapport. Jag kan bara säga att jag är oskyldig och att jag naturligtvis står till ÖB:s förfogande när det gäller alla former av … ja, undersökningar för att få en förklaring till det här.” ”Argumentera åtminstone”, bröt försvarsstabschefen in. ”Ta påståendena ett i sänder och sätt igång att analysera dom.” Carl slet åt sig rapporten och läste den på nytt medan de andra väntade orörligt och under fullständig tystnad. ”Rapporten är naturligtvis bowdleriserad?” frågade Carl när han såg upp på nytt. ”Bowdleri … vad för nåt?” frågade ÖB irriterat. ”Alltså omformad eller omskriven så att man inte kan få ett intryck av originalhandlingens utseende eller formuleringar. Bowdlerized, en engelsk fackterm”, förklarade Samuel Ulfsson besvärat. ”Jo, det är den givetvis, det framgår ju möjligen av att den är på svenska”, fortsatte han och ångrade i samma ögonblick sin ironi. Han led med Carl men ville självfallet inte visa det. ”Jaa …”, sa Carl som nu äntligen började få ordning på tankeverksamheten. ”Om vi tar det punktvis. Jag värvas alltså i Kalifornien … jag kan förstås tala fritt här inne, utan hänsyn till uppgifter som är hemligstämplade?” ”Självfallet, skulle onekligen kunna sägas ligga i ärendets natur”, högg ÖB till och blixtrade med glasögonen. ”Örlogskapten Hamilton har givetvis full frihet att beröra allt av betydelse för saken. Fortsätt!” ”Förra året, för lite mer än ett år sen …”, började Carl och drog sen efter andan, ”så attackerade jag och sergeanterna Stålhandske och Lundwall tre sovjetiska anläggningar under vatten och på svenskt territorium. Målen förstördes och de sovjetiska förlusterna är visserligen okända för oss men om man utgår från viceamiral Koskovs uppgifter så understiger de inte 50 man och överstiger inte 300 man. Det före-




06-05-24

10.49

Sida 80

faller mej som ett okonventionellt beteende av en sovjetisk agent.” ”Men tänk om den där operationen inte ägde rum i verkligheten utan bara i örlogskapten Hamiltons rapport”, invände ÖB med långsam betoning på varje stavelse. Alla fem vid andra änden på bordet stirrade nu intensivt på Carl. ”Men … ”, fortsatte Carl tveksamt medan han försökte överväga det orimliga, ”vi hade ju kontakt med motståndaren. Vi hörde honom och vid den sista basen genomförde han ett utbrytningsförsök med undervattensfarkost. Sergeant Stålhandske riskerade livet när han … när han förstörde målet. Lallerstedt här tog ju emot oss när helikoptern landade på Lidingö. Vi hade vissa symptom på dykarsjuka, jag hade en sprängd trumhinna … över huvud taget måste resonemanget förutsätta att vi alla tre arbetade för Sovjetunionen. Just det! Ryssarna säger ju inte ett ljud här om Operation Big Red. Det beror naturligtvis på att dom inte vet vem eller vilka som utförde den, det är därför dom varit efter mej, det är därför dom försökt skaffa kunskap om det där med en eventuell andra tapperhetsmedalj. Dom vågar just nu inte ens gissa att jag var med och säger därför inget om det. Dom känner inte till Lundwall och Stålhandske. Där spricker resonemanget enligt min mening, dom har inte haft full kontroll över vem de anger och vilka logiska konsekvenser som uppstår om dom utpekar mej.” ”Det är ett tänkvärt och möjligen inte helt invändningsfritt konstaterande, örlogskapten Hamilton. Vi har noterat det. Men försök nu tänka efter ytterligare. Jag tror det är av en viss vikt vad vi kommer fram till vid det här första spontana förhö … samtalet”, svarade ÖB med tydlig behärskning och malande käkar. ”Är vårt samtal inspelat?” frågade Carl som just kom att tänka på att ingen av de andra gjorde anteckningar. ”Naturligtvis. Var nu god och fortsätt, örlogskapten”, muttrade ÖB otåligt. ”Det var jag som förde hem viceamiral Koskov”, fortsatte Carl som nu kände att han började komma över sin förlamning, ”och det gick




06-05-24

10.49

Sida 81

med ett nödrop och det kostade tre människor livet, därav två terrorister. Fransmännen högg den överlevande och såvitt jag vet finns han fortfarande i fängelse i Frankrike. Jag beslagtog en av deras kulor och har lämnat in den och redovisat beslaget i min slutrapport. Fransmännen måste för övrigt ha tagit hand om såväl vapen som ammunition som fanns hos kaparna. Och kaparna dödade en person, som dom trodde var jag, med den där ammunitionen. Så verkningslös var den alltså inte, och dessutom kan vi ju fastställa det rent tekniskt. Dessutom uppspårade KGB eller troligtvis GRU viceamiral Koskov när han befann sig här i Sverige och likviderade honom. Jag hade ingen aning om var han fanns, och vilka som kände till det måste ju gå att fastställa, men jag var inte bland dom som visste. För övrigt har jag alltid haft den uppfattningen att Koskovs informationer var ovärderliga för oss och alltid visat sig vara korrekta. Ser man hela sammanhanget kring Operation Big Red så skulle ryssarna först skicka över en äkta viceamiral till oss, eller åtminstone någon som med absolut säkerhet kunde spela rollen, låta honom förse oss med en hel hög ovärderliga informationer och sen som tack för hjälpen, något som han rimligtvis inte var införstådd i, likvidera honom. Rättare sagt, uppspåra honom trots att vi rimligtvis gjorde vårt yttersta för att skydda honom, och sen likvidera honom som tack för hjälpen. Dessutom skulle det hela komma att leda fram till mycket stora egna förluster … förresten, det finns ett säkert sätt att avslöja den här bluffen.” ”Hurdå!?” hann ÖB något före flera av de andra att fråga. ”Undersök haveriplatserna. Ta upp en av installationerna, skicka ner tungdykare och lyftkran och dra upp hela eländet till allmän beskådan. Det finns en minimal risk att ryssarna dragit undan installationerna, men dels tror jag inte det, dels kan dom inte ha fått undan alla spår. Om Operation Big Red ägt rum som jag rapporterat så måste jag ju rimligtvis vara oskyldig. Det förefaller mej som en enkel slutsats.” ”Vi har noterat synpunkten. Har örlogskapten Hamilton ytterligare någon spontan reflexion att komma med?” frågade ÖB mjukt.




06-05-24

10.49

Sida 82

Det föreföll som om han tagit bestämt intryck av Carls sista argumentering. ”Ja, det är av mindre vikt, men i alla fall. Tjuven. Jag hade en tjuv hemma för några dar sen och hans uppdrag gick som jag förstod det enbart ut på att fastställa om jag fått en andra sån där kunglig medalj. Svaret på den frågan är samtidigt svaret på frågan om jag deltog i Operation Big Red, vars existens ryssarna åtminstone inte betvivlar. I det avseendet är jag således mer betrodd av vår fiende än av min egen försvarsledning.” ”Vi undanber oss den typen av kommentarer, örlogskapten!” bet försvarsstabschefen av. ”Jag har riskerat livet för Sverige. Jag kunde ha dött för Sverige vid flera tillfällen …” ”Jaja, vi är medvetna om det. Fortsätt nu, Hamilton, och låt oss försöka hålla oss till saken”, sa ÖB med något som åtminstone påminde om vädjan i sin röst. ”Ja förlåt. Jo, tjuven alltså. Jag spelade in hans bekännelse. Han är säkert identifierad. Jag fotograferade honom hemma hos mej med datumangivelse …” ”Datumangivelse?” avbröt försvarsstabschefen. ”Ja, med en tidning i handen, dagens tidning, det är klassiskt. Om man alltså hämtar in honom på förhör. Om man tar in hans uppdragsgivare, som händelsevis är en portvakt anställd hos mej, så får vi en definitiv bekräftelse på att ryssarna ville veta om jag var eller inte var med om operationen, om Big Red alltså.” ”Något mer?” frågade ÖB långsamt. Carl tänkte efter med något av desperation inom sig. Men på nytt överväldigades han av det drömlikt absurda i hela situationen. ”Nej”, sa han till slut. ”För ögonblicket kan jag inte komma på något mer av centralt intresse.” ”Det är gott, örlogskapten Hamilton. Vill du vänta utanför en stund medan vi överlägger?” Carl reste sig utan att säga något mer, sträckte på sig och bugade




06-05-24

10.49

Sida 83

stelt som inför en domstol och gick ut till ÖB:s sekreterarrum. Där satt en beväpnad vakt. Carl sjönk ner på en av besöksstolarna med huvudet mellan händerna. En beväpnad vakt! En enda beväpnad vakt och dessutom en svensk med reglementsenlig säkerhetslucka på vapnet. Det var en förolämpning snarare än säkerhet. Om han nu vore sovjetisk agent så skulle först vakten dö innan han ens hann fingra på sin jävla säkerhetslucka och sen skulle valda delar av den svenska försvarsledningen följa efter och det vore inte helt otroligt att Carl därefter skulle kunna ta sig ut ur byggnaden och vidare till Sovjetunionen. Om han vore sovjetisk agent. Om han vore sovjetisk agent. OM HAN VORE SOVJETISK AGENT! De måste ha blivit galna. Ända sen Clarté-tiden hade han betraktat Sovjetunionen som fiende inte bara till socialismen i världen utan också först och främst till Sverige. Det var därför han sökt sig till ett elitförband när han skulle göra lumpen. Det var därför DG hade kunnat rekrytera honom. Det var därför han slitit som en hund under fem hårda år i Kalifornien med dubblerad utbildning. Det var därför han riskerat livet för Sverige. Och nu undrade de på fullt allvar om han var sovjetisk agent. Han hade ingen aning om hur länge han väntat innan han kallades in på nytt. Han gick fram till sin plats och satte sig efter en kort frågande blick mot ÖB. Männen på andra sidan bordet satt olycksbådande tysta medan ÖB uppenbarligen funderade på hur han skulle börja. Till slut harklade han sig. De andra såg ner i den ljusa bordsskivan. ”Vi har nu fattat vissa beslut, örlogskapten Hamilton”, började ÖB med tydlig ansträngning. ”Låt mej först få säga detta. Det är vår inställning att uppgifterna måste vara felaktiga. Men det är också vår inställning att vi måste gå till botten med dom …” Han kom på sig själv med en i sammanhanget mindre lyckad metafor och gjorde en kort paus innan han fortsatte.




06-05-24

10.49

Sida 84

”Vi har först en ytterligare fråga. Jag ställer den genast. Enligt den här TRISTAN-rapporten skulle örlogskapten ha värvats av främmande makt under sin studietid i Kalifornien. Om uppgiften är falsk så förutsätter den ändå att främmande makt har kännedom om en sådan utbildning i just Kalifornien. Hur skulle man kunna förklara det?” Carl tänkte efter. Under de fem åren i Kalifornien hade han inte ens för Tessie berättat vad han gjorde när han regelbundet lämnade University of California San Diego för att resa upp till The Sunset Farm och den hemliga militära delen av utbildningen. Det var just därför det gick som det gick med deras förhållande. ”Jag har ingen förklaring till det där”, sa han till slut. ”Det är besvärligt, det måste jag medge. Kunskapen om min utbildning i Kalifornien kommer antingen från US Navy eller härifrån staben. Den kan såvitt jag förstår inte ha något annat ursprung. Den kommer inte från mej, så mycket är klart.” ”Någon gång kan du väl ha försagt dej”, vädjade Samuel Ulfsson. ”Du var ju ung och rätt oerfaren och du var där i fem år?” ”Nej, jag vet säkert att jag aldrig gjorde det. Mitt livs kärlek gick åt helvete för att jag aldrig gjorde det och det har jag ångrat ända sen dess. Jag är alltså fullkomligt säker. Uppgifterna om Kalifornien, vad det nu är, för det är väl ändå mer än det ni visat mej, kommer i vart fall inte från mej. Det är allt jag kan svara på det där.” Församlingen försjönk i bekymrad tystnad. Till slut tog ÖB ordet på nytt. ”Då måste jag redovisa vårt beslut. Vi måste alltså inleda någon form av undersökning och vi måste hålla den inom huset. Du kommer att bli förhörd av Lennart Borgström och förhören börjar genast efter lunch. Det finns en restriktion när det gäller förhören. Du får inte, jag upprepar, inte under några villkor beröra den så kallade Operation Big Red. Är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat.” ”Vilka åtgärder skulle du själv föreslå?”




06-05-24

10.49

Sida 85

”Förlåt?” ”Ja, du är ju yrkesman. Vilka åtgärder skulle du själv föreslå?” Carl fick en tendens till hysteriskt fnitter. Men han samlade sig snabbt och beslöt att försöka besvara frågan yrkesmässigt. ”För det första”, började han med lätt ansträngning, ”skulle jag föreslå en djupgående analys av den informationsmängd som kom från viceamiral Koskov. För det andra att man undersökte resterna efter de förstörda sovjetiska anläggningarna vid tre kända positioner i vår skärgård. För det tredje förhör med sergeanterna Stålhandske och Lundwall. För det fjärde teknisk undersökning av den kula jag tog med mej från det där Air France-planet och eventuell komplettering från fransmännen som måste ha gjort sina egna undersökningar eller i vart fall har materialet kvar. För det femte förhör med den här tjuven och en eventuellt uppföljande operation mot hans uppdragsgivare, min portvakt alltså. Fast jag skulle vänta med den delen om den inte befanns absolut nödvändig. Och för det sjätte, men där är jag uppriktigt sagt mer tveksam, skulle jag föreslå en undersökning av mitt eget hem.” ”Jaha, det ligger nog i stor utsträckning i linje med vad vi själva skulle tänka oss”, muttrade ÖB. ”Men får jag då fråga varför vi borde vänta med att följa upp spåret från tjuven och varför inte genomföra en sorts undersökning i ditt hem?” Carl suckade. Han hade försökt svara logiskt och professionellt men det verkade tydligen bara som om han slingrade sig. ”Jo”, sa han, ”när det gäller den där Lars-Erik Sundberg, ja portvakten heter så, har han, om jag förstått sammanhanget rätt, just vidarebefordrat uppgifter till sina sovjetiska uppdragsgivare med innebörden att jag inte var med om Operation Big Red. Tar vi agenten så förstör vi det beskedet, vilket jag tycker vore synd eftersom jag som herrarna har förstått anser mej oskyldig. Och vad husrannsakan beträffar … ja, herregud. Om jag är sovjetisk spion så skiljer jag mej i vissa avseenden från andra spioner. Jag är nämligen proffs. Vad ni skulle leta efter hemma hos mej vore det klassiska, en radiosändare




06-05-24

10.49

Sida 86

dold i något som ser ut som en transistorradio, men framför allt kodnycklar. Sovjetiska agenter använder enligt litteraturen på området engångskodnycklar, det ser ut som små block där man river av nyckel för nyckel. Det där blocket eller vad man ska kalla det är inte större än ett frimärke och i en 1700-talslägenhet på fyra rum och kök kan en professionell spion hitta mer än tusen bra gömställen. Jag har dessutom tillgång till ett tiotal fastigheter i Stockholmsområdet med vindar och källare och allt. Jag skulle kunna gömma sån där utrustning var som helst. Jag skulle inte ens behöva en egen kortvågsradio, jag har ju tillgång till vår egen utrustning. Ja, ungefär så.” ”Du motsätter dej ändå inte en sån här undersökning av ditt hem. I så fall måste vi dra in polisen”, muttrade ÖB utan att han tycktes tro särskilt mycket på projektet. ”Nej, naturligtvis inte. Men det borde ta tre–fyra dagar att lämna lägenheten i ett bedrövligt skick. Men givetvis motsätter jag mej inte en sån undersökning och jag ska om ni vill lämna över alla kassaskåpskombinationer och kodlåskombinationer.” ”Kan du leva utanför ditt hem i tre–fyra dagar?” frågade DG. Det var det första han hade sagt under hela mötet. ”Ja, det blir inga problem. Jag antar att jag är på fri fot och kan bo på hotell och får väl köpa nya kläder och lite toalettutrustning på försvarsmaktens bekostnad. Vad kan jag hjälpa till med ytterligare?” ÖB suckade. ”För din del gäller följande. Du inställer dej hos Borgström omedelbart och så börjar en del förhör. Det blir Borgströms sak att sköta det där tills han anser sig klar. Du återvänder inte hem förrän du får klartecken, du lämnar nycklar och koder och vad som behövs till Borgström. Är allt det där uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat.” När Carl gått och var på väg bort genom korridoren till andra änden på huset där han skulle ner en trappa för att infinna sig hos säkerhetsavdelningen för de inledande förhören vilade en lång tystnad över ÖB:s rum.




06-05-24

10.49

Sida 87

De fem männen satt som förlamade och alla tycktes vänta på att någon annan skulle yttra sig först. Samuel Ulfsson var ursinnigt röksugen men insåg att han hade slutat och att detta inte var en stund för svek, som om det mycket stora hörde ihop med det mycket lilla. Till slut harklade sig ÖB, det var uppenbart att alla de andra väntade på honom och att det skulle kunna förbli tyst i evighet om han inte sa någonting själv. ”Frågan är när jag ska informera regeringen. Delar förresten herrarna mitt intryck att det här helt enkelt inte kan vara sant, eller är det bara uttryck för i sammanhanget tämligen förståeligt önsketänkande?” Hans frågor blev hängande i luften en stund. ”Vi kan knappast underlåta att informera regeringen, frågan är bara hur man bör framställa saken. Vi har fått informationer som kommer från vänskapligt sinnad makt, som vi måste ta allvarligt på, och vi har startat en undersökning och ska hålla dem informerade och så vidare”, funderade försvarsstabschefen högt. ”Kan vi inte göra som Hamilton föreslog, skicka ner dykare och undersöka de sovjetiska baserna? Det vore ju ett Alexanderhugg över hela problemet, åtminstone vad Hamilton beträffar. Talar han sanning, vilket jag är böjd att tro, och jag vill understryka att det här förslaget faktiskt var hans egen första spontana tanke, så är ju saken ur världen. Åtminstone beträffande honom och det är det allvarligaste.” Det var DG som yttrat sig och han ansträngde sig att tala lugnt och kontrollerat fastän han kokade inombords. ”Nej”, sa ÖB, ”den vägen är tyvärr stängd. Redan förra året bestämde regeringen, nåja åtminstone statsministern, att vi under inga villkor fick fingra på vraken. Det skulle ju leda till att saken kom ut, döda sovjetiska marinsoldater med mera med mera. Och det vill de till varje pris undvika.” Tystnaden sänkte sig som en ny förlamning över församlingen, men sen var det som om de alla på en gång tvingade sig till initiativ och därefter fattades under den följande kvarten en serie konkreta beslut. Samuel Ulfsson skulle personligen svara för att man inledde en




06-05-24

10.49

Sida 88

utvärdering och förnyad analys av kunskapspaketet från den mördade viceamiralen Koskov. Dessutom skulle han be FMV göra en teknisk undersökning av det ammunitionsprov som Carl haft med sig från det kapade Air France-planet förra året. Man strök alternativet att dra in amerikanska myndigheter, det måste åtminstone få vänta tills andra undersökningar gett resultat, positivt eller negativt resultat. Man beslöt att tills vidare vänta med att fånga in tjuven som varit hemma hos Carl, och därmed också att följa spåret vidare till tjuvens uppdragsgivare. Därmed återstod bara ett litet praktiskt problem, och det gällde frågan vilken personalinsats som behövdes för husundersökningen hemma hos Hamilton. Expertisen på området fanns inom den civila säkerhetspolisen, men det var en självklart obehaglig tanke att dra in dem på ett tidigt stadium. Det skvallrades så förbannat nere på aphuset på Kungsholmen, det kunde vara som att gå direkt till Expressen. Dessutom var samtliga personer i rummet övertygade om att landets civila säkerhetspolis hade alltför många direktgående linjer till Moskva – beträffande angivelsen som gällde chefen för ryssbyrån, den där polisintendenten nånting, tvivlade ingen av dem. Man löste problemet genom att dels rekvirera personal från säkerhetstjänsten, dels inkalla personalen ifråga för att sen kunna belägga dem med tystnadsplikt gentemot sin civile arbetsgivare. Därmed var mötet över. ÖB hade redan en hel kö av försenade ärenden och uppvaktningar trampande ute i sitt väntrum. När Samuel Ulfsson kom till sitt tjänsterum fann han ett telefonmeddelande som var mer än olycksbådande. Han skulle ringa ett välbekant direktnummer på amerikanska ambassaden. Naturligtvis, tänkte han. Om vi bara är smygallierade med engelsmännen så är USA deras storebror. De har redan fått TRISTANrapporten. Han trevade efter sitt cigarrettpaket innan han kom ihåg sig och så sträckte han ut handen mot telefonluren för att ringa sitt andra cigarrettfria telefonsamtal på över tjugo år.




06-05-24

10.49

Sida 89

*** Carl satt nere i ett renröjt rum med ett bord med mikrofoner på mitten och chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning och en av dennes underhuggare mitt emot sig och han hade börjat koka av raseri. Han hade inte haft så mycket med Lennart Borgström att göra men han tyckte distinkt illa om mannen. Möjligen hängde det samman med att Borgström länge satt sig emot att Carl över huvud taget anställdes inom försvaret. Enligt Borgström var Carl nämligen en säkerhetsrisk på grund av sitt politiska förflutna. Samma politiska förflutna som varit ett viktigt skäl för DG att sortera fram Carl i högarna av tänkbara rekryter. Enligt Carl gav Borgström dessutom undantagslöst ett dumt intryck, men han försökte nu förmå sig att bortse från allt detta och att inte låta sig provoceras eller att ens visa det raseri och den förödmjukelse som brände inom honom. ”Jaha … ”, började C Fst/Säk som han hette i formulären, ”vi har ju ett digert arbete framför oss och jag vill till en början förutsätta att din inställning är att du är samarbetsvillig?” Carl nickade surt. ”Du måste svara med ord, annars går det inte in på bandet”, fortsatte Borgström med ett tonfall som om han talade till ett barn. ”Ja, det är korrekt uppfattat”, mumlade Carl. ”Jag är inställd på att efter bästa förmåga hjälpa till med den här undersökningen.” ”Och din inställning är att du är oskyldig till anklagelsen?” Borgström log förbindligt. Carl måste anstränga sig för att kunna svara. ”Ja, det är också korrekt uppfattat.” ”Då tar vi alltså det hela från början”, fortsatte Borgström mer affärsmässigt. ”Och vi kommer att göra avbrott för bandbyte och meddela tidpunkt och klockslag vid varje tillfälle. Nu när förhöret tar sin början är det den 20 juni, klockan är 12.15 och vi befinner oss i OP 5:s lokaler och förhörd är örlogskapten Carl Hamilton och




06-05-24

10.49

Sida 90

förhörsledare överstelöjtnant Lennart Borgström. Kan vi börja?” Carl nickade buttert innan han kom ihåg sig. ”Ja, vi kan börja”, muttrade han och såg ner i den lilla svarta mikrofonen på det gröna bordet. ”Vill örlogskapten då först inledningsvis redogöra för hur han kom i kontakt med den kommunistiska läran, hur han, ska vi säga övertygades, och därefter anslöt sig till extremistiska eller statsfientliga organisationer?” Förhöraren hade stött fram frågan som man petar en tung biljardboll över en alldeles slät yta, som man sätter en dold kraft i rörelse. Och han såg tämligen belåten ut, som om han tyckte om situationen. Det blänkte i hans glasögon och han hade en svettdroppe på överläppen och var blank i ansiktet. Carl såg upp och bestämde sig på nytt för att han måste kontrollera sitt raseri. Han sökte förhörarens ögon men denne vek undan. ”Om vi kan börja … kanske?” sa förhöraren lätt och såg ut genom fönstret. Hans medhjälpare såg förhäxat på Carl, som om han inte hade trott sina öron. ”Är frågan allvarligt menad?” frågade Carl till slut med alldeles fast men något för hög röst. ”Ja naturligtvis. Varsågod att börja.” Carl kände att han skulle få allt svårare att kontrollera sig. Situationen var fullkomligt grotesk. ”Hör nu här Borgström”, började han försiktigt. ”Oavsett era egna föreställningar om mej och min politiska bakgrund så är jag faktiskt proffs. Jag har mer än sex års militär utbildning, därav fem år av högst specialiserat slag med inriktning på strategisk och taktisk underrättelsetjänst och jag har sex år bakom mej i hemlig tjänst i Sverige.” Carl kunde inte förmå sig att fortsätta. ”Ja, vi är medvetna om det, men om örlogskapten vill vara vänlig att närma sig sakfrågan”, log förhöraren förbindligt, alltför förbindligt. Carl fick ta sats på nytt.




06-05-24

10.49

Sida 91

”Sakfrågan”, sa han först dröjande innan han fick upp farten, ”sakfrågan är helt enkelt den att om det ska vara någon mening med ett sånt här förhör så ska det inte vara larvigt, ni förhör inte en misstänkt blomsterförsäljare utan en kollega i yrket. Min politiska bakgrund har jag redovisat i mina anställningshandlingar och den fanns dessutom, i stort sett korrekt uppfattad, i säkerhetstjänstens arkiv långt dessförinnan. Jag vägrar helt enkelt att ödsla vår dyrbara tid på dumheter av det här slaget.” ”Vill örlogskapten därmed antyda att han inte längre omfattar den kommunistiska läran?” frågade förhöraren vidare i ett tonfall som fick Carl övertygad om att det hela bara var en sadistisk lek. ”Jag tänker inte finna mej i de här dumheterna, det är en förolämpning inte bara mot mej, utan mot hela verksamheten att inleda ett förhör i ett allvarligt ämne som om vi befann oss i en källare på hemliga statspolisen på 40-talet. Jag vill erinra överstelöjtnanten om att vi närmar oss år 2000 och befinner oss på försvarsstaben i Sverige.” Carl torkade sig om munnen och försökte på nytt fånga in sitt adrenalin. ”Ska jag uppfatta det här som om örlogskapten inte vill samarbeta?” fortsatte förhöraren i samma tonläge som förut. Carl suckade. Sen reste han sig och gick. Han slog inte i dörren. Men han halvsprang nerför korridoren och tog trapporna i stället för hissen ner till bottenplanet och fortsatte till höger och ut genom huvudingången. Han hann ända ner på Lidingövägen innan han stannade för att åtminstone försöka tänka efter. Ekarna hade hunnit få en tät ljusgrön lövmassa och solljuset som föll ner genom löven fick honom att tänka på de franska impressionisterna, på någonting med en frukost i det gröna. Han drog långsamt på sig jackan och körde ner händerna djupt i fickorna. Högerhanden slöt sig kring någonting som både såg ut som och kändes som en schweizisk armépennkniv men som snarare var en kombination av inbrottsverktyg och det som på amerikanskt polisspråk kallas dolt vapen.




06-05-24

10.49

Sida 92

Vänsterhanden slöt sig hårt runt en nyckelknippa. Han kom ihåg att han inte kunde gå hem. Satan, tänkte han. Satans helvete, de ska ha nycklarna också. Han började tveksamt gå tillbaks mot huvudingången, men snart ökade han stegen och till slut sprang han hela vägen uppför trapporna till Samuel Ulfssons kontor på fjärde våningen. Han gick raka vägen in utan att knacka och stannade villrådigt mitt på golvet, andfådd. Samuel Ulfsson och DG, som satt vid det lilla sidobordet mitt emot varandra, tittade förvånat upp. Ingen sa något. Carl vände och stängde dörren och drog djupt efter andan för att kväva sin andfåddhet. ”Sätt dej”, sa Samuel Ulfsson kort. Carl drog fram en stol så att alla tre kom att sitta ganska nära varandra vid det lilla bordet under tavlan med tvångsvärvningen, fältväbel och bonddräng. ”Nå?” sa DG. ”Vadå nå?” muttrade Carl. ”Den där Borgström är en idiot och jag blir galen om jag ska sitta hos honom och gå igenom mitt liv. Vet ni hur han började, va! ’Vill örlogskapten vara vänlig redogöra för hur ni först kom i kontakt med den kommunistiska läran, hur ni kom att omfattas av den och sen besluta er för att bli landsförrädare?’ Ungefär så. Ska jag behöva sitta där och ta sån skit från en klantskalle som Borgström, är det verkligen er mening?” ”Vi förstår hur du känner”, sa Samuel Ulfsson lågt. ”Men det vore bra om du inte gör det här svårare än vad det är.” ”Förstår hur jag känner!? Det undrar jag. Tänk er själva om ni åkte in till ÖB och fick en anklagelse i ansiktet för att vara landsförrädare. Försök att föreställa er min situation.” ”Vad menar du att vi ska göra? Något särskilt ärende har du väl ändå när du bryter dej in så här”, sa DG med en hårdhet i rösten som på intet sätt motsvarade hans känslor. ”Ta bort den där babianen från ryggen på mej. Jag ställer gärna upp på förhör, men … ”




06-05-24

10.49

Sida 93

”Men inte med chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning”, konstaterade Samuel Ulfsson. ”Hör nu Hamilton. Försök att ta dej samman. DG och jag är på din sida, anklagelsen hade för vårt vidkommande lika gärna kunnat riktas mot oss själva, och på sätt och vis gör den det. Vi sitter här och fördelar vissa arbetsuppgifter mellan oss, vi tänker fanimej inte vila på hanen innan den här historien är utagerad. Men du måste hjälpa oss, det hoppas jag du inser.” ”Vad tänker ni göra och hur kan jag hjälpa er?” ”Vad vi tänker göra bör jag nog lämpligtvis avhålla mej från att redogöra för inför den misstänkte, ja om du ursäktar.” Samuel Ulfsson log snett, osäker på det lämpliga i att skämta med Hamilton just nu. Han hade aldrig sett Hamilton i det här sinnestillståndet och det kunde man ju förstå, oavsett sanningshalten i TRISTAN-rapporten. ”Och för det andra”, fortsatte Samuel Ulfsson medan han omedvetet såg sig om efter sitt icke-existerande cigarrettpaket, ”är det enda vi ber dej om att du spelar komedin färdig med Borgström. Jaja, jag kan förstå dina invändningar mot ett så, ska vi säga, konventionellt förhörsmönster som han tycks vilja lägga upp. Men sakligt sett spelar det ingen roll. Hans förhörspapper kommer bara att samla damm och ta upp arkivutrymme någonstans.” ”Varför måste förhören då genomföras, varför kan jag inte få gå igenom ett riktigt förhör, dessutom får jag inte ens beröra det viktigaste som gäller min möjlighet att bevisa min oskuld. Hur fan ska jag då kunna göra något vettigt av mina förhör utom att neka till att jag är landsförrädare?” ”ÖB har beslutat att hela den här historien måste hållas inom familjen”, fortsatte Samuel Ulfsson beslutsamt. ”ÖB anser att chefen för säkerhetsavdelningen är mest lämpad att hålla i förhörsavsnittet. Vi kan ifrågasätta det om vi vill, särskilt efter vad du berättat. Men det spelar ingen roll. Ta det inte på mer allvar än nödvändigt, se bara till att genomföra det … ” De avbröts av en telefonsignal och Samuel Ulfsson reste sig tungt




06-05-24

10.49

Sida 94

med något nästan desperat i blicken, som dock snarare sammanhängde med kombinationen telefon och rökfri chef för underrättelsetjänsten än med stundens allvar. ”Ja! Ulfsson!” skrek han i telefonen och sen lyssnade han en stund innan han fortsatte. ”Nej, Hamilton befinner sej hos mej. Han infinner sej på nytt hos dej om fem minuter och försök att förstå hans upprördhet … nej, det är inget mer än så, han kommer om fem minuter.” Samuel Ulfsson slog irriterat ner luren i klykan. ”Ja, du hörde”, sa han vänd mot Carl. ”Tillbaks till babianen alltså”, konstaterade Carl resignerat. ”Jag finner uttrycket olämpligt, men sakligt sett ja!” kommenderade Samuel Ulfsson. Carl nickade, reste sig och gick utan att säga något mer. De två männen i rummet utbytte en lång blick. ”Man måste ju förstå honom”, sa DG. ”Ja, och vi får väl sätta igång nu, var och en med sitt. När reser du?” ”l morgon nån gång.” ”Har du tur så är du ju tillbaks till midsommarafton.” ”Nja, tidigast midsommardan såvitt jag förstår. Barn och barnbarn och allt och den sista äppelblommen. Ja, jag har en del sena sorter som fortfarande blommar. Men det måste ju göras.” ”Ja DG, det här måste verkligen göras. När går du i pension?” ”Om tre månader. Ja, förutsatt att vi klarat av den här historien innan dess.” ”God jakt, DG.” ”Detsamma.” *** Carl stod i tio sekunder utanför dörren innan han knackade. Han räknade med tre dagars pina eftersom han förutsatte att förhörarna




06-05-24

10.49

Sida 95

inte ville spoliera sin midsommar för något de bara tyckte var kul, snarare än sakligt trodde på. Hans kalkyl var inte helt korrekt. När han steg in började han med att lämna ifrån sig sina nycklar och skriva ner kodkombinationen till ståldörren till det allra heligaste och nummerkombinationerna på de två stora vapenskåpen där inne. Sen hängde han av sig jackan på stolen och satte sig på nytt framför mikrofonen. Då först yttrade sig förhöraren. ”Jaha”, sa han, ”förhöret återupptas klockan 12.58, samma dag och plats som tidigare. Vill örlogskapten Hamilton alltså vänligast redogöra för hur han först kom i kontakt med den kommunistiska läran, hur han kom att omfattas av dess ideologi och hur detta således ledde till anslutning till divergerande organisationer med statsfientlig inriktning?” Carl suckade. Men han kände sig för första gången sen han på nytt stigit in i huset under något sånär god kontroll. ”Det började med Vietnamkriget”, sa han. Och sen berättade han utan avbrott i tjugo minuter medan överstelöjtnanten följde med i det arkivmaterial han hade framför sig där det mesta redan stod antecknat.




06-05-24

10.49

Sida 96

 DG satt i en bil med täckta fönster tillhörig US Navy och hade en timme kvar genom öknen innan han äntligen skulle komma fram. Hans sinnesstämning pendlade mellan deprimerad nedstämdhet och raseri eller åtminstone rasande beslutsamhet. Det fanns två alternativ. Antingen hade oppositionen lyckats rekrytera Carl här borta i Kalifornien, av alla ställen, och då hade de lyckats med en operation mot Sverige som trotsade allt förstånd. Då skulle Operation Big Red förmodligen aldrig ha ägt rum, och det innebar att Sovjetunionen höll ren lekstuga i Sverige och hetsade regering och försvarsledning mot varandra hur de ville. Det var en oerhörd tanke. Eller också hade ryssarna än en gång lyckats med något de genomfört vid många andra tillfällen, maskirovka, en falsk avhoppare som kommer med en hel mängd korrekta informationer som bete och sen med falska informationer för att skapa förvirring. Eller, som i vissa engelska fall, för att hetsa olika säkerhets- och underrättelseorgan mot varandra i en oändlig spökjakt efter förrädare som inte var förrädare. Medan de verkliga förrädarna snarare kunde befinna sig bland dem som förhörde och plågade de oskyldiga. DG hade varit underrättelseman i större delen av sin tid som yrkesofficer och han hade varit chef för den hemligaste delen av svensk underrättelsetjänst i närmare 30 år. Han tillhörde den generation som talade bättre tyska än engelska och det mesta av hans facklitteratur var på tyska. Han visste inte tillräckligt om engelsmännens pinsamma erfarenheter när det gällde avhoppare som kom med desinformation. Men rimligtvis borde de ju själva vara djupt misstänksamma mot alla




06-05-24

10.49

Sida 97

avhoppare? De om några borde ju kunnat vädra en provokation. Men å andra sidan hade de inte haft några realistiska möjligheter att bedöma effekterna av den svenska sidoinformationen. De hade bara kunnat bedöma de uppgifter som haft brittisk anknytning och som tydligen lett fram till att flera personer, verkliga ryska agenter, kunde dömas i domstol. Ryssarna skulle alltså ha offrat en spionring i England för att pracka på Sverige provokationen med Hamilton? Vad ville de i så fall uppnå? Vad var tillräckligt viktigt för att de skulle kosta på sig att bränna egna agenter för att uppnå målet? Det fanns ett tänkbart svar. De kunde skapa föreställningen att Operation Big Red aldrig ägt rum, att det aldrig funnits några sovjetiska baser på svenskt territorium, att allting bara varit en aktivistisk svensk militär bluff. Men det förutsatte att de hade kunnat undanröja alla spår efter sina installationer på ungefär ett års tid. Eller möjligen förutsatte det att de kunde känna sig helt säkra på att den svenska regeringen aldrig skulle tillåta militär personal att inspektera haveriplatserna. Också det alternativet var djupt obehagligt. Också det alternativet förutsatte en långt större sovjetisk kontroll över politiska och militära förlopp i Sverige än man kunnat föreställa sig, ens i de mörkaste stunder av pessimism. Några andra alternativ än dessa två kunde DG inte se. Och möjligen fanns svaret på gåtan här ute i den kaliforniska öknen, vid något som hette US Naval Weapon Center och som Carl brukat referera till som ”The Sunset Farm”, och som nog måste beskrivas som en av världens, åtminstone västvärldens, märkligaste militära träningsanläggningar. Här skapades män som Carl Gustaf Gilbert Hamilton och här befann sig nu ytterligare två svenskar på slutvarvet i sin fem år långa cykel. Det var dessa två det hängde på. Antingen måste de också vara sovjetiska agenter. Eller också skulle GRU:s provokation spricka på att de




06-05-24

10.49

Sida 98

inte kände till existensen av sergeant Stålhandske och sergeant Lundwall. Fast något visste de uppenbarligen om utbildning i Kalifornien. Bilen stannade vid någon sorts centralvakt och DG fick ett mycket artigt amerikanskt mottagande av unga officerare som hade honom noterad som överste och ”assistant director of Swedish military intelligence”. Han togs till ett gästrum och fick duscha och byta kläder innan en ung löjtnant förde honom vidare till den man som tydligen haft huvudansvaret för såväl Carls som de nya sergeanternas utbildning. Överstelöjtnant Skip Harriers tjänsterum var litet och stökigt med en brummande luftkonditioneringsanläggning och tomma ölburkar slängda på flera ställen och ett skrivbord i kaotisk oordning, trots att han väntade besök. Skip Harrier var en gråhårig kortsnaggad man strax under 50 år, åtminstone enligt DG:s gissning, som hälsade med ett för hårt och amerikanskt handslag som stämde väl med hans fysiska utstrålning av styrka. Hans vänstra uniformsbröst beskrev något som man måste föreställa sig som en mycket lång och vildsint stridserfarenhet; han hade fem rader med militära utmärkelser och DG kände en viss tacksamhet över att vara civilt klädd. ”Well, överste”, började Skip Harrier så fort DG satt sig och närmast förbluffad tagit emot en ölburk i ena handen, ”det är ju en jävla situation som de där morsaknullande ruskies försatt oss i, om ni inte har nånting emot att jag säger så.” ”Hur menar översten?” frågade DG lika mycket störd av ordvalet som de kunskaper som onekligen doldes i amerikanens konstaterande, sakligt sett korrekta konstaterande. ”Jo, för om …”, fortsatte Skip Harrier med avbrott för klunk ur ölburk, ”jo, för om de där morsaknullarna skulle ha rekryterat Carl så är jag Mickey Mouse. Och jag kan lika gärna säga det rent ut. Jag älskar den där pojken, hänger översten med?” ”Jo … jag måste nog medge att jag hyser liknande känslor för




06-05-24

10.49

Sida 99

örlogskapten Hamilton. Men hur känner ni egentligen till det här? Ja, jag frågar för jag var inte förberedd på den saken”, svarade DG som fortfarande kände sig lika konsternerad över sin kollegas språkbruk som av hans kunskaper. ”Well, vi hade några korkskallar från Naval Intelligence och DIA här i går och dom drog hela det där pisset från britternas TRISTANrapport och jag sa helt enkelt åt dom att gå och knulla sej själva, ehuru jag möjligen uttryckte den innebörden i vederbörliga termer, samt gav min syn på sannolikheten för en sovjetisk rekryteringsoperation här på The Sunset Farm. I stort sett skulle ju jag själv i så fall vara rekryteraren, alltså sa jag ändå åt dom till slut att gå och knulla sej själva, utan vederbörlig terminologi.” ”Jaha”, sa DG något matt. ”Och gjorde dom det, jag menar, lät dom sej nöja med det beskedet eller vad?” ”Inte fan vet jag, dom håller väl på att vända upp och ner på San Diego vid det här laget, men det är ju inte er sak och inte min sak att lägga sej i. Men här har vi jävlarimej inga ryska rekryterare springande runt.” ”Det är en optimistisk syn.” ”Optimistisk? Vet ni hur svårt det är att bli antagen till sån här utbildning? Har ni en aning om vilka jävla säkerhetskontroller som ligger i vägen? Och dessutom ska alla som kommer hit vara skapta för det, och det är jävlarimej inte många som är och tänk er att försöka smyga in en infiltratör på dom villkoren.” ”Ja, jag ser poängen. Men utländska rekryter? Jag antar att det finns fler än svenskar här?” ”Nej, det är mycket få, våra flesta allierade sköter ju sin egen utbildning. Och ni har själva valt ut dom här killarna, jag antar att ni håller på att klämma skiten ur den som rekryterade Carl hemma hos er?” ”Mja, det gör vi nog inte. Det var nämligen jag själv.” ”Men överste! Gratulerar, då är ni ju själv en jävla tjekist eller nåt för att få in en infiltratör här. Gratulerar till fyndet, att ni på en befolkning på åtta miljoner hittade en person som både var sovjetisk




06-05-24

10.49

Sida 100

agent och geni på vår verksamhet. En enkel sannolikhetskalkyl, min käre kollega som engelsmännen skulle ha sagt.” ”Ja, det är ju ett bekymmer det här med påståendena från engelsmännen.” ”Dom där jävla bögarna som haft en underrättelsetjänst som i stort sett styrts från Moskva sen 40-talet, hur i helvete kan ni ta deras skit på allvar?” ”Vi är skeptiska, men saken måste ju undersökas. Vet dom andra två svenskarna här om vad mitt besök gäller?” ”Nix. Det var ju bara Carl som engelsmännen bladdrat om. Men ser ni inte att det bara är en tjekistprovokation, en typisk maskirovka, dom vill förstås ge igen för den där grejen när Carl klippte till dom, eller hur?” ”Vad vet ni om det?” frågade DG och kände hur han blev alldeles kall. ”Inte så jävla mycket som jag skulle vilja veta. Men Carl var ju här förra året och hämtade hem killarna på en operation av något slag. Han ville inte säga till mej vad det gällde, men nån jävla byråkrat gav mej en lista för godkännande, och vet ni vad det var på den listan?” ”Nej.” ”Sprängutrustning, bomber med riktad sprängverkan för användning under vatten, våra mest avancerade dykaggregat, Mark 15 eller vad dom heter, timers av viss typ och lite annat smått och gott. Jag är visserligen bara en enkel kommuniststrypare men jag är inte helt bakom flötet, så en enkel titt på världskartan räckte ju. Ni där borta i lilla Sverige har en viss granne som är känd för viss undervattensaktivitet och Carl kommer alltså hit och lånar hem två killar som är specialister på samma sak som han, och någon månad senare kommer killarna tillbaks och har det där frånvarande i blicken, jag vet inte hur jag ska säga. Men dom hade varit med om sin första grej på riktigt, så mycket fattade jag ju. Så nog fan måste ryssen ha rätt att sura lite och försöka hitta på nåt jävelskap. Har jag rätt, överste?” ”Er tankegång uppvisar en hel del logik, överste. Har dom andra




06-05-24

10.49

Sida 101

pojkarna antytt vad dom skulle ha varit med om?” ”Nej, inte ett ljud. Och jag lyckades inte klämma ur Carl mer än ett halvt medgivande att det var något stort, men det visste jag ju redan genom materiellistan så det var inte så mycket att fischla om.” ”När kan jag få träffa dom?” ”Så fort ni vill, överste. De sitter inburade i varsin barack och väntar på er. Jag antog att ni ville ha dom en i sänder. Säg inte att dom också är ryska agenter, för då skrattar jag ihjäl mej.” ”Gillar ni dom också?” ”Ja, det är fina pojkar. Fina pojkar, överste, ni tycks ha en fin liten odling där borta i Sverige, svenskar är nog inte bara några jävla kålrötter när allt kommer omkring.” ”Hur var dom, jag menar, kan ni säga något mer om hur pojkarna var när dom kom hit efter, eh, den förmodade operationen.” ”Lite krassliga, inget allvarligt. Jag tror det hade med dykdjup och kompressionstid och sånt där fix att göra, men det är inte min bag. Dom fick köra lite lätt nån vecka, lite medicinska tester och annat piss.” ”Uppvisade dom några symptom, alltså?” ”Fråga inte mej, fråga läkaren, eller deras medicinska journaler.” ”Har dom medicinska journaler?” ”Det har alla här, till och med jag själv, jävla skrumplever, hehe.” ”Kan jag få en kopia av dom där journalerna?” ”Visst, överste, tror jag det. Jag fixar det medan ni tar förhören.” ”Är förhörsrummen avlyssnade?” ”Inte av oss, jag sköter vår interna säkerhet och dom där morsaknullarna från Naval Intelligence och andra agenturer springer inte omkring här uppe hos oss. Vi är nämligen säkra.” ”Så jag behöver inte ta ut pojkarna och förhöra dom ute på prärien?” ”Öknen överste, vi är inte på prärien nu. Nej, ni har mitt ord så sant jag älskar den där pojken. Kröker ni ett hår på Carls huvud så sparkar jag ballarna ur er, har jag uttryckt mej klart, överste?”




06-05-24

10.49

Sida 102

”Ja, mycket. Jag uppskattar er rättframhet. Det är bara det att jag är lite ovan vid sånt. Ni ordnar kopior på dom medicinska journalerna och sen ses vi när jag pratat med pojkarna?” ”Visst. Hur lång tid behöver ni, överste?” ”Svårt att säga, minst en dag, högst två dagar.” DG log överdrivet glatt för sig själv när ordonnansen tog honom bort mot en barack där Sveriges två nya Carl Hamilton väntade på honom i varsitt förhörsrum. Det var så han redan såg det. Alternativet hade varit två sovjetiska agenter. Joar Lundwall hade suttit ensam i två timmar i ett kvavt rum i en av de utrymda barackerna och det enda han visste var att chefen för den hemliga delen av svenska underrättelsetjänsten skulle komma för ett kontrollsamtal. Han antog att det gällde frågan om att skriva på eller inte skriva på och han hade för länge sen bestämt sig. Han skulle skriva på. Han hade lagt ner så gott som all sin tid och allt sitt intresse under det senaste året på utbildningen och han var bättre tränad än han någonsin varit i sitt liv, stark och optimistisk. Timmarna i väntan bekom honom så lite att han inte ens reflekterade över det. Han var tränad att motstå förhör i veckor eller månader eller i värsta fall år. Han hade levt i Alaska med kniv och gnistjärn i magnesium som enda tillbehör. Han hade lärt sig att dechiffrera meddelanden under helvetiskt larm och på tid. Han hade fällts i svart fallskärm i hög fart och på låg höjd i mörker över havet och han hade fällts från 10 000 meters höjd med angivet mål i havet och lärt sig manövrera miltals i sidled genom lufthavet till rätt plats. Han behärskade mer än hundra vapentyper och ungefär lika många metoder att döda en medmänniska utan vapen. Han var snart 26 år gammal, snart löjtnant i svenska kustartilleriet och fylld av oändligt självförtroende. Och han såg förväntansfullt fram mot mötet med den chef om vilken han bara visste att det var en gammal man med mycket utstående ögonbryn som fick honom att se ut som en berguv.




06-05-24

10.49

Sida 103

Det stämde. Mannen som plötsligt stod i dörren såg ut som en berguv. Joar Lundwall for automatiskt upp i givakt som den amerikanska drillen lärt honom, han såg rakt fram utan att säga något och utan att söka berguvens blick. Berguven gick runt honom ett varv, muttrade något ohörbart och drog sen fram en stol som han vände bakochfram innan han satte sig ner och plockade fram en fickbandspelare ur sin kavajficka och torkade svetten ur pannan. Först därefter sa han någonting. ”Lediga, sergeant! Ta fram en stol och sätt dej mitt emot mej.” Joar Lundwall lydde blixtsnabbt. ”Goddag, sergeant”, fortsatte Den Gamle. ”Goddag, överstelöjtnant!” röt Joar Lundwall. ”Jaja, vi borde kanske anta ett mer svenskt sätt att tala med varandra. Talar du svenska eller engelska med din kollega?” ”Engelska, överstelöjtnant!” röt Joar Lundwall med uttryckslöst ansikte medan han stirrade rakt fram utan att möta DG:s blick. DG suckade och rättade till kläderna. ”Jag har två frågor till dej, Joar, och försök att spänna av lite, vi är inte i USA nu, vi är i Sverige, bara du och jag. Är det uppfattat?” ”Ja, sir! Jag menar det är uppfattat”, tillade Joar Lundwall och kände det som om han rodnade. ”Första frågan till dej är om du har för avsikt, efter avslutad utbildning alltså, att söka anställning hos mej.” ”Svar ja.” ”Det är du helt säker på?” ”Jag tvivlade länge, sir … förlåt, jag tvivlade länge men sen förra året har jag bestämt mej.” ”Sen Operation Big Red?” Joar Lundwall tvekade. ”Kan vi tala om det här, sir?” ”Ja. Du och jag har lika mycket clearance för det, som du förstår. Sen Operation Big Red har du bestämt dej alltså?”




06-05-24

10.49

Sida 104

”Ja.” ”Varför det?” ”Jag vet inte, det bara är så. Men jag tror att …” Joar Lundwall tvekade. ”Ja? Du tror att?” ”Jag tror att den som varit med om något sånt och, vad heter det? Pulled the thing? Ja, alltså lyckats med det, han är med för alltid.” DG satt tyst en stund medan han tankfullt betraktade ett av den svenska försvarsmaktens hemligaste, och sannolikt ett av de mest effektiva, vapen i hela arsenalen. Åtminstone hade det varit hans egen teori när han inlett försöksverksamheten, under hårt motstånd från vissa delar av försvarsledningen, för många år sen. En ung och synbarligen mycket vältränad man som såg ut ungefär som en friidrottare, man skulle till exempel ha kunnat gissa på stavhopp; en ung man med ett utseende som skulle kunna göra honom till centraleuropé eller ryss eller svensk eller amerikan eller vad som helst, klädd i camouflagefärgad övningsuniform utan andra kännetecken än ett par guldfärgade vingar med någon liten symbol i mitten fäst på höger sida av uniformsbröstet. ”Säg, vad är det där för en liten grej?” frågade DG och pekade. ”Det är SEAL:s gyllene vingar, sir, förlåt jag menar överstelöjtnant.” ”Jaha. Och vad är det för nåt?” ”Själva utmärkelsen?” ”Ja.” ”Om man klarar vissa prov inom SEAL-utbildningen så får man en sån där, den är i 18 karats guld.” ”Vadå för prov?” ”Mest fysiska prov. Dykning, luftlandsättning nattetid, en del överlevnadsövningar, lite av varje. Ungefär tio procent av dem som går igenom den vanliga SEAL-utbildningen får vingarna.” ”Jaha. Har din kollega dem?” ”Stålhandske? Ja, han hade inga större svårigheter, och så självfallet




06-05-24

10.49

Sida 105

örlogskapten Hamilton. Men …” ”Ja?” ”Det är ingen uniformsdetalj, det är en utmärkelse, man har alltså rätt att bära den på sin uniform ungefär som andra utmärkelser.” ”Ungefär som kungens tapperhetsmedalj?” ”Korrekt.” DG log. Pojken var 26 år gammal och ännu inte fänrik och ändå med mer guld på uniformen, framför allt finare guld, än någon levande svensk general. ”Går ni alltid omkring med de där på er?” log han vidare. ”Nej. Men … ja, man kan säga att jag har klätt upp mej lite för sammanträffandet.” ”Så de där vingarna kommer att pryda fänrikens kustartilleriuniform hemma i Sverige?” ”Ja, i vad mån jag kommer att ha uniform på mej.” ”Hm. Ja, nej nu måste vi övergå till något mera sinistert, gratulerar till tapperhetsmedaljen förresten. Jag anser den väl förtjänad.” ”Tack, sir!” ”Och sluta kalla mej sir.” ”Ja, överstelöjtnant!” DG suckade på nytt. ”Berätta om hur ni utförde Operation Big Red”, började han. Till en början trodde Joar Lundwall att det bara var frågan om en nyfiken utvikning och han berättade rätt kortfattat. Men mannen som såg ut som en berguv fortsatte oförtröttligt med krav på fler och fler detaljer, dykdjup, kompressionsförhållanden och annat som han uppenbarligen inte riktigt begrep sig på, såväl som tidsfaktorer, hur transporterna från mål till mål gått till, förberedelserna, övningarna, skillnaden mellan svensk och amerikansk utrustning, effekten av riktad sprängverkan under vatten, tecken på att målen varit bemannade och vad som hänt vid det sista målet där sergeant Stålhandske attackerat och förstört en undervattensfarkost av något slag.




06-05-24

10.49

Sida 106

Förhöret pågick i en och en halv timme. Då och då bytte den gamle berguven lugnt kassett i sin bandspelare, och det som först börjat gnaga som en oro hos Joar Lundwall växte till slut till visshet. Förhöret var ett förhör och ingenting annat. De tvivlade på att operationen ägt rum, de tycktes misstänka att målen fanns kvar och inte var förstörda eller något i den stilen. När Joar Lundwall länge känt sig säker på förhörets avsikter och DG gjorde en paus för att på nytt byta kassett kunde han inte hålla sig längre. ”Permission to speak, sir! Förlåt, jag menar, får jag fråga en sak?” ”Javisst.” DG såg forskande in i ansiktet på Joar Lundwall. ”Visst, varsågod, fråga på du bara.” Joar Lundwall satt tyst en stund som om han måste samla sig. ”Förlåt om jag säger det rent ut, överstelöjtnant. Men det här är ren bullshit det ni håller på med. Vi hörde dom, vi dödade dom och vi, framför allt höll vi på att dö själva. Och inriktningen på det här förhöret är … om ni tvivlar är det väl förresten bara att undersöka resterna?” ”Hur höll ni på att dö? Var det det där med den alltför mycket uttänjda kompressionstiden?” frågade DG kallt vidare utan att låtsas bry sig om den avgörande invändningen. ”Nej, inte bara det. Vid det sista målet hade ju ryssarna kommit underfund med att någonting var på gång, det kan ju ha varit långvågsradio från Kaliningrad eller vad som helst och dom hade ju automatiska nödbojar som gick upp med sändare när dom sprängdes … ja, i alla fall. Dom var på gång med ett utbrytningsförsök och örlogskapten Hamilton satte timern på så kort tid att det var högst osäkert om han och jag skulle hinna undan innan det smällde. Och sen beordrade han Stålhandske att ge sig på den där minifarkosten som var på väg ut. Och så skar han loss Stålhandske. Ja, och sen cirklade vi ju runt ytan med helikoptern efteråt och trodde att vi aldrig skulle få se Stålhandske mer …”




06-05-24

10.49

Sida 107

”Beordrade? Hur gick det till under vatten?” ”Han skar av signallinan mellan oss, tog Stålhandske i handen och gav honom en RSV och en timer och pekade. Ordergivningen går till så under vatten, vi är tränade att förstå varandra och hade ju övat en del tillsammans innan.” DG stängde av bandspelaren och reste sig tungt. Han kände sig gammal och lite trött men han ansåg att han hört tillräckligt. Joar Lundwall hade automatiskt farit upp i givakt så fort DG rest sig och DG log mot honom när han sträckte fram handen. ”Jag kommer tyvärr att ha gått i pension när löjtnant Lundwall träder i tjänst inom SSI”, sa han och tvekade inför fortsättningen som han egentligen inte kunde garantera, långtifrån kunde garantera. ”Men om det är till någon glädje för dej så kan jag tala om för dej att din närmaste chef när du träder i tjänst kommer att vara örlogskapten Hamilton.” ”Tack, sir!” skrek Joar Lundwall och han såg oändligt lättad ut. DG tog honom i hand och gick utan att säga något mer. Fem minuter senare träffade han sergeanten och blivande löjtnanten Åke Stålhandske och han fick mycket svårt att dölja sin bestörtning vid mötet. Stålhandske var en jätte, en vitblond finlandssvensk motsvarighet till Hulken, men med samma camouflageuniform och samma guldvingar på bröstet som hans mer mänskliga kollega. Hälsningsproceduren följde samma amerikanska drillmönster som ett par timmar tidigare. Den centrala delen i Stålhandskes förhör handlade om hur han själv klängt sig fast vid en smitande miniubåt av något slag, fäst sprängladdningen och apterat den och hängt en stund ”som en saatans viimpel” i ett räcke med ena handen samtidigt som han med den andra ställde in sprängtiden, medan han funderade på vad som skulle hända om han släppte greppet, sannolikt skulle han sugas in i en eller två propellrar och komma ut i andra änden ”som tjekistisk stroganoff”, men hur han beslutat att ta risken att utlösa ampullen till




06-05-24

10.49

Sida 108

flytvästen och därför stigit som en kork till ytan vilket, om DG förstod, innebar en del mycket allvarliga riskmoment även det. Fast det hade varit ett bättre val än stroganoff-alternativet. DG ansåg sig ha klarat av förhören på en enda dag och sa hastigt adjö till den synnerligen färgstarke, som han själv karaktäriserade honom, överstelöjtnanten Skip Harrier. ”Well, överste? Är pojkarna ryska agenter?” skrattade Skip Harrier utan att på minsta sätt tyckas ta saken på allvar. ”I så fall är vi två Mickey Mouse”, log DG, ganska nöjd med att för första gången ha lyckats svara en amerikan som en amerikan. ”Och nu ska ni hem och sparka en del arslen?” ”Nej, jag ska till London.” ”Kan tro det. Ge de där bögjävlarna en riktig överhalning från mej också, sparka skiten ur dom bara.” ”Mja”, log DG försiktigt, ”jag ska i vart fall ha ett allvarligt samtal med dom.” *** Nio timmars tidsskillnad från Mojave-öknen var klockan två på morgonen och i det stora militärkomplexet på Lidingövägen i Stockholm var det nästan helt nersläckt. Gryningsljuset började tränga in genom jalusierna i förhörsrummet och de tre männen var skäggiga och lite rödögda. Carl fann det obegripligt att de försökte trötta ut honom. Effekten skulle ju rimligtvis bara kunna bli den motsatta; under de två år man sysslat med förhörsutbildning på The Sunset Farm fanns inslag som skulle få de svenska förhörarna att tvivla på sitt förstånd. Carl var för egen del tämligen säker på att han skulle kunna motstå de flesta former av fysisk tortyr om saken var tillräckligt viktig. Och det som inte gick att motstå, vissa kemiska preparat som slog ut valda delar av hjärnaktiviteten till exempel, gick teoretiskt att försvara sig mot med en ström av babbel.




06-05-24

10.49

Sida 109

Det senare var föralldel mera osäkert och det var inte heller sådant som gått att öva under realistiska former. Men gammaldags polisförhör där förhörarna hela tiden letade efter smålögner och motsägelser, det som nu pågick, verkade närmast som en intellektuell förolämpning mot Carl. Han hade sen länge behärskat sin ilska. Men det som brände sig mer och mer fast ju längre det amatörmässiga tjatandet pågick var själva förnedringen. Förhörsledaren Lennart Borgström hade en tämligen lättgenomskådad hypotes som gick ut på att eftersom Carl var kommunist ända sen skolåldern, och eftersom kommunister höll på Sovjet och eftersom prosovjetiska ungdomar var lätta rekryteringsobjekt, så hade alltså Carl medvetet sökt sig till den svenska underrättelsetjänsten just därför att han redan som gymnasist varit sovjetisk agent, det vill säga FNL-anhängare med mera, vilket ju kunde bevisas. Carl hade utan att tappa tålamodet och utan att brusa upp envetet försökt förklara skillnaden mellan prosovjetiska vänsterorganisationer, som ju alltid varit en obetydlig minoritet i det svenska vänsterlivet, nåja, inte alltid men åtminstone under Carls vuxna liv, och den mera allmänna vänstern med huvudinriktning på det anti-imperialistiska arbetet. Men varje sådan förklarande utvikning använde förhörarna till att få Carl att bekänna att han var motståndare till ”den så kallade USAimperialismen”, vilket han ju var. Jodå, vilket han var än i dag. Vilket gång på gång skulle bevisas eftersom man därmed bevisade att Carl med någon sorts automatik skulle vara anhängare av sovjetisk imperialism. Carl hänvisade till att han ju skänkt två miljoner kronor förra året till Afghanistan-insamlingen. Men det ansåg Borgström vara en smart manöver för att framstå som oskyldig. Carl hänvisade till att han fört hem en avhoppare som alltid bedömts som en äkta avhoppare, viceamiral Koskov. Men det ansåg Borgström bara som ett bevis på att han hjälpt den sovjetiska under-




06-05-24

10.49

Sida 110

rättelsetjänsten att sprida desinformation; Borgström var ju sannolikt inte clearad för att på något djupare plan ta del av Koskov-rapporten. Carl hänvisade till att han faktiskt konfronterat en grupp flygkapare på hemväg med Koskov och därvid dödat två av dem och oskadliggjort den tredje. Flygkapningen kunde ju inte ha inträffat av en slump och alla rapporter och vittnesmål från exempelvis den franska utredningen visade att det varit Koskov och han själv som varit aktionens mål. Men det ansåg Borgström som ett bevis på vilka enastående skickliga diversionsmanövrer den sovjetiska underrättelsetjänsten var i stånd att organisera. Dessutom hade ”de så kallade kaparna” ju bara varit utrustade med lösa skott. Carl invände att dessa ”lösa skott” varit tillräckligt skarpa för att döda en amerikansk medpassagerare, som kaparna sannolikt trott var Carl själv. Men det ansåg Borgström kunde förklaras med att man haft ett särskilt skott med sig för just den delen av operationen, eller möjligen att Carl själv stått för mordet. Carl invände, utan att höja rösten, att det föreföll som ett egendomligt arrangemang att lära kaparna skillnad mellan sina lösa skott och sina skarpa, det borde ju om inte annat ha gjort dem misstänksamma och något osäkra i sitt beteende. Dessutom fanns det en hel hord vittnen på att Carl inte dödat den amerikanske flygpassageraren. Men då övergick Borgström till att konstatera att det inte lett till några konkreta eller operativa resultat, det som den där Koskov hade haft att säga. Carl skakade på huvudet och log inåtvänt. Han fick ju inte berätta för Borgström om de tämligen konkreta operativa resultat som hade täcknamnet Operation Big Red. Men han invände att ryssarna ju ändå spårat upp och mördat Koskov och att han själv bevisligen måste ha svävat i okunnighet om var Koskov fanns och att Koskov vore en egendomlig falsk avhoppare om man mördat honom just när han börjat verka. Men då började Borgström om med Carls vänsterbakgrund,




06-05-24

10.49

Sida 111

liksom för att få honom mör och trött. Och så pågick förhören, timme ut och timme in, runt runt. Dygn efter dygn. Carl lämnade inte den röda byggnaden förrän på midsommarafton. Han hade tillstånd att gå hem och hade fått tillbaks sina nycklar. Han fann sin lägenhet demolerad som om den råkat ut för ett gammaldags filmslagsmål. Golven var uppbrutna på flera ställen, spisen i biblioteket var nermonterad i en hög murbruk och marmorstenar, köket var fullständigt förstört, alla böcker bortburna och bokhyllorna sönderbrutna. Hans musikanläggning saknade ett stort antal tekniska komponenter och fungerade inte längre. En del av hans skjutvapen var borta. Badrummet var förstört. Han tog sina toalettartiklar och gick ut i köket och tvättade sig över vasken. Vattnet fungerade. *** Om det kommande valet gick som det skulle, vilket just nu tedde sig svårförutsägbart, så skulle Peter Sorman bli den sannolikt ende utrikesministern i världen som var innehavare av svart bälte i karate. Det var en hobby, eller snarare en passion, som hans partikamrater, de som kände till den, aldrig hade kunnat förstå. Och de partikamrater som inte kände till att kabinettssekreteraren tillbringade flera timmar i veckan med egendomliga våldsövningar iklädd någon sorts vit pyjamas skulle aldrig ha trott på uppgiften, eller betraktat den som sedvanligt borgerligt förtal av Rörelsen, om de fått höra talas om saken. Man ansåg honom iskall, en man med nästan absolut kontroll över både känslor och intelligens. Peter Sorman själv delade i stort sett den uppfattningen. Men han satte den i bestämt samband just med den koncentration och kontemplation som var en betydelsefull del i den asiatiska stridskonsten.




06-05-24

10.49

Sida 112

Han arbetade hårt, hårdare än de flesta andra och han ansågs smartare än alla andra, även det en uppfattning som han själv i stort sett delade. Ur arbetssynpunkt var det därför ingenting orimligt i att han denna dag var den siste närvarande bland de högre tjänstemännen på utrikesdepartementet. Utrikesministern, som skulle gå i pension efter valet och således överlämna jobbet åt Sorman, hade haft turen att gå på semester för flera dagar sen. För Sormans egen del var det tveksamt om det skulle bli någon midsommarledighet. Barnen och de två senaste fruarna väntade redan ute på skärgårdsön och hade ringt honom tre eller fyra gånger innan han stängde av sin direkttelefon. Framför honom på rokoko-skrivbordet låg tre dokumenthögar utan något inbördes sammanhang. Ändå kunde de ses som tidsinställda politiska bomber som, om de inte desarmerades, skulle kunna förrycka valrörelsen fullständigt så att allting bara skulle handla om ”skandaler” och ”affärer” och frågan om regeringens ansvar för vad man inte gjorde och regeringens ansvar för vad partikamrater eventuellt hade gjort och vad regeringen i så fall känt till eller inte känt till. Det där hade varit närmast ett mönster de senaste åren och i flera fall kunde man ana att det var rikets säkerhetstjänst som genom att läcka ut uppgifter i pressen försökte påverka det politiska klimatet. Efter valet skulle man därför kastrera säkerhetstjänsten så rejält att de aldrig någonsin skulle kunna upprepa sina läckage-operationer. Det var deras initiativ man kunde ana bakom den senaste skandalen. En person som påstods vara bland de närmast förtrogna inom partiets inre cirkel, det var så Sorman beskrev mannen, som han avskydde, när han tänkte tyst för sig själv, hade gripits av narkotikapolisen för innehav av kokain. Hemma i sin egen lägenhet. På fest. Med partikamrater och såväl journalister som politiker närvarande. Enligt den borgerliga pressen var nu flera ”toppsossar” misstänkta för narkotikabrott, och man visste berätta att detta var någonting som förekommit i alla år, men att ”toppsossarna” stod utanför lagen, eller




06-05-24

10.49

Sida 113

ansåg sig stå utanför eller snarare ovanför lagen. Flera personer hade anhållits, däribland en tjänsteman på invandrarverket som hade hand om flyktingfrågor. Två av de närvarande på festen, tjänstemannen på invandrarverket och ”personen som påstods vara bland de närmast förtrogna inom partiets inre cirkel” hade dessutom sedan ett halvår tillbaks, på svårbegripliga grunder, varit utrustade med handplockade polismän som livvakter. Vilket naturligtvis gjorde själva den påstådda brottsligheten än mer besynnerlig. Två saker hade ännu inte kommit till allmän kännedom. Tipset till narkotikaroteln på Stockholmspolisen hade kommit från säkerhetspolisen. Det var därför man inte tvekat att göra ett tillslag trots festdeltagarnas samhälleliga upphöjdhet. Det andra var värre, även om risken att det skulle publiceras inte föreföll så stor. De handplockade polismännen var homosexuella och deras läggning hade varit den främsta meriten när de handplockats, eftersom den läggningen nämligen delades av de två ”toppsossar” som skulle skyddas. Statligt rekvirerade frillor således. En sådan historia skulle bli förskräcklig i valrörelsen. Det minsta ärendet på Sormans skrivbord, åtminstone i pappersmängd, gällde en möjlig uppseglande spionaffär. ÖB hade lämnat skriftlig information om uppgifter som härrörde från den brittiska underrättelsetjänsten och som gick ut på att en säkerhetspolis och två officerare kunde misstänkas vara sovjetiska spioner. Det var svårt att bedöma hur en sådan affär skulle slå politiskt. För egen del hoppades Peter Sorman snarast att uppgifterna skulle visa sig korrekta åtminstone i fallet med den misstänkte inne på säkerhetspolisen. Dels skulle de få händerna fulla med annat ett slag, dels kunde man vända spionskandalen mot dem när det var dags för slaktkniven efter valet. Vad de två officerarna beträffade hade försvaret beslutat utreda saken internt innan man drog in den civila säkerhetstjänsten. Vilket var en högst förståelig åtgärd. Dessutom hade man ställt sig utomor-




06-05-24

10.49

Sida 114

dentligt tvivlande, särskilt vad gällde en viss officer inom den hemligaste delen av svensk underrättelsetjänst. Peter Sorman hade en del dokument rörande Carl Gustaf Gilbert Hamilton framför sig. Han hade aldrig träffat mannen och visste inte ens hur han såg ut, trots att Hamilton vid åtskilliga tillfällen skapat besvärliga ärenden för utrikesdepartementet. Men Olof Palme hade talat väl om honom och till och med gett honom en medalj av något slag. Dessutom var han en av männen bakom det som militärerna, de utomordentligt få som kände till saken, av någon anledning kallade Operation Big Red. Hamilton och hans medhjälpare hade agerat i tron att de fått order från försvarsledningen och regeringen. I själva verket var det en numera lyckligen pensionerad chef för marinen som på eget bevåg och närmast i desperation hade sänt ordern att inleda förstörelsen. Nu ifrågasatte militärerna om det hela någonsin ägt rum. Sorman log hastigt när han försökte föreställa sig det bryderi som måste prägla vissa avdelningar uppe på försvarsstaben. Men själv visste han att Operation Big Red verkligen ägt rum eftersom han diskuterat den i förtroliga samtal med den sovjetiske regeringschefen. Man hade fattat en del rimliga beslut vid det tillfället, i hög utsträckning präglade av glasnost-anda skulle man kunna säga. En av de saker man kommit överens om var absolut ömsesidig diskretion. Tanken att Hamilton, som var en av operatörerna, samtidigt skulle ha varit sovjetisk agent var givetvis orimlig. Därtill hade de sovjetiska förlusterna antydningsvis varit alldeles för stora. Egentligen hade den där spionhistorien ingenting med det övriga att göra. Men när man betraktade det tredje problemet uppstod en viss kombinationsmöjlighet. Det tredje problemet gällde två svenska läkare som sen tre dagar tillbaks befann sig i fångenskap hos någon grupp i Libanon som man




06-05-24

10.49

Sida 115

förmodade befann sig bland PLO:s yttersta ring av utbrytargrupper eller associerade organisationer. Yassir Arafat hade telefonledes från Tunis bedyrat att PLO ingenting hade med saken att göra och lovat ställa sina resurser till förfogande så att den svenska gisslan kunde befrias. Det var väl närmast ett till intet förpliktande löfte. Sverige hade inte längre någon diplomatisk personal i Libanon och den svagt bemannade ambassaden i Damaskus kunde inte gärna avkrävas förhandlingsexpeditioner till de palestinska flyktinglägren eller var man nu kunde tänka sig att upprätta ett direkt samarbete med PLO. Men med Carl Gustaf Gilbert Hamilton förhöll det sig enligt dokumenten dramatiskt annorlunda. Han hade vid två tillfällen samarbetat med PLO:s underrättelsetjänst på fältet i Mellanöstern. Vid båda tillfällena hade det lett till dramatiska resultat, som man med någorlunda mått av diplomatisk försiktighet i formuleringarna borde beteckna de olika händelsekedjorna. Hamilton hade tydligen haft ett direkt och väl utvecklat samarbete med PLO. Och Hamilton föreföll just nu vara i behov av nationens visade förtroende. Om det gick att rädda hem den tillfångatagna svenska gisslan så skulle det mitt i allt elände visa sig bli en utomordentlig politisk tillgång. Inte bara för att landets regering åstadkom en happy end. Utan också för att kraftfulla åtgärder skulle kunna kontrastera väl så förmånligt mot kommande skandalskriverier. Det gjorde det extra angeläget att verkligen anstränga sig att få loss den svenska gisslan. Och Hamilton borde kunna bidra med en del möjligheter och därtill hade mannen tydligen ingenting att förlora just nu. *** Carl befann sig i kaos, både inre och yttre kaos. Hans hem var fullständigt demolerat och han fick kliva försiktigt mellan murbruk och




06-05-24

10.49

Sida 116

tegelhögar. På ett ställe hade de arbetat sig igenom en nästan två meter tjock tegelmur. Man byggde gediget på medeltiden. De hade till och med tullat av spriten. När han tog fram en whiskyflaska upptäckte han att det saknades åtminstone en tredjedel sen sist. Han satt i en fåtölj i biblioteket, det före detta biblioteket, eller rättare sagt satt han på resterna av den upprivna sittdynan och han drack ett halvt dricksglas whisky utan att ta det från munnen innan han upptäckte att han egentligen inte hade lust. Det fanns ingenting att rycka upp sig med. Det var midsommarafton och han borde ha befunnit sig hos sin mor och släktingar nere i Skåne. Han borde kanske kvittera ut en bil och åka ner. Men han fick väl inte längre kvittera ut bilar, nå hyra en bil i så fall. Kunde man hyra bilar på midsommarafton? Lägenheten måste restaureras av hans eget företag men de hade väl till en början ledigt över helgen och sen var det förstås semester. Han tänkte ringa Eva-Britt, men sköt undan tanken. Antingen jobbade hon med att bunta ihop yngre midsommarfirare eller också hade hon alla arrangemang klara och befann sig väl ute till havs någonstans. Det var vackert väder. Han tänkte ringa DG men kände sig osäker på om han kunde göra det just nu, som läget var. Han tänkte som i tjära och försökte hålla sig till trivialiteter och små praktiska problem. Han släppte avsiktligt ner det tomma dricksglaset i stengolvet så att det slogs sönder och han betraktade glasskärvorna en stund. När telefonen ringde hade han inte en tanke på att svara. Men det var få personer som hade hans nummer och det kunde vara hon eller det kunde vara DG. Han svarade på femte signalen. Det var en högdragen kvinnlig sekreterare som meddelade att kabinettssekreteraren väntade honom. Och att det var bråttom. Han invände lamt att han var trött och orakad och att det var midsommarafton och när han hörde sig själv fick han en känsla av att han




06-05-24

10.49

Sida 117

på något sätt kortslutits så att hjärnan bara fungerade på reservkraft. Han hade ingen motståndskraft, och något senare när han nyrakad och med ny skjorta gick bort mot Gustav Adolfs torg och utrikesdepartementets palats kände han det som om han drev över trottoaren som vrakgods. ABAB-vakten hade honom noterad på en väntelista och en sekreterare stod innanför pansarglasdörrarna och följde honom sen upp till kabinettssekreterarens rum som var mycket stort och mycket ljust och i övrigt såg ut som ett veckotidningsreportage om hur fint folk bodde förr i världen. Framför det utsirade skrivbordet stod en stol framdragen och Peter Sorman sträckte först fram handen till ett hårt handslag och sen pekade han med hela handen som en militär mot stolen. ”Nå”, sa Peter Sorman och lutade sig bakåt mot det blåa sammetstyget och stötte fingertopparna mot varandra, ”jag förstår att du haft det besvärligt de senaste dagarna. Förresten är det på tiden att vi träffas.” Carl svarade först inte eftersom den retoriska frågan omedelbart hade följts upp med en intetsägande fras. Men eftersom Sorman inte gjorde min av att fortsätta började tystnaden växa i rummet och förstärktes av ett stort tickande golvur någonstans i rummets bortre avdelning. ”Ja”, sa Carl till slut, ”jag har haft det tämligen besvärligt, ja.” ”Vad är det dom misstänker och har dom någonting konkret förutom TRISTAN-rapporten?” ”Är det här ett förhör och kan jag verkligen tala om dom sakerna här?” ”Nej, det är inget förhör. Jag har läst hela TRISTAN-rapporten och vi bör nog kunna tala rätt fritt.” ”Dom har naturligtvis ingenting annat än TRISTAN-rapporten.” ”Har du någon idé om vad saken egentligen gäller? Kan det ha med Operation Big Red att göra?” Carl kände hur han började vakna till samtidigt som hans miss-




06-05-24

10.49

Sida 118

tänksamhet steg. Han tänkte efter en kort stund och sen svarade han mycket långsamt. ”Jag har svårt att förstå hur jag skulle kunna sitta och diskutera kvalificerat hemliga uppgifter med någon utanförstående som jag inte ens känner.” Peter Sorman hade inte ändrat ställning. Nu log han ett smalt leende samtidigt som han på nytt stötte fingertopparna mot varandra. ”Vi var fyra personer inom regeringskretsen som hade att göra med det där ni kallade Operation Big Red. Jag har diskuterat saken med ryssarna sen dess och mellanstatligt är den utagerad. Anledningen till att jag drar upp saken är väl närmast att hela det där händelseförloppet borde omöjliggöra sådana här misstankar mot dej.” ”Jag får inte beröra saken med mina förhörare. Dom känner nämligen inte till det du kallar händelseförloppet.” ”Förefaller som ett knepigt läge.” ”Ja. Men vad gäller saken?” ”Saken?” ”Ja, anledningen till att du bett mej komma hit.” Peter Sorman svarade inte. I stället lutade han sig plötsligt fram och drog ut en skrivbordslåda och tog fram ett diplomatpass som han sen sträckte fram och placerade rakt framför Carl på skrivbordet. ”Är det där fortfarande giltigt?” frågade Carl neutralt surmulet eftersom gesten att lägga upp hans eget gamla och högst tillfälliga diplomatpass på bordet inte var särskilt förklarande. ”Ja, det är fortfarande giltigt. Rent byråkratiskt finns du fortfarande noterad hos oss som biträdande marinattaché i Kairo. Fast det var ju en kort expedition den gången. Förbannat svårt att i efterhand förklara vissa av herr örlogskaptenens göranden och låtanden förresten.” Carl kände hur han för varje ögonblick fylldes mer och mer av energi och irritation över den andres sätt att undvika att komma till saken vad den nu var. I stället för att svara eller ställa nya frågor lutade han sig något bakåt och imiterade Sormans gest med fingertopparna mot varandra.




06-05-24

10.49

Sida 119

De satt tysta och fixerade varandra en stund innan Sorman plötsligt tycktes bestämma sig för att komma till saken. ”Jag antar att du läst tidningarna om våra kidnappade läkare i Libanon”, började han med en märkbar tempohöjning i sitt tal. ”Vi vill ha hem dom, PLO har lovat oss assistans, jag har fått sådana löften från Arafat personligen per telefon, senast i dag. Vår diplomatiska personal i Damaskus har begränsade kontakter medan dokumenten här säger att du har utomordentliga kontakter med PLO:s underrättelsetjänst. Har du dom kontakterna intakta?” ”Såvitt jag vet, ja”, svarade Carl snabbt eftersom Sorman tydligt visade att han bara skjutit in en kort fråga för att sen fortsätta. ”Vi vill alltså att du reser för vår räkning, att du försöker etablera en indirekt förhandlingskontakt med PLO, vid sidan av dom öppna diplomatiska kontakterna alltså, att du försöker lokalisera gisslan eller skaffa oss kunskaper om vem eller vilka som håller gisslan och dessa personers anknytning till PLO. Meningen är alltså att öka vårt förhandlingstryck.” Carl tvingade sig att inte svara spontant eftersom diplomatens uttryckssätt med alla sina inbyggda eller avsiktliga oklarheter irriterade honom. I stället valde han att vinna lite tid med en formfråga. ”Såvitt jag förstår”, började han dröjande, ”är jag faktiskt inte i tjänst. Så länge den här utredningen pågår är jag tekniskt sett tjänstledig samtidigt som jag är instruerad att stå till förfogande. För övrigt har jag inte läst tidningar de senaste dagarna eftersom jag suttit i förhör, jag visste ingenting om dom där läkarna.” ”Du är tjänstledig från vadå, från OP 5?” ”Ja, rimligtvis från OP 5 eftersom jag är anställd där.” ”Nå, men det här förhandlingsuppdraget får du från regeringen, desto bättre att du är disponibel.” ”Har jag regeringens förtroende, alltså?” ”Ja, i högsta grad. Vi betraktar spionanklagelsen som nonsens, vi har fullt förtroende för dina kontakters relevans i Libanon och dina möjligheter att skaffa oss kunskaper som kan bli av stort värde.”




06-05-24

10.49

Sida 120

”Tror ni att det är PLO som har kidnappat? Det verkar inte likt dom.” ”Nej, det är inte likt dom. Nej, det tror vi inte. Men vi tror att det finns någon sorts anknytning till PLO och ju mera press vi kan sätta på PLO desto större möjlighet att dom sätter press på kidnapparna.” ”Jamen ett diplomatpass lär ju inte inge kidnapparna någon respekt, desto bättre om dom kan få en till i gisslan.” ”Tanken är inte att du ska söka upp kidnapparna och vad det där med din egen status och säkerhet beträffar tror jag inte jag behöver instruera dej särskilt ingående. Du har säkert hört allt sånt där förut.” ”Jag är regeringens utsände men representerar Sverige bara om det går bra. Om det går åt helvete så är jag en självsvåldig militär ute på dumheter och det har ni inget ansvar för?” ”Ungefär så. Några invändningar?” ”Nej då. Som du sa låter det där bekant. Men jag har några frågor som jag inte vet om jag bör ställa.” ”Då kanske du inte bör ställa dom. Jag vill förresten inte att du har några vapen med dej på resan.” ”Är det en explicit instruktion eller ett allmänt önskemål?” ”Vore jag din militäre chef skulle jag säga att det är en order. Men jag är förstås inte din militäre chef.” Carl reste sig utan att säga något, gick tvärs över rummet och ställde sig och såg ut genom fönstret. Sorman avvaktade till synes oberörd borta vid skrivbordet. Carl hörde honom ringa ett kort privatsamtal med innebörden att han alldeles snart skulle vara klar för dagen och kunde komma ut till ön inom två timmar. Nere på Gustav Adolfs torg var det gles trafik och nästan folktomt. De flesta i stan var väl redan där ute bland släktingar och familj på skärgårdsöarna och i Sörmland och Uppland vid det här laget. Det var ändå försent att resa till Skåne, tänkte han. Sen vände han sig om och stod lutad mot fönstret medan han fyrade av sitt frågebatteri som hela tiden kom att ge honom blixtsnabba svar från Sorman. ”Om jag reser i dag, när kan jag vara framme?”




06-05-24

10.49

Sida 121

”I kväll om du flyger inom två timmar.” ”Först till ambassaden i Damaskus?” ”Ja, personalen där kommer att möta dej på flygplatsen.” ”Dom kommer också att resa till Libanon?” ”Ja, hotell någonstans i Beirut blir väl lämpligare förhandlingsbas än Damaskus.” ”Kan jag få ner utrustning med kuriren i efterhand och i så fall när?” ”Vi kan sända extrakurir i morgon. Vad är det för utrustning du talar om?” ”Kikare, kortvågsradio, mörkersynsmedel eller vad det skulle heta på svenska, lite sånt, jag talar inte om vapen alltså.” ”Ge mej en lista nu så kommer det med kuriren i morgon.” ”Jag vill ha en hel del pengar, i dollarsedlar.” ”Hur mycket då och till vilket ändamål?” ”Svårt att säga. Minst 20 000 dollar, ändamålet är mutor och redovisning kommer senare. Skriver ni ut biljetter åt mej?” ”Nej, betala själv och redovisa i efterskott.” ”Det vill säga om det gått bra, annars har jag rest på privatresa?” ”Ingen kommentar.” ”Då har jag bara en fråga kvar.” Peter Sorman kommenterade inte utan gjorde bara en inbjudande gest med handen och Carl dröjde något med sin fråga. Sormans indirekta samtalsstil gjorde honom osäker. ”Om jag har tur får jag kontakt med folk jag känner inom PLO. Om vi har mera tur så är det som ni tror att kidnapparna har någon sorts anknytning till PLO. I så fall kommer vi nog att kunna plocka loss dom direkt utan något särskilt diplomatiskt spel med ambassadfolket på hotell i Beirut.” Carl avbröt sig när han trodde att han varit någotsånär framgångsrik i den andres mångtydiga samtalsstil. Det han väntade sig mest till svar vore allmänt mummel som inte skulle betyda något särskilt. I stället reste sig den andre upprört och piskade fram ett svar som han




06-05-24

10.49

Sida 122

underströk genom att försiktigt slå med handkanten mot bordsskivan; just den gesten förbryllade Carl mer än det andra eftersom han inte hade en aning om kabinettssekreterarens hemliga passion för handkantsslag. ”Under inga som helst omständigheter får det komma till något onödigt risktagande. Du är där i första hand som kunskapare och förhandlingsstöd, inte som någon sorts Rambo. Har jag uttryckt mej alldeles klart på den punkten?” ”Ja, alldeles klart”, svarade Carl och såg bort. ”Det kan alltså inte föreligga något missförstånd på den här punkten”, fortsatte Sorman med oförminskad intensitet. ”Nej, inte alls. Men vad kan jag erbjuda PLO om dom hjälper oss?” ”Sympati”, svarade Sorman kort och sjönk ner på sin plats som om stormen vore förbi. ”Bara sympati?” frågade Carl med spelad förvåning borta från sin plats vid fönstret på andra sidan rummet. ”Låter inte det magert?” ”I era kretsar säger man ju ungefär att … ja hur heter det …?” ”I owe you one, svårt att översätta till svenska. Problemet är att dom gjort mej en del tjänster redan.” ”Erbjud dom utökad representation vid PLO-kontoret i Stockholm, dom har under en längre tid sökt visum för en sekreterare.” ”Det låter fortfarande magert, tycker jag. Det är ju viktiga tjänster jag ska be dom om.” ”Din uppgift är knappast att sköta den svenska utrikespolitiken.” ”Nej, naturligtvis inte, men desto bättre förhandlingserbjudande jag får, desto större möjlighet till samarbete. Det är en rent praktisk fråga.” ”Ljug i så fall.” ”Det vill jag inte.” ”Det trodde jag ingick i ditt jobb.” ”Ja, ibland. Ibland inte och det här är ett inte.” ”En personlig sak?” ”Ja, men också rent praktisk. Som jag sa har jag fått hjälp tidigare




06-05-24

10.49

Sida 123

genom att göra vaga utfästelser av det där slaget. Min trovärdighet vore begränsad.” ”Okej. Erbjud två saker. Dels förstärkt PLO-representation, dels en förnyad svensk framstöt i Nordiska rådet om handelshinder med Israel.” ”Kan jag lova båda sakerna?” ”Nej, men du kan göra realistiska utfästelser.” ”Vad betyder det?” ”Jag tror du börjar få bråttom till flyget.” ”Det ena är ett bestämt löfte och det andra ett obestämt löfte?” ”Ungefär. Du flyger via Berlin, tror jag.” ”Östberlin?” ”Ja, men ryssarna tänker inte jävlas med dej. Den där historien är såväl bokstavligt som politiskt talat begravd.” ”Det verkar inte så om dom försöker skicka på mej en spionanklagelse.” ”Hur vet du att det är dom?” ”Det kan ju inte gärna vara engelsmännen.” ”När du kommer hem är säkert den där historien utagerad. Nu får jag önska god jakt.” Peter Sorman hade under den sista meningen, utan påtagliga tecken på irritation, tagit Carls diplomatpass i handen, gått tvärs över solreflexerna på den persiska mattan och fram till dörren som han öppnade med en mycket tydlig gest. Carl gick fram till honom och de tog i hand. Carl fick passet och stoppade det utan kommentar i bakfickan. ”Och när du kommer tillbaks skulle vi väl kunna ta ett eller ett par övningspass i karate”, log Sorman just när han släppte Carls hand. Carl stelnade till som om han trodde att den andre plötsligt blivit galen och hans vilt frågande uppsyn måste ha tvingat fram en följande förklaring. ”Jo, jag är alltså mycket intresserad av sporten … svart bälte … ordförande i riksförbundet”, förklarade Sorman som nu för första




06-05-24

10.49

Sida 124

gången visade något avlägset tecken på osäkerhet. ”Det tror jag vore synnerligen olämpligt. Men jag skickar över en lista till vakten där nere innan jag reser, en lista på utrustning alltså”, sa Carl, log snabbt och vände sig om och gick. Peter Sorman gick tankfullt tillbaks in till sitt skrivbord och samlade ihop dokumenthögarna. Det hela var åtminstone värt ett försök. En räddad gisslan skulle kunna uppväga åtminstone två smärre ”affärer” i valrörelsen. Han beslöt sig för att från och med nu vara midsommarledig och inte bekymra sig mer. Men han kunde ändå inte skjuta undan frågan för sig själv vad den unge militären menat med ”synnerligen olämpligt” om ett övningspass. Faktiskt kände han sig något sårad. *** DG satt djupt nersjunken i en läderfåtölj i ett rökigt rum i närheten av Trafalgar Square där han inte varit på många år. I London var klockan fyra på eftermiddagen men DG hade åtta timmars tidsskillnad från Kalifornien i huvudet. Han kände sig dödligt trött och hade svårt att hålla ihop tankarna och svårt att låta bli att gäspa. Sir Geoffrey var onekligen Skip Harriers raka motsats. Till en början hade Sir Geoffrey bestämt och närmast arrogant avvisat varje tanke på att TRISTAN skulle ha kunnat leverera avsiktligt falska uppgifter och för DG dög det inte att bara visa sig allmänt skeptisk. De hade ägnat flera timmar uppe på kontoret till att gå igenom hela TRISTAN-rapporten för svenskt vidkommande och Sir Geoffrey hade inte tvekat att erbjuda sina svenska kolleger att sända över egna förhörare. Men problemet var ju just att det inte borde finnas några fel i de engelska och kontrollerbara delarna av TRISTAN:s uppgifter. Och nu när Sir Geoffrey på ett avsiktligt märkbart omärkligt sätt




06-05-24

10.49

Sida 125

såg på klockan måste DG antingen bestämma sig för att ta några dramatiska steg som han sannolikt inte alls hade befogenhet till, eller också tacka och dra sig tillbaks. Det var visserligen inte midsommarafton i London men åtminstone fredagseftermiddag och Sir Geoffrey hade redan i förbigående låtit antyda vilka sociala ansvar, han sa så, som väntade honom i Chelsea. ”Well, gamle vän, kan jag erbjuda dej en liten färdknäpp innan vi skiljs?” frågade Sir Geoffrey plötsligt och DG insåg att han måste ha ryckt till som om han vore på väg att falla i sömn. Det var nu han måste bestämma sig. ”Ja tack, ge mej en liten whisky med vatten vid sidan av”, svarade han mekaniskt medan han inombords tog sats. Sir Geoffrey vinkade till sig en av kyparna och beställde snabbt, sen vände han sig oföränderligt vänligt mot DG med ena handens pekfinger stött mot kinden som om han vore lika vänligt deltagande som intresserad av den svenska underrättelsetjänstens obestämda bryderi. ”Du och jag har ju känt varandra länge, Jeff, så jag tror att du nog förstår mej om jag nu säger att jag måste gå lite utanför mina instruktioner”, började DG beslutsamt och kände hur tröttheten sveptes undan av stigande adrenalin. ”Naturligtvis, gamle gosse, du har mitt fulla förstående så skjut, som våra amerikanska kusiner skulle ha sagt. Bara skjut, du.” ”Nå, för att gå rakt på sak”, fortsatte DG men avbröts en stund av kyparen som räckte fram en silverbricka med hans whisky och vatten, ”så tror jag det vore enklast om jag till en början frågade dej om du hört talas om en av våra yngre officerare som av någon för mej okänd anledning försetts med kodbeteckningen Coq Rouge?” ”För Guds skull, naturligtvis! Norra Europas mest indiskreta underrättelseofficer, er egen James Bond i verkligheten så att säga. Vem skulle, om du ursäktar, inte ha hört talas om den killens bravader? Har ni honom kvar i bolaget fortfarande förresten och vore inte det lite indiskret, om du ursäktar att jag säger det så direkt?” ”Jo, han är kvar. Han är alltså en av dom det gäller.”




06-05-24

10.49

Sida 126

”Jösses Jupiter! Ja, då förstår jag att ni är något oroade … det var verkligen som bara attan”, svarade Sir Geoffrey med varje spår av artigt ointresse bortsopat ur ansiktet. ”Fortsätt för all del, fortsätt! Ge mej så mycket du har eller anser att du kan ge mej”, sa han sen ivrigt och avbröt sin tankegång för att beställa en ny whisky för egen del. ”Jo, om jag kortfattat och, om du ursäktar, något antydningsvis förklarar saken ytterligare så ligger det till så här”, fortsatte DG när kyparen på nytt var borta, ”att högst densamme deltog i en större operation mot oppositionen som tillhör några av Sveriges bäst bevarade hemligheter. För något år sen, de politiska komplikationerna var avskyvärda, vi hamnade nästan i inbördeskrig hemma och vi befann oss under en kort period inför ett akut krigshot.” DG gjorde en kort paus medan han smuttade på sin whisky och undrade samtidigt vilken form av tjänstefel eller brott han just var igång med. ”Fortsätt gamle vän, fortsätt, det här tycks ställa ett och annat under något oväntad belysning”, hejade den nu blixtrande intresserade britten på honom. DG ställde långsamt ner sitt glas och tänkte innan han fortsatte. ”Saken är alltså den”, började han tveksamt, ”att om nämnde Coq Rouge …” ”Du menar Hamilton, heter han inte så?” avbröt Sir Geoffrey med ett nästan skadeglatt leende. ”Som jag sa”, fortsatte DG utan att skyla en viss irritation, ”att om nämnde Coq Rouge vore sovjetisk agent så skulle hela vår underrättelsetjänst falla samman i interna kriser. Det skulle ta oss år att reparera skadorna och ersätta personal och byta fastigheter och jag vet inte vad. Dessutom är en slutsats faktiskt att oppositionen vore mer eller mindre i kontroll hemma, så att de kunde spela ut oss mot politikerna hur de ville. Kaos, kort sagt. Skadorna för vår del vore omätliga. Vårt största nederlag sen Poltava, ja, jag vet ju att du är militärhistoriskt intresserad.” ”Poltava, säger du?”




06-05-24

10.49

Sida 127

”Ja, varken mer eller mindre.” ”Hemskt ledsen att höra det, gamle gosse.” ”Äh, gör dej inte till, Jeff, och sluta kalla mej gamle gosse. Vi svenskar gillar inte sånt, det får oss att tro att ni fortfarande är bögar allihop.” ”I så fall, sir, ämnar jag försöka välja mina ord bättre, gamle gosse.” ”Jaja. Vi har känt varandra i tjugo år, är det inte något sånt?” ”I tjugoett år för att vara mer precis.” ”Nå låt gå för tjugoett år. Det är inte bara det att jag är bekymrad över de förfärliga konsekvenserna av sagde Coq Rouges påstådda förräderi. Det skulle ju vem som helst vara i min situation.” ”Onekligen … gamle gosse.” ”Men det är inte bara det. Jag har tämligen substantiella bevis för att det inte kan vara sant i fallet Coq Rouge, så jag vill alltså ha den där TRISTAN knäckt på något sätt.” ”Lite knepigt, faktiskt. Han har fått asyl, amnesti, ny identitet, pension, hela raddan. Lite okränkbar rent byråkratiskt. Ska till förskräckligt starka skäl för att skicka på honom några busar nu när han njuter frukterna av en hel nations tacksamhet och allt det där. Så du måste verkligen komma med något konkret, annars är jag rädd att inte ens tjugoett år räcker.” ”Du anser att du måste veta vad saken handlar om?” ”Ungefär så.” ”Annars knäcker ni inte den där TRISTAN?” ”Alldeles precis ungefär så.” ”Det blir mitt värsta brott mot tystnadsplikten någonsin.” ”Jag är rädd att du inte ens kan få Victoriakorset för det. Men som jag sa, några aktioner mot TRISTAN i hans nuvarande tillstånd av asyl och allmänt politiskt gillande går inte om du inte övertygar oss.” ”Vad betyder oss?” ”Mej.” ”Till dej muntligt och sen ingen skriftlig rapport som kan komma på avvägar?”




06-05-24

10.49

Sida 128

”Du vet att ett sånt löfte är löjligt. Men naturligtvis har du mitt hedersord. Ska vi alltså ta en liten promenad?” De reste sig och gick utan att betala eftersom det var emot herrklubbens regler, sen 113 år när något pinsamt lär ha inträffat, att prassla med något så vulgärt som sedlar bland läderfåtöljerna och de gröna läslamporna och mässingsbeslagen. Räkningen kom diskret och med precision ändå, till och med till den brittiska underrättelsetjänstens hemliga adresser. Det hällregnade och väderleksutsikterna var tillräckligt pessimistiska för att som vanligt utgöra ett hot mot Wimbledontennisen. DG hade vis av sina tidigare Londonbesök eget paraply med sig och de två paraplyerna bildade en gemensam sköld för såväl insyn som riktade mikrofoner, och varje gång de var inom fem meters radie från någon annan person upphörde samtalet. Det tog DG ungefär tio kvarter i långsam promenadtakt att övertyga sin gamle vän. De sovjetiska förlusterna under operation Big Red låg någonstans mellan 50 och 300. Även den mest försiktigt tilltagna beräkningen innebar givetvis katastrof. Men tre sovjetiska undervattensinstallationer på svenskt territorium hade alltså sprängts och dessförinnan hade Coq Rouge fört en sovjetisk avhoppare till Sverige, en viss Gennadij Alexandrovitj Koskov, han som sen skulle ha ”försvunnit” på mystiskt sätt, enligt vaga sovjetiska tidningsuppgifter. Så låg det alltså till med den saken. En hel del av KOSKOVRAPPORTEN hade ju för övrigt överförts till de brittiska kollegerna i måttligt omarbetad form. Men det var alltså förklaringen till att Sverige haft så mycket godsaker att erbjuda i handelsutbytet under senare år. Det var inte den lysande allmänna uppryckning som svenskarna väl rimligtvis låtit antyda. Det var en enda operation som gett hela fångsten och det var sagde Coq Rouge som genomfört den. Koskovs kunskaper hade alltså genom olika turer lett till den direkta aktionen mot de tre baserna, som således förstörts.




06-05-24

10.49

Sida 129

Vilka politiska konsekvenser det här hade i glasnost-perspektiv kunde man inte mer än gissa sig till. Men under alla förhållanden borde det vara ett starkt sovjetiskt intresse att för det första se till så att historien aldrig kom ut och för det andra om möjligt förvandla den svenska underrättelsetjänsten, där dessa kunskaper fanns, till en enda härva av misstro, både inbördes och gentemot politikerna. Om man nu ställde vännen TRISTAN i perspektiv mot detta, så vad var det egentligen han sålt? Tre småfiskar i hans eget lilla agentnät och två GRU-kolleger på Aeroflot i London. Givetvis var de uppgifterna korrekta. Det var ju de som var själva betet och för övrigt hade GRU gjort så här tidigare, just i England för övrigt. Man måste alltså se de sanna uppgifterna som rörde brittiska förhållanden som fullständigt obetydliga i jämförelse med de svenska konsekvenser som TRISTAN:s uppgifter skulle ha om de vore sanna. När DG kommit så långt slutade han för att låta orden verka. Och det föreföll honom onekligen som om Sir Geoffrey motvilligt började slå in på hans egen linje. ”Vad var det du antydde att du hade för bevis?” muttrade Sir Geoffrey till slut när de gått nästan ett helt kvarter under tystnad. ”Räcker inte det jag sagt?” ”Strålande analys, övertygande i sig själv, men gärna lite bevis också. Ge mej bara ett halmstrå till så knäcker du kamelens rygg.” ”Allright”, suckade DG. ”De rent materiella bevis jag har är faktiskt av medicinsk karaktär. Coq Rouge var inte ensam om själva operationen, det var två till som dök tillsammans med honom.” ”Vid Jupiter! Har ni flera såna där James Bond, att ni inte slår er in i filmbranschen.” ”Den engelska humorn förefaller mej ibland svårfångad. Nå, de hade alltså dykt under svåra förhållanden och överträtt en del säkerhetsbestämmelser och allt det där, faktiskt riskerat livet alla tre. Dom medicinska journalerna finns kvar. Ryssarna har på något sätt förstått att sagde Coq Rouge var med …”




06-05-24

10.49

Sida 130

”Förefaller inte som en särskilt svår gissning med tanke på unge Hamiltons meriter, nej.” ”Avbryt mej inte, gamle gosse.” ”Du sa gamle gosse.” ”Ja, för att visa min irritation. Alltså, ryssarna gissade rätt på Coq Rouge men eftersom dom inte kände till att ytterligare två underrättelseofficerare deltog i operationen kunde dom heller inte förutse det här med medicinska bevis och två vittnen. Deras avsikt är ju att få oss, eller åtminstone politikerna, att tvivla på hela saken.” ”Du kan aldrig veta exakt vad dom har för avsikter. Men det förefaller ju klart att det var ni och inte vi som var måltavla för den här maskirovkan. Förbaskat också!” ”Vadå förbaskat?” ”Jo, vi har gått igenom det här förut. Sen … ja, du vet vilka, hoppade av till Sovjet fick vi en ström av såna här falska avhoppare och de rörde till begreppen för oss i närmare femton års tid. Alltid samma mönster. En del sanna uppgifter för att få oss att svälja betet och sen desinformation för att få oss att misstänka oss själva intill kvävning. Vilket vi strängt taget gjorde.” ”Jo, jag har hört dom där historierna. Men vad är förbaskat?” ”Att vi gått på det hela igen, naturligtvis! Nå, jag måste gå hem. Hittar du till hotellet och stannar du i London några dar?” ”Ja, så länge det behövs. I morgon bitti på kontoret?” ”Dessvärre ja. Men som vädret är hade väl ändå mina sociala projekt regnat bort. Vi ska naturligtvis knäcka det här så att oppositionen en gång för alla lär sig att ge fan i våra familjeförhållanden. Godnatt gamle gosse och sov gott.” ”Godnatt själv gamle gosse och du kan ge dej på att jag ska sova. Åtta timmars tidsskillnad du vet och förbannat obekvämt i turistklass, dessutom med ett sånt där amerikanskt flygbolag där man blir behandlad som en apa.” ”Herregud, flyger du med amerikanerna, och varför inte förstaklass vid våra år?”




06-05-24

10.49

Sida 131

”En gammal fördom förmodligen. Jag är väl gammalmodig antar jag, har för mej att man märks mindre i turistklass än i förstaklass. Fast allt är ju ändå datoriserat numera. Jag ska åtminstone aldrig flyga amerikanskt mer, det lovar jag. Vi ses i morgon alltså?” ”Ja, ska vi säga klockan åtta, äsch, vi säger tio i morgon bitti. Spelar ändå ingen roll eftersom vi ju knappast släpper den här göken förrän vi klämt fram historien.” Det flimrade för ögonen på DG när han såg den parodiskt oklanderlige engelske gentlemannen försvinna bort i regnet. Han hade förmodligen aldrig varit tröttare i sitt liv. Han kände det som om han aldrig satt mer på spel i sitt liv. Han hade lämnat ut kvalificerat hemliga uppgifter, ett beteende som skulle kunna kallas spioneri, och delvis var det, för att rädda sitt eget skinn. Men DG var en praktisk man och han skilde nu som alltid på Guds lag och människans förordningar. Tio minuter senare sov han djupt, halvt avklädd och ovanpå sin hotellsäng.




06-05-24

10.49

Sida 132

 Det var måndag morgon efter en midsommarhelg som skulle ha kunnat vara den finaste Samuel Ulfsson upplevt på många år. Vädret hade varit strålande utan en minuts avbrott, det var 25 grader varmt tre dagar i sträck och det var hela familjen med barn och barnbarn, krocket på gräsmattan, immiga gula och röda saftkaraffer, egen liten midsommarstång, gräslök och matjessill med dansk snaps och humlor surrande kring hängmattan. Ändå hade det varit förfärligt från början till slut. Han hade skyllt sitt dåliga humör på att det var så svårt att lära sig att inte vara rökare. Morgonens först öppnade brev var det som kom med kurir nere från aphuset på Kungsholmen och som luktade katastrof redan när han fick det i sin hand, eftersom det var så tunt att meddelandet måste vara kortfattat. Ett kortfattat meddelande med särskild kurir kunde bara tyda på katastrof. Mycket riktigt. Polisintendent Stig Larsson, som arbetat mer än 30 år på rikets säkerhetstjänst och som under de senaste tio åren varit chef för den så kallade ryssbyrån, hade förhörts så gott som utan uppehåll under hela midsommarhelgen samtidigt som man vände upp och ner på hans hem. På natten mellan midsommardagen och söndagen hade husundersökningen gett resultat. Bakom badrumsskåpet hade man funnit ett litet tillverkat gömställe som innehöll en del smärre föremål som utan större tvekan var kodnycklar av engångstyp. Två timmar senare hade polisintendenten erkänt. Under den senaste tioårsperioden hade han lämnat uppgifter till den sovjetiska militära




06-05-24

10.49

Sida 133

underrättelsetjänsten GRU. Uppgifter och dokument hade i första hand rört hans eget verksamhetsområde, det vill säga den svenska säkerhetstjänstens jakt på säkerhetshotande sovjetisk verksamhet i Sverige. Han hade tills vidare vägrat berätta om hur och var kodnycklarna användes, med hänvisning till att han inte ville att andra och oskyldiga människor skulle råka illa ut. Han hade två veckor kvar till sin pension. Ryssarnas kodnamn på honom hade tydligen varit PÅFÅGELN. För närvarande pågick diskussioner med honom om han kunde tänka sig ett fullständigt samarbete mot immunitet. Det sista förvånade Samuel Ulfsson. Det var en metod som inte var alltför ovanlig utomlands, den avslöjade landsförrädaren slapp rättsliga påföljder mot fullständigt samarbete. Den brittiska regeringen hade fattat sådana beslut vid några tillfällen, liksom den västtyska. Men kunde den svenska regeringen gå med på sånt? Vad hände i så fall om historien läckte ut, vilket den ju borde göra förr eller senare när kunskapen spred sig till en vidare krets nere på aphuset. Hur skulle regeringen förklara en sån sak när det dessutom var valår och moderaterna skulle tuta i stora basunen om eftergiftspolitik mot den Store Grannen i Öster? Nå, det fick bli politikernas sak. Det oerhört bekymmersamma var alltså att TRISTAN-rapporten i ett mycket viktigt avseende tydligen visat sig vara korrekt även när det gällde svenska förhållanden. DG hade ringt från Heathrow och kortfattat meddelat att man nog skulle kunna städa undan problemen rätt fort när han kom hem. Han hade låtit som om han var på mycket gott humör. Det var svårt att förstå som läget nu utvecklat sig. Den egna säkerhetsavdelningens rapport om förhören med Carl och den vidhäftade analysen var tills vidare inte mycket att bry sig om. Rent konkret hade ju förhören inte gett ett skvatt, trots den övertolkande och överentusiastiska analysen från säkerhetschefen Lennart Borgström.




06-05-24

10.49

Sida 134

Borgström hade som väntat kommit fram till att Carl Hamilton varit sovjetisk spion ända sen tonåren, att han avsiktligt sökt sig till hemliga arbetsuppgifter inom totalförsvaret, att han ingått i en känd våg av vänsterinfiltratörer från ungefär femton år tillbaks, att mönstret var väl känt och så vidare. Emellertid skulle ju Carl ha rekryterats i Kalifornien, enligt TRISTAN:s uppgifter och det vore i så fall långt efter det att DG anställt honom. Dessutom kände Borgström inte till Operation Big Red, vilket ju var själva stötestenen när det gällde Carl. Frågan gällde nu närmast hur man skulle gå vidare med den ännu så länge intet ont anande chefen för OP 4, överste Lennart Rindström som enligt TRISTAN kallades FISKGJUSEN. Tanken hade ju varit att lösa problemen ett i sänder, att börja med Carl Hamilton och sen övergå till Rindström. Men om man inte kom någon vart med Carl så uppstod ju onekligen frågan hur länge man egentligen skulle vänta med Rindström. Samuel Ulfsson började känna sig allt mer säker på att semestern skulle förvandlas till en sommar med mycket plågsamt arbete. Han hade ännu inte ens vågat antyda det hemma, där hans fru slutgiltigt planerade semester i Brindisi med utflykt till Venedig. Det enklaste just nu, och för övrigt det formellt korrekta, var att skjuta över beslutet på ÖB. Så fort Samuel Ulfsson hört DG:s första föredragning skulle det bli dags att gå till ÖB. Han städade ihop alla de intetsägande beslagsprotokollen från Carl Hamiltons hem, tryckte fast dem i en A4-pärm tillsammans med de 300 förhörssidorna och den efterföljande analysen och skulle just kalla in sin sekreterare för att be henne låsa in pärmen när hon själv knackade på dörren. Hon hade bara en vecka kvar till semestern och på något sätt syntes det på henne. ”Är du mycket upptagen?” frågade hon i ett tonfall som om han borde svara ja på frågan. ”Det beror på vad det gäller, vill du låsa in den här pärmen åt mej?




06-05-24

10.49

Sida 135

Vad gäller det?” frågade han tillbaks som om han hade tid för det mesta. ”Det är någon tokstolle där nere i vakten som envisas med att han vill tala med ’IB-chefen’ och absolut ingen annan. Det var väl så den särskilda verksamheten hette förut?” ”Ja, jo, det finns dom som säger så fortfarande. Men vad vill han?” ”Det vill han visst inte säga, men det gäller Sovjetunionen påstår han.” ”Sovjetunionen?” ”Ja.” ”Vadå Sovjetunionen?” ”Det är det han inte vill säga förrän han får träffa IB-chefen och jag antar att du väl är den som ligger närmast till hands.” ”Gå ner och släpp in honom, om han legitimerar sig, och be Larsson eller någon av de andra där inne att sätta sig ute hos dej medan besöket varar.” ”Ska vi banda samtalet?” ”Nej, vi får väl se vad det gäller först.” Tio minuter senare presenterade sig BPA-direktören Gunwald Larsson i stolen framför chefen för Sveriges underrättelsetjänst, och hade chefen för Sveriges underrättelsetjänst varit något sånär bevandrad i deckarlitteraturen, vilket han inte var, så hade det bekanta namnet rimligtvis gjort honom något undrande. Och samtalet hade möjligen fått en mindre underlig start. ”Det är faktiskt sant, jag heter så”, försäkrade den bastante mannen som såg ut som om han sysslat med tungt fysiskt arbete i större delen av sitt liv. ”Ja …?” konstaterade Samuel Ulfsson frågande. ”Så jag menar det är inget skämt eller så”, fortsatte den andre som såg ut som om han ytterligare måste förklara sig. ”Nej, varför skulle det vara det?” frågade Samuel Ulfsson och kände sig lätt fåraktig. ”Jag menar för det där med Sjöwall-Wahlöö.”




06-05-24

10.49

Sida 136

”Hurså, vem var det egentligen ni ville träffa?” ”Ja, alltså deckarförfattarna”, fortsatte den bastante mannen påtagligt besvärad. ”Deckarförfattarna?” ”Ja, dom med Gunwald Larsson.” ”Har ni med dom att göra?” ”Nej, det är ju det jag inte har. Jag heter faktiskt Gunwald Larsson”, svarade den andre med en blandning av stigande irritation och nervositet. ”Jo, jag tror er. Men vad har det med … vad var det ni sa dom där deckarförfattarna hette?” ”Sjöwall-Wahlöö. Maj Sjöwall och Per Wahlöö, fast Per Wahlöö är död.” ”Död?” ”Ja.” ”Men det var väl inte det ni ville berätta?” ”Nej, naturligtvis inte, det trodde jag varje människa kände till.” ”Jag beklagar, inte jag i alla fall.” ”Jaså, det förklarar ju saken.” ”Vilken sak?” ”Att ni inte reagerade på mitt namn. Jag heter alltså samma som en av deras figurer, en kriminalinspektör. Men jag heter det på riktigt alltså.” ”Jaha, jo som jag sa har jag ingen anledning att tvivla på det. Ni har väl legitimerat er när ni gick in där nere?” ”Ja, naturligtvis.” ”Ja, då så. Vad gällde saken?” ”Jag vill träffa IB-chefen.” ”Jaha. Varför det?” ”Det vill jag säga till honom.” ”Han är på väg hem från London just nu. Är det ingenting jag kan stå till tjänst med nu när ni ändå sitter här?” ”Vem är ni?”




06-05-24

10.49

Sida 137

”Jag är chef på den här avdelningen. Det ni kallar IB, ja det hette så förut, sorterar under avdelningen.” ”Så ni är chef för hela rasket?” ”Ja, det kan man säga. Men om vi skulle försöka komma till skott nu?” ”Till skott?” ”Ja, alltså till saken. Vad var det ni ville säga, det var något om Sovjetunionen?” Samuel Ulfsson kände hur hans tålamod var på upphällningen och han väntade sig ingenting annat än det som då och då kom i form av galna telefonsamtal och som vanligtvis handlade om att mer eller mindre berusade medborgare hade kommit på det slutgiltigt geniala sättet att fånga miniubåtar. Och mannen framför honom verkade inte blixtrande begåvad. Och han tvekade länge innan han fortsatte, som om han var generad. ”Ja alltså … jag vet ju inte om det här är någonting av betydelse …”, började han tveksamt men måste fortsätta eftersom Samuel Ulfsson bestämde sig för att inte förlänga den dåraktiga konversationen med fler frågor. ”Och jag är ju sosse och har alltid varit … och förr hade jag en del med IB att göra när jag var i byggfacket … kommunister och så. Ja, vi har ju aldrig haft mycket till övers för Säpo inom Rörelsen så jag tänkte …” Mannen kom plötsligt av sig och Samuel Ulfsson fick för sig att det kanske berodde på hans egen antagligen uppenbart avoga attityd. Han bestämde sig för att bli vänligare så att mötet kunde komma till slut någon gång. ”Mja”, sa Samuel Ulfsson, ”dom där aktiviteterna håller vi inte på med längre, så om det gäller kommunister i facket är jag nog inte rätt person att höra på era bekymmer. Men vad gäller nu saken till slut?” ”Jo, hrm, jag kommer just från Moskva. Ja, vi har haft en delegation där för att planera en del byggen i de norra förorterna. Och. Ja … som jag sa, jag vet ju inte om det här intresserar er men jag tänkte i alla




06-05-24

10.49

Sida 138

fall att till Säpo går jag inte. Dom litar jag nämligen inte på. Gör ni det?” ”Det vill jag inte kommentera. Men ni var alltså där i en BPAdelegation?” ”Ja, fyra dar.” ”Ja, och vad hände, har ni råkat ut för något obehagligt?” ”Jag vet inte hur jag ska säga. Nej, direkt obehagligt var det inte.” ”Men kläm fram med det nu så vi får höra”, sa Samuel Ulfsson med alldeles för tydligt visad irritation så att den andre kröp ihop och vred sig något i stolen. Samuel Ulfsson ångrade sig genast. ”Berätta nu, berätta med era egna ord så ska jag inte avbryta. Vad var det som hände?” frågade han med snabbt lindrat tonfall. Den andre skruvade lite på sig innan han äntligen tycktes ta sats. ”Jo, så här var det, men jag vet som sagt inte om det här är något som intresserar er …” Samuel Ulfsson bet ihop tänderna för att inte avbryta. ”Men i alla fall. I förrgår var vi ute i stadsdelarna Babusjkin och Medvedkovo för att planera en del nybyggen som vi eventuellt skriver kontrakt på i nästa vecka. Ja, i alla fall. Den där trippen avslutades vid tunnelbanestationen där vid Medvedkovo och vi stod rätt länge och väntade på transport, det hade ju egentligen varit lättare att ta tunnelbanan, den fungerar ju i alla fall i Moskva. Jäkligt fin tunnelbana dom har. Jo, så där stod vi och väntade och regnade gjorde det också och man tänkte att det här var ju ett jävla sätt att tillbringa sin midsommar. Men så i alla fall stannade det till en bil tvärsöver gatan, en Volga med gardiner där bak så jag trodde det hade med oss att göra först, men det hade det ju inte. Och det var en smal gata så avståndet var inte så långt och killen som gick ur, alltså mot vårt håll, han körde inte utan satt alltså bredvid förarplatsen. Jo, alltså, det första jag märkte var att när han snubblade, han snubblade liksom till när han skulle ta sig ur bilen, ja, det var att han svor till på svenska. Och sen var det ju en ung tjej som körde, hon såg ut lite som lätta gardet och hon var väl inte helt nykter hon heller. Och så vände han sig mot oss,




06-05-24

10.49

Sida 139

det såg nästan ut som om han höll på att gå fel först för dom skulle ju in i huset på andra sidan, visade det sig. Ja, jag kände igen honom. Det är ingen tvekan alltså. Som sagt, jag vet ju inte om det här har någon betydelse för er, ni kanske redan kände till allt, men jag ville ju i alla fall inte gå till Säpo.” Mannen avbröt sig och började rota efter någonting i sin plånbok. Samuel Ulfsson kände plötsligt hur all hans irritation var som bortblåst. ”Nå, vem var det ni kände igen?” frågade han mjukt med oavsiktligt nedtonad röst så att han nästan lät som om han viskade. ”Jo, det var Stig Sandström. Spionen alltså. Och jag är fullkomligt bergsäker”, svarade den andre som samtidigt hittat vad han sökt. Det såg ut som ett par fotografier. ”Det var inte dåligt. Det var verkligen inte dåligt. Vad är det ni håller i handen?” ”Jo, alltså. När tjejen kom ut så tog jag en bild.” ”När tjejen kom ut?” ”Jo, det var inte hon som bodde där utan han. Hon tog bilen och stack. Jag tog en bild då när hon kom tillbaks.” ”Såg hon det, tror ni?” ”Nä, det kan jag inte tänka mej, jag sköt liksom från höften, ja det blev lite suddigt också. Men sen tog jag en bild till, för jag såg ju vilket rum där uppe där ljuset tändes och så skymtade jag Sandström. Jag satte ett kryss där han bor.” Mannen sköt tveksamt över bilderna till Samuel Ulfsson. Det var färgkort av en kvalitet som tydde på vanlig turistkamera. Den första bilden visade en ung kvinna i 30-årsåldern som var på väg mot en svart Volga som till hälften skymde henne. Den andra bilden visade hela huset när Volgan uppenbarligen hade lämnat platsen och vid hörnfönstret högst upp fanns ett kryss markerat med kulspetspenna. ***




06-05-24

10.49

Sida 140

Mouna befann sig någonstans uppe på det platta taket och riggade antennen bland tvättkläderna. Carl var just färdig med att arrangera gardinerna så att den monterade kikaren skulle kunna riktas ut genom ett öppet fönster utan att synas från observationsmålet. Allting hade gått snabbt och smidigt så fort han kommit undan från diplomaterna i Damaskus. Han åt av snittade små gurkor och av kikärtskrämen som kallades houmous, med små runda vita bröd och olivolja som tilltugg. Det var, insåg han nu, det första han åt på närmare ett dygn. Han kände en sorts inre frid. Han tvingade sig att inte närmare fundera över den saken eller att låta sig förvånas. Förmodligen var det så enkelt som att han kommit igång, att han gjorde sitt jobb och att jobbet låg oändligt långt bort från överstelöjtnant Lennart Borgström på försvarsstabens säkerhetsavdelning i Stockholm. Rummet hade röjts nästan tomt. I ett hörn låg en trave madrasser staplade direkt på stengolvet. Vid fönstret där han satt stod ett bord med två stolar. På den fönsterlösa långväggen hängde en maskinvävd bonad med motiv som föreställde en arabisk eller persisk ryttare på fullblod i sporrsträck i öknen under halvmånens överdrivet avlånga skära. På ena kortväggen fanns ett par färgtryck inom guldramar, det ena föreställde Yassir Arafat och det andra, med tanke på de svarta sorgbanden runt ramen, tydligen Abu Jihad som israelerna mördat borta i Tunis för några år sen. Det var allt, sånär som på en vattenkran med ho vid andra kortväggen. Familjen som bodde här i vanliga fall hade bestått av tio personer, men hur och vart de hade förflyttats visste han inte. Det störde honom inte det minsta eftersom de fått mer än generös ersättning i form av svenska statens rena och ovikta dollarsedlar. Utan kvitto, myste han. Allting hade gått välorganiserat långt utöver den mest optimistiska förväntan. Rashid Husseini hade haft samma telefonnummer och hade kommit ihåg innebörden i siffran 16 när Carl ringde från Berlin. 16 betydde att han skulle komma till Beirut, och när han kom 36 timmar senare var han väntad och tog in på samma hotell som




06-05-24

10.49

Sida 141

förra gången och blev hämtad mindre än tjugo minuter senare. PLO visste var de kidnappade läkarna hölls fångna, åtminstone visste Jihaz ar Rased, PLO:s underrättelsetjänst, det. Därför hade han nu mindre än 70 meter till målet mindre än 24 timmar efter sitt första möte med Rashid Husseini, mannen som vanligtvis kallade sig Michel, kanske som en eftergift åt sin kristna libanesiska mor, kanske för att verka mindre palestinsk bakom advokatkontorets fasad. Han hade enträget bett att få Mouna som operativ partner, inte så mycket för att han kände henne, inte alls för att hon var vacker trots att halva hennes ansikte var brännskadat, utan därför att han hade ett orubbligt förtroende för hennes professionalism. Hennes grad inom Jihaz ar Rased motsvarade ungefär överstelöjtnant. Få PLO-officerare i operativ tjänst nådde så högt före 30 års ålder, säkert ännu färre om de var kvinnor. Hennes egna gjorde tydligen samma värdering av hennes förmåga som Carl. ”Det är klart, maskerat under tvätten, men vi får väl byta tvätt lite då och då”, meddelade hon kort när hon kom in i rummet och närmast i förbigående inspekterade Carls arrangemang med kikaren innan hon satte sig ner och mer tankfullt än hungrigt bröt en brödbit och svepte i sig en klump houmous. Carl nickade tyst och knäppte på kontakten till sändaren och slog in en anropssignal på tangentbordet, rättade ett stavfel och tryckte på sändknappen. ”Sänder du i klartext?” undrade hon förvånat med mat i munnen. ”Nej, inte för att jag tror det spelar så stor roll med svenska i de här trakterna, men datorenheten omvandlar klartexten till kod och sen sänder vi både snabbsändning och puls”, svarade Carl med ena ögat i kikaren. ”Hur vet mottagaren vilken kod du använder?” frågade hon utan vare sig nyfikenhet eller insinuans i rösten; det hade kunnat låta som en invändning. ”Mottagarens datorenhet omvandlar koden till klartext och så dyker den upp på motsvarande skärm där uppe. Är de vakna bör vi få




06-05-24

10.49

Sida 142

svar inom 30 sekunder”, svarade Carl utan att ta ansiktet från kikaren. ”Svensk tillverkning?” frågade hon i samma utslätade tonläge som förut. ”Ja, jag tror det. Kallas RA 195, rätt vanlig inom specialistenheter i svenska försvaret.” ”Räckvidd?” ”Runt halva jorden under något sånär gynnsamma förhållanden.” ”Mellan oss och Tunis?” ”Mellan dej och Arafat menar du? Säkert inga problem.” ”Kan du lämna den kvar när du reser hem?” ”Lämna hemligt svenskt försvarsmateriel i händerna på kommunistiska terrorister?” ”Gör dej inte löjlig.” ”Ja, om jag kan få ut den andra enheten från svenska ambassaden i Damaskus och om ni kan hämta upp den där.” ”Det kan ordnas.” ”Vi får se hur det här går först.” ”Ser du något?” ”Skymtat några personer på bottenvåningen. Ingenting där uppe, fönstren där uppe är förtäckta.” ”Det är där dom är.” ”Och det vet vi?” ”Ja, det vet vi.” Det pep i radiosändaren och en kort text dök upp på bildskärmen. Förste ambassadsekreterare Ingemar Stjernstedt på Sveriges ambassad i Damaskus meddelade att mottagningsförhållandena var fullt acceptabla och att han avvaktade fortsatt meddelande. Carl skrev ett kort meddelande. Position utkanten Ein el Hilweh utanför Saida. Observationspost upprättad. Avstånd gisslan och kidnappare 70 meter. Gisslan ej observerad. Avvaktar säker observation. Sänder varannan timme tills vidare. Klart slut. Carl tryckte på sändknappen och skickade därmed en serie krypte-




06-05-24

10.49

Sida 143

rade små pip ut i rymden som inom några sekunder skulle framstå i klartext uppe på svenska ambassaden i Damaskus. ”Vad sände du?” frågade hon. ”Att jag är på plats och har målet i sikte och avvaktar bekräftelse på att det är rätt mål.” ”Tror dom på det?” ”Inte vet jag, det kanske låter för bra för att vara sant och det kanske det är också, det får vi ju se.” ”Vet dom vem du samarbetar med?” ”Inte annat än att det är PLO.” Ett nytt meddelande dök upp på skärmen. Vidtag inga som helst åtgärder. Rapportera när säker indikation finns. Klart slut. ”Vad sa dom?” undrade Mouna. ”Att jag ska hålla mej lugn och att jag ska tala om ifall jag ser något intressant.” ”Låter rimligt. Dom förhandlar ju i Beirut.” ”Ja, och hur går det?” ”Det vet jag inte.” ”Sätt mej in i läget.” Carl lutade sig på nytt fram mot kikaren och slätade till en pappersbunt framför sig för att kunna göra anteckningar medan han avvaktade att Mouna skulle berätta om själva saken. Hittills hade de bara sysslat med praktiska frågor och med att komma på plats. Om själva läget visste Carl inte så mycket mer än att såväl gisslan som kidnappare skulle finnas i huset där borta, ett hus som låg lite för sig självt och högre än omgivningen, således svårt att nalkas utan att de där inne upptäckte saken. Mouna berättade lugnt och kortfattat och på ett sätt som, med tanke på vissa för PLO inte helt smickrande detaljer, verkade fullkomligt uppriktigt. Det var två personer, två kusiner Taheer och Abdel Kader al Latif, som ansvarade för operationen. De andra fyra inne i huset där borta




06-05-24

10.49

Sida 144

var släktingar eller vänner till dem. I princip stod både Taheer och Abdel Kader under åtal eftersom de för två månader sen avslöjats som delaktiga i någon sorts konspiration mot militär personal som stod direkt under Yassir Arafats ledning. De hade kallats till Tunis för att inställa sig till rättegång i PLO:s huvudkvarter och förväntades komma dit frivilligt. I stället hade de tydligen valt att försöka skaffa sig ett rejält flyktkapital på det sätt som var ganska vanligt i Libanon, kidnappning under förespeglande av det ena eller det andra politiska motivet. Nu riskerade de dödsstraff, om de inte kom undan. Det visste de naturligtvis om och det var det som komplicerade förhandlingsläget. De ville förstås ha pengar och de ville ha någon form av garantier att de skulle få komma undan. Oavsett om de fick såna garantier eller ej skulle de inte komma undan. Men saken komplicerades också av att PLO:s förhandlare där uppe i Beirut, Salah Salah, var släkt med Taheer al Latif. Det var kanske därför Salah Salah hade försökt sprida ut att det var de shiamuslimska Hizbollah, Libanons för närvarande kidnappningsflitigaste organisation, som låg bakom. Hizbollah, som blev förbannade eftersom de antingen visste eller förstod ungefär vilka kidnapparna var, hade hotat att avslöja hur det hela låg till, antingen till svenskarna eller också till någon västerländsk korrespondent där uppe i Beirut. Arafat hade blivit mer än rimligt förbannad och gett Salah Salah bestämda direktiv att försäkra svenskarna att PLO hade läget under kontroll. Arafat hade avslagit en begäran från Jihaz ar Rased att storma huset där kidnapparna bodde. Den svenska gisslan fick inte skadas, Arafat hade tydligen lovat den svenska regeringen det. Man kunde alltså, beroende på politiska sympatier eller antipatier, anse att det var eller att det inte var PLO-folk som var skyldiga till kidnappningen. De hade ju åtminstone tills helt nyligen varit PLOmedlemmar, i alla fall.




06-05-24

10.49

Sida 145

Skymningen föll snabbt medan hon avslutade sin bakgrundsbeskrivning. Carl rotade en stund i en av sina små tunga väskor nere på golvet efter ny utrustning medan han funderade på om han själv skulle ta upp det ämne som de förr eller senare måste komma in på nu när de förmodligen skulle tillbringa flera dygn ensamma i samma rum. Hon ställde inga frågor, hon måste ha sett mörkersikten och bildförstärkare förut. Han sköt över ett par goggles för mörkerseende till henne. ”Pröva, inställningsknappen sitter mitt emellan gluggarna som på en kikare”, sa han kort medan han skruvade fast den större bildförstärkaren ovanpå kikarens fäste. ”Syriska tullen, du kom väl med taxi?” frågade hon kort medan hon tog på sig sina goggles. ”Diplomatpass, ingen tull du vet. Taxi bättre än officiell transport, vi ska helst inte ha flera kidnappade svenskar antar jag.” ”Intressant utrustning, vi vill gärna att du får svårigheter, av säkerhetsskäl om inte annat, att ta hem den sen. Den du nu ser på nedre botten är Taheer själv.” ”Han med flinten?” ”Hm, killen i bakgrunden kan vara en av hans kusiner. Nå vad sägs?” ”Du vill göra affärer?” ”Vi gör alltid affärer som du vet.” ”Jag behöver en del ny utrustning, vi kan göra ett byte. Dom tänker äta, va? Äter dom alltid vid samma tidpunkt?” ”Inte säkert, men så här vid mörkrets inbrott verkar rimligt. Då kommer dom att hålla vakt på något sätt, dom kan ju inte hålla vakt utanför i dagsljus.” ”Alltså äter dom när det blivit mörkt och i bästa fall kommer alla ner till nedervåningen utom den som håller vakt utanför huset?” ”I bästa fall ja, en av dom är ju på väg ut, ser du vad han har i handen eller under jackan?”




06-05-24

10.49

Sida 146

”Såg pipan i alla fall. AK 47 med invikt kolv antagligen.” De stirrade en stund bort genom mörkret som inte var mörker för dem. En av männen öppnade långsamt ytterdörren och stod en stund i dörröppningen innan han sa någonting inåt huset och försiktigt stängde dörren bakom sig. Sen svepte han jackan som dolde vapnet tätare omkring sig och började sakta gå runt huset. De antecknade båda automatiskt tidpunkten och individen. ”Ska vi fortsätta affärerna?” frågade Mouna när vaktposten försvunnit runt ena husknuten och de andra tycktes äta, alla tillsammans, i ett enda rum nära huvudingången, på nedre botten. ”Hm”, sa Carl när han antecknat färdigt. ”Jag skulle behöva tre saker till låns, sen lämnar jag hela rasket bakom mej och så får du den andra sändaren i Damaskus om vi kan ordna det.” ”Vilka tre saker?” frågade hon kort. ”Två enkla och en svår. En kniv med långt blad av bajonettyp, en kniv med kort helst dubbeleggat blad av vanlig commandotyp.” ”Det var alltså det enkla?” ”Ja, det var det enkla och nu kommer det svårare. Ett handeldvapen, helst automatiskt, helst med mörkersikte och definitivt ljuddämpat. Kan ni ordna sånt?” Hon satt tyst en kort stund och när hon svarade dolde hon inte sin ironi. ”Är det något särskilt märke eller någon särskild typ du föredrar?” ”Ja”, svarade Carl som om hon inte varit ironisk, ”får jag välja så blir det en Heckler & Koch MP 5, den kompakta modellen, ljuddämpad och med mörkerriktmedel. Hur ser det ut i era förråd?” ”Tyskarna är inte mycket för att göra affärer med oss. Vilket är viktigast?” ”Att vapnet är tyst om jag måste välja, men jag har inga fördomar mot andra fabrikat.” ”Vi har de absolut strängaste order att inte riskera gisslan.” ”Vilka vi?” ”Du och jag till exempel.”




06-05-24

10.49

Sida 147

”Jag representerar kungariket Sverige och du republiken Palestina, eller hur?” ”Nej, det är vi som ansvarar för militära insatser här.” ”Det beror på hur saker och ting utvecklar sig i förhandlingarna. Bättre att vi förbereder oss i god tid på alla eventualiteter, eller hur? Bättre att jag får skulden om något går åt helvete, då var det vi själva, Sverige, som ställde till det och inte ni.” ”Men vi får skulden.” ”Inte om jag överlever. Inte om jag dör heller. Antingen blir det det ena eller det andra, och går det bra skyller jag på er så får ni bra reklam och alla blir nöjda.” ”Du är inom den militära underrättelsetjänsten numera?” ”Ja. Det där med säkerhetstjänst ligger långt bort i tiden, prisa Gud för det.” ”Prisa Gud för vad?” ”Att jag inte har med dom att göra längre.” ”Någon operativ avdelning inom den militära underrättelsetjänsten?” ”Mm.” ”Grad?” ”Örlogskapten, flottans term för major.” ”Han kommer runt knuten nu, ser du? Hur lång tid tog det? Förresten är jag i så fall din överordnade.” ”Han var borta i lite mer än tre minuter, tre minuter och sju sekunder för att vara exakt. Ja, du har alltså högre grad än jag men vi står inte under samma befäl.” ”Har du rätt att fatta egna beslut?” ”Inom rimliga gränser, jag har till exempel viss rätt att förhandla politiskt, men det berättade jag redan för Rashid uppe i Beirut. Han tycks återgå till sin position utanför entrédörren nu.” ”Ja, han öppnar dörren och säger väl att allt tycks vara okej. När dom ätit färdigt byter dom antagligen. Vad sa du till Rashid, vad gäller affärerna på det politiska planet?”




06-05-24

10.49

Sida 148

”Ni hjälper oss. Vi får ut vår gisslan. Ni får en ny representant på PLO-kontoret i Stockholm, ja, det har varit bråk om det. Ni får en del lösa löften om utvidgat politiskt stöd från Sverige.” ”Kan vi lita på de löftena?” ”Det första antagligen, förmodligen inte det andra.” ”Vad tyckte Rashid om det?” ”Ja, vafan skulle han säga? Problemet är ju ur er synvinkel att våra diplomater redan tycks ha begripit att ni har med saken att göra. Ni måste hjälpa oss, och vi, alltså våra politiker, behöver inte erbjuda så mycket.” ”Kan vi få hjälp av er någon gång, jag menar från militären?” ”Det beror på vad ni frågar efter och vem ni frågar. Frågar ni mej och det är något så när lagligt så är det ju självklart.” ”Dom byter nu, tog du tiden?” ”Ja, kusinerna kommer själva inte att ta vakten om jag gissar rätt?” ”Nej, dom anser sig väl som chefer, det blir dom andra fyra som får alternera mellan fångarna där uppe och vakten utanför. Har du inflytande i er organisation?” ”Hade tills alldeles nyligen, just nu är det inte så bra. Men vi får väl se hur det här går.” ”Jag försöker skaffa dina vapen om du lovar mej en sak.” ”Jag ska lova när jag sett vapnen, det beror ju på nämligen.” ”Vadå?” ”Ett ljuddämpat vapen med mörkersikte betyder två av dem utslagna innan de andra ens fattat galoppen.” ”En vaktpost och den som kommer ut efter ett slag för att se vad som hände?” ”Ja, till exempel. Utan mörkersikte och ljuddämpning helt annan matematik och helt andra löften.” ”Jag väntar tills i morgon bitti med beställningen. Sånt där måste vi nog hämta uppe från Beirut förresten.” ”Kan ta tid?” ”Ja.”




06-05-24

10.49

Sida 149

”Hur länge då?” ”24 timmar.” ”Okej. Antingen går ju förhandlingarna bra eller också drar de ut på tiden. Finns det någon risk att dom flyttar gisslan?” ”Nej, jag tror inte det.” ”Varför det?” ”Därför att dom inte vill bli dödade. Om dom tror att vi vet var dom finns så vill dom inte sticka ut snoken i onödan. Om dom inte tror att vi vet var dom finns så vill dom inte bli upptäckta.” ”Du är bra, Mouna, väldigt bra. Till och med på att tortera vänner.” Det blev tyst i rummet. Nu hade han tagit upp ämnet. Det var helt mörkt i rummet. Hon flyttade sig försiktigt över till honom och drog stolen tyst efter sig. Sen knäppte hon upp hans skjorta och kände med handflatan över de fem långa ärren som gjorde hans bröstkorg randig. Hon knäppte igen hans skjorta utan att säga något och han fick vänta länge innan hon sa något. ”Jag läste om slutet på historien sen. Det gick ju i alla fall bra”, sa hon till sist. Hennes röst var nästan viskande. ”Ja”, viskade han omedvetet tillbaks, ”eftersom jag var torterad köpte dom där terroristerna historien när jag kom tillbaks. Mycket hängde faktiskt på det. Du hade rätt och du gjorde rätt. Inga sårade känslor, alltså.” ”Ni fick dom allihopa?” ”Jag tror vi fick 13 stycken, men två kom undan. Jag vill helst inte tala om det där, jag gillade aldrig operationen.” ”Varför det?” ”Därför att jag på mitt förbannade naiva svenska sätt trodde att det hela gick ut på att få ihop dom där tyska och franska och belgiska terroristerna så många som möjligt på ett ställe för att gripa dom och ställa dom inför rätta.” ”Ja, det var väl naivt skulle jag tro.” ”Nu mördade vi dom i stället. Var det du som tipsade svenska




06-05-24

10.49

Sida 150

ambassaden i Damaskus om att jag fanns hos syrierna?” ”Ja, naturligtvis. Annars hade du kunnat försvinna eller också hade dom torterat dej på riktigt för att få reda på hur allt gick till. Det gick ju inte nu när svenska ambassaden blev inkopplad.” ”Smart.” ”Nej, inte särskilt. Men rimligt.” Samtalet dog ut och hon drog sig försiktigt bort från honom. De återgick till sina observationer och utbytte under den närmaste timmen bara korta meddelanden som hade med observationsmålet att göra. Det fanns något hos Mouna som han inte kunde förstå och han grubblade över orsaken. Hon hade aldrig någonsin gjort någonting som han ansåg var operativt felaktigt. Hon var fullständigt rationell, åtminstone kunde man tydligen alltid konstatera det i efterhand. Men i efterhand och i teoretiska spel är en sak. I verkligheten är en helt annan sak. När Jihaz ar Rased fått veta att västtyska terrorister var nere i Damaskus för att förhandla till sig förstörelse, tänkbar förstörelse, av en helt annan dimension än västtyska eller europeiska terrorister vanligtvis kunde ägna sig åt hade hon alltså lett en operation in på fientligt territorium av sådant slag att man fick söka liknande berättelser i den brittiska litteraturen från andra världskriget. De hade slagit till mot terroristerna – och Carl – praktiskt taget i centrum av Damaskus och sen forslat dem tillfångatagna genom tre eller fyra syriska militärspärrar med stulen syrisk armélastbil. Det var verkligen inte dåligt att gå iland med en sådan operation. Då måste man ha exakt planering och väl fungerande back-up. Och sen när det visade sig att en av de tillfångatagna terroristerna var Carl själv, officer från någorlunda vänskapligt sinnad makt och rimligen inte terrorist, så hade hon improviserat sig ur svårigheterna som om det var lika enkelt som i en lektionssal. Hon var visst utbildad under ett par år i Nord-Korea, vars under-




06-05-24

10.49

Sida 151

rättelseorganisationer var praktiskt taget okända för Carl. Men det var ingen tvekan om att hon kunde de teoretiska grunderna, och hon var väl inte överstelöjtnant för inte. Han avskydde emellertid ett av deras minnen. Det var logiskt och rimligt som i en lektionssal men ändå avskyvärt. Hon hade bett honom döda de två västtyskarna för att han för de andra palestinierna i hennes förband skulle kunna visa att han inte var äkta terrorist. Hon hade räckt honom en bajonett och gett ordern nästan som om hon ville ha lite mer te hämtat. ”Varför bad du mej döda dom där ungdomarna?” frågade han till slut. Mörkret och den långa tystnaden mellan dem gjorde antagligen frågan dubbelt så hård som den skulle varit i ett löpande samtal i dagsljus. Men hon svarade ändå blixtsnabbt. ”För att övertyga dom andra i mitt förband. Ingen får tvivla på befälet. Dom där skulle ändå avrättas och du är officer.” ”Logiskt och enkelt?” ”Ja, logiskt och enkelt. Några invändningar?” ”Nej, men jag tyckte inte om det.” ”Vem skulle ha tyckt om det? Tror du jag skulle ha tyckt om det eller någon av dom andra pojkarna, vad tror du om oss egentligen? Men det var så mycket som stod på spel.” ”Det är det alltid.” ”Ja, för oss är det alltid det. Vi måste överleva till varje pris och det vet du.” ”Tvekade du inte när du skulle skära upp mej?” ”Mer när jag skulle skjuta. På utsidan av låret sitter inga stora blodkärl, det var ganska riskfritt. Genom kroppen under nyckelbenet … ja, folk kan ha sina blodbanor lite individuellt olika. Det hade inte varit bra med en stor artär på fel ställe.” ”Mina artärer satt tydligen normalt.” ”Ja, gudskelov.” ”Kommer du ihåg vad du sa?”




06-05-24

10.49

Sida 152

”Du menar innan jag gjorde det?” ”Ja, just innan.” ”Jag sa att jag känner kärlek för dej och att det inte är detsamma som att jag älskar dej, precis så sa jag.” ”Vad betyder det, är det arabiska i översättning?” ”Ja, men bra översättning. Jag känner kärlek för dej som en bror ungefär.” ”Lägg dej och sov några timmar så övertar jag det här.” ”Varför det?” ”Så tar jag det här passet, du sena natten och jag morgonen medan du sover. Så du är pigg och nyter när du ska sätta igång apparaten för att skaffa mina bytesvaror i morgon.” ”Heckler & Koch MP 5?” ”Ja helst.” När hon gick bort i rummets mörkaste del för att dra ner ett par av madrasserna på golvet tyckte han sig höra hur hon fnittrade. *** DG kände sig som en brottmålsadvokat. Första delen av hans rapportering var nu snyggt och ordentligt utskriven, han hade till slut fått den sekreterarhjälp han behövde trots semestertiderna, och den logiska uppbyggnaden steg för steg var oantastlig. Det kunde inte råda något tvivel om Operation Big Red. Operationen hade ägt rum. Sergeanterna Stålhandske och Lundwall hade bevisligen dykt till sådana djup under sådana tidsförhållanden att de riskerat sina liv; och förmodligen var det värre på den punkten än de själva riktigt insåg, även om de borde ha varit väl införstådda med faran. De medicinska bilagorna talade för sig själva. Sergeanternas vittnesmål stämde perfekt inbördes. Helikopterchefens berättelse stämde med uppgifterna från såväl Lundwalls som Stålhandskes berättelser liksom fartygschefernas på robotbåt 37 och HMUB Sjöbjörnen.




06-05-24

10.49

Sida 153

Det var oberoende vittnesmål från olika personer som med undantag för Lundwall och Stålhandske inte hade känt till operationens innebörd, men allt talade samma språk. Big Red hade ägt rum och det kunde man nu slå fast alldeles oavsett det politiska förbudet att inspektera haveriplatserna. Steg två i bevisföringen var lika logiskt. Det fanns inte på en enda viktig punkt skäl att betvivla KOSKOV-rapportens autenticitet. En betydande mängd information hade till exempel gått till britterna och de hade inte funnit ett enda fel i de förhållanden som de kunnat testa mot egna kunskaper. Hamilton hade alltså för det första transporterat en sovjetisk avhoppare från Kairo till Sverige. Det hade dessutom skett under uppseendeväckande former. DG log åt sin egen underdrift. Hamilton hade avvärjt ett kapningsförsök och anlitat flygvapnets Herculesmaskin från Cypern till Arlanda och det ena med det andra. Hade han varit sovjetisk agent hade det funnits en mängd möjligheter att misslyckas med den hemtransporten. Men rakt tvärtom hade Sovjetunionens desperata ansträngningar att omintetgöra Koskovs resa till Sverige hela tiden stupat, framför allt på Hamilton själv. Och Koskov var en av de mest värdefulla avhoppare som någonsin kommit från Sovjetunionen till Väst. Och Operation Big Red hade lett till ett betydande antal förluster i döda, utan någon enda överlevande, för Sovjetunionens del. Sunda förnuftet erbjöd bara en slutsats. Hamilton kunde omöjligt arbeta för Sovjetunionen och ryssarna hade ingen kunskap om Lundwall och Stålhandske. Och de hade historiskt sett genomfört en rad mycket framgångsrika diversionsmanövrer av det här slaget. Det ironiska var att de lärt sig grunderna från engelsmännen under andra världskriget när de ju faktiskt var allierade och fick del av den västerländska underrättelsetjänstens viktigaste kunskaper och metoder i kampen mot tyskarna. Åtminstone var det Sir Geoffreys förklaring.




06-05-24

10.49

Sida 154

Det hela började med Operation Enigma och Operation DoubleCross. Operation Enigma var antagligen en av de bäst bevarade hemligheterna, och en av de viktigaste, under hela kriget. Engelsmännen kom av en tillfällighet över den tyska kodmaskinen, Enigma. Man lyckades förvilla tyskarna på den punkten genom att spränga en hel lastbil så att det såg ut som om allting inklusive kodmaskinen hade förstörts. Sen kunde man följa den tyska militära kodtrafiken under hela kriget, och det hade funnits stunder då det blev oerhört tungt att ha tillgång till informationer i förväg utan att kunna röja sin kunskap. Bombningen av Coventry, tyskarnas första terrorbombning av större format på engelskt territorium, var en sådan händelse. Winston Churchill fick informationer om bombraiden ett dygn i förväg. Och han fick samtidigt fatta beslut. Antingen varnade man befolkningen i Coventry och utrymde staden. Så att tyskarna möjligen kunde inse att fienden kunde avlyssna och dechiffrera deras radiotrafik. Eller också lät man bombraiden äga rum utan att förebygga den. Så att man kunde bevara sitt övertag på underrättelsesidan. Churchill valde att låta bombraiden äga rum. Senare i kriget var han en av beslutsfattarna bakom terrorbombningen av Dresden, som motiverades med hämnd för Coventry. Tillgången till Enigma innebar dessutom att hundra procent av alla underrättelseagenter som tyskarna landsatte i England kunde gripas. Oavsett om de släpptes med fallskärm på natten eller kom med små fiskebåtar till den skotska kusten stod en engelsk patrull alltid och väntade på dem. De fick undantagslöst ett mycket enkelt erbjudande. Antingen skulle de från och med nu samarbeta och bara skicka falska informationer till hemlandet, informationer som den brittiska militära underrättelsetjänsten försåg dem med. Eller också fick de finna sig i att bli arkebuserade, som krigets lagar




06-05-24

10.49

Sida 155

föreskrev i fall av militära spioner utan uniform och gradbeteckning. Som man rimligtvis kunde förutse – DG övervägde om det var psykologiskt riktigt men kom snabbt fram till att det var det nog – föredrog ungefär femtio procent av de infångade agenterna att låta sig skjutas hellre än att bli förrädare. Den överlevande halvan samarbetade således under hela kriget med engelsmännen och förmodligen spelade denna Operation Double-Cross större roll för Englands säkerhet än vad den officiella krigshistorien vanligtvis medgav. Det var bara det att ryssarna som allierade fick fullständig kunskap om hela vidden av och tekniken i Operation Double-Cross. Och när kalla kriget inleddes på 50-talet omsatte de beslutsamt och mycket skickligt sina kunskaper i någonting man skulle kunna kalla Operation Double Double-Cross. De sände en ström av falska avhoppare till Väst som således låtsades vara landsförrädare men i själva verket prackade på Väst en sådan mängd falska informationer, givetvis kryddade med en stor mängd äkta men mindre betydelsefull information, att de inom kort skapat något som närmast liknade fullständig förvirring på motståndarsidan. Det var super-maskirovka. Allteftersom amerikaner och britter började misstänka hur det hela låg till trappade ryssarna upp mängden av äkta information, bete, i de falska avhopparnas kunskapsöverföring. Till slut nådde man nivån då de inte ens drog sig för att sätta fast sina egna. Brittiska Secret Service, säkerhetstjänsten MI 5 och underrättelsetjänsten MI 6, hade på så vis kastats in i ett tillstånd av närmast inbördeskrig, allt styrt från Moskva. Det hela var som värst perioden efter att Kim Philby och de andra förrädarna flyttat hem till Moskva. Deras personkunskaper om olika officerare i hemlig tjänst gjorde att falska avhoppare kunde komma med till synes obetydliga men ändå märkligt exakta kunskaper om olika anställda. Och till en början hade man svalt dessa beten med hull och hår.




06-05-24

10.49

Sida 156

Sir Geoffrey hade närmast med fysiska rysningar beskrivit perioden som ”förbaskat tråkig”, vilket med hans språkbruk betydde katastrofal. Därför hade det naturligtvis varit ”förbaskat pinsamt” om man nu skulle tvingas överväga om ryssarna gjort det igen. Men en sak hade DG och Sir Geoffrey snabbt och självklart kommit överens om. Man skulle inte nalka sig TRISTAN på ett sådant sätt att det kunde verka som om man var misstänksam. Tvärtom skulle man uppträda med viss entusiasm. Och ungefär som både Sir Geoffrey och DG räknat med ledde två dagars förnyade förhör med TRISTAN, genomförd av brittisk personal som själva inte hade anledning att betvivla TRISTAN:s autenticitet, till att han, där han nu fanns, tydligen i en stuga någonstans borta i Sussex, kunde erinra sig nya små och till synes obetydliga detaljer om det engelsmännen tidigare inte frågat så mycket om, nämligen de svenska agenterna för GRU. Exempelvis att Carl skulle ha kodnamnet SEAHAWK, fast man egentligen talat om SEAL men av okända skäl avstått från den mindre heroiska varianten SÄLEN till förmån för det visserligen mer smickrande men ändå lätt löjliga HAVSHÖKEN. Det var perfekt och det följde mönstret. Ryssarna kände alltså till Carls utbildning med amerikanska flottans särskilda SEAL-grupper. Det var den kunskapen som ju ändå var förutsättningen för de första informationerna om någon som var värvad i Kalifornien. Om agenten på den svenska säkerhetstjänsten kunde TRISTAN, givetvis med viss möda, erinra sig detaljer som att han för det första hade kodnamnet PEACOCK (PÅFÅGELN), vilket ju onekligen stämde väl med hans uppträdande, och vidare för det andra att han haft en otrohetsaffär med en polsk kvinna anställd på turistbyrån Orbis, och att man varnat honom för den saken, både från sovjetisk och svensk sida för övrigt. PEACOCK skulle ha haft ett sommarställe ute på någon skärgårdsö där grannen höll grisar och det skulle ha spritt en allt annat än påfågelsmässig stank och lett till diverse bråk. Det var för fyra år sedan,




06-05-24

10.49

Sida 157

en sovjetisk case officer hade gjort besök där ute och klagat högljutt och mer eller mindre på skämt begärt lönetillskott för fysiskt lidande efter uppdragets genomförande. Och vad FISKGJUSEN på den svenska försvarsstaben beträffade, så hade han vid något tillfälle, när han var i FN-tjänst, varit med om en bilolycka som antagligen berodde på att han var berusad. Han hade gjort upp det hela i tysthet, så myndigheterna, varken FN eller de svenska myndigheterna, ställde aldrig till problem för honom. Men hans Jaguar, det hela var i något ”engelskt” land och han hade haft en Jaguar för privat bruk, hade skadats och han hade samtidigt fått ett starkt behov av pengar för att reparera bilen. GRU betalade reparationen och därmed var värvningen klar. Sir Geoffrey hade utan vidare instämt i DG:s slutsatser. Om TRISTAN var en falsk avhoppare så var det nästan obligatoriskt med en sån här påfyllning av hans första uppgifter om svenskarna. Säkert skulle dessa uppgifter visa sig korrekta vid kontroll. Det hela följde alltså på sätt och vis kända mönster, med den lilla avvikelsen att ryssarna den här gången valt att gå över ett mer eller mindre allierat Västland. Psykologiskt kunde man åtminstone föreställa sig varför de hade gjort på det viset. Om de först kunde få engelsmännen, som rimligtvis måste hålla sig med Västvärldens mot sovjetiska avhopparprovokationer mest misstänksamma underrättelsetjänst, att tro på historien skulle svenskarna få så bestämda besked från engelsmännen att svenskarna köpte historien av bara farten. Det var alldeles rätt tänkt. MI 6 hörde till de underrättelseorganisationer som imponerade mest på svenskar, överträffad bara med tvekan av västtyska BND och israeliska MOSSAD. Det hela såg bra ut, ansåg DG. Men han trodde det skulle bli svårt att övertyga sin närmaste chef Samuel Ulfsson på den punkten. Det visade sig mycket lätt. Men när DG presenterat sin genomgång och Samuel Ulfsson låtit




06-05-24

10.49

Sida 158

honom hållas utan avbrott i över en timme kom en helt annan fråga att ta upp deras tid innan den avgörande pusselbiten föll på plats. ”Vet du var Hamilton håller hus?” frågade Samuel Ulfsson nästan i tonläge som om han bytte samtalsämne. DG skakade irriterat på huvudet och ville ta sats till förnyad argumentation men Samuel Ulfsson förekom honom. ”Det vet nämligen jag. Sen två timmar tillbaks. Han är i Libanon.” DG satt till en början alldeles förstummad. En hastig association förde honom till Kim Philby som försvunnit till Moskva via Libanon alldeles efter att engelsmännen avslöjat honom men av kollegiala skäl vägrat att frihetsberöva honom. ”Låter som en konstig plats att vara tjänstledig på”, sa DG när han spolat Kim Philby ur huvudet. ”Han är inte tjänstledig”, muttrade Samuel Ulfsson irriterat. ”Jag vet inte vad jag ska tro, men Sorman har tydligen skickat dit honom. Jag hade kontakt med vår ambassad i Damaskus nyligen.” ”Vad i himmelens namn gör han i Libanon och vafan menar Sorman med att norpa en av våra anställda”, muttrade DG medan han sorterade sina rapporthögar framför sig. ”Det är den där kidnappningshistorien. Sorman fick tydligen för sig att Hamilton skulle kunna vara behjälplig och sände honom, formellt på UD:s och regeringens uppdrag alltså, som nån sorts kunskapare.” ”Känner Sorman till vårt predikament?” ”Du menar misstankarna mot Hamilton? Ja, det gör han, men det innebar tydligen inget större hinder. Jag förstår inte hur dom tänker, dom där politikerna.” ”Vet man något mer precist om vad Hamilton har för sig?” ”Jodå. Han sitter med snabbsändare riggad, kontakt direkt med ambassaden i Damaskus, nere i Saida någonstans, söder om Beirut alltså. Han påstår sig vara 70 meter från målet.” ”Målet. Du menar de kidnappade svenskarna och deras fångvaktare?” ”Just precis.”




06-05-24

10.49

Sida 159

”Herregud. Fattar dom inte vad dom gett sig in i?” ”Hur då menar du? Dom skaffade onekligen en snabb och effektiv kunskapare om Hamiltons uppgifter är korrekta, men det är dom väl.” ”Jo, men jag tror inte Carl är riktigt i balans efter … ja, efter det som har passerat här. Meningen är väl att gisslan ska fritas levande?” ”Det tar jag för givet. Du menar att vår unge vän under hanteringens gång skulle komma på andra tankar?” ”Ja, i högsta grad. Är han beväpnad, samarbetar han med någon?” ”Sorman ansåg att Carl hade så bra förbindelser med palestinska underjordiska organisationer att han var särskilt lämplig för den typen av kontakter som våra diplomater inte gärna kan ta. Och han kan ju inte på egen hand ha luktat sig fram till var gisslan finns.” ”Är han beväpnad?” ”Sormans instruktioner gick ut på att han inte fick använda vapen, och bland den utrustning som gått ner till ambassaden i Damaskus fanns inga vapen.” ”Vadå för utrustning?” ”Radiosändare, mörkerriktmedel, lite sånt där men inga vapen. Vad tror du?” DG vågade inte säga högt vad han i sämsta fall skulle kunna ana sig till. Om Carl hade lokaliserat ”målet” och de diplomatiska förhandlingar som tydligen pågick inte skulle ge resultat så tvivlade DG inte ett ögonblick på att Carl skulle ta till våld. Han letade en stund efter något diplomatiskt sätt att framföra sin fundering. ”Jag tror faktiskt att stackars Carl både akut och kroniskt är ur balans”, började han försiktigt. ”Carl mår inte bra, han går omkring och gruvar sig för ett och annat han haft för sig, plågas av dåligt samvete för att uttrycka det enkelt. Och nu när vi kom med våra landsförräderimisstankar ovanpå allt det där tror jag han skulle kunna företa sig något mycket farligt, nästan som ett omedvetet självmordsförsök eller en blandning av det och ska vi säga bevis för att han inte är landsförrädare. Ungefär så.”




06-05-24

10.49

Sida 160

”Ja, det är ju du som är psykolog. Underlig sidoutbildning för en underrättelseman förresten. Men det är ju inte så mycket vi kan göra åt det där nu.” ”Jo, om ambassaden har förbindelse med honom kan ju vi också få det. Ska vi kalla hem honom?” ”Jag tror han skulle missförstå en sån sak i det här läget.” ”Jo, han skulle bara tro att vi ville slänga honom i gapet på Borgström igen.” ”Ja, jag tror inte han är så mottaglig för moralkakor, så låt oss bara hoppas att det där går bra. Men jag har två ytterligare nyheter för dej, en definitivt dålig och en som du kanske tycker är rätt bra, så …?” ”Ta den dåliga först.” ”Påfågeln har erkänt. Han hade kodnycklar hemma gömda bakom badrumsskåpet och han har erkänt.” DG kände hur han blev alldeles kall och sen omedelbart het. TRISTAN hade alltså haft rätt om en spion på en av de säkerhetsmässigt mest känsliga funktioner man kunde tänka sig inom det svenska totalförsvaret. Visserligen inne på aphuset på Kungsholmen, men ändå otvivelaktigt oerhört betydelsefullt, just på säkerhetstjänstens ryssavdelning. ”Det var onekligen mycket dåliga nyheter”, muttrade DG till slut nästan resignerad i tonfallet medan han grävde fram en liten förpackning med cigarrcigarretter med små vita plastmunstycken. ”Har du eld?” ”Nej, jag har slutat röka, men jag kan fixa det”, sa Samuel Ulfsson och tryckte in knappen på sin snabbtelefon och beställde tändstickor. ”Det var verkligen som fan att du slutat röka. Det trodde jag aldrig, och förresten är det en konstigt vald tidpunkt”, sa DG långsamt när han dragit sitt första bloss på dagens första cigarrcigarrett. ”Sheriff”, sa Samuel Ulfsson. ”Vadå sheriff?” ”Dina cigarrer heter ju så, är det något du plockade på dej i USA?” ”Nej, jag tror dom är svenska. Eller möjligen danska. Och vad var




06-05-24

10.49

Sida 161

den goda nyheten om det nu kan finnas några goda nyheter efter det här.” ”Sandström finns i Moskva, han bor där och vi har förmodligen hans adress.” ”Va?” ”Ja, du hörde rätt.” De började omedelbart tala i munnen på varandra. Plötsligt tycktes allting förändrat. *** Gordon Ingram, tänkte Carl. Vapnet var ungefär två och en halv decimeter långt med det utfällbara axelstödet inskjutet i sina metallspår. Han hade skjutit med modell nummer 10 vid något tillfälle och det var knappast något precisionsvapen. Det här var följaktligen modell nummer 11 eftersom magasinet uppenbarligen innehöll patroner i kaliber 45, en obekväm kaliber för automatvapen. Han hade gått igenom patronerna en efter en och torkat dem och besiktigat dem och de var alla 45 ACP av amerikanskt ursprung och bland dem fanns ingen avvikare. Fjädern i magasinet verkade rimligt fräsch. Det svartmålade vapnet hade färgen avskavd här och var men verkade väl tillvarataget. Han hade demonterat det och satt ihop det. Rekylfjädern utan svaghetstecken, det rörliga slutstycket utan rost. Ett enda magasin och det innehöll 30 skott. Gordon Ingram hade exporterat sina vapen till Latinamerikas banandiktaturer i första hand eftersom vapnet kunde döljas så lätt under kläderna. Det hade helt rektangulära former och höll man handen och underarmen runt det nedåtriktade magasinet borde det se ut som en liten låda eller möjligen en bärbar radio på avstånd. Tydligen hade banandiktaturernas säkerhetspolis tyckt om vapnet, men Gordon Ingram fick aldrig någon större försäljningssuccé på den




06-05-24

10.49

Sida 162

västerländska marknaden, och ett av skälen var väl den onödigt tilltagna kalibern. 9 mm var standard i Västvärlden, det borde räcka bra och det var konstigt att tänka sig denna Gordon Ingram när han valde den grövsta pistolkalibern för ett automatvapen. Pipan var i sin helhet 146 mm lång och i den fem centimeter långa biten som stack ut utanför lådan fanns hela förklaringen till att Carl nu hade detta udda amerikanska vapen i sin hand. Fem stora skruvgängor, de var till för ljuddämparen som var längre än hela vapnet. 1969 eller om det var 1970 hade Ingrams företag gått i konkurs och han hade utvecklat ljuddämpare i stället och modellerna 10 och 11 hade försetts med den nya accessoaren utan att för den sakens skull bli någon internationell succé. Det var obegripligt hur ett av dessa sällsynta vapen kunnat dyka upp i palestinsk ägo i Beirut. Men vapnet var tvivelsutan tyst, den långa svarta kolven som passade i de fem skruvgängorna hade slät matt yta utan en rispa. Det kunde bara användas på nära håll. Det förenklade, det uteslöt en mängd alternativ, det gjorde det lättare att räkna. Även om hon skaffat en Heckler & Koch hade han varit tvungen att provskjuta på något sätt för att vara säker på att riktmedlen fungerade. Här behövdes inga riktmedel, här var det bara frågan om inte alls eller på ett par meters avstånd. Ungefär som med knivarna, det var inget fel på knivarna. Ambassaden i Damaskus hade meddelat att förhandlingarna var inne i ett avgörande skede och uppmanat honom att inte oroa omgivningen. Han hade svarat med meddelandet att kidnapparna var observerade och identifierade sånär som på en yngre mansperson; han hade sänt namnen genom etern. Beträffande gisslan kunde han ännu inte bekräfta att han sett någonting säkert som kunde identifiera rätt individer. Han hade bara observerat två par bundna ben på en dubbelsäng. Men två fångna manspersoner tillsammans med Jihaz ar Raseds uppgifter räckte för att vara tillräckligt säker.




06-05-24

10.49

Sida 163

Ambassaden i Damaskus hade senare bekräftat hans uppgifter om kidnapparnas identitet. De åt efter mörkrets inbrott med fördragna gardiner som man ändå hade viss sikt igenom. De turades om med vakthållningen på rullande schema och han hade bestämt sig för vem av dem som skulle utgöra lättaste mål; den som var yngst och som såg ut att vara 17–18 år. När de åt samlades de alla på nedervåningen och lämnade gisslan ensam. När de ätit färdigt utfodrade en av dem gisslan och en annan hämtade brickor och bestick och den som gått upp med maten stannade kvar som vakt. Deras kvällsmåltid tog omkring tjugo minuter. Det var rätt tidpunkt. Pistolen Mouna levererat hade inget extramagasin. Det var en vanlig Colt 45, Skip Harriers favoritvapen, men med bara sju skott i magasinet. Den extra patronasken med 50 stycken 45 ACP skulle inte spela någon roll, han hade 30 plus 7 i de två vapnen och antingen skulle det räcka mer än väl eller också skulle det bli katastrof. Han kände en sorts inre frid. Han var inte trött och inte nervös när han höll handen runt pistolkolvens räfflade valnötsyta. I vänster hand eftersom han höll pennan i höger hand för att kunna skriva ner minsta observation. Det hade blivit trettio pappersark. På ett ark vid sidan av samlade han det avgörande, den strategiska informationen. Det här kunde vara slutstationen och han kände nästan tillfredsställelse vid tanken. Han ville inte tillbaks. Han ville inte en enda gång mer i sitt liv se Borgströms triumf och svettiga överläpp. Riktiga människor levde ett riktigt liv när de var 34 år gamla. De hade familj och människor de älskade, de hade barn och bekymmer med underbetyg i matematik eller vindtirighet och mobbning. Eva-Britt var en riktig människa. Hon hade ärrig hy, var närsynt och kristen och hade aldrig någonsin riktat ett vapen mot någon annan människa och hon ljög inte annat än i tjänsten. Om ens det. Pistolen var nästan lika lång som Ingrams kulsprutepistol om man räknade bort ljuddämparen.




06-05-24

10.49

Sida 164

Kanske hade Jihaz ar Rased något särskilt skäl att bara förse honom med amerikanska vapen. Det hade fått kosta mörkersikte och större anfallsmöjligheter. Förresten kanske diplomaterna ordnade allting förhandlingsvägen. De som skulle dö hade ändå inte stort val om de skulle försöka förhindra sin död. Svenskarna kände redan deras identitet. Svenskarna borde kunna spela ut det kortet för att få fart på den där Salah Salah. Om Salah Salah inte skötte sig var han förmodligen rökt i efterhand i alla fall och rimligtvis insåg han det. Palestinier brukade vara mycket realistiska. De Carl såg genom bildförstärkaren skulle dö, förr eller senare. Blev det senare så blev det Mounas och hennes kamraters jobb. Hon andades jämnt och lugnt som om hon sov alldeles säkert. Hennes brännskada gjorde henne vacker, men han hade aldrig frågat henne om den. Hon var från Gaza, hennes bröder hade dödats av israelerna. De hade sprängt familjens två hus eftersom de på något sätt förstått att den de sökte fanns i familjen och att familjen således bar skuld. Men hon hade kommit undan till Jordanien. Så hade Abu al-Houl fått tag på henne och sen hade det blivit Nord-Korea. Om man kände så mycket hat som hon, blev det lättare då? Han brukade intala sig att han hatade Näslund, den egentlige chefen för svensk säkerhetspolis och han brukade intala sig att han hatade chefen för det västtyska anti-terroristkommandot GSG 9, Uwe Dee, som han knappt hade träffat. Bara en gång, när de skålade i champagne. Nej, de hade naturligtvis setts dessförinnan men det räknades knappt. Räfflingen på Colt-pistolens mantel satt högt upp, precis ovanför kolven. Det var bättre att hålla greppet längre ner på manteln när man gjorde mantelrörelse, som på hans egen Beretta. Nej, han hatade inte ens Uwe Dee eller Näslund. Det var inte meningsfullt att säga att han älskade Tessie nu längre. Det hade gått för lång tid. För Mouna kände han kärlek, för att använda hennes eget uttryck.




06-05-24

10.49

Sida 165

Och för Eva-Britt, som han antagligen aldrig skulle träffa igen, och för DG och för Lundwall och till och med för Stålhandske. Bara kolleger, om man räknade Eva-Britt. Han satt alltså med ögonen tryckta mot en bildförstärkare, utan trötthet och utan aggression, och summerade sitt liv. Det kanske var slut, de trodde han var förrädare. Det skulle de aldrig kunna bevisa eftersom det inte var sant, och eftersom de aldrig skulle kunna bevisa det skulle de aldrig få visshet och eftersom de aldrig skulle få visshet skulle han tvingas tillbaks till det normala livet. Vad skulle han bli då? Enligt maskhållningen var han direktör i fastighetsbranschen, i snygga gångkläder och med före detta radikala attityder. Han var inte säker på var den tjänstgöringsmässiga teatern slutade och var han själv tog vid. Det fanns inget liv utanför den stora teatern, åtminstone inget tydligt liv som han kunde tänka sig. Han skulle alltså börja klä sig i bekvämare kläder, än sen? Han skulle sälja av fastigheter och idka någon sorts välgörenhet, än sen? Han skulle möblera om sitt nya hem, efter förstörelsen, i något som var hans egen smak. Men kan kunde inte ens föreställa sig hur det skulle se ut, han visste inte om han hade egen smak utanför sin teaterroll. Han skulle väl läsa mer böcker. Han skulle väl göra sig av med det mesta i vapenskåpen, men inte allt. Han behövde skjuta för sinnesfridens skull, för den totala koncentrationens skull. Han skulle terränglöpa i stället för att morgon och kväll månad efter månad år efter år i mer än tio år upprepa standardmodellerna, de kanske hundra mest effektiva metoderna att med sin egen kropp allvarligt skada eller döda människan i någon annan kropp, människan som ju egentligen fanns bakom sandsäcken med de nästan utplånade mänskliga vita konturerna. Kunde han älska någon kvinna på riktigt, som med Tessie? Kunde han lära sig blöjor och nappflaskor lika lätt som nya mjukvaror inom




06-05-24

10.49

Sida 166

databranschen? Var databranschen, det vill säga i civila varianter, något han ett enda ögonblick av sitt liv ville ägna sig åt? Colt Model 1911 A hette vapnet i hans vänstra hand. Det betydde att det i princip inte utvecklats särskilt mycket sen 1911 även om skruvarna i kolvens räfflade valnötshandtag på just det här exemplaret hade ett utseende som de inte fick förrän på 60-talet. Pistolen hade kanske varit i Vietnam. Den kom inte från något surpluslager, den hade använts rejält. Om han kom tillbaks till Sverige och de kastade ut honom, skulle han våga ta kontakt med Eva-Britt igen efter vad som hände sista kvällen? Var han sinnessjuk? De där styckmördarna hemma hade frikänts. Skulle han kunna stycka en människa? Utan minsta tvekan. Om det fanns skäl. Var han alltså sinnessjuk, var det därför han kände sig så lugn just nu när han borde vara nervös? Han skulle eventuellt döda fem personer som sov, åtminstone sov fyra av dem 70 meter bort, och det föreföll honom bara som ett tekniskt eller praktiskt problem. Om diplomaterna lyckades med sina förhandlingar så spelade det inte ens någon roll ur hans synvinkel. Om gisslan lämnades tillbaks snällt och fint så skulle de där borta leva längre, men det spelade ingen som helst roll hur det blev. Han insåg att han på något sätt sysslade med sluträkningen för sitt liv. Inte nödvändigtvis för att de där borta skulle kunna försvara sig bättre än man kanske kunde förmoda, utan mest därför att han inte kunde föreställa sig hur han skulle komma hem till ett förstört hem som var en bluff och rekonstruera ett hem som vore hans eget hem i hans egen smak enligt hans egen personlighet. Han hade ingen egen personlighet, han hade ett yrke i stället, ett yrke som blivit han och som de nu skulle ta ifrån honom. Han skulle upphöra att existera. Mouna var avundsvärd. Men hon skulle inte ta honom på allvar




06-05-24

10.49

Sida 167

om han sa att han ville stanna i hennes förband i stället för att resa tillbaks hem sen när de där borta var döda. Hon skulle bara betrakta honom som sinnessjuk och han kände för mycket kärlek för henne för att kunna älska henne eller för att kunna lyda henne. Han var 34 år. Nu var det snart slut. *** ”Jag vet inte om du träffat DG, men du vet väl vem det är”, började Samuel Ulfsson affärsmässigt. ”Jo, vi har setts någon gång fast mer än någon gång är det väl inte”, svarade den man som inte visste varför han plötsligt tvingats avbryta sin semester och enligt såväl DG:s som Samuel Ulfssons förmodanden, eller åtminstone förhoppningar, inte skulle ha en aning om att han var en Fiskgjuse, en förrädare. Han var solbränd och klädd i rutig sportskjorta och hade strömmingsfjäll på händerna och hans extrapar solglasögon stod ut som stora ögonbryn ovanpå hans glasögon. Han hade sandaler utan strumpor på fötterna, han satt lugnt och bekvämt tillbakalutad i stolen framför Samuel Ulfsson och DG och till och med spretade med tårna. Enligt internationell terminologi var han brigadgeneral, enligt svensk terminologi var han fyrstjärnig överste i ungefär samma lönegrad som en yngre kvällstidningsjournalist. Men han var chef för en av försvarsstabens känsligaste avdelningar, OP 4, som svarade för bland annat taktiska motmedel mot främmande, det vill säga sovjetisk, ubåtsverksamhet. Synen var således mycket svensk. Samtalet skulle mycket snart bli osvenskt. ”Saken är allvarlig, Lennart, och jag vill ha dina spontana och helst sanningsenliga, för Guds skull och för din egen skull och för vår skull sanningsenliga, svar på en del frågor”, fortsatte Samuel Ulfsson med ett lugn som åtminstone för DG föreföll som ett i högsta grad tillkämpat lugn. Det såg ut som om Sam såg sig om efter sina cigarretter igen.




06-05-24

10.49

Sida 168

”Låter jäkligt bekymmersamt det där. Säg bara vad saken gäller”, svarade mannen som kallats FISKGJUSEN. ”Vilka förbindelser har du haft med Sandström genom åren?” frågade Samuel Ulfsson kort och utan minsta darr på rösten. Mannen som kallats FISKGJUSEN ändrade omedelbart attityd. Omedvetet reste han sig upp från sin tillbakalutade kroppsställning. ”Är det här ett förhör av något slag?” frågade han medan han fortfarande sysslade med att ändra attityd. Plötsligt såg han misstänksam ut. ”Ja. Och vi spelar in det”, svarade Samuel Ulfsson i samma tonläge som förut. ”Frågan en gång till alltså. Vilka förbindelser har du haft med Sandström?” ”Vi talar alltså om spionen?” Den misstänkte hade nu fullbordat sin attitydförändring. Han satt rak i ryggen och såg ut som om han saknade sin uniform. ”Ja, det är korrekt uppfattat. Vi vill att du berättar så mycket som möjligt utan att vi ställer frågor. Det här är viktigt, Lennart, jag kan inte nog understryka det.” ”Fan, vad du låter formell plötsligt.” ”Jag är formell. Sandström alltså?” ”Vad ska jag berätta om honom. Låter pinsamt det här, vad tror ni egentligen? Tror ni jag jobbar för Sandström eller vafan är det frågan om!” Samuel Ulfsson lät tystnaden sjunka in i rummet innan han svarade. ”Vi vill att du svarar på våra frågor.” ”Ni tror väl för helvete inte att jag är spion. Det skulle se ut det! Aha! Så det är därför vi aldrig fångat dom jävlarna, dom där ryktena, är det det saken gäller?” ”Tvinga mej inte att bli mer formell, Lennart. Det är illa nog som det är. Nu drar du bara allt det som har med dej och Sandström att göra, hur ni känner varandra, allt.” Samuel Ulfsson såg ut som om han hade tänkt förtydliga sig ytterligare men ändrat sig i sista stund.




06-05-24

10.49

Sida 169

Mannen som kallades FISKGJUSEN i en viss rapport samlade sig snabbt och effektivt och sen började han berätta. Han hade umgåtts med Sandström en del, det var alldeles sant. Om han sen i efterhand inte rapporterat det till OP 5 var det möjligen pinsamt, i vad mån man borde anse det vara hans skyldighet. Men i vart fall var det där rätt många år sen. De hade varit majorer båda två, Sandström nyskild och han själv gräsänkling, och det var på Cypern, i FN-tjänst. Det hade supits en del, det hade varit en del fruntimmer. Inte precis sånt som man blir särskilt stolt över i efterhand, särskilt inte med tanke på vad Sandström senare visade sig vara för en. Men visst. Det var alldeles sant. De hade slarvat en del och det hade varit fruntimmer och sprit, men ingenting som … ja, som gjorde att det slarviga privatlivet inkräktade på tjänsten. Förutom någon rödögd morgon. Sandström var en jävel på fruntimmer, det fick man medge. Och spriten var ju billig och så. Förresten var den cypriotiska brandyn rätt förrädisk. Den var nämligen lite söt och definitivt svagare än riktig konjak. Man drack den ofta med is och, ja, det blev lätt en och annan för mycket. Man skärpte sig när fruarna kom ner på sommarlov. Man var ju inte mer än människa. Eller karl, åtminstone. Det var inte så mycket mer att säga om den där tiden, förutom att det ju blev pinsamt i efterhand när det visade sig vad Sandström var för en, men just då verkade han inte särskilt mystisk, var han spion redan då förresten? ”Ja. Han var spion redan då. Såvitt vi vet i alla fall. Berätta om bilen”, inflikade Samuel Ulfsson när det nu föreföll som om den man som ryssarna ville kalla FISKGJUSEN hade kommit till punkt. Nu stelnade han märkbart till. ”Vilken bil?” frågade han uppgivet. ”Bilen, allt om bilen”, kontrade Samuel Ulfsson lika milt som beslutsamt, märkbart beslutsamt. ”Jaggan?”




06-05-24

10.49

Sida 170

”Berätta nu. Det du säger i din första version är viktigast.” ”Menar du att jag ska bli … förhörd, att jag ska bli förhörd på nya turer efter det här?” ”Ja. Sannolikt. Berätta alltså om bilen”, fortsatte Samuel Ulfsson i samma lugna tonläge som om han fortfarande var fartygschef och det hela gällde någon bagatell. Och mannen som ryssarna kallade FISKGJUSEN drog djupt efter andan. Han hade börjat svettas i pannan. Sen berättade han. Det hade varit någon fredags- eller lördagskväll. De hade tagit sig en helkväll och stuckit bort till Limassol, ja, det tog inte så lång stund från Larnaca och Camp Victoria, någon timme kanske. Det fanns en fiskrestaurang där i Limassol och … ja, det gjorde kanske detsamma, men den hette Christos. På hemvägen hade de kört in i en jävla åsnekärra utan belysning. Ingen chans att stanna, det bara smällde. Och det hade inte med spriten att göra men det fanns ju å andra sidan ingen anledning att dra in polisen. Bland annat med tanke på spriten. Så de betalade åsnekärran på platsen. Ja, det var väl den historien det. Allt det där fick väl i alla fall betraktas som utagerat. ”Du talar om vi, du talar om vi hela tiden utan att förklara dej. Betyder det att ’vi’ är du och Sandström?” frågade Samuel Ulfsson. ”Nej. Det betyder det inte. Måste ni veta vem det var och vem som körde och allt det där?” ”Ja.” ”Det var jag och bataljonschefen. På hemvägen vill säga. Sandström hade varit med på väg till Limassol men han fick … han fick anledning att stanna där.” ”Fruntimmer.” ”Det finns goda skäl att anta det, ja.” ”Så han fick höra talas om historien sen?” ”Ja, jag berättade för honom.” ”Hur fick du din bil reparerad?” ”Varför vill ni veta det?”




06-05-24

10.49

Sida 171

”Hur fick du din bil reparerad?” ”Ja, jag tyckte det var bråttom.” ”Det är inte svar på frågan.” ”Vad i helvete håller ni på med! Utreder rattfylleri inom tjänsten för mer än tio år sen, blir inte sånt preskriberat?” ”Fortfarande inte svar på frågan.” ”Okej, jag ger mej.” ”Nå.” ”Vi, det vill säga jag själv, slet bort den tillbucklade framflygeln och sen lämnade jag in bilen och fick den reparerad, med ny framflygel beställd från England.” ”Var det dyrt?” ”Tror jag det.” ”Hur betalade du det?” ”Mina besparingar rök, det var det hela.” ”På vilket sätt hade du dina besparingar?” ”Innestående på FN:s konto. Rubbet rök, om jag åtminstone sparat flygeln men nu beställde de en ny och sen var det flygfrakt och det ena med det andra och det är uppriktigt sagt själva fan att man ska behöva gå igenom det här nu. Det är mer än tio år sen, fattar du inte det?” ”Jovisst. Men det som är begravt i snö, du vet. Alla dina besparingar, låter väldigt mycket?” ”Nåja, inte alla besparingar. Men det blev extra dyrt och dessutom ville jag ju ha viss diskretion kring det hela.” ”Mutor?” ”Det betraktas inte så på Cypern.” ”Du betalade kontant?” ”Ja.” ”Hur mycket då?” ”Ungefär … ja, vill du ha det i cypriotiska pund eller något annat?” ”Spelar ingen roll, bara summan och helst begripligt.” ”Ungefär 15 000 spänn, svenska spänn.”




06-05-24

10.49

Sida 172

”Och det tog du ut från ditt konto, ditt innestående lönekonto?” ”Ja, jag hade ju inte precis pengar under madrassen.” ”Vad hände med bilen sen?” ”När jag åkte hem sålde jag den. Tappat lusten och förresten hade den ratten på fel sida.” ”Har man inte vänstertrafik på Cypern?” ”Jo, men kärran var tydligen av brittiskt ursprung, om man säger så.” ”Tack det var nog allt.” ”Vafan menar du med det?” ”Precis vad jag sa.” ”Är du inte klok?” ”Jo, jag hoppas det.” ”Nå, vad gäller saken?” ”Jag hoppas att du inte tror dina öron när du får höra det.” ”Har sossarna hittat på nåt om evigt rattfylleri för försvarsmaktens personal?” ”Nej.” ”Jag trodde väl det, så vafan gäller saken?” ”Det här samtalet spelas in och kommer att läsas av bland andra ÖB.” ”Stäng av den där jävla bandspelaren och tala om vad saken gäller i så fall.” ”Jag tror i vart fall vi kan avsluta vårt samtal tills vidare”, svarade Samuel Ulfsson utan att ens tyckas anstränga sin behärskning. DG tyckte han lät nöjd på rösten, det fanns skäl att instämma i det. Ett och annat kunde nu möjligen förklaras. Möjligen saknades en sista fråga. ”Fick Sandström höra talas om den där bilreparationen?” frågade DG mjukt som om han av ren förvirring insköt en helt onödig fråga. ”Tror jag det. Det var han som rekommenderade bilverkstan åt mej”, svarade mannen som snart skulle komma att strykas från den




06-05-24

10.49

Sida 173

korta listan av misstänkta. I vart fall skulle man nu få säkra bevis på om han ljög eller om TRISTAN ljög. *** Ska vi få en BÖGAFFÄR på halsen också, som om det inte räckte bra med den rullande KOKAINAFFÄREN, suckade Peter Sorman. Saken var förvisso inte hans bord och ingenting tydde på att någon av utrikesdepartementets representanter i olika grupperingar av sexuellt avvikande hade deltagit i det som på löpsedelsprosa riskerade att inom kort förvandlas till DEN SOCIALDEMOKRATISKA ORMGROPEN. Eller något ännu värre. Statsministern hade haft presskonferens tidigare på förmiddagen och därmed dragit upp försvarslinjerna. Den påstådde ”toppsossen” hade inga politiska funktioner inom partiet och hade inte haft några sådana på många år, eftersom hans huvudsakliga verksamhetsområde varit aktiespekulation och en skvallerpublikation av det förmodat finare slaget som kallades nyhetsbrev och som kostade 1 000 kronor exemplaret. Det faktum att han i sitt stora kontaktnät hade en viss mängd bekanta från sin tidigare period som socialdemokratisk journalist var inte märkligare än att han även kände en mängd moderater. Förmodligen var hans umgänge numera större bland moderater än socialdemokrater. Partiet hade givetvis ingenting med hans brottslighet eller påstådda brottslighet att göra. Den saken fick nu de rättsvårdande myndigheterna utreda på vanligt sätt. Regeringen varken kunde eller borde lägga sig i polisens arbete. Att den misstänkte veckan innan haft en middag med en hög polischef och justitieministern närvarande hade inte med den här historien att göra, eftersom det vid det tillfället naturligtvis inte hade förekommit någon narkotikakonsumtion. Justitieministern kunde




06-05-24

10.49

Sida 174

inte lastas för att en av hennes bekanta hade begått brott. Strängt taget var affären ingen ”affär” och de politiska undertonerna som nu präglade förloppet hade sannolikt att göra med det enkla förhållandet att det var valår och den borgerliga oppositionen då frestades till smutskastning, som vanligt. Ingen ansvarig hade i något avseende begått något enda fel. Så långt var allt gott och väl. Men sen var det frågan om hur en misstänkt narkotikaförbrytare inte bara kunde umgås med polischefer och justitieminister utan också, liksom en av de andra misstänkta, hade kunnat förses med personlig livvakt, handplockad ur Stockholmspolisen? Sen när hade det blivit naturligt att landets polisledning försåg narkotikaförbrytare med handplockade polisvakter? Och på vilka grunder hade för övrigt de där polisvakterna handplockats? Det senare var alltså den ohyggliga frågan. Och den där populistiske Aftonbladsjournalisten som alltid skulle spela amerikansk journalist på presskonferenser hade till och med frågat statsministern om det möjligen kunde vara så att de handplockade polismännen haft vissa personliga egenskaper som gjort att de handplockats, vegetariska matvanor eller särskild sexuell kapacitet eller så? Statsministern hade naturligtvis med förakt avvisat frågan samtidigt som han påpekat att det där var polisens, och inte regeringens, ansvarsområde. Men det hade fnissats på presskonferensen. Och ryktena löpte vilt. De handplockade skulle, enligt ryktena, främst kvalificerat sig genom sina medlemskap i en läder- & piskningsklubb av det mer obskyra slaget. Och började den historien rulla i pressen, sann eller inte, och Peter Sorman varken visste eller brydde sig om ifall historien var sann, så skulle valrörelsen få en katastrofal start. Det hela var vidrigt. Det fanns bara två historier som nu kunde slå ut den kommande ormgropsaffären från förstasidor och löpsedlar. Det ena vore givetvis spionaffären. Det andra vore en lycklig eller




06-05-24

10.49

Sida 175

olycklig upplösning av gisslandramat i Libanon, som än så länge vägde nästan jämnt med ormgropsaffären i dess nuvarande tillstånd av narkotika- och sosseskandal. En timme före den förfärliga presskonferensen hade statsministern haft ÖB uppe på föredragning. Militärens egna undersökningar tydde än så länge inte på att de utpekade officerarna på försvarsstaben var spioner. Det fanns naturligtvis anledning att se med viss skepsis på militärens utredande av de egna, men de hade ju delvis, med stor möda, arbetat sig fram till slutsatser som redan legat färdiga hos regeringen. De hade kontrollerat Koskovhistorien minutiöst och inte funnit någonting som gjorde att man borde omvärdera den, och de hade gått igenom sin så kallade Operation Big Red på nytt och kommit fram till att den verkligen ägt rum. Det sista vore, om inte saken vore så allvarlig, närmast komiskt. Som att gå över ån efter vatten, tänkte Sorman. Han själv och statsministern kände ju i vissa avseenden, nämligen ryssarnas inställning, till betydligt mer om den så kallade Operation Big Red än vad militären gjorde. Slutsatsen att det således var hart när omöjligt att tänka sig just örlogskapten Hamilton som rysk agent var därför både rimlig och någonting som regeringen redan kommit fram till på egen hand. Och vad den där översten beträffade hade man funnit avgörande fel i uppgifterna från TRISTAN. I FN:s byråkrati fanns ett mer än tio år gammalt kontoutdrag som visade att han bestridit vissa bilräkningar eller vad det var med egna medel och således inte med sovjetiska spionpengar. Men det var väl för tidigt att dra definitiva slutsatser än på ett tag när det gällde översten. På Säpo såg det annorlunda ut. Polisintendenten på ryssbyrån hade ju erkänt och man hade funnit bevismaterial. Så långt var allt gott och väl och för en gångs skull skulle väl Säpo visa sig kapabel att inte publicera sina hemligheter i kvällspressen. Det här var ingen bra reklam för dem och ingen rolig publicitet eftersom publiciteten skul-




06-05-24

10.49

Sida 176

le skada dem själva och inte regeringen. Läget komplicerades av att de förhandlade med sin spion om immunitet. Han själv hade erbjudit sig att samarbeta om han fick immunitet och annars hade de inte så mycket att gå på. Rikspolischefen hade bett statsministern om beslut inom en vecka och därmed var även den här saken politiskt farlig. Rent praktiskt var det förstås bra om man kunde få ur den där göken så mycket information om hans spioneri som möjligt. Men om det senare kom ut att regeringen ”benådat” en spion och ”tystat ner” en spionskandal? Han var åtminstone inte socialdemokrat, då hade saken inte, i nuvarande läge, ens gått att fundera över. I så fall hade man varit tvungen att döma honom. Ytterligare en skydda-de-egna-skandal orkade man inte med. Det hela var en faktor att räkna med i det sammantagna politiska spelet men avgörandet låg hos statsministern. Det som låg på Peter Sormans eget bord var i första hand Libanonaffären. Läget var kritiskt. Kidnapparna hade begärt en miljon dollar per svensk och satt ut en tidsfrist. Å ena sidan hade man problemet med inställningen att ”aldrig förhandla med terrorister” och gjorde man det, och det kom ut, skulle det bli kritik och bråk i högerpressen. Vilket regeringen strängt taget skulle kunna tjäna på: hellre än att hålla sig till hårda men teoretiskt riktiga principer hade man valt att rädda svenska människoliv. Och så vidare. Men om kidnapparna kom med nya krav, och om de bara tog pengarna och stack? Och dödade gisslan i alla fall. Regeringen således blåst på ett jättebelopp samtidigt som man misslyckats med att rädda svenska liv? En halvtimme senare hade matematiken avsevärt förenklats och fördystrats. Yassir Arafat ringde från Tunis och försäkrade sin ”gamle vän” Sorman att kidnapparna inte hade med PLO att skaffa men att de utan tvekan skulle få sitt rättvisa straff – två meddelanden som tycktes stå i




06-05-24

10.49

Sida 177

stark konflikt med varandra. PLO erbjöd sig att eskortera gisslan till Beirut om den släpptes, och om förhandlingarna inte gav resultat kunde PLO som en sista åtgärd göra ett fritagningsförsök med våld. Peter Sorman hade mycket bestämt tackat nej till det senare. Om gisslan dog skulle Arafat säga att fritagningsförsöket skett på den svenska regeringens begäran. Om gisslan klarade sig skulle PLO ta åt sig äran. Med alla de egendomliga politiska konsekvenser det kunde få hemma nu i det upphetsade politiska läget. Ambassaden i Damaskus förmedlade därefter det senaste budet från förhandlingarna i Beirut mellan PLO:s påstådda medlare Salah Salah och de två svenska diplomaterna på hotell Summerland. Kidnapparna begärde en miljon dollar per svensk, som väntat. Men de begärde också den svenska diplomatiska representationens hjälp att ta sig från Mellanöstern, sex personer och helst med flyg och med svenska diplomater som skydd ombord. Det var, av såväl politiska som praktiska skäl, ett oantagbart bud. Men kaparna sade sig veta att de var dömda till döden och att detta var deras enda chans att överleva själva. De hade satt ut en tidsfrist på 12 timmar, sen skulle de dra lott om vilken svensk de skulle döda först och på något sätt överföra bevis om den saken och sen sätta ut en ny tidsfrist. Deras bud var givetvis oantagbart. PLO:s stormningsförslag var lika oantagbart. Det var bara att försöka vinna tid och fortsätta förhandlandet med budet att pengar kunde man tänka sig men ingen diplomatisk gruppresa ur landet. Fast det såg mörkt ut. Peter Sorman kom plötsligt att tänka på Hamilton. Han satt ju enligt uppgift bara 70 meter från kidnapparnas gömställe. Ett svenskt fritagningsförsök? Nej, det föreföll inte så klokt. Det skulle ju innebära att Sorman måste överföra någon form av meddelande med den innebörden och gick det bra skulle militären ta åt sig äran och gick det dåligt skulle han själv och regeringen få skulden. Det fanns ingen möjlighet att överföra något meddelande till den där Hamilton, inget meddelande som skulle bli politiskt behagligt eller




06-05-24

10.49

Sida 178

ens försvarbart i efterhand. Nej, Hamiltons enda uppgift måste vara att förse diplomaterna med sina observationer. Ingenting annat. Man fick bara hoppas att de varit försiktiga med vilka kunskaper de i sin tur givit honom. *** Det senaste meddelandet Carl fått från ambassadsekreteraren uppe i Damaskus var kort men tämligen konkret. Kidnapparna framställt oantagbart bud. Pengar och fri lejd med diplomatisk gisslan. Svaret blir nej. Tidsfrist 12 timmar. Meddela alla observationer om tänkbara reaktioner och aktiviteter. Klart slut. Och en av Mounas ordonnanser hade kommit med instruktioner direkt från Tunis. Man skulle förbereda ett fritagningsförsök. Den svenska regeringen var införstådd. Carl sände en förfrågan till ambassaden om de kunde bekräfta riktigheten i uppgifterna. Någon timme senare kom svar från Stockholm via Damaskus där uppgifterna bestämt dementerades från utrikesdepartementet. Men inga nya instruktioner till Carl, vilket fick honom att fundera en hel del. Sen hade han och Mouna grälat om vem som eventuellt skulle göra vad och om hon skulle släpa fram förstärkningar. Det tog tid att komma överens. Huvudproblemet rent taktiskt var att de inte visste om kidnapparna hade apterat sprängladdningar i det rum där gisslan hölls fången. De hade visserligen inte observerat någonting som tydde på det under de senaste dygnen, exempelvis tog det bara 30 sekunder för någon som lämnade undervåningen att dyka upp i rummet där fångarna hölls och det tydde inte på någon desarmering. Men det var riskabelt att bara chansa på den punkten. Man kunde alltså inte göra det enklaste, döda alla sex vid någon tidpunkt när ingen befann sig på övervåningen, exempelvis vid kvällsmåltiden.




06-05-24

10.49

Sida 179

I skymningen kom en av kidnapparna tillbaks efter att ha varit borta i sex–sju timmar och Mouna och Carl kunde under någon tid se hur det grälades och diskuterades på nedervåningen, mer upprört och nervöst än vid något tidigare tillfälle. Slutsatsen var enkel. Kidnapparna hade via Salah Salah fått ett negativt besked från de svenska diplomaterna och nu gällde alltså frågan hur de skulle hantera sin tidsfrist som inte utan vidare kunde beräknas till 12 timmar från det närvarande ögonblicket. De kunde lika gärna ha sagt att tidsfristen började löpa tidigare, långt innan Carl fått beskedet över radio. Det nya läget gjorde att Carl och Mouna fick lättare att komma överens och hon rekvirerade två bilar, en taxi och en följebil med chaufförer men bara två man som back-up. Två timmar senare, när det blivit helt mörkt, inledde de operationen. Mouna såg honom genom bildförstärkaren när han avancerade mot huset. Alldeles i närheten av dörren där vakten skulle komma ut, om de inte plötsligt ändrat på alla rutiner, stod en stor vattentunna. Bakom den skulle han vänta och göra det första överfallet så att hon omedelbart skulle kunna se vad som hände. Hon hade i sin tur radioförbindelse med sina egna två män som satt i en av flyktbilarna 30 meter därifrån, men givetvis måste de hålla strikt radiotystnad ända tills operationen var igång. När vakten kom ut genom dörren kände hon hur hennes puls steg till något som nästan kändes som en smärtgräns och hon var tvungen att något ögonblick ta ögonen från bildförstärkaren och stirra ut i mörkret för att förvissa sig om att man verkligen inte kunde se någonting, själv såg hon ju hela förloppet nästan som om det vore dagsljus. Vakten dröjde länge på trappan, det såg ut som om han inte skulle göra sin vanliga rundvandring och hon försökte räkna ut vad Carl skulle göra då. Förmodligen skulle han avvakta tills vakten gick in och sen skulle han övergå till fas två som om fas ett redan vore avklarad.




06-05-24

10.49

Sida 180

Det var outhärdligt att bara sitta som passiv åskådare. Hon hade ingen exakt uppfattning om Carls kapacitet, men det här var sånt som bara såg lätt ut på övning. I verkligheten var riskerna för misslyckande oändligt stora, vakten kunde börja gå runt huset åt motsatt håll, eller välja fel väg runt vattentunnan eller till och med tända en cigarrett så att han lyste upp platsen. Och där nere stod Carl, tätt tryckt intill vattentunnan utan att röra sig. Han hade tagit av sig sina goggles, förmodligen för att ingenting skulle sitta i vägen, han räknade ju inte med att behöva förflytta sig i mörkret längre. De var alltså jämspelta när det gällde mörkerseende. Han hade den korta kniven med det svarta reflexfria bladet i handen och valet av vapen gjorde att Mouna insåg ungefär hur han skulle göra det. Det var en perfekt metod om den lyckades, men fullkomligt katastrofal om han högg fel med så mycket som en centimeter. Plötsligt bestämde sig vakten, det var inte den unga pojken som stod i tur och hon kände sig irrationellt lättad över det samtidigt som hon var mer oroad eftersom det här föreföll vara deras mest svårfjällade; han tog tre eller fyra steg mot Carls gömställe. Hon insåg med någon sorts fördröjd utlösning vad som hände. Först såg det ut som om han bara sjunkit ihop ljudlöst i Carls grepp och som om Carl försiktigt la honom till ro på marken. Men i efterhand insåg hon att hon hade sett själva hugget, mot nedre delen av ryggraden, snett från sidan. Carl hade punkterat såväl stora kroppspulsådern som ryggmärgen på den andre. Förlamningen var i så fall omedelbar och döden kom mycket snabbt, vanligtvis genom att andningen upphörde att fungera i den allmänna kroppsliga kortslutningen. Carl hade satt på sig sina goggles igen och vinkade åt hennes håll att fas ett var avklarad, något hon ju redan visste. Men sen gick han inte mot dörren utan tog ett varv runt huset så att han snart försvann ur sikte. Hon undrade varför, men bestämde sig för att han måste ha tyckt att det nu dröjt så länge att han måste veta var de andra befann sig i huset.




06-05-24

10.49

Sida 181

De höll på att avsluta sin måltid. Men det kunde bara Mouna se från sin position på avstånd, så det dröjde ytterligare innan Carl där nere hade satt sig in i läget. När han dök upp runt husknuten gick han så att det hördes – hon insåg att han föreställde vakten – och han nästan klampade upp på trappan innan han fällde upp sin kulsprutepistol och osäkrade den och ryckte upp dörren och försvann ur hennes åsyn. Det följande förloppet kunde hon bara gissa sig till med ledning av reaktionerna hos de två män hon såg sitta ner på andra sidan matbordet. Carl steg rätt in i rummet med vapnet i höftläge och sköt tre skott rakt genom mittlinjen på den man som suttit med ett vapen i handen. Samtidigt skrek han på engelska att de skulle ner på golvet, med ansiktet ner, och eftersom de inte lydde sköt han på nytt tre skott genom ryggen på den som satt vid matbordet närmast honom och ögonblicket senare låg de tre levande blickstilla på golvet, med armar och ben utspridda och utan att säga ett ljud. Han rörde sig runt i rummet så att Mouna skulle se honom och samlade upp de tre automatvapen han kunde upptäcka. Sen lyfte han undan matbordet så att han kunde överblicka hela golvet, hängde sitt eget vapen runt halsen så att han fick båda händerna fria och plockade ut magasinen ur de tre sovjetiska automatkarbinerna och drog ut den patron som alla tre hade haft i loppet och la allting i en skramlande hög på matbordet. Fortfarande sa ingen av de tre på golvet ett ljud. Han flyttade över vapnet i höger hand och genomsökte dem en efter en, men ingen av dem hade något ytterligare vapen på sig. Allt föreföll tills vidare under kontroll. Han tog fram sin lilla kommunikationsradio och slog på kontakten och meddelade att fas två var klar, något som Mouna rimligtvis redan borde ha uppfattat, och mindre än fem sekunder senare hörde han en försiktig tutning ute på gatan som innebar att Mouna fört beskedet vidare till back-upgruppen. En av de skjutna männen rörde lite på sig, Carl måste alltså ha




06-05-24

10.49

Sida 182

missat ryggraden på något sätt. Han bestämde sig för att inte döda mannen utan gick i stället fram till radion som spelade Koran-recitationer och vred upp volymen. Sen beordrade han de tre levande att sätta sig upp mot ena långväggen, i position så att Mouna skulle se dem, och lägga händerna bakom nacken. De lydde långsamt, rörde sig nästan i ultrarapid, men Carl bestämde sig för att det måste vara chocken snarare än ovilja att samarbeta. När de satt på plats i angiven position drog han fram en stol som han vände bakochfram och satte sig mitt emot dem med den numera bevisligen så gott som helt ljudlösa Ingram-kpisten riktad mot dem; skotten hade inte hörts mer än hostningar. Om svenskarna där uppe fattat något av läget eller inte var svårt att säga, men förmodligen hade de inte uppfattat annat än lite möbelskrap och några fraser på engelska. Och nu kunde de inte höra något på grund av den klagande Koran-recitationen. De två vuxna männen såg mer resignerade än skräckslagna ut, som om de inte betraktade besök av döden som något särskilt oväntat. Den unge pojken såg helt annorlunda ut, han som egentligen skulle haft kvällens första vakt om de inte av outgrundliga skäl ändrat på sin rutin. Från och med nu borde allt gå som planerat utan några större problem. ”Förstår ni engelska?” frågade Carl lågt så att han inte skulle överrösta Koranen i transistorradion. De nickade alla tre, de två äldre surmulet, de som var kusinerna al Latif och som skulle dö senare. Pojken nickade energiskt som om rädslan förstärkte hans rörelser; han hade ett milt och begåvat utseende. ”Jag är svensk och förhandlingarna är alltså avslutade”, fortsatte Carl och gjorde en lång paus för att se om de skulle brista ut i någon sorts hotelser om gisslans säkerhet. Men ingen av dem sa något alls. ”Vi vill inte ha någon onödig blodsutgjutelse, utan bara vårt folk




06-05-24

10.49

Sida 183

tillbaks. Hur ni löser era problem med PLO sen är ert problem och inte vårt”, ljög Carl lugnt vidare. Han ansåg att han hade situationen helt i sin hand. ”Du där”, fortsatte han efter en stund och nickade mot pojken, ”hur är du släkt med farbröderna här?” Pojken svarade inte, i stället såg han ner i golvet och såg ut som om han skulle falla i gråt. Carl hade svårt att tolka reaktionen och hann bara kort fundera över chock eller förödmjukelse över att vara så enkelt besegrad innan mannen som hette Taheer svarade, alldeles lugnt och utan minsta osäkerhet i sin melodiska och till Carls förvåning mycket vackra röst. ”Karim är min son och jag erbjuder mitt liv i hans ställe. Karim är bara ett barn och måste göra som hans far säger.” Carl kom av sig och lät blicken vandra mellan de två några gånger innan han bestämde sig för fortsättningen. ”Vi gör så här”, började han med viss ansträngning för att inte på minsta sätt låta osäker. ”Du, Karim, går upp på övervåningen och befriar gisslan. Sen tar du dom med dig ut till bilen och du kommer tillbaks in hit. Du måste komma tillbaks in hit, annars måste jag döda din far. Förstår du vad jag sagt?” Pojken nickade ivrigt. ”Det där hjälper inte, Karim, du måste upprepa för mej på engelska vad jag sagt, förstår du?” Pojken nickade igen men gjorde ingen min av att säga något förrän hans far fräste till på arabiska. ”Jag hämta gisslan, befria gisslan och gå ut med dom till bilen. De sätter sig, bilen åker, jag måste komma in igen”, rabblade pojken nervöst. ”Det är bra, Karim. Du ska gå ut med dom bakvägen, dom får inte se någon av oss här inne för då blir dom rädda, har du förstått?” Pojken nickade och satt sen tyst med sänkt huvud innan han kom på sig och upprepade instruktionerna på engelska.




06-05-24

10.49

Sida 184

”Det är bra, Karim. Om vi gör så här så kommer mina landsmän att åka till Beirut och bli fria. Du måste komma in här för att jag ska veta att ni inte kan varna någon, förstår du det?” ”Gå ut med dom bakvägen … ska jag säga till dom att dom är fria?” svarade pojken som såg ut som om han började samla sig, som om han började hoppas på att få leva. ”Alldeles rätt, Karim. Du ska säga till dom att dom nu ska åka till hotell i Beirut och träffa svenska diplomater, allt är över. Och sen komma in hit så att vi inte måste skjuta mera. Du ska inte försöka smita, Karim, för vi är fler svenskar där ute. Då måste dom skjuta dig och jag måste skjuta din far och din fars kusin. Har du förstått allting nu?” Pojken rabblade snabbt upp instruktionerna på engelska och Carl nickade sakta allteftersom punkt efter punkt upprepades. ”Nå, Taheer, har du några invändningar mot det här sättet?” frågade han sen i betydligt hårdare tonfall. ”Vad tänker ni göra med oss sen?” frågade den äldre kusinen surmulet. ”Tanken är att jag sitter här och håller er alla tre sällskap så lång tid som det tar för vår bil att komma i säkerhet. Sen går jag härifrån och ni får klara er så gott ni kan. Den svenska regeringens enda intresse är att få loss våra svenskar, er bryr vi oss inte om, ni har redan betalat priset till oss.” Carl nickade mot de två skjutna som låg alldeles stilla i sitt eget blod på golvet. ”Vårt affärsläge är inte så starkt just nu”, muttrade mannen som hette Taheer och det såg nästan ut som om han smålog åt sin oavsiktligt komiska underdrift. ”Nej, det är väl inte det”, sa Carl och slog på sin lilla radio och meddelade kort att fas tre var klar. ”Kom ihåg en sak nu, Karim”, sa han sen och vände sig på nytt mot pojken. ”Om du skadar gisslan där uppe, eller försöker någonting dumt så kommer din far och din fars kusin att dö först och sen




06-05-24

10.49

Sida 185

utan tvekan du själv. Har du förstått det?” Karim såg ut som om han skulle börja upprepa även det senaste på engelska, men Carl avbröt honom med en gest och nickade åt honom att sätta igång. Samtidigt hörde alla fyra hur en Mercedes med dieselmotor gled upp mot huset. När pojken gått ut ur rummet och hans steg hördes uppför trappan gick Carl fram till radion och stängde av den och tecknade åt de andra två att förhålla sig helt tysta. Sen lyssnade han intensivt. Det hördes svagt mummel från någon konversation där uppe, men han kunde inte uppfatta orden. Det lät ändå som om ingen var särskilt upprörd, och så långt fanns således ingen anledning att oroa sig. Efter en kort stund hördes steg från flera personer nerför trappan och en ganska munter konversation, han uppfattade några ord på svenska och kände sig plötsligt oändligt lättad, som om allt var över. Men sen kom han på sig med att det var det inte, inte än. De lyssnade alla tre och hörde en bildörr och sen hur Mercedesmotorn avlägsnade sig. Omedelbart därefter kom Karim in i rummet och efter någon tvekan gick han tillbaks och satte sig bredvid sin far och kusinen och efter ytterligare någon tvekan la han upp sina händer bakom nacken. Carl betraktade dem dystert. Sen lyfte han sin radio och meddelade att man nu kunde gå in i fas 5. Han undrade vad de trodde. De levde, de andades, de satt där på tre–fyra meters håll och förmodligen hoppades de. Det var trist, särskilt för pojken. Det spelade ju ingen roll om pojken berättade för en eller annan bekant hur det hela gått till. Han var palestinier, han var modig och gjorde ett intelligent intryck och hade bara gjort som hans far sagt åt honom. Vilken arabisk 17-åring kunde man lasta för det, vem skulle inte ha gjort som far säger? Mouna skulle själv ha gjort som far sa när hon var 17 år, antagligen skulle till och med hon ha gjort samma sak och hon skulle lika gärna som denne Karim ha kunnat sitta så här med bröstet fyllt av hopp, medan det blev allt lättare




06-05-24

10.49

Sida 186

att andas, trots den förfärliga synen på golvet, medan döden var på väg. Mouna knackade den överenskomna signalen och sen kom hon in med sina goggles dinglande från ena handen. Hon kisade lite i det överraskande starka ljuset som plötsligt slog henne i ögonen. Hon var klädd i camouflagefärgad fältuniform och på axelklaffarna hade hon nu en örn och en stjärna. Hon såg ut som om det inte längre var någon tvekan om vem som förde befäl och Carl fick nästan kväva en impuls att ställa sig upp i givakt för överordnad. De utbytte bara ett kort ögonkast och så gick hon fram till Carl och övertog den amerikanska kulsprutepistolen genom att sträcka fram handen och knäppa med fingrarna. I det ögonblicket började de två äldre männen förstå sammanhanget. De såg ut som om de hade känt igen henne, och i vart fall lämnade hennes uniform inga som helst frågor obesvarade. På vänster ärm bar hon den palestinska underrättelsetjänstens fälttecken och siffran 17 som var beteckningen på Yassir Arafats personliga garde. Carl reste sig tungt och började gå ut samtidigt som Taheer for ut i en ström av ord på arabiska. När Carl nått ytterdörren hörde han Ingrams kvävda hostningar, tre gånger fyra. Sex plus tolv är arton, tolv skott kvar i magasinet, tänkte han mekaniskt. Han stannade något ögonblick ute på verandan och såg upp mot en alldeles klar stjärnhimmel och drog in några djupa andetag. Sen gick han ner till den dödade vaktposten och kastade upp honom över axlarna och böjde sig ner efter det säkrade och plundrade automatvapnet på marken intill vattentunnan. Det knakade och gnisslade i den andres ryggrad, han hade tydligen fått in en perfekt träff och nästan delat kotpelaren. Det kunde hända ibland om man träffade rätt, enligt vad han mindes från övningar på bedövade svin. Han gick in och lastade av bredvid de andra liken. Mouna befann sig tydligen redan uppe på övervåningen för att leta dokument. Han satte sig en stund på stolen och betraktade liken. Alla låg med




06-05-24

10.49

Sida 187

ansiktet mot golvet utom Karim, som låg på rygg med uppspärrade ögon. Han såg nästan ut som om han levde. Om Karim haft vakten i kväll skulle Carl naturligtvis ha huggit ryggraden av honom. Det måste ju ske absolut tyst, utan minsta skrik. Men det här var något annat. Mouna kom ner med en bag i handen, hon hade tydligen hittat vad hon letade efter. Hon höjde sina goggles med en menande gest och sen släckte hon ljuset. Carl drog på sig sina goggles. Månens ljus utifrån slog upp en skarp reflex i Karims ögon och gav dem nästan ett anklagande uttryck. Carl reste sig sakta och följde Mouna ut. När de kom tillbaks till sitt rum sände Carl ett kort meddelande. Gisslan fri efter lyckade förhandlingar. Anländer hotell Summerland inom en timme. Avvecklar stationen. Klart slut. Sen avvecklade de stationen och packade all utrustning som två av Mounas underlydande bar iväg till en bil som stod på baksidan av huset där reservstyrkan befunnit sig. Mouna berättade inte förrän nu att hon, tvärt emot deras överenskommelse, haft en reservstyrka där. De hade varit ett helt palestinskt kompani, tjugo man.




06-05-24

10.49

Sida 188

 Samuel Ulfsson hade i allt utom möjligtvis rökning levt ett liv i måttlighet, och det gällde även känslolivet. Såtillvida var han mycket svensk. Han blev inte plötsligt och överdrivet optimistisk men heller inte handfallen eller pessimistisk om oväntade nyheter kunde förefalla lysande eller katastrofala. Således varken älskade eller hatade han människor han måste samarbeta med – och i hans speciella yrke saknades inte säregna personligheter – och i den ständiga strömmen av män, nästan uteslutande män, som satt i stolen framför honom och föredrog än det ena än det andra mer eller mindre hemliga och mer eller mindre välunderbyggda ärendet fann han sällan anledning till personlig sympati eller antipati. Näslund var därvidlag ett dramatiskt undantag. Henrik P Näslund var chef för den centrala enheten inom landets civila säkerhetstjänst, den avdelning som skulle uppspåra spioner och terrorister. Förut hade det hetat avdelning B eller B-byrån men nu hade de visst ändrat namn till avdelning E, och där var Näslund chef. Och denna centrala enhet nere på aphuset på Kungsholmen, som Samuel Ulfsson och hans kolleger alltid beskrev rikets säkerhetstjänst när ingen utomstående hörde vad de sa eller tänkte, var sannolikt landets mest ineffektiva och inkompetenta institution. Deras verksamhet kännetecknades nämligen främst av att de aldrig löste sina arbetsuppgifter och mest konkret betydde det att de aldrig fångade några spioner. Men nu hade de i alla fall lyckats. Den spion som ryssarna kallat PÅFÅGELN hade ju redan bekänt. De hade alltså, efter informationer från ryssarna själva, via den falske avhopparen TRISTAN och via




06-05-24

10.49

Sida 189

Sir Geoffrey på MI 6, alldeles självmant kommit på att de kanske skulle förhöra den misstänkte och genomsöka hans hem och det hade gett snabba resultat. För närvarande förhandlade de med PÅFÅGELN om immunitet och med regeringen om regeringen kunde gå med på ett sånt arrangemang. Det fick bli en sak mellan aphuset och regeringen och Samuel Ulfsson ansåg inte att det angick honom eller att han hade anledning att anlägga några särskilda synpunkter på saken, även om nu Näslund satt där och bad honom om det. ”Det är er sak, eller det får ni göra upp med politikerna och det har vi ingen anledning att lägga oss i”, sa Samuel Ulfsson på ett sätt som åtminstone var avsett att vara helt fritt från gissningsbara eller tolkningsbara betoningar. Näslund tog upp en stålkam och drog den några energiska varv genom sitt bakåtstrukna hår. Han brukade tydligen göra så när han tänkte efter och tydligen var han själv helt omedveten om hur omgivningen, åtminstone uppe på försvarsstaben, såg på den vanan. ”Som du vet har ju vi också en del bra engelska förbindelser”, började Näslund. Det var alldeles klart att han hade något i bakfickan. ”Jodå. Vi håller i underrättelsetjänsten och ni i säkerhetstjänsten och det är väl ganska rimligt”, svarade Samuel Ulfsson undvikande. ”Precis”, fortsatte Näslund medan han stoppade ner sin stålkam, ”exakt så. Och våra källor inom MI 5 talar om en utvidgad TRISTAN-rapport, om några agenter som skulle ha kodbeteckningarna OSPREY och SEAHAWK, ja det betyder fiskgjuse och storlabb”. ”Storlabb?” ”Ja, den där måsfågeln som jagar upp trutar och får dom att kasta upp vad dom har i krävan, en sorts luftens pirat. Det trodde jag ni kände till här i flottan.” ”Jo, jag har sett dom ibland. Håller till rätt långt ute, i ytterskären och ute till havs, intressant fågel.” ”Ja, fast det var inte ornitologi jag hade tänkt diskutera när det gällde det här.”




06-05-24

10.49

Sida 190

”Det var i alla fall du som började.” ”Nå?” ”Vadå nå?” ”Har ni också fått mullvadar i huset?” ”Det tror jag inte. Man kan förstås aldrig veta, ni har ju haft ett par stycken i tio–tjugo år eller om det inte rentav var trettio år.” ”Vilka personer åsyftas med kodbeteckningarna OSPREY och SEAHAWK?” Leken var slut. Samuel Ulfsson fick ett nästan outhärdligt sting av röksugenhet. Men nu måste han alltså bestämma sig för att tala sanning eller ljuga eller någonting mitt emellan. ”Det ligger till så här”, började han långsamt medan han fortfarande försökte bestämma sig, ”att TRISTAN-rapporten mycket riktigt innehöll två andra utpekanden, men vi har grundad anledning att dra slutsatsen att det där inte är sant.” ”Så denne TRISTAN skulle tala sanning om vår man men ljuga om er personal?” ”Ja, det är den slutsats vi lutar åt för närvarande.” ”Spionerimisstankar är en sak för säkerhetspolisen.” ”Det beror på hur välgrundade dom är. Om dom inte är välgrundade kan vi hålla dom inom huset, och vill du klaga på det får du gå till regeringen och jag tror nog vi får regeringens stöd. Vad gäller en av dessa personer inom försvarsmakten har regeringen redan gett oss någon form av utlåtande och dom har kommit till samma slutsatser som vi.” ”När det gäller SEAHAWK?” ”Ja, faktiskt.” ”Det betyder att OSPREY ännu är osäker?” ”Det skulle jag inte vilja påstå.” ”Och varför ville ni nu ha dom här förhören med vår man om hans förhållande till Sandström?” ”Har ni genomfört förhören?” ”Ja, jag har dom med mej. Era hypoteser tycktes i alla fall stämma.




06-05-24

10.49

Sida 191

Men jag måste ju få reda på orsaken.” ”Du menar orsaken till att vi letade efter ett samband mellan Sandström och er man?” ”Ja naturligtvis.” Näslund hade svårt att dölja sin irritation eller otålighet och Samuel Ulfsson medgav tyst för sig själv att man väl kunde förstå den saken. Det var dessutom svårt att undvika en förklaring, särskilt nu när sambandet mellan deras spion och Sandström tydligen var etablerat. Dags för en viss, begränsad, uppriktighet således. ”Vi tror att den där TRISTAN:s uppgifter bygger på kunskaper från Sandström: såväl när det gäller er PEACOCK som våra SEAHAWK och OSPREY. Men med den avgörande skillnaden att PEACOCK till skillnad från OSPREY och SEAHAWK är en riktig spion. Ja, han har ju till och med erkänt. Sandström är alltså i Moskva och jobbar åt ryssarna, det är vad vi har anledning att tro. En typisk rysk operation, dom vill ställa till kaos för oss.” Näslund satt tyst en stund och tänkte efter. Det såg ut som om han tänkte ta upp sin stålkam igen men ångrade sig just när han kom på sin invändning. ”Jamen, då skulle dom ju faktiskt ha satt fast en av sina egna om det där stämmer. Han har ju erkänt ju.” ”Ja, det blir onekligen slutsatsen”, suckade Samuel Ulfsson. Näslund tänkte efter på nytt och han tänkte så att ansträngningen nästan luktade i rummet. ”Men”, sa han till slut, ”men det är ju svårt att tro att dom vill sätta fast en riktig spion bara för att få er att tro att ni har huset fullt av mullvadar. Och den där TRISTAN satte ju dessutom fast sin egen spionring i England. Man skulle ju snarare, om man var mer misstänksamt lagd än jag, få för sig att ni ville skydda era egna eller er egen organisation från skandal. Håller ni också på och förhandlar om immunitet?” Näslund såg nöjd ut, som om han äntligen genomskådat hela sammanhanget. Samuel Ulfsson fick snabbt kväva en impuls att hålla




06-05-24

10.49

Sida 192

med för att bli av med hela diskussionen. Men han ångrade sig snabbt när han såg kvällstidningarnas rubriker framför sig; på aphuset skulle de inte tveka att låta publicera nyheten i kvällspressen om dom kände sig pressade själva. ”Nej”, sa han surt, demonstrativt surt, ”vi förhandlar sannerligen inte om immunitet. Vi har kommit långt, mycket långt, i våra analyser av uppgifterna och som jag sa så delar regeringen i väsentliga stycken våra slutsatser. TRISTAN är alltså delvis sann och delvis osann i sina uppgifter. Det som gäller hans egen ring och det som tydligen gäller er man är sant. Det som gäller två personer här hos oss är osant. Så ser det ut för närvarande.” ”Och det vill du att jag ska tro?” ”Ja. Det är vad vi tror. Och regeringen. Dyker det upp skäl för oss att ändra oss så kallar vi naturligtvis in polisen. Just nu finns det inte skäl till det.” ”Det är er skyldighet.” ”Vadå?” ”Att vända er till polisen med såna här misstankar, det är vår sak att bestämma om det hela kan avföras eller inte.” Näslund såg nästan ut som om han var beredd att ta strid på frågan. Men för Samuel Ulfsson återstod bara det byråkratiskt mördande beskedet. ”Vill du klaga får du gå till regeringen. Dyker det upp något nytt av intresse för polisen så hör vi av oss.” Han kom på sig själv med att låta nästan aggressiv och han förmanade sig tyst att inte låta sig provoceras av polismannens allmänna obehaglighet. Näslund svarade inte. Han såg ut som om han fått nog när han nu äntligen öppnade sin portfölj och la ett brunt kuvert märkt Rikspolisstyrelsen på Samuel Ulfssons välstädade och tobaksfria bordsyta. Sen gick han med en kort nick. Samuel Ulfsson sprättade omedelbart upp kuvertet och läste sen snabbt igenom förhörsprotokollen. Allt stämde. Han drog en djup




06-05-24

10.49

Sida 193

suck av lättnad och såg sig om efter sina cigarretter innan han kom på sig. Han tryckte in snabbtelefonen för att be sin sekreterare hämta in DG från de bakre regionerna någonstans där den gamle berguven avvaktat. Men DG var redan på väg, som om han känt på sig hur länge den där Näslund skulle kunna klamra sig kvar. Samuel Ulfsson flyttade över från sin direktörsposition till det lilla sidobordet under tavlan som föreställde fältväbel och tvångsrekryterad dräng och under vardande karolin. Han tog Säpos förhörsprotokoll och la papperen framför stolen mitt emot och just då kom DG in i rummet med överraskande glad uppsyn och de berguvsartade ögonbrynen ända uppe i pannan. ”Sen när är du emot grymma djurförsök?” hälsade DG glatt. ”Hurså?” undrade Samuel Ulfsson obeslutsam om han skulle le åt något skämt han inte förstått. ”Va, har du inte sett?” fortsatte DG oförändrat munter medan han gick fram och satte sig och grep efter dokumenten från aphuset, ”det sitter ju en liten politisk slogan alldeles över knappen där man ska trycka om man ska få veta om man får gå in till dej eller om du talar i telefon eller om man skall vänta. Mot grymma djurförsök. På tyska. Nå, det här stämmer förstås, det var väl som man kunde tro och nere på aphuset förstår dom väl ingenting vid det här laget?” DG började läsa med dokumenten nära inpå ansiktet och glasögonen tryckta upp i pannan. Han brukade ta på sig läsglasögon när han skulle läsa, och sen sköt han upp dem i pannan. ”Mja, jag brukar ju inte trycka på väntaknappen själv när jag ska in. Har inte sett någonting om grymma djurförsök. Var det på tyska dessutom sa du?” ”Jo. Men det finns en ännu bättre politisk slogan över kodknapparna in till slavkorridoren, har du inte sett den heller?” DG läste snabbt och kursivt som om det mest gällde att konstatera att allt var som man räknade med. ”Jo”, fortsatte DG när han inte fick något svar, ”dom har satt upp




06-05-24

10.49

Sida 194

en engelsk devis, jag tror jag har hört den nån gång men glömt den. Bra är den i alla fall. Ovanpå kodlåset, har du inte sett den?” ”Nej, men vad står det?” muttrade Samuel Ulfsson. ”Jo, i enkel översättning ungefär följande: Spioneri är ett av världens två äldsta yrken. Men inom det andra yrket förekommer färre amatörer och mindre omoral. Ganska väl passande för dagens övningar eller hur?” ”Nej, det har jag inte sett. Jo, det kanske man skulle kunna säga.” DG var redan färdig med sin läsning och han stoppade ner läsglasögonen i bröstfickan på kavajen. Sen sammanfattade de snabbt och växelvis läget. För det första jobbade alltså Sandström i Moskva. Rapporten från aphuset bekräftade det sista man behövde veta. PÅFÅGELN hade haft besök av Sandström just det år då grisarna funnits där. Normalt hade de ingenting med varandra att göra, alltså de två spionerna. Ryssarna hade således satt fast en av sina egna agenter, men han skulle just gå i pension och förlora betydelse för dem. Av någon anledning ansåg de att de till varje pris måste göra TRISTAN trovärdig och därför hade de offrat flera egna agenter och däribland åtminstone en som varit viktig. De ville alltså till nästan vilket pris som helst få svenska försvaret att göra sig av med Hamilton, att kasta sig in i självplågande kaos och börja tvivla på att Big Red någonsin ägt rum och möjligen få för sig att informationerna från avhopparen Koskov inte var trovärdiga. Hade de lyckats hade de bland annat lamslagit den militära svenska underrättelsetjänsten för åtskilliga år framåt. Någonting i den stilen måste motivet för operation TRISTAN vara. Nästa slutsats var att Sandström som heltidsanställd borta i Moskva skulle utgöra en plåga och ekonomisk belastning för åtskilliga år framåt. Nu måste man inte bara på nytt rekonstruera hans kunskapsmassa när det gällde strategisk information, man måste också börja gå igenom hela hans jävla bekantskapskrets inom försvaret och polisen för att kunna rusta sig mot nya provokationer.




06-05-24

10.49

Sida 195

En möjlighet var förstås att låta ryssarna veta att man själv visste att Sandström jobbade åt dem. Nej, det skulle bara lösa psykologiska problem och möjligen stoppa nya falska spionerianklagelser byggda på samma sätt som i den här operationen. En dyster aspekt på det hela var naturligtvis att allt detta skulle dra resurser och pengar. Det var ofrånkomligt. Pengar skulle man få från ÖB som i sin tur skulle få pengarna från politikerna. Men politikerna skulle inte betala på en väl grundad misstanke att Sandström satt som tjänsteman på GRU i Moskva. De skulle inte betala priset om de inte fick bevis och bevis kunde de ju knappast få. ”Såvida man inte fotograferar Sandberg, vi har ju hans adress och allting”, sa DG plötsligt och började rota efter en cigarr men ångrade sig när han kom att tänka på sin chefs särskilda svårigheter med rökning. DG förklarade sig sakta. Man skulle kunna slå flera flugor i en smäll. För det första var det ju inte precis ett uppdrag att sända ut pensionsmässiga överstar i militärattachésvängen på, detta att smygfotografera en svensk spion i Moskvas utkant. För det andra borde man visa ryssarna att deras provokation gått fullständigt åt helvete. Man gjorde ju inte en rysk spion till militärattaché i Moskva. För det tredje kunde det nog vara en ganska bra idé att låta Carl få ett fullständigt lugnt och behagligt uppdrag, fjärran från de obehagligheter pojken varit med om under senare år. För när man tänkte närmare på saken, argumenterade DG vidare, så var det för närvarande obekvämt att behålla Hamilton i den hemliga delen. Men det kunde ju bara vara nyttigt för honom att prya som marinattaché och faktiskt var det ju Sam själv som utnämnde marinattachéer? Och på så vis visade man ju också, inte bara för ryssarna utan framför allt för Hamilton själv, att försvaret hade ett orubbat förtroende för honom. ÖB borde väl själv kunna påpeka det på lämpligt sätt?




06-05-24

10.49

Sida 196

Samuel Ulfsson tänkte efter och DG gjorde inte min av att vilja skynda på honom. Det var ett oväntat förslag, naturligtvis. Det var inte troligt att ryssarna skulle våga ge sig på Hamilton eftersom sensationella svenska förluster naturligtvis skulle kunna medföra en förfärlig publicitet, inklusive Big Red, vilket nog var vad ryssarna minst av allt önskade sig. Att mot bakgrund av allt som hänt bara återinsätta Hamilton i hemlig tjänst var inte helt okomplicerat, så upphetsat som läget var. Dessutom höll ryssarnas fältpersonal i Stockholm honom förvånansvärt sysselsatt. Och man väntade ju ny personal till operationsavdelningen, och det var bättre om de fick installera sig i lugn och ro utan att hela tiden behöva tänka på Hamiltons ryska förföljare. Fick man en bild på Sandström skulle det lösa en stor mängd praktiska och ekonomiska problem när det gällde alla de extra anslag till underrättelsetjänsten som man måste be ÖB om. Och som han, mycket riktigt, måste be politikerna om. Jo, det var en bra idé. Mer än så, det var egentligen en lysande idé. ”Du är fäst vid pojken, har jag förstått?” frågade Samuel Ulfsson utan att avslöja vilka slutsatser han redan dragit. ”Jo”, svarade DG med en tung suck, ”jag är mycket fäst vid pojken. Inte bara för att det hela var min idé och allt det där, men också för att vi har ett visst mänskligt ansvar. Det är ju, genom omständigheternas spel, inte så lite han råkat ut för under senare år.” ”Hur mår han tror du?” ”Svårt att säga. Det ingår på något sätt i hans personlighet att skärpa sig till det omänskliga när han utför uppdrag, då blir han som en av sina egna datamaskiner. Men det sliter hårt på honom, så mellan varven sjunker han ner i grubbel och deppighet.” ”Är du orolig för honom?” ”Inte om han jobbar, men när han inte jobbar. Ja, det vill säga … det han menar med att jobba. Vårt pappersarbete ger han nog inte mycket för.” ”Men han sköter ju det också, mycket bra förresten.”




06-05-24

10.49

Sida 197

”Ja, fattas bara, han har mer utbildning än nån av oss och så är det ju en tämligen klipsk pojk. Inget snille, men klipsk.” ”Så då får han både semester och jobb i Moskva, menar du?” ”Ja, och vi får jobbet gjort och det löser ju en del.” ”Ja, det löser en del. Få se vad ÖB tycker om den lilla glada idén.” ”Det är ditt jobb numera att övertyga ÖB.” ”Vad hade du gjort på din tid när det var du som skulle övertyga ÖB?” ”Vanligtvis berättat i efterhand. Men jag utnämnde ju aldrig militärattachéer, och det är ditt tunga värv. Tror du det blir bråk från facket?” ”Klart det blir bråk från facket. Hur gammal är han?” ”Trettiofyra år, en rätt ung kommendörkapten.” ”Kommendörkapten?” ”Ja, jag tänkte du skulle föreslå ÖB det, ÖB kan ju fatta beslut om extraordinära befordringar. Som ett enkelt uttryck för vår uppskattning, försvarsmaktens uppskattning, alltså. Dessutom blir han ju en stilig ung marinattaché på bal, jag menar med hederslegionen och allt det där.” ”Köper regeringen det här? Försvarsministern måste ju godkänna nya militärattachéer.” ”Dom har ju redan skickat honom till Libanon som biträdande marinattaché. Gisslan släpptes i går kväll förresten, så han kommer väl hem nu.” ”Ja, det gick tydligen lätt till slut det där. Vi får väl anta att han skötte sin diplomatiska uppgift utan anmärkning eller nya såna där komplikationer som han brukar ställa till.” ”Han skulle bara skaffa kunskaper och det gjorde han ju tydligen. Men vad tror du om projektet?” ”Jag tror det kan gå bra. Det vill säga, jag tror jag kan få ÖB att köpa den här idén.” ”Och facket?” ”Det är ÖB:s sak. Vi brukar ha mycket korta förhandlingar efter att ÖB väl bestämt sig.”




06-05-24

10.49

Sida 198

”Och ryssarna?” ”Hurså ryssarna?” ”Ja, de ska väl godkänna den nya marinattachén?” Samuel Ulfsson brast i skratt för första gången på mycket länge. Han hade nämligen mycket svårt att tro att ryssarna skulle ha några som helst synpunkter på den nya marinattachén. I vart fall inga synpunkter som de ville diskutera sådär helt öppet, glasnost hit och glasnost dit. *** Över Småland stod milshöga katedralliknande stackmolnsformationer. Genom en svindlande öppen dal ner mot marken såg Carl plötsligt en skymt av Ölandsbron. Planet från Damaskus hade alltså äntligen kommit in över svenskt territorium, ifall det nu egentligen spelade någon roll. Han lutade huvudet mot fönstret och betraktade molnformationerna och försökte göra sig tom i huvudet; snart var allt slut, några timmar bara så var allt slut. En sista sak kvar att göra så var den sista operationen avslutad. Han såg henne alldeles tydligt framför sig. Hon satt med knäna uppdragna under hakan nere vid klippstranden. Någon fiskade alldeles i närheten med långt spö och bottensänke; han hade aldrig sett någon av de där fiskarna få någonting och visste inte ens vilken fisk de jagade. Hon var klädd i sjuksköterskeuniform och han i jeans och de hade gått ett varv genom sjukförläggningen i flyktinglägret och han hade antecknat då och då och föreställt journalist. Han hade fortfarande blocket i handen när de satt nere på stranden. Solvärmen gjorde att hennes hud över den brännskadade ansiktshalvan rodnade och spände. Han hade haft svårt att ta upp ämnet. Det var ju ändå gjort och i efterhand kunde ingenting förändras. När han till slut frågade henne frågade han med ett enda ord: Karim?




06-05-24

10.49

Sida 199

Hon satt tyst en stund med händerna knäppta runt smalbenen och hakan stödd på knäna, det var just då otroligt att tänka sig henne i den spräckliga fältuniformen med överstelöjtnants gradbeteckning och den arafatska siffran 17 som såg ut som en romersk IV. Men hennes liv bestod liksom hans av förställning, och hon var ju mycket bra på det. Hon hade mycket väl förstått vad han frågade med sitt enda ord och hon dröjde länge med att svara, inte nödvändigtvis för att hon måste tänka efter utan kanske snarare för att hon ville låtsas tänka efter, liksom av pietet, liksom för att inte visa hur lätt det var för henne att besvara frågan. Men israelerna sköt i genomsnitt en palestinier om dagen i de ockuperade områdena. Strategiskt och taktiskt var intifadan det som överskuggade allt annat i betydelse. Hon började i den änden. Och om då några galningar valde just den här tidpunkten för att kidnappa just svenskar av allting så skulle intifadan, upproret, skadas obotligt av en historia där svenska läkare eventuellt mördades av personer som med rätt eller orätt skulle kallas PLO. Brottet var förräderi och domen hade fattats av PLO:s högsta ledning i Tunis. Så såg det rent juridiska ut och det var mycket enkelt. Vad sen Karim beträffade så kunde man naturligtvis tycka att det var trist, eftersom han var så ung. Men ingen skulle någonsin berätta, det skulle aldrig bli en historia om PLO och kidnappning av svenska läkare. De var ju inte PLO, de var förrädare. De som sköts av israelerna, eller klubbades ihjäl av israelerna, eller gasades eller begravdes levande eller brändes av israelerna, de var oskyldiga. De som saboterade intifadan var skyldiga. Och förresten hade slutet blivit detsamma i alla fall, kanske något senare och kanske mindre smidigt, men slutet skulle i alla fall bli detsamma. Carl svarade henne inte. I stället plågade han sig en stund med sina minnesbilder. Det var som om han mindes i slow motion och färgfilm. Medan förloppet, när det väl hände, gick i snabbare tempo än normalt och i svartvitt. Just i de ögonblick då han dödat var hela förloppet fritt från




06-05-24

10.49

Sida 200

irrelevanta iakttagelser och känslor, det var bara som att köra bil mycket fort, en sorts koncentration på att hela tiden göra rätt men ingen rädsla och ingen upphetsning och inga känslor. I efterhand kom det desto starkare. Han visste mycket väl att de uppspärrade ögonen på Karim, efteråt när Karim var död, var någonting han skulle minnas för alltid som om det syrafrätts in i minnets kopparplåtar. Det skulle ständigt finnas där, i färg och slow motion och kristallklart tydligt. Hon hade övergått till att bli affärsmässig, liksom för att rädda honom undan sorgsenhet och passivitet, nästan som om hon kände honom väl. Först var det de praktiska små detaljerna. Han kunde lämna in den andra radion i en palestinsk souvenirbutik inne i Hammediyahbazaaren, jodå, han hittade mycket väl och hade varit där inne vid flera tillfällen. Pistolen kunde han lämna tillbaks när de ombesörjt transporten till Damaskus. Och sen var det det politiska priset. Han hade ingenting emot det politiska priset och han gjorde inga invändningar; de hade redan hört på radio att gisslan befann sig i Europa och bara hade någon flygning kvar till Stockholm. Naturligtvis skulle han betala det politiska priset så att de blev något så när kvitt. Självfallet stödde han den palestinska rörelsen och hade alltid gjort, åtminstone så länge de känt varandra. Han skulle göra det. Sen slingrade hon sig undan när han försökte bli personlig. Hon besvarade hans fråga om varför hon inte var gift med att hon liksom Arafat var gift med revolutionen, att hon ju hade en funktion som innebar att hon varje dag riskerade att bli dödad, att man inte kunde vara mor och maka under sådana förhållanden och för övrigt hade hon ganska svårt att tänka sig att bli en lydig palestinsk hustru. Med det sista påpekandet hade hon förmått honom att skratta och sen reste hon sig och sa att det var dags att börja förberedelserna för transporten till Damaskus. Han ryckte till av att planet studsade tungt mot asfaltbanan och




06-05-24

10.49

Sida 201

han såg de aluminiumglänsande byggnaderna inne vid terminalerna rusa förbi. När han väntade på sin väska som nu bara innehöll en del smutstvätt och några mer fältmässiga kläder än dem han bar som resande svensk diplomat, han log snett åt tanken men rent juridiskt formellt var det ju sant, kom drömlika känslor över honom. Det var sommar och ganska trångt i ankomsthallen, svenskar på semester, laglydiga hyggliga skattebetalare som var samma folk som han själv men ändå mer främmande än Mouna och hennes underlydande. Han hade inte ens kommit sig för att fråga henne om han kunde stanna i hennes förband. Där nere på stranden verkade det ju så klart att han var en annan sort, en hygglig svensk av något slag. Men här bland de riktiga hyggliga svenskarna blev det på nytt omvänt. Han gick genom tullen på grönt utan att någon tullare ens tycktes ägna honom en blick; för en gångs skull hade han ju inte minsta föremål med sig som skulle kunnat bli av intresse för dem. Sen tog han en taxi direkt till utrikesdepartementet och eftersom taxin hade telefon ringde han och anmälde sin ankomst. Sen betraktade han det förbiglidande svenska sommarlandskapet med betande kor och röda ladugårdar och stenkyrkor utan att tänka på någonting alls. Han lämnade sin resväska nere i vakten och gick själv upp till Sorman och tryckte på vänta-knappen som omedelbart började lysa rött. Han gick fram och tillbaka några varv i den sommartysta korridoren på den mjuka persiska gallerimattan och satte sig sen otåligt i en av de knakande rokokostolarna vid ett litet marmorbord i svart med guldfärgade ben och träram. En sekreterare kom ut och gav honom en kopp kaffe i vit plastmugg och tre pepparkakor på en liten blå servett som nödtorftigt dolde plastfatet. Han gav sekreteraren tolv tusendollarsedlar, först utan att säga något, som på skämt. Sen förklarade han att det var respengar han skulle redovisa och att han ville ha ett kvitto på lämpligt sätt. Hon stirrade på pengarna som om de var någonting obehagligt som inte hörde hemma i utrikesdepartementets




06-05-24

10.49

Sida 202

lokaler och han tänkte att de åtminstone var rena och ovikta och saknade varje tillstymmelse till blodfläckar eller annat snusk. Hon gick iväg med sedlarna sträckta framför sig i ett grepp mellan tummen och pekfingret som fick det att se ut som om hon helst hade velat bära bort pengarna mellan två pinnar. Sen skrek vänta-signalen till och slog om till grönt och Carl reste sig och gick in mellan de höga vita dörrarna som ledde direkt till Peter Sormans arbetsrum. ”Välkommen hem och varsågod och sitt. Resan gick bra, hoppas jag”, sa Sorman kyligt och formellt med en gest mot den sammetsblå stolen framför hans skrivbord. De tog inte ens i hand innan Carl satte sig. ”Gisslan har kommit hem och allt är gott och väl, förstår jag?” sa Carl för att börja någonstans. Nu skulle alltså det politiska priset betalas och till sin förvåning fann Carl att han alls inte tyckte illa om situationen, kanske därför att han instinktivt tyckte illa om Sorman. ”Jo, slutet gott allting gott”, bekräftade Sorman med ett leende som inte var något leende. ”Det hela gick ju mycket smidigt till slut, förefaller det.” Carl brast ut i ett kort obehärskat och till synes helt omotiverat skratt. Sorman sa ingenting utan väntade bara på Carls förklaring. Och Carl väntade en stund innan han fyrade av. ”Gisslan befriades genom en gemensam insats. Jag gick in tillsammans med en officer från PLO:s underrättelsetjänst och genomförde fritagningen. PLO bad mej explicit att jag skulle berätta det för dej, så att ni från och med nu vet hur det faktiskt gick till. Som läget var såg vi inga andra möjligheter, tidsfristen hade börjat löpa, villkoren var oantagbara och vi hade dom ju under observation och dom föreföll nervösa. Därför genomförde vi en fritagning med våld. Och det är vad jag skulle berätta, vilket jag härmed gjort.” Carl lutade sig lugnt tillbaka i stolen. Han tyckte plötsligt om situationen, han tyckte om att se hur den ytterst välkontrollerade Sorman tappade sin kontroll och hur det nu gick runt för högvarv i huvudet




06-05-24

10.49

Sida 203

på honom medan han bestämde sig för vad han egentligen hade hört och vad han egentligen skulle fråga. Hans kraftansträngning syntes tydligt och Carl betraktade honom roat, utan att dölja att han var road, medan frågorna började rada upp sig inne i den andres huvud. ”Menar du alltså att ni fritog gisslan med våld?” frågade Sorman till slut. ”Ja, det är rätt uppfattat. Det var bara sex kidnappare, ingen stor organisation alltså.” ”Vad hände med kidnapparna?” ”Vi sköt dom.” ”Alla sex?” ”Korrekt uppfattat.” ”Deltog du i det där?” ”Ja. Jag gick in först. Jag slog ut en vakt och sen dödade jag två av kidnapparna där inne och tog kontroll över situationen. Sen kom PLO:s personal in i förloppet. Det var en väl genomförd operation rent taktiskt och vi hade ju studerat läget i flera dygn innan vi gick in.” ”Och vad hände med dom andra?” ”Dom andra kidnapparna menar du?” ”Ja.” ”När gisslan förts i säkerhet avrättade PLO:s personal dom överlevande kidnapparna.” ”Var du med om det också? ”Nej. Inte annat än att jag naturligtvis hjälpte till med att städa upp efteråt.” Peter Sorman hade börjat svettas i pannan och han satt tyst en stund för att smälta och förstå vad han hört. De besked han fått var visserligen sakligt enkla och konkreta, men ändå inte så helt lätta att förstå. Carl tyckte fortfarande om situationen och han kände inte minsta oro för egen del. Dels trodde han inte ett ögonblick att det skulle kunna bli frågan om några åtgärder mot honom med tanke på risken för offentlighet, dels brydde han sig inte det minsta om den saken.




06-05-24

10.49

Sida 204

Till slut hade Sorman samlat sig och gjorde sig uppenbarligen beredd att ställa nya frågor. De hade antagligen suttit helt tysta och orörliga i mer än två minuter. ”Var det aldrig någon fara för gisslan, menar du?” frågade Sorman med nästan sammanbitna käkar. Hans attityd började bli aggressiv. ”Nej … nej, inte såvitt vi kunde bedöma. Dom var ju bara sex kidnappare och vi gick in i ett läge då vi visste att alla sex befann sig på nedervåningen i det hus det gällde. Huset låg lite för sig själv så det erbjöd vissa fördelar inte bara för kidnapparna utan också för oss. Gisslan hölls på övervåningen, så vid själva konfrontationen var dom helt säkra. Och dom uppfattade sannolikt aldrig något av förloppet, jag kan inte tänka mej att dom förstod vad som hände.” ”Varför inte det?” klippte Sorman av. ”Jag hörde dom i relativt glatt samspråk när dom gick ut och dom såg inte den röra som jag befann mej i just då. Hade dom sett det eller ens anat det så hade väl deras konversation låtit något annorlunda. Dom trodde nog att det var era diplomatiska initiativ som till slut gjort susen.” Carl hade inte kunnat undvika en lätt retlig ironisk ton när han sa det sista och Sorman såg ut som om han var på väg mot raseri innan han skärpte sig och fortsatte förhöret. ”Skulle dom inte ha hört något av … av skottlossningen när det hela hände? Det är väl ändå svårt att föreställa sig?” ”Inte alls”, svarade Carl demonstrativt lugnt och nästan släpigt i tonen. ”Jag använde ett ljuddämpat vapen av god kvalitet som palestinierna försett mej med. Svenskarna uppfattade enligt min mening ingenting alls av själva stridsförloppet. Och avrättningarna ägde som jag sa inte rum förrän svenskarna var därifrån, och förresten skedde även det med ljuddämpat vapen. Så nu är det bara du och jag som vet det här, här i Sverige alltså.” ”Varför i helvete berättar du i så fall det här för mej!” röt Sorman som nu för första gången höjde rösten. ”Därför att PLO:s personal uttryckligen bad mej om det. Som en




06-05-24

10.49

Sida 205

gentjänst, som du förstår blev jag skyldig dom en tjänst som tack för hjälpen och nu har jag betalat, enligt överenskommelse. Pengarna har jag redovisat till din sekreterare. En del av utrustningen blev kvar där nere.” ”Vapen?” ”Nej, jag hade som du vet inga vapen med mej, enligt dina egna instruktioner vill jag minnas. Vapnen höll PLO med, det som blev kvar var viss teknisk utrustning, för mörkerseende och sånt där, inget märkvärdigt och inget hemligt.” Peter Sorman reste sig med något som såg ut som en kraftansträngning, Carl observerade att han var mycket vältrimmad för sin ålder, och gick bort till det fönster där Carl stått förra gången de träffats. Nu var rollerna ombytta, nu var det Sorman som fick anstränga förstånd och moral, ifall han hade någon sådan. Carl avvaktade utan minsta otålighet. Han var ganska nyfiken på att se hur en politiker skulle hantera ett så pass besvärligt läge som det, åtminstone av Sormans ansiktsuttryck att döma, faktiskt måste vara frågan om. Till slut vände sig Sorman om och lutade sig mot fönsterkarmen med båda händerna som stöd bakom sig. Han hade tydligen tänkt färdigt och bestämt sig. ”För det första”, sa han beslutsamt, ”så får det här för helvete inte komma ut.” ”Nej, det är klart, och jag har inga sådana planer”, smålog Carl. Vad trodde karln, att han skulle springa till Expressen? ”Och för det andra stannar det här oss emellan. Jag för inte saken vidare till regeringen och du inte till försvarsledningen. Kan vi komma överens om det?” ”Naturligtvis”, ljög Carl som inte för en sekund trodde på den andre när det gällde ett sånt löfte. ”Och för det tredje undrar jag vad ni håller på med där på OP 5. Det var ju du som var med om den där flygkapningen förra året?” ”Ja, det stämmer, den där ryssen skulle hem till Sverige till varje pris, det var dom instruktioner jag fått och dom följde jag.”




06-05-24

10.49

Sida 206

”Och dödade två kapare och tillfångatog en tredje?” ”Ja, tursamt nog.” ”Nu undrar jag om ni har någon sorts … om vi här i Sverige håller oss med någon sorts underrättelseofficerare som har rätt … som är licensed to kill?” ”Jag tror inte någon underrättelsetjänst i hela världen utformar någon sån speciell licens. Engelsmännen talar visserligen om något gammalt kungligt prerogativ som ger dom rätt att göra vad som helst i nationens intresse.” ”Och vad har ni för prerogativ?” ”Inget alls, det är det som är poängen. Om en sån här operation går bra lär ju varken du eller någon annan klaga.” ”Och om det här inte gått bra?” ”Då hade det i vart fall inte varit mitt bekymmer att hitta på förklaringar och be om ursäkt. Menar du att jag skulle ha låtit dom döda vår svenska gisslan, hellre än att ta till … jag tror ni politiker kallar det för okonventionella metoder?” ”Inga oförskämdheter om jag får be. Det här är faktiskt ingenting att skämta om. Men om ni har för er att ni kan springa runt i världen och ha ihjäl folk så är det en tidsfråga innan vi drar på oss en eller annan politisk katastrof. Det var svårt nog det där med flygkapningen, det tror jag du har förstått.” ”Jo, men det gick ju bra. Och det här gick bra. Och ingenting säger att vi någonsin hamnar i ett sånt här läge igen. Det är ju inte precis rutin, får jag väl försiktigtvis påpeka.” ”Hur många personer på OP 5 har din kapacitet?” ”Jag är inte säker på att jag förstår frågan.” ”Låt mej säga så här. Hur många personer skulle ha kunnat genomföra det här som du gjorde?” ”Tre.” ”Tre?” ”Ja.” ”Inklusive dej själv?”




06-05-24

10.49

Sida 207

”Ja, jag och två till.” ”Har ni någon särskild utbildning och vem har i så fall beslutat om det?” ”Ja, vi har särskild utbildning. Vem som har beslutat om det får du fråga försvarsledningen om, jag har inte rätt att föra sånt vidare.” ”Vad i helvete säger du!” ”Du frågar efter kvalificerat hemligstämplad militär information och jag är inte säker på om jag har rätt att delge dej sånt. Därför får du fråga ÖB eller nån.” ”Det där uppfattar jag snarast som en oförskämdhet.” ”Det är inte avsett som någon oförskämdhet. Jag är inte längre i diplomatisk tjänst, såvitt jag förstår.” Carl drog upp sitt diplomatpass ur bakfickan och kastade det framför sig på Sormans skrivbord. Sorman nickade, som om han bekräftade någonting eller som om han tänkt färdigt och gått igenom sina tankar och funnit dem riktiga och kloka. ”Inte ett ljud, allt stannar oss emellan”, sa han efter en stund och slog ut handen till handslag. ”Allt stannar oss emellan”, bekräftade Carl när de skakade hand. Sen gick han till dörren utan att bli följd. I trappan ner kände han sig som en ballong som öppnats så att luften snabbt strömmar ut. Nu var allt över. Sorman hade av någon anledning inte ens frågat efter kidnapparnas identitet eller organisationstillhörighet, som om saken inte hade ringaste betydelse, och Carl hade följaktligen inte behövt ljuga, eller åtminstone halvljuga, för att betala sin skuld fullt ut. Saken var klar, PLO hade gjort Sverige en tjänst. Sverige stod i skuld till PLO och allt var över. Han kände sig kraftlös när han fick sin lätta resväska i handen nere hos ABAB-vakterna men bestämde sig ändå för att gå hem, möjligen med en liten omväg eftersom han kände obehag vid tanken på sitt sönderletade hem, om det nu var hans hem och inte bara en fasad för




06-05-24

10.49

Sida 208

en spion som skulle se ut som om han levde mänskligt liv som klippare i fastighetsbranschen. Han tog vägen runt utrikesdepartementet utefter Strömmen ner mot Riksbron och han stannade en stund för att betrakta en fiskare med sänkhåv i aktern på sin grönmålade roddbåt. När sänkhåven drogs upp låg en stor blank sprattlande braxen fångad i håvens botten och åskådarna runt Carl började plötsligt applådera. Han tyckte synd om fisken som dog till applåder och han frågade sig vem som ville äta en död braxen. Hur anrättade man braxen? Han gick över Riksbron och under gången som förband de två riksdagshusen där det förmodligen var stängt för sommar och val, såvida inte en eller annan skandal skulle, eller absolut inte skulle, få komma till medborgarnas kännedom före valet. Han hade inte följt med, men det tycktes pågå en strid av det slaget mellan politikerna. I början på Västerlånggatan, där strömmen av shortsklädda turister tätnade, låg en tobaksaffär och utanför skrek båda kvällstidningslöpsedlarna om den lyckade upplösningen på kidnappningsdramat. Det fanns stora bilder på de återförenade familjerna. Han stannade och betraktade bilderna. Han såg på de två männen och deras fruar och barn, han hade ju inte sett dem förut fastän han bara befunnit sig på några meters avstånd för mindre än två dygn sen. De såg ut som riktiga familjer, som riktiga människor. Han gick in och köpte den ena kvällstidningen och fortsatte uppför Västerlånggatan, men ändrade sig halvvägs hem och slog sig ner på en parkbänk intill några medelålders pissluktande fyllon utanför Börshuset. Sen läste han kvällstidningen. Hela tidningen dominerades av kidnappningsdramat. Där stod ingenting som inte borde stå, bara några vaga antydningar om hemlig svensk och mycket framgångsrik diplomat som förmodligen inte alls syftade på det han först trodde. Sen följde någon sida under vinjetten SOSSARNAS KOKAINHÄRVA – det var den borgerliga kvällstidningen han köpt eftersom den brukade återge säkerhetspolisens uppfattningar – men han




06-05-24

10.49

Sida 209

förstod inte sammanhanget när han började läsa; det verkade helt vansinnigt. Skulle regeringen hålla sig med personliga favoriter ur den socialdemokratiska adeln som fick handplocka särskilda poliser på okända grunder för att ha som livvakter? Han grubblade ett ögonblick över vad som kunde åsyftas med okända grunder, men bestämde sig snabbt för att det var något som varken intresserade eller angick honom. Så vek han ihop kvällstidningen och stoppade den i en papperskorg och fortsatte hemåt. Han förträngde tanken på det hem som väntade honom och försökte grubbla över kabinettssekreteraren Peter Sorman i stället. En av regeringens mest invigda, en av de få som fick känna till Operation Big Red, en av de viktigaste politikerna bakom den offentliga scenen, en som aldrig deltog i själva gyttjebrottningen. Och som det verkade en fullkomlig cyniker. Sorman brydde sig inte om människorna på kvällstidningarnas förstasidor denna dag, han brydde sig om den politiska framgången. Sorman hade inga som helst invändningar mot Karims död, men han tyckte inte att det vore bra om det kom ut att andra än UD:s folk rett ut problemen. Kanske blev man sån efter trettio år i politiken eller för den delen efter trettio år i hemlig tjänst. Carl försökte räkna efter; han hade tillbringat mer än tio år i hemlig tjänst och det hade frätt bort hans egen personlighet och gjort honom till en vandrande teaterkuliss och mördare. Nästan hälften av de människor han mördat hade varit palestinier. Om man inte räknade ett okänt antal dränkta ryssar. Han tvingade sig själv att tänka med ordet mördare. Annars fanns det ungefär ett halvt dussin förskönande omskrivningar på underrättelsejargong, alltifrån ryssarnas nästan poetiska ”specialist på våta jobb” till amerikanernas mer direkta ”tillslagsman” vilket ändå alltid betydde samma sak. Han kom på sig med att fundera över att bli polis i stället, riktig polis som hon, men slog genast bort tanken. Varje polisjobb skulle i hans fall leda raka vägen tillbaks till aphuset på Kungsholmen. Han måste försöka föreställa sig något helt annat, som att sätta sig bättre in




06-05-24

10.49

Sida 210

i finanslivet och skapa en kulturfond för sina förbättrade vinster, med årliga konserter, gärna barockmusik med tidstrogna instrument och sånt där som sällan blev av beroende på kostnaderna. Eller skapa en fond för unga politiska konstnärer, bildkonstnärer i första hand eftersom de, så länge de var politiska och inte övergick till porträtt på kungafamiljen, som en av hans tidigare vänner i Clarté, brukade ha mycket ont om pengar. Han kunde ju inte gärna komma ifrån att han hade mycket pengar och att mycket pengar borde kunna användas till bra saker. Förmodligen till bättre, nej, inte bättre men mer varaktiga ting än att skänka två miljoner till den afghanska befrielserörelsen som han gjort förra året. Nu drog ryssarna sig undan och det hade naturligtvis inte ett dugg med hans pengar att göra, hur mycket av dem som nu kommit fram till rätt adress. Pengarna kom man emellertid inte ifrån, och han måste alltså tänka sig ett liv där han använde sina pengar till annat än att föröka sig, vilket de tydligen gjorde av sig själva. När han kom fram till sin port på Drakens gränd fick han tränga sig förbi arbetare som körde skottkärror över träspångar och högar med murbruk och annan bråte. Någon hade inlett byggnadsarbeten i hans egen fastighet, insåg han när han stannade till och omedvetet tog sig över vänster kroppssida för att närmast i förbifarten konstatera att han var obeväpnad. Just när han skulle ta det första snabba språnget på väg upp insåg han vad han hade gjort och stannade till. Det stod blommor i fönsterkarmen vid första trappavsatsen, de såg ut att behöva vattnas. Nej, tänkte han. Nej, det är slut, och en vanlig svensk man har laglig rätt att gå obeväpnad in i sin egen fastighet. Sen fortsatte han uppför trapporna tills han högst upp som väntat kunde konstatera att byggnadsarbetarna jobbade i hans egen lägenhet. Det var Lallerstedt som förde befäl över arbetsstyrkan. Han stod mitt på golvet och kommenderade som om han stod på en fartygsbrygga där han egentligen hörde hemma.




06-05-24

10.49

Sida 211

Kommendörkapten F:son Lallerstedt var Carls närmaste chef på det man omskrev till operations- och bearbetningsavdelningen och han var som vanligt röd i ansiktet. Carl ställde ner väskan och betraktade honom häpet. Det där är en riktig sjöofficer, tänkte Carl. Ändå står han här. ”Bra att du kom, Hamilton!” röt Lallerstedt i bibehållen kommandoton. ”Vi håller på att städa upp, som du ser. Ville vara med själv för att inget oegentligt skulle byggas in, du vet. Hur har du haft det, grabben!” ”Sådär, lite brist på sömn bara”, svarade Carl häpet. ”Förbannat bra att du dök upp!” röt Lallerstedt vidare innan han kom på sig med det åtminstone gentemot Carl egendomliga samtalsläget och ändrade tonhöjd. ”Gick allting som det skulle där nere hos yxorna?” ”Jo, operationen gick bra. Vafan håller du på med?” svarade Carl som ännu inte hämtat sig från sin förvåning. ”Restaurering av officerslägenhet, hur gör vi med rummet där vi inte kommer in?” ”Det beror på vilka byggnadsarbetarna är.” ”Försvarets folk.” ”Då kan jag väl öppna, men det andra rummet är inte så förstört, det innehåller ju inte så mycket mer än, ja du vet.” ”Jo, kartongerna där borta som vi ännu inte har öppnat lär innehålla diverse föremål, eller vad man ska säga.” ”Föremål?” ”Ja, som antagligen hör hemma i dina låsta domäner, kan vi gå dit in förresten, jag har för mej att du har telefon där inne.” Carl ryckte på axlarna och gick fram till sin låsta dörr och öppnade den genom att dra handtaget rakt uppåt och sen när ståldörren i bakgrunden blottats slog han in kombinationen i det elektroniska låset. ”Jag har bytt kombination sen apflocken var här”, förklarade han och sen gick de in och stängde dörren bakom sig. Golvet var uppbrutet i hörnen och en av fönsterluckorna bakom




06-05-24

10.49

Sida 212

järngallren var bortsliten och en stor sandsäck låg som en uppskuren säl mitt på golvet, annars såg allting något så när oförstört ut. ”Måste vara jävligt att ha folk som rotar omkring så här i ens hem”, funderade Lallerstedt som om det vore en artighet. ”Jo”, sa Carl. ”Det är det. Telefonen hänger där bredvid vapenskåpen men den är förstås avlyssnad.” ”Det tror jag nog inte”, sa Lallerstedt och gick beslutsamt fram och slog de sju siffror som Carl omedvetet räknade och räknade med. ”SEAHAWK är hemma nu … ja, så förefaller det … det ska jag framföra … om en halvtimme, ja, det är uppfattat.” Lallerstedts telefonkonversation hade varat mindre än 30 sekunder. ”Vad sa Sam?” frågade Carl tonlöst medan han betraktade en av sina måltavlor i rummets bortre del. Han hade inte tagit bort den, som han alltid brukade, och en av träffarna satt utanför tian. Han kände sig omotiverat generad som om Lallerstedt både skulle ha sett det och sett det med ogillande. ”Du ska upp till ÖB och jag skulle vilja rekommendera uniform”, sa Lallerstedt med en blinkning. ”Hurså uniform, ska de slita epåletterna från axelklaffarna som det hette förr?” Carl var fullständigt frågande. ”Nej, snarare tvärtom skulle jag tro. ÖB och Sam tar emot om trettio minuter precis. Jag håller ställningarna här vid ombyggnadsstationen.” ”Jag har bara en halv liten högtidsdräkt och det vet du. Dessutom använde jag dina brallor då”, muttrade Carl som redan bestämt sig för att han ändå inte ville vara kvar i det som en gång varit hans hem, ombyggnadsarbetet till trots. Han tvingade sig till att inte fundera över det kommande mötet. ”Då får det bli civila kläder, men det gör nog inget om jag bara får rekommendera en rakning först”, sa Lallerstedt i oförändrat muntert tonläge. ”Vad menade du med Seahawk förresten?” muttrade Carl.




06-05-24

10.49

Sida 213

”Seahawk? Det var tydligen ryssarnas kodnamn på dej.” ”Vafan ska det betyda?” ”Historien är avklarad, jag kan inte detaljerna, men dom får du antingen från ÖB själv eller från Sam. I alla fall skulle du ha varit agent med rätt att bära koden Seahawk eller något sånt. Men det är avklarat så du kan sluta oroa dej. Vet du vad Seahawk betyder förresten?” ”Ja, jag vet ju vad det är, men skulle det betyda någonting särskilt?” ”Jaja, raka sig nu och se till att infinna sig så fortsätter jag fortifikationen. Det här går på försvarets nota förresten, dom förstörda möblerna får du väl köpa på rekvisition sen så betalar vi.” Carl ryckte på axlarna och gick ut i köket där man ännu inte kommit igång med arbetet. Han rakade sig och bytte skjorta och gick ut utan att säga adjö till Lallerstedt som återupptagit det säkerligen lika irriterande som onödiga kommenderandet av byggnadsarbetarna från Försvarets Materielverk eller varifrån de nu kom. Han gick Skeppsbron och förbi Grand Hotel innan han insåg att han riskerade att antingen komma fram försent eller svettig, och då tog han en taxi. ÖB såg högtidlig och formell ut. Det var Carls första iakttagelse. Hans nästa iakttagelse borde ha varit den första och det gällde sällskapet. På varsin sida om ÖB satt Sam och den nyutnämnde CM, chefen för marinen. Och de hade satt sig i de låga fåtöljerna i ÖB:s sällskapsgrupp i stället för vid det stora sammanträdesbordet där de suttit sist. Eftersom Carl var civil och de andra i uniform fick han gå runt kretsen och handhälsa dem i gradordning, och när ÖB satte sig satte sig de andra tre männen. Carl sist. Han var osäker på om den militära etiketten föreskrev det, men fel kunde det i alla fall inte vara. Han kände sig fullkomligt neutral inombords, ingenting skulle nu förvåna honom, trodde han. ”Ja, en förskräcklig historia det här …”, började ÖB med en harkling. Carl undrade varför Sam hade dragit på sig uniform, det gjorde




06-05-24

10.49

Sida 214

han ju aldrig annat än för officiella sammanhang och tidningsintervjuer och liknande. ”Men”, fortsatte ÖB och rättade till sina glasögon, ”vi har ju i alla fall kommit till ljuset, till andra änden av tunneln skulle man kunna säga. För det första, Hamilton, måste jag som chef för verksamheten be att få framföra vår ursäkt för de obehag som den här historien måste ha lett till för din del.” Carl undrade om han skulle säga något men beslöt sig för att tiga. ”Och alltså …”, fortsatte ÖB och såg ut som om han letade efter ett skrivet tal, ”ja alltså, för att göra en lång historia kort, ja, du kommer att få de närmare detaljerna från Sam sen, så har jag i samråd med CM här beslutat om din befordran. Det ska inte uppfattas som något försök från vår sida att släta över. Det som gjordes måste göras. Men du ska se det som ett tecken på vår uppskattning av dina synnerliga tjänster. Och vårt orubbade förtroende.” ÖB reste sig plötsligt och tog upp ett dokument som hade legat framför honom på bordet. Carl reste sig instinktivt när han såg att de andra två var på väg upp. ”Här”, sa ÖB och räckte över dokumentet, ”får jag alltså glädjen att räcka över överbefälhavarens fullmakt till vår hittills yngste kommendörkapten. Gratulerar!” Carl tog emot dokumentet och höll på att göra honnör innan han på nytt kom på sig med att vara den ende civilisten i sällskapet. Han tog ÖB i hand, och därefter chefen för marinen och därefter Sam, antagligen som etiketten föreskrev, och när de alla med manligt handslag gratulerat honom satte sig sällskapet ner och värnpliktiga bar in en bricka med vitt vin. ”Det är nu en sak jag vill be dej om”, fortsatte ÖB när de fått sitt vin serverat, ”skål förresten, skål kommendörkapten!” Carl skålade med sina överordnade i rangordning och sen drack de under tystnad och såg på varandra som svenskar gör innan de ställde ner glasen. Tyskt vin, spätlese, förmodligen Rheingau, ganska gott, tänkte Carl och jagade i samma ögonblick undan en del tyska minnesbilder.




06-05-24

10.49

Sida 215

”Jo, hrm, alltså”, fortsatte ÖB, ”när du läser dina dokument ska du finna att vi genomfört en viss omgruppering. Du är från och med nästa månad vår biträdande marinattaché i Moskva.” ÖB smålog åt sin överraskning och Carl satt mållös en stund innan han fann en replik. ”Tror ÖB att ryssarna verkligen har sånt sinne för humor?” frågade han till slut och de andra brast i skratt. ”Det är inte fråga om humor. Dom måste väl för all del inse att det där med SEAHAWK inte gäller längre, passande kodbeteckning förresten, men det gäller något mycket viktigt och du kommer att få detaljerna från Sam senare. Det är som sagt mycket viktigt.” Carl betraktade mannen i glasögon som var den svenska försvarsmaktens högste chef utan att kunna bestämma sig för om han var utsatt för någon form av psykologisk krigföring – men de andras ansiktsuttryck saknade varje omedveten spänning som han skulle ha sett i så fall – eller om det slutgiltiga vansinnet brutit ut inom honom. Han såg på sin hand som alldeles stadigt höll glaset med den bärnstensgula drycken, jo, det var nog en spätlese. Men han kom inte på någon invändning innan det var försent. Plötsligt reste sig ÖB upp och därmed reste sig naturligtvis alla de andra männen i rummet. Sen sträckte ÖB fram sin hand och blinkade och sa på nytt att han gratulerade och sen sa chefen för marinen samma sak och sen tecknade Sam diskret åt Carl att det var dags att gå, varvid den nyutnämnde kommendörkaptenen och kommendören av 1. graden med vederbörliga hedersbetygelser för de synnerligen överordnade männen drog sig ur rummet. ”Vad i helvete ska det här betyda?” frågade Carl så fort de kommit ut ur rummet och börjat vandringen ner genom korridorerna mot andra änden av byggnaden där de hade sina egna kvarter. ”Hur är din ryska?” frågade Samuel Ulfsson muntert. ”Tämligen usel, jag kan de 5–600 vanligaste militära uttrycken och allt det där och förmodligen kan jag utan att bli alltför missförstådd beställa rödbetssoppa, men det mesta har jag nog glömt.”




06-05-24

10.49

Sida 216

”Gör inget, vi har ju intensivkurser och du har en månad på dej”, svarade Samuel Ulfsson fortfarande muntert samtidigt som han sölade på stegen och gjorde det omöjligt för Carl att argumentera eftersom Carl, som blott var kommendörkapten, måste hålla sig ett steg bakom sin överordnade. ”Men vafan är det fråga om?” envisades Carl när de var nästan framme vid kodlåset in till sina egna regioner. ”Sandström. Du ska få detaljerna så fort vi kommer in på mitt rum”, svarade Samuel Ulfsson som redan var säker på att Carl var på väg till Moskva. Samuel Ulfsson trodde att han visste exakt vilket uppdrag Carl hade i Moskva. Men det visste han inte.




06-05-24

10.49

Sida 217

 Jurij Tjivartsjev hade genomlidit sin mest bekymmersamma vecka någonsin under sin tid som chef på den svenska stationen. Någonstans hade OPERATION REORGANISATION gått fel och i värsta fall hade man långtifrån sett slutet på eländet. Inom den svenska säkerhetspolisen såg det hela ut att fungera. Den egna sidan hade varit svagt representerad på den avdelning de kallade ryssbyrån, eftersom PÅFÅGELN var på väg mot sin pension och redan så gott som avvecklad; det hade inte varit bra att ha honom kvar som aktiv pensionär när han inte längre på ett naturligt sätt kunde komma över information. Operationens rimliga förutsättning var att svenskarna som vanligt skulle sätta igång och utreda sig själva och sen skulle de ta till en del kosmetiska förändringar och flytta om lite folk. Alla svenskar, även säkerhetspoliser, var ju fast anställda på livstid. Följaktligen skulle den anti-sovjetiska verksamheten komma att läggas på helt nya personer med goda meriter från helt andra avdelningar som inte haft någon kontakt med den så kallade ryssbyrån. Och därmed var förutsättningarna mycket goda att någon eller några av GRU:s informatörer, möjligen till sin egen stora förvåning, skulle flyttas in på den diskrediterade och misstänkta avdelning som haft en chef som arbetat för huvudfienden. Detta var operationens huvudsak, och hade Zentral nöjt sig med att gapa över detta lagom stora stycke så hade allting sannolikt gått precis som planerat. Men någon av skrivbordsstrategerna i Moskva hade tydligen fått för sig att man skulle fånga två fåglar med en sten genom att slå mot




06-05-24

10.49

Sida 218

den svenska militära underrättelsetjänsten samtidigt. Förutsättningen var enkel, rent teoretiskt. Då svenskarna måste svälja informationerna från London eftersom de var sanna när det gällde PÅFÅGELN, ett passande namn på den figuren förresten, och eftersom de var sanna i sin brittiska del, så skulle de tvunget tro på riktigheten i informationerna även när det gällde Hamilton och chefen på OP 4. Och det skulle givetvis ställa till ett ohyggligt kaos i den svenska försvarsledningen. Teoretiskt var det lysande maskirovka. Men planen hade både politiska och psykologiska fel. Det var politiskt fel att riva upp alla frågor om den svenska insatsen mot Tjitjagov, Bodisko och Apraksin. Och den som gjorde planen i Moskva måste ju givetvis haft kunskap om den tragiska händelsen. Rörde man upp historien så riskerade man publicitet, offentlighet och försämrade utrikesförbindelser som följd, vilket skulle reta gallfeber på det politiska ledarskapet. Det skulle kunna ses som ett rent sabotage mot partilinjen, mot avspänning och glasnost och alltsammans, och den som saboterade Sovjetunionens politik var sannerligen inte skyddad av någon generalsfunktion inom underrättelsetjänsten, i all synnerhet inte i dessa tider. Psykologiskt var operationen också mindre genomtänkt. Det var ju inte lite man krävde att svenskarna skulle acceptera som logiska konsekvenser av att just Hamilton vore sovjetisk underrättelseman. Och det hade de tydligen inte heller gjort. En rapport från Aeroflot visade med all önskvärd tydlighet hur Den Gamle själv gett sig ut på olika resor i världen. Han hade flugit till Kalifornien och till London, i turistklass underligt nog. Nå, det var ju inte så svårt att förstå vad de resorna handlat om. Och vad nu än Hamilton haft för sig där borta hos SEAL-specialisterna så skulle amerikanska säkerhetsorgan inte lämna frågan innan man vänt upp och ner på varenda sten. Felet var ju att man på Zentral visste för lite om Hamiltons egentliga förehavanden där borta. Det enda man visste säkert var att han




06-05-24

10.49

Sida 219

fått en mycket speciell utmärkelse, de där vingarna med en klo som höll en treudd. Jurij Tjivartsjev suckade. Det var han själv som fått fram den kunskapen och den gången hade han känt sig nöjd. En färgbild på Hamilton i uniform när han kom från franska ambassaden, en delförstoring över Hamiltons bröst med alla utmärkelser i original: sen hade någon, olyckligtvis duktig, tjänsteman på informationsenheten i Moskva knäckt gåtan och så hade man en liten men intressant kunskapsbit om Hamilton, detta med utbildning hos SEAL-specialisterna som bara tränades i Kalifornien. Om den där bilden bara hade knäppts någon sekund senare, Jurij Tjivartsjev hade under en period ofta stirrat på den och mindes vinden som svepte undan slängkappan så att bröstet blottades, så hade allting varit i ett bättre läge. Det visade sig ju nu att det var ett grundläggande fel att satsa på att diskreditera just Hamilton, även om man ganska väl kunde förstå önskemålen att slå sönder den avdelning inom det svenska försvaret där Hamilton höll till. Men det hade varit för stort för att svenskarna skulle gå på det. Så frågan var vad de drog för slutsatser nu, hur tänkte Samuel Ulfsson, hur tänkte den svenske överbefälhavaren? Och Den Gamle själv? Hur tolkade de den omständigheten att informationerna från England varit korrekta inte bara när det gällde de engelska delarna utan också när det gällde den egna säkerhetstjänsten? Rimligtvis som om de själva varit operationens enda mål. Rimligtvis föraktade de den egna säkerhetstjänsten så till den grad att de inte kunde tänka sig civila säkerhetsmän som annat än bete för dem själva. Sovjetunionen hade till och med offrat en egen centralt placerad agent för att uppnå det egentliga målet att slå sönder den svenska militära underrättelsetjänsten? Jo, det borde rimligtvis bli deras slutsats. Men motsättningarna mellan de svenska organisationerna skulle kunna leda till flera problem. Inom säkerhetspolisen kände man till




06-05-24

10.49

Sida 220

att två militärer också hade utpekats av TRISTAN. Skulle man nöja sig med kryptiska förklaringar från försvaret om att rapporten bara analyserats och befunnits felaktig beträffande den svenska underrättelsetjänsten? Det föreföll inte troligt. Och läget komplicerades dessutom av att man inom säkerhetspolisen börjat förhandla om immunitet med PÅFÅGELN. Eftersom det var valår i Sverige skulle det sannolikt sluta med att den hemligheten läckte ut – efter att den svenska regeringen gett sitt godkännande till de synnerligen osvenska metoderna att ge en agent immunitet mot fullständigt samarbete. Säkerhetstjänsten skulle reformeras efter valet, det visste alla, förmodligen även de själva. Kunde de skada sin egen regering med hjälp av kvällstidningen de alltid använde så skulle mer än en person på säkerhetspolisen känna sig manad att sprida kunskap till de egna medborgarna. Och så skulle det kunna bli sedvanlig svensk skandal där än det ena än det andra flöt upp, och i värsta fall skulle det då även visa sig att den sovjetiska agenten åkt fast på grund av informationer från utlandet. Informationer som, om säpofolket drog upp den egna militären och deras påstådda spioner, försvarsstaben kanske i desperation skulle komma att avfärda som uppgifter direkt från GRU. Det sista vore extremt olyckligt. GRU:s ständiga policy var att försäkra de personer man sökte värva eller hade värvat som angivare och informatörer att de alltid skulle få beskydd i efterhand, att de skulle kunna utväxlas, att de hade jobb och funktioner som väntade på dem i Moskva, till och med att de skulle kunna smugglas ur fängelse till friheten – antagligen fanns det folk på GRU:s avlöningslista i Sverige som önsketänkte i den riktningen när det gällde Sandström. Men publicitet med innebörden att de själva tvärtom kunde offras som schackbönder så fort någon general i centrala ledningen fann det för gott vore sämsta tänkbara budskap till framför allt blivande agenter. Sådana publicitetsskador var inte lätta att reparera.




06-05-24

10.49

Sida 221

Och den svenska säkerhetspolisen var synnerligen opålitlig när det gällde metoder att skapa publicitet i den där kvällstidningen. Det kunde sluta mycket illa, men det var för tidigt att göra annat åt saken än att hoppas att militären helt enkelt avstod från att lämna över detaljerade informationer om sina egna slutsatser när det gällde TRISTAN-rapporten. Och ovanpå dessa nog så svåra och svårförutsägbara problem kom frågan om Hamilton själv. Det hela var obegripligt. Och Moskva ville ha någon form av analys som de påstod var brådskande på grund av någon formalitet, förmodligen att de skulle godkänna Hamilton som diplomat. Varför? För det första. Och finns det några invändningar? För det andra. Jurij Tjivartsjev kunde omöjligt förstå varför, han kunde bara gissa och gissningar var inte vad han brukade fylla sina rapporter med. Varför skulle de ta Hamilton ur hemlig tjänst och göra honom till en del av den öppna underrättelseverksamheten, och varför till Moskva av alla platser? Det sista kunde förstås bero på att han hade sådan utbildning att den skulle komma bäst till sin rätt i Moskva. Det var tämligen sannolikt, en så välutbildad specialist som Hamilton hade nog aldrig någonsin föreställt sig annan fiende än Sovjetunionen, och så var han säkert tränad och utbildad. Men i och med att han övergick till arbete inom den legala underrättelsetjänsten – militära observatörer var ju enligt svenskt synsätt komiskt nog att betrakta som legala underrättelsemän – så fanns det väl knappast någon återvändo till hemligt jobb? Såvida man inte betraktade Hamilton som påläggskalv till chefsgarnityret inom den svenska underrättelsetjänsten, både Samuel Ulfsson och DG skulle ju pensioneras inom kort, DG inom några månader förresten. Nej, Hamilton var rimligtvis för ung och hade för begränsade erfarenheter för ett sådant jobb. Det logiska vore att behålla honom i inre




06-05-24

10.49

Sida 222

tjänst på den nya operationsavdelningen. De flesta länder avstod bestämt från att göra fältpersonal till chefer, men med svenskar kunde man aldrig veta. Fanns det något underförstått skämt i valet av Moskva? Kunde man uppfatta det som en arrogant gest av typen här ser ni vad era provokationer var värda, till Moskva skulle vi aldrig sända en sovjetisk agent eller ens någon som hade skuggan av en sådan misstanke på sig. Nej, det var ett engelskt sätt att reagera, inte ett svenskt. Men kanske hade den interna undersökningen och uppgörelsen lett till sådana slitningar att Hamilton helt enkelt måste lämna sitt jobb för husfridens skull. Eller hade han fått en misstro över sig som aldrig skulle gå att tvätta bort? Nej, då skulle de väl inte sända honom till Moskva av alla ställen? Det gick alltså inte att besvara frågan varför. Det gick bara att gissa. Följaktligen var det svårt att besvara frågan om det fanns några invändningar. Men med Hamilton i Moskva fanns ju onekligen en svensk som kunde bli utvisad, om inte annat som svar på svenska utvisningar ifall det skulle bli följden av ett eventuellt offentliggörande av PÅFÅGELN-affären. PÅFÅGELNS egen senaste handledare hade lämnat Sverige för två månader sen och föregångarna fanns på alla möjliga ställen i världen, de flesta hemma och ingen i Skandinavien. Vilket inte uteslöt att svenskarna kunde utvisa någon vemsomhelst ändå, som de brukade när politiken och publiciteten krävde det. Hamilton i Moskva erbjöd möjligen en intressant möjlighet, eller snarare en svårighet för svenskarna att utvisa personal från den sovjetiska ambassaden, hade de inte tänkt på det? Nej, sannolikt inte, de var alldeles för sektionerade i sitt tänkande, militärer tänkte bara på militära frågor och politiker bara på politiska frågor och de var till och med stolta över det stolliga systemet. Och dessutom, skulle Hamilton med alla sina vanor från hemligt fältarbete kunna anpassa sig till legalt svenskt ambassadrapporter-




06-05-24

10.49

Sida 223

ande? Skulle han inte komma att ta en del risker och skulle det inte bli intressant att studera de riskerna och skulle man inte rentav kunna approchera honom förr eller senare? Högst osäkert men ingenting man kunde utesluta. Han kanske var bitter och besviken. Man borde i vart fall acceptera den nye svenske marinattachén utan minsta ögonbrynshöjning. Jurij Tjivartsjev kallade in sin personlige kryptotekniker. Han var beredd att sända ett mycket kort meddelande till Zentral, som bara besvarade en av de många viktiga frågor man ställt. De andra frågorna var tills vidare omöjliga att besvara. *** Kommendörkapten Carl Gustaf Gilbert Hamilton hade en mycket egendomlig vecka bakom sig. Förutom all tid han tillbringat på försvarsstabens attachéavdelning där man till hans förvåning betraktat honom som kollega i tjänsten, eftersom Fst/Att onekligen är en del av underrättelsetjänsten och med samma högste chef som SSI, och där man på något sätt tränade honom i att vara diplomat, så hade han också tillbringat fyra timmar om dagen i språklaboratorium och plågat sin numera jämlike officerskollega Lallerstedt med frågor om uniformsdetaljer och örlogsjargong gentlemen emellan. En fråga var onekligen i vilken ordning släpspännena skulle sitta på vänster uniformsbröst. De kunde inte sitta i rad eftersom man inte för upp mer än tre utmärkelser per rad. De för en själv viktigaste tecknen måste sitta närmast hjärtat, därefter eventuella kommendörstecken. Följaktligen fanns bara en enda nationellt sinnad lösning på det problemet. I första raden placerade Carl, han monterade själv efter Lallerstedts anvisningar, det blågula fältet för konungens medalj för tapperhet i fält, därefter det karmosinröda bandet som markerade kommendörstecknet av hederslegionen, därefter kommendörsteck-




06-05-24

10.49

Sida 224

net av Västtyska Bundesverdienstkreuz. På ny rad omedelbart under således det andra tecknet för konungens tapperhetsmedalj i fält. På andra brösthalvan skulle SEAL:s gyllene vingar sitta; numera fanns ingen anledning att hemlighålla något sådant för ryssarna eftersom de uppenbarligen redan visste. Få om ens någon kommendör av hederslegionen skulle ha placerat det tecknet tvåa från hjärtat. Varje västtysk officer som såg sin egen beteckning längst ut i en rad av släpspännen skulle bli rättvist sårad. Men att bära de svenska tecknen närmast hjärtat var lika självklart för en svensk kommendörkapten som för en sovjetisk sjökapten av andra klassen att placera Lenin-orden eller Röda Fanans eller Röda Stjärnans orden närmast hjärtat. Ordningen var oklanderlig i all sin arrogans. Vad objektet självt, förrädaren Sandström, beträffade ansågs inga särskilda studier påkallade. Utseende och adress räckte bra, tyckte Samuel Ulfsson. Carl delade inte alls den uppfattningen. Det viktigaste var dock ryskan och möjligheterna till rörelsefrihet i Moskva. Det snabbaste sättet att få en rysk bil levererad till svenska ambassaden i Moskva visade sig bli via Finland. Carl vägrade att köra Volvo. En liten gul Lada, visserligen med diplomatskyltar men ändå en rysk bil, skulle med all sannolikhet bli betydligt smidigare och diskretare som transportmedel i Moskva än en uppseendeväckande västerländsk Volvo-låda. Det var på det hela taget ett kul uppdrag och det var som ett byte av yrke, och antagligen ett något mer realistiskt byte än om han skulle ha försökt att bli polis eller penningframställande mecenat. Han var på tämligen gott humör och försökte se på tingens utveckling med så mycket humor han nu förmådde; i vart fall hölls han sysselsatt med komiska projekt som fick honom att tro att det var så riktiga människor förberedde sina semesterresor. I den stämningen tog han några sommardagar ledigt och kvitte-




06-05-24

10.49

Sida 225

rade ut en bil och for ner till DG, som ville träffa honom. Äpplena hade börjat bli synliga, DG föreföll att ha en miljon kart att oroa sig för och talade till en början mest om skadeinsekter och en sorts bladrost som kunde tänkas ha ett visst samband med miljöförstöringen i Polen. Större delen av första kvällens samtal handlade just om miljöförstöring. Runt Weichsels mynning, ja, floden hade visst ett annat namn på polska men DG var uppfostrad och utbildad på den tyska tiden, hade badorterna stängts. De stora badhotellen stod tomma, till och med det fina gamla hotellet i Sopot, där DG bott flera gånger på den tiden underrättelsetjänst präglades av gentlemen och sportsmanship, var stängt. Runt Weichsels mynning flödade döden ut och på badstränderna runtomkring fanns numera skyltar som med varning om livsfara förbjöd badning. Det var på andra sidan vattnet, från Kivik räknat. Åtminstone om man räknade i något av de två väderstreck som DG alltid räknade. När miljöförstöringen till slut gick på tomgång fick DG ett infall och hämtade frustande av skratt och med ögonbrynen ända uppe i pannan några av dagens tidningar och läste högt för Carl som skötte brasan som vanligt. Kabinettssekreterare Sorman hade för några dagar sen behagat göra ett uttalande på en presskonferens där borgerliga journalister ifrågasatt om man förhandlade med terrorister och om diplomaterna i rikets tjänst verkligen skötte sina jobb och så vidare. Det var väl inte så konstigt. Men det konstiga var att Peter Sorman för första gången någon kunde minnas hade tyckts bli upprörd och tappat något av sin kontroll. I det sinnesläget hade han kryptiskt sagt att en svensk i diplomatisk tjänst med fara för sitt eget liv gick in i ett område i Libanon där det i stort sett är skottpengar på vita män och hämtade ut de två svenskarna. Det hade lett till en flod av spekulationer och dagens tidningar hade tre diplomatiska kandidater som huvudroll i det mystiska Röda




06-05-24

10.49

Sida 226

Nejlikan-dramat, varav ambassadören Rolf Gauffin, som onekligen befunnit sig i Damaskus och i Beirut, var knapp favorit före ambassadören Ingemar Stjernstedt och ambassadsekreteraren Belius. Alla hade de passande, lagom mystiska och lagom blygsamma kommentarer till spekulationerna om vem som var svensken i ”diplomatisk tjänst” (ingen journalist hade observerat nyansen som gjorde det möjligt att personen i diplomatisk tjänst skulle vara någonting annat än diplomat). ”Jag tror ingen egentligen kan säga vem som Peter Sorman åsyftar”, sa Rolf Gauffin. ”I varje fall kan inte jag säga något.” Ambassadsekreteraren Belius hävdade att han varit i Damaskus vid tillfället och hade i övrigt inga kommentarer. Ambassadören Stjernstedt hänvisade till UD eller Peter Sorman och hade i övrigt inga kommentarer, och den på semester uppjagade utrikesministern kommenterade inte ryktena med annat än att ”Peter Sorman tydligen blivit provocerad på en presskonferens och att meningen med hemlig diplomati faktiskt var att det hela skulle vara hemligt”. ”Kul va?” skrockade DG. ”Så här när det är valår kan de göra affär av vad som helst. Du var ju där, så vad var det som hände egentligen, jag sätter gärna en slant på Gauffin.” ”Vill du verkligen veta det?” frågade Carl utan att vända sig om. Han sysslade fortfarande med brasan. DG hade sin brasa på ett järnställ som skulle vara praktiskt på något sätt men som gjorde att brasorna slocknade. DG svarade inte och Carl vände sig inte om. Ljudet från brasan som började flamma upp tog över rummet. Sen gick DG ut utan att säga någonting och Carl gick försiktigt och satte sig i soffan. Det var skymning och just den tid då man skulle välja mellan att tända ljus eller behålla mörkret. Carl föredrog mörkret. När DG kom tillbaks hade han en flaska av sin hembrända illegala äppelcider, ”Calvados” alltså, i handen och två glas och Carl förstod att han ville veta och att det skulle bli en ganska lång natt.




06-05-24

10.49

Sida 227

”Jag hade egentligen tänkt att vi skulle gå ner till stranden”, sa DG oskyldigt när han sköt fram ett fyllt glas mot Carl och hällde upp åt sig själv. ”Men”, fortsatte han när han försett sig och höjde sitt glas i riktning mot Carl som inte längre kunde se hans ögon, ”jag fick plötsligt för mej att vi får en lång natt. Skål. Alltså. Vad var det som hände?” ”PLO och jag själv fritog gisslan och skickade upp dom till diplomaterna i Beirut, till hotell Summerland eller vad det nu hette. Gisslan förstod aldrig vad som hände eftersom vi använde ljuddämpade vapen. Inte diplomaterna heller, såvitt framgår av dom där tidningsuppgifterna”, svarade Carl i ett enda andetag så var allting sagt och luckorna mot helvetet öppnade på nytt. Han trodde han hade lyckats stänga igen. DG satt tyst en stund och snurrade sitt konjaksglas i handen. Carl fann inte anledning att säga något mer eftersom han väntade på serien av oundvikliga frågor. ”Så gisslan märkte ingenting?” frågade DG med en suck som lät som om han nu gjorde det han måste när han frågade. ”Nej. Dom märkte ingenting”, svarade Carl och drack en för djup klunk av den finkeldoftande hembrygden och höll på att sätta i halsen. ”Hur många var kidnapparna?” fortsatte DG obevekligt. ”Sex.” ”Några överlevande?” ”Nej.” ”Du själv?” ”Tre av dom. Jag gick in först, det var så att säga Sveriges ansvar.” ”Obehag?” ”Ja. Svåra. Inte då, men efteråt.” ”Något särskilt?” ”Ja, en av dom var en pojke på sexton-sjutton år och han avrättades efteråt, alltså när svenskarna transporterats bort.” ”Du själv?”




06-05-24

10.49

Sida 228

”Nej för helvete, det var PLO. Jag gjorde bara själva inbrytningen.” ”Hur många dödade du då?” ”Tre, sa jag ju.” ”Jaja. Men jag menar, det var alltså under framryckning?” ”Ja.” ”Men det andra är ju knappast ditt ansvar.” ”Det sa deras befäl också.” ”Men du delar inte den uppfattningen?” ”Naturligtvis inte.” ”Skål, det blir nog en lång natt som jag fruktade”, sa DG och suckade på nytt. Sen började DG berätta och de satt snart i mörker som ingen vågade eller ville tända upp eftersom de redan passerat den gräns där ljus skulle bilda smärta i ögonen och kanske även någon annanstans. DG tog sats i 40-talet. En gång i Italien, där det var hög vass, hade han för första gången hållit i ett vapen i syfte att verkligen döda en annan människa. Det hade känts så fullkomligt overkligt, kanske mest därför att solen sken och det var dag och insekterna var det som för stunden störde mer än moralen i förloppet. Men det hade inte funnits någon annan utväg. I så fall skulle en stor del av ett västerländskt, ja delvist svenskt, agentnät i Öst rivas upp. Det var antingen denne man på flykt ute i vassen eller tio andra människor där på andra sidan. Efteråt, när jägarna samlades runt det fällda bytet som om det varit vanlig jakt, hade alla på något sätt psykologiskt skyddat sig själva från den syn de faktiskt såg genom att börja tala i jakttermer. Hur mycket man än försökte tala förstånd om sånt här så kunde man aldrig komma ifrån att förståndet och logiken var en sak och känslorna en helt annan sak. Carl invände plötsligt att han ibland kände det som om han höll på att bli galen. DG försäkrade honom, med plötsliga infall av psykologjargong




06-05-24

10.49

Sida 229

som skulle ha verkat alldeles orimliga om Carl inte vetat att DG verkligen var utbildad psykolog, att det i själva verket var en sund reaktion. Ingen vettig människa kunde döda konkret och på nära håll utan att ställa sig själv dessa frågor. Förmodligen var det helt annorlunda i krig, i all synnerhet ju längre man befann sig från fienden och ju mer abstrakt ens arbetsuppgift var; som flygarna när de hör att datorerna bestämt att bomberna skall fällas och bomberna rasslar ut medan de själva sitter och spelar kort och väntar. Det var så i Vietnam till exempel. Men å andra sidan kom en mängd amerikaner från Special Forces hem med allvarliga krigspsykoser trots att ingen av dem dödat ens hälften så mycket som en enda lyckad bomblast. Det var normalt, det var motsatsen till galenskap, att plåga sig själv med självförebråelser efteråt. Omständigheternas spel hade ju placerat Coq Rouge i stridslinjen vid fler tillfällen än man rimligen skulle ha kunnat vänta sig, men å andra sidan kanske det inte hände mer. ”Varifrån kommer den där fånigheten med Coq Rouge?” avbröt Carl, både av plötslig nyfikenhet och av en viss trötthet på predikandet. ”Jag tror det är något som Näslund hittade på”, muttrade DG som plötsligt och misslynt tappat farten i sin föreläsning. ”Näslund? Han kan väl inte franska?” envisades Carl. ”Nej, men han hade varit nere i Paris i samband med något möte med Kilowattgruppen, ja, det var inför slutfasen på den där israeliska aktionen i Stockholm, så någon fransk kollega hjälpte väl till.” ”Så han satt där och skvallrade om sin personal?” ”Ja, det tar jag för givet. Dom där poliserna kan aldrig hålla käften.” ”Men vad betyder det, är det ett öknamn, vad syftar det på?” ”Inte fan vet jag, men om vi skulle återgå till …” ”Nej, jag är nyfiken. Hur många känner till det där förresten?” ”En viss del av aphuset på Kungsholmen, det är ju därifrån det har




06-05-24

10.49

Sida 230

spritts, och sen all världens datorer, åtminstone på den västliga sidan. Det syftar väl på, tja, röd tupp, sången från spanska inbördeskriget du vet, röd betyder socialist och tupp är den som slåss.” ”Eller också betyder röd blodig”, anmärkte Carl dystert. ”Nej, det skulle väl ha kommit senare i så fall. Vet du exakt hur många människor du dödat och har det någon betydelse, jag menar antalet?” ”Naturligtvis vet jag och naturligtvis har det betydelse. Fyra israeler första året i Stockholm när jag jobbade på aphuset. Två plus en västtysk året därefter, i Syrien och Hamburg och sen är det ju en filosofisk fråga hur man ska se på min inblandning i det som hände senare i Hamburg, det blev tolv mördade på en och samma gång. Förra året två palestinier, och en fullkomligt oskyldig polsk invandrare. Och nu tre palestinier. Det blir fem palestinier, fyra israeler och fyra européer.” ”Färdig?” ”Hurså?” ”Det finns ett dramatiskt fel i din uppräkning och det faller ganska väl in i det vi talade om nyss.” ”Du menar ryssarna?” ”Ja, naturligtvis. Du och Stålhandske och Lundwall dränkte mellan 50 och 300 ryssar när ni sprängde deras undervattensstationer förra året. Varför inte samma samvete för ryssar, jag menar det är ju knappast fråga om någon rasistisk värdering från din sida.” ”Jag är så van att tänka bort Operation Big Red, det är ju bara med dej och Sam, och så möjligen Stålhandske och Lundwall när de kommer hem, som jag kan tala om den där aktionen.” ”Försök inte. Skillnaden är bara den att det där var en regelrätt krigshandling och så uppfattade ni saken alla tre. Det är hela skillnaden, det är inte särskilt rationellt men det är så vi människor tänker och känner. Du räknar inte det andra som krig.” ”Du tror inte att man kan plågas av att döda i krig?” ”Jo, naturligtvis. Jag tror inte du hade gjort dej särskilt bra under




06-05-24

10.49

Sida 231

Skip Harriers befäl i Vietnam.” ”Träffade du honom där borta? Vad sa han?” ”Jo, han sa en hel del, bland annat talade han mycket väl om dej, något i stil med I just love that boy and don’t you fuck with him because if you do I gonna cut your balls out, ja, någonting i den stilen. Jag är osäker på hur man skulle översätta det där till civiliserat språk, men man måste ju tolka det som en form av höggradig uppskattning. Hur skulle du översätta det?” Carl sprack upp i ett leende för första gången sen deras samtal gått in i mörkret. ”Ungefär så här”, sa han och brast i skratt, ”örlogskapten Hamilton framstår för mej som en synnerligen redlig ung officer och jag skulle finna det anmärkningsvärt om ni på så lösa grunder som ni här antytt, herr överste, skulle överväga att ställa till svårigheter för honom. Ja, ungefär så. Men amerikanskan är något mer direkt än svenskan och tyskan till exempel.” De skrattade tillsammans, liksom lättade av att äntligen kunna skratta. DG utnyttjade avspänningen till att gå ut och lätta på blåsan, hämta in en flaska vitt vin och tända lite diskret belysning på vägen in. Han var säker på att det vore bättre att fortsätta samtalet så att de såg varandra tydligt. ”Ja, du är väl ingen passionerad vän av hemkörd calvados, har jag förstått”, urskuldade sig DG när han kom tillbaks med sin nya dryckesbörda och hällde upp. ”Nå, hur gick det nu till där nere?” frågade han rakt på sak när de smakat på vinet och reflexmässigt nickat åt varandra. ”Du menar i Saida?” ”Ja, vid själva inbrytningen.” ”Du vill bara få möjligheter att urskulda mej och säga att så skulle vem som helst ha gjort och så vidare.” ”Inte nödvändigtvis”, ljög DG lugnt, ”men fanns det inget annat val?” ”Nej, dom hade ställt omöjliga krav, dom ville bli transporterade




06-05-24

10.49

Sida 232

ur landet under svenskt diplomatiskt beskydd, annars skulle nämligen PLO avrätta dom och det visste dom mycket väl. Det var rätt stor risk att dom skulle döda den ena av svenskarna, precis som dom hotat med. Vi hade dom under observation när dom grälade om saken.” ”Hade ni buggat dom?” ”Nej, vi saknade utrustning, och dessutom är det tveksamt om det hade varit värt risken eftersom vi hade en god observationspunkt och eftersom dom inte kände till vår närvaro. Men det vi såg var tillräckligt alarmerande. Och vi kunde deras rutiner, vi visste när dom skulle befinna sig på samma våningsplan allihopa, nämligen när dom åt kvällsmat.” ”Och det var den tidpunkt ni valde för själva tillslaget?” ”Ja, självfallet. Gisslan befann sig i husets övervåning och alla målen på undervåningen.” ”Bra. Och sen?” ”Vi var ju utrustade med mörkerseende och utnyttjade den fördelen. Jag avancerade mot huset under min medhjälpares observation. Sen slog jag ut den vakt som kom ut enligt deras vanliga rutin. Därefter bröt jag in i huset och sköt två av dom och tog kontroll över läget och sen kallade jag in min palestinska back-up.” ”Och hur fick ni ut gisslan utan att dom förstod sammanhanget?” ”Den unga pojken fick gå upp på övervåningen och hämta ner dom till en väntande bil med palestinsk besättning och sen fick han komma in igen.” ”Varför smet han inte i så fall?” ”Därför att jag riktade en k-pist i kaliber 45 mot hans far och fars kusin medan han utförde sitt uppdrag.” ”Det var ju en strålande aktion. Föredömligt, som i en instruktionsbok! Fantastiskt så enkelt sånt där kan genomföras med små enheter i stället för den där tyska stilen med buller och bång. En utmärkt insats, Carl, jag får verkligen gratulera.” DG verkade möjligen något överdriven i sin entusiasm, men som Carl kände honom kunde det mycket väl vara en äkta reaktion.




06-05-24

10.49

Sida 233

”Jag tror du vill få mej att urskulda mej nu igen”, sa Carl långsamt efter en lång paus. ”Men så här är det. För varje enskilt tillfälle har vi hamnat i ungefär såna här diskussioner. För varje enskilt tillfälle har det visat sig att allting just då skedde som det måste ske, att inga andra alternativ fanns och att jag lyckligtvis råkade göra precis rätt sak i rätt läge. Nej, jag är inte ironisk och jag har till slut, i varje sån där diskussion om varje enskilt fall, faktiskt kommit till den slutsatsen att du nog har haft rätt. Men det är bara det att serien är för lång för att det längre ska gå att tala om tillfälligheter. Jag har blivit någon sorts den svenska statens laglige mördare och det är det som är problemets kärna, det sammanlagda resultatet.” Det var DG:s tur att sitta tyst en stund och sen beslöt han sig för att växla samtalsämne. ”Hur ser du på det nya jobbet i Moskva?” frågade han utan att på minsta sätt förråda den stora oro han nu kände inom sig. ”Kul”, svarade Carl snabbt och med skiftande ansiktsuttryck. ”Rätt kul faktiskt. Jag är diplomat och halvcivil och har stränga instruktioner att inte släpa med mej några vapen i bagaget, och det passar mej perfekt. Jag får lära mej en hel del om ryssen och jag får leka officer och gentleman och själva uppdraget är lätt, om det går bra. Och omöjligt om det inte går, så det är inte så mycket att bekymra sej om.” ”Hur tänker du göra det, på nära håll eller på avstånd och hur länge tänker du vänta?” ”När jag tar kort på den jäveln, menar du? På nära håll, absolut inte ligga och lurpassa med teleobjektiv någonstans, det tror jag inte går för sig i Moskva. Så det blir på nära håll efter ett par månader ungefär, när ryssarna så att säga vant sej vid mej.” ”Hur ska det gå till på nära håll, du kan ju inte stå och passa utanför hans port och än mindre vid GRU:s lokaler?” ”Nej, naturligtvis inte. Jag åker hem till honom en vardagkväll, ser efter om det lyser i fönstret och gör det det så går jag upp till honom, öppnar dörren, kliver in och säger artigt goddag och talar om att jag




06-05-24

10.49

Sida 234

är från svenska ambassaden och erbjuder honom att följa med mej hem om han tröttnat på Moskva.” ”Det var som fan”, sa DG och såg alldeles uppriktigt förvånad ut med tanke på hans spontana ögonbrynsställning, berguvsställningen. ”Tänker du knacka först eller vadå, och hur gör du med porten?” ”I nyare fastigheter i Moskva har dom börjat införa kodlås av västerländsk typ, jag har en manick för sånt. Vanliga ryska dörrlås är ungefär av Abloytyp, fast mycket enklare. Du öppnar dom med en hårnål, som på bio, om du vill.” ”Så du stiger bara in och konverserar lätt medan du liksom i förbigående tar hans bild?” ”Ja, ungefär.” ”Och om han inte gillar det?” ”Det gör han naturligtvis inte, men ingen människa skulle hantera den här situationen annat än med största förvåning.” ”Jag menar om han är beväpnad?” ”Jag hinner ta bilden ändå och sen får jag väl flytta på mej, men det troliga är att han ger sej in i diskussion med mej i stället, och sen är allt över. Jag spelar nog in en del av samtalet för övrigt.” ”Hm. Och hur lever du i Moskva fram till timmen T?” ”Som om jag vore en något slarvig ung diplomat som mer av tur än av skicklighet alltid handlar lagligt. Jag går för mycket på krogen och jag är lite lösmynt och jag verkar som om jag blivit förvisad från det jobb jag egentligen ville ha, jag antyder att jag på något sätt fått foten och att Moskva är en sorts bestraffning. Har vi tur försöker dom approchera mej, det vore kul.” ”Och då kommer du inte att avvisa dom direkt?” ”Nej, men naturligtvis inte heller motsatsen, men så kul får vi väl inte. Dumma är ju ryssarna inte.” ”Verkar lite lättvindigt som planering?” ”Jag får väl medge att jag inte grubblat så mycket på saken. Det är ju gott om tid och jag måste lära mej stan, lära mej det nya yrket. Det gäller ju bara ett kort litet överraskningsmoment och sen är saken klar.”




06-05-24

10.49

Sida 235

DG grubblade en stund innan han på nytt tycktes byta ämne. ”Vad hade du tänkt dej när du kommer hem?” frågade han. ”Inte vet jag. Till hemligheter ute på fältet duger jag ju lyckligtvis inte längre, jag har inte brytt mej om det där, det får vi se då.” ”Lallerstedt kommer att sluta om några månader, han vill ut på sjön igen och där passar han ju onekligen bäst. Skulle du kunna ta hans jobb?” ”Det låter som en fälla.” ”Inte alls. Men jag lovade Joar Lundwall att när han kom hem så skulle hans chef heta Carl Hamilton, örlogskapten Carl Hamilton sa jag men kommendörkapten går ju lika bra.” ”Kommer lite oväntat.” ”Ja, men du vet, vi måste se om vårt hus. Jag går i pension om två månader, Sam närmar sig också pensionen och vi måste sörja för återväxten. Och de unga pojkarna måste ha någon som kan sköta dom när de kommer hem, det inser du väl själv?” ”Du vill ha mej till inre tjänst och mera datorer än knivar i fortsättningen.” ”Ja, ungefär så. Jag tror det skulle passa dej också. Framför allt tror jag det skulle passa våra snart nybakade löjtnanter.” ”När kommer dom hem?” ”Medan du är borta, antar jag. Men vi får väl stalla upp dom och sätta på betsel tills du kommer hem.” ”Låter inte så dumt.” ”Nej, du ser. Men innan vi går och lägger oss har jag en sak, en tråkig sak att berätta.” Carl stelnade till. Om DG sa tråkig så var det knappast frågan om någon överdrift. ”Jag fick veta det i går”, fortsatte DG tungt, ”men eftersom amerikanerna fick del av TRISTAN-rapporten från sina kusiner i London, ja, något annat var ju inte att vänta, så nöjde dom sig förstås inte med mina och Skip Harriers slutsatser, eller ens med dom nya besked dom väl fick från Jeff.”




06-05-24

10.49

Sida 236

”Jeff?” frågade Carl med sprucken röst. Han anade något mycket obehagligt. ”Ja, Sir Geoffrey på MI 6. Jo, så amerikanerna beslöt sig för att inte lämna sten på sten innan saken var definitivt klargjord. Och det gjorde dom inte heller.” ”Nej, det är svårt att tro. Och?” ”Dom, ja, det vill säga DIA och FBI antar jag, släpade in en stor del av din umgängeskrets till förhör som, efter vad jag förstått, i en del fall blev mycket hårda, rentav utförda under det dom själva med en underbar eufemism kallar duress.” DG stannade upp. Han såg på Carl att denne redan börjat förstå sammanhanget. ”Tessie?” frågade han trots att han redan visste svaret. ”Ja. Teresia O’Connor, det är väl din gamla Tessie.” ”Hur?” ”Tre–fyra dar i en källare nånstans. Ja, och så hela det amerikanska standardköret när det gäller att avslöja rysk agent, du vet.” ”Ja, jag vet. Du behöver inte säga så mycket mer. Dom fick bland annat öva sig på oss så att vi fick öva teknik att motstå förhör, jag kan hela deras apparat. Hon är den människa som stått mej närmast i livet.” ”Jag vet det”, svarade DG stilla. ”Den där babianskocken från DIA på Tessie i tre fyra dar …” Carl kunde inte fortsätta eftersom han översvämmades av sorg och rörelse och hat i en enda samtidig våg. Då satte DG in den avgörande stöten. ”Du förstår, Carl”, började han sakta och nästan lite melankoliskt, ”det är Sandström som gör oss allt det här. Och vi har bara sett början på det än, så här kommer det att fortsätta.” Carl såg ut som om han knappt hörde men DG visste att han hörde mycket väl. ”Nej, nu får vi gå och lägga oss, tidig frukost i morgon”, avslutade DG och reste sig och gick mot toaletten.




06-05-24

10.49

Sida 237

Det gjorde ont i honom. Han kände sig grym mot en människa som han lärt sig att tycka om som en son. Men det hela var som en snabb kirurgisk operation. Det var nödvändigt att skära även i sina närmaste ibland. *** Ingen av dem sov den natten. Så var i alla fall deras upplevelse och sommarnattens ljus kom tidigt eftersom det bara var början av juli. Det var för sent på året för näktergalarna och naturen var tyst. När Carl lagt sig i sin vanliga gästsäng med fönster mot gårdsuppfarten, som om hans rum vore en vaktkur varifrån han skulle ha vaknat vid minsta knaster på grusgången upp mot grinden, förstod han att han inte skulle kunna sova. Tessie kom till honom, Tessie som han älskat på den tiden han var en riktig människa och älskat precis som riktiga människor. Det kom musik för honom, plötsligt och starkt som om han hörde på riktigt och inte bara i sitt inre. Det var någonting för länge sen, någonting på en 78-varvsskiva med knaster. Det var Horowitz som spelade Funérailles av Liszt, förstod han efter en stund när de dova dröjande passagerna började öka farten. Egentligen var det begravningsmusik, begravningsmusik med både ljusa inslag och inslag av marsch, som om man begravde en hjälte som dekorerats med exempelvis hederslegionen. Han försökte skratta och han försökte känna sig cynisk, men då kom hon tillbaks mitt i musiken medan hon förhördes av gorillor från DIA. – Okej, lilla kommunistslampan, det här är ingen lek, chicano eller inte, tro inte att du är nån jävla amerikan. – Han måste ha berättat för dej, han sa väl att han var kommunist, du har redan gått med på det? – Man knullar väl inte bara med kommunister, är du bara en jävla kommunisthora? Vad berättade han om sitt jobb för ryssarna?




06-05-24

10.49

Sida 238

– Dom fattiga och förtryckta va? Det där kan du köra upp i arslet, baby, när vi är färdiga med dej så kanske du inte har mycket arsle kvar. – Vadå stämma oss, lilla advokaten, en liten jävla kommunistknullande advokat som ska slå den amerikanska konstitutionen i ansiktet på oss. Baby, vi är den amerikanska konstitutionen. Vad sa han? Hur formulerade han sig första gången han sa att han jobbade för ryssarna, hur gick det till när han värvade dej, var det med snack om stackars fattiga chicanos eller illegala mexare? – Försök inte, vi vet att du jobbade med mexare, gillar inte kapitalismen va? – Du visste att han var kommunist och ändå knullade du med honom? Samtidigt spelade Horowitz Funérailles. Carl grät. Men det kunde inte sluta, varken musiken eller gorillornas förhör som således pågått i tre eller fyra dygn, med hänvisning till särskilda undantagslagar som gällde rikets säkerhet, förhör där man varken hade vittnen eller advokater, förhör som i efterhand, om man släpptes som hon utan tvivel till slut måste ha släppts, inte ens hade ägt rum. DG låg mest och tänkte på sin frireligiösa småländska mor. Vad skulle hon ha sagt om sin son nu? Skulle hon ha sagt att man alltid måste stå den Onde emot, oavsett det personliga priset man måste betala för den ståndaktigheten? Ja, han hoppades det. Man fick aldrig ge efter för det onda. Carl skulle komma över det. Han skulle inte ha svårt att göra det när han väl trädde i funktion. Då var han som ett attackplan som lyfter med tänd efterbrännkammare och drar in landningsställen och stiger nästan rakt upp mot höjderna där striden kan ske, och sen är resten reflexer och datorer. Carls hat skulle hjälpa honom. Och det skulle hjälpa Sverige. Och i efterhand skulle han bli en känslig och oerhört erfaren chef för de ännu inte inridna mustangerna från USA.




06-05-24

10.49

Sida 239

Det var rätt. Det var inte lätt, men det var rätt. Men sommarnatten var alldeles tyst och det var vindstilla och lögn i helvete att sova. Hans mor skulle ha ogillat den sista tanken, åtminstone som han formulerade den. *** De var båda rödögda till frukost och DG skämtade misslyckat om kvalitén på Kiviks hembrända calvados. Ingen hade någon aptit. Och när DG bad Carl att följa med ner till stranden för att se vilken av de två platserna som slutligen utvalts till sommargrill, så hade Carl ingen tanke på att det var det vanliga skälet att gå dit ner; att kunna tala utan någon som helst risk för avlyssning. ”Som du ser, det blev den plats du själv föreslog”, sa DG och pekade med en bok i halvfranskt band som han tagit med sig. Carl nickade utan särskild entusiasm. ”Jo, jag sa ju att det skulle bli mer skyddat här bland träden. Platsen vid klipporna där borta passar för bad på soliga dagar, men det här är bäst om man vill sitta ner och äta och så där”, svarade Carl artigt och mekaniskt. De satte sig på en av de kluvna stockar som tjänstgjorde som bänk runt det grova ekbordet och den stensatta eldplatsen. Ljuset strilade ner mellan asklöv och höga hasselsnår. De hade havet bakom sig, en mjuk sövande dyning. Det var svag bris. ”Du tror inte heller att ryssarna är särskilt hämndlystna eller så?” frågade Carl som om han nästan hoppats på motsatsen. ”Nej, det stämmer inte med glasnost och Gorbatjov och allt det där. Under Stalin skulle vi inte ha gett oss in på en sån här fräckis, men har inte Sam gått igenom allt det där?” svarade DG oengagerat. ”Jovisst. Det är klart”, svarade Carl i samma tonläge. Det verkade som om Carl hade tankarna på helt annat håll och




06-05-24

10.49

Sida 240

DG drog efter andan och strödde medvetet salt i såren. ”Trist historia. Och såvitt jag förstått var det rätt taskiga förhör”, sa han försiktigt, nästan neutralt i tonfallet som om han talat om en vardaglighet. ”Jotack, jag vet”, klippte Carl av. DG gjorde en paus. Sen drog han nästa drag. ”Sandström kommer att kunna göra oss det där igen, dej eller mej, nja, kanske inte mej, men många andra. Så länge han jobbar där och det blir väl en tio–femton år, får vi nog dras med det här.” DG suckade som om han tänkte över något mycket sorgligt. Carl dröjde med svar, nästan som om han redan blivit misstänksam, som om han kände med någon sorts instinkt hur det hela skulle sluta. ”Ja, jag ska i alla fall fotografera den jäveln. Skulle man inte kunna bränna honom levande sen?” ”Du menar låta bilden läcka ut till pressen?” ”Precis. ” ”Går inte. Jag menar, det skulle säkert bli effektivt att bränna honom levande, lustig term förresten men det heter ju så, men det går inte.” ”Varför inte det?” ”Regeringen. Sorman och alla dom där.” ”Dom skulle aldrig gå med på det?” ”Naturligtvis inte. Politik, utrikes relationer och allt det där du vet.” ”Så lite extra anslag är det enda vi kan få med den där bilden på honom?” Nu bestämde sig DG för att sätta in stöten. Han drog efter andan innan han började. ”Unge kommendörkapten, som ryssarna skulle ha sagt, jag måste nog påminna dej om att du ingår i ett ständigt mobiliserat förband. För oss finns inte krig eller fred eller något mitt emellan, vi är alltid i krig.” Carl såg ut som om han redan anade, men DG var inte säker på




06-05-24

10.49

Sida 241

det så han fortsatte precis som han tänkt ut under natten. ”Tycker du om poesi?” frågade han tvärt. ”Nej. Jag läser inte sånt sen skolan”, svarade Carl lika tvärt. ”Bra”, sa DG, ”för då ska jag läsa en dikt för dej som har betytt mer för mej under hela min yrkestid än någon annan text eller rapport jag någonsin läst. Du ska tänka på vid vilken tid dikten är skriven, den är av en av våra nobelpristagare och året är 1940, ja, det står så i boken men den skrevs nog året innan, redan 1939 alltså.” Och så slog DG upp boken på det ställe där han, alldeles sant, hade en ständig markering. ”Dikten heter Nya Vapen”, sa han kort. Sen avvaktade han att en susning i askkronorna ovanför dem skulle gå över och så läste han, långsamt och lite tungt som texten krävde: Stryk grubblet från din panna och gå i striden ut att våldet övermanna din tankes strid är slut. I andens vapenlekar ej någon seger vinns mot den som blint förnekar att någon ande finns. Barbaren väljer vapen du välja må som han. När vilddjur öppnar gapen ej tanken tala kan. Res mäktigt andens fäste i denna värld av hot och krossa ormars näste med mänskodjurets fot.




06-05-24

10.49

Sida 242

Blott dåren tror det goda ej fötts att bära svärd om ondskan än må bloda och söla ner en värld. Var viss! Om du ej värna nu vill din tro i strid skall ingen morgonstjärna inviga en ny tid. DG slog ihop boken och väntade. Nästa drag var utan tvekan Carls. Carl satt tyst och såg ner i marken med malande käkar och DG kunde inte avgöra ens åt vilket håll han tänkte, möjligen därför att det var åt flera håll samtidigt. ”Det måste alltså vara Pär Lagerkvist?” frågade Carl till slut med hes röst. ”Ja, det stämmer”, svarade DG försiktigt. ”Är det en explicit order?” frågade Carl med ett lika plötsligt som oväntat lugnt tonfall. ”Ja. En av mina sista. Jag kommer att ha gått i pension när du kommer hem”, svarade DG med torr mun. ”Är det allt?” frågade Carl i samma lugna tonläge som nyss. DG kände sig aningen nervös. Han kunde inte tolka Carls reaktioner. ”Ja, med en enda begränsning”, sa DG till slut och måste sen röra runt med tungan i munnen för att få fäste för fortsatta ord. ”Begränsningen … är att du inte avlägger rapport för Sam förrän du kommer hem.” Carl satt en stund och ritade med en kvist i sanden framför sig, det såg ut som ett cirkelmönster. Sen såg han plötsligt upp, alldeles blåögd, och betraktade DG en stund med något som såg ut mer som vemod än ångest i ögonen. ”Ordern är uppfattad och ska verkställas”, sa han. DG vågade inte dra en suck av lättnad och dessutom hade han




06-05-24

10.49

Sida 243

högst motstridiga känslor inombords. Till slut kände han att han ändå måste säga något. ”Det där med att du inte får ha några vapen med dej, innebär det någon särskild svårighet som vi möjligen skulle kunna åtgärda?” frågade han och förbannade genast sitt byråkratiska språk mitt i den finstämda känsligheten. Carl såg en stund forskande, nästan roat på honom. Sen svarade han samtidigt som han reste sig: ”Nej, inte alls. Det betyder ingenting. Vad vi har talat om är ju inte ett tekniskt problem utan ett moraliskt problem.” Sen började Carl utan vidare gå upp mot huset. DG gick ifatt honom och de gick tysta nästan hela vägen upp genom raderna av äppelträd innan Carl sa något på nytt. ”Du får ursäkta, men jag måste upp till Stockholm. Jag hade inte läst in mej på Sandström, nu måste jag ju lära känna den jäveln”, sa Carl lätt som om han från och med nu bara hade små praktiska problem. DG bestämde sig för att han inte längre förstod sig på Carl.




06-05-24

10.49

Sida 244


06-05-24

10.49

Sida 245

Moskva


06-05-24

10.49

Sida 246


06-05-24

10.49

Sida 247

 Värmeböljan gjorde det motiverat. Enligt tidningarna hade det inte varit så hett i Moskva under augusti månad på närmare 100 år. Alltså kunde han klä sig i jeans och kortärmad bomullsskjorta i stället för diplomatisk kostym, alltså var det dessutom naturligt att tillbringa några timmar nere i tunnelbanans svala valv. Han var hela tiden noga med att röra sig långsamt och synligt och att då och då stanna kvar en stund på stationerna och gå utefter plattformarna och fullkomligt uppriktigt låta sig imponeras, och se imponerad ut, av marmor, slipad granit och kristallkronor och konstverk som ungefär varannan gång skildrade heroiska passager i Sovjetmaktens historia och varannan gång Rysslands stora författare och diktare. Han hade hela tiden tunnelbanekartan i sin hand och ansträngde sig att se ut som en turist, vilket var svårare än man kunde tro. Bland de åtta miljonerna tunnelbanepassagerare som varje dag vimlade genom systemet av, som han räknat, 136 tunnelbanestationer föreföll åtminstone en halv miljon man vara unga män i jeans och skjorta. Under två timmar hände det inte mindre än tre gånger att någon frågade honom på ryska om vägen eller vilken linje man skulle byta till. Tågen kom snabbt, ungefär fyra minuter mellan varje, och i peresjod-korridorerna där man bytte från en linje till en annan rörde sig folkhavet mycket snabbt, han blev hela tiden omsprungen. Det var vackert, fullkomligt rent och inte ens ett kolapapper på stengolven och givetvis omöjligt att förfölja någon som inte ville bli förföljd. En vacker dag eller kväll skulle han alltså kunna försvinna ner




06-05-24

10.49

Sida 248

bland det oändliga böljande havet av människor på väg åt miljoner olika håll och tillbringa någon timme innan han åkte till ändstationen på Kaluzjko-Rizjskaja-linjen. Enda nackdelen vore i så fall åtta stationer i följd på samma linje, efter bytet vid Prospekt Mira. Men eftersom tjekisterna själva alltid använde tunnelbanan i Väst så borde deras misstänksamhet bli avsevärd om han tränade tunnelbana alltför ofta. Han skulle inte sätta sin fot där på minst en vecka. Huvudsaken just nu var att de skulle kunna hänga med om de verkligen förföljde honom. Han hade promenerat långsamt från ambassaden på Mosfilmovskaja upp till Universitetet på Leninberget där brudpar alltid ville fotografera sig, med utsikt ner mot staden, och sen hade han ägnat sig åt utsikten en stund, med händerna stödda mot stenbalustraden. Värmediset och skymningen gjorde sikten kort, men han såg utan vidare de stora röda femuddiga stjärnorna nere vid Kreml. Människorna omkring honom såg unga och lyckliga ut; de var ju nästan uteslutande brudpar med sina vänner. Han funderade över avsaknaden av svärmor och svärfar och bestämde sig för att fråga någon på ambassaden. Sen släntrade han bort mot universitetets tunnelbanestation och vecklade demonstrativt upp sin karta och studerade den innan han gick ner i Kirov-Frunze-linjen. I Frunze låg en av de sovjetiska militärakademierna där man bland annat utbildade den blivande eliten inom GRU. Det var rent inne i vagnarna och sätena var placerade på samma sätt som i New Yorks tunnelbana, men här fanns inte tillstymmelse till klotter eller hotfull eller skräckslagen eller vaksam stämning. De flesta som reste ensamma läste någonting, böcker eller tidningar och lika gärna Pusjkin eller Gogol som sportsidorna. Han fick snabbt svårigheter att känna sig som fiende och han gjorde sitt bästa för att undertrycka det mycket grundläggande och enkla förhållandet, nämligen skälet till att han över huvud taget var i deras




06-05-24

10.49

Sida 249

stad. Han var deras fiende, han var de unga glada människornas fiende, de där uppe på berget vid universitetet, han var fiende till den gamle mannen med medaljer från Det Stora Fosterländska Kriget – han hann uppfatta Leninorden högst upp i raden – som frågade honom något han inte kunde besvara, han var alla bokläsande tunnelbanepassagerares fiende och naturligtvis fiende till alla män i uniform som utgjorde ett högst påtagligt inslag i folkvimlet. Minst hälften av de officerskolleger han mötte var hans överordnade, som om major nästan var lägsta graden i Moskva, vilket borde sammanhänga med Moskvas ställning som centrum för alla staber; de var alltså för det mesta skrivbordskarriärister, vilket också gick att läsa sig till på deras uniformer där vänster brösthalva i regel visade raka motsatsen till de äldre männens slitna civila kostymer med antingen släpspännen eller medaljerna i original. En liten grupp kaxiga fallskärmsjägare med de blå baskrarna långt bak i nacken, alltså motsatsen till amerikanernas uppfattning om rätt stuk, hade en del tecken på sig som visade att de utmärkt sig i combat. Afghanistan, således. Han kände att han hade haft behov av en sådan observation bland all ren mänsklighet. Fallskärmsjägare i Afghanistan, supermakt mot enkelt beväpnade bondpojkar. Och när han ansåg att han befann sig i slutet av sin resa och stod och väntade på tåg vid Turgenjevskaja och letade på sin tunnelbanekarta tills han insåg att han måste hitta en peresjod över till Kirovskaja på samma orangefärgade linje där han börjat sin resa kom ett tåg och stannade så att Sovjetunionens statsvapen på vagnssidan hamnade precis framför honom. Han stirrade som förhäxad. Det var det första han egentligen sett vid sin ankomst tidigare på dagen, i skärmmössan på den officer på flygplatsen som allvarligt och länge och uttryckslöst granskat hans pass. Såvitt han visste eller trodde skulle kartbilden i statsvapnet föreställa själva Sovjetunionen. Men här mitt framför honom i den nästan militärgröna vagnssidan såg han att kartan föreställde den halva av




06-05-24

10.49

Sida 250

jorden som bildar Sovjetunionen, Afrika och Europa. Nordamerika syntes bara som en liten obetydlighet vid horisonten uppe i nordväst. Två sädeskärvar omfamnade världen, denna speciella värld, och där de möttes i toppen av cirkeln fanns förstås den röda femuddiga stjärnan och högst ovanför förkortningen CCCP. Så långt var ingenting konstigt, lika lite som att de cirkelformade kärvarna var omslingrade av röda band längre ner eller att det fanns en korsad hammare och skiftnyckel längst ner som hela emblemet vilade på. Det som förhäxade honom var centrum av bilden. Just i mellanrummet mellan hammaren och skäran låg Sverige, nästan exakt mitt i bilden. Hammaren vilade på Nordnorge och hela Skandinavien låg i det inneslutna centrum. Under Afrika steg solen strålande upp, man måste anta att det var upp och inte ner men det var likgiltigt. Tåget gick och bilden försvann men han stod kvar några ögonblick med synen av Sverige mellan hammaren och skäran och han var säker på att han inte sett fel. Sen gick han långsamt och tydligt till övergången mot Kirovskaja och noterade till sin förtjusning att hållplatsen innan han skulle av hette Dzerzjinskaja. Följaktligen gick tåget under Dzerzjinskij-torget och följaktligen kunde man tänka sig att han passerade rakt under KGB. Hettan slog emot honom som en vägg när den långa rulltrappan med den oräkneliga raden av pelarbelysningar, lampor som på något sätt föreställde facklor, tog slut. Han vimsade lite med sin karta och läste dröjande på skyltarna innan det fullkomligt verkligt och som självklart och odramatiskt stod en pil åt Röda torget. När han kom upp på gatan och satte foten i den mjuka asfalten såg han den upplysta Vasilijkatedralen som allra första syn, som om blicken instinktivt sökt sig åt det hållet. Det var som om han inte ville gå direkt. I stället bestämde han sig för att gå runt hela muren och korsade gatan eftersom det var sent och trafiken var gles. Ingen förföljare skulle kunna undgå att se honom när han gick över gatan, vilket föreföll förbjudet, i stället för




06-05-24

10.49

Sida 251

under den i gångtunnlarna. Han ångrade sig när han såg ett par rökande poliser i ljusblåa skjortor på andra sidan men de tycktes inte bry sig om honom. Sen gick han ner genom Alexanderparken och förbi den Okände Soldatens grav där en blåskimrande låga slog upp mitt i den femuddiga stjärnan. Det var plötsligt få personer i hans omgivning. Kanske berodde det på värmen som redan nu fick hans skjorta att klibba efter ryggen, eller på den sena timmen eller på båda delarna. Efter den evigt brinnande lågan stod stora svarta stenlådor med namn på sovjetiska städer och han stavade sig igenom Smolensk, Kiev, Leningrad, Stalingrad och så vidare i en mycket lång rad innan det gick upp för honom att lådorna inte var bänkar att sitta på utan förmodligen sarkofager med lämningar av döda människor från de städer som stod utanpå. Ovanpå ”Smolensk” hade det legat en liten blombukett som han först trodde var glömd. Det var den alltså inte, den var från någons släkt i Smolensk. Nere vid floden och utefter den höga muren fann han sig helt ensam. Han rörde sig fortfarande så tydligt som möjligt och stålsatte sig för att inte se sig om och han gick mycket långsamt som om han bara flanerade. Vilket han ju gjorde; han kom på sig själv med att spela teater till och med i verkligheten, som om han inte ens själv trodde att han gjorde vad han gjorde. När han gått en stund i halvcirkel utefter floden och såg konturen av Vasilijkatedralen dyka upp i silhuett mot det strålkastade motljuset fanns det inte längre någon omväg. Han gick uppför backen på trottoaren närmast muren och betraktade katedralen som låg på mindre än femtio meters håll nu, en av världens mest kända bilder som följaktligen såg ut i verkligheten precis som på bild. Bara det att han var så nära verkligheten att han kunde se de individuella röda tegelstenarna, murarna var ju inte ens putsade, den röda färgen var tegel helt enkelt.




06-05-24

10.49

Sida 252

Plötsligt skrek en vakt åt honom. Han stannade och stod blickstilla och höll ut armarna från sidorna. Sen insåg han att allvaret inte var allvar. Han hade kommit fram till den stora infartsporten vid Kreml och en meter framför honom hängde en järnkedja som markerade avspärrning och som gick ut i en vid fyrkant från porten där det lyste rött i en överdimensionerad trafiksignal. Han tecknade ursäktande åt vakten att han insett sitt misstag och skulle gå runt avspärrningen. Och så fortsatte han ut snett framför Vasilijkatedralen, stannade en stund och såg upp mot de mångfärgade lökkupolerna och sen vände han ner mot mitten av torget och gick någon minut tills han befann sig alldeles i centrum. Han svettades kraftigt trots att han gått mycket långsamt. Röda torget var helt folktomt, som i en dröm. Han tänkte att det var en mycket lyckad och varmt lysande röd färg de fått fram till de stora femuddiga neonstjärnorna. Det var inte klokt, detta var Röda torget fullkomligt i verkligheten och det var han själv, exakt mitt ute på den tomma kullerstensytan med färgmarkeringar i linjer för att paraderna skulle gå rakt och fint, åtminstone gissade han att de var till för det. Det fanns två människor inom synhåll. De stod vakt utanför Leninmausoleet och han sneddade ner mot dem och stannade vid järnkedjan på några meters håll. De försökte stå alldeles stilla, vilket föreföll omöjligt. De såg unga ut men av deras uniformsbeteckningar framgick att de inte var vanliga soldater utan kadetter av något slag. De stod på varsin sida om dörren in till den uppstoppade Lenin som själv låg där inne i en glasmonter. Framför dem stod en enda turist och betraktade deras uniformsdetaljer och deras blankpolerade bajonettspetsar och denne ende turist var alltså deras fiende. Uppe i det höga klocktornet med den svarta urtavlan och guldsiffror började en slamrande signal och när han såg åt det hållet upp-




06-05-24

10.49

Sida 253

täckte han hur avlösningen närmade sig med något som såg ut som nazistisk paradmarsch. En stund senare, med mycket krångel och gravallvarligt stampande, hade de två vakterna avlösts och marscherade bort, med samma paradsteg, medan två nya män med samma typ av uniformsbeteckningar stod blickstilla på samma plats där deras svajande kamrater stått. Och hela vaktavlösningen för en enda åskådare. Som var deras fiende. Han gick ut mot mitten av torget på nytt och andades djupt av den heta natten. Allt detta var en mycket vacker syn, tänkte han först. Sen ändrade han sig till mycket imponerande syn. Sen försökte han övertala sig att det hela mest handlade om konstigheter i känslolivet eftersom det han såg var så oerhört verkligt. Det var inte bild och det var inte film, utan han andades och svettades och stod här och såg upp mot kupoltaket med grön kopparplåt, det var i alla fall vad det ljusgröna taket i förstone såg ut som, men han ändrade sig till att det nog var vanlig målad plåt. Ovanpå kupolen fladdrade den sidenglänsande röda fanan med hammaren och skäran, strålkastarbelyst mot svart himmel och med vackert utfall som om man permanent fönade den med estetiskt-politiskt perfekt vind. Han betraktade den röda fanan en stund; en gång i Clarté hade han bränt en sådan fana, tillsammans med stjärnbaneret, på en demonstration, men det här var alltså själva originalet. Moskva hade tills för någon månad sen antagligen varit den sista plats på jorden där han trodde att han skulle kunna befinna sig. Han ändrade sinnesstämning som om han plötsligt blivit beslutsam och började gå nerför torget i riktning mot samma tunnelbana han kommit med. Men just nedanför museet när han var på väg mot tunnelbanenedgången kom en alltför läglig taxi, den enda bil som syntes till. Han vinkade in bilen, en gul Volga, till trottoaren, steg in i bak-




06-05-24

10.49

Sida 254

sätet och sa att han skulle till svenska ambassaden på Mosfilmovskaja 60. Taxichauffören svarade inte och rörde inte en min, men körde genast åt något som föreföll fel håll. Carl hade väntat sig att han skulle behöva upprepa adressen eftersom han inte trodde på sin tillämpade ryska. Och efter någon minut när han insåg att han faktiskt måste vara på väg i riktning från den svenska ambassaden men faktiskt i riktning mot KGB frågade han, efter att ha gått igenom frasen för sig själv två gånger, om herr taxichauffören hade förstått och om man verkligen var på väg åt rätt håll. Jodå, men man måste svänga runt en del för att komma på rätt väg och visst var man på väg mot svenska ambassaden. Tre kronor. Ishockey. Kände han möjligen Tumba? Och taxin svängde därefter runt en stor grå byggnad med höga granitpelare och kom in i rätt färdriktning. Han satt en stund och försökte förklara att rysk ishockey var mycket bra och att vi svenskar beundrade de sovjetiska sportsmännen, att han bott i USA men ändå föredrog europeisk hockey som den spelades i Sverige och Sovjetunionen. Det gick hyfsat, det verkade som om taxichauffören förstod hans ryska och hade ungefär samma syn på ishockey som han själv, svensken. Om taxichauffören som dykt upp så lämpligt tillhörde oppositionen skulle han alltså rapportera att Carl bott i USA, något som de uppenbarligen redan visste. Men han hade ju inte för avsikt att dölja någonting för dem under sin tid här i Moskva, ingenting alls utom själva operationen. På ambassadbyggnaden sitter mycket riktigt tre stora guldkronor, han själv hade inte sett dem tidigare på dan när han kom. Han vinkade ner taxin till baksidan, förbi den sovjetiske vakten som stannade bilen och tittade in i baksätet innan de fick köra ner till grinden vid E-blocket där han bodde. Taxichauffören hade inte haft sin taxameter på och krävde nu tio




06-05-24

10.49

Sida 255

rubel, rimligtvis tre gånger för mycket. Det fick Carl att tro att han var en vanlig hederlig civil taxichaufför och därför tog han genast fram sin lilla packe av de underdimensionerade röda tiorubelsedlarna han kvitterat ut tidigare på dagen. Han skalade glatt av en sedel och räckte den till chauffören som nu tycktes få svårt att behärska såväl sin förvåning över den snabba förhandlingen som en alltför anmärkningsvärd glädje. I’ll rip you off some day, sa Carl glatt utan att ens försöka översätta innebörden till egen ryska. Sen slog han igen dörren och promenerade förbi tennisbanorna och runt hörnet där han bodde sen några timmar i en lägenhet som var fullkomligt svensk och enligt vad man antytt för honom fullkomligt avlyssnad som allting annat på ambassadområdet. Byggnadsstyrelsen hade inrett hans trerumslägenhet i en blandning av björk, IKEA och pakistanska mattor, förmodligen någonting som kunde föreställa en fullkomligt normal lägenhet för lägre diplomat. Han kände sig som på hotell. Men det vanliga var tydligen att nyanlända hade med sig såväl eget bohag som fru och barn. Han var den ende ogifte diplomaten på ambassaden och förmodligen en av de ytterst få ogifta och nattetid ensamma militärattachéerna i hela Moskva. Och det var bra, mycket bra. Det skulle ge dem sysselsättning. Han la sig ovanpå sitt virkade sängtäcke, sparkade av sig skorna, knäppte händerna bakom nacken och såg upp i det vita svenska taket. Mina tankar kommer ni inte åt, tänkte han med viss triumf. Han hade inte med sig ett enda dokument om Sandström, inte ens fotografierna, ingenting. Allt skulle nu förhoppningsvis finnas i hans huvud för månader framåt utan att han skulle behöva en enda minnesanteckning. Det var på åttonde våningen längst ut i vänstra hörnet, om man räknade med bottenvåningen som nummer ett. Det var sex fönster på rad innan man kom till balkongerna, om man lät blicken gå i sidled från hörnet längst ut.




06-05-24

10.49

Sida 256

Huset var gråvitt, hade förmodligen en gång varit vitt. Huset bredvid var modernare, i rött tegel och hade åtta små balkonger längst ut mot gaveln, mot det vita huset där Sandström bodde. Intill det röda tegelhuset stod tre telefonkiosker. Man skulle se allt detta så fort man steg ut från tunnelbanestationen. Bilderna var tagna från den positionen. Mellan fönster fyra och fem, uppe på taket, stod en liten rödvit mast som först förbryllat en del men sen hade den tekniska expertisen kommit fram till att det i vart fall inte hade med Sandström att göra, därtill var arrangemanget för stort och otympligt. Nej, detta skulle han aldrig glömma. Sandström själv var inget problem, annat än möjligen problem att inte underskatta. Han hade misshandlat alla sina kvinnor, han föredrog tydligen struptag och örfilar. Misshandeln hade kunnat pågå länge men trots hans besinningslöshet, som de alla i tur och ordning vittnat om eller berättat om i förhör, så hade han inte tillfogat dem annat än blåmärken och ömhet kring halsen där han brukade ta sitt strupgrepp. Han hade boxats som ung, men slutat omedelbart när han första gången blev slagen knock-out. En gång hade han varit i krogslagsmål på Cypern och fått avsevärt med stryk. Men då var ju motståndaren tydligen man. Hans vapenregister var litet och omfattade bara det som täcktes av normal svensk värnplikt. Sammanfattningsvis var mannen försvarslös såvida inte motståndaren var en mer eller mindre berusad kvinna; hans våldsamheter hade alltid uppstått i samband med alkohol. Hans medicinska historia innehöll allt ifrån tänkbar tumör på hypofysen till drag av mytomani och sinnessjukdom; som grund för en resningsansökan hade man delvis antytt sinnessjukdom. Han hade vid något tillfälle fallit så att han slog sig själv medvetslös och legat i trettio timmar innan han hittades, vilket lett till viss efterföljande sjukhusvård. Å andra sidan hade han tillbringat sju år i nykterhet på två svenska




06-05-24

10.49

Sida 257

fängelser och hade under de sista två åren, förmodligen då han börjat planera sin flykt, insett att den där stackars kvinnan skulle kunna luras hela vägen bort till äktenskap och Finlandsfärjan. Carl utgick från att hon inte fanns i Moskva. Sandströms smak för kvinnor hade enligt polisspråket legat mer åt ålskinnsfodralshållet än rekorderliga fruntimmer och hon var ett rekorderligt fruntimmer. Eller hade åtminstone varit. Carl tvivlade på att hon också skulle finnas i den där lägenheten; snarare hoppades han att Sandström under mer nyktra och ordnade former skulle ha prövat ännu ett av sina strypgrepp på henne. Det skulle leda till vissa komplikationer om hon också skulle befinna sig i lägenheten. En möjlighet var att efteråt erbjuda henne lift till svenska ambassaden. Men ingen, utom möjligen hon själv och kanske hennes familj och kvällspressen, skulle bli det minsta tacksam för en sån lösning. Hon skulle komma hem, det skulle bli offentlighet, hon skulle ställas inför rätta och det skulle bli diplomati – Carl log ironiskt vid tanke på hur Peter Sorman skulle hantera en sån situation. Dessutom skulle hon vara vittne. Det fick rimligtvis inte finnas några vittnen. Carl fladdrade snabbt vidare i tankarna på andra aspekter på kvinnomisshandlaren och landsförrädaren, han tänkte hellre på Sandström i sådana termer än med namnet. Hans spionhistoria var närmast komisk. Mannen var hela sitt liv fram till flykten till Moskva en vandrande hög av misslyckanden. Han hade hoppat av gymnasiet innan han tog studenten. Då snodde han värvning som man fortfarande kunde på den tiden, i kustartilleriet, och sen hoppade han av det också, efter bara tio månader, kortast tänkbara kontrakttid som motsvarade kortast möjliga militärtjänstgöring. Sen sökte han in på polisskolan och blev naturligtvis antagen. Han gifte sig när han blivit polis och misslyckades naturligtvis med äktenskapet och hamnade med underhållsskulder i en liten andrahandskvart.




06-05-24

10.49

Sida 258

Då sökte han in på sjökrigsskolan, blev naturligtvis antagen och när han kom ut som värnpliktig fänrik blev han polis igen, körde radiobil och tog hand om lägenhetsbråk och självmord. Sen sökte han FN-tjänst, och blev naturligtvis antagen, och rumlade runt på Cypern med löjtnants grad och vid den tidpunkten hade något ljushuvud till talangscout på säkerhetspolisen fått upp ögonen för honom, men så att säga av helt fel skäl, och värvat honom som gratis tjallare med löfte om att lägga ett gott ord för honom om han senare skulle söka in på firman. Hem från Cypern och sökte till polisens utlänningsrotel, och blev naturligtvis antagen. Och satt och förhörde amerikanska desertörer från Vietnamkriget, vilket han förmodligen måste ha varit lika olämplig för som för jobbet vid säkerhetspolisen. Där han, mot allt förnuft, blev antagen året efter. På ryssbyrån direkt. Det hade funnits en del varnande promemorior om den obalanserade FN-officeren, men de försvann på Säpo. På Säpo inledde han sin karriär med att ständigt komma försent och förfalska spaningsrapporter när han missat sina avlösningar. Han åkte fast, men fick inte sparken. Promemoriorna i saken hade försvunnit på okänt sätt. Han flydde till ny FN-tjänst och blev, återigen mot allt förnuft, säkerhetsofficer. Det var sannolikt nu han värvades av ryssarna, eller sålde sig till dem, det var hugget som stucket. Han var ju en klassisk säkerhetsrisk. När han kom hem från den vändan i FN-tjänst sökte han själv jobb på försvarsstabens säkerhetsavdelning, något som borde fått alla larmklockor att ringa på en gång. Men chefen på Fst/Säk, en kommendörkapten som senare fick sparken därför att han själv var alkoholist och säkerhetsrisk och gjorde bort sig med politiskt spionage på en värnpliktsriksdag, anställde honom. Mot allt förnuft. Men kommendörkaptenen hade ju faktiskt kollat med firman innan han anställde sin sovjetiske spion. Han hade nämligen telefo-




06-05-24

10.49

Sida 259

nerat till självaste chefen för säkerhetspolisen, som vid den här tiden var en känd galning, föregångaren till Brevbärarn i jobbet, och galningen, som sedermera fått sparken för förskingring, genom att på svenskt manér bli befordrad till länspolismästare, hade gett spionen utmärkta vitsord. Eftersom chefen på Fst/Säk ständigt var berusad måste spionens tillvaro ha tett sig som att stjäla från barn. Han hade ju en kopieringsmaskin alldeles utanför sitt tjänsterum och han hade nu, som officer i försvarets egen säkerhetstjänst, rätt att ta del av så gott som alla hemliga handlingar på avdelningen. Dessutom glömde den berusade kommendörkaptenen att låsa sitt kassaskåp när han for på semester, så spionen kopierade naturligtvis varenda handling där inne. Innan han själv låste kassaskåpet. Det var så man inte visste om man skulle skämmas, gråta eller skratta. Spionen fick sen märkvärdigt nog sparken från Fst/Säk. Därför att han skolkade för mycket från jobbet. I det läget måste det ha varit GRU som inte visste om de skulle skratta eller gråta. Men naturligtvis fick han tillbaks sitt gamla jobb på firman. Varvid han omedelbart tog tjänstledigt för ny FN-tjänst och for till Mellanöstern och söp och slogs – uteslutande med kvinnor såvitt man visste, struptag på än den ena än den andra. Hans case officer på GRU-stationen i Beirut hette Sergej Alexandrovitj Jermolajev; kamrat Jermolajev kunde inte ha haft det för roligt. Sen försökte han utpressa en svensk general som givetvis skrev en del pepprade promemorior – som återigen försvann på Säpo. Sen misshandlade han en kvinna i Stockholm som gick till polisen och angav honom för misshandel – och spioneri. Han hade ju tydligen för vana att berätta för alla sina kvinnor att han spionerade för ryssarna. Säpo förhörde kvinnan och honom själv och bestämde sig sen för att det inte fanns anledning att misstänka spionen för spioneri eftersom han blivit angiven av en kvinna. Däremot var det ju inte så bra




06-05-24

10.49

Sida 260

med kvinnomisshandel, så som en liten reprimand förflyttade man honom från ryssbyrån till en spaningssektion. Där fick han ännu större inblick i den svenska säkerhetstjänstens arbete så att han till exempel kunde varsko ryssarna om att en av deras underrättelseofficerare i Stockholm höll på att hoppa av till Sverige. Ryssen försvann hem till Gulag. Sen nya vändor till Mellanöstern och nya alkohol- och kvinnomisshandelshistorier och nya rapporter hem till Säpo från uppretade FN-officerare. Men även dessa promemorior försvann på Säpo. Det hela pågick fram till 1979 då han greps av den israeliska säkerhetstjänsten som kom att förhöra honom under dramatiskt annorlunda former än de han varit med om i den svenska säkerhetstjänsten. Han erkände genast allt. Och så hemskickad och rättegång och ingenting mer innan han rymde därför att kollegerna på Säk behagade vakta en av hans två utgångar i stället för två av hans två utgångar när han hade ”beledsagad”, det vill säga obevakad, permission. Carl hade läst mer än 5 000 sidor dokument om allt detta. En sak var tämligen uppenbar. Förrädaren hade haft beskydd. Någon på Säk förstörde alla rapporter som utpekade honom som säkerhetsrisk, någon anställde honom till och med på ryssbyrån redan under provtjänstgöringen. Någon hade tagit mycket stora risker för att skydda en rysk spion på firman. Någon hade gång på gång stoppat undan varnande promemorior. Denne någon var rimligtvis själv rysk spion. Det kunde stämma bra med PÅFÅGELN, som ju hade varit chef för just ryssbyrån; Sandströms evigt förlåtande och överseende chef. Hade ryssarna betraktat PÅFÅGELN som i praktiken bränd? Hade de överskattat den svenska säkerhetspolisen så till den grad att de trott att den svenska säkerhetspolisen, sen israelerna buntat ihop Sandström och allt var klappat och klart, på något sätt skulle bli miss-




06-05-24

10.49

Sida 261

tänksam vid upptäckten att någon hela tiden skyddat en rysk spion? En sådan någon hade ju inte blivit särskilt långlivad i GRU. Eller inte särskilt länge befunnit sig på fri fot om han arbetat i någon västerländsk säkerhets- eller underrättelseorganisation. Det var bara i Sverige sådana kunde komma undan, det var bara Sverige som höll sig med uppenbara galningar som chefer för militärens och den civila säkerhetstjänstens känsligaste avdelningar. Men om ryssarna fått indikationer på att Sandströms beskyddare inte efterforskades så skulle de inte ha trott sina egna rapporter. De skulle ha trott att det var frågan om någon extrem krigslist, i deras egen stil. Så det faktum att PÅFÅGELN inte åkte fast i samband med Sandströms avslöjande betydde bara att han i själva verket åkt fast? Alltså visade sig ryssarna, enligt egen analys, ännu listigare när de brände en agent som ju rimligtvis redan måste vara bränd? De skulle bara veta, skrockade Carl tyst för sig själv. Egentligen var den mest oroande slutsatsen att ryssarna själva kunde hålla i värvningspolitiken på den svenska civila säkerhetspolisen. I så fall hade de ett mycket starkt inflytande i aphuset på Kungsholmen. Men i fallet Sandström hade de ju inte värvat så särskilt klokt. Den som är så uppenbart en säkerhetsrisk för sin egen nation borde rimligtvis kunna bli en lika stor säkerhetsrisk för den värvande nationen. Vilket ju ryssarna fått erfara, åtminstone i det här fallet. De måste ha slitit sitt hår. Det var närmast fantastiskt att de hade kunnat inordna honom i någon som helst form av intelligent arbete. Hur hade de uppfostrat honom egentligen? Medicin och hård träning? Lumpen på nytt och joggingrunda varje morgon och inga kvinnor att strypa, annat än utvalda kvinnor som inte gick att strypa, åtminstone inte för en sån som han? Nej, det var meningslöst att spekulera. De hade ju gjort det. De hade satt honom i operativ strategiskt analytisk tjänst, de hade satt in honom i krig mot Sverige. Punkt.




06-05-24

10.49

Sida 262

*** Nästa morgon började han enligt planen. Han drog på sig lätt träningsutrustning och mjukade upp några minuter på sin pakistanska matta i trerumsvåningens vardagsrum. Sen joggade han ut genom porten, runt huset förbi tennisbanorna och parkeringsplatsen och upp förbi vakten som nu rimligtvis borde göra en notering om tiden. Han sprang neråt Mosfilmovskaja på ungefär trekvartsfart men försökte finna en jämn rytm så att det inte syntes att han maskade. Det fanns ingen anledning att överföra korrekta fysiska data till dem. Dessutom kunde det nog vara rimligt att inte försämra sig för snabbt sen när han skulle börja springa bakfull. Han kände ett intensivt obehag vid tanken. Han hade aldrig sprungit eller ägnat sig åt någon idrott i bakfylla, och över huvud taget var det få gånger i hans liv han ens hade upplevt det obehagliga tillståndet. Och nu skulle han alltså göra det till en vana. Han följde den breda långa gatan som nästan helt saknade fotgängare i tjugo minuter innan han vände; med den måttliga fart han höll borde det bli ungefär 6 kilometer. Vid två stora kastanjer, långt nedanför Mosfilms sidoentré, hade han från och med nu sitt vändmärke och ursprungstiden tjugo minuter som han undan för undan skulle försämra. Men nu när han skulle förmodas vara i bästa tänkbara trim, innan hans grubblerier och dysterhet och överdrivna alkoholkonsumtion tog sin början, kunde han kosta på sig att öka farten något så att hemresan gick på 18 minuter. 38 minuter var alltså den tid han aldrig skulle uppnå igen. Trots den tidiga timmen var temperaturen säkert uppe i tjugofem grader och han svettades rejält när han såg ambassaden med den förskräckliga svarta stålkonstruktionen som föreställde konst och de tre kronorna närma sig. På nytt kände han äckel och obehag vid tanken på att göra det här i bakfullt tillstånd. Dessutom borde han antagligen börja dricka vodka, en dryck han nästan aldrig vidrört och som han be-




06-05-24

10.49

Sida 263

traktade som kemiskt preparat eller bedövningsmedel snarare än dryck. Han duschade och klädde om till svensk grå kostym med ljusblå slips och vit skjorta med diskret smal blå rand längs kragen, ungefär som han föreställde sig yngre svenska diplomater. Det fanns en del matvaror i kylskåpet från okänd givare. Han tvekade först, men när han såg att juiceförpackningen var svensk med datummärkning och obruten tog han fram ett glas från köksskåpet och drack halva paketet. Glaset hade en liten etikett vid foten som meddelade att det kom från ett dyrt glasbruk i Småland. Han var absolut inte hungrig, om det nu hade att göra med värmen eller det omedvetna äckel han redan kände inför de främmande vanor han skulle lägga sig till med. Fem minuter före nio gick han upp genom komplexet av byggnader förbi de högre diplomaternas bungalows och runt till huvudentrén. Där inne satt en ung manlig receptionist bakom stål och pansarglas och avkrävde honom legitimation och bad honom sen i militär ton att vänta. Från tolkskolan, tänkte Carl, den yngre säkerhetspersonalen kommer antagligen från tolkskolan, talar hygglig ryska och ska förhöra krigsfångar. Han fick passera in genom låsslussen till ambassadens undervåning och öppna avdelning. Medan han stod på stengolvet framför två glasmontrar med någon sorts svenska glaskonstverk – de vanliga upplysta äggen i den ena montern och en fantasikatt, eller om det var tiger, med för lång svans i den andra montern – kom hans närmaste chef för en okänd tidssträcka på allt mellan två månader och fyra år nerför den svängda trappan med mässingsspjälor och träräcke i brunt ädelträ. Smakfullt, kyligt smakfullt och mycket svenskt, tänkte Carl och hann ett stycke in på en fundering om hans egen smak såg ut så här, om han nu hade någon egen smak bakom alla kulisser han levde i. ”Välkommen till jobbet, Hamilton”, hälsade mannen, som var i 60-årsåldern och bar glasögon, när han var nere i trappan och sträckte fram handen.




06-05-24

10.49

Sida 264

”Godmorgon, överste Nordlander”, hälsade Carl avmätt och korrekt tillbaks. ”Äh, vi slopar det där med titlarna. Försvarsmakten är ju tämligen begränsad här. Kan inte hålla på med sånt, hur gick resan?” Den andre gjorde en inbjudande gest uppåt trappan och Carl följde honom sen ett halvt steg bakom. ”Tack, utmärkt. Märklig känsla att vara här.” ”Hunnit titta lite på stan?” frågade hans överordnade samtidigt som de kom fram till den ljusa laserade trädörren med kodlås som ledde in till den slutna avdelningen. ”Jo, jag tog en promenad och åkte lite tunnelbana i går”, svarade Carl medan han intresserat studerade kodlåset. Det var av svensk typ och relativt lättforcerat. De började med en kort husesyn runt de andra avdelningarna och Carl presenterades slumpmässigt för de personer som råkade komma i hans väg. Sen, efter ytterligare ett kodlås, var de inne på den slutna avdelningen i den slutna avdelningen. Carl fick inspektera sitt rum som såg ut som vilket som helst svenskt kontorsrum, med undantag för kassaskåpet och dataskärmen som hörde till en något mer avancerad utrustning än vad som rimligtvis borde vara vanligt på svenska kontor. ”Du kan ju såna där manicker har jag hört”, sa översten och nickade mot dataskärmen. ”Passar grejerna?” ”Jo”, svarade Carl lite tankspritt eftersom rummet fått honom att känna sig fångad vid första anblicken, ”jodå, det är hyggliga grejer så det ska nog kunna bli något.” ”Du kan sånt där, har jag förstått?” ”Ja, det är en av två saker jag är bra på.” ”Jaså, hrm, och vad är den andra saken?” ”Militär underrättelsetjänst av hemligt slag, det ryssarna kallar illegal underrättelsetjänst.” Översten stelnade märkbart till. ”Vi går in på mitt rum”, sa han kort, och de gick in i rummet intill




06-05-24

10.49

Sida 265

som såg mindre opersonligt ut eftersom det var dekorerat med sånt som vanliga människor dekorerade sina rum med, bilder på familjemedlemmar, hundar och båtar till exempel. ”Jo, alltså”, började hans chef och trevade efter piptobak i en börs i kavajfickan, ”då får jag först och främst hälsa dej välkommen. Efter vad jag förstått så kommer din huvuduppgift här bli att försöka sätta lite system i våra kunskaper. Men innan jag går vidare på det eller något annat, låt mej först säga att vi utgår från att allt vi säger här är eller kan vara avlyssnat.” ”Ni hittade ju en del grejer för något år sen, har ni inte svept stället sen dess?” frågade Carl förvånat. ”Jo, vi hade en del personal här … men de var ju från Säpo.” ”Jaså, på så vis”, suckade Carl resignerat. ”Alltså, låt oss i fortsättningen hålla det i minnet. Kan inte datorer avlyssnas på något sätt också förresten, jag menar är det inte vissa risker med att föra över våra arkiv på data?” ”Jo, naturligtvis, men … har ni inga avlyssningsskyddade rum?” ”Jo, vi har ett par pratbubblor där ute i korridoren, alldeles intill ingången där vi kom in på avdelningen.” ”Då kan jag kanske lämpligen redogöra för vissa tekniska aspekter senare?” ”Passar utmärkt. Då övergår vi till den välkomnande moralkakan. Det jag nu säger måste jag enligt tjänsten säga, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat.” ”Bra. Alltså. Det hör till ovanligheterna att vi får hit ogift personal, du är nog den ende och … i princip är allt fraterniserande med civila ryssar, nja och så ryskor, mot reglerna. På Moskvakartan finns en röd cirkel och du måste om du vill bege dej utanför ringen, anmäla det 48 timmar i förväg, liksom alla dina eventuella besökare. När det gäller de resor du senare kommer att företa så gäller det att hålla sej till reglerna, framför allt fotograferingsförbudet, ja, anteckna är ju tillåtet. Och när vi själva reser brukar vi ju alltid ta fruarna med oss, inte bara för att … ja, du förstår. Utan också därför att det är bra att ha vittne




06-05-24

10.49

Sida 266

med sej om det skulle uppstå diskussion om vad som hänt eller inte hänt i vissa lägen, ja, du förstår? Så i ditt fall kommer vi att avdela någon av våra unga manliga tolkar att bli resesällskap. Ja, du förstår varför? Och när det gäller din fritid ute på stan så lägger vi oss egentligen inte i vad du sysslar med, men du är diplomat och du representerar Sverige så … ja, alltså svartväxling och sånt är inte till att tänka på. Inte bara för att vi bör avhålla oss från brott, utan det förekommer ju provokationer med fruntimmer och …” ”Ursäkta, överste, men får jag avbryta”, sa Carl med en ansträngning att inte visa sin otålighet. ”Ja, varsågod.” ”Jag har fem års särskild utbildning i militär underrättelsetjänst bakom mej och jag har varit verksam inom den hemliga sektorn ungefär lika länge.” Mannen mitt emot honom hade inte tänt sin pipa som han stoppat långsamt och grundligt under sin föredragning. Nu tände han den långsamt medan han såg ut som om han tänkte efter hur han skulle reagera på Carls underförstådda tillrättavisning. Men han bestämde sig med ett tveksamt leende. ”Okej”, sa han, ”vi skiter i det här. Du har ju i princip fått den enligt reglementet föreskrivna moralkakan. Nu går vi över till en av pratbubblorna så vi kan få höra något om det där tekniska.” De gick ut genom sin korridor och översten låste upp med sjutillhållarlås och sen steg de in i ett rum med kraftig väggisolering och ett möblemang som bara bestod av ett runt bord med en stor plasthuv över och två stolar. När de tagit plats under den ostkupsliknande plastskärmen ändrade översten både tonfall och attityd. ”För att ändå fortsätta ett litet stycke på moralkakan”, började han beslutsamt, så har jag ju sett i vissa papper att du är mycket meriterad i det du förut kallade illegal verksamhet. Låt mej alltså på det bestämdaste påpeka att här bedriver vi ingen illegal verksamhet. Det är ingen sport att tänja på reglerna och det är ingen merit att skaffa infor-




06-05-24

10.49

Sida 267

mation på otillåtet sätt, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat”, svarade Carl lugnt. ”Jag har nu övergått till den lagliga och relativt öppna delen av underrättelsetjänsten. Jag är inte här för att göra bort mej och jag förstår ungefär vad jobbet går ut på. Och för undvikande av alla missförstånd, ja, jag vet inte hur mycket du läst i de där papprena, men jag har inga som helst vapen med mej och har inte för avsikt att någonsin skaffa mej några så länge jag tjänstgör här.” ”Skulle bara fattas. Vi uppträder alltid obeväpnade som du vet. Nå, hur var det nu med de här jäkla manickerna?” Carl gav sig iväg på en längre redogörelse. Av det han fått veta av Sam kom all rapportering från Moskva slumpvis och med mycket växlande kvalité, vilket enligt Sam berodde på bristande systematik och bearbetning på platsen. Och på försvarsstabens attaché- och underrättelseavdelning belastades man ibland onödigt hårt av bearbetningsproblem, kort sagt att sovra ny information från redan lämnad information. Det var ett relativt diplomatiskt sätt att uttrycka att vad militärattachéerna i Moskva föreföll att syssla med, förutom bekvämt liv, var att sitta på sina rum och stava sig igenom militärtidningen Krasnaja Svezda och sen slumpvis författa referat. Systematiseringen, som skulle bli Carls huvuduppgift, skulle därför bestå i att utarbeta ett både lätthanterligt och säkerhetsmässigt tillfredsställande dataprogram för bearbetning på platsen. Och det skulle nog gå, eftersom Carls specialitet inom datasektorn var just mjukvaran, framställningen av program och system. Vad han tänkte sig var följande. Man skulle klassificera all information i tre grupper, röd för den mest känsliga, orange för den intressanta men öppna, och grön för rent arkivmaterial. Allt rött material skulle föras in i systemen bara om man kopplade till vissa program som normalt inte skulle finnas i maskinerna. När man gjorde det måste man övergå till en egen kraftkälla som var frikopplad från det vanliga elnätet – det var den vägen, förutom på telefonlinjer, som




06-05-24

10.49

Sida 268

dataprogram kunde tappas av utifrån. Den fullständiga interna kunskapen skulle alltså bara finnas i vissa lägen då det utifrån såg ut som om man stängt av maskinerna eller rentav dragit ur kontakten. Vid varje rapport skulle man till exempel kunna fråga systemet vad man rapporterat tidigare och på så vis undvika all dubbelrapportering, eller alternativt direkt se vad som var det nya i de kunskaper man tänkte förmedla. Det skulle alltså innebära vissa lättnader för bearbetningsenheten hemma och det skulle på relativt kort sikt göra den egna kunskapen mer lättöverskådlig och systematisk. Och när programmet väl var tillverkat så skulle det inte ta alltför lång tid ens för någon som aldrig sysslat med datorer förut att lära sig att fråga systemet till råds och mata in nya data. Så såg Carls officiella arbetsprogram ut och det tänkte han givetvis fullfölja. Oavsett om han skulle vara bakfull en och annan morgon. Det senare behöll han naturligtvis för sig själv. De gick ut ur samtalsrummet, som det visst kallades, och tillbaks in på sin egen avdelning. Carl fick se det skriftliga material som han kunde börja med i sitt klassificeringsarbete, han skulle inleda med det mest aktuella och arbeta sig bakåt i kronologin och det skulle säkert ta minst en månad innan han kunde ha ett något så när operativt system igång. Men sen skulle det gå desto lättare, försäkrade han. Han fick ytterligare några informationer. Först att han skulle in och hälsa på ambassadören om ungefär tre minuter, sen att han nästföljande dag i uniform skulle åtföljas till UVS, Styrelsen för utrikes angelägenheter inom Krigsmakten, för att gå igenom ackrediteringsrutinen. Ambassadör Thunborgs rum var närmast spartanskt i sin strikta dämpade svenskhet, åtminstone i möblerna, i den ljusa lädersoffgruppen med två fåtöljer som saknade tillstymmelse till bullighet; lågt tomt träbord emellan, två vita lampetter på sidorna och ljusblå heltäckande matta med kort ull.




06-05-24

10.49

Sida 269

Thunborgs skrivbord var i brun teak med svagt rundade linjer och varken vräkigt eller överbelamrat eller maktfullkomligt tomt; och själv hade han skjorta med slipsen halvt nerdragen så att han såg ut som om han arbetade. På hans skrivbord en enda vit ljusglob i tyg och framför skrivbordet två besöksstolar i samma träslag och samma enkla, dyrt enkla stil som skrivbordet. Allt var avmätt och uträknat lagom och bara de obegripliga abstrakta konstverken störde Carls harmoni vid första kontakt med rummet. Sen betraktade han ambassadören som just skakade hand med honom med en min som var en blandning av bister ironi och beslutsam vänlighet, inte bara vänlighet utan beslutsam vänlighet. Thunborg var en mycket kort person, kanske kompenserade han det genom viss kraftfullhet i sin blick och i sin röst. Han talade högt och självsäkert. ”Varsågod och sitt, kommendörkapten. Först och främst vill jag som chef hälsa er välkommen till det nya jobbet och jag vill naturligtvis uttrycka min förhoppning att det ska ske till alla parters tillfredsställelse.” Inte alla parter, tänkte Carl, men du ska åtminstone slippa veta. ”Naturligtvis, det hoppas jag också”, svarade han. ”Men för att nu gå synnerligen rakt på sak”, fortsatte Thunborg och lutade sig energiskt framåt och stödde sig med båda armbågarna på bordet, ”så har jag försökt förstå syftet med din expedition, jag saknar ju inte kontakter som du kan förstå och … låt mej påpeka att vi förutsätter att allt vi säger här i rummet kan vara avlyssnat.” ”Ja, det är uppfattat”, svarade Carl, slog upp det ena benet över det andra och satte sig bekvämt tillrätta i avvaktan på nästa förmodade moralkaka. ”Nå, men även med våra eventuella värdar lyssnande vill jag påpeka att jag inte helt förstått den brådska som man utvecklat för att få hit dej. Du har ju ett visst record av ett slag som … som skulle göra sej synnerligen illa här i stan. Det hoppas jag du inser?”




06-05-24

10.49

Sida 270

”Självfallet, men jag har just bytt jobb.” ”Nå. Och jag talade med min gamle vän Peter på UD.” ”Peter Sorman?” ”Ja. Och han lät ungefär som om han tyckte att Moskva vore det kortaste avstånd han ville ha dej på eftersom han beklagade att vi inte hade representation i Ulan Bator, och som du förstår är det där något oroväckande.” ”Ja, och jag förstår också vad Sorman måste ha syftat på, men det har inte det ringaste samband med min tjänst här.” ”Vad syftade han på?” ”Det har jag lovat honom att inte föra vidare till någon annan. Men jag kan säga så mycket som att det hade med min tidigare tjänst att göra.” ”Hm. Du har deltagit i en del rätt spektakulära händelser?” ”Ja. Men jag är bränd och kan inte verka i operativ tjänst av det slaget och därför har jag fått ett nytt jobb inom den här öppna verksamheten.” ”Och vari exakt ligger dina tänkta funktioner?” ”Det har jag förklarat för överste Nordlander, inne i pratbubblan. Allmänt sett kan jag väl säga att det handlar om att systematisera underrättelseverksamheten här och att bygga upp ett dataprogram, jag är nämligen utbildad på just det.” ”Inom försvaret?” ”Nej i …” Carl tecknade de tre bokstäverna U-S-A i luften och ambassadören nickade eftertänksamt innan han plötsligt kom på sin invändning: ”Men kan inte såna där datorer …?” Han pekade upp i luften och på sitt eget öra. ”Jo”, svarade Carl kallt, nästan på gränsen till fientlighet, ”det är just det problemet jag tänker lösa och jag har redogjort för riktlinjerna för överste Nordlander. Inne i pratbubblan, som sagt.” ”Nå, låt mej i alla fall upprepa en sak”, fortsatte Thunborg och var tillbaks i sin offensiva kroppsställning halvt framåtlutad över skriv-




06-05-24

10.49

Sida 271

bordet och stödd på armbågarna, ”jag vill inte veta av någonting som ens påminner om din tidigare verksamhet här i stan. Vi vill inte ha några utvisade svenska diplomater eller någon som på ett naturligt sätt skulle stå i tur nästa gång vi slänger ut nån av dom.” ”Nej”, svarade Carl fullkomligt uppriktigt, ”jag skulle uppfatta det som ett allvarligt misslyckande i mitt jobb om jag blev utvisad. Och jag har inte kommit hit för att misslyckas.” ”Bra”, sa Thunborg och reste sig hastigt upp men tycktes drabbas av ett akut andningsbesvär just när han skulle fortsätta meningen. Han tog upp en liten spray ur byxfickan och sprayade sig i halsen. Det såg ut som ett akut astmaanfall. Carl stod redan upp och såg ut som om han inte såg någonting medan han avvaktade att anfallet skulle gå över. ”Det … är ju … som du kanske förstår med tanke på vad som sägs i vissa … rapporter om dej naturligt … att vara lite misstänksam eller ska vi säga … försiktig i början. Men du är alltså … välkommen och jag önskar dej lycka … till i jobbet här”, sa ambassadören mellan sina tydligen rätt svåra och hårt nerkämpade andningssvårigheter medan han rörde sig mot dörren och tog Carl i hand. Carl gick tillbaks in på sitt rum. Han hade inte fått koden av sin chef översten till deras slutna avdelning i den slutna avdelningen men han hade en ungefärlig minnesbild av överstens fingerrörelser och det tog honom mindre än 30 sekunder att forcera låset. Utan att något larm gick. Det var betänkligt och det borde han kanske påpeka. Sen bar han in några högar med rapportpärmar på sitt rum och började klassificeringen och inmatningen till dataprogrammet. Allt som kunde hamna på röd klassificering låste han in i sitt kassaskåp och allt det andra gick undan för undan in i det program som kanske från och med nu tappades av fienden. Det var i så fall bara bra. Det skulle ge dem en fullständigt detaljerad bild av hur ofarlig och primitiv den svenska kunskapsinsamlingen i Moskva var. Det röda materialet fick anstå tills man på ett diskret sätt löst pro-




06-05-24

10.49

Sida 272

blemet med reservkraftkällan utan kontakt med yttervärlden. Han hoppade över lunchpausen mellan ett och halv tre och körde oavbrutet och nästan som i ursinne fram till arbetstidens slut klockan fem, och efter någon tvekan ytterligare någon timme. Detta riskerade ju att bli en av hans få sunda och icke alkoholförgiftade arbetsdagar och han ville komma så långt som möjligt redan från start. Han hade ingen erfarenhet av hur alkohol slår ut intellektet och han oroade sig. Sen gick han till sin lägenhet, duschade och bytte skjorta och skulle just kasta sig ut i sin första kväll av självförstörelse när överste Nordlander ringde och bjöd honom på välkomstmiddag. Naturligtvis accepterade han och naturligtvis blev det en mycket svensk officersmiddag med något mer än måttlig alkoholkonsumtion där Carl närmast med tacksamhet kunde konstatera att han utan vidare skulle kunna tacka nej till en andra konjak till kaffet. Översten bodde i en av ambassadens bungalows i ett och ett halvt plan och det var som att stiga in i en svensk villa någonstans i Djursholm. De hade ju tagit med sig sitt eget bohag. Konversationen under kvällen höll sig uteslutande på ett fält av helt oskyldiga områden. Först trodde Carl att det berodde på närvaron av en kvinna, men sen insåg han att en kvinna som varit officershustru i mer än trettio år nog tålde en och annan militär konversation om en eller annan teknikalitet. Efterhand insåg han att arbetsstilen i Moskva var sådan. Alla tog för givet att de alltid kunde vara avlyssnade. Det var egentligen orimligt. Hur många diplomater fanns det i Moskva? Mellan 6 000 och 7 000? Det var ju en av världens huvudstäder. Att avlyssna flera tusen konversationer per kväll, enbart för den diplomatiska kåren – och till detta kom alla föreställningar om turisthotell och utländska journalister och gästande affärsmän på kanske sammantaget dubbelt så många personer – skulle kräva en personal på minst 30 000 människor som enbart hade avlyssning som syssla,




06-05-24

10.49

Sida 273

samt systematisering, utskrift, översättning och analys och arkivering. Gud, så mycket tjatter att avlyssna! Det var orimligt. Sovjetunionen hade världens bästa spioner, de var lika bra på det området som på balett, klassisk musik och ishockey, det måste man erkänna, men deras verksamhet kunde inte i grundläggande avseenden skilja sig så mycket från Västvärldens. Eller kunde den det, var de helt annorlunda i allt detta, var de som en annan värld? Nej, det var orimligt. Tunnelbana var tunnelbana och Moskvas tunnelbana var en mardröm för varje team av förföljare hur vältränade och samspelta de än var. Det var väl som med ishockeyn, för det mesta var de lite bättre och de vann. Men det var samma spel i Nordamerika och Europa och i undantagsfall vann andra, till och med Sverige. Det här var ett sånt undantagsfall. Det måste bli hans utgångspunkt, annars skulle han inte orka med jobbet. *** Nästa kväll började hans nedstigning i förfallet och det började på bästa tänkbara sätt. Han hade bett sekreteraren på avdelningen att beställa bord på någonting riktigt ryskt och bra eftersom han ju aldrig ätit rysk kaviar och så vidare. Det var ingenting konstigt med det och hon hade beställt bord på det ålderdomliga och klassiska hotell National. Det var som i en dröm, nästan som första kvällen på Röda torget. Matsalen var gammaldags traditionell med guld och ljusblått i taket och vita linnedukar och stora fönster med utsikt upp mot Röda torget och Vasilijkatedralen. Det var svalt och luftkonditionerat och han hade fått ett fönsterbord. Matsalen låg en trappa upp och redan på väg bort i korridoren med den murriga tjocka röda mattan hörde han musiken där inifrån. Det var Marche Turque av Mozart och det var så felfritt att han




06-05-24

10.49

Sida 274

först trodde att de hade högtalare som pytsade ut grammofonmusik till maten. Men längst bort i matsalen, på sex–sju meters håll från det fönsterbord som visade sig vara hans, stod en stor flygel och där satt en mycket lång och mycket svarthårig kvinna med tunga ögonlock som nästan fick hennes blick att se halvt ointresserad ut. Hon övergick just från Mozart till en festpolonäs av Chopin som om det vore den självklaraste sak i världen, och han försjönk i utsikten genom den tunna tyllgardinen. Där ute hetta och kvällssol på den även i kväll perfekt fladdrande sovjetfanan högst uppe på Kremls tak och här inne svalka, tungt bordssilver och Chopin. Men så bytte hon plötsligt till någonting som lät som filmmusik och han tappade intresset en stund och försökte studera matsedeln. Den innehöll flera sidor av saker som till namnet föreföll misstänkt bekanta från andra sidan där han kom från och saker som föreföll mycket ryska. Men en kypare löste mycket snabbt hans problem genom att föreslå kaviar och lite fiskassietter till förrätt och kyckling à la Kiev till huvudrätt och champagne till dryck; han visste ännu inte att detta i fortsättningen i mer än ett avseende skulle bli hans musik. Det var i stort sett vad restaurangen hade i sin verkliga och inte tryckta meny. Enda problemet var om han skulle ha vanlig champagne eller guldchampagne. Han hade ingen aning om skillnaden men beställde guldchampagne eftersom det lät dyrare och mer iögonfallande. När beställningen var klar och han åter började lyssna på filmmusiken hörde han plötsligt några försiktiga avsnitt, bara några takter, liksom en antydan, till Doktor Zjivago. Han tänkte efter. Melodin hette Lara’s Theme. Doktor Zjivago, det var Boris Pasternak och det borde vara förbjudet eller i vart fall olämpligt. Men hon hade gjort det så skickligt att man aldrig kunde påstå att hon gjort vad hon gjort. Han log och nickade igenkännande, och just då såg hon upp och




06-05-24

10.49

Sida 275

slog på nytt an några takter ur den sannolikt olämpliga musiken. När han log och nickade igenkännande åt henne slog hon genast ner blicken med ett leende som betydde någonting, fast han inte kunde säga vad, och så bytte hon snabbt och nästan omärkligt lekfullt musikaliskt tema. När han fick in sin champagne bytte hon till ett stycke av Beethoven som var skenbart enkelt, åtminstone i början och som var variationer på Blinka Lilla Stjärna. Han betraktade champagneflaskan som stod mitt på bordet, utan iskylare som om det ändå inte fanns tid för det. Flaskan hade flat botten och var i ljust genomskinligt glas, guldfärgad stanniol runt halsen och brun etikett. Den avlägsnade korken hade visat sig vara av vit plast. Sovjetskoje sjampanskoje stavade han sig igenom. Så långt var innebörden klar. Zolotoje stod det med mörka bokstäver omedelbart under den självförklarande texten. Det betydde antagligen gyllene eller av guld eller något sådant, alltså ”guldchampagne” med flat botten. Han tvekade innan han skulle börja dricka, som om han ville bibehålla sin normalitet ännu några ögonblick. Den ryske tsaren hade visst beställt särskild champagne från firman Louis Roederer nån gång. Det skulle absolut vara ljust glas i stället för mörkgrönt, och det skulle vara flat botten. Märket fanns fortfarande kvar och såldes extra billigt på flygplatser här och var i världen för mellan 30 och 40 dollar. Han hade aldrig druckit det och han var över huvud taget inte mycket för champagne eller de olika efterapningarna som bara påminde om obehagliga fester. Glaset hade ett graverat mönster i kristallen och guldkant. Han höjde det försiktigt, nästan skräckslaget och betraktade bubblorna och färgen. Nå, det såg hyggligt ut, små fina bubblor i jämna strömmar och en ganska vacker färg. Han sneglade ut mot Vasilijkatedralen men ändrade sig sen och höjde glaset mot pianisten som just gjorde sig färdig att gå. Det var för sött och han letade efter en förklaring på etiketten och




06-05-24

10.49

Sida 276

fann polsuchoje som borde betyda antingen halvtorrt eller halvsött, i vart fall var det för sött. Men hon log mot honom när hon gick förbi; hennes noter låg kvar bredvid flygeln så hon skulle alltså komma tillbaks. Kyparen kom med ett stort garnerat fat med rökt lax, rökt ål och en del fiskskivor som såg ut som kokt skinka och måste vara någonting helt okänt för honom. Mitt i fatet tronade en isad glasskål med en rejält tilltagen kaviarhög och bland tillbehören fanns syrlig grädde och blinier. Det var nog som det skulle vara. ”Vad betyder polsuchoje, jag finna vinet för sweet … eh, trocken, jag menar detta vin njet trocken”, rådbråkade han sin ryska. ”Ni kan få en heltorr flaska, min herre”, svarade kyparen på tyska. ”Charasjo, ge mej en sådan flaska”, envisades Carl på sin ryska. ”Vill ni att jag ska ta ut den här flaskan?” frågade kyparen förvånat på tyska. ”Korrekt. Gör så genast”, svarade Carl på sin förmodligen något militäriska hemmaryska. ”Men vi har redan öppnat …”, påpekade kyparen och såg brydd ut. ”Inget problem, sätt den på den nota som är min, men ge mej en trocken”, envisades Carl, fortfarande på ryska. Kyparen ryckte på axlarna, gjorde miner och bar ut flaskan. Från och med nu kommer du nog ihåg mej, min vän, tänkte Carl och smuttade försiktigt på sitt glas som kyparen lämnat kvar. Sen betraktade han maten och smakade tankfullt på en rädisa innan han beslutsamt högg in på kaviaren. Han kunde inte komma ihåg när han ätit kaviar sist, men det måste ha varit i barndomen någon gång när hans far ville slå på stort och visa att somliga med glädje åt dyrare än andra. Carl hade inte träffat sin far de sista fem åren före begravningen, gubben hade aldrig förlåtit honom ”det där kommunistiska” och påhitt som att bränna USA:s flagga och komma på bild i tidningen som släktingar kunde ha sett. Han fick in en ny flaska champagne som klassificerades igriskoje vilket skulle betyda heltorr. Det var bättre, det smakade fortfarande




06-05-24

10.49

Sida 277

något kemiskt men det var i alla fall inte för sött till den salta metalliska smaken av kaviaren. Det som såg ut som kokt skinka hade mjuka broskbitar i sig och måste vara stör, men det var gott och han åt en stund under något stigande humör och drack då och då djupa klunkar och serverade sig själv. Han måste redan nu börja träna på att dricka vin i en helt annan takt än normalt. Pianisten kom tillbaks till hans kyckling à la Kiev och han tog spontant upp en applåd för henne, så att både hon och omgivningen skulle lägga märke till honom, men till hans förvåning tog ett sällskap finska affärsmän vid bordet intill också upp applåden. Hon bugade lätt och det såg ut som om hon rodnade. Hon bar helt klacklösa skor, förmodligen för att dölja sin längd. Sen satte hon sig och började omedelbart och självklart på ett stycke av Bach som han inte närmare kunde placera. Efter en stund kom han på att det nog var skrivet för något annat instrument än piano och därför lät det bekant och obekant på samma gång. Han drack ur ett fyllt glas i ett enda drag och var nära att storkna. Hon bytte plötsligt till Ragtime som hon spelade blixtrande snabbt och tekniskt felfritt men ändå lite könlöst, som när operasångerskor sjunger populärmusik för svällande gomsegel. Hon hade inga ringar på fingrarna, hon var ganska vacker och han tänkte sig att hon utbildade sig till konsertpianist och helt enkelt knäckte extra som i vilket västland som helst. Han hade snart ätit sig igenom sin Kentucky Fried Chicken, rysk stil. Det mest sensationella med rätten var tveklöst kombinationen med mousserande vin. Han letade i minnet efter någon lagom lång sats i någon lagom känd pianosonat av Mozart, eftersom hon tycktes återkomma mest till Mozart. Det fick inte vara för okänt men heller inte för vulgärt. På ett eller annat sätt borde han kunna använda sig av henne. Han kallade till sig den tysktalande kyparen, övergick till tyska och frågade hur man gjorde om man ville beställa ett musikstycke, om det




06-05-24

10.49

Sida 278

var brukligt och om man betalade. Kyparen förklarade buttert att man inte fick betala pianisten men att han själv, antydningsvis mot rimlig ersättning, kunde gå över till henne med en lapp. Carl skrev ner sitt önskemål på en papperslapp och gav kyparen fem rubel, vilket var en avsevärd ersättning om de menade allvar med sin officiella kurs att en rubel skulle motsvara två dollar. Hon spelade just något ryskt, något som i alla fall lät ryskt och han gissade på Rimskij-Korsakov, när hon fick lappen med en viskning från kyparen; bara lappen, inte fem rubel. Hon nickade och vände sig om mot Carl med ett leende som föreföll honom något överdrivet. Carl avböjde efterrätt men bad för säkerhets skull om ett extra champagneglas. Men kyparen harklade sig då och lutade sig diskret indiskret fram och förklarade viskande icke viskande att ingen i personalen fick sitta ner hos gästerna och att det gällde även pianisterna. Carl tänkte efter ett ögonblick och sen frågade han hur man i så fall gjorde om man ville bjuda en pianist på ett glas champagne och kyparen gav sig genast in på beskäftiga erbjudanden om att kunna fixa den saken, om ungefär en halvtimme när hon slutade, förutsatt en antydd förnyad ersättning. Carl tog fram en ny femrubelsedel som han sköt fram över bordet och höll handen över tills han hade avslutat sitt meddelande; han bad att få en hälsning framförd från den beundrande gästen greve Hamilton; högst osäker på om titeln skulle verka i negativ eller positiv riktning. Det var första gången i sitt liv, såvitt han kunde påminna sig, som han hade presenterat sig så. Men kyparen såg snarare vördsam än aggressiv ut vid den föga socialistiska presentationen, nappade åt sig sedeln och blinkade och gjorde något tecken som kunde uppfattas som att han skulle fixa saken. När kyparen slank iväg började hon på det Mozart-stycke Carl hade beställt per lapp och hon använde inte noter. Han rättade till sitt




06-05-24

10.49

Sida 279

ansiktsuttryck till stillsamt lyssnande och släppte henne inte med blicken eftersom han såg att hon sneglade på honom. Han läppjade försiktigt på sitt vin, det var en tredjedel kvar i hans andra flaska och han började känna sig berusad. Hon gav honom ett flirtigt ögonkast mitt i en långsam passage och han slog blygt ner blicken och rodnade. Inte så mycket för hennes ögons skull som för att han gjorde allting fel, systematiskt fel, fast det med hans utgångspunkter skulle vara rätt. Han hade inlett sin bana som den mest oförsiktige och indiskrete militärattaché Sverige någonsin haft på plats i Moskva, och det var inte helt lätt att bete sig så. Men det var absolut nödvändigt. När hon var klar applåderade han våldsamt och drog en stor del av matsalen med sig. Skymningen hade börjat falla utanför fönstren och det glimmade redan ljust rött från de stora stjärnorna på Kremls torn. Innan hon hann börja på nästa stycke ilade hans tysktalande kypare fram till henne och de förde en kort viskande konversation som slutade med att hon med en nick tycktes bekräfta någonting. Kyparen hade därefter vett att inte ila direkt över till Carl utan gjorde sig något annat ärende först. Hon hade återvänt till en hop med amerikansk filmmusik när kyparen kom över till honom och förklarade att han hade ordnat en flaska champagne, guld och heltorr, till baren längre ner i korridoren, att hon skulle sluta spela om tjugo minuter och att det var bra om Carl gick till baren i förväg. Han frågade när hon skulle spela nästa kväll och det visade sig vara om två dar. Då beställde han samma bord till den tidpunkten, vilket egentligen inte gick för sig eftersom man måste beställa bord via någon högre byråkrati. Men mot en viss antydd ersättning så skulle det gå bra i alla fall. Carl nickade och beställde sin nota som visade sig gå på 90 rubel. Han kunde inte bedöma hur dyrt eller billigt det var, men han betalade med 120 rubel. Tolv små röda tiorubelsedlar i hans packe som nu minskade betänkligt. Men han skulle ju vräka pengar omkring sig,




06-05-24

10.49

Sida 280

lagliga och icke-svartväxlade pengar. Han drack ur resten av sin flaska, vilket krävde en viss psykisk ansträngning, sen avvaktade han en paus i musiken, applåderade, bugade sig kort mot pianisten och gick. Kyparen ilade ifatt honom vid utgången och tackade honom hjärtligt och kallade honom herr greve på tyska, följde honom ut i korridoren och pekade viskande neråt den mörka korridoren mot ”Vostok”. Baren visade sig heta så och den bestod av ett enda dystert litet rum med dunkel belysning och en glasdisk i ena änden. Vid ingången en skylt som meddelade att man bara accepterade västerländsk valuta och de vanligaste kreditkorten. Carl insåg till sin lättnad att han ännu inte rensat ut sina kreditkort ur plånboken. Han hade ju förutsatt att de aldrig skulle komma till användning i Moskva, något som snart visade sig vara en grundläggande missuppfattning. På alla de stora hotellen i Moskva tog man kreditkort och accepterade vanligtvis inte den egna valutan i barerna. Det var dock ett mycket dystert ställe, baren ”Vostok”. Vid ett av de bruna bakelitborden i ena hörnet stod en iskylare med en flaska champagne och två glas. Baren var annars halvbesatt och det var fler kvinnor än män där inne. Han fick ett intryck av att kvinnorna var prostituerade och han frågade sig vad de gjorde när de skulle betala. Hade de över huvud taget rätt att inneha västerländsk valuta? Eller såg han nu för första gången KGB:s och GRU:s berömda ”svalor” i verkligheten? Var de svalor hade de förstås inga svårigheter vare sig att passera vakten på nedervåningen eller att betala sina läskedrycker med dollar. De drack uteslutande läskedryck om de satt ensamma eller i sällskap med kolleger. De som hade manligt sällskap drack dyrare. Carl tog ett djupt andetag, vände och gick nerför korridoren till herrtoaletten. Han släppte ifrån sig åtminstone en av de två vinflaskorna, som det kändes, blaskade sig med kallt vatten och la en rubelsedel i det lilla fatet vid utgången där andra lagt småmynt. Alla




06-05-24

10.49

Sida 281

inom personalen på detta hotell skulle lägga märke till honom. Han andades djupt några gånger på väg tillbaks till den trista baren, han hörde fortfarande hennes musik inne från matsalen, och sen gick han beslutsamt och med mobiliserad självklarhet ner till bordet med champagnekylaren och satte sig. Han hade svårt att tro att en kvinna som ägnat hela sitt vuxna liv åt sin musikutbildning skulle kunna vara prostituerad eller arbeta för dem. Men å andra sidan var det ju konstigt att hon utan vidare accepterade hans invitation. Han sköt undan problemet eftersom det tills vidare inte spelade någon roll. Hans roll, däremot, var att spela indiskret och det fick man ju säga att han hittills gjort med viss framgång. Plötsligt kom hon inseglande genom dörren, med långa steg och nothäften under vänster arm, och hon gick genast i riktning mot hans bord som om hon visste var han satt. Hon sträckte redan halvvägs ut sin arm och hand till hälsning i en gest som fick honom att tro att han skulle kyssa henne på handen, vilket han sånär gjorde. De presenterade sig och han gick runt bordet för att rätta till stolen under henne. Hon hette Irina Dzerzjinskaja, sa hon. Carl stelnade till. Det kändes som om han var utsatt för ett grovt skämt, som om han redan var genomskådad. Men han kvävde sin impuls att börja fråga om hennes namn och började i stället berömma hennes musik och bad om ursäkt för att han trängde sig på, men han hade fått en oemotståndlig impuls och hur det nu var så fick man ju inget svar om man aldrig frågade. Under tiden vred han plastkorken av flaskan och serverade i de två glasen. Sen skålade de. För hennes musik, föreslog han. För all världens musik, föreslog hon. *** ”Det hela är mycket enkelt, ren rutinsak egentligen”, sa kommendör Gustaf Hessulf och knäppte bort några obefintliga dammkorn från byxvecken när han samlat sig tillräckligt länge för att återuppta konversationen. ”Vi kommer att mötas av en kommendör och en löjt-




06-05-24

10.49

Sida 282

nant och det blir en stunds kallprat om hettan i Moskva och det skandinaviska klimatet och det faktum att Leningrad också har vita nätter precis som vi hemma i Stockholm, de anser att alla svenska officerare kommer från Stockholm, och sen kommer det in en soldat, nåja flottist i vårt fall, med lite kaffe och sen skakar vi hand och du är ackrediterad. Ren formsak.” ”De bjuder inte på vodka?” undrade Carl oroligt. ”Ånej, vodka är i stort sett förbjudet sen Gorbatjov, men sockeroch jästproduktionen lär ha fördubblats för att svara mot den nya efterfrågan.” ”Ökar de produktionen om efterfrågan ökar, är det inte planekonomi?” ”Jojo, men perestrojka, du vet. Ja, jag ska inte säga det där så säkert, för det lär ju vara slut på både socker och jäst överallt i Sovjetunionen men man märker antagligen minst av det här i Moskva.” Samtalet dog ut och Carl kände sig svettig och obekväm i sin tillknäppta uniform och guldsnodden, ägiljetten, runt hans vänstra axel fick honom att känna sig aningen operettaktig. Volvon var trång och obekväm och saknade luftkonditionering. Det hade inte varit lika avskyvärt att springa på morgonen som han hade förmodat, men så var han ju ännu långt ifrån alkoholist. Kommendören hade just kommit tillbaks från en resa till Leningrads militärområde och de hade bara hunnit träffas några minuter innan de skulle iväg. Carl hade fått hjälp med den förbannade ägiljetten, och som han hade insett långt i förväg hade hans överordnade plötsligt stelnat till mitt i sin hjälpsamma hantering när hans blick plötsligt föll på släpspännena på Carls vänstra brösthalva. Han hade inte kunnat hejda sin impuls eller maskera sin förvåning. ”Är det där verkligen äkta?” frågade han tveksamt. ”Maskeradgrejer är inte tillåtna, du vet?” ”Ja, jag vet”, svarade Carl med spelad likgiltighet, ”men jag har CM:s tillstånd att bära utländska såväl som svenska utmärkelser, allt i laga ordning.”




06-05-24

10.49

Sida 283

”Är det där hederslegionen?” frågade hans överordnade utan att på minsta sätt kunna dölja hur förstummad han var. ”Ja, kommendörstecknet”, sa Carl så vardagligt han förmådde och steg in i bilen liksom för att markera att saken nu var avklarad, vilket den naturligtvis inte var. ”Men du har väl inte varit stationerad i Tyskland eller så, jag menar … Bundesverdienstkreuz?” fortsatte naturligtvis kommendören när han krånglat sig in på andra sidan baksätet. ”Jo”, svarade Carl med fortsatt spelad likgiltighet, ”jag hade en del uppdrag i Västtyskland häromåret.” ”Men du har väl inte varit i tjänst i tjugofem år eller så, jag menar det där blågula”, fortsatte kommendören ohjälpligt sprattlande på kroken. ”Nej”, svarade Carl i samma tonläge som förut. ”Det är inte den där förtjänstmedaljen som du väl ser. Det är konungens medalj för tapperhet i fält och då ska den väl sitta närmast hjärtat har jag förstått?” Således hann de några kilometer under tystnad innan konversationen upptogs på nytt och kom att gälla rutinsaken som snart skulle visa sig bli långtifrån rutin. UVS, Styrelsen för utrikes angelägenheter inom Försvarsmakten, har sina lokaler i ett idylliskt litet pistaschgrönt hus på Janisejvagränden och det ligger både bokstavligen och bildligt talat i slagskuggan av Generalstabens kraftfulla maktutstrålande vita marmorbyggnad med svarta järndekorationer och skulpturer. Det var svårt att tro att de två världarna hörde samman. Det lilla pistaschgröna huset hade också inredning i någon sorts 1800-talsstil och det gnisslade i träporten när de steg in. De möttes av några extremt artiga kadetter som skulle ta hand om deras obefintliga ytterkläder – det var oförminskad värmebölja i Moskva – och leda in dem i det mottagningsrum där rutinen med kommendör och löjtnant skulle ta vid. Tre äldre marinofficerare väntade dem i högstämd formation. Främst stod en viceamiral och bakom honom två kommendörer.




06-05-24

10.49

Sida 284

Kadetterna anmälde dem i kommandoton när de steg in i rummet. Carl stirrade som förhäxad på viceamiralsuniformen, som han ju omedelbart hade känt igen. Samma uniform som Koskov, som de själva hade mördat. Och som Carl hade fört från Kairo till Stockholm med en del krångel av just det slag som den där Peter Sorman sannolikt avskydde. De hälsade formellt med honnör och handslag i föreskriven ordning. En av kommendörerna visade sig vara tolk, sannolikt den högst uppsatte tolk som den svenske kommendören någonsin råkat ut för. På viceamiralens inbjudande-befallande gest satte sig de två delegationerna mitt emot varandra vid ett stort blankpolerat brunt bord med fem uppsättningar mineralvattenflaskor och kristallglas. Kadetterna serverade som om det varit dyrbart vin. Därefter bröt viceamiralen ut i mycket snabb och mycket fryntlig ryska. Han talade en stund med hög röst och smålog, och Carl trodde att han måste ha fått allting fullständigt om bakfoten. Sannolikt trodde hans svenske överordnade också det. Men översättningen som kom efter en stund visade att det hela var mer förvånansvärt än vad de två svenskarna hade kunnat föreställa sig: ”Herr Röde Tupp! Eller om vi ska vara mer formella och säga herr kapten andra klass Hamilton! På den sovjetiska försvarsmaktens vägnar, och i synnerhet på Sovjetflottans vägnar, vill vi hälsa er välkommen till Moskva. Det är med största intresse vi observerar att ni nu övergått till diplomatisk tjänst och vi betraktar det som en hedersbetygelse att den svenska flottan sänt en av sina mest kvalificerade underrättelseofficerare till vår huvudstad. Som ni vet, herr kommendörkapten, är förbindelserna nu bättre än på många år mellan våra två stater. Håller ni inte med om det, herr kapten andra klass?” Och när tolken plötsligt slutade och det gick upp för Carl att han fått en direkt fråga kom han till en början fullkomligt av sig. ”Du bör försöka svara”, viskade hans överordnade med en lätt knuff på Carls armbåge. ”Sir … eller herr viceamiral”, började Carl på engelska medan han




06-05-24

10.49

Sida 285

famlade efter frågan han fått, ”jag håller naturligtvis fullkomligt med er. Det är med största optimism och tillfredsställelse vi ser inte bara på utvecklingen inom ert land utan också på förbindelserna och de förbättrade relationerna mellan våra två länder.” Han andades ut och bytte ett snabbt kontrollerande ögonkast med sin egen kommendör medan översättningen, säkert i onödan, pågick. För den ryske viceamiralen fyllde omedelbart på med sin nästa fråga som redan innan den var översatt fick de två svenskarna att tro att de befann sig i en ond dröm: ”Och vad tänker ni inrikta ert spioneri på här den närmaste tiden?” Såvitt Carl förstod var det en fråga som befann sig ljusår från diplomatisk etikett och ungefär lika långt från hans föreställningar om formella samtal med formella ryssar. Dessutom skrattade den gamle sjöbjörnen medan han väntade på svar. ”Jag har lämnat den särskilda underrättelseverksamheten bakom mej och jag ämnar nu efter bästa förmåga försöka fullgöra mitt uppdrag som svensk diplomat här i er huvudstad”, svarade Carl som kände hur han undan för undan skärpte sig. ”Jaja”, skrattade ryssen och övergick sen till engelska som var förvånansvärt god även om brytningen var hård, ”men vilka objekt kommer ni att särskilt intressera er för i er lagliga underrättelseverksamhet medan ni är här. Säg bara, för vi kanske gärna vill hjälpa er?” ”Normalt skulle jag räkna med enstaka besök i Baltikum, av skäl som jag inte behöver anföra i så här kvalificerat sällskap, men eftersom ni frågar så kan jag väl säga att era hemliga anläggningar i Murmansk skulle bli utomordentligt intressanta att besöka.” Ryssen brast ut i ett långt bullrande skratt och efter någon tvekan följde hans två kommendörer efter. ”Ni har framåtanda, unge kapten andra klass, verkligen framåtanda! Men vad Murmansk beträffar så är det väl som med Musköbasen hemma hos er. Såna ställen låter man bara besökas av gamla herrar med mycket guld i gradbeteckningarna, gamla herrar som inte ser så




06-05-24

10.49

Sida 286

bra som unga kaptener nämligen! Låt mej också påpeka att Sovjetunionens överbefälhavare har besökt Muskö och en av era gamla generaler har därefter besökt Murmansk. Andra förslag, unge man!” Carl tvekade om han skulle våga men plötsligt kunde han inte hålla sig. Frestelsen var oemotståndlig. ”Sir, om Murmansk är förbehållet äldre flaggofficerare skulle jag gärna nöja mej med någon mindre taktisk anläggning som ingår i er organisation av miniubåts- och diversionsförband. Vi i Sverige har ställt oss en del frågor på det området.” När Carl avslutat sin mening kunde han inte hålla sig från att spricka upp i ett leende. Situationen var fullkomligt grotesk och kanske farlig samtidigt som den var oemotståndligt komisk. Den här gången brast alla de tre ryska officerarna ut i skratt samtidigt. Därefter drack viceamiralen av sitt mineralvatten och alla andra vid bordet imiterade automatiskt hans rörelser. Han såg ut som om han tänkte styra om samtalet i en annan riktning, som om det nu definitivt var på väg att gå för långt. ”Som ni redan själv har påpekat, unge kapten andra klass, har förbindelserna mellan våra två länder stadigt förbättrats under senare år. Det är vår mycket uppriktiga förhoppning att den positiva utvecklingen ska kunna fortsätta. Därför vill jag inte besvara er skämtsamhet, som jag emellertid utan vidare accepterar som en skämtsamhet. Däremot vill jag på mina egna och era två kollegers vägnar ånyo hälsa er mycket välkommen i vår stad. Och jag hoppas att ni inte kommer att tveka att be oss om tjänster, vi kommer att stå till förfogande. Det vore ett nöje att träffa er mer informellt vid tillfälle och det hoppas jag ni inte har någonting emot.” Carl hade ingen aning om vad som nu var det riktiga svaret. Däremot anade han vad viceamiralen menat med att kommendörerna var hans två kolleger. Den ene bar Leninordens röda släpspänne med fyra smala gula ränder följt av Röda Stjärnan bland det som fanns närmast hjärtat och den andre hade förutom Röda Stjärnans orden någonting i blått och silver som Carl trodde betydde tapperhet i fält. Och efter-




06-05-24

10.49

Sida 287

som fält i det här fallet knappast var Afghanistan, där Sovjetflottan nog inte haft en enda representant, så kunde det mycket väl betyda Östersjön. Det hela kändes som en djävulskt utstuderad ironi men var samtidigt så fryntligt att hotfullheten inte kändes hotfull. ”Jag är mycket smickrad av er vänlighet, herr viceamiral, och om ni inbjuder mej kommer jag för min personliga del gärna, givetvis efter att ha inhämtat synpunkter från mina diplomatiska överordnade på vår ambassad”, svarade Carl tveksamt. Han kände sig knöligt obekväm i rollen som diplomat. Viceamiralen ställde sig upp och därmed reste sig alla i rummet. Resten var formaliteter och de tog varandra på nytt i hand i turoch rangordning och Carl var därmed ackrediterad i Moskva. Men det hela var ändå inte över. I dörren på väg ut knackade en av de sovjetiska kommendörerna Carl över hans högra brösthalva där vingarna satt. ”Seal. Very good. Men vi har såna också och de är också mycket bra.” Och så blinkade han, skrattade nästan hjärtligt och skakade hand på nytt med Carl. ”Det var det jävligaste, jag förstår inte ett dugg”, suckade kommendör Hessulf när de på nytt trängde in sig i den väntande Volvons bakugnsheta baksäte. ”Inte ett dugg, som sagt. Något oryskare beteende har jag aldrig varit med om, antingen har de eller jag fått solsting av den här jäkla värmen.” Carl svarade inte eftersom han sysslade med att försöka få ner sitt fönster, vilket inte tycktes gå. Antagligen hade fönsterhissen hängt upp sig. ”Vafan menade han med ’herr röda tupp’ förresten?” fortsatte kommendören samtidigt som han knäppte upp sin uniformskavaj och lätt och ledigt fick ner sitt sidofönster. ”Inte en aning, får mej bara att tänka på en sång från spanska inbördeskriget”, svarade Carl irriterat eftersom fönstret fortfarande vägrade att ge sig.




06-05-24

10.49

Sida 288

”Spanska inbördeskriget?” ”Ja, den röda tuppen och den svarta tuppen, i så fall är den röda tuppen på deras sida, en komplimang får man väl anta.” ”Skulle du vara på deras sida?” ”Knappast. Det kan syfta på min politiska bakgrund under studentåren, men då var jag i högsta grad antisovjetisk.” ”Är du sån där kårhusockupant?” ”Nej, jag var för ung då.” ”Ja, i alla fall är det en jäkla soppa och du är inte lite fräck du, besiktiga miniubåtar, va?” ”Jag försökte bara anpassa mej till den råa men hjärtliga tonen, och dom tog ju inte särskilt illa upp och förresten var det dom som började.” ”Jaja, medgives. Men jag måste rapportera det här till ambassadören.” ”Har jag gjort bort mej?” ”Nej, det vill jag inte påstå, personligen tycker jag det var bra att du gav igen med samma mynt. Men deras beteende i dag är fullständigt unikt. Och dessutom hade de trappat upp nivån, en viceamiral och två kommendörer, jösses!” Carl kunde tänka sig en och annan förklaring. Men han höll inne med alla spekulationer. Kollegan som hade knackat honom på vingarna och kallat honom för ”Seal” hade ju praktiskt taget framfört en öppen hälsning, antingen med innebörden att allt gammalt groll är glömt fast vi nog vet vem du är, eller också att vi vet vem du är och du bör nog passa dej förbannat noga. Carl bestämde sig försiktigtvis för att hålla på den senare tolkningen. Men på ambassaden fick de tro vad de ville, att det hade med värmen eller glasnost eller båda delarna att göra. I efterhand borde det ju snarast bli en rolig historia. Såvida inget oförutsett inträffade. ”Hur går det med datasystemet?” frågade hans överordnade med tydlig avsikt att inte beröra fler mysteriösa uttryck för glasnostandan eller värmeböljan. ”Jotack, om någon vecka ungefär kan jag börja ge herrarna privat-




06-05-24

10.49

Sida 289

lektioner så att vi kan få igång systemet på tre par händer.” ”Aj fan, jag är för gammal för sånt och förstår inte ett skit och jag tror inte vår käre vän från knekteriet är så mycket ungdomligare än jag på den punkten.” ”Knekteriet?” ”Ja, dom gröna, dom i gröna uniformer du vet. Knekteriet alltså.” ”Jaha. Men oroa dej inte, bara själva programmet är tillverkat kommer det att gå som en dans sen, ni kommer att bli förvånade över hur lätt det är.” ”Tvivlar. Men hoppas du har rätt.” Bilen stannade vid rött ljus och hettan vällde in som gröt genom de öppna fönstren. De hade videofilmat mötet. Carl kände sig helt säker på det eftersom den inte särskilt väl dolda kameran ovanför dörrposten snett mitt emot de två svenskarna hade rört sig vid ett par tillfällen. Det föreföll av vinkeln som om kameran i första hand intresserat sig för Carls äldre kollega. Vad ville de uppnå med att registrera kommendören Hessulfs reaktioner på deras skojfriska provokationer? Möjligen ville de se om Hessulf blev mest orolig eller mest häpen, om han visste eller inte visste vem Carl var: om Carl var i Moskva för att fortsätta i sitt gamla yrke eller för att han verkligen bytt till ett nytt. I så fall tänkte de alldeles för ryskt: Hessulf borde vara ”resident” och borde alltså känna till eventuella operationsplaner såväl som det där med den röda tuppen? Möjligen, möjligen inte. De lämnade i alla fall ingenting åt slumpen men så var de ju bäst i världen också. I vart fall skulle han inte säga något om videokameran, det var oroligt nog redan. Och han skulle inte låta sig nedslås av fiendens skicklighet. Nu var han ju här och han var här för att vinna mot dem. Även om det personliga priset riskerade att bli högt. ***




06-05-24

10.49

Sida 290

Han hyrde en liten gul Lada 1600 på Intourist och han övningskörde efter arbetstidens slut och strax före krogtidens början några timmar varje dag den resterande delen av veckan. Han måste lära sig Moskva och Moskvas trafik, varje stad har sin egen trafik. Det typiska för Moskva var den höga farten och hänsynslösheten mot trafikanter i mindre viktiga bilar och alla bilisters hänsynslöshet mot fotgängare; den som kom i bil var alltid viktigare än den kamrat som gick till fots, och man stannade aldrig för fotgängare och bromsade knappt in för dem om de råkade komma inom skotthåll. Myndighetsfilen, gräddfilen som Stockholms borgarråd ville införa hemma, användes numera inte enbart av partihöjdarnas bilar med svarta gardiner där bak eller skenbara privatbilister med talande kod i sin registreringsskylts siffror: en äldre man i undertröja och med metspön stickande ut ur en av sidorutorna på en liten Lada eller Volga utan gardiner där bak var alltså inte nödvändigtvis en vanlig medborgare som drabbats av för mycket glasnost. Siffrorna i hans nummerplåt meddelade förmodligen polisen att han var höjdare. Diplomatbilar med röda skyltar kunde också köra i gräddfilen, liksom taxi och bilar med gula skyltar som visade att de tillhörde någon handelsrepresentation. Carl anpassade sig till underkant av den höga farten. På de största boulevarderna låg trafikrytmen ibland uppåt 100 kilometer i timmen. Först måste han få in ett naturligt körsätt och sen måste han lära sig hitta per bil, exempelvis måste han från vilken som helst punkt i innerstan, innanför den inre cirkeln, finna snabbaste vägen till svenska ambassaden, vilket inte alltid var så lätt. Ambassaden låg lite avsides och på fel sida om floden i förhållande till det område ovanför Prospekt Mira som till slut skulle bli hans mål. Han körde inte utanför innerstan utan höll sig innanför det system av ekerformade boulevarder som gick ut till den inre cirkeln. Han lärde sig orientera med hjälp av de sju höga Stalinkrokanerna, de var utmärkta orienteringsfyrar. Det var sannolikt att de observerade honom under dessa skenbart




06-05-24

10.49

Sida 291

planlösa körningar i cirkelmönster. Det var sannolikt att de kunde bli misstänksamma av det de såg, och därför skulle han inte använda sin bil när det var dags, utan tunnelbanan, först bil och sen plötsligt snabb parkering och ner i tunnelbanan. När hans egen bil kom skulle de möjligen kunna fästa en liten radiofyr på den så att de snabbt skulle kunna lokalisera honom vart han än begav sig. Men det var också möjligt att de inte betraktade det hela som annat än rastlöshet och nyfikenhet över ny arbetsmiljö, eller möjligen ett närmast reflexmässigt beteende av underrättelseofficer. För eftersom han ändå alltid måste köra tillbaks bilen upp till ambassaden innan han begav sig ut på stan för att dricka för mycket alkohol, så promenerade han mycket. Som fotgängare fick man ett helt annat intryck av stan. Arkitekturen utstrålade makt och gjorde fotgängaren liten, lustigt nog kände man sig mycket mindre som varelse på en av Moskvas stora gator än på Manhattan, trots att husen i Moskva sällan var högre än sju våningar. Det tog lite tid att förstå varför. Men för det första var gatorna oproportionerligt breda, man kunde aldrig gå över dem utan måste hela tiden söka upp en underpassage i nästa gathörn. För det andra var husen längs de största gatorna byggda så att portarna, och avståndet mellan gatunivån och första våningen, fick husen att se ut som byggda för jättar. Den glesa men mycket snabba trafiken mellan husen gjorde också att avstånden förstärktes och att just fotgängaren, den överväldigande majoriteten av Moskvas befolkning, reducerades. Ungefär så fungerade psykologin. En annan fråga var naturligtvis om det hela verkligen var tänkt så, men så fungerade det. Men det gick också att leta upp motsatsen. Inte långt från Generalstabens teutoniska vita marmorbyggnad vid tunnelbanestationen Arbatskaja ligger Arbatskij-gatan, samlingspunkt för Moskvas fria protestsångare och gatukonstnärer. Det är en gågata där Moskvas befolkning vimlar fram och åter i något som Carl uppfattade som




06-05-24

10.49

Sida 292

skräckblandad förvåning över protestsångarna, som han själv snarast uppfattade som tredje klassens punkrockare. Han kunde inte förstå vad protesterna och de väl spelade aggressionerna i deras musik betydde, därtill var hans intensivputsade ryska trots alla ansträngningar alldeles för enkel. Men han tröstade sig med att de flesta flanerande borgerliga medelålders iakttagare tycktes lika frågande som han själv. Applåderna efter varje avslutad konsert var tveksamma och reserverade. Men inte en polis så långt ögat såg, åtminstone inte i uniform. På något sätt skulle han kunna använda sig av henne, och det oavsett om hon arbetade för KGB eller inte, vilket man ju kunde tänka sig eftersom hon hade en hel del med resenärer att göra och arbetade på ett av de stora turisthotellen och genast hade låtit sig bjudas. På något sätt skulle han då kunna vända det till sin fördel att hon arbetade för dem. Han funderade på saken under de två timmar det tog honom att ta sig fram genom den eviga kön till Lenin. Det fanns en särskild kö för såna som han själv, ungefär som på vissa diskotek och restauranger i Stockholm där man släpper in personer verksamma inom populärmusiken och deras verkliga eller påstådda vänner först i särskild sidokö. Men av skäl som han närmast uppfattade som sentimentala, eller som en sorts förräderi mot sin ungdom, sin yngre ungdom rättade han, ville han inte besöka Lenin på det viset. Han ville stå i den eviga kön. En gång hade han stått i en lika lång kö på en liten ö söder om Manhattan. Det tog två timmar att komma in i henne och uppför henne och till slut upp i de trängsta delarna i en spiraltrappa där man bara kunde gå en och en och till slut stod man alltså i Frihetsgudinnans huvud och såg ut genom de plexiglasförsedda spjälorna i hennes ljuskrona. Man såg knappt ut och det gick inte ens att ta bilder, men miljontals amerikaner gjorde det i alla fall. Kön gick fort mot slutet och han var nära att missa själva mumien eftersom hans uppmärksamhet fångats av beteckningarna på ärmarna på de elitsoldater som höll vakt; han hade ännu inte pluggat in alla




06-05-24

10.49

Sida 293

beteckningar trots att de fanns på utförliga färgkartor i grannmodulen på ambassadens slutna avdelning i den slutna avdelningen. Och där låg sen Lenin i glasmonter och blundade i en kostym som kanske var köpt på PUB i Stockholm och sen var han ute ur stensarkofagen och hade gjort det, liksom miljontals sovjetmedborgare varje år. Hettan slog emot honom som en vägg, de måste ha luftkonditionerat där inne, och han bestämde sig för att inte promenera till mötet utan att åka tunnelbana. Han hade då och då hängt över tunnelbanekartan och lärt in den station för station och linje för linje, med viss koncentration på alla skärningspunkter mellan den gula Kaluzjko-Rijskaja-linjen och den grå, den bruna, den orange, gröna och lila linjen. Han sorterade i minnet. Nu borde han alltså stiga av vid Oktjabrskaja på antingen den bruna eller den heta gula linjen. Om han tog Kirov-Frunze-linjen från Prospekt Marksa till Kirovskaja, bytte till den heta linjen genom passagen över till Turgenjevskaja och fortsatte till Prospekt Mira, så skulle brun linje därifrån ta honom i en halvcirkel ner till Oktjabrskaja. Det var ett av säkert fyra-fem rimliga alternativ. Han repeterade det hela i huvudet gång på gång när han stoppade sitt femkopekmynt i spärren som slog om från rött till vitt – borde det inte rent socialistiskt vara tvärtom? – och åkte rulltrappan ner i underjorden; det djup på vilket Moskvas tunnelbana befann sig var avsevärt och hemligt eftersom tunnelbanan ansågs vara en del av totalförsvaret. Inne i första bästa tunnelbanevagn upptäckte han att kartan satt på väggen ovanför varannan dörr; han behövde alltså inte lära sig allt utantill, det räckte med en ungefärlig bild och en god rutin på byten. Men han måste fortfarande anstränga sig att åka så att eventuella förföljare inte tappade bort honom. Det var väsentligt att de alltid skulle kunna följa honom. Fram till ett visst givet ögonblick. Men han ökade sin promenadtakt något så att han inte hela tiden måste bli halvt omkullsprungen; och så att hans beteende när det givna ögonblicket väl kom inte skulle te sig alltför avvikande.




06-05-24

10.49

Sida 294

På nytt fick han sina obehagliga associationer om att alla dessa människor var hans fiender, eller rättare sagt att han var deras fiende. Han var i verkligheten det de tvångsmatats så mycket med i sin propaganda att de väl knappt trodde att det existerade: den västerländske spionen med dolska anslag mot freden och Sovjetmakten. Just han själv var det. Tågen kom och gick i perfekt fyraminuterssynkronisering och trots den omväg han valt befann han sig på mindre än en halvtimme vid den station där han skulle upp. På nytt hettan och på nytt klibbade skjortan mot ryggen. Han hade klätt sig i vida ljusa linnebyxor och kortärmad bomullsskjorta som antagligen klassificerade honom som västerlänning, åtminstone för den mer skarpögda delen av Moskvas befolkning som utan att tveka använde engelska eller tyska när de tilltalade honom för att växla pengar. Vilket han naturligtvis tackade nej till; hur egendomligt det än skulle kunna tyckas för somliga av hans observatörer skulle han aldrig begå minsta brott, inte rattfylleri ens en gång. Framför allt inte det eftersom flera sovjetiska underrättelseofficerare utvisats från Stockholm av just den anledningen, och de skulle inte få ge igen på hans bekostnad. Svartväxling kunde det inte bli tal om och om nu snålheten – man fick såvitt han förstått fyra gånger i rubel mot en dollar vilket gjorde att en middag för 80 rubel i själva verket var 10 dollar svart kurs – skulle kännas överhängande så kunde han ju ta ut allting som expenser när saken väl var klar. Och kunde han inte det så spelade det ändå ingen roll eftersom det dyra livet i Moskva var billigare än hans liv i Stockholm där en flaska vit bourgogne motsvarade en hel kväll i Moskva. Med legala rubel. Hon skulle vänta vid båtuthyrningen inne i Gorkijparken, men han var för tidig. Han kvävde en impuls att gå förbi platsen där de skulle mötas och spana av den: han var inte spion utan bara en slarvig ung svensk diplomat som bröt mot sitt eget lands säkerhetsbestämmelser. I stället gick han ner till Pusjkinkajen nedanför parken och satte sig




06-05-24

10.49

Sida 295

i skuggan av några träd han inte kunde namnet på, väl synlig. Fortfarande ett mycket lätt objekt för oppositionens spanare. Och det skulle de få vänja sig vid. I första hand skulle han använda henne för att försöka nå in i hennes bekantskapskrets, utvidga sitt olämpliga sällskap. Om det gick skulle han alltså försöka inleda någon sorts romans med henne. Även om hon inte jobbade för dem än fanns det en god chans att hon snart skulle tvingas göra det. Frågan var hur han skulle bete sig med hotellens prostituerade. Sannolikt var det kriminellt att anlita prostituerade, även om de officiellt inte existerade. Men skulle ryssarna inte bara jubla över en sån svaghet i stället för att göra diplomatisk sak av den? Sannolikt. Men man kunde inte veta. Ute på floden passerade långsträckta båtar med turister packade i tre skikt. Mitt emot sluttade den stensatta kajen snett ner i vattnet, som för att kunna ta emot amfibiefordon, tänkte han. Längst ner i sluttningen badade en skock barn och tonåringar. Han kom att tänka på DG och miljöförstöringen som gjorde bad vid Weichsels mynning dödliga. Ryssarna hade tydligen inte dödliga floder. Han skulle inte kontakta DG, inte ens med diplomatisk post, inte ens för att förmedla sin synpunkt att Sandström måste ha en beskyddare på den svenska säkerhetspolisen. Ingenting han någonsin gjorde eller sa skulle ha den ringaste anknytning till Sandström. Fram till ett givet ögonblick. Förrädarna hemma fick bli en senare sak, man hade ju fortfarande hans egen portvakt löpande omkring på fri fot, en sovjetisk informatör lämnad vind för våg i all brådska som uppstått. Han hade förseglat sitt hem och lämnat över alla blommor till Lallerstedt eftersom han inte ville finna dem döda vid hemkomsten. Om tio minuter skulle han vara inne i Gorkijparken vid den lilla sjön med uthyrningsbåtarna. Varför ville hon träffas där, ville hon genast inbilla honom att han togs ut på avlyssningssäkert avstånd, som om en båt i en liten sjö skulle hindra den saken om oppositionen var förberedd?




06-05-24

10.49

Sida 296

Det spelade ingen roll. Han skulle hitta ett sätt att använda henne oavsett om hon jobbade för dem, skulle jobba för dem, eller aldrig skulle jobba för dem. Till råga på allt hette hon Dzerzjinskaja, det verkade som samma svarta humor som hos underrättelsehöjdarna på UVS. Roddbåtarna kostade bara några småmynt att hyra och de fanns i två färger, rosa eller pistaschgrönt, och hon valde fnittrande en rosa båt eftersom den passade bäst till hennes mörkgröna bomullsklänning som förmodligen skulle ha skurit sig mot en pistaschgrön aktertoft. Han rodde långsamt in under skuggan på de stora pilträden och började lugnt fråga ut henne som om han konverserade om musik. Naturligtvis var hon pianist, hon hade i princip avslutat sin utbildning nu när hon var trettio år. Därefter handlade det om att få fortsätta eller bli antagen till konsertpianist så man fick möjlighet att framträda. Hon släpade behagfullt en av sina långa smala händer i vattnet intill aktern. Jo, hon hette verkligen Dzerzjinskaja, nej, det hade ingenting att göra med torget där det fanns en Dzerzjinskij som stod staty. Hon gapskrattade. Visste han inte vem Felix Dzerzjinskij var? Det var grundaren för hemliga polisen och nu låg ju KGB där och hade alltid gjort, i det stora gula huset, det visste ju varje människa. Innan glasnost hade hon förmodligen knappt vågat säga det högt. Nej, hade hon haft sådan släkt eller sådana förbindelser hade nog läget varit annorlunda, då hade hon inte varit refusnik. Carl låtsades inte känna till begreppet. Jo, en refusnik var alltså en person som begärt utresetillstånd men som vägrats. Och hade man en gång begärt utresetillstånd så sjönk marken under ens fötter, och självklart var det en stor risk med att begära utresetillstånd eftersom ganska många vägrades, oftast på helt obegripliga grunder så att man aldrig kunde veta i förväg. Men en musiker som inte ansågs tillräckligt bra för att bli solist hade ändå




06-05-24

10.49

Sida 297

ingen framtid i Ryssland, hon sa Ryssland och inte Sovjetunionen. Hon hade tänkt sig flytta till Finland och bli konsertpianist där, visserligen måste man formellt begära utresetillstånd till Israel, men när man väl kom ut valde man ju själv. Hon hade en del släkt i New York och i Canada som rest ut på det viset. En refusniks familj kunde få det svårt. Det var ingen fara med hennes föräldrar eftersom de båda var vetenskapsmän, mamma fysiker och pappa medicinare, men för hennes yngre syskon var situationen problematisk. Glasnost kanske hade förändrat mycket i Moskva, men för judarna var allt som vanligt och det fanns en hel del judiska skämt om det. Nej, att ha utländska kontakter rörde inte till hennes problem värre än de redan var. Snarare hade hennes gamla icke-judiska vänner börjat dra sig undan när hon blev refusnik. Utländska kontakter kunde snarare vara en fördel. Hon sa det inte så öppet, men det var så han förstod henne. Hon gjorde möjligen den spekulationen att bekantskap med en svensk diplomat skulle skydda henne snarare än skada henne och att de utresetillstånd som hon begärt och som hon måste få om inte hela hennes liv skulle bestå av restaurangmusik kunde komma lättare via bekantskapen med en svensk diplomat. Symbios, tänkte Carl. Hon vill utnyttja mej och jag vill utnyttja henne. Och han såg ungefär hur det kunde sluta: romans med vaga löften om att hjälpa henne ut eller gifta henne ut ur landet. Men han bytte ämne och talade om sina intryck av Moskva och trafiken i Moskva och vilken bil han körde. Då berättade hon att hennes far också hade en Lada 1600 som hon själv körde oftare än han. ”Jag skulle uppskatta om vi kunde gå på teater tillsammans, min ryska är alldeles för dålig för att jag ska kunna gå själv”, sa Carl eftersom han plötsligt upptäckte en helt ny möjlighet. Kombinationen av hennes bil och rysk teater kunde skapa en oväntad lösning på problemet.




06-05-24

10.49

Sida 298

Han rodde långsamt och hon sa att hon tyckte mycket om teater. Det var få roddbåtar ute i den konstgjorda sjön, de flesta låg förtöjda på långa grön-skära rader inne vid stranden. I ungefär varannan båt rodde en ung man med en ung kvinna på aktertoften, det såg ut som ett mycket etablerat sätt att inleda en romans i Moskva. De hade naturligtvis en lysande utpressningsmöjlighet gentemot henne och det vore närmast inkompetens på svensk säponivå om de inte skulle utnyttja den chansen. Hon skulle tvingas bli deras angivare, om hon inte redan var det, och det passade honom perfekt.




06-05-24

10.49

Sida 299

 Jurij Tjivartsjev hade flera skäl att känna sig mycket obehaglig till mods. Det hade regnat i en vecka i sträck och det såg ut att bli en tidig, kall och våt höst i Stockholm. Och det svenska valet närmade sig och det skulle med all sannolikhet innebära bekymmer. Han hade dessutom varit tvingad att anlita tjekisterna och det var någonting som bar honom emot både av instinkt och tradition; man skulle helst inte ha med KGB att göra och man skulle framför allt inte stå i skuld till dem. Men när det gällde informationer från den innersta svenska regeringskretsen så var det deras ansvarsområde. Och dessvärre hade de så säkra informationskanaler att deras kunskaper därifrån nästan alltid visade sig exakt korrekta så att man ibland helt enkelt inte kunde undvara dem. Den svenska regeringen hade till slut gått med på att PÅFÅGELN skulle få immunitet. Det formella beslutet hade fattats av justitieministern och sen hade riksåklagaren, som var någon sorts partiombudsman i regeringens tjänst, officiellt från åklagarmaktens sida gått med på saken och det hade skrivits dokument, hemligstämplade papper förstås, men ändå papper. Från sina egna informationskanaler visste Jurij Tjivartsjev att saken hade läckt ut ganska brett inne på Säpo och att det knorrades en del i leden. Och nu när PÅFÅGELN fått papper på sin del av avtalet så måste han börja uppfylla sin egen del. Följaktligen skulle han berätta om hur han själv verkat som den där olycksalige Sandströms beskyddare, vid något tillfälle på direkt instruktion från sin sovjetiske handledare.




06-05-24

10.49

Sida 300

Följaktligen skulle även den kunskapen spridas inom en alltför stor krets nere på det så kallade dårhuset, eller om det var aphuset det kallades. Följaktligen skulle borgerliga element som vanligt gå till sina reportrar på Expressen och plantera kunskaperna och så skulle det bli vanlig svensk politisk valskandal med innebörden att regeringen skyddade spioner och sina egna betrodda chefer på säkerhetspolisen. Följaktligen skulle de där säpoläckorna kunna dra in den militära aspekten, i tron att militären också skyddade avslöjade sovjetiska agenter och följaktligen skulle militären komma att försvara sig med att hela TRISTAN-historien var en sovjetisk provokation. Frågan var då hur det skulle kunna demoralisera det sovjetiska agentnätet i Sverige och försvåra pågående värvningsoperationer. Den sämsta marknadsföringen man kunde tänka sig, för att tänka västerländskt, var ju att det framstod som om Sovjetunionen kunde sälja sina egna agenter. Kunde man få någon av sina egna på den svenska säkerhetspolisen att sprida versionen om hur det egna oerhört intelligenta arbetet lett fram till att Sandström måste ha haft en beskyddare, och hur det egna oerhört intelligenta arbetet därefter lett till att man uppspårade denne, det vill säga PÅFÅGELN? Det fanns gott om nyttiga idioter i den svenska säpokretsen av journalister som skulle kunna sprida den, möjligen rätt frestande och effektiva, desinformationen. De förbannade dumskallarna hade ju inte ens tänkt tanken själva, de hade aldrig sett det uppenbara, att Sandström haft beskydd. I så måtto innebar operation REORGANISATION ett helt onödigt offer. Det var osäkert hur dessa skandaler skulle påverka det svenska valet, och för övrigt var det ju snarast tjekisternas sak att hålla reda på. Men en borgerlig ny svensk regering riskerade naturligtvis att klippa av tjekisternas informationsflöde från den inre regeringskretsen, såvida det hela inte var en teknisk operation. Men på något sätt fick de ju lysande informationer och det var då troligare att det var mänsklig




06-05-24

10.49

Sida 301

information än elektronisk information. KGB ville alltså inte ha några politiska skandaler i den svenska valrörelsen, hur mycket sådant än skulle kunna skada GRU:s intressen. Och ur GRU:s synvinkel var naturligtvis en socialdemokratisk regering bättre än en borgerlig. För en gångs skull hade man ett gemensamt intresse med tjekisterna. Men vad man än skulle företa sig så berodde det slutligen på vad enstaka personer på den svenska säkerhetspolisen fick för sig att de skulle låta publicera. Det var först när de drog det draget som man fick bedöma möjligheterna till motdrag. Men det var bara tio dagar kvar till det svenska valet och därför borde man kunna vänta säkerhetspolisernas utspel i sin tidning mycket snart. Alltså var det dags att förbereda motpubliciteten: det var säkerhetspolisens oerhört intelligenta arbete som ledde till att man själva avslöjade PÅFÅGELN och det där med immunitet hade inte tillkommit på regeringens utan på den oerhört intelligenta säkerhetstjänstens initiativ. Så fick det bli. Den där kvällstidningen skulle få gott om material att göra skandaler och rubriker av den närmaste tiden. Jurij Tjivartsjev vek ihop den tjocka mappen med den handskrivna rubriken utanpå som lakoniskt talade om att det var ärende D-46/71 PÅFÅGELN innanför pärmarna. Det var inte mycket till beslut han fattat men det var i alla fall ett beslut. Han gjorde några minnesanteckningar inför kvällens ordergivning och städade undan PÅFÅGELN-mappen genom att låsa in den i sitt höga kassaskåp tvärs över rummet och han hoppades slippa se ärendet framme på sitt skrivbord den närmaste tiden. Han hade en mycket tjock rapport från Moskva att ägna resten av eftermiddagen åt och han förvånades över att den kändes så tung i handen när han såg vad saken gällde. Hamilton borde inte ha gett anledning till så mycket text, det var inte likt honom.




06-05-24

10.49

Sida 302

Jurij Tjivartsjev la den tjocka rapporten mitt på sin bruna tomma skrivbordsyta och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg ut i regnet mot den blåa ljusreklamskylten på andra sidan som talade om att här nedanför fanns norra Europas mest antisovjetiska publikation, som dessutom kunde bli svenskt regeringsorgan inom två veckor. De skulle i alla fall ta försvarsstaben i vildsint försvar om folk nere på dårhuset ville börja sprida antydningar i kvällstidningen om militära agenter som också kunde ha fått immunitet. Han beställde in ett glas te från sin sekreterare och väntade tills han hade gått ut igen innan han satte sig med Hamilton-rapporten. Redan första sidan fick honom att höja på ögonbrynen. Unge herr kommendörkaptenen levde alltså loppan i Moskva, det var minst sagt förvånande. Han var ute så gott som varje kväll och frekventerade i huvudsak barerna på Intourist och National, han åt middag ute så gott som varje kväll och det var blöta middagar och han spred pengar omkring sig som den värste svartväxlare. Men varenda sedel man granskat hade kommit från officiella uttag via den svenska ambassaden. Han var oftast berusad när han gick hem, han körde aldrig bil berusad. Jurij Tjivartsjev log för sig själv, nej, det var väl klokast att inte begå rattfylleri om man var underrättelseofficer. Till skillnad från vissa andra, vars namn han helst ville glömma. Hamilton hade fraterniserat en hel del med prostituerade, både sådana som var i tjänst och sådana som, ja, som väl fick ses som uttryck för perestrojka och individuell företagsamhet. Men han hade så att säga aldrig fullföljt, även om han bjudit laget runt vid flera tillfällen. På båda sina studieresor, den ena till Leningrad och den andra till Kaliningrad, hur de nu kunnat ge honom tillstånd att resa dit, hade han haft en ung söt pojke med sig från ambassaden. Man funderade över om det förtjusande manliga unga sällskapet möjligen kunde förklara hans ovilja att gå hela vägen med prostituerade.




06-05-24

10.49

Sida 303

Jurij Tjivartsjev slog bort tanken. Det fick vara nån måtta på den svenska fallenheten för sånt snusk. Det var en närmast obehaglig tanke att en så framstående kollega skulle kunna ha sådana böjelser. Dessutom motsades ju den funderingen omedelbart på de följande sidorna som avhandlade fröken Irina Dzerzjinskajas – lustigt namn förresten, hon kunde väl inte vara släkt med gamle Felix? – tydligen rätt intima förhållande till unge Hamilton. De sågs ofta ute tillsammans. Han dinerade ofta när hon spelade på National, hon var pianist där. Han hade besökt hennes hem vid ett flertal tillfällen, även vid ett tillfälle då hennes föräldrar inte var hemma och de gick tillsammans på olika teatrar ett par kvällar i veckan. Det var ett vidlyftigt och tidskrävande fritidsliv han ägnade sig åt. Hans arbete på svenska ambassaden var såvitt man kunde förstå i huvudsak av teknisk natur och det var givetvis svårt att ha en uppfattning om hur han skötte den saken och hur arbetet kunde kombineras med en så oroande hög alkoholkonsumtion. De prostituerade, egna och perestrojkaprostituerade, som man förhört gav en ganska samlad bild. Han befann sig onekligen på gränsen till att pladdra för mycket. Han hade berättat att han var militär, att han haft en del spännande jobb utomlands, att intriger hemma hade gjort att man skickat iväg honom på ett idiotiskt jobb långt under hans förmåga och att han längtade hem. Han strövade ofta omkring ensam på gatorna, till synes planlöst (och man hade onekligen lagt ner åtskillig möda på att finna en plan), han ägnade sig åt turistaktiviteter, gick i parkerna, åkte tunnelbana eller for omkring i bil. Han hade inte såvitt man kunnat observera tagit någon enda anmärkningsvärd kontakt av sovjetiskt säkerhetsintresse, men desto flera anmärkningsvärda kontakter ur sitt eget lands säkerhetsperspektiv. Höll svenskarna på att kasta bort en av sina bästa operativa krafter på ett meningslöst byråkratiskt tekniskt uppdrag i Moskva? Höll de på att göra honom bitter och hämndlysten och drack han verkligen så där mycket?




06-05-24

10.49

Sida 304

Det såg för bra ut. Hamilton hade ju visat sig vara en utomordentligt skicklig officer. Kunde han verkligen falla samman moraliskt så snabbt? Zentral lutade åt den slutsatsen. De hade redan vidtagit vissa åtgärder, bland annat hade de städslat den där pianisten. Hon hade ju ett utresetillstånd att oroa sig för. Men de funderade också över det där med småpojkar som ett alternativ. Man kunde ju utgå från att om Hamilton sparkats iväg till Moskva för att han var obekväm hemma så ville han förmodligen inte få sparken från Moskva – alltså ett gammaldags utpressningsfall? Jurij Tjivartsjev skakade på huvudet. Det måste vara fel. För de första var den där metoden anpassad till mindre säkerhetsmedvetna och mer prestigebundna personer än unga professionella underrättelseofficerare. För det andra var det psykologiskt fullkomligt fel, så långt Jurij Tjivartsjev trodde sig känna den man han haft så mycket att göra med utan att någonsin träffa. Hamilton skulle bli djupt förolämpad om man försökte utpressa honom som om han vore en simpel handelsresande. En direkt, öppen approchering vore mycket bättre. Men då skulle man vänta minst ett halvår. Egentligen borde man vänta längre, men som Hamilton betedde sig fanns det ju en risk att hans överordnade skulle komma på honom med det och skicka hem honom och då var han plötsligt utom räckhåll. Avvakta minst ett halvår och följa utvecklingen med intresse fram till dess, således. Och sen välja direkt approchering i stället för provokation. Det var svar på den direkta fråga Moskva ställde. Men det kändes otillfredsställande. Hur kunde en så professionell spion begå så många klassiska fel på en gång? Hur kom det sig att han ändå hela tiden på något sätt kunde behålla sitt omdöme? Han begick ju inte minsta brott till exempel. Det satt kanske i den tränade spionens ryggmärg, det kanske skul-




06-05-24

10.49

Sida 305

le komma senare om förfallet fortskred; till och med hans fysik försämrades ju eftersom man på något sätt kunnat konstatera att hans fysiska kondition var tio–femton procent sämre nu än när han kom för några månader sen. Hur visste man det? Nåja, man sa sig veta det. Hade han varit så obekväm hemma som han gick omkring och beklagade sig för hos olika horor? Här stod någonting om politiska skäl, om en höjdare i regeringen som tyckte illa om honom. Jurij Tjivartsjev suckade. Det gick inte att komma ifrån. Saken borde kontrolleras. Det var viktigt om det var sant. Alltså ingen återvändo: han måste fråga sin kollega tjekisten. Eftersom det var så obehagligt så var det lika bra att göra det med en gång. Jurij Tjivartsjev hade fattat tillräckligt många obehagliga beslut i sitt liv för att ha en grundmurad erfarenhet av det utsiktslösa i att skjuta upp obehag. Bättre att ge sig på saken med en gång, som att dra ut en värkande tand. Han låste in Hamilton-rapporten i sitt kassaskåp och ringde på internlinjen över till sin kollega på andra sidan byggnaden. Jo, naturligtvis kunde han komma omedelbart. Med tunga steg gick han tvärs över byggnaden till KGB:s residentur, där utsikten mot öppet vatten och själva staden skulle ha passat honom mycket bättre än den trista tegelfasaden på den ursinnigt antisovjetiska tidningen. Det var som att dra ut en tand. Det gick fort och det var obehagligt och det gav resultat. KGB visste exakt vad saken gällde och det stämde att Hamilton befann sig i politisk onåd. Den som tyckte illa om honom var ingen mindre än kabinettssekreteraren Peter Sorman och skälet hade med en operation i Mellanöstern att göra. Medan den officiella svenska versionen gällande fritagningen av några svenska läkare som hamnat som gisslan hos banditer i Mellanöstern var att svenska diplomater med fenomenal skicklighet diplomatat loss gisslan så var sanningen den att Hamilton varit där och skjutit loss dem, och dödat banditerna. Peter Sorman ville inte att det skulle komma ut och därför hade




06-05-24

10.49

Sida 306

man skickat Hamilton åt helvete, nåja, man sa så, det vill säga långt bort till Moskva. Jurij Tjivartsjev var nöjd när han kom tillbaks till den relativa tryggheten inne på sin egen sektion av ambassadbyggnaden. Det var värt obehaget, det var mycket viktig information. Hypotesen kunde alltså stämma. Hamilton var djupt kränkt över det orättvisa sätt man behandlat honom på. Inte nog med att man misstänkt honom för att vara sovjetisk spion, man hade dessutom som grym ironi ovanpå det skickat iväg honom till Moskva av alla ställen bara därför att en politisk höjdare tyckte illa om honom. Det såg ut som om det kunde stämma. Ändå var det en hel del som verkade för bra. Han levde ju i mer än ett avseende dubbelliv där borta. Han lurade sina egna när han betedde sig som en parodi på säkerhetsrisk. Men om han söp som ett svin vissa kvällar så betedde han sig ju mycket anständigt andra kvällar, i sällskap med den där pianisten med det roliga namnet. Spelade han alkoholist? Och i så fall, vad var syftet med det annat än att få motståndaren att inte längre ta honom på allvar? Och varför skulle man invaggas i en sån falsk trygghet? Hamiltons specialitet var onekligen våta jobb, det vill säga ärligt talat mord och sabotage. Nej, det var absurt. Svenskarna arbetade inte så och vem eller vad eller vilka skulle kunna bli mål för sådana aktioner i självaste Moskva? En god regel att alltid hålla sig till var ändå att inte dra förhastade slutsatser och att aldrig tro att det uppenbara var uppenbart. Alltså. Bestämt avslå varje förslag om småpojksprovokationer och liknande mot Hamilton. Avvakta de förmodligen mer intima rapporter man kunde få nu när man städslat den där pianisten. Avvakta minst ett halvår, såvida inte oroande nya tendenser visade sig. Därefter försöka med direkt approchering. Det var ju en metod som inte kunde misslyckas helt. Om Hamilton sa nej så skulle det bara tills vidare betyda nej och ingen skulle bli vare sig förvånad eller indignerad. Om sen Hamilton ändrade sig var




06-05-24

10.49

Sida 307

det hans egen sak att ta nästa kontakt, han kunde ju spelet. Egentligen skulle det vara mer bekymmersamt om han sa ja genast. Men allt detta fick anstå. Hamiltons mapp i Jurij Tjivartsjevs kassaskåp var vid det här laget en av de tjockaste och definitivt den intressantaste. En mycket märklig man, den där. 34 år gammal och ändå med samlade erfarenheter inom taktisk verksamhet som andra inte fick ihop på en livstid. Och Jurij Tjivartsjev hade aldrig sett honom annat än på bild, än mindre träffat honom och var kanske ändå en av dem som kände honom bäst. Han log åt sin idé. Men kanske i alla fall: när den stunden kom skulle han själv kunna fara hem och genomföra approcheringen. Det var ju rimligt att det sköttes av någon som visste mycket om Hamilton och som kände såväl Sverige som hans svenska bakgrund. Det skulle bli en intressant stund, hur den än resulterade. Om ett halvår ungefär så var det ju ändå dags för avlösning på den svenska residenturen. Det var en vacker tanke, att han själv som avslutning på sin tid som resident i Sverige skulle rekrytera en av deras allra bästa. Just nu kanske Hamilton inte skulle förefalla så viktig. Men han var bara 34 år och redan kommendörkapten och hade gjort en viss social succé i den västerländska militärattachékretsen i Moskva. Han hade förbindelser av framtida betydelse och han måste nog ses som ett typiskt chefsämne inom den svenska underrättelsetjänsten. För något måste han ju bli efter sin tid som militärattaché och hemlig operatör var väl inte till att tänka på längre. Nej, skötte han sina kort skulle han nog kunna vandra rätt snabbt uppåt i karriären. Eller ännu bättre: om GRU fick hjälpa honom att sköta de korten. Det var förstås alldeles för tidigt att ha en ringaste uppfattning om hur en sådan approchering och efterföljande värvningsoperation skulle kunna lyckas; man hade lyckats med svårare och misslyckats med lättare fall än så. Men det var en vacker tanke. Och inom det närmaste halvåret




06-05-24

10.49

Sida 308

skulle man ju kunna bedöma läget mycket bättre. Tills vidare gällde det att avvakta och hoppas att Carl skötte sitt arbete och att hans överordnade inte kom på honom med hans frivola dubbelliv i Moskva. *** Carl låg inne på golvet i sitt arbetsrum och svor över olika kopplingsscheman som han vecklat ut över halva golvytan. Reservkraftsaggregatet hade slutligen anlänt via Stockholm och UD:s byråkrati för diplomatförsändelser. Teoretiskt var det hela lätt. Batterierna laddades upp med den vanliga elkraften från väggurtaget och sen skulle man bara koppla aggregatet till datorerna i stället för väggurtaget. Men det fanns olika säkerhetssystem som till exempel skulle göra det omöjligt att glömma väggkontakten, förbindelsen mellan datorerna och yttervärlden. När det hela skulle kopplas om var det inte bara att slå på en kontakt utan flera strömkretsar skulle fås att fungera samtidigt, och följaktligen kunde de kopplas fel eller rätt och hittills hade han med osviklig precision lyckats välja felaktiga alternativ. Hårdvaran, maskinerna, var hans sämsta gren. Hans kunskap handlade nästan uteslutande om mjukvaran, hur program skulle byggas upp och användas. Till slut fungerade det och han drog en suck av lättnad samtidigt som en piprökande överste Nordlander knackade på hans halvöppna dörr. ”Hur går det, kommer helvetesmaskinerna att fungera!” röt översten som om det gällde att överrösta det fullkomligt tysta datasystemet. ”Jotack”, muttrade Carl och sopade ihop sina kopplingsscheman samtidigt som han reste sig upp. ”Och som tur är behöver man bara ordna det här en enda gång och sen funkar det. Vi kan snart börja öva, ja, du vet.” Carl pekade menande mot den tänkta avlyssningen som alltid förmodades ligga i taket, som förr i världen, när man pekade.




06-05-24

10.49

Sida 309

”Jo, jag vet”, sa hans överordnade snabbt, ”men vi har ett litet problem. Man klagar på dej.” Carl satte sig oroligt och bjöd samtidigt sin gäst att sitta ner på besöksstolen framför skrivbordet; Carl hade en besöksstol, de två överordnade två besöksstolar. Allt enligt reglemente som förmodligen var Bostadsstyrelsens. ”Inget allvarligt hoppas jag?” frågade Carl med utslätat ansikte. ”Jo, oerhört allvarligt”, sa översten med en alltför djupt bekymrad min. Sen sprack han upp i ett leende. ”UVS har gjort något som man kallar ett påpekande och påpekandet gäller din bil.” ”Min bil?” ”Ja, inte nog med att du kör ryskt, du kör ju en hyrbil från Intourist, alltså en civil bil utan diplomatiska beteckningar. Och det finner man således olämpligt.” ”Det är deras byråkrati. Min egen bil skulle ha kommit för flera veckor sen från Helsingfors och senaste besked jag fick var att den hade lämnat Helsingfors och redan var i Moskva. Men vi får väl svara att jag släpper den där hyrbilen så fort min egen bil kommer genom deras byråkrati så kanske det rentav går fortare.” ”Låter rimligt, vad är det för bil förresten, en 740?” ”Ånej, aldrig en Volvo för mej. Det är samma som jag har nu, en Lada 1600.” ”Det var som fan.” ”Varför är det som fan? Rysk bil i Ryssland, det kan väl inte vara fel. Man ska ju hålla sig till det lokala vinet så varför inte de lokala bilarna?” ”Det ger ju ett lätt excentriskt intryck. I bästa fall.” ”Och i sämsta fall?” ”Ett skumt intryck, lite onödigt tycker jag.” ”Vadå skumt, anser de att deras egna bilar skulle vara så ovärdiga?” ”Mja. Det är ju inte ett särskilt vanligt bilmärke bland västerländska kolleger precis. Verkar möjligen som om du ville vara alltför diskret i Moskvatrafiken.”




06-05-24

10.49

Sida 310

”Då får de väl tro det. Jag gör ju ändå inget skumt.” ”Nej, visserligen. Men man behöver ju inte få dem att tro det heller. Nåja, gjort är gjort och nu har vi alltså snart en liten Lada i den diplomatiska bilparken?” ”Förhoppningsvis, ja.” ”Men du tar vår bil i morgon kväll, jag hörde att du är inbjuden till franska ambassaden. Värst vad du blivit populär förresten, är det inte svårt att komma utan fru?” ”Ja, jag tar vår bil med chaufför, har redan beställt. Nej, det är inte svårt utan fru, det betyder bara att dom får leta upp någon intressant bordsdam som inte är gift med en militärattaché, jag slipper hustruväxlingen kan man säga.” ”Jaja. Ha det så trevligt. Vi har konferens i morgon klockan 09.00, som du vet.” Carl försökte hålla sitt ansikte helt utslätat och neutralt när hans överordnade reste sig, nickade och gick ut. Såväl översten som kommendören fann det nog orättvist och eventuellt något egendomligt att Carl hade börjat få separata personliga inbjudningar till den västerländska kretsen. Och Carl hade ingen lust att förklara det enkla sammanhanget. Men från och med den första lilla introduktionsfest för den nyanlände biträdande marinattachén som överste Nordlander ordnat i sin bungalow någon vecka efter Carls ankomst hade inbjudningarna haglat över Carl. Det berodde inte på hans enastående sällskapliga talanger eller hans särdeles intressanta synpunkter på det som alla andra hade synpunkter på. Det fanns ett mycket enkelt socialt skäl. Den västtyska militära representationen kunde aldrig förbigå en västerländsk kollega som visserligen var ung och grön men faktiskt kommendör av Bundesverdienstkreuz. Och kommendörstecknet av hederslegionen hade närmast en religiöst stor betydelse för fransmännen. Och när den amerikanska marinattachén presenterats för Carl hade hans ögon genast naglats fast vid de smala guldvingarna med klon




06-05-24

10.49

Sida 311

som höll en treudd, tecknet som lika diskret som iögonfallande prydde Carls högra brösthalva; i alla officiella sammanhang bar militärattachéer uniform, till och med på det enklaste cocktailparty. Det var Carls sociala biljett. Det ena hade därmed snabbt gett det andra och Carl hade nu kommit upp i en takt på mellan två och tre särskilda bjudningar per vecka. Det passade honom utmärkt. Varje kväll i tjänsten var en kväll då han hade laga förfall från sin mer dubiösa tjänstgöring på ”Heineken Beer Bar” på National eller turistfällan och horbaren på Hotell Intourists tredje våning. I kväll var också en kväll då han skulle slippa bete sig som ett svin, eftersom han skulle hem till Irina och äta middag tillsammans med hennes föräldrar. De var ytterst måttliga med alkohol. Efter ryska förhållanden bodde de storstilat, i en trerumslägenhet på Bolsjoja Akademitjeskaja-gatan med utsikt över en park och en stor konstgjord damm. Det var inte så centralt och vid sidan av tunnelbanelinjerna, men det var alltså stort och flott och de hade fått lägenheten på grund av familjens samlade vetenskapliga meriter. Det stora vardagsrummet dominerades av hennes flygel och familjen samlades alltid till en musikstund före middagen. Samtalen hemma hos familjen Dzerzjinskij hade rört sig kring tidens självklarheter, Gorbatjov, glasnost, de minskade krigsriskerna i världen, slutet på det olyckliga kriget i Afghanistan, president Bushs besök; allt detta som andades så mycket optimism när man talade med vanliga ryssar, allt detta som hans kolleger militärattachéerna också ständigt talade om, fast med fortsättningen, mardrömsscenariot; om det gick åt helvete med perestrojkan och traditionella krafter kom tillbaks till makten skulle världen störtas tillbaks till det kalla kriget igen. Det var ju ryssarnas tredje chans till islossning, och som de västerländska ambassaderna såg det, inklusive den svenska, den sista chansen.




06-05-24

10.49

Sida 312

Familjen Dzerzjinskij skulle ha haft det bra. De var inte judiska i någon annan mening än att de var judiska och flickorna hade fått utbildning och föräldrarna hade välbetalda jobb, familjen hade till och med en liten datja som de åkte till på helgerna. I egen bil. Irinas personliga beslut att begära utresetillstånd, det som nu hade förvandlat henne till en refusnik, hängde ändå som ett svart moln över hela familjen. Det fanns i stämningen hemma, även om de naturligtvis inte ville visa det öppet för honom. Modern, inte fadern, var partimedlem och hade till och med blivit nominerad till partikongressen som ytterligare befäste Gorbatjovs ställning. Han skulle skada hela familjen och han visste det. I efterhand skulle de misstänkas för delaktighet i en västerländsk komplott och hade det varit på Stalintiden, eller kanske till och med på Brezjnevtiden, så hade de fängslats eller utplånats efteråt. Nu kunde man inte veta vad som skulle hända med dem. Han åkte den heta tunnelbanelinjen direkt till Riziskaja och sen tog han trådbussen fram till hennes gata, och perforerade själv sin femkopeksbiljett i den lilla häftapparaten på bussens vägg, som en laglydig sovjetisk medborgare. Han hade aldrig kommit ensam till hennes port förut. Nu tog han chansen att mixtra med kodlåset för att se om det fungerade som han trodde. Det gjorde det. Han forcerade kombinationen på mindre än en minut. Det kunde ändå bli en fasansfullt lång och indiskret stund när avgörandet var inne. Hon öppnade själv dörren och till hans förvåning fann han henne ensam hemma. Familjen hade tagit bilen och åkt ut till datjan, men alla sände sin hälsning, förklarade hon kort. Han räckte tafatt över sina två flaskor med ambassadens Beaujolais Royal, det hade visst någonting med kungafamiljen i Sverige att göra, överflödet av just det vinet på svenska ambassader. Han satte sig i faderns stora slitna läderfåtölj på hennes distinkta




06-05-24

10.49

Sida 313

order och sen satte hon sig vid flygeln och spelade i en halvtimme utan ett enda uppehåll eller en enda tveksamhet, som om det vore en riktig konsert. Det var en pianosonat av Beethoven, men han hade glömt vilket nummer. Rummet var familjens samlingspunkt och en kombination av musikrum, vardagsrum, bibliotek och matsal. Fönstren var ganska stora och långt där borta i skymningen såg han den höga radio- och TV-mastens flyglanternor. I den riktningen var det, ungefär lika långt bort åt andra hållet från radiomasten räknat. Där låg den norra förortsstadsdelen Bibirevo-Medvedkovo-Babusjkin och där låg en tunnelbaneändhållplats som hette Medvedkovo. Det var inget flott förortsområde, hade han förstått. Det var finare att bo söderut i Moskva. När hon hade avslutat sin pianosonat och han hade applåderat färdigt, han applåderade långsamt och med eftertryck som man gör när man är ensam, vände hon sig om mot honom och såg länge tyst på honom innan hon sa något. ”Tror du att jag får spela för en finsk publik någon gång?” frågade hon till slut och hon såg ut som om hon inte trodde det själv. ”Kanesjna, ja, det är klart”, ljög han lika snabbt som obehindrat. Han visste ju att hon aldrig skulle få något utresetillstånd. Hon reste sig från pianopallen och gick sakta fram till honom och slog sig ner på knä på den kazakiska mattan med händerna och armarna över hans lår. ”Du är en mycket vacker kvinna och du har så mycket skönhet inom dej”, sa han fullkomligt uppriktigt, flätade försiktigt in högra handens fingrar i hennes tjocka svarta hår och drog henne till sig när han fick grepp om nacken och kysste henne. Det var ju som det var nu, de var ensamma inomhus för första gången. Han hade möjligen väntat sig att hon skulle dra sig undan eller åtminstone besvara kyssen försiktigt, men i stället uppträdde hon överraskande snabbt ivrigt och passionerat och fortsatte att kyssa honom medan hon ställde sig upp på knä och drog av honom slipsen och sen




06-05-24

10.49

Sida 314

kavajen. De trasslade in sig en stund i varandras kläder och sen reste han sig försiktigt och drog henne med sig och lyfte upp henne och bar henne in till hennes och systerns rum eftersom han gissade att hon inte skulle tycka om föräldrarnas sovrum. Det fanns något nästan desperat över hennes sätt att älska och han kände det som om det var hon som förde och han själv som bara följde, som i en häftig latinsk dans. Han hann bara snudda vid tanken att han tydligen inte hade några som helst svårigheter att älska i tjänsten som han hade när det var privat. Efteråt låg hon stilla på mage med ansiktet nerborrat i kudden som om hon nästan skämdes. Men det hade han svårt att tro, det stämde inte med hennes sätt att ge efter för passionen. Han smekte henne försiktigt över hennes långa bara rygg. Hon var mycket smal, nästan mager och hans fingrar gled tydligt upp och ner över hennes ryggkotor. Till slut vände hon sig om och kysste honom nästan generat eller blygt i halsgropen och borrade in sin mun nära hans hals. Han låg en stund och tittade upp i taket; det var nästan mörkt ute och det fanns gott om sprickor i taket. Han väntade på något. ”Vem är du egentligen, greve Hamilton, och vad gör du egentligen här hos oss i Moskva? Jag vet så lite om dej”, viskade hon till slut. Han anade sammanhanget. ”Jag är diplomat men inte bara diplomat”, svarade han lugnt och ganska högt. ”Jag är militärattaché och det betyder att jag på laglig väg samlar uppgifter om Sovjetunionens försvar, precis som sovjetiska diplomater gör hemma hos oss. Det är till för att vi alla ska veta mer om varandra, och det är inte så konstigt.” Hon vände på nytt ansiktet ner i kudden och nästan omedelbart kände han hur hennes smala rygg skakade av snyftningar. Hon grät, men kvävde ljudet i kudden. Plötsligt och impulsivt vände hon på nytt upp sitt ansikte som nu mycket riktigt var rödgråtet och randigt av ögonsmink, och hon drog till sig hans öra och viskade så att bara han skulle höra att hon ville ta




06-05-24

10.49

Sida 315

en promenad. De måste gå ut så de kunde prata, nämligen. Han skakade på huvudet och kunde inte låta bli att småle åt situationen. Om det var någonting han absolut inte skulle göra just nu så var det att ge sig ut på någon promenad. ”Nej”, sa han. ”Det vore fel.” Och så böjde han sig ner och viskade snabbt till henne en tid och en plats, sen såg han på henne och smekte undan hennes tårar försiktigt med sitt pekfinger. Så kysste han henne över ansiktet, till en början försiktigt och när han nådde hennes mun kysste han henne under stigande häftighet så att de kunde börja om i stället för att gå ut. Hon fann sig nästan desperat i hans outtalade förslag. Han lämnade henne efter midnatt med förklaringen att han varje kväll måste återvända till sin bostad på ambassaden eftersom både hans egna och deras vakter noterade om han var borta över natten. När han kom ut på den tysta mörka gatan som låg ganska långt från Moskvas centrum slog det honom att det kunde bli svårt att få någon transport hem eftersom han nu befann sig i så stillsamma kvarter och hade ganska långt till mera trafikerade infartsleder mot centrum där han skulle kunna få tag på en taxi. Och när då en taxi liksom av en händelse dök upp från ingenstans och chauffören vevade ner rutan och frågade om han ville ha taxi fick han nästan svårt att inte visa sin munterhet när han tackade nej. Taxichauffören frågade på nytt och han sa nej på nytt. Han promenerade sen en halvtimme nedåt stan och det var första gången han hade en känsla av att vara bevakad. Men han bekämpade alla impulser att konstatera hur det verkligen låg till. Det fanns bestämda och alldeles självklara slutsatser att dra. Nu hade de satt åt henne, och kanske hennes familj. Det var ungefär vad man kunde vänta och det skulle också kunna användas på ett sätt som de nog inte hade tänkt sig. Om situationen verkligen var så bra som han ville hoppas fick han ju inte veta förrän nästa dag. Han lät tankarna fladdra iväg åt annat håll.




06-05-24

10.49

Sida 316

Det var en ohyggligt bred boulevard med gles trafik och gångbanorna låg öde och en bit från trafiken där ute, så taxin som nu ville plocka upp honom fick stanna på över tio meters håll. Skrattande gick han mot bilen. Om de var så envisa så fick de väl köra honom hem. När taxichauffören frågade om han ville växla pengar brast han omotiverat i skratt och det tycktes klippa av all fortsatt konversation. Den gula Volgan körde spikrakt mot svenska ambassaden. Utan att han nämnt adressen. När han kom in i sin lägenhet letade han nyfiket efter tecken på att den skulle ha blivit genomsökt, han hade hittills inte märkt något sådant. Det var ju bara ambassadens lokalanställda personal som hade tillträde till området, men alla utgick från att den lokalanställda personalen till åtminstone hälften bestod av personal från KGB. Och nu hade man mycket riktigt för första gången diskret och professionellt letat igenom hans få tillhörigheter. Således hade de inte hittat någonting som tydde på något skumt, och om de då tänkte som svenska säkerhetsmän drog de kanske slutsatsen att den omständigheten var mycket skum. Han borde kanske lägga ut några halvt oskyldiga handlingar från sitt arbete så att de fick något att rapportera. Förhoppningsvis kunde de inte ta sig in i den slutna avdelningen uppe på ambassadbyggnaden. Han stod en stund vid fönstret och såg ut i mörkret. Även i dagsljus hade han trist utsikt över en byggarbetsplats där den nya västtyska ambassaden upprättades, såvitt han förstod på en liten gatstump mellan de två ambassaderna som ryssarna vänligt döpt till Olof Palme-gatan när man invigt en liten minnessten med Olof Palme i svart järn. Eller kanske menade man att det bara var den stump av Mosfilmovskaja som svenska ambassaden låg på som just här bytte namn till Olof Palme-gatan? Det var första kvällen på mycket länge som han var helt nykter och han njöt av tillståndet som en alkoholist vid sin första drink, som om han återställde sig.




06-05-24

10.49

Sida 317

Han duschade av sig hennes och deras gemensamma lukter och sen satte han sig beslutsamt vid skrivbordet och skrev för första gången på många år ett långt kärleksbrev. På sitt eget språk, till en av sina egna, till en polis. *** Hon var orolig som ett rådjur i ögonen när han upptäckte henne vid båtuthyrningen i Gorkijparken där de träffats andra gången. Det småregnade och det var knappast läge för en roddtur. Han hade paraply med sig och kände sig som en engelsk gentleman till utseendet när han förde över paraplyet i vänster hand, kysste henne försiktigt på kinderna och räckte henne höger arm att hålla. Det skulle antagligen bli en lång promenad och det var hon som skulle dra första draget. Hon gick och spände sig länge innan hon kunde börja och hon såg sig då och då omedvetet omkring som om hon visste eller fruktade att de var iakttagna. Det kunde vara vilket som, hon var ju i alla fall sovjetmedborgare och hade vuxit upp så. ”Carl, min kärlek, jag måste vara helt uppriktig mot dej”, började hon på sin fint brutna engelska. ”Det har hänt något avskyvärt och om dom visste att jag berättade för dej så skulle jag hamna i stora svårigheter.” Sen svek henne modet och hon tystnade. ”Vilka är ’dom’ du talar om, KGB eller GRU?” frågade han till slut så lugnande i tonen och så självklart som han förmådde. ”Inte KGB, dom är militärer av något slag.” ”GRU alltså. Nå, det tror jag inte är så farligt, kära Irina. Det är nog inte så farligt som du tror. Dom gör bara sitt jobb, alla länder har såna där, vi också. Och dom är alltid misstänksamma, här som hemma hos oss. Dom snokar ett tag och så skriver dom rapporter som hamnar i arkiv och sen behöver det inte bli så mycket mer.” ”Dom säger att du är spion”, bet hon av. ”Tja”, sa Carl småleende och såg på henne för att försöka ingjuta




06-05-24

10.49

Sida 318

något slags lugn, ”det har dom på sätt och vis rätt i. Det hela är inte så konstigt. Det finns legala spioner och illegala spioner, hos er som hos oss. Jag har arbetat många år som illegal spion och det vet dom. Men när man hållit på med det tillräckligt länge så blir man bränd, ja, det heter så. Man blir alltså så känd av alla andra spioner att jobbet måste upphöra. Då kan man till exempel bli militärattaché, som jag har blivit nu. Men det är ett legalt diplomatiskt jobb och det hela är absolut ingenting att oroa sej för.” ”Dom säger att jag måste samarbeta med dom för annars … det är förfärligt!” ”För annars får du aldrig något utresetillstånd och allt det där. Tja, såna är spelreglerna. Det var värre förr när dom skulle ha hotat att skicka dej och hela familjen till Gulag. I bästa fall.” ”Hur kan du ta det så lugnt? Förstår du inte i vilken fruktansvärd situation jag har hamnat för din skull!” ”Jo, Irina, det förstår jag. Och hade jag varit illegal spion hade både du och jag varit i svårigheter. Men nu tror jag inte det här är så mycket att oroa sej för.” ”Hur kan du säga så? Du är inte en av oss, du förstår inte. Det där är en svart skugga som man vet finns, som man växer upp ett helt liv med och hör historier om. Det är som om det inte vore verkligt, bara som onda drömmar. Och så en dag blir det verkligt och då förstörs hela ens liv.” Hon hade naturligtvis rätt. Hon var insnärjd, hon hade en case officer inom oppositionen någonstans i stan, kanske på Zentral vid gamla flygplatsen, hon var ett fall, ett nummer i kön med egen pappersmapp med namn och födelseort utanpå. Nu var det oåterkalleligt. Och nu var hon på väg att få ännu en case officer, från andra sidan. Det skulle de möjligen förstå senare, och i valet att skylla på henne och att skylla på hennes ryske case officer skulle de nog välja henne. Och hon var absolut inte dum, det var hennes rädsla och inte hennes brist på intelligens som nu var hennes egen fiende och som han




06-05-24

10.49

Sida 319

skulle använda sig av. Han bara snuddade vid tanken att han själv var hennes fiende, och nu hade han gått tyst tillräckligt länge vid hennes sida för att verka som om han talade med lugn eftertanke. ”Det är sant, Irina, att jag inte är en av er, jag är inte ryss och jag har inte levt i ett land som du med Dzerzjinskij på torget …” ”Du låtsades inte ens veta vem det var!” ”Nej det är sant, jag ville inte oroa dej, men låt mej fortsätta. Du är nämligen å andra sidan inte en av oss, du är inte spion och har aldrig varit. Men jag känner dina ryska spioner och spionjägare precis som dom känner mej, vi är kolleger i samma yrke. Vi är officerare som tjänar vårt eget land om det så är Ryssland eller Sverige. Jag vet hur dom tänker och det är därför jag inte är orolig. Nej, låt mej förklara, avbryt mej inte. Så här är det. Dom vet naturligtvis ungefär vad jag har sysslat med ute i världen när jag hade mitt gamla yrke, dom kan till och med avläsa det på min uniform.” ”Har du uniform också, du är soldat och inte diplomat!” ”Nej, nej. Alla militärattachéer har uniform, det är för att man i det yrket uppträder helt öppet, det är vår överenskommelse. I uniform begår man inga förbrytelser nämligen. I alla fall så vill dom bara undersöka om det är sant att jag gått över till den öppna lagliga verksamheten, det är en ren rutinsak. Jag har betett mej lite konstigt här i stan, det är det som gör att dom vill kontrollera mej och det skulle vi ha gjort hemma med nån ryss som uppträtt som jag har gjort och det är fortfarande inte så konstigt.” ”Men vad har du gjort, vad har du ställt till med?” ”Det är du som är problemet, Irina. Jag borde inte ha lärt känna dej, jag borde inte ha blivit förälskad i dej, jag borde inte umgås med dej. Det räknas som oförsiktigt uppträdande, såna som jag borde alltid vara misstänksamma och försiktiga nämligen. Men jag är trött på det livet, jag vill inte leva som en spion längre, jag är en vanlig människa och en vanlig man med vanliga manliga svagheter. När jag hörde dej spela första gången gav jag omedelbart efter för min svaghet, och det är bara det dom tycker är konstigt.”




06-05-24

10.49

Sida 320

”Du är en dumbom.” ”Ja, jag är en dumbom.” Hon gick tyst vid hans sida en stund och verkade tillfälligt blidkad eller lugnad. De kom till en liten uteservering där det osade häftigt från en träkolsgrill. ”Perestrojka”, sa hon plötsligt med ett skratt. ”Kom jag är hungrig, har inte ätit på nästan två dar.” ”Hurså perestrojka?” frågade han när han lät sig dras med mot den osande grillen. ”Det är grabbar från något kooperativ nånstans ute på landet, dom har gjort sin egen korv och nu säljer dom den för kapitalistisk profit.” ”Inte kapitalistisk profit, Irina, det är utsugning. Dom medverkar i moderniseringen av den sovjetiska ekonomin med hjälp av ett tillåtet mått enskilt ekonomiskt initiativ.” De skrattade båda och det kändes som en stark lättnad att de redan kunde skratta. Korven låg i stora kringlor på grillen och såg ut som någonting Fido gjort, och kön var överkomligt kort för att vara en av Moskvas köer, men det fanns ingen öl så det fick bli Pepsi-Cola. Det var med måttlig entusiasm Carl åt av den sura och hårt rökta korven och drack Pepsi-Cola, men hon åt med glupsk aptit. ”Du har ingenting emot perestrojkagris?” skämtade han för att de inte alltför snabbt skulle komma tillbaks till den oundvikliga fortsättningen; det var förstås ett måttligt roande skämt men hon tog det utan att bli sårad. ”Nej, inte alls, vi är sekulariserade, och den ryss som inte äter svin får inte äta så mycket kött i sitt liv. Det här är ett svinätande land, det kan väl ändå inte ha undgått dej.” ”Jag trodde ni var öldrickare också, varför får man ingen öl till svinet?” ”Gorbatjov igen. Sen två år har det blivit förbjudet att dricka alkohol i Moskvas parker, det ingår i nykterhetskampanjen.” ”Som gör att allt socker och all jäst försvinner ur affärerna.”




06-05-24

10.49

Sida 321

”Just det, så att de ryska husmödrarna blir arga och tycker illa om perestrojka och deras män blir också arga eftersom det är så svårt att få tag på vodka. Perestrojkan är inte problemfri.” ”Nej, måtte ni klara av den.” ”Vill ni det, ni i väst?” ”Ja, vi betraktar det som oerhört viktigt att det går bra för Gorbatjov, inte för att vi känner någon sentimental kärlek för Moder Ryssland utan därför att ett fungerande Sovjetunionen blir mindre benäget att starta krig.” ”Ni ser oss enbart som fiender och som om vi kunde starta krig, som om det var vi som skulle starta krig och inte ni själva?” ”Ja, ungefär så. Vi kan förstöra er något mer än ni kan förstöra oss men ingen kan vinna.” ”Sovjetunionen skulle aldrig starta ett kärnvapenkrig.” ”Nej, ni älskar freden och ni led under det stora fosterländska kriget och det ska aldrig hända Ryssland igen och allt det där. Men hursomhelst är det bra för oss alla om det går bra för Gorbatjov och hans perestrojka, det är det som är det viktiga, mer viktigt än glasnost. ” ”Varför det?” ”En ny Brezjnev innebär ökat misstroende, ökad rustning, ökat misstroende för rustningen och mer rustning, det blir det kalla kriget igen.” ”Men jag menar, varför är inte glasnost så viktigt?” ”Därför att det tillhör utanverket, överbyggnaden skulle man kunna säga. Det är trevligt med yttrandefrihet och det är trevligt med punkorkestrar på Arbatskij-gatan och det är trevligt med en liberalare sovjetisk emigrationspolitik, men går det åt helvete med perestrojkan så försvinner glasnost automatiskt, både här hos er och ute i världen.” ”Tror du att jag kan få utresetillstånd, nu när …” ”Ätit färdigt?” ”Ja.” ”Kom så promenerar vi igen.” Hon reste sig genast, hon ville alltså tillbaks till själva samtalet. De




06-05-24

10.49

Sida 322

gick en stund under tystnad bort mot dammen med de stora fontänerna, som om de ville komma på avstånd från någon som skulle lyssna, som om det skulle ha haft den ringaste betydelse. Men just när han trodde att hon skulle ta upp samtalet på nytt tycktes hon få ett infall och drog honom fnittrande, han fann det hoppfullt att hon kunde fnittra, mot några stånd med skjutbanor. ”Om du nu är soldat, visa mej hur en svensk soldat skjuter”, sa hon med ett tonfall som fick honom att tro att hon faktiskt på allvar ville kontrollera saken. Man köpte lösa skott till luftgevären för tre kopek styck och sen laddade man med repeterrörelse. Målen bestod av små rörliga djur i svart och röd plåt och groteska masker med en träffyta stor som ett femkopekmynt som hängde i en tråd under halsen; när man träffade där gjorde masken grimaser och utstötte ljud och tände röda lampor inne i ögonen. Carl tog sikte på en fläck på väggen och sköt två skott. ”Du missade!” skrattade hon. ”Nej”, sa Carl. ”Nu vet jag att jag ska sikta två centimeter nedåt klockan sju. Vilken mask vill du döda?” ”Den där, tvåa från vänster.” Carl sköt tio skott i snabb följd. Varje gång grimaserade masken som om den kved för träffarna. Det var första gången på flera månader han hållit i ett vapen, hans längsta uppehåll på tolv, snart tretton år. Det kändes behagligt, som om allt var över, som om han var tillbaks i livet igen i stället för att befinna sig i den vapenlösa teatern. ”Titta på masken, titta noga”, sa hon med stelt ansiktsuttryck när han lämnade över luftgeväret till en köande kvinna. ”Ja?” sa han. ”Ett monster av något slag. Och?” ”Ser du inte?” ”Nej. Det är en rödmålad mask i papp och plåt.” ”Det är en jude, en antisemitisk karikatyr.” ”Du inbillar dej, det är ett vanligt hyggligt monster.” Han betraktade den groteska masken. Kroknäst, ondskefull, skägg




06-05-24

10.49

Sida 323

och något som kunde vara tinninglockar. ”Du känner inte Ryssland, men det där är en jude, den populäraste måltavlan, både på skjutbanan och på andra platser.” De fortsatte bort mot den stora dammen med fontänerna. Hon verkade som om hon sorgsnat av bilden på det monster som bara med en stor portion paranoid fantasi kunde vara jude. ”Utresetillstånd, vad tror du? Är inte allt förstört nu?” frågade hon äntligen. Han väntade en stund innan han svarade och såg upp mot några gigantiska lövkronor som hade börjat höstfärgas i topparna. Det hade slutat regna och en försiktig sol förstärkte början på höstens färger. ”Ja”, sa han till slut. ”Du ska bara göra som dom säger och svara på alla deras frågor om mej, allting utan att ljuga. Utom på en punkt, en enda sak som är lätt att hålla reda på. Det var nämligen ett misstag av dej att berätta för mej att dom tvingat dej att bli angivare, för naturligtvis måste dom ha gett dej stränga instruktioner att inte berätta det?” ”Ja, naturligtvis.” ”Berätta inte att du har berättat. När man ska ljuga gäller det att hålla reda på vad man ljuger om och därför ska man ha så få saker att hålla reda på som möjligt.” ”Så talar en expert.” ”Ja, jag har ljugit mycket i mitt gamla yrke, men inte nu. Svara på alla deras frågor om mej, allting och alldeles uppriktigt. Dom kommer att kontrollera dina uppgifter så gott det går och dom kommer att se att du hela tiden talar sanning. Till slut avslutas operationen och det hela blir bara arkiv som dom hade kunnat vara utan lika gärna som att ha.” ”Operationen?” ”Ja, dom är igång med en operation, det heter så. En officer har fått uppdraget och han har fått vissa resurser från en högre officer och vissa medhjälpare. Nu ska han lösa problemet och ge svar på vissa frågor och du är ett av deras hjälpmedel.”




06-05-24

10.49

Sida 324

”Vilka frågor?” ”Varför har svenskarna skickat Hamilton till SSSR? Vilka formella uppdrag har han vid ambassaden? Hur sköter han sig i jobbet? Vad tycker han om sitt liv i Moskva? Varför åsidosätter han så nonchalant sina egna säkerhetsbestämmelser? Hur mycket berättar han för sitt damsällskap? Kan vi verkligen dra den säkra slutsatsen att han övergått till öppen verksamhet? Såna frågor, det är ren rutin egentligen.” ”Men hur ska jag kunna användas till sånt, varför har dom gett sig på mej?” ”Dom tror att jag kanske har berättat mycket mer för dej än jag har gjort. De flesta spioner i historien har nog åkt fast för att dom berättat för mycket för kvinnor i svaga ögonblick.” ”Men inte du, tydligen.” ”Kära Irina, kära kära Irina. Jag har lämnat det där livet bakom mej så varför skulle jag någonsin ha dragit upp sånt med dej när jag inte ens vill göra det för mej själv? Då skulle du ju ha flytt, jag skulle ha skrämt bort dej bara för att jag inte kunde hålla mina gamla bekymmer borta. Det var en ond tid och jag räknade det som någonting som var slut i mitt liv, begravt i hemligstämplar. Nu blir det inte så, nu måste jag berätta en hel del för dej så att dom får lite sånt som dom vill ha. Det är det enda sättet vi kan bli av med dom, som du kan bli av med dom menar jag. Mej kan dom inte skada, jag är diplomat och jag gör ingenting olagligt.” ”Om du ljuger för mej, som du tydligen kan eftersom du är spion, så kommer dom alltså på mej och du klarar dej för att du räknas som diplomat, men vad händer med mej?” ”Det fungerar inte så, Irina. Om jag vore spion och nu fick reda på att motståndarlaget hade startat en hel operation för att kontrollera mej, så hade jag naturligtvis gått raka vägen hem och rapporterat den saken och sen så hade jag nog inte kunnat vara kvar i Moskva eftersom jag visste att dom misstänkte mej. Jag hade sagt tack för tipset och åkt hem. Och du hade lämnats i sticket och dom hade tvingat av dej en förklaring, nämligen att du berättat för mej och sen hade det




06-05-24

10.49

Sida 325

blivit ditt fel att operationen misslyckades. Om jag vore spion så hade du i något som dom skulle betrakta som oförstånd just räddat mej.” ”Det är inte bara mej det gäller, det är hela vår familj.” ”Jag vet det, Irina, tror du inte jag vet det? Men nu är jag inte spion så nu behöver jag inte fly och vi behöver inte bete oss som om vi har dåligt samvete, jag behöver bara berätta en del för dej om mej själv som jag egentligen aldrig hade tänkt berätta. Och sen berättar du för dom och så blir vi till slut av med problemet.” ”Om det du berättar är sant.” ”Just det. Om jag ljuger för dej så kommer dom på dej, men dom kommer också på mej. Alltså ljuger jag inte för dej, alltså umgås vi som förut fast med en del nya samtalsämnen som jag hade tänkt undvika.” ”Du tänker berätta för mej om vad du gjorde som spion?” ”Ja, en hel del, men inte allt. Det skulle verka orimligt om jag berättade allt. Men jag ska berätta sånt som gör att du kanske kan förstå mej bättre, förstå varför det är en värld som jag till slut måste lämna.” ”För att du inte stod ut?” ”Ja delvis, men inte bara därför. En del politiker ville bli av med mej också, för att jag visste för mycket om deras lögner. Vår värld skiljer sig inte så mycket från er värld här i SSSR som ni ibland tycks tro.” ”Om dom till slut ger sig, om jag har hjälpt dom utan att ljuga, kan jag få mitt utresetillstånd då?” Hon bet sig i läppen och såg ner i marken som om hon skämdes för att ställa en sån fråga, som om hon alldeles för uppenbart visade sig självisk. De hade kommit till parkens slut, i närheten av Leninstadion. Han hade glömt vad bron hette, men om man gick över bron förbi Frunzekajen så skulle nästa tunnelbanestation komma om ungefär tjugo minuter och heta Sportivnaja, på den orange linjen som hette KirovskoFrunzenskaja, som man måste ta till station Kirovskaja och gå i korridor till Turgenjevskaja för att komma in på den heta gula linjen som hade en ändhållplats som hette Medvedkovo. Slutstationen.




06-05-24

10.49

Sida 326

”Jag skulle vilja två saker”, sa han liksom för att få slut på tystnaden. ”Att du aldrig träffat mej och att du just nu befann dej i en helt annan stad i ett helt annat land”, svarade hon sorgset som om det alls inte var ett sätt att tillskansa sig tröst och goda försäkringar. ”Nej, inte alls. För det första vill jag att du och jag börjar gå mer på teater, du kan ju förklara för mej när jag inte förstår och jag tycker mycket om teater när det är riktig teater, på scen. Sen vill jag att vi åker hem till dej och älskar nästan hela natten.” Hon såg förbluffad ut och sen föll hon i skratt. ”Så att dom kan lyssna på oss, menar du?” frågade hon när hon plötsligt och snabbt skiftade till allvar. ”Det tror jag inte dom gör, dom vill nog hellre att du berättar. Det är inte så kul som folk tror med älskande par på band, man hör aldrig vad dom egentligen säger, man hör bara det ovidkommande. Nej, jag vill älska mera med dej, jag vill inte att dom ska förstöra det som finns mellan oss, och dina föräldrar är borta och vi får passa på.” ”Du är inte lite fräck.” ”Nej, det sitter i sen min tid som spion. Jag tänker bekänna allt det där på din sängkant efteråt.” ”Utan att ljuga?” ”Ja, naturligtvis utan att ljuga, det skulle ju förstöra allting. Jag menar bokstavligen talat allting, Irina. Lita på mej, jag ska aldrig ljuga för dej, hellre hade jag gått min väg.” Hon log mot honom för första gången sen den grillade perestrojkakorven utan öl. Han förvånade sig själv med att nästan tala sanning hela tiden och att han nästan utan att ljuga just hade värvat en agent mitt i en av Moskvas parker, en direkt förbindelselänk till oppositionen. Och han hade till och med lyckats undvika att svara på frågan sista gången hon ställde den. Svaret var ju, det sanna svaret, att den som deltagit i en operation mot en västerländsk underrättelseofficer, deltagit frivilligt eller under tvång, naturligtvis aldrig skulle få möjlighet att lämna landet efteråt.




06-05-24

10.49

Sida 327

”Jag längtar redan hem”, sa hon och log på nytt mot honom. ”Bra, då tar vi en taxi så fort vi kommit ut ur parken och till den där gatan vad den nu heter.” ”Jag tror det kan bli svårt att få tag på en taxi så här dags”, sa hon som om det var lika självklart som betydelselöst. De hade ju ändå en halv dag och en hel natt. ”Jag känner på mej att vi får en taxi så fort vi kommer ut på gatan”, skrattade Carl. Han lutade sig fram och kysste henne på kinden som om det vore den mest självklara av handlingar. Det var september och början på hösten. Han räknade nu med att Sandström skulle vara död innan hösten övergått till vinter. Och att hon troligen skulle få en stor del av skulden. De fick genast en taxi. *** September är en bråd månad i Kivik. Äpplena mognar i avdelningar, sektionsvis beroende på hur tidiga eller sena sorter de är. September är en av de stora skördemånaderna. Invandrarverket och den förbannade polisen hade numera satt stopp för tillskottet av polska, oerhört arbetsamma studenter bland de extraknäckande äppelplockarna. Men DG hade två nytillskott som uppträdde som om de aldrig i livet haft andra planer än att plocka äpplen. Det tycktes falla sig helt naturligt för dem båda att arbeta hårt och glatt och allmänt pratsamt, och om man kunde bortse från indiskreta observationer rörande deras högst påtagliga spänst och allmänna välbefinnande och styrka, så såg de ut som vanliga nyss hemkomna amerikastudenter. De uppträdde redan som fullfjädrade lögnare, på ett så övertygande sätt att DG nästan blev lite rörd när han såg dem. Båda hade dessutom skrivit på utan att tveka. Sen en vecka tillbaks var de löjtnant Lundwall och löjtnant Stålhandske, anställda inom




06-05-24

10.49

Sida 328

SSI:s nybildade operationsavdelning. De var för evigt sammansvetsade, inte bara med varandra utan också med Carl, som förhoppningsvis skulle bli deras chef. Det var Operation Big Red som band alla tre samman. Det var inget konstigt med att han hade ett par av äppelplockarna boende hos sig inne i villan, under skördesäsongen fanns över huvud taget inte många tomma sängar i Kivik. Alltså kunde han ägna kvällarna åt att förhöra sig om deras utbildning och om deras förväntningar på jobbet. De fick sitta vid brasan och trakteras med cider, som om det inte bara var en skillnad i militär grad, numera en avsevärd skillnad, mellan dem och Carl, utan också för att DG för sig själv tills vidare ville hålla ett visst avstånd till ungtupparna. De var på sätt och vis hans egen skapelse, men snart var han pensionär och någon annan skulle ha rätten att gå in dem i tjänsten. Hans sista år hade i alla fall lett till en del resultat på det organisatoriska planet: kommendörkapten Hamilton och löjtnanterna Lundwall och Stålhandske var en högst märklig förstärkning på just det operativa fält där svensk underrättelsetjänst tidigare, det måste man medge, haft vissa svagheter. Pojkarna gjorde dessutom ett begåvat och trevligt intryck. Det var nästan svårt att föreställa sig att de hade samma resurser som Carl själv. Men så kunde det faktiskt vara. Och två nya kustjägare hade just avrest till San Diego för att göra sina fem års förlängda värnplikt. Det hade visserligen suttit hårt åt, men ÖB hade gett med sig dels som en gest åt den avgående gamle direktören, dels med vissa enkla hänvisningar till vissa praktiska resultat som sådan utbildning bevisligen kunde föra med sig. Bättre reklam än Carl var därvidlag svårt att tänka sig. Den gamle direktören kunde alltså med viss ro börja förlika sig med tanken på att han inom kort skulle vara borta från tjänsten och för evigt, nåja för resten av sitt liv, vara knuten till äpplen i stället för underrättelsetjänst. ”Men när kommer Hamilton hem?” frågade Joar Lundwall oför-




06-05-24

10.49

Sida 329

änderligt artigt trots att det var tredje gången på två dar han ställde frågan. ”Om du blåser lite med bälgen underifrån, under gallret, så tror jag det blir mer operativt”, svarade DG. Men så ångrade han sig. ”Det är ju dessvärre så att vi har valår i år”, började han sin förklaring och insåg snabbt att formuleringen kunde missförstås. Han fortsatte följaktligen via en snabb modifiering. ”Ja alltså, dessvärre och dessvärre. Men nu är det ju så att regeringen har hand om utnämningar och det är tre utnämningar i stöpsleven här, och regeringen bestämmer över två av dem. Jag själv ska ha en ersättare och valet av person beror direkt på vilken regering det blir. Somliga tycker inte om sossar, somliga föredrar såssar, som de säger i försvarsstaben. Det finns alltså två alternativ för tjänsten. Sen är det Lallerstedt och inom kort självaste Sam. Allt det här hänger ihop med politiken, dessvärre.” ”Nåjo. Men hänger Carl själv ihop med politiken, int har väl han nåt ihop med sossar eller borgare?” frågade Stålhandske på sin klingande finlandssvenska. ”Njä, det kan man förstås inte säga. Men tanken är alltså att Carl går in på Lallerstedts jobb och Lallerstedt far ut på de sju haven igen, förmodligen rätt nöjd med den lösningen. Men det är C OP 5 som utser chef för vår operationsavdelning och frågan är om Carl hinner hem innan vi har en ny C OP 5.” ”Vore det inte bra att ta hem honom från Moskva i god tid i så fall?” frågade Lundwall oföränderligt mjukt och artigt. ”Jo, det förstås”, knotade DG, ”men han måste ju bygga färdigt det där dataprogrammet så att vi får lite stil på våra Moskva-rapporter, lite systematik åtminstone.” ”Ja, men det borde ju vara gjort på ett par månader”, invände Lundwall. Ett helvete att ljuga för intelligent folk, tänkte DG. ”Du är också dataspecialiserad?” bytte han ämne, nästan demonstrativt.




06-05-24

10.49

Sida 330

”Ja, jag har samma utbildning som Hamilton.” ”Och du anser att man kunde göra programmet på två månader?” ”Ja, utan tvekan. Sen beror det kanske lite på hur mycket grundmaterial dom har och vilken ordning det befinner sig i, men två månader borde räcka.” ”Hm”, sa DG. ”Och du då Stålhandske, du la av med det där dataköret?” ”Nåjo. Jag tänkte som så att vi har ju redan för helvete två såna här datafantomer på bolaget och det passar int mej så bra. Så jag la om teknik, så att säga.” ”Jaha, och om jag kommer ihåg rätt från någon uppriktigt sagt något ironisk rapport från vår värderade kommendörkapten så handlade din nya teknik om amerikansk litteratur. Jaja, vem vet, det kanske kommer till användning det också”, myste DG och höjde sina ögonbryn till den ironiska varianten på berguv. ”Nja, det var ju lite råddigt med den där litteraturen också”, började Åke Stålhandske generat. DG såg roat på honom. Mannen var en fysisk jätte som alla skulle lägga märke till ute på fältet, åtminstone i dagsljus. Redan det begränsade honom en del, men nu fanns det tydligen ännu ej kända och nya begränsningar. ”Ja?” frågade DG roat. ”Vill löjtnanten kanske vara så vänlig att klämma ur sig den bistra sanningen och ingenting annat än den bistra sanningen?” ”Jag ägnade mej åt avlyssningsteknik de sista två och ett halvt åren”, klämde jätten fram med en röst som nästan gick i falsett av nervositet. ”Du gjorde vad för någonting?” frågade DG med höjd röst och med fullkomligt naturlig och icke det minsta spelad bestörtning. ”Jo, avlyssning, alltså …”, sa den blonde jätten tveksamt. ”Nå och?” frågade DG obevekligt. ”Du har lärt dej vadå?” ”Man skulle kunna säga att jag vet det mesta om tjuvlyssning och vilka små manicker man använder till det och hur man skyddar sig




06-05-24

10.49

Sida 331

mot manickerna”, svarade Stålhandske mjukt och försiktigt. ”Men det är ju lysande!” utbrast DG med fullkomligt äkta spontanitet. ”Det är ju ett område vi legat efter på. Jaja, det är visserligen förbjudet och mot grundlagarna och allt det där, men det är ju förbannat praktiskt. Frågan är bara hur vi ska kunna beställa grejerna innan det blir vaktavlösning på mitt jobb och det kommer någon moderat som tror att bara sossar skiljer på Guds lag och människans förordningar.” Joar Lundwall hade följt konversationen med stigande svårighet att inte brista ut i skratt, men här exploderade han. ”Det är lika bra du säger det, ha det avklarat Al”, sa han utan spår av fientlighet till sin kollega i högst påtagligt bryderi. ”Jo, det är så att jag tog med mej en del av övningsutrustningen”, muttrade Åke Stålhandske blygt. DG betraktade häpet de båda unga männen. De såg så förbannat oskyldiga ut i sina gymnastikskor och kaliforniska bomullströjor som båda antydde en hemvist i San Diego. Han hade fortfarande, märkte han nu, svårt att se dem som två nya Carl. ”Du gjorde vadförnågot?” frågade han till slut med så mycket sträng pondus som han kunde mobilisera. ”Nåjo. Jag tog alltså med mej två resväskor med sånt där material och gick genom grönt på Arlanda. Och jo, de tog mej för att jag hade lite för mycket whisky, men det gick ju att reda ut även om det var lite råddigt i början. Men dom tittade aldrig i väskorna. Materialet finns i våra nya lokaler i Stockholm.” Åke Stålhandske såg ner i golvet. Joar Lundwall ansträngde sig för att se fullkomligt neutral ut. DG satt blickstilla och fullkomligt tyst i några sekunder. Sen brast han ut i ett rungande gapskratt. ”Det är ju fullkomligt lysande, dumt men lysande, strålande dumt men Gud skyddar dumbommar. Och förresten kan ju grejerna komma till pass nån gång. Åtminstone för … ska vi säga realistiska övningar.”




06-05-24

10.49

Sida 332

Och så skrattade han så länge och så högt att han drog med sig de två nya operatörerna. ”Jag tror förbanne mej jag ska bjuda på lite hemkörd calvados, och har någon sett mina av läkare förbjudna cigarrer?” sa DG och reste sig. Sen gick han skrockande för sig själv ut i köket på jakt efter ett eller annat förbjudet. De två fänrikarna bytte en tyst blick som betydde att de andades ut. Nu var problemet ur världen. *** Jurij Tjivartsjev tyckte illa om hela operationen. Det var inte GRU:s sak att syssla med såna här tjekistkonspirationer, GRU var en seriös underrättelsetjänst och inte en samling politiska intrigörer som de där i KGB. Det var över huvud taget absurt att ägna timmar av tankeverksamhet och mänskliga resurser åt att fylla svenska skandaltidningar med desinformation. Men ändå nödvändigt. För naturligtvis hade folk nere på dårhuset börjat läcka information till den borgerliga kvällstidningen, via sina vanligaste kanaler och vanligaste journalister, om historien med PÅFÅGELN och hans politiska immunitet, om den svenska regeringen som skyddade ryska spioner av partitaktiska skäl för att det inte skulle bli mer så kallade affärer i valrörelsen än det redan var; det pågick samtidigt en invecklad och tämligen äcklig affär om medlemmar i den svenska partinomenklaturan som ägnat sig åt narkotikakonsumtion samtidigt som de var försedda med personliga livvakter från polisen. Enligt GRU:s informationer från dårhuset kunde det vara en tidsfråga innan alla rykten om homosexuella aspekter på livvaktsfrågan flöt upp i den borgerliga kvällstidningen. Men i den andra kvällstidningen kunde nu i alla fall journalister som ansågs som ”spionforskare” – ordet lät obegripligt när man över-




06-05-24

10.49

Sida 333

satte det till ryska – förklara att jakten på PÅFÅGELN pågått flera år inom en hemlig undersökningsgrupp på Säpo som ytterst få hade fått känna till, på grund av läckagerisken. Och frågan om immunitet för infångade spioner var i själva verket inte alls så kontroversiell. I England och USA och Västtyskland hade man ofta gjort så, det var en etablerad teknik bland världens stora spionjägarorganisationer. Och det var ju effektivt, eftersom man ansåg det viktigare för nationens säkerhet att få kunskaper som man annars inte skulle få. Det var inte konstigare än tekniken att utväxla dömda spioner. Det personliga straffet var inte det viktigaste, ställt mot rikets säkerhet. Följaktligen var det inom säkerhetspolisen som den intelligenta tanken på immunitet hade uppstått och man hade med viss svårighet övertygat regeringen om det kloka i att bete sig som de stora pojkarna i Väst. Allt var således ordnat till det bästa och den svenska regeringen var klok och oskyldig, kunde den GRU-organiserade journalistiken i den socialdemokratiska kvällstidningen meddela. Vilket naturligtvis ledde till snabba instämmanden från den statliga televisionens nyhetsprogram. Det såg i och för sig bra ut, det såg faktiskt ut som om man tills vidare bromsat upp de regeringsfientliga säkerhetspolisernas kampanj i den borgerliga kvällstidningen. Frågan var då om de skulle spela kortet med de misstänkta militärerna och TRISTAN-rapporten. Det var ju det som var det känsliga. Då skulle militären via den stora högertidningen som dominerade Jurij Tjivartsjevs fönsterutsikt börja förklara att det inte fanns några misstänkta officerare eftersom TRISTAN-rapporten varit en ren provokation. Sådana historier kanske inte skulle ha så hög trovärdighet inför den svenska publiken och, viktigare, det sovjetiska agentnätet. Men det var ändå bättre att förekomma än att förekommas. Därför fattade Jurij Tjivartsjev redan nu beslut att spela det avgörande kortet: Den socialdemokratiska tidningens Säpo-journalister skulle få




06-05-24

10.49

Sida 334

sprida nyheten att PÅFÅGELN varit det skyddsnät som hela tiden funnits bakom spionen Sandström och att det var det som gjorde att man genom sitt oerhört intelligenta arbete hade kunnat spåra sig fram till PÅFÅGELN. Han hade ju redan bekänt det där i sina förhör eftersom avtalet om immunitet var i hamn. Alltså kunde flera personer på dårhuset känna till saken, alltså var det inget konstigt med att den dök upp i pressen. Det skulle nog reda ut sig till slut. Men det var onekligen egendomligt att behöva syssla med sånt där tjekistkonspirerande. Han noterade vilka order han skulle ge i ärendet vid eftermiddagens sammanträde, städade undan kvällstidningssoppan och övergick med betydligt större aptit till den nya Hamilton-rapporten från Moskva. Undersökningen hade gett förvånansvärt snabba resultat. Enligt vad LÄRKAN kunnat berätta, passande kodnamn förresten med tanke på hennes musikaliska bakgrund, så hade Hamilton i vissa manligt svaga ögonblick berättat för henne om valda passager i sitt tidigare liv. Innan han skickades iväg till Moskva hade han varit utsänd på det som skulle bli hans sista våta jobb, och hans obehagligaste, eftersom ett av offren var en palestinsk pojke som inte var mer än 16 år gammal. Men eftersom en ledande politiker ville ta åt sig äran för operationen så hade Hamilton oskadliggjorts genom att sändas så långt bort som möjligt. Här fanns en fotnot som förklarade att man i ett flera månader gammalt telefonsamtal, långt nere i ett arkiv någonstans, hade funnit en konversation mellan den svenska ambassadören och den reelle chefen på det svenska utrikesdepartementet, där den senare något kryptiskt beklagat att man inte kunnat sända Hamilton till Ulan Bator. Vid tillfället hade det uppfattats som ett alltför kryptiskt skämt för att erbjuda tolkningsförslag. Mot det nuvarande tolkningsförslaget fanns emellertid ingenting att invända: Peter Sorman hade sagt att han ville ha Hamilton så långt från Sve-




06-05-24

10.49

Sida 335

rige som möjligt och det stämde med såväl tjekisternas som med numera egna informationer om att Hamilton på högst tvivelaktiga grunder hade landsförvisats och tvingats bort från sin hemliga tjänst. Det fanns ytterligare kontrollerbara informationer som Hamilton lämnat ifrån sig till LÄRKAN. Han hade gruvat sig för en operation som ägde rum för flera år sen i Västtyskland, han hade till och med talat om nazifasoner. Västtysk specialpolis hade slaktat ett dussin terrorister vid ett och samma tillfälle i Hamburg och Hamilton hade varit infiltratör i terroristorganisationen och det hade varit han som kallat in specialisterna. På något sätt hade han ruelser för det som hände. Det var inte helt lätt att förstå. Han var ju officer och motståndaren i det här fallet hade varit terrorister. Men pusselbitarna stämde med annan information. Man visste ju att Hamilton befunnit sig i Västtyskland, att han under en kort period vårdats på militärsjukhus i Syrien och förhörts av flygets underrättelsetjänst där; kopior från Damaskus hade rekvirerats men ännu ej kommit fram. Och händelsen som sådan, när Västtyskland slutgiltigt gjorde upp räkningen med sina terrorister, hade ju inte undgått någon. Jurij Tjivartsjev hade alltid gissat att Hamilton på ett eller annat sätt varit inblandad i den operationen och här kom alltså bekräftelsen. Han hade en del sporadiska noteringar i sin egen Hamilton-mapp i kassaskåpet. Så nog stämde informationerna från den där LÄRKAN. Det såg alltså ut som om bilden klarnade. Hamilton hade fått sparken från sitt mycket kvalificerade hemliga jobb, han hade offrats av politiska skäl och man hade nästan som av ironi skickat honom till Moskva för att syssla med tämligen triviala bearbetningsproblem som gällde militärattachéernas rapporteringssystem, ett jobb som han rimligtvis måste betrakta som näst intill meningslös rutin i jämförelse med tidigare arbetsuppgifter. Han var 34 år och ogift och därtill förvånansvärt sentimental. Han tog inte sitt jobb på allvar och slarvade med alla upptänkliga säker-




06-05-24

10.49

Sida 336

hetsbestämmelser och gick uppenbarligen bakom ryggen på sina överordnade. Han var redan en ofta sedd gäst på ambassadtillställningar inom den västerländska kretsen. Han drack för mycket och sysslade med grubblerier. Det såg onekligen mycket bra ut, det var ett klassiskt mönster. Den allvarligaste frågan var emellertid om det inte såg för bra ut. Hamilton var ung, men han var ingen dununge. Det var onekligen märkligt att en kort serie motgångar så till den grad kunde få honom att börja falla ur ramen, till och med berätta för kvinnor på sängkanten. Det såg alltså bra men möjligen för bra ut. Man fick aldrig underskatta motståndaren och man måste alltid utgå från att motståndaren var mer intelligent och bättre informerad än man själv. Det var definitivt för tidigt att dra några operativa slutsatser. Jurij Tjivartsjev avslog bestämt alla sådana funderingar som entusiasterna i Zentral redan ville börja förbereda.




06-05-24

10.49

Sida 337

 Hans nya Lada 1600 gick som ett spjut, nästan som om GRU tagit in den på specialtrimning samtidigt som de förmodligen fäste en radiofyr under vänster stänkskärm; någonting var i alla fall diskret insvetsat i en helt sluten ficka. Hur gjorde de när de bytte batterier, krävde att få in bilen på reparation? Det spelade ändå ingen roll, han skulle inte använda bilen på väg till slutstationen. Han försökte koncentrera sig på tiden framåt, ungefär en vecka framåt då det bara fanns två saker av betydelse. Leningradskoje Chaussée skulle snart övergå till Leningradskij Prospekt där en av de tänkbara teatrarna låg, Tsignaskij Teatr Romen, zigenarteatern. Men Irina hade redan tagit med honom dit och de skulle spela samma föreställning hösten ut, en tolv år gammal succé som hette ”Vi zigenare”. Det var nog det bästa och mest intensiva han hittills sett i teaterväg. Stjärnan Nikolaj Slitjenko skulle antagligen göra oerhörd succé om de fick turnera i Väst, som de traditionellt erkända teatrarna. Men så långt hade glasnost tydligen inte gått än. Dels hade de alltså nyligen sett föreställningen, dels hade den bara en mellanakt. Bäst vore en pjäs eller en balett med två pauser. Annars kände han vägen tillräckligt väl från Leningradskij Prospekt. Han skulle passera nästan förbi hennes hem om han tog den svåra vägen. Den lätta vägen gick på själva ytterringen men den var sannolikt för välpatrullerad av både uniformerad och civil polis. Bolsjoj-teatern låg bäst till. En pjäs på Bolsjoj-teatern i tre akter fick det nog bli. Men när han körde in på Leningradskij Prospekt, halvvägs inne i




06-05-24

10.49

Sida 338

stan från flygplatsen i Sjeremetjevo II tappade han koncentrationen. Det privata tog över. Han kunde inte bestämma sig för hur hon hade tyckt och tänkt om de två dagarna och för övrigt var det naturligtvis ett misstag att officiellt bjuda över en polis, även om hon var kvinna. Det skulle ju distrahera GRU. Men han hade behövt henne, han hade behövt två knappa dygn av icke teater liksom för att pröva om det fanns någonting kvar av honom själv. Och för militärattachéernas stora bal behövdes definitivt kvinnligt sällskap. Det här året hade kinesiska ambassaden stått för värdskapet och lokalerna hade fått hela tillställningen att verka som någonting skildrat av Tolstoj, femhundra paraduniformer, vals mellan marmorpelare, enorma ljuskronor, blixtrande smycken och ordnar, guldskärp och tränsar; som saga eller operett. Och kanske lite löjligt. Hon tyckte nog att det var löjligt och hon hade skrattat irriterande gott åt honom hemma i lägenheten när han desperat krånglade med sin styva vita krage och svårigheten att få två halskors att hänga lika mycket snett åt vardera hållet. Hon hade till slut ordnat saken med två små säkerhetsnålar. Hon hade i alla fall kommit, hon hade tyckt om hans brev och hon hade kommit och han hade lovat henne att komma hem snart, vilket var ett uttalande som stred mot allt förnuft, nästan som om han höll på att bli den säkerhetsrisk han spelade sen mer än tre månader tillbaks. Han ville inte tänka mer, han gled över i myndighetsfilen och ökade farten för att få mer bilkörning att syssla med. Natten tillsammans sved sig obönhörligt igenom hans försök till koncentration på bilkörning. Han kände hur han fick handsvett så att ratten blev hal. Det var obegripligt att han skulle drabbas av sådan skräck när det gällde allvar, någon han tyckte om. Med Irina hade han ju jämförelsevis haft en del glänsande uppvisningar för den tjuvlyssnande oppositionen; för rimligtvis tjuvlyssnade de eftersom de rimligtvis måste kontrollera henne.




06-05-24

10.49

Sida 339

Leningradskij Prospekt hade övergått till Gorkij-gatan och han ställde nästan som av gammal vana ifrån sig bilen utanför Hotel Intourist, som om han vore på väg upp i någon av de avskyvärda barerna för att dricka avskyvärt vitt vin eller avskyvärd guldchampagne. Men i stället promenerade han bort mot kvarteren kring Bolsjojteatern för att än en gång rekapitulera allt i minnet. Det var söndag och det centrala varuhuset, Tsentralnij Univermag, var stängt. Men i pelargången utanför varuhuset på väg mot den troliga parkeringsplats hon skulle välja fanns en rad med små gatustånd som sålde krimskrams och frukt. Köerna var längst vid de gröna bananerna och äpplena. Vid ett av stånden låg en rad med små verktygsset och han upptäckte ett litet plastfodral som innehöll en stjärnskruvmejsel, en vanlig skruvmejsel och en syl. Verktygen var ungefär femton centimeter långa. Han betraktade de fem små plastfodralen en stund, de kostade en rubel styck. Det var som ett tecken från makterna, det var sista ledet i hans förberedelser. Han köpte ett set och stoppade det i fickan och gick vidare genom gången bort till den lilla tvärgatan på andra sidan där det fanns stånd med glass, de upphörde tydligen aldrig att äta glass och dricka kvass. Han tog en bägare kvass och betraktade parkeringsplatsen och de olika gatuförbindelserna medan han repeterade i minnet. Nästa teaterbesök skulle bli Bolsjoj, det hade de redan bestämt. Om föreställningen var i mer än två akter så skulle det bli av. Han insåg att han bett henne komma över från Sverige för att han ville säga adjö, utan att säga det. I bröstfickan bar han en liten blå identitetshandling, en diplomatjeskaja kartosjka. Den kunde visserligen övertyga de evigt sura Intourist-vakterna vid lyxhotellens ingångar, men träffades han och oppositionen där ute i Medvedkovo var skyddet inte ens värt pappret det var tryckt på. Det var rimligt att träffa henne för att säga adjö. Det var mindre




06-05-24

10.49

Sida 340

rimligt att plötsligt via all officiell byråkrati och kontroll bjuda över en svensk polis som privat gäst. När han kom tillbaks till ambassaden drog han på sig sin träningsoverall; han var nu nere i en träningsrunda varannan dag i sin planenliga försämring. Men de närmaste dagarna skulle det inte bli någon alkohol alls, han var fri från det nu. Han sprang ner till sitt vändmärke på den tysta och höstfärgade breda gatan och han gjorde det långsammare än någonsin, han kände det som om han lunkade snarare än sprang. Vid vägmärket tittade han på klockan. Jo, han hade nog räknat rätt. Sen återvände han i full fart, på sitt absoluta maximum – den sammanlagda tiden skulle ju inte imponera på hans tidtagare vid ambassadgrindarna i alla fall – och det var som om han kände sig plötsligt befriad, som om han var en Viggen som plötsligt steg rakt upp och slog till efterbrännkammaren strax efter att landningsställen dragits in. Äntligen var han airborne, som de flesta av Sovjetunionens specialiserade truppslag. Hans kropp hade tagit mycket stryk och hon hade märkt att han till och med lagt ut en del. Men nu var det slut på den första akten. *** Han höll två dagars intensiv avslutnings- och generalrepetition med sin överste och sin kommendör. Som man kunnat vänta hade de båda utvecklat en glad pojkaktig entusiasm över datasystemets trollkonster. Han använde i huvudsak alla data om attackplanet SU-24, ”Fencer” på Natospråk, som övningsexempel. Uppgifterna låg klassificerade både inom orange och rött system och det man fick fram med energi från det vanliga elnätet visade i stort sett alla kända tryckta data om planet, samt en serie som kunde hänföras till ett visst antal rapporter hem där det funnits uppgifter om SU-24, Sovjetunionens försök att bygga en motsvarighet till det amerikanska F-111.




06-05-24

10.49

Sida 341

När han kopplade om till reservkraftsaggregatet, så att alla fysiska och teoretiska förbindelser med yttervärlden bröts, gick det att plocka fram de uppgifter som klassificerats röda, exempelvis tidigare rapporter om hur planet observerats i Riga på ett mindre flygfält, utan målade beteckningar, slutsatser man dragit tidigare år om omgrupperingar till Baltikum av det tyngsta och mest bestyckade attackplanet och vilka konsekvenser det kunde ha för svenskt vidkommande med hänvisning till kapacitet och räckvidd. Uppgifterna om utvecklingsvarianterna B och C, som kunde vara bland de relativt få egna svenska godbitarna, låg givetvis också under röd klassificering. Typ B kunde anses ingå i det strategiska flyget och vara försedd med taktiska kärnvapen, typ C hade uteslutande robotar avsedda för sjömål i Östersjöområdet. Bland de senaste rapporterna, som gick in delvis under röd och delvis orange klassificering, fanns uppgifter om ett tillbakadragande av det för svenskt vidkommande tämligen hotfulla vapnet – hotfullt så länge det befann sig i Leningrads Milo eller det Baltiska Milo i Riga – och slutsatserna att det kunde ha såväl med glasnost som med besparingar att göra. Slog man då på ”besparingar” fick man en serie nummer på olika rapporter i de mest skiftande ämnen och plötsligt ”såg” man ett mönster som inte funnits där lika självklart tidigare: ryssarna höll på att spara in på försvarsresurser inom svenskt intresseområde. Militär glasnost, således. Systemet gick kors och tvärs genom marina uppgifter och uppgifter som hade med flyg och markstridskrafter att göra och det var så pass lätt att ställa upp de olika klassificeringarna att de två äldre männen som aldrig i livet trott att de skulle klara de jävla manickerna nu närmast tävlade i uppfinningsrikedom och fingerfärdighet. Det nya systemet var nu airborne, det också. Därmed var Carls officiella uppdrag klart. De hade en improviserad examensfest efteråt, nere i stan i ett vackert 1800-talshus där kommendören bodde för sig själv. Fast ambassa-




06-05-24

10.49

Sida 342

dören hade vissa planer på att ta ifrån honom det magnifika residenset och göra det till någon sorts svensk kulturanläggning i stället. Carl kände det på nytt som om han höll på att säga farväl och han drack mycket försiktigt. *** Tvärs över gatan från Tsentralnij Univermags gråa varuhus på Petrovkagatan ligger en rad sidoutgångar från Bolsjoj under ett tak med smala pelare. Det tar exakt femton sekunder för den som kommer ut från en av sidoutgångarna att försvinna in i passagen intill varuhuset på andra sidan gatan och sen mindre än 40 sekunder att komma ut på andra sidan på Neglinnajagatan där den är som bredast, vid kioskerna och den improviserade parkeringsplatsen. Därifrån är det bara ett kvarter ner till den stora huvudgatan Prospekt Marksa. Carl stod i hörnan av Neglinnaja och Prospekt Marksa och studerade trafiken. Hon skulle visserligen komma från andra hållet. Ingen svängde vänster över den heldragna linjen mitt ute i gatan, det kunde alltså vara en trafikförseelse och då kunde det bli en mycket kort resa och en månad till ny planering. Man skulle alltså svänga åt höger till en början. Glazunovs ”Raymonda” var en av Bolsjojs eviga stöttepelare i repertoaren, den ursprungliga uppsättningen från 1898 körs fortfarande. Det hade krävts en del extra ansträngningar för att få biljetter till kvällens föreställning eftersom titelrollen skulle dansas av Nina Anansjvili och den andra huvudrollen, Jean de Brienne, av den stora stjärnan Andres Leipa. Föreställningen var flera timmar lång. Och i tre akter. Det hade börjat regna och han gick uppför gatan till övergångsstället mitt emot varuhusets baksida och såg under stigande oro hur




06-05-24

10.49

Sida 343

den ena parkeringsplatsen efter den andra började fyllas. Han flyttade sig in under tak i passagen och såg hur hon kom och fick den näst sista platsen på samma sida av gatan som han nu stod. Det var perfekt, det kunde inte bli bättre. Och föreställningen var i tre akter. Han väntade in henne och hon ryckte till när hon upptäckte honom och han förklarade snabbt att han inte ville vänta inne i vimlet på teatern eftersom det var svårare att hitta varandra där. Han tyckte att hon just i kväll såg mer rädd ut än förut, men bestämde sig för att det säkert var inbillning. Hon var däremot vackrare än på länge och hon hade ansträngt sig för att bli det, även om hon fortfarande bar lågklackade skor för att dölja sin längd. Eller hon kanske bara hade lågklackade skor. Han skulle ändå inte ha störts av att hon kunde bli någon centimeter längre än han själv, men kanske var det ett komplex som satt i henne sen barndomen. Det luktade malmedel inne i teatern och de satt högt upp på tredje radens sida och såg praktiskt taget ner på den enorma scenen med de förskräckliga kulisserna långt i bakgrunden för att ge utrymme åt särskilt Leipa, när det ekvilibristiska skulle börja i tredje akten. Men första akten var outsägligt tråkig, hövisk och 1800-talsmässigt fransk. Då och då flammade en liten blå kamerablixt upp nere i salongen; sovjetmedborgare som ville ta ett minne för livet med sig hem. De kunde inte få så mycket på sina fotografier utom några nackar framför sig och en dimmig scen utan detaljer mitt i centrum ovanför nackarna. Carl kände till sin förvåning hur han höll på att somna. I första mellanakten trängde de sig ner en trappa och drack varsin läsk, efter att han stått i den sedvanliga ryska kön. När klockorna ringde och de var på väg uppför trappan sa han att han plötsligt kommit ihåg ett telegram han måste hem till ambassaden och besvara, lånade hennes bilnycklar och kysste henne på kinden och såg till så att hon sögs in med publiken till tredje raden. Allt hade gått mycket snabbt och han hade inte ens registrerat någon




06-05-24

10.49

Sida 344

undran eller oro hos henne. Han hade ju lovat att de skulle ses till tredje akten. Han hade en timme och tio minuter på sig. Backen i familjen Dzerzjinskijs bil var trög att få i läge och det skrapade oroväckande i växellådan när han gick upp till tvåan. Han körde mycket lugnt ner till hörnan av Neglinnaja och Prospekt Marksa. Det var gles trafik och han övervägde ett ögonblick om han skulle ta den förbjudna vänstersvängen direkt. Men det fanns inte en enda bil i backspegeln och således ingen som plötsligt skulle tvingas begå samma trafikbrott och avslöja sig. Han svängde höger och ökade farten så fort han kom ut på Prospekt Marksa. Det här blir sightseeing till en början, log han när han såg Bolsjojteaterns rosa fasad genom sidorutan. I så gott som ensamt majestät körde han runt torget med det krångliga namnet, ”Torget till minne av 50-årsjubileet av Revolutionen” och kastade en blick upp mot den stora röda sovjetfanan, som vanligt belyst och som vanligt i perfekt lagom fladder, trots regnet. Han hann få två snabba skymtar av Vasilij-katedralen, sen vänster och sen rött ljus som naturligtvis tycktes dröja oändligt länge innan det slog om. En Volga med gardiner där bak och en gul taxi hann sluta upp bakom honom. Men han bestämde sig för att de inte kunde vara så dumma. Ljuset slog om och han körde snabbt uppför Prospekt Marksa och passerade sin utgångspunkt och hann precis förbi när trafikljuset slog om uppe vid KGB-torget; och de andra bilarna stannade lugnt vid rött ljus bakom honom. Det var mörkt och det duggregnade. KGB:s stora gula byggnad med den grå stenfoten var inte fasadbelyst och de flesta fönstren var släckta, utom på övervåningen. Han ökade farten uppför Dzerzjinskavagatan som skulle byta namn till Sretenka-gatan så fort han passerade den inre ringen; än så länge hade han kört sträckan förut. Sen fortfarande rakt fram och så ut på den väldiga Prospekt Mira, ”Fredsavenyn”. Han skrattade plötsligt till, inte hysteriskt bestämde




06-05-24

10.49

Sida 345

han, när han tänkte på det ironiska i namnet på den stora gata han skulle följa i sju–åtta minuter i hög fart. Det var en kväll mitt i veckan. Risken att Sandström arbetade så här sent var mycket liten. Risken att han skulle befinna sig ute på galej i gammal god stil var obefintlig. Risken att han hade någon kvinna att misshandla eller strypöva sig på hemma var den största. Det skulle inte få finnas några vittnen. När Prospekt Mira tog slut uppe vid parken för den sovjetiska vetenskapen och kulturen, eller om det nu var sovjetrepublikernas park, som förkortades VDNCH, så körde han för första gången in på okänd mark. Nu bytte avenyn namn till Jaroslavskoje Chaussée och sen kom de fem svåra vägvalen genom förortsområdena där han dels riskerade att tappa bort sig, dels skulle upptäcka vilken som helst förföljare. Det tog tjugo minuter från start till mål, han hade inte kört fel och han var sannolikt inte förföljd. Ovanför tunnelbanestationen pågick ett stort bygge och nedanför det byggdes det ett helt nytt område. Han svängde ner på gatan vid tunnelbanestationen utan att göra tecken, men ingen av de två följande bilarna svängde efter honom och efter dem var gatan tom. Nej, han var nog ensam på vägen och förhoppningsvis inte väntad. Han passerade sakta förbi tunnelbanestationen och parkerade bilen efter 50 meter där det stod några andra bilar; de hade inga påtagliga parkeringsproblem i sina förorter i Moskva. Sen gick han tillbaks upp till tunnelbanestationen. Ett tåg tycktes just ha kommit in och enstaka passagerare gick åt olika håll, nästan alla med en bärkasse i händerna, som folk hade för att alltid kunna slå till i en oväntad kö med oväntade varor. Tunnelbanestationens överbyggnad var en trist grå betongklump och utanför stod en stängd tobakskiosk, några rader med mineralvattenautomater och några rader med automater för kvass, allt stängt. Han gick fram till trottoaren. Han betraktade först de tre telefonautomaterna till vänster i bilden och sen slutligen sökte sig hans blick




06-05-24

10.49

Sida 346

upp till det åttonde fönstret ute i hörnet i det vita huset mitt emot. Ljuset var tänt där inne. Han vilade i ögonblicket, som om han kände någon sorts frid, som om allt nu var över. Det var som om han ville stanna här, det var fullkomligt fridfullt och han såg bara tre människor på väg bort från hans position. Men han borde ju helst vara tillbaks till pausen mellan andra och tredje akten. Han drog efter andan och gick långsamt över asfalten och in på husets baksida. Det första han såg var en ishockeyrink, en något förfallen ishockeyrink som det tycktes. Bredvid stod några gungor av stabil rysk modell med stålarmar i stället för kedjor. Han vände sig om mot porten. Utanför stod en gisten grön träbänk där delar av ryggstödet hade fallit samman. Porten var blå och saknade kodlås. Han gick in utan att ens se sig om, det var ändå för sent nu. Antingen fanns de här och om de verkligen var bäst i världen skulle han ändå inte se dem. Eller också fanns de inte här. Hissen måste ha stått bara några våningar upp, för den kom nästan genast. Den hade det vanliga gamla ryska systemet, dubbla dörrar och kontakt som slöts när man stängde innerdörrarna. Han tryckte på knappen för våningen under. Hissen var som väntat absolut fri från klotter. Portgången var trång och mörk. Trappan upp till nästa våning var mycket smal, det skulle bli svårt att förflytta sig snabbt nerför trapporna och framför allt var risken för buller stor. Han höll på att snubbla på en trehjulig cykel. Han förde cykeln åt sidan och bestämde sig för att inte stänga hissdörrarna och sen letade han reda på ljusknappen. Han måste ju se låset. Trappan var helt tom och de ljud som hördes verkade mest vara TV och musik. Han hade mjuka gummisulor under sina till synes gentlemannamässiga skor med små perforeringar. Han kontrollerade att skosnörena var ordentligt knutna och att ingenting i hans klädsel stod ut eller var i vägen. Han drog på sig ett par mjuka handskar i




06-05-24

10.49

Sida 347

ljust skinn och betraktade låset en stund. Han bedömde det som högst tio sekunder, om det nu var det enda låset. Om det fanns säkerhetskedja måste han stänga dörren och knacka på och säga något på ryska. Låset gick upp något snabbare än han kalkylerat med och det var det enda låset. Det hördes prat och ljud från en TV där inne. Han höll dörrspringan öppen några centimeter och lyssnade. Det fanns inget tänt ljus i tamburen: riktningen var rakt fram. Han drog upp dörren fort och bestämt för att undvika gnissel och stängde den nästan helt bakom sig och så stod han tyst och lyssnade en stund. Språket var engelska. Den ene var man, den andra kvinna. Han tog upp sitt verktygsfodral, dolde sylen i högra handen och stoppade ner resten i kavajfickan. Sen stod han stilla en stund. Det fanns egentligen ingen anledning, men han vilade på nytt i ögonblicket och han förvånade sig över sin brist på nervositet. Det var som om allt redan var färdigt. Sen gick han tämligen snabbt in genom korridoren förbi det tomma mörka köket och in i det upplysta vardagsrummet och sprack upp i ett glatt leende. ”Men så trevligt att jag fick tag på er, herr Sandström, jag heter Hamilton och jobbar på svenska ambassaden”, sa han på svenska. Och innan den förbluffade landsförrädaren, som var sig lik på de senaste bilderna, hade hunnit ställa ner sitt glas förklarade han på engelska för flickan att han bara kom från svenska ambassaden. Sen fortsatte han snabbt på svenska med att säga att herr Sandström var välkommen ner för en pratstund, räckte leende fram handen och när den förbluffade mannen reste sig, nästan som för att ta handen och hälsa, slog Carl honom medvetslös. Sen gick han förbi bordet med glasen och fram till flickan och ryckte undan hennes handväska. Den innehöll inga tunga vapen. Hon satt alldeles stilla, utan att röra sig. Carl gick tillbaks till den medvetslöse landsförrädaren och vände på honom med foten så att han kom att ligga platt på magen. Sen betraktade han scenen.




06-05-24

10.49

Sida 348

Det såg ut som ett fullkomligt normalt ryskt vardagsrum för den som har det något bättre, det fanns en västerländsk stereoanläggning och en finsk TV-apparat och möblerna såg nya men klumpiga ut. Det var välstädat. Han betraktade flickan. Hon såg ut att vara i 30-årsåldern, eller kanske yngre, ryska kvinnor hade en förmåga att se äldre ut. Hon var rätt elegant klädd men utan spår av vulgaritet, hon såg blond och finsk ut. ”Vem är ni?” frågade han kort på ryska. Hon skakade på huvudet men sa ingenting. Hon var uppenbart skräckslagen. ”Jag måste veta vem ni är”, sa Carl affärsmässigt, men han fick fortfarande inget svar. Då böjde han sig ner och körde in vänster arm under förrädarens arm och la handen över bakhuvudet och spände nacken framåt. Med sin högra hand körde han in verktygssylen just i gropen som bildades ovanför den stora kotan, så rörde han sylen fram och tillbaks några gånger. Han märkte ingen reaktion först, men så sprattlade det till i förrädarens ena ben. Sen reste han sig upp och betraktade henne på nytt. Hon hade inte rört sig en centimeter och det var svårt att avgöra om hon förstod att mannen hon just suttit och pratat med nu var död. Vid en normal obduktion skulle man i många rutinfall missa dödsorsaken, att själva huvudströmbrytaren skurits av med vasst yttre våld, men som läget nu var skulle det under inga som helst förhållanden bli frågan om en normal obduktion. Två ”allmänna infarkter” skulle inte gärna kunna inträffa samtidigt. ”Jag har bråttom och måste veta”, sa Carl och gick fram och satte sig på soffans armstöd så att hon nu befann sig inom hans räckvidd. Hon satt mitt i soffan med sammanpressade knän på mindre än en meters avstånd. Hon svarade inte. ”Så här är det”, sa Carl jäktat eftersom han kände hur tiden tickade, ”jag är officer i den svenska underrättelsetjänsten, mannen här




06-05-24

10.49

Sida 349

var en förrädare som dömts till döden hemma hos oss. Om ni är en granne eller god vän kommer jag att tvingas döda er också. Men om ni är en av oss, en kollega, kan det inte bli tal om det. Nå?” Hon såg ut att tänka intensivt på innebörden i det Carl sagt. Bara om hon var underrättelseofficer skulle hon förstå det logiska i det Carl just sagt och om hon inte var det skulle hon aldrig kunna ljuga om att hon var det. Glavnoje razvedyvatelnoje upravlenije, viskade hon hest och måste harkla sig. Hon såg stint ner i golvet. Få sovjetmedborgare skulle kunna GRU:s fullständiga beteckning. ”Grad och avdelning?” frågade Carl snabbt och såg på klockan. ”Det får jag inte säga.” ”Det måste ni säga, annars vet jag inte om det är sant. Ert namn bryr jag mej inte om men grad och avdelning.” ”Underlöjtnant, första direktoratet, andra direktionen, avdelningen för skandinaviska studier”, svarade hon lågt och blundade som om hon skämdes. Carl drog efter andan. Saken var klar. ”Vi är kolleger”, konstaterade han. ”Det här är inte en mot Sovjetunionen fientlig handling, det här betraktar vi som vår nationella rättighet. Men jag behöver komma härifrån utan att bli jagad den närmaste halvtimmen, förstår ni det?” Hon log plötsligt ironiskt, hon hade återfått lite ansiktsfärg och hopp. ”Ja, det är så klart, men hur ska jag kunna garantera det?” muttrade hon. ”Jag ber följaktligen så mycket om ursäkt för det obehag jag vållar er och jag får framföra min respektfulla hälsning och mitt beklagande till era närmaste chefer”, sa Carl snabbt och slog henne distinkt över nacken samtidigt som han avslutade meningen. Hon föll ljudlöst ner på sidan i soffan och han lutade sig fram och lyfte upp hennes ena ögonlock och betraktade ögat. Hon var medvetslös, han hade inte dödat henne och nacken kändes hel och fin.




06-05-24

10.49

Sida 350

Han lyfte ner henne på golvet och la henne i framstupa sidoläge och knäppte upp en del kläder för att underlätta hennes andning. Hon andades jämnt och pulsen verkade inte onormal. Han reste sig, gick bort mot liket och tog upp en liten stillbildskamera ur kavajfickan. Först tog han några närbilder på huvud och nacke så att man såg den inkörda sylen. Sen drog han ut sylen till hälften och tog nya bilder och sen vände han på liket och drog samtidigt ut sylen helt och torkade bort en bloddroppe i det millimeterstora såret som såg ut att kunna sluta sig helt. Han tog ytterligare några bilder, porträtt på nära håll med öppna ögon och helfigur. Sen stoppade han ner den avtorkade sylen i plastfodralet och la det på bordet framför soffan och gick ut i tamburen och sköt tyst igen dörren efter sig. *** I tredje akten kom äntligen de mer ekvilibristiska passagerna som för första gången under föreställningen gav utrymme åt Andres Leipas virtuositet och som tinade upp den dittills surmulna publiken. Det kändes mer övertygande så. Detta var verkligen rysk balett på världens mest berömda scen. Och Carl satt verkligen där han satt. Han var fullkomligt lugn, men på något sätt schizofren. Medan ena hjärnhalvan obekymrat tycktes ägna sig åt föreställningen sysslade den andra hjärnhalvan med systematiska försök att dela upp rätt och fel. Underlöjtnanten med det finska utseendet hade förmodligen varit någon sorts barnvakt åt Sandström. Nej, om hon arbetade på första direktoratet så var hon analytiker. Hade hon svarat femte direktoratet hade hon sannolikt varit operatör och farlig. Då hade hon kunnat ha någon skyddsvaktsfunktion. Nu verkade det som om hon helt enkelt varit arbetskamrat. Det var förstås ingen tvekan om att hon var GRU-officer, ingen vanlig sovjetmedborgare skulle ha kunnat ge ett perfekt svar på en




06-05-24

10.49

Sida 351

trovärdig funktion inom den militära underrättelsetjänsten. Var det rätt att lämna henne som vittne? Han insåg att han inte förberett sig tillräckligt, inte på förhand tänkt ut hur problemen skulle lösas om Sandström befunnit sig i sällskap. Han hade helt enkelt hoppats finna honom ensam och tillmötesgående. Alltså. Först strypa kvinnan som Sandström kunde ha gjort, i ett plötsligt återfall i sitt kända beteendemönster, och sen låta honom i förtvivlan begå självmord genom att hoppa ut genom fönstret? Nej, åtta våningars fall innebar ingen garanterad död, alltså måste han ha avlivats innan han hoppade och det skulle en rättsmedicinsk undersökning förmodligen komma fram till ganska enkelt, och dessutom skulle det ha blivit svårare att komma obemärkt från platsen. Det skulle ha kunnat anses som brottsligt att ge sig på en sovjetmedborgare, både ur svensk och sovjetisk synvinkel. Som läget nu var kunde man på sin höjd påstå att biträdande marinattachén vid svenska ambassaden ägnat sig åt aktiviteter som var oförenliga med hans ställning som diplomat, vilket kunde betyda rattfylleri lika väl som någonting mer substantiellt. Nu visste ryssarna exakt vad som hänt, vilket de kunnat räkna ut ändå med hjälp av en skicklig rättsläkare och förhör med Irina som visade att Carl gett sig ut på ett plötsligt ärende vid den exakta tidpunkten för förrädarens död. I sak förändrades inte kunskapsläget av det som nu skett. Skillnaden var emellertid inte oväsentlig: den svenska underrättelsetjänsten hade betett sig fullkomligt korrekt i förhållande till sin sovjetiska motpart. Det borde till exempel utesluta hämndaktioner; ryssarna var kända för att bete sig mycket sansat i liknande situationer. Till skillnad från vissa andra: i Frankrike hade man inte låtit operatören komma undan. Förmodligen kunde Carl promenera hem till ambassaden utan minsta risk, även om de redan nu satt någonstans i niovåningsbygg-




06-05-24

10.49

Sida 352

naden vid Chodinka-flygfältet, där Zentral ligger, och hektiskt värderade läget. Irina hade kanske i förväg informerat om planerna på att gå och se ”Raymonda” just i kväll. I så fall kunde de ju rentav vänta utanför teatern. Inte ens den möjligheten gjorde Carl särskilt upphetsad. Det hela var över, operationen var avslutad, målet förstört. Det var visserligen önskvärt att alla plan skulle återvända i säkerhet till sina baser, men det var inte det viktigaste. Det som återstod var betalningen, det mänskliga priset. De väntade inte utanför. Klockan var närmare elva men han ville inte skiljas från henne genast, trots att det fanns få och inte särskilt angenäma ställen att gå till. Hon ville inte heller åka hem genast. De körde ett kort stycke och parkerade på baksidan av Vasilijkatedralen och mutade sig sen diskret in på en av de så kallade nattklubbarna på Hotel Rossija. Det var dansorkester med saxofoner som dominerande instrument och orkestern spelade i lila strålkastarbelysning som måste bli extremt obehaglig efter någon timme. Stolarna var plastiga och vingliga och det var rökigt och stökigt i den halvbesatta lokalen och mest rysk publik eftersom turistsäsongen sen länge var över i Moskva. De sa inte så mycket, vilket bara till en del berodde på den alltför höga musiken; precis som i Väst. De försökte beställa in en flaska moldaviskt vitt vin, men det visade sig bli för billigt, även om det nu förklarades på ett mindre direkt sätt, så det fick bli guldchampagne igen. Och för sista gången sovjetskoje sjampanskoje zolotoje, oavsett vad som skulle kunna hända nu, tänkte Carl. Han höll henne i handen över bordet. Hon såg sorgsen ut, nästan som om hon förstod att detta var slutet. Vilket hon naturligtvis inte kunde veta – de skulle förmodligen vänta på henne utanför porten – men hon hade goda skäl att känna




06-05-24

10.49

Sida 353

sig sorgsen redan innan hon fick veta vad som hänt i mellanakten. Det kanske hon förresten aldrig skulle få veta. Hennes hand såg ut just så som man föreställer sig pianisters händer. Ådringen syntes tydligt på handlovarna, den var långsmal med kortklippta och perfekt filade naglar med diskret rosa nagellack. Han övervägde att förbereda henne på det som skulle hända. Han kunde kanske rentav hälsa till dem genom henne att hon aldrig hade kunnat förstå hur hon utnyttjades. Nej, de kanske inte hade några planer på att låta henne veta för mycket. Och om hon inte visste skulle hon kunna motstå förhören. Det fanns bara en sak han kunde säga henne. De hade uttömt konversationsmöjligheterna om föreställningen redan i bilen, men han kunde inte hitta något nytt ämne och till slut var det hon som bröt deras tystnad mitt i saxofonlarmet. ”Du ser ledsen ut Carlinko, en rubel för dina tankar?” sa hon till slut och hennes fråga lät hårdare än den var eftersom hon måste tala rätt högt. ”Ja, Irina”, sa han och såg sig omkring liksom för att först svara med blicken. Det luktade starkt av rysk tobak, parfym och svett och de som satt vid borden intill såg ut som prostituerade. ”Såna här ställen är ju inte så romantiska som man skulle önska.” ”Nej. Men fortfarande en rubel för dina tankar.” ”Du får aldrig ljuga för dom. Inte om någonting, vad dom än frågar.” ”Ja, du har sagt det förut.” ”Men det är viktigt Irina, aldrig ljuga.” Det var sämsta tänkbara samtalsämne och hon svarade inte. Men det var nu det sista han hade sagt till henne. De skulle fråga henne om det och det kunde ju mycket väl fungera som en sorts hälsning till dem: Irina visste aldrig någonting. Det var inte bara ni som utnyttjade henne. Jag gjorde det också. Analysera läget, kamrater, och ni ska finna att det är den enda rimliga förklaringen.




06-05-24

10.49

Sida 354

Han sa farväl till henne utanför bilen och förklarade att han hade lite huvudvärk och ville ta en promenad. Sen kysste han henne på båda kinderna, fort och lätt, och stängde bildörren om henne, försiktigt för att inte skada det glappande låset, och sen stod han alldeles stilla och såg hennes röda bakljus försvinna i den glesa trafiken. Han promenerade upp över Röda torget, gick tvärs över mittpunkten som en perfekt måltavla i den regniga och blåsiga ensamheten. Det föreföll honom nästan som ett självmordsförsök, men han kände ingen förhöjd puls. Det var som om han inte brydde sig om någonting alls längre, som om han var tom. När han passerat hela den väldiga tomma kullerstensytan och kom ner till ”Torget till Minne av 50-årsfirandet av Revolutionen” väntade han sig att den gula Volga-taxin som vanligt skulle dyka upp som av en händelse. Men ingen ledig taxi syntes till och han började gå i riktning mot ambassaden och svepte ytterrocken tätare omkring sig. De hade alltså inte brytt sig om att skaffa sig förhandsinformation om hans rörelser för kvällen, de hade bedömt läget som fullt under kontroll. Deras sammanträden just nu var nog inte för roliga. Ansvar måste utkrävas. Om ungefär fem minuter skulle hon parkera utanför sin bostad och de skulle sitta och vänta utanför i en eller två svarta Volgor. Hon hade fem minuter kvar i frihet. Deras förhörare var väl ungefär som gorillorna från DIA och FBI som gått över Tessie för några månader sen i Santa Barbara. Det hade varit Sandström som varit orsaken till förhören med Tessie men det var han själv som nu åstadkommit precis detsamma för Irina. Till slut fick han tag på en taxi och chauffören visste inte ens var den svenska ambassaden låg. Regnet hade ökat och gatorna låg helt tomma. Vakterna utanför tycktes inte reagera med någon särskild upphetsning när bilen gled ner bakom ambassaden och in på svenskt territorium.




06-05-24

10.49

Sida 355

Det var ingen mening med att sända meddelandet nu, det fick bli det första han gjorde nästa morgon.




06-05-24

10.49

Sida 356

 Jurij Tjivartsjev hade tagit en lång promenad ensam i det första fina höstvädret på två veckor. Han gick längs Djurgårdskanalen under de helt gula kastanjerna, men han hade händerna på ryggen och blicken i marken. Han hade ett ovanligt stort behov av att tänka. Det var alltför mycket som var oklart både i det stora lokala problemet och det möjligen ännu större problemet borta i Moskva. Regeringsskiftet hade rört till alla begrepp. Oron på den svenska säkerhetspolisen var stor och det konspirerades i alla hörn, tisslades och tasslades om vad den borgerliga regeringen tänkte och inte tänkte göra. En vanlig uppfattning var tydligen att man skulle slakta ner en av de stora anti-terroristsektionerna för att kunna förstärka de avdelningar som bekämpade Warszava-pakten; med socialdemokratisk regering kvar vid makten hade reformen snarare gått åt andra hållet. Men nu fanns det indikationer på att en krets konspiratörer förberedde någon sorts offensiv mot den egna försvarsmakten. Inom det hemliga ordenssällskapet ”Säk-Ringen” fanns tydligen en inre ring av något slag som också hade medlemmar utanför det man kallade firman. Det påminde om någon sorts frimurarorganisation. Ingen av GRU:s informatörer hade lyckats penetrera den inre ringen och följaktligen höll man nu på att tappa stora delar av sin kunskapskontroll över den svenska säkerhetstjänsten. Det var omöjligt att bedöma hur starkt detta nya hemliga beslutscentrum höll på att växa sig och följaktligen lika omöjligt att bedöma vad de höll på att koka ihop. En något så när kvalificerad gissning borde ju bli någonting i stil med en publicistisk kampanj mot den egna försvarsmakten, med anklagelser om främst beskydd av egna spionmisstänkta, så att de po-




06-05-24

10.49

Sida 357

litiska beslutsfattarna började intressera sig för att reformera militären i stället för säkerhetspolisen. Hur det hela skulle sluta för GRU:s del var omöjligt att säga. Nya regeringar i Sverige skulle erfarenhetsmässigt snart komma störtande för att röra om i Säpo-grytan, villiga kockar saknades sannerligen inte, och när personalen då på nytt skulle vispas omkring som i en lotteritrumma så kunde man aldrig ens gissa var de egna skulle flyta upp. Det var som lotteri, man kunde lika gärna förlora som vinna. Problemen i Moskva var mer handfasta. För det första hade man blivit grundlurad av Hamilton och hans chefer. Det var ingenting att göra åt, det var bara att konstatera. Hamiltons teater, för det hade det alltså varit frågan om, var nu avslutad. Han hade inte gått utanför ambassadområdet på tre dagar. Förhören med LÄRKAN hade inte gett någonting alls av värde, antingen var hon motståndskraftig på ett sätt som trotsade allt förstånd och all medicinsk erfarenhet, eller också hade hon aldrig vetat om vad Hamilton planerade. Det sista föreföll troligast. Han hade helt enkelt använt henne som direktkommunikation till motståndarsidan. Det var mycket skickligt, det måste man erkänna. Jurij Tjivartsjev förbannade sig själv för att han inte lyssnat mer på sin egen intuition vid de tillfällen han tyckt att det hela såg för bra ut. Hamilton hade ju till exempel inte läckt ifrån sig en enda information av större betydelse via LÄRKAN, ingenting som de inte redan visste eller kunde förmodas känna till. De hade helt enkelt blivit slagna med sina egna medel, han hade åkt till Moskva och genomfört en rysk operation mitt framför näsan på dem. Om saken inte hade en mycket allvarlig aspekt skulle man rentav ha kunnat skratta åt fräckheten. Den där Sandströms frånfälle var inte den allvarliga aspekten. Det skulle ju aldrig komma ut. Och Sandström hade knappast varit någon betydande kraft eftersom hans mentala svagheter varit så påfallande.




06-05-24

10.49

Sida 358

Den allvarliga aspekten gällde möjligheten till förräderi. För någon hade förmedlat kunskapen om Sandströms adress till svenskarna. Hamilton själv hade ju bevisligen inte kunnat hitta till Medvedkovo på egen hand. Någon hade överfört den informationen, antingen till svenskarna eller till någon västerländsk spionorganisation som i sin tur sålt informationen vidare till svenskarna. Han själv kunde inte komma ifråga, varken han själv eller någon annan på den svenska residenturan hade känt till var någonstans i Moskva Sandström bodde, även om man vetat var han arbetade. Underlöjtnant Tatjana Alexejevna Ljublimova hade också förhörts utan resultat. Det hade uppstått en tanke att en specialist som Hamilton aldrig skulle ha lämnat ett vittne kvar på platsen. Det föreföll somliga helt otroligt att han tvärtom skulle ha presterat någon form av diplomatisk reverens oss spioner emellan. Det var elementärt och grundläggande att aldrig lämna vittnen till våta jobb, somliga menade att det till och med var oförskämt, alltså kunde Tatjana Alexejevna vara införstådd i konspirationen, menade man. Jurij Tjivartsjev tvivlade på den teorin. För det första skulle det väl i så fall vara ett sällsynt olyckligt valt tillfälle för själva tillslaget, att genomföra det hela vid en tidpunkt då Tatjana Alexejevna faktiskt befann sig hemma hos objektet. Framför allt borde hon själv ha insett följderna och med beslutsamhet avvisat en sådan svårsmält tillfällighet. För det andra verkade det hela på något sätt stämma med Hamiltons psykologi. Det var något svenskt över det hela, att lämna ett levande vittne. Men det kunde också vara ryskt: man ger sig inte på kolleger. Han kunde ju mycket väl ha räknat med att oppositionen, som de sa, inte skulle ha några större svårigheter att förstå sammanhanget. Även om han använde en mycket diskret metod för själva likvidationen så måste han ju ha insett att LÄRKAN skulle berätta om hans improviserade frånvaro mitt under föreställningen på Bolsjoj.




06-05-24

10.49

Sida 359

Jurij Tjivartsjev svor till för sig själv. Där borta hade de varit så säkra på att det man förberedde var en värvningsoperation som skulle rikta sig mot en alltför oförsiktig ung kollega att man dragit in de kontinuerliga spaningsinsatserna veckan innan. Det verkade ju nästan som om Hamilton känt till det också och väntat med att genomföra sin operation tills det var så gott som riskfritt att plötsligt köra bil ända fram till målet. Men det fanns inget samband mellan den enhet på femte direktoratet som skötte operationen mot Hamilton och personalen på första direktoratet som kunde veta var Sandström bodde. Och två egna förrädare som samtidigt samarbetade med Hamilton vore faktiskt inte troligt. Nej, i det avseendet hade han haft tur. Och för övrigt var det ju långt ifrån säkert att förföljarna skulle ha kunnat hänga med när det plötsligt bar iväg mitt under en teaterföreställning. Men han kunde mycket väl ha avstått från att undanröja vittnet därför att hans instruktioner förbjöd sådana insatser. Det skulle vara mycket svenskt. Eller ryskt. Och han kunde mycket väl ha utgått från att eftersom det sakliga förhållandet ju självfallet skulle bli känt för oppositionen så var det inte så mycket att dölja. Att lämna Tatjana Alexejevna oskadd kunde vara just precis vad han själv, enligt henne, presenterat det som: en kollegial gest. Han kanske räknade med att bli omedelbart trodd – eftersom hon, således, inte samarbetade med honom och aldrig sett honom förut – och att det skulle förbättra hans egen säkerhet under den tid han hade kvar i Moskva. Hämndaktioner var ändå uteslutna. Det skulle knappast imponera på någon om GRU lyckades lönnmörda en diplomat i Moskva. Tvärtom fanns det risk att hela historien då skulle läcka ut och väcka allmän avsky i den diplomatiska kåren, det skulle ställa till förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen och den följande publiciteten kunde i alla avseenden bli förskräcklig.




06-05-24

10.49

Sida 360

Eftersom historien riskerade att läcka ut via en hämndaktion skulle man dessutom göra sig löjlig inför motståndarna. Nej, hämnd var inte till att tänka på, även om någon general borta på Chodinka tydligen muttrat om saken. Det stora problemet var alltså ett enda: vem hade försett Hamilton med adressen till deras landsförrädare? Någon hade ju gjort det. Det gick inte att komma ifrån. *** Telegrammet hade legat i tre dagar nere på UD innan de behagat skicka upp det och Samuel Ulfsson svor två gånger, först när meddelandet kom och sen när det dechiffrerats. Texten var kort och till synes rutinmässig, men innehållet föreföll oerhört dramatiskt: Kalla omedelbart hem mej. BPA kräver ingen ytterligare åtgärd. Nya Datasystemet under kontroll. Hamilton Alltså hade åtgärd vidtagits mot ”BPA”, vilket betydde att den man som en gång fotograferats av en man från BPA nu åter var fotograferad eftersom åtgärd inte längre krävdes. Det var ju alldeles glänsande. Samuel Ulfsson lyfte telefonluren och slog småvisslande numret till DG. Han fick vänta sex signaler innan det svarade. ”Goddagens, gamla äppelfarmare, ska inte skörden vara inne så här dags på året?” hälsade han. ”Jo, hurså?” svarade DG reserverat. ”Trodde du var ute bland träden eftersom det dröjde.” ”Inte alls, men du tog mej med byxorna nere.” ”Bokstavligt?” ”Ja, bokstavligt. Ett ögonblick bara.” DG la ifrån sig luren en kort stund innan han återkom, förmodligen med uppdragna byxor. ”Märkvärdigt att man alltid svarar i telefon därför att man tror att det




06-05-24

10.49

Sida 361

är något viktigt och så är det bara chefen.” ”Ja, men det är viktigt, trots det. Kan du komma upp till stan i övermorgon?” ”Ja, om det är viktigt, tänk på att jag är pensionär.” ”Inte förrän borgarna hittat lämpligt mörkblå efterträdare, och städkvasten har ju inte nått vår lilla avdelning än. Jo, det är tillräckligt viktigt. Carl kommer till stan.” ”Gör han?” ”Ja, jag kallar hem honom i dag och han bör alltså komma med SAS-planet i övermorgon.” ”Varför det?” ”Vi flyger alltid SAS, inte ska vi lägga pengar till Aeroflot.” ”Nej, jag menar, varför kommer han hem?” ”Saken är klar och det kan man ju kalla tajming. Då utnämner vi honom själva innan borgarna, som du säger, lägger sig i det också.” DG svarade inte. ”Hallå, är du kvar?” frågade Samuel Ulfsson till slut. ”Ja, jag är kvar. Ja.” ”Vi får ju en del att diskutera. Jag har hört att Borgström är intresserad av jobbet, ja, du förstår konsekvenserna?” ”Han är väl knappast kvalificerad.” ”Nej, men han är säkert tillräckligt moderat för vår nye försvarsminister.” ”Gud hjälpe oss.” ”Nja, förlåt en hedning, men jag tycker det är bättre att vi klarar den saken själva. Du kommer alltså?” ”Ja, jag kommer. Det blir nog en del att diskutera, som sagt.” Samuel Ulfsson la på luren och skrev sen omedelbart sin hemkallelseorder för hand och bad sin sekreterare se till att den gick med diplomatposten följande dag. Sen kastade han sig över sina förberedelser för en föredragning inför ÖB som kändes mycket lätt att planera. Chefsplaceringen på SSI:s operativa enhet låg inom ramen för ÖB:s egen beslutskapacitet och




06-05-24

10.49

Sida 362

nu skulle man hinna med saken innan den moderate partiledaren kom uppstövlande och började styra och ställa. Fast det var ju ingalunda säkert att han skulle behöva ha några invändningar mot Carl – det fanns ju ingen anledning att betona Carls politiska bakgrund – och av personalskäl var ju Carl onekligen särskilt lämplig att få hand om de två nya operatörerna. Men man kunde aldrig vara nog försiktig när man hade med politiker att göra, så bäst var att smida medan järnet var varmt. I värsta fall skulle Borgström söka det nya jobbet som chef för hela SSI i stället, men då kunde man argumentera emot det på den grunden att chefen för op-avdelningen inom SSI hade en inte särskilt väl fungerande personkemi med Borgström och eftersom op-chefen redan hade fått sin tjänst så … ja, som sagt. Hamilton hade inte gärna kunnat ta sitt kort på Sandström vid lägligare tillfälle. Regimskiftet skulle annars ha kunnat ställa till större oreda än man kunnat acceptera, men nu kunde man ju slippa ifrån en hel del gnissel. Och gå mot sin pension med något större lugn. *** Efter tre dagars orolig väntan, som Carl i huvudsak lyckats fördriva genom att trimma in sina två äldre kolleger på det nya datasystemet, hände allt slag i slag. Så fort ambassaden rutinmässigt meddelat att Carl skulle resa hem för konsultationer kom en kallelse från UVS. Man ville prompt genomföra sitt andra möte med Carl; sådan var ordningen, efter ungefär tre månader kallades varje ny militärattaché till förnyat samspråk nere på UVS och vid det andra mötet, som så att säga gjorde en definitivt ackrediterad, brukade ÖB personligen närvara. Eftersom man fick förutsätta att överbefälhavaren var en upptagen man var det desto konstigare att han omedelbart fått tid för ett sam-




06-05-24

10.49

Sida 363

manträffande så fort de fick meddelandet om Carls rutinmässiga och tillfälliga återresa till hemlandet. Carl hade försökt hävda förhinder, men det kunde inte komma ifråga, i så fall fick man ta beslut från ambassadören själv och då skulle det till mycket starka skäl för en sådan uppseendeväckande oartighet. Carl kände sig snabbt fångad i fällan. Han kunde inte förklara sina tveksamheter för ambassadören eftersom ambassadören var Sverige och Sverige inte fick känna till. Han bestämde sig för att det inte spelade någon roll. De kunde inte gärna likvidera honom inför ögonen på en svensk kollega. Jo, det kunde de. Han kunde få ett litet omärkligt nålstick på vägen ut eller in och sjukdomen kunde bryta ut om tre–fyra dar eller ännu längre fram i tiden, och visa sig lika svåranalyserad som obotlig. Men det spelade ändå ingen roll, intalade sig Carl. Ville de ta till den lösningen kunde de göra det på Stockholms gator eller på Drakens gränd lika gärna. Det var deras sak. Ville de hämnas så gjorde de det på ett eller annat sätt. Frågan var om de insåg hur få personer i Sverige som skulle förstå sammanhanget. Ju mindre krets som kunde begripa, desto större fara för honom själv. Just nu bestod kretsen av en enda man förutom han själv. DG skulle veta och förstå sammanhanget. Men DG skulle knappast sprida sina kunskaper vidare, hur uppriktigt sörjande han än skulle bli. I Volvon ner till stan försökte Carl göra upp med sitt liv, men han stördes av sin äldre kollegas skämtsamhet och glada minnen från det förra och tämligen okonventionella mötet nere på UVS och han förmanade på spelat allvar Carl om att inte käfta emot Sovjetunionens överbefälhavare. Han tänkte sig slutet vid 34 års ålder som om det ändå bara var slut på något som naturligen borde upphöra nu. Som person hade han blivit ett misslyckande, som mördare en succé, och en fortsättning som personligt fiasko eller mördarsuccé, det alternativ som i




06-05-24

10.49

Sida 364

realiteten var det enda, var inte så mycket att stå efter, intalade han sig. Och samma egendomliga frid som han känt på gatan en stund utanför landsförrädarens bostad sjönk nu in i honom. Han undrade kort om han kunde göra någonting för Irina men slog snabbt bort den obehagliga tanken. Rekommendationer från hans sida skulle knappast förbättra hennes läge. Mötet blev ändå någonting helt annat än vad den optimistiske kommendören och den pessimistiske kommendörkaptenen väntat sig. Men det blev lika obegripligt som första gången, åtminstone för den svenske kommendören. För det första var varken den sovjetiske överbefälhavaren eller den sovjetiske stabschefen närvarande. De togs emot av chefen för Sovjetflottan och en av de kommendörer de träffat första gången och som då liksom nu fungerade som tolk. När de fyra männen hälsat och satt sig ner vid det bruna blanka bordet gick allting mycket snabbt. ”Då ni nu lämnar oss”, började den sovjetiske storamiralen synnerligen rakt på sak, ”så ska ni veta, unge kapten andra klass, att vi ser med stor respekt på er kompetens som, tror jag, särskilt min kollega, eller snarare er kollega här intill, kan intyga. Vi önskar de bästa förbindelser mellan våra två länder, oavsett yrkesmässiga teknikaliteter, och vi vill inte se de förbindelserna störda. Det senare är såväl politbyråns regerings som den sovjetiska försvarsmaktens inställning. Vi beklagar att er vistelse här i Moskva har blivit så kort. Någonting annat beklagar vi inte.” De båda svenskarna hade förstått huvuddragen i de buttert och stötvis frampressade orden redan när de fälldes på ryska. Men de måste ändå avvakta översättningen för att säkert kunna tro sina öron. Carl som var den ende av de två som hade en möjlighet att tolka innebörden i det sagda var också den som först kom sig för att försöka formulera ett svar. ”Det är med stor respekt”, började han utan att riktigt veta vad han




06-05-24

10.49

Sida 365

menade, ”som jag har lyssnat till era ord, sir. Det är självfallet också ett svenskt önskemål att förbindelserna mellan våra två länder ska förbättras även i den närmaste framtiden. Oavsett yrkesmässiga teknikaliteter.” Så fort översättningen från engelska till ryska var klar reste sig den sovjetiske storamiralen till tecken på att mötet var slut. Alla de tre andra reste sig också. Chefen för Sovjetflottan hälsade buttert och gick ut och lämnade sin kommendör att följa gästerna till dörren. Kommendör Hessulf såg ut som om han skulle falla omkull av förvåning. På väg mot dörren sa den kommendör, som enligt sin högste chef måste vara verksam inom GRU, någonting som gjorde Carl lika häpen som hans chef: ”Tatjana Alexejevna sänder sin varma hälsning och sitt respektfulla tack.” Ryssen höll en stenhård mask och Carl stannade tveksamt i dörren medan han släppte förbi sin svenske chef. ”Jag kan inte minnas att jag träffat någon Tatjana Alexejevna”, sa han tveksamt. ”Jodå”, sa ryssen med oförändrat stenansikte, ”men möjligen presenterade hon sig bara med grad och funktion.” ”Ni menar första direktoratet och underlöjtnant?” ”Korrekt. ” ”I så fall gläder det mej att höra att Tatjana Alexejevna är vid god vigör och gott humör.” ”Korrekt. Oss också.” ”Får jag göra ett kort påpekande?” ”Varsågod.” Carl såg sig om, men hans överordnade sysslade redan med att få sin kappa pådragen av en flottist några meter bort. ”Irina visste ingenting”, viskade Carl snabbt. ”Det är redan vår slutsats”, svarade den sovjetiske kommendören i samma viskande tonläge men med oförändrat stenansikte. Och så




06-05-24

10.49

Sida 366

gjorde han en bjudande gest åt Carl bort mot den flottist som höll upp Carls vapenrock. ”Vad i helvete var det där!” röt kommendör Hessulf så fort de kommit iväg i sin Volvo. Carl svarade inte till en början eftersom han var fullt sysselsatt med att försöka förstå själv. Man hade tydligen fixat luftkonditioneringen i Volvon. ”Vafan menade dom med att du lämnar oss, det verkade ju som om dom vill köra hem dej?” ”Jag förstår inte heller, jag får dra det när jag kommer hem. Det är inte troligt att jag kommer tillbaks, men hur i helvete dom kan förstå det vet jag inte.” ”Varför kommer du inte tillbaks?” ”Jag tror man har ett nytt jobb åt mej hemma, det kan ha med regimskiftet att göra men det får jag inte veta förrän jag träffar Sam.” ”Men hur skulle dom kunna veta det?” ”Ja, det är onekligen oroande, ja.” ”Och vad menar dom med ’teknikaliteter’?” ”Det frågar jag mej också.” ”Vad var det för tjej ni viskade om?” ”En privatsak.” ”Jaså du, doppat fanan i rännstenen?” ”Jag ska rapportera för Sam när jag kommer hem.” ”Det är nog bäst det.” ”Ja. Det är det nog.” *** Det var molnigt över hela Ryssland, men just när den lettiska kusten närmade sig började molnen flika upp sig. Han såg havet. Rigabukten. En stund senare långa, flera mil långa, sandstränder och två stora öar som måste vara Dagö och Ösel. Planet var fortfarande på sovjetiskt territorium och skulle snart vara i unge-




06-05-24

10.49

Sida 367

fär den position där ryssarna skjutit ner ett svenskt spionplan innan Carl ens var född. De hade sysslat med radar- och signalspaning och till slut hade ryssarna tröttnat, förmodligen därför att de anade eller visste att det var frågan om att samla in information till det strategiska amerikanska bombflyget; B49:or som skulle starta från Norge och ha sin inflygningsrutt ungefär här för att nå till de stora städerna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Det var så långt man kunde nå på den tiden. Den svenska allmänheten hade aldrig fått veta något som ens liknade sanningen och inte den sovjetiska allmänheten heller. Han försökte räkna efter i huvudet. Sovjet höll sig med tolvmilsgräns. Några minuter kvar till internationellt luftrum. De skulle ändå aldrig ge sig på ett SAS-plan som redan fanns på radarskärmarna på Arlanda. De var inte lätta att förstå sig på. Goda förbindelser mellan våra två länder trots ”teknikaliteter”. Han tänkte en stund på hur kommendör Hessulf måste ha ansträngt sig för att, självfallet fullständigt förgäves, finna en logisk tolkning. Men han smålog inte ens. Det var som om han varit med om allt förut. Han såg ut över hav och moln och långt borta, eller över alltsammans som en dubbelkopierad bild, fanns en kvinnas ansikte. Den här gången hette hon Irina. Mycket sorgsen mörk rysk blick och tunga ögonlock. Oskyldig. Offrad som en teknikalitet; nej, det var ingen mening med att bli sentimental. Hon var ett krigsoffer, hon råkade befinna sig i fel byggnad vid fel tidpunkt och skillnaden var bara den att den här gången kände bombplanspiloten ett offer; Sovjetunionen förlorade mellan 20 och 30 miljoner människor under Det Stora Fosterländska Kriget. Han hade avstått från flygplansmaten och nu viftade han undan erbjudandet om gratis drink; om man betalar tusen kronor mer för sin biljett är man berättigad till exempelvis en kvartsflaska champagne som annars skulle kosta tjugo kronor. Han hade varken ätit eller druckit någonting sen han lämnade ambassaden men han kunde




06-05-24

10.49

Sida 368

inte säga säkert om det berodde på undermedveten rädsla för att bli förgiftad eller om han helt enkelt kände äckel och brist på aptit. Han brukade alltid kunna sova på flygplan, men nu kände han att det inte ens var värt att försöka. Svensk kust, öar i solljus, sen gult och brunt av senhöst över Uppland och när han såg landningsbanan krympte blicken för honom. Det var som om ett svart fält drogs ihop mot centrum, som kortfilmer slutade förr i världen, han fick en kraftig järnsmak i munnen och kände hur hans händer skakade i någonting som påminde om kramp. Han var förmodligen medvetslös en kort stund men var inte säker själv. Reflexmässigt tog han sin egen puls när planet taxade in mot sin landningsplats, men den verkade normal. Däremot kom en stark huvudvärk framvällande rakt bakom pannan. *** Samuel Ulfsson hade med svårighet tolererat DG:s repetitiva tjuvrökning medan de väntat och samtidigt utnyttjat tiden till att gå igenom sina tänkta personalbyten och de manövrer eller eventuella intriger som måste till för att de skulle få som de ville. Framför sig på det i övrigt tomma skrivbordet hade Samuel Ulfsson en oframkallad filmrulle som enligt etiketten skulle innehålla en av Kodaks vanligaste negativa färgfilmer. Vilket förmodligen var mycket långt från sanningen. När Carl kom in i rummet såg de båda spänt på honom. Han såg trött ut och något tärd samtidigt som han var lite svullen i ansiktet. Carl hade någonting i sin attityd som dämpade deras hjärtlighet när de hälsade och satte sig. ”Det gick alltså bra i Moskva?” började Samuel Ulfsson med ett tonfall som var avsett att anslå en munter stämning. ”Uppdraget är genomfört, ja”, svarade Carl kort med blicken mot ett av sina pressveck som han just rättade till. ”Vi har en del glada nyheter här hemma också, du får ta över efter




06-05-24

10.49

Sida 369

Lallerstedt och han får fara ut på de sju haven igen”, fortsatte Samuel Ulfsson i samma tonfall som förut. Carl drog efter andan. ”Sandström dog i tisdags klockan 21:03. Jag ombesörjde den saken på order från DG. I ordern ingick att inte avrapportera till chefen för OP 5 förrän efteråt, vilket härmed sker”, sa Carl i en enda utandning. Samuel Ulfsson lutade sig långsamt bakåt i sin stol. Han såg frågande på DG. ”Det är korrekt. Om så krävs är jag givetvis beredd att ställa min plats till förfogande”, sa DG med ett leende som han bara med största svårighet kvävde till ett minimum. Som pensionär på extraknäck var han inte mycket till sparkningsoffer. ”Ge mej en av de där cigarrerna!” kommenderade Samuel Ulfsson och DG föste snabbt över sin rödrutiga cigarrask och sin engångständare mot sin sen snart ett halvår rökfrie chef. Samuel Ulfsson tände en av de smala cigarrerna och drog häftigt in rök. Hans hand darrade en aning, annars tycktes han vara fullt i kontroll. ”Det här får för helvete inte komma ut”, sa han i utblåsningen av sitt andra djupa bloss. ”Risken synes inte överväldigande”, påpekade DG torrt. ”Vilka känner till det här?” fortsatte Samuel Ulfsson riktad mot Carl. ”Du själv, DG, jag och ryssarna.” ”Vet dom om att det var du?” ”Utan tvivel. De har till och med framfört en hälsning till oss med den innebörden, såvitt jag kan förstå, att dom inte tänker bråka om saken.” ”Tänker du skriva en rapport om det här?” ”Nej. Med din tillåtelse tänker jag avge en muntlig rapport här och nu.” ”Gott. Låter förnuftigt. Filmrullen här? Vi har inte framkallat den eftersom du inte angav nummer på metoden.”




06-05-24

10.49

Sida 370

”Nej”, sa Carl utan minsta avsikt att göra sig lustig, ”jag ansåg att det möjligen skulle vara olämpligt med hänsyn till motivet, jag menar om såna bilder skulle hanteras av tre–fyra personer här i huset innan dom kom fram till dej.” ”Och vilka motiv rör det sig om?” frågade Samuel Ulfsson som nu rökte intensivt. ”Det finns fyra–fem exponeringar. De första föreställer Sandströms nacke med en tio centimeter lång syl inkörd i förlängda ryggmärgen alldeles under skallbasen. De följande exponeringarna visar Sandström på nära håll med öppna ögon då han är död. Ytterligare någon bild föreställer hans ytterdörr och den sista bilden huset, fast i mörker så man kommer väl bara att kunna se silhuett och hans fönster. Jag hade tänkt att sköta framkallningen själv.” ”Varför i helvete tog du såna bilder? Och gick du med dom i fickan i Moskva?” frågade Samuel Ulfsson och sneglade på filmrullen framför sig. ”De hade kunnat ta filmrullen ifrån mej men aldrig kunnat framkalla den. Som misstänkt rysk spion ville jag inte komma hem och meddela att Sandström var död utan att ha bild på det.” ”Det är möjligt att förfalska sådana bilder”, påpekade DG som nu själv tände en cigarr. ”Ja, men risken för att ett sådant falsarium skulle avslöjas om man gav sig fan på det är inte direkt obetydlig. Dessutom är det ju tvivelsutan Sandström på bilderna och det förefaller mej som en något orysk metod att förse er med sådana bilder med tanke på den eviga svenska publiceringsrisken. Det går nog inte ihop, jag skulle ju brännas om sådana bilder publicerades.” ”Jag förstår din omtanke eller vad vi ska kalla det, men dokument av det här slaget undrar jag om vi kan ha i huset”, sa Samuel Ulfsson och drog ut filmen ur kassetten och slängde den i sin papperskorg. ”Den går att framkalla ändå, bränn den om du vill förstöra den”, sa Carl med antydan till ett småleende. ”Det är väl ändå inte möjligt?” invände Samuel Ulfsson.




06-05-24

10.49

Sida 371

”Jodå”, svarade Carl, ”om du tar mitt ord för att Sandström är död så kan du väl lita på mej när det gäller en sån enkel teknikalitet.” Carl tvärstannade när han hörde sig själv säga det sista ordet. ”Jo naturligtvis”, sa Samuel Ulfsson samtidigt som han tog upp filmen och la den i sin sen länge helt rena askkopp i kristall och satte cigarrettändaren under filmen som sprakande och kvidande vred sig samman i små häftiga gröna lågor. DG såg ut som om han såg en miljon brinna upp. ”Nå”, fortsatte Samuel Ulfsson när filmen slutat brinna och låg som seg svart smet i kristallkoppen, ”det är alltså vi tre, och ryssarna säger du, som vet? Kan du lämna din fullständiga redogörelse här och nu?” *** Sent samma eftermiddag när DG tagit Carl med sig för en kombination av själavårdande samtal och välkomstmiddag i någon konspirativ lägenhet tillsammans med de två nyanställda löjtnanterna gick Samuel Ulfsson in till ÖB för en av sina programenliga föredragningar. Det mesta var rutin kring periodens signalspaningsresultat och förslaget om vissa personalförändringar inom underrättelsetjänsten var väl förberett. Men det var givetvis omöjligt att avstå från att berätta om den svenske spionens död. ÖB hade beordrat en operation för att fastställa att Sandström vistades i Moskva, för att man därefter skulle kunna begära en del extra anslag för att i görligaste mån skydda sig mot effekterna av en heltidsarbetande svensk före detta underrättelseofficer hos GRU. När alla andra ärenden var klara och de båda männen reste sig upp från ÖB:s soffgrupp och Samuel Ulfsson samlade ihop sina sista papper sa han det. ”Jo, det var en sak till. Sandström där borta i Moskva.” ”Javisst ja”, sa ÖB nyfiket, ”hur har det där gått?”




06-05-24

10.49

Sida 372

”Oväntat bra. Sandström avled i tisdags klockan 21:03”, sa Samuel Ulfsson som om han bara redogjort för ett klockslag, så började han gå mot dörren såsom redan i andra tankar och blev naturligtvis stoppad av ÖB. ”Är det en säker information, vet vi det alldeles säkert?” frågade ÖB och gick runt Samuel Ulfsson så att han nästan föreföll att bryskt vilja hindra denne från att lämna rummet. ”Ja, vi har fullkomligt säker information. Det är ingen tvekan.” ”Jamen hur i helvete gick det till?” ”Är du verkligen säker, helt säker, på att du vill veta det?” sa Samuel Ulfsson och såg försvarets högste chef stint i ögonen. ÖB stod blickstilla och tänkte efter i fem sekunder som Samuel Ulfsson upplevde som tre gånger så långa. ”Jag tror det var allt för i dag. Tack Sam, vi ses i övermorgon”, sa ÖB och gick bort mot sitt skrivbord som om han redan tänkte på annat. Samuel Ulfsson stängde dörren tyst efter sig. Han var intensivt röksugen.




06-05-24

10.49

Sida 373

Fiendens fiende


06-05-24

10.49

Sida 374


06-05-24

10.49

Sida 375

 Det var inte bara det att det var vidriga mord, ”som torde ha genomförts med ett betydande och svårförklarligt mått av övervåld”, som rättsläkarna formulerat saken. Det var hittills obegripliga mord. Det fanns inget naturligt samband, ingenting man hittat under de första tio dagarna i alla fall, mellan de två offren. Annat än att de båda var stridsflygare på samma flygflottilj, att de varit lediga samtidigt och befunnit sig i sina hem och av allt att döma råkat ut för samma gärningsman eller gärningsmän inom loppet av någon timme. De hade bokstavligen talat slagits sönder och samman. Rättsläkarrapporten talade lakoniskt om uppskattningsvis 15 till 20 var för sig dödliga skador. Färgbilderna såg nästan obegripliga ut. Båda hade varit ensamma hemma vid tidpunkten för brottet, men av helt olika skäl. Den ene kaptenens fru och barn hade varit borta och hälsat på mormor. Den andre kaptenens fru och barn hade varit borta på barnkalas och det fanns inget som helst begripligt samband hur mycket man än letade och förhörde; de två familjerna var inte närmare bekanta, i vart fall umgicks de inte. Det var gåtfullt hur gärningsmannen eller gärningsmännen hade kunnat veta att kusten var klar. Båda morden hade dessutom förövats inne i respektive radhus vardagsrum. Flygofficerarna hade alltså släppt in fienden utan motvärn för att sen mördas under oerhört brutala former som förde tanken till intensivt hat och raseri. Men ändå hade de släppt in gärningsmannen eller gärningsmännen utan vidare.




06-05-24

10.49

Sida 376

Det fanns ingenting att ta på eftersom alla försök att hitta samband mellan offren – förutom yrket som stridspiloter – visat sig fullkomligt resultatlösa. Kriminalkommissarie Rune Jansson var nyutnämnd chef för våldsroteln i Norrköping och han kände sig nästan desperat. Varje liten kunskap var nu av värde, mycket stort värde. Kvällstidningen Expressen hade på sätt och vis gett honom idén, även om han inte trodde särskilt mycket på deras spekulationer. Men tidningen hade med kraft och jättelika rubriker börjat beskriva hur det rörde sig om en ren och skär krigshandling från främmande makt, Sovjetunionen antydningsvis, och hur det kunde vara frågan om en militär hämndaktion då det enligt anonyma källor på säkerhetspolisen rådde närmast krigstillstånd mellan svensk och sovjetisk militär. Men när Rune Jansson försökt få uppgifterna bekräftade från byråchefen Näslund på Säk i Stockholm hade denne bara slagit ifrån sig och sagt att det var kvällstidningsförsäljning och ingenting annat och att det sannolikt inte ens existerade några sådana där ”högt uppsatta” men anonyma källor på Säk. I alla fall hade Rune Jansson fått idén genom tidningslögnerna. Det fanns ju vissa militärer som var specialister på extremt våld och en av dem hade han själv haft en del att göra med rörande ett mordfall som aldrig skulle kunna utredas men där våldet onekligen varit uppseendeväckande. Han hade gått en krånglig formell tjänsteväg via flygflottiljens säkerhetschef som i sin tur vände sig till någon höjdare i Stockholm och sen hade höjdaren ringt och sagt att man gärna skickade ner ett par man men bara på villkor att det absolut inte fick leda till någon form av publicitet eller öppna rapporter i förundersökningen. Hamilton kände han ju redan på sätt och vis. Den andre som satt i baksätet gav inte intryck av att vara någon våldsverkare precis. Men det gjorde kanske inte Hamilton heller, om man inte visste vem han var och vad han kunde ta sig för, exempelvis att skära halsen av flygkapare. Rune Jansson hade som överenskommet mött dem ensam vid




06-05-24

10.49

Sida 377

järnvägsstationen för att köra dem direkt till rättsläkarstationen nere i Linköping. Han berättade under vägen och de andra två satt helt tysta och lyssnade. Han hade en känsla av att Hamilton på något sätt förändrats, att hans blick blivit mycket hårdare och rentav obehaglig jämfört med Rune Janssons minnesbilder. Det kraftiga ärret på Hamiltons ena kind underströk möjligen intrycket av känslokyla och brutalitet. Den andre gjorde ett helt annat intryck, han verkade snarast som en blandning mellan lärare och popmusiker, en ganska mjuk kille som bara presenterat sig med förnamn och var klädd i jeans och en tjock amerikansk bomullströja med fyra stora blockbokstäver över bröstet: UCSD. Rune Jansson antog att det kunde vara något amerikanskt universitet. Det var snöblandat regn, för första gången i november, och slaskigt otrevligt väglag. När Rune Jansson avslutat sin presentation av fallet var de redan inne i Linköping. Men samtalet dog ut, det verkade inte som om de hade något att fråga om. När de kom fram till rättsläkarstationen såg de sig om som om de kände sig förföljda innan de gick ur bilen, men det var väl det där med faran för journalister. För om det var några officerare i försvarsmakten som mördaren borde hålla sig ifrån så var det väl de här två, tänkte Rune Jansson. Den andre skulle ju enligt uppgift också vara våldsexpert och var kanske av samma sort som Hamilton. När rättsläkaren var klar med sin genomgång av färgbilderna och sin uppräkning av de olika skadorna började Hamilton och hans kollega ställa frågor. De intresserade sig båda omedelbart för en av de få identiska skador som båda offren hade, ett krossat struphuvud. De verkade fullkomligt insatta i effekten av skadan och det föreföll en stund som om de bara repeterade sina kunskaper med rättsläkaren. Sen bad de att få titta på kropparna och efter någon tvekan tog rättsläkaren in sällskapet i det rum där man förvarade kylboxarna och drog ut två lådor i rostfritt stål med lämningarna efter två svenska stridsflygare.




06-05-24

10.49

Sida 378

De bad först att bli lämnade ensamma i rummet för att kunna diskutera friare, det var Hamilton som uttryckte saken så, men rättsläkaren vägrade med hänvisning till etiska principer av något slag. De accepterade omedelbart beskedet utan att komma med invändningar och sen började de studera de två blålila liken uppifrån och ner, pekade och mumlade, nickade och skakade på huvudet. Efter en stund sa de att de hade sett nog och hade en ungefärlig uppfattning, och när liken körts tillbaks in i frysen gick sällskapet ut i ett angränsande rum där det stod kaffe i en glasbryggare och en stapel med de vanliga svenska vita plastmuggarna. Den yngre av de två militärerna serverade sällskapet, och när alla satt sig tillrätta sa Hamilton att man rimligtvis kunde utesluta militärt våld, sen bad han sin yngre kollega redogöra för deras slutsatser. ”Jo”, började Joar Lundwall utan spår av nervositet eller osäkerhet, ”man får till en början utgå från att militärt våld ser ungefär likadant ut, och i vart fall har identiska avsikter, oavsett från vilken sida eller nationalitet det utövas. Och det vi har sett strider mot alla kända militära erfarenheter, utom möjligen på en punkt. Det gäller slaget mot struphuvudet, det har slagits med precision i båda fallen, det är en perfekt träff. Offret får omedelbara andningssvårigheter, kraftig smärta, chock och medvetslöshet. Så tycks det ha börjat. Därefter har gärningsmännen sparkat ihjäl sina offer.” ”Gärningsmännen?” avbröt Rune Jansson. ”Hur kan ni säga att det är mer än en person?” ”Det kan vi inte säga helt säkert, men det är en kvalificerad gissning. En enda person skulle få hålla på en bra stund och faktiskt sparka sig trött, två verkar troligare, de har sparkat från var sitt håll på liggande offer. De har haft viss kännedom om kroppens funktioner eftersom de exempelvis förstört lever och mjälte hos båda offren, de flesta sparkarna är så att säga utförda med någon sorts eftertanke och kunskap. Dessutom har vi att göra med åtminstone en gärningsman som kan slå en människa medvetslös med ett enda slag och det kräver mångårig träning och, ska vi säga, ett visst intresse för tekniken.”




06-05-24

10.49

Sida 379

”Hur slås ett sånt slag?” frågade Rune Jansson som började känna sig obehagligt fascinerad. ”Jo, om jag kanske får visa”, fortsatte Joar Lundwall med en blick på Hamilton som ställde ifrån sig kaffekoppen och reste sig upp, ”så är det ett slag som slås överraskande mot ett försvarslöst och omisstänksamt offer som har händerna i midjehöjd, som kommendörkapten Hamilton här, och vi får tänka oss ett läge mitt i en konversation då …” Joar Lundwall slog blixtsnabbt och mycket hårt upp mot halsen på Hamilton som lika snabbt garderade slaget. ”Ja, sådär ungefär”, fortsatte Joar Lundwall. ”En amatör har naturligtvis ingen chans att gardera sig och effekterna blir dom vi berättat om förut.” Hamilton satte sig ner och sträckte sig efter sin kaffekopp och avvaktade sin kollegas fortsättning. Herrejävlar vilken smäll det där skulle ha blivit, tänkte Rune Jansson. ”Träffytan ligger inom två centimeter ungefär och båda offren har träffats helt korrekt. Så långt är allt i sin ordning och så långt har vi att göra med någon eller några som utövar ett våld som skulle kunna karaktäriseras som även militärt. Men fortsättningen är enligt vår mening obegriplig och absolut inte militär.” ”Nämligen varför, hur skulle ni själva ha betett er?” frågade Rune Jansson och ångrade sig i samma ögonblick han såg hur rättsläkaren höjde på ögonbrynen. ”Jo, jag tänkte komma till det”, fortsatte Joar Lundwall utan att på något sätt tyckas ha invändningar mot den möjligen något personliga frågan. ”Om vi alltså förutsätter att kommendörkapten Hamilton och jag själv haft ett stridsuppdrag där vi skulle ha dödat två personer så skulle det kunna bli samma skada bara i det vi menar är det första momentet, även om det är mindre troligt. Man kan ju missa det där och sen är eländet igång, det finns kort sagt säkrare metoder att först göra objektet försvarslöst. Därefter skulle ni möjligen haft att göra




06-05-24

10.49

Sida 380

med ett lik där ni kanske inte ens hade kunnat fastställa dödsorsaken. Vi hade vidtagit en eller ytterligare två åtgärder som gått mycket fort, men vi hade absolut inte stannat på platsen för att under fem–tio minuters tid döda om och om igen. Militärt våld är avsett att vara tyst och snabbt, det vi har sett är motsatsen. Det är också troligt att vi använt vapen av något slag.” ”Vadå för vapen?” frågade Rune Jansson. ”Det beror på om det ingått i uppdraget att dölja eller inte dölja att det finns en yttre dödsorsak. Om det inte spelar någon roll är handeldvapen av något slag det troligaste eftersom det är snabbast och effektivast.” ”Och om ni vill dölja dödsorsaken?” frågade rättsläkaren skeptiskt. ”Det vanligaste är att helt enkelt punktera förlängda ryggmärgen med ett smalt vasst föremål. Det lilla hål där huden penetrerats kan sluta sig så tätt att man inte ser någon yttre skada. För att hitta den riktiga dödsorsaken måste ni då vara tillräckligt misstänksamma för att snitta upp den förlängda ryggmärgen, och det är inte säkert att ni ens då hittar punkteringen.” Rättsläkaren nickade och pustade. Hela hans attityd upplyste om att det han hört var fullkomligt övertygande. ”Det finns en del kemiska lösningar också, man kan injicera preparat som är svåra att spåra av olika skäl och som ger en effekt som ger intryck av hjärtinfarkt, men det är framför allt en östeuropeisk teknik”, fortsatte Joar Lundwall. ”Fast vad man under inga som helst förhållanden sysslar med är att stanna kvar och bete sig som dom här mördarna har gjort. Det är inte bara, ska vi säga militärt oetiskt, det innebär onödigt risktagande genom att man stannar kvar på platsen och åstadkommer buller och framför allt är det ju fullkomligt onödigt. Vi har mycket svårt att se det här som militärt våld.” ”Är ryssarna utbildade på samma sätt som vi i Väst, jag tänker på det där som stått i Expressen om Spetsnaz-killar och allt det där?” undrade Rune Jansson. ”Militär teknik är sig rätt lik”, sa Carl. ”Som stridsflygplan ungefär,




06-05-24

10.49

Sida 381

dom har ungefär samma prestanda och samma funktioner oavsett om det är tre kronor eller röda stjärnor på dom. Jag håller naturligtvis med min kollega, det finns ingen som helst militär logik i det här.” ”Varför har då gärningsmännen betett sig så här?” undrade Rune Jansson. Carl ryckte på axlarna. ”Det kan vi gissa lika mycket eller lika lite om som du själv. Hat, intensivt hat skulle väl vem som helst kunna tänka sig. Men det stämmer ju inte med att det är två olika offer som än så länge inte har något etablerat samband. Man kan hata en av våra stridsflygare på det här viset. Men två? Ja, det där är ju er sak inom polisen att hitta. Vad ni söker är en eller flera personer som ägnat sig en hel del åt såna där karatelekar, så mycket är klart. Som min kollega sa här så kan ingen slå det där slaget mot struphuvudet utan att ha tränat mycket på det. Jag får ett konstigt intryck av att mördarna har velat säga oss någonting.” ”Ja?” sa Rune Jansson spänt. ”Säga oss vad?” ”Det är bara en känsla, men de har dödat som show på något sätt. Det är som om de ville skapa sensation, mycket publicitet och våldsamma spekulationer av kanske ett helt annat slag än det vi har sett.” ”Ni tror inte på det där med ryssarna alltså”, konstaterade Rune Jansson. De båda militärerna skakade eftertryckligt på huvudet. ”Inte ett ögonblick”, sa Carl. ”Dels är det fruktansvärda risker, politiska risker i en sån här sak. Vi kan inte tänka oss någonting som skulle vara värt så stora risker, dels är offren politiskt och militärt relativt obetydliga. Så det stämmer inte. Och som sagt. Militär personal skulle av en mängd skäl aldrig bete sig så här, varken vi själva eller fienden. Aldrig.” *** Samuel Ulfsson drog två djupa bloss i följd på sin Blend Ultima och gav mannen som just satt sig mitt emot honom vid det samman-




06-05-24

10.49

Sida 382

trädesbord som bildade förlängning till hans skrivbord en ogillande blick. Det var lagom avstånd, ansåg han. Byråchefen Henrik P Näslund borde man aldrig släppa närmare än tre armlängder. Samuel Ulfsson var rasande, vilket var ytterst ovanligt i hans fall. Men en starkt bidragande orsak var att han en halvtimme innan Näslund anlände hade tvingats svara på en frågeserie från en synnerligen oförskämd TV-journalist som inte kunde ta ett nej för ett nej. I kvällens Rapport skulle de tydligen köra Expressens påhitt som om det var verklighet och hans egna dementier skulle de naturligtvis bara få att framstå som indirekta bekräftelser. Hur man än gjorde blev det ju fel; sa man att man inte ville kommentera så tolkade de det som bekräftelse, och ställde man upp för att kommentera krånglade de med sina inspelningar ända tills man åtminstone råkade se ut som om man bekräftade fast man bestämt förnekade. Näslund kröp ihop där borta som om han redan anade. ”Om en främmande makts underrättelsetjänst skulle vilja ställa till fanstyg för oss, och med din särskilda intresseinriktning vet du mycket väl vilken främmande makt jag talar om, dom som är specialiserade på såna här manövrer”, började Samuel Ulfsson med hård betoning på varje ord som om han nästan talade mellan sammanpressade tänder, ”så skulle dom knappast ha kunnat lyckas bättre än vad du och ditt Expressen-folk nu har gjort.” ”Jag håller med om att situationen är brydsam men jag håller inte med om ditt sätt att tolka det som håller på att hända”, svarade Näslund lågt. Han hade bestämt sig för att absolut inte hamna i gräl. ”Och varför i helvete håller ni på med att publicera såna här historier i så fall?” ”Det är inte vi som publicerar, det är Expressen.” ”Snicksnack. Sen när har Expressen grävt fram uppgifter från er utan ert benägna samförstånd? Vad är det ni vill åstadkomma egentligen?” ”Jag är lika frågande som du. Det hela stämmer inte, jag kan inte se någon avsikt och på firman tycks alla vara lika frågande som jag.”




06-05-24

10.49

Sida 383

”Så Expressen skulle hitta på, allt skulle vara deras egna fantasier? Ni skulle vara övertygade om att ryssarna mördar våra flygare och ni skulle veta att det är vår övertygelse. Det står ju så, med ganska stora bokstäver till och med och samtidigt vet du att vi här på staben inte tror ett ögonblick på den där idiotiska ryssteorin.” Näslund grävde i sin portfölj och fick fram en tunn rapport på fyra–fem A4-sidor som han först tycktes vilja ge skjuts neråt den blanka bordsytan som ölglas i vissa cowboyfilmer, men så ändrade han sig och reste sig, gick ner med den till Samuel Ulfsson och la den framför honom på skrivbordet och återvände till sin plats. ”Försvarsministern krävde en rapport av mej vid lunchtid när de fått veta det där som skulle stå i Expressen. Och det där är vad jag rapporterat till honom. Läs själv”, sa Näslund. Samuel Ulfsson läste snabbt. Rapportens innehåll var på intet sätt oklart. Enligt uppfattning från Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning fanns inget belägg för att morden på stridspiloterna i Norrköping skulle ha utförts av främmande makt, det stod fullt klart att man på berörda avdelningar på försvarsstaben delade den uppfattningen och ingen på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning borde kunna sväva i tvivelsmål på den punkten. Således fanns ingen som helst grund för uppgifterna i Expressen och Näslund fann det mycket svårt att tro att någon befattningshavare på hans avdelning skulle ha kunnat sprida avsiktlig desinformation. ”Nå”, sa Samuel Ulfsson torrt när han läst färdigt, ”jag har förstås ingen anledning att tro att du skulle vilja felinformera den moderate försvarsministern. Men faktum kvarstår ju att en av journalisterna på vår största tidning, en av dom ni brukar använda när ni vill sprida era hemligstämplade uppgifter till allmänheten, även är i farten den här gången. Varför skulle han plötsligt ha börjat hitta på när ni alltid tidigare försett honom med material?” ”Det förstår inte jag heller. Men det du syftar på är ungefär följande situationer. Vi har på avdelningen jobbat länge för att få tillräcklig




06-05-24

10.49

Sida 384

grund för att få till stånd åtminstone en eller annan utvisning av ryska underrättelseofficerare. Till slut lyckas vi och då vill UD till varje pris hålla saken hemlig, man kan ju fråga sig varför. Någon eller några befattningshavare tycker då att den svenska allmänheten har rätt att känna till att vi inte bara är idioter på firman. Därför uppstår publiciteten.” ”Med din eller avdelningschefens sanktion.” ”Mja, sanktion kan man väl inte säga. Men vi känner inget starkt behov att uppspåra och bestraffa den befattningshavare som läckt.” ”Ett sånt behov borde ni väl känna nu i så fall.” ”För det första är det inte så enkelt, du vet att vi har grundlagar som skyddar tidningars uppgiftslämnare.” ”Om de utlämnar hemligt material så måste det väl ändå vara tjänstefel och då sätts väl meddelarskyddet ur spel?” ”Nej, det är inte så enkelt. Det förutsätter ju att någon för det första verkligen har läckt ut hemligt material, för det andra måste vi dra in JK och för det tredje leder såna där undersökningar aldrig till någonting. Men det här stämmer ju inte, det är det som är problemet. Uppgifterna är ju falska, alltså har ingen läckt ut hemligt material.” ”Att sprida desinformation måste väl vara olagligt på något sätt?” ”Mja, man skulle kunna tänka sig en brottsrubricering som tjänstemissbruk eller något sådant. Men det bryter inte meddelarskyddet.” ”Så du menar att om du har någon eller några små sabotörer nere på firman som håller på att ställa till med en oöverskådligt stor skada för oss och för er så finns ändå inget lagligt … det är ju orimligt.” ”Ja, men hela situationen är orimlig.” ”Känner du den där Expressen-reportern?” ”Ja, jag har haft en del att göra med honom, ja.” ”Ring honom och säg att allt är fel.” ”Det tar dom bara som bekräftelse om det är någon annan befattningshavare som är källan.” Samuel Ulfsson tände en ny cigarrett medan Näslund tog till sin vanliga gest med stålkammen två varv genom håret.




06-05-24

10.49

Sida 385

”Hur går det för polisen, kommer dom nån vart?” frågade Samuel Ulfsson efter en stunds tystnad. Hans aggressioner hade lagt sig, han trodde på Näslund. ”Dom sliter där nere i Norrköping men dom hittar ju inget samband mellan offren och då blir det svårt att komma någon vart. Det finns ju inget begripligt motiv, man kan ju inte förstå händelsen.” ”Nej, det är verkligen svårbegripligt. Men det kan ju vara en galning, någon som aldrig fick bli flygare för att han körde i matte eller vad som helst.” ”Ja, jag föreställer mej också såna motiv. Ryssarna kan det ju ändå inte vara.” ”Nej, brottet är egentligen inget säkerhetsärende utan ett polisärende, men det är den här propagandan som gör det till vår angelägenhet. Vem är det egentligen som vill åstadkomma vad?” ”Det förstår inte jag heller, ja, vad Expressen vill åstadkomma är ju som vanligt sensation, men den här gången vill dom ju inte åt regeringen.” ”Det vill väl inte ni heller. Den här gången?” Samuel Ulfssons insinuanta fråga träffade Näslund som en örfil men han tycktes ta den med fattning och gick genast förbi den. ”Men den som förser Expressen, såvida inte journalisten bara sitter och fabulerar, men det har jag svårt att tro. Det brukar alltid finnas åtminstone ett korn av sanning i det dom skriver. Alltså den som förser Expressen måste ha en avsikt som går ut på att skada Sverige eller försvaret på något sätt.” ”Och det är i så fall ett säkerhetsärende?” ”Ja, det är min mening.” ”Då är det ett ärende för er. Fånga in den jäveln och stryp honom, eller sparka honom åtminstone såvida facket inte säger emot.” ”Ja, jag tror faktiskt du har hittat en juridisk möjlighet, vi kan se det som en säkerhetsfråga, som misstänkt främmande desinformationsverksamhet. Då kan vi åtminstone börja undersöka saken.” ”Kan ni inte förhöra journalisten?”




06-05-24

10.49

Sida 386

”Omöjligt, då blir det etter värre och grundlagar och oerhört väsen. Dessutom ingen information. Vi kan ju inte gärna tortera honom. Men jag håller med dej om det allvarliga och jag ska anstränga mej att finna en lösning.” Samuel Ulfsson nickade. Såvitt han kunde erinra sig var det första gången han och Näslund tyckts komma helt överens. *** CHATEAU DE MEURSAULT stod det med svarta versaler rakt över den diskreta etiketten. Den som har mycket att komma med behöver inte ägna sig åt yttre skrytsamheter. Årgången var 1984, samma vin de druckit första gången. Det var första gången på över en månad han druckit alkohol över huvud taget. Det var som om tiden i Moskva kom tillbaks bara vid tanken på alkohol. Eva-Britt Jönsson var nu ordinarie polisinspektör, eller inspektör som det skulle heta men ingen sa, och hade undan för undan kommit honom närmare och hon hade nått ett stadium där hon frågade sig hur kär hon egentligen var. Hon hade besvikelser bakom sig som gjorde att hon höll sig ifrån alltför impulsiva förvillelser. Men hon ville numera träffa honom så ofta som möjligt och hon tyckte att han förändrades, som om han på något sätt tinade upp från en frusen tid där borta i Moskva. Men han var fortfarande rädd för det där med att misslyckas, han slingrade sig undan i sista stund och han vågade inte tala om det. Carl smekte henne försiktigt med pekfingret över handen och såg ut i ruskvädret som fick det varma ljuset från de färgade lyktglasen och speglarna och mässingsbeslagen inne på Reisen att skapa en ombonad känsla. Han njöt obeskrivligt av situationen, det var som om han hade börjat ett nytt liv. Han klädde sig enklare och han hade börjat möblera om hemma med en del modernare möbler, som om han var på jakt efter sig själv bakom maskerna, som om han försökte bli en riktig människa. Det




06-05-24

10.49

Sida 387

andra var över nu, intalade han sig. Han var chef på ett kontor där ingen bar uniform och där man uträttade ett viktigt arbete som uteslutande var maskinellt och intellektuellt. ”Ligger det nånting i det där med att morden i Norrköping har med försvaret att göra?” frågade hon. ”Har polisinspektören med den utredningen att göra?” frågade han som om han ville skämta bort samtalet. ”Nej, jag bara undrade, man vet ju inte vad man ska tro, ena dagen är det si och andra dagen så. Det tycks vara en svår utredning, inga motiv, inget samband mellan offren.” ”Annat än att dom var stridsflygare på samma flottilj.” ”Ja, och så det där konstiga äckliga sättet som morden utfördes på. Kan militärer bete sig så?” ”Vet inte, jag sysslar med datorer. Men ingen på försvarsstaben tycks fästa minsta tilltro till den där ryska teorin.” ”Men det kan ju ha varit en militär.” ”Hurså?” ”Enkel polislogik. Offren tycks i båda fallen ha släppt in mördaren och det kan ju berott på att han var en militär.” ”Knappast klädd i sovjetarméns uniform i så fall. Förresten kan det lika gärna ha berott på att han visade polislegitimation.” Hon stelnade till. ”Du har faktiskt alldeles rätt”, sa hon plötsligt viskande. ”Det vore en logisk förklaring, en obehaglig förklaring, men åtminstone logisk. Jag undrar om dom tänkt på det.” ”Det finns väl ändå gränser för vad era värsta fyllerimisshandlare kan ta sej till. Brukar poliser träna karate och sånt där förresten?” ”Tillvägagångssättet tyder väl inte på några sportsligare ambitioner.” ”Nej, men jag bara undrade.” ”Ja, men inte i mina kretsar.” ”Hur ska jag tolka det?” ”Här är det jag som förhör. Du trivdes inte så värst i Moskva?”




06-05-24

10.49

Sida 388

”Nej.” ”Varför det?” ”Ensam, mycket ensam och ett tekniskt ganska trist jobb. Jag skulle modernisera vårt rapporteringssystem och träna några äldre farbröder i databehandling. Roligare kan man ju ha. Det bästa var när du kom över.” ”Ja, men det var ju lite fånigt, lite operett. Fast det är kul att ha sett Röda torget i verkligheten.” ”Ja, och den uppstoppade Lenin.” ”Vi går hem till dej efteråt.” ”Jag vet inte … ska jobba tidigt i morgon.” Hon bestämde sig för att det var just nu hon skulle ta upp ämnet. Han var förstås motvillig och generad till en början, han sa att på den tiden han var förlovad, ja, det var när han studerade i USA, så hade det aldrig varit något problem och sen aldrig med tillfälliga förbindelser. Men om man hade äkta känslor för någon, när det inte var teater eller lek, så kunde den där oron komma och sen gick det runt i cirklar: jag får inte börja tänka på det där nu för då blir det som förra gången och så börjar man tänka i alla fall och så blir det som förra gången. Hon sa att han måste sluta tro att hon föraktade honom eller tänkte säga upp bekantskapen om han inte låg med henne. Det var inte så. De hade hur mycket tid som helst, hon ville åtminstone att de skulle ha hur mycket tid som helst. ”Vi är ju inte i Moskva nu, vi bor faktiskt här i stan”, skrattade hon. ”Nu är det höst, snart är det vinter, sen är det vår och sen sommar och höst igen. Och vi finns här hela tiden, knegar och dricker för dyrt vin.” ”Jag tänkte möblera om lite”, sa han lättad. ”Kom med hem och se vad du tycker.”




06-05-24

10.49

Sida 389

 Det var ett mord som förde tankarna till amerikansk gangsterfilm, och sättet det utfördes på tydde på en hög grad av professionalism. En torsdagseftermiddag satt två ensamma män i det lilla konditoriet i Näsby Park Centrum. Det var den tid på dagen då personalen hade som minst att göra, men eftersom konditoriet hade stora glasfönster kunde någon utifrån lätt ha väntat på rätt ögonblick utan att väcka uppmärksamhet, det var ljust inne i lokalen och mörkt utanför. Konditoriföreståndaren och hennes biträde hade inte mycket att berätta. Två män hade kommit in och beställt kaffe och wienerbröd, den som beställde talade svenska, och sen hade de suttit inne i själva serveringen innanför det yttre rummet med försäljningsmontrarna. Vid ett tillfälle då det inte fanns några andra kunder inne i lokalen hade de lämnat gästerna i serveringen ensamma för att titta på ett avlopp som krånglade. Det var då de hörde de två skotten. Först hade de inte tittat ut eftersom de blivit rädda. Sen när de kikade genom serveringsdörrens lilla glasruta hade de bara sett de två gästerna ligga på golvet, ja, det vill säga den ena låg på golvet och den andra hade fallit framstupa över kafébordet. Vittnen hade sett två män komma ut, klädda i svarta läderjackor, men ingen hade sett några vapen i händerna på dem. Flyktbilen hade tydligen stått parkerad på nedansidan av det kontorshus som även rymde konditoriet. Där på nedansidan intill järnvägsstationen fanns gott om parkeringsplatser. Vaga vittnesmål talade om en Volvo, antingen 740 eller 760. Två skott hade avfyrats, hagelskott på mindre än en meters håll,




06-05-24

10.49

Sida 390

det vill säga omedelbart dödande. Haglen var av normal svensk typ nummer 5, som används för att döda hare eller rådjur på 25 meters håll. På nära håll är en sådan träff omedelbart dödande praktiskt taget var som helst i brösttrakten. Av träffbildens spridning att döma i förhållande till det beräknade skjutavståndet på cirka en meter måste hagelgevären eller hagelgeväret ha varit förkortade, avsågade. Det var regnigt och småslaskigt och en sörja av fotavtryck inne i konditoriet. Kort sagt fanns inga som helst spår. Redan det sätt på vilket dubbelmordet hade förövats var tillräckligt för att skapa sensation och stora kvällstidningsrubriker. Redan om offren varit vilka svenskar som helst. Det ena offret var Igor Terasimov, officiellt tredjesekreterare på Sovjetunionens ambassad och reellt officer, sen länge identifierad officer, i KGB:s residentura i Stockholm. Det andra offret var utrikeshandelssekreterare Erland Winblad, som tjänstgjort på departementet i relativ närhet av utrikeshandelsministern på den förra regeringens tid. Men innan de komplicerade diplomatiska förvecklingarna startade hann polisen genomföra en del rutinmässiga åtgärder som tekniskt sett kunde ses som otillåtna från det ögonblick man i det ena mordoffrets bröstficka fann en diplomatisk legitimation. Det var då man kallade in personal från säkerhetspolisen och skickade beslutsfrågan ända upp till Näslund. Man hade redan sorterat och protokollfört de mördades kläder och innehåll i fickor och, i det ena fallet, portfölj. Hos ryssen fanns således en tjugo sidor lång hemligstämplad rapport från UD, delvis blodbesudlad och förstörd, som han haft innanför sin kavaj. Hos svensken fanns ett kuvert med åtta tusenlappar i nummerföljd. Näslund beordrade att man skulle ta fingeravtrycksprov på den döde ryssen, vilket naturligtvis var diplomatiskt olämpligt. Men som man kunde vänta återfanns snabbt samma fingeravtryck på kuvertet




06-05-24

10.49

Sida 391

med pengarna och på den övre och den undre av sedlarna. Saken var i ett avseende kristallklar. En sovjetisk underrättelseofficer och hans svenske agent hade träffats i ett konspirativt möte och de hade hunnit genomföra sin switch, byta pengar mot material, innan de sköts ner. Utrikesdepartementet som mycket snabbt blev inkopplat på ärendet förmedlade regeringens beslut om omedelbar sekretess när det gällde det spionavslöjande som mördarna avsiktligt eller oavsiktligt åstadkommit. Med hänsyn till främmande makt. Det var besvärligt nog att förklara hur en sovjetisk diplomat kunde skjutas ner med rena gangsterfasoner. Av någon eller några som måste haft kunskap om det konspirativa mötet. Det kunde ju ge intryck av att svenska myndigheter på något sätt var inblandade. Hemligstämplingsförsöket misslyckades naturligtvis. Tvärtom kunde Expressen, som från och med nu skrev under samlingsvinjetten AGENT-KRIGET, göra ett nummer av att utrikesdepartementet känt oro över möjligheten att svenska myndigheter skulle kunna misstänkas (man formulerade förvisso den tankegången mer direkt och slagkraftigt), och Expressen kunde på nytt citera upprörda och initierade källor inom säkerhetspolisen som sa sig vara övertygade om att det här var den svenska underrättelsetjänstens hämnd för ryssarnas mord på två svenska piloter. De andra massmedierna rycktes snabbt med, eftersom den kände avslöjaren Per L Wennström sen åtskilliga år tillbaks brukade publicera säkerhetspolisens avsiktliga läckage. Dementier, i ett fall rasande dementi från försvarsstaben, viftades undan med att förnekande naturligtvis ingick i ”spelets regler” och att spionorganisationer, svenska eller utländska, aldrig någonsin bekräftade likvidationer om de inte togs på bar gärning, som franska underrättelsetjänsten när de sprängde miljöaktivisternas fartyg Rainbow Warrior i Nya Zeeland. Bland uppföljningsreportagen fanns givetvis de senaste decennier-




06-05-24

10.49

Sida 392

nas kända eller påstått kända ”agentavrättningar”. Det såg förskräckligt ut redan första dagen. Men andra dagen kunde Expressens man avslöja något om ”bakgrunden”: De initierade källorna på Säpo visste nu att berätta att det som pågick var en vendetta mellan svensk och sovjetisk underrättelsetjänst. Ryssarna hade haft skäl att hämnas därför att svensk underrättelsetjänst avrättat en rysk agent någonstans i utlandet. Förmodligen ville ryssarna på så sätt visa det lilla grannlandet att man inte fick leka stormakt. Men nu hade Sverige svarat med att skicka ut personal från sina särskilda mördarkommandon för att hämnas på nytt och nu skulle budskapet tolkas som att ”i Sverige bestämmer vi själva”. Vad gällde frågan om mördarkommandon fanns en bakgrundsartikel med rubriken RÄTT ATT DÖDA? Artikeln förklarade att det inom den allra hemligaste delen av svensk underrättelsetjänst fanns en eller flera personer som kunde liknas vid James Bond och som i extrema situationer var ”licensed to kill”. Som exempel nämndes den mycket kända flygkapningshistorien för halvtannat år sen när världspressen förgäves jagat den mystiske amerikan som avstyrt en kapning på ett Air France-plan på väg mellan Kairo och Marseille. Till slut hade självaste Peter Sorman på UD bekräftat att den man som avstyrt kapningen och under spektakulära former dödat tre av kaparna var ”svensk officer i hemlig tjänst, vars identitet givetvis inte kunde avslöjas med hänsyn till den militära personalens säkerhet”. Peter Sorman, som var nyutnämnd ambassadör på Kuba, vägrade att komma med ytterligare kommentarer. Artikeln mynnade ut i frågan om det kunnat vara samme hemlige officer man på nytt sett i aktion. *** Det hölls följaktligen krismöte uppe på försvarsstaben, i ÖB:s före-




06-05-24

10.49

Sida 393

dragnings- och sammanträdesrum. ÖB själv var inte närvarande eftersom varje beslut som skulle kunna fattas i så fall skulle kunna anses som ÖB:s och därmed hela svenska försvarsmaktens beslut. Om framtiden skulle utvisa att det fattats felaktiga beslut skulle ÖB, och således försvarsmakten kollektivt, sakna ansvar. Dessutom fanns ju en påtaglig risk för att ÖB på ett möte i ett så pass illustert, okonventionellt sammansatt och upphetsat sällskap skulle få veta för mycket och därmed i viktiga avseenden riskera att förlora sin deniabilitet; vad chefen för underrättelsetjänsten senare skulle föredra mellan fyra ögon påverkade inte nödvändigtvis deniabiliteten, eller dementikapaciteten, eller ännu mer rättframt uttryckt, möjligheten att spela dum. Försvarsstabschefen var närvarande i ÖB:s ställe. Den civila sidan representerades av Näslund och chefen för säkerhetspolisen som ingen någonsin kallade annat än Brevbärarn, vilket syftade på hans tidigare yrke eller möjligtvis hans förhållande till den svenska regeringen. Förutom de självklara närvarande på den militära sidan, chefen för hela OP 5, Samuel Ulfsson, avgående chefen för SSI, DG, chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning överstelöjtnant Lennart Borgström och den nyutnämnde chefen för SSI:s op-avdelning Hamilton, fanns en person som de alla uppfattade som en främmande fågel: den nyutnämnde SSI-chefen, som var någon sorts civilist och som fått jobbet därför att han ryktesvis alltid varit så intresserad av spionromaner och säkerligen därför att han var en nära vän till den nye moderate försvarsministern. Han hade sysselsatt sig några dagar med att prya vid sidan av DG för att i första hand sätta sig in i normala rutiner. Vilket detta ostrukturerade möte knappast kunde karaktäriseras som. Samuel Ulfsson försökte fungera som ordförande, men det var inte lätt att hålla ordning eftersom smågräl gång på gång flammade upp. Värst blev det när C Fst/Säk Borgström plötsligt frågade Carl om han hade ”alibi” för tidpunkten för mordet. Carl försökte vifta undan frågan med att fråga ”vilket mord?” vilket kanske inte var någon lämplig lustighet i sammanhanget. Borg-




06-05-24

10.49

Sida 394

ström repeterade bara frågan med ett förtydligande att han avsåg det senaste mordet. Då exploderade DG. På protokollärt språk skulle man kunna säga att han kraftigt ifrågasatte C Fst/Säk:s omdöme och intelligens samt höll en kortare föreläsning i det föga omfattande bruket av avsågade hagelgevär inom försvarsmakten, då man ju för den händelse det visade sig nödvändigt att tillgripa våld hade tillgång till väsentligt snyggare metoder och vapen. När Samuel Ulfsson lyckats återföra mötet till ordningen – Carl hade först, ”för formens skull eftersom frågan var ställd”, tillkännagett att han befann sig på sin arbetsplats tillsammans med sex–sju personer anställda inom försvarsmakten vid tidpunkten för mordet – ägnade man sig en stund åt att uttala vissa försäkringar. Från försvarsmaktens sida försäkrades kategoriskt att det inte förelåg någon situation som ens med en Expressen-reporters fantasi kunde ha den avlägsnaste likhet med ”krigstillstånd”. Därefter försäkrade de två Säpocheferna att man på deras avdelning inte hade någon som helst misstanke om vendettor eller annat och att man helt enkelt inte kunde tro att Expressen hade några källor alls inom avdelningen. Sen rann mötet inte oväntat ut i spekulationer, som i sin tur födde nya små gräl. Första frågan som kom upp gällde vem eller vilka som kunde ha en förhandskunskap om ett konspirativt möte mellan en KGB-officer och en svensk betald agent. Lennart Borgström föreslog GRU och lyfte sen som en raket upp i idéer om att GRU kunde ligga bakom såväl morden i Linköping som morden i Näsbypark för att skapa en föreställning om denna vendetta, som man sen målande beskrev i Expressen; det kunde vara en av deras kända destabiliseringsoperationer. DG anmärkte först torrt att minsta kännedom om sovjetisk underrättelserutin borde göra det helt klart att GRU naturligtvis inte kunde eller fick ha någon kännedom om KGB:s operationer, och tvärtom. Det var ju elementärt. GRU borde kunna uteslutas som mördare




06-05-24

10.49

Sida 395

redan på den grunden. Vidare vore det väl ändå i saftigaste laget att mörda en KGB-officer av rent teatrala skäl, och dessutom måste man ju fråga sig om GRU mitt i glasnost-eran kunde känna behov av att riskera politisk katastrof för sin egen del och för Sovjetunionens del. När DG inte tycktes få sina som han själv föreställde sig mycket enkla tankegångar accepterade, bland annat därför att Brevbärarn och civilisten tenderade att hålla med Lennart Borgström, påpekade han surt att det enda ställe där man kunde ha kunskap om konspirativa möten av det här slaget, vid sidan av KGB, men inte ens där borde man veta, var svenska Säpo. Då exploderade Näslund. Han undrade först om det där sista kunde tolkas som en insinuation. Sen blev han oavsiktligt rolig genom att påpeka att eftersom Säpo aldrig någonsin lyckats infånga en svensk KGB-agent på bar gärning så skulle man, om sådant tillfälle bjöds, som i det här fallet, sannerligen ha nöjt sig med ett vanligt ingripande. Man enades bara om en sak. Det fanns varken inom försvarsmakten eller den civila säkerhetstjänsten några som helst indikationer till stöd för tidningen Expressens spekulationer. På väg ut från sammanträdeslokalen möttes församlingen av ÖB:s adjutant på väg in med kvällstidningarna. På Expressens förstasida fanns ett jättelikt porträtt av spionen Sandström. Och den tilltagna rubriken innehöll bara tre ord och ett frågetecken: MÖRDAD I MOSKVA? Ingressen på förstasidan under bilden förklarade att upptakten till det pågående agentkriget enligt högt uppsatta Säpo-källor kunde vara att Sandström mördats av svenska agenter (”så började agent-kriget”). Samuel Ulfsson skämtade ansträngt om att nu hade man väl för en gångs skull överskattat försvarets möjligheter. Men han tog med sig DG och Carl bort genom korridoren till deras egen avdelning och in på sitt kontor och stängde dörren rakt i




06-05-24

10.49

Sida 396

ansiktet på den nytillsatte SSI-chefen. ”Det här trotsar allt förstånd”, sa han och kastade upp sitt eget exemplar av tidningen mitt på sammanträdesbordet. Sen tände han en cigarrett. ”Hur skulle information om det här ha kunnat slinka iväg ner till aphuset på Kungsholmen?” muttrade DG sorgset. ”Det är omöjligt”, sa Carl hetsigt, ”det är fullständigt omöjligt. Jag har inte fört den här informationen vidare till en enda person utom er två.” ”Jag vet inte ens om jag vill ställa frågan”, sa Samuel Ulfsson dystert när han rökt några bloss under de andras spända tystnad. ”Men jag måste väl. Alltså följande. ÖB har fått information med innebörden att Sandström är död, ingenting annat. Jag har inte berört saken med någon annan, Carl har redan förklarat sin position, då måste jag fråga dej, DG.” ”Det här är inget att skämta om”, sa DG. ”Ska jag fatta det som att du inte till någon enda människa ens antytt händelsen?” ”Naturligtvis.” ”Då var vi klara så långt. Slutsatsen är att kunskapen helt enkelt inte kan finnas på aphuset där nere. Följaktligen kan de inte läcka om saken. Förutom hos oss finns kunskapen hos GRU, men det förefaller ju svårsmält att …” Han avbröt sig plötsligt när han upptäckte ett kuvert överst i en pappershög för inkommande material. Han slet det till sig nästan aggressivt och hade sönder kuvertet när han öppnade det och läste. Det var ett kort meddelande, ändå läste han det tre gånger, långsammare för var gång. Sen fimpade han sin cigarrett och tände omedelbart en ny. De andra två väntade ut honom. ”Läs”, sa han till slut och sköt fram det lilla handskrivna brevkortet över bordet, ”du kan läsa det högt Carl.” Carl tog emot brevet. Det hade Sovjetunionens statsvapen präglat överst i vänstra hörnet. Carl harklade sig nervöst, sen läste han:




06-05-24

10.49

Sida 397

Herr kommendör av första graden! I min befattning som chef för den militära sektionen på de Förenade Socialistiska Rådsrepublikernas Republiks ambassad vill jag taga en officiell kontakt med Eder på det att inga missförstånd må uppstå. Ärendet är av yttersta vikt och angår båda våra länders gemensamma säkerhet och goda förbindelser. Av särskilda skäl vill jag så fort som möjligt träffa Eder representant, kommendörkapten Carl Hamilton, för att mer ingående förklara sådant som bör bli muntlig information. Jag ser fram emot Edert skyndsamma svar. Jurij Tjivartsjev, C mil.sekt. ”Det är residenten själv antar jag”, sa Carl när han avslutat sin långsamma uppläsning. ”Stämmer, självaste residenten för GRU vill ha dej alldeles för sig själv”, svarade Samuel Ulfsson mitt i ett skorstensliknande utblås. ”Om det här är en destabiliseringsoperation så är det något av den värsta maskirovka jag ens hört talas om”, sa DG med något som nästan liknade resignation i tonfallet. ”Varför vill han just träffa Carl?” undrade Samuel Ulfsson. ”Det finns förmodligen bara ett sätt att ta reda på det”, svarade Carl. ”Det tycker jag låter farligt”, sa Samuel Ulfsson. ”Tja”, suckade DG, ”det är kanske trots allt inte så säkert. Jag menar, dom skriver väl ändå inte formella invitationer till våta operationer. Jag tycker vi bör fästa ett visst avseende vid att det faktiskt är så att GRU skriver till oss, via chefen till och med. Och han påpekar att ärendet är officiellt. På ryskt språkbruk betyder det verkligen officiellt, det är förankrat i Moskva.” ”Han säger att han vill förklara och att han vill lämna information”, konstaterade Samuel Ulfsson. ”Som sagt, han har till och med skrivit det på sitt eget brevpapper. Det bör man ju fästa viss vikt vid, och det är inte orimligt att tänka sig att han vet något som vi inte vet.”




06-05-24

10.49

Sida 398

”Som han i båda våra länders intresse vill tala om”, fyllde DG i. ”Jag tycker vi ska sätta upp mötet, om inte Carl själv har invändningar förstås?” Båda cheferna såg stint på Carl. Själv kände han sig obehaglig till mods, inte på grund av eventuella risker utan något helt annat. ”Det är ju lite egendomligt”, sa han dröjande, ”att residenten tycker att just före detta spionmisstänkte Hamilton skulle vara den bästa kontakten. Jag tycker det känns olustigt, men jag kan inte se några risker i sammanhanget. Ville dom genomföra en operation mot mej, vilket jag inte tror dom vill, inte bara för att dom sagt att vi ska dra ett streck över det hela, så behövde dom ju som sagt knappast inbjuda skriftligen till min egen begravning. GRU är inte kända för att lämna ut sådana dokument.” ”Kan det vara en förfalskning eller ett skämt, eller Expressen?” funderade Samuel Ulfsson. ”Det får vi se när vi sätter upp mötet”, påpekade DG torrt. ”Jaja, det finns ju inga som helst hinder för oss att ta emot information, ens om den kommer från öst. Formellt inga hinder. Men ta det försiktigt när ni arrangerar mötet”, sa Samuel Ulfsson i ett tonfall som betydde att diskussionen tills vidare var avslutad. *** De träffades först på Sankt Eriksplans tunnelbanestation, på exakt klockslag, identifierade sig för varandra och sa direkt adjö åt sina respektive följeslagare och genomförde därefter den vanliga rutinen i sammanhanget; de bestämde växelvis när man skulle byta tåg. Det tog dem en halvtimme och sen steg de av vid Brommaplan och promenerade in genom ett villaområde. Intill dess hade de inte yttrat ett enda ord av betydelse. Carl kände en viss drömlik högtidlighet. Mannen bredvid honom, smal och gråhårig och i 60-årsåldern, var alltså chef för motståndarsidans militära spionage i Sverige. Egendomligare promenadsällskap för




06-05-24

10.49

Sida 399

en officer i den svenska underrättelsetjänsten kunde man inte tänka sig. Då och då såg de sig försiktigt om. De kunde inte gärna vara förföljda och de föreföll ensamma i den gråa skymningen i villaförstaden. ”Nå, då tror jag vi börjar”, sa Jurij Tjivartsjev, stannade och drog av sig handsken på höger hand. ”Får jag till att börja med som officer och kollega gratulera till en glänsande insats i Moskva.” När de skakade hand var Carl så bragt ur fattningen att han inte kom sig för att svara någonting alls. ”Jo, jag kan ju möjligen förstå er förvåning, kommendörkapten Hamilton”, myste Jurij Tjivartsjev när de sakta började promenera sida vid sida, ”men från vår sida beklagar vi ju att ni lyckades genomföra eliminationen av en svensk informatör. Det har ställt till problem för oss. Men som officer och kollega måste man ändå gratulera till den mycket väl genomförda operationen. Nu är det hela över.” ”Det verkar inte så. Jag kan inte gärna diskutera mina eventuella uppdrag med er, överste Tjivartsjev”, sa Carl med ett försök att låta myndig. ”Nej, det är klart. Men när vi är ensamma, ni och jag, kan vi ju vara uppriktiga även på den här känsliga punkten.” ”Var det därför ni ville träffa just mej?” ”Ja, delvis därför. Men ni har ju också en central ställning inom den svenska underrättelsetjänsten, såvitt vi förstår. Ni har i vart fall kunskap om vad som hände i Moskva och vi vet självklart inte hur många svenskar som har det. Med någon annan än er skulle jag inte kunna tala så fritt, och operationen mot herr Sandström tycks ju ha en viss betydelse för dom som opererar mot oss.” ”Vilka är det, vet ni det?” ”Inte så het på gröten, unge kollega, en sak i sänder. Och dessutom är ni ju redan bränd, vi känner er identitet om inte annat så för ert uppdrag i Moskva, så genom att ni blir våra organisationers förbindelselänk så röjs inga svenska personförhållanden.” ”Mycket diplomatiskt tänkt.”




06-05-24

10.49

Sida 400

”Jojo. Men vi är ju diplomater också. Sa de inte det till er i Moskva när ni själv uppträdde som diplomat? Ja, tänk att ni lurade oss så.” ”Till saken.” ”Unge man, försök att ta det lugnt, vi måste vara mycket kyliga i den besvärliga situation vi alla befinner oss i. Den första saken var alltså att jag officiellt vill upprepa Sovjetunionens inställning i frågan om herr Sandström. Vi finner ärendet utagerat såvitt angår våra två länders förbindelse. Vi vet, som ni själv vet, att det var ni som genomförde eliminationen. Men det är vår mycket strikta politik att inte röra upp mer dy i vassen i såna här lägen.” ”Ja, jag hade för mej det. Och vidare, herr överste?” ”Vidare så vill jag säga att vi tror inte ett ögonblick, inte ett ögonblick och jag vill verkligen understryka det, att det var ni själv eller någon annan officer som utförde det där mordet på vår kollega, om man kan säga så, från KGB och hans informatör. Det var det andra. Nu kommer vi till det tredje och här får ni själv avgöra om ni vill svara. Vi kan inte föreställa oss ett ögonblick att ni tror att det var vi eller någon annan sovjetisk institution som genomförde terroristhandlingarna i, vad heter staden?” ”Norrköping. Korrekt, det tror vi inte ett ögonblick. Det stämmer inte med några erfarenheter av sovjetiskt operativt uppträdande och det stämmer sällsynt illa med det politiska läget. Jag kan utan vidare ge er det svaret, det är ju nästan självklart.” ”Så, ni tänker politiskt också. Det är mycket bra. Men nu kommer vi till huvudsaken. Någon försöker onekligen få det att se ut som om vi mördar varandras officerare här i Sverige.” ”Ja, åtminstone aftontidningen Expressen.” ”Ni tror väl inte bara att dom hittar på?” ”Nej, någon förser dom med information som är falsk och nu senast är av den karaktären att den bara kan komma från er på GRU eller oss på försvarsstaben. Och det är inte vi.” ”Inte vi heller, det skulle strida mot våra intressen, det hoppas jag ni inser.”




06-05-24

10.49

Sida 401

”Det är mycket svårt att förstå vilka intressen som är i farten. Vi förstår det uppriktigt sagt inte. Vi tror inte det här ligger i ert intresse, men det där om Sandström kan bara komma från er eller från oss. Och det kom inte från oss.” ”Ni begår ett tankefel, unge man. Informationen kan komma från den svenska säkerhetspolisen, precis som den där tidningen skriver.” ”Dom känner inte till att Sandström är död.” ”Jo, dessvärre gör dom det.” ”Hur vet ni det?” ”Det kan jag naturligtvis inte svara på. Men jag kan svara på annat. Efter regimskiftet förändrades rutinerna på det svenska utrikesdepartementet så att man började skicka informationer som den tidigare regeringen ville hemlighålla för sin säkerhetspolis, ja, ni vet ju hur det var.” ”Ja, men UD kan inte ha sänt något meddelande till Säpo om Sandströms död.” ”Det har dom inte heller. Dom har bara sänt ett rutinmeddelande som gick ut på att kommendörkapten Hamilton just oväntat och plötsligt blivit hemkallad från Moskva för att få nya uppdrag i Sverige.” ”Det leder fortfarande inte till slutsatsen att Sandström är död.” ”Nej, det gör det inte. Men samtidigt kom ett annat meddelande från den svenska försvarsstaben, från säkerhetsavdelningen. Och det hade innebörden att problem rörande spionen Sandström och hans förmodade vistelse i Moskva inte längre var aktuella då man kunde meddela att han var död.” ”Är det verkligen sant?” ”Ja, dessvärre. Det är dessutom uppgifter som jag är övertygad om att ni kan kontrollera.” ”Det är ju obeskrivligt klumpigt.” ”Ja, sånt händer i alla byråkratier, jag skulle inte ha blivit så förvånad om det hänt hos oss. Slutsatsen är alltså att med ett minimum av intelligens, som man ju stundtals kan finna på … är det dårhuset på Kungsholmen ni säger?” ”Nej. Aphuset på Kungsholmen.”




06-05-24

10.49

Sida 402

”Bra. Jag har alltid undrat vilket det var. Nå, ni har ju arbetat där tidigare, vid tidpunkten för den där israeliska terroristhandlingen i Stockholm till exempel, och när ni reste till Tyskland för att genomföra en operation mot terroristerna i den där ligan.” ”Ni är välinformerad.” ”Smicker smicker. Det är vårt jobb och jag tror nog ni också vet ett och annat om oss. Jag har förresten följt er med intresse under åren. Nå, men det kan inte ha varit alltför svårt att lägga ihop två och två, ens där på … eh, aphuset. Hamilton, specialist på våta jobb återvänder oväntat och skyndsamt från Moskva. Sandström, spionen som smet på permission, vilket inte var så lätt att tro till en början men ni undanröjde ju onekligen slutgiltigt alla misstankar, han har alltså dött lika plötsligt och oväntat.” ”Det är en indikation, men ingen säker information.” ”Ja, så skulle ni eller vi ha resonerat men inte våra fiender. De tror att det ligger till så här och så skapar de en verklighet kring någonting som aldrig kan motbevisas med mindre än att herr Sandström plötsligt promenerade in på scenen. Men det vet ju vi att han inte kommer att göra.” ”Den som agerar mot såväl er som mot oss finns alltså inne på den svenska säkerhetspolisen. Är det er slutsats?” ”Korrekt. Dom är er fiende av skäl som jag hittills inte är riktigt säker på, och dom är naturligtvis vår fiende precis som ni är det. Vi har alltså ett gemensamt intresse av att skydda oss mot fiendens fiende.” ”Har ni några konkreta förslag?” ”Ja. Som chef för residenturan vill jag formellt till er chef framföra förslaget att vi med gemensamma ansträngningar och gemensamma resurser uppspårar fiendens fiende och oskadliggör honom.” ”Det där måste vara dom egendomligaste ord någon i er ställning någonsin sagt i Sverige till någon i min ställning.” ”Korrekt. Det är också min värdering. Men vi står inför en mycket ovanlig och farlig situation och då måste vi gå utanför vissa traditioner och … konventioner.”




06-05-24

10.49

Sida 403

”Menar ni att vi ska inleda ett direkt operativt samarbete?” ”Jag menar att vi ska undersöka vilka möjligheter vi har att samarbeta.” ”Har ni någon prioriteringsordning på operativa insatser?” ”Ja. För det första uppspåra desinformatören på den svenska säkerhetspolisen. För det andra undersöka den där tidningens strategiska avsikter. För det tredje uppspåra de terrorister som dödat såväl era som vår officer.” ”Search and destroy?” ”Korrekt.” ”Jag kan inte svara er nu, överste Tjivartsjev, men jag föreställer mej att vi inte kan gå med på att ni får genomföra operativa insatser här i Sverige. Jag föreställer mej också att det blir ganska knepigt för mina överordnade att ge sej på en svensk myndighet. Och jag föreställer mej att vi under alla förhållanden kan ta emot information från er.” ”Kan ni lämna information tillbaks?” För första gången under deras allvarliga samtal brast Carl ut i skratt och det kändes som en plötslig befrielse. ”Håller ni på att värva mej, herr överste? Det var i så fall den krångligaste sovjetiska agentvärvning jag hört talas om.” ”Om vi inte byter information försvåras både ert och vårt livsviktiga kunskapsinsamlande och vår analys”, invände den ryske spionchefen surt. ”Jo, det förstås. Men jag menade inte att besvara frågan med nej, den bara föreföll mej så komisk. Det korrekta svaret är, herr överste, att såvitt jag förstår kommer ni att få de informationer vi eventuellt kan bidra med, i utbyte mot era egna informationer. Precis som spioner brukar göra.” Nu skrattade de båda. ”En sak till som kanske är självklar”, sa översten efter en stund. ”Vad som än kommer att påstås i fortsättningen av den här desinformationskampanjen så kommer den sovjetiska officiella inställningen




06-05-24

10.49

Sida 404

bli ett blankt förnekande. För vårt vidkommande har Sandström aldrig varit i Moskva och än mindre blivit eliminerad. Vi kommer att avvisa allt sådant som propaganda från kretsar som vill störa de sovjetisk-svenska förbindelserna.” ”Ja, det sista kan ju i alla fall vara sant. Jag kommer att omedelbart bege mig till min närmaste chef för att föredra det här ärendet. Om vi kan träffas i morgon så ska jag förmedla vårt officiella svar.” ”Kan vi inte träffas senare i natt?” ”Jag kan inte bedöma hur lång tid vår beslutsprocess tar, men vi säger en tidpunkt i natt och en vid samma tid som i dag i morgon eftermiddag som reservmöte.” De gjorde snabbt upp detaljerna. Två timmar senare fick Samuel Ulfsson muttrande sätta sig i bilen utanför sin villa nere på Tyresö och resa in till Stockholm. Han träffade DG och Carl i en av DG:s konspirativa lägenheter på Grevgatan och det gick mycket snabbt att fatta vissa beslut. Mindre än en halvtimme senare kunde han resa tillbaks hem. Tre timmar senare kunde Carl på nytt vandra vid sidan av sovjetiska underrättelsetjänstens högste chef i Stockholm och föredra de mycket kortfattade beskeden: Försvarsstaben kunde på inga villkor sanktionera någon som helst sovjetisk operativ verksamhet på svenskt territorium. Varje operativ insats måste, i mån av laglighet, genomföras av svensk personal. Varje information som den sovjetiska underrättelsetjänsten ville överlämna skulle mottagas med tacksamhet och studeras med intresse. Varje information i motsatt riktning måste först underställas chefen för OP 5 innan den vidarebefordrades. Jurij Tjivartsjev gick tyst med händerna på ryggen och rynkad panna när han hört Carls korta redogörelse. ”Säg, herr kommendörkapten, brukar ni alltid följa lagarna?” frågade han till slut.




06-05-24

10.49

Sida 405

”I görligaste mån, ja”, svarade Carl utan att dra på munnen. Men det gjorde Jurij Tjivartsjev. ”Det är bra, unge kommendörkapten, mycket bra. Egentligen är det också komiskt, jag menar att jag kommer till er och ber om lov för viss operativ verksamhet. Det är ju något utanför rutinerna. Sovjetunionen förbehåller sej alltså rätten att självständigt bedöma hur vi ska bedriva vårt operativa program. Säg mej nu, vad vore det svåraste för er att operera mot, jag menar med hänsyn till era lagar och liknande byråkratiska problem, den där tidningen eller er egen säkerhetstjänst?” ”Tidningen, utan tvekan. Det är grundlagsbrott och sånt kan vi inte syssla med.” ”Intressant. Ni kan alltså inte ens tjuvlyssna på den där journalisten och ta reda på vem hans källa på Säpo är?” ”Nej, det betraktar jag som uteslutet.” ”Bra. Det är ur min synvinkel lite uppochnervända världen, men bra i alla fall. Vi vill inte gärna operera mot den svenska säkerhetstjänsten annat än på vanligt sätt.” ”Genom era informatörer?” ”Vi måste ha ett korrekt samarbete, kommendörkapten, och ni tänker väl inte försöka värva mej heller hoppas jag?” ”Jag ber om ursäkt, det var impulsivt, men det framgår ju att ni kan få informationer där, ni visste ju mer än vi i fråga om deras rapporter från UD och Fst/Säk.” ”Jag är rädd att vi båda måste betala ett visst pris för det här samarbetet. Men jag anser det nödvändigt och i vårt gemensamma intresse. Nackdelarna får vi tänka på sen. Vår första prioritering blir att analysera förbindelsen mellan den där journalisten och hans uppdragsgivare. Det är nämligen inte emot vår grundlag. Jag kommer att kontakta er på lämpligt sätt per telefon om vi kan göra upp om tidpunkter och platser här och nu.” ”Om Säpo får syn på oss så uppträder vi som agent och case officer.”




06-05-24

10.49

Sida 406

”Ja, det är ju en lustig aspekt. Men jag har mycket svårt att tro att Säpo får syn på oss, vi är inga amatörer.” ”Om er hypotes är riktig fick dom syn på er kollega från KGB och hans svenske agent.” ”Ja, och vi ska ta reda på hur. Men tjekisterna kan vara så där slarviga ibland.” ”Säger ni tjekisterna, det trodde jag bara vi sa.” ”Ja, då har vi i alla fall bytt någon liten information. Den korrekta nedsättande termen för svensk säkerhetspolis är aphuset på Kungsholmen och den term vi använder för KGB är alltså tjekan och tjekister. Stämde de där informationerna om rapporteringsgången mellan UD och aphuset och Fst/Säk och aphuset?” ”Det är inte kontrollerat än, men det utgår jag från.” ”Nå, tills vidare är det alltså kommendörkapten som är skyldig mej, vi får hoppas att det utjämnas så småningom.” ”Vi får hoppas att vår gemensamma kunskap blir tillräcklig för att slå ner den här provokationen, för att åtminstone försöka tala ert språk.” ”Inte illa. Instämmer gör jag.”




06-05-24

10.49

Sida 407

 Det var höstens definitivt sista expedition efter trattkantareller. Samuel Ulfsson hade skjutit på saken men gång på gång upprepat löftet till sin hustru och hon hade dessutom oklanderliga argument. Som kommendör av första graden hade han en lön som var väsentligt lägre än hennes universitetslärarlön och förmodligen lägre än enklaste kvällstidningsreporters lön, men ändå förväntades han då och då hålla middag, bjuda igen. Trattkantarellerna fyllde alltså en lika viktig social och ekonomisk som rent kulinarisk funktion. De hade sina ställen sen många år och kom man bara till rätt plats gick arbetet snabbt och mekaniskt. Och det lönade sig inte att klaga på att det blev kallt om fingrarna efter någon timme, då skulle hon bara ta upp det där med den förnyade rökningen igen och tala om hjärtinfarkt och kärlkramp och det illojala i att förbereda sin död så långt före sin livskamrat. De gick från ställe till ställe och skördade under tystnad. Det luktade starkt av vått gräs och förvinter. De stötte upp en rådjursget och hennes två kid som legat och tryckt med människan inom hörhåll i åtminstone tjugo minuter, ändå ovilliga att ge sig iväg upp från värmen i daglegan. Han försökte tänka systematiskt, för och emot. För det första fanns det inget ”agentkrig”. Han hade redan prövat den mest paranoida och förfärliga möjligheten: de två nya operatörerna, om de kunde ha beslutat sig för någon sorts amerikansk action, om de tyckt att man borde göra något åt KGB eftersom ingen KGBagent någonsin infångats av den civila säkerhetstjänsten och så vidare.




06-05-24

10.49

Sida 408

Men de var inga galenpannor, de var noga utvalda av DG själv. Och för övrigt hade de, för att använda Lennart Borgströms terminologi, ”alibi” tillsammans med såväl Carl som fyra andra befattningshavare inom avdelningen vid tidpunkten för mordet på den sovjetiske diplomaten och den svenske departementssekreteraren. Man måste utgå från att i vart fall den ena påstådda sidan i agentkriget inte deltog. Nästa problem var då morden på flygarna i Norrköping. GRU skulle knappast kunna ge sig på en sån operation utan att ha den politiskt förankrad, och som det utrikespolitiska läget nu var måste man hålla det för uteslutet. Dessutom talade tillvägagångssättet starkt mot tanken att militär personal skulle ha kunnat verka. Varför skulle man på andra sidan uppträda som rena galningar? Därmed kom han till det absurda problemet om man verkligen kunde lita på den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Det var inte så svårt att föreställa sig en viss brist på ärliga avsikter från det hållet. Men Tjivartsjevs uppgifter stämde i ett viktigt och kontrollerbart avseende. Borgström hade fått ett cirkulär från ÖB där Sandströms förmodade frånfälle i Moskva nämndes och eftersom saken i högsta grad angick civila Säk, enligt Borgström, så hade han ”rutinmässigt” överfört den informationen i en av sina veckorapporter. Den veckorapporten sammanföll bevisligen med UD:s PM där Hamiltons brådstörtade avslut på attachékarriären rapporterats. Tjivartsjev hade alltså haft rätt. Med ett minimum av intelligens och fantasi skulle var och en som hade kunskaper om Hamiltons tidigare förehavanden kunna lägga ihop ett och ett. Det var dessutom dyrbar information som Tjivartsjev överfört. Innebörden var ju att GRU hade viss inblick i Säpo som de rimligtvis inte borde ha, och ändå hade Tjivartsjev betalat det tänkbara priset när han vidarebefordrade den informationen: att det senare skulle leda till mullvadsjakt på Säpo. Men det kunde ju vara en fortsättning på deras ursprungliga pro-




06-05-24

10.49

Sida 409

jekt. De hade faktiskt försökt starta samma inbördeskrig mellan Säpo och försvarsstaben som de förr om åren med sådan obestridlig framgång lyckats med i England, där de förvandlat MI 5 och MI 6 till hund och katt över en tioårsperiod. Med hjälp av falska informationer som såg äkta ut, eller äkta informationer som skenbart kostade fläsk att vidarebefordra. Men varje sådan tankegång stupade ohjälpligt på problemet att föreställa sig de största sovjetiska byråkratierna kasta sig in i rena krigshandlingar och mörda sina egna inför öppen ridå i ett grannland. Sovjetisk diplomati och underrättelsetjänst präglades av långsiktighet och strategiskt tänkande och absolut kontroll över varje skeende i det man planerade. Det här skeendet hade alla möjligheter att galoppera åt en helt annan riktning än den ursprunglige konspiratören tänkt sig. Den eller de som stod för kampanjen i Expressen skulle möjligen kunna kontrollera tidningens reporter, själva direktkontakten till det svenska samhället. Men hur skulle de kunna ha något inflytande över övriga massmedier och över det politiska skeende som de startade? Sovjetunionen arbetade i vart fall inte under så okontrollerade former. Och om således en konspiration pågick inom Säpo, vilket åtminstone publicitetskampanjen tydde på, så riktade den sig alltså mot svenska säkerhetsintressen. Vem skulle man vända sig till då? Till Säpo? Delar av det problemet skulle kanske lösas med politiskt våld redan samma eftermiddag. Han var kallad till enskild föredragning hos den nye försvarsministern. ÖB var också kallad. De gick vaggande hem med svampkorgarna fyllda med tung våt trattkantarell. De sa inte så mycket. Hon visste ändå att han skulle till försvarsministern, hon hade ju läst tidningarna och han hade skämtat om att han kanske skulle få mer tid över för svampplockning fortare än man kunnat ana. De var ensamma till middagen, han skulle berätta då. Han duschade varmt och gned sina stelfrusna fingrar och sen kläd-




06-05-24

10.49

Sida 410

de han sig i civil grå kostym och klev ut i den väntande Mercedesen som försvarsdepartementet skickat. I en kiosk på väg in mot stan upptäckte han löpsedeln med Carls bild. Rubriken syntes på långt avstånd: SANDSTRÖMS MÖRDARE? Samuel Ulfsson beordrade chauffören att stanna och gå ut och köpa en tidning. Han betraktade bilden på Carl på första sidan, det såg ut som en gammal passbild och var inte helt likt, bestämde sig för att läsa lugnt och systematiskt och slog upp sidan fem där eländet började. Huvudartikeln, med bild på Carl och Sandström, gjorde gällande att Carl skickats till Moskva under cover som diplomat för att likvidera Sandström och att detta var väl känt på Säpo eftersom man samtidigt som Carl oväntat och brådstörtat kallats hem från Moskva för att återgå till hemlig tjänstgöring fått besked från försvarsstaben om att problemet Sandström inte längre existerade. Nästa artikel berörde den israeliska terroraktionen i Stockholm för ett antal år sedan och Carl pekades inte oväntat ut som den Säpoman som dödat de israeliska kommandosoldaterna ute i Täby. En tredje artikel byggde till stor del på gissningar och missuppfattningar. Det påstods att Carl skickats till Kairo som militärattaché för att ta kontakt med vissa delar av PLO och att man på så vis kommit en flygkapningsaktion på spåren och att Carl, på uppdrag av svenska utrikesdepartementet, ingripit mot flygkaparna som själva var från PLO. Sen följde olika citat ur världspressen från den aktuella tidpunkten, med bland annat mycket utförliga beskrivningar från flygpassagerare på AF 129 om hur den man som man trodde var amerikan hade ingripit mot kaparna och dödat alla utom en. En sista artikel gjorde gällande att Carl för några år sen då han fortfarande var vid Säpo hade lånats ut till västtyska Verfassungsschutz




06-05-24

10.49

Sida 411

och lett den operation som slutat med en fullkomlig militär massaker på de sista resterna av Baader-Meinhofligan RAF. Under rubriken ”Den socialdemokratiska regeringen visste?” fanns en mängd spekulativa påståenden som tydligen var avsedda att kasta ansvaret på den tidigare regeringen och som bevis anfördes att Carl vid åtminstone ett tillfälle genom regeringsbeslut, möjligen två tillfällen, fått en kunglig tapperhetsmedalj. Vilket alltså bevisade att han hela tiden agerat med regeringens gillande. Därefter följde ett antal dementier och ett antal ”inga kommentarer” och därefter en del upprörda politiska kommentarer från borgerliga politiker. Till sist hänvisades till dagens ledarartikel i tidningen. Samuel Ulfsson darrade på handen när han tände en cigarrett och slog upp ledarartikeln. Hans första och enklaste slutsats var att detta var den största katastrof som drabbat underrättelsetjänsten under hans tid som chef. Hans andra slutsats var att tidningen faktiskt inte innehöll någonting påtagligt som inte kunde vara känt inom Säpo. Däremot saknades sådant som inte kunde vara känt inom Säpo och som skulle kunnat göra katastrofen om möjligt ännu större. FRÅN IB TILL SSI Den genomgående tankegången var att socialdemokraterna aldrig lärt sig att rikets säkerhet var en allvarlig sak, att de alltid agerat med egna privatspanare, sina Ebbar och Hassar, och alltid betraktat de hemliga säkerhets- och underrättelseorganisationerna som antingen fullkomligt opålitliga eller också socialdemokratiska partipolitiska instrument. Hur stora katastrofer de än hamnat i till följd av denna politik hade de hårdnackat hängt fast vid sin inställning. Men nu måste byken tvättas. Om denna oansvarighet hade kunnat leda hela vägen fram till det pågående agentkriget så måste ordningen till varje pris återställas i landet och som första åtgärd måste man utan hänsyn till hemligstämplar utreda den förra regeringens ansvar för det kaos som nu rådde.




06-05-24

10.49

Sida 412

Marsch iväg till Konstitutionsutskottet! slutade ledaren. Bilen stannade på baksidan av försvarsdepartementet. Samuel Ulfsson gick in chaufförsvägen. ÖB satt redan i försvarsministerns väntrum. ”Du har läst Expressen?” frågade ÖB kort. ”Ja, på väg in från Tyresö.” ”Nå, vilka slutsatser?” ”Det hela kommer från Säpo, men jag förstår inte avsikten. Hur jag än grubblar kan jag inte förstå avsikten.” De kände sig som skolpojkar som skulle in till rektor och bli relegerade när en kvinnlig sekreterare släppte in dem i det stora ljusa rummet med utsikt mot slottet och Strömmen. Rummet var i viss oordning, överallt låg uppslagna pärmar och dokument, som om den nye försvarsministern kastat sig över alla möjligheter att äntligen få kunskap om allt det som den nuvarande oppositionen nästan med skadeglädje undanhållit från honom. Det stod två stolar uppställda framför försvarsministerns skrivbord, som en markering att mötet skulle ha mer karaktär av förhör än av samvaro i soffgruppen. Stämningen blev tjock av obehag. De hälsade mycket kort och formellt innan de satte sig. ”Det är lika bra vi börjar med Sandström”, inledde försvarsministern i ett tonfall som betydde utomordentlig beslutsamhet, ”och för formens skull vill jag säga att jag kommer att föredra det här samtalet för statsministern senare i eftermiddag. Regeringen vill alltså ha absolut relevant och absolut sannfärdig information i alla relevanta frågor. Är det uppfattat?” De två officerarna nickade dystert. ”Alltså. Sandström. Vad är sant?” frågade försvarsministern i staccato och blixtrade med glasögonen. ”Jo, vi har, hrm, indikationer på att Sandström befann sig i Moskva från och med hans avvikelse från den svenska fångvården och fram till nyligen, då han skulle ha avlidit”, svarade ÖB långsamt och utan att ta blicken från ministern.




06-05-24

10.49

Sida 413

”Skulle ha avlidit?” ”Ja, det är dom informationer jag fått.” ”Från Sam här?” ”Svar ja.” ”Då får jag väl be dej förtydliga det beskedet, Sam?” ”Det är riktigt, jag har lämnat sådana informationer till ÖB.” ”Var det du som skickade Hamilton till Moskva?” ”Ja, det är rätt uppfattat.” ”Och vad var syftet med den kommenderingen?” ”Det fanns två syften. Det ena var att modernisera vår rapporteringsgång därifrån och bygga ett dataprogram för att underlätta det och göra dataprogrammet säkert från avtappning.” ”Kan Hamilton sånt?” ”Ja, det är hans grundläggande utbildning, ja.” ”Och det andra uppdraget, det andra syftet?” Samuel Ulfsson drog djupt efter andan och funderade på att be om tillstånd att röka, men ångrade sig. ”Det andra syftet var att fotografera Sandström så att vi kunde få definitiva bevis på att Sandström verkade i Moskva. Vi hade sådana indikationer, nämligen. Definitiva bevis skulle underlätta de krav på extra anslag som ÖB skulle begära för att motverka vissa skadeverkningar.” ”Det var det explicita uppdrag du gav honom?” ”Svar ja.” ”Ingenting annat?” ”Svar nej.” ”Nå, genomförde han uppdraget?” ”Ja, han medförde en film hem som jag lät förstöra.” ”Varför det?” ”Därför att … enligt uppgift från Hamilton skulle fotografierna visa Sandström i dött skick … och … jag ansåg det synnerligen olämpligt att sådana dokument skulle finnas på staben eller ens ses av någon befattningshavare där.”




06-05-24

10.49

Sida 414

”Så du såg alltså aldrig bilderna?” ”Nej.” ”Men du utgår från att Sandström är död?” ”Ja.” Försvarsministern tvärbromsade som om han plötsligt upptäckt att han var på väg in över minerad mark. Han tvekade innan han formulerade sin ofrånkomliga följdfråga så att den ändå på något sätt blev frånkomlig. ”Skulle Hamilton ha agerat helt på egen hand?” ”Nej.” ”Då inställer sig en mycket intressant fråga. Kan Hamilton ha tagit order från någon annan än herrarna, från exempelvis den förra regeringen?” Frågan riktades med blicken mot ÖB. ”Teoretiskt ja. Men det finns ingen anledning att förmoda att den förra regeringen haft någonting alls med saken att göra”, svarade ÖB. ”Men dom måste ju ha varit med om att sända Hamilton till Moskva och dom kan ju inte precis ha varit okunniga om den här mannens, ska vi säga mycket speciella, kvalifikationer.” ”Ja, men Sorman på UD ville bli av med Hamilton av helt andra skäl och det råkade sammanfalla med våra intressen”, svarade Samuel Ulfsson snabbt till sin överbefälhavares undsättning. ”Varför ville Sorman bli av med Hamilton?” ”Det är en komplicerad historia som egentligen inte har med den här saken att göra”, svarade Samuel Ulfsson i ett hopplöst försök att undvika frågan. ”Men regeringen, alltså den nuvarande regeringen, är mycket intresserad av svaret och ljuga kan herrarna göra hur mycket ni vill i tidningarna men inte här inne. Alltså, varför ville Sorman bli av med Hamilton?” ”Därför att … ja, det har med den där fritagningen av de svenska läkarna i Libanon att göra.” ”Fritagningen, de förhandlades ju loss av UD?”




06-05-24

10.49

Sida 415

”Nej, det är inte hela sanningen. Sorman skickade Hamilton för att rekognoscera och Hamilton hade mycket vaga instruktioner. Det hela slutade med att Hamilton tillsammans med palestinska enheter från PLO slog till mot kidnapparna och dödade dom och skickade gisslan med taxi upp till de väntande svenska diplomaterna som sen … ja, tydligen kom att sväva i den tron att det var svensk diplomati som lyckats med operationen.” För andra gången under samtalet tycktes försvarsministern tappa fattningen under några ögonblick innan han på nytt kastade sig in i sitt förhör. ”För att sammanfatta så långt”, började han långsamt medan han fortfarande tycktes tänka efter, ”så skickades Hamilton på Sormans, det vill säga regeringens, uppdrag för att assistera i arbetet på att få loss de svenska medborgarna. Hamilton genomförde det hela med våld. Sorman, som sen framställde saken som ett lysande bevis på duglig svensk diplomati, ville ha undan Hamilton helt enkelt av politiska skäl, därför att han på något sätt visste för mycket.” ”Det kan jag inte bedöma”, svarade Samuel Ulfsson vaksamt, ”politiska bedömningar ger vi oss inte in i. Risken för att Hamilton skulle vända sej till Expressen måste ju under alla förhållanden betraktas som obefintlig.” ”Även i det här läget?” ”Ja, synnerligen i det här läget som nu uppstått.” ”Låt oss då gå vidare i kronologin. Hamilton skickas alltså med ert uppdrag att fotografera Sandström till Moskva. Och UD har inga invändningar trots att man där vet vad Hamilton är för en figur?” ”Ja, så kan man sammanfatta läget, ja.” ”Då inställer sej den avgörande frågan. Fick Hamilton några andra order från någon annan militär befattningshavare än Sam? Vad säger ÖB?” ”Ja, de instruktioner han fick genom mej var dom som Samuel Ulfsson här har redogjort för. Men chefen för SSI har ringt mej idag på eftermiddagen och muntligen lämnat sin avskedsansökan. Ja, sen




06-05-24

10.49

Sida 416

Expressen kom ut, alltså.” Det blev alldeles tyst i rummet. Samuel Ulfsson tvingade sig att inte dra på munnen. Den Gamle hade inte bara blivit pensionär, nu hade han lämnat in sin avskedsansökan också. Det var ju hyggligt. Frågan var sen om den uppoffringen skulle räcka, om inte fler huvuden borde rulla. ”Jag tror jag förstår”, sa försvarsministern till slut. ”Men om vi då botaniserar vidare i dagens kvällstidning så kommer vi till den där flygkapningshistorien. Sorman har ju redan tidigare bekräftat att svensk militär personal var inblandad. Är det korrekt att det var Hamilton även den gången, ÖB?” ”Svar ja.” ”Vad var egentligen hans uppdrag i så fall?” ÖB skruvade sig. ”Det berörde en av landets känsligaste och åtminstone hittills bäst bevarade hemligheter”, svarade ÖB i en ton som om han skulle kunna komma undan. ”Nämligen vadå?” frågade försvarsministern utan att ens blinka. Han såg stelt och fast på ÖB. ”Hamiltons uppdrag var att till Sverige föra en sovjetisk avhoppare på amiralsnivå, en viss Koskov som bland annat var chef för all diversionsverksamhet i Östersjöområdet. Kapningsförsöket ser vi som ett led i Sovjetunionens försök att, via ombud naturligtvis, förhindra att avhopparen anlände säkert till Sverige.” ”Men det gjorde han?” ”Svar ja.” ”Och vad ledde det till?” ”För det första till ett av de mest omfattande kunskapsmaterial som någonsin överförts till Väst från en sovjetisk avhoppare.” ”Finns informationen samlad?” ”Ja, i den så kallade Koskov-pärmen som bara finns i ett enda exemplar.” ”Då ska jag be att få rekvirera den pärmen så fort som möjligt. Det




06-05-24

10.49

Sida 417

var för det första, det. Och vad ledde nu den här aktionen till för det andra?” ”Bara fyra personer inom försvarsmakten och fyra personer inom den förra regeringskretsen har full kunskap om det.” ”Är ni bland de fyra företrädarna för försvarsmakten?” ”Svar ja.” ”Varsågod att föredra ärendet i sin helhet i så fall.” ”Det kommer möjligen att ta lite tid.” ”Varsågod, ÖB.” Samuel Ulfsson lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna framför svångremmen i något som såg ut som en närmast fridsam attityd. Han hade till en början en känsla av något opassande. Den relativt unge mannen i glasögon hade tills helt nyligen varit en utanförstående politiker som under inga som helst villkor skulle ha fått så mycket som en antydan om händelser som kunde sammanfattas med orden Operation Big Red. Nu var han försvarsminister och sådana var spelets regler, demokratins regler. Det fanns ingen möjlighet att invända mot det. Och det var bland annat för det systemet som underrättelsetjänsten skulle verka som antennerna i Sveriges yttersta försvar, i försvaret av demokratin och således den förre enskilde politikerns nuvarande rätt att veta allt. ÖB redogjorde ganska korthugget för förloppet, men det tog ändå en halvtimme och när han tystnade tog sig försvarsministern en lång funderare. Samuel Ulfsson gissade, på vilken grund visste han inte, att försvarsministern nu slets mellan å ena sidan sin frestelse att någon gång göra sak av den tidigare regeringens totala oförmåga att hantera en för landet avgörande krissituation och deras överväganden att helt enkelt sälja den sovjetiske avhopparen mot en överenskommelse i det tysta, och å andra sidan den lätt insedda nödvändigheten av att för alltid hålla dessa förhållanden hemliga, oavsett regering. ”Kan syftet med den här informationskampanjen eller vad vi ska kalla det i Expressen vara att dra upp Operation Big Red i ljuset och




06-05-24

10.49

Sida 418

därmed skapa kris i vårt förhållande till Sovjetunionen?” frågade försvarsministern till slut när han bekämpat eventuella partipolitiska frestelser. ”Ingenting hittills indikerar det”, svarade Samuel Ulfsson. ”Expressen har ju bara kunnat förmedla uppgifter om sådant som kan ha varit känt eller var känt på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Men dom har inte kunnat säga någonting om sådana operationer eller händelser som bara varit kända på militär sida eller hos den förra regeringen.” ”Kan främmande makt ha ett syfte att ställa till det för oss?” ”Det kan vi inte utesluta. Men det är mycket svårt att se något som helst sovjetiskt intresse av den här publiciteten.” ”Och det så kallade agentkriget?” ”Det tror vi inte ett ögonblick på”, svarade ÖB. ”Hämndmotiv, för det där i Moskva?” ”Nej, deras första intresse vore locket på. Dom vill inte ha någon offentlighet som kan medföra att Operation Big Red flyter upp till ytan. Deras intresse borde vara det rakt motsatta.” ”Någon annan främmande makt som agerar via svenskar på Säpo?” Frågan blev hängande i luften. Den var omöjlig att besvara eftersom man inte visste vem eller vilka som försåg Expressens journalist med hemlig information och följaktligen inte heller kunde gissa sig till vederbörandes motiv. Regeringen kunde naturligtvis inte ingripa mot en svensk tidning. Militären kunde det än mindre. *** Carl var på gott, närmast muntert humör. Efter morgonens träningsoch skytteprogram hade han ägnat sig åt att städa medan han lyssnade på musik. Han hade slängt ut en stor del av sitt parodiska engelska herrklubbsmöblemang och bytt till ljusare färger. I biblioteket stod




06-05-24

10.49

Sida 419

nu en varmt inbjudande italiensk hörnsoffa i smaragdgrönt läder och i utrymmet inom soffans armar ett stort slipat stenbord i ljusröd granit. Den viktigaste belysningen i rummet var en lampa med vid vit skärm i ett alabasterliknande material som hängde ner från en långsträckt stålbåge över stenbordet. Det vita ljuset spelade fint mellan den röda blanka stenen och det blänkfria smaragdgröna. Han undrade om det här var sannare, om det var mer av honom själv och mindre direktörsteater – det andra möblemanget hade han sänt iväg till sitt fastighetsbolag – och om hon skulle tycka om det eller tycka att det såg för dyrt ut. Det var naturligtvis dyrt, men inte på ett sånt sätt som var avsett att synas, ansåg han. Han hade dekanterat en flaska Corton och ställt den på en silverbricka med två glas, först på mitten men sen på sidan av stenbordet. I kylskåpet hade han två leverpastejmackor, som hon antagligen skulle säga om gåslevern. Hela dagen hade han haft telefonjacket urdraget. Han ville ägna sig åt henne och sig själv och ingenting annat och vilket som helst problem på jobbet kunde ändå vänta till morgondagen. Han hade beställt bord ute på Ulriksdals Värdshus om några timmar och han kände sig som om han var på väg att befria sig på något sätt. Han satt bakåtlutad med slutna ögon i den gröna fåtöljen som hörde till soffan och lyssnade på Brahms violinkonsert på möjligen så hög volym att folk skulle kunna komma på tanken att ringa till värden och klaga. Men han hade ju ändå jacket urdraget och hemligt telefonnummer, dubbelt skyddad. Hennes dörrsignal kom i den stillsamma början av andra satsen och han studsade upp och kände sig strålande leende redan innan han öppnade dörren. Det första han såg var sig själv. Hon visade upp Expressen, som hon höll mellan tummen och pekfingret som om det var smuts. Men hon sa ingenting. Han bad henne komma in och hjälpte henne mekaniskt av med kappan, tog emot tidningen och gick efter henne in i biblioteket.




06-05-24

10.49

Sida 420

Hon nickade kort och sa att det var ju snyggt och sen satte hon sig i fåtöljen där hon var oåtkomlig. Han gick fram till stereoanläggningen och stängde av. Det var alldeles för våldsam och känslosam musik för stunden. Sen gjorde han en menande gest med tidningen som betydde att han skulle läsa och hon nickade kort. Han hade svårt att bestämma sig för vad hennes ansiktsuttryck betydde. Han läste snabbt igenom tidningen och la den ifrån sig på stenbordet, serverade försiktigt vin i glasen och gick fram till henne med det ena och sen tillbaks till soffan. De skålade utan att säga något. Sen ställde hon ner vinglaset så hårt att det kunde ha gått sönder; det var äldre ärvda glas och sten var nog inte så praktiskt, hann han tänka. ”Är det där sant?” frågade hon med en nick mot Expressen. Han slog ner blicken och tänkte efter vad han skulle svara. ”Ja”, sa han till slut. ”Delar av det som står där är sant, delar är helt fel.” ”Så det var det du gjorde i Moskva. Medan vi dansade på den där rajtan-tajtanbalunsen så planerade du i all stillsamhet mord?” ”Jag kan inte tala om för dej, eller för någon annan, vad som är sant och vad som är lögn i den där tidningen”, sa han sakta utan att våga se på henne. ”Men det finns en hel del sanning i de här historierna?” ”Ja.” ”Så du åker alltså omkring i världen och har ihjäl folk?” ”Eva-Britt, du kan inte förhöra mej. Allt det där är klassificerat som sekretess som rör rikets säkerhet. Det är brottsligt av mej att röja sånt och du som polis bör respektera det.” ”Festlig kille man gått och kärat ner sej i. Helfestligt. Jag gjorde slut med en kollega en gång för jag tyckte han var för våldsam i hanteringen av buset. Blåmärken och sånt där du vet.” ”Det där är inte jämförbart.” ”Nä, inte graden av våld, förstås. Hur fan, förlåt uttrycket, har du kunnat bedra mej så här hela tiden? Fast jag borde ju ha insett, men




06-05-24

10.49

Sida 421

dum som man är så vill man ju tydligen bli lurad.” ”Jag har inte lurat dej.” ”Har inte du? Det var det jävligaste!” ”Du brukar inte svära.” ”Nej, men det beror på att jag är så inihelvete förbannad!” ”Jag har inte lurat dej och jag har inte ljugit för dej. Vad jag har gjort är att jag underlåtit att beröra sekretessbelagd information. Annars hade vi begått brott och det är inte bra för en polis och det är inte bra för en officer på hemlig befattning. Det är inte konstigare än om jag varit radaroperatör.” ”Så det kan du säga att du har, hur var det, underlåtit att beröra sekretessbelagd information. Det är till att kunna omskriva. Förstår du inte hur jag känner inför det här? Här har man gått och kärat ner sej i en person som man tror man känner mer och mer och som man varit naken med och sovit med och älskat med, nåja, det var ju inte så värst men i alla fall, och så får man plötsligt klart för sej att det där bara var teater, att du är nån helt annan och nåt jävligt skrämmande. Fattar du?” Carl svarade inte. Han såg ner i golvet, det ryckte i hans ansikte och hon fick plötsligt för sig att han såg ut som om han skulle falla i gråt. ”Förlåt”, sa hon i mjukare tonfall, ”det där var dumt sagt, jag menade inte så. Men förstår du inte att jag känner mej lurad och bedragen. Hur skulle du känna dej själv om jag hade lurat dej så här?” ”Om det rörde ditt jobb skulle jag inte bry mej om det, om det rörde dej och mej privat skulle jag känna mig sårad”, sa Carl med något som såg ut som en kraftsamling för att behålla lugn och kontroll. ”Förresten antar jag att du har gjort det.” ”Har jag?” ”Första gången vi sågs på Reisen uppträdde du beväpnad. Jag brydde mej inte om det och jag frågade inte ens en gång.” ”Hur vet du det?” ”Se, nu är det ombytta roller i alla fall. Jo, eftersom jag såg när du




06-05-24

10.49

Sida 422

lyfte undan handväskan. Ska vi säga att vikten motsvarade en styck Sig Sauer, 9 millimeter med 15 skott i magasinet och ett par handfängsel?” ”Ja, det kan vi säga, det stämmer ganska bra, men det är mina yrkesredskap.” ”Men jag har svårt att se varför du tar yrkesredskapen med dej på middag med mej.” ”Det hade med jobbet att göra, vi spanade brett just då efter vissa personer som kunde vara farliga och jag var minsann inte ensam om att vara på alerten även på formell fritid just då.” ”Du ser.” ”Ser vadå!” ”Du går själv omkring med en 9 millimeters pistol i handväskan och du är i princip beredd att använda den i tjänsten. Skillnaden är att jag har gjort det och du hittills sluppit såna situationer.” ”Det tycker jag inte kan jämföras, jag är faktiskt snut. Vi har rätt att bruka våld i tjänsten men vi går inte omkring och har ihjäl folk.” ”Vi har också rätt att bruka våld i tjänsten.” ”Vilka är vi?” ”En hemlig del av det svenska … äh, det står ju ungefär korrekt uttryckt i Expressen. Vi är definitionsmässigt en ständigt mobiliserad del av det svenska försvaret. Vi är alltid i krig, kort sagt.” ”Så plötsligt kan ryssarna storma lägenheten här, va?” ”Nej, det kan jag inte tänka mej. Det där ’agentkriget’ existerar inte.” ”Och det kan du säga helt säkert och det ska jag nu lita på?” ”Ja, hade någonting liknande existerat hade det förmodligen varit fråga om hemlig information i samband med det, och då hade jag inte kunnat säga något. Men nu existerar inget agentkrig, det är så enkelt som så.” ”Hur många människor har du dödat?” ”Det vet jag inte.” ”Tappat räkningen, det är väl ändå inte möjligt?”




06-05-24

10.49

Sida 423

”Nej, men jag vet inte och jag kan inte svara på såna frågor.” ”Vem är du egentligen, har jag träffat dej eller bara din hygglige tvillingbror i den civila versionen?” ”Du har träffat mej, som jag vill vara eller som jag försöker vara.” ”En enkel byråkrat på ett militärt kontor nånstans som sliter med konstiga datalistor?” ”Det är sant. Jag gör faktiskt det och från och med nu är det ännu mera sant. Den där operativa verksamheten som Expressen försöker beskriva är ett avslutat kapitel för mej. Från och med nu jobbar jag på kontor, om jag över huvud taget kan vara kvar inom försvaret.” ”Är det sant och är du ledsen för det?” ”Du frågar hela tiden som en förhörande polis.” ”Det kan ju tänkas bero på att jag är snut, faktiskt. Då tar vi det igen. Var det där sista sant och är du ledsen för det?” ”Ja, det är sant, av rent operativa skäl om ingenting annat. Jag är nämligen bränd, mer bränd än någon annan svensk officer någonsin blivit.” ”Vadå bränd?” ”Ja, det är yrkesslang, det heter så. Vitsen med hemliga jobb är ju att man ska vara hemlig. Den som hamnar med namn och bild på Expressens löpsedel får övergå till annat. Det har hänt förut och nu hände det mej. Det är en sorts befrielse, man kan se det så också.” ”Så från och med nu är du ur ruljangsen?” ”Jag vet inte hur lång avvecklingsperiod det blir och hur det kommer att skötas. Vi är ju utsatta för en fientlig kampanj via den där kvällstidningen och jag är inte målet för den kampanjen, jag är bara ett medel för att skapa större löpsedlar och mera kaos. Jag vet inte vad som kommer att hända nu, det tänker jag inte heller ta reda på så länge du är här.” ”Vill du att jag ska gå?” ”Nej, jag menade absolut inte så. Jag menade att jag inte tänker sätta i mitt telefonjack och inte ägna mej åt någonting annat än oss tills i morgon bitti när jag går till jobbet. Jag har sett fram emot den




06-05-24

10.49

Sida 424

här kvällen, jag tänkte det skulle bli en ny början på något sätt och jag hade beställt bord på ett romantiskt värdshus.” ”Det är väl inte till att tänka på nu när du blivit kändis?” ”Nej, det är väl inte det. Jag har två mackor i kylskåpet, det är allt. Vill du att jag ska hämta dom?” ”Jag vill att du berättar om dej själv, med eller utan macka.” ”För ungefär tio år sen förlorade jag den människa som stått mej mer nära än någon annan därför att jag inte berättade för henne. Jag berättade inte en enda militär hemlighet för henne och därför förlorade jag henne, hon tolkade det som om jag prasslade och som om jag misstrodde henne. Nu är vi i precis samma situation.” ”Gör inte om samma misstag en gång till i så fall.” Hon log lite när hon sa det sista och plötsligt kunde han inte låta bli att le själv, hur dystert än läget föreföll. Han letade fram Paganinis första violinsonat, och bytte skiva och gick ut i köket. Han hämtade mackorna och kände det nästan som om han skulle falla i gråt när han såg dem ensamma mitt inne i kylskåpets rampljus. Det föreföll som en patetisk omtanke nu. Han tog av plastfolien försiktigt för att inte gröta till gåslevern och gick in till biblioteket och serverade henne tyst, drog ner dimmern till lampan över bordet, han hade haft visst besvär med att montera den tidigare på dagen men han ville ha allt färdigt i väntan på hennes beröm. Han drog ner musikvolymen något och sen satte han sig på sin gamla plats i soffan, märkligt långt ifrån henne, och försökte berätta om sig själv. Han insåg så fort han börjat att han nog försökte berätta för sig själv också. Vem var Carl Gustaf Gilbert Hamilton? Född tämligen rikt, naturligtvis. I en mycket konservativ familj, naturligtvis. Barndom i Skåne, första fasanjakten vid tolv års ålder. Sen Stockholm och gymnasiet och motsättningar inom familjen till följd av de politiska idéer han skaffade i gymnasiet. Ett tag skämdes han över att heta Hamilton och klädde sig i jobbarkläder med hängslen, men det gick fort över. I Clarté fick man noga lära sig skill-




06-05-24

10.49

Sida 425

naden mellan klasstillhörighet och klasståndpunkt och det senaste var ju det avgörande. Särskilt med tanke på klasstillhörigheten inom Clarté. Han och hans far blev till den grad ovänner att fadern, som det skulle ha hetat förr, ”tog sin hand ifrån sonen”. Han träffade aldrig sin far under dennes sista fem levnadsår och bodde för sig själv i en etta på Östermalm under gymnasietiden. Sen kom frågan om lumpen. Clarté var långtifrån någon pacifistisk organisation, snarare motsatsen. Det hade med Vietnamkriget att göra, mer det än någonting annat i alla fall. Clartés linje i militärfrågan var att kamraterna skulle infiltrera försvaret i stället för att vägra värnplikt som vissa andra vänsterorganisationer som var fast i den konservativa föreställningen att försvaret var borgarklassens instrument för att förtrycka arbetarklassen och allt det där. Infiltration betydde att kamraterna skulle söka sig till elitförband i mån av fysisk förmåga och hemliga funktioner i mån av intellektuell förmåga, det kunde alltså bli tolkskolan i Uppsala lika gärna som kustjägarna. Avsikten var inte att spionera eller sabotera utan att ”stärka” försvaret. Och för hans del hade det blivit flottan och utbildning till attackdykare – jo just det, det var naturligtvis därför han var bra på att dyka – och under den utbildningen hade den svenska underrättelsetjänsten rekryterat honom. Jo, just därför att de visste att han var ”vänsterextremist”, det kan man ju tycka var lustigt men inom underrättelsetjänsten fungerade saker och ting ibland helt annorlunda än det försvar som folk kände till i allmänhet. Under fem år i USA utbildade han sig i datateknik på University of California San Diego, där de har en super-computer. Nej, låt oss hoppa över de tekniska detaljerna, det är ungefär vad det låter som. Men utbildningen var naturligtvis inte bara civil. Och den andra delen av utbildningen var hemlig, det var det han aldrig berättade för henne.




06-05-24

10.49

Sida 426

Hon hette Tessie och var hälften irländsk, hälften mexikansk, progressiv katolik som ville studera juridik för att ägna sitt liv åt att försvara mexikanska lantarbetare och mexikanska illegala arbetares rättigheter. Det tog alltså slut därför att han var borta så mycket utan att kunna förklara vad han gjorde, eftersom det ju var hemligt. Det är möjligt att det inte hade gått ändå, hon kunde inte tänka sig att flytta till Sverige och han ville inte bo kvar i USA. I alla fall så var hon nu gift med en annan och hade barn och det hela var över och förbi. När han kom hem till Sverige så var han redan officer enligt några undantagsregler som vi också kan hoppa över. Det var nu han måste bestämma sig och han visste uppriktigt sagt inte hur och varför han bestämde sig. Det kunde ju vara svårt att säga nej av någon sorts artighetsskäl, försvaret hade ju lagt ner mycket pengar på den dubbla utbildningen. Till en början pryade han på Säpo, ja det skulle nog anses ordentligt utrett inom de närmaste dagarnas Expressen-kampanj så det kunde han lika gärna säga. Jo, Expressen hade rätt i det också. När han arbetade på Säpo, formellt inom datasektionen, kom han att ingå i den krets av polismän som utredde mordet på den där Säpo-intendenten, han hette visst Axel Folkesson, och till slut kom det alltså till konfrontation med de israeliska terroristerna. Jaja, allt det där var sant. Men resten av Expressens uppgifter gick inte att beta av, det var militära hemligheter och det var ju inte det där med israelerna, som var en ren polissak. Under en viss period hade de alltså varit kolleger. Han hade dödat andra människor, det var sant. Men först som polis. Men han hade också levt i teater, han föreställde någon sorts adlig rik fastighetsskojare. Jo, det var mer än ett cover eftersom han ju på sätt och vis var allt det där. Men allt från sätt att klä sig och tala till att inreda sitt hem hade varit teater, ett spel och ett cover. Det var därför han ibland hade svårt att få fotfäste, ungefär som nu, när han berättade




06-05-24

10.49

Sida 427

mycket sådant som han aldrig skulle ha berättat förr. Men ingenting som hade med henne att göra var teater, åtminstone inte när det gällde hans känslor. Det fanns ingen plan och inget trick med den där första gången då hon tog honom för fortkörning. Det var en impuls därför att han följde någon sorts instinkt och ingenting annat. Hon hade på något sätt länge varit centrum i hans liv, någonting verkligt, en riktig människa – ja, han brukade tänka så för sig själv – som inte hade minsta anknytning till allt det andra. När han kom hem från Moskva hade han fått ett nytt jobb som avdelningschef och jobbet hade mer med maskiner och datorer än vapen att göra. Han hade känt sig rätt hoppfull, som om han skulle hitta tillbaks till någonting. Som om allt det där andra som field operator, jo, det var omskrivningen, var ett passerat stadium i livet och nu gällde det alltså bara att hitta tillbaks. Hon knäppte på Rapport. Han protesterade först men hon sa att det var viktigt. Det började som man kunde tänka sig, med passbilden och allt. När det var över intervjuades någon sorts talesman från försvarsstaben som Carl aldrig ens hade sett i korridorerna trots att deras avdelning låg rakt under underrättelsetjänstens, två våningar ner. Talesmannen hävdade att försvaret varken kunde bekräfta eller förneka de uppgifter som Expressen fört fram, hur befängda de än kunde te sig, därför att det var försvarets nödvändiga policy att aldrig vare sig bekräfta eller förneka uppgifter om den hemliga underrättelsetjänsten. Vilket i det här fallet måhända kunde te sig beklagligt, särskilt för den utpekade officer det närmast gällde. Men tyvärr, sådan var den nödvändiga policyn. Därefter framträdde en mycket skarp och mycket bekymrad försvarsminister som till en början avfärdade Expressens och andras uppgifter om agentkrig och liknande som rent nonsens utan något som helst stöd i fakta. Men, fortsatte försvarsministern, den pågående journalistiken skadade indirekt det svenska försvaret och Sveriges säkerhet och var någonting av det mest oansvariga han sett en svensk tidning ägna sig




06-05-24

10.49

Sida 428

åt sen IB-affären för mer än ett och ett halvt decennium sen. Det fanns ingen anledning att sammankalla något konstitutionsutskott eftersom det helt enkelt inte fanns någon grund för misstanken att den socialdemokratiska regeringen beslutat om mord utomlands och annat som Expressen och liknande publikationer var ute och for efter. Såvitt försvarsministern visste, och han sa sig vara väl informerad, hade några sådana beslut aldrig fattats av den förra regeringen eller ens i efterhand kommit till regeringens kännedom. Huruvida spionen Sandström var död eller ej kunde försvarsministern inte uttala sig om. Därmed var avsnittet slut. ”Vad menade han med att han inte kunde uttala sig om Sandström var död eller inte?” undrade hon tyst när hon stängt av TV:n. ”Antingen att han inte visste eller också att han av sekretesskäl inte kunde uttala sig”, svarade Carl sammanbitet. Han insåg följdfrågan. ”Och vad är din kommentar?” ”Som du förstår hänvisar jag nu till försvarsstabens talesman.” Det blev tyst. Han reste sig och satte på den lugnaste och vackraste musik han kunde komma på, Mozarts klarinettkonsert från 1791, Mozarts sista levnadsår. *** På våldsroteln i Norrköping hade man äntligen nått ett genombrott i spaningarna. Det stod klart redan tidigt på måndagsmorgonen när man hittade bilen. Rune Jansson kände sig optimistisk för första gången sen det till synes hopplösa letandet efter motiv och samband mellan offren hade börjat. Han var inte optimistisk därför att han på något sätt kände sig säker på att nu få tag på mördaren eller mördarna. Men man famlade åtminstone inte i mörkret längre. Det hade varit hans egen idé och han hade trots sitt formella chefs-




06-05-24

10.49

Sida 429

skap haft svårt att få gehör till en början. Stockholmarna från rikskrim betraktade honom, som man kunde vänta, som en enkel landsortssnut och allt det där, och härmade hans norrköpingsdialekt. Men till slut hade de fått ge sig och nu hade de till och med bett lite förstulet om ursäkt. Hans idé var enkel. Tänk om det inte fanns något samband mellan offren annat än att de var flygare på flottiljen och lediga? Operation dörrknackning hade då inletts runt samtliga flygares bostäder i såväl Norrköping som Linköping; han hade haft en del besvär med att få fram adresserna från säkerhetschefen på flottiljen. Sånt där skulle numera vara hemligt. Men det hade gett resultat på mindre än tjugofyra timmar. En mörkblå Volvo i 240-serien hade uppträtt mystiskt i närheten av flera flygares bostäder den där dagen. En tidsbestämd observation i Norrköping låg mindre än fyrtio minuter från den beräknade tidpunkten för det första mordet. En annan observation från en sjukpensionerad granne i Linköping låg nästan två timmar från den kritiska tidpunkten. Någon hade alltså rekognoscerat per bil, åkt från flygare till flygare i de två städerna. Tills man funnit gynnsamma offer. Dessutom fanns det ett vittne som sett dem som kunde vara gärningsmännen. Det var hustrun till en av flygarna i Linköping. Hon hade funnit en främmande man i sin trädgård när hon kom runt från baksidan av huset. Men han hade visat polislegitimation och förklarat att det hade varit mycket inbrott i trakten på senare tid. Sen hade han gått mot polisbilen, hon sa så spontant fast hon sen medgav att den naturligtvis varit civil. Men det var ju naturligt att spanare hade civil bil, eller hur? Hon trodde sig komma ihåg en åtta i bilnumret. Mannen hade varit en jätte påstod hon, en typisk mellanblond svensk polis, fast han talade inte östgötska. Hon var själv från Mjölby och borde kunna avgöra den saken.




06-05-24

10.49

Sida 430

Nu hade bilen hittats. Man hade använt osedvanliga resurser för att finna senaste tidens stulna Volvobilar i 240-serien i Norrköpingsoch Linköpingstrakten. Den här bilen hade stulits samma dag som morden och den stod på en parkeringsplats nere vid ån och hade två parkeringslappar. SKL hade som bäst satt igång med den, frågan var närmast om man kunde finna fibrer eller annat från bilen som matchade några fynd i soffgrupperna hemma hos mordoffren. Han hade kallat till sig flottiljens säkerhetschef – det var alltid bäst att umgås med militärer på eget och inte på deras revir annars började de bara kommendera en – och närmast under tvång lyckats utreda vem eller vilka som kunde ha tillgång till flygarnas adresser. Alternativen var inte många: 1. Främmande makt – polska tavelförsäljare hade härjat i den här trakten också och som man kunde förstå kartlagt stridsflygarnas bostadsförhållanden. 2. Flottiljens personaldetalj, säkerhetschef och mobiliseringsofficer och vakthavande officer och eventuellt viss kontorspersonal som i vart fall kunde skaffa sig tillgång till uppgifterna. 3. Säkerhetspolisen. 4. Organ som kunde ha överordnad ställning, exempelvis flygstaben. Rune Jansson ifrågasatte försiktigt uppräkningens ordning, men nöjde sig med att nu ha konkreta möjligheter att fortsätta arbetet. Bland annat skulle en viss mängd militär personal komma att förhöras. Jo, oavsett vad överstelöjtnanten tyckte passade sig. De hade alltså mördats av en slump, därför att just de vid en viss tidpunkt varit ensamma hemma. Det fanns inget personligt förhållande mellan offren och mördarna. Men offren hade utan vidare släppt in sina mördare. Vilket kunde bero på att de till exempel visade polislegitimation, som en av dem tydligen gjort tidigare på dagen. Det fanns nämligen inga som helst spaningsinsatser från polis-




06-05-24

10.49

Sida 431

distriktets sida i det aktuella området. Valet av bil, en Volvo i 240-serien, luktade onekligen polis det också. Det var konkret, logiskt och mycket obehagligt. Inte bara beroende på den självklara vånda som nu skulle drabba spaningsgruppen, så som det alltid blev när kolleger kom i fokus för polisiära efterforskningar. För det här gällde inte i första hand den vanliga polisen utan den del av polismakten som ibland hade alldeles särskilda privilegier och ett särskilt förhållande både till den politiska högsta makten och till lagen: Säk. Rune Jansson fick obehagliga minnesbilder av en mordutredning som också lett upp mot samhällets sekreta toppar, nationella intressen och hemligstämplade uppgifter och personer som inte ens fick förhöras under sina riktiga namn. Den mordutredningen stod nere i källaren någonstans i en pappkartong med påskriften ej spaningsresultat. Vilket egentligen inte var korrekt. Det hade inte varit något fel på spaningsresultaten den gången. Den sannolike gärningsmannen hade till slut identifierats och Rune Jansson hade nyligen träffat honom på nytt, just som expert på extrema metoder att utöva våld. Han hade ju till och med blivit befordrad av dem, kommendörkapten numera. Men vilka eventuella nationella intressen som dolt sig i fallet Maria Szepelinska-Adamsson var inte gott att föreställa sig. Och nu var det ännu svårare att föreställa sig några hindrande nationella intressen i det här fallet. Det kunde väl knappast ligga i nationens intresse att låta polisen mörda två officerare i flygvapnet, och dessutom ta till överdrivna och vidriga metoder. Den här gången skulle Rune Jansson inte ge sig, bestämde han. *** Carls arbete hade gått som på räls hela måndagen, trots att han tvingats ägna dryga fyra timmar åt ren logistik, åt att manövrera med tunnelbana och annat för att obemärkt ta sig till såväl ett konspirativt




06-05-24

10.49

Sida 432

möte med Jurij Tjivartsjev som till sin egen arbetsplats; sen en bild på honom publicerats i alla tidningar var det tämligen troligt att någon i det stora industrihuset där op-avdelningen hade sitt till datafirma kamouflerade kontor skulle känna igen honom, exempelvis i hissarna. Han hade bytt klädstil och plockat fram ett par rökfärgade glasögon och såg närmast ut som en överårig amerikansk universitetsstudent med löparskor, jeans och säckig bomullströja med amerikansk text under en fluffig vadderad nylonjacka. Jurij Tjivartsjev höjde också något på ögonbrynen när Carl själv kom till mötet i stället för att skicka en ersättare. Men dels hade de inte gjort upp någon rutin för den saken – vilket de gjorde nu, utväxlingskoden blev Tatjana mot Alexejevna, något oprofessionellt men enligt Tjivartsjev komiskt nog för att kunna godtas – och dels ansåg Carl att det av säkerhetsskäl var fel att övergå till terrängbrevlåda. Det var obehagligt att sticka ner handen i något man inte kände på förhand, man skulle inte skapa onödig oro och misstänksamhet och dessutom bestod den mest korrekta relationen i det personliga förhållande som redan hade upprättats. Vid mötet överlämnade Jurij Tjivartsjev en portfölj som han först öppnade för att visa innehållet. Det var en hög med numrerade och daterade kassettband, vilket fick Carl att dra efter andan. Det var lätt att föreställa sig att det värsta redan hade hänt. Jurij Tjivartsjev förklarade kort att det inte fanns någon anledning att diskutera materialet förrän vid nästa möte, ”då de svenska kamraterna har hunnit värdera och analysera det”. Men det var ju lätt att inse att det vore mycket smidigare för Carl att ta emot kontroversiellt material utan att säkert veta vad det var. Ifall en sådan sak skulle behöva förklaras eller motiveras för en eller annan chef i efterhand. Carl tog sig sen via krångliga omvägar upp till Gärdet och ner i garaget till det stora elektronikföretaget och hissen högst upp till op-avdelningen, allt utan komplikationer och incidenter. Han gick omedelbart in i den innersta slutna sektionen och kallade




06-05-24

10.49

Sida 433

till sig Lundwall och Stålhandske, han hade dåligt samvete för att han ägnat sig för lite åt dem den sista tiden men nu fanns skäl att förmoda att det skulle bli ändringar. Här förestod tvivelsutan både tekniskt och operativt arbete. Han förkortade diskussionen om de senaste dygnens publicitet till ett minimum, mest mumlande, nickande och bekräftande, och sen tog de itu med materialet. Kassetterna innehöll som man kunde vänta uppsnappade och inspelade telefonsamtal. Och redan de första orden på det kronologiskt första bandet, efter att en telefonist svarat Expressen – det var alltså växeln som avlyssnats och inte en enskild apparat? – fick dem att studsa: ”Hallåja, Wennström Expressen …” Kassettbanden innehöll de senaste dygnens samtal som Expressenreportern fört över sin tjänstetelefon. De delade upp materialet i tre högar och systematiserade det och Stålhandske kunde snabbt överföra de ointressanta samtalen, de samtal man tills vidare bedömde som ointressanta, till ett separat band med inprogrammerad tidskod. Det rörde exempelvis samtal med personer som lät som, eller kunde identifieras som, journalistkompisar, diskussioner om någon annan möjligen kunde hota Wennströms självklara rätt till årets Stora Journalistpris, något enstaka samtal som tycktes handla om vänsterprassel och liknande. På motsvarande separatband med samma tidskod la de upp de samtal som hörde till själva saken: Wennströms diskussioner med sin källa på säkerhetspolisen. Källan presenterade sig aldrig, förmodligen därför att det inte var nödvändigt, de två tycktes känna varandra rätt väl. Nästa steg, som var så självklart att Carl inte ens behövde diskutera eller beordra det, blev att göra ytterligare ett band där valda delar av samtalet mellan journalisten och källan på Säpo separerades, först så att man fick bort allt som journalisten sa, och i nästa steg så att det som källan sa mest var allmänna funderingar som inte kunde definiera




06-05-24

10.49

Sida 434

honom som säkerhetspolis eller journalistisk källa; det blev alltså några serier med valda ljudprov. Det följande momentet krävde en kort överläggning. Carl var inte lämplig av lätt insedda skäl – det skulle kunna upptäckas senare och ställa till trassel. Stålhandske var olämplig på grund av sin finlandssvenska. Det blev därför Lundwall som ringde Expressen-journalisten medan de andra bandade samtalet. Lundwall spelade bekymrad anonym källa på underrättelsetjänsten och argumenterade mot Expressens oansvarighet, metoder, lögner och spekulationer och så vidare så att journalisten i mer eller mindre högdragna former släppte ifrån sig tillräckligt med tal för att man sen skulle kunna övergå till det rent maskinella stadiet. Stålhandske analyserade originalbandens ljud för att leta efter redigeringar eller klipp. Carl och Joar Lundwall gjorde exakta mätningar på svängningstalen i de två rösterna som åtminstone för vanligt mänskligt öra lät som om det var samma person. Men datatekniken skulle avslöja en aldrig så skicklig imitatör. Resultaten blev de väntade. Banden föreföll äkta och oredigerade. Det var hundraprocent säkert journalisten Wennström som talade med en icke identifierad källa till Expressen. Först därefter började de intressera sig för det faktiska innehållet på banden. De började lyssna av de intressanta avsnitten i ett cirklande repetitivt mönster medan teknisk personal i ett angränsande rum sysslade med utskrifter. Allteftersom kopierades utskrifterna i ett rapportmaterial och ett arbetsmaterial där man kunde kladda och göra anteckningar. Den rena kunskapsöverföringen var inte särskilt överraskande. Det talades om den där Hamilton och vad han haft för sig och om hur regeringen måste ha varit införstådd, hur de trodde de kunde skicka blådårar och James Bondar hursomhelst runt om i världen och hur allt detta nu lett fram till katastrofen i agentkriget.




06-05-24

10.49

Sida 435

Bara en sak gjorde Carl riktigt överraskad. De spelade avsnittet tre–fyra gånger, det var en passage med den anonyma källan: p Jag ger mej fan på att sossarna ligger bakom allt det här, du vet dom litar inte på Säpo, och det är Säpo hit och Säpo dit och det är därför dom nu kör med sitt SSI precis som dom gjorde med IB förut, som nå jävla sapo. Jag menar varför skulle dom annars ha gett den jäveln såna där tapperhetsmedaljer, det måste ju till regeringsbeslut för den saken och nåt sånt officiellt regeringsbeslut finns inte, jag har försökt kolla det där. Så för det första håller dom det hemligt, va. Och för det andra ger jag mig fan på att dom gett honom den där medaljen två gånger. Vi försökte kolla va, men jag litar inte riktigt på våra källor i det fallet. Därefter gled samtalet in på annat. ”Det finns en metod att ta fram den här jävla källan, identifiera honom”, sa Carl eftertänksamt när de hört avsnittet för tredje gången. ”Men då måste vi trampa in på polisens område.” ”Nåjo”, sa Stålhandske kallt, ”jag kan tänka mej värre saker. Vi kan ju inte gå till Säpo med det här och be dom skicka banden på cirkulation för att tala om för oss vem den saatans tjiiten är.” ”Nej”, sa Carl grubblande, ”men vi kan kanske ordna det så att det inte ens blir olagligt mer än på en punkt som inte behöver komma fram, förresten tror jag inte det är olagligt. Kan du ordna en teknisk sak hemma hos mej?” ”Jo, självklart.” ”Ta mina nycklar här, du vet var jag bor. Rigga mitt bibliotek så att vi kan spela in samtal där, med bandspelare och back-up i matsalen!” Stålhandske rotade fram ändamålsenlig utrustning och gav sig iväg, Carl och Joar Lundwall gjorde en rapportpärm och ljudtestmaterialet klart. Carl ringde därefter och bjöd hem en person till en stunds samtal, senare på kvällen. Inbjudan var så formulerad att gästen utan tvivel skulle infinna sig. ***




06-05-24

10.49

Sida 436

DG hade trots de sega möten som affären oundvikligen fört med sig så lätt att se olika komiska och galghumoristiska poänger i förloppet att han till och med förvånade sig själv. För närvarande var han dels pensionerad och dels uppsagd men deltog ändå i hela det febrilt verksamma maskineriets centrum, dessutom tillsammans med en civilist som sprungit till försvarsministern och jämrat sig för att han känt sig utestängd och därför nu i stället tvingades närvara vid allt. Om man bortsåg från det rent fysiska hotet, risken för nya attentat, så ansåg DG att läget nu var under mycket bättre kontroll än man kunnat ana på söndagseftermiddagen då Expressens förstasida med bild på Carl kommit ut. Den nye försvarsministern hade uppenbarligen förstått att skandalen inte borde drivas vidare med alltför stor politisk hjälp. För nu låg ju skuggan av Operation Big Red även över försvarsministern. Carls framtid ute på fältet var givetvis spolierad. Men å andra sidan hade ju Carl redan överförts till stabsfunktioner som ny op-chef, utnämningen var klar och han var redan igång i jobbet. Rent psykologiskt var det också den bästa lösningen för Carl, och för de nya pojkarna. Och folk i allmänhet skulle nog inte känna sig lika upprörda som den där aftontidningen över en landsförrädares eventuella hädanfärd. IB-affären hade på sätt och vis varit värre, nu kändes det som om man varit med om allt förut. Dessutom hade ingenting läckt ut som bara fanns på försvarsstaben, allt som publicerats var sådant som fanns i en eller annan form på Säpo, och där fanns inte de journalistiska godbitar som skulle kunnat leda hela vägen fram till en världskris. Det hade varit DG:s skräckvision när han såg gårdagens tidning: internationell omfattande publicitet kring allting från Sandströms likvidering till Operation Big Red, följt av en inrikespolitisk kris i Sovjetunionen där den konservativa stalinistiska flygeln tog sin sista chans att störta Gorbatjov, lyckades med det och kastade världen tillbaka till det kalla kriget igen.




06-05-24

10.49

Sida 437

Det var inte lite han hade tilltrott den där så kallade journalisten på Expressen som sprang dessa ärenden åt någon fanatiker på Säpo eller vem det nu kunde vara. När det gällde de allra mest förfärliga möjligheterna kunde man således känna sig lugn. Och mot detta framstod kvällens sista möte som lätt parodiskt i alla sina upprörda turer. När Carl kom för att avrapportera dagens möte med GRU-chefen hade man inte väntat sig någonting eftersom Carl meddelat så sen ankomst. Det första som överrumplade såväl DG som Samuel Ulfsson var Carls mycket lediga klädsel, och de hade till och med ägnat den frågan viss uppmärksamhet en stund, vilket gjorde att tiden fram till själva detonationen förlängdes. När Carl äntligen fick föredra sitt ärende och staplade upp kassettband och utskriftspärmar och utskrivna rapporter och analyser av såväl innehållslig som tekniskt vetenskaplig natur började DG småskratta samtidigt som Samuel Ulfsson blev allt blekare och civilisten såg ut som om han skulle tappa öronen. När Carl äntligen var färdig tände Samuel Ulfsson självklart en cigarrett medan han till synes försökte bestämma graden av stränghet och upprördhet i den reaktion han nu måste visa. ”Om jag förstått det här rätt har alltså Sovjetunionens underrättelsetjänst avlyssnat Expressens telefon och därefter vidarebefordrat materialet till oss”, började han med ett självklart konstaterande. Det kunde ju knappast råda några tvivel på den punkten. ”Ja, det är korrekt uppfattat”, svarade Carl artigt. Han såg pojkaktig och förvånansvärt oskuldsfull ut i sin ovanliga mundering. ”Sovjetunionen har inför våra ögon, med något som kan uppfattas som någon form av sanktion från vår sida, begått synnerligen allvarliga lagbrott, dom har förbrutit sig mot svensk grundlag och dom har tekniskt sett bedrivit spioneri.” ”Det där sista stämmer nog inte”, invände DG muntert, ”dom har ju överlämnat sitt brottsliga material till oss och inte till sej själva. Vi




06-05-24

10.49

Sida 438

har å andra sidan bara mottagit information. Det står oss därefter fritt att polisanmäla Sovjetunionen, men det tror jag vore oklokt, bortsett från att det med hänsyn till omständigheterna vore ganska oartigt.” ”Förklara dej eller säg upp dej en gång till”, morrade Samuel Ulfsson i ett tonfall som Carl aldrig tidigare hade hört hos sin högste chef. ”Så gärna”, sa DG förbindligt och uppenbart roat. ”Saken är inte så komplicerad. Carl har, det får vi naturligtvis förutsätta, korrekt överfört dina av oss protokollförda restriktioner till den sovjetiska diplomatiska personalen, det gällde bland annat det där om inga operationer och så vidare. Vi har alltså inte anstiftat något brott, tvärtom. Dom har å andra sidan begått brott, som dom för övrigt inte kan straffas för. Vi har i vår verksamhet rätt att ta emot informationer som tillkommit genom brott, det står i våra instruktioner. Och vi kan också se mellan fingrarna med sådant om det anses motiverat. Och det är det nu.” De andra i rummet såg häpet på DG och DG kunde inte avstå från frestelsen att fylla tomrummet med ännu en ironi, eller om det var fullaste allvar, men det kunde man åtminstone inte avgöra på hans ansiktsuttryck. ”Det kallas om inte annat för konstitutionellt nödvärn”, sa han. Samuel Ulfsson bestämde sig snabbt för att avsluta mötet för att inte dra in för många personer i de känsliga beslut som nu måste fattas. För beslut kom man inte ifrån. Det tekniskt sett brottsliga materialet stod mitt på hans skrivbord i prydliga svarta A4-pärmar och ett litet plastställ med prydligt numrerade kassetter. Konkretare än så kunde det inte gärna bli. Han bad DG och civilisten gå sin väg, inte oartigt men bestämt. När de blev ensamma vände han sig till Carl med en hård och direkt fråga. ”Har operationsavdelningen inom SSI några planer på agerande för den närmaste tiden och i så fall vilka?” ”Ja”, sa Carl, ”vi skulle vilja inrikta oss på att fastställa den hittills okände Säpokällans identitet.”




06-05-24

10.49

Sida 439

”Ni får tills vidare inte använda det här inspelade materialet. Är det uppfattat?” ”Ja, ordern är uppfattad och ska åtlydas.” Samuel Ulfsson funderade en stund medan Carl avvaktade. Carls svar hade kommit väl snabbt och fritt från invändningar, som om han närmast antytt andra möjligheter. Det fanns nu två alternativ, det ena att fullständigt otvetydigt införa någon sorts flygförbud på op-avdelningen. Det andra alternativet var att inte säga ett ord för mycket. ”När är ditt nästa möte med GRU?” frågade han kort och tillkämpat hårt men höll på att fnissa när han insåg det absurda i frågan från en svensk underrättelsechef till en av sina underordnade. ”I morgon klockan 21.00 eller 00.00 eller 21.00 åtföljande kväll”, svarade Carl i samma korta tonfall. Han slogs inte på samma sätt av det absurda i samtalet. ”Op-avdelningen får under inga som helst omständigheter överskrida svensk lag, det är också uppfattat?” ”Ja, det är självfallet uppfattat.” ”Bra. Då till en helt annan fråga som jag är rädd innebär vissa kommande obehag för din del. Vi har anledning att förmoda att konstitutionsutskottet trots försvarsministerns uttalade förståelse för vår situation kommer att kalla till offentliga förhör i hela den här Expressen-soppan.” Samuel Ulfsson gjorde ett uppehåll för att leta fram ett nytt paket Blend Ultima. ”Jaha?” sa Carl frågande. Han hade svårt att inse vad han hade med den saken att göra. Vad politiker och press sysslade med angick knappast op-avdelningen. ”Och enligt våra informationer från departementet kommer dom att tvinga sej fram till det här och … ja, alltså, du kommer att bli kallad först i raden.” Carl kände sig som om han fått ett hårt slag i huvudet och en starkt blandad känsla av förödmjukelse och förvåning vällde upp i honom. Han andades djupt men svarade ingenting.




06-05-24

10.49

Sida 440

”Vi har diskuterat saken”, fortsatte Samuel Ulfsson, ”ja, alltså ÖB har tagit ställning till den serie problem som kan uppstå och gett vissa instruktioner. Eftersom det är bråda dagar och vi ändå är på tumanhand kan jag väl passa på tillfället att vidarebefordra ÖB:s instruktioner här och nu?” ”Ja, självfallet”, svarade Carl matt. ”Det är som följer. Du har ÖB:s stöd, och självfallet avdelningens. Du ska i händelse av att du kallas inför utskottet infinna dej i uniform och om du inte inser varför ska jag förklara det genast.” ”Ja tack.” ”I uniform företräder du inte bara dej själv utan försvarsmakten, du är ingen sån där Ebbe eller någonting ditåt, du är kommendörkapten Hamilton vid OP 5.” ”Det var ju trevligt att höra.” ”Spara ironierna. Du ska inte ljuga, under inga omständigheter ljuga, men du ska med hänvisning till rikets säkerhet avstå att svara på vissa frågor.” ”Hur ska man kunna förutse frågorna och lägga upp program för godkänt och icke godkänt?” ”Enklare än vad man skulle kunna tro. Allt som rör operativ verksamhet med anknytning till Sovjetunionen eller WP är att betrakta som hemligt, det kan inte ens föredras inför lyckta dörrar och du får i alla sådana avseenden hänvisa till ÖB, han kommer också att kallas.” ”Och allt det andra som kan komma upp?” ”Raka sanningsenliga svar, det är din instruktion.” ”Om vad som helst, om flygkapningar och RAF-terrorister och så vidare?” ”Svar ja. Ta det där exemplet med flygkapningshistorien. Alla detaljer om skeendet i planet och sånt är okej. Allting som rör Koskovs identitet och nationalitet är sekretessbelagt. Det här är en ganska finurlig metod för oss att ta oss ur det hela, du har inga svårigheter att komma ihåg skillnaden mellan det ena och det andra. Så fort det är hammaren och skäran på en information så är det sekretess, annars




06-05-24

10.49

Sida 441

från och med ditt framträdande offentlig information.” ”När kommer det här att bli av?” ”l nästa vecka, förmodligen. Är det någonting oklart i det här avseendet?” ”Uniformen. Med eller utan släpspännen?” ”Med naturligtvis, och jag tror inte ens jag behöver förklara varför. Expressen vill visa upp en skurk för nationen, vi vill visa något annat.” ”Okonventionellt för en underrättelseofficer att bli offentlig reklampelare.” ”Ja, Sverige är de okonventionella metodernas land. Men vi har bara den här utvägen, vi tänker vinna det här och det hoppas jag du är inställd på också.” ”Ordern är uppfattad och ska verkställas”, sa Carl i ett fullständigt misslyckat försök att låta sarkastisk. Samuel Ulfsson såg ut som om han inte hört minsta sarkasm i tonfallet. *** Mindre än en timme senare inledde Carl sitt förhör. Allting var väl förberett, han hade till och med hunnit byta till striktare klädsel. Mannen mitt emot honom i den smaragdgröna soffan var påtagligt nervös och lika påtagligt medveten om Expressens och andra mediers beskrivning av Carl Gustaf Gilbert Hamilton, den hänsynslöse mördaren, Sveriges James Bond. ”Som du förstår, Lelle, kommer det här att bli ett mycket allvarligt samtal”, började Carl utstuderat långsamt. ”Ja, du sa ju att vi skulle diskutera min ställning”, svarade fastighetsskötaren lågt och med sänkt blick. ”Fackligt sett är jag nog fast anställd.” ”Jo, det är möjligt, men jag är rädd att det här är något mycket viktigare än det som skulle kunna tänkas röra mitt arbetsgivaransvar. I




06-05-24

10.49

Sida 442

det avseendet har jag i och för sej en allvarlig anmärkning. Men det hela gäller vissa speciella uppgifter jag vill diskutera med dej.” Carl gjorde en kort paus och höll upp en rapport så att hans offer kunde få en snabb blick av första sidan. Rapporten var försedd med en stor röd hemligstämpel och hade rubriken: Inbrott i sannolik avsikt att bedriva spioneri 640117-1279 Kenneth Henrik Carlsson 510606-1377 Lars-Erik Sundberg Carl vek ner rapporten på stenbordet framför sig så fort han bedömde att hans motståndare hade hunnit uppfatta det viktigaste. Sen fortsatte han. ”Du har alltså lejt en viss Kenta att begå brott här med hjälp av din nyckel. Kentas betalning var 1 500 kronor före och 1 500 kr efter fullbordat brott. Eller hur?” ”Jag kan inte svara på det där, jag har gjort en sån där försäkran om tystnadsplikt”, svarade Lars-Erik Sundberg. ”Till vem då?” ”Det kan jag inte heller svara på.” ”Då ska jag svara på det. Som du förstår är du misstänkt för spioneri. Och som du väl möjligen har läst i tidningarna upptäcktes en mullvad inom Säpo nu i somras, en rysk spion. Vad du än tror så har du inte jobbat för en svensk myndighet ute i något lagligt syfte utan för någonting helt annat.” Han gjorde en paus. Carl påminde sig om att inte uttala några hotelser eftersom det skulle te sig mindre lämpligt i utskrift. Men den förmodade ofrivillige spionen tycktes inte ha smält den förfärliga nyheten än och han såg inte ut som om han tänkte säga någonting. Däremot började han se mycket rädd ut, vilket nog mer var Expressens än Carls fel. ”Frågan om den svenska regeringen försett mej med en eller flera utmärkelser av ett visst slag är av utrikespolitisk betydelse och av




06-05-24

10.49

Sida 443

särskilt intresse för en viss främmande makt. Om du lurats att arbeta för en främmande makt i tron att det var Säpo så finns det stora möjligheter att du kan komma torrskodd ifrån det här. Men då får du börja förklara dej här och nu”, fortsatte Carl i något mer offensivt tonfall. Det såg ut som om den andres tunghäfta var på väg att släppa. ”Jag trodde det var Säpo”, sa han plötsligt. ”Du trodde det var Säpo, ja. Och det kan man ju förstå. Visste du att din uppdragsgivare arbetade på Säpo?” ”Ja, han legitimerade sej och han hade en kille till med sej som också var polis. Dom sa att du var misstänkt för nåt.” ”Och vad heter nu de här figurerna?” ”Han som var chef hette Glücher, Hans Glücher.” ”Och den andre?” ”Han sa aldrig sitt namn.” ”Men han visade polislegitimation också?” ”Ja, men jag uppfattade aldrig namnet.” ”Men Hans Glücher är du säker på?” ”Ja, det är ju ett sånt speciellt namn alltså.” ”Kan du beskriva den andre?” ”Ja, det är inte så svårt.” ”Hurså?” ”Han var väl minst 195 lång och såg ut som Hulken, fast blond och kortsnaggad.” ”Bra, du ska få fylla på det där signalementet om en stund. Låt mej först säga en sak. Vi bandar det här samtalet, jag hoppas du har förståelse för det?” ”Bandar, men du har ju ingen …?” ”Det här är underrättelsetjänsten, inte Säpo. Våra grejer är mer diskreta. Men vi kan ju ta itu med det där signalementet nu, du ska få nån att jämföra med. Åke, du kan komma in nu!” Dörren till matsalen öppnades prompt och den jättelike Stålhandske kom teatraliskt hotfullt in i rummet.




06-05-24

10.49

Sida 444

Den rentvådde spionen flämtade till vid det han såg. ”Ungefär i den här storleken?” frågade Carl milt. *** Samuel Ulfsson hade gruvat sig länge för mötet med Näslund. Men han kunde inte se någon annan utväg, och även om många på avdelningen tyckte illa om Näslund för hans grova och lite tölpaktiga sätt så fanns det ingen anledning att ifrågasätta hans lojalitet när det gällde hot mot rikets säkerhet. Man kunde möjligen, liksom Hamilton och en del andra, ifrågasätta hans oberoende i förhållande till vissa utländska samarbetspartners i säkerhetsgemenskapen ute i världen. Men på den här punkten måste det ju gälla en gemensam fiende. Eftersom Samuel Ulfsson bestämt sig redan i förväg hoppade han över alla inledande artigheter och allt rundprat och slog på sin bandspelare så fort Näslund satt sig. Det var det band som bara innehöll Expressens källa i redigerat urval. Näslund lyssnade uppmärksamt med rynkad panna. Efter några minuter slog Samuel Ulfsson av bandspelaren. ”Vet du vem av dina anställda det här är?” frågade han så odramatiskt han förmådde. ”Ja, utan tvekan. Är det där bowdleriserad information?” Samuel Ulfsson höjde på ögonbrynen, han hade aldrig trott att Näslund skulle behärska sån terminologi. ”Ja, givetvis. Nå, vem är då det här?” ”Det borde du svara på först och förklara dom här konstigheterna.” ”Då får jag väl säga att det här är mannen bakom Expressens kampanj, den som förser dom med såväl uppgifter som politiska tolkningsförslag.” ”Det var som fan.” ”Ja, det är som fan. Nå, vad heter han?” ”Det tror jag inte jag kan säga till dej.”




06-05-24

10.49

Sida 445

”Du skämtar.” ”Nej. Det pågår en förundersökning på avdelningen om brott mot sekretess och spridande av osann uppgift. Det vore tjänstefel av mej att lämna ut uppgifter ur en förundersökning.” Samuel Ulfsson suckade djupt. Han kände sig lurad, blåst av sig själv, och det var en föga uppfriskande upplevelse. ”Läget är allvarligt”, sa han. ”Här har vi en person som sprider uppgifter i syfte att skada landet och försvaret och du vet från och med nu vem han är. Borde inte vi också veta det?” ”Nej, det borde ni inte. Det här är polisens sak, inte försvarsmaktens. Hur säkra är ni på er sak förresten?” ”Hundra procent. Inte nittionio utan hundra procent.” ”Det betyder att ni har källan på band med den där reportern.” ”Det är din slutsats.” ”Det är brottsligt att göra såna inspelningar.” ”Säg inte att du tänker starta en förundersökning mot mej också.” ”Nej, det tänker jag inte. Det var bara ett enkelt påpekande. Kan jag få del av andra band?” ”Det vore väl inte lämpligt. Jag menar om det funnes såna band och dom dessutom vore tillkomna genom brott. Du får nöja dej med min försäkran att vi är hundra procent säkra. Och i övrigt tänker jag inte tala om hur vi kommit till den slutsatsen, annat än att vi inte begått brott och inte gjort några inspelningar själva.” ”Om vi skulle behöva bevis i ett senare skede, om han nekar, kan vi räkna med er hjälp i så fall?” ”Hör nu, Näslund, det får ändå finnas vissa gränser. För det första skulle jag vilja råda dej att gå mycket lugnt och försiktigt fram, om du vill lyssna på mina synpunkter?” ”Ja, gärna.” ”Den största skadan publicitetsmässigt som den där göken nere hos dej kan åstadkomma har han redan gjort. Jag menar för vår del. Så mycket mer om Hamilton och annat som rör oss behöver vi inte vänta från det hållet. Håller du med så långt?”




06-05-24

10.49

Sida 446

”Det kan stämma, ja.” ”Vi vet nu vem det är. Men vi vet inte varför, och i vems intresse. Det borde väl ändå vara rätt betydelsefullt?” Näslund tog sig en funderare, utan stålkammen för en gångs skull. Samuel Ulfsson tände däremot sin vanliga cigarrett. De två männen betraktade varandra en stund, inte fientligt, men tankfullt. ”Läget är alltså följande”, började Näslund. ”Vi har dels extremt obegripliga och egendomliga mord och ingen av oss tror på agentkrig som den här … källan vill få oss att tro. Antingen har han hoppat på händelsekedjan och utnyttjar den för sina egna syften, vilka nu det skulle vara, eller också finns det ett samband mellan kampanjen om agentkrig och själva morden. Är det så du tänker?” ”Exakt. Har du haft någon kontakt med Norrköpingspolisen, ja, förlåt om jag lägger mej i, men finns det utsikter till framgång i deras arbete?” ”Jag ringde den kommissarie där nere som har hand om spaningsledningen. Men han var inte särskilt hjälpsam, inte särskilt artig heller, skulle snarare säga misstänksam.” ”Han kanske har sina skäl.” ”Vad menar du med det?” ”Jag menar … tänk om han börjat ana ett Säpospår. Det skulle ju förklara hans barskhet om du ringer.” ”Det är en tanke, ja.” ”Då skulle jag alltså vilja föreslå att du gick varsamt fram med den där förundersökningen om sekretessbrott och avvaktade andra möjligheter och mer förklaringar. Går det?” ”Det går utmärkt, det föreligger ju ingen fara i dröjsmål.” ”Vad betyder det?” ”Att sekretessbrottet redan skett, att det går för sej att hålla inne på hanen i den delen. Medan vi koncentrerar oss på ett eventuellt större perspektiv, precis som du föreslår.” ”Det var ju skönt att höra. Kan vi hjälpa till med någonting?” ”Nej tack! Som jag sa är det här en sak för polisen. Om ni håller




06-05-24

10.49

Sida 447

reda på främmande makt utomlands så håller vi reda på brottsligheten inom gränserna.” ”Men om du har svårigheter att gardera dej för läckage. Vi skulle kunna ställa både personal och resurser …” ”Nej tack! Om vi inte har något agentkrig så ska vi inte börja nåt heller. Jag får fundera rejält på hur det här ska gå till rent operativt, men det är alltså helt och hållet vår sak. Kan jag ta med mej det där bandet?” ”Varsågod.” Henrik P Näslund reste sig energiskt och rättade till kavajen, han hade kraftiga axelvaddar som gav honom ett nästan fyrkantigt utseende, och så gick han vaggande fram till Samuel Ulfsson och fick bandet som denne snällt plockade ur bandspelaren, tog kraftigt i hand och gick. Samuel Ulfsson satt stilla i sin stol under en och en halv cigarrett. Sen såg han på klockan och insåg att han skulle ha varit hos ÖB för en minut sen. ÖB tittade diskret på klockan när Samuel Ulfsson kom in, men sa ingenting om tidspassning. Chefen för underrättelsetjänsten tillhörde faktiskt dem som hade rätt att komma för sent. ”Nå”, sa ÖB i stället rakt på sak, ”hur tog Hamilton det hela?” ”Svårt att säga, men han har fått mer komplicerade order än så.” ÖB tvingade sig att inte le åt underdriften. En del av de mer ”komplicerade” order Hamilton fått hade onekligen skapat vissa problem. ”Jag har ägnat en stor del av dagen åt att försöka bilda mej i svensk propagandakonst”, fortsatte ÖB medan han gick över till soffgruppen för att markera ett mer informellt samtal. ”Och jag kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att det är någonting som vi inom försvarsmakten är särdeles skickliga i. Men vi har inhämtat viss expertkunskap från några gubbar i psykförsvaret som kan sånt där.” ”Journalister, kort sagt?” ”Journalister, ja. Och för det första, efter vad jag således inhämtat




06-05-24

10.49

Sida 448

så måste vi använda oss av mellanled, du blir mellanled mellan mej och Hamilton.” ”Varför det?” ”Om han får en fråga där i utskottet som lyder, tja nånting om när träffade du ÖB sist, så kan han svara att det var länge sen. Så att det inte ser ut som om vi suttit och kucklat, jag ska ju ta andra anfallsvågen efter Hamilton.” ”Jaha?” sa Samuel Ulfsson frågande. Journalistik och propaganda tillhörde inte hans kunskaper eller intresse. Men ÖB gav honom en entusiastisk duvning. Man började få fram en strategi enligt en väl inprövad metod: anfall är bästa försvar. För det första. Hamilton var bränd, det var redan ofrånkomligt. Men han var värdefull i inre tjänst, inte sant? För det andra. Tillräckligt många halvkvädna visor fanns redan i omlopp när det gällde Hamiltons förehavanden i olika sammanhang, så att försöka backa, förneka, dementera och slingra sig skulle bara göra skadan värre. Det skulle dessutom förlänga pinan. För det tredje. En motoffensiv i form av bekräftelser och förklaringar på det som redan sagts, och en del annat som kunde komma upp, skulle i vart fall ge ett väsentligt mer positivt intryck av försvarsmakten än retirerande bakom hemligstämplar och annat, som politikerna gjorde. Slutsumman blev på något sätt att man skulle ta hem spelet mot alla politiker. Men det saknades en del taktisk finslipning, exempelvis borde Hamilton när det gällde den ofrånkomliga uppföljningen i olika medier göra som rätt många politiker och kriminella befattningshavare inom departement och polis gjort under senare år, spela ut medierna mot varandra. ÖB hade nämligen inhämtat, till exempel, att om man alltid uppträdde i en kvällstidning men aldrig i den andra så kunde man få den gynnade kvällstidningen att spela helt efter ens egna villkor, som tack för den kommersiella hjälpen. Sak samma med etermedierna, man kunde välja ett av dem och sen bara hålla sig till det. I så fall skulle man kunna styra hela spelet.




06-05-24

10.49

Sida 449

ÖB såg entusiastisk ut när han redogjorde för sina nya kunskaper. Samuel Ulfsson började känna sig mer och mer frågande. Han var chef för Sveriges underrättelsetjänst, en högst seriös verksamhet. Han satt hos försvarsmaktens högste chef och fick lektioner och instruktioner i konsten att konspirera med massmedier. Sånt kunde de hålla på med nere på aphuset på Kungsholmen, men det var ju ingenting för försvaret. *** Sent på kvällen avslutade Carl sina långa samtal och instruktioner, förmanande instruktioner, med Joar Lundwall och Åke Stålhandske. Glücher skulle övervakas, men bara med lagliga medel. Främst gällde det att kartlägga hans rörelser och hans kontakter. Det fick ske med gängse, men lagliga, metoder. Ingen tjuvlyssning, dessvärre. Åke Stålhandske hade haft med sig närmare femtio kilo utrustning hem till Carl. Redan innehavet av en del av utrustningen kunde möjligen betraktas som olagligt. Men det var i många fall tämligen svårt att se var gränserna gick. Exempelvis hade Stålhandske, mest för att testa utrustningen, svept hela Carls lägenhet efter eventuell avlyssningsutrustning. Resultatet blev negativt, och det gjorde deras samtal mer avspända. De ägnade sig åt amerikanska minnen till in på småtimmarna.




06-05-24

10.49

Sida 450

 Folkpartiet och centerpartiet hade varit ihärdigt pådrivande i frågan om konstitutionsutskottet borde ta upp Hamilton-affären till granskning. Det formella skälet var att man borde granska de påståenden som förekommit (Expressen) om att den tidigare regeringen använt sig av den militära underrättelsetjänsten som en partipolitiskt styrd spionorganisation, om man tillämpat ministerstyre och så vidare. Det reella skälet var sannolikt annorlunda och mer mänskligt. Av alla personer, skurkar, politiker, finansmän, byråkrater, paranoiker och mytomaner, poliser och säkerhetsmän som hade förhörts i KU och inför TV-kamerorna hade självfallet ingen samma mytiska kraft som ”Sveriges James Bond”. Man ville se honom i verkligheten, det var bara det. Men det var en oemotståndlig kraft som snabbt brutit ner moderaternas och socialdemokraternas motstånd. Båda de motvilliga partierna hävdade att ärendet innehöll alltför många faror i sekretesshänseende, i förhållande till främmande makt och till försvarshemligheter. Men socialdemokraternas trovärdighet begränsades naturligtvis av att det var deras missförhållanden som eventuellt skulle granskas. Och moderaterna kunde inte ensamma stå emot sina borgerliga koalitionspartner, särskilt inte när det ett tag såg ut som om de absurt nog skulle hamna i försvar av eventuell socialdemokratisk skurkaktighet. Till och med de två icke-entusiastiska partiernas försök att få förhören inom lyckta dörrar bröts ner i den allmänna sensationslystnaden. Carl var inte nervös. Däremot var han fylld av kamplust och han kände nästan glädje över det som var på väg att hända. Men hans skäl var högst privata. Eva-Britt hade tillbringat natten




06-05-24

10.49

Sida 451

hos honom, det hade varit en vacker natt och han kände sig närmare henne än någonsin tidigare. Så fort han fått veta om det kommande KU-förhöret och sina instruktioner hade han nästan glädjestrålande berättat för henne. För alla de förtroenden som han vägrat henne med hänvisning till order, disciplin, sekretess och lagar skulle hon nu få. Han var ju faktiskt beordrad att tala sanning i mycket stor utsträckning och han hade bestämt sig för att se TV-kamerorna enbart som Eva-Britt. Hon hade tagit ledigt på förmiddagen och skulle sitta hemma hos honom i gröna soffan och några meter bort i TV-rutan skulle han nu äntligen kunna besvara alla hennes frågor. Han klädde sig nästan högtidligt och de kysstes länge innan han gick ner till den väntande svarta bilen. Han skulle av säkerhetsskäl komma in en bakväg genom riksdagshuset. Åhörarläktarna var tätt packade och stämningen kokade av förväntningar när Carl exakt på klockslaget och omgiven av tre säkerhetspoliser kom in genom en sidogång. Han bar uniformsmössan under armen, gick fram till sin plats och sträckte kort upp sig för KUmedlemmarna som stirrade på honom som på ett underligt djur, och så satte han sig. Enligt den nya ordningen var det numera oppositionen som hade rätt till ordförandeskapet i KU och det hade slumpat sig så att det följaktligen blev samme ordförande som på den socialdemokratiska tiden, samme ordförande med än en gång samma brist på vilja att pricka socialdemokrater. Han slog ordförandeklubban lätt i bordet och började rutinerat tala med några ljud först så att sorlet i salen skulle lägga sig. Carl satt något spänd och rak med ena benet över det andra och händerna tillsammans framför sig på bordet. ”Jaha … hrm … äh liksom …”, började ordföranden. ”Då kan vi börja dagens förhör här i utskottet och vi hälsar dej, kommendörkapten Hamilton, välkommen till utskottet. Och jag vill då inledningsvis säga det som vi säger till alla andra här att … öh … om kommendör-




06-05-24

10.49

Sida 452

kapten Hamilton själv vill hålla en inledning så går det bra.” Carl konsternerades något av ordförandens permanenta leende och tog någon sekund på sig innan han förstod att denne slutat tala. ”Nej tack, herr ordförande”, började Carl något tveksamt. ”Jag är ju inte här som någon anklagad och jag känner för det första inget behov av att hålla någon inledning. Och för det andra har jag inte exakt klart för mej vad utskottets ärade medlemmar vill veta. Men jag ser med respekt fram mot era frågor som jag ska försöka besvara med så stor noggrannhet som möjligt.” Nu var det ordförandens tur att ta lite tid på sig innan han fattade att han på nytt hade bollen. Eftersom han mest haft med politikerkolleger att göra i förhörsstolen var han helt inställd på långa tal och proklamationer innan själva förhöret kunde börja. ”Jaha … nehe ja då så”, började ordföranden. ”Ja, då ska jag börja fråga då. Kommendörkapten Hamilton är alltså anställd inom SSI.” ”Ja, det stämmer.” ”Och tidigare har ni varit på essäkå?” ”Förlåt?” ”Ja essäkå. S-Ä-K.” ”Jaså, ni menar rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning? Ja, det stämmer, jag har varit anställd där.” ”Vilka funktioner hade ni på essäkå?” ”Jag ansvarade för databehandling och bearbetning av vissa register.” ”Jaha, så det var så att säga ett rent intellektuellt arbete, det?” ”Det hoppas jag.” ”Och er nuvarande befattning, kan ni säga något om den?” ”Ja, jag är ansvarig för data- och operationsavdelningen inom SSI.” ”Jaha, och er tjänst där är alltså hemlig.” ”Den var det tills för någon tid sen. Nu kan man väl med bästa vilja i världen inte hävda att mitt arbete skulle vara så hemligt som kanske borde krävas.” Stämningen hade oväntat blivit något fnissig i salen och Carl började redan känna sig besviken.




06-05-24

10.49

Sida 453

”Får jag då fråga om ni på underrättelsetjänsten på något sätt har det som visst internationellt kallas rätt att döda och om regeringen har något ansvar därvidlag?” frågade ordföranden efter att ha letat i sina papper en stund. Han log fortfarande ihärdigt, men hans leende stod nu i stark kontrast till den snabba stämningsförändringen i salen. ”Både regering och riksdag ansvarar för försvarsmaktens instruktioner. Alla vapenslag har såvitt jag vet rätt att döda, det är ju till en början det grundutbildningen av värnpliktiga går ut på. Den frågan är tämligen självklar.” ”Ja, men jag menar i fredstid.” ”Då befinner sig de operativa delarna av underrättelsetjänsten, där jag varit verksam, i ungefär samma situation som kustflottan och incidentflyget.” ”Kan ni förklara det där närmare?” ”Ja. En sjöofficer på min nivå kan, om han är fartygschef, exempelvis öppna verkningseld mot främmande ubåtar på svenskt territorium. En flygare har inte bara rätt utan också skyldighet att skjuta mot ett främmande flygplan av militärt slag som går in över svenskt territorium och inte låter sig avvisas.” ”Ja, men det där kan ju inte gälla underrättelsetjänsten.” ”Nej, naturligtvis inte. Jag ville bara visa att frågan kanske inte är så märklig som den låter när ni talar om någon särskild rätt att döda. Det är ingen rätt, det är i vissa lägen en skyldighet för svenska officerare. Inom underrättelsetjänstens operativa sektioner är vi att betrakta som ständigt mobiliserade. Vi lever alltså inte i samma självklara tillstånd av fred som andra delar av försvarsmakten. Vår skyldighet att använda verkningseld eller motsvarande medel bestäms alltså av vilka situationer som kan uppstå. Ibland uppstår då skyldigheten, inte rätten, att tillgripa våld.” ”Så ni har inga särskilda order från regeringen i det avseendet?” ”Nej, inte annat än vad som gäller för hela försvarsmakten.” ”Nehe. Får jag då fråga om det ligger någon sanning i påståendet … om ni någonsin fått direkta order från regeringen.”




06-05-24

10.49

Sida 454

”Ni menar från något statsråd?” ”Ja.” ”Nej, jag har aldrig ens talat med något statsråd och jag har aldrig fått några direkta instruktioner från någon medlem av regeringen, varken den nuvarande eller den förra.” ”Ja, jag frågar för vi är ju här för att utreda regeringens ansvar nämligen. Men jag måste nog ändå fråga. Är det sant att ni, med eller utan order, skulle ha dödat den svenske spiondömde … Sandström … under er tid som militärattaché i Moskva?” ”Jag kan tyvärr inte besvara den frågan.” ”Kan man tolka det som en dementi?” ”Nej, men inte heller motsatsen. Jag har tämligen exakta instruktioner från överbefälhavaren om vad jag har rätt att svara på och i vissa frågor, som den här, får jag hänvisa till det förhör som kommer att hållas senare med överbefälhavaren själv.” Mumlet steg i salen och överröstade nästan ordföranden när han nu skulle avsluta sin frågerond. ”Men ni har alltså inte i något avseende fått några instruktioner från regeringen?” ”Nej, jag har ju redan svarat att jag aldrig fått några instruktioner från något statsråd.” ”Jaha tack, då lämnar jag ordet till vice ordföranden.” Konstitutionsutskottets vice ordförande slets nu mellan högst motstridiga känslor. Som moderat ville han inte medverka till att trassla till det för en känslig del av försvaret. Men som moderat hade han också uppfattat en viss nyans i Carls svar som till och med den socialdemokratiske ordföranden borde ha hört. Och det var den frestelsen som kom att styra hans frågande, som därmed mycket snabbt tog en helt annan vändning än vad han ursprungligen tänkt sig. ”Ja tack, herr ordförande. Jag tyckte mej höra en viss glidning i ert svar, kommendörkapten Hamilton. Har ni mottagit instruktioner från någon direkt företrädare för regeringen?” ”Svar ja.”




06-05-24

10.49

Sida 455

”Jaså, vem var det och vad gällde saken?” ”Det var kabinettssekreterare Peter Sorman. Saken gällde ett uppdrag att resa till Libanon och assistera i arbetet med att få loss de svenska läkare som var kidnappade i somras.” ”Jaha, och gjorde ni det?” ”Svar ja.” ”Vad exakt gjorde ni?” ”Jag ledde en aktion tillsammans med stridskrafter från PLO:s underrättelsetjänst. Vi fritog gisslan med våld och skickade dom i taxi upp till de väntande svenska diplomaterna i Beirut.” Plötsligt hade alla små rörelser och viskande samtal och pappersplockande upphört i raden av KU-medlemmar. Alla satt blickstilla och såg rakt fram mot mannen i svenska flottans uniform. Till och med utskottets vanligtvis obesvärat självsäkre vice ordförande tycktes för en god stund tappa fattningen. ”Förstår jag er rätt, kommendörkapten Hamilton”, började han utan att riktigt veta vart hans fråga skulle ta vägen, ”om jag fattar det så att ni på uppdrag av Peter Sorman reste till Libanon, inledde operativt samarbete med PLO-gerillan och därefter med våld fritog den svenska gisslan?” ”Ja, det är rätt uppfattat.” ”Hur kommer det sig att vi inte har hört talas om den saken förut?” ”Gisslan uppfattade inte själva aktionen, det fanns inga överlevande vittnen och varken från palestinsk eller svensk sida har det funnits något intresse av att sprida historien. Det är min förklaring i alla fall.” ”Menar ni att kidnapparna dödades?” ”Det är korrekt uppfattat, ja.” ”Deltog ni själv i det?” ”Svar ja.” ”Ni dödade kidnapparna personligen?” ”Nej, tre av dom. De andra avrättades senare av PLO, dom var dömda till döden av PLO på grund av sin allvarliga brottslighet.” ”Ingår det här … såna här saker … i er befattningsverksamhet?”




06-05-24

10.49

Sida 456

”Förlåt?” ”Jag menar … är det i överensstämmelse med … skedde det här förloppet i er egenskap av officer i den svenska underrättelsetjänsten?” ”Ja, naturligtvis.” ”Ni kan alltså ta er rätten att döda andra människor?” ”Ja, om det är oundgängligen nödvändigt för att rädda svenska liv, till exempel.” ”Och det var det i den här situationen, menar ni?” ”Ja, utan tvekan. Kidnapparna hade ställt omöjliga krav. Dom skulle döda gisslan om dom inte fick flyga ut ur Libanon tillsammans med svenska diplomater som skydd och med en bastant penningsumma, jag vill minnas att det rörde sig om två miljoner dollar eller någonting sådant. De svenska förhandlarna hade avvisat kraven, som man kan förstå. Kidnapparna hade satt ut en tidsfrist innan dom skulle döda den ene av läkarna, och sen den andre. Där jag befann mej kunde jag observera hur dom tycktes förbereda steg ett i den planeringen. Det var stor risk att de därefter skulle döda dom båda läkarna och försöka komma undan i stället för att fortsätta förhandla. I det läget fann jag det nödvändigt att ta till våld.” ”Hade ni fått instruktioner från Peter Sorman i det avseendet?” ”Mina instruktioner från Sorman sa att jag i första hand skulle skaffa informationer om läget och sen per radio meddela dom svenska förhandlarna. Vad jag skulle göra i andra hand överlämnades, med en typ av vaga formuleringar som är standard i underrättelsesammanhang, till mitt eget omdöme.” ”Kan ni ge exempel på sådana formuleringar?” ”Ja, exempelvis skulle jag inte ägna mej åt onödigt risktagande och jag skulle i första hand verka som kunskapare. Och om det gick på tok skulle jag själv få ansvaret och inte erkännas av den svenska regeringen och så vidare och slutligen, när vi skildes, önskade mej Peter Sorman god jakt. Allt det där är formuleringar som inte kan missförstås.” ”Jaha. Och när ni kom hem, rapporterade ni då det inträffade för Sorman?”




06-05-24

10.49

Sida 457

”Svar ja.” ”Och vad sa han då?” ”Hans första ord var ordagrant: Varför i helvete rapporterar du det här till mej! Därefter konstaterade han att för det första fick det här absolut inte komma ut och för det andra måste det stanna oss emellan.” ”Jaha. Och gjorde det det?” ”Nej, naturligtvis inte. Jag anser mej inte underställd utrikesdepartementet, jag är som sagt officer i den svenska underrättelsetjänsten och ingenting annat. Följaktligen rapporterade jag det hela till min närmaste chef inom SSI när jag kom hem.” ”Jaha, och han ville inte som den socialdemokratiske befattningshavaren skälla ut er för att ni berättade vad ni haft för er?” ”Nej. Han kommenterade min rapport med att det var en strålande operation som var föredömligt genomförd, han gratulerade mej alltså. Han delade min slutsats att de svenska läkarna hade varit döda idag om vi inte ingripit.” ”Vet läkarna själva om det här?” ”Ja, om dom ser på TV just nu så vet dom från och med nu. Inte innan.” ”Har ni vid något annat tillfälle fått instruktioner från någon annan regeringen närstående eller företrädare för regeringen?” ”Nej. Alla mina instruktioner har jag fått från militära befattningshavare.” ”Har ni någon gång fått order att explicit döda någon annan människa?” ”Jag kan tyvärr inte besvara den frågan. Jag får hänvisa till kommande förhör med överbefälhavaren.” ”Men ni måste väl kunna svara nej åtminstone, förutsatt att det är korrekt svar?” ”Jag är ledsen att jag inte kan svara. Jag har instruktioner som jag måste följa.” ”Från överbefälhavaren?” ”Ja.”




06-05-24

10.49

Sida 458

”Har han instruerat er personligen?” ”Nej, jag har fått mina instruktioner via chefen för den svenska underrättelsetjänsten, kommendör Samuel Ulfsson.” ”När träffade ni ÖB sist?” ”Jag vill minnas att det var strax efter midsommar någon gång.” ”Ja tack, herr ordförande. Det finns naturligtvis rätt mycket man skulle kunna tänka sig att fråga … Ja, en sak till, hur lyder era instruktioner för det här förhöret, kommendör Hamilton, kan ni säga det?” ”Kommendörkapten, inte kommendör. Ja, jag kan åtminstone förklara instruktionerna. För det första är jag förbjuden att ljuga. För det andra är det vissa förhållanden som omfattas av sekretess med hänsyn till främmande makt som jag inte får besvara alls, varken bekräfta eller förneka. Som framgått redan måste jag då, fortfarande enligt order, hänvisa till ÖB.” ”Tack, herr ordförande. Med tanke på ett och annat som vi sett genom åren här i utskottet får man ju vara mycket tacksam när en av de utfrågade verkligen fått order att inte ljuga, det vore kanske en beslutsordning som med fördel kunde införas i den socialdemokratiska kamratkrets vi tidigare haft det tvivelaktiga nöjet att försöka få ett sant ord ur här i utskottet, nej tack, jag har för ögonblicket inga fler frågor.” Därmed gick ordet till den centerpartistiske ledamoten som var jurist och specialiserad på offentlig rätt. Han tittade just upp ur sina anteckningar som han passat på att försjunka i när hans företrädare på talarlistan övergått till vanlig politisk agitation. ”Ja, kommendörkapten Hamilton, det är ju utomordentligt intressant att höra er sitta här och berätta att en militär befattningshavare i er bakgrund någonstans på något sätt skulle bestämma vad riksdagens konstitutionsutskott har rätt att få veta. Tycker ni inte det är konstigt?” ”Svar nej.” ”Och varför inte det?”




06-05-24

10.49

Sida 459

”ÖB beslutar om vad som är hemligt och vad som kan släppas ut till offentligheten, en kommendörkapten kan inte själv ta sej den rätten.” ”Kommendörkaptenen verkar annars inte främmande för att ta sej själv rättigheter, men då gäller det förstås mindre allvarliga ting som att ta andra människor av daga i främmande land. Har ni förresten gjort det i Sverige också?” ”Det är en fråga som jag med samma förklaring som tidigare inte har rätt att besvara. Den frågan får ni ställa till ÖB.” ”Säg, kommendörkapten Hamilton, när han tar sig den här rätten att mörda, för ni anser ju uppenbarligen att ni har en sån rätt, vad bygger den rätten på förutom den starkes rätt naturligtvis?” ”På nödvärnsrätten.” ”Och den kan kommendörkapten Hamilton som ett rinnande vatten?” ”Nej, det kan jag verkligen inte påstå. Jag är officer och inte jurist.” ”Men någon liten upplysning om kommendörkaptenens juridiska avgöranden vore kanske intressant ändå. Har ni något litet smakprov på nödvärnsrätt?” Det var den enda fråga Carl hade förberett sig på. Eller blivit förberedd på rättare sagt. Han såg rakt in i TV-kameran bakom ordförandens rygg, där Eva-Britt satt, sen svarade han. ”Den som för att avvärja fara för liv och hälsa handlar i nöd, skall ock vara fri från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.” ”Ja, det var ju påläst, må jag säga … men om vi då applicerar den här paragrafen på den situation ni just beskrev, eller för en liten stund sen här beskrev, så bestod er nöd i att ni måste döda andra människor för att dom svenska läkarna skulle gå fria, är det så jag ska uppfatta er?” ”Ja, det är korrekt uppfattat.” ”Hade det inte räckt med att slå dom i skallen?”




06-05-24

10.49

Sida 460

”Nej.” ”Varför inte det?” ”Det måste ske utan minsta buller i första läget, det var en vaktpost utanför det hus där gisslan hölls fången. Det är inte lätt att som ni säger slå någon i skallen i mörkret. Risken med en sådan lösning på problemet var alldeles för stor.” ”Och det är ni kompetent att bedöma?” ”Det är just precis sånt som jag är kompetent att bedöma.” ”Och dom andra två, hur gick det till?” ”Det var när jag gick in i huset. Dom andra två var beväpnade och jag sköt först.” ”Sköt ni för att döda?” ”Jag sköt för att träffa säkert, med de flesta moderna vapen är det samma sak eftersom man håller mitt i målet.” ”Och det gör man rutinmässigt?” ”Nej, men i tidsnöd och i snabba situationer och det här var en sån.” ”Tack, herr ordförande, jag finner det här alltför vämjeligt för att fortsätta just nu. Jag förutsätter att det här mer är en sak för åklagarmyndigheten än för riksdagens konstitutionsutskott och möjligen kan man säga att det vore fel att här och nu utreda herr kommendörkaptenens eventuella brottslighet, jag har inga mer frågor för ögonblicket i alla fall.” Ordet gick till den folkpartistiska ledamot som varit en av de mest pådrivande i kampen för eller mot utskottsförhör. Carl hade blivit varnad att hålla sig på sin vakt just gentemot henne – och att inte låta sig förledas av att hon var kvinna. Det senaste såg Carl som ett något beskäftigt råd från män av en helt annan generation än han själv. ”Ja tack, herr ordförande, vi är ju här för att i första hand granska ett eventuellt regeringsansvar och inte flyta ut i operationella detaljer, hur spännande eller märkliga de än kan te sej. Så jag vill börja med att fråga kommendörkapten Hamilton om jag uppfattade det rätt när du




06-05-24

10.49

Sida 461

sa att du inte var underställd utrikesdepartementet?” Carl tänkte efter ett ögonblick. Han anade en fälla. ”Jag är givetvis underställd mina chefer inom försvarsmakten”, svarade han defensivt. ”Men du sa att du inte kunde ta någon order från Peter Sorman, jag uppfattade det i alla fall så, när det gällde det där med att inte föra saken vidare. Du rapporterade ju för din chef om händelseförloppet i Libanon.” ”Ja, det är riktigt.” ”Men hur kunde Sorman då i första skedet skicka dej till Libanon?” ”Jag frågade om det. Han svarade att direktiven i det avseendet kom från regeringen. Det där andra, jag menar om att jag inte fick rapportera till någon annan och så vidare, uppfattade jag bara som hans personliga önskemål.” ”Och det är skillnad, menar du?” ”Ja, självfallet.” ”Så du skulle inte ha begett dej ut på den här expeditionen om du inte uppfattat att du handlade på regeringens order?” ”Svar nej.” ”Sa Peter Sorman uttryckligen att han gav dej order som kom från regeringen?” ”Ja, det sa han uttryckligen eftersom jag frågade. Senare meddelade han också försvarsstaben att jag så att säga hade lånats ut.” ”Hur formulerades det beskedet?” ”Det känner jag inte till. Det är möjligt att ÖB kan svara på den frågan. ” ”Jaha. Men du tvivlade aldrig på att du sändes ut på regeringsuppdrag?” ”Nej, inte ett ögonblick.” ”Varför inte det?” ”Sorman var mycket uttrycklig och han skötte ju Sveriges utrikespolitik och han försåg mej med diplomatpass. Det fanns ingen anled-




06-05-24

10.49

Sida 462

ning att betvivla hans befogenheter.” ”Ja, herr ordförande, såvitt jag förstår kommer vi nu att tvingas inkalla ambassadör Sorman för att få den andra sidan av den här historien. Men låt mej fortsätta, kommendörkapten, och jag vill betona att mina frågor är till för att klargöra regeringens ansvar. Har du blivit belönad av den svenska regeringen någon gång?” ”Ja, vid två tillfällen.” ”Är det de där färgklickarna du har … förlåt, jag vet inte vad de kallas?” ”Släpspännen.” ”Jaha, och de där … släpspännena då … dom markerar alltså vilka belöningar du har fått i din verksamhet?” ”Det är korrekt, ja.” ”Kan du tala om för oss vad de där färgklickarna betyder, vi kan ju inte sånt nämligen?” ”Ja, de blågula fälten markerar konungens medalj för tapperhet i fält, det röd-svart-gula fältet markerar kommendörstecknet av västtyska Bundesverdienstkreuz, det röda fältet är motsvarande grad av hederslegionen och guldvingarna är en amerikansk utmärkelse, eller ett förtjänsttecken tror jag man kan säga.” ”Och det här har du så att säga skaffat dej i din militära verksamhet?” ”Svar ja.” ”Vilka personer har då beslutat om att tilldela dej allt det här?” ”Frankrikes president, västtyska förbundsdagspresidenten, den svenska regeringen och, tror jag, chefen för den amerikanska flottan.” ”Du har tydligen varit ute och rest vid mer än ett tillfälle i världen, men om vi nu strikt håller oss till Sverige och den svenska regeringen. Du har alltså på det här sättet belönats två gånger av den svenska regeringen?” ”Det är korrekt, ja.” ”Vilken regering då?” ”Det senaste beslutet fattades såvitt jag vet av den förre statsminis-




06-05-24

10.49

Sida 463

tern och i fallet dessförinnan av hans företrädare.” ”Har besluten fattats i regeringssammanträde eller av statsministrarna personligen?” ”Det känner jag inte till.” ”Nej, men såvitt du vet är det de två statsministrarna som fattat besluten?” ”Såvitt jag vet, ja. Medaljerna har inte överlämnats till mej personligen.” ”Nehe. Och för vilka aktiviteter har om det nu är regering eller statsministrar, beslutat sig för att sanktionera din verksamhet och till och med belöna dig?” ”Jag kan svara beträffande det första fallet. När jag arbetade inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning kom jag att placeras i den mordutredning som gällde polisintendent Axel Folkesson. I slutskedet av polisarbetet konfronterade jag fyra israeliska terrorister, utsända av den israeliska staten, ute i en villa i Täby. Tyvärr kom jag något försent för att kunna förhindra den massaker som dom redan inlett.” ”Ja, det där är ju en mycket känd händelse. Men det som stått i pressen, om att det var kommendörkapten Hamilton som sköt den israeliska gruppen, det är alltså korrekt?” ”Det är korrekt, ja.” ”Och för det belönades du av regeringen eller den dåvarande statsministern?” ”Det stämmer också.” ”Och det andra fallet, då alltså vår förra statsminister eller hans regering bestämde att tilldela dej en sån här, ja, vad nu medaljen hette, vad är bakgrunden till det?” ”Den frågan är jag förhindrad att besvara.” ”Den bakomliggande operationen omfattas alltså av den tystnadsplikt som kommendörkapten Hamilton redogjort tidigare för här?” ”Ja, det stämmer.” ”Men beslutet att belöna dej för den hemliga operationen eller insatsen kom från antingen regeringen eller statsministern?”




06-05-24

10.49

Sida 464

”Ja.” ”Så då måste man uppfatta det som om regeringen uttryckte sitt gillande och sitt godkännande av operationen, vad den nu gällde?” ”Ja, det är förstås en rimlig tolkning.” ”Det gällde inte mordet på Sandström i Moskva?” ”Jag är förhindrad att besvara den frågan.” ”Du kan inte heller förneka att det är så?” ”Nej, jag kan varken bekräfta eller förneka i det avseendet.” ”Känner du till om Sandström är vid liv?” ”Den frågan är jag förhindrad att besvara.” ”Ja tack, herr ordförande, då har jag för ögonblicket inga fler frågor.” Därefter följde en stund med ett av utskottets blåbär, en äldre moderat riksdagsman som ansåg sig ha hört Carl medge att han uppfattat det som ett naturligt tjänsteåliggande som svensk officer att samarbeta med palestinska terrorister. Carl svarade, för första gången något provocerad, att han för det första inte delade den bakomliggande värderingen i ordvalet, att han för det andra fått en explicit instruktion från Sorman att inleda just ett sådant operativt samarbete, just med PLO:s underrättelsetjänst, och att det för övrigt skett vid flera tillfällen och hittills visat sig vara ett gott samarbete och att, för det tredje, svensk underrättelsetjänst inte hade några restriktioner eller fördomar som begränsade valet av eventuella samarbetspartners. På den omedelbara följdfrågan om det i så fall förekommit samarbete även med Östsidan svarade Carl med sin formel som nu alla i salen betraktade som en bekräftelse, att han var förhindrad på grund av sina särskilda instruktioner att besvara den frågan. Moderaten höjde nu sin aggressionsnivå och frågade om herr Hamilton i sin legosoldatsverksamhet blivit utlånad även till utländska institutioner. Carl kvävde snabbt sin impuls att bemöta oförskämdheten om legosoldat och svarade sen att han förstod frågan som så, att den gällde




06-05-24

10.49

Sida 465

huruvida han i tjänsten blivit ålagd att samarbeta med utländsk säkerhets- eller underrättelsetjänst och att svaret i så fall var ja, att det skett en gång då han fortfarande varit polisman och att det var något helt rutinmässigt inom ramen för västeuropeiskt polissamarbete och i princip inget ovanligt förhållande. Carls motståndare trevade en stund efter nya angreppspunkter och kom till slut på att fråga om den västtyska utmärkelsen var ett resultat av den aktionen då han utlånats som polis och om det alltså var sant att han deltagit i en västtysk utrotningsaktion mot terrorister. Carl bekräftade att så varit fallet, att han alltså levt med västtyska terrorister någon tid och sen kallat in västtysk specialpolis till en avgörande konfrontation. Uppgifterna i Expressen hade därvidlag i stort sett varit korrekta, även om dom överdrivit Carls roll i den slutliga uppgörelsen. Den moderate riksdagsmannen chansade nu tämligen självklart på att fråga om bakgrunden till hederslegionen och Carl berättade att tidningsuppgifterna även på den här punkten varit korrekta, att han avvärjt kapningen av ett Air France-plan på det sätt, ungefär, som massmedierna skildrar. ”Om jag då förstår kommendörkapten Hamilton rätt så diskriminerar ni inte mellan araber och israeler i er mördarverksamhet, för vi har ju hört här hur ni tydligen fann det nödvändigt att döda fyra israeliska officerare ute i Täby för några år sen, men ni kan alltså till och med döda araber om jag har förstått saken rätt?” Den moderate riksdagsmannen såg rätt nöjd ut med att till slut ändå platta till sin motståndare. Carl svarade inte. ”Kan jag möjligen få ett svar på min fråga?” fortsatte då moderaten. ”Jag fattade inte det där som en fråga utan mer som era personliga reflexioner och närmast en oförskämdhet”, svarade Carl utan att höja rösten. Därefter blev det äntligen vänsterpartiet kommunisternas tur, sist i raden enligt den ordning som var förutbestämd.




06-05-24

10.49

Sida 466

VPK-representanten var ingen dumskalle, men han var naturligtvis en bestämd motståndare till såväl försvar som polis, särskilt hemlig polis. Och han hade av den anledningen upplevt förhöret som en plåga. Med sin journalistbakgrund hade han ingen svårighet att förstå hur den andlösa publiken på åhörarläktarna och säkerligen en miljonpublik klistrad framför TV-apparaterna nu höll på att få en hjälte, en svensk hjälte av pyramidala mått, och att såväl politiska försök att lägga betsel på den här verksamheten som åklagarmyndigheternas vilja att ta itu med brottsrubriceringar som mord och annat höll på att bli omöjliggjorda. På något sätt kände han det som sin politiska skyldighet att få ner den vettlösa verksamheten på jorden. ”Ja, herr ordförande, jag måste ju säga att det är något av det märkligaste, för att inte säga det tveklöst mest märkliga som jag varit med om här i utskottet. Här får vi höra talas om gärningar som enligt min mening bara kan beskrivas i brottsbalkens termer av mord och misshandel och det verkar, tycker jag, som om utskottets medlemmar inte riktigt insett vilken förfärlig soppa av laglöshet det handlar om. Jag drar mej osökt till minnes de utskottsförhör vi såg för några år sen från USA där en viss överstelöjtnant, det tror jag är samma grad som just kommendörkapten, Oliver North, nästan framstod som en sorts hjälte till en början när han redogjorde för såna här Rambo-fasoner. Jag tycker det är något av en skandal att vi håller på att lockas in i samma situation här.” ”Förlåt, hur löd frågan?” undrade Carl kallt när VPK-aren tycktes ha avslutat sitt tal. För första gången kunde till och med TV-publiken se ett stigande raseri i Carls ansikte. ”Jo, alltså, om ni inte känner er som en Oliver North?” Carl väntade en stund innan han började svara, som när man koncentrerar sig i skytte. Lugn, tänkte han. Inget slumpvis ivägkastat skott, krama avtryckaren mjukt. ”Menar ni verkligen att jag ska besvara en sån fråga?” Carl utgick från att svaret bara kunde bli ett och han fick nu lite




06-05-24

10.49

Sida 467

mer tid att slipa på sin formulering. ”Ja tack, gärna.” ”I så fall vill jag först säga att det är en oförskämdhet inte bara mot mej som person utan i första hand mot Sverige som nation. I frågan ligger nämligen en underförstådd liknelse mellan Sverige och en imperialistisk supermakt. Som om det svenska försvaret skulle inrikta sina krafter och resurser på att bekämpa tredje världens frigörelse. Vår verksamhet syftar tvärtom till att försvara Sverige, svenska intressen och svenska liv i en värld som domineras just av supermakter som sänder sina gangsters precis som sina bombflygsarmador vart de behagar och jag finner det ofattbart, jag vet inte hur jag ska säga, att ens en VPK-riksdagsman kan komma på den befängda tanken att jämföra vårt land med en imperialistisk supermakt. Och vad så slutligen mej själv beträffar, så låt mej bara kort säga att den enda politiska anknytning jag har haft, vid sidan av en del anti-imperalistiskt solidaritetsarbete, har varit studentföreningen Clarté. Följaktligen har jag aldrig röstat på VPK, eftersom det partiet inte bara är föråldrat och konservativt, utan framför allt, herr KU-ledamot, därför att ert parti har så starka band med den andra imperialistiska supermakten.” Det var Carls första och enda aggressiva känsloutbrott under den flera timmar långa utfrågningen, och givetvis blev det en av de passager som kom att ingå inte bara i svenska utan också i internationella nyhetssammanfattningar av förhören. När Carl var färdig satt ledamöterna i KU som förstenade av sin förvåning. Ordföranden fann sig till slut och lutade sig fram, oförändrat brett leende, och frågade om VPK:s ledamot var färdig med sina frågor. ”Nej, herr ordförande, inte än … men jag måste säga att ni inte upphör att förvåna, kommendörkapten Hamilton. Ska jag tolka er på det viset att inom en av försvarets allra hemligaste avdelningar har man placerat en person med en politisk inställning som traditionellt alltid gör alla till säkerhetsrisker? Jag menar, det är ju inte precis den bild man har av den svenska officerskåren?”




06-05-24

10.49

Sida 468

”Jag kan inte ta ansvar för er bild av den svenska officerskåren”, svarade Carl kallt. Han hade redan lugnat sig. ”Men jag kan bara säga att inom underrättelsetjänsten ser vi inte till våra anställdas partipolitiska eller allmänpolitiska bakgrund. Hos oss gäller solidaritet med Sverige, yrkesmässig kompetens och diskretion. Men jag tror för all del inte att min syn på imperialistiska supermakter är särskilt anmärkningsvärd eller unik inom bolaget.” ”Bolaget?” ”Ja, underrättelsetjänsten, förlåt uttrycket men vi säger så.” Därefter var det på nytt en omgång med några av utskottets blåbär, sen kom en seans med utskottets ordförande som själv besvarade sina frågor i långa haranger som hela tiden gick ut på att konstatera att Carl inte någonsin tagit order direkt från regeringen, till vilket Carl inte kunde ha många kommentarer. Utskottets vice ordförande avstod från fler frågor med motiveringen att han inte fann det lämpligt att i ett öppet förhör dra fram fler detaljer av ett slag som han själv ansåg borde vara hemliga, och att han redan funnit en hel del matnyttiga frågeställningar att framställa inför personer i högre ansvarig ställning, med all respekt, än kommendörkapten Hamilton. Därefter blev det på nytt den centerpartistiske juristens tur. ”Ja, herr Hamilton, det är ju onekligen förskräckande inblickar vi har fått här i er tankevärld, jag får verkligen inte hoppas att ni är särskilt representativ för den svenska officerskåren. Ni drar er tydligen inte för att mörda människor i något sammanhang eller med några metoder, och fattade jag det hela rätt förut när ni berättade om den där kapningshistorien att ni dödade en person med kniv medan ni satt ner i flygplansfåtöljen som vilken som helst fridfull passagerare?” ”Ja, det är korrekt uppfattat.” ”Och om jag har förstått ert sätt att tänka så menar ni förstås att det även denna gång handlade om nödvärn?” ”Det är också korrekt uppfattat.” ”Och inte heller den här personen gick det att slå i skallen utan




06-05-24

10.49

Sida 469

han måste skäras ihjäl med kniv, om jag förstår det hela rätt. Har inte ni med er som jag antar mycket speciella utbildning resurser att slå folk medvetslösa?” ”Jo, naturligtvis. Men inte utan vidare när jag sitter ner i en flygplansfåtölj med säkerhetsbälte på. Som jag försökte beskriva förut så befann jag mej relativt långt bak i planet, de andra kaparna fanns där framme. Således fann jag det nödvändigt att dels försätta den här kaparen ur stridbart skick, för att kunna avancera mot dom andra längre fram i planet. Dels låg det då i sakens natur att det hela måste ske utan buller eller andra störningar.” ”Det stör er inte att skära halsen av en medmänniska, för det var ju tydligen det ni gjorde?” ”Jo, det stör mej i allra högsta grad.” ”Men ändå ingen tveksamhet?” ”Inte i det läget som vi talade om just nu. Känner man för stor tveksamhet under en operations gång bör man begära förflyttning till en annan avdelning inom underrättelsetjänsten.” ”Och det har ni inte gjort?” ”Jag har dels varit anställd inom försvarsstabens attachéavdelning en kortare tid och nu har jag ett jobb som bedrivs på kontor och med datorer och efter det här kommer jag aldrig mer att kunna arbeta ute på fältet.” ”Ni menar efter konstitutionsutskottets förhör?” ”Ja, det är rätt uppfattat.” ”Menar ni att en officer ska lyda order till varje pris?” ”Nej, inte till varje pris. Det visade Nürnbergprocessen, men jag måste å andra sidan säga att den situationen är svår att föreställa sig i vårt land.” ”Så om ni skulle få order att mörda en svensk spion i Moskva så skulle ni vägra att lyda den ordern?” ”Det är en hypotetisk fråga.” ”Ja, naturligtvis, men så brukar ju våra ärade kolleger i politikerkåren svara, och om jag förstår er rätt så hade ni order att besvara alla




06-05-24

10.49

Sida 470

frågor som inte berörde ett visst säkerhetsavsnitt sanningsenligt?” ”Ja, det stämmer och det försöker jag också göra.” ”Nå, då upprepar jag min fråga, hypotetisk eller ej. Det kan vara av visst intresse för dom som styr det här landet att för en gångs skull få en viss inblick i vad som är möjligt och omöjligt i dom här sammanhangen. Kan ni alltså svara på frågan?” Carl var tvungen att tänka efter. Gällde hans tystnadsplikt även hypotetiska frågor? Han insåg att ju längre han tvekade desto närmare kom TV-kamerorna, åtminstone känslomässigt. Och Eva-Britt såg honom just nu. ”Om jag fick en sådan order så skulle jag inte ha en tanke på ordervägran eller Nürnbergprocessen”, svarade han till slut. ”Men ni kan fortfarande inte besvara frågan om ni har fått en sån order och i så fall från vem? Som diplomat är ni väl fortfarande, eller jag menar då är ni väl underställd UD?” ”Nej, militärattachéerna är underställda försvarsstabens attachéavdelning, som är en avdelning inom den svenska underrättelsetjänstens öppna verksamhet.” ”Men ni kan fortfarande inte besvara frågan om ni har fått en sån order, oavsett från vem?” ”Nej, jag beklagar. Jag måste på nytt hänvisa till ÖB.” ”Anser ni att det var en berömlig gärning att skära halsen av den där människan?” ”Det vill jag inte besvara av personliga skäl eftersom jag finner frågan avsedd som en oförskämdhet. Frankrikes president, så mycket kan jag säga, ansåg i alla fall att det faktum att över 200 människor kom så lindrigt undan från en flygkapning var värt hederslegionen.” Den centerpartistiske KU-veteranen var inte van att bli tillplattad av dem han utfrågade. Följaktligen bestämde han sig för att ge igen och kom därmed att skapa ytterligare en passage som skulle visas gång på gång i de flesta västländers television. ”Om kommendörkapten Hamilton vill dra in internationella aspekter så har jag ingenting emot det. Man skulle till exempel kunna




06-05-24

10.49

Sida 471

fråga sig om det här pågående så kallade agentkriget är en följd av era olika nödvärnshandlingar, om de nu ägt rum i flygplansfåtöljer eller i Moskva eller på platser som ni enligt era order inte får nämna för oss.” Carl kunde nu inte låta bli att le. ”Det pågår inget som helst agentkrig.” ”Och det kan ni säga alldeles säkert?” ”Ja, utan tvekan. Hur man än ska förstå den där något överdrivna termen så skulle jag antingen vara inblandad själv eller i vart fall känna till saken. Det pågår alltså inget som helst agentkrig mellan oss och Sovjetunionen eller någon annan främmande makt.” ”Det har ju onekligen inträffat en del händelser som ger en viss trovärdighet åt såna uppgifter.” ”Det kan jag inte hålla med om. En journalist av typen nyttig idiot har mot bättre vetande eller på grund av oförstånd fantiserat fram den saken, eller också återger han, som vissa journalister tydligen har för vana, bara vad andra dikterar för honom. Men det är alltså inte sant.” ”Så kommendörkaptenen menar att journalisten är en idiot?” ”Nej. Jag sa nyttig idiot, det är en annan sak.” ”Förlåt en fåkunnig riksdagsman, men jag har svårt att förstå skillnaden.” ”Jag ska förklara. Nyttig idiot är från början en rysk spionterm. Det syftar på en person som springer ärenden, exempelvis åt främmande makt eller egna myndigheter, utan att förstå att han springer ärenden.” ”Och sånt tycker ni inte borde stå i tidningen?” ”Nej, det tycker jag inte borde stå i tidningen och jag beklagar att det har gjort det.” ”Så kommendörkapten tycker kanske att vi skulle avskaffa yttrandefrihet och tryckfrihet så att kommendörkapten mer obehindrat kunde bedriva sin verksamhet?” Carl hade sett smått ointresserad ut en stund. Men nu fick han ett uttryck i sina ögon som otvivelaktigt skulle komma att beskrivas som stål i blicken. Och han svarade långsamt, plötsligt med något lägre




06-05-24

10.49

Sida 472

röst, men med en intensitet som ingen kunde missta sig på. ”Vid några tillfällen skulle jag i mitt jobb, som ni beskriver så föraktfullt och nedsättande, herr KU-ledamot, likaväl ha kunnat bli dödad själv. Men den vetskapen har hela tiden varit lätt att bära. Därför att syftet nämligen hela tiden har varit att bidra till att i mitt land, i vårt land, herr KU-ledamot, ska nyttiga idioter alltid ha rätt att skriva vad dom vill och politiker i vårt parlament ska alltid ha rätten att vara hur oförskämda som helst. Det finns ett pris på allting. Och priset av mitt liv är inte för högt för er rätt, och allas vår rätt, att utöva vår demokrati.” Därmed var centerpartisten äntligen knäckt. Han insåg att det inte var direkt läge för ytterligare ironier och han avstod från fler frågor som om han ville komma bort från TV-kamerorna så snabbt som möjligt. Därefter följde på nytt en period med utskottets blåbär som i huvudsak ställde frågor som redan besvarats och Carl bemödade sig att så tålmodigt som möjligt, och så artigt som möjligt, upprepa sina svar. Sist på talarlistan stod en medelålders kvinna från socialdemokraterna som just hade funnit att det hon hade tänkt fråga redan hade avhandlats med utfrågaren före henne i kön. Spontant kom hon på att fråga någonting fullständigt opolitiskt som antagligen kom direkt från hennes innersta undringar. ”Det är ju väldans mycket dramatik som har varit här i dom här förhören, men jag kan inte låta bli att undra, kommendörkapten Hamilton, hur en människa kan vara som ni och sitta här så till synes oberörd och berätta dom mest otäcka saker. Känns det aldrig svårt och blir man inte rädd?” Carl såg omedelbart Eva-Britt framför sig i soffan hemma på Drakens gränd och intuitivt sökte han kameran bakom ordförandens rygg med blicken, och kom så att se närmare tre miljoner TV-tittare i ögonen när han utan att veta det avgjorde hela föreställningen. ”Det är mycket svårt att besvara er fråga kort och koncist. Det är




06-05-24

10.49

Sida 473

möjligt att jag ansträngt mej mycket för att hålla en blank och korrekt fasad här, men det beror inte bara på att jag befinner mej här på order från mina överordnade och som representant för försvarsmakten. Det beror också på att allt det ni frågat om, och som jag är beordrad att svara på, tillhör och berör mitt innersta. Men jag ska försöka besvara er fråga. Jo, det känns oerhört svårt. Det är en plågsam, en mycket plågsam fråga man måste ställa sig själv varje dag om man arbetar inom den operativa sektionen av svensk underrättelsetjänst. Framför allt är man rädd att mista den man älskar, inte rädd att dö i första hand, utan för det som blir konsekvensen av döden. Om man dessutom gör andra människor så illa som jag har gjort så måste man i varje ensam stund ställa sig frågan om det är värt det, om man gör rätt. Jag har ställt mej alla dom frågorna dagligen i många års tid och jag har haft långa samtal med en av mina chefer som står mej personligen nära. Men mitt svar är ungefär att jag blev officer därför att det är min personliga övertygelse att jag vill använda mina kunskaper till att försvara Sveriges oberoende, ända sen min tid i Clarté har jag haft den övertygelsen. Jag flyr inte från någonting, men jag eftersträvar heller ingenting annat än att göra ett jobb som är så svårt att inte många klarar av det. Det måste göras, det är en del av vårt försvar och jag är en del av vårt försvar. Om jag följer mitt samvete, vilket jag alltså hela tiden har försökt göra, har jag bara en sak att vara rädd för. Att förlora min frihet eller den jag älskar. Någonting annat är jag inte rädd för.” När Carl slutat hände någonting som aldrig tidigare hänt i konstitutionsutskottets historia. Våldsamma applådåskor brakade loss uppe på åskådarläktarna och till och med bland de tätt sammanpackade journalisterna. Det var som om en plågsamt lång förkvävd känslostorm äntligen hade fått sin utlösning. Det var fortfarande villervalla och kaos i salen när ordföranden, oförändrat leende, tackade herr kommendörkaptenen så mycket för att han haft vänligheten att komma och besvara utskottets frågor, och därefter störtade en hord av pressfotografer fram för att ta bilder när




06-05-24

10.49

Sida 474

Carl reste sig för att gå ut. Carl såg sig förvirrat om efter sina säkerhetsvakter som ännu befann sig på långt avstånd från honom, och bland fotograferna dök det då upp en trind person i glasögon som sträckte fram handen och sa att han hette Wennström från Expressen och att han också bara gjorde sitt jobb och gärna ville ha en intervju. Carl stelnade till och betraktade först den framsträckta handen med vämjelse innan han höjde blicken och såg på Expressenjournalisten med ett uttryck som denne gott och väl skulle kunna få mardrömmar av. All den förbindlighet Carl visat under förhören var under några få sekunder som bortblåst. ”Jag talar inte med landsförrädare”, sa han sen mellan sammanbitna tänder och trängde sig förbi bort mot säkerhetsvakterna och sidoutgången. Via underjordiska kulvertar kom han upp på andra sidan riksdagshuset där en av försvarsstabens bilar väntade med öppen dörr, omgiven av något tjog journalister och pressfotografer som genomskådat undanmanövern. Det fanns till hans besvikelse ingen telefon i bilen, annars skulle han ha ringt henne. Han kördes till Lidingövägen direkt, med beskedet att ÖB väntade. Det var inte bara ÖB som väntade. Det såg ut som om större delen av försvarsledningen befann sig i rummet, och i halvcirkelform runt den avstängda TV-apparaten stod ett tiotal stolar i viss oordning och på stolarna hängde här och var guldgalonerade uniformsjackor. Rummet luktade av rök och svett och öl och sånär som på Samuel Ulfsson och den betjäning som städade undan askkoppar och tomglas och bar in nytt var Carl den ende i rummet med lägre militär grad än generallöjtnant. Allt som allt var det närmare ett dussin personer i rummet och de flesta var helt okända för Carl. ÖB, också han i skjortärmarna, kom emot Carl genom trängseln och sträckte fram sin hand, skakade den länge och presenterade sen Carl genom led av ryggdunkande flaggofficerare.




06-05-24

10.49

Sida 475

Och därmed bars det in champagne. Carl trodde inte sina ögon och undrade ett kort skräckslaget ögonblick om det fanns några journalister närvarande. När glasen var serverade utbringade ÖB en skål för dagens insats. ”Vi vann dagen, eller rättare sagt Hamilton vann dagen åt oss”, sa han när han höjde sitt glas. Stämningen var närmast euforisk och alla ville plötsligt samtidigt komma på tu man hand med Carl, ovana som de alla var vid att andra män i sällskapet kunde ha lika många eller fler stjärnor på axelklaffarna än de själva. ÖB räddade Carl undan i ett hörn. ”En lysande insats, Hamilton”, skrockade han och höjde på nytt sitt glas. ”Jag måste säga att jag är överraskad av er entusiasm”, svarade Carl lågt medan han mekaniskt besvarade ÖB:s skål. ”Du inser inte effekten av det här, menar du?” ÖB såg plötsligt uppriktigt förvånad ut. ”Nej, uppriktigt sagt inte”, svarade Carl samtidigt som han skvimpade över i sitt glas därför att chefen för marinen var framme och dunkade honom i ryggen. ”Ja, vi som har suttit här några timmar framför TV:n har ju ett entydigt intryck”, fortsatte ÖB när han avvaktat att Carl rett ut sitt besvär med det spillda glaset, ”och något mer rättframt uppträdande i en mycket svår situation är svårt att tänka sig. Såvitt vi alla förstår har svenska folket fått en officer som hjälte för en gångs skull. Din blick in i kameran när du sa det där sista, och när du läxade upp den där kommunisten, enastående starkt måste jag säga.” ”Jamen, det återstår ju en del mycket svåra frågor som jag slapp besvara, och ÖB får ju själv ta den stöten om några dar. Jag förstår inte hur ÖB har tänkt sej att reda ut det problemet, ja förlåt, det är givetvis inte min sak att undra över men det är ju svårt att låta bli.” ”Det blir nog inte så svårt, du rullade upp hela fronten och för mej återstår bara att rensa upp i det sista motståndsnästet så att säga.”




06-05-24

10.49

Sida 476

”Dom kommer ju att ställa en del mycket svåra frågor.” ”Självfallet. Men nu är det slut på de öppna dörrarnas politik. Som ÖB uppträder jag för det första inför lyckta dörrar med hänvisning till rikets säkerhet och för det andra besvarar jag ingen av deras frågor med samma hänvisning och dessutom med försvarsministerns, alltså den nuvarande försvarsministerns, stöd.” ”Det låter ju märkvärdigt enkelt.” ”Ja, men sossarna vill inte åt oss för det här, det bara blandar in dom själva, och moderaterna har förståelse för vårt känsliga förhållande till främmande makt och dom är i majoritet hur mycket kommunister och bondeförbundare och frimicklare än ropar efter vårt blod, eller ditt snarare. Dom ville ha ditt huvud och nu hänger dom där själva i opinionssnaran.” ”Jag tycker vi har visat en förvånansvärd öppenhet i alla fall.” ”Det låter sig sägas, men vi har bara bekräftat det som redan var känt och hade vi slingrat oss som såna där politiker så hade det för det första förlängt pinan och för det andra hade det inte slutat med seger på det här viset.” ”Är ÖB så säker på att det här är en seger?” ”Ja, fullkomligt.” ”Känner ÖB till vad som hände i Moskva?” ”Nej, och hur var det nu den där kabinettssekreteraren sa? ’För helvete, berätta ingenting för mej ’, nånting sånt?” Chefen för försvarsstabens informationsavdelning kom fram och avbröt mycket respektfullt samtalet. Det fanns en hel mängd förfrågningar om olika intervjuer från massmedier. Viktigast var nog, enligt informationsavdelningens bedömning, ABC, NBC och CBS, New York Times, Time magazine, Newsweek och Washington Post från USA, Le Monde och Le Figaro från Frankrike, Die Zeit, Neue Zürcher Zeitung och Der Spiegel från Tyskland och var nu den där andra tidningen gavs ut, The Times, BBC och det där andra TVprogrammet i Storbritannien; ja, det var väl det viktigaste, men det strömmade in nya förfrågningar och man hade kort sagt aldrig tidiga-




06-05-24

10.49

Sida 477

re, inte ens under de värsta ubåtskriserna, varit med om någonting liknande. Carl kände hur han höll på att få panik, men när han bad om ÖB:s tillåtelse att vägra ställa upp i någon intervjuverksamhet beviljades det omgående. Det behövdes för ögonblicket inte sägas något mer, bedömde ÖB. När Carl efter någon timme kunde slingra sig ifrån ÖB:s ölstuga gick han till en telefon och ringde hem. Hon berättade att Drakens gränd var belägrad av journalister och att en del bilar hade kameror monterade på taken, att det stack upp antenner från en del andra bilar och att det ringt oupphörligt på porttelefonen tills hon monterat loss ringklockan. De gjorde upp att träffas hemma hos henne senare och att hon måste se till så att ingen förföljde henne på vägen hem. Hon lät på strålande humör och fnittrade någonting om att i hennes fall var det väl närmast frågan om Svensk Damtidning och romansrykten, men att hon skulle göra sitt bästa för att komma undan. *** Hamilton-affären gav under några dagars tid Sverige en mer omfattande internationell press än allting annat sammantaget under de senaste tre–fyra åren. Det närmaste dygnet såg troligtvis minst en miljard människor den svenske James Bond i verkligheten tala inför sitt lands konstitutionsutskott; svensk TV gjorde en brakande försäljningssuccé på sina bilder. Den internationella pressens vinkling var mycket enkel. Utan förbehåll körde man nu historien som bekräftad. En västerländsk agent, det heter så på journalistprosa, hade tagit sig in i Björnens egen lya och mitt framför ögonen på denne likviderat en landsförrädare, och samme man var alltså den mystiske svenske officer som avstyrt en flygkapning för något år sen, och så rekapitulerades den historien.




06-05-24

10.49

Sida 478

Och så skulle det fortsätta den närmaste veckan. Exempelvis hamnade Carl i helsidesporträtt på Time magazines omslag, med blicken fast rätt in i kameran, och rubriken: SPIONEN SOM GJORDE DET OMÖJLIGA Den svenska pressens reaktioner var något mer blandade, man gick åtminstone inte lika spikrakt på agent- och hjältemyten som den internationella pressen. Men Expressen, som redan bundit sig vid sin indignationslinje, hade svårt att följa med i vindkantringen och löpa över på entusiasternas sida. Expressens ledarsida och den Moskvatrogna Norrskensflamman och Dagens Nyheter kom därmed att utgöra den minoritet i det svenska massmediasamhället som försökte mana till besinning och försökte påpeka det orimliga i att svensk militär till och med kunde ta sig friheten att, i strid med grundlagen, avrätta egna medborgare. Men den ståndpunkten dränktes i floden av läsar- och tittarentusiasm. Och som ett givet nummer i första dagens uppföljningsartiklar hade kvällstidningarna helsidesartiklar med de räddade svenska läkarna, på bild omgivna av fruar och barn, som tillsammans med sina familjer tackade Carl Hamilton och försvarets underrättelsetjänst för att de nu var i livet. Och så följde intervjuer där de olika familjemedlemmarna fick berätta om sina reaktioner, när de suttit där framför TV:n som alla andra och plötsligt hört Hamilton berätta sanningen om deras mäns och pappors räddning från kidnapparna i Libanon. Sådan journalistik är svår att stå emot och den genererar dessutom sig själv i floder av positiva insändare, småreportage om de 36 000 telegrammen och de 22 000 blomsterförsändelser som dränkte försvarsstaben dagen efter TV-sändningarna. TV visade lastbilslaster med blommor. Ytterst få politiker kunde i den flodvågen av entusiasm hävda principiella invändningar av legal eller formell natur, hur gärna de än hade velat. Och eftersom de var politiker så ville de inte längre.




06-05-24

10.49

Sida 479

JK kommenterade torrt att det inte framkommit några påståenden om brott som han fann anledning att undersöka närmare. Försvarsministern hävdade i sina framträdanden mycket bestämt att Carl Hamilton gjort landet ovärderliga tjänster och att han själv inte hade tvekat, om han vid aktuella tillfällen befunnit sig i landets regering, att tilldela Carl de utmärkelser han fått. Det gällde även den operation som för alltid måste förbli en hemlighet med hänsyn till Sveriges förhållande till främmande makt, jo, han kände till bakgrunden. Även i det fallet var tapperhetsmedaljen det minsta man kunde tänka sig, men socialdemokraterna hade ju i jämlikhetsnit avskaffat det svenska ordensväsendet, i annat fall hade vi säkerligen haft en kommendör av svärdsorden, om inte mer, i kommendörkapten Hamilton. Därmed sagt att det inte fanns några skäl att kritisera den föregående regeringen i något avseende som berörde underrättelsetjänsten och försvaret. Riksmarskalkämbetet lät i en presskommuniké meddela att Hans Majestät Konungen personligen beslutat tilldela kommendörkapten Hamilton Konungens Medalj, åttonde storleken, och att överlämnandet skulle ske på Carl-dagen den 28 januari följande år. Medaljen bäres i serafimerordens ljusblå band, eller markeras med samma färg som släpspänne. Följaktligen kom nu även veckopressen att börja sjuda av nationell entusiasm. Det blev en kärv period för Expressen och norrbottenskommunistiska Norrskensflamman och ytterligare några strödda röster i den snabbt krympande minoriteten. Sverige hade plötsligt fått världens genom tiderna mest kände spion. Och den mest hyllade.




06-05-24

10.49

Sida 480

 Joar Lundwall frös inte och kände sig inte otålig. Under en övning i Alaska hade han en gång suttit 36 timmar på ett liknande pass, men i sträng kyla. Nu var det någon grad under noll, ett lätt puderlager snö på marken och kanske mer snö i luften. Det fanns en risk att det skulle bli spårsnö. Men det skulle inte påverka hans egen rörelsefrihet, möjligen Stålhandskes. De befann sig på mindre än en kilometers avstånd från varandra och hade i princip radiokontakt. Men det korta avståndet och tänkbart behov av lite utrustning och stor rörelsefrihet hade gjort att de valt en enkel radio som sände och tog emot på FM-bandet, som var lätt att pejla in och avlyssna, även en obegriplig kod skulle kunna väcka uppmärksamhet. Därför skulle de iaktta radiotystnad ända tills någonting hände, om någonting över huvud taget hände. Hans mor hade blivit misstänksam. Givetvis hade hon som alla andra suttit som klistrad vid TV-apparaten när Hamilton förhördes inför KU. Hon var ingen misstänksam människa, men inte heller dum. Och vad hon visste om sin son var att han var Master of Science med datorer som huvudämne och att han nu vid hemkomsten hade fått ett inte särskilt välbetalt jobb inom försvaret. När hon hade försökt ringa vid något tillfälle hade växeln inte haft kännedom om någon löjtnant Lundwall vid försvarsstaben. I samband med anställningen hade han och Stålhandske blivit löjtnanter vid kustartilleriet. Hon hade förstås undrat, hon hade ju observerat att den där Hamilton var på någon sorts dataenhet och när hon frågat om han kände Hamilton hade han reagerat fel genom att försöka säga henne att han inte kunde besvara sådana frågor och det hade nästan slutat i




06-05-24

10.49

Sida 481

gräl. Men det var ju inte så svårt att förstå en orolig mor från den stund hon misstänkte att hennes son i själva verket hade hamnat på ett mycket farligt jobb. På något sätt måste han reda ut situationen. Stålhandske hade förmodligen inte såna problem. Joar Lundwall hade i viss mån och med viss motvillighet modifierat sin syn på Stålhandske. Som man betraktat var han sämsta sorten, och det gällde fortfarande; starkast i världen, störst och tuffast, en skrytsam typ som inte skulle ha någonting emot att bli överfallen av aningslösa busar på någon krog bara för nöjet att tillämpa sina militära kunskaper. Men dels hade han ryckt upp sig. Joar Lundwall hade långt före expeditionen över till Sverige och Operation Big Red insett att Stålhandske aldrig skulle klara av de civila studierna i San Diego. Men efter Big Red hade han ryckt upp sig. Avlyssningsteknik var egentligen på intet sätt lättare att behärska än datorer, men han hade klarat det. Såvitt Joar Lundwall förstod, och han borde förstå, hade Stålhandske blivit mycket bra på det där. Hamilton hade nog inte hela vidden av Stålhandskes expertkunskaper klar för sig, men det hade ju varit så många störningsmoment på sista tiden. Ironiskt nog hade de nu blivit strikt förbjudna att använda sig av Stålhandskes teknik. Hamilton hade framfört saken i ordval och tonfall som inte lämnade utrymme för underförstådda tolkningar. Och Hamilton var nog den ende man som på något sätt var starkare än Stålhandske i Stålhandskes egen världsbild; inte fysiskt starkare förstås, för det var väl ingen. I vissa övningsmoment hade Hamilton nästan lika svårt att stå emot Stålhandske som Joar Lundwall själv. Men i verkligheten, när det inte var övning? Då skulle till och med Stålhandske kunna tappa tron på sig själv. Men det var som om de hade ett förbund nu, alla tre. Även om opavdelningen var avlyssningsfri talade de aldrig om saken. Men då och då kunde de se kort på varandra, bara en kort blick som skulle ha varit betydelselös för vem som helst i omgivningen, men som för dem själva förklarade allting.




06-05-24

10.49

Sida 482

De var de tre som hade genomfört Operation Big Red, de tre och inga andra. Och den som hade förändrats mest, mognat mest efteråt var Stålhandske. En sak var i alla fall klar. Det var inget som helst problem att genomföra en operation tillsammans med Stålhandske. Man kunde lita på honom i alla såna avseenden. *** Åke Stålhandske njöt av situationen. Han njöt av svårigheterna och han njöt av sin egen kontroll och brist på otålighet. Det var redan andra dygnet, det höll på att skymma och snart skulle delar av utrustningen bli obrukbara och förmodligen skulle ingen komma. Men det var ändå riktigt arbete, allting under kontroll från kroppstemperatur nerifrån fötterna med de runda tjocka amerikanska polarstövlarna som kunde ge en fotsvett även om det var tio grader kallt och man satt stilla, till huvans bräm av järvskinn och magnumrevolverns varma trygga tyngd nära kroppen. I gläntan ner mot huset fanns tydligen något ätbart, för två rådjur hade kommit ut för några minuter sen. Nu stod de och åt på mindre än tio meters håll så att han teoretiskt hade kunnat skjuta båda med revolvern. Om inte ens de varsnade honom betydde det att han var mer än tillräckligt dold, nåja, fast också gynnad av vindriktningen i förhållande till djuren. Åke Stålhandske älskade sin situation. Då och då kastade rådjuren oroligt upp huvudena och lyssnade och spanade, han kunde se hur deras öron rörde sig. Men så återupptog de nervöst sitt ätande en stund innan nästa plötsliga spaningsinsats. Han försökte fundera på Joar. Från början hade han tyckt att det var en liten skit. Dessutom bög, och bögar hade han alltid haft svårt med. Men den som varit med om Operation Big Red var ingen skit och Joar hade varit bra då, mycket bra. Det gick inte att komma ifrån, och förresten fanns det ingen anledning att önska sig bort från det




06-05-24

10.49

Sida 483

grundläggande förhållandet. För grundläggande var det. Joar var, bög eller inte, rätta virket. He wouldn’t crack, han skulle inte krisa ihop. Fortfarande tänkte han då och då på engelska. Det hade inte varit möjligt att undgå att säga far sanningen, men det var också den enda person han så mycket som antytt någonting för. Men far var gammal officer, hade slagits i två krig mot ryssen och var för det första inte dum och kunde för det andra hantera militära hemligheter. Far hade inte haft några svårigheter att lägga ihop ett och ett, hur något av försvarsmakten finansierat universitetsstipendium i USA senare kombinerades med officersgrad utan att gå på kadettskola och sen hemlig tjänstgöring. Han hade omedelbart medgett att han arbetade tillsammans med Hamilton och att Hamilton var hans närmaste chef. Och far hade då blivit så rörd att han fått tårar i ögonen och omfamnat honom för första gången sen han var barn. Då hade han varit nära att berätta om Operation Big Red. Men han gjorde det inte. Och tur var väl det. För det hade inte kommit ut och de där politikerna i KU hade tydligen inte haft en aning om saken. Å andra sidan hade deras förhör lett till att han själv fick veta en hel del om Hamilton som han inte haft en aning om. Det var satan, egentligen, satan vilken chef man hade. Aldrig att man fick svika förtroendet från en sån chef. Satan vad han hade hunnit med! Men Big Red var störst och om någonting om Big Red någonsin läckte ut så inte skulle det bero på en Stålhandske. Även om det var synd egentligen, att svenskar och finlandssvenskar inte fick veta hur ryssen för en gångs skull fått på käften. Det fanns bara tre människor i världen som visste exakt hur det gått till. En av dem satt någon kilometer bort, och en sak var i alla fall klar:




06-05-24

10.49

Sida 484

Det var inget som helst problem att genomföra en operation tillsammans med Joar. Man kunde lita på honom i alla avseenden. Det kom en signal i hans öronsnäcka. Det var uppmärksamhetssignalen. Därefter följde meddelande om två bilar, tre eller fyra personer, och efter en stund avståndssignaler. Just det. Man kunde nog alltid lita på den där, bög eller inte. Åke Stålhandske såg över sin utrustning. Allt var under kontroll, från den egna andningen och kroppstemperaturen till mekanismerna. *** Polisinspektör Eva-Britt Jönsson, hon vägrade fortfarande kalla sig ”inspektör”, fnissade när hon drog på sig uniformen. Hon hade bara tänkt titta upp på en kort visit för att prata lite, men det hade inte blivit så mycket prat. Hon såg på Carl som låg till synes utpumpad, som om han spelade utpumpad på lek eller som beröm åt sig själv eller åt henne eller åt båda, med armarna sträckta bakåt på madrassen på golvet. Hans bröstkorg hävde sig tungt och kanske överdrivet, så att de fem långa ärren glänste i belysningen från golvlampan i närheten; rummet hade bara en madrass, en golvlampa och en svart radio av militärtyp. Hon tyckte han såg lycklig ut. Det var som om han hade förändrats efter det där KU-förhöret och blivit mycket mer som den man hon en gång i början på sommaren varit ute och seglat med. Själv påstod han att han hade blivit befriad från allt det förflutna nu, att allting var över, att han höll på att bli en vanlig människa, nej, riktig människa kallade han det för, med ett ganska vanligt jobb som var ganska likt det han hade beskrivit för henne i början; som om verkligheten höll på att komma ikapp sanningen eller tvärtom. Hon skulle ha inre tjänst på kvällen, de hade brist på befäl, och det var därför hon hade uniform. Hon hade bestämt sig för att se på honom som en stridspilot som




06-05-24

10.49

Sida 485

blivit för gammal för flyguppdrag och nu hamnat på stab, det var vad han själv hade föreslagit. Och även om förnuftet protesterade på något sätt så hade hans personlighetsförändring övertalat känsloförnuftet. Han skämtade och skojade och han älskade som om han aldrig haft några problem med den saken, och han kunde till och med leka när han gjorde det, barnsliga lekar som när de föreställde kaniner och annat. Allt det blev sammantaget starkare än det mörker och farliga hon föreställt sig bakom hans kortfattade berättelser i TV; det hade förresten knappast funnits något annat samtalsämne på jobbet den senaste veckan. Att kollegerna, de flesta av dem, på sitt sätt älskade kommendörkapten Hamilton och skulle ha gett år av sitt liv för att vara i hans uniform i stället för i sin egen var i alla fall klart. De skulle bara veta. Somliga av dem gjorde det, men hon hade bett dem hålla käften och det gjorde de också; inom seglargänget hade man inte haft några större svårigheter med minnesbilder av en sjöofficer som dök som en säl. Hon använde inte skydd och han sa att det inte gjorde något om hon blev med barn, nej, han sa inte så, han sa att han gärna skulle vilja att hon blev med barn eftersom riktiga människor ju titt som tätt fick barn. ”Så, färdig och klar och försenad och buset kallnar om jag inte ilar”, sa hon glatt när hon knäppt de sista knapparna i blusen med gradbeteckning på vänster överarm och ordet POLIS över vänster bröstficka. ”Har du tid att titta på några fotografier?” frågade han när han slog upp ögonen och plirade mot ljuset. Sen sträckte han ner handen under madrassen och drog fram en bunt förstoringar som han snabbt spred ut under golvlampan. Hon var inte ens misstänksam när hon gick fram och såg på bilderna. De såg ut som bilder från knarkspan ungefär, tagna med teleobjektiv i inte helt gynnsamma ljusförhållanden; män som gick in och ut i bilar, det vanliga. ”Snutar”, sa han kort. ”Men frågan är nu, vilka snutar?” Hon tittade igenom bilderna och nickade då och då igenkännande.




06-05-24

10.49

Sida 486

”Lädergänget”, sa hon kort med en plötsligt stigande oro. ”Varför håller ni på och fotograferar dom?” ”Möjligen därför att dom mördar svenska officerare”, sa han tvärt och reste sig upp och satte sig med benen vikta i kors under kroppen. ”Hur vet du det?” frågade hon vaksamt. ”Jag vet inte, men jag tror. Vad betyder Lädergänget i era kretsar?” ”Frågar du mej som snut eller som blivande mor?” ”Som snut. I första hand som snut.” ”Ni kan väl inte syssla med brottsutredningar?” ”Nej, det är just det. Så om vi nu tar den formella vägen. Till vem ska du som snut rapportera misstankar om brott?” ”Till överordnade, antar jag.” Hon satte sig ner på knä och började snabbt se igenom bildpacken igen. ”Kan man inte tänka sej att du helt i laga ordning meddelar den överordnade snut som har hand om brottsutredningen?” ”Jo, desto bättre. Men du, jag har lite bråttom.” ”På baksidan av den översta bilden finns namn och telefonnummer på den kommissarie i Norrköping som har hand om mordutredningen. Se till att han får bilderna, hälsa gärna från mej, jag är nämligen skyldig honom ett och annat, men se till att det blir någon sorts tjänsteärende från anonyma källor eller vad ni nu kallar det. Identifiera dom du kan.” ”Är det här ett genombrott i spaningarna?” ”Jag vet inte. Kanske. Vi tror att de här gökarna har med saken att göra. Han där i mitten heter Glücher och är Expressens källa. Vilka dom andra är vet vi inte, fast du vet. Vi får tala mer om det där Lädergänget senare.” ”Inte nåt särskilt romantiskt sätt att säga hejdå.” ”Jo, det är det väl. Det hade varit mer oromantiskt att ta det här från början när du kom, om inte annat för att vi blivit snutar i stället för kaniner, och på det här viset blev vi ju himmelskt nog båda delarna.” Hon smittades av hans skratt.




06-05-24

10.49

Sida 487

”Du hittar ut, först runt kvarteret och sen ner på Strandvägen?” ”Oroa dej inte, den här delen ligger inom VD 1, det är vårt distrikt.” ”Sköt om dej.” ”Du med.” Hon tittade på klockan och plockade snabbt ihop bilderna och gick. På väg ut stannade hon i dörren och blinkade åt honom. ”Kanin, kanin”, sa hon och slog igen dörren. Carl reste sig omedelbart upp och gick ut i duschen. I det tomma badrummet fanns en tvål, en tandkrämstub och en plastflaska med hårschampo men ingen handduk. I det andra helt tomma rummet i lägenheten stod en kappsäck mitt ute på den i övrigt helt tomma golvytan i nyslipad ekparkett. Det var en av DG:s lägenheter som ännu inte kommit till användning. Carl kunde inte längre bo hemma, i första hand beroende på journalistbelägringen som pågick tämligen oförtrutet. I andra hand på grund av säkerhetsskäl. Polisen, som DG sa med sin speciella ironiska betoning så fort han talade om säkerhetspolisen, hade kommit på den i och för sig inte särskilt orimliga tanken att Carls liv nu var i fara. Inte därför att någon främmande tjänst skulle vilja ge sig på honom, utan därför att ungefär tusen dårfinkar i Sverige skulle vilja gå till historien som the man who shot Liberty Valance. Carl Hamilton hade enligt Näslunds uppfattning blivit någon sorts nordamerikansk 30-taggarsälg i galningarnas perspektiv. Följaktligen hade Säpo föreslagit att de i fortsättningen skulle hålla Carl sällskap, någonting som såväl han själv som försvarsstaben med blandning av vämjelse och skräck slagit ifrån sig. Man hade artigt bestämt avvisat erbjudandet med hänvisning till såväl operativa skäl som till att underrättelsetjänsten faktiskt inte saknade egna resurser att skydda sin personal eller se till så att någon gick under jorden. Därför fanns det fortfarande skäl att ta det mycket försiktigt. Inte nog med att man faktiskt höll på med en operation mot den egna säkerhetstjänsten, i bästa välvilja dock.




06-05-24

10.49

Sida 488

Näslund hade varit bekymrad. Sen allt det där tjatet om att det var Säpos fel att förrförra statsministern mördades ville man verkligen inte dra på sig ett nytt politiskt mord. Han sa så, fast det förmodligen var en felsägning. Carl slog den förhandsuppgjorda koden på sin radio när han var färdig att ge sig av. Det betydde att Lundwall och Stålhandske inom någon minut rullade ut med varsin bil åt varsitt håll från op-avdelningens garage, på väg mot varsin tunnelbanestation. Och därmed spelade det nog ingen större roll om Säpo försökte med någon diskret övervakning. Carl körde bil en halvtimme tills han hittade lämplig parkeringsplats i närheten av lämplig tunnelbanestation. Sen fick han lita till de rökfärgade glasögonen och sin lediga klädsel en stund i folkvimlet nere i tunnelbanan. Men det var som om folk inte kunde föreställa sig att den man som påminde något om någon de sett någonstans verkligen var Carl Gustaf Gilbert Hamilton, världens just nu mest kände spion. Sen upp till ny bil och sen den vanliga rutinen tills han ganska lugnt kunde avancera mot mötesplatsen ute i Hässelby. Jurij Tjivartsjev dök upp exakt på sekunden i exakt rätt gathörn och Carl behövde aldrig ens stanna bilen helt innan den sovjetiske spionchefen satt väl tillrätta med fastspänt säkerhetsbälte precis som om han vore svensk. ”Det är trevligt att ha med proffs att göra, den allmänna föreställningen hos oss här i Väst är att ni fortfarande är bäst i världen”, hälsade Carl medan han manövrerade bilen bort mot mörkast tänkbara färdriktning. ”Ni är alltför vänlig, kommendörkapten”, skrockade Jurij Tjivartsjev. ”Hur långt har ni kommit på väg mot fiendens fiende?” fortsatte han sen mer affärsmässigt. ”Läget är komplicerat”, sa Carl uppriktigt bekymrat. ”Och då menar jag inte tekniskt eller spaningstekniskt eller operativt, utan byråkratiskt och juridiskt. Jag har mycket strikta instruktioner. Vår




06-05-24

10.49

Sida 489

fiende är alltså att finna inom svensk polis, inte sant?” ”Ja, det vet vi ju redan”, sa Jurij Tjivartsjev torrt. ”Men för svensk underrättelsetjänst att agera mot svensk myndighet är ungefär som om ni skulle ge er på tjekisterna, det medför vissa problem.” ”Men i ett sånt här fall kan man väl utverka partiets, nåja, regeringens godkännande?” ”Ja, möjligen i efterhand. Men min rörelsefrihet är något kringgärdad av den senaste tidens händelser.” Jurij Tjivartsjev brast ut i gapskratt. ”Unge kommendörkapten! Inte nog med att ni tillämpar den i vårt yrke något excentriska metoden att uppträda i all världens television, ni har humor också.” ”Vad tyckte ni själv om föreställningen?” Carl log osäkert i mörkret. ”Ur Sovjetunionens synvinkel kan jag inte anmäla några som helst invändningar. De känner alltså inte till era dykningsförehavanden, de där i säkerhetspolisen, vad säger ni nu igen, aphuset? Och inte heller de i parlamentet kände till?” ”Men antydningsvis gör ni det, överste?” Carl betraktade backspegeln, en bil som legat efter dem en stund svängde just av och försvann. ”Nåja, kommendörkapten. Hemligheter är oftast sånt som inte kommer ut. Ibland kommer de ut, men oftast inte, och tur är det för oss. Har ni några förslag?” ”Ja, men jag hamnar på gränsen att tekniskt sett bli sovjetisk spion och det är inte riktigt vad jag tänkt mej här i livet.” Jurij Tjivartsjev brast på nytt ut i skratt, den här gången föreföll det mer omotiverat. ”Vet ni, unge kommendörkapten! Jag hade tänkt avsluta min långa tjänst med att värva er, jag tänkte faktiskt sådana tankar när jag följde er utomordentliga teater av förfall i Moskva, den unge olycklige militärattachén bitter på sina chefer, för alltid avkopplad från viktigare




06-05-24

10.49

Sida 490

uppgifter och allt det där. Det var ungefär så ni avsåg, antar jag?” ”Ja, det var så jag avsåg. Men ibland trodde jag det hela var för uppenbart.” ”Det var det också, men det var så ryskt, och vi kunde inte tro att ni var så fräck att ni spelade ryskt i Moskva. Jaja, det där är redan förbi. Kan vi göra någon sorts affärer?” ”Ja, det är det jag grubblar över. Frågan är om vi kan gå vidare utan att jag värvar er eller tvärtom.” ”Ni är antingen fräck eller förstår inte vad ni säger.” ”I baksätet ligger ett kuvert. Det innehåller alla uppgifter om Glücher, ja han heter så, er källa till Expressen, och bilder på hans som vi förmodar sammansvurna. Vi har inte identifierat dem än.” ”Vad är problemet?” ”Att vi inte får lyssna på dem, det är strikt mot svensk lag. Och jag får naturligtvis inte be er om den tjänsten eller ens antyda det eftersom jag då dels bryter mot mina order och dels mot svensk lag.” ”Självfallet, jag hör vad ni säger. Och?” ”Jag skulle behöva en affär.” ”Ni vill jämna ut, om inte annat ifall revisorerna kräver er på bokföringen?” ”Ungefär så. Har ni, överste, någon affär att föreslå?” Samtalet tystnade och Carl ägnade sig uppmärksamt åt bilkörningen. För andra gången spelade han ryskt med ryssen själv. Det var dumdristigt. Men den säkerhetspolis, nämligen den svenska, som i hans ögon framstod som västvärldens sämsta, skulle annars få hela ansvaret på att uppspåra och förinta fiendens fiende. Och i valet mellan GRU och svenska Säpo var det inte mycket att tveka om. Så länge man sökte fiendens fiende. ”Unge kommendörkapten”, sa Jurij Tjivartsjev efter en mycket lång tystnad. ”Hur lyckligt vore det inte om ni vore en av oss, nej, jag menar det bara som en allmän reflexion. Jag har följande förslag. Ge mej materialet. Dra bort era egna operatörer. Om jag kan leverera resultat som ni kan använda för den slutliga fasen, då gör vi en affär.




06-05-24

10.49

Sida 491

Jag finner detta som mest korrekt sätt att föreslå affär med er.” ”Den slutliga fasen, om det kan bli någon sådan, måste ni under alla förhållanden och alla villkor lämna åt oss.” ”Ja, det är klart. Gud bevare mej för något annat alternativ, det gäller ju trots allt er egen polis, era egna tjekister.” ”Bra. Om jag ska förbereda min del av affären, kan ni antyda vad priset är.” ”Ja. Vi har ett bekymmer, ett stort bekymmer. Det plågar oss mycket.” ”Nämligen vadå?” ”Hur kunde ni finna den där informanten vad han nu hette i Moskva?” ”Sandström?” ”Ja just.” ”Är det ert bekymmer?” ”Korrekt.” ”Vem är förrädaren i GRU eller finns det någon annan förklaring?” ”Korrekt. Det är priset.” ”Jag kommer att släppa av er vid nästa tunnelbanestation.” Färden fortsatte under tystnad. Carl försökte en stund systematisera sina egna juridiska kunskaper om gränserna mellan spioneri och icke-spioneri. Han gissade allmänt att om Tjivartsjev representerat den andra supermakten och han själv varit någon annan kommendörkapten i svensk underrättelsetjänst så hade frågan knappast känts som ett problem, vare sig i juridisk eller moralisk synvinkel. Men nu var han ingen annan än sig själv och Jurij Tjivartsjev var GRU, fienden och ingenting annat. När han saktade in farten vid det som föreföll lämplig tunnelbanestation sneglade han på residenten bredvid. Han kunde inte se några tydliga uttryck i den andres ansikte, det var för mörkt. ”Okej”, sa han när han stannade bilen. ”Vi kan göra affär, ni kan få det ni vill, men då sätter jag ett annat pris som jag vet att ni kan uppfylla och som inte ens innebär brottslighet från er sida.




06-05-24

10.49

Sida 492

Vi träffas enligt tidigare schema?” ”Ja”, sa Jurij Tjivartsjev och sträckte fram handen till ett fast och något utdraget handslag. ”Vi träffas enligt tidigare uppgjort schema.” När han steg ur bilen vände han sig om och tittade in hastigt mot Carl och log mycket brett. ”Så får vi se vem som värvar vem, vem som gör det stora klippet, ni eller jag.” Och så stängde han hastigt bildörren och stoppade kuvertet innanför rocken. Carl kände sig säker på att det sista måste ha varit ett skämt. Men han visste priset på sin affär, och det var inte högt i annan mening än att det skulle innebära en lättnad för fienden. Och det han skulle få betalt hade han rätt till, det hade han oärligen förtjänat. Fast förmodligen begick han brott av något slag. Men det kunde inte inträffa förrän fiendens fiende var uppspårad och förintad, den slutliga fasen för att använda det ryska begreppet. Och vem skulle fråga efter lagar och grundlagar då? *** DG hade tillfälligtvis blivit av med sin civile följeslagare – fortfarande hade de alla lika svårt att betrakta försvarsministerns kompis som ny SSI-chef – och det gjorde att de alla tre kände sig friare såväl när det gällde samtalston som svåra beslut. Men de hade hamnat i TV-skärmens fångstarmar just när mötet skulle börja. Sam hade fått in en TV på sitt rum. Peter Sorman kom direkt från Havanna i vit linnekostym, solbränd, skarpskuren och tvärsäker och ungefär så lögnaktig som man kunnat vänta. Han försäkrade gång på gång att det aldrig varit tal om någonting annat än att kommendörkapten Hamilton skulle försöka upprätta en radioförbindelse om han till äventyrs fick kontakt med kidnapparna.




06-05-24

10.49

Sida 493

Tvärtom hade Peter Sorman noga understrukit att Hamilton inte fick ha med sig några som helst vapen i bagaget eller rekvirera sådant tillsammans med den tekniska utrustning som sändes senare. Och eftersom ett uttryckligt förbud att använda vapen inte gärna kunde missförstås hade det heller aldrig funnits någon anledning att förmoda att Hamilton skulle ge sig in på några sådana äventyr. Det var i och för sig riktigt att Hamilton instruerats att använda de kontakter han själv kunde tänkas ha i Mellanöstern, men Sorman hade därvidlag inte själv framfört några förslag och han sa sig inte ens veta att PLO hade någon särskild underrättelsetjänst. Vid hemkomsten hade de träffats helt kort när Carl lämnade tillbaka sitt pass, men det hade aldrig varit tal om några militära operationer. Såvitt Sorman visste var det bara det diplomatiska förhandlingsspelet och ingenting annat som hade lett till de två svenska läkarnas frigivande och han skulle bli mycket överraskad om det visade sig att Hamiltons version var korrekt. Men det fanns alltså ingen anledning att förmoda det. Jo, det innebar förstås att han menade att Hamilton gett en fullständigt oriktig version i de delar han själv kunde kontrollera. Jo, det kunde man förstås uttrycka som att Hamilton helt enkelt ljugit. Nej, flygkapningshistorien var däremot sann. Det tyska projektet kände Sorman inte närmare till, det var ju snarare en fråga för polisen. Men även den historien kunde gott och väl vara sann. Nej, således kunde Sorman inte på någon annan punkt än när det gällde historien med de två läkarna beslå Hamilton med lögn, men det var förvisso illa nog. Det var dessutom svårt att förklara, men möjligen kände sig militären trängd av den publicitet som pågick just nu. Eftersom Hamilton inte fått något annat uppdrag än som radiooperatör var frågan om regeringens inblandning helt akademisk, själv hade han naturligtvis aldrig hänvisat till ”regeringen” under sitt ganska korta och inte särskilt dramatiska samtal med Hamilton.




06-05-24

10.49

Sida 494

Varför det inte varit dramatiskt? Jo, men det gällde ju inte någon väpnad aktion eller andra konstigheter, det gällde ju bara att upprätta en viss typ av kommunikation via radio. Jo, underrättelsetjänstens personal var lämplig för sådana uppdrag eftersom de hade såväl utrustning som tekniska kunskaper, och dessutom var det ju rent byråkratiskt praktiskt att Carl redan hade diplomatisk status, något som ju kunde vara en fördel även under rätt triviala uppdrag i ett land som Libanon. Att förrförre statsministern personligen beslutat att tilldela Hamilton en sån där medalj kunde inte tas till intäkt för någonting annat än att han haft för avsikt att komma med en personlig uppmuntran till en polisman som genomfört ett svårt och dramatiskt uppdrag. Däremot hade Sorman aldrig hört talas om någon annan medalj av det här slaget och kunde således inte ha någon som helst uppfattning om vad förre statsministern skulle ha velat belöna eller uppmuntra. Någon politisk ”sanktion” för det ena eller det andra kunde Sorman dock inte föreställa sig och eftersom han inte hört talas om Hamilton i något så pass dramatiskt sammanhang som man rimligen borde föreställa sig i samband med en andra medalj, så tvivlade han personligen på historien. Nej, han kunde inte påstå att det var lögn, men han tvivlade och frågan borde i så fall gå till den förre statsministern själv. Efter någon timme var det över och därefter blev det ÖB:s tur. Men då stängdes dörrarna, eftersom förhöret med ÖB på hans egen begäran måtte hållas hemligt. Samuel Ulfsson stängde av TV-apparaten och gick tankfullt till sin plats vid skrivbordet. ”Jag undrar om det här betyder några problem för oss och i så fall vad”, muttrade han medan han letade fram ett nytt cigarrettpaket ur en skrivbordslåda. ”Det blir en del tjafs i Expressen”, sa DG. ”Men vad hade han för skäl att ljuga? Att han inte vill kännas vid någonting som har anknytning till Big Red kan jag förstå, men varför




06-05-24

10.49

Sida 495

ljög han om det där med läkarna?” undrade Carl. ”Han är väl sårad, du har tagit glansen från hans diplomatiska räddningsaktion eller också är det något med regeringens ansvar eller inte ansvar, han kanske inte hade mandat att instruera dej just på regeringens vägnar men uppfattade sej själv som regeringen just då. Nånting sånt kanske. För vi får väl ändå förutsätta att det är din version och inte hans som är den riktiga”, sa Samuel Ulfsson och ångrade sig omedelbart när han såg Carls snabbt förändrade ansiktsuttryck. ”Nej, stryk det där sista, jag tar tillbaks”, slätade Samuel Ulfsson över och gick snabbt in på det som dagens möte egentligen skulle handla om. Alltså. En viss polisintendent Glücher på polisens ryssrotel hade egendomligt kuckel för sig med en del särskilt busaktiga polismän som gick under beteckningen Lädergänget i poliskretsar i Stockholm. De var högerextremister av något slag, de hade till och med förekommit som misstänkta under en period när jakten på statsministermördaren var som mest kaotisk efter stollens avpollettering som så kallad spaningsledare. Glücher ledde propagandakampanjen i Expressen. Frågan var nu om konspirationen hade något samband med morden, för det första, och för det andra vad man skulle göra med en sådan misstanke. Egentligen var det en sak för polisen, det vill säga Näslund. Men det var ingen angenäm tanke att överlämna sådana misstankar till Näslunds polismän som kunde förmodas rusa till varsin telefon så fort som möjligt för att sen sprida hela historien till massmedierna om hur försvarsmakten spionerat på polisen och försökt utpeka polismän och så vidare. Samtidigt kunde ju situationen vara farlig, om alltså misstankarna stämde. Och att då bara sitta med armarna i kors och vänta på nya terrordåd var förmodligen så felaktigt att man till och med skulle kunna diskutera det lagliga i sådan passivitet. Kunde man gå till regeringen? Nej, då måste ju regeringen gå till Näslund och så blev det sak samma. JK eller RÅ? Nej, det blev omedelbart Näslund i alla fall.




06-05-24

10.49

Sida 496

”Jag har tagit mej vissa friheter”, påpekade Carl motvilligt när de vridit och vänt på problemet en god stund. Samtalet upphörde snabbt. De andra sade ingenting men såg avvaktande på honom så att han bara hade att fortsätta. ”Jag har vidarebefordrat våra informationer till polisen, närmare bestämt till en kommissarie Rune Jansson i Norrköping, ja, det är han som håller i mordutredningen där nere. Formellt kan det inte vara fel, ansåg jag.” ”Hur har du gjort det?” frågade DG. ”Via ett mellanled, en polis, så dels har vi överfört informationen till den enhet inom polisen som har mest med saken att göra, dels har det skett tjänstevägen och dels anonymt. Så slipper vi förklara för Näslund just nu hur vi kan känna till Glüchers identitet. Det var så jag tänkte i alla fall.” ”Det hade inte skadat om du hade lagt fram förslaget för någon av oss först”, muttrade Samuel Ulfsson. Han såg mer eftertänksam än ogillande ut. ”Nåja, men som det nu är slipper vi onekligen ifrån det beslutet och att gå med polisens rätteligen tillhöriga uppgifter till polisen kan ju inte vara felaktigt på något sätt, och så slipper vi ju Näslund och hans publicitetskarusell”, konstaterade DG. ”Fast en annan fråga är ju hur vi ska hantera vår egen publicitetskarusell”, konstaterade Samuel Ulfsson nästan som i förbigående. När de andra stirrade på honom måste han motvilligt fortsätta. ”ÖB ligger nämligen på mej och tycker att Carl borde ställa upp i en del intervjuer, Svenska Dagbladet och så där. Och trycket lär ju inte minska nu när den där Sorman fått oss att framstå som lögnare.” ”Kan man beordras ställa upp för journalister?” undrade Carl oroligt. ”I princip ja, skulle jag tro”, suckade Samuel Ulfsson. ”Har ni några förslag och hur skulle man förresten kunna få den där sormanska dementin dementerad, räcker det med Carls ärliga blå ögon eller finns det något annat sätt?”




06-05-24

10.49

Sida 497

”Det finns naturligtvis ett annat sätt”, sa Carl impulsivt, ”för vad Sorman inte tänker på är att PLO inte vill bli dementerade, det var ju en gemensam svensk-palestinsk operation skulle man kunna säga och PLO fick vissa politiska utfästelser från mej som jag på Sormans instruktion vidarebefordrade.” ”Det har du faktiskt inte redogjort för”, sa DG med blandning av missnöje och förvåning. ”Nej, jag fann det vara av mindre betydelse. Men Sorman ville lova visum för en ny representant på PLO-kontoret i Stockholm och en del annat som ju i alla fall har förlorat sin betydelse nu när det sitter folkpartister i regeringen.” ”Hurså folkpartister?” undrade Samuel Ulfsson förvånat. ”De är arabhatare, särskilt PLO. Men det hindrar inte att PLO gärna vill vara med och sola sig i glansen av räddningsaktionen, och dom har ju bara två alternativ nu, för eller emot, och då väljer dom förstås för.” ”Jag vet en journalist som jag tror du känner”, sa DG försiktigt. Carl bet ihop tänderna men sa ingenting och DG fortsatte. ”Jag tror det kunde vara bra om du dels själv bemötte Sorman, dels förmedlade en bra kontakt med någon till PLO så att dom kan styrka din version.” ”Varför är det bra?” frågade Carl sammanbitet. Han avskydde tanken på journalister. ”Därför att vi inte gärna kan ha en lögnhals som avdelningschef inom underrättelsetjänsten för det första, ja egentligen räcker det. Du måste gå ur hela den här historien vit som snö, annars börjar en viss överstelöjtnant damma av sina ansökningshandlingar igen, och eftersom han är lika moderat som försvarsministern så … ja, jag tror det är viktigt helt enkelt.” ”Och vilken av dom där journalisterna hade du tänkt dej? Säger du Wennström eller Expressen kommer jag att begå harakiri här och nu.” DG sköt upp sina stora buskiga ögonbryn i berguvspositionen och log nästan försmädligt mot Carl medan han höll inne med sitt svar.




06-05-24

10.49

Sida 498

”Nej”, sa han till slut, ”Expressen vore väl kanske inte så lägligt. Men vad skulle du anse om radion, om Dagens Eko till exempel?” ”Du menar Erik Ponti?” ”Ja, du känner honom, han har ju hjälpt dej med en eller annan operation om jag inte minns fel?” ”Jo, det stämmer.” ”Ponti, alltså?” ”Räcker det med det?” ”Ja, om man vänder sig till ett massmedium med tillräckligt intressant information så måste dom andra skriva av, så är det”, konstaterade Samuel Ulfsson. Det var något han inhämtat från ÖB som i sin tur satt halva psykförsvaret på krigsfot för att lära sig konsten att bedriva propagandakrig i sitt eget land. *** Carl tog emot Erik Ponti i sin tillfälliga möbellösa bostad. Ponti var klädd i grön jaktjacka, det kunde gott vara samma jacka som för fyra år sen när han av en överentusiastisk svensk säkerhetspolis blivit misstänkt för polismord. Det tycktes som mycket länge sen och Ponti hade börjat bli gråhårig, men han såg fortfarande vältränad ut. Carl visade in sin gäst i det helt tomma rummet där han nu ställt in golvlampan från sitt sovrum och de satte sig i ett hörn med ryggarna mot varsin vägg. Ponti hade haft en stor bandspelare över ena axeln och en packe extraband i en tunn portfölj som också innehöll anteckningar och block. ”Vad tänker du fråga om?” undrade Carl när Ponti börjat få ordning på sin utrustning. ”I första hand om det här som Sorman har sagt i KU i dag, det är ju det som är själva nyhetsvinkeln, men sen finns det kanske något tusental intressanta frågor i övrigt.” ”Men då är det inte så troligt att du får svar.” ”Nä, just det. Så vi kunde kanske tala lite om vad vi över huvud




06-05-24

10.49

Sida 499

taget kan tala om, det är på tiden förresten?” ”Hurså?” ”Jag hjälpte dej när du var på Säpo och ville ha kontakt med Jihazar-Rased, och det fick du tydligen, och så kom ni alltså in på rätt spår?” ”Ja, som du ju knappast kunde undgå att lägga märke till när saker och ting sattes på sin spets.” ”Massakern i Viggbyholm?” ”Precis. Det är en sak jag alltid undrat över med den historien och det kanske du kan svara på eftersom du är journalist.” ”Ja?” ”Nästa dag hade Expressen tidningen fylld med uppgifter om libyska terrorister, det verkade som om det var en förberedd kampanj. Kan det ha varit det?” ”Självfallet, det är väl som det dom håller på med nu.” ”Israelerna hade tutat i ledningen på firman att det skulle bli någon libysk eller palestinsk terroraktion, men hur i helvete kunde Expressen vara så snabbt inne på det spåret?” ”Därför att antingen deras israeliska källor eller deras Säpokällor sa åt dom att så var det.” ”Och då skriver ni journalister bara rakt av, jag har aldrig blivit klok på det där. Dom säger att den där Wennström ska få något stort journalistpris nu, räknas det där som något storartat i er bransch, det han håller på med?” ”Visst. Stora rubriker, stor försäljning och hjältedåd i undersökande journalistik.” ”Då kunde ni ju skicka det där priset direkt till källan på Säpo, som har gjort hela historien.” ”Visst, och för några år sen när Expressen körde skandaler med svenska företag som gjorde affärer i Libyen så kunde dom ha skickat priset direkt till Israels underrättelsetjänst. Somliga skriver på diktamen, det är bara så.” ”Men om det är helt fel?” ”Det brukar aldrig kunna bevisas när det gäller Säpo-material. Hur




06-05-24

10.49

Sida 500

ska kurderna kunna bevisa att de inte mördar våra statsministrar?” ”Men det här agentkriget existerar inte.” ”Nej, jag har förstått det. Ge mej en tillräckligt utförlig intervjuserie så får jag också det här priset, samtidigt som din vän Wennström.” ”Kul skämt.” ”Jo, men det fungerar så. Du själv är just nu världsscoop eftersom du inte har sagt någonting alls efter KU-förhören.” ”Varför vill Expressen få det att se ut som om vi är i krig med Sovjetunionen?” ”Det vill dom inte, dom vill bara ha stora rubriker om sånt dom är ensamma om och har källor till, och det har dom ju eftersom dom har Säpo. Så frågan är varför Säpo vill få det att se ut som om ni, inte dom, är i krig med GRU och KGB.” ”Det vill dom nog inte, ledningen för Säpo tror lika lite som vi på det där och Näslund försäkrar att det inte är någon av deras propagandamanövrer.” ”Tror du på det?” ”Ja, för en gångs skull tror jag på Näslund.” ”Ni var inte särskilt såta vänner?” ”Nej, men du sitter och intervjuar mej utan att vi talat om vad vi ska tala om.” ”Du kan dels säga saker på band i ditt eget namn, allt om det här med Sorman till exempel. Men du kan dessutom lämna uppgifter till mej som anonym uppgiftslämnare, då kallas du en välinformerad källa inom underrättelsetjänsten, och jag behåller din identitet för mej själv.” ”Hur ska jag kunna lita på det?” ”Därför att du är skyddad av grundlagen och jag skulle begå brott mot grundlagen om jag avslöjade dej mot din vilja.” Carl gav ett ljud ifrån sig som var en blandning mellan skratt och fnysning. ”Grundlagen! Det är sånt där som vissa betraktar som brott mot parkeringsbestämmelser.”




06-05-24

10.49

Sida 501

”Ja, men för mej är den levebröd. Den dag jag blir förväxlad med en sån som Wennström på Expressen så kan jag ta ner journalistskylten. Den avgörande frågan är alltså följande. Finns det någon koppling mellan den styrda kampanjen i Expressen och dom mord som faktiskt har ägt rum, och hur ser den kopplingen ut?” ”Rakt på problemets huvudsak.” ”Ja, det måste det väl ändå vara.” ”Jag kan inte besvara den frågan, hur gärna jag än skulle vilja.” ”Äh! Det här är ju allvar, varför skapar ni inte en motvikt till den där kampanjen, varför vill du inte försvara dej, du kan ju tänka dej hur du framställs i Expressen i morgon.” ”Nej. Hur då?” ”Glorian på sned, så började det för Oliver North och nu börjar sanningen krypa fram om den så kallade hjälten som tar lika lättvindigt på sanningen som på andra människors liv, fascistiska övermänniskoideal, måste stoppas, undersökningskommissioner, slut på spioneritjänsternas självsvåldighet i Sverige. Och så vidare. Behöver jag fortsätta?” ”Nej, det låter övertygande.” ”Vad kan vi då säga i morgondagens Eko-sändningar, hur tillbakavisar du Sormans anklagelser?” ”Det finns en part till du kan kolla med.” ”Vilken då?” ”PLO.” ”Det har jag redan gjort.” Ponti sprack upp i ett leende när han såg Carls förvåning. ”Och vad sa dom?” frågade Carl när han återfått sin koncentration. ”Källor inom Jihaz-ar-Rased bekräftar händelsen och beskriver den tämligen detaljerat för mej.” ”Per telefon?” ”Ja, det handlar ju om saker som dom under alla förhållanden vill ha kända.”




06-05-24

10.49

Sida 502

”Det var som fan, det var snabbt marscherat, jag trodde jag skulle kunna tipsa dej om den möjligheten.” ”Om du sköter skjutandet så sköter jag journalistiken, tvärtom vore nog inte så bra för nån av oss.” ”Du kan väl skjuta?” ”Ja, rådjur och hare och ibland inte ens det, så jag antar ändå att jag är obetydligt bättre skytt än du är journalist. Jag kommer att få en kontakt med Arafat någon gång i natt när han kommer till sitt kvarter i Tunis. Han kommer alltså att bekräfta din version. Men nu vill jag att du ska övertyga mej också.” ”Räcker det inte med Arafat?” ”Nej, dom har ju ett tänkbart intresse av att hänga på din version för att få låna lite av din hjältegloria. Alltså, en av kidnapparna skilde sej från de andra på något sätt. Hur?” ”Han hette Karim och var en pigg och intelligent pojke i 17-årsåldern.” ”Han var faktiskt bara sexton. Vilka vapen använde ni?” ”En ljuddämpad kulsprutepistol av märke Henry Ingram och två knivar, fast bara den ena kom till användning.” ”Hur dödade du den ena vaktposten?” ”Det fanns bara en vaktpost.” ”Rätt. Men hur gjorde du?” ”Jag dödade honom.” ”Ja. Men hur?” ”Militär standardmetodik.” ”Det ligger onekligen i sakens natur. Men det är inte svar på frågan.” ”Är det där en seriös journalistisk fråga?” ”Ja.” ”Hurså? Det låter mer Expressen än Dagens eko för mej.” ”Jo, men jag vill inte veta för att kunna berätta för lyssnarna, jag vill veta om du har exakt samma version som mina PLO-källor. I annat fall är det någon som ljuger. Är det samma version är den antagligen sann.”




06-05-24

10.49

Sida 503

”Vill du ha ett glas vin?” ”Ja tack, men inte som ersättning för svaret på frågan.” Carl log snett när han reste sig och gick ut i köket och drog fram en vinflaska ur kylskåpet. I ett av köksskåpen stod en ensam sexförpackning med billiga vinglas som han lyckats komma ihåg att köpa på hemvägen. Han öppnade flaskan och krånglade en stund med den sega plastförslutningen kring vinglasen innan han gav upp och gick in till sitt provisoriska sovrum och tog fram en kniv som låg under madrassen. Tillbaks ute i köket när han skar upp plasten såg han att det var samma typ av kniv som han använt den gången. Han la ifrån sig kniven mycket långsamt och betraktade den mot den rostfria bakgrunden med sidobelysning från lampan ovanför diskbänken. Svart reflexfritt blad. Camouflagefärgat handtag i lättmetall, sammangjutet med knivbladet. Han var tvungen att samla sig några ögonblick innan han med vinflaskan i ena handen och två glas i den andra gick tillbaks in till Ponti. Han sa ingenting medan han serverade och sen höjde han sitt glas och nickade kort. ”Jag tänker inte kommentera vinet innan du svarat på frågan”, sa Ponti. ”Jag högg av ryggraden och kroppspulsådern tre fyra kotor upp från korsryggen, om det nu kan vara av sånt intresse”, svarade Carl med skenbart ointresserat tonfall och bortvänt ansikte. Ponti smakade på nytt på vinet, lät det rulla runt i gommen och höll fram glaset under lampan för att försöka få ett grepp om färgen. ”Det var inget bulgariskt husvin precis”, sa han efter en stund. ”Sveriges Radios lönesättning är inte anpassad för sånt här, men så har vi ju haft kommunistiskt fack sen 60-talet. Vit bourgogne alltså, men distrikt vågar jag mej inte på.” ”Meursault. Är du intresserad av vin?” ”Ja, så långt pengarna räcker.” ”Då har vi åtminstone en sak gemensam.”




06-05-24

10.49

Sida 504

”Två, om vi räknar in vår politiska bakgrund. Men din version stämmer alltså med PLO:s. Nu kan jag köra den som sann med din och Arafats kommentar. Då är den där Sorman stekt. Kul, det är inte ofta någon kommer åt honom.” ”Bara för att du påstår det i Dagens Eko?” ”Ja, det är inte Expressen det här, det är statens röst.” ”Och om du inte trott på mej eller på oss?” ”Då hade jag inte kört storyn, oavsett bourgogne och annat. Mycket enkelt. Kan vi ta och spela in din version och din kommentar till Sorman nu?” Den första intervjubiten var snabbt gjord. Därefter drog Ponti ur Carl några försiktigt ovilliga dementier till Expressens kampanj om det icke-existerande agentkriget, men de avbröt ganska snart inspelningen. Sen drack de en stund under tystnad. ”Jag hörde att Stern hade bjudit dej fem miljoner mark för ensamrätten till dina memoarer”, sa Ponti neutralt sakligt när han sträckte fram sitt glas för påfyllning. ”Ja, men ett amerikanskt bokförlag har bjudit över. Det är inte klokt.” ”Intresserad?” ”Nej, inte det minsta. Mitt jobb går ju inte ut på att sälja militära hemligheter utan snarare tvärtom.” ”Såvida du inte föredrar dom gratis i konstitutionsutskottet?” ”Jaja, men det var ju bara sånt som redan hade stått mer eller mindre korrekt i Expressen. Det hade nog bara varit löjligt att förneka, det var åtminstone ÖB:s uppfattning och jag tror han har rätt. Fast det var ju en konstig upplevelse.” ”Så fem miljoner mark eller hur mycket det nu skulle bli i dollar är alltså en spekulation i det du inte sa eller kommenterade?” ”Antagligen.” ”Skulle det vara värt pengarna?” ”Jag är som sagt inte journalist. Men jag skulle väl kunna få minst samma belopp från ryssarna, skattefritt i en mer diskret affär




06-05-24

10.49

Sida 505

med livstids fängelse som enda riskmoment.” ”Men dom vet ju redan om du har dödat Sandström eller inte.” ”Ja, det vet dom om jag har gjort eller inte.” ”Och det tänker du aldrig berätta?” ”Du vill ha ditt världsscoop gratis?” ”Ja, helst. Du vet väl hur mycket skatt det är på en inkomst på femton miljoner.” ”Ja, om det räknas som författararvode är det fjorton miljoner någonting, så ur den synvinkeln är Dagens Eko konkurrenskraftigt eftersom skillnaden ändå inte blir så stor.” ”Enligt senaste deklaration är din förmögenhet uppe över 30 miljoner.” ”Ja, men det där är fiktiva världen, det kan vara det dubbla eller det kan vara hälften, det räcker till bourgogne i alla fall.” ”Och till två miljoner till Afghanistan-insamlingen.” ”Ja, till exempel. Tack för hjälpen förresten. Det var hyggligt att inte avslöja mej som donator och det var ju hyggligt att inte stjäla pengarna.” ”Sen när har clartéister börjat stjäla från varandra?” ”Är du fortfarande clartéist?” ”Prenumerant men inte medlem. Och du?” ”Inte ens prenumerant.” ”Var står du politiskt?” ”Det kan jag bara definiera negativt. Inte Moskva-kommunist, inte vpk-are som jag redan deklarerat under viss offentlighet, inte sosse, fan vet vad. Och du?” ”Ungefär detsamma. Men jag har ju en professionell ursäkt: ’Sanningen är alltid revolutionär’, du vet. Jag är emot alla politiker och har dessutom betalt för det. Fast det var väl inte riktigt så vi tänkte en gång när vi skulle infiltrera massmedierna, bryta den borgerliga och pro-imperialistiska dominansen och allt det där. Du tillhörde alltså de kamrater som skulle infiltrera försvaret?” ”Ja, och det kan man ju säga att jag lyckades med. Många andra




06-05-24

10.49

Sida 506

kamrater rensades ut eftersom de stod i Säpos papper som landsförrädare, och det var förresten ganska trångt för mej också.” ”Var du också landsförrädare?” ”Ja, en del säkerhetsfolk hade för sig det.” ”Det vill dom väl helst glömma i dag?” ”Nej, du vet hur såna där är. Just nu har jag ju bevisat att jag är en sällsynt smart landsförrädare eftersom jag maskerat mej till motsatsen, ungefär som du är en särskilt skicklig journalisthärmare, vilket bevisar att du är landsförrädare.” ”Tror dom det?” ”Ja, jag har läst en sån rapport om dej och några till.” ”Kan du fixa en kopia?” ”Vad skulle du med den till?” ”Publicera.” ”Du är inte klok. Men vi håller på att snacka för mycket utan att dra upp gränser och du lurar mej att säga för mycket hela tiden. Det är bättre att vi kommer överens. Vad är det du vill ha, förutom ett mord på Sandström?” ”Sanningen om agentkriget.” ”Bra, då ska vi komma överens så får vi se vad grundlagen är värd.” Carl skisserade snabbt och lite forcerat en överenskommelse. När någon form av hanterbar sanning om agentkriget förelåg så skulle Ponti få storyn med ensamrätt, både till anonymt lämnad bakgrundsinformation och med direkta intervjuer. Men bara det, och ingenting annat. Ponti funderade en stund med vinglaset framför ögonen. Sen stjälpte han beslutsamt i sig det sista i glaset och satt stilla en stund med slutna ögon innan han sa någonting som han tydligt formulerade noga, men utan att vänta sig svar. ”Det finns en annan möjlighet. Jag kan berätta hela din historia i någon fiktiv form där vi ändrar på alla detaljer och bara låter en del vara sant. Det är att berätta och ändå inte berätta, men många kommer att förstå. Och det du sysslar med, det försvaret sysslar med,




06-05-24

10.49

Sida 507

angår faktiskt fler medborgare än dom som sitter i regering och försvarsledning.” Carl undvek förslaget. Men han lovade att fullfölja sitt löfte om hela bakgrunden till agentkriget, när den kunde berättas. Vilket nog kunde bli inom en nära framtid. Efteråt ångrade han sig, för ett löfte är ett löfte. Riktiga människor håller sina löften, det är bara spioner som betraktar löften som somliga betraktar grundlagen.




06-05-24

10.49

Sida 508

 Jurij Tjivartsjev hade flaggat av vartenda möte med Carl under nästan en hel veckas tid. När den överenskomna telefonsignalen med visst mellanrum och visst antal ringningar dröjde anade Carl att det snart kunde komma till ett avgörande av något slag. Till slut ringde det och Carl försökte intala sig att ta det helt lugnt, att det lika gärna kunde vara för att meddela negativt resultat som Tjivartsjev nu med sekundprecision skulle stiga in i hans bil utanför Midsommarkransens tunnelbanestation. Både Joar och Åke som hjälpte honom med logistiken fram till mötet måste ha märkt att han var spänd och att någonting särskilt var på gång. Och han bestämde också nytt möte med båda två till senare på kvällen, oavsett vad de kunde ha haft för planer för privatlivet. Det sista var ett tämligen onödigt påpekande. De visste ju ungefär vad som kunde vara på gång, och de visste ungefär varför deras egna operativa insatser plötsligt hade dragits in av Carl, trots att han inte förklarat sig särskilt utförligt med annat än kollisionsfara med annan myndighet. Det var ju för all del sant. De visste inte vad Näslund hade för sig, men i värsta fall hade det kunnat uppstå trängsel kring Glücher och det var illa nog om Säpo och GRU skulle stöta samman; hade SSI hamnat i samma smet skulle det kunnat skapa ett myller av missförstånd. Jurij Tjivartsjev kom med samma sekundprecision som vid tidigare tillfällen och Carls bil stod aldrig helt stilla när Tjivartsjev klev in och spände på sig säkerhetsbältet. De körde ett stycke under tystnad medan Carl ägnade sig åt det




06-05-24

10.49

Sida 509

rutinmässiga mönstret av kontroller och undanmanövrer. ”Nå”, sa han kort efter fem sex minuter när han saktade farten som markering att manövrerandet var klart. ”Vår situation är utomordentligt allvarlig”, började Jurij Tjivartsjev tungt. Carl svarade inte. ”Samma fascistiska och extremt anti-sovjetiska krafter som ligger bakom den här desinformatzia-kampanjen har också åstadkommit terrorhandlingarna”, fortsatte Jurij Tjivartsjev. ”De befinner sig nu i ett desperat stadium och kommer därför att med nya utslag av individuell terror försöka stärka sina försvagade positioner. Expressen är redan tipsad och ligger i beredskap.” ”Har de tipsat den där journalisten per telefon?” avbröt Carl. Vid det här laget borde det ju finnas en god möjlighet att Glüchers telefon var lagligen avlyssnad. ”Nej, de vågar inte längre använda sina telefoner, de har sett tecken på att de kan vara förföljda.” ”Av er?” ”Nej, av de där på aphuset, de är inte så diskreta som man skulle önska. Jaja, tidigare har ju vi å vår sida dragit viss nytta av det, men just nu är det inte förmånligt.” ”Men dom tänker ändå försöka sig på en aktion?” ”Ja, och som ni vet är det så att säga vår tur att mörda er i det så kallade agentkriget.” ”Svenska officerare?” ”Korrekt.” ”Vet ni var och när?” ”Ja, med stor sannolikhet. Vi börjar alltså närma oss vår affär, unge kommendörkapten.” ”Ja, det ser kanske så ut. Men vi har faktiskt vissa allvarliga gemensamma problem att klara av först.” ”Ja, jag ska inte gå händelserna i förväg. I morgon är det svensk julhelg, ljusdrottningen.”




06-05-24

10.49

Sida 510

”Lucia, ja?” ”Vid kustartilleriet i Vaxholm kommer det att vara officersfest på en av mässarna, en julfest för officerare i olika årsklasser av er kustjägarutbildning. Festen kommer att attackeras och syftet är att genomföra den största terrorraiden hittills.” ”Vet ni när och hur många personer som ingår i terroristernas insatsstyrka?” ”Tre eller fyra man med automatvapen. Förmodligen i slutet av festen, i god tid dock innan folk börjar ge sig av hemåt. Festen börjar sju, ska vi säga mellan åtta och nio eller senare.” ”Vet ni eller gissar ni?” ”Målet och insatsen har diskuterats under såväl konspirativa som beslutsamma former, men man var ännu i det sista osäker på lämpligt klockslag.” ”Vad är syftet?” ”En förändring av det politiska klimatet skulle man kunna säga. De vill ha en förstärkning av den sida av säkerhetspolisen som jagar oss. De finner att västvärlden inklusive Sverige låtit sig luras av det här med glasnost och de vill öppna ögonen på det egna folket, förutom att uppnå organisatoriska förändringar inom säkerhetstjänsten förstås.” ”Det låter märkvärdigt likt vanlig europeisk terrorism, medvetande genom provokationer.” ”Jaja, men det här är ju knappast någon vänsteravvikelse, det här är fascistisk terror, och det måste vi nog medge att det här utgör ett allvarligt hot mot våra två länder och våra förbindelser.” ”Fiendens fiende.” ”Ja, men jag tycker inte att termen är riktigt lyckad. Det är vår gemensamma fiende.” ”Har ni band med er i dag också?” ”Nej, det ställde ju tydligen till för mycket problem förra gången, så ni får den här informationen i koncentrat och muntligt.” ”Då uppstår frågan om det är en fälla eller en provokation från er sida.”




06-05-24

10.49

Sida 511

”Det kan jag inte inse. Ni vet att vi inte begår enskilda terrorhandlingar och vi vet att ni inte gör det heller. Varför skulle någon av oss börja nu?” ”Logiskt.” ”Ja, logiskt. Det angår mej egentligen inte vad ni gör av er kunskap nu, men den är avgörande, inte sant?” ”Ja, om er information är korrekt så är den absolut avgörande. Då kan vi ha sett slutet på den här terrorn inom 24 timmar. Men det återstår alltså att se.” ”Då skulle jag vilja föreslå att ni nämnde ert pris.” ”Ja, ni lär ju veta inom 24 timmar hur det här har utvecklat sig. Och går det i lås på ett eller annat sätt så är alltså vår affär igång, kan vi säga så?” ”Ja, det låter bra.” ”Mitt pris är följande. Ni vet förstås vem Irina Dzerzjinskaja är?” ”Naturligtvis, ert aningslösa kommunikationsinstrument med mina föga ärade kolleger.” ”Att hon naturligtvis inte kan få emigrera efter det som inträffat förstår jag. Men jag vill se en recension, helst positiv, efter hennes debutkonsert i Moskva.” ”Jag vet inte om vi kan påverka sånt.” ”Jodå. För att få debutera efter musikhögskolan ska man utväljas, få tillstånd och så vidare. Det är självfallet stopp för hennes del nu, men det är det jag vill att ni ska ändra på.” ”Och det är ert pris?” ”Korrekt.” ”Debutkonsert, antagen som konsertpianist, tillstånd och recension som är tillräckligt bra?” ”Korrekt.” ”Det där är inte så lätt, ni vet vi har ju glasnost.” ”Desto lättare, förefaller det.” ”Mja, det ska visst vara konstnärlig frihet och allt möjligt som så att säga begränsar vårt inflytande i sovjetsamhället.”




06-05-24

10.49

Sida 512

”Det kan jag ju inte beklaga direkt.” ”Jo, det skulle väl vara i det här fallet. Jag vet uppriktigt sagt inte om vi kan ha inflytande över sådana politiska processer.” ”Gör det i alla fall.” ”Och vi får en kontrollerbar och säker indikation på hur ni kunde hitta så bra i Moskva?” ”Ja, just det. Ni ska få en kontrollerbar och säker information som löser ert problem.” ”Jag har noterat ert önskemål, men jag kan inte göra några utfästelser.” ”Ingen debutkonsert, ingen affär.” ”Då återstår för närvarande ingenting annat för mej än att önska er god jakt, ärade kollega.” *** Carl sov bara tre timmar under det följande dygnet, allt annat var nervösa men systematiska förberedelser som började redan på natten någon timme efter att han träffat ryssen. Stålhandske och Lundwall fick omedelbart bege sig mot Vaxholm för att genomföra en första yttre och preliminär rekognoscering. När de kom tillbaks och grovt kunde rita upp skisser över området gjorde de snabbt och utan större praktiska diskussioner upp en preliminär taktik. Det första de två nyutnämnda löjtnanterna skulle göra på morgonen var att skaffa sig uniformer, kustartilleriets nya blåa uniform med lökformade öglor och allt som hörde till, de skulle kunna uppträda som perfekta löjtnanter i kustjägaruniform och ingen kostnad fick stå i vägen ens för Stålhandskes eventuella ekiperingsproblem, de skulle vara klara med den saken redan på förmiddagen. Joar Lundwall skulle kontakta chefen för kustjägarskolan och se till så att han själv och Stålhandske fick komma på festen, det borde ju knappast vara några svårigheter; två kustjägare som blivit officerare och




06-05-24

10.49

Sida 513

jobbade på OP 5, det var det nog tillräckligt goda konjunkturer för. Tyvärr fick inga blågula släpspännen av viss typ förekomma på deras uniformer eftersom den saken, som läget var efter KU och allt det där, ju självfallet skulle väcka obekväma undringar. Beklagar, men så var det. Stålhandske knorrade något men fann sig omedelbart. Klockan fem på morgonen ringde Carl och väckte Samuel Ulfsson. En timme senare träffades de i den mörka och till synes helt övergivna försvarsstabsbyggnaden. Carl kände hur de gick på ägg i diskussionen. Men de försökte vara systematiska. För det första kunde det naturligtvis vara en fälla som ryssarna gillrat, men det var ytterst osannolikt eftersom ryssarna väl inte var mer betjänta av att förverkliga det där agentkriget än vad den svenska sidan skulle vara. För det andra var det rimligtvis en sak för polisen. Men man visste inte vem eller vilka poliser som kunde vara inblandade och det var en av Sveriges mest läckageglada organisationer man hade att göra med. Att tala med polisen var som att tala med Expressen. När Carl visade sina skisser på hur målet såg ut konstaterade Samuel Ulfsson att målet låg inom militärt område och att det möjligen förändrade problematiken. Men därefter nalkades de en del av diskussionen där det hela tiden gällde att inte säga för mycket. De passerade snabbt möjligheterna JK, RÅ, regeringen, försvarsministern och allt det andra som ändå skulle leda spikrakt mot Näslund och därmed i värsta fall direkt till fiendens fiende – Carl hade introducerat den ryska termen. Samuel Ulfsson funderade länge. Det fanns skäl att anta att den irreguljära polisstyrka som hamnade i klorna på Carl och hans, såvitt man kunde förmoda, lika yrkesskickliga medhjälpare skulle bli ett lätt byte. Men allting kan gå fel, och vems var ansvaret om det gick fel? Å andra sidan, om man inte själv gjorde slag i saken och tog de här gangsterfigurerna nu, vem skulle då göra det? Näslund? Och till vilket pris? Efter ytterligare agentkrig?




06-05-24

10.49

Sida 514

”Du får följande instruktioner”, sa han till slut mycket eftertänksamt. ”Studera noga alla instruktioner för svensk militär vaktpost. Ni måste som vaktposter ovillkorligen uppträda i uniform. Ni har order att i kväll tjänstgöra som militära vaktposter och ni får själva ansvara för lämpligast tänkbara taktiska uppläggning. Är det uppfattat och klart?” ”Ja, det är helt klart.” ”Bra, då är saken tills vidare utagerad, nej, jag menar färdigdiskuterad. Jag kommer att finnas anträffbar på telefon i hemmet under kvällen.” Carl hade därefter visst besvär att i försvarsstabsbyggnaden hitta till rätt avdelning för tryckta instruktioner, men snart nog satt han och studerade vaktpostreglementet medan han gjorde ströanteckningar. Det slog honom att Samuel Ulfsson måste ha känt till både den ena och den andra överraskande bestämmelsen, åtminstone överraskande om man läste ur Carls speciella perspektiv. Vid niotiden fick han telefon från polisen i Norrköping, ett samtal som tydligen skickats fram och tillbaka i telefonväxeln under åtskillig tid innan det nådde Carls högst tillfälliga anknytning i korridoren bakom Samuel Ulfssons tjänsterum. ”Det var fan vad svårt det var att få tag på dej”, hälsade kriminalkommissarie Rune Jansson. ”Ja”, muttrade Carl, ”jag antas ju ha ett hemligt jobb här i huset, åtminstone tills för någon tid sen.” ”Ja, du var förbannat bra i TV, hela snuthäcken här satt vid TV:n den där dan och såvitt vi kan se på den tillfälliga nedgången i stans brottslighet gjorde buset nog det också.” ”Ja. Och vad gäller nu saken?” ”Tack för materialet.” ”Vilket material?” ”Ja, det som du skickade anonymt tjänstevägen eller vad man ska säga. Jag betraktar dej alltså som anonym uppgiftslämnare.” ”Ja, men jag kan inte säga så mycket om hur vi kommit över mate-




06-05-24

10.49

Sida 515

rialet. Vi ansåg i alla fall att det hörde hemma hos dej. Har det varit till någon glädje?” ”Ja, jag vill beteckna det som ett genombrott.” ”Hurså?” ”En käring i Linköping som haft besök av de förmodade mördarna råkade ut för en stor buse som visade polislegitimation, ja, vi har anledning att tro att mördarna sökte efter ensamma flygare den där dan, mer eller mindre på måfå. Så det finns alltså ett vittne.” ”Och hon har identifierat en viss storvuxen polis som du fått på bild av mej?” ”Ja, och det är en väl genomförd fotokonfrontation.” ”Har ni identifierat honom?” ”Ja, har du hört talas om Lädergänget i Stockholm?” ”Ja, ungefär så mycket visste jag själv.” ”Så nu är alltså frågan …” ”Ja?” ”Det här är väl inget sånt där skit som förra gången med nationens intresse och gud vet vad?” ”Nej, jag förstår ungefär vad du menar. Nej, de här killarna är snarare rikets fiender och ju förr du slår käftarna i dom desto bättre.” ”Ja, jag ville veta säkert innan vi plockar in dom.” ”Har ni något mer än det där vittnesmålet? Jag är ju inte polis, men det kan verka tunt.” ”Ja, SKL har hittat en hel del tekniskt. Vi har fibrer från flyktbilens framsäte som matchar en soffa på en av mordplatserna. Nylonull av något slag, skulle till exempel kunna vara en Helly-Hansen-jacka av jakttyp. Ja, det finns ytterligare något sånt där.” ”Polismän borde väl ha förstånd att göra sig av med alla kläder dom haft på sej under hanteringen?” ”Ja, man kan tycka det. Du gjorde ju så i alla fall.” ”Inga kommentarer, det var väl inte därför du ringde upp?” ”Nej för fan. Jag ville veta om det fanns något hinder för polismakten den här gången.”




06-05-24

10.49

Sida 516

”Ja, det kan ju vara Säk i så fall.” ”Just det. När vi begärde avlyssning på en kille visade det sig att han redan var avlyssnad. Vad vet Säk?” ”Dom vet att Glücher är Expressens källa, men jag vet inte om dom kombinerat morden och den där Expressen-smörjan.” ”Det borde ju ligga nära till hands.” ”Ja man tycker det, men med Säk kan man aldrig veta, som du väl säkert har erfarenhet av själv.” ”Jo, men det är alltså inget lurt den här gången?” ”Nej, men kan du göra mej en tjänst?” ”Det beror på.” ”Vänta tills i morgon med att hämta in någon till förhör eller så, det är möjligt att vi har en klarare bild av det hela då.” ”Som du tänker delge mej i så fall.” ”Ja, utan tvekan kommer du att bli delgiven om det här jag tänker på ger någonting.” ”Ska vi höras i morgon eftermiddag?” ”Ja, om inte förr, men i så fall hör jag av mej på något sätt.” *** Hon fann honom sittande på madrassen med hakan stödd mot knäna. Han var klädd i uniform och han verkade först nästan förvirrad när han tittade upp. ”Hej”, sa hon tveksamt. ”Jag ville bara kila förbi och säga att jag går av skiftet 00.00 i kväll och att, ja om vi kunde ses. Jag menar du har ju inte telefon här och jag …” Hon stannade av medan hon betraktade Carl, han såg på något vis svart ut i ansiktet, eller som om det svarta höll på att vika undan, som moln som drar förbi. ”Fint”, sa han. ”Jag har skaffat en handduk och frukostattiraljer och lite vin i kylskåpet, om du vill komma hit. Annars kan ju jag komma hem till dej, det är nästan bättre.”




06-05-24

10.49

Sida 517

”Har det hänt nåt?” ”Ja, jag har varit tvungen att ge en intervju och jag måste gå på en militär tillställning i kväll som jag inte gillar. Men det ska vara över i god tid till 00.00. Vi ses hemma hos dej, jag tar vinet med mej och lånar din rakhyvel om du har färska blad, har du det?” ”Jo, det ska finnas någonstans. Och Salubrin i stället för rakvatten.” ”Fint, vi ses då.” Han satt kvar i samma ställning när hon gick ut och hon kände sig orolig, på gränsen till skräck. En halvtimme senare, fast det lika gärna hade kunnat vara en minut i hans tidsuppfattning, pep det i den svarta radion. Han reste sig och gick raskt över golvet fram till tamburen och stängde sen dörren tyst efter sig. Lundwall och Stålhandske väntade nere på gatan i en Volvo 245 med radio och biltelefon och all utrustning packad i det avlånga bagageutrymmet. Fyrtiofem minuter senare var alla tre på plats. Carl satt inpälsad i bilens baksäte med mörkersikte, bildförstärkare, lämpligt precisionsvapen och radio. Inne på festen vid middagsbordet fanns Joar Lundwall med någonting som såg ut som hörapparat i vänster öra. I mörkret ute vid tamburen till bakdörren, som inte var låst, fanns en halvtrappa i vinkel upp mot en övervåning. Där ruvade Åke Stålhandske som en spindel. Han tyckte om mörkret, han tyckte om situationen och han hoppades intensivt på att mördarna skulle komma hans väg. När middagen var aväten gick sällskapet över från matsalen till en salong som låg i nära anslutning till huvudingången, det var ett tjugotal officerare och nästan lika många kvinnor; ett par nytillkomna gäster hade rört till det sociala mönstret. Joar Lundwall stod bakom en soffa med uppsikt mot huvudingången och han blev glatt konverserad av sin gamle chef för kust-




06-05-24

10.49

Sida 518

jägarskolan, som naturligtvis ville luska i bakgrunden till hans officersexamen. Joar Lundwall ansåg inte att det kunde finnas så mycket att dölja. Han förklarade frankt att han var på OP 5 och fick därmed självfallet den snabba frågan om han hade med Hamilton att göra. Han bekräftade lugnt att de var på samma avdelning och att Hamilton faktiskt var hans chef, fast man inte visste exakt hur det skulle gå med det där nu efter all uppståndelse. Det var tydligen ett kolossalt imponerande svar och kustjägarbasen bytte blinkande oss män med hemligheter emellan snabbt samtalsämne. Joar Lundwall tänkte att om det nu gick som man kunde befara så skulle ju frågan om hans identitet knappast vara särskilt oklar senare på kvällen. Han förvånade sig över sitt eget lugn och självförtroende och han tänkte att det kanske kom sig av att de andra två hade varit med om Big Red. Den som varit det var någon man alltid kunde lita på. Samma tankemönster snuddade Carl vid ute i sin bilposition. Hade Jurij Tjivartsjev kunnat räkna ut att de som skulle befinna sig här var just de tre män som hade genomfört Big Red? De tre enda vittnena på lägre nivå än amiral och statsråd. Han försökte jaga undan tanken. De kunde ändå inte ha en uppfattning om motståndarens taktik och de kunde ju inte gärna starta krig, sända en hel pluton? Nej. De skulle lida stora egna förluster. De skulle starta en politisk kris större än den vid tidpunkten för Catalina-affären, och det kunde de helt enkelt inte vilja. Ryssarna var logiska och noggranna, ibland förutsägbara just därför. De avskydde äventyrligheter och osäkra projekt. Nu var det ändå försent att dra sig ur. Det fanns ett 40-tal obeväpnade aningslösa svenskar där inne och själv var han enligt instruktion och order vaktpost. Han drog den tjocka fårskinnspälsen som han bar över sin uniform tätare omkring sig. Han frös om fötterna eftersom han hade låg-




06-05-24

10.49

Sida 519

skor; bilfönstret måste hållas öppet för att förhindra kondens på bilrutorna. Bilen kom mycket långsamt och med släckta strålkastare. Carl hann tänka att det var ju uppseendeväckande dumt att köra med släckta strålkastare, men han hade redan ställt in bildförstärkaren, nu slapp han ju motljus. Det var tre man i bilen, han såg dem tydligt. Det var Glücher som körde. Jätten satt i framsätet och den i baksätet fick han ingen klar bild av. De stannade vid grinden trettio meter från huvudingången och slog av motorn. Carls bil befann sig mitt inne i en rad av parkerade bilar och de skulle inte upptäcka honom om de inte hade instrument för mörkerseende. De öppnade bildörrarna från två sidor försiktigt som när man kommer till ett jaktpass, och stängde dem mycket tyst innan de gick runt till bakluckan. ”Lystring information!” meddelade Carl till två män med hörapparater inne i byggnaden. ”Tre tänkbara banditer, avstånd trettio meter, iakttag tills vidare radiotystnad.” Joar Lundwall befann sig mitt i konversation med någons hustru. Han tappade omedelbart tråden i samtalet och var tvungen att fråga om medan han försiktigt såg sig omkring. Han hade inte fritt skottfält mot ytterdörren och måste på något sätt förflytta sig en aning åt höger. Ute i mörkret vid bakdörren drog Stålhandske fram sitt vapen, osäkrade det och la det bredvid sig på trappsteget medan han själv gjorde några snabba knäböjningar för att få bort stelheten och upp temperaturen. Han bad en tyst och något okonventionell bön för sig själv: ”Gode Gud låt de satans jävlarna komma till mej.” Carl såg männen försiktigt komma runt från bakluckan. De bar alla tre automatvapen i armvecken, AK 4, såvitt han kunde se. Det var inte bra, han hade hoppats på de avsågade hagelgevären på nytt.




06-05-24

10.49

Sida 520

En av dem stannade tydligen vid bilen, de såg på sina klockor innan de skildes och de båda andra begav sig mot varsin dörr. De hade alltså rekognoscerat tidigare. ”Lystring information!” meddelade Carl på nytt och ansträngde sig att låta fullkomligt normal på rösten fastän han tyckte att hans egna hjärtslag riskerade att höras genom radiokommunikationen. ”Lystring information! Två banditer på väg mot huset, avstånd 15 meter. De syftar mot varsin ingång. Order som följer. Stålhandske: oskadliggör fi levande, förse med handfängsel. Lundwall, öppna omedelbart eld om fi visar sig med vapen i hand. Bekräfta ordern med hostning, först Stålhandske!” Två korta hostningar följde med två sekunders mellanrum. Carl såg hur de båda annalkande männen gång på gång såg på klockan och drog snabbt en slutsats som han skickade vidare till de andras öronsnäckor. ”Lystring information! Fi förbereder synkroniserad aktion från två håll, de har automatvapen, följ tidigare order och bekräfta!” Två nya hostningar följde. Joar Lundwall vände sig plötsligt mot sin konverserande dam. Han höjde inte rösten när han sa det obegripliga. ”Jag har mycket goda skäl att vilja bli lämnad ensam, skulle ni kunna vara så vänlig att avlägsna er minst fem meter en stund?” Hon stirrade kort och häpet på honom. Sen knyckte hon på nacken och gick bort till högsta chefshustrun, möjligen värdinnan således, och började omedelbart viska någonting medan de båda stirrade på honom. Han kände att han rodnade, och sen rodnade han ännu mer för att han i det kritiska läget lät sig störas av ovidkommande sidoförlopp. Men han hade nu fritt skottfält och flyttade sig något närmare en soffgrupp med fyra–fem rökande och konjaksdrickande. Han ställde ifrån sig sitt eget odruckna glas på ett sidobord och knäppte upp en uniformsknapp. Han bedömde att han nu hade två sekunder från säker indikation




06-05-24

10.49

Sida 521

till skott. På en övning skulle det aldrig ha varit problem, men på en övning skulle han aldrig ha känt samma våldsamt ökade puls dunkande i hela kroppen. This is no exercise, repeat this is no exercise, tänkte han. Ute hos Carl höll läget på att förändras drastiskt. En ensam minibuss med mörkfärgad vindruta som Carls riktmedel inte kunde tränga igenom i motljuset från strålkastarna hade i maklig takt kört upp mot parkeringsplatsen vid grinden där Glücher stod. Carl svor för sig själv medan han stelt bytte kroppsställning och rotade fram en automatkarbin från bagageutrymmet. Vapnet var iskallt av kylan. Han la vapnet intill sitt gevär. Där framme öppnades bussens sidodörr med ett pysande och Carl förde över sitt hårkors från Glücher till dörröppningen. Tummen höll han på säkringsknappen, vilket strängt taget var fel i det här läget. Men det var antagligen någonting som satt i sen barndomens jaktuppfostran i Skåne: osäkra aldrig förrän du tydligt ser vad du tänker skjuta på. I nästa ögonblick steg en Lucia i 13-årsåldern ut mitt i hårkorsets kryss. Efter henne följde en fnittrande skock barn i stjärngossemössor och glitter och vita nattlinnen. Någon som kunde vara lärarinna, också hon i vitt, började formera barnen på ett led vid sidan av bussen. Carl förde över siktet mot Glücher som tycktes alldeles obesvärad av situationen. Han hade tänt en cigarrett och stod lutad mot sin bil med automatkarbinen dold vid sidan av kroppen, pipan mot marken. Den kula som låg inne i loppet i Carls gevär var försedd med mjuk blyspets, avsedd för jakt på djur men förbjuden enligt en Genèvekonvention i jakt på människa. De följande fem patronerna i gevärets magasin var reglementsenlig helmantelammunition, förbjuden i jakt på djur. Carl förde över hårkorset mot Glüchers högra lunga och övervägde att snabbt dra ur den dödliga patronen och sen skjuta en helmantlad kula genom Glüchers lunga utan föregående varning. Men det skulle vara mot vaktpostreglementet, således olagligt.




06-05-24

10.49

Sida 522

Och medan han vacklade i sin beslutsamhet hade Luciatåget börjat avancera mot byggnaden. De hade ännu inte börjat sjunga, han hörde bara deras fnitter och glada prat på avstånd. De var på väg in i skottlinjen mot Glücher. Han vred på huvudet och betraktade de två andra. De stod avvaktande vid varsin husknut med blicken mot Glücher och det annalkande Luciatåget. De uppträdde alla tre som om Luciatåget inte överraskade dem, som om det snarare ingick i deras planering. Glücher gjorde ett tecken och de två andra rörde sig plötsligt. Jätten försvann runt knuten, den andre gick fram mot huvudentrén. Joar Lundwall kände sig som en staty men hans dunkande puls längs kroppens mittlinje och ner i lårens insidor upplyste honom mycket tydligt om adrenalin och högsta beredskap. Det skrapade lätt i hans öronmottagare när Carl slog till kontakten där ute. ”Lystring information. Två man avancerar mot varsin dörr. Luciatåg med barn i annalkande mot huvudentrén. Stålhandske samma order som tidigare. Bekräfta när ordern genomförts. Lundwall samma order som tidigare, men var beredd på eldförbud.” Ögonblicket senare hördes barnens sång svagt där ute och värdinnan som tydligen väntat på ögonblicket gick nu kvickt runt och släckte ner alla ljus och föste in gästerna i den stora festsalen där man började rada upp sig längs väggarna. Männen i soffgruppen framför Joar Lundwall tycktes emellertid ha bestämt sig för att de redan satt bra. Vilket de också gjorde ur inkommande mördares synvinkel eftersom de satt mitt i skjutsektorn från ytterdörren. Joar Lundwall förändrade sin position något så att han kom närmare soffryggen. Alla tycktes ha uppmärksamheten riktad mot värdinnans arrangemang inne i festsalen tio meter bort där man nu börjat tända stearinljus. Joar Lundwall drog långsamt fram sin pistol, osäkrade den, spände hanen och höll den sen ner utefter kroppssidan, dold bakom soffryggen. Han hade nu mindre än en sekund från




06-05-24

10.49

Sida 523

beredskap till träff. En ljusrand runt springorna till tamburdörren upplyste om att målet skulle visa sig i silhuett mot bakgrundsbelysningen. Barnens sång hördes nu tydligt. Det var Staffan som var en stalledräng. Åke Stålhandske såg fascinerat hur dörrhandtaget sakta trycktes ner. Han hade hört stegen i snön utanför och redan flyttat sig i position. Så öppnades dörren och en man i hans egen storlek tog ett snabbt steg in i mörkret och drog utan tveksamhet igen dörren efter sig. Ögonblicket var nära. Carl hade börjat skaka av blandad köld och nervositet. Läget hade nu förändrats så att kolonnen av sjungande barn täckte skottfältet mellan honom och den tredje, som tycktes stå vid ytterdörren och invänta barnen. De tänkte tydligen samordna sin inbrytning med Luciatåget. Automatvapen från två håll i halvmörker i trängsel med barn, så tänkte de. Carl bökade runt i sin position och sökte mannen utanför entrén med siktet, avståndet mellan denne och det annalkande Luciatåget var nu mindre än tio meter. Han gjorde beslutsamt en repeterrörelse för att byta till helmantelammunition och sökte sig sen mot målet, men måste på nytt byta position och i den rörelsen råkade han andas på linsen som blixtsnabbt blev ogenomskinlig av imma. Svärande drog han fram sin skjortärm för att åtgärda problemet och samtidigt hörde han Stålhandskes hostning i örat. Han tvekade och tänkte efter, anfallet kunde således bara komma från ena hållet nu, och medan han tvekade gick mannen vid huvudentrén plötsligt in i huset. ”Lystring information!” sa han snabbt och mekaniskt. ”Fi två på väg genom huvudentrén, avstånd barnen mindre än tio meter. Svart klädsel, barnen i vitt. Lundwalls order kvarstår men enbart rent skottfält, bekräfta order!” Carl hade börjat svettas trots kylan och när han nu på nytt bytte position för att söka Glücher med siktet hörde han Joar Lundwalls diskreta hostning. Barnen sjöng nu för full hals och var på väg in genom entrén.




06-05-24

10.49

Sida 524

Joar Lundwall befann sig som i ett vakuum där bara en sak fanns, dörren sju meter bort som skulle öppnas av antingen någon klädd i vitt och eller någon klädd i svart. Jag måste hålla högt, tänkte han. Fi är längre än barnen, inte mitt i målet utan högt. Han fick en kort skräckfantasi som om han blivit förstenad och inte skulle kunna röra sig när dörren öppnades. Förmodligen skulle den öppnas snabbt. Det gjorde den. Dörren öppnades utåt, kanske en avgörande detalj, för när mannen i svart läderjacka hade dragit undan dörren och var på väg att fatta sitt vapen med båda händerna för att rikta det och öppna eld så dog han. Joar Lundwall stod med sin dubbelfattade pistol sträckt framför sig, han tänkte kort att han skjutit precis som på övning mot en plötsligt framstörtande docka. Han hade skjutit två skott, insåg han, högt mot målets mittlinje. Skottmarkeringen var tydlig, han hade träffat i huvudet. Tystnaden efter Joar Lundwalls skott var fullkomlig och högst en sekund lång. Sen hördes förtvivlade skrik ute i tamburen, hysteriska höga gälla skrik, och inomhus stod omgivningen som fastfrusen sekunden innan den totala paniken skulle kunna bryta ut. ”Stanna där ni är, det är över!” skrek Joar Lundwall med en röst som höll på att spricka i falsett. Men hans order, för en sån var det ju, fick omedelbar effekt. Det var som om en väldig kollektiv rörelse bland de församlade hade avbrutits mitt i sitt första steg. ”Vi är personal från OP 5, polis och ambulans är på väg och jag måste be er stanna på era platser!” fortsatte han med något mer kontrollerad röst samtidigt som han fällde in hanen på sin pistol, riktade mynningen uppåt och avancerade mot tamburen. Där stod två barn och skrek hysteriskt. Det första han såg på väg mot dem var en blodig stjärngossemössa, det andra ett flickansikte




06-05-24

10.49

Sida 525

med vidöppen vrålande mun, och hon var kraftigt nerblodad från ansiktet till bröstet. Han slog henne lätt i ansiktet och skakade henne i axlarna när han kom fram, sen sköljde lättnaden över honom och han lutade sig ner mot mikrofonen. ”Fi två träffad, sannolikt död. Barnen inte träffade, men nerstänkta av genomslag.” ”Bra”, svarade Carl utan att släppa den tredje med blicken trots att tjutande barn nu sprang in i skottfältet. ”Lundwall, informera att chef infinner sig för information. Stålhandske, återvänd omedelbart mot bas.” Sen sökte han på nytt Glücher med hårkorset med ena ögat och litade på att han skulle uppfatta rörelsen från Stålhandske med andra ögat. Han insåg för sent att han begått ett misstag. Samtidigt som flocken av skrikande barn täckte Glücher såg han hur denne plötsligt höjde sitt vapen och la an och tycktes börja följa ett rörligt mål. ”Stålhandske betäckning!” skrek han, och ögonblicket efter sköt mannen vid bilen tre skott i automatföljd så att barnflocken nu spreds åt alla håll som när en rovfisk slår in i ett stim löjor. Carl letade förtvivlat efter fritt skottfält bland stjärngossemössor och glitter medan Glücher på nytt sköt tre skott i automatföljd. Men plötsligt såg skottfältet rent ut och Carl kramade automatiskt åt sig avtryckaren och såg tydligt träffen. ”Stålhandske, rapportera!” skrek han i radion. ”Nåjo, lite mittbena annars ingen träff”, svarade Stålhandske och Carl fick för sig att mittbena kunde betyda något allvarligt. ”Är du träffad!” skrek han. ”Nej, int träffad. Den satans idioten missade med flera centimeter och med sex försök på det hållet.” ”Återvänd omedelbart till bilen. Lundwall, informera att allt är över”, beordrade Carl medan Stålhandske lufsade fram mot honom och han försökte tänka efter om allt verkligen var över. Sen slog han in larmnumret på biltelefonen och kallade in polis och ambulans, och när Stålhandske kom fram måste han anstränga sig till




06-05-24

10.49

Sida 526

det yttersta för att tänka klart. Sen gav han Stålhandske instruktion att som första åtgärd samla in barnen, få dem räknade och se till att ingen av dem var skadad. Därefter ta hand om Glücher med förstaförband, men inte innan Luciatåget var insamlat och under kontroll. ”Hur är läget vid bakdörren förresten?” frågade han när han stelt var på väg ur bilen. ”Rapportera ett styck hopbuntat och handbojat paket, fäst vid element i farstun på baksidan”, triumferade Stålhandske. ”Det är bra, Stålhandske, samla in barnen, kontakta deras ledare, jag såg en som nog är deras ledare”, svarade Carl och började gå mot huset. På väg fram försökte han tänka efter hur han egentligen hade skjutit mot Glücher. Först hade han hållit till vänster om mittlinjen, Glücher var alltså högerskytt, för att undvika träff i den andres vapen eller ryggrad eller hjärta. Men just i skottögonblicket hade han sänkt vapnet och kramat av när siktet befann sig någonstans i buktrakten. Ändå hade han skjutit normalt och lugnt med bra stöd och utan att rycka i avtryckaren. Joar Lundwall stod fortfarande mitt i rummet framför tamburdörren, men han hade stoppat ner sin pistol och knäppt igen uniformen eftersom han kunnat följa det fortsatta förloppet i vänster öra. Men församlingen började bli orolig. ”Min chef anländer om 30 sekunder för att rapportera läget! Vi kan tända ljuset!” skrek Joar Lundwall och det uppstigande sorlet la sig på nytt. Kort därefter steg en man som alla omedelbart kände igen in genom dörren. ”Vi får be om ursäkt för det här, men dom som attackerade är alltså männen bakom det så kallade agentkriget. OP 5 har i kväll enligt order från försvarsstaben tjänstgjort som vaktposter här”, sa Carl. Någonstans längst bort i stora festsalen hördes kvävda snyftningar, annars stod församlingen tyst och stilla som statyer. ”Vad hände där ute? Hur gick det med barnen?” frågade chefen för




06-05-24

10.49

Sida 527

kustjägarskolan med hes röst och en harkling mitt i första meningen. ”En av terroristerna öppnade eld och nedkämpades, inga barn träffade såvitt vi kunde bedöma men vi undersöker det närmare just nu”, svarade Carl med hårt tillkämpat lugn. Sen såg han frågande på Joar Lundwall och pekade ut mot den blodbestänkta farstun. ”Det är okej”, svarade Lundwall, ”de fick stänk på sig av genomslaget, chockade men inga splitterskador eller så.” Carl nickade och pekade mot bakdörren. ”Kolla att den tredje är under kontroll”, sa han, och medan Lundwall gick mot bakdörren vände han sig på nytt mot den stilla församlingen. ”Ambulans och polis är på väg. På försvarsstabens vägnar får vi be er om följande. Att inte till någon, polis eller annan, tala om vilka vi var. Försvarsstaben kommer på lämpligt sätt att hantera det problemet, säg bara att vi var personal från OP 5, men i hemlig tjänst med hemliga identiteter och att röjande av vår identitet är straffbart. Vilket det för övrigt är. Några frågor?” ”Ja, kort fråga. Vilka var det som anföll?” frågade värden och kustjägarchefen. ”Personal från den svenska säkerhetspolisen och ordningspolisen i Stockholm, men inte i tjänsteärende”, svarade Carl kort och noterade samtidigt att Joar Lundwall återkom och tecknade att läget var under kontroll ute i farstun vid bakdörren. ”Ni har en till, levande och handbojad ute vid bakdörren, överlämna honom till polisen när dom kommer”, sa Carl och gjorde samtidigt tecken åt Joar Lundwall, de gav sig av utan särskild brådska. På väg ut klev de över den döde polisen i svart läderjacka och svart blodig och delvis söndertrasad huva nerdragen över huvudet. Kylan slog dem som befrielse i ansiktet när de kom ut. Svagt och långt borta hörde de ljudet av annalkande sirener. Åke Stålhandske stod vid deras bil och signalerade åt dem att allt var klart.




06-05-24

10.49

Sida 528

”Alla ungar räknade?” frågade Carl när han satte sig i framsätet bredvid Stålhandske och trevade efter värmereglagen på instrumentpanelen. ”Jo. Alla ungar räknade och hela. Två tvättade i ansiktet, dom hade lite blod och lite polishjärna där. Saatans kallt skjutet, Lundwall”, svarade Stålhandske samtidigt som han startade och la in växel. När bilen rullade ut från parkeringsplatsen såg de blåljusen borta i mörkret och nu hördes sirenerna starkt och tydligt. ”Och Glüchers hälsotillstånd?” frågade Carl trött, plötsligt mycket trött. ”Nåjo, han lär överleva till rättegång. Men efter några år på fästning blir han nog fet och får saatans pipig röst.” Stålhandske saktade av och höll åt sidan för att låta den första ambulansen passera. ”Vad menade du med det där?” frågade Carl när de kunde fortsätta. ”Jo. Du höll liksom lite lågt. Det är inte så mycket karl kvar där borta, men du höll väl på höften eller låret?” ”Ja, jag tänkte nog slå av honom höften. Han måste ha vridit sig just i skottögonblicket”, svarade Carl och såg ut genom sidorutan. Nästa ambulans passerade och tätt efter den kom en polisbil. ”Ring upp Sam åt mej”, sa Carl till Joar Lundwall. ”Förresten får jag hålla med Åke. Du sköt mycket säkert, du höll tydligen högt?” ”Ja, hade jag hållit normalt hade genomslaget kunnat gå in i barnen bakom. Vi hade ju helmantlat och expressladdning för att klara skottsäkra västar. Men jag tror inte jag hann tänka så mycket.” Carl fick telefonluren och rapporterade kortfattat det inträffade för sin chef och bad honom i sin tur kontakta mordutredningen i Norrköping. Sen körde de vidare mot Stockholm under tystnad. Klockan var tre minuter över tio på Luciakvällen. Den byråkratiska proceduren inne på försvarsstaben skulle väl ta någon timme, kalkylerade Carl. Han skulle hinna hem och byta om och hämta vin och vara ute hos henne ungefär klockan 00.00 som överenskommet.




06-05-24

10.49

Sida 529

 Svensk militär vaktpost, i reglementsenlig uniform, det vill säga även permissionsuniform, har, på militärt område, rätt att öppna verkningseld utan föregående varning om det med hänsyn till situationens allvar kan anses oundgängligen nödvändigt. Försvarsmakten har generell vapenlicens. Det föreligger således inga begränsningar när det gäller att, med hänsyn till situationen, beväpna svensk militär vaktpost. Med ungefär dessa påpekanden inleddes försvarsstabens kommuniké som gick ut klockan 05.00 följande morgon, i god tid till Dagens Ekos första morgonsändningar. Vidare bekräftade försvarsstaben att personal från OP 5, vars identiteter med hänsyn till rikets säkerhet och militära bestämmelser i övrigt måste hållas hemliga, på särskild instruktion från försvarsstaben verkat som vaktposter, enligt reglementet således, vid Kustjägarskolans Luciafest. Då det funnits indikationer på att ett terrorangrepp kunde komma att genomföras av personal från den svenska polisen, hade försvarsstaben funnit det ogörligt att i förväg informera polismakten om vad som eventuellt kunde inträffa. För övrigt svarade försvarsmakten normalt för sin egen bevakning och säkerhetstjänst. Åklagarmyndigheten i Vaxholm kunde redan till eftermiddagen meddela att någon förundersökning om brott eller tjänstemissbruk inte skulle inledas, då skäl för detta saknades. Allt hade skett i överensstämmelse med gällande lag och militära bestämmelser rörande militärt område.




06-05-24

10.49

Sida 530

*** Expressen fick till en början en svår tid men kunde smidigt anpassa sig till alla andra nyhetsmedier i bevakningen av rättegången mot polisintendenten Glücher och hans överlevande medhjälpare, en polisassistent som tjänstgjort dels vid ordningspolisen i Stockholm och dels haft vissa svårförklarliga specialkommenderingar som extraordinär livvakt åt politiskt uppsatta personer med påstådda livvaktsbehov. Rent juridiskt blev rättegången oproblematisk. Bevisningen när det gällde mordförsöket ute i Vaxholm ansågs fullgod utan att man ens kallade den personal inom försvaret som haft vakttjänstgöringen som vittnen. Försvaret protesterade förgäves på den punkten. Teknisk bevisning och vissa vittnesuppgifter band en av de överlevande attentatsmännen till morden i Linköping på de två svenska stridsflygarna. Någon bevisning som band de tilltalade vid morden i Näsbypark fanns inte i egentlig mening. Åklagaren förde här bara ett allmänt resonemang om hur Glücher säkerligen haft tillgång till informationer om den misstänkte departementssekreteraren, och med hänsyn till gärningens beskaffenhet, det vill säga det likartade beteendet, kunde det hållas för visst att de tilltalade var skyldiga även på denna åtalspunkt. De tilltalade själva medgav ingenting utom att de befunnit sig på plats ute i Vaxholm. Polisassistenten teg sig igenom hela rättegången och hans chef, för så uppfattades naturligtvis polisintendenten Glücher vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, medgav ingenting i sak men höll så fort han fick ordet förvirrade politiska anföranden om hotet som höll på att undergräva Sverige. Det hela hade börjat med Olof Palme och hans eftergiftspolitik mot ryssen. Svenska folket måste få upp ögonen för vad som höll på att hända, annars skulle Sverige bli sovjetrepublik och så vidare. I korthet tycktes polisintendenten mena att han på något sätt handlat i nationens intresse, och att vissa lagar inte fick stå i vägen för




06-05-24

10.49

Sida 531

ett så övergripande mål som Sveriges nationella oberoende och att detta ju för övrigt var en inställning som i sak delades av många högt uppsatta personer i Sverige. *** Expressen-reportern Wennström fick Bonniers stora journalistpris med hänvisning till den undersökande journalistik som lett fram till ett av de mest skakande avslöjandena i svensk nutidshistoria. I radioklassen tilldelades Erik Ponti samma pris för sin inträngande intervju- och reportageserie om den svenska underrättelsetjänstens nya taktik och personalinriktning. Det var i den intervjuserien som Carl Hamilton bekräftade det som alla i Sverige redan visste, eller ansåg sig veta, att han själv fört befälet vid den slutliga uppgörelsen med det så kallade Lädergänget. Sovjetisk press skrev till allmän förvåning mycket utförligt om händelsen och om den synnerligen duglige officeren Carl Hamilton och hans bakgrund i en kommunistisk studentorganisation. I en huvudledare i Izvestija kommenterades nästan skadeglatt de rykten som kretsarna kring det fascistiska polisgänget i Sverige låtit sprida, nämligen att Carl Hamilton trots sin kommunistiska bakgrund, skulle ha begått fientliga handlingar i Moskva. Och man antydde, nej, skrev praktiskt taget rent ut att det förekommit samarbete mellan den sovjetiska underrättelsetjänsten och den svenska i det arbete som föregick oskadliggörandet av den antisovjetiska och fascistiska klicken inom svensk polis. Försvarsstaben vägrade till en början att kommentera dessa sensationella uppgifter. Men i Erik Pontis intervjuserie bekräftade Carl Hamilton själv att det fanns reellt underlag för den sovjetiska ståndpunkten, men att han av försvarsstaben förbjudits säga mer än att påståendet i sig nu kunde bekräftas. Sådant samarbete hade förekommit på informationssidan, ja. Följaktligen föreföll det inte särskilt förvånande när den sovjetiske




06-05-24

10.49

Sida 532

försvarsministern via Sveriges ambassad i Moskva skickade en personlig inbjudan till kommendörkapten greve Carl Hamilton att i Moskva, från försvarsministern personligen, mottaga Röda Stjärnans orden, någonting som inte utdelats till en västerlänning sedan det Stora Fosterländska Kriget. Enligt de politiska kommentarer som den sovjetiska presstjänsten APN därefter distribuerade till svenska massmedier kunde de hedersbetygelser som nu förmedlades till kommendörkapten Hamilton slutgiltigt anses ta död på alla anti-sovjetiska spekulationer om fiendskap mellan våra två länder och rykten om att sagde kommendörkapten under sin vistelse som militärattaché i Moskva på något sätt skulle ha uppträtt på sätt som vore oförenligt med hans ställning som diplomat. I så fall skulle han ju förklarats icke önskvärd, medan detta uppenbarligen var motsatsen. Någon så kallad elimination av påstådd svensk spion i Moskva hade således aldrig ägt rum, vilket skulle bevisas. *** En ovanligt kall februaridag promenerade två mycket eleganta män i Gorkijparken. Den ene bar en pälsmössa i sjubb, den andre en pälsmössa i sobel, vilken var en gåva från det fredsälskande sovjetiska folket. Så hade åtminstone sagts vid överlämnandet. I Musikalnaja Sjisnj och Sovjetskaja Musika, Sovjetunionens två mest inflytelserika tidningar på musikområdet, hade en ny kvinnlig debuterande konsertpianist just fått strålande recensioner. I Sovjetskaja Musika fanns dessutom ett utförligt porträtt och reportage om Irina Dzerzjinskaja och hennes långa utbildning, en seger i sig för det sovjetiska systemet, med början i särskild musikskola vid sex års ålder, fortsättningen på musikgymnasium och slutligen inträdet vid Tjajkovskij-Konservatoriet, där hon kommit in på ”Skolan för begåvade barn och ungdom”, Sovjetunionens motsvarighet till Juilliard School i New York, och där hon nu debuterat i Stora Salen inför en hänförd publik.




06-05-24

10.49

Sida 533

Hon spåddes i båda tidningarna en lysande framtid. Och med tanke på dessa tidningars avgörande inflytande i sovjetiskt kulturliv var den lysande framtiden redan påbörjad. Båda tidningarna låg hopvikta i Carls vänstra rockficka. Han hade med viss möda stavat sig igenom texten, som såvitt han förstod var fullkomligt otvetydig. A star was born, vad nu det skulle heta på ryska. Zvezda radilas? ”Hur var det att träffa din ambassadör?” frågade Jurij Tjivartsjev. ”Han var något reserverad. För att inte säga misstänksam, för att inte säga förbannad”, log Carl. ”Hurså?” ”Eftersom Izvestija försäkrat att jag inte uppträtt på något sätt som vore oförenligt med min ställning som diplomat här i Moskva är han övertygad om att det var just vad jag gjorde.” ”Världen är aldrig säker, har ni tänkt på det, unge kommendörkapten?” ”Ja, särskilt i den här stan, till och med i den här parken. Där borta där barnen åker skridsko har jag rott båt med en blivande konsertpianist som trodde att vi var avlyssnade.” ”Det var ni inte, inte då i alla fall. Inte av oss i alla fall.” ”Har ni studerat materialet?” ”Ja, noga.” ”Och ni tror på det?” ”Ja, det är mycket övertygande. Tjekisterna hade en del material om den där BPA-delegationen, till och med en bild på vår man när han fotograferar ute i en viss förort.” ”Redan där hade det kunnat ta slut.” ”Nej, inte så sannolikt. De visste ju inte vem vi hade där, sånt kan man inte tala om för de där tjekisterna.” ”Då hade vi enbart varit fiender livet ut.” ”Ja, men be mej inte summera plus och minus, tänk om tjekisterna tjuvlyssnar på oss”, muttrade Tjivartsjev torrt. Carl kände sig osäker på om han skämtade.




06-05-24

10.49

Sida 534

De gick sida vid sida en stund. Det var tio–femton minusgrader och andedräkten stod som rök ur deras munnar och snön knarrade under skorna. ”De där provokatörerna”, sa Jurij Tjivartsjev tankfullt, ”vad får de för straff?” ”Livstids fängelse antar jag, det heter så fast det blir väl ungefär åtta år i praktiken. Såvida ingen psykiater får för sig att bedöma dom som tokiga, då kommer dom ut efter något år. Men som det politiska läget är tror jag ingen psykiater skulle ge sig in på ett sånt omdöme.” ”Menar ni att de skulle ta taktiska och politiska hänsyn, era psykiatrer?” ”Ja, det är i alla fall vad en polis jag känner påstår.” ”Lustigt, verkligen mycket lustigt.” ”Hurså lustigt?” ”Jo, vi håller ju på att avskaffa det där systemet med politisk grund för rättspsykiatriska bedömningar, glasnost ni vet. Lustigt att det så att säga blir omvända roller i en del sammanhang. Vad tycker ni om glasnost förresten?” ”Vi hoppas att det går bra för er. Vi är rädda för att det går åt helvete om några år som vid tidigare försök, för då blir det kalla kriget igen, i värsta fall. Och Sverige ligger för nära er för att vi … ja, vi blir fiender igen, mer än någonsin förmodligen.” ”Jaja, låt oss hoppas. Själv ska jag till Sibirien vad som än händer.” Carl stirrade häpet på sin ryske kollega utan att förstå. Men så sprack Tjivartsjev upp i ett leende. ”Jag kommer nämligen därifrån”, förklarade han. ”Det är mitt hem, ni skulle komma dit någon gång så kunde vi jaga tillsammans, saiga-antiloper. Tycker ni om jakt, jag menar jakt på djur?” ”Ja, men det har tyvärr mest blivit annan jakt under senare år.” ”Vad har ni själv för planer för fortsättningen, unge kommendörkapten?” ”Jag ska bli far, jag ska nog hålla mej inomhus i stabsfunktioner i fortsättningen.”




06-05-24

10.49

Sida 535

”Gratulerar, jag gratulerar er uppriktigt men också vissa kolleger som slipper er på fältet i fortsättningen. Ni har ju ställt till en del problem för oss genom åren. Synd att jag inte kan presentera er för min efterträdare i Stockholm, ni skulle säkert ha mycket att diskutera, han har ungefär er bakgrund.” ”Det vore väl ändå att gå lite väl långt?” ”Sant. Men vi har redan gått ganska långt, vi har till och med lagt oss i det fria sovjetiska kulturlivet för er skull, och det var inte så lätt kan jag försäkra. Glasnost ställer till en del problem också. Men tänk ändå att jag ville sluta min karriär med att värva världens mest indiskreta spion.” ”Det är inte försent än.” De brast båda i skratt, ett skratt som inte kunde sluta, och de omfamnade varandra och skrattade till slut så tårarna rann, till den påpälsade ryska allmänhetens ogillande förvåning.

Fiendens fiende

Recommend Documents