En medborgare höjd över varje misstanke

Hamilton 10 En medborgare… 060716 06-07-17 16.19 Sida 1 EN MEDBORGARE HÖJD ÖVER VARJE MISSTANKE Hamilton 10 En me...

Author: Jan Guillou

76 downloads 1705 Views 2MB Size Report

This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form

DOWNLOAD PDF

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 1

EN MEDBORGARE HÖJD ÖVER VARJE MISSTANKE


06-07-17

16.19

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995


06-07-17

16.19

Sida 3

En medborgare höjd över varje misstanke


06-07-17

16.19

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4084-2 ISBN 10: 91-642-4084-3 © Jan Guillou 1995 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion eLib 2006


06-07-17

16.19

Sida 5

 Först sköt de fel kärring. Det skulle alltså, med den ende överlevande mördarens formulering, vara förklaringen till det ena mordet på Vrångaholm. Rent slarv, således. Annars fanns inte mycket i gärningsmännens beteende som tydde på slarv. Tidpunkten för attacken var märkligt väl vald. Det hela var dessutom över på mindre än femton sekunder, inklusive den tid det tog att hålla upp ett urrivet fotografi från en veckotidning, upptäcka sitt misstag och korrigera det. Söndagen den 13 november 1994 gick en splittrad svensk nation till folkomröstning i frågan om Sverige skulle eller inte skulle bli medlem av Europeiska Unionen. Under hela hösten hade nej-sidan haft en klar ledning i opinionsmätningarna och det var först under den allra sista tiden som ja-sidan börjat närma sig så mycket att valutgången inte längre kunde anses given. I varje slumpmässigt sammanfogad grupp av medborgare skulle det ha blivit heta diskussioner för och emot denna kväll. Och skulle man ta hänsyn till den mängd gott vin som god mat och kalas kräver så kunde diskussionen ha blivit upprörd, rentav hätsk, när den ena sidan hävdat att Sverige nu var på väg att bli lydrike till Tyskland och att tyskarna snart skulle börja marschera på svensk mark, såvida den fortfarande var svensk och ännu inte uppköpt av tyskarna. Och den andra sidan skulle ha hävdat att landet riskerade omedelbar ruin och utflyttning av vartenda svenskt industriföretag, varefter bara renskötare skulle ha en hygglig möjlighet till försörjning, om nu nejsidan vann. De sexton personerna på Vrångaholm hade över huvud taget inte




06-07-17

16.19

Sida 6

diskuterat ämnet under dagen. Det berodde ingalunda på att de var oengagerade av saken. Tvärtom, de hade alla röstat ja i folkomröstningen. På posten, tidigare i veckan, eftersom de ju visste att de skulle tillbringa hela söndagen på Vrångaholm. Dessutom var de djupt och ärligt övertygade om det nödvändiga i Sveriges anslutning till EU eftersom de alla, i en eller annan mening, fick sin inkomst från jordbruk – vilket inte nödvändigtvis betyder jordbruk, utan lika gärna att avstå från jordbruk mot viss statlig ersättning, som förvisso var högre i EU än i Sverige. I just detta sällskap fanns alltså inte särskilt stort utrymme för diskussion. Dessutom hade man ägnat hela dagen åt jakt, en av årets finaste jakter i Skåne eftersom Vrångaholm hade gott rykte för sin goda tillgång på kronhjort. Man skulle alltså jaga kronhjort, dovhjort, rådjur och i förekommande fall vildsvin. Under sådana förhållanden är det inte bara opassande att försöka diskutera politik. Det blir knappast någon tid för att tala om annat än det som angår själva jakten. En skånsk slottsjakt på klövvilt är nämligen inte vilken tebjudning som helst. Eftersom det bara förekommer kulvapen, skyttarna ibland står tätt och de drivna djuren kommer fort, så ställer det mycket stora krav på jägarna. Gränsen mellan succé och fiasko, mera precist uttryckt en period av social vanära, kan vara hårfin eftersom det regelverk som tillämpas vid bättre skånsk slottsjakt är så komplicerat i både jaktlig och social mening att det vore ogörligt för en utomstående att hålla allt detta i huvudet och därefter fatta rätt beslut på de få sekunder då flocken med skjutbara dovhjortar passerar. Dagen hade börjat mycket bra. Efter de vanliga ceremonierna på gräsmattan framför slottet där värden rabblat upp alla de restriktioner som gällde – inte vildsvinsgaltar över en viss storlek, inga suggor som förde kultingar, inga halvskovlade dovhjortar, självfallet inga kronhjortar mellan åtta och tolv taggar, lika självfallet inga råbockar med fällda horn, inga rågetter såvida man inte var absolut övertygad om att de saknade killingar, och så vidare – hade jägarna haft en mycket lyckad start.




06-07-17

16.19

Sida 7

Under det första drevet hade det skjutits tolv skott, varav ett dubbelskott (som skulle kunna antyda att en jaktkamrat misslyckats eftersom han inte träffat perfekt med sitt första skott) och det var därför med en viss oro, som han naturligtvis inte visade med en min, som jaktvärden Claes Peiper hade återsamlat styrkan för att gå igenom vad som hade hänt. Det som hade hänt var bara att tolv djur hade skjutits med tolv skott. Dubbelskottet förklarades av att en av kusinerna, Claude Hamilton, hade skjutit en doublé där det ena djuret var en kapital dovhjort med en krona på gränsen till bronsmedalj och det andra djuret var en smal hind. Samtliga djur var perfekt skjutna och eftersökspatrullen som med menande flin, som de tillät sig när de trodde att ”grevarna och baronerna” inte såg, hade gjort sig beredd att rycka ut för att spåra skadskjutna djur fick återvända till sin VW-buss och samla in sina ivriga, skällande hundar. Och sen hade dagen fortsatt lika lyckat som den börjat. Det föll lika många djur som avfyrade skott under en hel dag, vilket är ovanligt till och med i de sammanhang där den skånska slottsadeln sluter sig samman och jagar utan utbölingar. En så lyckad jakt är därefter en garanti för en lyckad middag. Det finns ingen som skäms bland gästerna och måste tröstas, alla har lyckats väl och äran för detta kan frikostigt fördelas i en närmast socialistisk ordning där ingen är förmer än den andre. Middagen inleddes klockan 19.00 som vanligt, alltså en timme efter att vallokalerna hade stängts och nationens öde var definitivt avgjort. Stämningen var naturligtvis mycket hög, inte så mycket beroende på att jakten varit lyckad som för att ingen varit misslyckad. Det hölls de tal som seden kräver där man harangerade varandra på olika sätt, från jaktkungen Claude Hamiltons tal, spelat avundsjukt kommenterat av kusin Raoul Hamilton, fram till Thottens mattack eftersom han hade värdinnan till bordet. Det enda besynnerliga var att man satt där, var och en övertygad om att nationens och kanske den egna gårdens – det heter inte slott – öde




06-07-17

16.19

Sida 8

just nu höll på att avgöras, utan att man fick ta reda på hur det gick. Det skulle vara oförskämt att lämna middagsbordet bara för en sån sak. Värdinnan var inte omedveten om problematiken. Mest var hon förvisso lättad över att inte jakten gått dåligt eftersom det skulle ha förstört middagen på mer än ett sätt. För det första är det över huvud taget dystert om en bjudjakt med vissa pretentioner går åt helvete. För det andra fanns det alldeles särskilda problem med just själva middagen. Det ena problemet var dubbelgrevinnan. Hon hette Wachtmeister-Hamilton i efternamn men var född Jönsson och hade således i tur och ordning varit gift med en Wachtmeister och därefter en Hamilton och överlevt dem båda för att sen flytta ihop med en socialdemokratisk pensionerad politiker som förvisso kunde bära mörk kostym men i allt övrigt var såsse, hur mycket han än försökte spela statsman och nyfrälst moderat efter pension som ambassadör. Dubbelgrevinnan var illa tåld, och öknamnet kom sig naturligtvis av att hon numera bara var ”trolovad” med sin uppkomling eftersom hon annars skulle förlora de två grevliga namnen. Av olika sociala skäl hade det emellertid varit svårt att inte bjuda henne. Hennes ”trolovade” hade fått en formell inbjudan till middagen och jakten men som förväntat tackat nej. Det andra problemet var Estelle Hamilton. Det var ur värdinnans synvinkel ett mer intrikat och svårbemästrat problem; om gästerna fått för sig att vända ryggen åt dubbelgrevinnan så hade ju det inte kunnat lastas värdinnan. Med Estelle Hamilton var det annorlunda på mer än ett sätt. Hon var sannerligen inte någon Jönsson som gift in sig. Det var inte det. Snarare var det i social mening tvärtom. Hon var tillräckligt gammal för att kunna kräva särskilda omsorger av var och en närvarande. Hon var på ett eller annat sätt släkt med mer än hälften av de närvarande. Men hon kunde få för sig att vara stelt gammaldags, kräva av sin omgivning att var och en skulle uppträda som förr i världen, vilket till exempel kunde innebära att hon fick för sig att ingen fick tilltala henne med annat än ”tant” och att hon demonstrativt höll på etikett




06-07-17

16.19

Sida 9

eller andra former så att hon därmed skapade irritation. Och som nu läget var hade hon ju haft en särdeles möjlighet att dominera middagen och sprida högtidlighet och förstämning. Sorg är svårt att bortse från. Hennes son hade nyligen blivit änkling och hennes båda barnbarn hade dött. Och till råga på allt elände infann hon sig med en följebil där det satt två personer som hon talade om som ”konstaplarna” som hon dessvärre måste släpa med sig överallt nuförtiden. Hon hade emellertid försäkrat att ”konstaplarna” inte skulle ställa till med något besvär, eftersom hon hade beordrat dem att hålla sig i sin bil eller möjligtvis promenera i slottsparken om de kände behov av det, dock icke urinera inom synhåll från huset. Värdinnan var fullkomligt övertygad om att Estelle Hamilton kunde beordra rikets säkerhetspolis på detta sätt och bli åtlydd i en blink. Estelle Hamilton hade nämligen i hela sitt liv blivit åtlydd i en blink av alla, möjligtvis med undantag av sin son. Också det var en pinsam komplikation. Alla vid middagen visste att hon inte hade haft mycket kontakt med honom under senare år och att han i sin sorg, till och med det, hade hållit henne utanför. Värdinnans skräck hade varit att någon idiot skulle få för sig att lätta upp stämningen, låt säga den dystra stämningen efter en misslyckad jakt där de anställda fortfarande sökte efter något skadskjutet djur trots att man satt till bords, genom att fråga någonting glatt om hennes son. Eller ännu värre, uttrycka sin djupa sympati i denna svåra stund och så vidare. Värdinnan hade tänkt länge innan hon placerade en av sina bästa vänner, Blixen, som bordskavaljer till Estelle Hamilton. Ingen kunde tycka illa om Blixen, inte ens vanligt folk inne i stan. Blixen kunde till och med tala om sina gästjakter och sättet att räkna skott på änder utan att det verkade långtråkigt. Så långt var alltså allt väl, mycket väl, ur värdinnans synvinkel där hon som en hök vid det långa bordets ena kortände övervakade att alla hade inihelvete trevligt. Men hon insåg också att ingen av hennes gäster skulle komma på




06-07-17

16.19

Sida 10

den befängda tanken att man kanske skulle göra ett uppehåll i måltiden, mellan rätter eller så, för att ta reda på hur det gått i folkomröstningen. Gästerna var ju alla, av födsel och ohejdad vana som medelklassen av någon anledning brukade säga, så respektfulla inför middagsritualen att de inte ens visade otålighet eller, än värre, förde ämnet på tal. De ville alla veta hur det hade gått. De var alla övertygade om att deras liv och framtid just hade avgjorts; svenska statliga bidrag eller de betydligt mer generösa EU-bidragen för att inte bedriva jordbruk på Sveriges bästa jordbruksmark. Men ingen vid matbordet skulle komma på tanken att tala om saken. Tvärtom engagerade man sig med närmast överdriven entusiasm i den kollektiva framgången vid jakten. Värdinnans hökblick svepte runt middagsbordet. Hon hade fixat det med dubbelgrevinnan, det såg bra ut. Visserligen hade hon förklarat läget i kanske övertydliga ordalag för Johan Klingspor: ”För helvete Johan, du är ändå fastighetsmäklare och ska kunna charma alla, du måste hjälpa mej med det här, håll henne på gott humör. Jag lovar att du får en av pojkarnas flickvänner till bordet nästa gång om du gör mej den här tjänsten.” Han gjorde sitt jobb, om av lojalitet och vänskap eller beroende på löftet om att få tjugofemårig blondin till bordet nästa gång kunde kvitta. Dubbelgrevinnan var under kontroll och verkade till och med ha trevligt. Blixen höll Estelle Hamilton i ett järngrepp av charm. Allt under kontroll utom det som ingen vågade nämna. Värdinnan insåg att det var hennes beslut – hennes man var djupt inbegripen, med starkt och äkta engagemang, i en historia om tyska vildsvin – och att det rimligtvis måste ske nu, innan efterrätten kom in. Hon klingade i sitt glas och åstadkom en lika omedelbar som häpen tystnad eftersom hon ju knappast förväntades hålla tal eller utbringa någon särskild skål just nu, alldeles före efterrätten. ”Kamrater!” ropade hon och sträckte en ironisk klasskampsnäve över huvudet. ”Jag har ett förslag!”




06-07-17

16.19

Sida 11

Road och häpen uppmärksamhet utbröt omedelbart och alla vände sina blickar mot henne. ”Just nu kan man få veta hur det har gått för Sverige”, fortsatte hon. ”Vi råkar ha middag men vi vill alla veta hur det har gått, eller hur? Vi gör så här!” Hon sökte med blicken runt bordet tills hon hittade sin äldste son som också han hette Claes. ”Claes! Kan inte du gå upp och se efter hur det har gått i folkomröstningen!” Unge Claes hade inga svårigheter att göra som han blivit tillsagd av sin mor. Dels var han själv brinnande nyfiken, fast han inte visat det med en min, dels hörde han ju grymtande glada instämmanden från de äldre jägarna runt middagsbordet. Han ilade iväg under glada hejarop medan den tillfälligt inhyrda personalen bar in en kaloristark efterrätt som även det mest förhärdade Sauternesvin skulle ha svårt att matcha. När han kom tillbaks efter sin korta kontroll i TV-rummet på övre våningen var hans ansikte absolut nollställt. Möjligen var han dyster, det var svårt att avgöra. Men i vart fall medförde han inget segerbudskap. ”Jag har en god nyhet och en dålig, vilken vill ni höra först”, började han med tillkämpad basröst. En skräckslagen undran spred sig kring bordet. ”Den goda nyheten först!” föreslog Blixen. ”Allt tyder på att ja-sidan kommer att vinna”, svarade Claes junior med dov stämma. Men han såg inte lycklig ut. Det spred en undrande förstämning. Ty i detta sällskap var allt annat än hundra procent för ja en otänkbar politisk inställning. ”Jamen vad är den dåliga nyheten?” frågade hans mor. ”Den dåliga nyheten är att den första prognosen för hela riket just har kommit”, fortsatte sonen med samma outgrundligt dystra slutna min. ”Och den anger följande. Alltså första prognos för valresultatet över hela riket. Ja-sidan trettifem procent. Nej-sidan sextifem procent.”




06-07-17

16.19

Sida 12

Det blev alldeles tyst runt middagsbordet. ”Du råkade säga fel …?” prövade värdens syster med en min som uttryckte hälften skräck och hälften tillkämpad humor. ”Nej faster, den första prognosen för hela riket är precis den jag sa”, fortsatte den unge mannen med perfekt maskhållning. ”Sextifem procent för nej-sidan och trettifem procent för ja-sidan. Det är datamaskinernas första prognos för hela riket och datorer har ju aldrig fel …” Han berövades sin punch-line därför att hans faster såg ut att svimma och skulle ha fallit bakåt och av stolen om inte hennes bordskavaljer med jägares sinnesnärvaro fångat upp henne. ”Men då fanns det väl ingen glad nyhet”, flämtade hon. ”Jodå faster, det fanns det visst”, fortsatte den nu påtagligt besvärade unge mannen. ”Prognosen för hela riket ska nämligen bygga på bara dom valdistrikt som är färdigräknade. Och nu är det så här … ja alltså dom har bara räknat färdigt i såna där små norrländska samhällen på tjugo personer och så … och … ja det vet ju alla hur norrlänningar är … fast alltså man räknar med att när dom stora valdistrikten kommer in så …” Han kom av sig för att det var alldeles tyst runt bordet och alla stirrade på honom. Han hade skjutit en dovhjortskalv under jakten. Han hade varit nära att skjuta en förbjuden gris men avstått och över huvud taget klarat hela dagen bra. Nu hade han begått en svår synd, skämtat om sånt man inte får skämta om. Men han måste ta sig ur situationen. Han måste. Han drog ett andetag och fortsatte snabbt. ”Saken är egentligen klar, faster. Vi har vunnit, frågan är bara om det kommer att bli femtitvå-fyrtiåtta i vår favör eller mer, men vunnit har vi.” Det han sa övertygade inte. Alla runt bordet låtsades acceptera hans förklaring men ingen såg riktigt glad ut. Man återgick mumlande till matritualerna. Talen klarades av, utan att någon med en min visade tecken på otålighet. Därefter gick man ut i en av salongerna och drack kaffe och konjak, utan att föra det brännande ämnet på tal, det som enligt så




06-07-17

16.19

Sida 13

gott som samtliga närvarandes övertygelse skulle avgöra Sveriges framtid. Mest uppehöll man sig vid en händelse under jakten när Thotten varit på väg att skjuta en förbjuden galt, men avstått av ren häpnad därför att galten, vilket galtar sällan om ens någonsin gör, stannat till i det avgörande ögonblicket, visat hela sin bredsida, dödens signal, och tittat på Thotten som om han uppmanat Thotten att uppföra sig, hålla sig till jaktreglerna. Det fanns ett flertal teorier om varför galten betett sig på just detta sätt. Sen, vid halvelvatiden, när nationens framtid borde vara definitivt avgjord, gick samtliga utan att visa otålighet upp i övervåningen, barnens regioner där man höll sådant som television och dataspel, för att slå på TV 1 och se om det fanns någon prognos. Det blev trångt att sitta. TV-rummet var ju bara till för familjen och man måste bära in en del stolar, se till att de äldsta kvinnliga släktingarna satt bra och allt det andra. Och när alla till slut hade sittplats och värden själv, som varit nere i köket och fixat någonting, var på plats så slog man på TV:n. Det första man fick se var den socialdemokratiske statsministern som såg tydligt lättad och lycklig ut. Efter några sekunder framgick det att det var en segerintervju. Den socialdemokratiske statsministern sa någonting om att det hade varit en ödesstund för Sverige men att han nu kände en djup lättnad men samtidigt ville fortsätta att verka för att övertyga den förlorande sidan om att det som hänt var det bästa för Sverige. Den socialdemokratiske statsministern möttes nu av en spontan och närmast sydländskt entusiastisk applåd från rummets publik, som i vanliga fall, rättare sagt, som vare sig förr eller senare kunde tänkas applådera honom. Därefter följde en som det föreföll rutinmässigt presenterad prognos för hela riket som bara sas bekräfta det man redan visste, jasidans seger var helt säker, ingenting kunde längre påverka det, frågan var bara hur stor segern skulle bli. Fastern, som varit nära att dåna vid brorsonens djärva skämtsamhet tidigare, tindrade nu som ett barn på




06-07-17

16.19

Sida 14

julafton och man började ta varandra i händerna som för att gratulera. Värden, som anat detta, smög snabbt ut, återvände med en bricka med fyra champagneflaskor och efter honom följde de två tillfälligt anställda servitriserna och diskerskorna med glas som de snabbt delade ut allteftersom värden serverade, skvimpande och skvättande på det sätt bättre folk serverar champagne när något ska firas. Sen höjde alla sina glas och skålade, oklart för vad, om för fosterlandet, den sällsynt lyckade jakten, de nya kommande bidragen för nedlagda jordbruk eller i största allmänhet; lyckan var dock fullkomlig, en perfekt avslutning på en mycket lyckad jaktdag på Vrångaholm, en dag som enligt Thotten, ”borde gå till historien”. Det gjorde den också. I nästa ögonblick steg två män i mörka kläder med rånarhuvor in genom dörren. De hade hagelgevär av pumptyp i händerna; samtliga åtta män i rummet lade omedelbart märke till det eftersom det var en typ av hagelgevär som ingen gentleman skulle drömma om att använda. En av de två inkräktarna sköt ett skott rakt upp i taket så att trehundra år gammal rappning stänkte ner som vit och svart snö över församlingen. Sen skrek han att alla skulle sitta absolut stilla, på engelska. Han blev omedelbart åtlydd. Det var nu fullkomligt tyst i rummet, varje första tanke som någon kunde ha haft om att detta var ett egenartat skämt var borta. Det var mardröm men det var verkligt, det kändes i hela rummet, det syntes på den rappning som låg som snö eller glitter i håret på den som satt närmast. De två männen såg sig noga omkring. Därefter sköt den som stod vid dörren dubbelgrevinnan rakt i bröstet, laddade om med en snabb rörelse med vänsterhanden och sköt ett skott till i henne när hon var på väg att falla ner från stolen. Hon sparkade krampaktigt med högra benet några sekunder, sen blev hon stilla. De två männen riktade nu sina vapen mot det hopträngda sällskapet och en av dem, han som tagit några steg in i rummet, höjde varnande sin hand till tecken på att alla skulle hålla sig stilla. Sen teck-




06-07-17

16.19

Sida 15

nade han åt sin kollega, som greppade sitt vapen med båda händerna och riktade det ner mot mitten av bordet med champagneglasen medan han själv sakta drog upp en papperslapp, stirrade på den och därefter omedelbart sköt Estelle Hamilton med tre skott; han repeterade så fort att det såg ut som om han sköt i ett enda sammanhang. Sen höjde han på nytt en varnande hand som antagligen betydde att alla skulle ta det lugnt, gjorde ett tecken med huvudet åt sin kollega, som försvann ut genom dörren, och i nästa ögonblick följde han själv snabbt efter och slog igen dörren efter sig så hårt att några lister i ornamentiken föll ner. När dörren slog igen varade tystnaden i högst två sekunder. Sen kastade sig männen över de två skjutna kvinnorna, röt ett antal order åt varandra och försökte agera med samma kalla precision som de gjort tidigare under dagen på sina jaktpass i denna sällsynt lyckade skånska slottsjakt. *** På polisstationen i Ystad härskade som väntat friden. Det var en allmän polisiär erfarenhet att brottsligheten sjönk vid vissa större helger och just på valdagar. Kriminalkommissarie Kurt Wallander hade ägnat problemet en förströdd diskussion med sina två kolleger på ordningen som hade jour för kvällen. Man hade inte kommit på någon spontan förklaring, men skämtat en del om att buset trots allt visade viss respekt för den demokratiska ordningen. Fast snarare handlade det väl om att det var mycket folk i rörelse överallt och att folk höll sig hemma efter mörkrets inbrott för att titta på valvaka. Och till skillnad från julfirande krävde inte valvakor lika stort alkoholintag, vilket ju var den mest näraliggande förklaringen till att även sådant som hustrumisshandel och lägenhetsbråk minskade i förhållande till vanliga helger. Kurt Wallander satt ensam kvar i TV-rummet och försökte finna argument mot experternas försäkran att det hela var avgjort. Han




06-07-17

16.19

Sida 16

hade gått och röstat på eftermiddagen och eftersom han efter lång tvekan bestämt sig för att rösta nej kände han sig nu på något oklart sätt sårad över att en majoritet av befolkningen faktiskt menade att han hade fel. Det kanske han hade, föralldel. Men hur kunde mer än halva befolkningen veta det? Byråkratiseringen, tänkte han trött, det måste ändå vara det starkaste argumentet för nej. Det var ju bara att försöka se det hela i sin egen värld för att förstå vad som kunde hända; som om han själv inte skulle ha sin polismästare Björk som högste beslutande chef när det var bråttom, som om Björk först måste vända sig till en högre chef i Malmö som i sin tur skulle ringa upp en ännu högre i Stockholm som inte fick störas för att han åt middag. Ungefär så kunde det väl bli nu, fast för ett helt land. Han hade lika gärna kunnat ha sin jourtjänst hemma på Mariagatan, det tog ju inte många minuter att gå över om något skulle hända. Men helgerna hade en tendens att göra honom melankolisk. Han försökte undvika att se på TV eftersom han så lätt fastnade och blev kvar i soffan framför skärmen hela kvällen om han väl började. Han försökte undvika att dricka sprit när han var ensam, av ungefär samma skäl. När han sträckte sig efter det sista wienerbrödet på bordet framför sig stretade det lite i midjan och han log nöjt eftersom det var bra att han börjat få tillbaks sin normala vikt, som om det också normaliserade hans sinnestillstånd. Han höll på att läka ihop nu, men han intalade sig ofta att det inte var över på långa vägar. Just när han lite tveksamt förde wienerbrödet mot munnen ringde telefonen bredvid honom; han hade kopplat upp jouren hit till TV-rummet. Med en tacksam grimas kastade han ifrån sig det onyttiga slisket, torkade av sig om fingrarna och lyfte luren. Det meddelande han fick var mycket klart och koncist. Men innebörden var sådan att ingen normalt funtad person kunde meddela sådant och ändå låta lika tydligt behärskad som om det bara gällde att rapportera en mindre trafikolycka. Han var tvungen att fråga om.




06-07-17

16.19

Sida 17

”Vill ni vara snäll att ta det där en gång till”, uppmanade han långsamt. ”Som jag just sa”, meddelade rösten i andra änden med ett litet stänk av irritation, – ”det här är greve Claes Peiper på Vrångaholm. Två av mina middagsgäster sköts till döds för en minut sedan. Skyttarna var maskerade, dom var två stycken, talade engelska och använde sej av pumphagelgevär.” ”Har gärningsmännen lämnat platsen?” frågade Kurt Wallander. ”Naturligtvis”, svarade den andre avmätt. ”Vi hörde en bil som försvann i riktning mot Snogeholm.” ”Är alla andra kvar på platsen?” ”Ja naturligtvis.” ”Bra. Vi är där om tjugo minuter, jag skickar ambulanser, försök att inte röra till det på brottsplatsen”, svarade Kurt Wallander mer kärvt än han egentligen avsett. Det var något i den där grevens röst som han inte tyckte om, han hade föredragit en vanlig hygglig förtvivlad och förvirrad medborgare. Han la på luren, ryckte omedelbart upp den igen och larmade ambulansjouren på Ystads sjukhus. Sen gick han in på sitt rum och plockade fram jourlistan som han inte ens brytt sig om att läsa igenom när han kom för kvällen. Antagandet hade ju varit att ingenting som angick kriminalavdelningen skulle inträffa en sån här kväll. Medan han bläddrade i jourlistan ringde han sambandscentralen på Malmöpolisen eftersom de var de enda i sydvästra Skåne som kunde organisera en större utryckning med vägspärrar. Sen fann han till sin tillfredsställelse att det var Ann-Britt Höglund som stod högst upp på jourlistan för helgen. ”Hej Ann-Britt, Kurt här, är du nykter?” hälsade han i nästan muntert tonfall när hon svarade. Hon tillät sig omedelbart att tvivla på att han var det, men han viftade fort undan den diskussionen och sa att han skulle plocka upp henne om tre minuter och att hon skulle få veta vad saken gällde när de var på väg. Sen la han på luren utan att lyssna på eventuella protester.




06-07-17

16.19

Sida 18

Hon stod på grusgången utanför villan när han körde fram, hon var klädd i sportskor, mörkblå långbyxor och ljusblå bullig täckjacka och såg i den meningen polisiär ut. Och hon var tvivelsutan nykter, möjligen också sur, om det nu berodde på honom eller valutgången. Hon satte sig i bilen utan att hälsa mer än med en nick. ”Nå”, sa hon uppfordrande när han hunnit några kvarter. ”Fan ta dej om det inte är något viktigt.” ”Det är det naturligtvis”, svarade han utstuderat lugnt. ”Det har inträffat ett dubbelmord på Vrångaholm. Två okända maskerade gärningsmän som talade engelska gick in och sköt två av middagsgästerna med hagelgevär.” ”Middagsgästerna?” undrade hon och gav honom en forskande blick. ”Vaddå middagsgäster?” ”Ja han som ringde upp, värden på stället, sa så”, muttrade Wallander ogillande. ”Det var inte två män eller två kvinnor som skjutits utan just två middagsgäster. Nu ska nämligen lilla du och lilla jag göra ett besök i den fina världen där man är middagsgäst om man blir skjuten med hagelgevär.” Han ökade farten och nickade åt henne att krångla upp det blå polisljuset på taket, han hade ännu inte lärt sig att behärska alla nya grejor som kommit till under hans långa tjänstledighet. Sen bad han henne ta radiokontakt med sambandscentralen i Malmö och jouren hemma i Ystad för att ta reda på vad som var på gång. Från Malmö fick de veta att bilar var på väg från Malmö och Lund och att man snart skulle ha några vägspärrar klara i den flyktriktning som angetts. Fast det var ju inte mycket till flyktriktning, visade det sig när Ann-Britt Höglund studerade kartan över Ystads polisdistrikt som nu enligt nya direktiv skulle finnas i varje bil, fast i så stor skala att det blev fladdrigt och krångligt när man skulle försöka läsa av kartbladet under gång. ”I riktning mot Snogeholm” kunde emellertid betyda vadsomhelst, egentligen bara att bilen med de två gärningsmännen förflyttat sig bort från brottsplatsen på den enda möjliga väg de kun-




06-07-17

16.19

Sida 19

de välja, sannolikt samma väg de kommit. Från stationen i Ystad fick de inte veta något som hade med den pågående jakten att göra, storpojkarna i Malmö ville väl sköta allt viktigt själva. Det enda som hade hänt sen de lämnade Ystad var att någon ringt från en mobiltelefon om en otäck bilolycka strax före Snogeholm; en personbil hade i full fart krockat med en traktor som tydligen kommit ut från en stickväg. Traktorn hade vält, det var oklart hur det stod till med de inblandade eftersom den som ringt inte vågat gå fram för att se efter. Från stationen i Ystad hade man beställt extra ambulanser från Sjöbo och de var på väg. ”Hur långt från brottsplatsen inträffade den där bilolyckan?” frågade Wallander när hans kollega avbrutit sin bullriga och sprakande radiokonversation. ”Ett par kilometer eller så”, svarade hon efter en lång prasslande konsultation av den stora kartan. Ann-Britt Höglund såg på honom vad han tänkte och vilket beslut han nu fattade. Hon beundrade Wallander just därför att han med något som liknade instinkt bröt mot vilken som helst polisinstruktion i det ögonblick han trodde att det verkligen skulle föra saken framåt. Det var en märklig egenskap, nästan som ett sjätte sinne och förmodligen sådant som man inte utan vidare kunde lära sig hur mycket man än försökte jobba tillsammans med honom. Fast det gällde ju att verkligen ha rätt om man gjorde som Wallander. Sist de hade jobbat på en stor sak tillsammans hade han, om man skulle vara petig, begått tre fyra brott på raken i slutfasen av ett spaningsuppdrag, det var inbrott och olaga hot och lite av varje. Hade han inte haft rätt hade han åkt in och fått sparken, men eftersom han hade rätt, och gärningsmännen kunde gripas just i nära anslutning till den wallanderska brottsserien, så var det ingen som klagade. Hon tänkte att man antingen måste ha ett oändligt självförtroende eller en närmast likgiltig inställning till sin egen person om man betedde sig så där. Och oändligt självförtroende var lätt att utesluta när det gällde honom.




06-07-17

16.19

Sida 20

Men nu störtade han alltså iväg till en trivial bilolycka i stället för till en brottsplats där det skulle finnas två mordoffer och ett okänt antal människor i stort praktiskt och psykologiskt behov av polis. Hon kände ändå en svårförklarlig tillförsikt. När de bromsade in vid olycksplatsen på den kurviga smala asfaltvägen alldeles intill Snogeholms slott hade det redan samlats en liten grupp av handfallna åskådare. Ann-Britt Höglund hade sett bilarnas blinkande gula varningsljus på långt håll. När Wallander parkerade sin bil så att den skärmade av själva olycksplatsen från gruppen av nyfikna kände han på sig att han gjort rätt. Han nickade kort åt sin unga kvinnliga kollega, tog på sig handskar och rotade fram en ficklampa och sen gick de ut, hon mot gruppen av nyfikna och han mot den välta traktorn. Traktorns motor gick fortfarande, men den hade släckta strålkastare. Han lyste in i den välta förarhytten och fann till sin förvåning att den var tom. Sen krånglade han sig in med överkroppen och trevade efter tändningsnyckeln och slog av motorn. Han tog ett djupt andetag innan han övergick till det som han visste skulle bli svårt. Personbilen hade kört rakt in i sidan på traktorn och hela fronten på bilen var sönderslagen. Vindrutan var sprängd inifrån eftersom mannen som suttit på passagerarplatsen tydligen inte haft sitt säkerhetsbälte fastspänt. Han hade farit som en projektil genom vindrutan och satt nu fastsmetad i traktorns sida i en kroppsställning som visade att han måste vara död. Wallander svalde och blundade, han hade svårt för att betrakta mänskliga rester. Föraren hade inte heller haft sitt säkerhetsbälte på, men fångats upp av ratten innan hans huvud nått fram till vindrutan. Han kunde möjligtvis vara vid liv, eftersom han alldeles tydligt blödde ur ett sår i huvudet, blödde ymnigt. Wallander såg på klockan. Det skulle dröja kanske tio minuter, kanske mer innan en ambulans från Sjöbo kunde komma fram. Han visste att han måste försöka och gick bort till Ann-Britt Höglund för att be om hjälp. Hon hade fått bort alla nyfikna som gett sig av en efter en, och den




06-07-17

16.19

Sida 21

enda återstående bilen innehöll den förare som varit vittne till olyckan och ringt in till Ystadspolisen. Hon hade tagit av honom de första nödvändiga uppgifterna, namn och telefonnummer och bad honom just vänligt lämna platsen när Wallander kom fram. När de blivit ensamma bände de upp dörren vid förarplatsen och baxade försiktigt ut den skadade mannen som gav till ett lätt stön som fick dem att utbyta ett uppmuntrande ögonkast. Det fanns ju tydligen en chans att rädda honom till livet. Hon gick tillbaks till polisbilen och hämtade ett par filtar som de bredde ut på marken innan de placerade honom i framstupa sidoläge, något som hon måste ha övat mycket på polisskolan eftersom hon gjorde allt utan att tveka. När det var klart började hon leta igenom den medvetslöse mannens fickor för att se om hon kunde hitta något att identifiera honom med, medan Wallander gick runt den skadade bilen för att hitta ett bilnummer. När han skrivit upp bilnumret och gick tillbaks mot polisbilen för att ta fram en ägaruppgift råkade han kasta ett öga i baksätet på den krockade bilen. Han blev alldeles stel, som om han måste stirra en stund extra för att hjärnan skulle acceptera det som ögonen rapporterade. I baksätet låg två vapen, två svarta gevär av en typ som Wallander inte trodde sig ha sett förut. Han öppnade bilens bakdörr med en del besvär och tog försiktigt ut de två svarta vapnen. När han vände sig om mot Ann-Britt Höglund råkade han klumpigt vrida en av vapenmynningarna mot henne så att hon förskräckt drog efter andan. Hon hade själv en stor svart pistol i ena handen, som hon höll i pipan med sin behandskade hand. I den andra handen viftade hon med en plånbok och ett pass. ”Italienare”, sa hon. ”Pistolen är för övrigt också italiensk. Vi har alltså gärningsmännen?” ”Ja”, sa Wallander tonlöst, ”det ser faktiskt så ut.” I samma ögonblick upptäckte de annalkande vispande blåljus och hörde ambulanssirenerna. Också i det följande avvek Wallander från den polisiära instruktionsbok som han bara följde när det inte var allvar. Att hantera den




06-07-17

16.19

Sida 22

bevisligen avlidne misstänkte gärningsmannen var ju under inga förhållanden något särskilt problem, han skulle i lugn takt köras till rättsmedicinska i Lund. Men vad nu gällde den överlevande och i teknisk mening gripne gärningsmannen var bestämmelserna mer komplicerade. Först skulle han till sjukhus, den saken var klar. Men han borde också föras till sjukhus under polisens bevakning, eftersom man ju inte kunde bedöma hans fysiska tillstånd som såvitt det såg ut kunde rymma allt från en snar död till ett snabbt och ilsket uppvaknande. Wallander såg till att den överlevande bars in i den första ambulansen, rotade fram ett par handbojor i polisbilens handskfack och bojade fast den fortfarande medvetslöse mannen vid sin bår. Sen instruerade han ambulansmännen att köra till Ystads sjukhus där de skulle bli mötta av kolleger som Wallander ämnade varsko per radio, så att de kunde få loss handbojorna om inte annat. När den första ambulansen med levande men fastbojad misstänkt gärningsman gav sig av mot Ystad och ambulansmännen i den följande ambulansen sävligt och skämtande började samla ihop resterna av mannen som dött på grund av sin inställning till säkerhetsbälte ringde Wallander sin polismästare, angav kort läget och bröt samtalet. Sen nickade han åt Ann-Britt Höglund att det var dags att ge sig av igen. ”Varför gjorde du så där?” frågade hon försiktigt när Wallander startat bilen och med skrapande växellåda fått in tvåan. ”Hurdå?” frågade han spelat oskyldigt. ”Ja? Bara ringa Björk och kasta på luren?” ”Därför att vi faktiskt har två brott att utreda du och jag och jag nog tyckte att vi själva skulle få avgöra vilket.” ”Två brott?” ”Ja. Vi har här bakom oss fallet med den obemannade traktorn som med släckta ljus far ut på en större väg där våra intet ont anande sydländska gärningsmän befinner sig på flyende fot eller vad man ska säga. Dessvärre för dom var dom obekanta med vissa av den skånska landsbygdens särskilda trafikfaror.”




06-07-17

16.19

Sida 23

”Som obemannade traktorer som kommer med släckta ljus?” ”Just det. Föraren är väl hemma nu och tar sin fru till vittne på att det är just nu som han, chockad förstås, sätter i sig spriten. Men när han körde var han nykter.” ”Det där är fler brott, det är rattfylla, vållande till annans död, grov ovarsamhet i trafik och smitning”, sa hon i ett tonfall som föreföll Wallander aningen bjäbbigt. ”Såja såja”, sa han, ”nu ska vi inte vara så petiga. Vårt andra brott är nämligen mord och det är kanske mer angeläget än den där smitaren. Strängt taget borde vi ju vara tacksamma mot honom.” När de svängde upp på den knastrande gårdsplanen framför Vrångaholm var hela huset upplyst och all ytterbelysning tänd. Framför huvudingången stod en Volvo som av antenner och annat att döma var en civil polisbil, någon annan polis syntes inte till. Wallander kände en svårbestämd olust när han stod framför den tre meter höga dörren och ringde på. Det blev inte bättre av att en ung man i smoking öppnade och Wallander fick för sig att det var någon sorts betjänt, vispade till med sin legitimation och var på väg att stövla in samtidigt som han mumlade någonting om att han sökte dem som bodde här. Den unge mannen stelnade till som om han fått en örfil, men fann sig sen snabbt och räckte fram en hand mot Wallander. ”Välkommen kommissarien, jag heter Claes Peiper”, sa han. Wallander kände sig som en idiot. ”Det var väl inte du som ringde?” frågade han misstroget. ”Nej, kommissarien, det var min far. Han heter också Claes. Om ni följer mej så … nej föralldel, ta inte av er skorna.” Den unge mannen började gå uppför en bred stenlagd entrétrappa. Wallander och Ann-Britt Höglund gav varandra ett frågande ögonkast; ingen av dem hade gjort en min av att ta av sig skorna. Sen följde de efter. De visades in genom några stora rum till en salong där det rådde fullt kaos därför att närmare tjugo personer talade i munnen på




06-07-17

16.19

Sida 24

varandra. Wallander och Ann-Britt Höglund blev tveksamt stående i dörren. De flesta männen i rummet bar smoking och samtliga kvinnor var uppklädda till fest, det skulle ha varit ett glittrande sällskap. Den unge mannen gick fram till en av de smokingklädda männen, viskade något och gjorde en gest med huvudet åt Wallander och Ann-Britt Höglund som stod kvar i dörröppningen och kände sig grundligt obeslutsamma. Just då upptäcktes de av två män som inte hade smoking utan vanliga mörka kostymer och dessutom hörapparater, som Wallander först trodde. De två kostymklädda befann sig mitt i ett upprört samtal med två kvinnor som satt medan de själva stod lutade över dem. När de nu upptäckte de nya besökarna avbröt de sitt samtal och gick självsäkert fram mot Wallander och Ann-Britt Höglund medan de med en komiskt samtidig rörelse sträckte sig mot sina innerfickor för att dra fram sina legitimationer. ”Högefjärd, säk”, anmälde den som kom först korthugget. ”Och ni är lokala kolleger, va?” ”Kommissarie Wallander, våldet Ystad, det här är min kollega Ann-Britt Höglund”, svarade Wallander tveksamt. ”Vad gör säk här? Hur kunde ni komma så snabbt … ?” ”Oroa dej inte för det du, vi har läget under kontroll”, svarade den ene säkerhetspolisen. ”Vi håller i det hela nu, förstärkning är på väg”, svarade den andre Säpomannen. Wallander förstod först ingenting. Sen blev han plötsligt förbannad. ”Vad är det ni håller i?” morrade han. ”Det här är faktiskt Ystads polisområde och där håller Ystadspolisen och det är vi, det! Så låt mej till en början fråga er vad ni gör här och sen vill jag ha era namn.” ”Skyddsvakter”, svarade den ene säkerhetspolisen som om han uttalat en för riket synnerlig hemlighet. ”Skyddsvakter? För vem då?” frågade Wallander och höjde rösten så att sorlet i rummet plötsligt la sig. Han fick först inget svar, vilket gjorde honom ännu argare.




06-07-17

16.19

Sida 25

”Skyddsvakter för vem, frågade jag?” nästan röt han. ”Ja alltså objektet … en av de mördade var vårt objekt. Där uppe på övervåningen … men vi har säkrat brottsplatsen”, svarade den andre med demonstrativt sänkt röst. Wallander trodde först att han hade hört fel. Men ett nervöst kvävt fnitter från hans unga kollega övertygade honom om att han såg vad han såg och hörde vad han hörde. ”Vi får ta itu med er sen”, suckade han, föste dem åt sidan och stövlade med påtvingad självsäkerhet rakt in i rummet och fram till den man som han nu antog måste vara Claes Peiper den äldre och således den som också ringt och gjort den ursprungliga anmälan. Mannen reste sig omedelbart och tog i hand med en mjuk bugning. ”Ni måste vara Claes Peiper?” sa Wallander. ”Jag är kommissarie Wallander från Ystadspolisen, det var vi som talade i telefon.” ”Ni tog lite tid på er för att komma hit, var det svårt att hitta?” frågade den långe smokingklädde mannen med slokmustasch i ett tonfall som kunde vara inpiskad ironi eller bara vänlig artighet, Wallander kunde inte avgöra vilket. ”Vi blev försenade på vägen”, muttrade han. ”Säg kan vi gå åt sidan, kan vi till en början gå upp till själva brottsplatsen ni och jag?” ”Naturligtvis … men konstaplarna här säger att brottsplatsen är … säkrad tror jag dom sa.” ”Just det”, sa Wallander och gjorde samtidigt en gest som betydde följ med genast, ”det betyder att bara poliser får gå in där. Om ni ville vara så vänlig?” När de gick uppför de breda stentrapporna mot övervåningen, värden först, Wallander omedelbart efter honom och Ann-Britt Höglund några steg efter, förbannade Wallander sig själv för det fåniga uttrycket ”om ni ville vara så vänlig”. Han visste inte var han plötsligt fått det från, men han tyckte det lät som något från en svensk pilsnerfilm. Dörren till TV-salongen på övervåningen var förreglad med ett rött sidenband som någon nubbat fast i dörrkarmarna. Wallander slet irriterat bort den provisoriska avspärrningen och sträckte sig mot




06-07-17

16.19

Sida 26

dörrhandtaget. Sen ångrade han sig och vände sig mot den dystre men ändå förvånansvärt svale värden. ”Om ni tycker det är obehagligt ska jag inte propsa, men jag skulle uppskatta om ni följde med in och förklarade för oss vad som hände?” frågade han med ett tvång i sin artighet som förvånade honom själv; det fanns ingen anledning i världen att uppträda annat än så artigt och finkänsligt som möjligt. ”Det är klart att det inte är behagligt, men det är ju något som måste göras, eller hur?” svarade värden lätt och gjorde en gest mot dörren. ”Säg bara åt mej vad jag ska göra och inte göra.” Wallander öppnade dörren och steg in, gick några långsamma steg in i rummet och överblickade scenen. Man hade täckt över de två kropparna med vita lakan, blod hade brutit igenom vid den kropp som låg närmast dörren. Det var ett rum i mer modern stil än det han sett på nedervåningen och det såg komiskt överbelamrat ut eftersom man burit in ett stort antal stolar i den äldre stil som fanns i slottets övriga rum. Det såg ut som om alla samlats till en sorts bioföreställning framför TV:n som var framrullad i centrum av rummet. Det låg som ett snöfall av gips och rappning över rummet och Wallander höjde intuitivt blicken och såg ett kraftigt skotthål med svarta krutstänk i taket. På ett piano stod fyra champagneflaskor, två tomma, en halvfull och en som bara var öppnad. Plötsligt gick det upp för Wallander vad de hade gjort och det drabbade honom med en lika omotiverad som häftig ilska. De hade alltså suttit här för att se sin seger i folkomröstningen. Han svalde och såg sig omkring och bekämpade sin uppflammande vrede en stund innan han trodde sig kunna börja ställa frågor i ett normalt tonläge. Värden stod lugnt avvaktande bakom honom med händerna på ryggen. ”Låt oss försöka rekonstruera vad som hände”, började han med tillkämpat lugn. ”Ni har tydligen haft middag här i kväll, av klädseln att döma. Efter middagen gick ni upp för att se på TV, jag antar att det gällde resultatet i folkomröstningen?” ”Det stämmer … ja, det var ju många av oss som var intresserade,




06-07-17

16.19

Sida 27

vi ville ju gärna veta hur det hade gått”, svarade värden förbindligt, fortfarande med händerna på ryggen. ”Hur mycket var klockan då?” avbröt Wallander. ”Mellan tjugo över tio och halv elva.” ”Men valet var ju avgjort sen länge vid den tidpunkten?” ”Det är möjligt, men vi hade ju middag.” ”Förlåt?” ”Vi hade middag. Sittande bord, middagen blev inte klar förrän då”, svarade värden med en rynka i pannan eftersom han tydligen inte kunde förstå att Wallander inte kunde förstå självklarheten i resonemanget. Wallander förstod fortfarande inte. Men han såg rynkan och bestämde sig för att släppa den frågelinjen och gå direkt på huvudsaken. ”Och vad hände när gärningsmännen kom in?” frågade han tvärt. ”Två maskerade män kom in där … genom dörren. En stannade vid dörren, den andre gick fram ungefär hit … den som stod här på mattan avfyrade genast ett hagelskott i taket. Resultatet ser ni ju.” ”Var stod ni själv just då?” frågade Wallander i en aggressiv ton som förvånade honom själv. Så här kontrollerat skulle inte vittnen uppföra sig, det stred mot alla hans tidigare erfarenheter. ”Jag stod där, vid champagneflaskorna”, svarade värden lugnt och pekade. ”Jag höll på att fylla på nya glas.” ”Ni stod alltså fem meter från den här mannen?” ”Det där är tre och en halv meter, men där stod jag alltså.” ”Nå, vad hände sen?” ”Den man som stod här, närmast den plats vi själva står, riktade sitt vapen mot oss och uppmanade oss i en mycket bestämd ton att hålla oss lugna. Kanske lite överdrivet med tanke på läget …” ”Jaha, och vad hände sen?” frågade Wallander som fortfarande kämpade mot sin omotiverade aggression. ”Mannen som stod vid dörren öppnade då utan förvarning eld. Han sköt dubbelgre … hrm … han sköt grevinnan WachtmeisterHamilton med två välriktade skott …”




06-07-17

16.19

Sida 28

Han pekade mot den bortre av de övertäckta kropparna och Wallander följde hans utsträckta arm med blicken. ”Med två skott, sa ni?” ”Ja. Han sköt ett skott, en bra träff. Sen repeterade han och sköt ett nytt skott, utan att repetera.” ”Uppfattade ni att skotten var dödande?” ”Utan tvekan, det var bra träffar båda två, hjärta lungor, säkert grova hagel.” ”Vad gjorde ni andra då?” ”Vi gjorde absolut ingenting. Det finns en stor övertalande kraft i två pumphagelgevär.” ”Pumphagelgevär, det är ni säker på?” frågade Wallander som nu kämpade med sin misstro mot exaktheten i de uppgifter han fick. ”Ja, det är jag säker på”, svarade värden med skuggan av ett småleende som på nytt väckte Wallanders ilska. Men eftersom värden tydligen avläste hans reaktion kom en snabbt överslätande förklaring. ”Kommissarien måste ju betänka att samtliga män i det här rummet är väl förtrogna med vapen”, fortsatte han diplomatiskt, ”jag menar, det var ju faktiskt en jaktmiddag.” ”Vad hände sen?” avbröt Wallander tvärt. ”Mannen som stod här mitt på golvet höjde sin hand, plockade fram något som såg ut som … ja som ju faktiskt var ett tidningsurklipp, såg på det, knycklade ihop det och öppnade sen på nytt eld. Nu sköt han mot grevinnan Estelle Hamilton … hon där alltså … det gick mycket fort, han måste vara en bra skytt.” ”Och hon dog också omedelbart?” ”Såvitt vi kunde bedöma, ja.” Wallander tog några tveksamma steg in i rummet och trampade på en tom hagelpatron, böjde sig ner och tog förvånat upp den med en penna som han körde in i den sotiga öppningen och höll upp den mot värden. ”Gärningsmännen gjorde sig inget besvär att samla upp sina tomhylsor”, konstaterade han.




06-07-17

16.19

Sida 29

”Nej, det måste finnas fyra avskjutna hagelpatroner här i rummet nånstans, det där ni håller i handen är uppenbarligen en av dem, får jag se?” Wallander höll tveksamt fram sin penna med den avskjutna hagelpatronen, som han nu till sin grämelse fått veta att det hette i stället för tomhylsa, och värden tog långsamt upp ett par läsglasögon ur bröstfickan, studerade texten på patronen medan Wallander artigt vred den, nickade sen tankfullt och konstaterade att det var ungefär vad han hade trott. ”Vad var det ni trodde?” frågade Wallander. ”Ja, det där är så kallade hjorthagel, inte tillåtna för hjortjakt i Sverige, nio stora blykulor i varje, omedelbart dödande på kort håll. Till och med vildsvin om ni förstår …” Wallander förstod inte men han hade heller ingen anledning att tvivla på värdens expertis. Han höll upp sitt fynd mot Ann-Britt Höglund och nickade åt henne att hon skulle samla upp de tomhylsor som fanns. Hon plockade fram en plasthandske och plastpåse ur en av sina rymliga jackfickor och satte omedelbart igång att leta. ”Konstaplarna där nere sa att ingen fick röra något här i rummet …?” anmärkte värden med en blandning av lika stor artighet som försiktig protest. Det var äntligen ett tonfall som tilltalade Wallander. ”Varför säger ni konstaplarna?” undrade han lika plötsligt som till synes omotiverat road. ”Ja alltså, hrm … Estelle, jag menar grevinnan Hamilton som hade med sig dom där … dom där herrarna, hon kallade dom för konstaplar.” ”Jag förstår”, sa Wallander. ”Vi kommer till det senare, men låt mej nu först fråga om ni tror att ni skulle kunna beskriva dom vapen som gärningsmännen använde. Tänk efter noga för det här kan vara viktigt.” ”Naturligtvis”, svarade värden avmätt och gav Wallander en tveksam blick som om han var osäker på om Wallander skämtat. ”Det var




06-07-17

16.19

Sida 30

pumphagelgevär i kaliber tolv, förmodligen av amerikansk tillverkning. Svarta pipor och själva den så kallade pumpen och kolven var mörkgröna, eventuellt camouflagefärg av svart och grönt.” ”Och det är ni säker på?” ”Naturligtvis.” ”Och om vi då kommer till dom två gärningsmännen, vad kan ni säga om dom?” ”Män, förmodligen utlänningar, välklädda, kostym och slips faktiskt. Handskar på händerna. Maskerade med såna där rånarhuvor. Bra skyttar … kanske mellan tretti och fyrti år men det var ju svårt att säga. Det gick fort, mycket fort.” ”Hur fort?” ”Jaa … det är naturligtvis sådana där ögonblick som man tror sig uppleva som evigheter. Fast så är det ju sällan … jag skulle säga högst femton sekunder från att dom kom in tills dom gick ut.” Ann-Britt Höglund hade tydligen hittat fyra hagelpatroner och ett tidningsurklipp som hon kom fram och menande höll upp för Wallander. ”Ja just det …”, sa Wallander. ”Ni sa att det sköts sex skott här inne, ett i taket, två i det första offret och tre i det andra?” ”Ja, det stämmer. Sex skott.” ”Borde vi inte ha sex tomhyl … alltså avskjutna hagelpatroner här i rummet i så fall?” ”Nej. Det intressanta i skyttarnas beteende var att dom inte repeterade efter sitt sista skott.” ”Jag är inte säker på att jag hänger med.” ”Jo men … det är väl ändå självklart?” Värden gjorde en uppgivet frågande min men Wallander bara skakade på huvudet åt den självklarhet som åtminstone inte fanns för honom. Värden tog då ett otåligt andetag, skärpte sig och började om och talade plötsligt som till ett barn. ”Det fungerar alltså så här med den typen av vapen. Man skjuter ett skott, sen gör man en sorts mantelrörelse med vänsterhanden. Då




06-07-17

16.19

Sida 31

slungas den tomma patronen ut och en ny åker in i läge. Den som sköt först sköt ett skott, gjorde mantelrörelse och sköt på nytt. Den andre skytten gjorde på samma sätt. Följaktligen ska det alltså finna fyra avskjutna hagelpatroner i rummet.” Wallander avbröts i sin tankegång av att blåa ljusreflexer började slå mot det sönderskjutna taket och rummets väggar. Det hördes ljud av nya bilar som var på väg uppför den grusade allén mot slottet. ”Förlåt om jag lägger mej i”, frågade värden, ”men måste dom … ligga kvar här?” ”Nej”, sa Wallander snabbt. ”Ambulansmännen får omedelbart tillträde till rummet och därefter gäller inte avspärrningen längre, ni kan börja städa upp så fort ni … ja så fort ni känner för det.” ”Så vårt TV-rum är så att säga inte längre en brottsplats?” ”Joo”, svarade Wallander dröjande medan han drabbades av en ny attack av elakhet, ”det här rummet kommer för alltid att vara en brottsplats. Era barnbarnsbarnbarn kan visa det för turister, men polisen behöver inte längre rummet.” ”Det där tycker jag var oförsynt sagt”, kommenterade värden utan att låta sig rubbas eller höja rösten. ”Ja det var det”, sa Wallander. ”Jag ber om ursäkt, men nu gäller följande: Jag skulle vilja att ni följde med mej ner till min bil för att titta på två vapen. Sen skulle jag vilja att era gäster åkte hem så fort som möjligt, med ett undantag.” ”Naturligtvis, här på Vrångaholm har vi alltid stått till Ystadspolisens disposition, åtminstone dom trehundra senaste åren”, svarade värden med en ironisk bugning. Wallander insåg att han förtjänade ironin och slog ut med armarna i en tafatt ursäktande gest. ”Vi måste ha namn på alla era gäster och allt annat folk som kan ha varit här i kväll eller känt till att ni hade fest. Jag antar att dom så kallade konstaplarna där nere redan har skaffat in den informationen. Jag förstår att det är en pressande situation och … ja, dom som vill kan få åka hem.”




06-07-17

16.19

Sida 32

”Men?” frågade värden med lugnt höjt ögonbryn. ”Just det. Det finns ett men. Jag skulle vilja tala med två, åtminstone två av era gäster i kväll innan dom far härifrån. Och så vill jag som sagt att ni följer med mej ut i bilen för att titta på en sak.” Värden svarade inte, han bara gjorde en artig gest mot dörren och det tog Wallander en retfull sekund att förstå att meningen inte var att han själv, som han var på väg att göra, skulle tränga sig före Ann-Britt Höglund ut genom dörren. Han förbannade sig själv hela vägen nedför stentrapporna till undervåningen. Där nere möttes de av ambulanspersonal och ett antal säkerhetspoliser från Malmödistriktet som röt order åt höger och vänster. Wallander trängde sig fram i röran till ambulansmännen, legitimerade sig och sa åt dem att de kunde föra undan kropparna som låg på övervåningen och att adressen var Rättsmedicinska institutet i Lund. Sen förde han med sig Ann-Britt Höglund och Claes Peiper den äldre ut genom röran och bort till sin egen parkerade bil. Han la handen på dörrhandtaget till baksätet, ångrade sig och gick fram till förarplatsen och drog ut ett par handskar som han räckte över till den smokingklädde. ”Ta på er handskarna, titta på dom vapen som ligger i baksätet”, beordrade han kort. Värden drog på sig handskarna, men med ett höjt ögonbryn som markerade någonting, förmodligen att han inte gillade att bli tilltalad i orderton av allsköns konstaplar. Sen drog han fram ett av hagelgevären, nickade kort och la tillbaks det. ”Jo”, sa han. ”Om det var just dom vapnen som användes kan jag naturligtvis inte avgöra, men att det var den typen av vapen som mördarna använde är klart.” ”Bra”, sa Wallander. ”Då är det alltså så här. Att om det ni sa där uppe stämmer så skulle det finnas tomma hagelpatroner i loppet på dom här vapnen?” ”Det kan man väl ändå inte veta”, svarade värden och höjde på nytt sitt ögonbryn. ”Ögonblicket efter att dom lämnade rummet där




06-07-17

16.19

Sida 33

uppe så fanns dom tomma patronerna i alla fall kvar.” ”Nåja”, sa Wallander, på nytt irriterad av något som han inte kunde definiera för sig själv. ”Men låt oss pröva, ni vet ju hur man gör och ni har handskar på er. Kan ni göra en sån där mantelrörelse?” Värden såg på honom med en min som fick Wallander att tro att frågan hade uppfattats som om värden kunde göra mantelrörelse. Vilket han förmodligen kunde på vilket som helst i världen existerande vapen. Sen gjorde han det, och höll försiktigt in vapnet i baksätet på bilen så att den tomma hagelpatronen hoppade ut i baksätet och inte föll ner på marken. Wallander nickade, pekade åt Ann-Britt Höglund som tog fram sin plastpåse och pekade sen på nytt åt värden som lyfte upp det andra hagelvapnet och upprepade samma rörelse med samma resultat. ”Bra”, sa Wallander. ”Ni har varit till mycket stor hjälp, herr Peiper.” ”Herr?” sa värden med sitt på nytt höjda ögonbryn. Wallander fick plötsligt för sig att greven på Vrångaholm aldrig i hela sitt liv blivit tilltalad som herr, såvida det inte varit avsett som en förolämpning. Wallander såg ner i marken och försökte samla ihop tankarna kring det som var väsentligt, vilket föreföll honom ovanligt svårt. ”Vad vill herr kommissarien att vi gör nu?” frågade värden med en formell artighet som inte det minsta dolde ironin i uttalet på herr. ”Jo!” sa Wallander. ”Som jag sa, jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era jägarkamrater, någon som är i hyggligt skick så att säga, och så fort vi vet att vi har namnet på alla som var här … det har vi väl? Jo alltså, ni kan be era gäster att åka hem på det sätt dom finner lämpligt.” Värden kastade en melankolisk blick ut över sin egen gårdsplan som nu dominerades av ambulanser, civila och målade polisbilar och blixtrande blåljus. ”Jag tror minsann vi får rekvirera någon sorts färdtjänst i så fall”, sa han kort och gick sen med bestämda steg in mot huset.




06-07-17

16.19

Sida 34

Wallander såg länge efter honom och skakade på huvudet. Hans första känsla av att någonting var fundamentalt fel i rent polisiärt avseende hade ersatts av någonting annat som var svårt att förstå. Det här var helt enkelt en ovanlig sorts människor, några som inte levde i samma värld som han själv. Han avbröts i sin snåriga fundering av Ann-Britt Höglund som fnissade bakom hans rygg, och när han frågande vände sig mot henne för att förstå vad som var så roligt gjorde hon bara några gester mot huvudet som markerade snurrighet eller berusning och sen skrattade hon. ”Och hur tror du middagsgästerna vanligtvis tar sig hem?” frågade hon förklarande. Wallander förstod fortfarande ingenting. ”Jag menar med bil”, fortsatte hon. ”Fast kanske inte direkt från en gårdsplan fylld med snutar … ?” Wallander nickade småleende att han äntligen kopplat och sen låste han bilen och tecknade mot henne att de skulle gå tillbaks dit in. På väg in mot huset la han sin arm lite beskyddande omkring henne, eller om det var hjälpsökande. ”Förstår du dej på såna här människor?” frågade han som om frågan var självklar. ”Nej”, sa hon. ”Dom är inte som vi, det är väl bara det. Varför höll du förhöret med honom där uppe bland liken?” ”Ja det kan man fråga sej”, suckade Wallander. ”Det borde man väl strängt taget inte ha gjort, såvida han inte var en misstänkt.” ”Det är han väl inte?” ”Nävars”, sa Wallander med ett snabbt kvävt skratt. ”Nävars, särskilt misstänkt är han ju inte. Jag bara undrade om han kunde bete sej så där hur länge som helst. Och det kunde han. Jävligt konstiga människor.” När de kom in i huset visade det sig att säkerhetspolisen hade ”tagit över”, det var åtminstone den förklaring som en av de upphetsade gästerna gav dem. Wallander blev förbannad på nytt och gick med långa bestämda steg in i den salong där gästerna fortfarande hölls som




06-07-17

16.19

Sida 35

en sorts fångar, stannade i dörren och röt högt att nu fick alla som ville åka hem. På lagligen bästa sätt, tillade han försiktigt. En man i mörk kostym som han aldrig sett rusade fram mot honom och höll upp sin polislegitimation, presenterade sig som polisintendent vid säk, Malmöavdelningen, och menade, indiskret högljutt, att här var det inte frågan om att avbryta arbetet. ”Vadeau arrbejde?” frågade Wallander på sin mest överdrivna skånska. ”Här pågår faktiskt en spaningsinsats mot två dubbelmördare”, meddelade polisintendenten i ett mycket högt tonläge som fick allt sorl i huset att avstanna. ”Naj”, högg Wallander av med samma parodierade skånska. ”Mörrrdarna hav Ystadspolisen redan tatt. Deom ävv i trryggt fövvav!” Det blev dödstyst i rummet. Wallander utnyttjade blixtsnabbt sitt överläge. ”Ja mina damer och herrar, det har varit en svår kväll för er och vi från polisen vill verkligen inte lägga sten på börda. Jag föreslår att ni alla tar er hem på det sätt ni finner lämpligast.” Hans ord fick en ögonblicklig effekt. Folk reste sig och lämnade rummet, någon tog upp den telefon som fanns på plats, andra var antagligen på väg mot telefoner i andra delar av huset och eftersom det var folk som förvisso var väluppfostrade i viss konservativ mening, men också folk som inte utan vidare lät sig hunsas av enkla statliga tjänstemän där titeln polisintendent knappast var mer skrämmande än ”konstapel”, så föll nu all säkerhetspolisiär disciplin sönder och samman. Polisintendenten grep Wallander i kavajslaget just när han var på väg att lämna rummet. ”Hörrudu! Vad var det du hette?” väste han. ”Wallander, Ystadspolisen”, svarade Wallander och tog demonstrativt långsamt bort den överordnades händer runt sitt kavajslag. ”Åh fan, är det du som är Wallander, du som …” ”Just det”, sa Wallander. ”Det är jag. Och det här är mitt fall. Det




06-07-17

16.19

Sida 36

här är Ystads polisområde. Och vill du jävlas så får du ringa till polismästare Björk i Ystad.” Wallander gjorde sig lös och letade på nytt upp sin värd som avvaktat några steg bakom honom. ”Den här vägen”, sa värden och visade med armen. Wallander var nu bättre beredd än förra gången och föste demonstrativt sin yngre kvinnliga kollega före sig i den riktning de hade blivit anvisade. De kom in i ett kök där det satt två kvinnor och en man. Den ena kvinna var värdinnan, den andra i sällskap med mannen. Mannen hade sin smokingkavaj upphängd bakom sig på en stol och hade lossat på sin fluga. Hans skjorta var blodig. Alla tre hade varsitt vinglas framför sig. Wallander stängde dörren bakom sig, värden hade finkänsligt dragit sig undan. Han presenterade sig själv och Ann-Britt Höglund, fick en stol anvisad för sig själv och Ann-Britt, avböjde med en gest de vinglas som värdinnan automatiskt erbjöd och satte sig ner. ”Jag har inte så många frågor, det handlar om det vi poliser kallar kontrollfrågor”, började han lågt i tonen som om det som förestod inte skulle bli särskilt svårt eller långdraget. ”Får jag fråga varför du har blod på skjortan, kan vi förresten säga du och vad heter du förresten?” fortsatte han. ”Rick Blixen”, svarade den tilltalade snabbt. ”Jag har inget emot att vi säger du. Blodet kommer från dubbel … från en av dom mördade kvinnorna. Vi försökte göra något, fast det var hopplöst. Men man måste ju försöka, det är åtminstone vad man känner då. Kan jag väl nu säga …” ”Jag tror jag bara har en fråga”, sa Wallander och gned sig över näsroten som om han tänkte efter. ”En enda fråga. Jag skulle vilja att du beskrev i vilken ordning skotten föll, hur många skott som avfyrades och vilken typ av vapen som användes av gärningsmännen.” ”Är det sant att ni har gripit gärningsmännen!” avbröt värdinnan med en entusiasm som fick Wallander att fantisera om att hon i nästa ögonblick skulle kasta sig på en telefon.




06-07-17

16.19

Sida 37

”Ja det är sant, vi kommer till det sen”, sa Wallander och höll avvärjande upp en hand. ”Men om vi nu tar det jag frågade om?” ”Det föll sex skott”, började Blixen koncentrerat och tog sig åt pannan som om han tänkte efter. ”Mannen vid dörren sköt två skott, mannen som stod mitt i rummet sköt fyra skott, först ett i taket. Alla skotten träffade. Vapnen var pumphagelgevär, kaliber tolv skulle jag våga påstå.” ”Skulle du känna igen deras vapen om du såg dom?” frågade Wallander lite trött som om frågan var högst hypotetisk. ”Ja vapentypen, färg på kolv och sånt, jo antagligen”, svarade Blixen dröjande. Wallander gjorde en gest med huvudet åt Ann-Britt Höglund som reste sig och bad Blixen följa med henne ut för att titta på en sak. ”Vi kan avsluta det här nu”, sa Wallander. ”Om vi vill veta något mer så får det bli vid ett senare tillfälle, men just nu kan vi nog avblåsa polisarbetet här i ert hem, jag förstår att det här är mycket pressande.” ”Är det sant att ni har tagit gärningsmännen!” frågade värdinnan och såg ut som om hon skulle explodera av att både veta och att inte veta. ”Ja”, sa Wallander. ”Allt tyder på det. Men det betyder inte att polisarbetet är avklarat. Vi har två mordoffer och vi har två mördare, så långt är allt klart. Men så återstår frågan om varför. Därmed också frågan om vilka andra än dom vi har gripit som kan vara inblandade. Därför skulle jag vilja be er alla att vara mycket försiktiga om våra ärade representanter för massmedia hör av sig. Men det antar jag att ni ändå betraktar som självklart.” Det blev alldeles tyst i rummet. Wallander förstod att han på något sätt gjort bort sig ännu en gång men han kunde inte förstå varför. Det föreföll honom inte särskilt troligt att de människor han nu hade framför sig skulle ha någon överdriven förståelse för den fria pressens oeftergivliga rätt att skildra vars och ens elände. De två kvinnorna framför honom var ju ändå sådana människor som hade röstat ja till




06-07-17

16.19

Sida 38

Sveriges anslutning till utländsk överhöghet; champagneflaskorna där uppe på brottsplatsen hade gjort ett starkt intryck på honom som han hela tiden försökte skjuta bort ur sitt medvetande. Mord var mord, det skulle utredas även om offren kanske förtjänade både det ena och det andra. ”Nu är det så här”, sa värdinnan dröjande och snurrade på sitt vinglas, ”att jag råkar vara journalist. Jag är reporter på Sydsvenskan.” ”Åh fan”, suckade Wallander spontant. ”Det var inte bra … jag menar, alltså att du är journalist har jag inget emot. Men … får jag fråga, kan någonting rent tekniskt stå i din tidning i morgon?” ”Nej, det är omöjligt, vi har gått i press för länge sen.” ”Det var ju bra i och för sej”, sa Wallander. ”Bortsett från att vi poliser aldrig tycker om att få våra pågående brottsutredningar alltför tydligt beskrivna i media … så har vi faktiskt problem med dom anhöriga. Har ni härifrån huset meddelat några anhöriga?” Han möttes av tysta huvudskakningar. Just då kom Blixen och Ann-Britt Höglund tillbaks in i rummet och han behövde bara fort möta hennes blick för att förstå att Blixen gjort samma märkligt exakta iakttagelser vad gällde de omhändertagna vapnen som värden på stället gjort en stund tidigare. Wallander nickade åt sin kollega men sen tappade han tråden. Han betraktade värdinnan framför sig, såg in i hennes ljusblåa linjer kring ögonen som hade börjat lösas upp i konturerna, annars inget som tydde på att hon var inblandad i ett dubbelmord. Hade bevittnat ett dubbelmord, rättade han sig själv. Sen såg han över mot den man som hette Blixen. Samma korrekta oberördhet, till och med smokingflugan satt nu plötsligt perfekt ovanför den blodiga skjortan. Dessa människor föreföll honom inte verkliga och han kunde inte bestämma sig för vad han egentligen ansåg om dem. Han hade sällan träffat på överklass och han skämdes för att det fanns drag hos dem som han uppskattade. Som vittnen var de tydligen omöjliga att överträffa. Åtminstone så länge det begicks mord inne bland dem och det gällde skjutvapen.




06-07-17

16.19

Sida 39

”Och vad gör vi nu?” frågade värdinnan otåligt och såg på nytt ut som om hon ville kasta sig över närmaste telefon, som för övrigt hängde på köksväggen på bara några meters håll. ”Jo!” sa Wallander och ryckte upp sig från sina ovidkommande funderingar. ”Det som är viktigt är att underrätta anhöriga innan någonting kommer ut i massmedia. I vanliga fall är det polisens uppgift.” ”Hur går det till?” frågade värdinnan intensivt nyfiket, nästan roat, som om hon hade sitt reporterblock i högsta hugg redan. ”När vi har identifierat offren går det ut direktiv och så får det polisdistrikt som har dom anhöriga på sitt område skicka ut en bil och sen … ja sen kommer den där mardrömsscenen. Både för dom unga poliser som måste göra jobbet och för dom anhöriga. Ungefär så.” Det var tyst i rummet. Ingen kommenterade eller frågade längre och Wallander fick på nytt den där egendomliga känslan av att ha gjort bort sig i förhållande till regler som vanligt folk inte kände till. Men nu fanns ju ändå ett jobb som måste göras. Han tog ett djupt andetag och bestämde sig för att få det gjort så fort som möjligt. ”Eftersom ni kände dom två offren så vet ni väl vilka deras närmaste anhöriga är”, konstaterade han i en ton som skulle vara ett försök att låta yrkesmässig. De andra i rummet bara nickade åt honom, ingen svarade. ”Jaha”, fortsatte han osäkert och avbröt sig för att gräva upp ett anteckningsblock ur ena kavajfickan och en penna från bröstfickan. ”Offret närmast dörren, om vi börjar med henne. Vad hette hon?” ”Estelle Hamilton”, svarade Blixen sekunden före de andra. Wallander kände sig märkligt iakttagen när han plitade ner namnet. Det var något som var fel, så mycket förstod han. ”Jaha”, sa han lätt, ”och vem eller vilka är hennes närmaste anhöriga?” Det blev alldeles tyst i rummet, en tystnad som inte gav sig. Wallander såg upp, frågande och osäker sökte han dem en efter en




06-07-17

16.19

Sida 40

med blicken medan han höll sin kulspetspenna höjd i handen. ”Vet ni verkligen inte det?” frågade värdinnan med uppspärrade ögon. För första gången såg hon skakad ut. ”Nej”, sa Wallander buttert, ”det vet jag inte. Men det vet tydligen ni?” ”Hamilton”, sa värdinnan. Alla i rummet såg stint på honom och bekräftade med sina ögon det han just hade hört. ”Jaa …”, sa han osäkert och gjorde en menande gest med sin penna. ”Det kan man ju tänka sig, men kunde ni möjligen precisera det där?” ”Hamilton”, upprepade värdinnan. ”Carl Gustaf Gilbert Hamilton, den nye chefen för säkerhetspolisen. Estelle var hans mor.” *** Erik Ponti hörde nyheten i bilradion på väg till jobbet och hans första tankar rörde enbart praktiska ting. Han skulle få sin väl planerade arbetsdag tilltrasslad, han skulle behöva ägna en massa tid åt annat än han tänkt, han skulle dessutom behöva sitta av ett extra långt och pladdrigt möte i början på arbetsdagen och följaktligen börja med att bli på dåligt humör. Det hade nämligen kommit en ny chef till Dagens Eko, en modern svensk chef i slips och kavaj som kom någon annanstans ifrån och följaktligen inte kunde jobbet och följaktligen höll långa möten där han pratade mest själv medan medarbetarna skruvade på sig och såg på klockan och kände sig som om de var fast på tunnelbanan på väg till en direktsändning. Den gamle chefen hade avvikit till televisionen, trots sina ständiga försäkringar om att han alls icke haft sådana planer. Fast på det hade Erik Ponti vunnit ett vad på tusen kronor. Sådana där som ville till televisionen och göra ”kommentarer” om ditt och datt var lätta att känna igen. Sådana tankar tänkte han först. När han parkerade utanför Sveriges Radio och letade efter växelmynt till parkeringsautomaten trängde




06-07-17

16.19

Sida 41

nyheten slutligen igenom hans yrkespansar så att tanken lätt vidrörde själva tragedin. Hamiltons mor hade alltså mördats. Först hans förra fru och dotter, förra sommaren. Sen nu i somras hans nya fru och son. Och i går hans mor. Han försökte kort föreställa sig Hamiltons situation just nu, men slog fort bort den i dubbel mening hopplösa fantasin och återgick till det konkreta; han var sån, han hade varit reporter i trettio år och om han fick höra talas om en jordbävning i Kalifornien så tänkte han inte först på tusentals döda människor utan på vad de nio timmarnas tidsskillnad innebar för radions lokalkorrespondent rent praktiskt, om han redan hade ett inslag klart och när det kunde sändas. Erik Ponti uppfattade sig inte som cynisk, möjligen yrkesskadad, men absolut inte cynisk. Eftersom han var utrikesreporter hade han arbetat med alla krig av någorlunda betydelse från Vietnam och framåt och följaktligen sett mer grymheter, och beskrivit dem, än någon annan människa han kände. Det hade inte varit möjligt om han inte snabbt lärt sig att bekämpa känslor som sorg och vrede, äckel och skräck, genom att hålla fram en mikrofon som sköld mot tillvaron och be om en kommentar. Om det varit Hamilton själv hade det verkligen rört till dagens sändningar, men gudskelov var det bara hans mor, tänkte han när han gick ner i korridoren mot sitt rum och plockade upp den lapp han väntat sig från skrivbordet, hängde av sig ytterkläderna och gjorde som lappen sa, gick till sammanträdesrummet. När han kom in till de andra i ledningsgruppen, nickade och satte sig, konstaterade han att läget var ungefär så trist som han väntat sig. Den nye chefen höll just på att förklara att det var viktigt att Dagens Eko gjorde ett bra jobb när det gällde att redovisa gårdagens folkomröstning. Lyssnarna väntade sig inte bara att få höra resultatet, det kände de sannolikt redan till, förklarade den nye chefen. Lyssnarna ville ha kommentarer, inte bara från den segrande ja-sidan utan kanske i lika hög grad från förlorarna, nej-sidan. Erik Ponti suckade högt och demonstrativt och fick ett försiktigt




06-07-17

16.19

Sida 42

instämmande småleende från de två inrikeskillarna som ju redan fått utstå ledarskap av modern typ i drygt tio minuter. Av dagens övriga nyheter bedömde den nye chefen att mordet på Säpochefens mor var en viktig händelse som man också måste ägna uppmärksamhet. Förvisso skulle den saken sannolikt bli lika stor på kvällspressens löpsedlar, kanske rentav större, än resultatet i folkomröstningen, men det var inget skäl för en seriös nyhetsförmedlare att ryckas med i sensationalismen. ”Ju fortare du slutar flumma och chefa dej desto fortare kan vi ta itu med jobbet”, avbröt Erik Ponti så plötsligt att också han själv blev förvånad. Det blev mycket tyst i rummet. Chefen blundade hårt, som om han koncentrerade sig eller bekämpade en smärtreaktion. Sen pekade han på Erik Ponti med hela handen, som en militär. ”Kan du förklara vad du menar med det där?” sa han med oavsiktligt anlagd baryton. ”Ja det kan jag”, sa Erik Ponti. ”Jag önskar dej lycka till i din fortsatta karriär så att du fort blir landshövding eller vad du nu vill bli. Men vi har faktiskt mycket jobb att sköta och det går inte om du övar modernt ledarskap på oss. Kan vi nu inte övergå till det konkreta i stället?” Erik Ponti hade nästan låtit vädjande när han sa det sista, som om han verkligen ville undvika bråk trots sina grova förolämpningar, och han noterade att det nog faktiskt var just så. Och att han konstigt nog inte ens hade fått en märkbart högre puls av att säga något som han i sak funderat på i över en månad. Den nye chefen grep tag i hans vädjande tonfall, klängde snabbt ombord och undvek därmed omedelbar batalj inför hela ledningsgruppen. ”Okej”, sa han demonstrativt återhållsamt, ”vi gör så. Vad gör vi alltså åt dagens andra stora fråga, vad säger du Hempel?” Inrikeschefen Hempel hörde inte frågan eftersom han just då försökte fixa någon detalj i sin hörapparat. Men han upptäckte snabbt




06-07-17

16.19

Sida 43

läget, stoppade in hörapparaten och fick frågan upprepad. ”Vi har en preliminär affärsplan”, började han utan att med en min visa om ordvalet var en grov ironi mot modernt chefskap eller en tankelapsus. ”För det första ska Ystadspolisen hålla presskonferens om en timme, vi har en gubbe på väg. För det andra jobbar vi på att få tag på anhöriga eller vittnen som kan berätta vad som hände, om nu inte polisen berättar det. För det tredje kunde man ju tänka sej någon kommentar från polisen, om det nu är sant det som sas att Hamiltons mor hade säkerhetsvakter med sej.” ”Kommentar från polisen?” undrade den nye chefen och såg skarpsinnig ut. ”Varför det?” ”Därför att man måste fråga sej hur det kan komma sej att någon som faktiskt har säkerhetsvakter blir mördad i sällskap med dom, därför att vi har säkerhetsvakter för hundra miljoner i det nya Sverige”, svarade inrikeschefen trött. ”Jaha, jag förstår”, sa den nye chefen. ”Men vi kan nog inte hoppas på en kommentar från Säpochefen, väl? Vad säger du Erik?” ”Nej, det tror jag inte”, sa Erik Ponti. ”Jag ringer och frågar förstås, men jag tror utsikterna är små.” ”Bra!” sa den nye chefen. ”Du håller i allt som har med Hamilton själv att göra och så sköter inrikesgänget polisen och sånt. Kan vi jobba så?” Så fort han uttalat frågan reste sig alla i rummet, ivriga att komma därifrån eftersom de nu suttit inlåsta i tunnelbanan på väg till viktigt jobb. Just den där formeln – kan vi jobba så? – var en sorts signal på att man nått konsensus och att chef varit modern chef. Men för säkerhets skull avbröt alla mötet med åthävor och stolskrap så att det skulle bli oåterkalleligt. På väg ut blev Erik Ponti, inte helt överraskad, infångad av den nye chefen som ville växla några ord; han hann uppfatta en muntert skadeglad blinkning från en av kollegerna som nu till skillnad från han själv var fri att jobba. ”Okej”, sa den nye chefen när de blivit ensamma. ”Varför vill du




06-07-17

16.19

Sida 44

obstruera våra möten, det tycker jag inte är särskilt konstruktivt.” Den nye chefen la armarna i kors med handflatorna tryckta mot armbågarna, som vilken räknenisse som helst, ställde sig lite nonchalant lutad mot sammanträdesbordets kant och la benen i kors. Det föll Erik Ponti in att det var en intränad kroppsställning, kanske sånt man fick lära sig på tidens nya kurser i ledarskap. ”Du tycker att jag jävlas lite med dej?” frågade Erik Ponti avväpnande muntert. ”Ja, det är ju ett måhända lättvindigt sätt att uttrycka saken”, sa chefen med ansträngt bibehållen säkerhet eftersom allt annat skulle ha varit omöjligt i kombination med den kroppsställning han intagit. ”Det beror bara på att du tar upp tiden med så mycket svammel”, sa Erik Ponti. ”Du måste förstå att det finns lämpliga och olämpliga tidpunkter att delge oss andra dina visheter. Och just i dag till exempel, var det sällsynt olämpligt.” ”Varför det?” Erik Ponti såg på klockan. Det var verkligen en olämplig tidpunkt att starta en konflikt, han hade ett myller av inkommande rapporter från alla utrikeskorrespondenterna, världens reaktioner på Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen, att tänka på. Och sen det där med Hamiltons mor. Men å andra sidan var handsken redan kastad och det måste sluta med att någon backade. Det allra snabbaste sättet var kanske att bara be om ursäkt och sen skynda ut till jobbet. Men med en sån lösning kunde man ana en utdragen och obehaglig fortsättning. ”Varför det?” upprepade den nye chefen otåligt och mycket beslutsamt, som om han anat en osäkerhet i Erik Pontis långa betänketid. ”Därför att just i dag har vi ovanligt mycket att göra, själv har jag ett helt fältslag av korrarnas inkommande rapporter att hålla reda på. Ja, och sen det där med Hamilton. Och just då, just då, sätter du igång att undervisa oss andra i journalistik, en av dina återkommande svagheter. Fattar du inte att du skämmer ut dej, bortsett från att du saboterar vårt jobb?”




06-07-17

16.19

Sida 45

Erik Ponti insåg att han valt strid. Men han ville ändå göra den så kort som möjligt och det uteslutande av det triviala skälet att han hade bråttom. ”Om det uppstår den här typen av fientlighet i ledningsgruppen”, började den nye chefen med hård jämn betoning på orden, ”så är det ju faktiskt möjligt att du bör överväga din ställning.” ”Hörru din lilla fjolla”, svarade Erik Ponti med en demonstrativ suck, ”jag har till skillnad från dej varit journalist i snart tre decennier och ungefär samma gäller för alla andra här i ledningsgruppen som måste lyssna på dina små seminarier. Den konflikt du har med mej har du med alla, skillnaden är möjligen den att jag är mer direkt. Eller också har jag intervjuat och träffat för många chefer i mina dar.” ”Om du inte finner att du kan göra en konstruktiv insats i ledningsgruppen så tycker jag du bör överväga att dra konsekvenserna av det”, svarade den nye chefen och kramade plötsligt med båda händerna om sina armbågar. ”Det här är en offentligt intressant arbetsplats, som du vet”, svarade Erik Ponti och såg på nytt på klockan. ”Ett storbråk mellan dej och mej kommer att skämma ut dej och förstöra din fortsatta karriär. Varje form av offentlig diskussion, som oundvikligen blir följden av ett sånt bråk, leder till att du gör dej löjlig, det du är mest rädd för av allting. Detta är en varning i all vänlighet, och nu måste jag faktiskt gå till jobbet.” ”Och om jag ger dej sparken”, sa den nye chefen med beslutsamt tonfall och obeslutsam min. ”Om du försöker ge mej sparken så kommer du att bli förvånad över utvecklingen, inte minst den följande diskussionen. Du är bara en liten chef, låt vara mycket modern som säger affärsidé och så där. Men du är inte journalist, nå det kanske du har blivit nu. Men du ligger ungefär ett dussin journalistpriser efter mej om jag ska uttrycka saken milt. Kort sagt, snacka inte så jävla mycket på mötena utan låt oss jobba i stället.” Erik Ponti tog motståndarens korta tvekan till intäkt för att göra




06-07-17

16.19

Sida 46

samma sak som hans kolleger redan hunnit göra, han gick. Skälet till att han inte var upphetsad eller förbannad när han kom in på sitt rum, det märkliga skälet, det som var yrkesskadan eller professionalismen, beroende på vem som beskrev, var att han inte hade tid. Han lyfte telefonluren innan han satte sig, slog numret som han kunde i huvudet, 7368001, på väg ner i stolen. Han kände inte den sekreterare som svarade, han förklarade maskinmässigt artigt vem han var, uttryckte sin förståelse för att Säpochefen inte var omedelbart tillgänglig och lämnade meddelande om hur och när han kunde bli uppringd. Han såg på nytt på klockan. Sen klarade han av ett möte på tre minuter och fick viss kontroll över hur Europas välkomnande av Sverige skulle te sig i de kommande sändningarna av Dagens Eko. Därefter satt han på nytt med Hamilton i tankarna. Plötsligt snuddade han vid tragedin, när han snabbt rekapitulerade vad som hänt var det oundvikligt. Han satte omedelbart betsel på känslor och fantasi och slog fram Hamilton i sin dator och såg på rubrikerna och deras hänvisning till arkivet. När de hade dödat hans fru Teresia Corazón och sonen Ian Carlos hade italienska RAI 2 gjort en TV-intervju med den maffiaboss som ansågs ligga bakom morden och där fanns onekligen ett citat väl värt att upprepa: ”Den man som inte kan ta hand om och försvara sin familj är ingen riktig man.” Sen följde en del hycklande reservationer om att det naturligtvis var fullkomligt obekant för den intervjuade maffiabossen vad som hade hänt i Stockholm, att detta bara var en reflexion i största allmänhet och så vidare. Sånt gjorde sig bra i TV, Erik Ponti hade sett det på den kassett han lånat ljudet från, eftersom maffiabossen med belåten min förklarade att han var ansvarig medan hans mun pliktskyldigast dementerade. Det hade inte gått att använda i radio förra gången och antagligen




06-07-17

16.19

Sida 47

inte nu heller. Men fram med det från arkivet. Alltså. Rekapitulation först. Svenska affärsmän kidnappade av siciliansk maffia för tre år sen. Hamilton och ett okänt antal liknande militärer befriade gisslan till ett rätt högt pris i döda mafiosi. Nu insåg Erik Ponti att jobbet trots allt skulle gå ganska fort. Det fanns nämligen inte så mycket att göra på själva Hamiltonvinkeln utom rekapitulation, eftersom ingen intressant person kunde förväntas kommentera någonting. Inte ens den där maffiabossen, eftersom hans gamla kommentar nog stod sig ganska gott än i dag. Fortsatt rekapitulation alltså. Delar av den fanns redan gjord, här kunde tjänas in en del tid sen förra gången. Därefter sände den sicilianska maffian upp folk till Stockholm. Två man försökte döda Hamilton utanför regeringsbyggnaden Rosenbad. De sårade honom men han sköt dem båda till döds. Därefter dödade ett annat team från Sicilien ändå hans förra fru, hans dotter som hette … just det, Johanna Louise var det. Och sen trodde man väl att det var över. Nej just det, de tog hans frus barn i hennes första äktenskap, och pojkens far och dessutom en del tjänstefolk i Kalifornien. Erik Ponti gjorde en del beställningar från arkivet och antecknade samtidigt på sitt stora kollegieblock, en vana från äldre tiders journalistik. Han drog ett streck i blocket, såg på klockan på nytt. I och med sossarnas valseger gjordes Hamilton överraskande till ny Säpochef och lika överraskande accepterade han. Den nya regeringen hade samtidigt befordrat honom två steg, ända upp till viceamiral, vilket retat en hel del militärer, oväsentligt just nu, men skälet var enligt inte särdeles bekräftade uppgifter att Hamilton krävt en tydlig markering att Säpochefen på intet sätt var underställd rikspolischefen; det var väl känt vad Hamilton ansåg om ”en rikspolischef vars huvudsakliga insatser görs på biopremiärer och i TV-soffor på morgnarna, en insats så storartad att den i tjänsten




06-07-17

16.19

Sida 48

tvingar honom att köra fort utanför dagis”. Någonting i den stilen. Rikspolischefen kunde man naturligtvis be om en kommentar. Erik Ponti tvekade, det fanns en uppenbar journalistisk frestelse: ”Hur kan du som rikspolischef förklara att det ena mordoffret hade säkerhetsvakter som tydligen inte skyddade offret?” ”Olyckligtvis faller ju ansvaret på Säpo i det avseendet.” ”Så du menar att den besvärliga frågan hellre borde ställas till Säpochefen?” ”Ja, jag vill ju inte lägga sten på börda just nu … men rent spontant är min reaktion liksom i alla fall att ansvaret är Säpochefens snarare än rikspolischefens eftersom det ju var så noga med att vi inte skulle ha någon koll på Säpo i och med att det blev en ny chef, om man säger så …” Ungefär så skulle det väl låta om TV-soffornas riddare av första graden skulle kommentera. Det skulle bli ett jävla liv. Ett jävla liv var inte fel för en god reporter. Erik Ponti ringde rikspolischefen, fick besked om att rikspolischefen just nu satt i en intervju men skulle ringa upp så fort han blev klar. Han antecknade i sitt block, ”jävla liv, rikspolischefen, helst med kask på huvudet”. Sen sökte han snabbt upp sin förlorade tråd. Jovisst ja, sen kom mordet på hans fru och son. Man trodde sig veta hur det hade gått till och vem som var skyldig, en försvunnen ABAB-vakt. Det fanns inte mycket att göra åt den vinkeln, utom att rekapitulera. Senare på eftermiddagen skulle man möjligen kunna moralisera med efterklokhetens visa kunskap, ställa frågor om det lämpliga i att göra Hamilton till Säpochef trots att han hade detta tydligen eviga dödshot hängande över sig själv och sin familj. Eller kunde man lika gärna vända det åt andra hållet, kanske hellre det, en positiv vinkel: vad fanns för mening i Hamiltons liv, var fanns det positiva uppdrag som han skulle ägna resten av sitt dystra liv åt? Jo, Säpochef naturligtvis. Var det så regeringen hade tänkt, Lars




06-07-17

16.19

Sida 49

Kjellsson? Naturligtvis var det så regeringen hade tänkt. Och i sak fanns inte skäl att ändra på den inställningen. Det var ju ingalunda så att Säpochefens mor hade skonats om … ja alltså, Hamiltons mor hade inte skonats vad han än haft för yrke eller funktion i det svenska samhället. En intressant vinkel. Erik Ponti ringde upp den både nye och före detta statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Kjellsson, förvånade sig över att han kom ihåg det gamla numret rätt i huvudet och förvånade sig lika mycket över att han omedelbart fick svar. *** Kurt Wallander avskydde presskonferenser och känslan av obehag låg kvar och molade inombords ännu efter två dar. Björk hade varit på honom efteråt och kritiserat honom för hans sura attityd och minst sagt ingående redogjort för det demokratiska samhällets krav på öppenhet och myndigheternas uttalade skyldighet att samarbeta med medierna. Det fanns inget intellektuellt fel med de argumenten, men det som gjorde Wallander misstänksam mot Björks demokratiska sinnelag var den påtagliga iver som polismästaren visade varje gång han fick anledning att utöva denna mycket speciella form av demokrati. Dessutom fanns det en självklar motsättning mellan medierna och polisen, särskilt om det gällde en mordutredning som ännu inte slutförts. Mediafolket ville ha så stor kunskap som möjligt, så många saftiga detaljer som möjligt. Polisen ville hålla inne med så många detaljer som möjligt, eftersom det senare kunde vara av avgörande betydelse om ett vittne eller en misstänkt läst sig till betydelsefulla kunskaper i tidningarna eller ej. Den egenartade omständigheten att ett av vittnena dessutom var reporter på Sydsvenskan hade kunnat ställa till det rejält. Henne var det ju tydligen omöjligt att få hejd på. Själva händelsen hade skildrats detalj för detalj i Sydsvenskan och därmed i efterhand i alla andra medier. Hade man inte redan fått tag på gärningsmännen hade den




06-07-17

16.19

Sida 50

typen av publicitet kunnat bli förödande i en kommande rättegång. Men nu hade man ju tursamt fått tag på båda gärningsmännen. Eller rättare sagt, genom Guds försyn eller genom den notoriske fylleristen Åla-Nisses orådiga ingripande hade de båda gärningsmännens flykt blivit mycket kort. Wallander hade med hjälp av Interpol-sektionen i Stockholm fått båda gärningsmännen identifierade, de hette Guido och Salvatore Sanglieri, var antingen kusiner eller bröder, i vart fall sicilianare och knutna till samma maffiaorganisation som härjat tidigare i Säpochefens närhet. Den som hade överlevt, och nu börjat röra på sig så smått nere på observationsavdelningen på Ystads Lasarett, var Salvatore. Två man från ordningen höll vakt utanför hans dörr, vilket kanske inte var tillräckligt eftersom medierna lyckats få fram uppgiften och publicerat den. Men läkarna vägrade att släppa ifrån sig ”patienten” innan han kunde flyttas ”utan medicinsk risk”. Det skulle ändå kännas betydligt tryggare att ha honom i förvar i polishuset. Läkarna hade utlovat ett kort förhör med ”patienten” samma eftermiddag, förutsatt att inga medicinska komplikationer tillstött; han hade ådragit sig en rejäl hjärnskakning, en del ansiktsblessyrer och fyra brutna revben. Martinsson hade skött den lilla sidoutredningen som gällde Åla-Nisse. Utredningsavsnittet var klart och Wallander kände en viss tacksamhet över att det nu låg nere på åklagarens bord, att det var åklagaren som skulle tvingas ta ställning till frågan om hur Åla-Nisse skulle åtalas. Martinsson hade uppenbart haft kul i sin utredning, och han hade underhållit ett halvt morgonmöte inne hos Björk med drastiskt skånska formuleringar. Enligt Åla-Nisses föga trovärdiga version hade trafikolyckan på Snogeholmsvägen berott i första hand på att utlänningarna kört som dårar, medan han själv kört mycket omdömesgillt. Åla-Nisse hade haft ett ärende hos en bekant nere i en fiskebod vid stranden av Snogeholmssjön. Där hade man fört ”vissa diskussioner




06-07-17

16.19

Sida 51

som gällde fiske” och sen hade Åla-Nisse, nykter förstås, i lagom takt kört hemåt. Han förnekade att han skulle haft traktorns framlyktor släckta och han värjde sig indignerat mot varje insinuation om att det här skulle vara hans vanliga rutin när han körde berusad, som grannarna påstått. Det faktum att han var berusad när polisen kom, långt senare på kvällen, berodde på att han tagit sig några rejäla jävlar på grund av chocken. Att han avvikit från platsen berodde på att han så fort som möjligt ville ta sig till en telefon för att ringa efter ambulans, han ansåg sig inte själv kvalificerad att genomföra någon första hjälpeninsats. Han påstod sig också ha ringt efter ambulans och kunde inte förstå varför hans samtal inte hade registrerats någonstans (uppenbarligen var han omedveten om att den typen av samtal alltid registreras och dessutom spelas in och förses med tidskod). Han avsvor sig varje ansvar för eventuella tekniska brister i det skånska ambulanssystemet. Kort sagt tillbakavisade han också varje anklagelse som gick ut på smitning. Hans traktor låg kvar på platsen, ju. Då kunde han väl inte ha smitit? Alla visste ju att det var hans traktor och förresten framgick väl det av registreringsnumret och dessutom hade han gått raka vägen hem, för att som god och ansvarsfull medborgare ringa efter ambulans, så då kunde det väl inte räknas som smitning? Han bestred också vållande till annans död, på den grunden att han ansåg att ”utlänningarna” vållat trafikolyckan genom sin vansinneskörning. På den sista punkten motsa den tekniska undersökningen mycket bestämt Åla-Nisses version. Teknikerna bedömde att bromsspår och skadorna på de två fordonen tydde på att bilen med de två gärningsmännen hade kört högst sjuttio kilometer i timmen. Wallander hade spontant trott på den sista uppgiften. Det föreföll logiskt att två yrkesmördare färdades normalt i trafiken, att de på intet sätt ville dra uppmärksamheten till sitt fordon. De hade hyrt två bilar, en inne i hamnen i Malmö och en på Sturups flygplats, de hade företett falska körkort och falska pass, fast i




06-07-17

16.19

Sida 52

italienska namn, som om de inte haft någonting emot att polisen i Sverige, långt efter att de satt sig i säkerhet, skulle kunna räkna ut att man borde misstänka just italienska medborgare. En sorts maffiahälsning, gissade Wallander. De hade förmodligen varit på väg att byta bil, man hade ännu inte hittat deras andra hyrbil. Sen skulle väl den ene ha tagit flygbåten över till Köpenhamn och den andre … tja, vadsomhelst. Antagligen hade man aldrig fått tag på mördarna om det nu inte varit för Åla-Nisses dramatiska insats i händelseförloppet. Förmodligen skulle Åla-Nisse klara sig ganska helskinnad ur det hela och Wallander tyckte inte att det var så mycket att känna sig upprörd över. Om Åla-Nisse åstadkommit exakt samma effekt på vanliga skåningar, från slott eller koja, så hade varken polis, åklageri eller domstol lagt fingrarna emellan. Antagligen hade han då dömts för alla de tänkbara brotten, åkt in på flera år och kört traktor för sista gången, åtminstone lagligen. Men som det nu var, med denna tur i oturen, så skulle åklageriet antagligen strunta i rattfylla och smitning och dra trafikbrottet och vållandet till domstolen. Och där skulle Åla-Nisse till sin förvåning finna att han hamnat i ett massmedialt intressant mål, och att han dessutom var något av en folkhjälte. Han skulle nog till slut komma undan med lite böter. Rent juridiskt var det förstås åt helvete, men som Martinsson sagt så kunde man väl ändå inte tycka att det var helt fel? Det fanns emellertid en trafikfråga som var betydligt allvarligare, eftersom den gällde själva mordutredningen. Wallander ansåg nämligen att mordutredningen var långt ifrån klar, trots de triumfatoriska besked som Björk lämnat på presskonferensen häromdagen. I och för sig var det bra att Björk spritt den missuppfattningen runt om i medierna. Det skulle göra att man fick bättre med tid att tänka och arbeta. Wallander tog fram ett kollegieblock och la det framför sig på sitt nästan tomma skrivbord. Det var ännu någon timme tills han kunde




06-07-17

16.19

Sida 53

åka ner till lasarettet för att se om den överlevande mördaren hade något att säga till svensk polis. Tid och plats, hur veta? skrev han överst på den tomma sidan och drog två streck under texten. Att hitta till Vrångaholm var i sig inte så komplicerat. Slottet stod utmärkt också på de kartor över Skåne som man fick med sig i hyrbilarna. Det var inte där problemet låg. Men hur visste två sicilianska yrkesmördare att offret skulle befinna sig på Vrångaholm just denna kväll, hur visste de att det bara fanns två säkerhetsvakter kring offret? Eller visste de till och med att offret hade för vana att behandla sina säkerhetsvakter som någonting katten släpat in och hur visste de att de skulle parkera en bit från slottet, i en kurva i allén, så att de inte kunde synas från den position utanför huvudingången som säkerhetspoliserna intagit? Wallander ritade upp slottet och allén och bilen med de två säkerhetspoliserna framför sig på den tomma sidan. De kunde helt enkelt ha improviserat, tänkte han. Just det här verkade inte helt omöjligt. Mördarna parkerar försiktigtvis en bit bort, lagom långt för att inte synas, lagom nära för att snabbt kunna återvända och fly. De upptäcker de två poliserna, som för övrigt befinner sig i en bil som verkligen mycket tydligt annonserar att den är en civil polisbil. De går runt slottet utan att upptäckas eftersom ingen där inne kan se ut i mörkret och eftersom de två ”konstaplarna” sitter där de sitter. De måste ha sett middagen, varför gick de inte in då? Var de så kalla och behärskade att de väntade på ett bättre tillfälle? Vad kunde vara bättre än ett middagsbord där alla sitter ner? För inte kunde de väl veta att alla middagsätare skulle tränga ihop sig i ett litet rum på övervåningen efter middagen? Det var ju dessutom kallt ute, hur kunde de då, klädda i mörka kostymer, vänta timme efter timme? Så kunde det alltså inte ha gått till. Mördarna måste ha kommit mycket senare. Hade de varit inställda på att slå till när gästerna




06-07-17

16.19

Sida 54

lämnade slottet, hade de i så fall tänkt ge sig på de två säkerhetspoliserna först? Wallander insåg att han inte skulle få några särskilt övertygande svar på de frågor han ställde sig själv. Det väsentliga kvarstod hur man än vände och vred på saken: mördarna måste ha fått information från antingen någon av gästerna, från värdfolket, eller från den tillfälligt inhyrda personalen som serverade och diskade. Eller från någon person som kände någon av dessa. Information inifrån, skrev han och drog ett beslutsamt streck under slutsatsen. Följaktligen fanns någon skyldig till medverkan just nu på fri fot, just nu övertygad om att polisen hade avslutat sin mördarjakt. De indirekta kontakterna till ett tjugotal personer kunde röra sig om ett högst avsevärt antal människor. Skulle man alltså få fram den eller dem som gjort morden möjliga att planera och genomföra så måste man förhöra mycket folk, dessutom i ett ärende som var obehagligt och inte gärna kunde missförstås: Hur många fler än ni själva kände till att ni skulle på middag till Vrångaholm den här kvällen? Använder ni samma tjänstefolk i flera middagssammanhang? Kan någon annan här i huset ha fått veta och haft möjlighet att föra informationen vidare? Visste exempelvis era barn om vart ni skulle och hur det går till på sådana här middagar? Björk skulle bli vansinnig. Han hade redan förstulet förklarat för Wallander att man måste ”visa särskild hänsyn”, vad nu det egentligen betydde, när det gällde eventuella förhör med vittnen och anhöriga. Björk spelade golf, var med i Rotary och hade till och med vid något tillfälle bjudits på jakt till skånska slott. Det fanns många som kunde lyfta på telefonluren, ringa Björk och uttrycka sin ”förvåning” eller sin ”irritation”, vilket väl var närmast att se som kraftuttryck, över att en enkel polis kom och ställde obehagliga frågor till det skånska samhällets stöttepelare. Det skulle inte bli så lätt. Det skulle rentav kunna bli frågan om att helt släppa det här utredningsavsnittet,




06-07-17

16.19

Sida 55

trots att det möjligen gällde att finna en eller flera personer som var skyldiga till medverkan till mord. Om man hade den viljan, som Wallander räknade med att Björk nog snart skulle kunna drabbas av, så kunde man ju dessutom resonera sig fram juridiskt till att avblåsa jakten på de avgörande informationerna till mördarna. För om man antog att den som lämnat informationer som sen visat sig leda till mord inte fått betalt och inte begripit allvaret, så var det ju inte ens frågan om brott. En sådan person borde kanske ha hört av sig till polisen? Nja, inte nu när det stod i tidningarna att allt var klappat och klart. Men en sådan person skulle kanske prata vitt och brett om saken och därmed flyta upp rätt fort i den kommande serien av förhör. Och omvänt. Om ingen sådan oskyldig informatör flöt upp i utredningen så låg det ju nära till hands att föreställa sig en skyldig informatör. Wallander förutsåg att det skulle kunna bli bråk på den punkten och över huvud taget kände han en stark olust inför det som måste göras. För så såg han det, det måste göras. Halmstrå, skrev han framför sig och gick sen in till Björk för att fråga om de handlingar han beställt från rikskrim hade kommit. Det hade de inte, han fick nöja sig med ett telefonnummer till en kommissarie Rune Jansson på rikskrims våldsrotel. Det var denne Jansson som höll i allt Hamiltonmaterial. Tillbaks inne på sitt rum tvekade han inför telefonen medan han förstrött bläddrade i en pärm med det rättsmedicinska utlåtandet. Där fanns ingenting som var oväntat, de upplysningar han fått redan på mordkvällen av de ovanligt skjutvapenkvalificerade middagsätarna hade förstås i allt väsentligt visat sig korrekta. Halmstråt gällde möjligheten till en bakväg till kunskap. När sicilianarna mördat Hamiltons fru och barn hade de alldeles uppenbart använt sig av en insider, och det var ju möjligt att man kunde få fram något mer om deras modus operandi genom de kunskaper som rikskrim satt på. Det kunde finnas en hel del av betydelse som faktiskt inte stått i tidningarna.




06-07-17

16.19

Sida 56

Han såg på klockan som för att rädda sig från telefonsamtalet därför att han måste köra ner till lasarettet. Men det gick inte, han behövde inte gå än på tjugo minuter. Han ryckte beslutsamt upp telefonluren och slog numret. Hans kollega där uppe visade sig vara östgöte, med en alldeles tydlig dialekt. Wallander förstod inte varför, men det gjorde honom genast på bättre humör. Den östgötske kollegan försäkrade först att det beställda utredningsmaterialet var på väg och skulle komma senast nästa dag men att det nog inte fanns så mycket i det som inte var allmänt känt eller också sådant som man rätt enkelt kunde sluta sig till. Men kollegan hade sysslat en hel del med materialet och började genast att rekapitulera det. Att mörda Hamiltons fru och barn var till en början ett förbrytartekniskt konststycke. Det hade knappast varit en framkomlig väg att försöka ta sig in i det hamiltonska huset, även om det låg avskilt ute på landet. Huset var omgärdat av murar och elektronik som skulle göra det omöjligt att ta sig in utan upptäckt. Och … tja, att smyga in där på natten och veta att man var upptäckt och vem som väntade inne i det mörka huset, nej det var nog ingen attraktiv idé. Särskilt med tanke på hur det gått för alla tidigare utsända mördare som konfronterat Hamilton själv. Hans fru hade dessutom mycket oregelbundna vanor, hon lämnade aldrig huset på någon förutsägbar tid och skötte det mesta av sitt arbete, hon hade varit anställd på IBM som expert på utländska rättigheter och kontrakt, från hemmet via datorer. Både hennes och hennes mans bil var skottsäkra och försedda med allehanda finesser som automatiska larm och automatisk brandsläckning, skydd mot gasattacker och så vidare. Att ge sig på bilarna skulle inte ha gått så bra, särskilt inte som det fanns två bilar och man aldrig kunde veta vem som man i så fall anföll, Hamilton själv, med riskabla konsekvenser, eller hans fru. Teoretiskt skulle det ha funnits en svag länk i kedjan om barnet




06-07-17

16.19

Sida 57

varit placerat på dagis, men av uppenbara skäl var det inte så. Inget hämta och lämna, alltså. Ingen given möjlighet att mörda eller kidnappa barnet. Det fanns då bara en svaghet i kedjan av säkerhet som omgav den hamiltonska familjen, fast det var ju ingenting som man inte tänkt på. Då och då måste hon besöka IBM:s huvudkontor och följaktligen parkera sin bil utanför. IBM låg avskilt ute i Kista och de anställdas parkeringsplats låg flera hundra meter från huvudbyggnaden, dessutom med dålig sikt åt alla håll. Men som sagt, visst hade man tänkt på det här. Direktörerna parkerade sina bilar direkt utanför huvudingången, de var de enda som fick köra upp dit. Följaktligen hade man bestämt att också hon skulle få parkera där. Men inte nog med det. Man hade byggt en stålbur runt de fyra eller fem parkerade direktionsbilarna och de hölls under uppsikt av vakten i receptionen som hela tiden kunde se bilarna genom stora glasrutor. ABAB-vakterna hade nycklarna till stålburens lås, ingen kunde alltså utan upptäckt ta sig fram till bilarna. ”Men det var ändå just det dom gjorde”, funderade Wallander högt när hans kollega gjorde ett oväntat uppehåll i sin snabba föredragning. ”Just det”, sa Rune Jansson. ”Rent operativt eller vad man ska säga så har förövarna gått mycket grundligt till väga. Man måste ju tänka sej att dom till en början bedrivit en del fältstudier.” ”Och insett att alla vanliga metoder skulle vara omöjliga, men sen ändå hittat en metod”, muttrade Wallander. ”Jo, teoretiskt är det ju enda möjligheten”, sa Rune Jansson. ”Men det bekymmersamma är hur dom fått svenskar att delta i en operation som syftade till mord på en mor med barn, dessutom Hamiltons barn.” ”Vad tror ni, ni som har funderat på saken där uppe? Det verkar ju inte så troligt när man spontant försöker begripa”, sa Wallander. Samtidigt korsade han över ordet halmstrå i blocket framför sig. ”Pengar”, sa Rune Jansson kort. ”Pengar är enda förklaringen. Sici-




06-07-17

16.19

Sida 58

lianska maffiamedlemmar lär ju inte utan vidare kunna smyga runt våra knutar här uppe och bedriva fältstudier utan att väcka uppmärksamhet. Alltså måste dom köpa svenskar.” ”Vi har ju knappast någon sån brottstradition i Sverige”, invände Wallander lamt. ”Jag menar, inte hjälper väl nån här på våra breddgrader mördare bara för att man får lite tipspengar?” ”Nej just det”, sa Rune Jansson snabbt. ”Inte lite tipspengar. Mycket pengar eller rentav inihelvete mycket pengar. Du har väl en föreställning om vilka ekonomiska resurser som den sicilianska maffian kan mobilisera? Dom drar in någon miljard om året. I dollar.” ”Är det er teori om ABAB-vakten?” frågade Wallander och skrev samtidigt pengar, mycket pengar, framför sig på blocket och drog två tjocka streck under orden. ”Ja”, sa hans Stockholmskollega som gudskelov inte alls var stockholmare. ”Vi har ett sprängattentat. Någon kom åt hennes bil, fick in en bomb i bensintanken med hjälp av nyckeln eftersom den förvarades i receptionen hos vakterna.” ”Varför förvarades nyckeln hos vakterna?” avbröt Wallander snabbt. ”För utan nyckel hade det väl inte gått att öppna locket till bensintanken?” ”Mitt i prick”, konstaterade Rune Jansson. ”Eftersom det var lite trångt där bland direktörsbilarna, måste det gå att flytta på dom om någon direktör viktigare än andra direktörer skulle ut. Därför nycklarna hos ABAB-vakterna.” ”Den försvunne ABAB-vakten fick så mycket pengar att han var beredd att begå mord, den hypotesen gäller fortfarande?” frågade Wallander. ”Jo den gäller”, sa Rune Jansson. ”Han placerar bomben, påstår att han ska gå ett ärende och försvinner sen för alltid. Tjugofem minuter senare exploderar bilen nere i Kista centrum, i närheten av motorvägen. Hade bilen inte varit fulltankad hade det hela kanske kunnat få en något lyckligare utgång, barnet levde fortfarande när brandbilarna kom till platsen. Men dom svåra brännskadorna … nåja, det där är ju




06-07-17

16.19

Sida 59

historia. Det avgörande är att den vi på goda grunder bedömer som skyldig fick så mycket betalt att det skulle kunna räcka till ett gott liv någon annanstans.” ”Hur mycket då tror du?” frågade Wallander och ritade samtidigt dollartecken framför sig i blocket. ”Tja, vad skulle du tro själv. Två miljoner? Tre miljoner?” ”Hade den där ABAB-vakten något kriminellt förflutet?” frågade Wallander. ”Naturligtvis, han har ett illustert förflutet som dörrvakt. Den vanliga visan alltså.” ”Då skulle det väl kanske räcka med två miljoner”, funderade Wallander. ”Och hur mycket tror du en extraknäckande servitris i Skåne kostar?” ”Du söker en insider till det där som hände på Vrångasjö eller vad det heter”, konstaterade Rune Jansson. ”Ja”, sa Wallander. ”Det som oroar mej är hur i helvete mördarna kunde veta när och hur och var. Att dom kan skjuta hagelbössa förvånar mej inte, men det där andra är lite störande.” ”Kan tro det”, mumlade Rune Jansson och lät som han tänkte efter. ”Kan tro det … jag skulle nog kolla vem som plötsligt åkt på dyr semester och lite sånt där om jag var du. Det vore ju bra om vi kunde få fatt i såna som hjälper utländska mördare. För att uttrycka sej milt.” ”Ja”, sa Wallander, ”jag ska just iväg och förhöra den överlevande mördaren men något säger mej att han inte lär vara särskilt talför.” ”Neej”, skrattade Rune Jansson, ”det tror inte jag heller. Säga vad man vill om maffian, men några särskilt frekventa goltuppar är dom väl inte. Ring mej om du vill något!” Wallander kände sig upplivad av samtalet. I den senaste stora mordutredningen i Ystad hade han och hans kolleger sysslat mycket med ekonomiska kontroller eftersom de varit ute efter en kriminell miljardär. Det rent ekonomiska utredningsarbetet hade visserligen inte gett så mycket när det gällde att få fram avgörande bevis. Men




06-07-17

16.19

Sida 60

det hade ju gett kunskaper om hur man kartlägger medborgares ekonomi. Här fanns alltså en framkomlig väg vid sidan av obehagliga förhör med folk som skulle kunna vägra att samarbeta, dessutom framgångsrikt, därför att de helt enkelt inte ansåg sig ha tid med dumheter. Man skulle kunna tänka sig att någon som varit fattig plötsligt hade blivit rik. Eller möjligen skulle man lika gärna tänka sig någon som haft stora ekonomiska bekymmer och inte längre hade det. Wallander kände sig uppiggad när han körde ner till sjukhuset. Han hade funnit en del goda argument för att åtminstone till en början stå emot Björks förväntade ogillande inför tanken att Ystadspolisen skulle besvära den skånska överklassen. På sjukhuset sökte han först upp den överläkare som tagit den anhållne sicilianaren under sina vingars medicinska beskydd och dessutom tänkt sig en presskonferens i ämnet infångad och väl vårdad mördare, något som Björk dock lyckats avstyra. Överläkaren tog emot inne på sitt chefsrum tillsammans med några underlydande vars funktioner var oklara för Wallander. Det började med en något pompös medicinsk föredragning som, såvitt Wallander förstod, skulle ha kunnat klaras av mycket kortfattat och utan latin. I så fall hade det hetat att patienten hade lite ont i huvudet till följd av en hjärnskakning. När detta meddelande äntligen var framfört frågade Wallander stillsamt om man inte kunde överföra den anhållne till polishuset redan under kvällen, eftersom det ju tydligen bara gällde huvudvärk. Han blev åthutad och fick en ny dos medicinska termer sköljda över sig som han tog emot utan att visa irritation eftersom han redan funnit sitt motargument. ”Jag tänkte närmast på säkerhetsaspekterna”, sa han avmätt. ”Som framgått av alla skriverier har vi att göra med personer som kommer in med hagelgevär i händerna och skjuter allt som står i vägen. Jag menar, eftersom det nu är känt var den här gynnaren finns så riktar sig ju hotet inte bara mot vår bevakningspersonal utan också mot er som arbetar här.”




06-07-17

16.19

Sida 61

”Finns det en seriös fritagningsrisk?” frågade överläkaren nervöst. ”Ja, det skulle jag nog vilja påstå”, sa Wallander tvärsäkert. ”Den här patienten råkar vara medlem i världens största gangsterorganisation och dom har ju visat sej fullt kapabla att slå till i Skåne. Och nu vet dom var han finns …” Hans hotelser hade avsedd verkan. Patienten visade sig ha tillfrisknat avsevärt och var därför i stånd att förhöras omedelbart. Och kunde säkert också flyttas till häkte senare under kvällen, utan överhängande medicinsk risk. ”Bra”, sa Wallander. ”Talar han engelska?” ”Han har i alla fall ett utomordentligt rikt register av anglosaxiska svordomar”, svarade överläkaren trött. Det verkade som om han redan tappat intresset för sin patient. När Wallander kom in i fångens sjukrum var det första han tänkte på den uniformerade polismannens placering i rummet. Han satt med ryggen mot fönstret och läste en deckare; utifrån måste han ha bildat en tydlig silhuett. Ordningspolisen reste naturligtvis på sig och hälsade när Wallander kom in och blev genast bryskt tillrättavisad för sin placering och kommenderad att sätta sig inåt rummet och flytta om sin läslampa. Medan polismannen stukad började organisera om i rummet betraktade Wallander mördaren i sängen. Han var vaken och såg stint tillbaks på Wallander, hans ansikte var svullet och omplåstrat och han hade bandage kring huvudet, men hans blick var vass och arrogant. ”Jag är kommissarie Wallander vid den lokala polisen”, började Wallander på engelska och drog fram en stol till sängkanten och satte sig. ”Man har sagt mej att ni talar engelska, stämmer det?” ”Tillräckligt för att be alla snutjävlar fara och flyga i alla fall”, svarade mördaren aggressivt. Han talade som en amerikansk gangster på film. ”Bra”, sa Wallander. ”Mycket bra, det gör det här lättare för oss. Jag är förstås här i tjänsten och enligt svensk lag är det nu min skyldighet att meddela er att ni är anhållen, misstänkt för mord.”




06-07-17

16.19

Sida 62

”Om det är den goda nyheten, vad är då den dåliga nyheten?” muttrade mördaren som inte föreföll särdeles förvånad eller skakad av det han just fått veta. ”Ni har alltså förstått innebörden i det jag säger?” fortsatte Wallander utan att bry sig om mördarens makabra skämtsamhet. ”Advokat? När och vem?” frågade mördaren. ”Ni kommer att få en advokat som den lokala tingsrätten förordnar till en häktningsförhandling och vi kommer snart att överföra er till ett fängelse”, fortsatte Wallander koncentrerat eftersom engelskan kändes rostig. Mördaren nickade bara att han hade förstått. ”Jag måste nu formellt fråga er hur ni ställer er till anklagelsen”, fortsatte Wallander. ”Oskyldig naturligtvis!” sa fången. Hans ansikte sprack samtidigt upp i något som måste ha varit hans första leende på länge, eftersom han överraskades av smärtor från olika sår i ansiktet och genast återtog sitt utslätade ansiktsuttryck. ”Ni har inte tillsammans med en annan person vid namn Sanglieri befunnit er på Vrångaholms slott, ni har inte mördat någon? Är det så jag ska uppfatta er inställning?” frågade Wallander långsamt. ”Naturligtvis”, svarade mördaren. ”Varför skulle jag och min kusin vilja mörda två kärringar, det vore ju jävla dumt, tycker ni inte?” ”Hur vet ni att det var två äldre damer som mördades?” frågade Wallander snabbt. Mördaren log brett, men fångades snabbt in av sina smärtreaktioner. ”Snutar är sej lika överallt”, sa han. ”Ni tror ni är så jävla smarta va? Jag kanske hade en gudomlig vision av två mördade kärringjävlar, jag kanske hörde en liten fågel viska i mitt öra eller jag kanske fick höra det från en sjuksyster. Kommissarien! Gör mej en jävla tjänst va? Försök inte lira snut med mej. Har ni snott in den där bonnjäveln med traktorn förresten?” ”Ja”, svarade Wallander stelt, han kände ett krypande obehag inför




06-07-17

16.19

Sida 63

mördarens arroganta likgiltighet, ”mannen som körde traktorn kommer att ställas inför rätta i sinom tid.” ”Bra!” stönade mördaren. ”Det är för jävligt, jag som själv är från bondesläkt borde ju veta allt om fulla bonnläppar på landet. Men jag trodde inte ni hade nåt vin här uppe. Hur många år får den jäveln?” ”Han får knappast ett så långt fängelsestraff ”, svarade Wallander lamt. ”Bra”, sa mördaren och såg verkligen lättad ut, ”det betyder alltså att min kusin är vid liv?” ”Det sa jag inte”, sa Wallander och fick plötsligt en absurd idé. ”Men jag kan svara på den frågan om du svarar på en enda av mina frågor, högst informellt, bara för att jag vill veta.” ”Kom igen med frågan, kommissarien”, svarade mördaren med ett nytt smärtsamt försök till leende. ”Jag förstår varför ni sköt mrs Hamilton”, sa Wallander långsamt. ”Men jag kan inte förstå varför ni dödade den där andra kvinnan. Vad var skälet till det?” Mördaren såg forskande, nästan vänligt intresserat på Wallander. Sen suckade han och höjde teatraliskt blicken mot taket innan han sa något. ”Som jag redan påpekat, kommissarien, är jag oskyldig som ett lamm. Men jag har visioner och föreställningar. En av dessa visioner säger mej att dom män ni söker först sköt fel kärring. Rent slarv, förbannat slarvigt eftersom sånt där tar upp tiden i onödan och det var bråttom. I alla fall så korrigerades sen misstaget. Men detta är förstås ren spekulation, ingenting annat. Och hur mår min kusin Guido?” ”Han är död”, svarade Wallander kallt. ”Han dog omedelbart, ni borde ha använt säkerhetsbältena.” Wallander var fullständigt oförberedd på mördarens sinnesförändring. Först betraktade de svarta ögonen Wallander under någon sekund för att förstå om det var skämt eller allvar. Samtidigt med insikten kom därefter en väldig sorg som först tog formen av ett




06-07-17

16.19

Sida 64

oartikulerat vrål som måste ha hörts över en stor del av sjukhuset och sen kom häftig stormande gråt. Wallander kände sig alldeles handfallen och under några sekunder drabbades han av medlidande som han snabbt trängde undan. Mördaren snyftade nu högt och en ström av obegriplig italienska forsade fram ur munnen på honom. Wallander stod kvar en stund med armarna slappt hängande efter sidorna och såg på känsloutbrottet. Han försökte förstå vad han såg men fantasin räckte inte till. Kanske var det som en olycka i arbetslivet, den älskade kusinen hade ramlat ner från taket när man höll på att mura, något i den vägen. Eftersom det där med att mörda kärringjävlar i främmande land bara var ett jobb, ungefär som att mura. Wallander skakade på huvudet och gick ut för att varsko tillskyndande sjuksköterskor om vad som hänt. Sen måste han ner till polishuset för att ordna med en så snabb transport av mördaren som möjligt.




06-07-17

16.19

Sida 65

 Universitetet i Umeå skiljer sig föga från de andra stora universiteten, åtminstone inte när det gäller studentkårens organisation. Det skulle möjligen vara att kårbyråkraterna kallar sig för just kårbyråkrater i stället för folkvalda ombud eller något annat. Sen har man en universitetsrektor som bott i USA och infört ordet ”campus” i stället för universitetsområde, eller vad det nu skulle heta på svenska. Bland de mindre tyngande uppgifterna för kårbyråkraterna finns uppdraget att förmå intressanta föreläsare att ta flyget upp till Umeå för att få nöjet att träffa Norrlands studenter, som man brukade skriva i inbjudningarna. Under höstterminen hade man fått ja från bland annat finansministern Anne Wibble och statsministern Carl Bildt; Carl Bildt infann sig dock när han inte längre var statsminister, men då för att tala om EU-frågan. Det var så där. Bland politiker kunde ett stort universitet räkna med hygglig utdelning på inbjudningar inför en valrörelse. Medan kända författare och i övrigt intressanta män och kvinnor i staten vanligtvis ursäktade sig med tidsbrist, långa resor och annat. Vid de två årliga möten då kårbyråkraterna sammanträdde för att spåna idéer när det gällde intressanta föreläsare utanför den akademiska världen kom alla möjliga namn upp, ibland mer eller mindre på skämt. Ett stort antal inbjudningar skickades iväg, en del besvarades inte alls och en del besvarades med nej och en liten del med ja. Det fanns ingenting överraskande i det. Efter Carl Hamiltons utnämning till ny chef för den svenska säkerhetspolisen hade något ljushuvud sänt iväg en rutinmässig inbjudan till ”Säpo i Stockholm”, adresserad just så, och i sinom tid fått ett artigt men på intet sätt överraskande svar från någon sekreterare




06-07-17

16.19

Sida 66

om att generaldirektörens tidsschema just nu var mycket pressat, men att han hoppades att dörren stod öppen för den händelse det skulle visa sig möjligt att komma något senare under hösten. Det hade inte ens uppfattats som ett halvt löfte, snarare som en omdömeslöshet av den som fått för sig att skicka inbjudan. Hamilton hade efter sin utnämning över huvud taget inte visat sig för offentligheten och man kunde nog gissa sig till att det i första hand hade med hans privata situation att göra. Vem skulle vilja ställa upp och nojsa och vara spirituell och annat inför studenter efter att ha fått sin familj utplånad av maffiamördare? Sen inbjudan besvarats hade dessutom hans mor mördats nere i Skåne. Följaktligen hade kårbyråkraten Mattias Johansson svårt att tro annat än att kåren var utsatt för en sorts practical joke när han läste brevet. Att just han läste det först berodde på att han kom först till byråkratkorridoren den morgonen, ganska sent eftersom man haft en ansträngande fest kvällen innan. Brevet gjorde dock ett mycket äkta intryck. Kuvert och brevpapper var stämplade med övertygande text, Generaldirektören stod det till exempel på brevpapperet, under Säpos emblem. Meddelandet var kort. Om studentkåren fortfarande hade intresse av att generaldirektören kom för att hålla föredrag så skulle han gärna göra det. Dock krävdes en del praktiska arrangemang som lämpligen inte borde formuleras i brev. Om någon ansvarig därför ville vara så vänlig att ringa antingen generaldirektören själv eller sekreteraren som undertecknat brevet, så skulle man kanske kunna pussla ihop en lämplig tid och ett lämpligt arrangemang. Klockan närmade sig halv elva på förmiddagen. Mattias Johansson läste brevet en gång till. Sen ringde han nummerbyrån och fick telefonnumret till säkerhetspolisen i Stockholm. Han satt och såg på telefonnumret en stund, sen bestämde han sig för att han ville ha ett bestämt besked när de andra masade sig in på jobbet, oavsett om det var skämt eller allvar.




06-07-17

16.19

Sida 67

Han slog numret och fick sen vänta fem signaler innan växeltelefonisten svarade. ”Carl Hamilton”, sa han och kände sig samtidigt lite fånig, som om man inte helt enkelt kunde ringa upp en sån person som man ringde till andra. ”Ett ögonblick”, svarade växeltelefonisten oberört, som om det varit världens mest naturliga fråga att begära att få tala med Carl Hamilton. Det var inte han själv som svarade utan en kvinna som uppgav att det var hans telefon och frågade vad hon kunde stå till tjänst med. Mattias Johansson sa någonting mycket osäkert om att det hade kommit ett brev, att han representerade Umeå studentkår, och att det kommit ett brev och … ja alltså, det verkade som om generaldirektören kunde … ”Javisst, så bra att du ringde så fort”, sa sekreteraren. ”Ett ögonblick så kommer generaldirektören!” Han kopplades vidare utan att hinna protestera, vad han nu skulle protestera mot men så kändes det i alla fall. Det gick tre signaler och han tyckte att han hade bomull i huvudet. ”Hamilton”, svarade plötsligt den bekanta rösten som han kände från både TV och radio. ”Ja hej, det var från Umeå studentkår”, sa Mattias Johansson osäkert. ”Vi har fått ett brev här och jag undrar …” ”Just det”, avbröt den bekanta rösten som lät alldeles vanlig, alldeles neutral, alldeles som från en människa med hela sin familj intakt, ”jag kommer gärna upp till Umeå för att träffa studenterna och jag antar att ni vill att jag ska tala om svensk säkerhetspolis i förändringens tid, eller någonting sånt?” ”Jo”, sa Mattias Johansson och kände sig parodiskt norrländsk över sitt lika exakta som kortfattade besked. ”Utmärkt”, sa den bekanta rösten. ”Men då har jag en del villkor som jag får be dej anteckna.” ”Jo”, svarade Mattias Johansson på nytt. Långsamt började han inse att det overkliga var verkligt.




06-07-17

16.19

Sida 68

”Ni får för det första inte offentliggöra mötet förrän tre dagar i förväg, för det andra vill jag att vi börjar klockan åtta på kvällen, för det tredje vill jag att ni ordnar övernattning, helst i några studentbostäder eller liknande. Jag behöver rum för fem personer, inklusive mej själv. För det fjärde måste ni hålla inkvarteringen hemlig för alla utom er själva och er egen krets. För det femte måste ni acceptera att det kommer folk från säkerhetspolisen i förväg och går igenom en del praktiska saker. Kan ni ordna det här?” ”Jo”, svarade Mattias Johansson och insåg sen att han kanske borde bli mer utförlig. ”Jo det kan vi nog”, förtydligade han. ”Bra”, sa rösten i andra änden, ”meddela mej så fort ni har valt ut en tidpunkt.” Sen avslutades samtalet så snabbt att det verkade som om det hade brutits. Mattias Johansson satt kvar med luren i hand och såg på den innan han långsamt la på. Sen insåg han att hans förmodligen trötta arbetskamrater skulle komma att piggna till förvånansvärt snabbt. Det var så det hade börjat. Och först hade kamraterna i kårstyrelsen trott att också Mattias Johansson bedrev någon avancerad form av skämt. Man hade snabbt valt ut ett datum där man fått återbud från en miljöpartist som nu skulle till Bryssel i stället för att agitera mot EU, och sen hade för säkerhets skull kårordföranden själv ringt upp för att meddela datum. Och blivit bemött med samma självklara praktiska artighet som Mattias Johansson första gången, även om han inte fått tala med Hamilton själv. Därefter hade de mycket riktigt fått besök av tre man från säkerhetspolisen som gick omkring i två dagar med ritningar och kollade utgångar, ingångar och något som kan ha varit skjutvinklar och flyktvägar. De tre dystra männen från säkerhetspolisen hade inte med en min antytt att de sysslade med något onödigt eller överdrivet; en av dem hade dessutom gjort en liknande men mindre noggrann rundgång inför förre statsministerns besök. Den här gången kom Säpo dessutom tillbaks och började om på nytt, nästan som om de fått bakläxa.




06-07-17

16.19

Sida 69

De hade i alla fall gått med på att man skulle använda den så kallade Rotundan för framträdandet. Ur säkerhetsmännens synvinkel hade universitetsaulan, som dessutom rymde åttahundra personer, tett sig mest lämpad. En sittande publik i god belysning föreföll tydligen mycket lättare att kontrollera än en publik som både stod och satt. Rotundan användes mest för musikkvällar och som diskotek. Men nackdelen med den stora aulan, ur arrangörernas synvinkel, var att där kunde man inte gå runt med trådlösa mikrofoner till dem som ville ställa frågor till föredragshållaren. Hamilton hade uttryckligen meddelat att han fäste större vikt vid diskussionen med studenterna än vid sitt inledningsanförande. Säpomännen verkade inte helt lyckliga över lokalen men de arbetade ut ett helt litet regelverk som beskrev att exempelvis dörrarna från lokalens ena sida som ledde ut mot den stora restaurangen skulle hållas låsta men också förses med vakter som kunde öppna dem inifrån. Det senare verkade vara en brandsäkerhetsfråga. I de uppställda reglerna, som till slut kom med bud skriftligen, beskrevs också exakt vilka ingångar, genom de två publokalerna, som skulle användas för att släppa in publiken och vilken ingång Hamilton själv skulle använda sig av. Det fanns också synpunkter på hur Hamilton skulle placeras på scenen. Det var en fyra meter bred scen, avsedd att rymma en hel orkester. Scenen var höjd över golvet, mindre än en meter men ändå med en tydlig nivåskillnad. Hamiltons talarstol skulle stå långt bak på scenen, så att det uppstod ett tomrum fram till honom på nästan tre meter. Från scenkanten till lokalens bortre ände var det sjutton meter och där vidtog branta avsatser som kunde rymma ytterligare publik. Mitt emot scenen fanns ett litet projektorrum med fönster ut mot lokalen. Projektorrummet skulle hållas låst, dessutom måste en säkerhetsman befinna sig där inne hela tiden. Säkerhetsmännen klockade dessutom en del korta promenader, särskilt från den plats på baksidan där bilen med Hamilton skulle




06-07-17

16.19

Sida 70

komma in till själva scenen. De kom fram till att det måste röra sig om fyrtiofem sekunder, i måttlig trängsel. De två kårbyråkrater som anförtrotts uppgiften att hålla i Hamiltonarrangemanget, Mattias Johansson och Anna Lind, började nästan tycka att saken fått för stora proportioner, i vart fall att det tog för mycket tid. Men när de knotade om saken, vilket de ju bara kunde göra när de befann sig bakom väl stängda dörrar tillsammans med de andra i kårledningen, så var motargumentet självklart: det här skulle ju bli det intressantaste, och följaktligen det mest välbesökta, arrangemang som kåren någonsin ordnat. Hamilton hade inte yttrat ett ljud offentligt sen den nya socialdemokratiska regeringen tillkännagav sitt oväntade beslut att göra honom till ny chef för säkerhetspolisen. När de till slut ansåg att de hade tänkt på allting, till och med uppfyllt det konstiga kravet att förlägga Hamilton och några personer som förmodligen var livvakter i en anonym studentkorridor ute på Ålidhem, fick de en brutal påminnelse om att världen var betydligt större än Umeå. För när de äntligen, stolta över att ha lyckats bevara hemligheten något så när, fast en del konstiga rykten var i omlopp, satte upp affischerna som annonserade mötet dröjde det bara någon timme innan telefonerna började ringa. Och ytterligare någon timme innan alla linjer in till kårbyråkraternas korridor var blockerade. Ett par hundra journalister anmälde intresse, krävde särskilda platser, ville bli ackrediterade, ville ha anvisningar om akustiska detaljer, ville veta när Hamilton skulle komma till Umeå, var han skulle bo, när han skulle åka därifrån, det mesta sånt som kårbyråkraterna var strängt tillsagda att hålla hemligt. Erik Ponti fick nyheten på sämsta tänkbara sätt, genom att den nye chefen kom in till honom i redigeringen och ”beordrade” honom att omedelbart släppa allt han hade för händer och störta iväg till Umeå. Det fanns en obestridlig logik i beslutet. Erik Ponti var den ende reporter som Hamilton någonsin låtit intervjua sig av, åtminstone i något längre sammanhang. Det var ingen okomplicerad situation för




06-07-17

16.19

Sida 71

Erik Ponti, eftersom kolleger både i etermediavärlden och skrivande journalister kallade honom för ”hovreporter”, vilket nog får anses som ett av de grövre tillmälena inom en yrkeskrets som varken saknade språklig fantasi eller illvilja. Att vara ”Hamiltons hovreporter” var dessutom komplicerat på det sättet att Erik Ponti i praktiken aldrig kunde planera någonting säkert eftersom Hamilton hade en tendens att generera händelser av stort nyhetsvärde, vare sig han gjorde något själv eller någon i hans familj blev mördad. Just nu sysslade Erik Ponti med en Kemal Yildiz som dömts oskyldig i en svensk knarkrättegång 1979, vid den tiden då den samhälleliga hysterin svallade som mest kring narkotikafrågor och beviskraven i domstolarna därmed sjönk ner till nästan ingenting. Efter att denne Kemal Yildiz hade dömts till fem års fängelse för delaktighet i grovt narkotikabrott utvisades han till Turkiet där han skulle ha dömts igen, denna gång för olaga export av knark från Turkiet. Om det inte visat sig att han var oskyldig. Den turkiska rättvisan försatte honom på fri fot, men han var för evigt förvisad från Sverige. I Sverige fanns hans familj, som försörjdes av hans hustru Kemaliye. Men så insjuknade hon till följd av en hjärntumör och Kemal Yildiz begav sig desperat till Sverige för att vårda sin sjuka hustru och ta hand om barnen. Hustruns tumör var godartad och hon klarade operationen hyggligt, men skulle inte ha kunnat ta hand om hemmet under sin konvalescens om det inte varit för den nu illegalt återvände mannen. Den lokala polisen i Rinkeby visste mycket väl att Kemal hade återvänt för att ta hand om sin familj. Men den visste också att den dom som vilade över honom var i högsta grad tvivelaktig. Dessutom var han ju skötsam och han lyckades få bort åtminstone två av sina söner från ungdomsligorna och följaktligen fann den lokala polisen bäst att se genom fingrarna med hans återkomst. Tills en anonym anmälan gjorde saken formell, och därmed ett ärende för utlänningspolisen som under föregående regering fått ett extra anslag på hundra




06-07-17

16.19

Sida 72

miljoner kronor för att uppspåra så många illegalt bosatta personer som möjligt och kasta ut dem. Nu satt Kemal Yildiz i häkte, utlänningspolisen hade varit vänlig nog att överföra honom från Stockholm till Österåker så att hans sjuka hustru och hans små barn svårligen skulle kunna besöka honom. Erik Ponti hade två avgörande intervjuer på gång, den ena med den domare i tingsrätten som en gång dömt Yildiz och nu var fullt beredd att on the record bekräfta att domen var orättfärdig. Med det uttalandet i påsen skulle Erik Ponti fråga den nye invandrarministern ett och annat som möjligen kunde leda till att Kemal Yildiz nu, efter fem år oskyldig i fängelse, kunde få stanna hos sin familj och ta hand om sina barn. Hamiltons påstådda framträdande inför studenterna i Umeå skulle visserligen äga rum först om trettiosex timmar. Men som till och med den nye chefen insåg så kunde det nog vara en bra idé att ta sig till Umeå i god tid. Det fanns en obestridlig logik i det påståendet. Men det som retade upp Erik Ponti var att den nye chefen, när han såg att Erik Ponti tvekade, gav sig ut i några slalomsvängars föreläsning i ämnet nyhetsvärdering. Hamiltons första framträdande offentligt sen han utnämndes till Säpochef och, ja … sen diverse medlemmar i hans familj mördats, hade självklart ett väsentligt större nyhetsvärde än den där kurdiska familjen, hur hjärtknipande deras situation än kunde te sig. Det var sannerligen inget fel att blanda in en och annan story av typen human interest i det dagliga nyhetsharvandet. Det var inte det som var fel. Men kurder som det var synd om fanns det gott om. Just den avslutande formuleringen hade normalt gjort Erik Ponti ursinnig, men nu hade han redan börjat en desperat planering som gick ut på att lösa båda problemen. Han skulle ändå sända från Umeå, han måste få tillgång till redigeringsmöjligheter där uppe. Alltså kunde han möjligen klara av båda jobben med hjälp av telefoner. Dessutom var det här alldeles fel fråga att ta stor strid på, det var ju på gott och ont sant att han var Hamiltons hovreporter. Om någon där




06-07-17

16.19

Sida 73

uppe i Umeå skulle ha en chans att ställa frågor till Hamilton efteråt så var det förstås han själv. Han bet ihop och nickade att han skulle hålla i Hamiltongrejen den här gången också. Sen bokade han hotellrum och flyg och övertalade tingsrättsdomaren att flytta fram tidpunkten för den intervju där det klart och tydligt skulle sägas att Kemal Yildiz var oskyldigt dömd. *** Nyheten om Hamiltons oväntade initiativ att träffa studenterna i Umeå hade redan nått regeringen. Han hade nämligen själv ringt upp statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Kjellsson och berättat saken i ett tonfall som om det gällde någon självklar rutin som man kanske ändå för formens skull borde informera regeringen om. Lars Kjellsson hade inte talat med Hamilton sen mordet på hans mor, han hade bara undertecknat det kondoleanstelegram som statsministern sänt. Det innebar att han var psykologiskt fångad i ett läge där han egentligen borde säga något, före allt annat, som uttryckte hans deltagande. Men det svenska språket är av någon anledning fattigt just när det gäller att uttrycka delaktighet i sorg så det blev mest några hummanden om hur har du det nu och kan vi göra något för dig. Det senare ett absurt förslag till chefen för säkerhetspolisen, vilket Lars Kjellsson inte upptäckte förrän han redan sagt det. Därmed var telefonsamtalet slut och Lars Kjellsson satt en stund och funderade om han borde ha kommit med invändningar, och i så fall varför. Hamiltons förklaring, att han länge tänkt göra verksamheten mer offentligt känd, men att han av privata skäl haft svårt att komma igång, denna iskalla underdrift, var en i princip invändningsfri förklaring. Vad som kunde sägas och inte sägas på grund av sekretessbestämmelser var inte bara en lagfråga utan snarare en omdömesfråga, i sista hand möjligen en politisk fråga. Men i det avseendet fanns ingen anledning att ifrågasätta Hamiltons kompetens.




06-07-17

16.19

Sida 74

Han hade ju vid det här laget en avsevärd rutin när det gällde att hantera hemligt material. Men Lars Kjellsson hade en obehaglig känsla av att saken kanske ändå inte var så bagatellartad som man först skulle tro. Och eftersom han var en av de få människor i landet som alltid kunde störa statsministern så gjorde han det nästan omedelbart, så fort ett utländskt besök avlägsnat sig. Statsministerns spontant bekymrade reaktion övertygade Lars Kjellsson om att frågan nog inte var så liten. ”Är det så klokt?” frågade statsministern kort när Lars Kjellsson satt sig och de stängt dörren. ”Jag vet inte, men jag kunde inte komma på någon invändning”, sa Lars Kjellsson lamt. ”Dessutom ligger det ju möjligen i linje med vad vi diskuterade redan när vi talade om utnämningen. Vi skulle minska lite på hemlighetsmakeriet, du höll själv med, jag också.” ”Jo visserligen”, muttrade statsministern misslynt. ”Men nu befinner vi oss i en situation där Säpochefens mor just blivit lönnmördad av maffiagangstrar och det ingick ju inte precis i förutsättningarna när vi talade om öppenhet och sånt där.” ”Nähä”, sa Lars Kjellsson frågande. ”Men tragedin i sej påverkar ju inte sakläget, jag förstår inte riktigt vad du menar att jag borde ha sagt.” ”Mja inte jag själv heller, kanske”, medgav statsministern motvilligt. ”Du får väl ändå medge att det är lite överrumplande att tänka sej Hamilton just nu på ett offentligt möte?” ”Jag tror nog inte vi behöver föreställa oss några sicilianare som tar första flyg till Umeå, om det är det du tänker på”, svarade Lars Kjellsson snabbt. ”Vad gäller säkerheten kring arrangemanget får vi nog utgå från att den är i bästa tänkbara händer.” ”Jovisst”, medgav statsministern plågat. ”Det var inte sånt jag tänkte på, det var snarast det rent mänskliga. Om någon av oss eller någon här i huset råkat ut för bara hälften av det som han råkat ut för så skulle det ju bli terapi och tjänstledighet och det ena med det




06-07-17

16.19

Sida 75

andra. Men honom skickade vi bara in på ett nytt jobb.” ”Jaa?” sa Lars Kjellsson frågande. ”Men vi var ju överens om det också. Han var själv i högsta grad överens, bara vi kunde ordna det där med ordergången så att inte viss rikspolischef fick för sej att peka med hela handen åt honom.” ”Vi kommer ingenstans, vi får tänka igenom det här bättre, vi kan väl träffa honom när han kommer hem”, föreslog statsministern och såg samtidigt diskret men tydligt på klockan. Lars Kjellsson nickade och gick. Tillbaks inne på sitt rum föll han i grubbel. Det hade varit hans idé att göra Hamilton till Säpochef och han hade fått idén alldeles i slutet på den förra regeringsperioden, men just då fanns det ett val att vinna i första hand, ett val som man ju sen förlorade. Och så kom en moderat statsminister som väl inte direkt överraskande såg mer positivt på en aktiv militär underrättelsetjänst. Lars Kjellsson anklagade sig, försiktigt liksom på prov, för att ha hängt sig fast vid en idé som han fått för flera år sen, i ett minst sagt annorlunda läge, särskilt för Hamilton själv. Då, efter de vanvettiga massakrerna på Sicilien, den draksådd som man nu fick skörda, hade det förefallit uteslutet att ha kvar en militär organisation som bedrev egen och minst sagt aktiv utrikespolitik. Resonemanget var enkelt och logiskt. Det där på Sicilien slutade föralldel i någon sorts vinst, mänskligt som politiskt. Fritagna svenska fäder som kommer hem med flyg som eskorteras av Viggenplan till Arlanda och sen tas emot av små gråtande blonda barn utgör ett mycket övertalande politiskt faktum. Särskilt i valtider. Det var inte det som var problemet. Det var det principiella, för det första. Regeringen bestämmer utrikespolitiken och ingen enskild myndighet. Och för det andra fanns det ju en fruktansvärd politisk risk att ett sånt där äventyr skulle sluta med katastrof och nederlag, och en massa döda människor som på Sicilien, och regeringen fick sitta där med den oönskade babyn i famn. Det var en fullkomligt oacceptabel risk. Därför, redan därför, skulle man ha upplöst den där operativa sektionen inom under-




06-07-17

16.19

Sida 76

rättelsetjänsten och sparkat alla som arbetade där. Men så hade man inte kunnat bete sig utan vidare. Hamilton var nationalhjälte och kunde förstås inte sparkas. Gjorde man honom till Säpochef så var det däremot formellt en befordran, den posten motsvarade faktiskt konteramiral, vilket ju inte varit så illa pinkat för en officer som då var kommendörkapten. Att man sen, när manövern väl blev av tre år försent, fått för sig att göra honom till viceamiral hade visserligen retat en och annan militär som ansåg att det var en för hög grad och en för politiskt motiverad grad och ett gunstlingssystem och allt vad de nu gnällde om. Det var faktiskt bara en struntsak. Men säkerhetspolisen hade det hittills aldrig gått att få kontroll över. Antingen hade regeringen försökt tillsätta polischefer med tuff image, vilket lett till formidabla katastrofer. Eller också hade man försökt hitta den otadlige och respekterade ämbetsmannen med juridiska kvalifikationer. Och då hade katastroferna möjligen varit lika formidabla, men aldrig kommit till regeringens och än mindre till allmänhetens kännedom. Som Lars Kjellsson förstått systemet byggde det inte bara på ett hemlighetsmakeri av ibland löjeväckande proportioner utan också på en sorts kamaraderi där ”riktiga snutar” stod i definitiv motsättning till ämbetsmän. Följaktligen hade kommissarierna där uppe fått för sig att de själva var bäst skickade att avgöra hur nationens säkerhet skulle skötas och vad den där ämbetsmannachefen borde och framför allt inte borde känna till. Det var den nöten man skulle knäcka om man tog dit Hamilton. De hade skämtat en del om saken inne hos statsministern och försökt föreställa sig en kommissarie som kom in till Hamilton och började förklara någonting om ”den rent operativa nödvändigheten” av ditt eller datt lagbrott eller rentav något skäl för att hålla högste chefen kvar i deniability. Det skulle ha blivit kostliga uppträden. Och såvitt Lars Kjellsson begrep hade Hamilton mycket snabbt kommit att fungera som den chef man hoppats. Redan omfattningen




06-07-17

16.19

Sida 77

av de avskedanden han beslutat om den första tiden gav en tydlig vink om att han inte var en chef att leka med. De kallade honom ”Svarte Amiralen” där uppe och det öknamnet angav nog tydligt vad det var frågan om. Nej, hur mycket han än vred på problemet kom han fram till att man i sak, rent logiskt, handlat lika klokt 1994 som man kanske skulle ha gjort 1991 om inte valet hade gått åt helvete. Återstod det mer svårhanterliga problemet med det som statsministern kallat den mänskliga sidan av saken, eller nåt sånt. I vart fall var det det han hade menat. Man fick ta ett längre snack med Hamilton när han kom hem från Umeå så kanske det skulle klarna något. Vad det nu var som skulle klarna; om det fanns ett problem så var det tydligen känslomässigt snarare än politiskt och praktiskt. Det var väl därför som både han själv och statsministern haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som fick dem båda att känna sig så obehagliga till mods inför något så i och för sig trivialt som ett föredrag av en statlig ämbetsman. *** Erik Ponti hade tur. Eller också skulle man kunna säga så som han själv möjligen skulle ha föredragit att formulera det, att dygden fick sin belöning. Han skulle märkligt nog ha missat Hamilton om det inte var för att han gett sig fan på att slutföra jobbet på Kemal Yildiz i Umeå, innan han ens började tänka på Hamilton. Han redigerade samman sitt inslag i lokalradions lokaler i Umeå när han per telefon fått de sista bitarna på plats. Det såg bra ut för Yildiz. Den nye invandrarministern hade tvärt brutit sin något grötmyndiga säkerhet när han ställdes inför ett uttalande från den tingsrättsdomare som en gång dömt Yildiz men som nu tveklöst tog avstånd från domen, och det i en formulering som inte kunde missförstås: ”Hade vi vetat då vad vi vet i dag så håller jag det för otroligt att Yildiz ens skulle ha kunnat häktas. Än mindre dömas.”




06-07-17

16.19

Sida 78

Inför det uttalandet fann invandrarministern för gott att snabbt inta en mer ödmjuk hållning och lova att man skulle se över ärendet en gång till, och när Erik Ponti pressade honom kunde det naturligtvis inte bli tal om någon utvisning innan saken prövats. När inslaget var sänt till Stockholm förhörde sig Erik Ponti lite om läget inför de tre kommande sändningarna. Det enda som skulle kunna knuffa ut inslaget om Yildiz vore om det kom något stort och helt oväntat. Eller ett förhandsinslag om Hamiltons kommande framträdande i Umeå, som kvällschefen skämtsamt påpekade. Det föreföll ju inte särskilt troligt att Erik Ponti skulle knuffa ut sitt eget inslag genom att berätta om något som ännu inte hade ägt rum. När han frågade sina kolleger på lokalradion visste de lika lite som man visste på Dagens Eko om Hamilton verkligen skulle komma eller inte. Alla som hade ringt till Säpo i Stockholm hade fått samma besked: generaldirektören är för närvarande inte anträffbar och vi kan tyvärr inte upplysa om när han blir det. Punkt slut. Men när Erik Ponti förvånat frågade varför reportrarna på lokalradion tycktes göra sig beredda att åka ut till Universum redan nu, flera timmar före utsatt tid, gav de honom ett förtroende. Det var ingalunda någon självklarhet konkurrenter emellan, men antagligen hade de uppskattat hans totala avsaknad av översitteri, som annars var rätt typiskt för Stockholmsreportrar från de stora medierna. Men nu hade de hört att det inte skulle finnas några särskilda pressplatser till förfogande. Journalister skulle få köa som alla andra och blev det fullt så skulle ingen få komma in, oavsett om han så var från Rapport eller CNN. Såvitt kollegerna hade hört från en av kårbyråkraterna var det Hamiltons eget beslut. Han skulle ha sagt något om att han kom till Umeå för att träffa studenterna som bjudit honom dit, inte några journalister som han kunde träffa hur ofta han ville i Stockholm. Erik Ponti kände intuitivt på sig att det där kunde vara sant, hur chockerande det än kunde låta i det journalistiska etablissemangets öron. Han skyndade sig tillbaks till Hotel Plaza, där baren redan var




06-07-17

16.19

Sida 79

belamrad av kolleger från när och fjärran, skyndade upp på rummet, utan att gå in i baren, rotade fram så varma kläder som möjligt och slängde vant upp sin axelremsväska med band och bandspelare och gick ut förbi baren och tog en taxi ute på stan. Det var mörkt ute och snön yrde. När han kom fram till universitetsområdet var det inte svårt att förstå var han skulle ställa sig att vänta. Det hade redan bildats en lång kö och såvitt han kunde se fanns inga andra journalister i kön än de som kom från lokalradion, som ju hade gett sig iväg långt före honom och nu också befann sig betydligt längre fram i kön än han själv. Efter att ha gjort ett överslag hur många som fanns i kön och frågat dem intill hur många som kunde rymmas dit man skulle in bedömde han att han skulle komma in med god marginal. Därför fanns ingen anledning att tränga sig eller propsa på att stå bland kollegerna. Folk i allmänhet gick inte, åtminstone inte i Sverige, fram och fyllde på från första bänk och bakåt. Svenskar gjorde tvärtom. Han skulle alltså få en bra plats med god hörbarhet som belöning för några timmars frysande. Till en början sniglade sig tiden fram men snart hamnade han i diskussion med studenterna runt omkring i frågan om hur det egentligen varit på 60-talet; han var ju en såpass gammal stöt att han faktiskt varit med själv. Han berättade en del om FNL-rörelsen och Palestinagrupperna, med tanke på kvällens ämne la han viss tonvikt på det där med säkerhetspolis och militärt spionage som ju varit vänsterungdomens huvudfiende på den tiden. Studenterna omkring honom verkade till ungefär lika delar bestå av borgerliga och socialdemokrater, Umeå var känt som det rödaste av landets universitet eftersom den borgerliga majoriteten var så knapp. Prick halv åtta kom en bil med säkerhetspoliser som tog befälet framför insläppet längst fram och sen började en mycket långsam procedur därför att poliserna hade metalldetektorer i händerna och granskade varje besökare en och en. När det blev Erik Pontis tur togs han åt sidan och fick plocka upp sin bandspelare som undersöktes minutiöst, liksom hans presskort.




06-07-17

16.19

Sida 80

Ett tag fick han för sig att de helt enkelt skulle vägra honom, de förde en mumlande konversation i ett slutet signalsystem där varje man hade en öronsnäcka med mottagare och en liten mikrofon fäst intill handleden. När de talade såg det ut som om de pratade in i sina klockarmband. Men tydligen kom en order någonstans ifrån att Dagens Eko kunde godkännas och Erik Ponti slank in. På väg in genom nålsögat vände han sig om och konstaterade att det uppstått bråk bakom kön eftersom ett antal TV-kameror försökt bana sig väg. Inne i byggnaden markerade en korridor omgärdad av kravallgrindar hur man skulle gå. Där stod också en del uniformerad ordningspolis, det skulle inte finnas en chans att ta vägen någon annanstans än in i den runda sal som kallades Rotundan. Det var som han trodde, folk hade börjat fylla på bakifrån och satt i tjocka klasar upp längs väggarna och på salens golv längst bak. Följaktligen fanns det ett tomrum alldeles intill scenen och där ställde sig Erik Ponti och riggade upp sin bandspelare. En säkerhetspolis kom genast fram till honom och kollade bandspelaren och hans legitimation på nytt. När klockan var åtta var salen proppfull och såvitt Erik Ponti kunde förstå så stängdes nu dörrarna där ute någonstans, det hördes avlägset buller som av bråk och slagsmål. Inte en enda TV-kamera hade kommit in, så det var lätt åtminstone för Erik Ponti att föreställa sig scenerna där ute i mörkret och snögloppet. Hamilton kom på sekunden klockan åtta. En ung man som inte gärna kunde vara polis gick alldeles före honom genom trängseln, två poliser bakom honom. Den unge mannen gick upp till mikrofonen vid talarstolen medan Hamilton väntade något i bakgrunden. ”På studentkårens vägnar hälsar jag alla välkomna till det här mötet”, började han påtagligt nervös. ”Som ordförande har jag den stora äran att presentera kvällens gäst, generaldirektör Hamilton vid säkerhetspolisen. Någon mer utförlig presentation tror jag inte




06-07-17

16.19

Sida 81

behövs, så därför lämnar jag genast över ordet.” Han drog sig fort undan från talarstolen och när Hamilton tog några steg framåt kom de första tveksamma applåderna, som sen utlöste en applåd som var så lång att Erik Ponti snabbt insåg att man inte kunde sända den i sin helhet. Han såg noga på Hamilton, drygt tre meter bort. Han var klädd i ljusa byxor och ledig tweedkavaj som inte var knäppt. Han såg besvärad, möjligen något rörd ut vid den långa applåden. Han bar sorgband på vänster kavajslag. Erik Ponti betraktade hans ansikte. Likheten med den Hamilton han kände sen många år var det inget fel på. Men Erik Ponti tyckte sig se ett drag av stelhet och kyla, som lika gärna kunde vara ögonblickets påfrestning inför en mikrofon och stor förväntansfull publik. Han harklade sig och lutade sig något fram mot mikrofonen och sorlet sjönk undan tills det blev alldeles tyst. Erik Ponti noterade att han inte hade något manuskript. ”Nödvändigheten av en svensk civil säkerhetstjänst tänker jag inte beröra, annat än om någon skulle vilja polemisera i den saken efteråt”, började Hamilton. Sen gjorde han en kort paus. ”Över huvud taget ser jag mer fram emot en diskussion med er än att bara stå här och säga saker som kanske är självklarheter”, fortsatte han. Och i det följande sa han tre saker i tur och ordning som knappast skulle betraktas som svenska självklarheter. Han började nämligen med att beskriva fienden. Och fienden var i första hand en välskräddad affärsman med oklart ursprung och intressanta kontakter både i öst och väst, i andra hand unga nyanlända och högt kvalificerade underrättelseofficerare på ryska ambassaden, i tredje hand terrorister, men i så fall riktiga terrorister, alltså inte PLO till exempel. Vänsterstudenter var alltså inte längre ett prioriterat mål för svensk säkerhetstjänst. Erik Ponti insåg att han hört en ironi, men att ironin var svår att uppfatta eftersom det inte fanns något matchande litet leende i Hamiltons ansikte.




06-07-17

16.19

Sida 82

Föredraget visade sig mycket strikt uppbyggt. De tre teserna som Hamilton hade lanserat i början utvecklade han sen snabbt en i sänder. Han började med att beskriva vad som hänt ur ren spionteknisk synvinkel i samband med Sovjetunionens sammanbrott, hur det man kallade det civila spioneriet, eller det ryssarna betraktat som politiskt spioneri, alltså den verksamhet som i huvudsak skötts av KGB:s olika utlandsdirektorat, hade rasat ihop till nästan ingenting. Men det intressanta i det sammanhanget var då att det militära och tekniska spionaget, det som föll inom ramen för GRU:s verksamhet, hade bibehållits intakt och mer än så eftersom man möjligen kunde se en uppgång på den sidan. Geopolitiskt fanns ingenting märkligt i just detta. Ryssland var en stat i desperat behov av ekonomisk, teknisk och militär kunskap. Eftersom det sista kunde förefalla egendomligt så krävdes kanske en utvikning. Erik Ponti antecknade olika möjligheter till klipp men kände sig snart förlorad i en jämn ström av inte särskilt upphetsande synpunkter eller förklaringar. Det slog honom att Hamilton helt enkelt gett etermedierna hela rasket i de första meningarna och att han nu bara pliktskyldigt skyndade igenom en ganska standardmässig redogörelse som nog hade kunnat framföras på vilket som helst utrikespolitiskt seminarium. Det blev helt enkelt tråkigt. Hamilton avslutade också lite ursäktande med att det kanske skulle bli mer givande att svara på de frågor som publiken kunde ha och så slog han ut med armarna i en inbjudande gest. Först uppstod en tveksam tystnad men sen räckte en man alldeles i närheten av Erik Ponti upp en hand och fick efter lite krångel en mikrofon i näven. Mannen var av utseendet att döma arab. ”Jag heter Mussa Alkhatib”, började han som en bekräftelse på Erik Pontis fundering. ”Du sa om terrorister att PLO inte längre räknas, hörde jag rätt?” ”Ja”, sa Hamilton snabbt. ”Från och med september i år är PLO avförda som terrorister och Säpo har på nytt fått i uppdrag att skydda och betrakta PLO:s representation i Stockholm som en ambassad.”




06-07-17

16.19

Sida 83

Efter en häpen tystnad tog en del av publiken upp en applåd för att uttrycka sitt politiska samtycke medan andra mumlade. ”Men vilka, om jag får ställa följdfrågan, va, är terrorister?” fortsatte mannen som presenterat sig som Alkhatib just när en kårbyråkrat skulle rycka ifrån honom mikrofonen för att någon annan viftat i närheten. ”Mja”, sa Hamilton, ”det där är ju besynnerligt nog hemligt, hur nu en sån sak kan betraktas som hemlig. Men låt mej säga så här. Det är såna som ni själva kan räkna ut med lilltån, alltså såna som fundamentalistiska fanatiker i Algeriet, CIA-understödda galningar från Egypten och så vidare. Men vi räknar inte längre med inhemska terrorister.” ”Varför upphörde PLO att räknas som terrorister just i september i år, har det med regimskiftet i Sverige att göra?” ropade Erik Ponti. ”Det får du räkna ut själv, men du räknar ju inte så dåligt”, svarade Hamilton kort och vände sig sen demonstrativt mot den som fått en mick i sin hand. ”Infiltrerar Säpo fortfarande vänsterorganisationer?” löd frågan från en ung kvinna som av klädseln att döma nog kunde känna sig i farozonen. ”På den frågan kan jag svara definitivt nej”, svarade Hamilton snabbt med antydan till ett småleende. ”Som ni ju vet har Säpo ett inte helt oförtjänt dåligt rykte när det gäller att definiera landets fiender som vänsterstudenter med runda glasögon. Jag måste säga att det var med något delade känslor som jag en av de första dagarna på jobbet som ny Säpochef begärde fram akten på mej själv. För det första var flera av uppgifterna direkt felaktiga, för det andra var det som stod där antingen helt irrelevant eller också uppåt väggarna obsolet. Bland annat tycktes rikets säkerhetstjänst ha missat den inte helt ointressanta förändringen i mitt liv att jag från att ha varit vänsterstudent dock blev professionell underrättelseman. Jag var alltså registrerad som misstänkt clartéist, inte som sjöofficer. Men för att återgå till din fråga. Jag skulle bedöma att vi i Sverige har lagt ner ett




06-07-17

16.19

Sida 84

miljardbelopp på att jaga vänsterstudenter, och det enda det konkret gav i håven var Erik Ponti, som står alldeles framför mej. Fast han kunde ju infångas utan större intellektuell assistans från Säpo, om man ska uttrycka saken milt. Det där är helt enkelt en svunnen och pinsam epok.” ”Infiltrerar ni några andra?” frågade flickan med vänsterutseendet snabbt när hon skulle få mikrofonen ryckt ifrån sig. Hamilton lyckades framkalla en del skratt bara genom att göra en demonstrativ konstpaus och höja på ögonbrynen. ”Om det nu vore så”, började han långsamt, ”vore det också olämpligt om chefen för verksamheten kom med offentliga redogörelser i ämnet. Men jag ska ändå försöka hitta ett sätt att besvara din fråga genom att använda offentligt känt material. Som ni vet höll Näslund och Holmér och dom där förmågorna på sin tid på med en hel del, särskilt intresserade var dom ju av kurder och då särskilt den kurdiska befrielserörelsen PKK. Där höll man bevisligen infiltratörer, eftersom ett par av dom, jag vill minnas att en hette Cetin Güngür eller något sånt, mördades när dom avslöjades. Sen hör det visserligen till saken att den dåvarande Säpoledningen spred ut att dom egna agenterna mördades därför att dom skulle ha varit avhoppare från PKK. Och det var ju bara sant i en högst jesuitisk mening, eftersom man får anta att den svenska säkerhetspolisens angivare inte längre arbetar för PKK, om dom nu gjort det förut. Alltså, infiltration har bevisligen och såvitt allmänt känt förekommit. Om den gör det i dag kan jag inte svara på, eftersom det under alla förhållanden är hemlig information, alltså också om verksamheten har upphört. Men låt mej peka på tre problem med infiltration. För det första har vi ett säkerhetsproblem, det jag redan illustrerat. Man riskerar att provocera fram mord på agenterna om dom avslöjas. För det andra har vi ett brottsprovokationsproblem. Om agenten ingår i en grupp som begår brott, har han då immunitet att själv begå brott för att inte avslöja sej? Jag tror inte man behöver vara juridisk expert för att inse problemets vidd. Och för det tredje, vilket jag funnit vara det största problemet,




06-07-17

16.19

Sida 85

har vi en betydande risk att agenter, liksom angivare som arbetar mot betalning eller utpressning, lämnar en mängd falska och svårkontrollerade uppgifter. Jag kan inte förtydliga mej mer. Men jag vill påstå att det här för närvarande, på grund av den historia som jag fått ärva som chef, är den svenska säkerhetspolisens värsta problem.” Medan Hamilton vänligt såg sig om efter nästa frågare antecknade Erik Ponti att det här bara kunde tolkas på ett sätt. Det fanns infiltratörer, de var utpressade till samarbete eller arbetade mot betalning, de lämnade falska uppgifter och de utgjorde det största problemet. I sak var det utan tvekan vad Hamilton sagt, trots att han låtsades som han gick i kringelikrokar runt sekretessbestämmelserna. Hamilton sa aldrig någonting utan en avsikt, enligt Erik Pontis erfarenhet. Alltså måste just det avsnittet komma med i den redigerade sändningen. Nästa frågare undrade på bruten svenska om han kunde fråga på ryska och det väckte en del fniss tills Hamilton med en gest visade att det gick utmärkt. Och till församlingens häpnad utspann sig därefter en kort men intensiv diskussion på ryska. Hamilton gav intryck av att tala ryska lika enkelt som studenter talar engelska. ”Jag ber om ursäkt, jag kanske ska översätta vad vi sa om det var någon här som inte hängde med”, sa han i ett tonfall som tydde på ironi, fastän det inte fanns tillstymmelse till leende i hans ögon. Han fick en del nervösa fniss till svar. ”Jo”, sa han, ”frågeställaren här, Michail Abramovitj, är som namnet antyder rysk jude och frågan gällde varför Sverige nu skickar tillbaks judar som begärt politisk asyl. Jag kan bara svara att det inte är en fråga för säkerhetspolisen, även om det tydligen har ansetts vara det för några år sen, vilket jag med viss skam måste medge. Säkerhetspolisen granskar numera bara personer med utgångspunkt från det som borde vara vårt jobb, är personen misstänkt för brott kort sagt. Något annat varken kan eller ska vi lägga oss i.” Det fanns nu en skog av viftande händer i lokalen och den mötestekniskt demokratiska ordningen med att fråga en och en i fram-




06-07-17

16.19

Sida 86

buren mikrofon höll på att bryta samman eftersom de två mikrofonbärarna inte kunde ta sig fram i trängseln. Hamilton föreslog att man skulle ta flera frågor i taget och att han kunde upprepa dem om det var så att de inte hördes över hela lokalen. Därmed fick han en skur av frågor ropade till sig från olika hörn och höll snabbt upp händerna som till skydd för attacken. ”Dom flesta frågorna i den här salvan handlade om terrorister”, började han. ”Någon undrade vad jag menat med att kalla PKK för befrielserörelse och om det innebar att PKK inte längre är listade som terrorister, någon ville ha en förklaring till det jag sa om CIA-understödd terrorism och sen var det några frågor om svenska vegetarianer och liknande. Jag ska försöka ta det här i tur och ordning. Att jag kallade PKK för befrielserörelse var naturligtvis ingen tillfällighet, jag ser dom nämligen så, det är en kurdisk nationell befrielserörelse som har som sitt yttersta mål att upprätta ett självständigt Kurdistan. Det definierar sej självt så att säga, jag menar det är en helt annan sak än muslimska fanatiker i New York, som vill utrota alla vita i USA eller något i den stilen. Jag kan däremot inte svara på frågan om PKK är upptagen på regeringens lista över terroristorganisationer, eftersom den listan är hemlig. Men låt mej säga så här. Den palestinska organisationen PFLP var att betrakta som en befrielserörelse också på den tiden det fanns inslag av terrorism i deras taktik. Vad PKK beträffar finns på senare tid tydliga tendenser inom organisationen att bli någon sorts PLO. Som jag redan påpekat, PLO är från och med september i år inte längre rankade som terrorister i Sverige. Sen var det frågan om vegetarianer och liknande. Det är en rätt intressant fråga, faktiskt. För vi kommer då in på en av Säpos verksamheter som heter författningsskydd. Och, jag citerar ungefär ur minnet, ’författningsskydd innebär bekämpning av verksamhet som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra medborgarna från att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter’, nånting sånt. Det låter ju rätt högtidligt. Men om nu särskilt för-




06-07-17

16.19

Sida 87

härdade vegetarianer går och bränner ner fem mjölkbilar för sjuttifem miljoner kronor och lämnar meddelande efter sej att detta bara är en första varning, detta kommer att upprepas om det svenska samhället inte omedelbart slutar råna våra kor på deras mjölk och så vidare. Ja, då har dom ju faktiskt med våld försökt förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning. Formellt borde då vegetarianer av särskilt kallhamrad typ vara ett mål för säkerhetspolisen. Men ibland får man sätta sej över det formella. Jag betraktar vegetarianproblemet som en mer allmänt polisiär ordningsfråga.” Han gjorde ett kort uppehåll för att vänta ut de glada skratten åt det som ju, trots hans stela ansikte, var en publikt lyckad ironi. ”Hur ser ni på Kommando Gudrun Schyman!” ropade någon ute i salen. ”Och nassarna!” ropade någon annan i spontan politisk polemik mot den förra frågan. ”Jag kommer till det strax, vi får ta frågorna i tur och ordning”, sa Hamilton utan att röra en min. ”Vad det där med CIA-understödd muslimsk fundamentalistisk terrorism beträffar så är bakgrunden politiskt mycket intressant. Under afghanernas befrielsekrig mot den sovjetiska ockupationsarmén kanaliserades en hel del stöd i form av pengar och vapen till var och en som sa sej beredd att sköta en kalasjnikov i det heliga kriget. Här fanns alltså en tillfällig allians mellan CIA och USA:s nuvarande favoritfiende. Det tycks emellertid ha varit en ganska lättvindig kontroll över hur dom avsevärda mängder pengar som CIA stoppade in i projektet Afghanistan verkligen användes. Somliga CIA-allierade mullor använde helt sonika pengarna till att bygga upp en politisk bas i USA, och där sitter dom nu, eftersom dom inte hade några visumsvårigheter eftersom dom var allierade. Sprängningen av World Trade Center har sitt upphov i den här pikanta alliansen. En del av dom här stollarna vill nu erövra världen med Koranen i ena handen och trotyl i den andra, vilket har lett till en del irritation i det internationella umgänget av västerländska säkerhetsorganisationer. Vi är ju ovana vid att se just USA som en




06-07-17

16.19

Sida 88

terrorbas. Ja. Sen var det? Jo! Det var Kommando Gudrun Schyman och ’nassarna’. Med dom första förstås en grupp ungdomar i Västerås med anknytning till Vänsterns ungdomsförbund som sprängde valstugor under EU-kampanjen och sedermera ockuperade ett mejeri med elakartade slangbellor. Och så nassarna, varmed förstås, om jag fattar saken rätt, politiskt motiverat våld mot flyktingförläggningar och liknande. En omedelbar intressant skillnad slår mej. Kommando Gudrun Schyman har utfört fem sex våldsdåd och en så kallad ockupation och åkt fast för allting och tillrättaförts inför rätta. Vad gäller våld mot flyktingförläggningar har vi uppemot trehundra fall av allvarligt våld, vanligtvis med brandbomber och liknande. Där är uppklaringsprocenten något lägre, ungefär fem procent nämligen. Den polisiära ivern att klara ut den här typen av brottslighet har alltså tagit sig mycket olika uttryck, beroende på om det så att säga varit vänsterbrottslingar eller högerbrottslingar. Kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte. Kommando Gudrun Schyman består av i grunden hyggligt folk som det går att diskutera med innan dom går och blir Baader-Meinhof-liga. Den uppgiften ligger kanske inte i första hand på Säpo, att diskutera menar jag. Om inte annat tror jag att vi skulle ha ett avsevärt trovärdighetsproblem i sådana diskussioner. Vad gäller brandbombhögern så har vi undersökt sextitre personer, dom flesta visade sig vara i åldrarna fjorton till tjugoett år, därav två flickor. Av dessa sextitre kommer sextitvå från den ort där brotten begicks och sexton personer, en klar minoritet således, var aktiva nynazister eller sympatisörer till sådana rörelser. Den lokala polisen kunde alltså för det mesta ha åkt ner till korvmojen och samlat upp den mopedburna eller Amazonburna ungdomen till förhör och därmed rätt snabbt höjt sin uppklaringsprocent. Men för oss inom Säpo är det en strategisk fråga, en fråga på sikt. Vi vill åt dom där sexton och ni kan vara förvissade om att vi kommer att ta dom i sinom tid. Våldet mot invandrare står mycket högt upp på min lista av prioriteringar.” ”Ska nassarna få göra lumpen!” skrek någon ute i salen så fort applåderna efter Hamiltons avslutande ord om prioriteringar hade lagt sig.




06-07-17

16.19

Sida 89

”Nej, det tycker jag inte”, svarade Hamilton snabbt. ”Försvaret är till för att värna demokratin. Dom är emot demokratin. Då finns ingen anledning att utbilda dom i effektivt våld. Det där är något som vi ska förbättra, jag menar samverkan mellan militära myndigheter och Säpo så att vi kan gallra bort dom här figurerna redan vid mönstringen, oavsett om dom har hår just då. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete med militären har nog ökat på sista tiden.” Eftersom Hamilton inte log så verkade det sista inte ens som ironi, vilket åtminstone Erik Ponti var övertygad om att det måste ha varit; ingen viceamiral hade varit Säpochef förut. Men i den korta tveksamhet som uppstod när publiken undrade om Hamilton skämtat eller inte passade Erik Ponti på att ropa en egen fråga. ”Finns det någon demokratisk kontroll över säkerhetspolisen?” Hamilton visade för andra gången under kvällen en liten, knappt skönjbar tendens till småleende. ”Det är förstås en definitionsfråga”, sa han. ”Säpochefen lyder direkt under statsministern, i vissa frågor under justitieministern. Regeringen är naturligtvis utsedd i demokratisk ordning och regeringen ansvarar politiskt för Säpo. Men Säpo sköts av en nästan allsmäktig generaldirektör. Innan jag fick det här jobbet kunde jag uppriktigt sagt inte föreställa mej vilken personlig makt det medförde. Jag menar vi militärer brukar beskyllas för att hålla oss med ett auktoritärt system, men det kan jag ju säga att ÖB skulle bli förvånad över vad en Säpochef kan göra och inte göra med sin personal. Av detta följer att regeringens kontroll förutsätter att Säpochefen kan kontrollera Säpo, och på den punkten kan jag ju bara säga att vi vet att det där historiskt har fungerat mycket dåligt, men att jag försöker göra mitt bästa och att jag är mycket beslutsam.” ”Men dom politiska representanterna i rikspolisstyrelsen, har dom ingen kontrollfunktion alls?” ropade Erik Ponti snabbt. Han visste mycket väl svaret, åtminstone det sanna svaret, på den frågan. Till sin förvåning fick han det sanna svaret, dessutom perfekt massmedialt formulerat. Men först fick han en knäpp på näsan.




06-07-17

16.19

Sida 90

”Nu är det faktiskt inte meningen att vi ska göra presskonferens av det här mötet”, började Hamilton. ”Jag skulle vilja be Dagens Eko hålla sig i skinnet och inte försöka ta över.” Han fick skadeglada applåder. Men så fortsatte han snabbt innan någon ny fråga hade kastats fram. ”Men jag ska svara på din fråga. Svaret är nej. Dom så kallade parlamentariska representanterna i rikspolisstyrelsen rapporterar inte till någon, inte ens till parlamentet. Dom är dessutom förbjudna att tala om vad dom inte får veta. Allmänt sett kan dom snarast jämföras med en grupp dagiselever på besök på den lokala polisstationen.” Hamiltons stela ansikte stod i våldsam kontrast till skrattsalvorna som böljade genom salen. Den följande stunden upptogs av ett nytt långt resonemang om kurderna i Sverige eftersom några kurdiska studenter ryckt åt sig en av de trådlösa mikrofonerna och sen inte gav sig i första taget och inte heller avbröts av de andra studenterna eftersom saken gällde något som frågeställarna så tydligt led och kände med. Erik Ponti lyssnade bara med ett öra medan han gick igenom sina anteckningar och bytte band, han utgick från att Hamilton inte skulle låta sig pressas att säga mer i ämnet än han faktiskt redan hade sagt. Och, för den delen, så var det ju ingen dålig markering att den nye chefen för säkerhetspolisen vägrade att använda ordet terrorister om PKK. Det blev visserligen en del pikanta formuleringar om ”herrar Barrling och Köge och deras olycksaliga epok under sedermera privatspanare Holmér” – fortfarande dessa giftiga ironier eller grova skämt utan ett leende från Hamilton – och en del försäkringar om att man numera lade ner ”avsevärda ansträngningar på att höja den kulturella bildningsnivån på Säpo”. Men det blev ingenting mer journalistiskt matnyttigt. I all synnerhet som mötet plötsligt tog slut. Hamilton såg på sin klocka och sa att nu måste han tyvärr gå. Sen bad han att alla skulle vara kvar på sina platser tills han hade kommit iväg. Och så gick han




06-07-17

16.19

Sida 91

plötsligt och var redan på väg ut när något förvirrade applåder bröt ut. När Erik Ponti trängde sig ut i sorlet för att försöka hitta lokalradiofolket och få skjuts in till studion där både de och han själv skulle arbeta, så fångades han upp av de olika TV-gängen som stod utanför och intervjuade varandra och gjorde ståuppor som handlade om att de inte visste något om vad som hade sagts eftersom den fria pressen och televisionen inte hade släppts in. De var mycket upphetsade. Och när de upptäckte Erik Ponti kom de framrusande med sina kameror och ställde honom till svars för den odemokratiska ordningen och antydde att bara somlig hovreporter hade fått tillträde. Först bland de indignerade kom en reporter från Aktuellt med kameraman och frågade om Säpochefen själv hade valt ut vilka massmedier som skulle få komma in. Erik Ponti svarade avmätt att han stått i kön som alla andra och att det var därför som han kommit in, liksom för övrigt lokalradion och några journalister från tidningar i Västerbotten. På frågan om det hade sagts något nytt eller sensationellt svarade Erik Ponti bara ja. Utan förtydliganden. Och när då Aktuellt och andra tillskyndande kolleger började ställa frågor till honom om innehållet svarade han att det var mycket intressant som hade sagts, så mycket att han hade bråttom att börja redigera eftersom det skulle ta stort utrymme i Dagens Eko. Sen bugade han ironiskt åt TV-kamerorna och rekommenderade TV-publiken att lyssna på Morgonekots sändningar och trängde sig skrattande loss. Han fick en del svordomar och muttranden om okollegialitet slängda efter sig men det rörde honom inte i ryggen. Han betraktade ändå inte TV-programmens inrikeselit som kolleger, snarare som en sorts halvpolitiker, och vad de ansåg eller inte ansåg om honom var honom fullkomligt likgiltigt. Det verkade omöjligt att få tag på en taxi, men när han kom runt Universum till parkeringsplatsen på framsidan upptäckte han att ett par bilar snart skulle iväg eftersom de just skottades rena från snö.




06-07-17

16.19

Sida 92

Han lyckades övertala några studenter att få lifta in till stan, vilket inte var så svårt eftersom de också hade varit på mötet och mer än gärna ville veta vad som var nyheter och oväntat i det som Hamilton hade sagt. Själva hade de uppfattat nästan allting som sensationellt och omskakande. Mest upphetsade var de över att Hamilton tycktes ha utlovat någon sorts skoningslös kamp mot den naziinfluerade högerextremismen, vilket de ansåg inte skedde en dag för tidigt. När han kom upp på lokalradions redaktion var de redan igång med sändningen och han hann knappt börja redigera förrän en av redaktörerna kom in och frågade om han kunde göra en ”kommentar” så där fint som dom gjorde i Ekot och Rapport. Han muttrade något om att det kunde han väl, bara han fick sköta sin redigering först och sen blev han lämnad ifred. Redigeringen var enkel, han var väl förberedd. Med hjälp av sina anteckningar plockade han snabbt fram de bitar som handlade om hur PLO från och med september, tiden för regimskifte således, inte längre räknades som terrorister, om det ökande ryska spioneriet, om kurder, om infiltratörer som var Säpos största problem och slutligen den kostliga sågningen av den parlamentariska kontrollen i Rikspolisstyrelsen. När bitarna låg på plats trimmade han ner dem i tid och la in sina egna sammanbindande beskrivningar, snarare än kommentarer. De egna kommentarerna inskränkte han till att skildra stämningen och påpeka det unika i arrangemanget och så vidare, de politiska aspekterna struntade han i att göra övertydliga. Han fick ner det till sju minuter och gjorde sen en kortare version på tre minuter. Det var bättre att göra den nerkortade versionen själv än att någon annan skulle klippa nere i Stockholm medan han själv satt på flyg. Den långa versionen skulle gå i de viktiga morgonsändningarna, möjligen ända fram till lunchsändningen. Sen skulle man köra kortversionen under resten av dagen. Inget material skulle kunna slå ut inslaget, eftersom Dagens Eko egendomligt nog blivit det enda ”tunga” mediet på plats. Det faktum att Rapport, Aktuellt och




06-07-17

16.19

Sida 93

Lättnyheterna inte hade en enda bild och inte ett enda väsentligt ljud från föreställningen skulle upphöja hans inslag till scoop. Därmed skulle inte ens den nye chefen kunna få för sig att ämnet måste utgå, hållas kort, eller redigeras om. När han fått en ledning till Stockholm och sänt sitt material pratade han lite med kvällschefen för att sprida stämningen av triumf och sensation och på så vis ytterligare försäkra sig om att ingenting saboterades. Sen gick han in i studion där de lokala kollegerna fortfarande satt och sände generöst tilltagna bitar ur sina inspelningsband. De hade ju också scoopat, eftersom de nu var först ut av alla journalister med själva berättelsen. Erik Ponti lät sig kommentarintervjuas på det sätt han i och för sig tyckte var fånig journalistik, det som särskilt TV 4:s Lättnyheterna excellerade i, att en journalist intervjuar en annan om vad som hänt och att den som svarar då svarar i en egenartad blandning av faktiska iakttagelser och egna funderingar, ”kommenterar” således. Men han var skyldig sina kolleger en tjänst, så det var inte mycket att krångla om. När han kom ut från studion insåg han att han hade glömt att fråga kvällschefen i Stockholm om hans inslag om Kemal Yildiz hade sänts som planerat. Han antog först att det måste ha gått som planerat, eftersom kvällschefen inte sa någonting. Men han insåg att han skulle sova dåligt om han inte visste säkert, och därför ringde han upp på nytt. Jo för fan! Det hade sänts utan klipp tre gånger under kvällen och folk hade ringt och levt djävulen i telefonerna, både för och emot så att säga, som det brukade bli när man körde synd-om-svartskallesvängen. Men. Det hade kommit ett sent pressmeddelande från Invandrarverket också. Det var nu beslutat att Kemal Yildiz skulle få stanna. Och om han inte fick resning i sitt mål övervägde regeringen att ge honom nåd. Erik Ponti promenerade sakta tillbaks mot hotellet, snögloppet och kylan bekom honom inte eftersom han plötsligt kände sig lycklig.




06-07-17

16.19

Sida 94

Denna dag hade han inte arbetat förgäves. Men dagar som denna hade blivit mer och mer sällsynta genom åren, som om han inte längre tog i tillräckligt mycket, som om han inte orkade på samma sätt längre eller blivit avtrubbad av att ha hört och gjort samma sorts historier alltför många gånger under dessa snart trettio år. Det var den fråga som han i hemlighet brottades mest med när han fick tid att stanna upp i arbetet och fråga sig vad han höll på med. Hade han tappat sin ursprungliga glöd, hade det som varit lidelse när han var ung bara blivit en praktisk rutin? Han insåg att det var första gången han tänkte på sig själv som ”när han var ung”. Nå, så var det ju. Gammal var han väl, men alltså inte utbränd än. Det goda humöret fick honom att sätta sig i baren när han kom tillbaks till Hotel Plaza. Det skulle han kanske inte ha gjort, eftersom hans Stockholmskolleger naturligtvis redan intagit stället och nu öste en del sarkasmer över honom. Han beställde in en stor whisky, eftersom vinlistan inte kunde fresta honom, tog en njutningsfull klunk, höjde glaset ironiskt skålande mot de sura kollegerna och förklarade att han bara firade sin seger. Han fick en skur av nya hånfullheter tillbaks på temat hovreporter. Men just nu bet ingenting på honom, det där med Kemal Yildiz gjorde honom tillfälligt osårbar, åtminstone för malliga TV-reportrar. *** Fyndet av de två kropparna vid Ålidhemskyrkans klockstapel var på flera sätt mysteriöst. Redan den student som ringde Umeåpolisen och berättade vad han sett talade om mord, något som senare skulle komma att försätta honom i en lika trist som besvärande belägenhet. Men den polispatrull som kom först till platsen drog omedelbart samma slutsatser som den student som ringt, de spärrade av ett område kring klockstapeln och varskodde utredningsroteln och den tekniska roteln inne i centrum.




06-07-17

16.19

Sida 95

Två män, delvis översnöade, låg tätt intill varandra på baksidan av klockstapeln, mindre än femtio meter från den modernistiska träkyrkan och mindre än tjugo meter från den gångväg mellan Ålidhems studentbostadsområde och universitetsområdet som säkert trafikerades av ett par tusen personer varje dygn. Klockstapeln var i trä och stod på ett betongfundament med kraftiga träbjälkar i sitthöjd spretande åt alla håll. Om bjälkarna hade en praktisk funktion eller bara uttryckte konstnärlig smak var svårt att avgöra. Men de användes ofta som sittplatser för personer som ville dricka vin och sprit i det fria, platsen var ett känt tillhåll i det avseendet. Men det var svårt att tänka sig att någon eller några skulle vilja begagna tillhållet en mörk decembernatt i snöstorm. Efter fotografering fraktades kropparna iväg till Rättsmedicinska institutet för identifiering och obduktion, medan polisens tekniker började skotta och smälta snö på platsen för att hitta något som kunde förklara dödsfallen. Det syntes nämligen inga spår av yttre våld på de två männen, så ytligt sett kunde de ju ha frusit ihjäl efter att ha delat någon misslyckad form av hembränt. Om det nu inte varit för vädret det senaste dygnet. Under de två kropparna fanns stora fläckar av smält snö som de värmt upp med sin flyende kroppsvärme. Det såg alltså ut som om de dött under det senaste dygnet. Den snabba nedkylningen av kropparna som uppenbarligen ägt rum gjorde det till en början svårt för rättsmedicinarna att få en uppfattning om tidpunkten för dödens inträde, det var svårt att säga vad som var rigor mortis och vanlig enkel djupfrysning. Identifieringen var däremot lätt, eftersom båda bar legitimationshandlingar av olika slag på sig. Den ene var Memo Baksi, 31 år och frånskild med två barn och rätt väl känd av Umeåpolisen eftersom han drev en träningslokal där han försökte samla invandrarungdom till utbildning i diverse kampsporter. Han hade fått kommunala bidrag till sin verksamhet med hänvisning till att han genom kampsporten kunde få ungdomar på glid att koncentrera sig på något annat och bättre än brott. Verksam-




06-07-17

16.19

Sida 96

heten hade redan varit föremål för en del hetsiga diskussioner bland Umeåpolisen där somliga menade att just orientalisk stridskonst väl ändå var den mest olämpliga uppmuntran till små gangsterfrön som kunde tänkas, man hade nog med ungdomsvåld som det var i stan, och somliga andra menade att huvudsaken var att man höll arbetslös ungdom med invandrarbakgrund borta från gator och krogköer så mycket som möjligt. Båda sidor sökte i misshandelsstatistiken för Umeå under de senaste två åren för att få stöd för sin uppfattning om det lämpliga eller olämpliga i att kommunen finansierade Baksis närstridsskola. Alltnog, närstridsspecialisten Memo Baksi hade nu hittats död i en snödriva utan yttre tecken på våld. Den han hittats tillsammans med var Abdel Rahman Fayad, en rätt välkänd person inom universitetslivet i Umeå och allmänt kallad Abbe. Han var av palestinskt ursprung, 28 år vid sin död och arbetade som assistent på institutionen för fysik vid universitetet, samtidigt som han skrev på en doktorsavhandling. Han var gift med en svenska, hade tre minderåriga barn och var svensk medborgare sedan fem år. Det saknades varje uppgift om honom i polisens register, han hade tydligen aldrig ägnat sig åt brott och såvitt känt heller aldrig åt någon kampsport. Hans fru hade emellertid oroligt ringt till polisen under natten och anmält honom försvunnen, trots att han bara varit borta några timmar. Det fanns alltså en del att börja leta efter för polisen, men man beslöt att avvakta tills den rättsmedicinska undersökningen av de två döda var klar, så att man visste om man undersökte mord eller inte. Mord var det. Eller, som slutsatsen kom att formuleras mer medicinskt formellt, ”död genom annans handaverkan”. Det stod snart höjt över varje tvivel. Men hur det hade gått till var däremot inte lätt att säga. När rättsläkarna med visst våld rätat ut de böjda och delvis frusna extremiteterna på de två döda och fått av dem kläderna och kunde




06-07-17

16.19

Sida 97

börja själva obduktionsarbetet hade det redan blivit kväll. Om det nu inte varit så angeläget från polisens sida hade man väl möjligen väntat till nästa arbetsdag med arbetet. Professor Anders Eriksson skulle egentligen ha varit på ett jakthundsmöte för Västerbottenkretsen denna kväll och han kände till en början ingen entusiasm när han började undersöka den förste av de två. Men hans stigande nyfikenhet gjorde honom snabbt mer intresserad av arbetet. Framför honom låg en uppenbarligen extremt vältränad man mellan tjugofem och trettio år, såvitt han kunde bedöma. Det fanns inga yttre spår av våld i ansiktet eller i bröstregionen, alla extremiteter var hela, inga brott någonstans. Det antydde att man skulle tvingas leta efter döden inne i kroppen, i värsta fall med hjälp av kemiska undersökningar som kunde ta lång tid. Men när de vände på den till synes oskadade mannen upptäckte Anders Eriksson och hans medhjälpare samtidigt en liten blodfläck intill ryggraden, mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan. När de därefter undersökte området närmare såg det ut som om det kunde finnas en två-tre centimeter avlång penetration av huden. Såret hade på grund av hudens elasticitet gått ihop, men gick att dra isär med fingrarna. Det kunde faktiskt vara ingångshålet efter en kniv. Misstanken bekräftades någon halvtimme senare när de öppnat kroppen och lyft undan de första organen. Till sin förvåning fann de en blodmängd, mest levrat blod, på knappt två liter. De städade sig fram och torkade upp i bukhålan allteftersom tills de nådde fram till det fynd som de redan anat. En kniv hade alltså trängts in snett mot ryggraden, kapat förbindelsen mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan och samtidigt punkterat stora kroppspulsådern. Det var ett mycket märkligt fynd. Något liknande fanns sannolikt inte i svensk kriminalhistoria. Ändå var den rent medicinska logiken enkel. Knivhugget hade lett till omedelbar förlamning i hela underkroppen och blixtsnabbt blodtrycksfall till följd av den punkterade aortan. Döden var sakligt sett




06-07-17

16.19

Sida 98

omedelbar, i vart fall skulle de flesta motoriska kroppsfunktioner i nedre kroppshalvan ha utsläckts som om man vridit om en elektrisk strömbrytare. I juridisk mening inträffade i så fall döden några minuter senare när hjärnfunktionerna slocknade. Ingenting i detta var medicinskt problematiskt, det var inte det som var svårbegripligt. Däremot frågade sig de två rättsläkarna vem som kunde utföra ett sådant mord, såvida han inte var kirurg med specialistkompetens i ortopedi. Som mord betraktat var det fråga om ett artisteri på hög nivå, vilket väckte de två rättsläkarnas omedelbara och yrkesmässiga förtjusning. Det här var verkligen ingenting som gick av för hackor. Den omständigheten att de sen, som de redan utgått från, inte kunde hitta något annat spår av våld, inte en enda övrig detalj som kunde sättas i samband med döden, övertygade dem också att gärningsmannen faktiskt vetat vad han gjort. Han hade inte haft tur, han hade arbetat med en häpnadsväckande precision. Deras slutsatser i fallet Memo Baksi gjorde att de med stora förväntningar tog sig an det andra offret, jakthundsmöte eller ej. De konstaterade att det rörde sig om en man i samma ålder, dock med en mer normal kroppskonstitution. Den förste hade ju varit någon sorts vältränad idrottsman. Men här hade det inte använts någon kniv. Redan vid sin första ytliga examination av den döde fann de upphovet till hans död, ett brott på halskotpelaren. De gick fort igenom den inre besiktningen och analysen för att få den undanstädad innan de övergick till att försöka förstå hur det yttre våldet hade applicerats i det här fallet. Det var inte lätt, det kunde inte avgöras under kvällen, åtminstone inte exakt. Så mycket var klart att det riktats någon form av mycket kraftigt våld mot halskotpelaren eftersom det fanns brott på flera ställen. Men bristningarna i muskulaturen antydde också någon annan sorts våld, det såg ut som om huvudet och halsen utsatts för en kraftig vridning, förmodligen efter att brotten på halskotpelaren uppstått.




06-07-17

16.19

Sida 99

Till en början kunde de bara gissa och de gissade att det som hänt måste ha varit slag mot nacken med något trubbigt instrument, man kunde tänka sig ett baseballträ, och att den då medvetslöse och i medicinsk mening redan döende mannen därefter hade utsatts för en ny attack, på något sätt hade hans huvud vridits i sidled. Och eftersom det redan fanns två brott på halskotpelaren så hade skelettet inte kunnat stå emot och så hade döden sett ut: bokstavligen talat hade gärningsmannen eller gärningsmännen vridit nacken av sitt offer. Också det skulle såvitt Anders Eriksson erinrade sig vara en nyhet i svensk kriminalhistoria; det där var ju ett stående föreläsarskämt, att ”vrida nacken av någon”, som det folkliga uttrycket beskrev, var i praktiken omöjligt. Men här tycktes just det ha skett. När Anders Eriksson ringde upp chefen för utredningsroteln vid Umeåpolisen hade han alltså, som han sa, mycket intressanta nyheter. I korthet att det rörde sig om mord i båda fallen, att våldet varit precist och utfört med avsikt och att det i teknisk mening rörde sig om förvånansvärt medicinskt kunniga gärningsmän, närmast artistiska i sin förmåga. Kriminalkommissarien i andra änden muttrade något ogillande om uttrycket artistiska men frågade sen om det fanns någon möjlighet att de två offren hade haft en intern uppgörelse och lyckats döda varandra. Det kunde Anders Eriksson snabbt och enkelt utesluta. Den av de två som mördats med kniv hade förlamats i större delen av kroppen i samma ögonblick som kniven trängt in. Han hade därefter dött utan att kunna röra sig, sannolikt snabbt medvetslös till följd av blodtrycksfall. Det andra offret hade slagits medvetslös med en enda insats av yttre våld och följaktligen varit orörlig när han sen fick halskotpelaren söndervriden. Minst en person ytterligare måste alltså ha varit närvarande på platsen. För även om en av de två mördade hade tagit den andre av daga så hade han ju själv dött på ett sätt som omöjligt kunde vara självmord.




06-07-17

16.19

Sida 100

När utredningsroteln vid Umeåpolisen fått det definitiva beskedet kallade man in extra personal och började göra upp övertidslistor som första åtgärd. Därefter höll man ett kort möte i ett av de större sammanträdesrummen i huset och summerade vad man visste, innan det var dags att fördela de rent praktiska arbetsuppgifterna. Det man visste var alltså att två män i ungefär samma ålder, båda av utländskt ursprung, mördats på samma plats och, såvitt man måste utgå från tills vidare, vid ungefär samma tidpunkt. Tidpunkten måste ligga efter klockan 01.00 eftersom det enligt anmälan klockan 03.00 var då som ett av offren, Abdel Rahman Fayad, lämnat sitt hem. Och eftersom de två hittats strax före 10.00 så var alltså den logiska tidpunkten mellan 01 och 06 med tanke på att de båda varit översnöade och snöfallet upphört någon gång vid sjutiden på morgonen. Mer troligt mellan 01 och 03 eftersom man visste när Fayad gått hemifrån och vädret knappast hade lämpat sig för någon längre vistelse utomhus. Det fanns ingen känd förbindelse mellan de två offren, de hade såvitt man hittills kände till rört sig i helt olika kretsar. Gärningsmännen eller gärningsmannen hade uppträtt med en hantverksskicklighet som tydligen gjort rättsläkarna lyriska. Detta var vad man visste säkert. Alltså gällde det nu att hitta förbindelsen mellan de två offren och det var ju bara att sätta igång och leta bland deras bekanta. Förhör skulle omedelbart hållas med Fayads fru, eftersom hon kanske visste något om vad han skulle ha för sig. Den omständigheten att hon ringde till polisens växel redan klockan 03.00 antydde ju att hon kände på sig att något hade hänt. Frågan var vad hon kände på sig. Det var lika bra att gå på henne direkt. Och sen naturligtvis den där studenten som gjort fyndet nu på morgonen. Hur visste han att det rörde sig om mord när den saken inte kunde fastställas förrän efter noggrann examination av rättsläkaren? Det var bara att sätta igång och jobba.




06-07-17

16.19

Sida 101

Under de följande timmarna genomfördes bland annat två förhör som var lika obehagliga som kränkande för de förhörda. Filosofie studerande Martin Arnhög pressades hårt på hur han till synes av en slump råkat upptäcka de två översnöade kropparna och hur han dessutom kunnat veta att det var frågan om två mordoffer. Fyndplatsen låg visserligen intill hans dagliga morgonpromenad från Fysikgränd inne i Ålidhems studentbostadsområde och universitetet. Han hade varit på väg till en föreläsning som bevisligen, efter kontroll, skulle ha börjat klockan 10.00. Så långt inget konstigt. Men vad hade förmått honom att just denna morgon, på sin vanliga promenad förbi kyrkan, plötsligt gå fram till klockstapeln och göra sitt ovanliga fynd? Han hade ju inte kunnat se något från den upptrampade snömodden borta på promenadvägen, så varför denna plötsliga avvikelse? Och med tanke på att det faktiskt var nordiska språk han studerade och inte medicin, hur hade han kunnat veta att det rörde sig om mord? Vilken anknytning hade han till de två offren? Kände han någon av dem? Kände han någon i deras bekantskapskrets? Till en början värjde sig den unge studenten mest med en sorts aggressiv ironi eftersom han hade svårt att ta frågorna, eller rättare sagt det som frågorna antydde, på allvar. Och när han förstod att det var allvar, eftersom han inte fick gå hem när han sa att han var trött på dumheterna, utan tvärtom upplystes om att han kunde hållas sex timmar innan det blev tal om anhållande, så var det försent att börja förklara. Plötsligt lät hans förklaringar som efterhandskonstruktioner, som något han bara hittade på. Han hade blivit pissnödig, vad var det med det? Därför hade han gått bakom klockstapeln och då hade han sett dem ligga där. Han hade naturligtvis inte ”vetat” att det rörde sig om mord. Men antagligen var det väl bara så att det inte såg ut som några fyllon som kanske kunde ha legat där och frusit ihjäl, och att han därför spontant gissat på brott. De låg ju i en konstig kroppsställning båda två, som om de blivit nerslängda. Och så med snön över … ja?




06-07-17

16.19

Sida 102

Hur kom det sig att han blev pissnödig efter att ha gått mindre än femhundra meter hemifrån? Pissat hade han väl gjort på morgonen? Det var ju mycket folk i rörelse på vägen mellan universitetet och studenthemmen vid den här tiden på morgonen, var det inte konstigt att ställa sig och urinera då? Och så vidare. Han anhölls naturligtvis inte, det saknades ju varje form av tydlig brottsmisstanke mot honom. Men när han fick gå kände han sig som en misstänkt och dessutom blev han angripen av lokalpressens fotografer och reportrar när han kom ut från polishuset. För Abdel Rahman Fayads hustru Annalena blev förhöret snart ohyggligt plågsamt, även om den kvinnliga polisassistenten som talade mest gjorde sitt bästa för att gå mjukt fram. De två kriminalarna fann henne hysteriskt gråtande med ett litet barn i famnen. Hon hade redan fått veta, en radiobil hade varit där en timme tidigare. De två poliserna kände sig till en början också mycket plågade och de försökte trösta med den tafatthet som var ofrånkomlig i kvinnans sorg och gråt. Men det var obönhörligen vissa frågor som måste ställas, och man måste dessutom ställa frågorna så fort som möjligt: Vem skulle han träffa när han gick ut? Sa han något om vad saken gällde? Hur verkade han när han gick? Hon hade ingen aning om vem han skulle träffa, han sa ingenting om det. Någon Memo Baksi hade hon aldrig hört talas om. Nej, han brukade inte försvinna ut på det där viset, det var ju därför hon så fort blivit orolig. De lirkade med henne, till en början med en mjuk och förstående attityd. Men de trodde henne inte och snart började det framgå av deras sätt att fråga. Hon fick ett hysteriskt sammanbrott när hon förstod att man trodde att hon visste något som hon ville dölja. De kunde inte fullfölja förhöret och efter en kort konsultation med chefen på utredningsroteln beslöt man att det sociala skulle ta hand om kvinnan och hennes barn över natten medan man gjorde




06-07-17

16.19

Sida 103

husrannsakan i hennes och hennes mördade mans hem. Utan att ens börja formulera några hypoteser utgick polisledningen i Umeå från att det måste finnas ett klart samband mellan de två offren. Och att man borde kunna hitta det sambandet rätt omgående. Det fanns två enkla vägar att gå, för det första beslag och husrannsakan i de två offrens hem och på deras arbetsplatser. För det andra förhör, framför allt med unga män med anknytning till karateklubben där Memo Baksi hade varit instruktör och ledare. Ett av offren, Abdel Rahman Fayad, hade ju dödats med något som kunde vara karateliknande metoder. Men ingen av dessa väl beprövade polisvägar gav något snabbt resultat. Efter tjugofyra timmar hade man ännu inte funnit någonting konkret som band de två offren samman. Ingenstans i deras anteckningar eller telefonböcker fann man den andres telefonnummer eller ens något telefonnummer med indirekt anknytning till den andre. I Abbe Fayads bekantskapskrets på universitetet eller på hans arbetsplats i Naturvetarhuset fanns ingen som ens hört talas om Memo Baksi eller hans karateklubb. Och de unga män som frekventerade karateklubben nere i stan utgjorde alldeles uppenbart en helt annan social krets än den som fanns ute vid universitetsområdet. Memo Baksi hade vid något tillfälle varit misstänkt för viss anknytning till narkotikabrottslighet och det var alldeles klart att det fanns en del ungdomsbrottslingar i hans umgänge på klubben. Det var ju just därför han fått kommunala anslag för att få unga slagskämpar att träna på varandra under ordnade former i stället för att slåss på stan. I Abbe Fayads bekantskapskrets fanns uteslutande akademiker på universitetet och en del palestinier som arbetade som sjukvårdsbiträden på universitetssjukhuset eller i någon av restaurangerna på området. Socialt sett framstod de två som dramatiskt olika. Det fanns bara två saker som band dem samman. De hade blivit mördade samtidigt på samma plats och de var båda av utländskt ursprung. När polisen i Umeå kallade till presskonferens mer än ett dygn




06-07-17

16.19

Sida 104

efter att de två mordoffren påträffats så hade man alltså ett betydligt magrare material att presentera än man både trott och hoppats. Ur journalistisk synvinkel var fakta magra men rätt intressanta. Dubbelmord. Utlänningar. Karateexpert. Det var en god brygd, betydligt mer än spik att koka soppa på. Och följaktligen kom medierna från Stockholm snabbt att skildra händelsen betydligt mer utförligt än lokalpressen och lokalradion. Det fanns ju nämligen en pikant anknytning till mycket känd person också. De två mordoffren hade påträffats mindre än tio minuters promenad från den plats där Säpochefen Hamilton hade hållit föredrag kvällen innan. Det födde vissa spekulationer, framför allt i Stockholms kvällstidningar, där man sökte en kombination av Hamilton, mördade svartskallar och tidigare erfarenheter. Lasermannen Ausonius, som av privatpolitiska skäl försökt döda så många invandrare som möjligt, stod visserligen inför rätta, fast han just misshandlat sin advokat och fått målet uppskjutet i väntan på ny advokat. Men någon hade kanske fått för sig att upprepa hans privata kamp för ett Sverige utan svartskallar. Och denne någon kunde ha lurat två offer till platsen utan att de kände till varandra. Ett rasistiskt motiverat dåd, kanske med nynazistisk bakgrund, funderade den ena stora kvällstidningen. En intern palestinsk-kurdisk uppgörelse om knark, tänkte sig den andra kvällstidningen som gärna sökte mer liberala förklaringar till det till synes oförklarliga. Mordet ansågs efter något dygns kvällstidningsjournalistik tillräckligt intressant för att omnämnas i de olika TV-nyheterna, som också de presenterade ”kommentarer” i fullkomligt disparata riktningar. Rapport antydde att dubbelmordet i Umeå hade samband med en intern uppgörelse mellan kriminella. Aktuellt lutade mer åt rasistdåd, i vart fall rekapitulerade man Lasermannen Ausonius serie överfall i samband med sin redogörelse så att man sa rasistdåd men ändå inte sa det. Lättnyheterna hade en hemlig högt uppsatt källa på Säpo som berättade att det var frågan om muslimsk fundamentalistisk terror mot avhoppade muslimer.




06-07-17

16.19

Sida 105

Med ”avhoppad muslim” förstods då exempelvis den brittiske författaren Salman Rushdie, som visades på bild; enligt den iranska statsledningen var det dödsstraff på att lämna islam. Bild visades även på Salman Rushdies norske förläggare, som för två år sen skadats allvarligt i ett ännu inte uppklarat överfall.




06-07-17

16.19

Sida 106

 Carl kom hem för första gången på en vecka. Han stannade utanför stålgallergrindarna, tog upp sin sändare, riktade den mot grindarna och slog koden. De gled ljudlöst åt sidan. Där nere i alléns andra ände låg Stenhamra svart och tyst. Han betraktade huset och insåg att det var en mycket konstig sparsamhet som fått honom att ställa av timern som reglerade ljuset. Eller om han helt enkelt hade stängt av ljuset för att han ville att huset skulle vara mörkt när han kom hem, därför att det var en sannare bild som inte kunde framkalla några minnen, inga hallucinationer. De fanns ju inte längre där inne, mörkret var sant och stämde med hans sinnesstämning. En upplyst allé och bottenvåning hade varit mer outhärdlig som syn, som om de hade funnits, som om de hade väntat på honom, som om Tessie skulle sitta och läsa inne i salongen mot sjösidan, eller sitta vid sin dator i det nya arbetsrummet på övervåningen, höra hans bil och gå ner för att möta honom; som om Ian Carlos skulle sova i sin barnsäng på mellanvåningen. Mörkret var bättre därför att mörkret inte ljög. Han körde in bilen, vände sändaren mot grindarna och stängde efter sig. Bilen slirade lite i snön, det fanns inga bilspår, inga människospår på tomten. Han parkerade bilen, tog ut sin fullproppade sportbag ur baksätet, det triviala skälet till att han kom hem, hans skjortor var förbrukade, han måste tvätta en omgång och hämta nya. Han hade inrett en liten övernattningskabyss med pentry intill sitt tjänsterum inne på Kungsholmen. Om det inte vore för skjortor och underkläder som måste tvättas så skulle han kunna bo på jobbet månader i sträck, han arbetade ju gärna på nätterna när alla andra gått hem.




06-07-17

16.19

Sida 107

Han låste garaget och larmade det, sen började han gå mot huset. Han fick snö i sina lågskor, grovkornig snö eftersom det hade töat och blivit kallt på nytt. Dörrlåset klickade oberört artigt när han slog koden, som om allt var normalt, som om ingenting hade hänt. Han gick in i mörkret och avlarmade huset, sen slog han in sina frågekoder på panelen intill larmet och fick en serie siffror tillbaks som beskrev de rörelser som funnits i huset sen han lämnat det, rörelser för små för att utlösa larmet. Såvitt han kunde se hade en del möss varit i rörelse i källaren som vanligt, kanske hade fladdermössen på vinden rört sig lite, ändrat till en bekvämare sovställning. Men inget stort varmblodigt djur hade rört sig i huset den senaste veckan. Han gick ut i köket utan att tända ljuset, räknade stegen noga innan han sträckte ut handen för att precis nå fram till dörrhandtaget. En lätt unken doft slog emot honom där ute, han stannade och vädrade. Sen bestämde han sig för att han måste ha glömt en mjölkförpackning någonstans, att den surnat och möglat. Han gick bort till tvättskrubben, öppnade dörren och steg in. Han ville inte tända ljuset och det berodde inte bara på att han lärt sig att betrakta mörkret som vän, som en extra säkerhet. Han fantiserade om att han skulle ha fått välja, bli blind eller det som hände, och då skulle han ha valt att bli blind och kunnat leva ett gott liv. Han stuvade in sin tvätt i tvättmaskinen, fortfarande utan att tända ljuset. Men när han stängt locket och la handen på programmeringsratten svor han till. Han kom inte ihåg hur den varit inställd sist, han kunde inte starta rätt program utan att tända ljuset. Förträngningsleken var slut. Han tände ljuset och blinkade bländad av det plötsliga skarpa skenet och såg sen just det han hade varit så rädd att se. Tessies morgonrock som hon spillt kaffe på låg över torktumlaren, han hade inte kunnat förmå sig att slänga den. Där den låg, med sina kaffefläckar fräscht bruna som om det hänt i morse, hälsade den till honom i sin mänskliga vardaglighet att allt var som vanligt, att hon förväntade sig att han gjorde något åt saken. I den röda tvättkorgen i




06-07-17

16.19

Sida 108

plast låg en del av Ian Carlos kläder, med en liten sjömansskjorta överst. Han tog först fram tvättpulver, doserade och stängde facket. Sen ställde han in tvättmaskinen på kulörtvätt och sextio grader och slog igång apparaten. Medan maskinen brummande började ta in vatten betraktade han tvättkorgen, nickade åt sig själv som om han verkligen fattat ett beslut, slängde ner hennes vita fläckade morgonrock i tvättkorgen och tog med sig korgen. På väg in mot det stora vardagsrummet på nedre botten tände han alla ljus. Som vanligt fanns en brasa färdigpreparerad i öppna spisen, med paraffinampuller och allt, det var bara att sätta en tändsticka till. Han öppnade spjället och tände brasan som genast började ryka in när röken och värmen på väg upp mötte en mur av kyla. När värmen segrat och brasan brann ordentligt började han långsamt mata in Ian Carlos kläder fast han tvekade inför de små sportskorna med tre röda ränder. Det var någonting med miljöförstöring, att man inte skulle bränna plast och konstgjort gummi. Sen fnös han åt sin tanke där det religiösa hade stått i absurd motsättning till den ansvarsfulle konsumentens samvete och pytsade in skor och hoptorkade nerkissade byxor, en liten mörkbrun sparkoverall, hennes morgonrock och sist den lilla sjömansskjortan. Han såg fascinerad, nästan förstelnad, hur elden kröp upp över de tre vita ränderna i sjömanskragens blåa bård. När sjömanskragen brann för fullt satte han sig ner på knä och såg på den och kunde inte förstå varför han inte grät, om det var för att tårarna hade tagit slut eller för att någon uppfostrande ryggmärgsreflex inom honom betvingade allt ovärdigt uppförande under gudstjänst. Den mänskliga naturen kunde anpassas till vad som helst, tänkte han. Människor i alla tider kunde uthärda vadsomhelst, börja om sina liv på nytt. Det var en evig erfarenhet – allt detta som han hela tiden försökt intala sig själv, detta som DG sagt gång på gång – det fanns till och med eviga berättelser om det.




06-07-17

16.19

Sida 109

Briseis fick uppleva hur Akilles mördade hennes söner och hennes man vid en räd utanför Troja. Hon blev hans krigsbyte, fast hon var en kvinna som de grekiska belägrarna antagligen inte kan ha hållit särskilt högt. Av rädsla för könssjukdomar, förmodligen, hade de föredragit unga jungfrur. Men kärleken mellan Briseis och Akilles blev så stark att han i förtvivlan slutade slåss när kungen i en gest av arrogans tog Briseis ifrån honom. Därmed avgjordes kanske hela kriget. Hur hade hon kunnat älska Akilles? DG hade ägnat nästan en kväll åt ämnet vid brasan nere i Kivik, då när det kanske ur DG:s synvinkel i första hand gällde att få Carl att sluta tänka på självmord i en eller annan form, där den mest näraliggande varianten kanske var att åka ner till Palermo och skjuta don Tommasos söner i stycken en efter en tills krigslyckan ofrånkomligen vände och han själv dog. Han hade just då inte haft någonting emot en sådan lösning. Han hade till och med feberaktigt, på gränsen till vad som i efterhand kändes som någon sorts vansinne, hävdat att det var en utomordentlig lösning eftersom också vendettan borde ta slut i och med att han själv dog. Han hade blivit skjuten flera gånger, såvitt han förstod var det en smärtfri död och någonting annat skulle inte kunna komma i fråga där nere, de skulle ju aldrig kunna ta honom levande. Han hade kommit över det, han hade lämnat tanken på att hämnas förvånansvärt fort och DG hade sagt att det var fullkomligt naturligt att han skulle göra det, eftersom hans liv bestämdes mycket mer av den vänstra hjärnhalvan än den högra. Och den vänstra hjärnhalvan upplyste vid det här laget med illuminerande kraft om att en vendetta mot sicilianare inte kan vinnas om de har så mycket resurser, alltså pengar, som don Tommasos familj. De har ett vapen mot vilket inget försvar finns, vendetta transversale. Om vi inte kan ta dig, tar vi din familj, alla som är släkt med dig, alla som över huvud taget heter Hamilton. Och du får leva med någonting mycket värre än om vi hade nått dig själv. Mycket enkelt. Han petade i de hopsotade klädresterna så att elden flammade upp




06-07-17

16.19

Sida 110

på nytt, tog fram en blåsbälg och började med långsamma stadiga rörelser blåsa askan av Ian Carlos sjömansskjorta, hennes morgonrock och de andra kläderna upp genom skorstenen. Han reste sig lite stelt eftersom blodet hade stockat sig runt knäna av hans hukande framför elden. Han skulle bränna alla deras kläder, insåg han. Men inte just nu, det skulle ta för lång tid. Han hade ett viktigt möte med ledningen nästa morgon och han ville komma utvilad och väl förberedd. Han la på några nya björkklabbar på brasan för att få mera lyster i elden, någonting ljust som förde bort tankarna från det han just hade gjort. Motvilligt gick han ett långsamt varv runt rummet, han kunde nästan höra deras röster. När han stannade framför den där mycket amerikanska spritvagnen som hon hade köpt tvekade han. Sprit hade han aldrig uppfattat som tröst, antagligen hade han inte druckit en droppe alkohol den senaste månaden eftersom vin var något som han hade svårt att tänka sig utan umgänge och mat, och sprit var något som man bara drack när man redan var full, efter vinet. De hade ju varit i Skottland, lärt sig en del om vad som var rätt och fel. En whisky fick inte vara blandad whisky och absolut inte amerikansk. Plötsligt fladdrade en kort minnesbild förbi när han varit nära att be ”sin klanledare” hertigen av Hamilton om en Jack Daniels on the rocks, vilket varit hädelse. Nu stod här sådant som var anständigt, hon hade tagit noga reda på det och skaffat hem det. Macallan var bäst, Highland Park var bäst om man var ensam eftersom den whiskyn kunde konversera, något sånt. Han slog upp några försiktiga centiliter i ett glas, konstaterade att iskylaren var tom samtidigt som han kom ihåg hennes förmaningar att riktiga skottar inte använder is. Nästan demonstrativt gick han och satte sig på hennes plats och sträckte sig efter fjärrkontrollen till stereoanläggningen. Han ryckte till vid de första tonerna av Mozarts Requiem, döds-




06-07-17

16.19

Sida 111

mässan. Det var sant, den enda musik han brytt sig om under de senaste månaderna var det som fanns av Mozarts mörka musik. Han slog snabbt om till P 2 och kom mitt in i något som han gissade var ett parti ur Rimskij-Korsakovs Sheherazade. Det var bättre, just nu. Han var fyrtio år. För några tusen år sen skulle han ha varit en gammal man, redan ha gjort sitt. Whiskyn smakade chockerande starkt, snarare än gott. Han hade tagit en för stor klunk eller också var han ingen riktig skotte. Båda förklaringarna kunde vara lika sanna. För några tusen år sen hade han varit samma biologiska varelse som just nu, samma människa. Men redan förbrukad, inte tillräckligt stark för att kunna överleva. Det tålde att tänka på. En förklaring kunde vara att levnadsvillkoren då var så hårda att mindre än en procent av männen kunde hävda sig efter fyrtio, det var ju dessutom en tid då man dog av blindtarmsinflammation, där fanns ett gudomligt spelmoment. En annan förklaring var att försörjningen effektiviserats så till den grad att svaga individer kunde överleva utan att nödvändigtvis kunna slå ihjäl andra män hela tiden, den förklaring som han omedelbart valde. Det var alltså normalt att han hade ett kvarts århundrade kvar till pension, till att över huvud taget räknas som gammal i social och politisk mening. Han kom att tänka på en svensk olympiaskytt som fuskat i femkamp genom att ta en mellanöl innan han genomförde skjutningen, såg på sitt urdruckna whiskyglas och bestämde sig impulsivt för att pröva. Han gick fort ner i källaren och tände alla ljusrören. Han valde det vapen som han använt på allvar, för att döda andra människor. Pistolen hade en kolv i pärlemor och familjevapnet fanns ingraverat just där fingrarna slöt sig. Han skulle aldrig mer använda vapnet för att döda någon, det hade visserligen inte med saken att göra. Just nu klamrade han sig bara fast vid sin nyfikenhet, han hade aldrig kört bil berusad, han hade aldrig skjutit mot en måltavla berusad eller ens påverkad. När han laddat ett magasin, dessa inövade rörelser som han kunde




06-07-17

16.19

Sida 112

göra i mörker lika snabbt som i kallt neonljus, gjorde han en kalkyl över vad en mellanöl, den mellanöl som Sveriges femkampslag förlorat en guldmedalj på i en olympiad, skulle motsvara i whisky. Jo, det borde stämma. Men när han höjde vapnet kände han att han höll det för hårt. Måltavlan väntade oberört där borta, väl belyst. Men han höll för hårt i vapnet därför att han kände hat. När han med sänkt vapen andats ut och in några gånger bestämde han sig för att sätta alla skotten utom det sista i mitten, det sista skulle han skjuta i nian klockan sex, strax under centrum. Han sköt fort och med gott självförtroende och trodde att han gjort just det som han bestämt sig för. Men när han gick fram för att kontrollera resultatet måste han samla sig och se efter på nytt eftersom ingenting stämde. Utom det sista skottet rakt under målet. Det var bara en tia, tre nior åt olika håll och en åtta uppe till höger, den sämsta serie han skjutit på tio år. När han bytt tavla och stod där på nytt bestämde han sig för att göra sitt yttersta, inga funderingar på något sista skott eller andra skämt. Det grovkalibriga vapnet hade skjutit sönder centrum av tavlan, det gick inte att se mer än att det var 50 poäng; tavlorna var små, egentligen avsedda för finkalibriga vapen och skulle motsvara 25 meter med tjänstevapen. Det gick inte att dra några slutsatser, annat än att han för sinnesfridens skull borde använda en stund varje dag åt att skjuta. Det fanns inte längre någon militär avsikt med den övningen, han skulle aldrig mer placera en niomillimeters kula i någon människa. Men det var som ett vattenhål, eller en stund av kontemplation som han behövde. Han hade ju alltid kunnat koppla bort hela omvärlden när han övade pistolskytte. Just nu hade han för första gången blandat in annat i det som en gång varit träning för militärt ändamål, träning träning träning. Han låste in sitt vapen, släckte och gick tillbaks upp till det stora




06-07-17

16.19

Sida 113

vardagsrummet med pansarglas i fönstren och hällde till sin förvåning upp en ny whisky åt sig själv. Han insåg att han var rädd för sängen. Visserligen hade han bytt lakan flera gånger sen det hände. Men hennes doft fanns fortfarande kvar där. När han var på väg att somna skulle han sträcka sig efter henne och när han vaknade skulle han först bli förvånad över att hans trevande arm inte hittade henne. Han var rädd för sängen. Han bytte till Macallan, eftersom hon sagt att den skulle vara bäst. Det smakade fortfarande mer starkt än aromatiskt. Det nya jobbet hade förstås varit en räddning och han gav fullkomligt fan i om det var så de hade tänkt, sant var det i alla fall. Att gå tillbaks upp till sitt kontor på Försvarsstaben, ta fram de senaste uppgifterna om Tjetjenien eller syssla med frågan om oidentifierade försvunna från bilfärjan Estonia eller vad det nu kunde vara, det kunde han inte tänka sig, det var i vart fall svårt att föreställa sig. När han blivit uppkallad till statsrådsberedningen ett par veckor efter valet hade han trott att det skulle bli någon vänlig form av avsked eller tjänstledighet på obestämd tid och han hade varit inställd på att acceptera. Det var alldeles efter begravningen och han var ändå inte i stånd att sköta något arbete just då. Det var svårt nog att tvinga sig till att syssla med den formellt juridiska och ekonomiska konsekvensen; absurt nog hade han ärvt dem båda eftersom Ian Carlos fortfarande var vid liv, enligt vittnesmål från brandmännen fortfarande gav svaga livstecken ifrån sig när … Han förde över alla deras pengar till hennes stiftelse i San Diego för utbildning och socialt stöd av mexikanska immigranter och kopplade sen ihop mer än hälften av sina egna tillgångar med stiftelsen, via en bank i Luxemburg. Det var som om han höll på att städa upp allting efter sig i livet och just då kallades han alltså upp till Rosenbad för att träffa Lars Kjellsson i vad han förmodade skulle bli hans sista formella umgänge med den svenska statsapparaten. Förslaget att bli ny Säpochef var så förvånande att han skulle ha gissat på ett grovt skämt om det inte vore för hans personliga be-




06-07-17

16.19

Sida 114

lägenhet som ju gjorde alla skämt omöjliga. Han kom sig först inte för att svara eftersom det stod still i huvudet på honom. Men när en något plågad Lars Kjellsson utvecklat sitt förslag fann han det tilltalande, både i den del som han fick sig serverad i klara ord och den del som kom i finkänsliga kringelikrokar. De rent sakliga argumenten var enkla. Traditionellt hade det varit omöjligt att kontrollera Säpo eftersom kommissarierna där levde i sin egen kultur och hade svårt att respektera ämbetsmän som exempelvis varit riksåklagare och sen fick avsluta sin ämbetsmannabana som Säpochef. Inte heller hade det gått med personer som gjorde anspråk på att vara tuffa snutar, cyklade till jobbet och bar läderkläder, eftersom de aldrig varit just tuffa snutar utan sysslat med chefskarriär och följaktligen inte visste något om jobbet; den särskilt svenska chefsmodellen som Lars Kjellsson kallade fenomenet. Följaktligen hade Ingvar aldrig, förmodligen inte heller Carl Bildt på sin tid, kunnat skaffa sig kontroll över verksamheten eller ens gedigen kunskap om den, eftersom cheferna snarare blev förda bakom ljuset av sina underlydande än lojalt försedda med korrekt underlag för dragningar i statsrådsberedningen. Så såg det sakligt logiska argumentet ut. Lars Kjellsson och statsministern hade kommit fram till att kommissariebenägenheten att föra chefen bakom ljuset kunde få ett abrupt slut om chefen blev en viss Hamilton. Den del av förslaget som framfördes i kringelikrokar handlade vagt om Carls personliga liv och frågan om det ändå inte, trots allt, kunde ses som en ganska meningsfull uppgift att ägna sig åt kampen mot terrorism och organiserad brottslighet eftersom … ja, med tanke på, ja alltså att Carl möjligen skulle kunna finna ett starkt personligt engagemang om han anförtroddes den uppgiften, eller hur man skulle kunna uttrycka saken? Och så vidare. Carl hade bara nickat kort och sagt att han skulle tänka på erbjudandet i tjugofyra timmar, sen hade han farit raka vägen hem och ringt DG.




06-07-17

16.19

Sida 115

DG skulle ha skrattat i ett annat läge, det kändes så för Carl när han kortfattat redogjort för den nytillträdda regeringens förslag. Men nu tog DG god tid på sig och funderade högt i sådana motsatspar som var typiskt för hans sätt att tänka när han angrep problem. Att hamna uppe på Aphuset på Kungsholmen var visserligen något som en god officer borde se som någonting åtminstone halvvägs ner i tratten på Dantes inferno. Men å andra sidan var Säpo sakligt sett en utomordentligt viktig institution i samhället, dessutom en institution som, precis som Kjellsson sagt, länge flutit vind för våg. Kunde man förvandla Aphuset till en normal säkerhetstjänst av normal västerländsk standard så skulle den samhällsinsatsen inte underskattas. Å ena sidan skulle Carl i så fall få ett direkt operativt ansvar för att bekämpa terrorism och utländsk organiserad kriminalitet, å andra sidan var det personliga hat han måste känna, det som man ju redan talat så mycket om, lika mycket en fördel som en nackdel. Att flitens lampa skulle lysa på det jobbet var nog i och för sig klart. Men på vilket annat jobb skulle Carl, rent personligen, kunna uppleva ett starkt engagemang de närmaste åren? Dessutom – man behövde antagligen effektivisera förbindelserna mellan polisen och den egna sidan, den militära underrättelsetjänsten, med tanke på vissa uppenbara framtidsperspektiv, estniska gangstrar och liknande. Carl skulle bli en perfekt länk mellan de båda organisationerna, allsmäktig chef för den ena och med orubbligt förtroende hos motparten. Så egentligen återstod bara att formulera vissa krav. Viktigast var att få regeringen att tydligt markera att Säpochefen, ehuru vice ordförande i Rikspolisstyrelsen, sannerligen inte var underställd ordföranden i Rikspolisstyrelsen, känd från lekprogram och TV-soffor och för lustiga massmediala utspel. En mycket tydlig markering på den punkten var vad Carl måste kräva. Så långt i DG:s resonemang upptäckte Carl att DG redan formulerat beslutet och han fann sig omedelbart, så som han nästan alltid gjort när DG formulerat ett beslut.




06-07-17

16.19

Sida 116

Han framförde sitt av DG dikterade villkor till Lars Kjellsson och fick svar omedelbart, som om det på intet sätt överraskade den inre maktcirkeln i regeringen att det kunde finnas en viss komplikation med tanke på vem som var rikspolischef i landet. ”Den där humoristen behöver du inte bry dej om”, hade Lars Kjellsson svarat innan Carl ens hunnit tala till punkt. ”Vi har tänkt på det där och för det första reglerar vi förhållandet med en förordning som säger att generaldirektören, ja det är du alltså, ensam svarar för Säpos operativa verksamhet. Det betyder att du står direkt under regeringen, ingen annan, du rapporterar till mej eller Ingvar.” ”Och för det andra?” frågade Carl lamt. ”För det andra kommer du i nästa vecka att befordras till viceamiral i samband med utnämningen, två steg uppåt i stället för ett, alltså.” ”Jaha?” sa Carl frågande. ”Som sjöofficer förmodas jag väl bli mycket glad och smickrad, men har ni någon praktisk avsikt med det där?” ”Just det! Det har vi”, sa Lars Kjellsson med ett snabbt strypt leende. ”Normalt motsvarar generaldirektör konteramiral, liksom rikspolischef för övrigt. Vi gör alltså en liten markering, du blir rikspolischefens överordnade, åtminstone när ni ska bordsplaceras på kungamiddag.” Lars Kjellsson såg ut som om han ville bita tungan av sig efter sitt arroganta skämt, Carl var just nu inte en man som man skämtade med. Men Carl hade bara rest sig och uttryckslöst sträckt fram sin hand för att markera samförstånd. Sen sa han bara överenskommet och gick sin väg. Brasan hade falnat, men han var varken berusad eller trött och insåg att han inte kunde gå och lägga sig. Han skulle inte somna, han skulle ligga och stirra ut genom fönstret och känna ensamheten stiga upp i kroppen som kyla. Han gick bort till brasan och la på nya björkklabbar och ägnade en stund åt blåsbälgen tills veden flammade upp. Sen gick han obeslutsamt tillbaks till hennes whiskyarrangemang. Han hade inte lust, han




06-07-17

16.19

Sida 117

hade inte ens fallenhet för att dricka bort bekymmer och sömnlöshet. Han övervägde kort att gå ner i vinkällaren och hämta något som var gott åtminstone men slog bort tanken eftersom vin var något för sällskap, åtminstone gott vin, och aldrig för ensamhet. Fast på den punkten skulle han väl få lära om i det nya livet. Något slut på ensamheten kunde han inte ens föreställa sig. Han hällde upp en ny whisky och gick bort till stället för CD-skivor och letade efter något som följt honom genom livet och som kunde användas till alla sinnesstämningar, hittade Goldbergvariationerna med Glenn Gould och slog sig på nytt ner i den stora kvidande läderfåtöljen när de första milda tonerna smög ut i rummet; en gång beställningsskrivna för en furste som hade svårt att sova. Han drack försiktigt och tyckte att det smakade något bättre. Bachmusiken lugnade, precis som den en gång var avsedd att göra, och skapade en känsla av hemtamhet och normalitet. Den första tiden som Säpochef hade blivit svår, mycket svårare än han hade väntat sig. Det hade blivit betydligt mer juridik än han kunnat föreställa sig och han kände sig under ett par veckor som om han skickats tillbaks till universitetet med en omfattande livets bakläxa. Det hade emellertid varit alltför otaktiskt att kasta sig in i operativa förändringar innan han läst på och dessutom skaffat sig en ställföreträdande chef som allmänt ansågs som en av de bästa polisjuristerna i landet. Men när han äntligen kände sig färdig att börja ta rejäla initiativ ramlade eländet i Västerås över honom. Det var egentligen en obetydlig sak, i vart fall för säkerhetspolisen, vars insatser inskränkte sig till telefonavlyssning. Det rent praktiska skulle uppenbart skötas av vanlig polis. Men eftersom resultatet av alla telefonavlyssningsprojekt automatiskt skulle rapporteras uppåt i systemet när det började dra ihop sig till operativa insatser fick han plötsligt hela ärendet på sitt bord i form av fyra fyllda A 4-pärmar med bandutskrifter. De misstänkta var en grupp på ett tjugotal ungdomar, från fjorton




06-07-17

16.19

Sida 118

till tjugotvå, och med något som var en ny säkerhetspolisiär samlingsbeteckning klassificerades de kollektivt som ”anarkister av vänstertyp”. När han läste deras telefonsamtal drabbades han av en rodnande känsla av att det här kunde ha varit han själv som tonåring, inte riktigt, men nästan. Clarté var förvisso en betydligt strängare organisation än dessa individualistiska virrpannor. Men ofrånkomligen var det som om han, nu faktiskt ärkefienden Säpo, tjuvläste sig själv som ung. Makten åt folket – vi ger oss aldrig. Det var deras ideologiskt föga utarbetade samlingsparoll. Några av de små olyckorna i den lokala sektionen av Vänsterns ungdomsförbund ägnade sig tydligen åt att i folkets intresse brandbomba de lokala valstugor som tillhörde ja-sidan i den kommande folkomröstningen. De var rörande mer än farliga, det var rörande att de gjorde sig omsorger om att ingen ”medlem av folket”, varmed såvitt han förstod avsågs människa, skulle komma till skada vid de rättmätiga aktionerna. Och de var rörande när de försökte tala i kod så att en avlyssnande säkerhetspolis inte skulle förstå. Han antog att deras ”kod” i telefonerna mer var en attityd för inbördes stärkande av moral än något som byggde på övertygelsen att Säpo verkligen avlyssnade. De hade en reservplan för den händelse att folket skulle rösta fel i folkomröstningen, därtill manipulerat av kapitalet, staten och borgarbrackorna i massmedia. I så fall skulle de ockupera ett nedlagt mejeri och utropa en EU-fri zon. Carl föll nästan i gråt av vanmakt. Hans första impuls var att åka till Västerås och tala förstånd med ungdomarna, men snabbt insåg han att han var generaldirektören, som nu maktlös måste se hur barnen gick i fällan, infångades och dömdes; allmänfarlig verksamhet, sabotage, våldsamt upplopp, med sina studier i färskt minne insåg han att det kunde bli långa fängelsestraff, beroende på hur mycket barnen sprallade när de skulle hämtas in och beroende på hur den lokala pressen behandlade dessa små självutnämnda statsfiender.




06-07-17

16.19

Sida 119

Han överlämnade åt sin ställföreträdare att sätta igång den lokala ordningspolisen när första bästa taktiska läge uppstod, läste sen om gripandet av ”Kommando Gudrun Schyman” i pressen. Sen var det bara att invänta folkomröstningen som bland annat skulle avgöra frågan om mejeriockupation i Västerås eller ej. Han hade bestämt sig för att ensam och oannonserad resa till Västerås och tala med ungdomarna första bästa kväll efter folkomröstningen. Men morden på Vrångaholm kom i vägen. Tre dagar efter begravningen stegade han plötsligt in på deras nattliga krismöte, telefonavlyssningen hade ju gett honom exakta anvisningar, och bad att få säga några ord. Det var deras förstummade häpnad som gjorde att de accepterade hans närvaro. Hade de varit förberedda hade de sagt nej, förstod han efter ett tag, på två grunder. För det första att han var Säpo och därmed fiende. För det andra att han var rik och följaktligen klassfiende. Han tyckte om dem, inte bara för att de stod på sig och försvarade sig så gott de kunde mot erfarenhet och auktoritet, utan också för att de talade till honom utan minsta personliga hänsyn. De var de enda människor han träffat under det senaste halvåret som bedömde vad han sa för vad de ansåg det vara värt och inte av hänsyn till vad som hänt hans familj. Han tyckte mycket om just det. Hans politiska argument bet inte det minsta, det märkte han snabbt. Därför bytte han också taktik, just genom att övergå till den rent taktiska frågan. Ska ni använda våld, gör det bara om ni kan vinna. Han berättade en av sina favorithistorier om Nguyen Giap, den vietnamesiske generalen som först besegrat det kejserliga Japan, sen slagit det imperialistiska Frankrike för att slutligen, redan en gammal man, besegra USA-imperialismen på själva slagfältet; det var nämligen där kriget vanns, inte på amerikanska universitet, Stockholms gator eller på Dagens Nyheters kultursida. Franska journalister blev djupt berörda av det ärofyllda ögonblicket, de första västerländska journalister som fick träffa Giap efter segern, möjligen därför att han talade franska men inte engelska.




06-07-17

16.19

Sida 120

De började med en lång svassande fråga, fylld av ärebetygelser, om Mästarens geniala teorier bakom det revolutionära kriget, vad var hemligheten, hur byggdes en sådan strategi? Giap såg förvånat plirande på dem innan han svarade. ”Mina herrar, ni frågar mej om teorierna bakom det revolutionära befrielsekriget. Det hela är mycket enkelt. Man måste vinna. Man måste absolut vinna.” Han bröt isen med den historien, ungdomarna log åtminstone åt honom. Då gick han, med några sista ord om att aldrig glömma vad Giap sa. Och inte försöka bekämpa den svenska staten och dess säkerhetspolis med våld förrän de var säkra på att vinna. Han visste ännu inte i denna stund om det varit så genomtänkt sagt, om han verkligen menat det eller om han bara använt sig av ett retoriskt trick för att ta sig ifrån en församling som alls inte älskade honom på det sätt som han, mycket naivt, hade föreställt sig; hans clartélegitimation syntes inte längre under galonerna. Med visst hårklyveri var det kanske sant. I en allmän folkresning kan man vinna. Under en allmän folkresning, i realiteten en motståndskamp mot ockupation, fanns också en moralisk legitimation, till och med en juridisk. Det var motsatsen till Rote Armee Fraktion; han hade sett de sista resterna skjutas sönder och samman av västtysk specialpolis, han hade till och med varit en del i den operationen. Det var kanske just den erfarenheten som fått honom att springa upp till justitieministern och göra bort sig dagen före folkomröstningen. Han förträngde genast det minnet, han hade svårt att tänka på nederlag. Brasan hade falnat på nytt och han bestämde sig för att inte börja på ett nytt varv och att inte dricka sprit på kvällarna. I stället kunde han trötta ut sig fysiskt i sitt gym, det borde fungera både mot sömnlöshet och mot hennes kvardröjande doft, inbillad eller verklig, eftersom den skulle dränkas i hans egen eftersvettning. ***




06-07-17

16.19

Sida 121

Erik Ponti gruvade sig inför måndagsmorgonens ledningsgruppsmöte. Den nye chefen hade nämligen infört en modern typ av ledningsgruppsmöten där han själv uttolkade tidens evangelium, ägnade sig mycket åt flummiga idéer om ”ledarskap” och annat skit som han säkert skulle kunna tillämpa på nästa steg i karriären, om det nu skulle bli politiken eller företagsvärlden. Han hade till och med fått iväg gänget på en kurs i ledarskap där diverse moderater under beteckningen konsulter pratade om något som föreföll som en blandning mellan manbarhetsriter och grovt bedrägeri. Erik Ponti hade själv, kokande av raseri, blivit instruktionsföremål vid en sådan seans som handlade om konsten att klä sig rätt för en ledare när han umgicks med underordnade. Man skulle till exempel gärna hänga av sig kavajen och uppträda i bara slips och vit skjorta när man ville markera vänskapligt umgänge. I just Erik Pontis fall skulle denna särskilt övertalande personalvård bli svår att tillämpa, eftersom han aldrig använde slips och vit skjorta, utom i länder som Irak och USA där man måste ha det i jobbet för att den lokala sedvänjan var sådan. På jobb skulle han för den delen gärna klä sig i färgade svandun och torselett om det var enda chansen att få träffa den som man måste träffa. Men på mellansvenskt slott under chefskurs föredrog han rutig skjorta i flanell och jeans, något som moderaten i talarstolen, som för blott tiotusen kronor i timmen delgav Ekoreportrarna sina tillkämpade kunskaper i överhetsritual, tydligen uppfattat som bohemisk fritidsklädsel. Han hade utvecklat en viss uppfinningsrikedom när det gällde att slingra sig ifrån vidare kurser på mellansvenska slott i SAF-regi, bland annat genom att förlägga sina kontrakterade utlandsreportage så att de olyckligtvis hamnade just på kurstillfällen. Måndagarna var under alla förhållanden trista i starten eftersom den nye chefen då tillämpade sina kunskaper i ledarskap, vanligtvis på så vis att han själv oavbrutet pratade om ditt och datt i en timme, med flödet av ord bara tillfälligt avstannande för att han kom på någon konkret idé. Som exempelvis att man hellre skulle ha bra




06-07-17

16.19

Sida 122

reportage än dåliga reportage i Dagens Eko, fast han uttryckte den visdomen mer komplicerat, som en modern svensk chef. Det hela var mycket tidsödande och ju längre seansen pågick desto otåligare blev deltagarna som ville in till sina ringande telefoner, växande högar av fax och begynnande berg av telefonlappar för att äntligen kunna börja jobba. Men hans kolleger var förvånansvärt, för att inte säga ohyggligt stryktåliga. De kunde lyssna artigt i nästan en timme utan att visa tecken på otålighet, trots att de hela tiden tänkte på annat, förmodligen mest på det jobb som de just nu försummade medan pratet pågick. Det föreföll Erik Ponti som en särskilt svensk sed att lyssna på medicinmannen utan att röra en min, vad han än sa. Modernt ledarskap, som det hette, var sånt. Det hade han förstått. Men han hade inte kunnat förlika sig med tanken på att det måste tillämpas just på Dagens Eko som ändå var en seriös arbetsplats. Denna måndag blev värre än vanligt. Den nye chefen hade nämligen tillbringat en lugn helg med att tänka. Och nu brann han av iver att delge sina kamrater, som han falskt kallade församlingen, frukterna av denna tankeverksamhet. Han hade kommit på att Dagens Eko måste vara ett nyhetsprogram i tiden, att man måste vända sig till lyssnarna och att man måste ta upp sådana saker som både den vanlige lyssnaren och makthavaren ville ha. Efter denna briljanta inledning såg han sig triumferande omkring och misstolkade sannolikt sina formellt underlydandes leenden. Erik Ponti höjde snabbt på ögonbrynet i en blick av samförstånd med chefen för rättsredaktionen som satt mitt emot honom vid bordet. Självklart, betydde deras blick. Vi har aldrig varit annat än ett nyhetsprogram i en annan tid, vi har självfallet aldrig vänt oss till några lyssnare och så vidare. Men visdomarna flödade vidare. Dagens Eko måste kunna ta upp sådant som var högt och sådant som var lågt, blanda hårda news med mjuka news, det sublima med det komiska. Dagens Eko måste kunna vara kontroversiellt och kritiskt mot makthavare. Men samtidigt




06-07-17

16.19

Sida 123

också förmedla maktens påbud till folket, det fanns en skyldighet att söka egna nyheter och det fanns en redovisningsskyldighet av sådant som var nya påbud i staten. Om en ny skatt skulle införas – ja, då skulle Dagens Eko berätta det. Fast sakligt. Dock gärna med kommentarer om vilka det drabbade mest. ”Ursäkta att jag avbryter”, sa Erik Ponti just när det såg ut som om den nye chefen drog in luft för att spruta ur sig en ny rad självklarheter. ”Men du tycks ha missat något väsentligt i din särdeles elokventa framställning.” Den nye chefen gav honom ett fientligt misstänksamt ögonkast, frågade inte, men lät sig ändå avbrytas så att Erik Ponti kunde fortsätta. ”Det du inte tycks ha förstått är att vi här i rummet till skillnad från dej är journalister med lång erfarenhet. Du undervisar oss, och då undervisar du, om jag har räknat rätt, ungefär tvåhundra års yrkeserfarenhet. Om du vill prata babyspråk om vårt jobb kan du göra det på Rotary, men här måste vi väl ändå vara lite konkreta när det nu gäller den rent praktiska frågan om hur vi ska utforma det sublima och det komiska.” Erik Ponti lutade sig omedvetet tillbaks men såg mycket intresserad ut. Han kände sig inte ens särskilt förbannad och han visste dessutom att ingen i rummet skulle skynda fram till pladdermakarens försvar just nu; vad de sa till honom i enrum vid ett annat tillfälle var en annan sak. Men här vid bordet fanns ingen tänkbar invändning. Det hade blivit tyst kring bordet. Erik Ponti betraktade den nye chefen, nyfiken, fortfarande mer nyfiken på hur han nu skulle praktisera modernt ledarskap, än arg. De andra såg ner i bordet, eller ut genom fönstret, eller på klockan, eller ritade cirklar på det tomma anteckningsblocket framför sig eftersom intet funnits att anteckna hittills. ”Det är bra, mycket bra”, inledde den nye chefen ett snabbt taktikbyte, ”att du får ner mej på jorden när visionerna håller på att ta överhanden så att säga. Så okej, jag ser att klockan är mycket. Jag ska gå




06-07-17

16.19

Sida 124

rakt på sak. Det finns en grej jag tänkte vi skulle diskutera om vi inte borde satsa på.” ”Utmärkt”, sa Erik Ponti vänligt, utan ironi, ”det vill vi gärna höra.” Det visade sig nu att den nye chefen hade tänkt igen. En omedelbart konkret följd av detta tänkande var att han svävade ut i lite svammel om brottslighet i största allmänhet. Sen avbröt han sig när han tyckte sig se en elakt ironisk glimt i Erik Pontis ögon, och hellre än att dra på sig en ny utmaning där han skulle sätta sitt ledarskap på spel, det var något som moderata konsulter på mellansvenska slott starkt avrådde från, gick han äntligen rakt på sak. Den nye chefen menade att det just nu fanns särskilda skäl att ta upp en kastad handske från televisionen; han ursäktade sig kokett för att han använt det fula ordet. Men sakligt sett fanns det något bestickande, rentav oroande, i möjligheten att finna ett samband mellan dubbelmordet på två muslimer i Umeå och den nya händelsen i Linköping. För om nu tre muslimer mördats under former som den enklare och mer kommersiella journalistiken beskrev som ritualmord, fast det kanske var lite långsökt när det gällde just Linköpingsfallet, så fanns det ju ett teoretiskt samband. Känd Laserman Ausonius var förvisso fullt sysselsatt med att obstruera sin egen rättegång, men tänk om det fanns en ny dåre ute på banan? Borde man inte … ? Ja alltså, om du Erik ville fortsätta? Det fanns två Erik i rummet och Erik Ponti trodde inte ett ögonblick att frågan kunde gälla honom. Det gjorde den inte heller, utan den var riktad till chefen för rättsredaktionen; Dagens Eko höll inte kriminalreportrar som de vulgära medierna utan rättsreportrar. Rättsredaktionschefen, han hade en så knölig titel därför att man inte gärna kunde kalla honom rättschef, bläddrade något besvärad upp sitt anteckningsblock och berättade sen kort och stötvis som en journalist snarare än som en föredragande rättschef. Offret var en Ali Akbar Kermani, 37 år, iranier, aktiv i Iranska




06-07-17

16.19

Sida 125

kulturföreningen vid Linköpings universitet, arbetslös läkare, forskade i nåt, skjuten genom huvudet när han stod i sitt kök. Polisen hade uppmätt avståndet från skottplatsen till trehundratrettio meter. ”Det kan inte stämma”, avbröt Erik Ponti. ”Trehundratretti meter, genom huvudet?” ”Jo, polisen har mätt upp avståndet med laser, dom är helt säkra”, sa hans kollega osäkert, väl medveten om Erik Pontis erfarenheter som jägare. ”Menar du att det är nåt extremt?” ”Ja”, svarade Erik Ponti tankfullt återhållsamt, han hade ingen anledning att tvivla på det sakligt riktiga, åtminstone inte att polisen uppgett det avståndet. ”Målet är ungefär detsamma som träffytan på ett rådjur. Jag har en gång skjutit ett rådjur på tvåhundratjugo meter, under extremt goda förhållanden med stöd och vindstilla och sånt där. Det finns föralldel jägare som skryter om trehundrametersskott men allmänt sett kan man säga att det i så fall tyder på dåligt omdöme.” ”Nu kanske vi inte ska fördjupa oss i ballistiska detaljer”, avbröt den nye chefen, påtagligt nöjd över att ha vunnit en poäng. ”Mja”, sa Erik Ponti och höll avvärjande upp handen. ”Om det här är sant så är skytten i mycket god tävlingsklass, rent tekniskt. Dessutom genom ett fönster … det betyder att han måste veta en massa som tävlingsskyttar inte vet. Min poäng är att vi just har sett Return of Batman II.” ”Var det inte så uppe i Umeå också, den där storyn som Ponti var oförsynt nog att missa trots att han var på plats”, fortsatte den nye chefen ivrigt. Alla i rummet såg på Erik Ponti som om han skulle svara, men han visade med en svepande handrörelse åt sin kollega rättsreportern att denne skulle fortsätta. ”Ja, men polisen där uppe är rätt förtegen om hur det där gick till”, sa den andre Erik tankfullt. ”Det tycks ha varit både kniv och nån sorts karate inblandat. Dom har lagt munkavle på rättsläkaren nu, men han hann säga något om ’artist i mördande’ eller nåt annat sånt




06-07-17

16.19

Sida 126

där som rättskvackarna kläcker ur sej när dom får se en mikrofon. Entusiastisk var han i alla fall.” ”Här finns ju onekligen vissa samband”, konstaterade den nye chefen överdrivet eftertänksamt och såg plötsligt ut som chefskurs på nytt. ”Vi har tre muslimer som avrättats med synnerlig expertis, det är faktiskt två samband. Tänk om nu det TV-program jag inte vill nämna namnet på skulle ha rätt, jag menar även en blind höna kan hitta ett korn? Ja. Tänk om Iran har börjat mörda avhoppade muslimer i Sverige? Jag tycker det vore pinsamt om vi skulle missa det tåget bara för att vi inte kollat. Vad tycker ni?” Erik Ponti sjönk demonstrativt och stönande ihop. Sen använde han snabbt tricket till att ta ordet. ”Ett av de två offren i Umeå var uppenbarligen kurd, förmodligen kristen. Iraniern kan ha varit shiamuslim, palestiniern var av namnet att döma sunnahmuslim”, sa han snabbt. ”Om Iran skulle avrätta all världens religiösa avhoppare eller regimkritiker så fick dom en del att göra. Enbart i Sverige finns trettitusen iranska regimkritiker, minst.” ”Det är ju utmärkt att du har sån koll på sånt här”, sa den nye chefen och såg ut som om han just bläddrat upp sidan 126 i instruktion för modern chef, kapitel ta fasta på det positiva. ”Om vi tar in uppgifter på offren så kan väl du ge rättsredaktionen ett handtag, dessutom kanske det finns internationella jämförelser?” ”Nej det kan jag inte”, sa Erik Ponti surt. ”För det första ska jag iväg till Groznyj, jag tror det kommer att bli krig i Tjetjenien snart. För det andra finns det inget religiöst eller kulturellt samband mellan en förmodligen kristen kurd, en förmodligen sunnahmuslimsk palestinier och en förmodligen shiamuslimsk iranier utom att dom är svartskallar och har mördats skickligt.” Den nye chefen såg ut som om han plötsligt tänkte ta strid. Men lika plötsligt såg han ut att ändra sig, kanske för att Tjetjenienresan var beslutad för en vecka sen, kanske för att Erik Ponti onekligen hade vissa reportageresor inskrivna i sitt anställningskontrakt, kanske för att en strid om Mellanösterns religioner var på förhand förlorad.




06-07-17

16.19

Sida 127

”Okej”, sa han. ”Men då satsar vi ändå en viss ansträngning på att hitta samband mellan dom här händelserna och redovisar dom i ett sammanhang. Kan vi arbeta så?” Han hann inte avsluta den sista meningen innan församlingen började resa på sig och inrikeschefen skruvade på sin hörapparat. Alla utom den nye chefen gick fort ut ur rummet. De hade bråttom tillbaks till jobbet. Efter en timmes prat hade man bara beslutat att sända ett inslag som man redan hade sänt två gånger. *** När Carl skulle in i Rosenbad passerade han till synes helt oberörd, utan att ens se sig om, rakt över den plats där han hade blivit skjuten, strax utanför ingången. Hans två säkerhetsvakter slöt upp tätt bakom honom, och när de gått in genom de första dörrarna skyndade en fram och höll sig snett framför på väg mot slussen in till hissarna. Det var så långt de fick följa med. Carl hade uttryckligen sagt ifrån att han inte ville skämma ut sig med säkerhetsvakter på besök hos justitieministern. Dessutom vidhöll han sin gamla rutin, att gå in i vaktkuren och snöra av sig sitt pistolhölster och lämna det tillsammans med vapnet tills han skulle ut. Det var en ordning som den säkerhetsansvarige på firman funnit högst äventyrlig. Men nu var generaldirektörens vilja lag på just detta statliga verk. Och Carl hade fnyst åt tanken att göra en föredragning för justitieministern och hennes sakkunniga med vapen på sig. Han hade alldeles uppenbarligen svårt nog ändå att vinna justitieministerns gillande, varför visste han inte. När han satt uppe i vänthörnan på plan sju utanför den lilla rad av rum som var hennes domäner med i tur och ordning ett större rum för föredragningar, ett rum för sekreterarna, sen hennes arbetsrum och bakom det hennes övernattningsrum, försökte han förstå vad han hade gjort för fel. Han hade sökt upp henne strax före folkomröstningen om EU, det




06-07-17

16.19

Sida 128

var då det hade skurit sig på något sätt. Först hade han informerat om det kommande ingripandet mot ”Kommando Gudrun Schyman” i Västerås, en till synes liten fråga men dock med politiska implikationer; Gudrun Schyman skulle bli så lagom förtjust och socialdemokraterna använde henne som samarbetspartner. Carl hade fått för sig att det därför var en information som borde framföras; justitieministern hade vid deras första möte antytt att när det gällde ”spektakulär brottslighet av allehanda slag” så var det bra om hon fick informationer i god tid, eftersom hon blev en av de första som väntades komma med officiella kommentarer. Så långt hade han alltså gjort rätt, att informera om det kommande tillslaget mot den lilla idealistligan i Västerås var rätt. Hennes nedlåtande attityd var nog mest hennes sätt. I det följande hade han tillåtit sig en personlig synpunkt, nämligen att det skulle vara mycket olyckligt om regeringen beslöt att sätta in den nya och hittills oprövade terrorstyrkan mot ungdomarna. Den lokala polisen skulle utan svårigheter kunna klara den rent operativa sidan av saken. Hon hade gett honom en mycket kall blick och konstaterat att hon noterade den synpunkten. Något i hennes tonfall fick honom att tro att han ändå haft synpunkt på något han inte skulle ha synpunkt på. Han borde ha avstått från sin tredje fråga. Men han hade bara tyckt att det kunde handla om politisk lämplighet och att hon som politiker, dessutom i viss mening hans chef, borde vara bättre skickad än han själv att bedöma den lämpligheten. Han beskrev sin idé att åka till Västerås en kväll för att prata lite förstånd med ungdomarna. Såvitt han begrep kunde man ju inte utan vidare kalla det för en privat angelägenhet, även om han i viss mån kände det så. Och alltså, fanns det något olämpligt i att ta ett sådant initiativ? Hon svarade först med en iskall blick och med en mun som ett streck, hennes mun var liten och hade en tendens att även när hon var avspänd skapa ett intryck av förakt eller nedlåtande. Men nu meddelade hon med hela sin attityd att han var en idiot och sen svarade hon




06-07-17

16.19

Sida 129

snabbt och kallt att ”jag är säker på att du avgör den saken bäst själv”. Och i nästa ögonblick reste hon på sig och sträckte fram handen för att köra ut honom. Han hade aldrig haft en kvinnlig chef, aldrig ens tänkt sig den möjligheten. Kanske hade hon fått för sig att han skulle ha några särskilda svårigheter med den saken, och därför bestämt sig för att hålla honom mycket kort. Kanske hade han omedvetet visat något konstigt i sin attityd som hon tolkat fel. För fel måste det vara, han fann ingenting konstigt med en kvinnlig justitieminister, däremot hade det varit konstigt med kvinnlig chef på det område han ägnat större delen av sitt yrkesliv åt. En kvinnlig amiral? Nej, det kunde inte vara det. Kanske hade han bara fått ärva efter tidigare Säpochefers fadäser, somliga av hans företrädare hade ju inte varit några ljushuvuden precis. Hursomhelst var det besvärligt. Hon var för övrigt redan försenad, över en minut konstaterade han när han såg på klockan. Just då svepte hon förbi honom på väg in till sitt eget rum med några kassar i ena handen och ett barn i den andra. Hon såg honom inte ens, eller brydde sig inte om att se honom. Han konstaterade förvånat att hon hade en lång päls i bisamråtta slafsande kring benen. Bisamråtta? Skulle det vara folkligt, djurvänligt eller var det bara dålig smak? Hon klädde sig ju för övrigt stelt och konstigt. Två minuter senare öppnades dörrarna till det stora föredragningsrummet och en tjänsteman visade in honom i rummet där han började med att hälsa på justitieministern och hennes statssekreterare som i sin tur presenterade honom för några rättschefer från olika avdelningar. Därefter gick han runt det runda bordet med hål i mitten och ställde sig avvaktande mitt emot justitieministern; han antog att det var rätt, även om det skapades ett stort avstånd mellan honom och de övriga som grupperade sig runt sin chef. När hon satte sig satte sig också Carl, och just då föll hans blick på en uppställd svensk flagga snett bakom henne och han kommenterade den spontant skämtsamt: ”Borde den inte vara tretungad?” frågade han med en nick åt flaggan.




06-07-17

16.19

Sida 130

”Vet inte, det där är nåt som moderaterna fyllde huset med. Min företrädare hade en på mitt rum och den har jag kastat ut, men kastade vi ut den där också så skulle vi väl skällas för bristande patriotism”, svarade hon snabbt och uttryckslöst och gjorde sen en gest åt Carl att inleda. Just då kom en tjänsteman insmygande och började dra för draperierna i rummet. Carl blev så häpen att han kom av sig mitt i sin start, något som de andra i rummet konstaterade med illa dold förtjusning. ”Förlåt”, sa han, ”det är kanske inte så viktigt, men varför?” Han nickade åt den just avslutade draperimanövern. ”Därför att vår säkerhetsexpertis har kommit på att Expressen eller lede fi skulle kunna filma våra läpprörelser från riksdagshusets tak och därefter sätta en labiolog på att göra en utskrift”, svarade statssekreteraren nästan muntert. ”Labiolog?” sa Carl häpet. ”Förlåt men det är faktiskt omöjligt, det där går inte att genomföra, avståndet är för långt, vi har fönster emellan, ljuset räcker inte för att få skärpa, våra munnar syns inte och så vidare.” ”Nåja, nu är det som det är med den saken, varsågod och börja!” sa justitieministern och tvingade Carl att ta sats på nytt. Han hade bestämt sig för att gå rakt på det som han uppfattade som mest väsentligt, hålla sig till det och avvakta frågor om det fanns andra ämnen av intresse. Säpo hade omprövat sin hållning till den så kallade muslimska frågan och Säpo hade därvidlag kommit till andra slutsatser, för svenskt vidkommande, än vad framför allt amerikansk och fransk säkerhetstjänst hade gjort. I Europa fanns numera femton miljoner muslimer, de flesta i Frankrike, då med nordafrikanskt ursprung, och i Tyskland, då med turkiskt ursprung. I Sverige kunde man räkna med omkring tvåhundratusen personer, vilket gjorde islam till den näst största religionen i landet. Det fanns exempelvis avsevärt färre mosaiska trosbekännare och katoliker. Bland muslimerna utgjorde den iranska gruppen, på drygt trettio-




06-07-17

16.19

Sida 131

tusen personer, den största enheten. Emellertid hade det överväldigande flertalet iranier kommit till Sverige efter att shahens regim störtades, de var alltså flyktingar från den teokratiska staten Iran och således starka motståndare till den nu härskande regimens fundamentalistiska idéer om synd, kvinnor, hädelser, terror mot den vite satan och dylikt. Och på ungefär samma sätt förhöll det sig med varje större grupp som man med mer eller mindre goda kriterier kunde definiera som ”muslimsk”. Det var därför logiskt att det inte hade förekommit någon mätbar terrorverksamhet eller annat politiskt våld med ”muslimsk” anknytning i Sverige och av detta enkla förhållande borde man dra operativa slutsatser. Konkret innebar det att man organiserat om en hel avdelning på Säpo som på utomordentligt egenartade grunder sysslat med ”terroristverksamhet med anknytning till islam”. Det hade lett till viss personalminskning men också omplacering inom Säpo till mer realistiska arbetsuppgifter. Ett par man sysslade nu med frågan och var då inriktade framför allt på att i samarbete med franska kolleger hålla ordning på vissa algerier som rörde sig i Europa med något som kunde vara uppgifter för antingen den algeriska militärdiktaturen eller den fundamentalistiska oppositionen, som ju inte var främmande för terrordåd på hemmaplan. Däremot var det svårt att se vad de skulle kunna uppnå genom att attackera mål i Sverige. Anledningen till att denna inriktning varit i behov av stark omdisposition, anledningen till att man över huvud taget sysslat med dessa något egenartade arbetsuppgifter och dessutom med avsevärda resurser, var att amerikanska kolleger fått för sig att islam var världens nya huvudfiende. Även om den inställningen kunde te sig politiskt korrekt för en och annan republikansk senator i USA, så förblev den operativt meningslös i Sverige. Detta var i korthet den senaste tidens förändringar inom svensk säkerhetstjänst. Om det var så att det fanns några frågor så skulle Carl naturligtvis försöka besvara dem.




06-07-17

16.19

Sida 132

Han hade talat i exakt tjugo minuter, den tid han fått sig föreslagen i telefon från statssekreteraren. Han kunde inte bedöma hur de hade uppfattat hans redogörelse, om de gillat eller ogillat den, de hade dock antecknat en hel del. ”Om jag får börja”, sa en av rättscheferna och räckte upp en blyertspenna, ”så måste man ju fråga sej en hel del, jag menar det här går ju stick i stäv med … vad man kanske föreställt sej. Kan ni verkligen garantera att den muslimska terrorn inte utgör något hot för Sverige?” ”Naturligtvis inte”, sa Carl. ”Lika lite som vi kan garantera att vi inte råkar ut för judisk terror. Enstaka galningar finns inom alla läger, vi har nyligen utvisat en person i Malmö som enligt franska uppgifter sysslade med att försöka organisera terrorceller i Europa. Man kan också tänka sej attentat mot någon bokförläggare eller översättare som retat Iran särskilt mycket, ja ni vet vad jag syftar på. Men också det får vi betrakta som enskilda initiativ i så fall. Poängen i analysen är att det inte existerar något kollektivt muslimskt hot mot staten, vare sej det skulle komma utifrån, från stater som Iran och Algeriet eller grupper som Jihad och liknande, eller från hemmaplan.” ”Hur ser i så fall hotbilden ut?” frågade statssekreteraren. ”Ryska spioner med militär och teknisk, möjligen också ekonomisk inriktning”, svarade Carl snabbt. ”Där tycks det vara business as usual, det är den bedömning som min företrädare gjorde och jag har än så länge inte funnit något som tyder på att den analysen skulle vara felaktig. Därefter kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer skinnskallarna.” ”Är inte dom en fråga för den vanliga polisen?” sa justitieministern tvärt. Carl fick en känsla av att hon ville komma åt honom, slå honom på fingrarna. ”Det beror på”, började han långsamt koncentrerat. ”I vad mån dom begår brott i samband med sina nattliga fyllerier på Stockholms gator så är dom förstås en omedelbar uppgift för ordningspolisen. Men om dom beväpnar sej och planerar aktioner mot invandrare så vill jag nog påstå att dom blir en strategisk fråga för oss på Säpo.”




06-07-17

16.19

Sida 133

”Har ni ändrat ert sätt att angripa det problemet i något avseende?” frågade en av rättscheferna. ”Ja, i viss mån”, sa Carl försiktigt, han ville inte säga riktigt vad han ansåg om det som han funnit när han kom som ny chef. ”Vi har minskat på den yttre spaningen och ökat insatserna när det gäller inre spaning.” ”Förlåt men vad betyder det rent konkret?” frågade justitieministern snabbt och tydligt ironiskt, åtminstone tyckte sig Carl höra ironi. ”Det betyder att vi smyger mindre på dom och lägger ner större vikt vid att skaffa in alla deras skrifter, läsa vad dom planerar och stoltserar med, förtecknar det och aktivisterna i ett nu växande arbetsregister”, svarade han nästan aggressivt. Till hans förvåning var mötet därmed slut. När han förberett sig hade han tänkt ut ungefärliga svar på ett hundratal frågor, men mer än så här skulle det tydligen inte bli. ”Vi får tacka så mycket för en föredömlig föredragning”, sa justitieministern, nickade åt Carl och gick ut bakvägen, genom sekreterarrummet. Carl bugade mot de andra och gick ut genom sidodörren mot väntrummet och hissarna som en tjänsteman nästan demonstrativt höll upp för honom. Han kände det som om han slank ut med svansen mellan benen, ett intryck som förstärktes av att tjänstemannen genast och ljudligt stängde dörren efter honom. På väg bort mot statsministerns korridor förbannade han sig själv, han kunde inte förstå vad han gjorde för fel eller vad det var som fick justitieministern att så tydligt visa sin ovilja mot honom. Han kunde ju alltid fråga Lars Kjellsson och de andra som han skulle träffa om en stund, det här var månadens stora föredragningsdag. Han hade emellertid fullkomligt fel i sitt intryck, något han aldrig skulle få veta. Tvärtemot vad han föreställde sig stod den församling som inför honom varit stelt dyster nu inbegripen i en mycket livlig, närmast munter diskussion. Och när statssekreteraren gick in till sin chef för att berätta vad de




06-07-17

16.19

Sida 134

andra hade tyckt innan var och en gick till sitt, så stämde det också med justitieministerns eget intryck. Hon lånade en cigarrett, ett säkert tecken på att hon ville prata och var upplivad; hon var ökänd på departementet för sitt ständiga slutande och börjande, och när hon började började hon alltid med andras cigarretter. ”Han är ingen dumskalle, faktiskt inte”, konstaterade justitieministern när hon njutningsfyllt blåste ut sitt första stora rökmoln. ”Nej, jag måste säga att jag är rätt positivt överraskad jag också”, sa statssekreteraren. ”Du vet att jag var rätt skeptisk till utnämningen från början, tyckte att det nog var nåt som killarna hade fått för sej, kanske att det var lite väl äventyrligt med en så där trigger happy person. Men, tja … tänka politiskt kan han ju.” ”Du tänker på möjligheten att förbättra förhållandet mellan oss andra och den muhammed … islamiska minoriteten, vaccination mot Ny Demokrati? Heter det förresten islamisk eller muslimsk?” ”Hamilton sa muslimsk. Så då heter det nog det!” sa statssekreteraren med ett brett leende och fick samma leende tillbaks. Hade Carl sett de två kvinnorna just då hade han förstått att han kanske inte hade så mycket att oroa sig för på justitiedepartementet. Det var egendomligt att söka sig bort mot statsministerkorridoren. Han gick förbi sitt gamla rum på vägen; nu jobbade någon högst civil funktionär där inne. Han undrade om det hade möblerats om inne på statsministerrummet och i så fall hur. Det hade det inte. Så när som på en punkt, Carl Bildts dator hade kastats ut, annars var det exakt samma möblemang, det enda som skilde var några personliga saker på skrivbordet. Det var en något spöklik känsla att komma tillbaks dit in, samma rum fast ny regim. Tittade man noga på en viss plats på den heltäckande mjuka mattan fanns en svag färgskiftning i brunt. Det var hans eget blod. Om stämningen hade varit strikt och som Carl uppfattat det fientlig borta hos justitieministern så blev det nu raka motsatsen, lite grabbarnas snack i ibland ganska slängiga former. Carl började med att kortfattat berätta om innehållet i sin före-




06-07-17

16.19

Sida 135

dragning på justitie, eftersom det ju faktiskt var en förändring som han genomfört och självklart skulle dras här också. Men det kändes tryggare nu, de satt alla runt soffgruppen med kavajerna avhängda och spånade idéer, som statsministern till Carls häpnad formulerade saken. Det man skulle spåna om var närmast frågan hur en i politisk mening mindre invandrarfientlig hållning från det statliga terrorinstrumentet, som Lars Kjellsson skämtade, skulle kunna formuleras i politiska termer. Det var ju högst väsentligt att få ut signalen att invandrare, särskilt muslimer, inte var fiender till ”oss rikssvenskar” som skinnskallarna sa. ”Helsvenskar”, rättade Carl dystert. ”Dom säger helsvenskar.” I varje annat läge skulle man nu skrattat högt och sträckt på sig, kanske sparkat av sig skorna och dragit någon skinnskallehistoria. Men det fanns en svart skugga bakom Carl som alla de andra såg och som han själv säkert anade. Därför gick man på tå i diskussionen, sa väl i sak detsamma som man skulle ha sagt i vanliga fall, men mer lågmält. Carl anmälde att han vid lämpligt tillfälle skulle offentliggöra sin syn på den muslimska minoriteten i landet. Och de andra nickade bekräftande. Det skulle bli en praktisk och smidig väg att gå fram. Om statsministern höll hjärtknipande tal i ämnet skulle det missuppfattas, i värsta fall verka politisk markering av småskuret slag mot den förra regeringen. Men om kunskapen såsom av en händelse kom från den opolitiske ämbetsmannen först, så var det ju en tacksam uppgift för regeringen att både instämma och kanske till och med försiktigt antyda att detta ju låg i linje med vad man tänkt hela tiden, nåt sånt. Så fick det bli. Resten av tiden ägnade man egendomligt nog åt att tala om betydelsen av att ha två svarta hjältar i det svenska fotbollslandslaget. ***




06-07-17

16.19

Sida 136

”Jo det gäller alltså det här med svartskallarna”, började Gösta Almblad, den något slängige chefen för rikskriminalen. Kommissarierna Rune Jansson och Willy Svensén, båda från den enhet som av tradition kallades ”riksmordkommissionen”, tittade som fån på sin chef. Uttrycket chockerade dem båda och dessutom förstod de inte ens i sak vad det var frågan om. De hade inte ens hunnit sätta sig. ”Jo så här va? Sätt er förresten”, fortsatte deras chef. ”Rikskrim, det vill säga vi, det vill säga ni två, ska sätta upp en samordningsoperation när det gäller vissa ouppklarade brott, mord på invandrare närmare bestämt. Vi har två fall i Umeå, en palestinier och en kurd, vi har en iranier i Linköping och ett misstänkt fall utanför Västerås.” ”Det är ju stora polisdistrikt, dom har tillräckligt med resurser”, invände Rune Jansson försiktigt. ”Vi brukar vänta tills dom själva ber om hjälp”, förtydligade Willy Svensén lika försiktigt. Deras chef var naturligtvis inte polis, då blir man inte så hög chef inom den svenska polisen. Han hade varit åklagare, sen byrådirektör eller om det var något finare på Säpo och nu var han alltså polisöverintendent och chef för rikskriminalen. De två kommissarierna utgick från att han bara visste det om polisarbete som en åklagare kan veta och följaktligen inte förstod det diplomatiska problemet: rikskrim fick aldrig sätta sig på kollegerna ute i landet. ”Jaja”, sa Gösta Almblad, ”jag vet vad ni tänker. Men nu är det så här att vi för det första har en viss ordergång inom verket som om den inte har uppfunnits av Gud ändå gäller som om den uppfunnits av Gud.” ”Rikspolischefen!” stönade Willy Svensén. ”Just det!” fortsatte Gösta Almblad roat. ”Högst densamme. Han har gjort ett så kallat utspel, åtminstone är det vad politikerna kallar sånt beteende. Dagens Eko har kört det här ett tag nu … jag vet inte om herrarna lyssnar på sånt …?” De båda kommissarierna skakade sammanbitet på huvudet.




06-07-17

16.19

Sida 137

”Nä, kunde tro det”, fortsatte chefen för rikskriminalen lika oförtrutet muntert. ”Och ni läser väl inte kriminaljournalistik i kvällspressen eller tittar på dom formidabla Lättnyheterna heller, antar jag?” Han möttes av surmulen tystnad. ”Bra, då ska jag föredra läget för herrarna”, sa Gösta Almblad, plötsligt mer allvarlig. ”Tre, och vad våra ärade gentlemän från den fria pressen ännu inte känner till, möjligen fyra personer har mördats. Två gemensamma faktorer. Offren är svartskallar. Mördaren eller mördarna är, som en rättsläkare formulerat det, ’artistiskt skickliga’. Det här har lett till viss upprörd, delvis befängd journalistik, som ni säkert förstår eftersom ni tycks ha den sunda vanan att undvika sådan journalistik. Ja, spekulationerna går ungefär från Dracula, via Lasermannen II till gröna små män från Mars. Hursomhelst har vår värderade högste chef haft vänligheten att framträda och lova samordnade insatser för att lösa gåtan. Det är ni, det.” Varken Rune Jansson eller Willy Svensén rörde en min. De var två av landets mest meriterade mordutredare och de hade följaktligen hört mycket konstigt under sin långa yrkesverksamhet. Men av deras stela ansiktsuttryck att döma var det de nu hört mycket konstigt. ”Vari består det problem som herrarna säger mej utan att säga något?” frågade Gösta Almblad vänligt. ”I den yrkesmässiga relationen”, svarade Willy Svensén buttert. ”Du vet vad folk i kåren tycker om den där … ja, vår högste chef alltså. Om jag ska uttrycka mej lite försiktigt kan jag väl säga att det inte är världens mest förtroendeskapande mandat att komma ut med till kollegerna i landsorten. Och utan deras förtroende, inget resultat.” ”Just det”, sa Gösta Almblad långsamt. ”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, bortsett från att det var mycket bättre att du sa det. Så därför har jag, efter moget övervägande, bestämt att just ni två ska hålla i det här. Rune, du lär ju kunna umgås med kollegerna i Östergötland. Och du, Willy, har ju varit en del vändor uppe i Umeå genom åren. Så är det tänkt.”




06-07-17

16.19

Sida 138

Rune Jansson och Willy Svensén nickade resignerat tankfullt. De såg logiken i resonemanget och de såg att chefen inte var så dum, trots att han var chef. ”Hur hade du tänkt dej att vi skulle börja?” frågade Willy Svensén försiktigt. ”Det var det jag tänkte vi skulle diskutera, när ni väl kommit över er självklara motvilja och det har ni ju nu”, sa Gösta Almblad. ”Vi har ett jobb vi måste göra eftersom Gud så bestämt, så hur göra?” ”Det gäller nog till en början att göra klart att det inte är så att ’rikskrim har tagit över’, för om kollegerna där ute hör nåt sånt så blir dom vansinniga”, sa Willy Svensén men försjönk sen genast i grubbel. ”Vi måste sätta upp en central kunskapskälla här i Stockholm”, fortsatte Rune Jansson. ”Vi är rätt bra på register och ordning och reda och det här låter ju som, ja som om det fanns ett stort behov för sånt. Vår uppgift måste formuleras som att vi är den sammanbindande länken mellan dom olika distrikten, som sagt inte att vi har tagit över.” ”Och så måste vi se till att kommunikationerna fungerar, att alla enskilda distrikt får del av vad vi kan systematisera centralt”, fortsatte Willy Svensén. ”Och hur börjar ni, rent konkret?” frågade Gösta Almblad. ”Vi börjar med en jävla massa resande”, suckade Willy Svensén. ”Vi bör nog träffa kollegerna personligen för att kunna presentera rikskrims initiativ på ett bra sätt. Dessutom är det ett bra sätt för oss, alltid kan vi få nån idé när vi jämför det vi har sett, det kan ju inte dom andra. Om det nu finns någon koppling vill säga.” ”Det måste det väl ändå finnas”, invände chefen försiktigt. ”Samtliga är svartskallar, samtliga är mördade med stor effektivitet, inga spår, inget uppklarat. Det är väl samband om något?” ”Jo”, instämde Willy Svensén dystert. ”Jo, så kan det se ut, men vi har ju ett ganska brett fält av möjligheter, från Dracula till epidemi. Varför säger du svartskallar förresten?” ”Invandrare är inget bra ord”, svarade Gösta Almblad blixtsnabbt.




06-07-17

16.19

Sida 139

”Om man använder ordet invandrare så kommer man ibland att tala om folk som är födda här och alltså inte alls är invandrare mer än ni och jag. Birgit Friggebo föreslog att man skulle säga nya svenskar, men hade jag sagt att tre nya svenskar hade mördats så hade det inte precis blivit kristallklart.” ”Jaha”, sa Willy Svensén. ”När kan ni resa och vart reser ni först?” frågade Gösta Almblad som om det språkliga problemet var fullkomligt avklarat. ”Vi reser väl till Umeå först”, svarade Willy Svensén med en snegling på Rune Jansson som nickade instämmande. ”Ja, vi får väl ta en dag för att lasta över det här med identifieringen av Estoniaoffer på andra, sen sticker vi.” ”Håller ni på med Estonia?” frågade deras chef häpet. ”Är ni inte lite väl överkvalificerade för sånt?” ”Det är inte så lätt som du tror”, sa Willy Svensén när han reste sig för att gå. Rune Jansson reste sig också och så tog de tre i hand utan att säga något mer.




06-07-17

16.19

Sida 140

 Kriminalinspektör Patrik B. Vargemyr erkände mycket motvilligt för sig själv att han var rädd. Det ingick visserligen inte i hans bild av sig själv att han skulle kunna vara rädd inför något så vardagligt som ett sammanträde. Men att kallas upp till Svarte Amiralen klockan 07.00 tillsammans med sin närmaste chef kunde bara betyda två saker, sparken eller befordran. Klockan 07.00 betydde för övrigt 07.00 exakt på sekunden; det fanns en del historier om kolleger som kommit försent. Han hade egentligen aldrig träffat Hamilton mer än att de tagit i hand vid en inspektion och några föredragningar på avdelningen. Han kände sin högste chef mer via legenderna som redan börjat spridas på firman. Hamilton kunde arbeta flera dygn i sträck utan att lämna sina rum. På nätterna satt han vid sin dator timme efter timme och man visste inte exakt vad han gjorde, bara att han hade en access code som var en sorts Sesam-öppna-dig till varenda maskin inom firman; alla medarbetare hade tvingats lämna in sina privata ingångskoder i förslutna kuvert och det hade hänt att folk kommit på morgonen, öppnat sina personliga program och hittat noteringen TRIDENT med en tidskod, som innebar att högste chefen hälsade att han tillbringat natten i sällskap med dina arbetsanteckningar. Det var som i en 1984-värld, att Storebror alltid såg dig, och en av de många saker som skilde Hamilton från tidigare chefer var att han tydligen behärskade datorvärlden så att den mest snillrike unge hacker skulle blekna. Det hade man inte väntat sig när nyheten om en ”amiral” som chef slog ner på firman, tvärtom hade någon av de yngre kollegerna med många påbyggnadskurser i modern datateknik fjädrat




06-07-17

16.19

Sida 141

sig lite och skojat om att få bli lärare åt chefen. Om ryktena var sanna så förhöll det sig alltså precis tvärtom. Den nye chefen skulle utan vidare kunna bli lärare till och med på den datatekniska serviceavdelningen. Någon av experterna där hade sett honom gå förbi och närmast som i förbigående lösa ett problem som avdelningen sysslat med i två dagar. Det hade gått tre dagar sen Vargemyr hade upptäckt noteringen TRIDENT i sina anteckningar i datorn och kollegerna hade skämtsamt dunkat honom i ryggen och sagt att nu du Vargemyr, nu väntar sanningens ögonblick. Han hade gått till arkivet och gjort några stickprov i akter som han själv var upphov till. Det hade stått TRIDENT i kolumnen för delaktighet på varenda en. Att chefen gick igenom en medarbetare så där från topp till tå var tydligen inte ovanligt, det hade ju skett också med dem som blev befordrade. Men det var inte lätt att förstå vad som var på gång nu, för antagligen fanns det väl en blandning av bra jobb, halvbra jobb och mindre bra jobb i datorernas och arkivens berättelse om kriminalinspektör Patrik B. Vargemyr. Han såg nervöst på klockan, som han ställt efter TV kvällen innan. Det var sex minuter kvar. Han gick ut i korridoren, tvekade men gick plötsligt in på toaletten och sköljde sitt ansikte med kallt vatten och rättade till slipsknuten. Han försökte le uppmuntrande åt sig själv och bugade ironiskt åt sin spegelbild och sa välkommen kommissarien, som en besvärjelse. Men det fungerade dåligt. Hans närmaste chef stod utanför Hamiltons dörr och sneglade just på klockan. Det var trettio sekunder kvar. De nickade gomorron åt varandra, det verkade inte som om hans chef heller visste vad som var på gång. ”Sätt dej inte innan du blir ombedd”, muttrade chefen, såg på klockan, höjde långsamt handen och knackade distinkt just när sekundvisaren visade 07.00. Sen steg de in utan att vänta på svar.




06-07-17

16.19

Sida 142

Chefsrummet slog emot Patrik B. Vargemyr som en fullkomlig överraskning, även om han hört en del historier. Heltäckande grov kokosmatta, möbler i idegran med mässingsbeslag, marinmålningar på väggarna, ett porträtt av kungen och drottningen bakom Hamiltons skrivbord, vinröda läderfåtöljer, gröna skärmar på sidobelysningen, rep, mässingsdetaljer, en svag doft av tjära, det var verkligen ett amiralskvarter. Hamilton reste sig när de kom in, vältränad, nyrakad, våt i håret som om han stigit ur duschen för mindre än en kvart sen. Den blick som mötte Vargemyr var inte vänlig. Hamilton gick fram till hans chef, tog i hand och pekade utan att säga något på en av fåtöljerna där chefen satte sig och nervöst rättade till sin slipsknut. Hamilton tog inte Vargemyr i hand, utan gick snabbt tillbaks och satte sig bakom sitt skrivbord. Vargemyr gjorde som han blivit påmind av sin chef, han satte sig inte utan blev stående mitt på golvet. Om han inte förstått tidigare så förstod han nu att det knappast var befordran som var förestående. ”Jag har med stigande fascination tagit del av visst sagoberättande som äger rum i dom så kallade Lättnyheterna”, började Hamilton och vände sig sen demonstrativt mot Vargemyrs chef med en kanske något överflödig förklaring. ”Ja, det är ett så kallat nyhetsprogram i den kommersiella alternativtelevisionen.” Sen gjorde han en paus och såg stint på Vargemyr som plötsligt insåg att mannen bakom skrivbordet, den för sin ålder oerhört vältränade mannen med de perfekta kläderna och sorgbandet på kavajslaget faktiskt också var yrkesmördare, exakt den signalen fick han från Hamiltons ögon. ”Dessa illustra Lättnyheter har under den senaste tiden formulerat en del intrikata teorier vad gäller mord på några personer med invandrarbakgrund”, fortsatte Hamilton kallt utan att släppa Vargemyr med blicken. ”Dom citerar en vad dom kallar ’högt uppsatt källa på Säpo’ när dom beskriver hur, och jag citerar, ’muslimsk fundamenta-




06-07-17

16.19

Sida 143

listisk terror mot avhoppade muslimer’, slut citat, skulle utgöra bakgrunden till dessa mord. Som ni nu båda förstår har vi här en serie intellektuella och administrativa problem framför oss. Avdelningen för så kallad muslimsk terror är nedlagd, den verksamheten är hänförd till den papperskorg där den hör hemma. Vad sen gäller frågan om vad en avhoppad muslim rent faktiskt skulle vara för typ av människa så måste jag medge att min fantasi inte riktigt räcker till. Pröva begreppet på någon annan religion får ni se. Avhoppad jude? Avhoppad katolik? Nä, det är ju mycket trist att massmedierna sprider sådana produkter av överhettade föreställningar om muslimer. Man skulle kunna säga att det i sej utgör en politisk fråga. Ett mer intrikat problem är hur någon påstådd högt uppsatt källa på Säpo skulle kunna ligga bakom teorier som vi beslutat avföra från dagordningen och inte minnas eller minnas med skam. Har du någon uppfattning i dessa frågor, Vargemyr?” ”Nej det har jag inte”, svarade Vargemyr ansträngt. Det surrade i huvudet på honom och det kändes som han stod och svajade. Hamiltons blick skar in i honom med en nästan fysisk upplevelse av smärta. ”Det borde du nog ha”, fortsatte Hamilton sakta med något sänkt röst. ”Fast jag måste säga att du gått händelserna något i förväg när du kallat dej högt uppsatt källa på Säpo. För som du redan förstått lär du inte bli särskilt högt uppsatt på den här firman. Kommentar?” ”Massmedias källor skyddas av tryckfrihetsförordningen, en myndighet får inte ens efterforska sådana källor”, sa Vargemyr desperat. ”Intressant synpunkt”, sa Hamilton lågt och sträckte sig efter en mapp i mörkblå papp med gummisnoddar runt hörnen som höll ihop dokumenten. ”Vad våra ärevördiga grundlagar beträffar så finns det en del oartiga uttryck för vad jag tycker att du kan göra med dom. Åtminstone så länge du befinner dej här inne. Vi är till för att försvara grundlagarna, inte sabotera deras innehåll och skulle vi bli juridiskt petiga kan jag väl säga att tryckfrihetsförordningen inte skyddar den tjänsteman på rikets säkerhetstjänst som läcker konfidentiellt material, till ryssar eller till Lättnyheter.”




06-07-17

16.19

Sida 144

”Jamen om det inte var sant så var det väl inte konfidentiellt”, försökte Vargemyr. Varför han försökte streta emot förstod han inte, det var som om det kom av reflex. ”Fiffigt”, sa Hamilton. ”Men det ännu fiffigare är att även rappakalja från det här huset är konfidentiellt, du blir spion även om du lämnar konkret felaktiga uppgifter till ryssarna. Jag har egentligen bara en fråga innan vi skiljs. Varför dillade du i dom det här tramset? För att du tror på det själv eller för att du, trots att du vet att det du sprider är dumheter, har ett högre och för mej ännu inte genomskådat motiv?” Hamilton reste sig och började långsamt gå mot Vargemyrs avdelningschef som nervöst reste sig och fick den blå mappen i handen samtidigt. Vargemyr hade blivit stående tyst. ”Nå!” sa Hamilton skarpt och vände sig plötsligt om mot Vargemyr. ”Det kunde i princip vara sant”, muttrade Vargemyr och såg ner i golvet eftersom han fått nog av Hamiltons svetslåga till blick. ”Mycket intressant”, sa Hamilton i en ton som nästan lät road när han gick tillbaks och satte sig. Vargemyrs chef satte sig tveksamt. ”Verkligen mycket intressant”, fortsatte Hamilton spelat tankfull och såg upp i taket eftersom han inte längre kunde nå sitt offer med blicken. ”Det kunde ha varit sant men var det alltså inte. I princip sant? Betyder väl att du beskriver något som du bedömer som politisk lämplighet, det vet väl alla hur muslimerna är egentligen eller något sådant? Du ska vara ute ur huset om fem minuter. Bergklint följer dej till ditt rum och ser till så att du bara tar med dej personliga tillhörigheter, nycklar och kodkort lämnar du på ditt skrivbord. Ajö!” Vargemyr svalde och vände på klacken och började gå mot utgången, hans chef följde efter med en skygg blick på Hamilton och stängde dörren mycket försiktigt efter dem. Kommissarie Bergklint fick i det följande vara med om något som han bara hade hört rykten om. Allt stämde med vad han hade hört.




06-07-17

16.19

Sida 145

När de kom ner på avdelningen väntade två kolleger utanför Vargemyrs rum. Ingen av dem sa något, de bara visade att han skulle låsa upp dörren. De gick in, alla fyra, Vargemyr tog fram en portfölj och tömde ut sin översta skrivbordslåda i den och fick den omedelbart tagen ifrån sig. Det han hällt i portföljen lades tillbaks i skrivbordslådan, han fick ta med sig några personliga saker från rummet, fick ett korthugget löfte om att en del konst och annat skulle paketeras och skickas i efterhand. Sen fick han lämna ifrån sig kodkort, legitimation och nycklar och så följde de två kollegerna honom till dörren och släppte ut honom, eftersom han själv inte längre kunde ta sig ut. Allt var över på några minuter. Bergklint gick bort i korridorens fikarum och serverade sig en plastmugg svart kaffe. Det satt tre kolleger där inne och han hade ett svagt minne av att de stått utanför fikarummet och sett åtminstone början på proceduren. Men de väntade länge med att fråga. När en av dem till slut inte kunde hålla sig längre bekräftade han bara att det just hade hänt, precis så som man hört talas om. När de försiktigt undrade om skälet sa han bara att Svarte Amiralen varit ytterst kortfattad och anfört någonting om bladder till pressen, men att den mer utförliga motiveringen antagligen fanns i de handlingar han fått med sig i den blåa pärm, som ju också den stämde med ryktet. Han gestikulerade med pärmen och kom i samma ögonblick på att han borde läsa den så fort som möjligt, ursäktade sig och gick in på sitt rum. Det fanns ungefär fyrtio A 4-ark i pärmen, det mesta kopior på olika rapporter som Vargemyr hade undertecknat. De äldsta var tio år gamla, ungefär från den tid då Vargemyr måste ha kommit till firman. På de första sidorna fanns en sammanfattande redogörelse för vilka tjänster som Vargemyr hade haft under sin tid som säkerhetspolis. Därefter följde en kritisk värdering, för att inte säga mycket kritisk värdering av en del av Vargemyrs operativa verksamhet. Och i det följande materialet fanns två anklagelsepunkter försedda med ett stort antal numrerade bilagor hämtade ur arkivmaterial.




06-07-17

16.19

Sida 146

När Vargemyr var ny hade han snabbt kommit att rekryteras till den grupp av kurdspecialister som samlats kring Hans Holmérs särskilda rådgivare i kurdfrågor, eller vad man skulle kalla dem, Köge och Barrling. En del uppgifter som Vargemyr samlat in hade fått vissa operativa konsekvenser, bland annat ett antal utvisningar. Men den viktigaste källan till Vargemyrs fynd, anonymiserad till ”Källa K” som man gjorde på den tiden, var förmodligen, enligt Hamilton helt säkert, en fabricerad källa som byggde på ett allmänt hopkok av uppgifter man fått in från telefonavlyssning, tolkarnas försök att ge vissa samtal en kriminell eller i vart fall politisk innebörd, och egna gissningar eller rena önsketänkanden. Kommissarie Bergklint hade svårt att tro på den kortfattade anklagelsen. Men eftersom det fanns ett stort antal hänvisningar till olika utdrag ur arkivet som låg med rapporten så började han bläddra bland källförteckningar och dokument. Det tog inte lång tid att bli övertygad, de logiska brister som fanns i vissa rapporter jämfört med utdrag ur telefonavlyssningsarkiv och annat gjorde att man ganska snart lät sig övertygas av den bild som fixerades i pärmen. Det var inte så konstigt, allt tycktes stämma. Det konstiga var att någon kunnat rota fram allt det här materialet och jämföra det så att man kunde se hur det hängde ihop. Det där man sa om Hamiltons handlag med datorer måste nog vara sant. Den andra anklagelsepunkten gällde händelser av ett mer modernt datum, efter den tid då Hamilton kommit till firman. En av hans första åtgärder hade varit att lägga ner en enhet som sysslade med ”muslimsk terrorism” och överföra personalen på andra enheter. I samband med nedläggningsbeslutet hade det också sagts att de källor, påhittade eller ej, som ingick i hela det muslimska komplexet skulle avvecklas, om nödvändigt med avgångsvederlag. Alla uppgifter om dessa källor som ingick i nedläggningsprojektet skulle sen brännas, all dokumentation om dem utplånas således. Det framgick i den kompletterande dokumentsamlingen att Varge-




06-07-17

16.19

Sida 147

myr inte följt den instruktionen, han hade behållit en källa i Uppsala, fifflat med rubriceringen av källans uppgifter som om det varit fråga om ett nytt fynd och sen lagt fram beslutsunderlag på grundval av den källans uppgifter. Allt detta framgick tydligt genom att vissa dokument från förr och nu jämfördes, med understrykningar av sammanfallande moment som inte gärna kunde vara tillfälligheter. Lakoniskt konstaterades sen att de uppgifter som den icke avvecklade källan inkommit med dels var värdelösa som spaningsmaterial, dels ändå orsakat två fall av utvisning ur riket. Kommissarie Bergklint tvivlade inte på vad han läste, det var tvärtom mycket övertygande. Allt var enkelt och klart uppställt, de jämförelser som fanns mellan olika dokument talade ett tydligt språk. Men vad som var svårt att förstå var hur det hela var gjort, eftersom det täckte nästan ett decennium i tid och arkivmaterialet måste ha sammanställts från en mycket stor mängd rapporter arkiverade under olika avsnitt. Det var svårt att fatta hur någon på egen hand, låt vara med tillgång till allt, hade kunnat hitta de olika pusselbitarna. Slutligen hade Hamilton tillfogat en rekommendation att man inte skulle lämna ärendet till åklagare. Det som kunde komma i fråga var säkert tjänstefel och möjligen också något rent bedrägeribrott. Men Hamilton bedömde att det skulle vara opraktiskt med en sådan process och hänvisade till ett lagrum som gav honom fritt skön att själv bestämma om det skulle bli åtal eller ej. Generaldirektören på Säpo hade i vissa avseenden större makt än en åklagare när det gällde att bestämma om åtal eller ej. För den händelse Bergklint gjorde en annan bedömning i den delen så uppmanades han att omedelbart inkomma med en skriftlig synpunkt i frågan. Annars skulle han bara arkivera den blå mappen i sitt eget kassaskåp. Han hade ingen tanke på att göra en annan bedömning än Hamilton. Han arkiverade den blå pärmen och bestämde sig för att glömma Vargemyr men aldrig glömma vad som hade hänt honom. ***




06-07-17

16.19

Sida 148

Förhören med karateläraren Memo Baksis elever var samlade i fyra A4-pärmar med samlingsbeteckningen ”Karate Kids”. Vid det här laget hade man relativt utförliga förhör med ett drygt dussin av dem. Rune Jansson och Willy Svensén hade tillbringat en dryg arbetsdag med att läsa det som fanns att läsa efter kollegernas arbete i Umeå. De hade angränsande rum på sjunde våningen på Hotel Plaza och gick då och då in till varandra för att utbyta några synpunkter eller byta läsmaterial. Strax före middagen sammanstrålade de på Willy Svenséns rum för att jämföra sina intryck. De var genast, utan att ens ägna saken mer än några sekunder, överens om att kollegerna i Umeå skötte sitt jobb bra. Det var ordning och reda i papperen och ingen hade rusat iväg med några teorier eller ”huvudspår”. De hade ingen som helst föreställning om att de efter så kort tid skulle kunna komma resande från Stockholm och överglänsa sina kolleger, tänka på något som de inte hade tänkt på. De hade inte ens någon önskan att det skulle bli så. De började med att prata om förhörsavsnittet. Först den här Memos slagsmålsstuderande, eller vad man skulle kalla karateeleverna för. Det var ingen tvekan om att de var mycket fästa vid sin instruktör och flera av dem hade varit så skakade av händelsen att de hade haft svårt att formulera sig. Ingen av dem visste något, alla förnekade mycket uttryckligt att det skulle finnas något samband mellan Memo och narkotikabrottslighet, han beskrevs genomgående som en renlevnadsman som föredrog kurdisk honung till och med framför anabola steroider; det hade varit förbjudet att använda sånt på hans gym. Hade någon av dem haft den allra minsta aning om vem som skulle vilja mörda Memo så hade de nog sagt det också. De var ju bara hörda upplysningsvis och de hade gång på gång uppmanats att komma med förslag eller idéer med den inte helt sanningsenliga försäkran från förhörande polis att detta skulle vara konfidentiellt. Det borde de ha trott på, eftersom bara en av dem hade en viss,




06-07-17

16.19

Sida 149

och relativt obetydlig, kriminell erfarenhet. Det mesta talade för att denne Memo, som för övrigt varit en av de mest drivande krafterna i den kurdiska kulturföreningen i Umeå, faktiskt inte sysslade med någon kriminalitet. Vad man än sen kunde tycka om det där med karate, som ju inte väckte särskilt positiva känslor hos poliser. Förhören med hans förra fru, också hon kurdisk, hade inte gett så mycket. Hon arbetade som sjukvårdsbiträde med nattvak på Universitetssjukhuset och hade arbetat den natt då morden inträffade och inte fått veta någonting förrän på morgonen när polisen kom. Hon hade inga konkreta idéer om fiender till sin förra man och kunde inte komma på något annat än rasistiska motiv, även om hon inte kunde erinra sig något annat än enstaka rasistiska tillmälen vid biobesök och liknande. Förhören med Annalena Fayad var mer intressanta, men väsentligt mer förbryllande än klargörande. Hon var sannolikt den sista människa som träffat Abbe, som hon kallade honom, innan han mötte gärningsmännen eller gärningsmannen. När hon förhörts två dagar efter morden hade hon inte oväntat haft mer att säga än vid första förhörstillfället, då hon tydligen brutit samman. Abbe hade verkat lite spänd den sista kvällen, inte aggressiv på något sätt, men peppad. De hade sett på TV men han hade haft svårt att koncentrera sig och kring midnatt hade han sagt att han skulle sitta uppe och jobba ett tag, vilket verkat konstigt eftersom han i så fall borde ha klarat av det tidigare under kvällen, i stället för att se på några TV-program som inte intresserat honom särskilt. Han hade satt sig i arbetsrummet och hon hade gått och lagt sig. Men hon hade inte somnat, eller också hade hon sovit mycket lätt, eftersom hon märkte att han var på väg att ge sig ut. Då hade hon gått upp och frågat vad han höll på med, något promenadväder var det ju inte, snön yrde utanför fönstren. Han hade verkat besvärad, sa bara någonting om att




06-07-17

16.19

Sida 150

han måste ut ett slag men att han snart skulle vara tillbaks. Eftersom hon var orolig hade hon inte kunnat somna om. Och när klockan blev tre på natten ringde hon polisen. Inte för att hon trodde att det var frågan om något brott, eller att han skulle ha gått till någon annan kvinna, utan för att hon blivit så orolig av hans ovanliga beteende. Och så var det ju vädret. När förhörarna hade konfronterat henne med det konto som Abbe hade i Nordbanken, ett konto utan bankbok och med ett saldo på 73 300 kronor hade hon reagerat mycket spontant och förvånat. Hon hade aldrig hört talas om de pengarna och förstod inte varifrån de hade kommit. De hade gemensam ekonomi och hon höll det för uteslutet att han skulle ha tjänat så mycket pengar utan att hon skulle ha märkt det. Bankkontot hade naturligtvis kartlagts bakvägen och under de senaste sju åren hade det satts in femtusen kronor med jämna intervaller, en gång på våren och en gång på hösten. Några uttag hade inte förekommit. Under 1994 hade det satts in pengar en gång, under april. Det såg alltså ut som om Abbe varit på väg att hämta sin höstbetalning. Fältet låg dessvärre ganska fritt för olika gissningar när det gällde hans pengar. Det var ju svårt att tänka i andra banor än att det varit frågan om betalning för en brottslig motprestation, något som hans hustru inte kände till eftersom hon inte hade en aning om pengarnas existens. Kollegerna i Umeå hade lagt ner avsevärd ansträngning på att hitta något liknande fenomen i karatelärare Memos ekonomi. Men dels var han egen företagare med påtaglig oreda i sina papper, dels levde han efter sin skilsmässa tydligen ur hand i mun på ett sätt som sällan blandade in några bankkonton. Det tekniska avsnittet av utredningen var, bortsett från den rättsmedicinska delen, magert. Brottsplatsundersökningen hade givetvis försvårats av ett kraftigt snöfall flera timmar efter den tidpunkt då man gissat sig till att morden ägt rum, inte alltför lång tid efter att




06-07-17

16.19

Sida 151

Abbe Fayad lämnat sitt hem. Han bodde i närheten av Mariehemsskolan, en dryg kvarts promenad från brottsplatsen. Alla spår var översnöade och det enda av betydelse man funnit i anslutning till brottsplatsen var urin som härrörde från människa; den rättskemiska analysen var ännu inte klar. Tills vidare fick man utgå från att urinen passade väl in i studenten Martin Arnhögs beskrivning av sitt förehavande på brottsplatsen. Den rättsmedicinska biten var dock omedelbart klargörande på en punkt. Den eller de som begått gärningen var märkligt händig. Rättsläkaren Anders Eriksson hade i en kompletterande bilaga noterat att de metoder som tillämpats såvitt han visste var okända i svensk kriminalhistoria; han sökte efter internationellt jämförelsematerial, men det kunde ta tid att få fram något den vägen. Umeåpolisen hade ställt upp vissa försiktiga antaganden. Bara två saker kunde betraktas som samband mellan offren, såvitt hittills känt. De var båda av utländskt ursprung och de hade båda haft tillräckligt stort förtroende för en eller flera gärningsmän med dödliga talanger att de sökt upp dem mitt i natten. Eftersom det kunde se ut som åtminstone Abdel Rahman Fayad hade väntat sig en summa pengar, snarare än våldsamheter, så borde pengarna rimligtvis kopplas till någon form av brottslig verksamhet. Man höll på att skaffa sig en bild av bruket av narkotika bland studenterna, men hittills hade det inte gett så mycket. ”Det blir väl dina vilda hemtrakter nästa gång”, konstaterade mer än frågade Willy Svensén när de steg ut i hissen för att ta sig ner till restaurangen. ”Du menar Linköping? Ja det blir väl till att glane lite på kollegerna där nere”, sa Rune Jansson med skämtsam överdrift i sin östgötska dialekt. Han såg tankfullt ut över Umeå när de susade nedåt. Hissen var av sån typ som körde upp och ner inne i en glastrumma till förnöjsamhet för dem som gillade utsikt och till obehag för dem med hisskräck. Under middagen talade de mest om barnuppfostran och Willy




06-07-17

16.19

Sida 152

Svenséns kolonistuga ute vid Frescati. Det var en gammal tyst överenskommelse de hade, som de inte alltid hade kunnat följa, att inte blanda in jobbet i maten. Det de hade sett av kollegernas arbete var ändå tillräckligt bra, det var ordning och reda och det var huvudsaken. Och ordning och reda var för dem båda en viktigare del i polisarbetet än att sitta och grubbla över mordgåtor, särskilt när man åt. *** Erik Ponti var hedersmedlem vid Stockholms nation i Uppsala. Men det kom sig mer av att han hållit föredrag där några gånger om undersökande journalistik, samspelet mellan politiker och massmedier och liknande ämnen, än av att han var Uppsalaakademiker. Han hade visserligen studerat juridik vid Uppsala universitet. Men bara fjorton dagar, vilket berodde på att det var det mycket glada sextiotalet när han kom dit och med oskuldsfull nybörjarglädje störtdök ner i en virvel av frisläppt erotik och våta studentfester. Det hade förvisso varit två mycket händelserika veckor i socialt avseende, men juridikstudier hade det inte blivit så mycket med. Drabbad av plötslig insikt en mycket bakfull morgon hade han därför flyttat tillbaks till Stockholm, väl kurerad mot alla romantiska föreställningar om att man skulle ”ligga vid universitet” i en helt annan mening än han faktiskt upplevt det. Hans medlemskap i Stockholms nation kom nu för första gången på närmare trettio år till användning; rent faktiskt omöjliggjorde det också varje försök att skyffla över uppdraget på någon annan med hänvisning till att han själv var på väg till Tjetjenien. Konstigt nog fanns ingen annan medlem vid Stockholms nation i Uppsala än han själv på Dagens Eko. Och när man nu fick veta att Hamilton skulle göra ett nytt framträdande inför studenter, nämligen i Uppsala, och att bara medlemmar vid Stockholms nation skulle få tillträde och att det inte kunde




06-07-17

16.19

Sida 153

bli tal om några privilegier för massmediarepresentanter, så fanns det inte så mycket att argumentera om. Nyhetsvärdet var i sig obestridligt. Förra gången Hamilton visat sig för studenter så hade det sagts en del oväntat intressant. Dessutom hade två personer blivit mördade bara några timmar efter framträdandet. Det var mycket på en gång. Erik Ponti hade snabbt gett med sig i diskussionen och tvingats inställa den lilla familjemiddag som han ofta försökte organisera om han skulle bli borta en längre tid. Som det nu var skulle han komma hem sent, efter all redigering, och dessutom behöva packa på natten eftersom Moskvaplanet gick klockan 09.00 nästa morgon. Han skulle ta sig fram på underliga vägar, bland annat över Minsk. Det var med något kluvna känslor som han resignerade och sa att han skulle göra jobbet, men när beslutet väl var fattat och alla ursäkter hem var avklarade, gick han energiskt in för att det skulle bli bra. Han började med att, vis av lärdomen från förra gången, åka flera timmar i förväg till Uppsala för att eventuellt köa, men också för att få tag på någon student som kunde ställa vissa frågor på beställning av honom, eftersom Hamilton förra gången varit så avvisande mot frågor som inte kom från studenter. Hans planering fungerade bättre än han hade kunnat hoppas. Som vanligt skulle nämligen gästen tala efter en utdragen studentmiddag uppe på andra våningen i nationshuset. Men Hamilton själv skulle inte sitta med vid middagen och därför blev Erik Ponti den enda journalisten som över huvud taget fick se honom, eftersom kollegerna från andra medier som också skyndat till Uppsala tydligen tänkt sig att komma in när studenterna ätit och skrålat färdigt. Därav blev dock intet. För när middagen började, stängdes dörrarna och den som gick ut måste kunna visa att han eller hon verkligen hade en plats vid något av långborden; saken kontrollerades av storvuxna män med stenansikten. Erik Ponti hade som hedersmedlem bjudits med på middagen. Först hade han tänkt tacka nej eftersom han kände på sig att han var mycket för gammal för att kunna avnjuta studentikos middag på




06-07-17

16.19

Sida 154

rätt sätt. Men sen hade han gissat att det kanske vore en betydande fördel i konkurrensen att komma in och få plats före alla kolleger. Han hade ingen svårighet att stå ut med snapsvisorna när han väl satt där, eftersom han först då fått veta att ingen mer skulle släppas in, oavsett presskort eller behjärtansvärda skäl. Det sista var en instruktion direkt från Hamilton själv, till och med ordvalet behjärtansvärda skäl. Hamilton kom plötsligt. Ett par dubbeldörrar öppnades fort och han gick med långa steg direkt ner mot den långsida av rummet med fönster ut åt gatan där talarna brukade stå. Fyra vakter följde i hans släptåg och intog snabbt olika positioner i rummet. Och sen, när sorlet lagt sig, tog Hamilton upp ett litet koncept, sneglade på det och satte omedelbart igång. Efter de inledande artighetsfraserna gick han in på utvecklingen av Säpos budgetanslag under de senaste åren. Budgetåret 1989/90 hade den svenska säkerhetspolisen ett anslag på 257 158 000, följande år 300 miljoner jämnt, alltså det år då Sovjetunionen upphörde att existera, därefter 360 miljoner, sen 400 miljoner, sen, alltså 93/94, 470 643 000, för 94/95 482 630 000 och förslaget för 95/96 låg på 476 630 000. Därefter kom Hamilton med en reservation som, om inte hans ansiktsuttryck varit så stelt, hade kunnat uppfattas som en grov ironi. Säpos verkliga anslag var hemliga, de siffror han räknat upp var bara så kallade förslagsanslag, och de var inte hemliga. De verkliga siffrorna kunde alltså vara högre eller lägre. Dock, sa han, så kunde man ju använda de icke hemliga förslagsanslagen som utgångspunkt för vissa självklara resonemang, för även förslag var ett mått på behov. Följaktligen kunde man, lite avrundat, se att svensk säkerhetspolis fått nästan dubbelt så mycket pengar efter Sovjetunionens sammanbrott som dessförinnan. Vidare så hade det första trendbrottet i en lång följd av år med stigande anslag inträffat först nu, med förslaget för 95/96, som ju var lägre, något lägre i alla fall, än föregående år. Eftersom det här var fakta som vilken som helst främmande makt




06-07-17

16.19

Sida 155

kunde komma över och sätta sig och resonera kring, så borde det inte föreligga hinder om man ville föra liknande resonemang bland landets egna studenter. Alltså, under den tidigare borgerliga regimen, vars regeringsinnehav täckte just perioden Sovjetunionens sammanbrott och följande år, hade det satsats mer än någonsin på Säpo. Hur kunde det komma sig? För det första tydde allt på att rysk underrättelsetjänst på de områden som var viktiga för dem själva, teknik, militär information och ekonomi, bibehållits på minst samma nivå som tidigare. För det andra hade de här åren lett till en mycket utökad och dyrbar satsning på det som kallas säkerhetsskydd, alltså att personer som av ett eller annat skäl anses viktiga i den svenska staten, från statsministern och nedåt, skulle förses med skyddsvakter. Denna Säpoverksamhet hade blivit mycket populär och det hade också lett till en del kiv och bråk om vem som var fin nog för att få ha vakter. Hamilton gjorde en kort paus, men ingen kom sig för att ens fnissa åt det som sakligt sett borde uppfattas som ett skämt. Hans ansikte avslöjade ju inte minsta ryckning i mungipan eller tendens till leende. Ytterligare en satsning under tidigare politisk regim som dragit upp kostnaderna handlade om något som nu var så gott som nedlagt inom verksamheten, spanings- och analysinsatser vad gällde så kallad muslimsk terrorism. Erik Ponti noterade att Hamilton den här gången verkade mycket bättre förberedd än han varit i Umeå och talade med en helt annan beslutsamhet och med korta blickar ner i sitt manuskript då och då. Det borde innebära att han inte sa någonting som inte var väl övertänkt. Och eftersom den politiska innebörden i det han sa var svår att bortse från, skillnaden mellan en socialdemokratisk och en borgerlig ”regim” som Hamilton sa, sa borde han ju ha klargjort för sina chefer, den nya regeringen, vad han tänkte säga. Det betydde att de använde honom som ett politiskt instrument. Och att han lät det ske. Däremot sa han inte allt kring ett enda ämne i ett enda samman-




06-07-17

16.19

Sida 156

hang, den här gången fanns inga färdiga munsbitar för Erik Pontis bandspelare. Tvärtom kom han då och då tillbaks till något han sagt tidigare och drog åt skruven ytterligare något varv. Som när han närmast som i förbigående påpekade att hur mycket den saken än förnekats genom åren så var säkerhetspolisens verksamhet till sin innebörd mycket mer politisk än någon vanlig polisiär verksamhet och att det, således, var därför som det kunde uppstå tvära kast i hanteringen beroende på vem som vann eller förlorade ett val. Om man la ihop den förklaringen, ansåg Erik Ponti, med den tidigare redogörelsen för borgerlig satsning på jakt på muslimer, och det något senare påpekandet att den hanteringen nu närmast hade upphört och var en av förklaringarna till att även Säpo hade kunnat spara, så var det ju förödande intressant information som framställde antingen socialdemokrater eller moderater som idioter. Men det skulle bli svettigt att redigera fram det innehållet utan alltför många hack och klipp och Erik Ponti kunde bara hoppas på att någon av studenterna skulle vara klipsk nog att ställa en eller ett par frågor i ämnet såpass direkt att Hamiltons svar blev bättre anpassat till radio än hans svepande föreläsning. Erik Ponti hade gjort en mängd anteckningar i sitt block om var på bandet de olika pusselbitarna fanns och han insåg uppgivet att det skulle bli tidskrävande att få ihop någonting vettigt och klart; sova kunde han visserligen på flyget till Moskva men alla planer på att träffa familjen lite senare på kvällen höll snabbt på att grusas. Han hade gjort några vaga utfästelser i den riktningen och hörde redan inom sig hur det skulle heta att han ”lovat” och nu som vanligt bröt sina löften. Hamilton avslutade sin inledning med att än en gång knyta an till frågan om Säpos förföljelser mot muslimer som han fann inte bara vara slöseri med resurser och operativt klantigt utan också riskerade att skada en stor minoritets ställning inom nationen. Därmed slog han ut med armarna och sa att han var beredd att svara på frågor. I den lite besvärade paus som följde passade Erik Ponti på att byta band och tecknade åt sin bulvanfrågare att vänta lite




06-07-17

16.19

Sida 157

eftersom han gissade att frågorna skulle avslöja honom som upphov om de kom först. ”Om jag har förstått dej rätt”, började en manlig student i mörk kostym och slips, ”så menar du att den förra regeringen var idiotisk och såssarna kloka som pudlar. Kan det verkligen vara Säpochefens uppgift att basunera ut sånt?” ”Nej, det kan inte vara Säpochefens uppgift att beskriva regeringen Bildt som idiotisk. Lika lite som det kan vara Säpochefens uppgift att beskriva regeringen Carlsson som pudlar”, svarade Hamilton snabbt och drog på sig lite fniss medan han såg sig om som om han låtsades att frågan var avklarad och väntade på nästa. ”Men varför gör du det i så fall?” vidhöll den kostymklädde studenten. ”Förlåt, men jag skulle uppskatta om ni som frågade ville presentera er”, sa Hamilton milt och såg frågande på den kostymklädde. ”Jag heter Göran Lövdahl och är ordförande i föreningen Heimdal”, svarade den kostymklädde nervöst irriterat. ”Och det jag undrade var alltså …” ”Jaha!” avbröt Hamilton som om det gått upp ett ljus för honom. ”Heimdal, det förklarar ju saken. Då förstår jag vad du menade, nämligen att det vore klokt att hålla en hård linje mot muslimer, som under Carl Bildt. Ni i Heimdal har ju traditioner på området även om ni numera godkänner judiska läkare.” Hamilton väntade lugnt ut de skadeglada fniss som, om han inte med sin stela mimik hade filtrerat bort all skämtsamhet, borde ha blivit höga skratt. ”Nog med retorik, du ska få ett svar”, fortsatte han sen. ”Den föregående ordningen kan nog sägas ha varit föga intelligent, det är sant. Men det ligger naturligtvis inte så enkelt till som att moderater skulle vara rasister och socialdemokrater Guds änglar, det är aningen mer komplicerat. För det första fick min företrädare i jobbet ägna mycket tid, nästan all tid, åt att få ordning på organisationens ordergång och beslutsprocesser och för det är jag honom mycket tacksam eftersom




06-07-17

16.19

Sida 158

det blev lättare för mej att gå in på nästa steg, det vi skulle kunna kalla reformer. För det andra är varje hemlig organisation beroende av sina källor, internationellt och nationellt. Det är väl känt att Carl Bildt hade ett orubbligt förtroende för det vi skulle kunna kalla amerikanska källor. Och senast i förra veckan var ju NATO-chefen Willy Claes ute och funderade i riktning mot att NATO skulle kunna föra självständigt krig mot den muslimska världen utan sanktion från FN. Sådana uttalanden är mer, tror jag, ett propagandanummer för inhemsk amerikansk konsumtion än avsedda att tas på allvar bland allierade. I den här frågan är det nog så, för att låna ett uttryck från politiken, att Ingvar Carlsson kommit till dukat bord. Nästa fråga tack!” ”Vem har rätt i frågan om ryska minkar, Ingvar Carlsson eller Carl Bildt?” frågade en flicka som satt alldeles intill Erik Ponti. Medan fniss och några nu plötsligt mer oblyga skratt la sig i rummet svarade Hamilton med en lång tankfull blick och demonstrerade sen med en ljudlig suck, som ökade på munterheten bland åhörarna. ”Jag tror nog”, började han långsamt, ”att det vore utomordentligt olämpligt om jag gav mej in i den diskussionen. För det första tjänstgjorde jag som ni kanske vet i Carl Bildts särskilda underrättelse- och analysgrupp i statsrådsberedningen. Och jag fick resa en hel del till Moskva för så kallade ubåtssamtal. Så mycket kan jag ju säga att en mycket liten del av samtalen i Moskva gällde minkar, även om det faktiskt förekom.” ”Är det ryska minkar?” frågade studentskan i ett ögonblick då det såg ut som om Hamilton tvekade hur han skulle fortsätta. Nu fick hon inte oväntat belöning med höga skratt i salen. Till och med Hamilton log svagt när han höll upp sin ena handflata till tecken på att han accepterade poängen. ”Jag är fullkomligt övertygad om att minkarna varit svenska”, svarade han. ”Troligen rör det sig i ännu inte utredda proportioner om minkar som är vilda och minkar som dessvärre släppts ut från minkfarmar av stålhårda vegetarianer i terroristluvor. Vi på Säpo jobbar




06-07-17

16.19

Sida 159

med problemet men materialet är dessvärre hemligstämplat.” Stämningen hade plötsligt lättat och började likna en mer vanlig studentafton, så Erik Ponti gav tecken åt sin bulvan att hon kunde försöka ställa hans fråga nu. Men hon hann inte innan Hamilton fortsatte, han hade bara väntat ut skratten. ”Om man ska vara mer allvarlig i frågan om minkar eller ubåtar kan jag ju säga något mer”, sa han och avvaktade tystnad. ”Den ryska ubåtsaktiviteten hade under åttitalet en så stor omfattning att felkällorna blev procentuellt små. Under de senaste åren har det här förändrats, vi har mindre aktivitet av sådant slag att vi kan säga något säkert om vad det är och, bland annat till följd av något som vi kan kalla alltför sofistikerad utrustning, ett större antal observationer med oklar innebörd. Ni får ursäkta men jag kan inte tala så mycket mer om det här, det är det andra befattningshavare som ska göra, nämligen företrädare för regeringen eller försvarsledningen. Men en sak vet vi säkert nu. Ett visst antal observationer med det jag kallade oklar innebörd var alltså minkar. I något enstaka fall en utter. Får jag be er återvända till Säpo med era frågor.” ”Hur kan det komma sig att Säpo är den enda västerländska säkerhetstjänst som aldrig fångat en KGB-agent?” frågade Erik Pontis bulvan och ansträngde sig att inte snegla på Erik Ponti efteråt, hon såg stint och intresserat på Hamilton. ”Jag hör att vi har Erik Ponti från Dagens Eko här i salen”, svarade Hamilton utan att röra en min. ”Räck upp en hand så jag får se var du är!” Erik Ponti räckte snabbt upp sin hand och Hamilton nickade tankfullt innan han fortsatte. ”Den fråga ni just hörde var mer precis än ni kanske tror”, fortsatte Hamilton nästan släpigt lugnt. ”Med agent förstås nämligen i det här fallet en svensk som säljer sej till ryssarna, en sån som Bergling. Han var agent. Jag själv och mina förra kolleger var alltså inte agenter, utan underrättelseofficerare. Nå. Efter denna korta introduktion till ämnet kan vi alltså se vad problemet i frågan är. Säpo har, om man




06-07-17

16.19

Sida 160

ska uttrycka sej slängigt, fångat mycket få ryska agenter efter andra världskriget. Dom vi har fått tag på har jobbat för den militära sovjetiska och numera ryska underrättelsetjänsten GRU, men vi har aldrig fått tag på någon som jobbat för KGB, ingen sådan svensk är dömd i domstol. Detta är något som bland andra Erik Ponti brukar raljera över. Så till frågan om varför det är så. Har du något förslag, Erik?” ”Har svenska Säpo sysslat med alltför mycket annat än att jaga ryska spioner?” frågade Erik Ponti efter lång tvekan; han måste formulera sig så att det han sa kunde användas i sändning. ”Svar ja”, sa Hamilton lakoniskt. ”Det är en viktig del av förklaringen. På den tiden Säpo betraktade exempelvis mej och Erik Ponti som huvudfienden la man ansträngningarna åt fel håll. Bland oss FNL-are och, som i Pontis fall Palestinaaktivister, var det tunnsått med ryska agenter. Eftersom dom håller till i försvarsmakten, på departementen, i bankerna och i värsta fall på Säpo. Efter 1975, när vänstertiden upphörde, fick en mycket känd men föga snillrik chef på Säpo för sig att det inte fanns några ryska agenter i Sverige. Den vetenskapliga förklaringen var, enligt denne man som numera hamnat mer rätt i livet eftersom han är deckarförfattare och kan få positivt utlopp för sin fantasi, att ryssarna skötte all underrättelsetjänst med elektronik, så kallad elint. Under åttitalet fick kurder och andra immigranter och flyktingar ersätta oss gamla vänsteraktivister. Detta är en del av sanningen, rentav en ganska stor del. Men inte hela sanningen.” Hamilton slutade där och såg ut som om han såg sig om efter en ny fråga och Erik Ponti grep snabbt det undflyende tillfället. ”Vad är resten av sanningen!” ropade han. ”Javisst ja! Det glömde jag”, sa Hamilton ironiskt, tydligt ironiskt. ”Resten av sanningen är dessvärre mer problematisk. Säpos policy har länge varit att använda sig av dom källor, agenter om ni så vill, som man fått tag på för att få ur dom all information om sina uppdragsgivare mot att dom själva fick löpa. Det här har framställts som om vi lyckades vända agenterna, som det heter och ibland kan det rentav ha varit sant. Men nu till det intrikata. Vi lever i en rättsstat, var och en




06-07-17

16.19

Sida 161

är oskyldig tills motsatsen är bevisad och så vidare. Det där är inte bara ord, det är något som dom flesta av oss, ja kanske inte du i Heimdal såvida det inte gäller skattesmiteri, tror på. Rent konkret ser det ut så här. Om vi tar en svensk agent, en svensk som gör sej skyldig till spioneribrott alltså, på bar gärning så bör det ju ske när han träffar sin ryske handledare, sin ryske kontaktman, inte sant? Ryssen är diplomat och måste genast släppas, kvar har vi en svensk med pengar i handen om vi slagit till försent, med hemliga uppgifter i handen om vi slagit till mer tursamt. Få agenter uppträder som den där norrmannen som lät sej gripas med en rejäl laddning dokument i portföljen avsedda för två arbetsgivare för övrigt, nämligen Sovjetunionen och Irak, av alla länder. Det vanliga är att dom har papper på sej som kan ge dom ett par års fängelse. Det gör dom mycket samarbetsvilliga. För oss har det ansetts viktigare att få all deras information, mot immunitet, än att få in dom i fängelse ett par år.” ”Är inte det en rättsligt mycket tvivelaktig metod?” ropade en storvuxen ung man i skägg och rödrutig skjorta. Församlingen fnissade, förmodligen åt kontrasten mellan frågeställarens utseende och det formalistiska i hans fråga. ”Förlåt, vem är du?” frågade Hamilton. ”Erik Åkerlind, Progressiva Jurister”, presenterade sig frågaren och drog på sig en del munterhet eftersom hans skägg och skjorta nu stämde bättre in. ”Du har förstås rätt”, svarade Hamilton. ”Det är en rättsligt tvivelaktig metod. Inte så att den saknar lagstöd. Enligt vissa undantagsbestämmelser i regeringsformen kan Säpochefen i praktiken lägga ner en förundersökning i brottmål, beslutet är förstås regeringens men det kan delegeras. Jo, det är rättsligt tvivelaktigt, men taktiskt kanske fördelaktigt. Jag funderar på att ändra på den där ordningen av, ska vi säga pedagogiska skäl om inte annat. Jag gillar nämligen inte tanken att varje rysk, jag höll på att säga kollega men jag menar förstås underrättelseofficer, spion alltså, som vill rekrytera en svensk kan hänvisa till att ingen föregångare har åkt fast. Jag tror inte det är bra,




06-07-17

16.19

Sida 162

bortsett från att det inte heller är bra att tänja undantagsbestämmelser i våra grundlagar till det yttersta.” Det såg nu ut som det skulle kunna bli en lång och intensiv afton, mest därför att åhörarna tycktes ha kommit över sin besvärande blygsel inför Hamilton; sorgbandet på hans engelska skräddarsydda kavaj dominerade inte längre. Men i stället tog kvällen blixtsnabbt slut. ”Jag heter Arvid Nordkvist, jag heter faktiskt det och jag är andrekurator här!” ropade en student vid samma bord som Erik Ponti. ”Ja, jag accepterar att du heter det, jag har släktingar som handlade hos den riktige Arvid Nordquist, vad vill du fråga om?” sa Hamilton vänligt, han såg plötsligt lite upptinad ut. ”Jo, det där med att det har gått åt så mycket stålar till säkerhetsvakter … det ser ju ut som om du själv bidrar i hög grad till dom kostnaderna?” ”Jag använder säkerhetsvakter när jag befinner mej på förutsägbara platser och vid transporter mellan mitt hem och mitt arbete”, svarade Hamilton snabbt och med all sin yttre kyla tillbaks i attityden. ”Det tror jag är klokt. Med tanke på omständigheterna.” Andrekuratorn hade mötts av en del diskreta buanden och mummel eftersom hans fråga gjorde alla i rummet besvärade. Han var inte riktigt nykter och hans uppgift under föredragskvällar var att ställa fräcka eller provocerande frågor, ibland idiotfrågor som varför man alltid förlorar en strumpa när man tvättar maskintvätt. Nu hade han och några vänner tänkt ut hur man skulle göra för att få till en oväntad vändning den här gången, och vid punschen hade förslaget förefallit lika oväntat djärvt som spännande. Han hade alltså två val. Att fullfölja idén, eller att sätta sig ner och acceptera ett nederlag, att han gjort bort sig. Han bestämde sig för att fortsätta. ”Om jag tog upp en revolver just nu och riktade den mot dej, vad skulle hända då?” frågade han med höjd röst, som om han ville morska upp sig själv och ta tillbaks skrattarna på sin sida. Ingen skrattade. Det blev i stället alldeles tyst och alla kunde se hur




06-07-17

16.19

Sida 163

Hamiltons blick förändrades och hur hans käkar malde innan han tog sig samman för att svara. Och han svarade mellan hårt sammanpressade tänder. ”Om du tog upp en revolver och riktade den mot mej”, började han och drog sen efter andan i den kalla tystnad som uppstått i rummet, ”så skulle jag skjuta dej strax nedanför halsgropen. Jag skulle inte kunna hålla lägre, för risken att träffa den flicka som sitter snett framför dej. Jag skulle inte kunna hålla högre, för risken att träffa den unge man som sitter bakom dej. Den ammunition jag använder är nerladdad, som det heter. Kulan skulle stanna i kroppen på dej, så vi riskerar inte genomslag. Om ni ursäktar, mina damer och herrar, så är denna afton till ände för min del.” I nästa ögonblick gick Hamilton med långa steg mot den dörr som han kommit in genom och hans fyra säkerhetsvakter drog sig en efter en iväg mot dörren och det var alldeles tyst i rummet i det ögonblick som den siste av dem stängde dörren efter sig. Erik Ponti såg på klockan och stängde av bandspelaren. Om han skyndade sig nu så skulle han hinna precis med ett tåg och vinna minst en halvtimmes tid i kampen mellan familj och arbete. Han tackade sin bulvan, reste sig och började snabbt tränga sig mot utgången. Han viftade undan alla som upprört ville tala med honom, kommentera det senast inträffade eller ställa mer eller mindre berusat intelligenta frågor om det som hade sagts under kvällen. Han småsprang förbi NK-huset med sina egendomliga osthål, såg på klockan och förbannade sin ålder och sin orörlighet. Men han bet ihop och plågade sig vidare med andfåddhet och last av bandspelare och band eftersom hans möjliga halvtimme, kanske timme, skulle bli så värdefull vid ett redigeringsbord och så meningslös i vänthallen på Uppsala Central. När han närmade sig stationen insåg han att han inte skulle hinna, tågets avgångstid tickade obönhörligt in just som han passerade Bror Hjorth-skulpturen mitt framför stationshuset. Men han fortsatte ändå, eftersom tåg alltid kan vara försenade.




06-07-17

16.19

Sida 164

När han kom in på perrongen såg han tåget rulla ut från stationen. Han stannade och svor, sen insåg han att allt tal om billigast möjliga färdsätt borde kunna stå över ett kast just nu; visserligen ansåg han på fullaste allvar att cheferna på redaktionen skulle föregå med gott exempel och allt det där, men nu hade han Tjetjenienresan att skylla på. Han skulle förlora en timme och Dagens Eko var ensamma om ett intressant material. Hade det varit Tjetjenien hade ändå dyrast färdsätt gällt. Han andades ut och in några gånger i den kyliga råa luften för att bli av med sin andfåddhet och vände sig om för att gå ut mot taxibilarna. En lång man i mörka byxor med pressveck, bullig halvknäppt läderjacka och perfekt kortklippt hår stod några meter bakom honom och log mot honom när han vände sig om. ”Sån tur att du missade tåget”, sa mannen som skulle ha sett ut som en Säpoman även utan den lilla plastslang som gick upp från jackans krage till hans ena öra. ”Varför det?” frågade Erik Ponti, fortfarande andfådd, vilket irriterade honom, men mer förvånad än förbannad. ”Därför att amiralen bjuder på skjuss till Stockholm”, sa Säpomannen och gjorde en inbjudande, kanske något överdriven, gest mot utgångarna till vänthallen. ”Åh fan”, sa Erik Ponti och började genast gå mot utgångarna eftersom hans journalistiska autopilot omedelbart tagit över och bett hjärnan hålla käften med alla frågor. Säpoman erbjöd träff med Hamilton under fyrtiofem minuters bilresa, det var ett faktum, ett journalistiskt viktigt faktum. Alla frågor om varför fick vänta tills senare. En svart Volvo 940 med sedvanliga antenner stod parkerad precis utanför ingången till Centralstationen, föga diskret. Men bilen var tom. Säpomannen höll upp höger framdörr åt Erik Ponti som steg in bakom de svärtade rutorna medan hans anonyme följeslagare gick runt och steg in från andra hållet. Han startade omedelbart bilen, la in en växel och förde vänster hand mot munnen




06-07-17

16.19

Sida 165

och rapporterade något om att ”objektet var säkrat och avfärd från Centralstationen påbörjad”. ”Vafan är det frågan om?” sa Erik Ponti när de svängt vänster vid trafikljusen utanför Centralen och tagit av mot Stockholmshållet. ”Inte fan vet jag. Amiralen vill träffa dej, vi har våra order och allt det där”, svarade Säpomannen lugnt. ”Dom andra bilarna är parkerade någon kilometer längre bort.” ”Hur kunde du hitta mej på Centralen så snabbt?” frågade Erik Ponti misstänksamt. Den andre gav honom ett roat ögonkast innan han svarade. ”Därför att vi har haft Centralen under uppsikt i ett halvt dygn och du kom ju den vägen och skulle väl åka den vägen”, svarade han. ”Jag börjar tydligen lägga av mej”, suckade Erik Ponti. ”Hurså?” frågade Säpomannen artigt. ”Tanken med vår verksamhet är ju att vi ska vara diskreta, om man säger så.” ”Jojo”, sa Erik Ponti. ”Om du ursäktar tror jag du är för ung för att förstå. När jag hade såna som du efter mej under något decennium så gick du i låg- och mellanstadiet. Det var andra tider. Om man säger så.” ”Jag har hört talas om det där”, svarade Säpomannen neutralt. ”För djävligt, sätta våra egna journalister i fängelse, det strider ju mot hela idén kan man väl säga.” ”Vad menar du med våra egna?” frågade Erik Ponti misstänksamt, han anade någon gliring om att vara Hamiltons hovreporter. ”Bara att du är svensk, en av våra egna alltså”, svarade den andre snabbt. ”Ponti”, sa Erik Ponti ironiskt. ”Italiensk far, norsk mor.” ”Svensk journalist i alla fall”, konstaterade Säpomannen lugnt. ”Varför kallar ni honom för Amiralen?” frågade Erik Ponti med ett rutinerat plötsligt byte av ämne som för att göra frågan obetydlig. ”Egentligen är det Svarte Amiralen”, sa den andre tankfullt. ”För det första är han ju amiral.” ”Ja, men han är ju inte neger?” fortsatte Erik Ponti oskyldigt.




06-07-17

16.19

Sida 166

”Nävars”, gnäggade Säpomannen. ”Neger är han inte. Ja, det ena är väl det där med … ja, du vet. Sorgbandet om man säger så.” ”Och det andra?” frågade Erik Ponti lika snabbt som nyfiket. ”Tja, det är nåt mer. Va ska jag säga? Om du kallas upp till Svarte Amiralen så ska du ha rena kalsingar och inga sorgkanter under naglarna. Äh förlåt det där med sorgkanter men jag menade … ja, han är en jävligt allvarlig typ, tror jag man kan säga.” ”Är han en bra Säpochef?” frågade Erik Ponti med spelat halvintresse samtidigt som han såg ut genom sidorutan eftersom bilen höll på att svänga in på några mörka tomter vid ett industriområde som var helt nersläckt. ”Om han är en bra chef!” skrattade den andre. ”Du! Han är inte en bra chef, han är ett jävla monster till bra chef, det är liksom inte samma liga som dom andra.” Den svarta Volvon gled med släckta lyktor in på industriområdet som nu var helt öde, Erik Ponti skymtade tre uppställda bilar långt bort vid några mörka förrådsbyggnader. ”På vilket sätt är han bra?” försökte Erik Ponti med en sista chans innan det skulle bli försent. ”Den som ljuger för honom åker alltid dit. Alltid. Den som ger fan i att ljuga har goda framtidsutsikter. Nu skiter vi i det här, vi är framme!” Säpomannen förde upp sin vänstra handled mot munnen och mumlade något om ”objektet” och avvaktade ett svar som Erik Ponti inte kunde höra, nickade och tecknade åt honom att stiga ur. Det fanns ingen belysning i närheten och de tre parkerade bilarna såg ut som tysta väntande rovdjur. För första gången sen Centralstationen i Uppsala hann Erik Pontis normalt skeptiska natur ikapp honom; intervjutillfälle eller ej, situationen var ju egentligen mycket konstig. ”Det är bilen i mitten där borta, den stora”, sa Säpomannen och nickade åt Erik Ponti. Själv gjorde han inte en min av att följa med. Erik Ponti gick tveksamt fram mot den förlängda svarta Volvon med mörka rutor. Han kunde inte se om det satt någon människa där




06-07-17

16.19

Sida 167

inne. När han var nästan framme slogs ena bakdörren upp och en ny man med mycket Säpoliknande utseende hoppade ut, bugade mot Erik Ponti och höll upp dörren. Erik Ponti tog ett djupt andetag och steg in. Säpomannen slog genast igen dörren efter honom och bytte till framsätet bredvid förarplatsen. ”Hej”, sa Carl, ”long time no see. Jag tänkte vi kunde köra dej till stan.” ”Fan Hamilton, du har en förmåga att skrämmas”, muttrade Erik Ponti och rättade till sitt bagage i det rymliga baksätet medan de fyra bilarna sakta började svänga ut mot belyst väg. ”Konstigt”, sa Carl, ”ungefär så där sa du till mej för nio år sen, kommer du ihåg det?” ”För nio år sen? Jo! Du hade varit borta en massa år och sen dök du plötsligt upp på redaktionen, ville snacka med mej, sa att du var på Säpo och ville ha hjälp med något som hade med palestinier att göra. Det var svettigt.” ”Varför det?” sa Carl. ”Därför att du var på Säpo, det var ju det sista jag hade väntat mej av dej.” ”Det var väl just då det sista jag själv hade väntat mej … ursäkta mej”, sa Carl och lutade sig fram och gav några korta order som fick den omedelbara effekten att tre av bilarna svängde av mot E 4:an till Stockholm och den bil de själva befann sig i tog av mot Ulleråker. ”Förlåt”, sa Carl, ”bara lite praktiska dispositioner.” ”Vad skulle det där vara bra för?” frågade Erik Ponti skeptiskt. ”Min bil åker mellan två bevakande Säpobilar på motorvägen, själv åker jag en helt annan väg, det är en sorts rutin vi använder. Var var vi?” ”Om att det var svårt att tänka sej dej på Säpo redan för nio år sen. Uppriktigt sagt har jag lite svårt nu också, om du förstår”, sa Erik Ponti med en ton av sarkasm som han genast ångrade. Carl svarade inte och Erik Ponti hade svårt att se hans ansikte i det mörka baksätet. En glasruta som skar av baksätet från föraren och




06-07-17

16.19

Sida 168

hans sekundant åkte nästan ljudlöst upp och slöt sig med en mjukt dov smäll. ”Jag skulle inte ha tagit jobbet om jag inte ansåg att det var meningsfullt”, sa Carl långsamt. ”Och vad det där för nio år sen beträffar, när jag var rätt ung och grön och pryade på Säpo eller vad man ska kalla det, så slutade det ju inte väl, men ändå på ett sätt som borde ha fått dej att inse att jag inte direkt bytt sida.” ”Bytt sida från vadå?” frågade Erik Ponti med den inbyggda journalistiska automatik som alltid sökte efter förtydliganden. ”Från det vi var, du och jag”, svarade Carl tyst med blicken stelt riktad framåt. ”Morgondagarna sjöng inte bara för Jan Myrdal, dom sjöng för oss också, vi hade något att slåss för och något att vinna. Delvis gjorde vi det också.” ”Men det gör vi inte längre?” prövade Erik Ponti utan att kunna hejda sig och undrade samtidigt om han någonsin skulle vara i stånd att koppla bort sin journalistiska reflex. ”Det är egentligen tveksamt om jag har så mycket att vinna längre”, svarade Carl i samma långsamma tempo och tydliga intonation som tidigare. ”Men det har ju mest med min privata situation att göra, som du förstår.” Erik Ponti tystnade. När det gällde den gamle vänsterkamratens privata situation fanns ingen följdfråga att ställa ens för en reporter. ”Tänk om vi hade haft en aning om det här på den tiden”, sa Carl efter en stunds tystnad. ”Jag menar, vi sågs inte så mycket då. Du var ju en av dom äldsta medlemmarna i Palestinagrupperna, hade suttit i fängelse och allting. Jag minns hur jag såg upp till dej, kände mej lite osäker att yttra mej när du var med eftersom jag var rädd att säga något dumt, reaktionärt eller vänsteravvikande.” ”Såvitt jag minns gjorde du aldrig det”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Men om vi haft en aning om det här? Vadå det här?” ”Just det här. Vi sitter i Säpochefens bil och talar om den ungdom när Säpo var något som vi, inte helt felaktigt tyvärr, uppfattade som vår huvudfiende. Jag är Säpochef och du är i högsta grad en represen-




06-07-17

16.19

Sida 169

tant för det journalistiska etablissemang som vi hatade på den tiden. Ganska märkligt, va?” ”Har en av oss eller båda gjort något avgörande fel, undrar du?” frågade Erik Ponti med återvunnen journalistisk reflex. ”En så kallad bra fråga”, sa Carl. ”Teoretiskt är det så att du infiltrerade det mediala etablissemang som du hatade mest, och jag tog ledningen för just den statliga myndighet som var det största hotet mot oss. I så fall har vi lyckats över hövan med det som var det huvudsakliga skälet för personalkontroll på den tiden, risken för infiltration av olämpliga element i känslig verksamhet.” ”En av dina företrädare ansåg i alla fall att jag var ett lysande exempel på sådan infiltration”, invände Erik Ponti sårat. ”En dag gick …” ”Jag vet!” avbröt Carl snabbt. ”Jag har hittat det där i vårt arkiv. En vacker dag gick en viss Hjälmroth upp till en viss statsminister Palme och föreslog att du skulle få sparken, tillsammans med Annika Hagström, Göran Rosenberg, Göran Elwin och Jan Mosander. Vet du varför?” ”Någonting om hur vänstern infiltrerat Sveriges Radio-TV, tror jag”, svarade Erik Ponti försiktigt frågande eftersom han inte ville låta för angelägen om att få veta mera. ”Just det”, sa Carl. ”Det där var väl i viss mening sant, åtminstone om jag har förstått dej rätt. Men vad som är ännu intressantare, och dessutom mycket lärorikt för en nytillträdd chef på Säpo, är hur sambanden påstods se ut. Vad dej beträffar var det väl klart. Du var IBavslöjare, fängelsekund och allmänt jävla besvärlig och dessutom medlem av KPML-r …” ”Det var det dummaste jag hört!” avbröt Erik Ponti förtrytsamt. ”Såvitt jag vet skapades den där organisationen av svensk underrättelsetjänst.” ”Jag vet”, sa Carl lugnt. ”Just därför kan man väl tycka att det är komiskt att du är registrerad som sån, eller var i alla fall. Hursomhelst, du kände ju bevisligen Göran Rosenberg från Palestinagrupperna där ni båda varit mycket aktiva. Alltså ett samband. Du kände




06-07-17

16.19

Sida 170

också Per Gahrton. Och eftersom hans förra fru gifte om sej med Jan Mosander så kunde man knyta Jan Mosander till dej. Och Annika Hagström, det var ju enkelt. Du kände hennes man, alltså måste hon också vara infiltratör. Med Göran Elwin var det ännu enklare, ni kände bevisligen varandra från Folket i Bild/Kulturfront.” ”Varför berättar du det här?” frågade Erik Ponti misstänksamt. ”Vänta ett slag, det kommer”, fortsatte Carl lugnt. ”Vi har det avgörande intellektuella momentet kvar. Nämligen. Eftersom man inte kunde förstå hur ni alla lyckats ta er in på Sveriges Radio-TV, eftersom det inte fanns något samband, ingen gemensam grindvakt som smugglat in er eller så, så bevisade det hur oerhört skickligt ni hade betett er. Följaktligen, lätt som en plätt, var ni genom er bevisade skicklighet, till och med att kunna spela journalister bättre än riktiga journalister, en fara för nationen. Och borde avskedas, ursäkta mej …” Erik Ponti kom av sig därför att han såg i dunklet hur Carl plötsligt tog sig med ena handen över ansiktet. Det var inte läge att ställa någon följdfråga. ”Förlåt mej”, sa Carl efter en stund. ”Jag råkade bara använda ett uttryck, lätt som en plätt, som ju inte är mitt eget. Och så kom det över mej igen … ja, du förstår? Det var Tessies uttryck. Jag förstår faktiskt inte hur människor kan komma över sorg, fastän det bevisligen skett sen hedenhös. Strunt i det nu. Har du förstått poängen?” ”Nej”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Det skulle i och för sej intressera mej mycket vad Palme ansåg om det där sparkningsförslaget.” ”Han blev förstås vansinnig på Hjälmroth”, svarade Carl snabbt. ”Inte för att jag tror att han hade någon överdriven kärlek till viss typ av journalister men säkert såg han den … ska vi säga organisatoriskt politiska svagheten i min värderade företrädares förslag. Men det var alltså inte poängen.” ”Du har avslöjat hemlig information för mej”, sa Erik Ponti reserverat. ”Du vet att jag avskyr sånt där off the record-snack, ändå gör du det. Varför?”




06-07-17

16.19

Sida 171

”Inte för att jag vill binda upp dej med den här typen av historiskt intressanta men för riket betydelselösa hemligheter i alla fall”, svarade Carl. ”Men jag menar alltså att det finns en poäng i den här historien.” ”Jag ser inte den, ledsen”, svarade Erik Ponti. ”Så?” ”Poängen är att nu är det jag som är chef på Säpo”, svarade Carl sammanbitet. Han hade omedvetet höjt rösten något. ”Nu är det färdigjönsat med sånt där.” ”Jag tror jag förstår”, sa Erik Ponti tveksamt efter en stunds tystnad. ”Jag är inte säker, men jag tror jag förstår. If you can’t beat them, join them. Och du har just exculperat dej själv. Så nu är det min tur?” ”Nej”, sa Carl med en diskret avvärjande gest, ”det behöver du inte, jag lyssnar på dej i radion. Vad är ditt nästa jobb, jag menar större jobb när du är klar med mej?” ”Jag åker till Tjetjenien i morgon bitti, det ligger i …” ”Det vet jag så klart”, avbröt Carl snabbt. ”Tjetjenien, det var intressant. Varför det?” ”Jag tror det kommer att bli krig i full skala, Jeltsin kommer att gå till anfall”, svarade Erik Ponti osäkert. Han hade satsat mycket av sin personliga prestige på den hypotesen. ”Ja, det kommer han”, svarade Carl kort, som om det vore frågan om något fullkomligt självklart. ”Du är kanske lite tidigt ute om du vill se Groznyj falla, men du har väl extra underkläder och dollarsedlar med dej?” ”Tror du verkligen …?” frågade Erik Ponti optimistiskt och omedelbart skuldmedveten för sin optimism. ”Jag tror inte”, sa Carl med en suck. ”Jag vet, låt oss strunta i varför, saken har redan diskuterats i statsrådsberedningen med folk från min gamla arbetsplats. Alla svenskar är i säkerhet, så att säga, vi får inga flyktingar hit och så vidare. Men krig blir det. Gillar du krig, jag menar som journalist?” ”Krig med journalister är bättre än krig utan journalister”, svarade Erik Ponti osäkert.




06-07-17

16.19

Sida 172

”Det kan jag nog hålla med om”, sa Carl. ”Tänk bara på Vietnam. Och sen Gulfkriget.” ”Varför ville du tala med mej?” frågade Erik Ponti efter en stunds tystnad då han fått intrycket att Carl förlorat sig i egna tankar. ”Två skäl”, sa Carl snabbt och drog efter andan som för att samla sig. ”Det ena för att ha någon att tala med av, ska vi säga något annorlunda slag än dom jag numera talar med. Det andra skälet är mer ämbetsmannaanknutet, jag hade tänkt erbjuda dej en kort intervju, det blir ju lite rörigt på dom där studentmötena.” ”Jo jag har sett det”, muttrade Erik Ponti misstänksamt. ”Ångrar du att du gick ut så där fort?” ”Jovars”, sa Carl. ”Det kanske jag gör, men nu har jag redan gjort det och dels vunnit en viss teatral effekt, dels slipper jag ifrån sånt i fortsättningen. Undrar du varför jag stack?” ”Ja det gör jag väl”, sa Erik Ponti. ”Jag har förstås vissa föreställningar …” ”Dina föreställningar är helt riktiga!” klippte Carl av. ”Har du verkligen nerladdad ammunition?” frågade Erik Ponti blixtsnabbt, som om Carls tempohöjning och plötsliga aggressivitet fungerat som adrenalin på honom själv. ”Ja, det har jag”, sa Carl lika snabbt och i deras nya tonfall. ”Jag har som du vet tillämpat jämförande studier i skjutteknik med tidigare skyddsvakter från Säpo. Dessutom är jag den som först ser och kan reagera på varje hot som kommer framifrån. Nu talar vi om något annat. Mår dina barn bra?” ”Jodå”, svarade Erik Ponti förbluffad. ”Dom studerar och sköter sej, inga problem, jag ska försöka träffa dom i kväll när jag är klar med det här jobbet.” ”Det går väl fortare om du får en mer ordnad intervju med mej direkt”, konstaterade Carl. ”Vad är din livsuppgift nu? Tjetjenien och det som kommer efter Tjetjenien?” ”Det var en ganska tung fråga”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Jag är inte så säker på att jag har något bra svar. Jag vill göra flera bra jobb, helst




06-07-17

16.19

Sida 173

sånt där som ett jobb jag gjorde på en som heter Kemal Yildiz, det var en kurd som …” ”Jag vet!” avbröt Carl. ”Jag hörde det där. Fair enough, det är en livsuppgift vid sidan av det som du av finkänslighet inte nämnde för mej. Det är ungefär det jag har kommit fram till jag också.” ”Vad har du kommit fram till?” frågade Erik Ponti automatiskt. ”Säpo kan för all framtid påverka relationerna mellan oss vita och invandrarna. Säpochefen har ett inflytande som jag tror du har svårt att göra dej en föreställning om, åtminstone hade jag det.” ”Är den uppgiften svårare eller lättare än du trodde?” frågade Erik Ponti och kände det som om han viftade med reporterblocket framför ansiktet på Carl. ”Både och”, sa Carl tankfullt. ”Både och. En del är mycket lättare än vad jag trodde, å andra sidan finns det vissa systemfel som jag inte kan gå in på, som man skulle kunna likna vid malign cancer. Sånt går egentligen inte att ändra på, bara att skära bort med risk för att patienten dör. När ska vi göra den där intervjun, nu i bilen mesamma?” ”Jag skulle föredra om vi stannade bilen, om det går”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Varför det, det är ju ingen kamera du håller i”, sa Carl. ”Billjudet”, konstaterade Erik Ponti. ”Det har ingen intellektuell betydelse att man hör billjud i bakgrunden. Men mina kära kolleger skulle göra en intressant iakttagelse, nämligen att jag intervjuar dej i bil, din egen bil rimligtvis på väg tillbaks mot Stockholm.” ”Ja?” sa Carl. ”Vad har det för betydelse?” ”En akustisk betydelse för dej, en något viktigare betydelse för mej”, muttrade Erik Ponti. ”Ibland skälls jag för att vara hovreporter åt Hamilton och jag är lite känslig för sånt.” ”Jaha”, sa Carl lätt. ”Då kanske vi ska släppa av dej något kvarter från radiohuset också?” ”Jatack”, sa Erik Ponti. ”Det skulle jag faktiskt uppskatta.”




06-07-17

16.19

Sida 174

*** Riksmordkommissionens interna och mer formella beteckning är Rotel A. Det är en enda korridor på plan nio i det första polishuset i raden räknat från Polhemsgatan, och i korridoren arbetade elva män och två kvinnor. Willy Svensén skulle hinna med tjugosju tjänsteår med mord när han pensionerades till våren och var den i gänget som arbetat i särklass längst, inte bara med mord utan som polis över huvud taget. Han hade fyrtiotre tjänsteår från ung ordningspolis med sabel och framåt. Den som arbetat kortast tid vid Rotel A var kriminalinspektör Anna Wikström med åtta månader. Hon kom senast från Säpo, men hade inte fått sparken därifrån; hon hade slutat innan Hamilton blev chef. Ryktet om en strid ström av avskedanden från Säpo hade nu börjat sprida sig runt i polishusen på Kungsholmen av det enkla skälet att den som fick sparken från Säpo fortfarande var polis och alltså måste stoppas in någon annanstans i systemet. Man var ett väl sammansvetsat gäng, antagligen en förutsättning för att kunna arbeta så lång tid med ibland så till synes tröstlösa uppgifter som det ofta kunde bli frågan om i mordutredningar. Därför lät sig ingen störas om någon kollega plötsligt kom in och ville diskutera något vitt skilt från det man själv höll på med eftersom man själv förmodligen skulle kunna tänkas göra samma sak någon dag, någon vecka eller någon månad senare. Kriminalinspektör Roger Jansson hade snart arbetat nio år på avdelningen och var därför en kollega som lät sig störas utan att knota. Dessutom höll han på med ett i flera avseenden trist långtidsjobb, identifieringen av döda från Estonia, som han fått i knäna när Rune Jansson plötsligt skulle iväg på någon resa. De var inte släkt, trots det gemensamma efternamnet. Det var alltså bara ett litet trevligt avbrott i arbetet när Willy och Rune bad honom komma in på Willys rum för att tänka högt en stund. De äldre kollegerna såg dystert fundersamma ut när han kom in,




06-07-17

16.19

Sida 175

han visste inte mer än att de varit senast i Linköping för att hitta sammanbindande länkar mellan mord på utlänningar som inte klarats upp. ”Du är ju vår ende jägare här på avdelningen”, hälsade Willy Svensén lite trött och pekade på en av besöksstolarna. ”Själv föredrar jag att meta, men hursomhelst, vad vet du om en kaliber som heter 308 Winchester?” ”En hel del”, sa Roger Jansson roat, nästan osäker på om det var ett skämt, ”eftersom jag själv använder just den.” ”Desto bättre”, sa Willy Svensén. ”Ge oss då en spontan synpunkt på valet av just den kalibern när det gäller mord.” ”Tja”, sa Roger Jansson dröjande, han hade svårt att se vari det skulle finnas något problem. ”Det är antagligen, fast det vet jag inte, en av dom vanligaste kalibrarna när det gäller just mord med skjutvapen i Sverige.” ”Hurså?” sa Rune Jansson med tvivel målat över hela sitt ansikte. ”Därför att det är en av dom vanligaste ammunitionstyperna för älgjakt, alltså finns ett mycket stort antal studsare i just den kalibern, alltså blir det den som far i huset plockar fram när det ska göras upp. Vad är problemet?” ”Är det en särskilt väl vald kaliber för att skjuta någon genom huvudet på över trehundra meter?” frågade Willy Svensén. ”Ingen kaliber är väl vald för att skjuta någon genom huvudet på det avståndet”, sa Roger Jansson häpet. ”Det är alldeles för långt. Var det så det gick till i Linköping?” ”Ja”, sa Willy Svensén. ”Skottplatsen är hittad, det är vi säkra på. Och skottet gick genom ett fönster och in i bakhuvudet på offret när han stod och lagade mat i sitt kök. På tredje våningen i en hyreslänga. Vad tycks?” ”Det måste vara något fel”, sa Roger Jansson tveksamt. ”Jag utgår från att ni inte driver med mej, men ni måste ha hittat fel skottplats.” ”Nejdå”, sa Rune Jansson, ”titta här!” Han vecklade upp några blad ur en utredningspärm och pekade på




06-07-17

16.19

Sida 176

olika skisser. Mellan målet och skottplatsen fanns en djup svacka i marken, så redan av den anledningen måste skytten ha stått långt från målet för att slippa skjuta snett uppåt. Och sen fanns det ju en rät linje från kulhålet i fönstret till den punkt där kulan fastnat i köksväggen efter att ha passerat genom offrets huvud med ingångshål i bakhuvudet och utgångshål mitt i pannan. Kulan var nästan helt intakt. Man hade använt en laser för att markera skottplatsen och det stämde nog mycket väl, det fanns ett träd där, just där, och det var det enda naturliga stöd som en skytt skulle ha kunnat hitta i närheten, resten var översnöade grässlänter. Rent tekniskt kunde det inte finnas något misstag i beräkningarna. Roger Jansson blev mycket fundersam. Han accepterade genast utredningsavsnittet, det fanns heller inte mycket till alternativ. Just att det fanns ett träd vid skottplatsen där skytten kunnat ta stöd gjorde ju också att man inte utan vidare kunde börja fundera i banor som gällde slump eller vådaskott. ”Varför använde skytten helmantelkula?” frågade Willy Svensén. ”Ja du får ursäkta men jag tycker det verkar konstigt. Vad tycker du?” ”Det kanske inte är så konstigt”, sa Roger Jansson, ”den här skytten vet mycket om skottverkan, han vet att en kula med mjuk spets, en sån som skulle ha sprängts i målet så att vi antagligen inte kunnat identifiera den, hade varit fel val ur en annan aspekt. Fönstret nämligen. Helmantelkulan går rakt genom fönsterrutan utan att tappa särskilt mycket fart, utan att vika av. Han visste vad han gjorde.” ”Han visste också att vi skulle få tag på kulan?” försökte Rune Jansson. ”Säkert”, sa hans yngre kollega. ”Den här skytten vet vad han gör, men det är ett ruggigt långt avstånd. Vet ni något om vindförhållanden och väder den dan?” Willy Svensén sträckte sig efter en pärm och bläddrade en stund medan hans två kolleger tyst avvaktade. Han fann vad han sökte och sken upp. ”Rätt blåsigt, åtta meter i sekunden och snöbyar. Vad innebär det?”




06-07-17

16.19

Sida 177

”Att ni söker en militär eller polisiär prickskytt eller en norrländsk jägare”, svarade Roger Jansson snabbt. ”Inte hälsing väl?” frågade Willy Svensén med spelad indignation. ”Varför inte en skåning?” ”Det som faller mej in är sån där norrländsk toppfågeljakt, skjuta en tjädertupp, det målet är ungefär lika stort som det som gäller här, på tvåhundra meter, kunna beräkna vinkeln och beräkna vindavdriften. Men åtta sekundmeter … jag skulle mellan tumme och pekfinger gissa att skytten måste ha hållit tre decimeter ovanför målet och en halv meter åt sidan, om det var rak sidvind. Det är sånt där som norrlänningar bara skryter om, ja inte hälsingar förstås.” ”Vilket för oss tillbaks till ursprungsfrågan”, konstaterade Rune Jansson. ”Varför just den här kalibern, 308 vad den nu hette?” ”308 Winchester”, fyllde Roger Jansson snabbt i. ”Jag vet inte, jag kan bara gissa. Det finns kalibrar som skickar iväg tyngre kulor med högre fart, men då kan det vara svårt att få tag på så kallad övningsammunition, helmantel alltså. För en skytt i den här klassen spelar det dessutom inte så stor roll, allt det där går efter tabeller, det är bara att räkna om man kan det.” ”Men hur räknar man ut vindstyrkan?” frågade Rune Jansson misslynt. ”Man gissar kanske”, föreslog Roger Jansson men såg att hans namne bara skakade på huvudet, sökte Willy Svensén med blicken och fick en bekräftande nick tillbaks. ”Den här mördaren har inte gissat”, förtydligade Willy Svensén. ”Han har bestämt sig för att lyckas med en enda överraskande attack. Tänk dej själv om du fått en gevärskula susande förbi ditt huvud, du skulle bli svår att träffa i fortsättningen.” ”Då måste han ha haft med sej utrustning för att mäta vindstyrkan”, svarade Roger Jansson som om det vore självklart. ”Åh fan”, sa Willy Svensén nyfiket, ”går det?” ”Ja det är klart det går, man tar med sej en liten vindsnurra med nån sorts räkneverk. Jag har aldrig sysslat med sånt finlir, men å andra




06-07-17

16.19

Sida 178

sidan har jag bara skjutit på djur och på kortare håll. I försvaret finns det gubbar som sägs kunna göra sånt här på ännu längre håll.” ”Vilken kaliber använder dom?” frågade Rune Jansson som tycktes bita sig envist kvar vid den där kaliberfrågan. ”308 Winchester”, svarade Roger Jansson dröjande. ”Jo det är det faktiskt, antagligen för att det är en gammal NATO-kaliber som finns tillverkad i så stor mängd att det blir billigt eller nåt. Fast dom kör med en uppladdad variant.” ”Vad betyder det?” frågade Rune Jansson som ännu inte tycktes nöjd. ”Större krutladdning, högre fart, därmed större anslagsenergi, något annorlunda matematik eftersom kulbanan blir mera flack och kulan når längre”, svarade Roger Jansson och såg att hans kollega äntligen fått nog om kalibrar. Men efter några sekunder visade det sig att det hade han inte alls. ”Kan dom på SKL, Ståling eller nån, se på kulan om den kommer från nån sån där uppladdad militär variant och finns den på öppna marknaden?” frågade han. ”Det kan jag inte svara på, men det är ju förstås en intressant fråga”, sa Roger Jansson och rynkade pannan. ”Jävligt intressant faktiskt, för tänk om det var ett militärt vapen, då skulle vi slippa kolla trettifemtusen älgstudsare. En viss tidsvinst …” Vapenexperten Ståling på Statens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping hade redan fått kulan till undersökning, så den senaste stundens tankemöda skulle väl i sinom tid visa sig ha haft en terapeutisk betydelse snarare än funktionell. Men det var ju alltid något att ha kunnat ställa frågorna innan svaret kom. ”Var det nåt mer ni ville veta?” frågade Roger Jansson med en ironiskt ursäktande gest som betydde att han nog tänkt till ingen nytta. ”Hur går det förresten och finns det någon att förhöra?” Vid den sista frågan gnuggade han händerna som om han såg fram emot att få förhöra, vilket han säkert gjorde eftersom just det var hans specialitet.




06-07-17

16.19

Sida 179

”Det går väl som vanligt, det vill säga just nu förstår vi inte så mycket”, sa Willy Svensén. ”Vi har tre offer, två i Umeå och ett i Linköping. Alla tre är mördade av nån sorts kringresande cirkussällskap i mordkonst, du har den här skytten och sen har vi en som är karateexpert eller nåt i den vägen och sen en kirurg med ortopedisk specialinriktning.” ”Låter som intressanta förhörsobjekt, förutsatt att vi kan lösa språkproblemet”, sa Roger Jansson. ”Det dröjer nog ett tag, fast man kan ju aldrig veta”, muttrade Willy Svensén. ”Vi har tre offer, kanske fyra, och det dom sakligt sett har gemensamt är att dom alla är av orientaliskt ursprung, inte från samma land dock. Alla är välvårdade typer utan påtaglig eller ens känd kriminell bakgrund, dom är i trettiårsåldern, har yrken, sköter sej och har små barn.” ”Tvärtemot det man skulle vänta sej, alltså”, konstaterade Roger Jansson. ”Och vem får jag förhöra?” ”Jo just det”, sa Willy Svensén. ”Möjligen har offren en sak till gemensamt, fast det kanske kommer sej mest av att dom är skötsamma. Men alla har varit politiskt eller kulturellt verksamma. Jo, vi har hittat en person som vore intressant att få ytterligare förhörd, men om du ursäktar så tror jag vi stillsamt rekommenderar kollegerna i Linköping i stället för att bussa dej på dom. Han som sköts heter … få se nu, jo, han heter Ali Akbar Kermani och är iranier. Intressant nog är han inte motståndare till den nuvarande regimen, hur han då har kunnat bli insläppt. Nåja, hans fru är svenska. Och hon har ibland uppträtt i såna där slöjor och sånt som den religiösa seden tycks kräva. Ibland inte. Han var bland annat aktiv i någon sorts Linköpings kommitté för moské, nåt i den stilen. Linköping är en universitetsstad och där finns nog femhundra iranier, dom flesta vanliga akademiker som struntar i både moské och slöjor. Hans ställning i den iranska gruppen var kanske inte helt okontroversiell, om du förstår vad jag menar?” ”Och då borde hans fru kunna veta en del om det”, konstaterade Roger Jansson. ”Återstår bara en modernt frigjord iransk akademiker




06-07-17

16.19

Sida 180

som hatar den nuvarande regimen i Iran. Och dessutom kan sätta en perfekt pärla med 308 Winchester på drygt trehundra meters håll?” ”Det kanske inte är så omöjligt”, sa Rune Jansson lite sur över sin yngre kollegas ironi. ”Dom har väl armé i Iran också, dom har legat i krig i en massa år och då måste det väl finnas en och annan prickskytt som har blivit välartad akademiker i efterhand.” ”Mja”, invände Roger Jansson försiktigt. ”Vi kan väl utesluta att en sån iranier har fått vapenlicens av Linköpingspolisen, det är i och för sej lätt att kolla. Och att skaffa ett såpass funktionsdugligt vapen som det måste ha varit fråga om på den svarta marknaden …” ”Det är ju en enkel och rätt snabb sak att kolla det där med vapenlicens i alla fall”, konstaterade Willy Svensén och antecknade samtidigt uppgiften. ”Har man tur så har man.” ”Den där som ni inte vet om han är mördad, vad är det för nåt?” frågade Roger Jansson för att slippa undan det nu något tjatiga ämnet vapen och kalibrar, som jägare var han allergisk mot just sådana, vanligtvis alltför långa, diskussioner. ”Tja”, sa Willy Svensén med en lång utandning. ”Den här gången är det en turk, en herr … här har vi det, en herr Newzat Özen. Funnen död i sin säng på morgonen. Hans fru hittade honom, de hade skilda sovrum. Ingen åverkan på lås och så vidare, inga spår av strid.” ”Då är det ju inte mord. Eller också har frun kvävt honom”, föreslog Roger Jansson, inte för att få rätt utan för att pröva en tankelinje. ”Nej, så enkelt är det inte”, sa Willy Svensén. ”Rättsläkaren har tittat efter kvävning och det är det inte. Han var frisk som en nötkärna, trettitvå år, konstigt att dom alla är i ungefär samma ålder, och död utan dödsorsak.” ”Var han också kulturellt eller politiskt aktiv, välordnad, ingen kriminalitet och allt det där?” bollade Roger Jansson vidare. ”Ja det kanske man kan säga”, sa Willy Svensén. ”Han var lutspelare av något slag, uppträdde mycket i både turkiska och andra sammanhang i Västeråstrakten. Poesiaftnar och sånt där, ja det här är ju inte särskilt grundligt utfört.”




06-07-17

16.19

Sida 181

”Fan också!” sa Rune Jansson plötsligt. De andra två hoppade till, dels för att Rune Jansson inte brukade svära, dels för häftigheten i hans reaktion. De såg frågande på honom och Willy Svensén vinkade bara lite med handen för att få fram orsaken till snilleblixten. ”Jag kan ju faktiskt ett sånt där fall”, förklarade Rune Jansson. ”Ni vet det där i Haparanda för ett par år sen, oförklarligt död lastbilschaufför där den första diagnosen var plötslig spädbarnsdöd, det vill säga inte brott eller annans handaverkan i alla fall. Jo, sen var det ju han Anders Eriksson, rättsläkarn med lyrisk panegyrik över våra mördare i Umeå, han löste det till slut. Det var ett sofistikerat gift. Vi kanske ska sätta dom här rättsläkarna i kontakt med varandra?” ”Bra”, sa Willy Svensén. ”Det gör vi. Vad var det där i Haparanda, curare va?” ”Ja, fast det heter nåt latinskt när det står i våra protokoll. Men tänk om?” ”Vi måste ju pröva det i alla fall”, sa Willy Svensén och antecknade långsamt en stund. ”Sen blir vi förstås väldigt mycket klokare. Det resande cirkussällskapet i mordkonst skulle ha varierat sej med ännu ett trick på hög nivå. Dessutom tycker dom inte om kultur och politik.” ”Eller muhammedanism?” föreslog Roger Jansson. ”Eller islam, just det”, rättade Willy Svensén. ”Bara det att ogillandet av islam sträcker sig från fundamentalistisk iransk shiamuslim till turk med rutinreligiositet till palestinier med en sen länge bortglömd religion och en kurd som var kristen.” ”Där sprack det, har ni studerat religion också?” sa Roger Jansson häpet. ”Javars”, sa Willy Svensén, ”vi har pluggat på litegrann. Och något säger mej att det får vi kanske fortsätta med. Framför allt du, om det ska bli intressanta förhör av någon i framtiden.”




06-07-17

16.19

Sida 182

 Det hade funnits stunder på Martinique när livet tycktes återvända i korta svaga impulser. Han hade skrattat åt något försiktigt skämt från Åke, han hade kunnat promenera lite på stranden med deras barn vid handen, den lilla handen full av aningslöst förtroende. Han hade klarat av julen på bästa tänkbara sätt. Han hade bett dem att de skulle komma till Stenhamra och tillbringa julen där och de hade till en början haft stora svårigheter när de skulle förklara för honom att de inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Visserligen försäkrade de honom ständigt att han alltid kunde räkna med att de skulle ställa upp, att de alltid ville finnas till hands, att om det var någonting de kunde göra för honom så skulle han inte tveka att be om det, en lång rad sådana självklart uttalade försäkringar som ändå plågade dem när han bad. Men de hade haft rätt om Stenhamra, att fira jul där, i det tomma huset, skulle ha kunnat bli förfärligt. Däremot hade de lovat att ställa upp på hans projekt att dra igång lite umgänge, de skulle gärna komma till mer vardagliga fester. Anna tog det bättre än Åke, hon kunde ta Carl i handen eller smeka honom över kinden, hon kände inget tvång att anstränga sig att inte låtsas om. För Åke var det värre, han nästan svettades i sina försök att normalisera tillvaron, att berätta om mer eller mindre intressanta händelser på det nya jobbet som chef för kustjägarskolan, att diskutera det omöjliga i att försöka upprepa fritagningsprojektet Blue Bird när det gällde de av gerillan kidnappade svenskarna i Colombia (målet var inte lokaliserat, inget grannland skulle ställa upp med logistiken); han kunde till och med börja berätta gamla gemen-




06-07-17

16.19

Sida 183

samma minnen, som när vanliga män berättar lumparhistorier, han visste kort sagt inte från den ena stunden till den andra på vilket ben han skulle stå. Carl hade lämnat dem ifred så mycket som möjligt. Han hade gått på långa promenader längs stränderna och ägnat flera timmar varje dag åt att dyka efter rocklobster och conks som han sen grillade med tilltagande skicklighet. Han hade tagit med en laddning vin hemifrån, mest vit bourgogne och chardonnay-viner från Kalifornien och det hade gjort honom mycket gott. Att sitta i solnedgången på en sandstrand och äta träkolsgrillade skaldjur, se ut över havet, se på imman som rann längs glasen med det kalla vinet och känna hur det sved lite och värmde på ryggen av all den sol man fick om man låg och snorklade halva dagen, allt detta hade varit god medicin, god mänsklig rehabilitering. Teoretiskt hade de förstås tagit en viss risk när de reste med honom, även om han till exempel varit noga med att de skulle ha sina sovrum långt från varandra; en handgranat eller en brandbomb in genom hans fönster skulle inte kunna skada dem. Men både han själv och Åke hade bedömt att det inte skulle räcka med en veckas förberedelser ens för dem själva att planera och genomföra ett tillslag mot någon som dök upp på en ö i Västindien. Även om sicilianarna fått reda på var han befann sig skulle de inte hinna göra något innan han var tillbaks hemma i sin svenska bunker. Det var formellt logiskt, antagligen lättare för Åke att acceptera än för Anna. Men hon hade tappert och solidariskt ställt upp, hon hade aldrig visat någon rädsla fastän Carl var säker på att hon hela tiden kände en obehagligt diffus skräck. Ändå hade hon föredragit detta framför det fullkomligt säkra Stenhamra. De måste ha tänkt och diskuterat mycket innan de tackade nej till hans inbjudan och kom med sitt motförslag. Nu var det i alla fall över. Det var januari och han var fortfarande starkt solbränd över nästan hela kroppen, bara de färskaste ärren på hans kropp lyste ljust rosa. Han skulle följa deras råd och börja bjuda




06-07-17

16.19

Sida 184

hem folk till Stenhamra på helgerna även om det var svårt att få socialt umgänge att passa ihop med det jobb han nu hade. Hursomhelst var det över, det var 1995 och mycket långt till nästa jul och han skulle innan året var slut kanske ha genomfört sitt sista riktigt viktiga projekt i livet. Klockan var strax 07.00. Han hade varit uppe någon timme och lagt sista handen vid den gröna mappen som nu låg framför honom på hans i övrigt helt rena, mörka skrivbord. Han drog ut översta lådan i hurtsen och tog fram ett arbetsschema som han skrivit ner kvällen innan och gick hastigt igenom de kommande timmarnas program. Det var fredag, som var den dag då han samlade ihop möten och föredragningar. Han skulle ha ett stort möte med rotelcheferna klockan 08.00, sen ett möte med specialroteln för att godkänna eller underkänna ett förslag till en operativ spaningsinsats som skulle rikta sig mot en relativt högt placerad person på utrikesdepartementet. Efter lunch skulle han göra ett besök på en av de nyinrättade avdelningarna som sysslade med analys av informationer från militära källor och bearbetade uppgifterna för att få fram konkreta operativa uppgifter för säkerhetspolisen; det handlade faktiskt om Åke Stålhandskes fögderi i viss utsträckning, frågan hur man skulle kunna hålla de militära elitstyrkorna rena från skinnskallar och liknande inslag. Det var ett av de nya initiativ som bemötts med viss entusiasm uppe i statsrådsberedningen. Hon skulle komma in snart, stod väl där utanför och såg nervöst på klockan. Han bestämde sig för att dra ner det teatraliska till ett minimum, slog upp den första sidan i sin färdigställda mapp och repeterade snabbt det som stod där, slog ihop den och reste sig. Just då, på sekunden, knackade det på dörren och han lämnade sin plats vid skrivbordet och gick ner i rummet för att möta rotelchefen och hans unga kvinnliga kriminalinspektör. Han tog först henne i hand, sen hennes chef. Sen pekade han på soffan och besöksstolarna och bad dem båda sätta sig och noterade i ögonvrån hur de utbytte ett lättat ögonkast.




06-07-17

16.19

Sida 185

”Anna Karin, du vet förstås redan att jag har ägnat viss tid åt att gå igenom ditt arbete och att jag läst dina förslag”, konstaterade han. Hon nickade stumt men kom sig inte för att svara något. Hon hade valt sina kläder mycket noga och luktade svagt av hårtvätt och parfym. ”Du fick din tjänst som kriminalinspektör här för två år sen”, fortsatte han medan han sakta gick tillbaks mot sitt skrivbord, ”och det lilla jag har att anmärka på gäller väl närmast att jag tycker att du då och då blandar in kostnadsresonemang på ett sätt som kan verka lite överambitiöst, för att uttrycka det vänligt. Låt andra sköta den delen. Ditt jobb är att förbättra analysen av tolkarnas resultat, inte att sköta våra pengar. Är det uppfattat?” ”Ja, naturligtvis”, svarade hon med lite skrovel i rösten som fick henne att besvärat harkla sig. ”Men under den förre generaldirektören så betonades det där med det ekonomiska ganska mycket”, fortsatte hon karskt, kanske uppmuntrad av att hon redan förstått att hon inte kallats till ett av dessa redan legendariska 07.00-möten för att få sparken, utan någonting tvärtom. ”Jo, jag vet”, sa Carl och lutade sig lätt mot sitt skrivbord medan han betraktade henne och insåg att hon förstått den ungefärliga innebörden i mötet, ”det låg väl i den så kallade tidsandan. Jag kan i förtroende meddela att jag har hittat en del märkliga aktstycken här som kallas affärsplaner och liknande. Oroa dej inte längre för sånt, koncentrera dej på ditt jobb. Trivs du här förresten?” ”Ja, annars skulle jag ha slutat”, svarade hon snabbt, nästan mekaniskt snabbt och såg sen ut som om hon genast ångrade sig. ”Bra”, sa Carl kort och sträckte sig efter den gröna mappen bakom sig på skrivbordet. ”För ditt jobb har från och med i dag en högre prioritet, du är nu tf kriminalkommissarie med den löneförhöjning som följer av det och därmed också chef för dom andra på tolksektionen. För att du så att säga ska bli kommissarie på riktigt kräver polisrutinerna att du genomgår vissa kurser, men det avgör du själv. Tjänsten har du från och med i dag.”




06-07-17

16.19

Sida 186

Han tog fram mappen bakom sin rygg och gick några långa steg över golvet och räckte den till hennes chef. ”Gratulerar och tack för ett bra jobb och kloka synpunkter”, sa han. ”Och om du får några nya bra idéer, tveka aldrig att höra av dej till mej, en kommissarie hos oss kan alltid störa chefen, det hoppas jag du vet.” ”Tack”, sa hon bara och såg sen ut som om hon ville finna ett tydligare sätt att uttrycka sin glädje. ”Lämna oss ensamma en kort stund, är du snäll”, sa Carl snabbt och pekade mjukt med hela handen mot dörren. Sen tog han henne snabbt i hand, följde henne mot dörren, öppnade den och släppte ut henne och återvände mot hennes chef som nu hade ställt sig upp. ”Tf kommissarie Anna Karin Wingren har kommit med en del utomordentligt kloka förslag när det gäller att konstruera ett filter för tolkarnas egna personliga politiska idéer, vänskaps- eller fiendeförhållanden till dom landsmän som dom ska översätta åt oss”, sa Carl förklarande. ”Läs igenom hennes mapp och låt henne titta i den sen. Där står allt av betydelse, hoppas jag. Skicka tillbaks papperen till mej när ni är färdiga.” Carl räckte fram sin hand till avsked, pekade vänligt mot dörren, nickade och gick tillbaks mot sitt skrivbord samtidigt som telefonen ringde. Hans sekreterare kom inte förrän 08.00 på morgnarna och det var ovanligt att växeln skickade upp samtal direkt till honom, såvida det inte var från regeringskansliet eller Försvarsstaben. Han gick snabbt runt sitt skrivbord, vinkade ursäktande åt den av sina underlydande som fått tillbringa en stund inne i hans rum utan att över huvud taget yttra sig och ryckte upp luren. ”Hamilton!” svarade han barskt. ”Förlåt mej, jag är den ryska advokaten Larisa Nikolajevna Astachova och jag skulle vilja tala med den svenske amiralen Carl Hamilton”, svarade en kvinnlig röst på ansträngd engelska med tydlig rysk brytning.




06-07-17

16.19

Sida 187

”Bra”, sa Carl på ryska, ”då tror jag det är mer praktiskt att vi talar ryska.” ”Åh det var som fan”, fortsatte kvinnan på ryska, ”vilken service ni har där i Sverige! Jo, jag sa just det att jag sökte amiral Hamilton, kan ni koppla mej till honom?” ”Ja, det är jag. Vad vill ni!” svarade Carl med en imitation av den ryska sura stilen. ”Åh förlåt … förlåt mitt ordval, jag förstod inte att det var ni själv”, svarade kvinnan. ”Då skulle jag möjligen ha uttryckt mej med större respekt.” ”Jaja”, sa Carl och satte sig ner. ”Varifrån ringer ni, madame advokat, och hur i all världen har ni fått mitt telefonnummer?” ”Jag ringer från Moskva, herr amiral, och det var er svenska beskickning här som gav mej telefonnumret, dom föreslog att jag skulle ringa er och förklara ärendet snarare än att gå via byråkratin.” ”Låter klokt”, konstaterade Carl. ”Och nu till saken!” ”Jo jag ringer på begäran av en klient, nämligen generallöjtnant Jurij Tjivartsjev. Saken är den att min klient är åtalad inför Militärkollegiets Högsta Domstol i Moskva och han skulle vilja kalla er som försvarets vittne.” ”Jurij? Lever Jurij?” frågade Carl matt och såg samtidigt sin gamle vän framför sig, tydligt som på ett fotografi. Sen knöt han sin högra lediga hand hårt som för att kunna koncentrera sig på att låta normal. ”Ja herr amiral, naturligtvis lever han”, svarade den ryska advokaten förvånat. ”Jag såg en notis i Röda Stjärnan för ett halvår sen och där stod det att han skulle ha ställts inför rätta som landsförrädare”, sa Carl misstänksamt. ”Ja, det är i och för sej sant, åtalet gäller två punkter, landsförräderi och spioneri, men målet har ännu inte kommit upp i domstolen, det är ju därför jag ringer”, sa advokaten med en lätt förebrående ton. ”Det var ju en mycket glädjande nyhet ni kommer med, madame advokat”, sa Carl. ”Hur mår han?”




06-07-17

16.19

Sida 188

”Efter förhållandena ganska bra. Han har ju varit häktad en längre tid.” ”Vardå? På Lefortovo?” ”Ja naturligtvis. På Lefortovo. Men nu gällde alltså min fråga om ni skulle kunna komma till militärtribunalen som vittne”, sa advokaten. ”Förlåt mej, madame advokat”, sa Carl pressat, ”men skulle det verkligen kunna tjäna någonting till. Vad är Jurij konkret anklagad för?” ”För att i sin relation till just er, herr amiral, ha utlämnat försvarshemligheter och begått spioneri med allvarlig följd för Ryssland. Saken är som ni förstår mycket allvarlig, för båda brotten stadgas dödsstraff om den åtalade befinns vara skyldig.” ”Ja det är klart, det förstår jag”, sa Carl. ”Men vad menar ni att jag skulle kunna vittna om? Missförstå mej inte, madame advokat, Jurij Gennadjevitj är en nära vän till mej, jag skulle göra mitt yttersta för att hjälpa honom, det är inte det som är problemet. Men vad skulle jag kunna bidra med? Menar ni att jag ska komma till Moskva och gå ed på att han är oskyldig eller nåt sånt?” ”Ja herr amiral, nåt i den stilen”, svarade advokaten lite otåligt. ”General Tjivartsjev sätter stort hopp till er och som jurist måste jag nog säga att han har vissa skäl.” ”Det låter för bra för att vara sant”, sa Carl tvivlande. ”Men madame advokat, säg mej vad det skulle tjäna till? Jag antar att min vän Jurij Gennadjevitj vill slåss för sitt liv och sin heder, att han menar att han är oskyldig, men vad skulle jag kunna bidra med?” ”Bekräfta hans analys, bara det”, svarade advokaten med stigande irritation. ”General Tjivartsjev har erkänt dom faktiska omständigheterna i sak, att han utlämnat vissa informationer rörande ryska operationer på brittiskt territorium till er. Men frågan gäller hans motiv, om han hade goda skäl eller ej. Förstår ni inte, herr amiral, det är hans enda chans?” Carl svarade inte på en stund. Det föll honom in att han var utsatt




06-07-17

16.19

Sida 189

för en provokation, att den som ringde inte alls representerade försvaret av Jurij Tjivartsjev utan åklagarsidan och att samtalet bandades. Om han sa ett ord till kunde han i så fall bekräfta dödsdomen. ”Madame advokat”, sa han till slut. ”Er begäran är mycket ovanlig. Får er klient skriva brev?” ”Ja det är klart, men all korrespondens måste censureras, han är ju faktiskt anklagad för landsförräderi, högmålsbrott.” ”Jo, det förstår jag”, sa Carl och tänkte noga efter innan han fortsatte. ”Om ni kan förmedla en begäran från honom själv att jag ska vittna, och en kallelse från domstolen som går via den ryska beskickningen här i Stockholm, och en kopia på åtalet … heter det så eller heter det anklagelseskriften? Nåja, ni förstår vad jag menar. Om ni uppfyller dom formella kraven så kommer jag över till Moskva för att resonera med er på tu man hand, jag finner det av flera skäl olämpligt att vi för den här konversationen per telefon. Har ni förstått?” ”Naturligtvis”, svarade den kvinnliga rösten nästan stött. ”Er ryska är förresten alldeles förträfflig. Jag har redan förberett det där med officiell kallelse, däremot kan jag inte skicka över åtalet, man kan säga anklagelseskriften också om man vill, eftersom det är hemligt. Men allt det andra kan jag ordna.” ”Bra”, sa Carl. ”Då har vi följande överenskommelse. Om jag får en officiell förfrågan från domstolen, via er beskickning här i Stockholm, så kommer jag över till Moskva för att närmare diskutera saken med er. Kan vi säga så?” ”Mycket bra, herr amiral. Så kan vi säga.” ”Hälsa Jurij Gennadjevitj från mej”, sa Carl och la på luren. Det fanns nu ett och annat att grubbla över. Han hade tagit för givet att Jurij Tjivartsjev var död. Att anklagas för spioneri och landsförräderi var i Sovjetunionen som i Ryssland detsamma som döden, i all synnerhet om man var general i spioneriet och dessutom skyldig. Carl hade sent omsider förstått hur det hela hade gått till. Det var den där uppblåste engelske kollegan sir Geoffrey som hade ställt till det. Sir Geoffrey hade varit så till sig över att få Distinguished Service




06-07-17

16.19

Sida 190

Order, rätten att för alltid använda förkortningen DSO efter sitt namn, att han sett till så att saken publicerats. Någon byråkratidiot hade då fått för sig att publicera Carls namn samtidigt, det hade till och med blivit några notiser om det i svensk press. Därmed var Jurij dödsdömd. Ingen av de ryska operatörerna i London överlevde, så därifrån kunde kollegerna i GRU inte ha fått någon information om hur det hela gått till. Men om de kunde notera att chefen för den brittiska underrättelsetjänsten fick DSO samtidigt som Carl, strax efter att deras operatörer hade försvunnit, så vore det inte så svårt att lägga ihop och analysera den informationen. De visste ju att han själv och Jurij Tjivartsjev kände varandra väl, hade arbetat på en del gemensamma projekt och till och med varit borta i Sibirien och jagat stenbock tillsammans strax innan GRU drabbades av katastrofen i London, en informationsläcka som ledde till att de förlorade personal och en hel operation. Sir Geoffrey hade aningslöst, eller i värsta fall cyniskt likgiltigt, försett dem med all den informationen bara för att han ville ståta offentligt med sin belöning för insatser i Hennes Majestäts tjänst. Så enkelt var det. Den lilla notisen hade kostat Jurij Tjivartsjev livet. Nej, han levde ju. Om det nu var en advokat som ringt, om hon nu talat sanning. Men å andra sidan, om de redan skjutit honom, varför då ringa långt i efterhand och krångla om saken? Det talade för att det kunde vara sant, att Jurij fortfarande levde. Carl tänkte efter vad den påstådda advokaten hade sagt, tog fram en penna och antecknade ur minnet. Bekräfta hans analys, hade hon sagt. Han skulle ha erkänt de faktiska omständigheterna i sak, men frågan gällde hans motiv, om han hade goda skäl eller ej. Carl la ifrån sig pennan och försökte tänka efter. Jurij skulle ha erkänt allt, men hävdat att han handlat rätt, i Moder Rysslands intresse, och därför inte var skyldig?




06-07-17

16.19

Sida 191

Det kunde stämma. Det var ju faktiskt just så som Carl hade argumenterat för att få sin vän att gå över gränsen, den för dem båda förmodade juridiska gränsen. Ryssland hade tjänat på det, den saken var klar. Om den där äventyrliga operationen de bedrev i London hade avslöjats offentligt så hade det kostat Ryssland mycket mer än fem människoliv. Det kunde vara så som Jurij och hans advokat resonerade. Alltså kunde hon mycket väl ha varit en riktig advokat. Alltså var det bara att avvakta en formell kallelse till domstolen via ryska ambassaden. Han hann knappt avsluta den tankegången förrän det ringde igen. Irriterat ryckte han upp luren och sa sitt namn. ”Förlåt, det är jag igen, herr amiral”, sa den ryska kvinnorösten. ”Jag har talat med rättens ordförande, rätten kommer omedelbart att förmedla en kallelse via vår beskickning i Stockholm.” ”Det var raskt marscherat”, konstaterade Carl och såg på klockan. Hon var tjugo i åtta, han insåg snabbt att den alltså var tjugo i tio i Moskva. ”Men som sagt, jag kommer över för att diskutera saken med er i Moskva, madame advokat, så fort jag får en officiell kallelse.” ”Mycket bra, herr amiral”, sa kvinnan jäktat. ”Men det är en sak till, en liten sak kan tyckas, men som säkert har stor betydelse i en militärdomstol.” ”Jaha, vad skulle det vara”, sa Carl. ”Jo, Jurij Gennadjevitj, ja förlåt det familjära sättet, jag menar förstås general Tjivartsjev, har sagt att ni har dekorerats med Röda Stjärnan av den forna … ja av presidenten och partiordföranden Gorbatjov. Stämmer det, har ni en sån där röd stjärna?” ”Javars”, sa Carl förvånat. ”Det äger sin riktighet, men vad har det med saken att göra?” ”Och att den nuvarande presidenten gett er nånting som jag har glömt vad det heter?” fortsatte kvinnan ivrigt. ”Storkorset av Sankt Georgsorden”, svarade Carl irriterat. ”Vad har det med saken att göra?” ”Det har mycket med saken att göra, herr amiral!” utropade kvin-




06-07-17

16.19

Sida 192

nan förtjust. ”Det här är ju en militärrättegång, grabbarnas sammanslutning om man ska uttrycka sej något vanvördigt, och ni ska ju uppträda i uniform så klart. Se för Guds skull till att ha på er dom där ryska grejorna när ni kommer!” ”Under en rättegång?” undrade Carl misstänksamt. ”Skulle inte det verka lite fånigt?” ”Nej nej nej! Lova mej för general Tjivartsjevs skull att ni gör som jag säger!” sa hon ivrigt. ”Jo, jag lovar”, sa Carl förbryllad och såg på nytt på klockan, han skulle snart ha ett ledningsgruppsmöte. ”Jag lovar men jag förstår inte betydelsen i det ni säger, madame advokat.” ”Det kan vi tala om när ni kommer till Moskva”, sa hon i ett tonfall som lät nästan lyckligt, och la plötsligt på telefonluren som om hon hade tappat all självkontroll. Carl såg på klockan och tog snabbt fram sin telefonbok, slog upp numret till en speciell ekiperingsfirma och beställde per automatisk telefonsvarare en ny uniform; han hade aldrig föreställt sig att han skulle uppträda som viceamiral. Sen sköt han med mentalt våld undan alla tankar på sin ännu inte avrättade vän och koncentrerade sig på de kommande möten han skulle ha. *** Rune Jansson kände sig trög och fet. Det gjorde han visserligen alltid efter jul- och nyårshelgen och han hade som vanligt avgett högtidligt nyårslöfte att börja motionslöpa igen. Han avskydde ordet jogga, eftersom det lät som någonting mindre allvarligt menat och därför sa han alltid motionslöpning i stället. Det enda som inte stämde med hans vanliga rutiner var att han ännu inte hade sträckt sig i någon av vaderna. Den här gången skulle han kanske kunna komma igång på allvar, eftersom han inte hade några skador att skylla på. De hade tillbringat julhelgen hos hans föräldrar nere i Östergöt-




06-07-17

16.19

Sida 193

land, ute på landet, mycket traditionellt och utan snö. Han hade en väl intränad förmåga att koppla av jobbet när han var ledig över en längre helg och hans goda aptit hade gjort julhelgerna rena från allt grubbel. Men under senare år hade det varit samma visa vart man än kom, familj, vänner, eller bara ytligt bekanta. Efter några järn skulle han tvingas lyssna på olika teorier om hur det egentligen låg till med mordet på Palme, vilket inte bara var en plåga i största allmänhet utan också ett samtalsämne som var förhandsbestämt att sluta i gräl. Television och kvällstidningar publicerade ju utan att blinka vilka fnoskigheter som helst, lejda mördare från Främlingslegionen, kurder förstås, främmande makts spionorganisationer och fan och hans moster men populärast av allt tydligen den svenska poliskåren. Det var omöjligt för honom att ta sig helskinnad ur sådana diskussioner, att han till yrket faktiskt var mordutredare var snarast en nackdel. Höll han med om något, hade han gett någon sorts polisiär sanktion åt tanken att polisen mördade Palme. Invände han, så var det bara bevis för att alla snutar höll ihop och skyddade varandra. I ett visst stadium av sådana diskussioner hjälpte inga försäkringar om att han själv och kollegerna på riksmordkommissionen skulle ge sin högra hand för att lösa fallet oavsett om mördaren var polis eller självaste Hamilton. Kollegerna hade undantagslöst samma erfarenhet. Mardrömsfällan var när man var ute och reste på något jobb, satt i stadshotellets bar på kvällen och bläddrade i lite pärmar och blev identifierad som snut, dessutom mordutredare. Då gällde det att dra sig undan rätt kvickt för att inte hamna i slagsmål för att man inte trodde att en hemlig nazistisk konspiration under ledning av Hans Holmér och Ebbe Carlsson mördat Palme, eller vad nu televisionens undersökande reportrar senast lanserat för snilleblixtar. Men nu skulle han vara polis igen, på riktigt. Han kände sig optimistisk när han tog itu med de nya rapporterna från SKL i Linköping och från rättsmedicinaren i Umeå, de hade i alla fall producerat




06-07-17

16.19

Sida 194

en respektingivande mängd papper. Han började med kulan, den kula som först passerat ett fönster, sen huvudet på Ali Akbar Kermani och slutligen hamnat i en köksvägg i ett förortsområde i Linköping. Den preliminära bedömningen att det rörde sig om kaliber 308 Winchester hade stått sig. Undersökningen av kulan visade att den var av den torpedformade typ som vanligtvis användes inom försvaret och att det funnits en liten rest av just den lacktätning mellan kula och hylsa som användes till den ammunitionen. Det hade varit de vapentekniska detektivernas första steg. Inom försvaret fanns det nämligen inte så många kalibrar att välja mellan. Kulan i sig hade inte sagt så mycket eftersom man inte visste från vilken hylsa den kom och det fanns rätt mycket att välja på för sådana kulor. Men anledningen till att 308 Winchester var en sen länge populär kaliber bland jägare var att man kunde använda försvarets ammunition, eller hemvärnets, som övningsammunition. Undersökningen av själva kulan hade visat små spår av rispor som kunde härledas till glas, det hade alltså uppstått spår som bevisade det man redan visste, att kulan passerat genom ett fönster. Vidare hade mikroskopisk undersökning av den hyggligt välbevarade kulan visat att den skjutits från ett gevär som haft sex högervridna bommar i loppet. Då var man nere i arton olika gevärstyper, flera vapen av typen Remington, Harington & Richardson, Macmillan, Ruger, Accuracy International, Sako, Savage och Tikka. Sorterade man sen i kalibrarna kom man ner i fem tänkbara fabrikat, som räknades upp. Rune Jansson gissade att man i en stad som Linköping, eller i Linköpings polisdistrikt rättare sagt, kanske skulle hitta närmare tvåhundra vapenlicenser som stämde på det signalementet. Det skulle förmodligen inte ge något, men det kunde man ju aldrig veta. Han antecknade att den undersökningen måste göras. Den utvidgade rättsmedicinska undersökning som ägt rum för att




06-07-17

16.19

Sida 195

avgöra hur en viss Newzat Özen utanför Västerås hade kunnat gå hädan sovande i sin säng under natten hade kommit till ett något så när konkret resultat. Newzat Özen hade med största sannolikhet mördats. Det troligaste var att hans andningsfunktioner förlamats till följd av en giftinjektion. Rune Jansson stelnade till. Av gammal vana hade han greppat hela bunten med det rättsmedicinska protokollet med ena handen och stjälpt den upp och ner för att fort komma fram till slutsatsen på de sista raderna, för att sen läsa baklänges in i en tilltagande mängd av medicinska obegripligheter. Men även om det i viss mån var som han fått för sig, så var det ändå en alltför stor del som inte stämde. Det var inte som i Haparanda den där gången när Anders Eriksson till slut kunde bevisa att det varit frågan om curare, vad det nu hette på medicinspråk, succinylcholin eller nåt. Rättsläkarna hade varit i kontakt med varandra, Anders Eriksson hade faxat ner de uppsatser i olika internationella tidskrifter som han publicerat efter sin undersökning för två år sen och därefter hade hans kollega i Stockholm, som fått hand om liket från Västerås, följt hans recept. Den döde hade flåtts och man hade letat efter nålstick i muskulaturen och funnit det, i ena skinkan. Rune Jansson anade i vart fall svagt att det latinska uttrycket helt enkelt betydde skinkan. Man hade tagit ett så kallat preparat, skurit ut en bit kött runt stickmärket och sparat det, kroppen hade sen överlämnats till anhöriga för begravning. Problemet var att när man testat på curare så hade alla prover varit negativa. Och varje gång man testade förstörde man en bit av sitt enda återstående bevismaterial och när man inte vågat fortsätta längre hade rättsläkarna skickat preparatet till London för att testa andra biologiska spår än just curare. För man ansåg sig rätt säkra på att det varit fråga om gift, ett gift som inte var kemiskt utan biologiskt och som påverkade andningsfunktionerna. Det var tydligen vetenskapligt mycket intressant, eftersom man stod inför ett okänt problem, något




06-07-17

16.19

Sida 196

nytt, eftersom curare ju nu fanns representerat med några fall i åtminstone den svenska kriminalhistorien. En sjuksköterska hade försökt ta livet av sin man efter att ha läst om metoden i någon roman, men hon åkte fast av en ren slump. Rune Jansson försökte komma ihåg vad han och Hamilton hade talat om där uppe i Murmansk när det gällde just det här. Han insåg att hans minnen från den tiden var avsiktligt undanstädade, det hade funnits alltför mycket obehagligt med det jobbet, värst av allt att lura någon att bekänna som sen dömdes till döden. Men det var något som Hamilton hade förklarat, något om att den ryska underrättelsetjänsten var höggradigt specialiserad på den här typen av gifter, mordet i Haparanda hade just ett sådant upphov. Curare gällde det då, men hade inte Hamilton sagt att det fanns en del annat med samma effekt? Hans första impuls var att bara lyfta luren och ringa upp, men han ångrade sig när han kom att tänka på att de ju inte hade setts sen … ja, sen allt det där hände hans familj. Men det var ett uppslag som inte fick slarvas bort, han bestämde sig för att skriva en kort officiell förfrågan tjänstevägen, från en låg polis till en bekant som numera var en mycket hög polis. Det som Hamilton visste, för något visste han, det kunde Rune Jansson inte missta sig på, skulle ju kunna ha stor betydelse för den vidare testverksamhet som man skulle utsätta de sista resterna av ”preparatet” för. Han hade nu antecknat två åtgärder, genomgång av vapenregister vad gällde innehav av en viss typ av gevär och att skriva en förfrågan till Hamilton om andra ryska gifter än curare. Nästa åtgärd var självklar. Den där Newzat Özens hem utanför Västerås hade aldrig husrannsakats, eftersom man inte förrän nu hade tillräckliga grunder för att misstänka mord. Även om det var lång tid efteråt så måste det göras, frågan var när. Han antecknade att han skulle fråga Hamilton om vad man i så fall skulle leta efter.




06-07-17

16.19

Sida 197

Husrannsakan borde ske i samband med att frun togs in på ett ordentligt förhör. Det var också obehagligt, men enligt den verklighet som fanns i protokollen så var det ingen åverkan på några lås. Hon påstod inte att någon hade tagit sig in där under natten, hon hade bara funnit honom död. Alltså var hon nu misstänkt. Vilket var formellt riktigt, vilket var bra om hon var skyldig, vilket var förfärligt om hon var oskyldig. Men så var det. Och hon måste dessvärre få gå igenom ett mycket långt och svårt förhör. Formellt var det Willy som skulle besluta om allt det här för avdelningens räkning, det var han som skulle vända sig till de olika förundersökningsledarna i Linköping och Västerås. En del kunde man sköta direkt från avdelningen, Susie på rotelexpeditionen fick sätta igång Imdoc, avdelningens speciella datasystem, och ta in de där vapenuppgifterna och leta på iranier i Linköping samtidigt. Roger eller någon annan vapennisse borde ta sig en titt på listan över tänkbara gevär för att se om det var något särskilt intressant i uppräkningen, Rune Jansson själv hade inte kunnat tolka den i någon riktning, namnen sa honom ingenting. Det var ändå dags för att ha ett kollationeringsmöte, Roger hade ju varit nere och praktiserat sin förhörsteknik i Linköping och man hade tydligen någon form av resultat i dörrknackningen därifrån. Mötet ägde rum en halvtimme senare inne hos Willy Svensén. Det var Willy Svensén själv som började sedan de först talat lite om julhelger och vådan av Palmemord på julhelger. Willy Svensén hade sin vana trogen bitit sig fast i brottsplatsen. I Linköping hade man en distinkt brottsplats, dessutom en skottplats, och samma var det i Umeå. En av hans ständiga käpphästar var att ”dörrknackning” sannerligen inte bara bestod i att ringa på dörr efter dörr och fråga vad gjorde ni den sjuttonde november klockan 20.23 när det var Kalle Anka på TV. Eller, för den delen, vilket var ganska vanligt, sätta upp små anslag i portarna från polisen där man ställde samma fråga till den påstådda detektiven allmänheten; en detektiv




06-07-17

16.19

Sida 198

som ibland kunde ha de mest begripliga skäl för att varken minnas eller vilja berätta: ”Jaså då, det var när jag passade på att ta mej ett nummer med grannfrun i tvättstugan.” Skottplatsen låg intill några stora hyreskaserner utanför Linköping. Teoretiskt kunde närmare tusen människor ha sett något. Och även om de läst i lokaltidningen dagen efter att någon iranier mördats i en lägenhet någon kilometer bort så skulle de inte tänka mer på saken om man inte tog dem en och en, om inte annat för att hjälpa dem att utesluta varandra. Som om någon sett en man gå skyndsamt över parkeringsplatsen just då och någon annan berättade att han kom för sent hem till sonens födelsedagskalas och därför hade sprungit över parkeringsplatsen vid just den tiden. Dock. Även om det inte var slut än på långa vägar med den så kallade dörrknackningen i det område som låg vid skottplatsen så hade man fått fram ett litet resultat värt att arbeta vidare på. Två personer, en som hela tiden oroligt såg ut mot parkeringsplatsen för att hennes man var försenad och en som kommit hem just då, hade sett en man i lång rock som gått fram till en bil och startat den och åkt just som innehavaren av parkeringsplatsen, det andra vittnet, hade kommit. Bilen var möjligen av märket Toyota Supra, i vart fall hade den en sån där liten fartstjärt ovanför bagageluckan. Färg förmodligen svart. Mannen hade inte varit utlänning, hur nu vittnena kunde säga det men det var i vart fall vad de båda hade sagt. Det vill säga, han hade inte givit intryck av att vara svartskalle. Toyota Supra var en sorts häftigare variant av Toyota, ingen familjebil precis. I vart fall var det frågan om en mörk bil av ett ovanligt bilmärke. Tiderna stämde väl med mordet. Så det var bara att fortsätta på den linjen, ta fram fler bilder på konstiga bilar, fråga fler personer och så vidare. Inte mycket men alltid något. Rune Jansson redogjorde för sina föga avgörande fynd i de rapporter han fått från SKL och rättsmedicinarna och vilka konkreta beslut om åtgärder som det förde med sig. Willy Svensén nickade och antecknade.




06-07-17

16.19

Sida 199

”Apropå mord, har du skjutit några oskyldiga djur i helgen?” frågade Rune Jansson med en ironisk gest mot sin yngre kollega. ”Jovars”, svarade Roger Jansson lite vaksamt eftersom han var osäker på ironin, ”det blev ett par rådjur hos grabbarna på Fagerhult, sen ett hemmavid men nu så här på vintern föredrar jag att vinterutfodra dom.” ”Sköt du med 308 Winchester?” frågade Rune Jansson och gjorde en liten parodi på polis som med smalnande ögon spänner blicken i förhörsoffer, nickande full av hemlig insikt. ”På Fagerhult jagade vi med hagel, det sista sköt jag med kula, alltså 308, men det var en övergiven killing. Hurså?” svarade Roger Jansson med sänkt huvud för att parodiera tillbaks. ”Titta på den här listan, det är tänkbara vapentyper som mördaren i Linköping kan ha använt, säger det nåt?” frågade Rune Jansson vänligt och la fram rapporten från SKL och pekade på den förstrukna linjen med vapentyper. ”Tja”, sa Roger Jansson, ”mördaren använder antingen ett finskt, ett engelskt eller ett amerikanskt gevär … Tikka och Sako är vanliga jaktgevär, rätt billiga, det är många som använder dom. Sen finns det nåt engelskt som jag inte har hört talas om ens en gång, Harington & Richardson … Macmillan, Accuracy International … Jo! Det tror jag jag vet vad det är, det är ett militärt vapen, vi har det i Sverige, det heter PSG 90, prickskyttegevär alltså, jag är nästan helt säker, det tar bara ett telefonsamtal att kolla.” ”Bra, då gör vi det”, konstaterade Willy Svensén. ”Du håller i det. Nå, hur gick ditt förhör i Linköping?” ”Bra och dåligt”, konstaterade Roger Jansson och höll menande upp några ljudkassetter som han hade i fickan. ”Jag ska skicka det här på utskrift. Men i all korthet ligger det till så här. Johanna Kermani, offrets svenska fru alltså, är inte särskilt religiös. Dom gifte sej visserligen både borgerligt i Sverige och, flera år senare, religiöst vilket formellt gör henne till muslim. Någon anhängare av slöjor och sånt är hon inte och ayatollorna i Iran betraktar hon som en ondsint bland-




06-07-17

16.19

Sida 200

ning mellan troll och spöken. Men. Under senare år har hon och hennes man närmat sej den lilla grupp av iranier i universitetslivet i Linköping som drar åt det religiösa hållet. Och där finns något som helt enkelt inte stämmer, i vart fall inte med henne.” ”Hon kunde ha uppoffrat sej för sin man?” föreslog Willy Svensén. ”Jag vet inte, hon verkade inte vara någon fånig liten tjej, hon är kemist med en utbildning som motsvarar dubbel kriminalinspektör om jag ska uttrycka saken försiktigt. Hennes arbetskamrater uppfattar henne som en vanlig hygglig universitetsutbildad kvinna. Hon jobbar på ett laboratorium för ett företag i stan som är amerikanskägt. Och där han hon inte sagt flaska om någon ayatollah.” ”Tror jag det”, anmärkte Rune Jansson sarkastiskt. ”Om du jobbade på ett amerikanskt företag, skulle du säga att du var kommunist?” ”Nej det är så klart”, sa Roger Jansson ivrigt utan att låta sig stukas. ”Men grejen är den att hennes arbetskamrater uppfattar henne som … ska vi säga fullkomligt svenskt normal, historier om att vänsterprassla och sånt, ja ni förstår?” ”Och det får man inte göra i Iran, menar du?” frågade Willy Svensén osäkert eftersom han alls inte hade förstått. ”Var har du lärt dej det här?” fortsatte han när han såg att hans yngre kollega såg på honom med minen av mycket ung man som ser på en far som inte vet vem Prince är. ”Jag har en jaktkamrat på Fagerhult som är en jävel på allt sånt här”, sa Roger Jansson fort och överslätande. ”Men så mycket är klart att här finns något som inte stämmer. Hennes man var vanlig sekulariserad iransk akademisk flykting, specialist på invärtes medicin och … ja, just det, han var alltså läkare, fast han aldrig fick jobb som sån. Dessutom var han vindrickare, dom hade ett förråd ovanpå kylskåpet, jag tittade och hon visste inte vad något som heter Musar var.” ”Nähä, förlåt en landsortsbo, men det vet inte jag heller?” sa Rune Jansson tvivlande. ”Just det”, sa Roger Jansson med ett brett leende. ”Tror du jag visste det? Det finns inte på Systemet, i vart fall inte den årgång som




06-07-17

16.19

Sida 201

låg där. Det är ett libanesiskt vin och vinkännare säger att det är det enda som finns från Mellanöstern som kan tävla med europeiska viner. Det var inte hon som hade köpt det, det kan jag försäkra.” ”Jaa, det visar ju att du är ung och pigg och fortfarande har ögonen med dej”, sa Willy Svensén med en road glimt i ögonen. ”Men vad har du just nu visat?” ”Att han köpte vinet!” sa Roger Jansson och slog ut med armarna i en gest som skulle uttrycka självklarhet. ”Ja, det kan jag gå med på”, sa Willy Svensén och spelade lite knipslug med höjda ögonbryn. ”Han köpte vinet, det går vi med på. Och?” ”Då var han ingen fanatiskt troende shiamuslim som betraktade vin som en stor synd!” sa Roger Jansson triumferande. Hans överordnade gav sig omedelbart, de nickade bara kort instämmande. ”Hans fru var en vanlig svenska som vi andra upplever oss, han själv var inte någon religiös fanatiker”, sammanfattade Rune Jansson. ”Och det gick hon med på?” ”Nej, det var just det hon inte gjorde”, sa Roger Jansson fundersamt. ”Dessutom ljög hon i ämnet, hon hade till och med spökat ut sej i nån konstig schalett när jag kom, schalett och någon sorts dok som täckte hennes armar och givetvis mycket lång klänning, ända ner till fotknölarna. Det var inte särskilt övertygande om jag säger så. Jag frågade henne var hon brukade be, hon pekade ut en plats men där fanns ingen bönematta och det stämde inte med väderstrecket. Ja, det skulle alltså ha varit mot sydost, mot Mecka.” ”Ljög hon om något mer väsentligt?” frågade Rune Jansson. ”Nej, egentligen inte, men hon var rädd för mej och när det började bli tjatigt, ja ni vet, så sa hon plötsligt något som jag sen aldrig kunde få rätsida på, det finns på band: ’Det borde väl ni veta, han hjälpte ju polisen.’ Och hur mycket jag tjatade om det där så skakade hon bara på huvudet, hon till och med förnekade att hon skulle ha sagt det, fast det fanns på band.”




06-07-17

16.19

Sida 202

”Flyktingspionage?” föreslog Willy Svensén. ”Ja, Det är ju det som man ser framför sej. Men polisen? Det är ju vi!” ”Nja, vi sysslar ju knappast med sånt, det är väl i så fall Säpo”, sa Rune Jansson. ”Vänta nu. Låt oss anta att den här medicinaren … förresten, vad jobbade han med?” ”På en hamburgerbar”, svarade Roger Jansson. ”Som städare, för halva lönen som skolflickorna får som serverar burgarna.” ”Låt oss anta att han arbetade med flyktingspionage åt dom där uppe i nästa byggnad”, sa Rune Jansson och gjorde en slängig gest med tummen över axeln. ”Då är han ju så att säga på vår sida, vad man än må tycka om flyktingspionage?” ”Just min tanke”, konstaterade Roger Jansson. ”Vi får väl fråga dom där uppe?” föreslog Willy Svensén. ”Jo, jag har ändå nåt som jag vill fråga Säpo om”, muttrade Rune Jansson tankfullt. ”Vi frågar och sen bussar vi unge Roger på henne igen, ljuger gör hon ju tydligen. Vilket för mej osökt in på nya förhörsuppgifter.” ”Jag vet”, sa Willy Svensén. ”Vi gör så här. Jag tar kontakt med den där kammaråklagaren i Västerås och ber honom fatta det formella beslutet om tvångsåtgärderna, anhållande av hustrun och förhör, och så ber jag att vi får skicka dit vår egen förhörsspecialist, det går han säkert med på.” Willy Svensén nickade tungt bekräftande mot Roger Jansson innan han fortsatte. ”Ja Roger, du har ju hört vad Rune berättade. Vad tycks?” ”Om det var hon som gjorde det så kan hon ryska spiongifter på sina fem fingrar. Då erkänner hon inte, och då finns heller inget kvar att hitta vid en husrannsakan. Men om hennes lutspelande man också han hade jobb åt Säpo så blir det ju intressant.” ”Precis min tanke”, konstaterade Willy Svensén och slog ut med händerna till tecken på att mötet var slut. ”Vi säger så tills vidare.” Rune Jansson gick in på sitt rum, vinkade tankfullt åt sin yngre kollega innan han stängde dörren.




06-07-17

16.19

Sida 203

Han satte sig tungt framför sin dator för att skriva ut de formella förfrågningar till chefen för Säpo som de hade beslutat om. Han hade svårt att tänka på Hamilton som chefen för Säpo, det var något orimligt i att en spion blev chef för spionjägare. Men så var det ju i Sverige, de högsta cheferna rekryterades med främsta merit att inte veta något om jobbet eller för att de var från motståndarlaget, politiker som blev chefredaktörer, aktiespekulanter som togs till finansdepartementet och journalister som blev ministrar, tullare som blev rikspolischefer och vad det nu var. Det angick förstås inte honom, var och en måste ju kunna göra sitt jobb oavsett vilka chefer man hade. Sen försökte han sammanfatta vad man visste och inte visste. Han hade sysslat med mordutredningar i snart sjutton år, att det tog tid visste han och det störde honom inte det minsta. Det vanliga var att man tyckte sig streta i en evig motvind, att framstegen var så små att man knappt märkte dem förrän man veckan eller månaden senare kunde lägga samman. Det här helguppehållet hade ändå inte varit så dåligt, det fanns en hel del att göra i stället för att sitta och grubbla. Det var bra. Grubbla behövde man inte, det var för amatörer och privatspanare, här fanns faktiskt jobb. Det faktum att han inte hade en aning om vem och varför bekymrade honom just nu inte det minsta. Jobbet var det viktiga. Skötte man det så gav det ibland resultat, påfallande ofta faktiskt. Bara inte grubbla eller tänka storstilat. Inga visioner, bara kneg, så löste det sig nog. *** Erik Ponti var för andra gången tillbaks från Groznyj, det som varit Tjetjeniens huvudstad. Den här gången hade han såvitt han själv gissade en form av amöbadysenteri med sig. Det var ett överkomligt pris, han hade ju livet i behåll. Dessutom var amöbadysenteri ett handfast argument mot den nye chefen som med allt större beslutsamhet försökte införa företagsekonomiska begrepp som journalistisk måttstock. Erik Ponti hade




06-07-17

16.19

Sida 204

andra gången stannat sjutton dagar, längre än någon annan västerländsk journalist, och enligt en hemgjord tabell av nye chefen hade kostnaderna per sänd minut blivit rätt höga, om man räknade alternativkostnader i form av utrikesjobb som andra hade uträttat på redaktionen medan Erik Ponti var borta. Det var inget motargument att han sänt material till tre tjugominuters inslag i utrikesmagasinet Gomorron Världen och P 1:s eftermiddagstimmar, eftersom de programmen var ”andra kostnadsställen”. Däremot var det ett motargument att han hade amöbadysenteri, eftersom det antydde att han i vart fall inte vältrat sig i lyx och bekvämlighet på sin något förlängda expedition. Politiska eller journalistiska argument bet inte på chefen, eftersom han var en ny typ av chef. Ur Erik Pontis synvinkel var det viktiga med kriget i Tjetjenien att det kunde avgöra den ryska regimens aptit på kommande krigsexpeditioner, i första hand mot andra uppstudsiga republiker i Ryssland, i sista hand mot Sveriges grannar i Baltikum. I den meningen var tjetjenernas sak också Baltikums och därmed Sveriges sak; ett nytt utrikesbråk hade just brutit ut mellan Carl Bildt och statsminister Ingvar Carlsson som gällde huruvida Sverige skulle kunna förhålla sig ”likgiltigt” om Ryssland gick in i exempelvis Estland. Kriget i det forna Jugoslavien uppfattade Erik Ponti som en isolerad tragedi utan fortsättning in i övriga Europa, dessutom ett krig på bekvämt transportavstånd och för Dagens Ekos del flitigt täckt av korrespondenten i Wien. Men när den ryska konkursdiktaturen grep till vapen så kunde de långsiktiga konsekvenserna bli mycket värre än någonsin kriget i Bosnien; inte för de direkt inblandade, inte för offren, inte för de barn som fick sina ben amputerade, men för omvärlden. Men den typen av resonemang var inte särskilt gångbar i det klimat som uppstått i redaktionens ledningsgrupp sen den nye chefen kommit dit. Täckte man krig i Bosnien fick man ut mer per investerad kostnad både per sänd minut och per något som den nye chefen




06-07-17

16.19

Sida 205

kallade identifikationsvärde. Eftersom lyssnarna var mera vana vid lidande i Bosnien hade de lättare att identifiera sig med det lidandet än med lidande någon annanstans, var tanken. Erik Ponti hade bott i Nazran i Ingusjien, nio mil från Groznyj, i ett litet ruffigt hotell utan centralvärme som hette Diwan. De hade delat rum, fem journalister tillsammans. Om man nu skulle räkna de två ryssarna som kolleger eftersom de var ständigt asfulla och aldrig kom iväg på morgnarna när journalistexpeditionerna avgick mot Groznyj. De hette Jura och Zjenja och var utsända från Ostankino i Moskva, den TV-kanal som ansågs vara mest Jeltsinvänlig. Möjligen hade de ett dilemma att lösa, konsten att inte rapportera Jeltsinfientligt, som de dränkte i ohyggliga mängder Stolichnaja. En av dem, Jura, var såvitt Erik Ponti kunnat observera inte ur sina kläder på en vecka. Det luktade därefter i rummet. Någon annan praktisk lösning hade inte varit möjlig, Groznyj var avskuret från alla kommunikationer och journalisterna måste varje dag tillbaks den nio mil långa vägen till Nazran för att hitta fungerande telefoner. Erik Ponti hade slagit sig ihop med Expressens korrespondent och hans ryske fotograf. Journalister gjorde gärna så i krig, särskilt om man inte konkurrerade inom samma medium, att man gick samman flera man, skyddade sig som småfisk som bildar stim. Åtminstone i den egna föreställningsvärlden var det lättare att överleva på så vis. Bara en gång på denna resa hade han sett döden, sin egen död, på nära håll. Det var en morgon när allt verkat lugnt och de var i två bilar på väg in mot Groznyj och hamnade i en tjetjensk spärr. Det skulle normalt inte vara särskilt farligt, eftersom tjetjenerna självklart uppfattade alla icke-ryska journalister som en sorts allierade och vilken snabbmobiliserad grönsakshandlare som helst borde begripa att såna fick man inte skjuta. Men i bilen bakom fanns två ryssar som inte var journalister, och plötsligt hade de alla kommenderats ur bilarna. Just då lyssnade Erik Ponti på BBC i sin kortvågsradio och när han steg ut med radion mot




06-07-17

16.19

Sida 206

örat och antennen spretande, fick en av tjetjenerna för sig att han sände meddelanden i stället för att lyssna och sköt ett halvt magasin i marken framför Erik Ponti och riktade sen automatkarbinen mot magen på honom. Erik Ponti mindes fingret på avtryckaren och hur hans magmuskler spänt sig och dragit ihop sig. Han tänkte inte, han log. Sen skakade han på huvudet och höll med en mycket långsam rörelse fram radion och berättade vad det var och att han var skandinavisk journalist. Krisen var över på några sekunder. Han brukade, som en sorts besvärjelse, skämta om att han var jävligt trött på att snorungar i jeans och gymnastikskor siktade på honom med en kalasjnikov, det måste nu ha hänt honom ett trettiotal gånger i ett tiotal länder. En av hans äldsta journalistvänner hade dött just så i Uganda. Men om det fanns någon bild som föreställde tredje världen, denna tredje värld som han trodde sig kunna stödja genom att sprida kunskap i den första världen, så såg den ut just så. Småpojkar i gymnastikskor och jeans med en kalasjnikov i handen, småpojkar som inte kunde skilja en amerikan från en svensk och dessutom på goda grunder misstrodde den västerländska journalistiken. När han fick sina första intryck av de tjetjenska motståndsmännen inne i Groznyj hade han blivit övertygad om att det skulle bli ett kort krig. De var inte soldater, de var en hoprafsad milis, beväpnade civila som skakade sina automatkarbiner över huvudet och rabblade tappra fraser och försäkringar om att Allah är stor så fort de såg en TV-kamera. Men när den ryska armén anföll så var anfallet huvudlöst och halvhjärtat och bestod mest av artillerield och bombningar på måfå. Någon av de första dagarna lyckades en rysk stridsvagnskolonn köra in i den egna artillerielden; de överlevande gav fort upp. De ryska soldater han lyckades träffa utanför Groznyj på väg tillbaks mot Nazran visade sig vara unga, nya rekryter som kommit från när och fjärran i Sibirien och hade föga utbildning i annat än att hålla sina kaminer




06-07-17

16.19

Sida 207

vid liv nattetid. Någon av beslutsfattarna i Kreml hade skickat det sämsta Ryssland kunde prestera. Alternativet skulle vara att Ryssland helt enkelt inte kunde förmå bättre. Men det var svårt att tro. Exempelvis var flyget som anföll bara andra klassens arméflyg, det ryska flygvapnet borde haft resurser att lägga Groznyj i aska och ruiner på någon timme. Men kriget drog ut på tiden, om det berodde på intriger i Kreml eller rysk oförmåga, och därmed växte storyn om Groznyj. Den blev till och med internationellt viktig så länge de amerikanska TV-fotograferna kunde hålla intresset uppe för att gå ut och fixa lite bang-bang, som det hette på deras språk. De riskerade varje dag livet för att få ihop lite fräsch bang-bang. Sen tröttnade de och for hem. Expressenkollegan hade hittat en uppehållande vinkel som Erik Ponti också hakade på. Det var Misja Jepifantsev, åtta år gammal. Misja hade fått båda sina ben amputerade efter ett ryskt bombanfall och när han låg där i sjukhussängen med de blodiga bandagerade stumparna väckte han de svenska journalisternas självklara entusiasm. Sådana bilder kunde skapa lika mycket stämning hemma i Sverige som en sjuk noshörningsunge i Kolmården. Expressen gjorde Misja till en stor grej, färgbilderna måste ha dragits upp över hela uppslag hemma, och Erik Ponti hängde på och det slutade med en insamling i Sverige som gjorde att åttaårige Misja fick nästan lika mycket pengar som den döda noshörningsungen. För Erik Ponti var det där en fördröjningstaktik för att hålla sig kvar på platsen, för hans nye chef var det frågan om ett identifikationsobjekt av hög och ren verkan. I vilket fall fungerade det uppehållande. Till slut hade hans psyke inte stått emot. Kylan, hopplösheten i själva kriget, det dagliga risktagandet, den vidriga maten, stanken på hotellrummet men framför allt tiden som gick utan att det kom till avgörande, det han skulle behöva förklara när han kom hem efter en för lång resa, allt detta sammantaget fick honom att ge upp och resa hem när Groznyj visserligen symboliskt kontrollerades av de ryska




06-07-17

16.19

Sida 208

trupperna men krigsslutet ändå var långt borta. Han hade intervjuat Dudajev, tjetjenernas ledare, en av de sista dagarna denne befann sig inne i Groznyj. På sin knaggliga ryska hade han bara ställt några självklara frågor, hur går kriget, när kommer ni att ge upp, när kommer ni att vinna och så vidare. Och förstås bara fått självklara svar. Men eftersom intervjun ägde rum mitt under ett bombanfall så att man inte bara hörde dova explosioner i bakgrunden utan vid något tillfälle också glas som krossades i rummet där de satt, och eftersom det var den bevisligen sista intervjun som gjorts med frihetsledaren av västerländsk eller rysk press, så hade Erik Ponti pluspoäng. Intervju med svårfångad person under bombanfall ger journalistiska pluspoäng. Det påverkar inte det journalistiskt heroiska i reporterns insats om det som sägs sen är struntprat. Erik Ponti hade gjort det fullt medvetet, till och med spelat det enklaste av machospel med den tjetjenske ledaren – frågat om han var rädd för lite ryska bomber – för att ta hem poängen. Det hade också varit ett sätt att vinna tid, få större utrymme, sända fler inslag. Någon politisk eller intellektuell mening med intervjun fanns knappast. Men det var sånt man hyllades för när man kom hem, det var sånt som kunde inbringa journalistpriser och prestige och det var det enda effektiva motmedlet mot ny chef som räknade lönsamhetspoäng i uppställda tabeller med identifikationskvot i tabellens ena axel och kostnad per sänd minut i den andra. Han hade alltså journalistiska hjältepoäng, om än aldrig så sakligt meningslösa, och amöbadysenteri med sig hem. Det skulle skydda honom på det första ledningsgruppmötet. Hans blekhet, hans ringar under ögonen och påtagliga sömnbrist och det faktum att han måste springa ut på toaletten då och då skyddade honom också. Moderna företagsekonomiska formelhummanden versus amöba alltså, så stod det. Han kom några minuter extra tidigt till jobbet för att hinna med




06-07-17

16.19

Sida 209

toalettbesök före mötet, klarade av den saken och stod sen en stund framför anslagstavlan i centralredaktionen och betraktade vadslagningsoddsen. Man skulle sätta hundra kronor på när Expressens senaste chefredaktör Olle Wästberg skulle få sparken, närmast vann. Och så kunde man sätta hundra kronor på vem som skulle bli efterträdare. Erik Ponti funderade kort, sen skrev han in sig på ett ledigt datum i slutet av februari där det var tätt med förslag. Han satte ytterligare hundra kronor på att de skulle utnämna den kvinnliga kulturredaktören som efterträdare; självklart borde könskvoteringstricket följa på politikertricket. Sen var han klar för sitt första ledningsgruppsmöte på länge. Det kändes snabbt att han hade kommit hem till verkligheten, till det som gällde som verklighet fjärran från riktiga människors död under ryska bomber. För den nye chefen hade ånyo tänkt under helgen och uppvisade nu sin flamboyanta ledarstil genom att med stort blädderblock och färgpennor beskriva innebörden av tempoförlust, ta initiativ, ta ledningen i loppet, synergier och så vidare. Orden betydde förstås inte ett skvatt, men Erik Ponti blev inte det minsta förbannad eftersom han ändå betraktade detta tramsande som en kort men pinsam övergångsperiod i redaktionens periodvis turbulenta historia; senaste chefen hade fått sparken för att han inte ville stiga ur sängen bara för att Estonia hade sjunkit. Sådana där idioter skulle komma och gå, det var den svenska ordning som hade införts under det svallande högerupproret på åttiotalet och stämningarna låg ju självklart kvar hos alla dem som sysslade med management eller ledarskap och utnämnde varandra och gav varandra fallskärmar till skydd mot fiasko. Eller som belöning för fiasko, eftersom det var först då man kunde få tjugo miljoner, inte om man skötte sig. Dessa människoföraktande typer hade inte förändrats av en så futtig omständighet som att deras bemanning, folket alltså, i senaste valet bett alla räknenissar fara och flyga. Så åtminstone fem år till skulle man ha det så här, oavsett hur dessa nya chefsämnen bytte stolar med varandra och vem som kom till




06-07-17

16.19

Sida 210

Dagens Eko. Vem som än skulle bli näste man så skulle det säkert bli någon som inte visste något om jobbet, eftersom det var fint att inte veta något om den verksamhet man skulle bli chef över. Följaktligen skulle det pladdras av bara helvete på de kommande årens möten. Men sen kunde man ju gå tillbaks in på redaktionen och börja jobba. Det tog lite tid, det var det hela men inte värt att ta strid för eller reta upp sig på. När den nye chefen till slut började tappa fart och leta efter ord ansåg Erik Ponti att det var dags att ursäkta sig och gå ut på toaletten, eftersom han då skulle komma tillbaks lagom till mötets mer konkreta innehåll. ”Montezumas hämnd”, viskade han urskuldande och slank ut. Han hade beräknat tiden lite snålt och fick halvspringa den sista biten i korridoren. När han kom tillbaks in i sammanträdet såg han att kamraterna hade börjat räta lite på ryggarna och plocka efter anteckningar och att inrikeschefen skruvade på sin hörapparat. Det var ett tecken på att själva det dynamiska ledarskapet var avklarat för den här gången. Den nye chefen hamrade just in sina tre slagord på blädderblocket medan han pekade på dem: Tempoförlust – initiativ – leda loppet. Man började traditionellt med inrikesredaktionen som hade en del att syssla med till följd av gräl mellan Carl Bildt och statsministerns kansli om läckor från Utrikesnämnden. Det mesta var rutin, utom möjligen frågan om man skulle ta upp Expressens lilla knorr om att Gudrun Schyman fått skarp tillsägelse av kungen för att hennes mobiltelefon inte varit avstängd på sammanträdet. Men det föll på att mötet, förutom kungen själv, bara hade partiledarna och en kanslichef närvarande och att alla var förbjudna att yttra sig om mötenas innehåll, att andrahandskällor var osäkra kort; att dessutom vara tredjehandskälla efter en Expressenreporter föreföll omöjligt när det visade sig vem det var, en av deras mest ökända. Och att intervjua Gudrun Schyman själv skulle inte heller gå, hur road hon än kunde tänkas vara över att klaga på kungen, eftersom också hon hade tystnadsplikt.




06-07-17

16.19

Sida 211

Den nye chefen höll sen en liten parentation där han på nytt upprepade sina slagord från det stora blädderblocket som introduktion till idén att rättsredaktionen skulle ta upp seriemorden på utlänningar i en ny sväng. Man hade nämligen fått slag på en nyhet, som rättsredaktionschefen nu redogjorde för. Enligt rätt bra källor hade det mördats ännu en svartskalle, den här gången utanför Västerås. I vart fall hade det tillsatts en åklagare som förundersökningsledare, vilket tydde dels på att det var mord och dels på att det kunde finnas en misstänkt person. Offret hette Newzat Özen och hade varit musiker. ”Vad vi kanske vet är att en turk utanför Västerås kanske har blivit mördad?” klippte Erik Ponti av för att provocera fram en snabbare redogörelse. ”Hur vet du att han är turk?” frågade rättsredaktionschefen förvånat, utan spår av aggressivitet. ”Newzat Özen”, suckade Erik Ponti. ”Han är i vart fall inte norrbottning, möjligen kurd. Hur har han blivit mördad?” ”Det är det vi inte vet …”, sa rättsredaktionschefen dröjande, väl medveten om svagheten i beskedet. ”Alltså. En turk har kanske blivit mördad utanför Västerås, men i så fall oklart hur”, konstaterade Erik Ponti. Det blev generat tyst i rummet. Den nye chefen som backat upp idén såg ut som om han utkämpade en hård kamp inom sig innan han lät den falla utan att ta strid och vände sig sen till Erik Ponti, som snabbt rabblade de utrikesämnen som stod högst upp på dagordningen, fredsprocessen i Mellanöstern, Anita Gradins senaste förehavanden i Bryssel, Margareta Winbergs eventuella möte med Brigitte Bardot i någon djurfråga och en avlyssningsskandal i Frankrike som kunde påverka det kommande presidentvalet. Allt var under kontroll och på ingång, utom möjligen det där franska eftersom den nye korren i Paris inte kunde franska. Det sista sa Erik Ponti i förbigående som ett självklart konstaterande. Alla i rummet visste att han själv och den nye chefen hade grälat




06-07-17

16.19

Sida 212

om den utnämningen. Det var ändå bara en karriärjournalist som snart skulle stjälpas av på någon ambassad. ”Det där med Brigitte Bardot låter ju som en fräsch vinkel”, sa den nye chefen med tillkämpad journalistjargong som lät ungefär som när den äldre generationen ska prata slang med den yngre generationen. ”Det tycker jag med”, sa Erik Ponti. ”Jag är faktiskt nyfiken på vad Brigitte Bardot har att säga till den svenska jordbruksministern, så det satsar vi nog på.” ”Är du inte lika nyfiken på vad Winberg har att säga Brigitte Bardot?” frågade den nye chefen. ”På vilket språk då?” svarade Erik Ponti med lite spelad trötthet. Eftersom den nye chefen inte kunde komma på någonting kvickt och ledarskapsmässigt att svara upphörde mötet automatiskt genom att deltagarna demonstrativt började skrapa med stolar och resa på sig. Redan på väg ut från mötet började de diskutera dagens jobb och arbetsfördelning. Eftersom inrikes hade händerna fulla med det där Bildt-Carlsson-grälet bad de Erik Ponti hoppa in och göra en liten intervju med utrikesministern om vad som menades med neutralitet, eftersom de bråkade om det också, och han nickade trött att det skulle han fixa så fort hennes excellens gav audiens. De hade emellertid redan fixat tid med henne, så Erik Ponti fick via en kort sväng till toaletten sätta sig i en bil och köra ner till utrikesdepartementet. Han kom i god tid, hann läsa på och besöka en ny toalett med en intressant spolanordning i antikt porslin och sits i mörkt ädelträ innan han släpptes in i hennes excellens arbetsrum som onekligen förde tankarna till svunnen storhet, betydligt mer svunnen än det som varit före valet. Hon visste vad frågan gällde och de klarade av hälsningsceremonierna fort och satte sig i en blå gustaviansk soffgrupp utan vidare förhandssnack. Erik Ponti riggade upp en mikrofon på det gracila bordet framför sig och såg ner i sina anteckningar medan hon slog upp det ena benet över det andra och lutade sig något bakåt. Han kände sig




06-07-17

16.19

Sida 213

trött och matt och det var ändå bara en idiotintervju med någon som könskvoterats till ett jobb som hon inte dög till och följaktligen skulle vara rädd och inte säga någonting vettigt om någonting. Det föll honom ändå in att det åtminstone kunde bli något litet skämt till redaktionens julfest, där man av tradition spelade upp fåniga band för varandra. ”Sveriges nya dogm när det gäller neutralitet lyder så här”, började Erik Ponti och läste innantill. ”Vår politik syftar till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde. Så är det formulerat?” ”Ja det stämmer, så är det formulerat”, svarade utrikesministern med ett något omotiverat leende som ändå inte syntes i radio. ”Vad betyder vårt närområde?” frågade Erik Ponti. ”Jaa, det hör man ju nästan på uttrycket, det betyder framför allt dom länder som ligger närmast oss”, svarade utrikesministern. ”Framför allt?” frågade Erik Ponti. ”Ja just det. Framför allt”, svarade utrikesministern med en plötslig glimt av osäkerhet i ögonen; så där var det alltid, politiker var rädda för korta och enkla frågor. ”Om ett EU-land som inte, framför allt, ligger väldigt nära Sverige hamnar i krig, är vi då neutrala?” frågade Erik Ponti långsamt och tydligt. Han upplevde nästan skamset en viss sadistisk förtjusning i det han tänkte göra. ”Vi ska alltid syfta till att hålla vårt land utanför krig, men det kan finnas lägen när man kan misslyckas. Men det är ju ingen mening med att ställa hypotetiska frågor i ett sådant ämne”, svarade hon rabblande. ”Så då vet du inte vad den där formuleringen betyder?” frågade Erik Ponti med ett tonfall som om det var ett trött och självklart konstaterande. ”Ja alltså, vår politik syftar till att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde”, svarade hon med stigande osäkerhet i blicken.




06-07-17

16.19

Sida 214

”Jo det var ju där jag började fråga”, sa Erik Ponti. ”Låt mej försöka ställa frågan enklare. Är vi neutrala om ett EU-land attackeras utifrån?” ”Det handlar i första hand om vårt syfte”, rabblade utrikesministern innan hon hann tänka efter hur hon skulle svara. ”Men det handlar alltså om vad man bör göra i första hand och vad man bör göra i andra hand.” Erik Ponti väntade avsiktligt lite med sin följdfråga för att skapa en intressant paus efter den sista fånigheten. ”Vad är första hand och vad är andra hand?” frågade han sen. ”I första hand ska vi alltså vara neutrala”, svarade hon snabbt och självsäkert, nästan tillrättavisande, fortfarande som hon satt i TV. ”Jag har förstått det”, sa Erik Ponti och bedömde att han inte hade så mycket tid kvar om han ville göra en home run, en ren och oklippt bortgöring av politiker. ”Så då inställer sej den intressanta frågan om vad som är andra hand?” fortsatte han utstuderat lugnt, nästan bekymrat. ”Ja det kan man ju fråga sej”, sa utrikesministern och drog in andan medan hon försökte tänka ut en följande ramsa. ”Tack så mycket!” klippte Erik Ponti av och började sen omedelbart plocka ihop sin utrustning. ”Skulle du inte fråga något om Bildts utspel!” sa utrikesministern förtrytsamt, eftersom det var det hon hade förberett sig på; Carl Bildt hade sagt att Sverige inte skulle kunna hålla sig neutralt om Estland anfölls av Ryssland och förmodligen hade hon en färdig, lagom dräpande formulering i det ämnet. ”Nej”, sa Erik Ponti när han reste sig och artigt sträckte fram sin hand och bockade, ”jag skulle bara fråga landets utrikesminister om hon kunde förklara vår neutralitetspolitik. Jag ber att få tacka för att jag har fått ta upp din tid.” Han gick därifrån med blandade känslor. Det hade funnits en tid när ett så skenbart enkelt spel för att sätta en utrikesminister schack matt i några drag hade gjort honom på gott humör i flera dagar; dess-




06-07-17

16.19

Sida 215

utom hade det ju varit ett äkta home run, bortgöringen var exakt lika lång som sändningstiden. Men han antog att det inte bara var åldern som dämpade hans entusiasm och han insåg redan att han när han kom tillbaks upp till Sveriges Radio bara skulle kasta in bandet och säga att det var klart och redigerat, färdigt för sändning, utan vidare kommentarer. Och sen skulle han gå in i en studio och prata in tjugo sekunders introduktion om att det var just det självklara eller inte självklara i den nya neutralitetspolitiken som utgjorde ett av de senaste trätomomenten mellan oppositionen och regeringen. Och här kom utrikesministerns klargörande i ämnet … Det var för lätt. Och frågan, för honom själv, var dessutom om det egentligen var viktigt. Var det det här han skulle göra i femton år till, var det det här som var meningen, var det inte som att bli Säpochef? Vem skulle minnas Misja Jepifantsev, åtta år gammal med båda benen amputerade i blödande förband som gjorde sig utomordentligt på färgbild? Vem skulle minnas honom längre än en död noshörningsunge eller en bortgjord utrikesminister? Det fanns ett uttryck som Erik Ponti allt mer ofta kom att tänka på, vanligt i journalistiska högtidstal: ”Att bedriva nyhetsjournalistik är att skriva i sanden.” Han avskydde det uttrycket. Delvis därför att det var sant, delvis därför att det var det hörn av verkligheten där han målat in sig själv. Det var inte så han hade tänkt. Det var som att bli Säpochef, det hörn där den där försiktige, lite prudentlige och jävligt artige unge Carl, som han mindes honom svagt, hade målat in sig själv. Antagligen satt de i samma båt. *** Carl var osäker på om de lät honom vänta ute vid fikusen för att demonstrera någonting eller om det berodde på att de verkligen var upptagna, eller fortfarande inte hade enats om hur de skulle hantera




06-07-17

16.19

Sida 216

det glödande kol som de hade fått i sina knän. Han hade ingen avsikt att ställa till bråk. Det han hade gjort var mycket enkelt, han hade sammanställt en slutrapport i frågan om ubåtshändelser med tonvikt på resultaten av de samtal han hade fört i Moskva som den förra regeringens särskilde emissarie. För hans egen del tyckte han bara det var skönt att han hade fått jobbet ur händerna eftersom han numera hade helt andra arbetsuppgifter som han rimligtvis måste betrakta som mycket viktigare. Han tyckte inte ens att frågan var särskilt dramatisk, att en moderat statsminister skulle använda materialet på ett sätt och en socialdemokratisk statsminister på ett annat sätt var väl självklart. De hade olika smak för ubåtar och det var deras sak, inte hans eftersom han sysslade med fakta och inte politik. Att de skulle hemligstämpla hans rapport med hänsyn till Sveriges förbindelser till främmande makt höll han för självklart. Men de borde ju i sin tur hålla för lika självklart att han inte skulle gå ut på någon politisk arena och polemisera mot dem, vad de än tänkte göra av saken. De visste att han visste. Men de borde också veta att han inte skulle lägga sig i deras politik. Hans tankar fladdrade iväg åt annat håll, han skulle ändå aldrig ha något mer att göra med rysk marin verksamhet på svenskt territorium, av flera skäl. Han upplevde sig inte ens längre som sjöofficer, i vart fall var han utklädd till änkeman, tänkte han, i stället för ämbetsman, men rättade sig fort. De släppte till slut in honom, efter så lång tid att han hade övervägt att gå därifrån men ändrat sig eftersom hans egen tidpassningsteater knappast kunde appliceras på landets statsminister. Statssekreteraren Lars Kjellsson var dyster när Carl kom in. Av två skäl, det ena gällde den där förbannade ubåtsrapporten på mer än tvåhundrafyrtio sidor, det andra skälet var av mer privat natur; han hade varit i en fjällstuga för att lappa ihop ett havererat äktenskap och allt hade gått åt helvete, från det ögonblick när han fick motorstopp i snöstorm och framåt. Men han noterade ändå att Carl gjorde ett avspänt intryck. Solbränd var han också, hade haft bättre tur i fjällen




06-07-17

16.19

Sida 217

tydligen. Statsministern hade tagit av sig sin kavaj för att markera lugnt samtal och pekade på soffgruppen. Carl gick och satte sig, utan att ta av sig sin kavaj. ”Jaa, vi har ju inte hunnit studera din rapport i detalj än”, började statsministern på ett sätt som gjorde att både hans mycket förtrogne Lars Kjellsson och Carl kunde höra att han inte var nöjd och glad. Hans röst avslöjade honom, graden av raspighet sa omedelbart om han var spänd eller tillfreds. Nu var han definitivt spänd. ”Nej, det kan jag förstå”, svarade Carl, ”det är ju mycket teknik och sånt. Men för min egen del hoppas jag att det här jobbet är över, det har ju blivit en del sena nätter som ni förstår. Vad jag menar är alltså att för min del är den här arbetsuppgiften nu förhoppningsvis avklarad. Fast jag ställer naturligtvis gärna upp om det finns behov av klargörande.” ”Det tror jag inte”, sa statsministern vaksamt, ”som läget är nu så är det nog inte så klokt att rota mer i den här saken. Vad jag menar är att vi har ändå fördelen av ett regeringsskifte och då kan man ju passa på att rensa undan en del irritationsmoment.” ”Jag förstår”, sa Carl fastän han var osäker på om han egentligen förstått. ”Men från Säpos synvinkel finns inga förestående insatser som jag kan se i alla fall.” De två andra utbytte en osäker blick och Carl tvingade sig till ett litet leende för att de skulle förstå att han hade viftat undan deras bekymmer med ett skämt. ”Det var ju på sätt och vis trösterikt att höra”, sa statsministern och prövade också han ett litet leende. ”Det betyder att vi oss emellan kan se den här saken som avklarad, antar jag.” ”Naturligtvis”, sa Carl och tänkte något som han absolut inte sa om att saken kanske inte var avklarad där ute på den politiska arenan. ”Bra!” sa statsministern lättad och såg på klockan, antagligen därför att han just nu fått en timme ledigt eftersom Säpochefen inte antydde att han behövde brottas ner på golvet och beläggas med munkavle, en procedur som möjligen skulle ha tagit mycket tid. ”Då




06-07-17

16.19

Sida 218

har vi klarat av det, det var ju skönt. Och då tror jag vi är klara såvida inte du har någonting …” Det sista som var sagt som en ren artighet betydde egentligen ajö. ”Jag har faktiskt någonting”, sa Carl. ”Det är ett ovanligt ärende, men jag tror det kan bli snabbt avklarat. Jag har kallats som vittne till en militärrättegång i Moskva. Och jag har för avsikt att resa.” Statsministern och hans statssekreterare såg en stund på honom som om de försökte utröna om de var föremål för ett sarkastiskt skämt eller om deras Säpochef hade blivit tokig. Men Carls ansikte gav dem inga upplysningar, han log inte men han såg fullkomligt lugn ut. ”Om jag hörde rätt …”, sa statsministern tveksamt. ”Det gjorde du!” klippte Carl av. ”Det gäller Tjivartsjev, han riskerar dödsstraff.” ”Vem är Tjivartsjev?” frågade Lars Kjellsson sekunden innan statsministern kom sig för. ”Jaha”, sa Carl med en suck. ”Ni känner inte till … nåja, allt finns i underrättelsearkivet, en fullständig rapport för hela operationen, jag har själv skrivit under den. Det gäller alltså något som Carl Bildt och John Major kom överens om för två år sen. Visst samarbete mellan svensk och brittisk underrättelsetjänst, även operativt. Min ryska källa, som gjorde operationen möjlig, har avslöjats, står nu inför rätta. Men ni känner alltså inte till operationen?” ”Nej. Vi känner. Inte till. Operationen. Carl Bildts påfund förstås?” frågade statsministern sammanbitet. ”Ja, han var statsminister för två år sen”, svarade Carl utan att röra en min. ”Jag fick vissa instruktioner från honom och dom följde jag till punkt och pricka. Vill ni att jag ska föredra ärendet kortfattat och muntligen så gör jag det gärna.” ”Jatack, det tror jag vore utomordentligt lämpligt”, sa statsministern och såg på nytt på sin klocka, den här gången för att bedöma hur länge han kunde lyssna på något som alldeles säkert var intressant och som nästan lika säkert rörde utrikespolitiska dumheter av den nuvarande oppositionsledaren.




06-07-17

16.19

Sida 219

Carl berättade kallt och i punkter, lite stackato för att både undanröja känslor och för att vinna tid. Den brittiske premiärministern John Major och den svenske statsministern Carl Bildt hade, efter framställan från Hennes Majestäts hemliga tjänst, beslutat att ett antal svenska underrättelseofficerare på den operativa sidan, under Carls befäl, skulle ställas till brittisk disposition. Problemet gällde en rysk operation på brittiskt territorium. Något som måste uppfattas som postsovjetiska strukturer inom den ryska militärledningen hade börjat genomföra operationer på eget bevåg, på brittiskt territorium, som, om de avslöjats offentligt, hade lett till en omfattande diplomatisk kris. Det gällde att stoppa dem innan saken blev offentligt känd. Vilket man gjorde. ”Postsovjetiska strukturer”, muttrade statsministern misstänksamt, ”är det inte ett sånt där uttryck som Carl Bildt svänger sig med?” ”Det är möjligt”, sa Carl avmätt. ”Men i så fall har han fått det från mej. Jag har bara översatt uttrycket från ryska.” ”Vad gick dom där postsovjetiska operationerna i Storbritannien ut på?” skyndade sig Lars Kjellsson att fråga som om han ville vifta bort frågan om den moderate oppositionsledaren innan hans chef hann gräva ner sig i den. ”Dom mördade handplockade experter inom försvarsforskning, med tonvikt på vissa submarina specialiteter. Maskerade skickligt morden som sexuellt orienterade självmord av, ska vi säga, brittisk typ?” svarade Carl. ”Och vad gjorde ni?” frågade statsministern som hade svårt att se någon logisk koppling till svenska intressen i det han hade hört. ”Vi uppspårade med olika metoder dom ryska operatörerna och eliminerade dom”, svarade Carl besvärat. Han förutsåg detaljfrågor av ett slag som han inte tyckte om att diskutera med politiker. ”Betyder det där vad jag tror att det betyder?” frågade statsministern och skruvade ogillande på sig. ”Ja, det gör det”, svarade Carl. ”Vårt arbete hade i alla faser stöd av




06-07-17

16.19

Sida 220

brittisk lagstiftning. John Majors regering har sanktionerat varje insats som genomförts av svensk personal, till och med belönat oss.” Statsministern suckade och utbytte en lång blick med Lars Kjellsson, som om han ville tala med tankeöverföring utan att blanda in Carl. ”Genomfördes ytterligare någon sån där operation på utländskt territorium under Carl Bildts tid i det här tjänsterummet?” frågade han till slut med ett försök att låta len i rösten som misslyckades kapitalt. ”Nja”, sa Carl tveksamt eftersom han inte kunde förstå det ogillande som nu strömmade mot honom. ”Vi kom mycket långt i förberedelserna för ett fritagningsförsök av dom där tre svenskarna i Bagdad.” ”Hur långt då?” frågade Lars Kjellsson med en brådska som antydde att han ville förekomma sin chef. ”Vi satt startklara i helikoptrar på saudiarabiskt territorium … har inte det här föredragits i Utrikesnämnden?” svarade Carl förvånat. ”Kanske inte i alla delar”, sa statsministern surt. ”Och sen?” ”Just när vi skulle utgå tog jag en sista radiokontakt med Stockholm och då fick vi veta att det där brevet från kungen hade ordnat saken. Men allt detta finns också i underrättelsearkivet.” ”Finns det någon risk att det här läcker ut?” frågade statsministern. ”Det finns alltid en sådan risk men jag bedömer den i alla fall som mycket liten”, svarade Carl med ansträngt bibehållen artighet. Han kunde inte förstå vari det fanns ett politiskt bekymmer. ”Men ni måste ju ha varit många inblandade i sådana förberedelser, många som vet alltså?” invände Lars Kjellsson. ”Jo, det kan handla om tretti, fyrti personer”, medgav Carl. ”Men antingen är dom militär personal som inte läcker därför att det finns ett väldigt övertygande militärt skäl att inte läcka. Eller också är dom anhöriga till dom frisläppta svenskarna. Och jag tror vi kunde övertyga dom anhöriga om att inte skada andra svenskar som i framtiden kunde hamna i samma belägenhet. Genom att tala om vad vi har i bakfickan så att säga. Därför bedömer jag, trots dom många inblandade, läckageriskerna som rätt små.”




06-07-17

16.19

Sida 221

”Du sa att den militära personalen hade ett militärt skäl att hålla tyst, vad skulle det bestå i?” frågade statsministern nästan aggressivt. ”Dom flesta som deltog i operationen blev naturligt nog besvikna över att den stoppades i sitt sista och avgörande skede”, svarade Carl dröjande medan han försökte begripa vad som var fel. ”Det var alltså lätt att övertyga dom om att bevarad sekretess var en förutsättning för att kunna göra om det hela, med just dom inblandade specialisterna. Därför håller dom nog tyst.” ”Och den här ryssen, för att återgå till det, han som ska ställas inför militärdomstol i Moskva? Hur kommer han in i det här?” frågade Lars Kjellsson för att styra bort samtalet från den nya och obehagliga kunskapen att Carl Bildt varit nära att sopa hem folkligt jubel, återvändande svenskar eskorterade av Viggen och allt spektakel som skulle ha blivit följden. ”Generallöjtnant Jurij Tjivartsjev var biträdande chef på den militära ryska underrättelsetjänsten GRU, dom heter detsamma i dag som på sovjettiden”, började Carl något lättad över att ovidkommande sidospår äntligen var passerade. ”Han har nu avslöjats som min viktigaste källa, den som gjorde det möjligt för oss och britterna att komma till ett snabbt och diskret avslut på den där ryska operationen i London. Han är anklagad för spioneri och landsförräderi.” ”Men det låter ju som om han är skyldig i så fall”, konstaterade statsministern med ett uttryck som föreföll Carl som lättat. ”Vad skulle det vara för vits med att du for över och deltog i en rättegång?” ”Hans försvarsadvokat tycks tro att det skulle vara stor vits i alla fall”, svarade Carl och gjorde sen en kort paus för att kontrollera sin plötsligt uppflammande aggression. ”Han har erkänt dom faktiska omständigheterna men vill försvara sej med att det som skedde var bäst för Ryssland. Och på den punkten är det faktiskt lätt att hålla med honom.” ”Jag måste nog ändå säga att det förefaller mej utomordentligt oförenligt med din ställning som svensk chef för kontraspionaget, eller underrättelseofficer för den delen, att åka och vittna i en rysk




06-07-17

16.19

Sida 222

spionprocess”, sa statsministern med ett tydligt tryck i de högtidliga orden som gav intryck av beslut eller order. ”Man får väl ändå förutsätta att jag bara förväntas tala om just den här svensk-brittiska operationen, och där måste ju allt redan vara känt för ryssarna i sak. Generallöjtnant Tjivartsjev har ju erkänt såvitt jag vet”, svarade Carl hårt, kontrollerat vänligt. ”Kommer det här att leda till en massa publicitet?” frågade Lars Kjellsson som för att få igång frågan på nytt, låtsas som om det inte redan beslutats. ”Det kan jag inte tänka mej”, sa Carl snabbt. ”Det är ju en hemlig militär rättegång i en diktaturstat.” Det blev tyst i rummet. Carl sa ingenting eftersom han ansåg att bollen låg hos statsministern och statsministern tycktes tveka om hur han skulle gå vidare. ”Jag tycker fortfarande att ett sådant framträdande, under ed antar jag, i en, som du uttryckte det, rättegång i en diktaturstat, svårligen kan förenas med din ställning som svensk Säpochef”, sa han till slut. Han lät något plågad. ”Min kollega och vän Jurij Tjivartsjev har riskerat sitt liv för att lämna ut information som varit av stort värde för oss i Väst och egentligen av stort värde för hans eget land. Befinns han skyldig så är nog dödsstraff enda tänkbara påföljd, som juristerna säger”, sa Carl vädjande och höll i sista stund inne med sitt slutgiltiga argument. Men ingen av de två andra sa någonting, de utbytte bara en hastig blick som tydligen betydde just det, att de skulle uppträda som om sista ordet var sagt. ”Men det är klart”, började Carl om när han insåg att de inte ville diskutera saken mer, ”att om du verkligen är övertygad om att en sån här liten insats för att rädda en människas liv vore oförenlig med min ställning som Säpochef, så är jag givetvis beredd att omedelbart lämna in min avskedsansökan.” De båda andra männen såg ut som om de hade fått en överraskande örfil men ändå gjorde allt i sin makt för att inte visa någon reaktion.




06-07-17

16.19

Sida 223

”Låt mej då bara göra en sak klar”, sa statsministern när han samlat sig, ”att det får inte bli en vana från din sida att hota med att avgå.” ”Naturligtvis inte, det här är en mycket ovanlig situation”, sa Carl lättad över att ha vunnit så snabbt. ”Och för att återgå till det där med läckagerisker, det är alltså ingen TV-sänd rättegång eller nåt annat nydemokratiskt påfund som väntar?” frågade Lars Kjellsson. ”Kan jag som sagt inte tänka mej, situationen är ju lika känslig som genant för ryssarna”, svarade Carl fort och kände i deras blickar att han ändå inte avvärjt deras farhågor. ”Och jag gör inga intervjuer i vare sej TV eller Expressen i det här ämnet”, försökte han skämta. De log inte det minsta, bytte en kort snabb blick bara. Sen reste sig statsministern och sträckte fram handen. Han såg inte glad ut. Carl var ute ur rummet tio sekunder senare. På vägen bort mot hissarna försökte han förstå vari deras misstänksamhet och ogillande bestod, men han gav fort upp, ryckte på axlarna och nöjde sig med ett kort antagande om att det gällde något politiskt övervägande som inte angick honom. Så var det. Statsministern och hans närmaste rådgivare var fast förvissade om att deras akuta problem på intet sätt angick Säpochefen. Det förtretliga var emellertid att han kunde ställa till ett elände i en handvändning om han fick för sig att vissa hemligstämplar inte gällde. Just nu representerade han flera politiska problem, som alla på ett högst irriterande sätt kunde knytas till Carl Bildt och hans tid som statsminister. För det första den så kallade Hamiltonrapporten, som han just hade lämnat in. Rapporten var en systematisk sammanställning av allt material som hade att göra med ubåtskränkningar, verkliga och inbillade, sen åttiotalets början och fram till dagens läge. Där fanns antagligen ett litet avsnitt om en misstänkt mink också, allt annat skulle förvåna. Men referaten av flera års ubåtssamtal i Moskva, kopplade till tekniska och analytiska underrättelserapporter från




06-07-17

16.19

Sida 224

svenska källor och utländska källor, skulle nog inte motsvara allmänhetens senaste och mycket populära föreställningar. Den nye ÖB hade nyligen i ett kanske något impulsivt anfall av rättrådighet offentliggjort en årsrapport som i några luddiga formuleringar gav intrycket att de senaste årens samtliga ubåtslarm numera med vetenskaplig säkerhet kunde hänföras till simmande minkar; uppgifterna hade redan långt tidigare spritt glädje bland TV-reportrar av särskilt slag. Men nu såg det ut som faktum, och därmed stod den kände ubåtshetsaren Carl Bildt där med neddragna brallor, och hjälpsamma krafter någonstans i statsrådsberedningen hade passat på att släppa ut några citat ur ett brev som Bildt under sin tid som statsminister skrivit till den ryska regeringen. Följaktligen framstod han nu som en fåne och skulle snart jagas med blåslampa av otrogna TV-journalister som nog skulle visa sig lika okritiskt förtjusta i minkteorin som tidigare i miniubåtsteorin. Om Hamiltonrapporten skulle publiceras, vilket den absolut inte skulle, så var man tillbaks på ruta ett igen. Om Hamilton själv så mycket som knystade om innehållet i sin sammanställning skulle resultatet kunna bli lika trist för den nuvarande regeringen som trösterikt för den föregående. Och så skulle den förbannade ubåtscirkusen starta på nytt. Och som lök på laxen kom nu det här med diverse äventyrliga hjältedåd som Carl Bildt kokat ihop med John Major, av alla figurer. Och att Sverige varit minuter från en väpnad fritagning av kidnappade svenskar. Också de uppgifterna skulle, om de blev offentliga, skapa stora problem eftersom två nya svenskar nu satt kidnappade av någon gerilla i Colombia: den omedelbara reaktionen skulle kunna bli något i stil med att Bildt vågade och tog initiativ och fick loss sina kidnappningsoffer, men vad gör Carlsson? Hur mycket Bildt själv än skulle gnissla tänder den kommande veckan skulle han dock aldrig värja sig genom att röja hemligstämplad information som han fått tillgång till under sin tid som landets




06-07-17

16.19

Sida 225

statsminister. Sånt gjorde man bara inte. Dessutom var det brottsligt. Förmodligen var det sak samma med Hamilton. Det var inte så enkelt att de två männen bara hämnades på Carl Bildt, förlöjligade honom med taktiskt lämpliga citat och framställde honom som en storhetsvansinnig överklassfigur som snöat in för mycket på säkerhetspolitik. I vart fall var hämndmotivet helt underordnat ett politiskt motiv. Statsministern och hans medhjälpare kände en hjärtlig och fullkomligt uppriktig avsky för Carl Bildts sätt att spela med utrikespolitiska risker för att vinna inrikespolitiska fördelar. Det rörde sig om två helt olika politiska skolor. Hamilton var återigen ett typiskt exempel. Hade man inte förlorat valet 1991 efter det där förskräckliga äventyret på Sicilien så hade ju den improviserade utrikespolitiska verksamheten på Försvarsstaben fått ett tvärt slut. Nu blev det raka motsatsen, moderater som Bildt och Anders Lönnh hade förstås med pojkaktig förtjusning satt Hamilton och hans mannar i spel så fort de intagit sina tjänsterum. Det var ett både farligt och barnsligt sätt att bedriva politik. Därom var de två dystert tankfulla männen fullkomligt ense. ”Du får säga som president Johnson sa om den där Hubert Humphrey”, tröstade Lars Kjellsson när de vridit och vänt en stund på läckageriskerna. ”Vad sa president Johnson om Hubert Humphrey?” frågade statsministern irriterat. ”Det är bättre att ha honom inne i Vita huset så han kan pissa utåt än att han står där ute och pissar in”, förklarade Lars Kjellsson, insåg att poängen inte var hemma och förtydligade. ”Det gäller Hamilton också, tänk om du hade entledigat honom, om han gått ut från det här rummet som en enskild medborgare.” ”Han hade väl inte varit i stort mycket annorlunda läge än den där Bildt”, sa statsministern misstänksamt. ”Sekretessen gäller ju oavsett.” ”Mja”, sa Lars Kjellsson försiktigt, ”det är nog inte så att Hamiltons plötsliga avsked som Säpochef hade passerat obemärkt. Och hur




06-07-17

16.19

Sida 226

skulle du ha förklarat det, om vi antar att han är så snäll som du tror så att han inte sagt något själv?” ”Hälsoskäl, personliga skäl som jag naturligt nog inte skulle vilja utveckla”, svarade statsministern med en rynka i pannan eftersom han misstänkte att hans rådgivare inte tänkte ge sig så enkelt. ”Jovisst. Sen hade han åkt till Moskva, till den där militärrättegången, lojalt tyst. Men sen hade den där generalen blivit frikänd och så hade det plötsligt stått i ryska tidningar. Och så hade Hamilton kommit hem och bara så mycket som antytt i ena mungipan att han avgått för att rädda ett människoliv som, underförstått, du hade varit beredd att offra. Om du tycker att Carl Bildt rättvist och välförtjänt simmar i sin egen minkbur just nu så är det nog inte hälften så trist för honom som det skulle ha blivit för dej.” ”Ja, han fick ju ha jobbet kvar och han fick alltså åka”, sa statsministern. ”Och enligt ditt bildspråk så är han nu här inne och får pissa utåt.” ”Just det”, sa Lars Kjellsson. ”Och det tror jag vi ska vara rätt tacksamma för, som Säpochef kan han ju inte ställa till med något.” ”Nej tvärtom”, sa statsministern och sken upp lite för första gången på en lång stund, ”tvärtom tror jag han kan göra en ganska stor nytta där. Själv känner jag i alla fall en spontan sympati för att driva det där projektet om muslimer vidare.” ”Just det”, sa Lars Kjellsson lättad över att ovädret nu drog förbi, ”snart kan vi göra politik av det där. Och så får du dra ner brallorna på Carl Bildt en gång till om du vill, han med sina NATO-idéer om vår hedervärda muslimska minoritet.” ”Ibland låter du faktiskt cynisk”, sa statsministern. Men han log brett när han sa det. ”Ja, och så är det ju den oberoende kommissionen, du vet”, fnissade Lars Kjellsson. ”Hans högvördighet försvarsminister Thage kommer snart att offentliggöra namnen på medlemmarna i vår oberoende medborgarkommission som ska granska ubåtsfrågor.” ”Det är väl lika många kvinnor som män?” frågade statsministern oroligt.




06-07-17

16.19

Sida 227

”Nja, det går nog inte, eftersom det är fem personer”, sa Lars Kjellsson och skakade ironiskt på huvudet åt något som han tyckte började gå lite väl långt i detta ständiga statsministerbekymmer att allt måste könskvoteras. ”Men två av dom blir kvinnor, däribland en professor i civilrätt som säkert får något att bita i med inspelningsband på kavationsljud och allt det där. Men det väsentliga är, om du ursäktar, att dom faktiskt ska hålla på fram till årsskiftet 96/97. Så vi är av med frågan på överskådlig tid.” ”Och under tiden får Bildt sitta i den där minkburen”, konstaterade statsministern påtagligt upplivad. ”Just det”, sa Lars Kjellsson. ”Och i januari 1997 är det bara han själv som kommer ihåg att han sitter där.”




06-07-17

16.19

Sida 228

 När Larisa Nikolajevna Astachova kom in på Carls hotellsvit på Metropol drabbades hon av spontan misstro. Mannen framför henne motsvarade på intet sätt hennes föreställning om hur en amiral skulle se ut. Eftersom hon visste mycket om idrott och hade en karriär som längdhopperska bakom sig var hennes första tanke att han såg ut som en tiokampare. Han var klädd i jeans och en amerikansk t-shirt med en text som inte sa henne någonting, han hade en öppnad CocaColaburk på soffbordet framför TV:n och det enda som möjligen avvek från bilden av västerländsk okunnig idrottsman, såvitt hon visste var alla idrottsmän i Väst totalt obildade, var att han hade ett ryskt diskussionsprogram påslaget på TV:n. Skulle hon bedöma sin reaktion strikt juridiskt, som advokat i vart fall, så var han en stor besvikelse. Carl reagerade på precis samma sätt. Om hon inte ringt nere från receptionen skulle han möjligen ha missförstått situationen och kastat ut henne. Hon var mycket lång, hennes alldeles för korta kjol exponerade hennes ben på ett sätt som borde störa varje domstolsförhandling, hon var antagligen vacker men så smaklöst sminkad att skönheten dränktes av kemikalier och färg. Enda trösten var att hennes mörkbruna hårfärg antagligen var helt äkta, hon hade åtminstone inte gjort sig vätesuperoxidblond. De hälsade stelt på varandra, han slog av TV:n, plockade bort sin tomma burk och frågade om han kunde få bjuda på något. Hon bad tveksamt om att få en läsk av något slag och han ställde fram en 7 Up och en tysk öl, serverade och satte sig medan hon plockade upp tjocka dokumentpackar på bordet.




06-07-17

16.19

Sida 229

”Jaha”, sa Carl och slog ut med armarna, ”för att använda ett amerikanskt uttryck så är jag nu er med hull och hår.” Hans försök till vänlighet föll som en sten till marken, hon tycktes missförstå honom fullkomligt, gav honom bara ett misstänksamt ögonkast och sorterade upp sina sista dokument och anteckningsmaterial som hon noga placerade framför sig. ”Vad jag menade var alltså att nu är jag här, jag står till er disposition, madame advokat, och jag är beredd att lyssna på er”, förtydligade Carl något stukad av sitt havererade försök till lättsam öppning, kanske hade han missat någon språklig nyans så att det lät som ett skamligt förslag? ”Ni är verkligen amiral?” inledde hon tvärt. ”Jaa, viceamiral för att vara exakt”, svarade Carl häpet. ”Och ni har en snygg uniform med er som på ett korrekt sätt illustrerar den saken?” frågade hon vidare och gav hans amerikanska jeans och träningsskor en ogillande blick. ”Ja”, sa han. ”Jag har en fullt reglementsenlig uniform med mej, den hänger i garderoben.” ”Och medaljerna?” frågade hon surt vidare. ”Ja”, sa Carl dröjande. ”Men ni avsåg bara dom ryska medaljerna i original, om jag förstod er rätt, madame advokat?” ”Naturligtvis, kan jag få se dom?” malde hon vidare utan att se på honom när hon frågade. Carl reste sig undrande. Vad han än väntat sig av Jurij Tjivartsjevs advokat så var verkligheten just nu inte ens i närheten. Han ryckte på axlarna och gick ut till garderoberna, hämtade ett schatull som han slog upp på väg tillbaks innan han med en demonstrativt nonchalant gest slängde fram det på bordet framför henne. Plötsligt förändrades hennes attityd, aggressiviteten rann undan och hennes blick växlade några gånger mellan schatullet och Carls frågande ansikte. ”Du milde patriark!” viskade hon till slut. ”Det där är alltså storkorset av Sankt Georgsorden, alltihopa? Ska ni ha alltihopa på er?”




06-07-17

16.19

Sida 230

”Korrekt”, sa Carl konfunderad. ”Korset med det orangesvarta bandet ska hänga om halsen, den här grejen, jag tror det heter kraschan, det låter ryskt …” ”Kraschan, ja det är korrekt!” ”Ja den ska i alla fall sitta här, nere på vänstra sidan av uniformen. Och det där, ja det ser ni väl, det är Röda Stjärnan.” ”Men det är ju fullkomligt underbart!” sa hon och slog samman händerna framför sig och skrattade. ”Förlåt, madame advokat”, började Carl retlig och konfunderad samtidigt, ”men för att vara en juridisk diskussion tycker jag det här har börjat i en något … vad ska vi säga? En något perifer ände, om ni ursäktar.” ”Det är verkligen inte perifert”, invände hon snabbt med både iver och indignation. ”För så här är det. Hela processen kommer, fram till att ni kallas som vittne, kamrat amiral, att handla om vilken förfärlig skurk ni är, den store fienden och så vidare. Det gör ju nämligen min klients brott desto allvarligare. Och så kommer ni äntligen. Förstår ni inte! Storkorset av Sankt Georgsorden har inte utdelats till någon i modern tid såvitt jag vet. Såvida inte den käre Boris Nikolajevitj gett det åt sej själv. Och för dom militärdomare som måhända drömmer sej tillbaks till en annan tid så har vi Röda Stjärnan. Det kan ni väl ändå inte undgå att inse vilken betydelse det här har?” ”Kanske”, sa Carl besvärat, ”bara det att jag tycker det är något genant. Och apropå er president, så kanske Boris Nikolajevitj var på, hrm, ovanligt gott humör när han fattade beslutet, och apropå det så förutsätter jag att vi inte säger någonting till varandra som står i strid med rysk lag här inne.” ”Nej, det är så klart”, medgav hon glatt och gav honom ett stort leende. ”Och nu kamrat amiral, när jag har fått det viktigaste bekräftat så kanske ni vill veta något om processens uppläggning?” ”Jatack, det tror jag vore en mycket bra idé”, sa Carl ironiskt. ”Nu när vi tydligen redan har klarat av det viktigaste.” Hon förklarade först att han inte hade rätt att se några av de hand-




06-07-17

16.19

Sida 231

lingar hon hade på bordet framför sig, men att hon hade rätt att använda dem för att kunna beskriva avsikterna med det kommande vittnesmålet. Sen övergick hon till en något för utförlig beskrivning av själva rättsläget och åtalets juridiska innebörd. När hon nu talade så levde hon upp och visade någon sorts passion och tävlingsinstinkt som totalt förändrade henne i Carls ögon, trots den sminkning och den klädstil som spontant fått honom att se henne som prostituerad. De så kallade faktiska omständigheterna var inte mycket att resonera om. General Tjivartsjev hade själv bidragit med en mycket utförlig beskrivning om vad som hade hänt och när och hur, och att han var medveten om konsekvenserna av att just denne Hamilton fick uppgifter om de egna operatörerna i London. Han hade alltså medgett att han förstått att det skulle leda till deras död. Han hade också varit medveten om den lagliga innebörden i att en generalsperson inom underrättelsetjänsten utlämnade uppgifter som ledde till egna förluster. Så långt det rent sakliga underlaget för åtalet. Carl hade lyssnat med blandade känslor. Såvitt han förstod borde loppet redan vara kört, medaljer hit och medaljer dit. I inget rättssystem som han kände till skulle den åtalade rimligtvis ha en chans mot det åtalet. Och att just den gamla sovjetiska lagen, som fortfarande tillämpades, skulle vara så särskilt mycket mer liberal var omöjligt att föreställa sig. Ändå denna attackerande optimism hos henne. Det var svårt att få det att gå ihop. Dessutom började han tycka att hon var vacker när hon engagerade sig, han betraktade hennes ben och konstaterade att det var idrottsben och han insåg då att det var den första tanke han över huvud taget tänkt som haft en ringaste sexuell anknytning på mycket lång tid. Han hade föreställt sig som för evigt avsexualiserad. ”Och nu till frågan om vad jag ska kunna göra för gott med ett vittnesmål?” frågade han när hon äntligen var klar med det så kallade rättsläget. ”Det var ju den frågan jag ställde er redan i telefon när ni ringde, madame advokat. Vad kan ni bevisa genom att förhöra mej




06-07-17

16.19

Sida 232

som vittne, jag kan ju rimligtvis bara bekräfta det förödande sakläget. Ja, det är sant. Ja, kamrat general Tjivartsjev gav mej dessa namnuppgifter. Ja, det ledde till att vi eliminerade era operativa officerare i London. Ja, kamrat general Tjivartsjev måste ha insett att detta skulle bli följden. Om jag talar sanning, och jag antar att jag ska gå ed på det, så är detta det enda jag kan säga. Förlåt det grova uttrycket, madame, men vad i helvete skulle det tjäna till?” ”Det där tjänar ingenting till, ni får visserligen svara på dom frågorna också, men det som är viktigt för oss är den politiska aspekten!” svarade hon med blossande kinder. ”Den politiska aspekten?” frågade Carl misstänksamt. ”Spioneri och landsförräderi är politiska brott, hos er som hos oss. Det förefaller mej som en förkrossande politisk aspekt.” ”Ja, det är klart”, nickade hon utan att låta sig rubbas i sin iver. ”Men om jag får ställa er några frågor, på försök, som om vi satt där redan?” ”Varsågod”, sa Carl ironiskt sirligt. ”Jag står till rättens förfogande och jag är edsvuren. Fråga på!” ”Skulle Ryssland ha tjänat på att den där operationen i London fortsatte? Ni behöver bara svara kort, herr amiral.” ”Nej”, sa Carl utan att tveka. ”Därför att …” ”Tack, det räcker!” avbröt hon. ”Skulle konsekvenserna för Ryssland ha blivit katastrofala om general Tjivartsjev inte gett er dessa uppgifter?” ”Svar ja!” sa Carl som nu snabbt anpassade sig. ”Skulle ni ha handlat på samma sätt om ni varit i hans kläder?” ”Svar ja!” ”Om ni varit i hans kläder, skulle ni då ha gått till landets president?” ”Till Boris Nikolajevitj”, undrade Carl häpet. ”Svar nej!” ”Om er president inte varit Boris Nikolajevitj utan en amerikansk president, skulle ni ha handlat på samma sätt?” ”Svar ja!” sa Carl efter någon sekunds tvekan.




06-07-17

16.19

Sida 233

”Har alltså generallöjtnant Jurij Tjivartsjev gjort Fosterlandet stora tjänster genom att handla som han gjorde?” ”Svar ja …”, sa Carl och överrumplades plötsligt av känslor som han inte förstod varifrån de kom. Han samlade sig snabbt. ”Ni ser, herr amiral!” utbrast hon efter att först artigt ha väntat ut hans sinnesrörelse, ”det är den politiska analysen jag syftade på. Detta är Ryssland, vi tänker lika mycket i politiska banor i en rättssal som i juridiska, det är inte direkt den romerska rätten vi tillämpar här. Jag kan naturligtvis inte garantera framgång med den här försvarslinjen, det kan man aldrig inför Pontius Pilatus, men det här är den linje som jag och min klient ska driva.” ”Jag förstår, jag tror åtminstone att jag förstår”, sa Carl dröjande. ”När vi talade i telefon sa jag att jag skulle komma över för att lyssna på er för att sen bestämma om jag skulle ställa upp som vittne. Jag har nu lyssnat på er. Och jag har bestämt mej. Jag är er med hull och hår, kan man säga så förresten?” ”Det antyder något annat än den rent juridiska aspekten”, svarade hon med ett lyckligt lättat leende. ”Jag skulle föreslå formuleringen jag står helt till ert förfogande, det låter mer ryskt äkta.” ”Låter lite mer formalistiskt också”, anmärkte Carl medan han memorerade frasen. ”Hur gör vi nu?” ”Jag skulle behöva veta mer om er och er bakgrund”, sa hon med återtagen yrkesmässighet. ”Problemet är att det mesta i min bakgrund är att betrakta som hemlig militär information, jag är inte säker på att jag kan svara på såna frågor”, sa Carl. ”Vi försöker så får vi se”, sa hon. ”Vad är er nuvarande funktion i den svenska staten?” ”Jag är högste chef för den civila säkerhetstjänsten och sen finns jag naturligtvis som viceamiral i den militära underrättelsetjänstens reserv.” ”Säkerhetstjänst, det är som KGB och dom där?” ”Ja, det kan man säga, åtminstone om vi inskränker oss till den




06-07-17

16.19

Sida 234

KGB-verksamhet som gällde det egna territoriet, jag är alltså numera spionjägare snarare än spion för att uttrycka saken något förenklat.” ”Jagar ni ryska spioner?” ”Naturligtvis. Den ryska underrättelsetjänsten är mycket aktiv på vårt territorium och är alltså ett av mina viktigaste mål. Hurså, tror ni att det gör mej till fiende?” ”Ja kanske”, sa advokaten bekymrat. ”Jag har ärligt talat gjort mitt bästa för att sätta mej in i hur militärer tänker när dom inte tänker som vi andra. Att ni faktiskt numera har till jobb att sätta fast deras spioner kan ju inte direkt anses befrämja vänskap och fred.” ”Åjovars”, sa Carl. ”Det är ju inte konstigare att Sverige har en säkerhetspolis som jagar ryska spioner än att ni har en som jagar svenska. Det är som ishockeylag, ibland vinner ni, ibland vi.” ”Men tidigare spionerade ni alltså mot oss? Då var ni väl fiende?” ”Jovars. Men dels förändrades ju mycket efter 1991 och det kan man få en viss illustration till om man bara betraktar förbindelserna mellan mej och general Tjivartsjev. Från början var vi fiender, han försökte till och med få mej dödad vid något tillfälle. Sen kom en period med ett mera balanserat förhållande mellan oss två, sen blev vi allierade, sen vänner. Det är en intressant historisk och politisk utveckling och jag skulle tro att alla officerare, hos er som hos oss, tar ganska lätt på dessa självklarheter.” ”Har ni haft något samröre med just general Tjivartsjev som kan få betydelse för hur man tolkar era uppgifter i domstolen?” frågade hon efter en stunds tankepaus. ”Något som jag inte känner till?” ”Operation Green Dragon, möjligen”, sa Carl dröjande. ”Jag vet inte hur mycket som blev känt här i Ryssland förutom min egen inblandning, det som er impulsive president Boris Nikolajevitj såg till. Vet ni inte att general Tjivartsjev också fick Sankt Georgskorset?” ”Nej, det var verkligen en nyhet!” utbrast hon och antecknade så att hon bröt av spetsen på sin blyertspenna, svor och plockade fram en ny. ”Vad kan ni berätta om det?” ”Om vi börjar med det som måste anses internationellt känt”, sa




06-07-17

16.19

Sida 235

Carl och försökte snabbt sortera hemlig och icke hemlig information i huvudet, ”så samverkade svensk, rysk, amerikansk och palestinsk underrättelsetjänst för några år sen i en operation som döptes till Green Dragon. Det handlade alltså om att uppspåra och förstöra kärnvapen som hade smugglats ut från Murmanskområdet. Operationen blev en framgång och därefter offentliggjorde president Jeltsin saken i någon impulsiv TV-intervju. Jag fick som representant för den svenska styrkan komma till Kreml, hämta våra medaljer och bli kysst framför TV-kameror. Nu ska vi se … Så långt måste allt vara offentliga och publicerade uppgifter. Vad som tydligen kan vara hemligt är att den ryske sambandsmannen i denna operation var just general Tjivartsjev. Det är jag osäker på, men jag är säker på att han också fick Sankt Georgskorset. Får han uppträda i uniform under rättegången?” ”Naturligtvis!” utbrast hon entusiastiskt. ”Och ni har redan läst mina tankar, herr amiral. General Tjivartsjev är ännu inte dömd, alltså uppträder han i uniform som alla andra, det är ju en militärrättegång. Militärer ser genast vad han har på sej. Vi går runt det genom att jag frågar er om dom här sakerna, ni kan nämligen inte som utlänning åläggas att hålla tyst om ryska hemligheter som ni inte förväntas känna till. Fiffigt va?” ”Ja”, sa Carl och nickade roat instämmande. ”Det låter onekligen fiffigt, ni vill visa att general Tjivartsjev är en Fosterlandets hjälte, inte sant?” ”Just det!” instämde hon ivrigt. ”Hade det varit för några år sen hade han alltså haft en sån där stjärna, Sovjetunionens Hjälte, ni vet, och inför sånt tror jag nog våra militärdomare känner en viss återhållsamhet. Detta är faktiskt mycket bra. Tycker ni att jag tar upp er tid?” ”Naturligtvis inte, madame advokat”, sa Carl förvånat. ”Men säg mej en sak, jag kan ju inte ert juridiska system, det kanske är en dum fråga men i alla fall … Är det fullständigt normalt att en ung kvinnlig advokat får ett sånt här mål eller har general Tjivartsjev själv valt ut er? Förlåt, jag vill inte vara oförsynt men …” ”Det är sant och ni har alldeles rätt!” klippte hon av. ”Det norma-




06-07-17

16.19

Sida 236

la vore en advokat som var officer, som hade jobbat med militära mål hela sitt liv och så vidare. Problemet är bara att dom där killarna är karriärmänniskor inom sitt militära system, så dom avsa sej en efter en.” ”Det är inte bra för deras karriärer att försvara någon som är misstänkt för landsförräderi och spioneri?” föreslog Carl. ”Sant. Så kan man nog uttrycka saken.” ”Men ni själv?” ”Jag jobbar på en nyöppnad fri advokatbyrå, jag har ingen militär karriär att riskera, förlorar vi så kommer ingen att lasta mej för det. Vinner vi så kan det nog vara mycket bra för min fortsatta verksamhet, dessutom är jag mycket intresserad av målet.” ”Varför det?” frågade Carl, lätt skakad av hennes raka uppriktighet. ”Det är, om vi nu bortser från personliga känslor, faktiskt ett mycket intressant mål”, svarade hon engagerat. ”Vissa ryska principer står ställda mot varandra, vissa mänskliga principer också. Våra lagar är som ni vet från den sovjetiska tiden och anledningen till att inte så mycket har ändrats i dom, fastän vi sägs övergå till ett nytt system, är att det inte är lagarna som var fel, det var tillämpningen av dom. Ett sånt här mål skulle förr i världen ha avgjorts av politbyrån och allt vi sagt i rättssalen skulle ha varit spel för gallerierna. Men nu finns ingen politbyrå, det är en mycket spännande situation.” ”Ja, för general Tjivartsjev måste det vara mycket spännande”, sa Carl surt. ”Förlåt om jag sårade er på något sätt, herr amiral”, sa hon snabbt överslätande och la band på sig själv med en fullt synbar ansträngning. ”Men se det så här. Förr skulle det inte ha varit spännande, då hade general Tjivartsjev redan varit skjuten. Men nu har han en chans.” ”Mmm”, sa Carl misslynt. ”En helt annan sak, hur kommer ni själv att vara klädd i rättssalen, madame advokat.” ”Inte precis som jag är klädd nu i alla fall”, sa hon misstänksamt. ”Vad syftar ni på, herr amiral?”




06-07-17

16.19

Sida 237

”Om mina ryska kolleger fungerar som jag själv och mina svenska kolleger, skulle jag vilja rekommendera en något längre kjol och en make-up något mer anpassad för dagtid”, svarade han omotiverat hårt, han ångrade sig när det redan var sagt. ”Jag får inte särskilt mycket pengar över till kläder”, svarade hon sårat och med plötsligt sänkt röst. ”Men ni kanske skulle vilja ekipera mej!” fortsatte hon sen som om hon ville ge igen. ”Bra!” sa Carl. ”Jag förtjänade den smällen. Jag ber för det första om ursäkt, madame advokat, ni kan vara förvissad om att jag har full respekt för det seriösa i ert arbete. För det andra så … varför inte? Som en ringa erkänsla för era modiga insatser, verkligen ringa, vill jag gärna besöka någon av dom där modebutikerna i lobbyn tillsammans med er.” ”Ni är inte lite fräck, herr amiral”, sa hon med ett försök att se lite arg ut som misslyckades kapitalt eftersom hon sprack ut i fnitter efter bara några sekunders kamp med ansiktsmusklerna. ”Nej”, sa Carl. ”Jag är inte lite fräck, det är kanske en yrkesskada.” *** Mehmet Rehmsa och Güngür Gökhsen sköts till döds från mycket nära håll utanför det kurdiska bokkaféet på David Bagares gata i Stockholm. Det var sent på kvällen och de var bland de sista som gick från kaféet. Man hade haft ett möte för att diskutera en årligt återkommande kurdisk fest i Medborgarhuset. Det fanns två vittnen som var något så när samstämmiga, trots att ingen av dem befunnit sig i någon idealisk position. Det ena vittnet var en kurdisk kamrat, som gått ut genom dörren en halvminut före de två offren, han hade befunnit sig uppåt gatan och vänt sig om när han hörde det första skottet. Det andra vittnet var en något berusad svensk nattvandrare på hemväg som i skottögonblicket befann sig ytterligare tio meter bort, räknat från det första vittnet. En av observationerna var dock otvetydig. Mördaren hade använt




06-07-17

16.19

Sida 238

sig av ett lasersikte. Den tunna röda ljusstrålen hade synts mycket bra i dimman. Vittnenas åsikter gick något isär om vad som hänt efter det första skottet, då ett av offren fallit ihop på gatan. Det troligaste var emellertid att mördaren omedelbart skjutit mot sitt andra offer, tagit några snabba steg framåt, ställt sig rakt ovanför de två skjutna och sen avlossat ytterligare två skott, i huvudet på först den ene, sen den andre. Därefter hade mördaren lugnt gått tillbaks till den plats varifrån han skjutit första gången, satt sig i en bil som troligtvis var en av de minsta Toyotamodellerna och gett sig av ”med en rivstart”. Första polisbil hade kommit till platsen efter fyra minuter och befälet hade via sin radio vidarebefordrat de två vittnenas uppgifter om en Toyota i mörk färg och ett registreringsnummer som troligen började med bokstäverna AN. Vittnenas beskrivning av gärningsmannen var visserligen hyggligt samstämmiga men ändå något diffusa. Han skulle ha varit betydligt över medellängd, klädd i jeans och en svart eller mörk jacka med kapuschong som var uppfälld. De hade inte kunnat se något av hans ansikte, antagligen därför att han, som ett av vittnena sa, hade haft en så kallad rånarluva över ansiktet. Det andra vittnet ansåg att det måste ha varit ”en klar neger”; eftersom han var den onyktre av de två bedömde man spontant hans uppgifter i den delen som mindre trovärdiga. Redan vid den preliminära rättsmedicinska undersökning som ägde rum på natten fann man ett par av kulorna. Kulorna var av en typ som ett mycket stort antal poliser i Sverige omedelbart skulle känna igen, om det så var den enda kula de skulle kunna identifiera: 357 Magnum, Metal Piercing, den kula som dödade Olof Palme. Eftersök som inleddes fyra minuter efter skotten visade sig resultatlösa. Gärningsmannens förmodade bil hittades emellertid tidigt på morgonen följande dag, parkerad på en avlastningsplats med stoppförbud utanför Johnsonhuset vid Stureplan. Bilen hade anmälts stulen någon timme senare samma morgon.




06-07-17

16.19

Sida 239

Våldsroteln vid Stockholmspolisen är den enda enheten av motsvarande slag inom den svenska poliskåren som varken lyder under, formellt eller informellt, eller söker hjälp från den så kallade riksmordkommissionen. Det finns såväl rationella som mer diffust psykologiska skäl för den saken. Eftersom Stockholms län utan minsta konkurrens är det polisdistrikt i landet som får ta hand om flest våldsbrott så är våldsroteln mycket välutrustad, både när det gäller personal och andra resurser. Men därtill finns också en stark övertygelse om att man på våldet i Stockholm är tillräckligt bra för att aldrig hamna i något behov av hjälp från rikskrimmare eller andra utbölingar. Men det fanns nu två omständigheter som komplicerade den här naturligt ingrodda ordningen. Den ena omständigheten var att de två offren i och för sig var två utländska män med en inte obetydlig kulturell och politisk bakgrund, båda dessutom i trettioårsåldern. Den andra omständigheten var, hårfint, densamma. De var nämligen kurder. Och ny chef för våldsroteln i Stockholm var kommissarie Jan Köge, tidigare kurdexpert vid Säpo och en av upphovsmännen till det så kallade kurdspåret i jakten på Olof Palmes mördare. Eftersom ett av de två mordoffren, Mehmet Rehmsa, genom bland annat Jan Köges försorg, hade utpekats som en av ”hjärnorna” bakom mordet på Olof Palme, eftersom ju det mordet, med en formulering av den dåvarande spaningsledaren Hans Holmér, hade inträffat ”på myrstigen mellan det kurdiska bokkaféet och Hötorgshallen” (där svartskallarna i gemen nämligen inhandlar sitt fårkött), fanns det nu en stor risk för kaotiska spekulationer. Till råga på allt hade de två nya morden utförts med samma ammunition som mordet på Olof Palme, bara några kvarter därifrån. Den presskonferens som Stockholmspolisen arrangerade klockan 11.00 nästa dag var dock något återhållsam, åtminstone i förhållande till vad man kunde ha väntat sig. Jan Köge var betydligt mer reserverad än vad en stor del av den förtjusta journalistkåren, presskonferen-




06-07-17

16.19

Sida 240

sen blev mycket välbesökt, hade hoppats på. Han höll inte upp några revolvrar av märket Smith & Wesson, han presenterade ingen fantombild tillverkad av tyska maskiner som var så kalibrerade på turkar att det nästan alltid kom ut en turk på bild, oavsett vad vittnen försökte minnas. Han antydde förvisso att man hade vissa spår, vilka han av spaningstekniska skäl inte ville utveckla. Men han påpekade också med viss emfas att ett av offren varit misstänkt som en av männen bakom organisationen som låg bakom mordet på Olof Palme. Och att man inte kunde utesluta att det var frågan om att tysta en person som ”visste för mycket”. När det gällde mordvapnet uttryckte han sig med viss försiktighet. Han sa, väl medveten om olika teorier som brukade framföras i Sveriges Television, att man tills vidare utgick från att mordvapnet varit en revolver i kaliber 357 Magnum, eftersom kulorna var avsedda för en sådan revolver. Det ledde till att den första delen av det mer väsentliga avsnittet av presskonferensen, när journalisterna får börja ställa frågor, upptogs av en komplicerad teoretisk diskussion med en reporter från samhällsmagasinet Pin-Up, som menade att det var fullt möjligt att flytta över en kula från en patron i 357 Magnum till en tomhylsa av kaliber 38 Special, eftersom kulorna var av samma storlek, vilket hade bevisats som en möjlig överföring i Pin-Up:s granskning av polisspåret i jakten på Olof Palmes mördare. Den undersökande reportern lät sig inte nöja med några försiktigt reserverade svar från kommissarie Jan Köge i den delen, utan antydde strax att det kunde vara frågan om en ny polisiär konspiration, ett villospår för att dra undan uppmärksamheten från Pin-Ups avslöjanden i polisspåret. Det gick inte att få stopp på den undersökande reportern, inte ens de finare journalisterna från Rapport, Aktuellt och Dagens Eko fick utrymme för sina frågor. Till slut leddes han ut av två bastanta ordningspoliser, skrikande och fäktande och utslungandes vilda anklagelser. Det sista som hördes av honom var att han ansåg det bevisat att en polis vid piketen på Södermalm, med nazistiska böj-




06-07-17

16.19

Sida 241

elser, tidigare hade bott alldeles i närheten av David Bagares gata. Resten av presskonferensen blev relativt odramatisk. Det enda av intresse som Jan Köge hade att tillfoga var att Mehmet Rehmsa, ehuru terroriststämplad för evigt, möjligen kunde betraktas som en avhoppare från den kurdiska terroristorganisationen PKK; det var ju väl känt att PKK mördade sina avhoppare. Avhopparteorien blev Expressens huvudspår de följande dagarna. Tidningen kunde med oerhört mycket mer information än den som framkommit vid presskonferensen beskriva hur Mehmet Rehmsa inte bara mördats som avhoppare i största allmänhet, utan som dubbel avhoppare, dels från PKK, dels från mordkonspiratörerna. Därmed var kurdspåret i jakten på Olof Palmes mördare återupplivat. TV 4:s Lättnyheterna hade en något annorlunda vinkel. Man band samman de två nya morden på muslimer (ingen av de två mördade var muslim, visade det sig något senare) med regimen i Iran, som i och för sig kunde ligga bakom mordet på Olof Palme, och med mord på muslimer i Umeå, Linköping och Västerås. Eftersom just mordoffret i Linköping varit en förespråkare för den iranska regimens tolkning av Koranen hade han följaktligen avrättats för att han kroknat något i sin tro; avhoppare även han, således. I Rapport lanserades teorin att valet av kultyp var ett hemligt tecken, närmare bestämt en outsagd men dock varning för medlemmar i konspirationen mot Olof Palme, kurder eller poliser. Det viktiga var att kultypen tjänade som påminnelse om vad som hände den som inte höll tyst. Följaktligen kunde offren ha varit inblandade, och i så fall mördats som en varning till andra, skjutna just för att de var inblandade. Eller också kunde de ha skjutits för att de inte var inblandade, därför att exempelvis nazistiska poliser hellre sköt kurder för att statuera ett exempel, än de sköt andra nazistiska poliser. En vecka senare kunde samhällsprogrammet Pin-Up avslöja att de polismän som enligt Pin-Up var misstänkta för att ha mördat Olof Palme både var i tjänst och lediga vid tidpunkten för dubbelmordet på David Bagares gata. Vilket bevisade att de hade kunnat samverka




06-07-17

16.19

Sida 242

på ett mycket effektivt sätt för att genomföra dådet; vilket i sin tur bevisade att teorin om en ensam gärningsman bara var ett villospår. Kriminalreportrarna på Aftonbladet tog fasta på laservinkeln. Kanske hade man gripit fel man som Lasermannen. Nu var den verklige Lasermannen, efter att ha legat lågt en tid, sugen igen. Vilket i sin tur kunde förklara att den Laserman som redan dömts i tingsrätten och nu med olika metoder, vanligen att misshandla sina advokater för att få dem utbytta, desperat slogs i hovrätten, kanske slogs med all rätt. Det nu inträffade borde därför kunna ligga till grund för en resningsansökan för den kanske oskyldige Ausonius. Tidningens löpsedel den dagen innehöll en stor bild på Ausonius och texten KANSKE OSKYLDIG? Rune Jansson hade hört nyheten om dubbelmordet på de två kurderna i bilradion på väg in till sin arbetsplats på Kungsholmen. Han hade alltså hunnit tänka en del innan han kom till sin telefon på rummet. Han hade grubblat över den särskilda komplikation det innebar att detta för utredningen mycket intressanta dubbelmord inträffat just i Stockholm, där de på riksmordkommissionen enligt gällande ordning varken kunde eller ens borde försöka lägga sig i något. Det här skulle skötas av våldet i Stockholm. Man skulle bli tvungen att vänta en hel del innan man kunde få igång ett samarbete. Det första han gjorde när han kom in på sitt rum var därför att börja i en helt annan ände, ja inte helt, det kunde finnas vissa uppslagsmöjligheter. Han ringde upp till Säpochefen. Det var ett bra läge att ringa, man kunde gå direkt in på sakfrågor utan att tala om … försöka beklaga sorgen och sånt. Dessutom hade han en formell anledning att ringa. Han hade ju mycket korrekt, tjänstevägen och till och med skriftligen, begärt att få vissa frågor besvarade av Säpochefen och svar hade nu inte anlänt trots att det gått åtta dar. Hamiltons sekreterare svarade avmätt att generaldirektören tyvärr befann sig på en utlandsresa sen två dagar och att hon inte hade något besked om när han skulle komma tillbaks. När Rune Jansson då misslynt mumlade något om sin begäran att




06-07-17

16.19

Sida 243

få vissa frågor besvarade, meddelade hon överraskande att hon mycket väl visste vad det rörde sig om, att generaldirektören dessutom bett henne meddela Rune Jansson om han ringde att ärendet var förberett, men att det fanns vissa byråkratiska hinder som ännu inte hade passerats. Dock skulle Rune Jansson få svar på alla sina frågor så fort generaldirektören återvände hem från sin utlandsresa. Tyvärr kunde hon inte tala om var han befann sig eller när han skulle komma hem. Tjänsteresan utomlands hade kommit mycket plötsligt. ”Generaldirektör”, muttrade Rune Jansson misslynt när han la på telefonluren. På väg ut för att hämta posten konstaterade han att det ju ändå var någon form av positivt besked sekreteraren hade gett honom. Så fort generaldirektören, Rune Jansson hade svårt att tänka sig Hamilton som direktör av något slag, kom hem så skulle han ju få intressanta besked. Alltid något. I postfacket låg ett kuvert som genast fångade hans intresse. Det var från rättsmedicinaren i Umeå, Anders Eriksson. Han vägde kuvertet i handen på väg tillbaks in på sitt rum och gissade att det kunde röra sig om ungefär tio sidor. Det var en hygglig gissning, det var fjorton sidor om man räknade in några fotostatkopior på slutet med bilder och engelsk text. Eftersom det här var svar på frågor han hade ställt och inget formellt rättsmedicinskt protokoll, kunde han börja läsa från början i stället för att vända upp och ned på hela bunten och tjuvtitta i facit. Frågorna gällde hur det andra av de två offren i Umeå hade mördats. Eftersom problemet ursprungligen varit att det inte fanns något liknande fall i svensk rättsmedicin hade Anders Eriksson sökt internationella referenser. Det hade till en början inte gett något – brevet var förvånansvärt personligt utformat – men så hade han hamnat på en internationell konferens för rättsmedicinare i Las Vegas. Han hade fått upp ett spår under en något blöt afton på Dunes Hotell, men räddat sig hem i tid för att kunna anteckna, han skrev allt detta, och till och med komma ihåg vad han hört dagen innan.




06-07-17

16.19

Sida 244

Resten hade varit a piece of cake med hjälp av fax och några telefonnummer. Således och icke förty. Det fanns tre liknande fall i USA, med exakt samma skador, ett i Norfolk, Virginia, och två i Los Angelesområdet i Kalifornien. När man jämförde de tre fallen var det påfallande hur nästan identiskt gärningsmännen måste ha gått till väga. Dessvärre var de tre amerikanska gärningsmännen inte gripna, så man visste ingenting om mördarna. Offren hade varit en ung kvinna, vit kaukasisk, i trettioårsåldern, med största sannolikhet prostituerad. Det gällde fallet i Virginia. De två offren i Kalifornien hade varit rätt disparata, en svart högbåtsman i flottan, tjugosex år gammal, och en hispanisk man (Anders Eriksson bad om ursäkt för att han inte visste exakt hur uttrycket borde översättas, om det nu var ”spanskättad” eller inte) i fyrtioårsåldern. Det fanns inga sociala referenser mellan de tre offren; olika åldrar, olika etniskt ursprung och olika social status. Det enda de definitivt hade gemensamt var sättet att dö. De amerikanska kollegerna hade redan hittat varandra via en databas, men Anders Eriksson var deras första kontakt utanför amerikanskt territorium. Alla tre rättsläkarna hade ansträngt sig att hitta någonting liknande på annat håll, men hittills hade man inte haft någon framgång. I ett av de tre amerikanska fallen, kvinnan i Norfolk, Virginia, kunde man nästan säkert fastställa att det inte hade funnits något tillhygge med när gärningen begicks. På brottsplatsen hade det i vart fall inte funnits någonting som kunde ha använts. Det högst teoretiska fallet att en hortorsk skulle ta med sig ett baseballslagträ eller liknande för en erotisk stund borde man kunna utesluta på ren sannolikhet. Eftersom det inte heller i de kaliforniska fallen fanns stöd för antagandet att gärningsmannen skulle ha använt något tillhygge så lutade det mest åt våld som tillfogats genom spark eller liknande. La man ihop fallen så var dock de kriminaltekniska slutsatserna om förloppet




06-07-17

16.19

Sida 245

rätt säkra. Gärningsmannen hade i alla fyra fallen gått till väga på så sätt att han först slagit sönder halskotpelaren, antingen med spark, slag med armbåge eller möjligen handkant. Därefter hade han vridit halskotpelaren med en snabb knyck på något sätt så att förbindelsen kortslutits, för att uttrycka det enkelt. Det var alltså så själva döden såg ut i dessa identiska fall. Anders Eriksson och hans två amerikanska kolleger sökte nu efter liknande fall runt om i världen, men som sagt, hittills utan framgång. Det var det hela. Resten var fotostatkopior på obduktionsdetaljer med vita markerade pilar och liknande som inte skulle göra Rune Jansson mycket klokare. På väggen i hans tjänsterum fanns en stor karta över Sverige med små nålar som markerade platser där han hade arbetat. Han hade ett mycket diffust begrepp om var Norfolk skulle finnas på den amerikanska kartan och gick därför ut i kansliet och tog fram ett uppslagsverk och letade fram en karta över USA. Mordfallen i Kalifornien och Virginia hade inträffat på nästan maximalt avstånd från varandra på den amerikanska kartan. Norfolk låg vid Atlantkusten och Los Angeles vid Stilla havet. Hav var en gemensam faktor, ingenting annat. Umeå låg visserligen vid ett hav det också, men Rune Jansson hade svårt att tro att det skulle ha någon betydelse. Men han noterade omständigheten ändå. En sak behövde man inte vara rättsläkare för att begripa. Det måste röra sig om en etablerad teknik att döda andra människor. Tillvägagångssättet var så säreget att det inte kunde vara någon slump som gjort de tre amerikanska och det svenska fallet möjliga. I det svenska fallet fanns dessutom en annan omständighet som förstärkte den misstanken: det knivdödade mordoffret i Umeå hade också utlöst en sorts perverst vetenskapligt jubel från Anders Erikssons sida. Men om nu offret i utkanten av Västerås hade mördats med en rysk metod? Och de tre i USA och den ene i Umeå med en amerikansk metod? Det var visserligen möjligt att tänka sig en amerikansk mördare i




06-07-17

16.19

Sida 246

Umeå, varför inte? Men en rysk mördare i både Norfolk på östkusten och Los Angeles på västkusten? Rune Jansson utgick från att han just fått veta något av betydelse, därför var det desto mera retligt att inte kunna förstå betydelsen. Förmodligen skulle det visa sig längre fram, som det mesta andra av vikt som man bara var för korkad för att inse när man fick det under näsan. Förresten spelade det inte så stor roll om man var korkad eller inte, bara man var ordentlig och hade gott minne. Från och med nu var de nya, otolkade uppgifterna lagrade i systemet. Det var vad som räknades. Han avbröts i sina något defaitistiska funderingar av att Willy Svensén ringde in och frågade om han var ledig. ”Jag talade just med nån jag känner på våldet i Stockholm, sätt dej”, hälsade den äldre kollegan. ”Ja du förstår vad jag tänker på?” ”Två orientaliska män i trettiårsåldern med kulturella och eller politiska böjelser”, konstaterade Rune Jansson när han sjönk ner i en av besöksfåtöljerna. ”Det är till och med lite värre än så, mycket värre är jag rädd”, sa Willy Svensén och sökte ögonkontakt för att verkligen understryka det han just sagt. ”Jaha?” sa Rune Jansson. ”Utanför det kurdiska bokkaféet på David Bagares gata. Jag antar att offren är kurder?” ”Jodå, jovisst är dom kurder, men det är inte det värsta just nu”, sa Willy Svensén. ”Du vet väl vem som är chef på våldet i Stockholm?” ”Överste kurdjägare Jan Köge”, konstaterade Rune Jansson och insåg konsekvenserna samtidigt som han sa det. ”Högst densamme”, sa Willy Svensén. ”Kurdjägaren i fråga fick sparken innan Hamilton blev chef där uppe. Efter vad jag har hört ryktas så skulle han nog inte blivit kvar många minuter efter heller. Men vänta nu, det blir värre. Ett av offren var en sån där misstänkt kurdterrorist. Och nu tror du att det inte kan bli värre. Men det kan det. Båda offren är skjutna med 357 Magnum Metal Piercing.” ”Jaha”, sa Rune Jansson. ”Nu börjas det igen, alltså?”




06-07-17

16.19

Sida 247

”Ja, det är dessvärre lätt att föreställa sej”, sa Willy Svensén och kliade sig lite i huvudet medan han tänkte efter, en gest som Rune Jansson aldrig hade sett förut. ”Kurderna mördar varandra, avhoppare mördas, poliserna mördar avhoppare såvida dom inte mördar statsministrar, kulorna är utplacerade, har eventuellt inte alls skjutits från det vapen man tror, utan från ett helt annat vapen nämligen, eftersom mördaren är så inpiskad att han laddar om sina kulor för att förvilla polisen, eftersom han nämligen är polis själv, dessutom är vi alla nazister och skyddar varandra, ungefär så”, rabblade Rune Jansson med blicken mot taket. ”Ungefär så”, sa Willy Svensén. ”Det var ju uppmuntrande.” ”Visst. Jävligt uppmuntrande. Om en månad är det vår, då ska min fru och jag ut och börja ordna med sånt som ska blomma när jag är pensionär. Jag hade hoppats, vet inte varför men hoppats i alla fall, att vi skulle ha löst det här innan dess.” ”Och nu blir vi försenade?” föreslog Rune Jansson. ”Jag är rädd för det”, suckade Willy Svensén svårmodigt. ”Det är jag faktiskt.” ”Det rent faktiska är ju att dom nya morden kanske stämmer in i vårt mönster. Vi borde kunna hitta ett sätt att foga in den här utredningen i Stockholm med vårt övriga material”, försökte Rune Jansson. ”Med Stockholm! Med våldet i Stockholm under ledning av överste kurdexperten Jan Köge, det tror du väl inte ändå, landsortsbo som du är”, fräste Willy Svensén. ”Hur lång tid tar det innan vi kan … vad dom skulle hata oss om dom hörde vad vi säger … ja, du vet, ta över?” frågade Rune Jansson matt. ”Vet inte, vet inte, har aldrig haft ett sånt problem förut”, muttrade Willy Svensén. ”Först ska det väl jagas kurder ett tag, sen får vi se.” ***




06-07-17

16.19

Sida 248

Jurij Tjivartsjev var en ny människa. Det var inte bara en känsla, en självklar känsla efter att under två veckors tid ha fått tillgång till rakutrustning och rena underkläder; dessa små vardagliga ting som för en människa i frihet påverkar känslorna lika lite som rätten att andas. Han var inte längre fånge 223 B från den nedersta västra korridoren, klädd i blåa paltor och med lurvigt helskägg. Han hade fått ett stort brunt paket som var slarvigt hopbyltat med grova snören och luktade starkt av malmedel, det var så förvandlingen började. Där fanns hans uniform, blanka stövlar och en rosa plastpåse med hans utmärkelser. När vakterna kom för att hämta honom hade han alldeles tydligt bytt identitet också för dem, de avstod från att belägga honom med hand- och fotfängsel, försökte rentav dölja att de ens hade med sig sådan utrustning. Han var på nytt generallöjtnant Jurij Gennadjevitj Tjivartsjev, stabschef vid och ledamot av den militära underrättelsetjänsten GRU:s särskilda utskott, dekorerad med Leninorden, Röda Fanans Orden, en del annat krafs och, just nu kanske det viktigaste av allt, Sankt Georgskorset. När han såg Moskva på nytt, genom den immiga och mycket smutsiga sidorutan i det transportfordon de körde honom i, drog han djupa andetag som om luften varit ren och klar vinterluft, fast det var snöslask, grå sörja längs gatorna och frän doft av lågoktanig bensin. Men för honom var det som en doft av frihet. Han hade kommit tillbaks till livet. Det kunde visserligen ta slut mycket fort, allt kunde ta en ny snabb vändning och så skulle slutet komma efter någon timme. Men det fanns en chans. Hur stor kunde han inte bedöma, det kunde nog inte hans advokat heller vad hon än försökte låtsas. Men det var inte det viktiga. Det fanns en chans, det fanns något att slåss för, det var inte slut. Han hade suttit isolerad på Lefortovofängelset i mer än sex månader, den enda han träffat förutom fångvaktare var Larisa Nikolajevna, och det hade bara varit några gånger under den senaste månaden.




06-07-17

16.19

Sida 249

Så fort de hade arresterat honom och läst upp anklagelsen hade han vetat att det var slut, han hade rentav varit förvånad över att han fortfarande var vid liv de följande timmarna. Förr tog man ut överbevisade förrädare på gården och sköt dem utan vidare spisning. GRU hade stått utanför domstolarnas rättvisa, ett system han för övrigt själv hade varit en förespråkare för eftersom det inte fanns skäl att låta en massa ovidkommande personer, jurister och sekreterare och vad det kunde vara, få ta del av försvarsmaktens hemligheter. Nu hade han fått en advokat, därtill en optimistisk advokat, till råga på allt en kvinna med föga insikt i militära tankebanor. Han hade fått tre dagar på sig att läsa åklagarens anklagelseskrift, en erbarmlig text på knaggligt språk, och han hade till och med fått kalla ett vittne till sitt försvar och dessutom inte vilket vittne som helst. Han hade inte ett ögonblick trott att Carl skulle ha förrått honom, även om det rent logiskt borde ha varit hans första slutsats. Det var ett fullständigt irrationellt och känslomässigt sätt att tänka, ändå hade han tänkt så. Det kunde aldrig ha varit Carl, det kunde inte ha varit hans vän och högt respekterade kollega. Carl var yrkesman, en nästan pedantiskt noggrann mördare på den andra sidan, en mycket farlig fiende om man var hans fiende. Men han var inte en sån som svek en kollega i en mycket svår situation, han skulle aldrig kunna förråda en vän. När han nu läst åklagarens sammanställning i den åttiotvå sidor långa, onödigt långa och pladdriga texten, så hade han också fått veta hur det hela gått till. Om det inte vore så att det kunde kosta honom livet skulle han helst av allt skratta åt eländet. Strax efter att det oundvikliga inträffat, att den ryska gruppen i London uppspårats och slagits ut, hade chefen för den brittiska razvedkan, sir Geoffrey, belönats med någonting som inte var Victoriakorset men tydligen fint värre ändå. Av artighet hade man gett Carl samma sak, det var inte mycket att säga om. Men att de dumma jävlarna publicerade den glada nyheten var ju inte precis något som Carl eller någon annan kollega hade kunnat räkna med.




06-07-17

16.19

Sida 250

Rysk operation misslyckades i London. Han själv, Jurij, var en av de få som teoretiskt kunde ha läckt information. Han var vän med Carl. Och Carl hade tydligen varit i London samtidigt som den ryska operationen tillintetgjordes och därefter belönats: det hade inte varit särskilt svårt att lägga ihop de enkla informationerna. Jurij Tjivartsjev hade också erkänt mycket snabbt, för att göra pinan så kort som möjligt. Och sen hade han alltså levt i väntan på döden i flera månader. Ett tag hade han trott att de drog ut på slutet med avsikt, för att göra det lite djävligare. Varje gång en fångvaktare närmade sig hans dörr hade han, åtminstone under den första tiden, trott att det var slutet. Och nu satt han här. Rena kläder och god doft på väg till en rättegång där han till och med skulle få försvara sig. Även om det gick åt helvete så var det mycket bättre om det blev så här. Han hade handlat rätt, och han kunde säkert få dem att förstå det. Den politiska analysen var så enkel att göra att till och med en militärdomare borde kunna begripa sammanhanget. Det var förvisso ingen garanti för någonting, Jurij Tjivartsjev hade inte särskilt höga tankar om Sovjetarméns militära domarkår som han snarast betraktade som en sorts finare malajer. Men det sämsta som nu kunde hända honom var att han fick dö efter att ha förklarat sig och försvarat sig. Ingenting var ju ändå så förargligt som att bli hängd i tysthet, som ordspråket löd. När den lilla trupptransportbilen stannade och man artigt bad honom gå ur såg han först upp mot himlen. Tre ruggiga duvor lyfte från ett tak och gav sig iväg med smattrande vingslag. Det var en skräpig gård, överfyllda soptunnor och delar av slaktade bilar, några rostiga fälgar och trasiga bilbatterier, men han insåg ändå vart han hade blivit transporterad eftersom de just korsat Tverskaja som de döpt om Gorkijgatan till. Det här var utan tvekan fångarnas inträde till Ryska Federativa Republikens Högsta Militärdomstol. Soldaterna visade honom artigt vägen uppför några trappor med sur lukt av cement och hängande rappning överfylld med obscent




06-07-17

16.19

Sida 251

klotter som andra fångar tydligen lyckats åstadkomma, eller om det kanske snarare var deras vakter. Men när de knegat sig uppåt tre trappor kom de plötsligt ut i en korridor som gav ett betydligt värdigare intryck, och strax leddes han in i något som närmast var en salong. Där väntade Larisa Nikolajevna. Hon var märkligt elegant klädd, såg nästan ut som en västerländsk kvinna, men också påtagligt nervös. ”Min kära advokat Larisa Nikolajevna!” hälsade han överdrivet muntert. ”Min komplimang, madame, ni ser verkligen strålande ut, men varför denna dystra min?” ”Åja Jurij Gennadjevitj, ni behöver väl inte uppträda som en västerlänning just när ni ska dömas som en”, svarade hon karskt och syftade naturligtvis på att han gett henne en komplimang, som om en ryss aldrig skulle ha kunnat komma på tanken. ”Men vi har ett litet problem. Er far är här.” ”Kan jag få träffa honom?” frågade Jurij Tjivartsjev, plötsligt dämpad. ”Hur har han fått nys om det här? Har han flugit hit ända från Barnaul?” ”Ja tydligen”, sa hon forcerat och pekade på en grupp stolar. ”Sätt er, vi har inte så mycket tid innan det börjar.” ”Jaha?” sa Jurij Tjivartsjev när de hade satt sig. ”Får jag som sagt träffa honom? Får han sitta med under rättegången? Är det en offentlig rättegång?” ”Nej, det är det inte”, svarade hon nervöst och tände en cigarrett, konstaterade att Jurij Tjivartsjev bara skakade på huvudet när hon med en frågande gest räckte paketet mot honom. ”Ni får inte tala med någon, ni måste hälsa på avstånd. Och så fort förhandlingen börjar kommer man att säga att den ska föras bakom lyckta dörrar och då körs alla obehöriga ut. Däribland er far, är jag rädd.” ”Vet han vad jag är anklagad för?” frågade Jurij Tjivartsjev. ”Det kan jag inte tänka mej”, sa advokaten och drog två häftiga bloss i rad på sin amerikanska cigarrett. ”Jag begriper inte ens hur han fått nys om det här, det är ju en hemlig process.”




06-07-17

16.19

Sida 252

”Han är pensionerad officer, han har väl sina förbindelser, dessutom är han Sovjetunionens Hjälte”, konstaterade Jurij Tjivartsjev som om det därmed var självklart att hans far kunnat ta fram den mest hemliga information bara genom att ringa några samtal till jämgamla officerskamrater. ”Får ni säga honom vad saken gäller?” ”Nej”, konstaterade hon pressad. ”Jag har tystnadsplikt om allt som sker bakom lyckta dörrar.” ”Har amiral Hamilton kommit till Moskva?” frågade Jurij Tjivartsjev lågt, som om han mer tänkte på sin far just nu än på något som hade med processen att göra. ”Ja”, sa hon fort, lättad av att slippa tala om hans far. ”Jag har träffat honom några gånger, en märklig man. Talar utmärkt ryska förresten, verkligen enastående bra. Han stöder er politiska analys, såklart, och om han sen bara har förmåga att upprepa det han sagt till mej lika säkert inför domarna så tror jag det kommer att få en mycket positiv verkan.” ”Jo, det kan så vara”, mumlade Jurij Tjivartsjev. ”Men han kanske kan tala med min far? Vi kan ju inte gärna ålägga en främmande makts underrättelseofficer tystnadsplikt? Det vore ju att göra oss löjliga.” ”En mycket intressant fråga, general”, sa hon fundersamt. ”Verkligen en mycket intressant fråga. Jag ska i alla fall presentera problemet för amiralen. Han ska förstås inte vittna förrän i övermorgon, nu blir det en rätt långtråkig dag är jag rädd.” ”Vad är min uppgift i dag?” frågade Jurij Tjivartsjev. ”Förväntas jag utveckla grunderna för mitt försvar eller något i den vägen?” ”Nej”, sa hon och fimpade den halvrökta cigarretten med en beslutsam rörelse. ”I dag, min käre general, har ni bara två uppgifter. Först ska ni bekräfta vem ni är. Sen ska ni säga att ni bestrider åtalet, att ni anser er oskyldig. Möjligen kommer dom då att ställa några frågor om grunderna för ert yrkande. Det är allt. Resten av tiden går åt till att läsa upp anklagelseskriften, själva åtalet alltså.” När Jurij Tjivartsjev strax därefter leddes in i rättssalen var det i en




06-07-17

16.19

Sida 253

känsla av antiklimax. Han hade varit inställd på att få börja slåss för sin sak, men i stället skulle han tydligen få tillbringa större delen av en första dag med att lyssna på högläsning. Det var i alla fall en snygg rättssal, granit, marmor, konstfärdig stuckatur med guldornamentering i taket, men framför allt luktade det rent. När Larisa Nikolajevna diskret visade honom var de skulle sitta, vid två små bord nere till höger framför domarpodiet, såg han sig om bakåt. Bland de fåtaliga åhörarna, som alla var militärer, upptäckte han sin far. Den gamle mannen hade klätt sig i paraduniform, säkert för att kunna demonstrera sitt tjog med utmärkelser från Det Stora Fosterländska Kriget och framåt. Men hans hals såg fågelaktigt smal ut, det bildades ett tydligt tomrum runt uniformskragen och han hade skurit sig när han rakat sig. Jurij Tjivartsjev försökte le uppmuntrande åt sin far, gjorde ett hyssjande tecken över munnen för att förklara att de inte fick säga något till varandra och markerade sen kvickt med en uppåtvänd tumme att han kände sig vid gott mod. Sen drog han artigt ut stolen åt sin visserligen mycket eleganta men i sammanhanget något aparta advokat och satte sig fort ner med ryggen åt sin far. De tre domarna kom in exakt på slaget 10.00, och sekreteraren som hade sin plats intill och något nedanför domarbordet ställde sig upp och skrek att alla skulle stå upp och sen att Militärkollegiets Högsta Domstol i den ryska federativa republiken nu befann sig i session. ”Är den anklagade närvarande!” ropade han sen ut i salen med en strängt granskande min som om han verkligen ville bli upplyst på den punkten. Larisa Nikolajevna gav Jurij Tjivartsjev en diskret armbågspuff i sidan för att upplysa honom om att han tydligen skulle besvara frågan. ”Ja kamrater domare!” sa han och försökte utan framgång möta de tre domarnas blick. ”Generallöjtnant Jurij Gennadjevitj Tjivartsjev anmäler sej närvarande!”




06-07-17

16.19

Sida 254

”Bra. Varsågod och sitt, kamrat general!” sa ordföranden. Det var det första han hade yttrat, men han undvek fortfarande att se på Jurij Tjivartsjev. Därefter följde en kort procedur som sekreteraren ansvarade för, det gällde att fastställa den anklagades identitet och att förhöra sig om det förelåg eventuella hinder mot huvudförhandling, om den anklagade hade fått läsa anklagelsen under den föreskrivna tiden minst tre dagar och så vidare. När det var klart tog ordföranden över och förklarade korthugget att förhandling kunde inledas och att alla icke behöriga därför måste lämna rättssalen eftersom såväl anklagelseakten som den kommande förhandlingen var sekretesskyddad. Jurij Tjivartsjev hörde hur hans far protesterade i bakgrunden och fick en impuls att inte vända sig om. Men så ångrade han sig och vinkade vänligt demonstrativt. Bråk och ståhej från hans fars sida skulle inte vara till någon glädje. ”Jaha det var det”, suckade ordföranden när dörrarna till slut stängts bakom den fortfarande milt protesterande översten i paraduniform. ”Nå, om kamrat sekreteraren då till att börja med kunde föredra dom lagrum som ska komma i fråga!” ”Ja, kamrat ordförande!” sa sekreteraren med lite nervöst skrap i rösten. ”Dom aktuella lagrummen är alltså artikel 64 A och artikel 65 i den ryska federativa republikens strafflag, särskild del rörande brott mot staten.” Sen började han rabbla de långa lagtexterna. Det gällde alltså först landsförräderi, vilket tydligen kunde begås på alla möjliga sätt; ”det vill säga när rysk medborgare skadar landets suveränitet, kontroll av eget territorium eller statens säkerhet eller statens försvarsmakt, såsom övergång till fiendens sida, eller begår spioneri, säljer statens eller försvarsmaktens hemligheter till främmande makt, överlöper till främmande makt, genomför fientliga handlingar mot staten” och så vidare. Straffet för detta brott fastställdes till tio till femton års fängelse samt konfiskation av all egendom. Eller med döden, samt konfiskation av all egendom.




06-07-17

16.19

Sida 255

Jurij Tjivartsjev muttrade något ironiskt om att det var ett märkligt avstånd mellan femton års fängelse och döden, skulle den som förtjänat femton och ett halvt års fängelse dömas till samma död som den som förtjänat trettio år? Han fick en ny puff i sidan av sin advokat och korrigerade sig fort och försökte rentav se intresserad ut när han nu skulle upplysas om vad som menades med spioneri. Det visade sig bli en ungefär lika lång upprabbling som den om landsförräderi, men den här gången slutade det med straffsatsen sju till femton års fängelse, plus konfiskation av all egendom givetvis. Eller, lika självklart, döden och konfiskation av all egendom. Ordföranden nickade trött och bad sen sekreteraren inleda föredragningen av själva anklagelseakten. Jurij Tjivartsjev insåg att han nu skulle bli sittande still för att bara lyssna på något som han redan läst och att det dessutom skulle pågå i flera timmar. Det fanns en märklig ironi i detta, att kallas till en rättegång som gällde liv eller död och sen genast bli ohyggligt uttråkad. Men det gick tydligen inte att komma förbi. Han betraktade de tre domarna som, alla med läsglasögon, satt och åtminstone låtsades följa med i texten. Ordföranden var generalöverste i arméns uniform och efter vad Jurij Tjivartsjev kunde utläsa på uniformen borde han vara ett par år över sjuttio år gammal, eftersom han tilldelats Fosterländska Krigets orden i andra storleken, inte mycket att skryta med. De andra två domarna var yngre. Till höger om ordföranden satt en generallöjtnant från flyget som tydligen utfört ett och annat i Afghanistan, dömt desertörer på ett förtjänstfullt sätt, kanske? Och till vänster om ordföranden satt en viceamiral som inte gav intryck av annat än att vara en militärdomare som lyckats väl i karriären, på hans uniform syntes inga särskilda spår av rent militära insatser. Jurij Tjivartsjev grubblade över om det var en fördel eller en nackdel att han själv, till skillnad från domarna, hade en riktig, och dessutom tämligen lysande militär karriär bakom sig. Det kunde ju vara




06-07-17

16.19

Sida 256

både en fördel och en nackdel, de kunde känna sig avundsjuka och därför klämma åt extra hårt, de kunde kanske uppleva det som svårt att döma en generalsperson eftersom det de vanligtvis sysslade med i det judiciella systemet inom försvarsmakten var att döma tjuvar och slagskämpar bland meniga och underbefäl. De kanske aldrig ens varit med om en landsförräderiprocess, eftersom sådana brott förr i världen inte drogs inför domstol utan reddes upp med snabbare och mer handfasta metoder än rabblande av meningslösheter i en domstol. Jurij Tjivartsjev suckade högt, som för att beskriva hur uttråkad han kände sig. Han fick omedelbart en liten armbågspuff i sidan av Larisa Nikolajevna som intagit en både avspänd och uppmärksam lyssnarpose med det ena benet uppslängt över det andra och satt och såg ut som om varje ord hon nu fick höra var en fullkomlig nyhet för henne och dessutom av största betydelse. Tiden sniglade sig fram. Jurij Tjivartsjev antog att ordföranden nog hade somnat, han hade lutat sig bakåt i något som såg ut som koncentrerat uppmärksamt lyssnande med slutna ögon. Möjligen hade han en sen många år intränad sovställning som kunde skapa illusionen av lyssnande; ville han verkligen följa med så skulle det ju vara bättre att göra som den yngre kollegan vid hans sida som satt framåtlutad och läste med i texten. När avsnittet om Tatjana Simonescus död kom, påminde sig Jurij Tjivartsjev, som en tröst eller som ett välkommet tidsfördriv, att här ändå fanns en liten fråga att fundera över. Överstelöjtnant Simonescu var den enda i underrättelseenheten i London som hade påträffats död, hennes fyra underlydande män hade bara försvunnit. Hon hade hittats hängd på ett egendomligt sätt i sin egen lägenhet och om man skulle försöka tolka den brittiska skandalpressen så menade de att hon dött till följd av ett olycksfall som uppstått i samband med egenartade sexuella experiment. Något som tydligen var förvånansvärt vanligt inom den brittiska överklassen. I anklagelseskriften hölls det för självklart att hon mördats, att hon




06-07-17

16.19

Sida 257

mördats av ”den ökände spionen Hamilton” och att det skett till följd av att Jurij Tjivartsjev lämnat ut uppgifter om henne. Det kunde mycket väl vara sant. Men man kunde ju fråga sig, åtminstone som just nu välkommet tidsfördriv, varför hon inte bara hade fått ”försvinna” som de fyra andra operatörerna. Vad hade Carl haft för särskilda avsikter med att organisera hennes död på ett så spektakulärt sätt, om det nu verkligen var han som gjort det? Den logiska förklaringen måste vara att det var en avsevärd skillnad mellan en känd societetsdam, gift med den förre brittiske försvarsministern, och fyra anonyma män som dessutom levt under falska identiteter. Om Tatjana Simonescu försvunnit utan vidare så skulle kanske den civila polisen ha rört till det genom att leta alltför intensivt efter henne? Något i den stilen. Sen fanns det en möjlighet att söka förklaringen längs en närmast biblisk tankegång om det gudomliga straff som väntar den som själv är ond. Hon hade, med beundransvärd framgång rent tekniskt, organiserat en hel serie ”självmord” av just denna brittiska sexuella karaktär. Och så hade hon själv fått dö på precis samma sätt som hon mördat andra? Det föreföll mindre troligt, i vart fall var det svårt att tänka sig att den skandinaviskt ordentlige och noggranne Carl skulle ha gjort sig besvär att ordna med något särskilt symbolvärde i själva avrättningen. Kanske hade hans brittiska allierade tyckt att det var så det borde gå till, kanske var det ett ovanligt utslag av så kallad brittisk humor? Hursomhelst, åklagaren kunde egentligen inte bevisa att hon blivit mördad, lika lite som han kunde bevisa att de fyra försvunna operatörerna var mördade eller fängslade. Det var så att säga mordrättegång utan lik, något som Larisa Nikolajevna hade underkänt som grund för bestridande. Hon menade att Jurij Tjivartsjev redan hade erkänt alldeles för mycket för att man skulle kunna ha någon framgång med sådana, i och för sig formellt juridiska och logiska, invändningar. En sådan taktik skulle dessutom göra det svårt för Jurij Tjivartsjev att




06-07-17

16.19

Sida 258

anföra det som för honom själv var viktigast, att han ansåg att han handlat i Fosterlandets intresse. Larisa Nikolajevna hade dessutom försökt förklara något tydligen mycket speciellt juridiskt tänkande som hade med hans ”uppsåt” att göra. För om han lämnat ut informationer till ”den ökände spionen Hamilton” som han visste kunde leda till de egna operatörernas död eller tillfångatagande, så var han ändå skyldig i subjektiv mening. Jurij Tjivartsjev hade egentligen inte några svårigheter att acceptera det resonemanget. Kanske var det bara det att hans liv stod på spel som gjorde att han inte tänkte riktigt klart. Det gjordes paus för lunch och vädring innan rabblandet var klart. Jurij Tjivartsjev fick äta ensam med sina vakter vilket han tyckte var lika så gott eftersom det ju inte inträffat någonting värt att diskutera och då skulle han bara ha börjat om någonstans i det som de redan talat om. Det var bättre att vara ifred. När förhandlingarna återupptogs i den nu mycket svala rättssalen började alltså sekreterarens rabblande högläsning ur åtalsunderlaget om på nytt och Jurij Tjivartsjev förlorade sig snart i fladdrande tankar. Han mindes några varma somrar nere vid floden i Barnaul, hur han och hans kamrater fiskade och hur hans mor uppfann den ena karprätten efter den andra. Kriget hade aldrig kommit dit bort till Sibirien och man märkte inte av det på annat sätt än att det hela tiden kom nya människor och att det blev fler och fler barn som fiskade. När hans far äntligen kom tillbaks, hela vägen från Berlin, så hade de inte känt igen varandra, fastän båda låtsades. Han insåg plötsligt att det hade blivit alldeles tyst i rättssalen och att alla tre domarna uppmärksamt betraktade honom; Larisa Nikolajevna sparkade honom lätt under bordet, ”Förlåt herr kamrat ordförande, jag uppfattade nog inte frågan … ?” sa han generat när det gick upp för honom att han måste ha fått en fråga. ”Jag frågade om ni förstått innebörden i den anklagelseakt som har lästs upp inför rätten, kamrat general”, fräste ordföranden irriterat.




06-07-17

16.19

Sida 259

”Ja naturligtvis, kamrat ordförande”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Bra!” sa ordföranden. ”Då kommer vi alltså till frågan om hur ni nu ställer er till anklagelsen efter att i laga ordning ha tagit del av den och förstått den. Nå?” ”Kamrat ordförande, jag bestrider att jag skulle ha gjort mej skyldig till vare sig landsförräderi eller spioneri”, svarade Jurij Tjivartsjev beslutsamt. ”Menar ni att ni skulle vara oskyldig?” frågade ordföranden som om den ståndpunkten vore sensationellt oväntad. ”Korrekt. Det är min uppfattning”, svarade Jurij Tjivartsjev korthugget. Till Jurij Tjivartsjevs förvåning utbröt nu en viskande överläggning mellan de tre domarna och av vissa gester, som någon som ryckte frågande på axlarna, förstod han att de tydligen väntat sig att han skulle erkänna och lägga sig platt inför dem. De verkade lite oense, men till slut fick sekreteraren nedanför dem några viskande instruktioner. Jurij Tjivartsjev försökte fråga sin advokat vad de höll på med men hon ryckte bara irriterat på axlarna, hon tycktes inte heller förstå. Till slut harklade sig ordföranden, avbröt sina viskande kolleger med en handrörelse och vände sig mot Jurij Tjivartsjev. ”Kamrat general!” började han vresigt. ”Militärkollegiets Högsta Domstol har med förvåning noterat er inställning. Till en början måste vi nog be er förtydliga er ståndpunkt. På vilka grunder skulle ni vara oskyldig?” ”På följande grunder …”, började Jurij Tjivartsjev och avbröt sig sen för att snegla på Larisa Nikolajevna, som bara tyst nickade åt honom. ”Alltså på följande grunder”, fortsatte han medan han snabbt samlade sig till något som han trodde skulle ha kommit först efter några dagar. ”Överstelöjtnant Tatjana Simonescu må i många avseenden ha varit en utmärkt underrättelseofficer. Hon har gjort Fosterlandet stora tjänster. Men nu bedrev hon och hennes underlydande en mycket farlig och äventyrlig operation i London. Den västerländska kontrarazvedkan var dem på spåren, ett avslöjande hade i sin tur lett till poli-




06-07-17

16.19

Sida 260

tisk och ekonomisk katastrof för Ryssland. Jag såg ingen annan möjlighet i denna brydsamma situation, i denna svåra stund för vårt land, än att förse västerländsk underrättelsetjänst med uppgifter som innebar att hela den farliga och misslyckade operationen kunde avbrytas i tysthet. Jag är förvissad om att jag handlade i Fosterlandets intresse.” De tre domarna stirrade intensivt på honom, märkligt nog tycktes de visa ganska klart alla tre vad de ansåg. Den yngste, viceamiralen, såg ut som om han tills vidare accepterade Jurij Tjivartsjevs ståndpunkt. Han nickade något och antecknade noggrant. Ordföranden fnös högt och ljudligt men rörde sen inte en min. Generallöjtnanten på hans andra sida såg osäker ut och tittade sen ner i papperen för att anteckna några ord. Jurij Tjivartsjev gissade cyniskt att hans liv kanske skulle hänga på den rädde och opportunistiskes avgörande. ”Då vidtar Högsta Militärkollegiets förhör med den anklagade”, meddelade ordföranden. ”Jag vill till en början själv ställa er en del konkreta frågor, kamrat general. Låt mej börja så här. Det är sant att ni till en västerländsk spion utlämnat namn på fem av våra operatörer på främmande makts territorium?” ”Ja, det är sant”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Nå, det var ju alltid en början”, muttrade ordföranden och tog en slurk mineralvatten innan han fortsatte. ”Ni är också medveten om att ert handlande ledde till de våras död?” ”Om vi ska vara noga, och det förutsätter jag att det måste vara Högsta Militärkollegiets avsikt, så vet varken ni eller jag någonting exakt på den punkten”, svarade Jurij Tjivartsjev och insåg försent att han slagit in på en väg som både han själv och Larisa Nikolajevna underkänt. Men sagt var sagt. ”Vad gäller dom fyra operatörerna under överstelöjtnant Tatjana Simonescus befäl så vet vi inte om dom är i livet, om dom avrättats eller om dom hoppat av”, fortsatte han lite jäktat eftersom han ville komma ut ur återvändsgränden så fort som möjligt. ”Vad gäller överstelöjtnant Tatjana Simonescu själv vet vi förvisso att hon dött under något som kan förefalla som en pervers




06-07-17

16.19

Sida 261

brittisk sexualövning. Men vi vet inte säkert om hennes död har samband med hennes uppgift som vår underrättelseofficer.” Ordföranden antecknade något, det syntes på hans handrörelser att han var irriterad. Men sen tänkte han efter och knep omedvetet ihop ögonen något när han fortsatte. ”Låt mej då fråga så här, kamrat general”, började han med ett nästan tillgjort vänligt tonfall. ”Ni måste ha insett att ert handlande kunde bli den direkta orsaken till våra kollegers död?” ”Ja, det är klart”, svarade Jurij Tjivartsjev fort och insåg att han nog redan var ute ur återvändsgränden. Ordföranden nickade nämligen nöjt. ”Så den omständigheten, att ni var medveten om att ni riskerade de våras liv, hindrade er inte från att utlämna deras namn till en ökänd västerländsk spion?” frågade ordföranden långsamt och överdrivet tydligt. ”Bortsett från att jag inte instämmer i er terminologi, kamrat general, så är er slutsats korrekt”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Men amiral Hamilton är knappast någon ökänd spion.” ”Jaså?” sa ordföranden med spelad förvåning. ”Och hur skulle ni vilja karaktärisera honom?” ”Som en god officer, som en av dom allra skickligaste kollegerna på den andra sidan”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Som en central person inom det västerländska spioneriet med andra ord?” konstaterade ordföranden. ”Ja det är korrekt”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Ni måste alltså i så fall ha varit medveten om risken att hamna inför den här domstolen när ni utförde dom gärningar för vilka ni nu står till svars”, summerade ordföranden och såg nöjd ut, som om han slutgiltigt knutit ihop säcken. ”Det är också korrekt”, svarade Jurij Tjivartsjev utan att låta sig påverkas av ordförandens psykologiska krigföring. ”Jag var medveten om en sådan teoretisk risk. Alla svåra beslut inom vår verksamhet kan komma att ifrågasättas i efterhand och …”




06-07-17

16.19

Sida 262

”Tack, kamrat general!” sa ordföranden och höll upp sin ena handflata som ett stort stopptecken i luften. ”Ni får tillfälle att plädera senare. Tills vidare anser jag för egen del att den objektiva sidan av saken är till fullo avklarad. Vill någon av mina ärade kolleger fortsätta förhöret … ?” Han såg sig omkring som om han inte väntade sig att det skulle behövas något ytterligare förhör. Men under viss vånda tycktes generallöjtnanten från flygvapnet ändå bestämma sig för att fråga något. ”Jatack, jag har nog några frågor”, började han osäkert. ”Som vår ärade kamrat ordföranden redan förtjänstfullt har utrett finns inte så mycket mer att säga om dom objektiva kriterierna. Men jag skulle likväl vilja ägna mej åt den subjektiva sidan av saken. Det kan ju om inte annat ha betydelse för påföljden?” Han vände sig underdånigt frågande mot ordföranden som nickade nådigt att det, efter denna intelligenta framställan, nog gick för sig att ställa några frågor till den misstänkte. ”Tack, kamrat ordförande”, sa han svassande och vände sig sen mot Jurij Tjivartsjev. ”Låt mej börja med att fråga er, kamrat general, om jag förstått er rätt på en punkt. Ni var medveten om att ni teoretiskt riskerade ert liv när ni utförde dom gärningar som ni nu i sak har erkänt?” ”Det är korrekt”, svarade Jurij Tjivartsjev tvärsäkert, han gissade att det knappast var läge att visa någon tveksamhet. ”Anser ni ändå”, började flyggeneralen fundersamt, ”till och med i den brydsamma belägenhet ni nu befinner er, att ni handlade rätt?” ”Utan tvekan, ja”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Mycket intressant”, muttrade flyggeneralen och antecknade något. ”Ni måste således vara fullkomligt övertygad om att Fosterlandet skulle ha skadats mer om ni inte begått era i sak brottsliga gärningar?” ”Utan tvekan, ja”, svarade Jurij Tjivartsjev i samma tonläge som förut. ”Då måste jag förstås fråga er, kamrat general, hur ni bedömde riskerna för det som skulle ha inträffat om ni inte gjorde er skyldig till




06-07-17

16.19

Sida 263

dom gärningar ni nu står till svars för?” fortsatte domaren och såg nu uppriktigt intresserad ut, kanske också lättad över att han inte blev avbruten av sin överordnade. ”Ni ber mej nu, kamrat general, att göra en utrikespolitisk och strategisk analys av den situation som rådde?” sa Jurij Tjivartsjev med försiktig ironi. ”Det är korrekt, ja”, fortsatte domaren utan att med en min visa om han uppfattat ironin. Jurij Tjivartsjev såg ner i bordet och samlade sig för att inte börja skratta eller formulera sig oförskämt. ”Med all respekt för rättens ärade kamrater generaler”, började han medvetet hycklande, han hade nu ingen högre respekt för dem, ”så tvivlar jag på att ni har rätt att ta del av sådan ytterst hemlig information som berör Fosterlandets underrättelsetjänst och dess operationer utomlands.” De tre domarna reagerade samtidigt som om han hade gett dem en plötslig örfil och sen lutade de sig samman och förde en kort upprörd diskussion innan ordföranden på nytt tog till orda. ”Kamrat general”, började han förebrående, han lät nästan sårad. ”Ni gör verkligen inte er situation bättre genom att konstra på det där viset. Låt mej för det första påpeka att ni befinner er inför Militärkollegiets Högsta Domstol, försvarsmaktens högsta juridiska organ. Vidare är våra förhandlingar hemliga. Vidare har, när allt kommer omkring, västerländskt spioneri, bland annat genom er försorg, kunskaper som ni nu inte tycks vilja anförtro domstolen. Finner ni inte det en aning motsägelsefullt?” ”Ursäkta mej, kamrater”, sa Jurij Tjivartsjev och lutade sig över mot Larisa Nikolajevna som gav honom en kort, väsande och svordomspackad instruktion att svara på frågan eftersom här definitionsmässigt inte kunde finnas någon hemlig information som rätten inte hade tillstånd att ta del av. ”Kamrater generaler!” sa Jurij Tjivartsjev. ”Jag kan inte bestrida logiken i kamrat ordförandens invändningar. Min advokat råder mej




06-07-17

16.19

Sida 264

dessutom att besvara era frågor utan hänsyn till vad som är hemligt. Jag hoppas kamrater generaler ursäktar mitt misstag, jag är ovan att stå inför rätta.” ”Bra!” sa flyggeneralen lättad, också lite road. ”Får jag då be er göra den där utrikespolitiskt strategiska analysen som tydligen spelade så stor roll i ert beslut?” ”Naturligtvis, kamrat general”, började Jurij Tjivartsjev och bestämde sig sen snabbt för att säga precis som det var. ”Vi befann oss alltså i en mycket farlig och komplicerad situation. Överstelöjtnant Simonescu hade under lång tid varit en exempellöst framgångsrik underrättelseofficer i London. Hon hade nämligen lyckats gifta sig med den brittiske försvarsministern, vilket under lång tid resulterade i en strid ström av dom mest kvalificerade uppgifter från Storbritannien. Så långt var allt gott och väl, en lysande framgångsrik underrättelseoperation. Ingen tvekan om det, som jag tror att också ni, kamrater, kan förstå utan att jag krånglar till det. Men så avgick den brittiske försvarsministern och skars av från det dagliga flödet av strategiska hemligheter. I stället fick han en reträttpost som styrelseordförande inom Storbritanniens största försvarsindustri, General Electric. Och överstelöjtnant Simonescu lyckades då tillskansa sej en strategisk funktion inom försvarsindustrin. Hade mina kolleger inom razvedkan nu nöjt sig med det nya, förvisso betydelsefulla, flöde av informationer som kom oss tillhanda via henne så hade det inte varit något problem. Men i stället slog man in på en desperat och dåraktig linje. Under ledning av överstelöjtnant Simonescu började nu hennes grupp att eliminera militära forskare av för oss särskilt viktig typ, sådana som var på väg att hämta in ett teknologiskt försprång som vi hade då och förhoppningsvis fortfarande har. Det var emellertid en tidsfråga innan dom skulle avslöjas.” ”Förlåt att jag avbryter, kamrat general”, sa flyggeneralen. ”Men jag förstår inte er upprördhet. För säg mej uppriktigt, kamrat general, inte brukar väl ni inom razvedkan uppvisa denna moraliska indignation inför tanken på att man eliminerar våra motståndare?”




06-07-17

16.19

Sida 265

Han slog ut med händerna som om han verkligen var uppriktigt frågande. ”Förvisso inte”, började Jurij Tjivartsjev något irriterad. ”Sådana åtgärder är visserligen inte alls så vanliga som folk utanför våra egna kretsar föreställer sej. Men dom förekommer, naturligtvis. Hos oss som på fiendesidan. Men det är inte alls som ni tycks tro en moralisk fråga. Jag är officer i Fosterlandets tjänst. Det innebär att jag som alla ni andra kan ställas inför sådana här frågor.” ”Nå men vad var det då, kamrat general, som var så skadligt med den här operationen att ni begick förräderi, i vart fall riskerade att ställas inför rätta med en sådan anklagelse hängande över ert huvud?” frågade flyggeneralen uppriktigt konfunderad, som det såg ut. ”Det var naturligtvis dom politiska konsekvenserna av ett avslöjande, kamrat general”, började Jurij Tjivartsjev alltför nedlåtande i sitt tonfall och skärpte sig kort innan han fortsatte. ”Den brittiske försvarsministern hade aningslöst skyddat vår spion. Han hade gift sej med en ung skönhet som var hälften så gammal som han själv. Och hon var spion. Den brittiske premiärministern John Major hade, tydligen lika aningslöst, godkänt den saken och tagit sin försvarsminister i försvar. Det innebär följande. Vid ett avslöjande som, det vill jag verkligen understryka, var nära förestående, hade den brittiska regeringen fallit. Det hade blivit en oerhörd internationell skandal. Nu förstår ni väl ändå sammanhanget, kamrat general?” ”Nej, ni får ursäkta, kamrat general, men det gör jag faktiskt inte”, sa flyggeneralen osäkert. ”Jag menar … än sen? Det vore väl i så fall ett brittiskt problem och inte ett ryskt? Vi hade väl snarare fått skrattarna på vår sida?” ”Där har ni, med all respekt kamrat general, fullkomligt fel”, svarade Jurij Tjivartsjev sammanbitet, just nu ansåg han att han förde samtal med en politisk idiot. ”Det hade kommit en ny brittisk regering efter ministären John Major. Och denna nytillträdda brittiska regering hade varit utomordentligt hämndlysten mot oss. Deras skäl hade varit enkla och konkreta. Mitt under avspänning och freds-




06-07-17

16.19

Sida 266

politik, efter det kalla krigets avskaffande, medan vi, Ryssland, springer runt i hela västvärlden för att låna pengar, hade vi förfallit till mord i upprepade fall. Det hade tolkats som en krigshandling, den västerländska mediaopinionen hade slitit oss i stycken.” ”Jag frågar mej fortfarande: än sen?” sa flyggeneralen något aggressivt, som om han protesterade mot att ha blivit tilltalad nästan som ett barn. ”Sånt har väl hänt förut? Sånt har väl präglat hela vår moderna historia?” ”Ni tycks fortfarande inte förstå det här”, sa Jurij Tjivartsjev tålmodigt, han hade fått en mycket tydlig signal som förklarade att arrogans och överlägsenhet inte var rätt taktik. ”Storbritanniens närmaste allierade är som bekant USA. Vi hade hamnat i något som närmast kan beskrivas som ekonomiskt krig med båda dessa stater, i praktiken med hela västvärlden. Och i den svåra stund för Fosterlandet där vi nu befinner oss, som jag inte tror jag behöver beskriva närmare, så vore det en fullkomlig katastrof. All pågående modernisering av vår industri skulle avbrytas. Handeln skulle avbrytas. Ett av dom första konkreta resultaten skulle bli en landsomfattande svältkatastrof. Låt mej ge ett enkelt mått, försiktigt beräknat. Det hade kostat hundratusen döda spädbarn.” För första gången kände Jurij Tjivartsjev att han verkligen hade blivit förstådd. De tre domarna stirrade på honom, verkligen stirrade eftersom de för några sekunder hade tappat sin överlägsna värdighet. Det var flyggeneralen som hade trasslat in sig, det tycktes vara han som satt med babyn i knät. ”Förlåt kamrat general …”, började han tveksamt, ”förlåt om jag frågar, men är ni verkligen kompetent att göra den här typen av bedömningar?” ”Jag har nu i närmare tretti år verkat inom razvedkan!” började Jurij Tjivartsjev aggressivt och lade på nytt band på sig innan han fortsatte. ”Således. Det är just den här typen av bedömningar som jag är kompetent att göra.” De tre domarna lutade på nytt sina huvuden samman för en




06-07-17

16.19

Sida 267

viskande överläggning där framme och Jurij Tjivartsjev fick tid att dämpa sin stridslystnad och sneglade mot Larisa Nikolajevna. Hon nickade kort, uppmuntrande mot honom och blinkade sen snabbt med ena ögat. Först blev han chockerad över den frivola gesten, sen insåg han att hon nog bara valt ett, låt vara överdrivet personligt, men ändå mycket diskret sätt att visa sitt gillande. När de tre domarna lutade sig isär pånytt, de var uppenbart oense om både det ena och det andra, var det tydligen viceamiralens tur att börja fråga. ”Kamrat general!” började han lugnt och med ett nästan demonstrativt respektfullt tonläge. ”Som ni möjligen förstår har domstolen vissa svårigheter att objektivt ta ställning till era politiska strategiska analyser. Låt mej därför fråga så här. Ni var själv, om jag förstår er rätt, så säker på er analys att ni var beredd att riskera livet för att hindra en utveckling som ni bedömde som katastrofal för Fosterlandet. Är det korrekt uppfattat?” ”Ja kamrat amiral, det är korrekt uppfattat”, svarade Jurij Tjivartsjev dämpat. ”Bra! Och ni har inte fått någon anledning att korrigera den uppfattningen, kamrat general? Kan ni ärligen säga mej att ingenting framkommit i efterhand som skulle ha fått er att göra en annan bedömning?” ”Tvärtom, kamrat amiral”, svarade Jurij Tjivartsjev lugnt, han hade intuitivt uppfattat att viceamiralen stod på hans sida. ”Nu har vi ju facit. Fyra av de våra försvann i London, utan publicitet eller annan politisk uppståndelse. Deras gruppchef, överstelöjtnant Tatjana Simonescu, dog under omständigheter som man i Storbritannien sätter i samband med sexuella utsvävningar typiska för den brittiska överklassen. Ingenting kom ut. Den brittiska regeringen räddades. Våra förbindelser med västvärlden räddades. Den oerhört farliga, för oss själva farliga operationen avbröts utan att vi led skada.” ”Sånär som på dom landsmän som befann sig ute på ett farligt uppdrag och som ni med berått mod sände i döden, menar ni, kam-




06-07-17

16.19

Sida 268

rat general?” invände viceamiralen med tydlig ironi som Jurij Tjivartsjev uppfattade som ett trick att ställa sig in hos den vresige ordföranden, snarare än något riktat mot honom själv. ”Det är korrekt uppfattat, kamrat amiral”, svarade Jurij Tjivartsjev lugnt. ”Våra förluster är alltid beklagliga. Men nu inskränkte sej våra förluster till fem man. Vi är officerare, det är vår skyldighet att väga förluster, det ingår i vårt jobb. Alltså. Våra förluster var fem man. I jämförelse med den katastrof som hotade hela vårt land var det ett mycket lågt pris.” ”Och sådana bedömningar anser ni er ha rätt att göra!” frågade viceamiralen något teatraliskt, vilket gav Jurij Tjivartsjev intryck av att det pågick något spel mellan de tre domarna som han inte riktigt kunde genomskåda. Frågan som såg aggressiv ut var ju en form av självmål. ”Det är korrekt uppfattat, kamrat amiral”, svarade Jurij Tjivartsjev. ”Sådana bedömningar är det vår skyldighet att göra inom ledningen för razvedkan.” ”Säg mej, kamrat general”, fortsatte viceamiralen tankfullt på ett sätt som verkade spelat tankfullt, ”om nu inte den här ökände västerländske spionen Hamilton hade förrått er, hade ni då fortsatt att verka inom razvedkan som om ingenting hänt?” ”Jag tror inte ett ögonblick att den ärade kollegan amiralen Hamilton har förrått mej”, snäste Jurij Tjivartsjev och koncentrerade sig på nytt. ”Men om vi inte sutte här … tja, kamrat amiral, då hade jag fortsatt mitt arbete som vanligt, lättad över att ha löst ett svårt problem på bästa möjliga sätt.” Viceamiralen antecknade en stund under tystnad, tills hans överordnade började knorra. Då såg han plötsligt upp på nytt mot Jurij Tjivartsjev. ”Säg mej, kamrat general”, började han, ”låt mej för resonemangets skull godta alla dom bedömningar ni har gjort här. Det var verkligen en oerhört farlig och äventyrlig operation som pågick i London, den kunde verkligen ha äventyrat Fosterlandets säkerhet och så vidare.




06-07-17

16.19

Sida 269

Vi säger att ni har rätt, alla era bedömningar var riktiga. Men då återstår ändå en mycket intressant fråga. Varför framförde ni inte i korrekt ordning dessa allvarliga klagomål till ledningen för razvedkan?” ”Tja kamrat amiral”, började Jurij Tjivartsjev och undslapp sig för första gången ett litet leende. ”Ni vet tydligen inte hur vi är organiserade inom den militära razvedkan?” ”Det är sant, kamrat general”, konstaterade viceamiralen uttryckslöst. ”Men jag vidhåller ändå min fråga.” ”Razvedkan, kamrat amiral, leds av en trojka, jag är en av dom tre”, började Jurij Tjivartsjev tålmodigt. ”Dom andra två röstade ner mej och ville följaktligen att den, som jag bedömde, dåraktiga operationen i London skulle fortsätta.” Jurij Tjivartsjev slog ut med armarna som om han hade förklarat något självklart, fast han mycket väl förstod att de ting man nu kom in på knappast var särskilt självklara. Dessutom förutsåg han snabbt följdfrågan. ”Varför gick ni i så fall inte med era klagomål till försvarschefen i egen hög person, kamrat general?” frågade viceamiralen nästan bekymrat. ”Därför att han inte hade någon som helst befogenhet att känna till den här operationen, så klart!” svarade Jurij Tjivartsjev snabbt och självsäkert. Han gissade att det beskedet inte kunde framföras på något annat sätt. De tre domarna såg tydligt skakade ut, men det blev ingen intern konferens den här gången, ordföranden bara grymtade åt viceamiralen att fortsätta. ”Hörde jag verkligen rätt, kamrat general?” frågade han tveksamt. ”Det gjorde ni utan tvekan, kamrat amiral”, sa Jurij Tjivartsjev så obesvärat han förmådde. ”Jag inser att det här kan vara svårt att förstå. För några år sen hade det emellertid funnits ett sånt formellt tillvägagångssätt att lösa problemet som ni indirekt föreslog i er fråga. Då hade jag nämligen gått till politbyrån med mina klagomål och med största sannolikhet vunnit omedelbar framgång. Nu finns ingen




06-07-17

16.19

Sida 270

politbyrå, som bekant. Och det är väl ingen i det här rummet som på fullständigt allvar menar att jag skulle gå iväg och sprida såna här uppgifter till självaste Boris Nikolajevitj, vår ärade president?” ”Kamrat general”, började viceamiralen påtagligt ansträngd, ”menar ni på fullt allvar att inte heller presidenten var betrodd att hantera den här informationen?” ”Självklart, kamrat amiral”, svarade Jurij Tjivartsjev med lätt höjda ögonbryn som om han verkligen uttryckt en självklarhet. ”Låt mej påpeka att vi på den punkten knappast skiljer oss från andra politiska system. En svensk eller en amerikansk underrättelsechef i min belägenhet hade hanterat problemet på samma sätt.” ”Jamen presidenten är ju faktiskt, kamrat general, vårt lands högsta beslutsfattare!” bröt ordföranden plötsligt in. ”Ja det är klart”, instämde Jurij Tjivartsjev fort. ”Men just därför är det av stor vikt att han inte blir indragen i sådana affärer som vi talat om här och nu. Då drabbas han nämligen av ansvaret om något går fel. Om han å andra sidan är okunnig när skandalen briserar så kan han bestraffa en general inom razvedkan men Fosterlandet kan räddas undan politisk, och i det här fallet, ekonomisk katastrof. Det hela är mycket enkelt.” ”Men kamrat general”, invände viceamiralen tveksamt, ”ni beskriver ju razvedkan som en egen stat i staten. Menar ni verkligen att domstolen ska svälja det?” ”Jag är rädd att saken är aningen mer komplicerad än så, kamrat amiral”, började Jurij Tjivartsjev milt, nästan som om han talade till små barn. ”Men för det första är försvarsmakten en egen statsmakt. Ni själva, kamrater generaler, utövar just nu den makten. Landets president har ingen aning om vad vi talar om här inne och det ska han inte heller ha. Än mindre känner han till händelserna i England. Duman, vårt parlament, vårt försök till demokrati, har ingen som helst kunskap om vad vi sitter här och talar om, lika lite som det civila rättsväsendet. Så visst är vi inom försvarsmakten en egen stat i staten. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, ett övergångsskede eller ej,




06-07-17

16.19

Sida 271

demokratiskt eller odemokratiskt. Men det är så. Och inom försvarsmakten, denna stat i staten, finns razvedkan. Vi är numera en helt självständig enhet, eftersom det inte finns någon politbyrå. Så fungerar det. Jag vet inte om det är särskilt demokratiskt, som sagt. Jag vet inte ens om det är särskilt praktiskt i alla lägen. Jag vet bara att det är verklighet.” De tre domarna lutade sig nu samman till en ny viskande överläggning, de tycktes inte vara särskilt oeniga. Efter en stund knackade ordföranden i bordet, såg frågande på sina två kolleger som nickade bekräftande och sen förklarade han dagens förhandlingar avslutade. Sekreteraren vrålade omedelbart att alla skulle stå upp när de tre domarna nu snabbt tågade ut. Jurij Tjivartsjev fick en stund ensam med Larisa Nikolajevna i ett av åklagarens lediga rum i anslutning till rättssalen. Hon verkade mycket uppåt, berömde honom för hur han hanterat förhöret mot slutet och förmanade honom att inte verka så överlägsen, inte skriva domarna på näsan att de var okunniga. Sådana gliringar skulle bara göra dem på dåligt humör och han borde betänka att det inte fanns någon högre instans. Efter deras utslag var allt slut, oavsett vad de kom fram till. Även ett oenigt utslag gällde. Och just nu ansåg hon att man kunde börja tro på ett frikännande. Kompromissa skulle de i vart fall inte, det skulle inte bli fem år och förlust av halva egendomen eller något sådant, det skulle bli frikännande eller döden. Alltså borde han, som en extra försiktighetsåtgärd om inte annat, vara lite mer varsam med hur han tilltalade de tre. Jurij Tjivartsjev accepterade motvilligt hennes förmaningar. Rent sakligt hade hon förstås rätt ”men man kunde ju inte komma ifrån att dom var tre arsel, byråkrater som såg ut som skämt i sina uniformer”. Hon himlade sig och bad honom enträget att aldrig någonsin undslippa sig någon kommentar eller min som ens antydde vad han tänkte. Hans liv kunde hänga på en grimas. ***




06-07-17

16.19

Sida 272

Erik Ponti var på uselt humör. Det var februarilovsvecka och ett gyllene tillfälle att få undan en massa arbete av rutinkaraktär eftersom man slapp alla utdragna ideologiska möten och föreläsningar i företagsekonomi och ledarskap när det var februarilov. Det berodde på att den nye chefen givetvis var i Sälen eller om det var Åre och ”åkte skidor med barnen”, liksom för övrigt Sveriges Radios flesta unga civilekonomer och slipsnissar, liksom ekonomireportrarna ”eftersom dom ändå inte hade så mycket att göra”, vilket de inte hade eftersom varenda räknenisse i landet samlades på skidorterna i något som måste förefalla som moderata partikongresser just denna vecka på året. Normalt skulle då arbetet på Dagens Eko löpa på lugnt och fint utan sammanträden eller kontroverser och dessutom skulle man hinna med att beta av obesvarade brev och fax, ringa lite extra till korrarna ute i världen och förhöra sig om deras närmaste framtidsplaner och över huvud taget arbeta i stället för att sitta på möte eller på fnoskkurser med ”ledarskapskonsulter” och dylikt. Hans egna barn var vuxna sen länge och åkte nu skidor, i vad mån de gjorde det fortfarande, på egen hand hellre än i föräldrars sällskap. Och i så fall på betydligt häftigare plejs än Sälen och Åre. Den första räknenissefria dagen hade visserligen börjat bra, redaktionsmötet tog sju minuter och handlade bara om journalistik och Dagens Eko. Men sen hade han trasslat in sig i ett onödigt långt gräl med Tysklandskorrespondenten Jan Mosander, som sänt en något utförlig rapport om hur den i och för sig betydelsefulla dagstidningen Die Zeit hade gjort fyra helsidor på Sverige, nio år efter mordet på Olof Palme. Formellt var det ingenting konstigt med att korrespondenterna rapporterade vad betydelsefulla tidningar skrev om Sverige i de länder där de arbetade. Tvärtom, det var snarast rutin. Men nu hade Die Zeits skribenter fått för sig att det bara fanns två hederliga journalister i Sverige, som de namngav och intervjuade högaktningsfullt; nämligen två notoriska privatspanare. En av dem hade börjat sin bana som privatspanare med att utpeka en känd sjöofficer som Olof Palmes mördare, det så kallade marinspåret. Och nu




06-07-17

16.19

Sida 273

senast hade han kommit fram till att Olof Palme mördades av en grupp sammansvurna nazistiska Stockholmspoliser, som i sin tur skyddades av hela den övriga poliskåren, inte för att de var nazister men för att de var kolleger och därför borde få mörda en statsminister om de kände för det. Den andre privatspanaren hade för två dagar sen antytt att Lisbet Palme var i maskopi med mordgruppen inom Stockholmspolisen och att hon hjälpt dem att förfalska bevis för att sopa igen polisspåret. Dessa två journalistiska virrpannor hade alltså fallit Die Zeit på läppen. Det kunde man i och för sig ge fullständigt fan i. Rättare sagt, det ansåg Erik Ponti att man borde ge fan i. Dagens Eko borde inte på något sätt sanktionera sådana figurer genom att omnämna dem som om de kunde tas på allvar, låt vara i Tyskland. Det var ungefär de synpunkterna han hade framfört till sin gamle vän Jan Mosander som, föga förvånansvärt, haft en annan ståndpunkt som i sin formella del var journalistiskt oantastlig: om en av Tysklands viktigaste tidningar för fram dessa två kolleger som snillen så är det sakligt sett sant att det stått i tysk press och därmed intressant och därmed något som borde rapporteras. Men eftersom Erik Ponti misstänkte att kollegan i Berlin hade en viss klockarkärlek för de mer färgstarka teorierna om mordet på Olof Palme så förde han naturligtvis in det som dennes egentliga motiv att köra grejen. Och därmed låste sig diskussionen fort och de blev förbannade på varandra och Erik Ponti måste snabbt ge sig och blev därmed extra förbannad eftersom han gett sig in i en strid som han var dömd att förlora. Att Die Zeit hade hyllat två virrpannor bland privatspanarna var sant. Därmed var det intressant. Därmed skulle det meddelas i Dagens Eko, det var omöjligt att komma runt. Han gick över till inrikeskollegerna för att försiktigt dryfta möjligheten att man borde presentera de två virrpannorna och deras teorier, eftersom de nu ändå skulle framträda i sändning behängda med någon sorts publicistiskt Bundesverdienstkreuz. Det hade varit en journalistiskt acceptabel lösning. Först berättade




06-07-17

16.19

Sida 274

man vad Die Zeit hade trott. Sen presenterade man de två privatspanarna och deras senaste, gärna också deras tidigare, polis- och officersspår. Och så var den ofrånkomliga utrikesnyheten neutraliserad. Kollegerna på inrikes var emellertid mycket kallsinniga. De ville inte ”ta upp tiden med två kända dårar” och att besvära sig med att bevisa att sagda dårar hade fel var väl ändå att skjuta på sittande fågel. I vart fall var det slöseri med tid. Vore det inte bättre att bara kasta ut inslaget från Berlin? Erik Ponti insåg att de hade rätt och drog sig snabbt tillbaks. Både Jan Mosander och inrikesredaktionen hade rätt i att virrpannorna skulle presenteras och absolut inte presenteras. Erik Ponti hade argumenterat förgäves i båda riktningarna. Han satt fast i fällan. Det var bara att sända inslaget från Berlin och hoppas att ingen lyssnade just då. Erik Ponti var formellt sändningsansvarig de första dagarna på räknenisseveckan, som sportlovsveckan kallades på Dagens Eko eftersom den var räknenissefri både på jobbet och i etern. Han hade alltså kunnat använda formella maktmedel för att kasta ut inslaget från Berlin. Men det var bara att väga fördelarna av att slippa ett oönskat inslag mot nackdelarna av ett par veckors ovänskap med en av de viktigaste utrikeskorrespondenterna. Det valet var lätt. Det som grämde honom, och som initierade denna dags dåliga humör, var att allt detta var sådant som han med sin erfarenhet borde ha insett omedelbart och accepterat utan att ägna en dryg halvtimme åt onödiga diskussioner. Han hade uppträtt ovanligt korkat, det var bara att erkänna. Hans motvilja mot dessa så kallade privatspanare delade han för övrigt med hela redaktionen, Jan Mosander i Berlin var knappast något undantag, och därför var risken att privatspanarna skulle få husera i Dagens Eko mycket liten. Om inte annat måste man ju ta hänsyn till de juridiska problemen: om de här två skulle få uppträda och den ene anklagade Lisbet Palme för att ha konspirerat mot sin man och den andre började namnge ”nazisterna” i Stockholms poliskår så skulle ju




06-07-17

16.19

Sida 275

taket ramla ner över redaktionen i form av radionämndsproblem och möjligen tryckfrihetsåtal. Det var den normala försäkringen mot dårar av både detta och annat slag, men retligt nog hade Jan Mosander hittat ett kryphål för att få in dem i alla fall. Han insåg att han satt och ältade, gjorde pinan längre än nödvändigt. Han försökte intala sig att det inte hänt, att han kunde börja om dagen med samma goda humör som han haft när han kom. Det var ju ändå nu man skulle hinna jobba i stället för att lyssna på visioner. Han lyckades också arbeta effektivt i några timmar och fick därmed nästan rent på sitt skrivbord där olika sorters dåliga samveten lagt sig på hög i form av obesvarade brev och fax. Han hoppade till och med över lunchen i någon lustfylld förhoppning att han innan dagen var slut kunde få ett alldeles rent skrivbord. Men de förhoppningarna grusades snart i form av kriminalreportrarnas senaste genidrag. De hade nämligen hittat Lasermannen II. Eftersom Erik Ponti var tillfälligt sändningsansvarig fick han resultatet av deras mödor på sitt ännu inte rensade skrivbord i form av några band som skulle bilda stomme till Dagens Ekos lansering av denna inte helt nya hypotes. Bevisföringen i sitt första steg var lite jesuitiskt indirekt och påminde i sin särskilda logik om privatspanarnas sätt att tänka. Vad som visades, med hjälp av intervjuer med kriminalkommissarien Jan Köge och en del andra personer, var i tur och ordning att Jan Köge var känd kurdjägare från Holmérs gamla garde (full bevisning) och att han då haft fullkomligt fel och sedermera fått sparken från Säpo (full bevisning) och att han därför måste ha fel även nu, när han förklarat att det var terroristiska kurder som mördat kurder utanför det kurdiska bokkaféet (insinuant bevisning) varför det måste ligga till på ett helt annat sätt (cirkelbevisning) och sannolikt så att det fanns en ny Laserman ute på banan (gissningsbevisning). Det inslaget hade gått att spola utan större bråk. Kriminalreportrarna var genomgående betydligt yngre än Erik Ponti, han hade




06-07-17

16.19

Sida 276

sällan konflikter med dem och de hade utan tvivel stor respekt för hans yrkeskunnande. Han hade nog ganska lugnt och pedagogiskt kunnat gå igenom skillnaden mellan fakta, hypoteser och gissningar med dem utan att någon skulle ha blivit alltför kränkt. Men deras andra led i lanseringen av Lasermannen II var i sig så intressant att man måste ta det på allvar. De hade med hjälp av expertis på Polishögskolan i Solna fått fram en så kallad profil på mördaren, förutsatt att det fanns en mördare som låg bakom den senaste tidens attacker på invandrare med orientalisk bakgrund. Profilmetoden hade utarbetats av FBI i USA och tillämpades bevisligen med tämligen stor framgång på amerikanska seriemördare, det fanns ett vetenskapligt program där man la in alla kända uppgifter om gärningsmannens beteende och så bearbetades de uppgifterna mot programmet och så kom det ut en statistiskt sannolik modell för hur mördaren såg ut. Erik Ponti tyckte möjligen att den här vetenskapen kunde vara på gränsen till astrologi, men han visste för lite i ämnet för att protestera till en början. Dessutom hade han dåliga erfarenheter av protester denna dag. Hursomhelst, ”profilen” på den tänkte seriemördaren i Sverige hade enligt FBI:s dataprogram vissa fascinerande särdrag. Det var en ensam vit kaukasisk man mellan trettio och femtio år med hög intelligens, inskränkt eller skadat känsloliv, bland annat en påtaglig brist på empati och så långt följde han ett tämligen välbekant gammalt spår som pekade mot det numera föråldrade begreppet psykopat. Mannen hade vidare en militär bakgrund och drevs av någon form av hämndbegär, sannolikt beroende på att han inte lyckats så väl i sin karriär som han ansåg rättvist. Möjligen, för att inte säga sannolikt, var han också utlänningshatare. Förmodligen rörde det sig om en övermänniskotyp som antagligen skulle känna sig grovt förolämpad om han blev jämförd med Lasermannen I, John Ausonius. Snarare höll han just nu på att lära denne John Ausonius och alla oss andra hur slipstenen skulle dras.




06-07-17

16.19

Sida 277

En professor vid Polishögskolan fick kort kommentera mördarprofilen enligt det från FBI inköpta dataprogrammet och han gjorde det sändningsvänligt kort och drastiskt med två kommentarer: ”Om vi jämför den här gärningsmannen, enligt profilen alltså, med John Ausonius, så uppstår vissa sakligt sett intressanta skillnader. Utan att vilja kränka något offer kan jag väl säga att John Ausonius framstår som en klåpare vid en enkel jämförelse. Ausonius missade i nio fall av tio. Den här mannen har hittills inte missat.” Och på frågan om vad som kunde hända i jakten på den nye seriemördaren hade polisprofessorn följande kommentar: ”Två saker kan hända. Han fortsätter tills han åker fast. Och med tanke på den tekniska förmåga han hittills uppvisat är jag rädd att det kan dröja rätt länge, såvida inte tillfälligheter spelar in. Eller att han blir alltför mycket övermänniska. Eller också lägger han av, tröttnar. Sen kanske, men det är inte säkert, återupptar han verksamheten om något år. Det är ett rätt känt mönster när det gäller seriemördare i USA.” Erik Ponti kände beslutsvånda. Den där mördarprofilen var självklart intressant och kriminalreportrarna överöste honom med argument som siktade in sig på två saker. Man hade flera mord som bands samman av enkla och påtagliga gemensamma faktorer. Offren hade alla varit orientaliska män, låt vara med disparata religiösa och kulturella bakgrunder. De hade alla mördats med statistiskt osannolik skicklighet. Om man jämförde med den där Ausonius, som polisprofessorn hade gjort, så var det ju slående. Kriminalreportrarna hade en del färska uppgifter till stöd för det sista argumentet, de visste nu exakt hur de två senaste offren, kurderna utanför bokkaféet på David Bagares gata, hade skjutits. En hade skjutits genom hjärtat och ryggraden med första skottet och således varit död när han fick det följande nådaskottet i huvudet några sekunder senare. Den andre hade träffats genom ena lungan, ganska nära kroppens mittlinje och hade också, i princip, varit döende när han sköts genom huvudet. Och i alla de andra mordfallen man kände till måste det ha varit på samma sätt.




06-07-17

16.19

Sida 278

Det här var det enda fallet där det hade funnits vittnen, men det spelade ju egentligen ingen roll eftersom de rättsmedicinska slutsatserna var entydiga. Man hade alltså en ny Mattias Flink ute på banan, den misstänkte var rimligtvis militär. Så kallade proffsmördare i den undre världen existerade inte och hade aldrig existerat i Sverige, vad än deckarförfattare och filmmakare och kvällstidningsjournalister trodde. Bara en militär kunde mörda så här. Om man jämförde med Palmemördaren så hade han ju träffat sitt ena offer på trettio centimeter och missat det andra knappt på ungefär en meters håll. Så såg svenska mördare ut i praktiken, det här var något helt nytt. De argumenterade antagligen längre än de hade behövt eftersom Erik Ponti såg mer skeptisk ut än han var, vilket kanske hängde mer samman med dagens dåliga början än med det som sagts under de senaste tjugo minuterna. Intuitivt hade han redan beslutat sig för att materialet, åtminstone vad gällde det där med ”profilen”, skulle sändas. Men han ville tänka mer innan han lät alla rusa iväg; för tjugo år sen hade han vid det här laget studsat mellan taket och skrivbordet som en pingpongboll av entusiasm och följaktligen lättare fattat fel beslut. ”Ja, det här låter ju intressant”, sa han långsamt och outgrundligt. ”Vet man på vilket håll mördaren vid det kurdiska bokkaféet sköt?” ”Tjugo till tjugofem meter”, svarade en av kriminalreportrarna en halv sekund snabbare än sin kollega som hann ikapp först på det sista ordet meter. ”Då är han alltså en mycket bra pistolskytt”, konstaterade Erik Ponti torrt. ”Jag antar att våra hemmakurder, särskilt dom som är terroriststämplade, inte har vapenlicenser och möjlighet att träna skytte under ordnade former?” ”Vapenlicenser, är du inte klok?” frågade den ene kriminalreportern med en vänlig uppsyn som stod i viss kontrast till förmodandet om att inte vara klok. ”Ja, ni skjuter väl inte pistol”, fortsatte Erik Ponti med hårt hållen mask, han ville fortsätta samtalet en stund under disciplinerade for-




06-07-17

16.19

Sida 279

mer innan reportrarna glatt rusade ut och förberedde sitt inslag. ”Men det råkar jag göra, och om man träffar med två sådana skott på det hållet, lasersikte eller inte, då är man en mycket bra skytt, kan jag försäkra.” ”Ja, men det stämmer ju faktiskt perfekt med den här profilbilden”, argumenterade den andre kriminalreportern ivrigt. ”Just det”, sa Erik Ponti avmätt. ”Det var just dit jag tänkte komma. Säg, vet inte vår vän överste kurdjägare Jan Köge om det? Om inte. Borde inte någon av den säkert högt kvalificerade personalen på våldsroteln i Stockholm ha begripit det här? Jag menar, många av dom vet faktiskt vad en pistol är.” ”Jo, så är det nog”, sa den förste kriminalreportern. ”Men Köge har en teori som bygger på att det ena offret var särskilt intressant i den gamla Palmeutredningen, PKK:are, politiskt aktiv och allt det där. Enligt Köge är det offret som bestämmer vem gärningsmannen är, inte gärningsmannens beteende.” ”Och det andra offret, var han också PKK:are?” frågade Erik Ponti med uttryckslöst ansikte. ”Nej, det var en vanlig kurd om man säger så”, sa den förste kriminalreportern och gjorde en oavsiktlig grimas åt sitt misslyckade uttryck. ”Vet man vem av de två som sköts först?” frågade Erik Ponti. ”Ja, den vanliga kurden”, svarade de båda i mun på varandra som om det gick upp en talgdank för dem samtidigt. ”Det är faktiskt väldigt intressant”, sa Erik Ponti och drog med handen över ansiktet för att dölja att han blev full i skratt. ”Men om vi vill skjuta två slumpvis utvalda kurder så måste ju det vid det här laget mycket välkända kurdiska bokkaféet vara ett bra jaktpass, om ni ursäktar uttrycket. Sannolikheten för att man då ska skjuta minst en politiskt aktiv kurd, gärna med anknytning till PKK eller vad ni vill, är ungefär hundra procent.” De två kriminalreportrarna betraktade honom ivrigt uppmärksamt, det här var alldeles uppenbart något de inte tänkt på hur självklart det än tycktes förefalla Erik Ponti.




06-07-17

16.19

Sida 280

”Vad jag på mitt stillsamma sätt antyder”, fortsatte Erik Ponti, och nu log han, ”är att ni tycks umgås med kurder ungefär lika lite som vår vän Jan Köge. Det ni inte fattade har han heller inte fattat, så enkelt är det. Okej, vi kör! Men nu ska vi vinkla om det här lite, om ni ursäktar. Den där långa bevisföringen för att Köge är en idiot tar vi ner, vi säger bara att han kan ha fel, med dom argument som bygger ett på hans förflutna som misslyckad kurdjägare och två på dom här enkla slutsatserna som vi har dragit just nu. Är det okej?” Det var synnerligen okej. Han hann knappt uttala sin slutgiltiga sanktion förrän de två var ute ur rummet, på väg mot närmaste redigeringsrum för att göra om den första biten av inslaget som handlade om kurdjägare Köge. Men Erik Ponti satt tankfullt kvar, alldeles stilla, utan minsta lust att ta itu med något nytt obesvarat brev eller annat som kunde få honom att uppnå det teoretiska drömmålet rent skrivbord. Det fanns något underligt, något som inte stämde därför att det stämde för bra. Det fanns något som varken han själv eller de yngre kollegerna kunde se därför att det rörde sig om något som aldrig hade hänt förut. Egentligen visste man inte om det var en seriemördare som var ute på banan. Egentligen var det så att den teorin bara var något bättre än vad olika konkurrenter på ”nyhetsmarknaden” – som den nye chefen beskrev journalistiken – hade kommit på. En galen löjtnant i något jägarförband? Jo, det kunde möjligen förklara en del av det goda skytte som hade ägt rum. Men vad än folk trodde, jägarsoldater var inte utbildade i kirurgi och karate. Alltså. En galen elitsoldat som sen privat vidareutbildat sig i kampsporter och börjat prenumerera på skumma tidskrifter som Soldiers Fortune? Jo men då borde ju polisen redan ha hittat honom, det verkade som ett par timmars arbete vid en hyggligt matad dator, och det hade polisen. Något var grundläggande fel och för Erik Pontis del handlade det mest om att han för några ögonblick kände sig som om han själv hade blivit privatspanare. För just nu var det ju, dessvärre, antagligen så att




06-07-17

16.19

Sida 281

man tänkt bättre på Dagens Eko än på våldsroteln vid Stockholmspolisen. Det kunde visserligen bero på att de hade den de hade som chef, hur nu det hade gått till. Men vafan, sa han ironiskt till sig själv. Då publicerar vi, så får vi se hur det rör om i myrstacken. Mer fel än andra kan vi i alla fall inte ha. Det var egentligen inte ett bra journalistiskt kriterium på att publicera. Men man kunde alltid försvara sig med att man från Dagens Ekos sida åtminstone höjt bildningsgraden något i landet genom att berätta om FBI:s profilstudier. Det slog honom plötsligt att det skulle kunna vara intressant att fråga Hamilton om den där profilen, tanken bara kom flygande. Numera tänkte han alltid på den lille Carl från Clarté, den strängt allvarlige kamraten som var yngre än alla andra, som Hamilton, inte som Carl. Men fråga kunde han ju alltid. Frågade man inte fick man inget svar, journalistikens gyllene regel. *** Carl trivdes i sin roll. För teater var det naturligtvis när han tillbringade en och en halv dags väntan med att promenera runt i Moskva, klädd som om han vore ryss. Hans typiska ryska pälsmössa, den som en gång påståtts vara ”en gåva från det fredsälskande sovjetiska folket”, kunde möjligen ha avslöjat honom som en inte särskilt vanlig ryss, eftersom den var sydd av sobelskinn. Men det var nog inte så många av de människor han mötte på gatorna som skulle kunna känna igen sobel, eftersom alla nyrika tog sig fram med västerländsk bil. Promenerade till fots gjorde bara den fattiga majoriteten. Han hade korta svarta läderstövlar, påfallande ryska i snittet, till skydd mot Moskvas eviga vinterslask, denna gråvita sörja som aldrig tycktes kunna stelna till is utan behöll sin genomträngande väta även om temperaturen sjönk ner under tio minusgrader. Han bar jeans och en lång mockajacka med fårskinnsfoder, också det på ytan detaljer




06-07-17

16.19

Sida 282

som gjorde honom till vilken Ivan Ivanovitj som helst, eftersom så få människor skulle ha kunnat se att varken jeansen eller jackan var billiga hemmaprodukter. Ett mått på teaterrollens framgång var att han då och då blev stoppad och tillfrågad om vägen av nyinflyttade eller besökare som virrat bort sig för att de inte längre kände igen gatunamnen eller för att de helt enkelt var i Moskva för första gången; Moskva har närmare en miljon besökare varje dag. För det mesta hade han faktiskt kunna svara på frågorna och till och med beskriva kortaste och bästa vägen att ta sig fram. För fem sex år sedan, en tid som politiska förändringar gjort mycket längre än fem sex år, hade han försiktigt börjat pröva rollen som vem som helst som går förbi på gatan. Även om hans ryska hade varit dålig på den tiden så hade han snabbt kunnat ta sig in i rollen men plågats av något abstrakt dåligt samvete för att alla människor som aningslöst gick förbi honom i princip var hans fiender. Eller värre, att han var deras fiende. Nu var alla sådana känslor helt borta. I stället var han uppfylld av det som han uppfattade som en av sina sista viktiga insatser i livet, att försöka göra något för att rädda Jurij. Det var en så självklar tanke att han till och med, kanske något tankspridd, hade sagt något om det till Larisa Nikolajevna, att vittnesmålet till Jurijs försvar skulle bli ett av hans livs sista insatser. Hon hade invänt något och han hade liksom i förbigående nämnt att han inte räknade med att leva så särskilt länge till, men sen hade han snabbt insett hur en sådan tanke, fastän självklar för honom, måste låta i en annan människas öron och försökt skämta bort det hela. Det hade inte visat sig vara så lätt som han trodde att ekipera Larisa Nikolajevna. De hade, som avtalat, börjat i modebutikerna i anslutning till Hotel Metropol men snart fått gå därifrån tomhänta. Hennes ovanliga mått var inte anpassade till idealen i Paris och Milano, hon var alldeles för lång och hade alldeles för kraftiga ben, hon såg ut som om man tagit en parisisk mannekäng och i matematiskt perfekta proportioner fördubblat allting. Enligt de mått på skönhet som man




06-07-17

16.19

Sida 283

utgick från i en modebutik var hon därför en monstruös ryska, trots att hon i verkligheten var mycket vacker. Han hade fort tröstat henne med att det skulle ordna sig och tagit henne med sig på den korta promenaden upp till det som en gång varit ”centralvaruhuset” GUM. Det hade nu privatiserats och hyrts ut till entreprenörer och här låg en rad västerländska modebutiker. Inne på Gucci begick han misstaget att tala ryska, eftersom det borde vara både enklast och artigast. Men då blev han så nedlåtande bemött, demonstrativt mönstrad från topp till tå och avsnäst att de fann det bäst att gå därifrån. Hon tog det med gott humör och menade att de borde känna sig smickrade eftersom de bara hade bedömts vara hederliga människor och i så fall omöjliga som kunder. Hos Yves Saint-Laurent ett kort stycke därifrån fann de allt som behövdes. Det tog honom bara tjugo minuter att plocka ihop kläder som, om man bortsåg från hennes make-up, skulle kunna få henne att smälta in bland advokater i Los Angeles eller Paris. Den här gången talade han engelska. Det gladde honom att hon inte begrep vad kläderna kostade så att han kunde skämta om sin lilla skuld till henne när han betalade. Efteråt körde han henne hem med taxi, hon bodde ungefär tjugo minuter från centrum, eftersom han tyckte att det verkade onödigt att åka tunnelbana med stora glänsande klädpåsar med västerländsk text. För några år sen hade ingen av dem ens gjort den reflexionen, för några år sen blev folk inte rånade eller bestulna i tunnelbanan ”eftersom det var förbjudet”. Nu, i det nya demokratiska Ryssland, kunde man inte veta säkert. I taxin berättade hon att hon sysslat med friidrott större delen av sitt liv, att hon varit tvåa i Sovjetmästerskapen i femkamp, att längdhopp varit hennes specialitet och att hon hade kunnat komma till både VM och OS om den nuvarande ordningen hade rått då. Hon hade varit bäst i Ryssland. Hon tränade fortfarande en del, mest för att inte i förtid förvandlas till en alltför tjock, och dessutom alltför lång, rysk babusjka. Nu




06-07-17

16.19

Sida 284

var det juridiken som gällde och förmodligen måste hon lämna sin specialitet, brottmål, och övergå till affärsjuridik i stället om hon och hennes två kompanjoner skulle kunna få lönsamhet på en ”privatkapitalistisk” advokatbyrå. Under de kommande åren skulle säkert kombinationen av affärsjuridik och brottmål bli mycket eftertraktad. Hennes före detta man hade sysslat med kraftsport och blivit aggressiv och outhärdlig av alla de gifter han proppade i sig, berättade hon just innan de kom fram. Men Carl avstod vänligt men bestämt från att följa med henne upp för att dricka te utan att han ens reflekterade över om hon menade dricka te eller något annat. Hon verkade förstås lite sårad över att han så bestämt tackade nej till en liten vänlig gest men han kunde inte förmå sig att ge efter. Det var som om han måste öva sig i små portioner att umgås med människor som inte visste något om honom och som tog för givet att han var som alla andra, åtminstone i den meningen att alla andra hade sin familj kvar i livet. Han var rädd att ett alltför utdraget umgänge med henne skulle få honom att försätta både honom själv och henne i en pinsam situation för att han plötsligt berättade. Hon hade ringt honom på kvällen efter den första rättegångsdagen och berättat att det gått mycket bra, mer ville hon inte säga på telefon, och att Jurij Gennadjevitj hälsade så mycket. Trots att hon demonstrativt upprepade det där om att inte tala per telefon så bjöd han inte över henne på middag. Det var inte bara av rädsla för hennes speciella skönhet, hennes vackra kropp, utan också för att han visste för lite om ryska rättsregler. Han skulle förmodligen vittna under ed, han kanske skulle tvingas svara på hur Larisa Nikolajevna hade förberett honom som vittne och då måste hans svar kunna vara både sanna och juridiskt respektabla. Under den lediga dagen hade han promenerat åtta timmar mer eller mindre planlöst runt de centrala och för det mesta välbekanta delarna av Moskvas innerstad, staden innanför ringen. På kvällen hade han sett på TV och först ganska sent kommit på att han inte ätit något sen frukost, som om han bara glömt bort det eftersom han inte




06-07-17

16.19

Sida 285

kände någon hunger. Han beställde in mat på rummet och tvekade länge innan han ringde tillbaks till room service och bad dem skicka upp en flaska georgiskt rödvin. Han fick ett snäsigt svar, återigen för att han talat ryska förmodligen, om att det verkligen inte fanns något sådant som asiatiskt vin på detta anständiga hotell. Däremot fanns det amerikanskt vin. Han gav med sig och fick upp en flaska kaliforniskt rödvin som smakade för sött och artificiellt, precis som han förmodat. Han drack två glas och lämnade resten. Sen somnade han framför TV:n mitt i någon politisk diskussion om anledningen till arméns fiasko i Tjetjenien trots att diskussionen egentligen intresserat honom. Flera av diskussionsdeltagarna hade nämligen menat att arméns svaghet åtminstone hade den fördelen att det visade för västvärlden att Ryssland inte utgjorde något hot. Det var som ett eko av något han trodde sig ha hört förut, en déjà vu-upplevelse: Ryssland utgjorde inget hot därför att armén var dåligt utrustad och dåligt tränad och dessutom demoraliserad. Bara därför. Det föll ingen in att Ryssland blivit mindre hotfullt därför att det blivit ”demokratiskt” i en eller annan mening och därför övergått till andra metoder än våld att lösa politiska problem. Ingen av debattdeltagarna så mycket som snuddade vid en sådan tanke, de såg bara tekniska förklaringar till att Ryssland inte skulle kunna anfalla västerut. Ändå somnade han och vaknade först flera timmar senare med en brusande TV-skärm och stela leder. Han steg upp tidigt nästa morgon, åt en rejäl engelsk-tysk frukost och promenerade i raskt tempo genom gatorna i lätt snöyra och åtta minusgrader, fylld av adrenalin och kamplust som han måste tämja till någonting civilisatoriskt, något förhoppningsfullt intellektuellt. Det var i dag det skulle avgöras, den sista chansen i livet att göra någonting otvetydigt gott, han skulle slåss för Jurij Tjivartsjevs liv. Innan han klädde om duschade han och rakade sig omsorgsfullt. Sen, när han började klä på sig den nya teaterrollen gjorde han det mycket långsamt, moment för moment, som om det vore uniform och beväpning för praktiska militära insatser i stället för intellektuella.




06-07-17

16.19

Sida 286

Kanske var det ett sätt att försätta sig själv i ett mentalt beredskapstillstånd, eller bara ett sätt att inte känna sig fånig och klädd till maskerad; amiralsuniformen gjorde ändå ett lätt overkligt intryck på honom. Men han tvingade sig till att ta den på stort allvar eftersom den kanske var hans viktigaste vapen i arsenalen just nu. Han till och med övade sig psykologiskt genom att beställa fram en av hotellets egna bilar och sen gå genom den långa hallen från hissarna och nerför stentrapporna mot utgången med uniformskappan löst hängande över axlarna, som en sorts slängkappa. Som en bekräftelse eller besvärjelse såg han hur hotellpersonalen där nere, som hittills sett honom i jeans, reagerade när de såg honom nu. Tre västerländska amiralsstjärnor talade ett kraftfullt språk. Han såg det ännu tydligare när Larisa Nikolajevna mötte honom i den långa öde korridoren utanför rättssalen på tredje våningen. När han gick henne till mötes svepte han fort av sig kappan och slängde upp den på ena armen innan han sträckte fram den andra för att hälsa. Hon stirrade som förhäxad på honom medan hon försökte acceptera den förvandling han genomgått; det var ju inte bara uniformen, det var också hans teater. Nu spelade han amiral med samma självklarhet som han spelade någon sorts engelsk herrklubb på sitt Säpokontor i Stockholm. ”Carl Carlovitj …”, sa hon med vidöppna ögon. ”För att vara skurk tar ni er mycket väl ut eller vad jag ska säga …” ”Min kära Larisa Nikolajevna, ni tar er mycket väl ut själv, måste jag be att få påpeka”, svarade han överdrivet sirligt och bugade lite lätt och stelt som rollen krävde. De hade kommit överens om att bli till hälften du med varandra, att alltså välja tilltal med förnamn och fadersnamn och därför blev han alltså Carl Carlovitj eftersom hans far också hade hetat Carl. När hon hämtat sig efter mötet med denne helt nye Carl Carlovitj pekade hon på en liten stenbänk några meter bort och de gick och satte sig. Sen koncentrerade hon sig, såg på klockan och började en snabb föredragning om läget.




06-07-17

16.19

Sida 287

Efter första dagen hade det sett mycket bra ut för Jurij Gennadjevitj. Utan att vara alltför optimistisk kunde man helt enkelt säga att han hade sopat banan med dem. Under gårdagen hade det vänt, för då hade en av hans forna kolleger vittnat och excellerat i att kalla honom landsförrädare stup i kvarten. Vittnet, som också var generallöjtnant men vars identitet var hemlig, hade löst den avgörande svårigheten för den som ville ha fällande dom, det där med vad som skulle ha hänt om inte, med att bara säga att det kunde ingen veta, det var spekulationer, här skulle man syssla med fakta och inte gissningar och så vidare. Alltså nu gällde följande. Kan och skall en chef inom militär underrättelsetjänst göra utrikespolitiska och ekonomiska bedömningar? Kunde man säga med tillräckligt stor precision vad som skulle ha hänt om Jurij Gennadjevitj inte begått de gärningar som han nu åtalats för? Carl svarade bara med korta tvärsäkra nickanden på hennes frågor. Sen sa han att om han bara fick sådana frågor i rättssalen så skulle han nog kunna ge de svar hon efterlyste. Men kunde domarna obstruera förhör och i så fall hur? Hon gav sig in på en nervös och för lång utflykt i det ryska rättssystemet där processordningen i princip var inkvisitorisk, och inte som i Väst ett spel mellan två jämbördiga parter inför objektiva domare. I Ryssland var det domarna som ledde processen och de kunde när som helst avbryta eller ta över förhör från såväl åklagarsidan som försvaret. Carl avbröt henne efter en stund med frågan om vad de tre domarna hade för grad och hon blev osäker eftersom alla tilltalades general eller amiral, sen räknade hon upp antalet stjärnor på deras axelklaffar och Carl uppmuntrade henne genom att då le tryggt och självsäkert och muttra något om att de inte gärna skulle kunna börja exercera honom och att hon nu skulle ta det lugnt. Det här var en strid som han inte tänkte förlora. Det var det förstås inte. Hans lugna självsäkerhet ingöt det mod i




06-07-17

16.19

Sida 288

henne som han gissat att hon behövde, och när hon med en sista försiktigt blyg vinkning försvann in i rättssalen hade hon fått mer färg på kinderna och såg glad och optimistisk ut. Så fort hon försvunnit sjönk Carl ihop något från sin spelade självsäkerhet. Han fick en kort ilande känsla av att se löjlig ut och han fingrade nervöst på det stora Sankt Georgskorset som egentligen skulle hänga om halsen men som han nu placerat nere på bröstet, bredvid Röda Stjärnan och under de fyra raderna släpspännen och den amerikanska Navy Seal-symbolen. Om någon kollega hemma såg honom så här så skulle det bli skratt och skämt, eftersom han var en maskeradfigur och utspökad på ett fullkomligt omöjligt sätt. Men det visste inte de där inne i rättssalen och det var för dem som teatern var till. Sakta lyckades han pumpa upp sig igen. Han andades lugnt och försökte koncentrera sig som om det gällde pistolskytte, bara på en enda sak, på målet. Ingenting annat fick finnas just nu. Han hade inga särskilt positiva erfarenheter av rysk tidspassning och blev därför plötsligt sliten ur sin yogaliknande koncentration av att dörrarna till rättssalen slogs upp på slaget tio och någon ropade hans namn och grad. Han reste sig långsamt upp, rättade till sin klädsel en sista gång och gick sen mycket fort och med långa steg, uniformsmössan inslagen under vänstra armbågsvecket, in i rättssalen med bergfast beslutsamhet att inte tveka, att inte stanna upp; det var lätt, det fanns en sorts pulpet mitt ute på golvet som måste vara den ryska motsvarigheten till vittnesbås och han gick fram dit, la ifrån sig uniformsmössan och såg upp för att möta de tre domarnas blick en efter en, och en efter en vek de undan blicken. En major som satt vid sidan av domarna ställde sig nu upp och skrek att vittnet skulle uppge namn, yrke och adress. Men Carl hann inte börja svara innan den äldste av domarna, en grad högre än sina två kolleger och följaktligen rättens ordförande, avbröt majoren med en handviftning och riktade sig direkt till Carl. ”Ett ögonblick innan vi börjar”, sa generalöversten. ”Det har upp-




06-07-17

16.19

Sida 289

stått en liten praktisk fråga här som vi kanske bör ta först. Kamrat amiral, vill ni ha en svensk tolk så har vi en sådan i beredskap.” ”Det tror jag inte ska bli nödvändigt, kamrat ordförande”, sa Carl och sneglade snabbt mot Larisa Nikolajevna som nu försökte dölja att hon blivit full i skratt. ”Tvärtom skulle jag tro att en sådan åtgärd skulle fördröja vårt samtal och dessutom skapa oklarhet snarare än klarhet. I vad mån jag inte förstår en fråga tror jag vi är fullt kapabla att klara ut den saken på ett bättre sätt än genom tolk.” Hans svar fick en nästan bedövande effekt på de tre domarna där en av dem, kollegan viceamiralen, ironiskt tog sig för pannan och sen gav sin ordförande en glad gest som betydde att där, kamrat, sitter du med halva stöveln i munnen. ”Kamrat amiral”, sa ordföranden och visade antydan till ett generat leende. ”Jag ber så mycket om ursäkt för mitt burdusa sätt. Men talar ni den sortens ryska tror jag nog inte att vi ska få några problem. Såvida ni inte börjar korrigera oss andra.” Det uppstod en del munterhet i rättssalen bakom Carl. Sen fick han uppge namn, yrke och hemadress och han valde att presentera sig som ställföreträdande chef för den militära razvedkan och operativt verkställande chef för kontrarazvedkan med adress säkerhetspolisen i Stockholm. Han insåg mycket väl att officerskollegerna befann sig i bryderi. Hittills i processen hade de talat om fienden som skurkaktig, på det sätt man alltid gjorde. Och nu mötte de fienden öga mot öga och han var inte som de förväntat sig. Det var psykologiskt tungt. När det första byråkratiska momentet var avklarat och den olycklige majoren som var sekreterare hade fått stava sig igenom ”säkerhetspolisen” bokstav för bokstav tog ordföranden initiativet på nytt. ”Kamrat amiral”, började han nästan vädjande, ”för formens skull vill jag nu erinra er om att ni är skyldig att tala sanning. Vår strafflag föreskriver upp till ett års fängelse för den som i egenskap av vittne lämnar falska uppgifter. Jag inser att detta inte formellt kan tillämpas på er då ni förstås har diplomatisk immunitet. Men för formens skull har jag alltså nu gjort detta påpekande.”




06-07-17

16.19

Sida 290

”Herr ordförande!” svarade Carl arrogant snabbt i samma sekund som förmaningen var avslutad. ”Låt mej då meddela att jag inte har diplomatisk immunitet. Det är ett medvetet beslut från min sida, jag ansvarar lagligen, enligt ert lands lagar, för vad jag säger. För övrigt har jag inte kommit hela vägen till Moskva för att ljuga.” Han hörde på nytt lite rörelse och en och annan kvävd fnissning bakom sig i rättssalen och insåg att han börjat bra, att han tagit initiativet från början bättre än han hade kunnat hoppas. De tre domarna såg ut som fioler i ansiktet och en av dem måste viskande vända sig mot sin ordförande innan han kom sig för att fortsätta enligt proceduren. ”Det var så klart en något oväntad situation, kamrat amiral”, började han tveksamt. ”Jag kan bara säga att Militärkollegiets Högsta Domstol har noterat er gest och att vi ser på den med stor respekt. Jaha fru advokat! Det är ert vittne, det är ni som börjar fråga. Varsågod!” Carl vred sig något så att han kunde se Larisa Nikolajevna och nu för första gången Jurij Tjivartsjev. Deras ögon möttes sekundsnabbt, utan att någon av dem gjorde någon min hade de hälsat. Larisa Nikolajevna föreföll nervös, det blev lite prassel med papper innan hon kom igång. ”Herr amiral …”, började hon och såg ut som om hon tog sats rejält för ett mycket långt hopp, ”som ni känner till så gäller den här förhandlingen hur man ska bedöma det faktum att ni från den anklagade, generallöjtnant Jurij Tjivartsjev, mottagit vissa informationer, vilka konsekvenser detta lett till och hur man därefter ska bedöma generallöjtnantens beteende och …” ”Seså fru advokat!” avbröt rättens ordförande barskt. ”Det är inte meningen att ni ska föreläsa för vittnet om vad han ska säga. Ställ nu era frågor!” ”Genast herr ordförande!” sa Larisa Nikolajevna, rodnade och började plocka om i sina papper; Carl trodde sig nu ha fått en viktig upplysning, att det var han men inte hon eller Jurij Tjivartsjev som




06-07-17

16.19

Sida 291

skyddades av sina kläder i rättssalen. Honom skulle de inte avbryta, men desto hellre henne. ”I vilken personlig relation står ni till generallöjtnant Tjivartsjev, herr amiral?” frågade hon när hon hämtat sig. ”För det första är vi kolleger”, började Carl tvärt. ”Vi har samma yrke och rör oss således med samma problem. Vi ska kunna förstå och analysera samma saker. För ett antal år sen kan vi säga att vi var fiender rent operativt, när kamrat Tjivartsjev var resident på GRU:s Stockholmsstation, på Sovjettiden alltså. För sex år sen träffades vi personligen för första gången. I dag vågar jag påstå att vi är goda vänner.” ”Det var alltså inte ni som förrådde generallöjtnant Tjivartsjev?” frågade hon vidare. ”Naturligtvis inte!” sa Carl och sökte Jurij Tjivartsjev med blicken eftersom han antog att frågan var till för honom och knappast för domstolen. ”Det var ett misstag av en schabblande generaldirektör vid den brittiska razvedkan som försatte oss i den här komplicerade och svåra situationen. Har det verkligen med saken att göra?” Carl spelade ryskt barsk när han ställde den sista motfrågan, som om han ville frånsvära sig allt fjäsk som en advokat kunde komma med inför ärade officerskolleger. Han blinkade snabbt omärkligt åt Jurij Tjivartsjev som genast såg ner i sina papper med ett kvävt leende. ”Kanske inte, herr amiral”, fortsatte Larisa Nikolajevna lite förvånat stukad. ”Låt mej återgå till hur ni och generallöjtnant Tjivartsjev träffades personligen. Hur gick det till?” ”Reaktionära krafter inom den svenska kontrarazvedkan ville hetsa upp stämningarna mellan våra två vänskapliga länder och inledde en serie terroristaktioner i Sverige”, rabblade Carl fort och entonigt för att få det ryska ordvalet att passa ihop med tonläget. ”Avsikten från dessa reaktionära krafter var att få det att se ut som rena krigshandlingar. Men kamrat dåvarande överste Tjivartsjev genomskådade före alla andra vad som var i görningen. Han kom direkt till mej, vid den




06-07-17

16.19

Sida 292

tiden en djärv och beslutsam åtgärd med tanke på det politiska läget, och föreslog ett operativt samarbete mot fiendens fiende. Det var så vi först träffades.” Carl gjorde en avsiktlig konstpaus för att lägga upp nästa självklara replik för Larisa Nikolajevna medan han drog nytta av spänningen. ”Nå, blev det något operativt samarbete?” frågade hon lydigt. ”Svar ja! Dessutom utomordentligt framgångsrikt”, svarade Carl fort och gjorde sen en ny paus. ”Vi uppspårade och konfronterade vår gemensamma fiende och vann, det hade inte kunnat ske utan kamrat Tjivartsjevs insats.” ”Jag förstår”, sa Larisa Nikolajevna och nickade nöjt innan hon tog sats på nytt. ”Jag ser att ni bär den sovjetiska utmärkelsen Röda Stjärnan. Är det ett resultat av det här samarbetet?” ”Svar ja”, svarade Carl med en kort gest som skulle föreställa blygsamhet. ”Men låt oss för säkerhets skull konstatera att den utmärkelsen, med all respekt, är ett av dom mindre betydelsefulla resultaten av kamrat general Tjivartsjevs insatser den gången.” ”Ni bär också det nya Rysslands högsta utmärkelse Sankt Georgskorset, herr amiral”, fortsatte Larisa Nikolajevna ivrigt, ”liksom för övrigt general Tjivartsjev själv. Är det också ett resultat av ert gemensamma arbete?” ”Svar ja!” svarade Carl kärvt blygsamt, som om han tyckte det var onödigt att tala mer om den saken, så att han på nytt la upp bollen för Larisa Nikolajevna. ”Vad gällde det samarbete som renderade er båda Sankt Georgskorset?” frågade hon eftertänksamt som om något mycket viktigt skulle avslöjas. ”Stopp där, advokaten!” avbröt rättens ordförande irriterat. ”Med all respekt för dom två officerarnas tidigare insatser på fältet, vad vill advokaten uppnå med dessa frågor. Vad vill ni i sak visa på?” ”Jag vill visa att min klient och vår så kallade fiende gemensamt gjort stora insatser för fredens sak”, svarade hon snabbt på ett sätt som gav intryck av att hon var väl förberedd på att stoppas just här. ”Jag




06-07-17

16.19

Sida 293

vill också visa att dessa stora och säkert mycket välförtjänt belönade insatser på ett sätt som gränsar till förväxling liknar dom gärningar som nu ska prövas av domstolen”, fortsatte hon självsäkert. Carl föredrog att inta någon sort stenstodsattityd, likgiltig för vad som var eller inte var tillåtet att fråga. De tre domarna lutade sig ihop till en snabb viskande överläggning där det för den som stod nära inte var svårt att se hur sympatierna låg; ordföranden var emot, de två lägre domarna för att advokatens frågelinje skulle tillåtas. Till slut tycktes de enas. ”Militärkollegiets Högsta Domstol har beslutat att tillåta frågorna. Varsågod och fortsätt, fru advokat!” muttrade ordföranden surt. ”Tack herr ordförande”, sa Larisa Nikolajevna med ett brett leende mot ordföranden som han förmodligen inte tyckte om, eller i vart fall var mycket ovan vid. ”Alltså, herr amiral”, fortsatte hon på nytt vänd mot Carl, ”vad gällde saken?” ”Ni frågar mej om hemligstämplad information”, började Carl med spelad ovilja. ”Jag hoppas därför att ni kan nöja er med ett kortfattat svar. För några år sen opererade den svenska och den ryska razvedkan gemensamt för att stoppa ett projekt som gick ut på att smuggla kärnvapen från Ryssland. Det var ett komplicerat samarbete. Men vi lyckades och vi vann.” ”Är den nuvarande ryska statsledningen medveten om att detta ägt rum?” ångade Larisa Nikolajevna optimistiskt vidare. ”Det får man nog förutsätta”, svarade Carl, gjorde konstpaus och tillät sig ett litet leende i mungipan. ”Det är er president som förlänat såväl mej som kamrat general Tjivartsjev Sankt Georgskorset för dessa insatser.” ”Nej stopp och belägg nu!” avbröt rättens ordförande på nytt. ”Militärkollegiets Högsta Domstol godtar att kamraterna Tjivartsjev och Hamilton har varit framgångsrika i historiska strävanden för fredens sak etcetera etcetera. Men vill ni nu möjligen närma er saken, fru advokat!” ”Genast, herr ordförande!” svarade Larisa Nikolajevna oberört.




06-07-17

16.19

Sida 294

”Herr amiral! Hur kom det sej att just ni blev den person som fick avgörande uppgifter av hemlig natur från min klient?” ”Den svenska regeringen hade beordrat mej att samarbeta med den brittiska razvedkan”, började Carl rabblande och entonigt. ”Man visste att det pågick en mycket egenartad rysk operation i London. Nämligen att rysk underrättelsetjänst mördade personer anställda inom den brittiska försvarsindustrin.” ”Jaså, det kände man till!” fortsatte Larisa Nikolajevna med sån betoning att alla i rättssalen nu måste förstå att detta var avgörande information. ”Svar ja! Det var väl känt”, svarade Carl oberört. ”Vad det alltså närmast blev frågan om var att uppspåra och stoppa dom ryska operatörerna.” ”Hur definierades ert uppdrag, herr amiral?” frågade Larisa Nikolajevna med ett tonfall som nu antydde att man redan var ute på lugnare vatten. ”Det kan uttryckas mycket enkelt”, svarade Carl med sänkt tempo som för att nästan svårmodigt illustrera självklarheter. ”Hjälp dom brittiska kollegerna att finna dom ryska mördare som härjar i London.” ”Och som ett led i detta uppdrag kontaktade ni min klient?” frågade Larisa Nikolajevna med ett lugn som gav intryck av att hon nu var långt inne på tillåtet vatten med sina frågor. ”Ja, det är korrekt”, svarade Carl följsamt i tonfallet, ”jag presenterade i ett mycket öppenhjärtigt samtal för min ryska kollega och vän vad som var i görningen.” ”Hade ni rätt att göra det, var inte det förräderi?” frågade Larisa Nikolajevna med höjt tonfall för att markera frågans vikt. ”Jag hade, som operativ chef, naturligtvis rätt att göra vadhelst jag fann nyttigt för att lösa uppgiften”, svarade Carl avmätt, nästan avståndstagande inför fortsättningen. ”Ingen människa vid sunda vätskor skulle ens tänka tanken förräderi. Ni förstår, om Jurij Tjivartsjev då hade kunnat dra tillbaks den ryska gruppen från London så




06-07-17

16.19

Sida 295

hade båda parter uppnått resultat. Det hade i och för sej varit en utmärkt lösning och vanligtvis en ganska logisk följd av att jag, fullt i överensstämmelse med mina instruktioner, varnat den ryska sidan.” ”Om generallöjtnant Jurij Tjivartsjev alltså hade kunnat avbryta den pågående ryska operationen så hade inget mer hänt, är det rätt uppfattat, herr amiral?” ”Förlåt, herr ordförande!” avbröt en major som satt mitt emot Larisa Nikolajevna och som hittills inte yttrat ett ord, ”men som åklagare måste jag protestera mot frågan. Advokaten ber vittnet spekulera och svara på sådant som vittnet inte rimligtvis kan känna till.” ”Jag spekulerar inte, herr major”, svarade Carl blixtsnabbt och arrogant. ”Jag var vid tillfället underrättelsechef, jag vet.” Det var kanske en för djärv attack, men den hade kommit så snabbt och spontant att Carl inte hann tänka efter förrän allt var sagt, inklusive hans nedlåtande betoning på herr major. Men efter någon sekunds häpen tystnad bland de tre domarna kunde han konstatera att han vunnit. ”Nå då så”, muttrade rättens ordförande med ett leende som var så brett att det visade en rad dåliga tänder, ”om kamrat amiralen verkligen vet så måste vi nog tillåta frågan. Varsågod fru advokat, vill ni ta om frågan?” ”Frågan löd …”, började Larisa Nikolajevna och såg sen plötsligt ut som om hon under några sekunder fick bomull i huvudet innan hon hittade tråden. ”Jo! Frågan löd alltså så här. Om generallöjtnant Tjivartsjev hade kunnat avbryta den ryska operationen så hade inget mer hänt?” ”Nej, det är korrekt uppfattat”, svarade Carl. ”Och det vet ni?” ”Ja, det är klart. Vi tvingades lösa problemet på ett annat sätt, det är sant. Men därefter har inget hänt. Med andra ord, från och med nu vet ju ni också, till och med herr majoren här vet.” ”Jag skulle vilja föreslå att ni inte raljerade över här närvarande personer!” sa Larisa Nikolajevna strängt åthutande.




06-07-17

16.19

Sida 296

”Korrekt, jag ber så mycket om ursäkt”, svarade Carl stelt och återtog sin allra värdigaste amiralsattityd. ”Utmärkt, herr amiral”, fortsatte Larisa Nikolajevna och studerade sina anteckningar innan hon fortsatte. ”Nå, hur reagerade då general Tjivartsjev när ni berättade för honom att den västerländska kontrarazvedkan var oss ryssar på spåren?” ”Han trodde först inte att det kunde vara möjligt, trots det stora förtroende som vi två har för varandra”, svarade Carl sorgset. ”Han ansåg att det vore en alltför idiotisk operation och därför omöjlig, att det måste vara frågan om något missförstånd. Det säger sej självt, anser jag. Situationen var ju utomordentligt farlig för Ryssland.” ”Hur var situationen farlig för Ryssland?” frågade Larisa Nikolajevna vidare i ett lugnt tonfall som gav Carl intrycket att hon höll på att knyta ihop säcken utan minsta risk att bli avbruten eller obstruerad. ”Jag tror faktiskt att det också säger sej självt”, började Carl långsamt som om han nästan var förvånad över att frågan ens hade behövt ställas. ”Om den här historien hade kommit ut hade det, bortsett från den brittiska regeringens omedelbara fall, slutat med något som väl närmast får tänkas som ett allmänt västerländskt handelskrig mot Ryssland. Konsekvenserna för ryskt vidkommande, i händelse av ett avslöjande, hade alltså blivit katastrofala.” ”Ni tvekar inte när ni gör den bedömningen, herr amiral?” frågade Larisa Nikolajevna lugnt och säkert vidare. ”Är ni kompetent att bedöma sådant?” ”Det är just sådant jag är kompetent att bedöma, jag är faktiskt i en central ställning inom den västerländska razvedkan”, svarade Carl avmätt och rätade samtidigt lite på ryggen och tog sig hastigt om hakan för att blixtra med sina amiralsstjärnor. ”Nå, vad hände sen?” frågade Larisa Nikolajevna. ”Först trodde ju kamrat general Tjivartsjev inte att det kunde vara möjligt att jag hade rätt när jag kom med dessa för Ryssland fasansfulla uppgifter”, svarade Carl och såg ut som om han tänkte efter några sekunder. ”Vi träffades alltså på nytt. Då hade kamrat general




06-07-17

16.19

Sida 297

Tjivartsjev till sin bestörtning och till sin sorg funnit att mina uppgifter var korrekta.” Carl gjorde på nytt en teaterpaus för att låta det han sagt sjunka in och ge Larisa Nikolajevna möjligheten att spela en lätt boll tillbaks. ”Vad hände sen?” frågade hon. ”Vi diskuterade det komplicerade och svåra läget ingående”, svarade Carl i sin nyanlagda eftertänksamma stil. ”Det slutade med att kamrat general Tjivartsjev gav mej namnen på dom ryska operatörer som verkade i London.” ”Och vad ledde det till?” frågade Larisa Nikolajevna oförskräckt vidare. ”Det ledde till att den pågående ryska operationen kunde avslutas tyst och diskret”, svarade Carl snabbt. Det uppstod en elektrisk stämning i rättssalen och tystnaden blev mycket tung. Larisa Nikolajevna tvekade om hon skulle fortsätta och ställa den fråga som de flesta nu säkert ville höra, och som Carl väntade sig. Men efter viss vånda bestämde hon sig för att släppa det glödande kolet ifrån sig. ”Säg herr amiral …”, började hon tveksamt innan hon verkligen bestämde sig för den försiktiga lösningen på problemet. ”Känner den brittiska och den svenska regeringen till alla detaljer i den här historien?” ”Naturligtvis inte!” nästan fnös Carl i sitt snabba svar. ”Naturligtvis inte, säger ni, herr amiral?” frågade Larisa Nikolajevna med något som måste ha varit spelad förvåning. ”Nej, det är klart!” sa Carl och tillät sig till och med en liten gest med utslagna armar för att illustrera det självklara, han förstod nu mycket väl vartåt hon syftade. ”Med den kännedom jag har om ert system vågar jag påstå att vi i dessa avseenden är mycket lika. En regering kan inte, och får inte, av uppenbara politiska skäl, känna till allt vad dom hemliga underrättelsetjänsterna håller på med. Det skulle se ut, det!” ”Förlåt en fåkunnig advokat”, började Larisa Nikolajevna med en




06-07-17

16.19

Sida 298

underdånighet som alldeles säkert inte var äkta. ”Men varför det? Strider inte dom principer ni just beskrev mot varje form av så kallad demokrati?” ”Varje form, det vet jag inte …”, började Carl eftertänksamt. ”Jag är officer, inte politisk filosof. Men om den här historien hade avslöjats, vilket var hårresande nära, så är jag övertygad om att den federativa ryska republikens president med fog hade kunnat hävda att han inte visste vad som pågick. På så vis hade man möjligen kunnat begränsa katastrofen. Om man däremot hade kunnat hävda att er president verkligen varit införstådd med vad som skedde i London så hade katastrofen varit oundviklig. Det där, förutsätter jag, fungerar på samma sätt i alla system.” ”Följaktligen har ni förståelse för att min klient inte vände sej till landets president med sitt bryderi”, konkluderade Larisa Nikolajevna beslutsamt; Carl fick en känsla att man därmed nått punkten vilket skulle bevisas. ”Det har jag självfallet den allra största förståelse för”, svarade han långsamt och värdigt. ”Det hade inte bara varit tjänstefel. Det hade varit värre än så, det hade varit en ren dumhet.” ”Tack, herr ordförande!” utbrast Larisa Nikolajevna med ett triumferande tonfall som hon kanske rent taktiskt hade bort avstå från. ”Jag har för ögonblicket inga fler frågor men jag reserverar min rätt att ställa kompletterande frågor efter åklagarens förhör med mitt vittne.” ”Jaha”, sa ordföranden tveksamt, det syntes på honom att han just nu hade huvudet fullt av tankar, ”i så fall gör rätten nu uppehåll för lunch. Förhandlingen återupptas efter lunch, klockan 14.00 precis!” De tre domarna reste sig samtidigt upp, rättens sekreterare hoppade upp som en gubbe i lådan och vrålade att alla skulle stå upp och de tre domarna tågade fort ut. Carl vände sig hastigt om och tog tre snabba steg fram mot Jurij Tjivartsjev med utslagna armar. De hann krama om varandra och kyssa varandra innan vakterna slet undan Jurij Tjivartsjev, utan att så mycket som snudda vid Carl.




06-07-17

16.19

Sida 299

”Madame?” sa Carl med ett leende och vände sig mot Larisa Nikolajevna med höger arm svängd i en båge ut mot henne. Efter viss tvekan tog hon honom under armen och så gick de ut mellan dubbeldörrarna före alla andra som i mer eller mindre uppsträckt ställning väntade på att högste närvarande officer, inte kvinnan, skulle gå ut först. När de kom ut i korridoren drog Carl in ett djupt andetag och försökte intala sig att han skulle kunna befria sig från rollen lika lätt som han gått in i den. ”Det där var väl inte så illa pinkat av oss”, viskade han till Larisa Nikolajevna som blev alldeles stel, tvärstannade och stirrade på honom. ”Nej”, sa hon undrande. ”Det var det nog inte. Men får jag bara säga att …” ”Ursäkta mej!” sa Carl och hoppade omedelbart tillbaks in i amiralsrollen. Han hade upptäckt en ensam gammal man, klädd i någon sorts översteuniform m/ä som satt tio meter längre ner i korridoren. ”Är den där mannen den jag tror det är?” ”Ja”, viskade hon lågt och drog honom omedvetet i armen som om hon ville komma därifrån. ”Det är hans far. Jag tror inte vi ska störa denna svåra stund …” ”Kom!” sa Carl beslutsamt och drog henne med sig, nästan med våld. Den gamle översten satt alldeles stilla på stenbänken med blicken tomt riktad ner i marmorgolvet, han tycktes inte märka att han fått besök. ”Min ärade kamrat överste”, sa Carl och harklade sig ljudligt. När den gamle mannen tittade upp och mötte Carls blick tog det några sekunder innan det glimmade till av igenkännande i hans ögon; det var säkert uniformen som fördröjde honom, den enda gång de träffats hade Carl varit civil. ”Min unge amiral!” sa översten och reste sig för fort så att han fick ont någonstans, vilket han försökte att inte låtsas om, medan han




06-07-17

16.19

Sida 300

först slog ut med armarna som för en kram men sen hejdade sig med en blick på amiralsstjärnorna. ”Min käre överste, min käre Sovjetunionens Hjälte!” sa Carl och slog ut med armarna och tog den fågellikt tunne mannen i sina armar, höll honom försiktigt som ett barn. Sen stötte han honom försiktigt ifrån sig och gjorde en gest med handen mot Larisa Nikolajevna. ”Får jag presentera, min käre överste, er sons lysande advokat madame Larisa Nikolajevna Astachova. Larisa Nikolajevna, det här är …” ”Tack min unge amiral! Vi har redan träffats”, avbröt översten tvärt. ”Säg mej nu uppriktigt. Vafan är det frågan om och vad gör ni här för övrigt?” ”Jag är kallad som vittne till er sons förmån”, svarade Carl försiktigt med en sneglande blick mot Larisa Nikolajevna som nickade tyst bifall. ”Och vad saken gäller är förstås hemligstämplat.” ”Hemligstämplat!” fnös den gamle mannen. ”Vad är det för dumheter? Jag är överste i Sovjetarmén och ni är främmande makts amiral, hur kan något då vara hemligstämplat mellan oss två som dessutom gäller min son, som också är officer i Sovjetarmén?” ”Ryska armén”, rättade Larisa Nikolajevna diskret. ”Jajaja! Ryssar är vi så klart. Men säg mej nu, min unge värderade vän, vad i helvete är det frågan om?” ”Det är inte lätt för mej att säga, jag är edsvuren”, svarade Carl försiktigt och sökte Larisa Nikolajevna med blicken. Hon vände demonstrativt bort ansiktet, började gå bortåt och sa utan att vända sig om att hon skulle vänta ett stycke därifrån. Carl antog att hon menade att hon inte ville höra något, inte bli inblandad. ”Nå, unge amiral!” envisades den vithårige och ansträngde sig med påtaglig smärta att sträcka upp sig och stå mycket rak och göra sig så lång som möjligt. ”Låt mej säga så här, min värderade gamle vän”, började Carl försiktigt. ”Jurij Gennadjevitj har begått vissa handlingar som kan sluta på två sätt. Det ena är att man blir Sovjetunionens Hjälte, i dag heter det att man får Sankt Georgskorset …”




06-07-17

16.19

Sida 301

”Sankt Georgskorset!” fnös översten. ”Nåja, Jurij har det ju redan.” ”Ja”, sa Carl roat. ”Det har jag med, som ni kanske ser.” ”Vafalls!” sa den gamle mannen och spärrade plötsligt upp ögonen när han granskade Carls uniformsbröst. ”Jaha, är det så det ser ut, nåt jäkla tsaristiskt påfund. Nej, jag menar förstås inte så …” ”Lugn nu, min käre överste”, sa Carl försiktigt. ”Det jag tänkte säga var följande. Och det är det enda jag kan säga. Jurij Gennadjevitj har genomfört vissa operationer som han antingen kommer att få ännu ett Sankt Georgskors för. Eller också kommer han att dömas till döden. Det är sanningen. Hur det än går ska ni vara förvissad, käre överste, att det var Sankt Georgskorset han skulle ha.” ”Ja då får han väl det …”, sa den gamle hoppfullt. ”Jag menar, det är ju ändå ganska självklart, så säg? Han är dekorerad med … ja, det bästa man kan få nuförtiden. Hans far är Sovjetunionens Hjälte. Och hans försvarsvittne är … nu ser jag att ni har Röda Stjärnan dessutom. Då kan det väl i fridens namn bara sluta på ett sätt? Jag förstår inte hur det ens kan bli process, dessa satans små byråkrater.” ”Vi lever i en tid där små satans byråkrater får mer och mer att säga till om”, sa Carl försiktigt. ”Jag måste lämna er nu, käre överste, innan jag säger för mycket så att byråkraterna kan bråka om det också. Jag ber er bara komma ihåg vad jag sa, Jurij Gennadjevitj är en rysk hjälte, oavsett vad byråkraterna där inne i rättssalen tycker.” Carl gjorde en ansats att försöka dra sig undan men den gamle översten tog tag i hans uniformsärm och höll honom kvar. ”Den där chefen för dom där inne, Boris Michailovitj, tjänstgjorde en gång under mej i ingenjörstrupperna på väg mot Berlin. Det visste ni inte, va?” ”Nej, det visste jag så klart inte”, sa Carl avmätt. ”Men jag vill starkt avråda er, min käre överste, från att försöka göra sak av detta enkla historiska faktum. Och om ni ursäktar, nu kan vi inte tala mer, det är inte bra!” Carl gjorde sig försiktigt lös, drog på sig uniformsmössan, sträckte upp sig och gjorde en demonstrativ honnör. Sen vände han sig fort




06-07-17

16.19

Sida 302

om och gick med långa steg ner i korridoren mot den väntande Larisa Nikolajevna. Han svepte upp sin uniformskappa i farten och kastade upp den löst hängande över axlarna. ”Jag vill inte veta vad ni sa till varandra!” sa Larisa Nikolajevna när de kommit ut på gatan och gått in i Carls väntande bil och han bett chauffören köra dem till Metropol. ”Det kan jag förstå och respektera”, sa Carl efter en stunds eftertanke. ”Men jag kan ändå säga att jag tror jag sa det viktigaste, att han inte ska kunna känna annat än stolthet över sin son. Och det är ju sant. Jag gick inte in på några detaljer med andra ord.” ”Det var ju bra”, suckade Larisa Nikolajevna lättad och slog spontant upp ett av sina muskulösa ben över det andra så att det knakade i Yves Saint-Laurent. Carl log, plötsligt log han spontant och inte i någon teater. På något sätt hade hennes oförsiktighet med Yves Saint-Laurent förefallit honom lika komisk som sympatisk. De satt tysta en stund medan hon samlade tankarna. Sen koncentrerade hon sig och gav honom i stort sett en lysande recension för den roll han just spelat. Så uttryckte hon det naturligtvis inte, men det var så han uppfattade det. Hon beskrev läget i sporttermer. Just nu hade försvaret en nästan ointaglig ledning som hon bedömde det. Men efter lunch var det åklagarens tur och då skulle oundvikligen en hel del av den stora ledningen knappas in. Som det nu var hade försvaret visat övertygande, trots gårdagens sura attacker från åklagaren och hans vittne om att man inte kunde veta något, inte spekulera och allt det där, att det kunde vara rätt att inte gå till presidenten. Det var viktigt och det framstod nu närmast som självklart. Det stod nu också två mot ett i frågan om Ryssland hade drabbats av en katastrof och så vidare om Jurij Tjivartsjev inte hade handlat som han gjorde. Frågan, den avgörande frågan, var alltså om åklagaren i sitt förhör skulle försöka välta de två hörnstenarna eller om han skulle gå fram med en helt annan taktik? Carl konstaterade lugnt att en major i ryska armén nog knappast




06-07-17

16.19

Sida 303

skulle välta en viceamiral från razvedkan, låt vara främmande lands razvedka. Men man talade ju ändå ryska. Vid det sista påpekandet for hon ut i en lång tirad om hur fantastiskt hans ryska fungerade i rättssalen. Hon sa att när hon slöt ögonen och bara lyssnade så var det som en sorts saltstänkt poesi, som om en gammal sjöbjörn från någon av de forna baltiska republikerna, dom var ju ofta i Sovjetflottan, talade. Och hon kunde garantera, sa hon, att så lät det också i öronen på de tre domarna. Hur i all världen var det möjligt att göra så? Hon hade förstått att han talade bra ryska, men nu med alla dessa militära och politiska ordvändningar? Han svarade lite generat undvikande att det var ett av hans stora intressen i livet, att han läste hundra sidor rysk text nästan varje dag och att det då antingen var militära rapporter, därav alla dessa särskilda ord, eller också klassisk litteratur. Hursomhelst, nu var det förstås en fördel som man inte skulle underskatta, det kunde han gå med på. Och ingen liten majorsåklagare i hela det forna Sovjetunionen skulle kunna rucka på hans viceamiralsauktoritet när det gällde säkerhetspolitiska bedömningar, på den punkten kunde hon känna sig rätt trygg. Så vad var den andra taktiska möjligheten för åklagaren? ”Att återskapa er som fientligt monster, min käre Carl Carlovitj”, mumlade hon dystert. ”Det fanns en punkt när jag tvekade …” ”Jag vet”, avbröt han kort. ”Åklagaren kommer kanske att ställa den frågan, vill ni veta svaret nu redan?” ”Ja, det är väl lika gott”, suckade hon. ”Var det ni själv som eliminerade vår fina hjältinna Tatjana Simonescu?” ”Korrekt”, sa Carl och såg bort. ”Jag var rädd för det”, suckade hon. ”Konstig känsla, här sitter jag med er och ni verkar vara en sån, vad ska jag säga? En sån verklig gentleman. Och så …” ”Gör er inga illusioner, Larisa Nikolajevna, jag är faktiskt officer. Men, tänk efter nu, det var hon också. Hennes jobb var att mörda andra, det är därför hon är er fina hjältinna. Och förresten, domarna är officerare, jag tror inte att dom utan vidare ser mej som en skurk




06-07-17

16.19

Sida 304

för att jag gör ett jobb som vi officerare gör. Nå. Tror ni att det är sånt det kommer att handla om i eftermiddag?” ”Ja”, sa hon dröjande. ”Ju mer jag tänker efter så tror jag det. Om jag vore åklagare skulle jag sätta in stöten där. Just nu är ni helt enkelt oövervinnelig. Sankt Georgskorset, Röda Stjärnan, amiralsstjärnor, herregud! Det är bara för maxat alltså!” ”Va!” sa Carl bestört. ”Ja, maxat alltså …”, sa hon osäkert. ”Det är ett västerländskt ord som …” ”Jag vet!” avbröt Carl och höll upp båda handflatorna. ”Det var bara det att jag blev så förvånad av att höra ordet på ryska, det låter så rörande på något sätt. Tillbaks till ämnet! Om ni vore åklagare skulle ni försöka göra mej till skurk. Vet ni vad jag gör då? Jag erkänner allt. Utan omsvep. Visst, det är korrekt herr ordförande, jag dödar folk ibland. Jag ger order om att döda, bland annat därför har jag dessa ryska utmärkelser, just därför. Och så vidare, uppriktigt sagt tror jag inte man vinner några poänger bland militärer med den typen av moraliserande.” ”Vi får se”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Förmodligen får vi innan dagen är slut veta precis hur det gick med den saken.” När de kom fram till Metropol och steg ur den tunga ryska bilen med gardiner i bakrutan som på gammalt manér visade att bilen fraktade viktigt folk, mer jämlika än andra således, rusade dörrvakter fram från alla håll för att öppna dörren. Carl fann det föga förenligt med sin teaterkostym att sprida dricks som han hade gjort om han haft jeans. Och när de gick in tillsammans genom den långa foajén och han såg alla blickar som konstaterade att en utländsk amiral och hans hustru var på väg in, eller, om det var personal som sett honom förut, ännu mer konsternerade blickar: mannen i jeans var i själva verket amiral och nu kommer han med en rysk kvinna som ser ut som en hora av dyraste slag, mitt på blanka förmiddagen; när de synintrycken överföll honom samtidigt ville han fort ut ur sin teater.




06-07-17

16.19

Sida 305

”Min kära Larisa, kan vi inte säga du åtminstone när vi är ensamma?” frågade han nästan uppgivet inför alla konstiga blickar. ”Min käre Carl, jag trodde aldrig du skulle fråga”, fnissade hon förtjust och ville sen genast veta om det var en korrekt översättning av det amerikanska uttrycket, vilket han nickande bekräftade. När de satte sig mitt i stora matsalen nära springbrunnen och en kypare blixtsnabbt rusade fram för att plocka upp hans kappa och nästa kypare med knapp marginal kom tvåa på att hålla ut stolen för Larisa drabbades han av en plötslig längtan efter att äta gott och dricka vin. Inte för att han var hungrig, inte ens för att det skulle passa till hans maskeradkostym, utan som en impuls att vara vanligt hyggligt mänsklig om så bara för ett kort illusionsnummer. ”Vet du vad, min kära Larisa”, sa han med blicken i vinlistan; den hade försämrats och amerikaniserats sen sist, ”när jag går i strid så äter jag försiktigt och dricker av princip ingen alkohol. Men om vi vinner det här målet, så skulle jag gärna vilja ordna en liten fest för oss, helst där uppe i Bojarskij Zal på tredje våningen. Har du ätit där någon gång?” ”Nej, men jag har hört talas om det”, svarade hon försiktigt. ”Det är så dyrt så bara kaukasiska maffiabossar kan äta där.” ”Jag uppskattar din omtanke, men det ordnar sej nog”, sa han snabbt överslätande. ”Hur fort kan dom komma med ett utslag?” ”Vet inte, efter tio minuter eller tio dagar, allt är möjligt”, sa hon med en axelryckning. ”Blir det senare så kommer jag tillbaks för den där festen”, sa han som om det redan var avgjort. ”Men nu får det bli mineralvatten och så föreslår jag att vi talar om annat än processen, om du inte har något problem?” Det hade hon. Det gällde frågan om mord som Carl skulle komma att visa sig personligen ansvarig för och hon lät sig inte nöja med hans upprepade försäkran att sådant nog inte skulle bekymra yrkesmilitärer, eftersom de där domarna trots allt inte gjort karriär i krig eller på stridande förband utan byråkratvägen.




06-07-17

16.19

Sida 306

De gick och försåg sig vid buffén medan de grubblade på problemet och när de kom tillbaks hade Carl ett förslag till lösning som han trodde borde fungera. Tatjana Simonescu skulle ha dött under alla förhållanden. Han beskrev för henne hur hon skulle fråga för att få fram den saken om inte åklagaren eller domarna gjorde det och sen började han demonstrativt fråga ut henne om hennes framtidsplaner. Som alla andra såna som han kunde träffa i det nya Ryssland föreföll hon våldsamt överoptimistisk. Hennes två manliga kolleger på den nystartade advokatbyrån hade en idé om att de stora klippen inom nära framtid låg i affärstvister. Duman höll på att arbeta fram ett förslag till avtalslag efter tysk förebild och när det väl fanns en lag som reglerade affärslivet så skulle behovet av advokater bli lika stort som omedelbart eftersom ingen sån där modern ”bizznizman” rimligtvis kunde ha en minsta aning om avtalslagar. Något sådant hade knappast funnits i Ryssland sen tsartiden, eftersom privata affärer i princip varit kriminaliserade som ”spekulation”. Han höll inne med sina invändningar efter att först ha sagt något om att den stora klientmarknaden rimligtvis skulle bli privatpersoner som lurats av dessa Mercedesburna bizznizmen; hon hade frankt och självklart förklarat att såna stackare ändå inte skulle ha råd med advokat. Det kanske var sant, kanske inte. Men det kunde ju också vara så att de som hade råd föredrog att lösa sina tvister med våld även om det kom en avtalslag i framtiden. Eller att den som vann ett mål mot ett företag skulle få råd med advokatarvodet genom sitt skadestånd; det var ändå bättre just nu att hon fick beskriva sin framtidsoptimism utan sura påpekanden från hans sida. Och när hon berättat en stund blev hon ivrig, började gestikulera och verkade som om hon lärde sig att glömma bort de nya ovana kläderna som nog gjort henne lite stel. Vilket passade utmärkt i rättssalen. Han funderade på att ta henne till en kosmetolog, det skulle behövas mycket lite till för att göra henne perfekt. Men han slog bort tanken för att han trodde att det kanske skulle kränka henne, och




06-07-17

16.19

Sida 307

möjligen för att han skämdes för att vilja forma henne som om det i nästa ögonblick skulle bli frågan om att lära henne hur den spanska räven rev en annan räv eller något ännu fånigare. Hon var ryska, uppvuxen under Chrustjov, Brezjnev, Andropov, Tjernenko, Gorbatjov och nu den olycksalige Boris Nikolajevitj, det var vad som hade skapat henne och ändå hade hon en närmast förvånansvärd ambition att leva hederligt. Bli rik förstås, men hederligt. Bättre rysk människa än så kunde hon inte bli och framför allt borde han hålla fingrarna borta från hennes liv. Att använda kosmetika fick hon faktiskt lära sig själv och eftersom hon redan nu härmade hans sätt att hantera matbesticken, han åt som europé, inte som amerikan, så kunde man nog gissa att hon skulle bli en förträfflig representant för det nya Ryssland alldeles på egen hand, utan hans beskäftiga försök att visa henne genvägar. När de gick in i rättssalen på nytt viskade hon någonting till honom som lät ungefär som ”okej, gå in och slit dom i stycken”, och han gissade att det måste vara något uttryck hämtat från idrottsvärlden, en rysk variant på go kick some ass, ungefär. När de inledande procedurerna var avklarade upptäckte Carl att det satt en generallöjtnant som viskande sekundant till den påtagligt nervöse åklagaren. Ingen major i världen skulle uppskatta att ha en general hängande över axeln under ett svårt jobb. Carl läste snabbt av uniformsbeteckningarna på det oväntade åklagarbiträdet och gissade att det nog kunde vara en av Jurij Tjivartsjevs kolleger från GRU-ledningen. Han bestämde sig för att inte börja fundera över innebörden i åklagarsidans förstärkning, inte oroa sig i förväg. Försökte de få honom att svara på frågor som rörde hemliga uppgifter utanför den fråga som rättegången gällde så borde han ju bara kunna hänvisa till självklar tystnadsplikt. Men när åklagaren fått ordet, harklat sig och hastigt druckit en klunk vatten för att klara rösten visade det sig snabbt att förhöret knappast skulle bli särskilt komplicerat i underrättelseteknisk mening. Åklagaren gick rakt på den rödbeta som Larisa hade gissat:




06-07-17

16.19

Sida 308

”Säg … kamrat amiral … har ni någon uppfattning om överstelöjtnant Tatjana Simonescu? Vet ni vem det är till att börja med?” inledde han med en kvardröjande nervositet som han rimligtvis snart skulle komma över med de mindre artigt ställda följdfrågorna. ”Naturligtvis vet jag vem det är, jag har träffat henne”, började Carl med en nästan omärklig bugning mot den teatraliskt bistre generallöjtnanten bredvid åklagaren. ”Vad gäller min uppfattning om överstelöjtnant Simonescu kan jag väl kort säga att jag betraktar henne som … det är för övrigt en uppfattning som delas av alla mina västerländska kolleger som är insatta i ärendet … hon var en enastående kollega. En av de mest framgångsrika och på sitt sätt skickliga underrättelseofficerare som jag hört talas om i modern tid.” Åklagaren tvingades dröja något med nästa fråga därför att generallöjtnanten vid hans sida viskade i hans öra. ”Det var ju ett smickrande omdöme för vår stupade officerskamrat”, började åklagaren och fick sen på nytt en demonstrativ viskning i örat som störde honom just när han skulle fortsätta. ”Vet ni hur hon dog?” frågade han sen med en sorts tillkämpad auktoritet. ”Svar ja”, svarade Carl allvarligt. ”Var ni närvarande, kamrat amiral, när hon dog?” ”Svar ja.” ”Hon mördades alltså?” ”Svar ja.” ”Och ni vet vem som mördade henne?” ”Svar ja”, suckade Carl och valde sen snabbt att inte börja ducka under hemligstämplar och andra undanflykter. ”Det var nämligen jag själv som dödade vår högt värderade kollega. Jag förmodar att det var dit ni ville nå fram, herr major.” Beskedet skapade en distinkt tystnad i rättssalen, Carl förstod att alla bakom honom satt blickstilla och att man alltså tillmätte den nya kunskapen mycket stor betydelse. Han ångrade sin ironiska betoning på herr major och bestämde sig för att inte upprepa den. Åklagaren såg nöjd ut och fick en ny viskande instruktion från sitt




06-07-17

16.19

Sida 309

överordnade åklagarbiträde och nickade nu mer obesvärat åt det han fick höra. ”Då kanske ni också vet vad som drabbade dom fyra andra ryska underrättelseofficerarna som ingick i Tatjana … förlåt, i överstelöjtnant Tatjana Simonescus grupp?” ”Svar ja.” ”Är de också likviderade?” ”Svar ja.” ”Deltog ni personligen i den hanteringen?” ”Svar ja.” ”Så ni dödade personligen även dom fyra andra ryska kollegerna?” ”Svar nej. Bara två av dom. Dom andra två konfronterades av svensk militär underrättelsepersonal.” Det blev paus på nytt med en ny viskande överläggning mellan den unge åklagaren och hans överordnade. Carl försökte att inte grubbla över vad som skulle ha hänt om han slingrat sig, nu var det ändå försent. ”Och det här gjorde ni i tjänsten, kamrat amiral?” fortsatte åklagaren lättad över att ha vunnit det han beordrats vinna. ”Ni agerade alltså som svensk underrättelseofficer, beordrad av er egen regering att samarbeta med britterna?” ”Ja naturligtvis”, svarade Carl med rynkad panna eftersom varje annat alternativ borde vara otänkbart. ”Anser ni att det var en berömlig gärning”, fortsatte åklagaren, nu bara lätt störd på triumfmarschen av en simultanviskande generallöjtnant, ”ett gott skäl för att den brittiska regeringen skulle belöna er med en Distinguished Service Order? För ni har ju minsann inte bara fått ryska utmärkelser, kamrat amiral! Även om jag kan förstå att fru advokaten har bett er komma hit och visa upp just era ryska utmärkelser! Men ni fick något för att döda de våra också, eller hur, kamrat amiral!” Carl hade lyssnat på utskällningen utan att röra en min, inte ens när han fick betalt för gammal ost för det där med att ironisera över




06-07-17

16.19

Sida 310

titulaturen, och han bestämde sig för att svara mycket kort. Men då bröt viceamiralen in från domarpodiet, för fulla segel. ”Rätten uppmanar kamrat majoren att besinna sig!” röt han i kommandoton. ”Ni har ingen anledning att uppföra er busaktigt, håll er till saken!” Åklagaren såg ut som om han fått en örfil, vilket han ju strängt taget hade. Men i nästa ögonblick störtade rättens ordförande in till hans försvar och röt en ny order, den här gången riktad mot Carl. ”Besvara nu bara frågan, kamrat amiral!” ”Förlåt, jag är inte säker på att jag uppfattade frågan, om det nu var någon”, började Carl stelt, med sin ironi hårt betslad. ”För mej lät det där snarare som personliga reflexioner, möjligen avsiktliga förolämpningar. Men kamrat majoren kanske kan omformulera sin fråga?” Åklagaren överöstes omedelbart med nya viskningar innan han fick tillfälle att fortsätta. ”Gärna”, började han tveksamt, tydligt osäker på vilken general eller amiral som skulle skälla ut honom härnäst. ”Min fråga var följande. Anser ni att det var en berömlig gärning att mörda våra underrättelseofficerare?” ”Ni är tydligen inte underrättelseofficer, kamrat major”, hycklade Carl med ett vänligt, förstående tonfall. ”Nej kamrat amiral, jag är jurist och åklagare. Men i den verksamheten ingår det bland annat att bedöma underrättelseofficerare. Ni är alldeles tydligt inte jurist. Inser ni inte, kamrat amiral, att om ni står utanför diplomatiskt beskydd så kan jag åtala er för dom gärningar ni erkänt här?” Åklagaren hade bitit ifrån sig så snabbt att hans viskande överrock inte hann med. Carl insåg att han måste göra någonting drastiskt för att neutralisera åklagarens hotelser och han började med att skratta till, för att vinna tid, sen log han och skakade lätt på huvudet och tog sig fundersamt om munnen medan han bestämde hur motanfallet skulle se ut, han måste i alla fall anfalla direkt, utan tveksamhet. ”Ni pratar som ni har förstånd, herr major”, började han men kän-




06-07-17

16.19

Sida 311

de att han måste vinna mer tid. ”Eller jag kanske inte ska kritisera er, det kanske är orättvist, kanske är det er överordnade politruk som saknar förstånd?” Han insåg att han kanske gått för långt, men han hade i alla fall vunnit den tid han behövt för att tänka ut hur han skulle slå sönder hotet. ”Ni måste ju faktiskt förstå båda två där borta”, började han långsamt medan tanken klarnade, ”att det är omöjligt att åtala mej. Kring det förhållandet bygger ju själva logiken i det här målet. Ett åtal mot mej skulle ge offentlighet åt hela affären och storpolitiken skulle komma nedrasande så hårt i huvudet på er att ni kanske aldrig skulle kunna resa er igen. Rysslands regering vill nämligen inte ha en sån process, inte Englands regering heller, för den delen. Därmed får jag vördsamt anhålla om att herrarna avstår från såna där barnsliga hot i fortsättningen. Nå! Vad var nu frågan egentligen?” Han såg att han träffat väl, att chansningen gått hem. Och under deras viskande paus, de var tydligt oense, hann hans analys ikapp det han sagt och då fann han att han säkert hade rätt. Men han borde kanske ha avstått från förolämpningarna, det var svårt att veta hur domarmilitärerna såg på åklagaren och hans generalsöverrock. ”Frågan löd helt enkelt så här, kamrat amiral”, sa åklagaren till slut. ”Är ni nöjd med att ni dödade de våra?” ”Svar ja!” svarade Carl så snabbt att han talade i munnen på åklagaren. ”Vill ni att jag ska motivera det?” ”Jatack”, svarade åklagaren förvånat. ”Era underrättelseofficerare och mina kolleger”, fortsatte Carl med sänkt röst och bortsopad aggression, ”visste vilka risker dom tog. Dom förlorade sitt höga spel och det ingår i vårt jobb ute på fältet. Detta om mina rent personliga reflexioner. Men viktigare än så är att vi kunde undvika en internationell storkris, en kris som inte bara lett till den brittiska regeringens fall utan också till ekonomisk och politisk katastrof för Ryssland. Ser man det så kan man verkligen hedra dom ryska kollegernas minne. Dom dog inte förgäves, men dom dog för sitt land.”




06-07-17

16.19

Sida 312

”Tack, stort tack”, sa åklagaren efter sin obligatoriska viskningsinstruktion. ”Det var ju en vacker politisk deklaration, kamrat amiral. Men jag skulle föredra konkreta svar och inte politiska utläggningar. Låt mej därför fråga så här. Hur kan det komma sej att det var svenska underrättelseofficerare och inte brittiska som utförde det jag tror kallas de våta uppdragen? Är förresten den termen korrekt?” ”Utan tvekan”, svarade Carl med aningen höjda ögonbryn. ”Det är onekligen en rysk term. Vad den mer intressanta delen av er fråga beträffar så har det med lagar och juridik att göra. Det är alltid knepigt att mörda någon på eget territorium, om ni ursäktar mitt mycket direkta språkbruk. Den brittiska underrättelsetjänsten får enligt brittisk lag göra praktiskt taget vad som helst om det sker på utländskt territorium och, jag citerar ’det kan anses vara i Hennes Majestäts intresse’, slut citat. Men på eget territorium har dom inte sådana befogenheter. Men vi svenskar kunde sägas operera under en sorts diplomatisk immunitet. Det var alltså ett praktiskt arrangemang.” ”Så ni tjänar utan att blinka den åldrade brittiska imperialismen, ni är alltså legosoldat, kamrat amiral?” frågade åklagaren på diktamen från generalen som viskade så högt i hans öra att det hördes i halva rättssalen. ”Seså, kamrat general”, började Carl och gjorde en paus för att kamma hem den komiska poängen att han nu kunde vända sig till den egentlige frågeställaren. ”Var det inte ni som ville hålla den politiska demagogin borta? För övrigt betraktar jag inte det där som en fråga utan bara som en förlöpning. Er enda avsikt var ju att förolämpa mej. Jag kan bara upprepa min ståndpunkt. Här gällde det att undvika en internationell storkonflikt, det är hela saken. Vi lyckades med det. Och i det sammanhanget är det mej likgiltigt om jag vore brittisk, svensk, eller för den delen, rysk underrättelseofficer.” Carl var inte nöjd med sig själv, han kände inte att han hade kontroll eftersom det fanns ett sentimentalt drag i åklagarens argumentation som han själv var alltför främmande för. Men åklagaren och hans överrock kände uppenbarligen inte heller att de hade läget under




06-07-17

16.19

Sida 313

kontroll eftersom de nu grälade helt öppet, vilket gav ett komiskt intryck eftersom de måste gräla viskande och viskningarna tenderade att bli högre och högre samtidigt som alla andra i salen spetsade öronen allt mer. Till slut gav de upp sin diskussion, generallöjtnanten ryckte surt på axlarna och gjorde en gest som om han ville vifta bort en fluga och lutade sig sen demonstrativt bakåt. ”Jatack, kamrat ordförande”, sa åklagaren lättad. ”Jag tror nu att vittnet börjar förfalla till politiska deklarationer, varför jag finner det meningslöst att fortsätta. Inga fler frågor alltså!” ”Tack kamrat major”, sa ordföranden som också han såg lite lättad ut. Sen såg han sig befallande omkring när han fortsatte. ”Är det någon annan som möjligen har ytterligare någon fråga till vittnet?” Det var fullt klart vad han själv ansåg, nämligen att här behövdes inga frågor. Carl riktade blicken mot Larisa och nickade diskret, det var nu hon måste göra sitt försök. Hon såg förtvivlad ut och slog ut med händerna som om det ändå inte skulle vara möjligt. I det ögonblicket ingrep plötsligt den domare som var viceamiral. ”Ärade kollega”, började han demonstrativt och vände sig direkt mot Carl utan att invänta något tillstånd från ordföranden. ”Jag har en hypotetisk fråga som, det är jag övertygad om, skulle vara av stort intresse för rätten.” Han gjorde en kort paus och konstaterade att han därmed fått fältet fritt. Sen fortsatte han. ”Det kan kanske vara en svår fråga, men jag ställer den ändå. Om, jag säger om, ni inte fått dessa namnuppgifter från kamrat general Tjivartsjev … hade överstelöjtnant Simonescu och hennes grupp då fortfarande varit i verksamhet?” Carl andades djupt av lättnad och koncentrerade sig en kort stund på att inte le åt att flottan kommit till undsättning i sista stund. ”Jag kan faktiskt ge ett förvånansvärt precist besked på den punkten, ärade kollega”, började han med en liten bugande markering av det tilltal som tydligen skulle gälla mellan två viceamiraler. ”Vi vet nämligen vad som skulle ha hänt. Vi hade en agent placerad mycket




06-07-17

16.19

Sida 314

tätt inpå överstelöjtnant Simonescu utan att hon själv anade något, bokstavligt talat i hennes säng nämligen. Emellertid beslutade hon, som ett led i en diversionsmanöver, att eliminera honom, samma kväll som hon själv dog. Vad hon emellertid inte visste var att hennes offer den här gången ingalunda var en försvarslös vetenskapsman utan en fullfjädrad specialist på våta jobb. Hade hon försökt sexstrypa honom så hade det bara slutat med hennes egen död, förmodligen mycket drastiskt. I sak innebär det här faktiskt att hennes liv, ironiskt nog, förlängdes med några timmar av att vi fått informationer från kollega Tjivartsjev.” Alla tre domarna hade sett upp från sina papper och till och med ordförandens rutinerat uttråkade min var som bortblåst. Det kändes i luften att Carl äntligen fått till det. Viceamiralen snurrade en blyertspenna flera varv innan han samlade sig till en konklusion. ”Om jag förstår er rätt, ärade kollega”, började han. ”Så hade överstelöjtnant Tatjana Simonescu och hennes grupp dödats oavsett uppgifterna ni fick från generallöjtnant Tjivartsjev. Är det innebörden i det ni sa, ärade kollega?” ”Korrekt, det är innebörden”, svarade Carl. ”Menar ni alltså att uppgifterna från generallöjtnant Jurij Tjivartsjev i praktiken inte hade någon betydelse?” ”Nej, det menar jag absolut inte!” sa Carl med en hetta som var överspel och som han kvickt dämpade. ”I ett avseende hade konsekvenserna blivit desamma utan kamrat general Tjivartsjevs uppgifter. Era operatörer i London hade dött. Men i ett helt annat avseende, om ni ursäktar, ett viktigare avseende, så blev det nu en mycket stor skillnad. Med dom kunskaper vi hade kunde vi kontrollera och kväva den politiska skandalen. Utan dom kunskaper vi fått från Jurij Tjivartsjev hade era operatörers död inneburit mycket trassel, eldstrider och annat, som hade skapat en uppmärksamhet kring det hela som sannolikt inte gått att kontrollera. Och då hade vi haft den politiska katastrofen över oss. Jurij Tjivartsjev räddade både er och oss från ett sånt misslyckande.”




06-07-17

16.19

Sida 315

Det kändes som om det var avgjort nu. De tre domarna tittade på varandra och nickade lite, viceamiralen slog ut med armarna i en gest som nog betydde att han för sin del inte undrade över något mer och generallöjtnanten på andra sidan rättens ordförande tycktes instämma. ”Bra!” sa ordföranden. ”Då tycks vi ha kommit till vägs ände med detta förhör. Och då det inte förefaller att finnas några fler frågor att ställa till kamrat amiral Hamilton så föreslår jag en femton minuters paus innan vi går in på parternas summering av målet. Kamrat amiral! Er närvaro är inte längre erforderlig. Militärkollegiets Högsta Domstol tackar er för er insats. Det var allt tills vidare!” Han slog klubban i bordet, de tre domarna reste sig och sekreteraren genomförde sin vanliga skrikritual om att alla skulle stå upp. Och Carl genomförde sin alldeles egna ritual att ta Larisa under armen när hon plockat ihop sina papper. Alla andra i rättssalen fick stå och vänta under tiden, eftersom ingen tycktes komma på tanken att tränga sig ut före Carl, det uppfattade han som ett gott tecken. ”Vilken pärs!” stönade Larisa och kastade sig ner på närmsta stenbänk i korridoren och sträckte ut sina långa ben brett isär med hälarna mot golvet på ett sätt som knappast skulle ha uppskattats av Yves Saint-Laurent. ”Jädraranacka vilken vändning som kom på slutet.” ”Jaa?” sa Carl undrande. ”Men det var ju den möjligheten vi kom överens om. Varför försökte inte du ställa frågan?” ”Det hade aldrig gått”, suckade hon. ”Den där ordföranden hade bara klippt av mej. Använde du tankeöverföring på amiralen?” ”Nej, men den frågan hängde väl ändå i luften?” undrade Carl tveksamt. ”Hur står det nu?” ”Fyra-två till oss och bara pläderingarna kvar och pläderingarna kan bara sluta ett-ett”, konstaterade hon snabbt. ”Så då vinner vi alltså en kassaskåpssäker seger?” försökte Carl optimistiskt. ”Ja, om det finns en högre rättvisa”, sa hon med ett skyggt leende. ”Får jag bara fråga en sak som jag tyckte gick lite snabbt, något som inte verkar helt logiskt?”




06-07-17

16.19

Sida 316

”Varsågod”, sa Carl. ”Ni hade alltså en agent inpå bara skinnet på den där Tatjana, en yrkesmördare?” ”Ja, det är sant.” ”Och det hade hon inte en aning om?” ”Nej, då skulle hon nog hellre flytt än illa fäktat.” ”Hur i helvete var det möjligt? Jag menar … om ni hade kommit så långt, då behövde ni ju inte Jurij Tjivartsjevs uppgifter?” ”Du är faktiskt inte så dum”, muttrade Carl spelat misslynt innan han gav henne ett försiktigt leende. ”Men så här var det. Vi hade planterat den här agenten så bra vi kunde, men vi visste inte att hon var vårt mål, jag var till och med arg på min underlydande att han klistrade sig så tätt intill henne. Vi hade alltså tur, så enkelt som så. Men i vårt jobb litar vi inte på turen, som du förstår. Som du också förstår blev jag ganska paff när jag fick veta att vi redan var på plats i hennes säng så att säga.” ”Din agent visste inte hur farlig hon var?” ”Nej.” ”Då hade hon ju kunnat överraska och döda honom?” ”Nej. Men gissa om hon hade blivit överraskad när hon försökte. Nå, så var det i alla fall.” De satt tysta en stund och begrundade slumpens faktor i politiken och Carl tänkte säga farväl när han plötsligt upptäckte viceamiralen tjugo meter ner i korridoren som tittade ut och försiktigt vinkade åt honom att komma. ”Ursäkta mej, Larisa, strax tillbaks”, sa han och reste sig fort och gick nedför korridoren mot viceamiralen som nu stigit ut från sin dörr och styrde mot toaletterna ytterligare tio meter bort. När Carl kom in stod hans kollega med händerna på ryggen mitt ute på golvet och väntade på honom. ”Ärade kollega, det jag nu säger kan kosta mej jobbet och vi har inte mycket tid på oss”, sa viceamiralen fort och nervöst. Carl nickade bara till svar.




06-07-17

16.19

Sida 317

”Domen kommer att avkunnas efter förhandlingarnas slut i eftermiddag. Det blir en fällande dom med röstsiffrorna två-ett, det blir dödsstraff. Jag beklagar, jag är naturligtvis reservanten.” ”Har det någon betydelse att jag får veta det redan nu?” frågade Carl med en ansträngning att behålla kontrollen. ”Ja min kollega, det tror jag”, sa viceamiralen med omedvetet sänkt röst. ”Ni känner tydligen Boris Nikolajevitj själv, det var ju han som gav er den där?” Viceamiralen pekade på Sankt Georgskorset. Carl nickade matt. ”Han är enligt konstitutionen den ende som kan benåda Tjivartsjev, men då krävs förstås att någon berättar för honom … ja, ni förstår? Ni har tjugofyra timmar på er. Jag är ledsen, nu måste jag gå!” Viceamiralen sträckte fram en svettig hand och några sekunder senare var han borta. Carl stod kvar som förstenad i nederlaget, det kändes som hans eget nederlag, som om han haft ansvaret för vännen Jurij och missskött förtroendet. Han gick fram till ett av handfaten och sköljde sig med kallt vatten i ansiktet medan han försökte samla sig på nytt. Det var inte förlorat. Det var ännu inte vunnet, intalade han sig själv. Det måste finnas något mer att göra och antagligen det som domaren just sagt honom, engagera Boris Jeltsin själv. Det fanns ändå inte mycket att välja på, antingen resignera eller försöka något med Jeltsin. När han torkade sig i ansiktet hade han mobiliserat adrenalin på nytt. Han gick ut för att säga farväl till Larisa och önska henne lycka till i den plädering som tydligen skulle bli helt betydelselös. ”Vad sa han?” viskade hon nyfiket eftersom hon naturligtvis hade sett det oväntade extrajudiciella mötet. ”Han sa att vi kommer att vinna men att han hoppades på en bra plädering från dej i alla fall”, sa Carl och log brett mot henne, lutade sig fram och kysste henne på kinden och viskade att hon skulle gå in och ge dom ett helvete; en amerikansk idrottsterm förklarade han när hon förvånat tittade upp. Sen klappade han henne på kinden och gick fort sin väg.




06-07-17

16.19

Sida 318

”Kör mej till president Jeltsin!” kommenderade Carl kort när han steg in i Zil-limousinens rymliga baksäte och V-8-motorn mullrade igång. Chauffören gav honom ett forskande ögonkast i backspegeln, la tveksamt in en växel och lät bilen glida iväg. ”Förlåt men menade ni allvar med det där, herr amiral?” frågade chauffören efter ett halvt kvarter. ”Korrekt”, sa Carl. ”Har ni adressen?” försökte chauffören skämta medan han sökte ögonkontakt med Carl som han inte fick. ”Nej”, sa Carl. ”Men om jag vore som du skulle jag chansa på Kreml till exempel. Han är ju i Moskva i alla fall eftersom han avskedade stans polischef i morse.” ”Kreml? Stora porten från Röda Torget?” frågade chauffören och himlade med ögonen. ”Just det”, sa Carl. ”Fram till vakterna vid trafikljuset vid stora porten och så sköter jag snacket, är det uppfattat?” ”Ja det är nog bäst”, muttrade chauffören och skakade på huvudet. Carl repeterade sin enkla plan. För det första fanns ingen tid att förlora, för det andra borde det vara taktiskt riktigt att försöka medan han hade tillgång till hela teaterrekvisitan, inklusive den stora svarta bilen från Hotel Metropol. En sak var klar. Skulle han ha gett sig in på ett motsvarande försök att ta sig in i Vita huset i Washington skulle han inte komma särskilt långt, oavsett maskeraden; sannolikheten att bli skjuten vore nog större än att man skulle kunna snacka sig in till presidenten. Men nu var det Moskva i ett tillstånd av kaotisk osäkerhet, han talade ryska, han kunde utan att spela falskt tala om presidenten som ”Boris Nikolajevitj” eftersom presidenten faktiskt lagt bort titlarna med honom, han kunde i och för sig sanningsenligt åberopa ett löfte om att ”när som helst” komma förbi på besök. Även om Jeltsin knappast varit nykter när han gav det löftet. Och han hade varit uppe i Kreml förut, i ett mottagningsrum som förmodligen låg ganska nära




06-07-17

16.19

Sida 319

presidentens arbetsrum. Det kunde gå. I vart fall måste han ju försöka och det sämsta som kunde hända var att han fick åka tillbaks till hotellet och sätta sig och ringa. Skjuten skulle han ändå inte bli. Chauffören var tvungen att köra en lång omväg runt Röda torget på grund av alla byggnadsarbeten på den sida som vette mot Hotel Moskva och National. De slingrade sig bakvägen förbi Vasilijkatedralen upp mot stora porten med det röda trafikljuset där två vakter gjorde stopptecken och gick fram mot baksätet och den sidoruta som Carl hissat ner. ”Goddag, unge löjtnant! Jag är amiral Hamilton från Sverige på väg att träffa min gamle vän Boris Nikolajevitj”, hälsade han vänligt. ”Jag ber så mycket om ursäkt, kamrat amiral, men vi har faktiskt inga uppgifter om den saken”, svarade vaktbefälet med en artig honnör. ”Det är inte meningen heller, unge kollega”, sa Carl med en menande blinkning. ”Borta i centralvakten vet dom nog om det i alla fall så ni kan väl vara så snäll att ringa till dom och säga att vi är på väg?” Carl lutade sig bakåt och gjorde honnör som om saken var klar, vinkade åt sin chaufför att köra på och det fungerade. Bilen fortsatte rakt fram över en muromgärdad gård tills Carl kunde beordra sin chaufför att stanna. Han lämnade uniformskappan i bilen och steg ut på den perfekt renskottade gårdsplanen och gick lugnt självmedvetet den korta biten till centralvakten, ryckte upp den tunga bronsporten och steg in. Det såg ut som han mindes det, han hade hamnat i en sluss framför stål och pansarglas och bakom pansarglaset satt en major och två kaptener. Majoren talade just i telefon, förmodligen var det vakten ute vid stora porten som ringde. ”Goddag mina herrar!” hälsade Carl barskt vänligt i mikrofonen som stack ut en bit från den ogenomträngliga väggen av pansarglas. ”Amiral Hamilton från Sverige, ska träffa Boris Nikolajevitj!” Han tog ett steg fram mot dörren mitt i pansarglasväggen som om han väntade sig att de genast skulle öppna den, vilket de förstås inte gjorde.




06-07-17

16.19

Sida 320

Han höjde frågande på ögonbrynen mot majoren som just la på telefonluren på andra sidan. ”Förlåt kamrat amiral, men jag måste till en början få se en legitimationshandling”, sa majoren osäkert. ”Naturligtvis, vi är lite formella av oss i dag?” sa Carl roat och stoppade in handen i sin vänstra innerficka och rotade lite extra efter sitt pass så att majorens blick fastnade på det som fanns utanför bröstfickan, storkorset av Sankt Georgsorden. ”Tack kamrat amiral”, sa majoren plötsligt. ”Det behövs inte, jag känner igen er, jag hade vakten här nere när ni var på besök senast.” Han nickade vänligt respektfullt mot Carls uniformsbröst. ”Ja, det var ju en trevlig tillställning”, sa Carl. ”Men den här gången är mitt besök av mer informell, ska vi säga privat natur.” ”Ni måste ursäkta mej, herr amiral”, sa vaktchefen besvärat, ”men jag har inga noteringar här om ert besök.” ”Det måste förstås bero på att det är ett mer privat besök till min gode vän Boris Nikolajevitj än ett officiellt ärende”, sa Carl milt överseende. ”Men då föreslår jag att vi löser problemet på följande sätt. Ge mej en eskort upp till livvaktschefen och kansliet så får han ta över när vi kommer upp.” Majoren fann sig snabbt, släppte in Carl genom den metallsökande bågen som gav svagt utslag vilket nog måste härröra från vissa metalldelar på Carls uniform men knappast betydde vapen. Han skrev in sig i liggaren och vände sig roat mot de två yngre officerarna som gått upp i ställningssteg. ”Seså mina herrar, då går vi!” kommenderade Carl, gjorde honnör mot vaktchefen och slog ut med handen till tecken på att hans följeslagare skulle gå först. De lydde reflexmässigt. ”Förr i världen var ju det där mörkblåa mössbandet KGB:s färger, men i dag måste det väl vara något annat?” konverserade Carl när de under tystnad tagit hissen upp till tredje våningen och gick genom en lång öde korridor med svartvita marmormönster i golvet. ”Korrekt, kamrat amiral!” svarade en av de prydliga pojkarna.




06-07-17

16.19

Sida 321

”I dag tillhör vi inrikesministeriets särskilda vaktavdelning.” ”Kunde tro det”, nickade Carl. De tog honom till chefen för kansliet som redan talat med vaktchefen och tog emot honom halvvägs mellan sitt skrivbord och den dörr som Carl och hans följeslagare kommit in genom. ”Vad gör ni här, kamrat amiral, ni är inte föranmäld!” hälsade kanslichefen burdust. ”Goddag herr kanslichef, trevligt att träffas igen”, sa Carl obesvärat, tog fort i hand och gick sen och satte sig, rättade till sina pressveck och tycktes komma på något. ”Jag tror ni kan entlediga våra unga följeslagare från porten så att dom kan gå tillbaks till sitt jobb. När kan Boris Nikolajevitj ta emot mej?” sa han och sträckte lite på benen. ”Vänta utanför!” röt kanslichefen åt de två unga vaktofficerarna, som omedelbart sträckte upp sig i givakt och gick ut. ”Kamrat amiral, vad är det här för fasoner!” sa kanslichefen när de blivit ensamma. ”Vår president har verkligen inte tid med några spontana besök av det här slaget och med all respekt för … ja, ni vet, så måste jag nog be er gå er väg och inte bara komma och tränga er på så här.” ”Ni vet väl ändå vem jag är?” frågade Carl med en förvånad höjning på ögonbrynen. ”Ja naturligtvis, kamrat amiral!” fräste kanslichefen irriterat och slog ut med armarna och började gå fram och tillbaks i rummet. ”Ni är onekligen en välbekant person här i Moskva, herr amiral, men det hör inte hit. Ni kan inte bara komma och …” ”Min gode vän Boris Nikolajevitj har personligen lovat mej att jag kan komma när jag vill”, avbröt Carl lugnt. ”Och jag kan försäkra er, herr kanslichef, att jag inte skulle drömma om att utnyttja den ynnesten om det inte vore en fråga om liv och död, ett mycket viktigt ärende.” ”På så vis”, sa kanslichefen och gick och satte sig bakom sitt skrivbord. Men han verkade knappast lugnad. ”Presidenten är mycket




06-07-17

16.19

Sida 322

upptagen just nu”, fortsatte han och slog ut med händerna. ”Ni kan omöjligt träffa honom i dag, det går helt enkelt inte.” ”Det var ju trist”, sa Carl och såg på klockan. ”Jag menar, med tanke på att jag har hans personliga löfte. Tycker inte ni det verkar trist, herr kanslichef?” Just då hördes sång och något som påminde om klirr av glas bakom de stora vita dörrarna med guldhandtag. Carl såg frågande på kanslichefen som besvärat slog ner ögonen. ”Jag måste nog enträget be er gå, kamrat amiral”, muttrade han. ”Snälla ni, jag vill ytterst ogärna vara oartig men om ni inte går så får jag be handräckningen att kasta ut er och det vill väl varken ni eller jag?” ”Det kan jag inte tänka mej”, sa Carl tvärt och reste sig upp och gjorde en rörelse som om han var på väg att gå. Sen gick han snabbt förbi den protesterande kanslichefen, ryckte upp de två vita dubbeldörrarna och steg in i nästa rum. Det första han såg i det spatiösa rummet var Boris Jeltsin. Rysslands president satt i kalsongerna i en stor beige lädersoffa och kastade just nacken bakåt för att svälja en deciliter vodka. I soffgruppen satt två män som hängt av sig sina kavajer, de hade hängslen och axelhölster och såg ut som hämtade ur en gangsterfilm. Carl stängde fort dörren efter sig, i ansiktet på den förtvivlade kanslichefen. Boris Jeltsin hade satt i halsen och hostade våldsamt men pekade glatt på Carl och försökte säga något som kvävdes i hans hostattack. De två beväpnade männen bara stirrade på Carl. ”Goddag min käre Boris Nikolajevitj, det gläder mej att se dej i god form!” ropade Carl och gjorde en lättsam honnör. ”Fan i våld!” röt presidenten hest i sina försök att bemästra sin hostattack. ”Det här är ju för helvete vår gamla favoritfiende! Mina herrar, får jag presentera Carl. Och du Carl, vill du ha ett järn?” ”Jatack, det skulle smaka utmärkt, min käre Boris Nikolajevitj”, sa Carl när han bekämpat sin impuls att tacka nej. Sen gjorde han




06-07-17

16.19

Sida 323

honnör mot de två fulla gangsterliknande typerna, svepte av sig uniformsmössan som han på ryskt manér behållit tills hälsandet var över, drog fram en läderstol vid bordet och hälsade på de två andra genom att skaka hand. En av dem sköt med osäkra handrörelser fram ett redan använt glas mot Carl och slog upp ett par deciliter vodka. Carl höjde genast glaset mot Boris Jeltsin, såg på det och koncentrerade sig hårt innan han svepte det, dunkade det i bordet och gav ifrån sig ett försök till ljud av vällust. Medan hans glas fylldes på nytt och han ansträngde sig att spela oberörd av den våldsamma alkoholkontakten såg han sig förstulet omkring. Han gissade att de två gangsterliknande figurerna var Boris Jeltsins berömda livvakt som enligt de mer elaka ryktena i Moskva skulle utgöra den egentliga makten i den nya demokratiska och kapitalistiska staten. ”Fan va roligt att du kunde komma”, sa Boris Jeltsin. ”Men inte behövde du rissla upp dej så där för min skull, gamle vän. Skål!” Presidenten höjde sitt dricksglas med vodka och det fanns inget annat att göra än att svepa en ny omgång. Carl insåg att han skulle bli plakat full inom en halvtimme om det skulle fortsätta på det här viset. ”Fan va kul, annars har jag inte haft så kul i dag”, sluddrade presidenten medan en av de gangsterliknande fyllde på hans och Carls vodkaglas på nytt. ”Säg mej Carl, kan jag göra något för dej? JO! Vi sparkade några poliser i morse, det var kul. Var var jag? Jo, om det är något jag kan göra för dej, du vet att jag lovade det en gång?” ”Ja det vet jag, min käre Boris Nikolajevitj, och det är därför jag är här”, sa Carl med susande huvud. ”Jag har ett ärende som gäller liv och död, det gäller vår gemensamme vän Jurij Tjivartsjev.” ”Jurij? Ja!” vrålade presidenten när han kom på vem de talade om. ”Föffan. Hur mår Jurij Gennadjevitj, din gamle kompis?” ”Inte så bra”, sa Carl avmätt. ”Men du och jag kan hjälpa honom och Ryssland ur en svår situation.” ”Min käre Carl, kul att se dej, men inte hade du behövt rissla upp dej så där, nå”, sa presidenten och ryckte plötsligt upp sitt vinglande




06-07-17

16.19

Sida 324

huvud och såg Carl rakt i ögonen, så gott han förmådde. ”Säg mej Carl, säg bara ett ord och vi fixar det direkt, vad du än ber om. Skål!” ”Skål”, sa Carl resignerat och stålsatte sig för en tredje omgång.




06-07-17

16.19

Sida 325

 ”Förlåt om jag ställt till besvär för dej med ett så här tidigt möte”, hälsade Carl efter en snabb blick på Rune Janssons morgontrötta utseende och slog ut med handen mot soffgruppen. ”Föralldel”, muttrade Rune Jansson och sjönk demonstrativt tungt ner i en av de kvidande läderfåtöljerna. ”Jag har just kokat kaffe”, sa Carl och försvann ut genom en sidodörr som tycktes gå till något litet pentry där han började skramla med koppar och fat. Rune Jansson såg sig förvånat omkring. Det var inte svårt att förstå varför de kallade honom Svarte Amiralen på Säpo, hela rummet såg ut som om man skulle ha kommit in till fartygschefen på ett äldre krigsfartyg, till och med porträtt av kungen och drottningen ovanför skrivbordet inne i rummets ena hörn. På det mässingsbeslagna träbordet framför soffgruppen stod två fullmatade A4-pärmar, märkta i ryggarna med beteckningen Rotel A, Rune Jansson I–II. ”Jag har en arbetsdag som börjar tidigt”, förklarade Carl när han kom tillbaks med en träbricka i ädelträ med kaffetermos, koppar och fat, mjölk, socker och några gifflar. Han började genast servera Rune Jansson som bad att få kaffet helt svart och avstod från bröd. ”Vi har en knapp timme på oss”, konstaterade Carl med en snabb blick på klockan. ”Sen har jag föredragningar i fyra timmar på raken.” ”Du har varit utomlands?” frågade Rune Jansson och sneglade på de två svarta pärmarna. ”Ja, jag har bland annat träffat en gemensam bekant till oss, kan inte gå in på detaljerna. Dessutom tycks ju ditt ärende ha komplicerats medan jag var borta”, sa Carl forcerat och serverade sig själv kaffe med mjölk och tog en giffel.




06-07-17

16.19

Sida 326

”Hurså?” frågade Rune Jansson fast han hade sina aningar. ”Två nya mord, utanför det kurdiska bokkaféet”, konstaterade Carl och nickade mot de två svarta pärmarna medan han drack av sitt kaffe. ”Jag har ägnat större delen av gårdagskvällen och natten åt det här, du kommer att få svar på dina frågor, lessen att det dröjde.” ”Sena svar är bättre än inga svar alls”, sa Rune Jansson diplomatiskt. ”Vi får se vad du tycker om det om en stund”, sa Carl och såg forskande på Rune Jansson. ”Det finns nämligen en viss risk att du blir förbannad på mej.” ”Det har jag svårt att tro”, sa Rune Jansson. ”Nu har jag i alla fall börjat vakna.” ”En sak till innan vi börjar”, sa Carl lite tankfullt dröjande. ”Du och jag är rätt goda vänner, du är inte nån av mina underlydande här på firman. Så om du hört rykten om hur jag är så strunta i dom, mellan oss två gäller raka rör.” ”Naturligtvis, varför skulle det inte göra det?” sa Rune Jansson undrande men insåg sen att han kanske skulle ha sett något annorlunda på Carl om han arbetat på Säpo. Det var ju sant att det fanns en del historier om vad som hände folk som kallades till tidiga möten i det här gunrummet. ”Då kör vi så får vi se”, sa Carl och ställde ner sin kaffekopp med en smäll. ”Den viktigaste av dom frågor du ställt mej är om en viss läkare i Linköping, Ali Akbar Kermani, trettisju år, mördad med en gevärskula, arbetade för oss på Säpo. Svaret på den frågan är dessvärre ja. Han var alltså Säpoagent för att uttrycka saken precist. Hans uppgifter bestod i att insamla informationer om en relativt liten grupp religiösa extremister och vidarebefordra dom informationerna till oss. Han arbetade mot betalning. Vid tiden för mordet hade han just avvecklats som agent. Hela bakgrunden finns i pärmarna där på bordet.” ”Det var ju en mycket intressant upplysning”, konstaterade Rune Jansson torrt.




06-07-17

16.19

Sida 327

”Ja. Men jag är rädd att det blir mycket värre än så”, fortsatte Carl. ”Memo Baksi och Abdel Rahman Fayad, dom två som mördades i Umeå, var också Säpoagenter. Liksom för övrigt den här Newzat Özen som ni misstänker har mördats utanför Västerås.” ”Ja det sambandet var ju inte lätt att hitta för oss”, sa Rune Jansson försiktigt. ”Vi har alltså hela tiden saknat en avgörande upplysning, som fanns här hos er?” ”Just det”, sa Carl och såg avvaktande på Rune Jansson som emellertid förhöll sig fullkomligt lugn. ”Det var det jag menade med att du kanske skulle bli förbannad.” ”För att ni har hållit inne med den minst sagt avgörande informationen, menar du?” frågade Rune Jansson milt. Han såg verkligen inte det minsta förbannad ut, snarare förbluffad. ”Ja naturligtvis”, sa Carl. ”Det finns ett antal förklaringar men dom är inte särskilt intressanta, det är snarast byråkratiska förklaringar. I alla fall, där har du ditt samband mellan mordoffren.” ”Dom här två kurderna som mördades för några dar sen, hur är det med dom i det avseendet?” frågade Rune Jansson utan att röra en min. ”Något mer oklart”, svarade Carl fort. ”Du har dom i pärmarna också. I korthet kan man säga så här. En av dom, Mehmet Rehmsa, är att betrakta som en av våra källor. Han har lämnat uppgifter till oss men han är inte agent i den meningen att han jobbat stadigt för oss och under längre tid. Den andra, Güngür Gökhsen, finns förvisso i våra arkiv, det gör ju snart sagt varje kurd efter … ja, du vet. Men såvitt jag har kunnat se så skiljer han sig tydligt från dom andra offren i den här mordserien, han hade ingen anknytning till Säpo. Det hade alla dom andra.” ”Någon eller några mördar Säpos agenter bland invandrarna i Sverige”, konstaterade Rune Jansson. ”Ja”, sa Carl. ”Det intrycket är ju svårt att komma ifrån.” ”Vem vet vilka angivare, förlåt agenter, ni har bland invandrarna?” frågade Rune Jansson vidare utan att höja tempo eller röst; han var




06-07-17

16.19

Sida 328

själv förvånad över hur lugnt han tog emot de omvälvande besked han fick från Carl. ”I princip vet ingen det”, svarade Carl med en bekymrad rynka i pannan. ”Som framgått gäller alltså inte den principen i verkligheten. Bara två personer inom vår organisation skulle kunna skaffa sej kunskaperna tjänstevägen, det är i så fall jag själv och min ställföreträdare. Sen har vi den avdelning som sysslat med den här typen av inhämtning, angiverier, som du så träffande sa. Men den avdelningen är under avveckling och flera befattningshavare har fått sparken under dom senaste månaderna.” ”Men bland dom sparkade skulle kunskaperna kunna finnas?” frågade Rune Jansson. ”Teoretiskt ja”, svarade Carl. ”Det förutsätter att några av dom brutit mot sina tjänsteföreskrifter, men jag är rädd att det var ett beteende som inte var alltför främmande för några av dom där. Därav ett antal avskedanden för övrigt.” ”Och vi kan få veta vilka dom sparkade Säpokillarna är?” frågade Rune Jansson tvivlande. ”Ja absolut, den informationen finns redan i dina pärmar”, svarade Carl snabbt. ”Därmed är vi inne på ett formaljuridiskt problem. Materialet i dom där pärmarna omfattar all information om offrens angivarverksamhet när dom så att säga arbetade för Säpo, vidare vilka handledare dom hade och i vilken ordning dom fått betalt och så vidare. Men allt detta är sekretessbelagd information och med den ordning vi har i Sverige så tar vår sekretess här på firman över alla andra polisiära hänsyn. Rent formellt hade jag alltså i laga ordning, faktiskt, kunnat avstå från att ge dej den här informationen.” ”Det hade ju inte precis underlättat vår utredning”, sa Rune Jansson surt. ”Då hade vi fått hålla på och leta efter sambandet mellan offren tills vi blivit tokiga.” ”Ja och så vill vi ju inte ha det”, sa Carl med antydan till ett ironiskt leende. ”Men som du förstår så finns det en hake, ingenting är ju gratis här i världen.”




06-07-17

16.19

Sida 329

”Vad är haken?” undrade Rune Jansson misstänksamt. ”Ni måste kunna hålla tätt på Rotel A med det här materialet”, sa Carl med en djup suck. ”Vårt dilemma, ditt och mitt, ser ut så här. Om jag inte lämnar ut det här materialet till dej så omöjliggör jag er utredning, men slipper en första klassens skandal i massmedia. Om du får materialet, så får du också ansvaret för att det här inte läcker ut i medierna innan ni löst era arbetsuppgifter.” ”Det tror jag vi kan ordna, från oss läcker ingenting om vi inte vill det”, sa Rune Jansson utan att bli av med sin misstänksamhet, han trodde det måste finnas en större hake än så. ”Vi har en komplikation till”, konstaterade Carl som en blixtsnabb bekräftelse på Rune Janssons misstankar. ”Och där vill jag ha ditt råd. Jag antar att ni skulle ha ett behov av att överta den utredning som våldsroteln vid Stockholmspolisen förmodas bedriva i fallet med de två kurderna?” ”Nja”, sa Rune Jansson försiktigt. ”Våldet i Stockholm brukar få sköta sitt utan inblandning från vårt håll. Dom har ju stora resurser. Mycket bra folk och så där.” ”Kurder! Jan Köge!” utbrast Carl demonstrativt. ”Du vet lika väl som jag vad som kommer att hända med det där.” ”Ja, hrm, kanske det ja”, mumlade Rune Jansson förläget, han tyckte inte om att förtala poliser inför utomstående. ”Vad ville du ha för råd?” ”Enkelt och konkret följande”, sa Carl. ”Vill du att jag ska ta ifrån Jan Köge hela den där utredningen och lägga över den på er så att ni får allt i ett sammanhang? Vill du det så gör jag det. Jag kan se vissa praktiska fördelar, det kan säkert du också. Men frågan är hur nackdelarna ser ut?” ”Rent formellt kan du väl inte göra en sån sak?” sa Rune Jansson tvivlande. ”Du anar inte, Rune, vad en Säpochef kan göra”, sa Carl med en ironisk grimas. ”Jag kan lägga ner deras förundersökning om jag vill. Så oroa dej inte för den formella biten. Nu tar vi det praktiskt. Å ena




06-07-17

16.19

Sida 330

sidan vore det bra om vi kunde samla hela den här utredningen hos er. Å andra sidan … ?” ”Å andra sidan skulle det bli ett jävla liv och uppstå en massa misshälligheter om du tog till såna maktmedel”, sa Rune Jansson eftertänksamt. ”Jag tror uppriktigt sagt inte att det vore så bra.” ”Men vad händer om våldet på Stockholm förvandlas till kurdjägare i stället för poliser?” frågade Carl hårt. ”Det skulle förmodligen försena vårt utredningsarbete”, sa Rune Jansson vaksamt, han insåg mycket väl att Carl hade en poäng. ”Men förr eller senare får vi ju ta del av allt det som våldet på Stockholm får fram. Uppriktigt sagt skulle jag nog helst slippa se dina maktmedel träda i funktion, även om jag är lite nyfiken. Vi skulle hamna i en svår sits på roteln, kolleger runt om i landet skulle kanske få för sig att vi blivit något extra Säpo och det skulle inte … det skulle kanske inte alltid vara så bra.” ”Nähä”, sa Carl och log ironiskt åt Rune Janssons försiktiga sätt att uttrycka sig. ”Men då säger vi så. Vi lämnar tills vidare alla kurder i Stockholmsområdet till ett oblitt öde i händerna på Jan Köge och hans journalister. Du och dina kolleger har ju ändå lite nytt att bita i nu. Det var det byråkratiska problemet.” ”Vem vill mörda Säpos angivare?” frågade Rune Jansson så fort han uppfattat att man lämnat frågan om att ta över våldsrotelns ansvarsområden, han hade grubblat en stund på frågan. ”I princip ingen”, suckade Carl. ”Det vill säga alla kurder vill nog att det går mycket illa för den kurd som anger andra kurder åt Säpo, ett fåtal kurder skulle till och med kunna tänka sej att mörda någon som på det sättet förrådde sina egna. Ja, det har ju hänt i ett par fall som du vet, dom där påstådda avhopparna var Säpos angivare. Så långt är det enkelt. Samma resonemang kan du föra på palestinier, iranier och turkar. Men som du ser saknas någonting avgörande i resonemanget.” ”Ja”, sa Rune Jansson grubblande. ”Var och en skulle kunna ha motiv att mörda sin egen angivare. Men varför andras angivare?”




06-07-17

16.19

Sida 331

”En militant grupp som utan att vi visste om det hade etablerat sej i Sverige och skulle föra något allmänt anti-imperialistiskt krig mot förrädare”, sa Carl utan att se ut som om han trodde särskilt mycket på idén. ”Främmande makt?” föreslog Rune Jansson. ”Morden är ju mycket proffsigt utförda.” ”Ja”, sa Carl och såg ut att försjunka i grubbel. ”Morden är utförda på ett sånt sätt att det ser ut som om dom utförts av specialister. Men vilken främmande makt skulle ha ett sånt intresse?” ”Iran?” föreslog Rune Jansson. ”Kanske det”, nickade Carl. ”Men det faller på att dom inte skulle kunna slå till med sådan effektivitet från Umeå till Linköping. Och dom skulle inte kunna skaffa sej kunskapen om vilka angivarna var … ja, det kan man inte heller svära på. Om dom bjöd mej en miljard på en säker bank i ett trevligt alpland? Ja, du förstår resonemanget. Huvudsaken är att kunskapen, den samlade kunskapen om vilka våra angivare är, bara kan finnas här på firman. Hur man än vrider och vänder på problemet så hamnar man där.” ”Finns det någon av dom du sparkat som har tillgång till mer än ett namn på dom som mördats?” frågade Rune Jansson. ”Ja”, sa Carl utan att tyckas tillmäta den omständigheten större betydelse. ”Du har en kriminalinspektör Vargemyr, ja uppgifterna finns i ditt material. Han kände till båda offren i Umeå till exempel. Men motivet?” ”Det behöver väl inte vara ett rationellt motiv”, sa Rune Jansson försiktigt. ”Tänk dej en sån där som Lasermannen fast med bättre kunskaper och större förmåga.” ”Tja”, sa Carl och slog ut med armarna. ”Det är du som är den smarta polisen, inte jag. Nu har du i alla fall det mest betydande sambandet mellan offren och du har namn på alla före detta Säpoanställda som känt till vilka dom var, det är vad jag kan göra i en första vända.” ”Får vi förhöra dom där före detta Säpomännen?” frågade Rune




06-07-17

16.19

Sida 332

Jansson osäkert, han anade någon ytterligare Säpolag utanför den vanliga polisrutinen. ”Ja naturligtvis”, sa Carl. ”Före detta Säpomän har inte större rättigheter än andra medborgare. Krånglar någon av dom med sekretess så hänvisa bara till mej. Det förutsätter att alla förhörsprotokoll hemligstämplas, naturligtvis?” ”Ja naturligtvis”, sa Rune Jansson fort. ”Då så!” sa Carl. ”Då var vi klara med den biten. Vad var det mer du hade frågat om? Jo! Giftmordsteorin och KGB:s gamla gifter. Det enda jag vet på rak arm är att curare var rätt populärt bland dom gamla KGB:arna. Men dom hade en del annat som fungerade i princip på samma sätt, nikotin för rökare, insulin och liknande preparat. Den gemensamma nämnaren är att det ska vara biologiska gifter som finns i kroppen i mindre mängd och som sen bryts ner efter döden och därför blir svåra att hitta i rättsmedicinska undersökningar. Du undrade hur själva vapnet ser ut också? Det ser ut som en åtta centimeter lång och ganska tjock cigarr i plastmaterial med en sorts säkringsanordning i färgad plast, blå, röd, grön och så vidare i ena änden. Man fäller upp den där säkringen och trycker till. I andra änden av tuben skjuter det då ut en injektionsnål som deponerar hela giftet som om du stungits av en jättegeting.” ”Vem har tillgång till KGB:s gamla mordutrustning?” frågade Rune Jansson missmodigt. ”Ryska gangstrar alldeles säkert”, funderade Carl. ”Dom som ryska gangstrar kan sälja till. Länder som haft förbindelser med det gamla Sovjetunionen, Iran, Irak, Libyen och så vidare. Jag tror det var alla dina frågor.” ”Ja, tills vidare”, nickade Rune Jansson. ”Vad gör ni själva? Jag menar, du måste ju ha en viss intern utredningsverksamhet på gång?” ”Ja naturligtvis”, sa Carl. ”Morgonens första möte ska handla om den saken. Men oroa dej inte, får jag fram något som jag anser att du har nytta av att veta så ska du få veta det. Innan du går har du ett papper att skriva på!”




06-07-17

16.19

Sida 333

Carl pekade ironiskt mot den närmsta av de två A4-pärmarna. När Rune Jansson slog upp första sidan fann han en sorts försäkran om tystnadsplikt där han enligt diverse lagrum förband sig att inte utlämna den information han fått ta del av till annan än behörig person. Vid ordet behörig fanns en asterisk och en handskriven förklaring att som behörig menades bland annat polispersonal vid Rotel A på rikskriminalen, följd av Carls signatur. ”Vad händer om jag bryter den här tystnadsförsäkran?” frågade Rune Jansson när han räckte över sitt undertecknade exemplar. ”Det gör du inte”, sa Carl. ”Och om du gör det så döms du till stegel och hjul inför den särskilda Säpodomstolen där vi uppträder i svarta kåpor och dödskallemasker. Allvarligt talat, är det nåt så bara ring, när som helst på dygnet, jag jobbar ofta på nätterna.” På väg ner i hissen mot kulverten som förband de olika polishusen upptäckte Rune Jansson att han var snarare lättad än någonting annat. Han hade fått minst sagt avgörande informationer som gällde den största mordutredning han någonsin haft att göra med, men hans dominerande känsla var bara lättnad. Det hade inte varit svårt att träffa Carl, eller generaldirektören eller Svarte Amiralen eller Hamilton – han var inte säker på vad han skulle välja – och även om de ägnat minimalt med tid åt personligt umgänge så hade det gått mycket smidigt. Han hade fasat för att träffa ens förhörsobjekt som just hade förlorat hela sin familj. Det hade hänt honom vid något tillfälle, fast kort och brutalt. Men Carl, nu tänkte han på honom som Carl, hade gett ett tydligt intryck av att vara på väg tillbaks till livet, under några korta sekunder hade han nästan skämtat, nästan kunnat verka som vem som helst. Rune Jansson hade inte behövt åbäka sig med kondoleanser, vilket skulle ha gjort mötet mycket svårt. När han gick nere i kulverten, först då, började han syssla med de omedelbara konsekvenserna av vad han just fått veta och vad som tydligen fanns mycket utförligt i två hemligstämplade pärmar som han bar under armen.




06-07-17

16.19

Sida 334

Carl hade tjugo minuter kvar till morgonens första sammanträde. Han skulle mycket riktigt initiera en omfattande internutredning på firman rörande det minst sagt bekymmersamma förhållande att någon eller några hade börjat mörda Säpos angivare. Det var förvisso en gren av inhämtningen av informationer som han beskurit mycket kraftfullt, en verksamhet som faktiskt var lika improduktiv på grund av alla lögner som den var moraliskt tvivelaktig. Men han hade i tankarna redan lämnat det problemet. Han tog njutningsfullt tag i den andra giffeln, alldeles nybakad från ett turkiskt bageri på Kungsholmen, och hällde upp nytt kaffe. Han hade tjugo minuter alldeles för sig själv, i fullkomlig stillhet. Sen han kom hem hade han arbetat intensivt med att göra i ordning utredningsmaterialet åt Rune Jansson, extra angelägen sen han upptäckt att det inträffat två nya mord i hans frånvaro. Men nu hade han dessa tjugo minuter för sig själv. Han slöt ögonen och såg ansikten framför sig. Som på en snabbt växlande modern videofilm på de där kanalerna vuxna människor alltid zappar förbi strömmade Tessie, Johanna Louise, Ian Carlos, Eva-Britt, hans mor och hans far, alla de döda förbi och han kunde se dem alldeles klart utan att i panik öppna ögonen och börja arbeta med någonting. Han var övertygad om att han skulle vara hos dem ganska snart. Men det viktigaste just nu var att se Jurij, som fortfarande levde. Det var de levandes privilegium över de döda, att de måste vara viktigare. Han hade själv varit med och hämtat Jurij borta på Lefortovo. Han hade Larisa med sig i bilen, och en andedräkt som måste ha varit vidrig, med dokumenten undertecknade av Den Federativa Ryska Republikens president, en man som just då borde ha varit avsvimmad. Men han hade dokumenten; för säkerhets skull hade han passerat Hotel Metropol och kopierat dem. De hade hyrt halva Bojarskij Zal på Metropol, med traditionell orkester, amerikanska viner och ryska kärlekssånger och allt, och de hade haft en mycket lång och mycket rysk kväll tillsammans och följaktligen blivit vansinnigt berusade.




06-07-17

16.19

Sida 335

Det var över. Jurij fanns i Barnaul i Sibirien hos sin far; han kunde aldrig få sitt jobb tillbaks, så långt sträckte sig inte Boris Nikolajevitjs makt. Men han levde. Carl försökte bakom sina slutna ögonlock minnas det sista han såg av Jurij, på morgonen ute på Domodedevo-flygplatsen. De var rödögda och skäggiga och måste ha sett ut som fan, vilket de i och för sig inte kunde ha varit särskilt ensamma om i det landet, på den flygplatsen, i den staden, vid den tidpunkten. Men det var över. Det var alltså rätt att inte begå självmord. Han hade åtminstone uträttat någonting av betydelse, någonting bra, sen Tessie och Ian Carlos lämnade honom. Han överfölls av hallucinatoriska bilder av hur de måste ha dött, ungefär som napalm, och han slog i panik upp ögonen. Han försökte desperat minnas något annat, helst något komiskt som att Jurij Tjivartsjev inte kunnat förstå varför en svensk viceamiral hade tre amiralsstjärnor, detta uttryck för den allmänna svenska inflationen i gradbeteckningar, en sorts utjämning eller demokratisering, särskild form av socialism, som gjorde att svenskar hade större och flera stjärnor än andra; en svensk ubåt gjorde ett dåraktigt intryck på örlogsbesök eftersom alla utom fem sex man som klättrade upp var officerare. Han drack koncentrerat långsamt av kaffet och bet av en stor bit av den nybakade giffeln. Sen slöt han ögonen på nytt och lät ansiktena passera i fantasin som om det varit modern video. Han hade inte fortsatt leva förgäves. Dessutom fanns det ett viktigt projekt kvar, något som måste göras utan att han ynkade sig själv. Närmast nu om några minuter kom ett ledningsgruppsmöte som skulle bli rätt tufft. Men det hade ju en mycket bestämd anknytning till det sista viktiga han måste göra. Sen, någon gång därefter, fanns bara fantasin kvar, ansikten och minnen. Men nu måste han ta sig samman på nytt och spela en ny roll, han skulle vara Svarte Amiralen i flera timmar.




06-07-17

16.19

Sida 336

*** Att Nick Leeson, en ung finansvalp i Singapore som dessutom såg ut som en ung finansvalp, spelade bort sju miljarder var en liten skojig nyhet, till en början. Erik Ponti hade bara att fördela ordet mellan olika utrikeskorrespondenter som kunde rapportera om reaktioner i London och Tokyo, utan att bli vare sig nationalekonomiskt flummiga eller politiskt agitatoriska. Och när den flyktade finansvalpen till slut greps i Frankfurt blev det förstås Tysklandskorrespondentens uppgift att berätta rakt och enkelt om den lilla händelsen. Men Jan Mosander i Berlin kunde inte avstå från frestelsen att göra debattinlägg av saken genom att påpeka att unge Nick Leeson bara spelat bort sju miljarder och ändå åkt i finkan. Medan somliga bankdirektörer hemma i Sverige spelat bort tio gånger så mycket pengar men fortfarande var på fri fot. Dessutom behängda med furstliga belöningar i form av tiotals miljoner i så kallade fallskärmar. Det var inte det att Erik Ponti i politiskt avseende hade en från Jan Mosander avvikande syn i sakfrågan. Men han tyckte inte om öppen agitation eftersom det, rent praktiskt, innebar ökade administrativa arbetsinsatser till följd av radionämndsanmälningar och eftersom det påverkade Dagens Ekos trovärdighet. Men Jan Mosanders roliga polemik mot vissa förhållanden hemma i Sverige var bara ett gränsfall. Dessutom var ingen ”bankdirektör” utpekad med namn och därför skulle radionämndsanmälarna inte ha någon framgång. Alltså var det inte värt mödan att ta strid om den saken; för Erik Ponti som varje dag hade att sammanjämka många stridiga viljor och till journalistik mer eller mindre väl maskerade debattinlägg, som spretade mellan nyliberalism och mera gammaldags yllekoftig socialism, så gällde det att välja precis rätt fråga att ta strid på. Den här frågan var för liten, det fick gå. Dessutom förvandlades det som från början varit en liten kul allmän utrikesnyhet snabbt till en svensk nationalekonomisk fråga. Det




06-07-17

16.19

Sida 337

betydde att ekonomireportrar fick rycka in för att förklara varför unge Leesons misslyckande vid rouletten betydde att räntorna gick upp i Sverige och kronan föll och den socialdemokratiske finansministern var ansvarig, eftersom han inte sparade tillräckligt på de offentliga utgifterna. Allt det där som Erik Ponti betraktade som någon sorts astrologi i vanligaste fall och som högerpolitiska utfall i olycksfall. Men i och med att frågan blivit nationalekonomisk gled den också bort från Erik Pontis ansvarsområde och han kunde övergå till att plocka med mer raka utrikesnyheter som att Boris Jeltsin fått oväntade bekymmer av att han, tydligen mycket impulsivt, beslutat att sparka en polischef och en chefsåklagare i Moskva till följd av mordet på den kände TV-journalisten Vladislav Listjev. Ekots Moskvakorrespondent rapporterade att Moskvas borgmästare Jurij Lusjkov hade hotat med att avgå om inte presidenten tog tillbaka sitt förhastade sparkningsbeslut. Det var en intressant nyhet på flera sätt. Dels visade den att Boris Jeltsin ännu en gång riskerade att gå på pumpen, att han alltså inte hade läget under kontroll. Dels kunde han möta intressant motstånd i den kommande kampen om presidentposten från helt annat håll än det man gissat mest på hittills, de högerextrema nationalisterna. Sådana utrikesnyheter var bra. De var enkla att hantera och de sa något väsentligt och behövde inte tryfferas med alltför mycket svamlande ”analys” eller politiskt kannstöperi. Men samtidigt höll den just nu största kriminalreporterinsatsen på länge på att glida in på Erik Pontis ansvarsområden, dessvärre i ett fält där gränsdragningen mellan utrikesnyheter och inrikesnyheter var lite flytande. Under tumultartade former hade Stockholmspolisen under två dygns tid genomfört en lång serie kurdrazzior; det var det ord som medierna, till och med Dagens Eko, valt. Ett trettiotal personer, däribland minst en tredjedel kvinnor och barn, hade släpats ut från sina hem i TV-kamerornas ljus och förts bort i handbojor medan deras hem vändes upp och ner i det påstådda sökandet efter mordvapen




06-07-17

16.19

Sida 338

och bevis om kurdiska sammansvärjningar. Som vanligt hade det gjorts omfattande beslag, fast det var oklart exakt vad som släpats bort i mängder med svarta plastsäckar. För Erik Ponti kändes det bara som en drömlik upprepning av händelser som ägt rum förut. Också då, för några år sen, ”visste” plötsligt alla mediakonkurrenter vad som hände och rapporterade glatt om sådant som snart kom att visa sig fullkomligt ogrundat. Om man nu skulle tro TV 4:s Lättnyheterna och Expressen, de nyhetskanaler som tycktes ha mest initierade uppgifter från polisen, hade en kurdisk terroristorganisation formligen krossats av Stockholmspolisens beslutsamma och välövervägda aktioner. Mordvapnet som använts utanför det kurdiska bokkaféet fanns bland beslagtaget material, liksom den ammunition som använts. Bara ”smärre upprensningsaktioner” återstod i polisens arbete och i teknisk mening var det kurdiska dubbelmordet redan uppklarat, liksom troligen dubbelmordet uppe i Umeå för någon tid sedan. Chefen för våldsroteln i Stockholm, Jan Köge, hade redan gjort några triumfatoriska framträdanden i TV och tidningarna skrev nu nästan utan undantag på samma infallsvinkel om hans ”revansch” på kurderna, som ju tidigare medverkat till hans fall och sparkning från Säpo i samband med Ebbe Carlsson-skandalen. Så var läget inför morgonmötet som skulle bestämma Dagens Ekos kurs det kommande dygnet. Och nu var det alltså en fråga där Erik Ponti kände att han måste ta strid. Men han visste att det inte skulle bli lätt. Att bara påminna om vad sådana där ”kurdrazzior” historiskt sett brukade utmynna i skulle inte hejda en stridslysten och entusiastisk redaktion som kände en stark övertygelse om att man inte skulle bli tvåa i loppet, inte hakas av i spurten, inte komma på mellanhand eller tappa kontakten med mittfältet och hur nu alla sportklyschorna lät. Om läget var upphetsat på redaktionen så började rätt många kamrater uttrycka sig just i sportklyschor; Erik Ponti var övertygad om att fenomenet var starkt kopplat till brist på argument i sak.




06-07-17

16.19

Sida 339

Kort sagt, att påminna om alla tidigare kurdjakter som slutat i fiasko skulle inte duga som invändning. Sverige var redan svartmålat av löpsedlar som i krigsrubriker talade om kurder och terror och mord. Till och med för journalister gav sådant ett kompakt intryck av sanning eftersom man utgick ifrån att så många kolleger inte kunde ha fel. Precis som väntat blev kurdjakten omedelbart huvudfrågan på ledningsgruppens morgonmöte och den nye chefen, som inte varit med under tidigare kurdjakter eftersom han antagligen var diplomat eller politiker på den tiden, lät sig tydligt och omedelbart fångas in av kriminalreportrarnas upphetsade optimism. Dessvärre hade kriminalreportrarna ett eget och journalistiskt mycket starkt kort i bakfickan, en intervju med rikspolischefen där han i otvetydiga formuleringar beskrev kurdrazziorna som både nödvändiga och framgångsrika. Därmed föll de flesta av de invändningar som Erik Ponti hade tänkt pröva, exempelvis att ingen av de trettio gripna personerna ännu blivit anhållen av en åklagare. De kunde visserligen hållas fängslade hur som helst utan beslut av åklagare eftersom de var utlänningar och misstänkta terrorister. Men om man haft en grundad misstanke i sak mot någon så borde väl den personen ha anhållits? Mot detta stod det självklara argumentet att rikspolischefen själv, on the record, skulle gå ut först i Dagens Eko med en bekräftelse på operationens framgång. Mot det förhållandet fanns ingen bärkraftig invändning. Oavsett om rikspolischefen hade rätt eller ej skulle intervjun med honom sändas. Hade han rätt så var det intressant. Hade han fel var det också intressant och då kunde man intervjua honom igen om varför han hade fel. Och i så fall hade man själv en ursäkt för att ha publicerat felaktiga uppgifter, eftersom skulden kunde skjutas på rikspolischefen. Vilket också var intressant. Det fanns ingen väg ut ur denna logiska fälla. Dagens Eko skulle alltså ansluta sig till den förhärskande versionen i de andra medierna oavsett om den var sann eller falsk. Erik Ponti tvingades försöka med ett kompromissförslag. Han




06-07-17

16.19

Sida 340

talade länge för att man åtminstone borde rekapitulera resultaten från tidigare kurdjakter så att man försiktigtvis garderade sig för ett tänkbart, för att inte säga troligt, fiasko. Hans förslag väckte ingen entusiasm runt bordet och när den nye chefen upptäckte det så sa han genast någonting om att ”inte tappa tempo”. Erik Ponti var på väg att ge slaget förlorat när han kom på en sista desperat invändning. Alla uppgifter som spritts till medierna hade kommit från en enda källa som det verkade, nämligen våldsroteln vid polisen i Stockholm. Och vem som var huvudkälla där var inte så svårt att räkna ut, samma för konkurrenterna som tydligen för Dagens Eko. Men. Jakten på terrorister var ju en sak för Säpo. Och Säpo hade såvitt man visste över huvud taget inte deltagit i någon kurdjakt, vilket var ett nytt förhållande om man jämförde med liknande tilldragelser förut. Från Säpo hade inte hörts ett knyst. Annars brukade de ju inte vara sena att, förutsatt att de inte blev citerade med namn, sprida en massa bekräftelser på i stort sett vilken aktion som helst så länge den riktade sig mot utlänningar. Men nu denna tystnad. Varför? Var inte det en intressant varningssignal? Kollegerna blev lite tveksamma, men bara för en kort stund. Kriminalreportrarna förklarade att det blivit helt andra rutiner på Säpo sen Hamilton kom dit, att ingen jäkel fick hålla på och tala anonymt med medierna längre, det var bara Hamilton själv som fick göra. Och han gjorde det aldrig. Den nye chefen fick nu ett sataniskt infall och föreslog att Erik Ponti skulle ringa Hamilton för att få en kommentar, även ”no comments” skulle ju vara av intresse. Och som gammal hovreporter hade ju Erik kanske större möjligheter än andra … Erik Ponti lyckades till sin förvåning behärska sig. Han insåg att han var fast, det var han själv som dragit upp invändningen om Säpos bristande engagemang. Just nu var redaktionen en skenande elefanthjord, att ställa sig framför den och hålla upp ett varningens pekfing-




06-07-17

16.19

Sida 341

er skulle bara sluta med att man blev nertrampad. När han gick in på sitt rum slog han inte ens i dörren. Resignerat räknade han med att det måste gå som det alltid gick, först full fart framåt med kurder hängande i varenda massmedial galge. Sen någon vecka senare, tveksamma reträtter. Och efter de tveksamma reträtterna skulle redaktionen översvämmas av rasistiska anonyma hatbrev där brevskrivarna, i vad mån man kunde förstå vad de menade, tyckte att de tidigare versionerna var betydligt bättre. Missmodigt slog han numret till Hamilton och som väntat svarade en sekreterare kallt artigt att generaldirektören just nu satt i sammanträde, men kanske kunde ringa upp om han fick tid. Erik Ponti lämnade sitt telefonnummer och glömde sen tvångsmässigt bort att han hade ringt; han skulle ändå inte bli uppringd av någon Hamilton. Han bläddrade tankfullt i sin telefonbok och hittade en av de advokater som försvarat misstänkta kurder vid det senaste massgripandet. Det gick förstås att formulera bra frågor, insåg han. Varför tar polisen till terroristlagar i stället för vanlig lag? Varför har ingen åklagare fått ta ansvar för själva frihetsberövandena och husrannsakningarna? Måste inte säkerhetspolisen ställa upp för att styrka terroristanklagelserna i sådana situationer? Han drog ett tjockt streck under den sista frågan. Där hade han kommit på något. Skulle den nuvarande Säpochefen verkligen finna sig i att bli kurdjägare? Det var ju inte det intryck Erik Ponti hade efter deras senaste samtal. Just då ringde det och han slet upp luren och muttrade sitt namn med tankarna kvar i anteckningsblocket tills han med en försenad reaktion insåg vem det var som hade ringt. ”Hej”, sa han förvånat. ”Jag var inte inställd på att du skulle ringa så snabbt.” ”Jaså, nehej, men nu gjorde jag det i alla fall”, sa Carl förvånat. ”Men du, jag har en massa möten i dag, om du har en bandspelare färdig så kan vi väl ta det nu mesamma, annars får det bli efter lunch.” ”Tänker du svara på intervjufrågor?” undrade Erik Ponti tvivlande.




06-07-17

16.19

Sida 342

”Svar ja”, sa Carl forcerat. ”Jag antar nämligen att det gäller kurder. I så fall svarar jag gärna, förutsatt att det går att göra nu på direkten.” ”Ett ögonblick, jag ska koppla in dej till en studio”, sa Erik Ponti och sprang sen in i ett inspelningsrum en bit ner i korridoren som tursamt nog blev ledigt just när han kom. ”Hör du mej nu?” frågade han andfått när han fått ordning på knapparna. ”Du hörs lite svagt”, meddelade Carl och Erik Ponti fick springa ut i kontrollrummet och dra upp några reglar mer på instinkt än med verklig kunskap. När han kom tillbaka in fungerade det och bandet rullade. Först då insåg han att han inte var särskilt väl förberedd. ”Har säkerhetspolisen på något sätt biträtt våldsroteln i Stockholm under de senaste dygnens tillslag mot kurder?” frågade han och började sen snabbt klottra ner det han borde ha tänkt ut i förväg. ”Nej, på intet sätt”, svarade Carl avmätt. ”Vi är inte informerade om vad Stockholmspolisen sysslar med just nu. Det enda jag kan säga säkert är att dom i vart fall inte har gripit några terrorister.” ”Dom gripna är inte terrorister ur er synvinkel på Säpo alltså?” frågade Erik Ponti automatiskt; han kände att något var på gång som han inte fick missa. ”Nej, det är dom inte”, svarade Carl i samma avmätta och något föraktfulla tonfall som han börjat med. ”Jag kan tänka mej att det finns en del fantasifulla personer på våldsroteln i Stockholm som har för sej att det ligger till på ett annat sätt. Det är ju väl känt vem som är chef på den där avdelningen.” ”Men rikspolischefen själv har ju intygat att man förmodligen redan har gripit en seriemördare?” invände Erik Ponti automatiskt. ”Vem eller vilka skulle i så fall ha blivit offer för den seriemördaren?” frågade Carl långsamt och med betoning på varje ord. ”Exempelvis två mördade personer i Umeå, förutom de två kurderna i Stockholm”, förklarade Erik Ponti och anade redan vad som skulle komma, fast han aldrig skulle ha kunnat föreställa sig ordvalet. ”I så fall pratar rikspolischefen i nattmössan”, sa Carl. ”Här har




06-07-17

16.19

Sida 343

inte gripits någon seriemördare. Här har inte infångats någon terrorliga. Här har bara jagats kurder på sedvanligt sätt och jag vill betona att Säpo verkligen inte har med den här saken att göra.” ”Om Säpo inte har varit inblandat i massgripandena av kurder, har gripandena i så fall lagligt stöd?” frågade Erik Ponti instinktivt. ”Det har jag faktiskt mycket svårt att tro”, svarade Carl långsamt och med eftertryck. ”Däremot kan jag tänka mej att justitieombudsmannen får mycket att göra när den här soppan ska redas ut och dom gripna ska släppas.” ”Du är medveten om att det här är en bandad intervju?” frågade Erik Ponti och förbannade sig själv i samma ögonblick frågan var ställd. ”Ja naturligtvis”, sa Carl lätt förbryllad. ”Har du någon mer fråga?” ”Nej, jag tror det här räcker ganska bra.” ”Utmärkt, kan du då stänga av bandspelaren, jag måste strax skynda vidare”, sa Carl i ett nytt och något jäktat tonfall. När Erik Ponti kom tillbaka från kontrollrummet och tog luren insåg han att det kanske skulle ha funnits mer att fråga. Men nu var det försent och han fasade för att få höra någonting off the record som han borde ha frågat om. ”Jo, det var en privat fråga jag hade”, sa Carl när Erik Ponti ryckte upp den telefonlur som han kopplat om samtalet till. ”Onödigt att banda … jag undrade bara om du hade lust att komma på middag ute hos mej på lördag. God mat, gott vin, övernattning, ta gärna med din fru.” ”Jag vet inte … om det vore så lämpligt …”, började Erik Ponti häpet. ”Jag tackar så mycket för erbjudandet”, tillade han sen hastigt, ”men jag vet som sagt inte om det vore så lämpligt.” ”Hurså?” sa Carl förvånat. ”Om du trodde det skulle bli trist, kan jag förstå. Men lämpligt?” ”Jag har en princip som jag tillämpat med viss framgång utom möjligen när det gäller dej, nämligen att inte fraternisera med makthavare”, sa Erik Ponti beslutsamt. ”Man dricker inte Cheval Blanc 82




06-07-17

16.19

Sida 344

på kvällen och ställer hårda intervjufrågor på morgonen efter.” ”Jag hade snarare tänkt mej La Tâche 85. Synd, vi har ju också det där intresset gemensamt”, sa Carl och verkade som om han tänkte avsluta samtalet. ”Varför vill du träffa mej?” frågade Erik Ponti. ”Inte bara för att prata om vin antar jag?” ”Jo, kanske bara det”, sa Carl. ”Jag lever ett ganska ensamt liv som du nog förstår. Mitt nya jobb berör en del av våra gemensamma intressen som är betydligt viktigare än Cheval Blanc. Förresten är du också makthavare. Lördag klockan 19.00, ta med tandborste, ring min sekreterare om vägbeskrivning”, sa Carl jäktat och la plötsligt på luren. Rov för stridiga känslor, tänkte Erik Ponti. Det var ett av hans favorituttryck. Å ena sidan kände han en genuin motvilja mot att sitta och kröka med landets makthavare, som de politiska reportrarna alltid gjorde. Det var omöjligt att dricka, nåja knappast Cheval Blanc, med en justitieminister en kväll och avsätta honom för skattesmiteri nästa dag. Å andra sidan var det närmast journalistiskt tjänstefel att inte ta för sig om landets mest svåråtkomlige makthavare bjöd in till privata samtal. Redan det enkla korrupta moment som fanns när man ringde upp någon som man kände var ofta en avgörande journalistisk fördel när det gällde första hindret i all journalistik, att få tala med den man ville tala med. Det var en betydande skillnad mellan att be sekreteraren vara så utomordentligt vänlig att hälsa generaldirektören att redaktör Ponti på Dagens Eko sökte generaldirektören för en kommentar. Och att säga, hälsa Calle att han ringer mej så fort han kan. På Erik Pontis tjänsterum hängde bland andra priser det så kallade Stora Journalistpriset; hans fru tyckte att prissamlingen var fånig och dessutom tog upp en vägg som kunde användas till mer estetiska ting hemma. Han hade fått Stora Journalistpriset för en insats som i och för sig vilken journalisthögskoleelev som helst skulle kunnat göra, en inter-




06-07-17

16.19

Sida 345

vjuserie med Carl Hamilton strax efter att den hemlige underrättelseofficeren lämnat den hemliga världen och blivit ”Årets Man” i Time Magazine. Det var så Erik Pontis karriär som Hamiltons hovreporter hade inletts och dilemmat hade alltid sett ut på samma sätt. Å ena sidan hade Hamilton en enastående förmåga att bli journalistiskt intressant. Å andra sidan gav han aldrig en journalist, allra minst Erik Ponti själv, några uttalanden utan att ha en avsikt, utan att spela. Så var det förmodligen nu också. Det som fanns där ute på bandet som fortfarande roterade på skivtallriken med bandsladden vispande mot magnetkontakterna skulle förändra dagens sändningar i grunden. Mer än så. Det skulle försätta ett stort antal människor på fri fot fortare än kvickt och i bästa fall avsluta Jan Köges poliskarriär för andra gången. Det var obestridligen sant. Det var objektiva fakta, det kunde inga mer eller mindre sofistikerade yrkesetiska överväganden påverka. Nu var det bara att lägga in en växel och köra, låt vara i precis den riktning som Hamilton måste ha avsett. Det var omöjligt att komma ifrån. Hamilton hade, högst officiellt och i allra högsta grad som Säpochef, meddelat att allt snack om infångad seriemördare var felaktigt, att ingripandena mot ett antal kurder var olagliga, att någon kurdisk terroristorganisation av det slag som medierna nu talade om inte existerade och, kanske det som skulle ge störst kvällstidningsrubriker, att chefen för våldsroteln i Stockholm borde få sparken och att rikspolischefen var en idiot. Först vid sin sakliga summering insåg Erik Ponti att Dagens Eko faktiskt skulle gå just så segrande ur konkurrensen som de alla ville där ute. Låt vara på ett oväntat sätt. Men viktigare. De massgripna och förödmjukade människorna skulle få komma hem fortare än kvickt. Och den som gett dem upprättelse var Hamilton, vilket bland annat betydde att inte ett enda skinhead skulle ringa och skrika om svartskallar. Rättssamhället och den svenska flaggan hade segrat över lagvrängeri med terroristlagar och allmän inskränkthet, en mycket vacker story.




06-07-17

16.19

Sida 346

Sen kunde man ju privat fråga sig vad det var Hamilton avsåg att vinna, förutom det uppenbara. Säkert hade han en avsikt, frågan var vad. Men det hörde inte hit. *** Willy Svensén hade varit i Falköping. Man hade hittat en tjugoettårig pojke mördad i ett grustag där nere. Händerna avskurna, oklart varför men möjligen för att försvåra identifieringen av liket. Kanske också för att imitera ett liknande brott i Stockholm tre månader tidigare. Falköpingspolisen hade beslutat att kalla in hjälp från rikskrims mordkommission redan första dagen. De hade rest ner ett gäng, arbetat ett dygn och kunde sen klara av identifieringen rätt enkelt, bland annat för att de letade just i den sortens kretsar där en hand senast hade huggits av ett mordoffer, i Stockholm nämligen. De hade som vanligt gått på den enklaste lösningen först. Och som ofta, men inte alltid, hade det visat sig rätt. När identifieringen var klar så fanns det ingen anledning för gruppen från riksmordkommissionen att hänga sig kvar i Falköping, resten av arbetet skulle ju ändå göras på hemmaplan. Willy Svensén var ingen vän av kvällstidningar eftersom han tillhörde den yrkesgrupp som mer än någon annan fick se sina egna kunskaper förvanskade; han utgick lättvindigt från att det i så fall var på samma sätt med allt det andra som han inte kunde veta så mycket om. Men den här gången var löpsedlarna oemotståndliga också för honom. RIKSPOLISCHEFEN IDIOTFÖRKLARAD AV HAMILTON, stod det på Aftonbladets löpsedel. TERRORISTER FRISLÄPPS AV HAMILTON, stod det på Expressens löpsedel. Han läste tidningarna i taxin på väg upp till Kungsholmen. Slutsatsen var mycket enkel. Om den där Hamilton hade sagt ens hälften av det han nu påstods ha sagt så skulle någras eller någons huvud rulla ganska omgående. Den första och enklaste slutsatsen var att Ha-




06-07-17

16.19

Sida 347

milton hade rätt. Att någon kurdisk liga med säte i Västerhaninge skulle ha legat bakom ”seriemorden” var faktiskt inte särskilt sannolikt. Och det var ju det som rikspolischefen och den där före detta Säpofiguren på våldet i Stockholm fått för sig. Uppe på riksmordkommissionen visste man att det helt enkelt inte kunde vara sant. Den andra, och betydligt mindre sannolika förklaringen var att Hamilton hade blivit galen. Såvitt Willy Svensén visste var rikspolischef högre än Säpochef och ingen chef tyckte om att bli kallad idiot av sina underlydande. När han kom upp på jobbet hittade han en lapp från Rune Jansson som sa att de väntade på honom nere på rikskrimchefens tjänsterum och att han skulle komma så fort som möjligt. Det var bara att ställa ifrån sig den lilla resväskan och knalla iväg. Inne hos Gösta Almblad, chefen för rikskrim, gick vågorna höga. Rune Jansson fanns där, men också fyra fem man från rikskrim som Willy Svensén kände eller kände igen i skiftande utsträckning, som det blev när man varit polis i några decennier. Han fick en stol anvisad och satte sig med några korta nickar. Men sen tog det en stund innan han förstod vad mötet egentligen handlade om eftersom alla pratade i munnen på varandra och verkade mer än hälsosamt förbannade. Plötsligt lyckades Gösta Almblad få tyst på alla genom att helt enkelt ryta. ”Jag vet att det är så! Regeringsformen erbjuder faktiskt den möjligheten, jag kan slå upp paragraferna för er om ni vill.” Då blev det tyst i rummet. ”Förlåt, jag kom just från tåget, har ni nåt emot att sätta mej in i vad saken gäller?” frågade Willy Svensén mitt i den dova tystnaden. Han sökte Rune Jansson med blicken men fick bara en outgrundlig huvudskakning till svar som såg ut att betyda att något mycket ovanligt och svårbegripligt hade inträffat. ”Saken gäller följande”, sa Gösta Almblad med en lång demonstrativ utandning medan han till låtsat försvar höll upp två vädjande handflator för att inte genast bli avbruten. ”Säpo har tagit över Jan




06-07-17

16.19

Sida 348

Köges hela kurdutredning. Det första dom gjorde var att släppa alla jävlar på fri fot och se till så att dom blev hemkörda i målade polisbilar. Det andra dom gjorde var att lägga över mordutredningen gällande den där bokkaféhistorien på oss. Det vill säga på din rotel.” ”Kan Säpo verkligen göra det?” undrade Willy Svensén tvivlande och såg sig omkring bland kolleger med mycket sneda leenden. ”Ja, det kan dom!” sa Gösta Almblad nästan desperat. ”Det är just det jag suttit här och försökt förklara. Du anar inte vad en Säpochef kan göra om han vill, jag jobbade ju där som ni vet.” ”Då är dom väl inte så glada på våldet i Stockholm?” funderade Willy Svensén och möttes av spontana råa skratt som fick honom att snabbt inse att det var de inte. ”Jag menar i vilken form har vi övertagit den här utredningen?” fortsatte han brydd. Han hade aldrig varit med om något liknande. ”I form av svarta plastsäckar, tjugo stycken, som står inne på mitt rum”, sa Rune Jansson med ironiskt sänkt huvud som fick kollegerna att åtminstone börja småle. ”Säpo har gjort tillslag på våldet i Stockholm, tagit ifrån dom vartenda jävla dugg och dumpat det uppe hos er”, förtydligade Gösta Almblad. ”Men som om det inte vore nog så har Säpochefen själv dumpat ett hemligt utredningsmaterial hos din kollega Rune här och Rune åberopar tystnadsplikt mot oss andra, ja inte ni uppe på roteln, men vi andra här i rummet.” ”Är det verkligen lagligt möjligt?” undrade Willy Svensén. Han började intensivt önska att han kommit lite tidigare till diskussionen. ”Ja, det är det!” röt Gösta Almblad åt honom och höll sen genast upp handen till ursäkt för sitt impulsiva sätt. ”I sak betyder det här följande. Ni där uppe på roteln har först en sjuhelvetes massa beslag att häva, ja ni kan inte ens lagligen häva dom, det kan bara en åklagare. Lämna tillbaka är nog ett mer adekvat uttryck. Det lär vara allt från brödrostar till sagoböcker för små barn med kurdiska flaggor på. När det är klart, får vi hoppas att det finns någon form av substans kvar efter det stora tillslaget och då får ni försöka göra någonting av det.




06-07-17

16.19

Sida 349

Ni vill säga, vi andra är inte betrodda.” ”Är inte det här väldigt konstigt?” frågade Willy Svensén och upptäckte försent hur fåraktigt komisk den frågan lät i sammanhanget. Kollegerna brast åtminstone ut i ett skratt som tycktes lätta på de spända stämningarna i rummet. ”Jo, det är det nog”, sa Gösta Almblad med en roat överdriven utandning. ”Hur gick det förresten i Falköping?” ”Vi har identifierat offret, jag tror vi tar gärningsmannen snart”, sa Willy Svensén och gjorde en gest med huvudet åt Rune Jansson att det var dags att gå. De passerade Rune Janssons rum och kikade in. Där inne stod det mycket riktigt svarta plastsäckar från golv till tak i ena änden. På Rune Janssons skrivbord låg en meterhög packe med pärmar. ”Vad är det som har hänt?” frågade Willy Svensén med en lång suck när de kom in på hans rum och satte sig. ”Jag har suttit på tåg i flera timmar och är lite akterseglad som du förstår.” ”Tja”, sa Rune Jansson dröjande men också med en road glimt i ögonen. ”Som du själv undrade så … ja, det är lite utanför det vanliga. Jag är inte säker på juridiken, men sakligt sett så har mycket riktigt Säpo gjort ett tillslag, man kan nog inte använda ett annat ord, på våldet i Stockholm och snott hela deras utredning. Dom är nu förbjudna att syssla med saken och, som du hörde, det är tydligen helt i laga ordning. Resultatet rent praktiskt såg du ju inne på mitt rum.” ”Men rikspolischefen?” invände Willy Svensén tvehågset. ”Han är väl högre än Säpochefen?” ”Det trodde jag också”, konstaterade Rune Jansson lakoniskt. ”Men så är det tydligen inte alls. Säpochefen kan idiotförklara honom och ta ifrån honom hans kalsingar om jag har förstått det här rätt. Enligt lag.” Deras oönskade tillskott av arbete blockerade just nu inte bara Rune Janssons rum utan förmodligen allt annat. Det var mer än en ond aning, det kunde man begripa bara genom att kasta ett öga på berget av svarta plastsäckar.




06-07-17

16.19

Sida 350

När de började slå i beslagsprotokollen fick de också svart på vitt. Inget av beslagen var beordrat av åklagare och i samtliga fall påstods det enligt handskrivna anteckningar bero på ”tidsnöd”. Just det tricket hade redan tillämpats på kurder under Hans Holmérs tid och den gången hade JO på något förunderligt sätt lyckats kritisera saken utan att kritisera den. Men nu var det som om de själva oförskyllt satt där med Svarte Petter i handen eftersom de på något oklart sätt faktiskt fått överta ansvaret för hela den beslagtagna utredningen, inklusive de svarta plastsäckarna. Det var helt enkelt en nödsituation, alla tillgängliga kolleger på avdelningen fick släppa vad de hade för händer för att hjälpa till med en dags arbete som man kom att kalla ”Operation Jultomten”. Namnet kom sig av den teknik man valde för att lämna tillbaka de olagliga beslagen. Den första tanken, att ringa det tiotal familjer som nu försatts på fri fot av Hamilton och be dem komma in till polisens huvudingång på Polhemsgatan, framstod vid närmare eftertanke som obekväm och möjligen väl uppseendeväckande. Det skulle kunna bli mycket högljutt och man skulle förmodligen avkrävas en serie förklaringar som man inte vore i stånd att prestera. Alltså fick man använda jultomtemodellen. Två Dodgebussar rekvirerades och de två yngsta medarbetarna på riksmordkommissionen fick således resa runt i förorterna med säckarna, som gudskelov var sorterade familjevis. Rune Jansson hade tagit på sig uppgiften att studera beslagslistorna. För även om beslagen var olagliga och därför borde lämnas tillbaka fortast möjligt så kunde de ju i värsta fall innehålla något som var intressant för utredningen eller innebar misstanke om brott. Under stigande lättnad hade Rune Jansson snabbt kunnat konstatera att det bland beslagen inte fanns narkotika, vapen eller ammunition. Vad som teoretiskt återstod vore i så fall stöldgods; kontrollerade man varenda kamera så var ju risken genomsnittligt stor att man skulle hitta någon som anmälts stulen. Men den typen av möjlig brottslighet var just nu lätt att överse med.




06-07-17

16.19

Sida 351

I huvudsak bestod det beslagtagna materialet av böcker, brev, privata fotografier och barnleksaker. Det mesta av litteraturen föreföll att vara på turkiska, i vart fall utgiven i Turkiet. Beslaget föreföll till en början spaningstekniskt omotiverat, en avsiktlig underdrift som Rune Jansson valde när han gick in till stora säcksorteringen som man ordnat inne på kansliet. Men då fick han en något snäsig och mycket förvånande förklaring från Anna Wikström som ju hade ett förflutet på Säpo. Tog man ifrån terrorister Lenins samlade verk kunde det gott hända att de hade gjort anteckningar och egna reflexioner här och var i marginalen. Det var inte den tryckta texten man var ute efter när man gjorde såna där beslag hos terrorister. Barnleksakerna var beslagtagna för att de kunde tjäna som gömslen av såväl narkotika som anteckningar och meddelanden. Rune Jansson låtsades tankfullt nickande acceptera förklaringarna, smög tillbaka in i sitt rum och började i stället slå lite på måfå i de utredningspärmar som inte hade med beslagen att göra. Han började med att studera skisserna över brottsplatsen och de två kända vittnenas beskrivningar av vad de sett, och sen läste han några spaningsanteckningar om det förmodade mordvapnet och den ammunition som använts. Utredarna hade konstaterat att det kanske kunde finnas bortåt åttahundra revolvrar med legal innehavare i Stockholmstrakten, men att det inte fanns anledning att intressera sig för dem. Rune Jansson föll i kort grubbel över den slutsatsen tills det gick upp för honom att kollegerna nere på Stockholmsvåldet ju tydligen ”visste” att gärningsmannen var kurd och således inte kunde inneha något legalt vapen. Klart som korvspad. Men om gärningsmannen, bara för resonemangets skull muttrade Rune Jansson ironiskt, inte var kurd. Om man till exempel antog att han var svensk? Oavsett gärningsmannens etniska bakgrund hade han i alla fall använt en revolver med lasersikte. För några år sedan skulle det inte ha sagt Rune Jansson så mycket, men sen dess hade ju Lasermannen avsevärt höjt den svenska polisens tekniska kunskaper på just detta




06-07-17

16.19

Sida 352

område. Om det fanns åttahundra revolvrar i rätt kaliber, hur många lasersikten fanns det och hur många lasersikten fanns det på rätt sorts revolvrar? Det var alltid en början, en ände värd att börja nysta i för att se vad man fick veta. Möjligen fanns det också ett litet inslag av hyckleri i Rune Janssons plötsliga utredningsiver. Han ville helt enkelt komma ut ett tag, hela hanteringen med de olagliga beslagen gjorde honom illa till mods. Han promenerade nerför Hantverkargatan, det var vackert väder och redan lite vår i luften. Under promenaden blev han övertygad om att han och kollegerna just nu fick visa viss otillbörlig hänsyn, att helt enkelt koncentrera sig mest på morden utanför det kurdiska bokkaféet. Utredningen hade tagits ifrån Stockholmspolisen med våld och det var i sig en oerhörd händelse. Men en omedelbar konsekvens var ju att om rikskriminalen, det vill säga Rune Jansson i första hand, inte kom med något resultat så skulle det öka på svårigheterna i umgänget. Redan som det var nu kunde man ju fråga sig vad som hände om riksmordkommissionen begärde assistans från våldet i Stockholm. Risken fanns ju att man bara skulle få förbittrade oförskämdheter till svar. När han passerat Tegelbacken, vilket var svårt att göra som fotgängare eftersom det var en sån del av Stockholm som byggts om på bilismens glatt expansiva sextiotal, stannade han och tvekade innan han kom ihåg. Om man gick upp förbi regeringsbyggnaden Rosenbad så skulle det ligga i nästa kvarter. Utanför Widforss vapenhandel stod några unga expediter och rökte, de kurade lite i kylan och såg aningen ruggiga ut; så skulle det ju se ut i Sverige numera, det var tur att man inte rökte tänkte Rune Jansson. Det var någon timme efter lunch och förmodligen inte jaktsäsong eftersom affären var tom. Han legitimerade sig för en lång blond man och ställde någon allmänt inledande fråga om lasersikten på handvapen. Föremålen var betydligt mindre än han hade väntat sig. Ett laser-




06-07-17

16.19

Sida 353

sikte bestod dels av själva lasern, som var obetydligt större än en cigarrettändare för engångsbruk, och ett fäste i form av en svart skena som kunde skruvas fast på undersidan av revolverpipan eller pistolen. Det fanns två märken, Tasco och Aimpoint, och kostnaden låg strax under tretusen kronor. Den röda ljusstrålen skulle normalt inte synas, inte ens i mörker. När Rune Jansson invände att man hade två vittnen som sett en röd ljusstråle så förändrades plötsligt samtalet på ett mycket överraskande sätt. ”Jaså den där kurdhistorien, jamen den kvällen var det ju duggregn och då ser man strålen, ungefär som en ficklampsstråle”, förklarade biträdet snabbt. ”Vad får dej att tro att jag frågar av den anledningen?” undrade Rune Jansson misstänksamt. ”Ni fick väl vårt tips, vi ringde ju så fort vi läst om det där i tidningen”, förklarade biträdet förvånad. Rune Jansson insåg att han inte kunde ta sig ur knipan på annat sätt än att tala sanning. ”Nja”, sa han, ”nu är det så här att den mordutredning du syftar på har flyttats från en avdelning inom Stockholmspolisen till riksmordkommissionen, där jag arbetar. Och vi har så att säga fått börja på ny kula. Så vad var det alltså för tips?” ”Johan Ludwig Runestrand”, sa biträdet nu i sin tur misstänksam. ”Men ni … ja, alltså dom poliser vi talade med, sa att dom skulle kolla det där. Gjorde dom inte det?” ”Nej, det gjorde dom nog inte eftersom dom kollade kurder, och den här mannen är tydligen inte kurd”, sa Rune Jansson trött. Samtidigt skämdes han som polis, men ljuga just nu var ju meningslöst. Det var bättre att snällt be om tipset på nytt. Det fick han också. När han promenerade tillbaka uppför Hantverkargatan var han omotiverat förbannad. Det var ju inte säkert att det där tipset skulle ge något, det var inte ens säkert att de inte hade kollat det. Men hans




06-07-17

16.19

Sida 354

intuition sa honom något annat, framför allt att de inte hade kollat någon som hette Johan Ludwig Runestrand i stället för Memo Rehmsa eller något i den vägen. Men tipset innehöll för många bra detaljer för att man skulle kunna lämna det åt sidan utan vidare. En person som de inte tidigare kände till på Widforss jakt- och vapenhandel hade alltså köpt ett lasersikte avsett för en revolver. Samtidigt hade han frågat efter ammunition men avstått från köpet när han enligt de nya bestämmelser som gällde avkrävdes vapenlicens. För att köpa ett lasersikte behövs emellertid ingen licens, köpet ska inte ens registreras. Och om det inte vore för att han betalt med en check så skulle man aldrig fått tag på hans namn. Ingenting i detta var särskilt mystiskt, ursäkten att han inte hade någon vapenlicens på sig kunde gott vara sann. Det var många som inte kände till de nya bestämmelserna för ammunitionsköp. Men det normala hade ju varit att en kund av detta slag, han verkade alltså inte precis som någon hemmasnickrande jägare, skulle ha lämnat in sitt vapen för att få det nya siktet monterat. I stället hade han begärt och fått en både utförlig och elementär instruktion. Och sen hade man aldrig mer sett honom. Det hade inte varit något problem med checken, man hade fått tillbaka den från banken i en fotostatkopia. Men polisen hade aldrig brytt sig om att hämta den. Rune Jansson hade alltså kopian på checken i ett kuvert i innerfickan. Och eftersom checken gått igenom så måste åtminstone namnet vara äkta. Och vem denne man med det litterärt klingande namnet var skulle nog inte bli så svårt att ta reda på. Det var det inte heller. Tio minuter efter sin återkomst till tjänsterummet visste Rune Jansson tillräckligt mycket för att gå in till Willy Svensén och stänga dörren efter sig. ”Jag har hittat en intressant misstänkt till morden utanför det där bokkaféet”, sa han, lade fram några dokument på skrivbordet framför Willy Svensén och sjönk ner i en av besöksstolarna. ”Men glad är jag inte”, fortsatte han muttrande.




06-07-17

16.19

Sida 355

”Det låter ju ändå som en trevlig nyhet?” sa Willy Svensén undrande och sneglade på en fotostatkopia av en check och ett utdrag ur person- och belastningsregistret som låg framför honom. ”Jo. Fast det där tipset fick dom på våldet i Stockholm för flera dar sen, men dom sket tyvärr i det”, sa Rune Jansson dystert. ”Vår vän Johan Ludwig Runestrand är av namnet att döma absolut inte kurd, nämligen.” ”Nä. Konstigt namn, men han heter så ser jag”, sa Willy Svensén avvaktande. ”Som framgår av registerutdraget framför dej”, suckade Rune Jansson, ”har den misstänkte, som vi från och med nu får kalla honom, en intressant bakgrund. Reservofficer, finanshaj på åttitalet, rik som fan ett tag, konkurs, rattfylla, misshandel på krog, skilsmässa, olaga hot mot frun i telefon, dömd till tre månader för alltsammans.” ”Jo, det framgår”, sa Willy Svensén. Han såg ännu inte själva poängen. ”I samband med att han dömdes för misshandel och olaga hot drogs hans vapenlicenser in, försvaret hämtade till och med tillbaka hans tjänstepistol”, fortsatte Rune Jansson, fortfarande märkligt dyster. ”För sex månader sen blev han således avtagen alla lagliga vapen. För en månad sen var han nere och köpte ett lasersikte i Widforss jaktaffär, frågade efter ammunition till en revolver i kaliber 357 Magnum men avstod när han avkrävdes licens för att få köpa. Vidare fick han på begäran en utförlig instruktion hur han skulle montera det där lasersiktet på egen hand.” ”Vi har alltså en anhållningsgrund”, konstaterade Willy Svensén. ”Precis min tanke”, nickade Rune Jansson. ”Vi tar honom för olaga vapeninnehav, alltså husrannsakan, laglig husrannsakan den här gången. Hittar vi ett vapen med en laser på så är det ju intressant. Hittar vi den inte så är det också intressant.” ”Det kan ju förstås vara han”, sa Willy Svensén. ”Javisst fan kan det vara han”, instämde Rune Jansson. ”Från samhällets topp har han fallit en bra bit. Börjat slåss och visat sig våldsam,




06-07-17

16.19

Sida 356

frun har lämnat honom och han går och skaffar sej häftigt vapen som man kan skjuta statsministrar med. Man behöver inte vara psykiater för att tänka sej vissa möjligheter. I vart fall bör han ju fortast möjligt bli av med sin laserförsedda revolver.” ”I sämsta fall har vi tagit en förbrytare till och med denna förvirrade dag. I bästa fall har vi en mördare. Varför är du så sur?” frågade Willy Svensén som själv skulle ha visat sig ganska upplivad om det inte vore för vännens konstiga attityd. ”Därför att dom hade det här tipset utan att bry sej om det”, sa Rune Jansson lågt och såg ut genom fönstret mot Kronobergsparken. ”Jag hittade en anteckning om tipset i deras pärmar. Föranleder ej spaningsåtgärd tills vidare, stod det. Gissa på vems order.” ”Jaha”, sa Willy Svensén. ”Det var ju inte så bra. Men du fixar ett anhållningsbeslut hos Danielsson och så hämtar vi upp den där Johan Ludwig Runeberg?” ”Runestrand”, sa Rune Jansson. ”Fan vilka namn folk hittar på. Jo, jag går ner till Danielsson.” Rune Jansson hade tur och fick tag på chefsåklagaren Jan Danielsson omgående på hans kontor eftersom han befann sig i det intensiva slutskedet i förberedelserna för att väcka åtal mot ett gäng ungdomar som i skiftande utsträckning kunde bindas till åtminstone någon form av delaktighet i morden utanför Sturecompagniet. Det var en rörig utredning, inte minst beroende på att våldsroteln vid Stockholmspolisen hade släppt ut bilder på de påstådda mördarna till alla massmedier så att vittnena blev betydligt mer än vanligt förvirrade. Chefsåklagaren hade glömt att han formellt var förundersökningsledare för den utredning som pågick på rikskriminalens Rotel A, han hade fått en kort föredragning av Rune Jansson för några veckor sen och sen dess inte ägnat saken en tanke. Men beslutet att anhålla Johan Ludwig Runestrand misstänkt för olaga vapeninnehav var lätt. Och med tanke både på brottets karaktär – man borde helst hitta ett vapen – och den misstanke som man till en början inte ens behövde uttala, den som gällde mord på två kurder,




06-07-17

16.19

Sida 357

fattade han också utan närmare funderingar beslut om husrannsakan. Det fanns en tid i början på Rune Janssons arbete som kriminalpolis när han skulle ha travat iväg till den misstänkte tillsammans med en kollega, ringt på dörren, bett att få stiga in, snokat lite, hittat något eller inte hittat något och sen bett den misstänkte följa med till förhör. Efter en stunds förhör hade anhållningsbeslutet kommit, den misstänkte hade låsts in och man hade gått tillbaka några man för att i lugn och ro leta i lägenheten. Så var det inte längre. Både fackliga regler och förändringar i polisens instruktioner krävde nu en betydligt större apparat. Till en början var det ju frågan om en inbrytning. Rune Jansson och Willy Svensén brukade ibland skämta om de nya orden i polisens språk. För själva inbrytningen rekvirerades en av Stockholmspolisens piketstyrkor och därmed befann sig det rent tekniska på en sorts militär kommandonivå; sex man i skyddsvästar och beväpnade med automatvapen slog in dörren hos Johan Ludwig Runestrand, misshandlade honom måttligt och belade honom med handfängsel. Därefter meddelade man på kommunikationsradio att det var dags för kommissarien att stiga på, eftersom ”objektet var säkrat”. Lägenheten såg ut ungefär som Rune Jansson hade väntat sig efter att ha läst den misstänktes moderna historia i brottsregistret. Det var en vacker lägenhet på Grevgatan på Östermalm, nära Strandvägen. Det hängde fortfarande tavlor på väggarna som på något sätt såg dyra ut, antika blomstermotiv, allegorier ur Bibeln och något som antagligen var Zorn. Men det luktade rök, snusk och ostädat. Den misstänkte hade tagits inne i sitt sovrum och verkade knappt ha vaknat av att piketpoliserna slog in hans dörr. När Rune Jansson kom in i sovrummet ryckte två man upp honom i sittande ställning och höll upp hans ansikte mot Rune Jansson. Den misstänkte verkade inte vara i särskilt god form, han var orakad och hade sovit i sina kläder. ”Du är anhållen och jag utgår från att du förstår varför”, sa Rune Jansson. Han fick inget svar, bara några gurglande ljud som lät som




06-07-17

16.19

Sida 358

kvävda svordomar, förmodligen för att en av piketpoliserna höll den misstänkte i ett alltför hårt grepp. Men det behövdes inga svar. På nattygsbordet bredvid den röriga dubbelsängen med tydligt otvättade lakan låg en svart revolver med ljust trähandtag. På undersidan av revolverpipan satt en liten tingest som Rune Jansson sett för första gången för bara någon timme sen. Han gick fram mot nattygsbordet, plockade upp en plastpåse ur fickan, tog en penna som låg på nattygsbordet, stack in den i revolverns varbygel och lät den glida ner i plastpåsen. ”Det här är förstås mordvapnet?” frågade han med en ton som om han snarast i förbigående konstaterade att så var det. ”Ska du inte läsa upp mina rättigheter?” sa den misstänkte som nu, efter en diskret nick från Rune Jansson, fått mindre hårda polisgrepp runt hals och huvud. ”I Sverige har vi inte en sån skyldighet”, sa Rune Jansson, plötsligt besynnerligt uppiggad. ”Det har du sett på film från Amerika. Men nu är det så här att du anhölls i din frånvaro för fyrtiofem minuter sen av chefsåklagare Jan Danielsson och det betyder att du är inlåst tills vidare. Och om den kriminaltekniska undersökningen av din revolver visar vad jag tror så åker du in på mycket lång tid.” ”Jag skulle ha skjutit många fler om inte ni lagt er i, jävla små snutar”, sa mördaren och betonade orden små snutar så hårt att hans röst gick upp i falsett och skapade en komisk reaktion bland de församlade piketpoliserna som han nog knappast önskat sig. ”Nu gör vi så här”, sa Rune Jansson. ”Tala om för oss var vi kan hitta lite rakgrejor, rena kläder och sånt där så ordnar vi det.” När piketpoliserna släpat ut mördaren och en av dem plockade ihop kläder och necessär med det som kunde behövas inför en lång häktning tog Rune Jansson en kort promenad genom lägenheten. Det var en hörnlägenhet, fyra rum i fil med mycket ljus och skjutdörrar mellan rummen. Mycket vackert. Rummen var dyrbart inredda, möblerna såg ut att kosta en årslön för normalpolis per rum, det verkade som om någon mycket medvetet skiftat stil från rum till rum.




06-07-17

16.19

Sida 359

Rune Jansson trodde sig kunna identifiera något som var engelskt och definitivt något som var svenskt. Och så var det all konst på väggarna, även om det syntes några misstänkt stora luckor här och var. En före detta rik man på dekis, var vad rummen berättade. Det stämde ju också mycket väl med vad polisens register berättade. Från det bortersta hörnrummet kunde man se ut mot Strandvägen och vatten. Allt detta stämde i den meningen att det inte var helt orimligt. Ruinerade människor hade alltid tagit till våld. Fast det var mer gentlemannamässigt på den tiden de sköt sig ett skott för pannan utanför casinot i Monte Carlo. Nästa steg i utvecklingen var att skjuta sin familj först, så att den skulle slippa vanäran av att leva i fattigdom; denna drift att dra andra med sig i undergången var väl känd i kriminalhistorien. Johan Ludwig Runestrand hade bara moderniserat detta beteende. I brist på familj, eftersom den redan, vanärad eller ej men dock icke längre rik, fanns utom räckhåll så hade Johan Ludwig tagit till utlänningar. De två mordoffren utanför det kurdiska bokkaféet fick bara symbolisera den familj han skulle ha velat gå under tillsammans med. Han var ingen förslagen förbrytare precis. Möjligen hade han en överdriven föreställning om att banksekretessen skyddade förbrytare, eftersom han lämnat det avgörande spåret efter sig med en check i eget namn. Han var den man som det just nu var mest angeläget att ta. På kort sikt. Men han kunde inte gärna vara den man som Rotel A på riksmordkommissionen sökte. Det var förstås en preliminär slutsats, rättade sig Rune Jansson medan han med bestämda steg gick mot utgången där en av piketpoliserna sysslade med att plombera lägenheten med tejp som spärrade av platsen i väntan på en mer noggrann husrannsakan. När Rune Jansson kom insläntrande till Willy Svensén tycktes Operation Jultomten befinna sig i sitt slutskede. Någon sorts lugn och ordning rådde åter på själva arbetsplatsen och de frånvarande




06-07-17

16.19

Sida 360

kollegerna var ute i förorterna och fick skäll för vad andra poliser gjort, samtidigt som de fulla av artigheter och ursäkter lämnade tillbaks nallar, barnböcker och Lenins samlade verk. ”Var det han?” frågade Willy Svensén optimistiskt. ”Ja och nej”, sa Rune Jansson när han satte sig. ”För att precisera. Det är vår gärningsman när det gäller Mehmet Rehmsa och Güngür Gökhsen utanför det kurdiska bokkaféet. Men jag har svårt att tro att han har något med dom andra morden att göra.” ”Varför det?” frågade Willy Svensén. ”Han verkade inte särskilt spänstig”, sa Rune Jansson med ett snett leende och plockade upp den tunga plastpåsen ur sin ena rockficka och la den på bordet. ”Du hittade i alla fall vapnet”, konstaterade Willy Svensén och sträckte sig intresserat efter revolvern. ”Ja, det är nog ett rätt säkert vad”, sa Rune Jansson. ”Det är rätt kaliber, den där svarta klumpen på undersidan är själva lasern och såvitt jag kan se är fyra skott avfyrade, det är bara att skicka det express till SKL, det där fixar dom nog på en dag.” ”Jo, det gör dom väl, dom har ju dom andra kulorna där nere”, konstaterade Willy Svensén. ”Men jag kan inte förstå varför du ser så sur ut, nöjda med vårt dagsverke borde vi väl ändå vara?” ”Sur och sur”, sa Rune Jansson buttert. ”Det är bara det att det var så jäkla lätt och det bekymrar mej. Det bekymrar mej att våldet i Stockholm kunde ägna flera dagar åt att beslagta nallar och frihetsberöva barn i stället. Om det nu var så lätt. Det är något som inte stämmer.” ”Men du tror väl ändå att vi har hämtat in rätt man?” frågade Willy Svensén förbryllad. ”Fick du ett tips från någon som du inte vill röja?” ”Jo, det är nog rätt man”, suckade Rune Jansson. ”Åtminstone när det gäller dom två utanför bokkaféet. Och ingen tipsade mej, jag bara började på ruta ett och så gav det genast utdelning, det hade vilken polisaspirant som helst kunnat göra. Och någon annan tipsare än




06-07-17

16.19

Sida 361

Hamilton har vi väl inte, jag menar om vi nu ska se det som ett tips om att våldet i Stockholm var snett ute.” ”Du menar att han visste att dom var snett ute?” frågade Willy Svensén som plötsligt började förstå sin kollegas bryderi. ”Jamen det visste ju vi också, kan man väl ändå säga?” ”Jo, det kan man väl säga”, medgav Rune Jansson med en axelryckning. ”Men han måste ha varit inihelvete säker på sin sak. Jag menar annars hade han ju inte gjort tillslag mot en avdelning inom polisen och riskerat allt snack om att ha sabbat en utredning. Det är inte svårt att föreställa sig hur det snacket hade gått: just när Jan Köge skulle knyta ihop säcken om dom kurdiska mördarna så släpptes dom lösa av Säpo.” ”Men det var ju inte Hamilton som bad dej gå iväg och kolla vapnet i närmsta vapenaffär?” invände Willy Svensén med rynkad panna. ”Någon telepatisk order fick du väl ändå inte?” ”Nej, nejvisst”, sa Rune Jansson. ”Jag rotade lite i utredningspärmarna på mitt bord, fick ett infall och gick till den enda vapenaffär jag kände till och det blev genast napp. Dom hade förresten tipsat om saken redan, så jag hamnade i det där jamen vi har ju redan talat med polisen, du vet.” ”Det är en trist historia”, sa Willy Svensén dröjande. ”Men … hur vi än vrider och vänder på det här så har vi åtminstone ett utredningsavsnitt som vi kan koncentrera oss på att bunta ihop så fort som möjligt.” Rune Jansson reste sig, sträckte på sig och nickade. Sen delade de snabbt och rutinmässigt upp de allra närmaste och självklara uppgifterna. Willy Svensén skulle se till att få iväg det troliga mordvapnet till kriminalteknisk undersökning, Rune Jansson skulle sköta kontakten med chefsåklagaren Jan Danielsson och upprätta ett beslagsprotokoll och Willy Svensén skulle organisera en mer utförlig husrannsakan hos den anhållne. De enades om att vänta med förhör tills de fått upp definitiva resultat från kriminalteknikerna i Linköping. Inget hindrade att den anhållne Johan Ludwig fick ligga och svettas i sin cell under




06-07-17

16.19

Sida 362

tiden. Tvärtom, all erfarenhet tydde på att kombinationen av en tids ångestfylld ensamhet i en häktescell och definitiva tekniska bevis underlättade förhör med misstänkta mördare. När Rune Jansson hade klarat av sin rätt lindriga andel av pappersarbetet gick han tillbaks upp från åklageriet till sitt rum och städade bland resterna av det som varit Stockholmspolisens omfattande utredning av misstänkta kurder. Sen satte han sig en stund bakom sitt rensade skrivbord och bekämpade sin önskan att helt enkelt gå hem för dagen, se på TV, eventuellt ta sig en liten whisky och strunta i allt arbete tills nästa dag. Ibland kunde en sådan kur rensa huvudet och trolla fram nya krafter. Det var också bra för familjelivet om han inte satt tyst och grubblade på sådant som han ändå inte ville berätta om. Men i hans låsta kassaskåp stod två svarta pärmar och pockade på uppmärksamhet, det var som om han kunde höra dem vråla åt honom. Resignerat reste han sig, såg på klockan och erkände att han kunde ägna en timmes tid åt läsning och plockade fram pärmarna. Han började från början, materialet var ordnat kronologiskt, från Umeå och det första offret Abdel Rahman Fayad. Det fanns till en början en utförlig curriculum vitae, levnadsteckning, som byggde på de första förhör som ägt rum i Sverige, hos utlänningspolisen i Trelleborg. Vid den tidpunkten, 1983, hade han varit en helt ung man, förvånansvärt ung med tanke på vad han varit med om i livet. Han var född i flyktinglägret Shatila och hade bott där ända fram till dess att lägret en kväll överfölls av en libanesisk högergrupp i allians med Israel som dödade ett stort antal människor och fördrev de överlevande. Abdel Rahman Fayads far, tre minderåriga bröder och två systrar tillhörde massakerns offer. Vid den tidpunkten tillhörde Abdel Rahman en grupp ungdomar som tjänstgjorde som bud och spanare under den palestinska grupp som var en blandning mellan Arafats livvakt, elitförband och underrättelsetjänst, Styrka 17.




06-07-17

16.19

Sida 363

Han hade inte deltagit i den allmänna utrymning från Libanon som PLO tvingades acceptera för att få slut på den israeliska ockupationen av landet, utan dröjt sig kvar som en sorts under cover-agent för Styrka 17. Men efter en väpnad sammanstötning med en rivaliserande palestinsk grupp som tillhörde den så kallade Vägrarfronten, de organisationer som såg väpnad kamp mot Israel som den enda vägen, blev hans situation ohållbar. Hans egna misstänkte honom och en jämnårig kamrat för förräderi. Han flydde i bil tillsammans med några ungdomar via Syrien och Turkiet till Tyskland. Där splittrades gruppen och Abdel Rahman Fayad fortsatte ensam till Sverige via färjan från Sassnitz till Trelleborg. Det var så han hade hamnat hos Trelleborgspolisen och ansökt om politisk asyl. För att göra troligt att han verkligen var berättigad till asyl hade han i de inledande polisförhören gett en mycket utförlig bild, dels av de organisationer han kände till i Libanon, dels av vad som kunde vänta den som av sina egna misstänktes för förräderi. Det fanns ingen annan utväg än att fly. De religiöst fanatiska grupper som börjat uppstå vid den här tiden skulle döda honom för att de misstänkte eller rentav visste att han hade med ”förrädarorganisationen PLO” att göra. Och hans egna litade inte på honom. Han fick också utförligt redogöra för sina familjeförhållanden och andra familjemedlemmars eventuella avsikt att fly till Sverige. Klokt nog försäkrade han att ingen annan skulle komma på tanken att fly till Sverige bara för att han fanns här. I originalhandlingarna hade de första förhören omfattat mer än tjugo tätskrivna sidor, i Rune Janssons material återgavs en del sidor i original och däremellan fanns sammanfattningar utskrivna från en dator. Vad unge Abdel Rahman Fayad inte förstod när han talade med en tydligen förvånansvärt vänlig utlänningspolis i Trelleborg var att han samtidigt talade med någon annan, nämligen den svenska säkerhetspolisen. Alla förhör med asylsökande utlänningar granskas rutin-




06-07-17

16.19

Sida 364

mässigt av svensk säkerhetspolis. Dels för att allt material av underrättelseintresse för främst Israel ska vidarebefordras. Dels av ett helt annat skäl, som Abdel Rahman Fayad snart skulle bli brutalt upplyst om. Han hade tillbringat lite mer än tre månader i ett uppsamlingsläger utanför Trelleborg när blixten slog ner. Tre månader var en psykologiskt viktig gräns, eftersom det vid den här tiden fanns någon regel om att den som hållit sig kvar tre månader inte längre kunde ”direktavvisas”. Han hade alltså passerat den första häcken i det långa hinderloppet mot rätten att få en fristad i Sverige. Men så kom vändpunkten, i form av nedresta specialister från Stockholm som redan från början la papperen på bordet. De förklarade frankt, som de alltid gjorde, att nu var det slut på tramsandet med utlänningspolis, nu var det säkerhetspolisen som frågade. När de med den inledningen försökte ställa mer precisa frågor om namn och detaljer så vägrade han, enligt den förväntade rutinen, att svara och började slingra sig med att han mest pratat skit och försökt göra sig så märkvärdig som möjligt för att få sin ansökan om politisk asyl att verka mer gedigen. Då kom nästa schackdrag. Säkerhetspoliserna förklarade för honom att de faktiskt kunde bestämma om han skulle få stanna eller utvisas. Däri hade de förvisso rätt, men det var ju till en början inte gott för Abdel Rahman Fayad att förstå. Men så var det. Ingenting han sagt om sina politiska skäl för asyl var vatten värda i det ögonblick Säpo stämplade honom som terrorist. I det här läget brukade Säpomännen med en knäpp med fingrarna i luften illustrera hur lätt de kunde få honom utvisad. Eller lika lätt se till så att han fick stanna. I det läget brukade de komma med sitt förslag. Om du hjälper oss ska vi hjälpa dej. När det gick upp för Abdel Rahman Fayad att de svenska Säpomännen faktiskt bad honom bli spion slog han förstås ifrån sig vilt. Vadsomhelst, men inte det. Då kom nästa förslag, enligt den standardiserade proceduren. Svensk säkerhetspolis kunde ju också se till så att de andra över-




06-07-17

16.19

Sida 365

levande familjemedlemmarna från Shatila, hans mor, två systrar och en yngre bror, kunde få komma till Sverige och leva på socialbidrag, de utmålade här ett svenskt system i rosenrött, ett system som de sannolikt privat hade helt andra saker att säga om. Naturligt nog hade Abdel Rahman Fayad, han vara bara arton år vid tillfället, nu hamnat i vissa svårigheter. Som nästan alla andra som svensk säkerhetspolis utpressade vid den här tiden begick han misstaget att börja förhandla. Först frågade han om garantier. Hur kunde han veta att erbjudandet gällde hela vägen? Det var enkelt. När han fick permanent tillstånd att stanna i Sverige, så var det första ledet i överenskommelsen klart. Och om han då kunde hjälpa till med vissa småsaker så skulle ju de andra familjemedlemmarna snabbt kunna tas till Sverige. Frestelsen blev inte oväntat för stor för artonåringen; redan nästa år fanns de överlevande i hans familj i Sverige. Förmodligen hade han som många andra föreställt sig att han, när familjemedlemmarna väl var räddade, skulle kunna tacka nej till fortsatta uppdrag. Mot detta hade emellertid Säpo väl beprövad medicin. De hotade med att läcka ut bevis bland palestinier och libaneser i Sverige att han var Säpoagent. Det skulle inte bara försätta honom själv i livsfara, det skulle bli en dödlig skam för hans mor och syskon. Abdel Rahman Fayad hade blivit en av den svenska säkerhetspolisens, och därmed automatiskt Israels, bästa agenter i Sverige. De hade satsat hårt på honom, både med pengar och stöd till universitetsutbildning. Han hade genom åren verkat i Lund, Stockholm och slutligen Umeå, varje gång förflyttad på sina uppdragsgivares direkta order. Emellertid hade han under långa perioder vacklat betydligt i sin disciplin, bland annat hade han vid några tillfällen lämnat uppgifter som varit så käpprätt fel att man kunde utesluta misstag. Tyvärr hade det i något fall visat sig först sen en palestinsk nekande släkting torterats av israeler ända tills han dog. Såvitt man i efterhand kunde bedöma hade kvaliteten i hans




06-07-17

16.19

Sida 366

rapporter varierat från vissa perioder med hög pålitlighet till andra perioder med ren desinformation. Vad han möjligen inte insåg när han lämnade ifrån sig desinformation var att det inte var den svenska säkerhetspolisen som kontrollerade uppgifterna, utan israeliska säkerhetsorgan som hade tortyr som en av sina viktigaste kunskapskällor. Abdel Rahman Fayad var vid tidpunkten för sin död avvecklad som agent, ett beslut som hade fattats av den högsta Säpoledningen. Beslutet kom i samband med att hans senaste handledare, kriminalinspektör Patrik Vargemyr, avskedades från Säpo då det visat sig att instruktionen om avveckling tydligen inte trängt fram till Vargemyr och några av hans kolleger. Till den sammanfattande redogörelsen fogades ett antal originaldokument från Abdel Rahmans rapportering, brev där han bad att få sluta, kopior på förfrågningar från israelisk säkerhetstjänst och en förteckning över de familjemedlemmar som fanns i Sverige. Det noterades som en omständighet av betydelse att såvitt man kunde förstå så hade ingen av hans familjemedlemmar en aning om vad han sysslat med, inte heller hans svenska fru. Enligt rutinerna skulle den egentlige uppdragsgivaren, israelisk säkerhetstjänst, inte känna till vem källan som kallades Samir var i verkligheten. Det fanns emellertid ingen garanti på den punkten, eftersom Säpo vid många tillfällen visat en viss nonchalans när det gällde sekretess just i förhållande till israelerna. Vidare hade uppgifterna från ”Samir” inte gjorts om på ett tillfredsställande sätt innan de gick vidare till Israel, vilket innebar att man där med viss sannolikhet hade kunnat lägga ihop informationer undan för undan för att till slut kunna identifiera källan. Dock saknades uppenbart motiv från israelisk sida att eliminera en agent som formellt var anställd av en allierad tjänst. Rune Jansson var skakad, kanske snarare djupt äcklad, när han låste in de svarta pärmarna i sitt kassaskåp. Normalt sett skulle han ha kastat sig över nästa fall, ringt hem och sagt att han blivit sen; hans fru var luttrad av hans många resor ute i landet.




06-07-17

16.19

Sida 367

Men det här var inte normalt. Rune Jansson kände att han måste ta om allt från början när han var mindre trött och splittrad. I förbigående slog det honom att Hamiltons rapport var mycket klar och enkel, befriad från allt rundsnack, och fullkomligt iskall. Att Hamilton sammanställt rapporter förr var ju lätt att se, men det var tydligen i en helt annan värld än polisens. Han bestämde sig för att gå hem och göra ungefär så som han tänkt innan han började läsa. Tills vidare glömma alltsammans, ägna sig åt fru och barn och sova en timme extra nästa morgon. Sen skulle han börja om från början. *** ”Men vi har ju skött vår del av överenskommelsen, då kan jag inte förstå varför dom andra ska trixa sej ur”, sa statsministern i ett tonfall som om han faktiskt menade att det skulle vara hans sista ord. Han var förvånansvärt starkt engagerad i frågan, åtminstone tyckte hans ende samtalspartner, statssekreteraren Lars Kjellsson att det var förvånansvärt. ”Det är ju ändå …, det måste du väl ändå medge, att det är lättare att könskvotera fyra personer än en”, sa Lars Kjellsson mjukt. ”Dessutom sitter Hamilton och väntar på oss så vi skulle kanske …” ”Han får vänta!” avbröt statsministern. ”Nu tar vi det här från början, det är mycket enkelt. Av elva ledamöter blev det bara tre kvinnor, det ser ju faktiskt inte så bra ut, det måste du väl medge?” ”Jovars”, sa Lars Kjellsson. ”Men vi skulle tillsätta fyra och vi har tillsatt två kvalificerade personer och två kvinnor och …” ”Det här är inget att skämta om!” avbröt statsministern på nytt. ”Vi har kört det här i en valkampanj, vi har genomfört det i regeringen, vi kör linjen rätt hårt i alla sammanhang vi kan komma åt, det är något vi står för. Eller hur?” ”Naturligtvis”, sa statssekreteraren allvarligt. ”Det var just dit jag tänkte komma. Vi har könskvoterat, dom andra har inte gjort det. Vi




06-07-17

16.19

Sida 368

har följt vår linje, det kan man ju säga att dom andra också har gjort?” Statsministern såg ut som om han ett ögonblick var beredd att svälja den frestande kroken, det enkla sättet att komma ur dilemmat med att slå sig själv för bröstet och sen skylla på oppositionen för sånt som var klandervärt. Som politisk taktik hade det inte varit något fel. Men av skäl som hans statssekreterare, som ändå kände honom mycket väl, började få allt svårare att förstå så var frågan om könskvotering i vart och vartannat sammanhang plötsligt den hake som störde arbetet. Lars Kjellsson hade inte funderat så mycket på orsakssammanhanget, men just nu gissade han att det hade att göra med att vice statsministern och jämställdhetsministern Mona Sahlin drev frågan i alla sammanhang när de två var på tu man hand. Något måste det ju ändå vara. Just nu handlade det om att godkänna de olika representanter som de politiska partierna hade utsett till den Parlamentariska EU-kommittén, som skulle arbeta fram till 1996 med en del mycket diffusa instruktioner om att ”utreda vad som kunde tänkas bli huvudfrågor inför EU:s kommande regeringskonferens”. Det var i sig inte särskilt klargörande, i instruktionerna ingick diverse snömos som att kommittén också skulle ”stimulera debatt” och ”ordna paneldebatter” i ämnet, vilket det nu var. Däremot skulle kommittén inte lämna några förslag till den svenska regeringens ståndpunkter inför den kommande regeringskonferensen. I klarspråk, till och med politiskt klarspråk, betydde det att kommittén över huvud taget inte skulle göra så mycket mer än att sammanträda några gånger. För sakfrågorna, balansen mellan EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet, och vad det nu kunde bli frågan om, skulle ändå diskuteras i regeringen. Eftersom det var regeringen som skulle representera regeringen och inte någon parlamentarisk kommitté, om än aldrig så könskvoterad. Det borde alltså ha varit ett mycket litet problem. Regeringspartiet hade tillsatt ledamöter enligt instruktionen, två män och två kvinnor. Moderaterna, som fick tillsätta två ledamöter, hade valt två män.




06-07-17

16.19

Sida 369

Centern hade valt en kvinna. De övriga partierna en man. Vice statsministern hade levt djävulen om saken när hon hört talas om hur nomineringarna såg ut, tre mot åtta, och tydligen menat att regeringen måste ge de andra politiska partierna bakläxa. Och så hade det tagit hus i helvete. Miljöpartiets representant var visserligen man, men också den notoriske EU-fienden Birger Schlaug och således partiets mest kunnige i EU-frågor. Han hade blivit rasande när han hört talas om att hans parti brustit i könskvotering och gått ut i medierna och sagt att miljöpartiet var det enda parti som hade en kvinnlig majoritet i alla sammanhang men att han utsetts därför att han var EU-ansvarig inom partiet. Vilket väl ändå måste betraktas som en hygglig motivering? De andra partierna hade hakat på resonemangets senare del, att de alltså utsett sådana representanter som var särskilt intresserade av och kunniga när det gällde EU-frågor. Moderaterna, som ju som enda parti förutom socialdemokraterna hade rätt att tillsätta mer än en representant till kommittén, misstänkte att det hela var en attack med udden riktad enbart mot dem. Till och med vänsterpartiet hade utsett en man. Några tvångsmedel för att få de andra riksdagspartierna att könskvotera hade ändå inte regeringen. Diskussionen borde ha varit dödfödd från början. Men nu fick Lars Kjellsson, slutligen noga med att inte visa minsta spår av ironi eller nonchalans inför frågans oerhörda betydelse, dra det hela ännu en gång fram till slutsatsen att det enda man kunde göra var att peka på att man själva följt sin linje. Den socialdemokratiska representationen var ju faktiskt perfekt könskvoterad, två plus två. Överträffad endast av centern, som hade hundra procent kvinna. Den sista ironin fick Lars Kjellsson ångra eftersom diskussionen såg ut att börja om från början. Han urskuldade sig fort med att centerkvinnan Helena Nilsson var en tung representant, vice partiordförande, och dessutom EU-specialist. I vad mån det fanns någon EU-specialist i just det partiet.




06-07-17

16.19

Sida 370

Hans sista skämt fick statsministern att motvilligt lämna diskussionen och fråga vad som stod härnäst på schemat; han hade i upphetsningen över den dödligt allvarliga frågan om könskvotering av en symboliskt menad kommitté hunnit glömma nästa ärende. ”Säpochefen”, sa Lars Kjellsson försiktigt och såg menande på klockan. ”Vad skulle vi tala med honom om?” frågade statsministern irriterat och letade på sitt skrivbord som om förklaringen skulle finnas där. Inte könskvotering i alla fall, tänkte Lars Kjellsson. ”Några småsaker, spionrättegång i Moskva och att han gjort razzia på Stockholmspolisen bara”, sa Lars Kjellsson neutralt och gick mot dörren för att släppa in Carl. Carl tyckte förvisso illa om dålig tidspassning. Men han anlade inga särskilda synpunkter på att en statsminister och hans statssekreterare dröjde sig kvar i någon för landet avgörande fråga medan de lät en Säpochef vänta något. När han kom in trodde han sig också kunna konstatera att de suttit i allvarliga och krävande diskussioner, eftersom de verkade mycket tagna. Han tog dem båda i hand men satte sig inte innan han blev ombedd av statsministern, som pekade mot den något spinkiga soffgruppen i ljusblått tyg och vit björk. ”Jag hoppas du ursäktar”, sa statsministern med ett försiktigt leende, ”men vi höll på med en besvärlig fråga.” ”Naturligtvis, om du föredrar det kan jag komma tillbaks vid ett annat tillfälle”, sa Carl snabbt och, som det föreföll, fullkomligt uppriktigt. ”Nej, det tycker jag inte, men vi kan kanske rappa på lite”, sa statsministern besvärat. ”Hur gick det i Moskva, om vi börjar i den änden?” ”Bra”, sa Carl. ”Jag vittnade, generallöjtnant Tjivartsjev blev frikänd och är hemma i Sibirien, ingenting har läckt ut.” ”Sibirien?” sa statsministern med ett stänk av oro i ögonen. ”Ja, det är inte så farligt som det låter”, sa Carl överslätande. ”Han bor där, kommer därifrån. Såvitt jag förstår kan vi dra ett streck över den där historien nu.”




06-07-17

16.19

Sida 371

”Jamen det var ju skönt att höra”, sa statsministern. ”Då är jag emellertid rädd att nästa fråga blir mer besvärlig. Du lär ha gjort razzia på Stockholmspolisen?” ”Ja, det stämmer i sak”, sa Carl. ”Mer formellt har jag flyttat en utredning från en avdelning av Stockholmspolisen till en avdelning inom den så kallade rikskriminalen.” ”Var det verkligen så klokt?” frågade statsministern med en min som antydde att han själv knappast var övertygad på den punkten. ”Ja, det var det”, sa Carl. ”Var det lagligt?” frågade Lars Kjellsson vasst. ”Det kan man ju alltid diskutera”, sa Carl. ”Jag har i princip en delegerad makt från er att ibland vidta vissa extrema åtgärder. Och nu har jag gjort det.” ”Borde du inte ha frågat först?” undrade statsministern ironiskt. Det såg ut som om han skulle komma igen med betydligt hårdare anmärkningar. ”Det tycker jag inte”, sa Carl stillsamt. ”Då hade ni fått ta beslutet och om det visat sej olyckligt hade ni fått skulden för det. Dessutom var åtgärden sällsynt väl motiverad, det handlade ju om att få stopp på alla dom här kurdrazziorna. Och jag måste nog säga att det ligger rätt väl i linje med vad vi talat om tidigare.” ”Säpo ska stoppa kurdrazzior menar du?” frågade Lars Kjellsson med ett förtjust leende. ”Ja, om kurdrazziorna är fullkomligt omotiverade, vilket dom var”, svarade Carl med ett nytt och hårdare tonfall. ”Kan du föredra sakläget?” frågade Lars Kjellsson snabbt för att förekomma sin chef. ”Sakläget kan beskrivas kort och enkelt”, sa Carl lättad över att inte längre behöva traska runt i formaliteter. ”Stockholmspolisen hade att utreda ett dubbelmord utanför det kurdiska bokkaféet. Det gjorde dom inte. I stället började dom bura in kurdiska familjer och sprida diverse krigspropaganda i medierna. Det var ett allvarligt och komplicerat läge, som man säger i Moskva. Jag flyttade därför över utred-




06-07-17

16.19

Sida 372

ningen till en annan avdelning inom polisen som skulle ha bättre förutsättningar att börja jaga mördaren och dessutom sätta dom frihetsberövade kurdiska familjerna på fri fot så fort som möjligt. Efter vad jag har förstått när jag konfererat med min såvitt jag vet mycket skicklige juridiske expert var flertalet frihetsberövanden rent ut sagt olagliga. För det första gällde det att få ett slut på det där.” ”Jamen om svenska poliser börjar göra razzior hos varandra”, kved statsministern. ”Med all respekt för att du inte vill ha en massa publicitet kring invandrare som släpas ut och in i häktescellerna …, på den punkten, och det vill jag understryka, är vi säkert överens, … så ställer vi ju till det om det ska stå i internationell press att vi gör razzior hos varandra i det här landet.” ”Jo, det är förstås en risk”, sa Carl lugnt. ”Men åtgärden ledde i vart fall till, för det andra, att mördaren kunde gripas. Så fort Rotel A vid rikskriminalen fick hand om jobbet så släppte dom alla oskyldiga invandrare. Sen grep dom mördaren, han sitter inom lås och bom nu. Mot den bakgrunden tror jag att varken ni eller jag riskerar någon allvarlig kritik. Tvärtom.” Det uppstod en stunds tystnad i rummet, som om det i sak mycket klara beskedet från Carl ändå var svårt att förstå. ”Förlåt, men jag hörde väl rätt?” sa statsministern som för en gångs skull fann sig snabbare än sin statssekreterare. ”Ja”, sa Carl. ”Statsministern hörde rätt.” ”Generaldirektören får gärna säga du till mej”, sa statsministern med ett litet generat leende. ”Och det är ingen överoptimistisk tolkning, det är sant?” ”Kan du ge oss lite mer kött på benen?” frågade Lars Kjellsson. ”Gärna”, sa Carl. ”Mannen anhölls i går för olaga vapeninnehav. I dag har Statens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping konstaterat att det vapen som beslagtogs hos den misstänkte är mordvapnet. Hemma hos den misstänkte har man hittat exakt samma ammunition som fanns i hans vapen och som användes vid dubbelmordet. Vid gripandet gjorde han vissa medgivanden, som det heter.




06-07-17

16.19

Sida 373

På måndag kommer han att anhållas för mord och sen häktas tämligen omgående. Fallet är solklart.” ”Det var ju utomordentligt glädjande”, sa statsministern nöjt. ”Så då är vi av med den där otrevliga historien?” ”Nej, inte om du menar dom så kallade seriemorden”, sa Carl. ”På riksmordkommissionen är man tämligen övertygad om att den nu gripne mördaren var en så kallad copy cat, en virrpanna som vill imitera omskrivna brott. Men om du tillåter mej en personlig fundering?” ”Naturligtvis”, sa statsministern förvånat. ”Så har vi vunnit en snabb och viktig seger”, fortsatte Carl. ”Faktum är ju att om den här kurdjakten fått fortsätta så hade det slutat i allmänt elände rent rättsligt, förutom att det blivit mer bränsle på den utlänningsfientliga brasan. Och den här mördaren hade kanske känt sej så säker att han prövat lyckan en gång till. Nu slapp vi i alla fall det.” ”Ja, det är ju så kallat oomkullrunkeliga argument”, konstaterade statsministern belåtet. ”Och för din skull är jag glad att du har dom i bakfickan. Du ska nämligen in till Laila på utskällning nu så fort vi är klara här. Och det är vi ju om du ursäktar. Lars och jag har en mycket viktig fråga som vi inte är riktigt klara med.” ”Förlåt, utskällning?” sa Carl undrande och såg i ögonvrån hur Lars Kjellsson sjönk ihop med ett tyst stönande vid beskedet att de onämnbara statens angelägenheter som tagit upp mycket tid skulle ta mera tid. ”Just det”, sa statsministern med en förtjust blinkning åt Carl. ”Laila och hennes statssekreterare väntar på dej. Dom var urförbannade för vad killarna, det är vi det, hittat på med deras poliser.” ”Som Säpochef svarar jag ju inför er två”, sa Carl avmätt. ”Oss killar emellan, så att säga.” ”Jodå”, sa statsministern som nu såg riktigt förtjust ut. ”Generaldirektören för Säpo är underställd mej och Lars. Men Laila sköter polisen, den inte helt framgångsrika våldsroteln på Stockholmspolisen till exempel. Och dina killar har varit elaka mot hennes killar, om




06-07-17

16.19

Sida 374

man ska uttrycka sej så vanvördigt. Hur har det förresten gått med tillsättningen av kvinnliga chefer på Säpo?” ”Jovars”, sa Carl med en irritation som han inte helt kunde dölja. ”Jag har befordrat fyra kvinnor till den näst högsta chefsnivån, men dom behöver tid för att gå vidare uppåt. Men vänta nu, när jag kommer in till justitieministern så har jag väl ert stöd i ryggen?” ”Utan tvekan”, sa Lars Kjellsson surt, ”särskilt om du har börjat könskvotera på Säpo. Det är visserligen hemligt, men vi är mycket för sånt.” Statsministern och hans statssekreterare utbytte en lång och inte helt vänlig blick vars innebörd var helt obegriplig för Carl. ”Det är bäst du går nu, skyll på oss för att du är sen”, sa Lars Kjellsson och reste sig upp för att följa Carl ut. Statsministern höjde ena handen till hälsning och tecken på att Carl inte behövde gå fram till honom och ta i hand. Så fort dörren hade stängts bakom Carl hörde han hur de började gräla om något där inne som i vart fall inte hade med honom att göra. Han skyndade därifrån med långa steg för att så mycket som möjligt reducera sin försening, även om det inte var mycket tid att tjäna in på den korta biten bort till justitieministerns kvarter. Han fick vänta en kvart och han förmodade att det var straff för sin sena ankomst. När han kom in till de två kvinnorna såg de mycket strängt på honom och när han hälsade tog de honom i hand med raka och lite stela armar som om de ville markera avstånd. Det var ingen tvekan om att de var inställda på utskällning, precis som han just blivit varnad. När de satte sig väntade han med händerna på ryggen tills justitieministern bad honom sätta sig. ”Vi har vissa mycket märkliga händelser att diskutera”, inledde hon och såg på ett cigarrettpaket men kvävde i sista stund sin impuls att sträcka sig efter det. ”Varsågod”, sa Carl arrogant. ”Jag står naturligtvis till damernas disposition, frågar ni så svarar jag.”




06-07-17

16.19

Sida 375

Han ångrade sig genast; det stred mot hela hans natur att slåss mot kvinnor och möjligen lika mycket att göra sig lustig över att kvinnor kunde vara högt kvalificerade chefer. Och de två strikt svartklädda kvinnorna framför honom i soffgruppen såg verkligen inte glada ut just nu. ”Damer eller ej, så är vi faktiskt ledningen för justitiedepartementet”, sa justitieministern kallt och med en mycket smal mun. ”Och vad själva saken gäller förutsätter jag att till och med en militär kan begripa.” ”Touché!” sa Carl och böjde demonstrativt på huvudet. ”Om det nu står ett-ett i sexistiska formuleringar, jag förtjänade det där, det medger jag, så kanske vi kan gå till sakfrågan direkt.” ”Vilka lagliga grunder anser du att du hade när du lät dina trupper invadera Stockholmspolisen?” frågade statssekreteraren kontrollerat aggressivt och så spände de båda kvinnorna ögonen i honom. Carl bestämde sig för att anfall var sämsta försvar just nu. Han måste vinna så att det inte verkade förödmjukande. ”Det finns bestämmelser i regeringsformen som ger regeringen vissa rättigheter som allmänt kan beskrivas som konstitutionellt nödvärn”, började Carl och såg hur de två juristerna mitt emot honom, föga imponerade av hans start, såg ut som katter som med smalnande ögon betraktar musen i hörnet. ”Om det är av synnerlig vikt för riket kan regeringen, eller regeringens delegerade vilket i det här fallet är Säpochefen, till och med gå in och stoppa en förundersökning”, fortsatte Carl nästan tonlöst för att försöka reparera den olyckligt aggressiva starten. ”På vilket sätt var den pågående polisutredningen på Stockholmspolisens våldsrotel ett hot mot den bestående ordningen?” frågade justitieministern med ett tonfall som om hon talade till ett litet barn. ”Stockholmspolisen förgrep sej på en invandrarminoritet”, sa Carl långsamt och med betoning på varje ord. ”Man genomförde ett antal frihetsberövanden av kvinnor och barn som inte var polisiärt motiverade, än mindre lagligt underbyggda. Ingen åklagare fattade beslut




06-07-17

16.19

Sida 376

om tvångsåtgärderna, det gjorde poliser i chefsställning med hänvisning till så kallad tidsnöd.” ”Om det du säger är sant, och det måste jag ju förutsätta”, sa justitieministern med påtagligt sänkt aggression i rösten, ”så är det naturligtvis ett mycket upprörande förhållande. Det blir då en sak för vissa rättsvårdande myndigheter att reda ut. Justitiekanslern och JO till exempel. Men vad i all världen får dej att tro att du kan storma in med trupp? Förlåt uttrycket, men med hänsyn till omständigheterna finner jag det tämligen adekvat.” ”Nödläget”, svarade Carl utan att låtsas om den militära anspelningen. ”Jag tror nog att JO om något halvår kommer att rikta kritik mot det som skedde, det kommer till och med att få tiondelen av den publicitet som alla kurdrazziorna fick. Men nu var det så att enligt min bedömning så saboterade Stockholmspolisen jakten på en mördare som aspirerade på att bli en ny Laserman. Ska man uttrycka sej högtidligt så var det av betydelse för riket att den mannen infångades och att dom oskyldiga invandrarna kvickt försattes på fri fot.” ”Det finns i teorin inget att invända mot det resonemanget”, konstaterade justitieministern snabbt. ”Bara det att det är ett hypotetiskt resonemang, dom oskyldiga invandrarna och den infångade mannen till exempel.” ”Jag tänkte just komma till det”, sa Carl, sänkte blicken och tog ett djupt andetag för att inte triumfera eller verka arrogant. ”Mannen i fråga är infångad och häktas på måndag. Det var en svensk konkursryttare från åttitalet. Han greps några timmar efter att mer omdömesgilla poliser fick ta över utredningen. Följaktligen var dom frihetsberövade invandrarna oskyldiga, men nu är samtliga försatta på fri fot. Dom har för övrigt fått tillbaks sina beslagtagna barnleksaker och misstänkta politiska skrifter.” Carl vände bort blicken som för att ge de två juristerna tid att hämta sig ifred utan att han stirrade på dem. ”Du vann alltså den här gången också, och därför var det lagligt”, summerade statssekreteraren något tagen.




06-07-17

16.19

Sida 377

”Nej”, sa Carl lågt. ”Jag vann inte. Dom bra poliserna vann över dom dåliga poliserna och det vann vi alla på. Jag är glad att jag kunde ge ett litet handtag och för övrigt har jag statsministerns stöd i frågan.” Han hade levererat sitt sista förintande argument närmast som i förbigående. Resten av mötet kom att handla om teknikaliteter. Carl fick räkna upp samma bevisning mot den anhållne Johan Ludwig Runestrand som han gjort inne hos statsministern och hans statssekreterare. Det vore en överdrift att säga att han och de två misstänksamma juristerna skildes som vänner. Men han gick därifrån i en betydligt bättre stämning än den som hade rått när han kommit. På vägen ner i hissen försökte han gå igenom den senaste tidens erfarenheter för att se om han kunde förstå skillnaden mellan en socialdemokratisk regering och en moderat; under den förra regeringsperioden hade han uteslutande haft med moderata statsråd att göra och nu var de alla socialdemokrater. Han kunde inte sätta fingret på skillnaden, om den fanns där. Att socialdemokrater verkade mer formalistiska kunde ju bero på att jobbet som Säpochef var närmare knutet till tydliga lagar än jobbet som underrättelseofficer. Förmodligen hade de två senaste förhören varit ungefär likadana om han varit Säpochef på moderaternas tid. Möjligen värre, eftersom moderater säkert var mer misstänksamma mot araber än vad socialdemokrater var. Jo, så hade det varit. På Carl Bildts tid var det nog bättre att syssla med säkerhetspolitik och underrättelsetjänst än araber; det hade varit deras samlingsord för alla människor med ursprung i Mellanöstern, ungefär som skinnhuvena talade om blattar. När han spände på sig sitt vapen inne i vaktkuren på nedre botten konstaterade han att den enda slutsats han faktiskt kunde stå för var att man skulle vara spion under en moderat regering och spionjägare under en socialdemokratisk regering men helst inte tvärtom. Det var en mycket enkel, föga sensationell slutsats.




06-07-17

16.19

Sida 378

När han gick ut genom huvudingången kastade han som alltid ett öga upp mot trappan till Konstakademien, där skyttarna hade stått. Det var tomt där uppe och han småsprang med sina två säkerhetsvakter de fem sex metrarna fram till sin bil där bakdörren slogs upp i samma sekund som han nådde fram. Bilen startade på högt motorvarv innan han ens hann slå igen dörren. Han sjönk ner i baksätet med en djup tillfredsställd suck. Från och med nu skulle han vara ledig i två dagar, tillbringa en helg som alla andra. Det var till och med välförtjänt, han hade gjort ett bra jobb i veckan, faktiskt hade inte bara Jurij Tjivartsjev befriats utan också de där misshandlade kurdiska familjerna; han slog genast bort sin idé om att han borde bjuda dem på någon sorts fest med grillat lamm. Hans chaufför och två säkerhetsvakter blev så förvånade när han sa att man skulle ta en sväng upp till Östermalms saluhall att han fick upprepa ordern. *** Rov för stridiga känslor, tänkte Erik Ponti när han närmade sig Stenhamra. Det var ingen tvekan om att han hade kommit rätt. En tre meter hög vitmenad och perfekt slät mur gav den första signalen, de två brinnande marschallerna vid grindarna den andra. Erik Ponti hade varit noga med att komma i tid, men det hade någon annan också, eftersom de stora glänsande stålgrindarna just slöt sig bakom en bil som gled in på uppfarten. Erik Ponti parkerade framför de stängda grindarna och såg sig villrådigt omkring. Uppe på murkrönet löpte en tunn metalltråd, han antog att det var en larmanordning. Vid sidan av den ena grindstolpen fanns en liten lucka som förmodligen dolde en kodanordning och ovanför den satt en ilsket bligande videokamera. Han rättade ironiskt till sin slipsknut och gick ut och ställde sig framför videokameran och slog ut med armarna. ”Här står jag och kan icke annat”, sa han upp i kameran. I nästa ögonblick gled de två stålgrindarna ljudlöst isär. När han




06-07-17

16.19

Sida 379

gick tillbaks in i bilen, la in ettan och såg upp mot allén till herrgårdens entré där två andra bilar stod parkerade skymtade han några personer som han uppfattade som vakter. Scenen fick honom att tänka på den unge juristen som skulle besöka en annan greve, i Transsylvanien. Hans fru hade avstått från inbjudan, inte utan vissa ironiska kommentarer om hurusom män och kvinnor kunde tänkas ha vissa olika intressen; själv hade hon passat på att gå på en egen fest med något kvinnligt nätverk som konspirerade om något som han uppfattat som en kommande lagstiftning om att politiskt korrekta kvinnor skulle bli professorer fortare än kvickt. När han parkerade sin bil intill de andra bilarna och öppnade bakdörren för att ta ut sin pilotväska med lite ombyte och toalettartiklar slöt två män upp från skuggorna, granskade honom och hälsade ”redaktörn” välkommen; de var beväpnade med kulsprutepistoler. När han gått upp för stentrapporna och skulle ringa på vände han sig om. De två beväpnade männen var som uppslukade av mörkret, han hade inte ens hört dem avlägsna sig. Det var ingen bra start, och han ångrade sig redan. Dessutom fick han en barnslig anfäktelse av att vara fel klädd; han hade valt någon sorts kompromiss med rena jeans, skjorta, slips och kavaj, han hade till och med putsat sina skor. Nu fick han en föreställning om att Dracula och de andra skulle möta honom i frack och lång klänning. Carl öppnade själv, han var klädd i jeans och en svart sidenskjorta som var öppen i halsen. ”Tjena!” sa han glatt. ”Förlåt strulet vid porten, men du kom ju inte i din egen bil så datorerna fick lite spatt.” ”Bilen är skriven på min fru”, sa Erik Ponti generat. ”Det är inte av skattetekniska skäl, det är …” ”Kom ska jag presentera dej”, avbröt Carl fort och visade in sin gäst mot en garderob, insåg att det bara fanns en väska att ställa undan, tog den ur handen på honom och sa att han skulle få sitt sovrum senare.




06-07-17

16.19

Sida 380

Erik Ponti kom in i en stor salong som förvånade honom lika mycket på grund av stilen och inredningen som på grund av gästerna. Hela golvet täcktes av en jättelik persisk matta i beige och blått, antik Isfahan eller möjligen Nain, konstaterade han. På väggarna dominerade konst med revolutionära mexikanska motiv, han trodde sig känna igen både Emiliano Zapata och Pancho Villa. I den stora öppna spisen sprakade brasa på svenskt manér och kastade reflexer ut mot stora franska fönster som glimmade i ljusgrönt, pansarglas alltså. Möblerna var stora och klädda i blommiga färgstarka tygmönster. Två män och två kvinnor hade redan kommit. En blond jätte kände Erik Ponti svagt igen, antog att det var någon militär. De andra tre var fullkomligt okända, en mycket lång kvinna, en typiskt sydeuropeisk kvinna, en man i jeans och något som borde vara Armanikavaj med t-shirt under; alla reste sig för att bli presenterade. Carl ledde runt Erik Ponti och presenterade honom i tur och ordning för Anna Erikadotter-Stålhandske, Simone d’Abruzzio, Åke Stålhandske, som tog i hand som om han vore en jättehummer, och Luigi Bertoni, som just bytte från italienska till perfekt svenska. Erik Ponti fick sätta sig intill de två italiensktalande och dra den vanliga ramsan om att han egentligen inte talade så bra italienska längre trots att han var född sån, och få de vanliga komplimangerna för att hans italienska var alldeles utmärkt, vilket den inte var. Vad han än väntat sig på uppfarten till huset, när han fortfarande befann sig i Dracula-stämningen, så var detta långt från alla fantasier. Carl serverade fort ett glas vin till alla och skickade runt några småmackor med något som måste vara gåslever. Det var det. Och när de skålade, tydligen hade man förargligt nog väntat just på honom, fick Erik Ponti nästan ett klubbslag av smak i munnen. Värden hade inte valt champagne till välkomstdrinken, det här var något helt annat. ”Nå?” sa Carl glatt och höll upp sitt vinglas mot Erik Ponti. ”Vad tycks?” ”Fantastiskt”, muttrade Erik Ponti generat av alla blickar på sig. ”Alsace förstås, men är det verkligen en riesling?”




06-07-17

16.19

Sida 381

”Ja”, sa Carl och höjde både ögonbryn och glas. ”Fast en vendange tardive. Trevligt att få sällskap av någon som gillar franska viner, den store busen där föredrar öl och brännvin och den där lille snobben tror att vin ska komma från Italien.” ”Vafan menas med vendange tardive”, muttrade den man som kallats liten snobb. ”Oroa dej inte, vår germanske vän hajar inte italienska.” ”Plockat extra sent, påminner lite om det där franska dessertslisket, du vet”, sa Erik Ponti plötsligt uppiggad av sin landsmans respektlöshet inför Dracula. ”Är det sant att vi är säkra så länge vi snackar italienska?” ”Helt säkra”, sa italienaren, blinkade och höjde sitt glas. ”Men ryska får du passa dej för, det kan han bättre än du och jag.” ”Vad får dej att tro att jag kan ryska?” frågade Erik Ponti misstänksamt. ”Jag tror inte”, sa italienaren, ”jag vet.” ”Varför vet du att jag talar ryska”, frågade Erik Ponti på ryska. ”Därför att jag hört dej på radio, såklart”, svarade italienaren blixtsnabbt på samma språk. ”Okej, då håller vi oss till italienskan”, sa Erik Ponti. De åt i köket, förmodligen mest av det skälet att Carl skulle kunna servera utan att springa för långt. Erik Ponti hade placerats intill den italienska damen, han tänkte automatiskt på henne som dam, fastän hon knappast var över trettio år. Hon talade inte svenska, därav bordsplaceringen. När de skulle ge sig på förrätten, en husets special som bestod av toasts med löjrom och rysk kaviar i ränder som formade en sorts svart-orange flagga eller ordensband, och Carl höjde sitt glas för den formella starten på bjudningen så sänkte sig en elektriskt laddad stämning av ångest som alla ville dölja. Han hälsade dem välkomna på engelska, förmodligen med hänsyn till Erik Pontis bordsdam. Men han löste upp knutarna på ett skenbart enkelt sätt. Han sa att det var första gången han hade glädjen att se vänner omkring sig på mycket




06-07-17

16.19

Sida 382

länge, första gången han kunde känna någon glädje och att det var gästernas förtjänst, att de som inte var närvarande ändå var i allas tankar, att ingen av dem skulle vilja se oss dystra och att vi därför skulle göra vårt bästa att inte vara det, skål och välkomna. Det vita vinet som de skålade i var just så fantastiskt som Erik Ponti hade förväntat sig; han hade sett etiketten, Montrachet 1978, något han själv bara skulle kunnat fantisera om. Det var kusligt perfekt, liksom Carls enkla sätt att säga det som måste sägas utan att driva fram en tyst minut som skulle ha varat resten av kvällen. Hans bordsdam Simone visade sig vara någon sorts diffus chefsperson på det italienska kulturinstitutet. Av hennes språk drog han slutsatsen att hon var från Milano och av det man kunde kalla bättre familj. Hon var klädd i jeans, fast inte vilka jeans som helst gissade Erik Ponti, och en kavaj i grönt och svart med applikationer i siden, hon var sinnebilden för milanesiska. Snart berättade hon glatt och otvunget om hur hon genom ödets nyck hamnat i samma läge som sin blivande svärfar, att bli medlem i en familj som skulle pendla mellan Milano och Stockholm. Jaså, visste han inte det? Jo, Luigis far var ju svensk affärsman och hans mor tillhörde en italiensk industrifamilj. Luigi hade ständigt haft ena benet i Milano och det andra i Stockholm. Själv hade hon två år kvar i Stockholm. Men va sjutton! Om två år så fick man väl se vad man skulle göra om två år, som ordspråket sa. Erik Ponti hade inga svårigheter att följa med i konversationen och nödtorftigt uppfylla sina plikter som bordskavaljer. Men eftersom de satt och förde sitt samtal på italienska blev de också avskurna från allt vad de andra vid bordet talade om. Carl stekte kronhjortsfilé à la minute inför deras ögon, serverade snabbt och bad var och en börja äta så fort det var serverat. Sen slängde han fram några vinflaskor till Erik Ponti med en snabb blinkning och bad honom servera vinet. Erik Ponti hade redan sett vad som stått och väntat borta vid diskbänken, två flaskor La Tâche 85, precis som Carl sagt i telefon. Det var nästan kränkande gott. Å andra sidan




06-07-17

16.19

Sida 383

var det underbart att få dricka ett sånt vin med kläder som inte satt åt. Erik Ponti hade diskret dragit av sig sin slips och stod i begrepp att hänga av sig sin kavaj. När de smakat på rödvinet utbröt en skämtsam diskussion om huruvida några jäkla italienska viner skulle kunna matcha en La Tâche, och Luigi Bertoni och hans fiancée Simone påstod att det kunde man mycket väl tänka sig. Den blonde jätten som talade finlandssvenska konstaterade kärvt att chefen alltid hade rätt. Carl själv höll upp handen för franskt vin, liksom den blonde jätten och hans Anna, italienarna röstade emot. Avgörandet hamnade hos Erik Ponti. ”Jag är svensk, jag är neutral”, försökte han och möttes av glada skratt. ”Okej, om jag inte är svensk och neutral så måste jag vara ärlig … förlåt, jag byter till engelska!” Sen la han sin röst på Frankrike, med det djupa beklagande som varje italienare måste känna i detta läge. ”Dock”, tillade han, ”till pizza kan man inte dricka någon bourgogne!” Det var emellertid det sista vinet som imponerade mest på Erik Ponti. Inte för att det var dyrast, det var säkert det billigaste under hela kvällen. Men som avrundning fick alla en liten bit vit fransk getost, en selleristjälk och ett glas spanskt vitt vin från Rioja som hette Marqués de Murrieta 1982 från vinhuset Ygay. Erik Ponti hade druckit vinet vid något tillfälle, fast han var osäker på när. Det var så starkt och kraftfullt att det egentligen bara kunde duga som oväntad drink. Men dess sötma och eksmak kunde alltså kombineras med något så oväntat som vit fransk getost. Det var en mycket märklig upplevelse. Inte bara för själva smaken. Utan mest för det obegripliga i att denne man, Carl, yrkesmördare med en fullkomligt fasansfull familjetragedi bakom sig, på ett nästan lekfullt sätt kunde ställa vinbegrepp på huvudet. Erik Ponti fick en idé om att Carl, i en annan värld, under helt andra omständigheter, skulle ha blivit en restauratör med rund mage och tre stjärnor i Guide Michelin. Efter middagen, när den blonde jättens fru erbjudit sig att koka kaffe, med några interna skämt i ämnet kvinnor som kokar kaffe som




06-07-17

16.19

Sida 384

undgick Erik Ponti, så tog Carl honom om axlarna och erbjöd en titt i vinkällaren. Erik Ponti följde självklart med ner, men han blev spontant misstänksam. Det fanns ingenting skrytsamt i Carls attityd, han hade till exempel inte gjort något väsen av vinet han serverat till middagen trots att Erik Ponti verkade vara den ende av gästerna som förstått att de viner som paraderat från rätt till rätt hörde till de absolut bästa i världen. Så varför gå ner i vinkällaren för att bevisa att där fanns ännu mer av samma sorter? Det fanns det förstås. När de passerat genom ett avlångt rum med vapenskåp och elektriskt manövrerade måltavlor kom de till vinkällaren som bestod av ett perfekt rent, nymålat rum utan fönster med en golvyta på ungefär trettio kvadratmeter. I sju hyllrader från golv till tak med en meterbred gång mellan varje rad låg all världens bästa vin och väntade. Intill dörren fanns en instrumentpanel som reglerade temperatur och luftfuktighet och en liten dator som antagligen stod för inventeringen. Erik Ponti kände sig osäker på vad han skulle säga eller göra. ”Hur många flaskor är det?” frågade han motvilligt. ”Mellan fyra och fem tusen”, sa Carl och slog på datorn. ”Leta själv upp, vad var det du sa? Cheval Blanc 1982?” Erik Ponti sökte motvilligt på datorn, via vin, rött, Bordeaux, Saint Émilion tills han fann vad han skulle. Hylla 4 B, 37 flaskor kvar. ”Kom!” sa Carl och tog honom med till den angivna hyllan. Intill det väl tilltagna förrådet av Cheval Blanc låg nästan lika många Château Figéac från samma år och sen hamnade man på granndistriktet Pomerol, som började med Château Pétrus och Château La Conseillante och fortsatte med Vieux Château Cértan, Château Trotanoy och sen en del som Erik Ponti inte kände till, exempelvis något med det lätt komiska namnet Fleur de Gay, som associationsbanorna ohjälpligt utläste som ”bögblomman”. ”Du har vin för flera miljoner här, jag är naturligtvis ohyggligt imponerad, om nu det var tanken”, sa Erik Ponti med blandade känslor.




06-07-17

16.19

Sida 385

”Ja”, sa Carl och lyfte försiktigt ut två flaskor Cheval Blanc 82, sträckte ut dem lite åt sidorna och kastade plötsligt upp dem i luften så att de roterade två varv innan han fångade upp dem igen. ”För tre miljoner ungefär. Varsågod, ta dom här!” ”Du vet vad jag sa”, sa Erik Ponti generat. ”Man kan inte dricka Cheval Blanc 82 med en makthavare ena kvällen och intervjua honom nästa morgon. Värdet är dessutom för mycket, det räknas som muta.” ”Inte alls”, sa Carl, ”man får ta emot gåvor för upp till sextusen kronor skattefritt. Jag skulle uppskatta om du ville befria mej från dom här två.” Erik Ponti kände sig besvärad. Han hade aldrig någonsin råd att dricka sånt vin som Carl just bollat med som om det vore cirkuskäglor. Men mitt i det väldiga överdådet var det patetiskt att tacka nej med hänvisning till principer. ”Har du egen vinkällare?” frågade Carl och sänkte de två buteljerna. ”Jovars”, fnös Erik Ponti med en ironisk grimas. ”Jag har tre-fyrahundra pannor i källaren till det hyreshus där jag bor, med dubbla hänglås.” ”Bra”, sa Carl, ”precis vad jag trodde. Du är den ende jag känner som uppskattar vin efter förtjänst. Skulle du ha någonting emot att överta den här vinkällaren?” ”Är det ett specialerbjudande, halva priset eller sådär?” frågade Erik Ponti tvivlande. ”Nej”, sa Carl alldeles lugnt. ”Hur mycket får du plats med?” ”Tusen flaskor kanske, men vafan är det frågan om, Carl? Du fattar mycket väl att jag inte kan köpa sånt här, ens till vänskapspriser.” ”Det var inte heller det jag hade tänkt mej”, sa Carl alldeles allvarlig. ”Jag tänkte att du skulle överta vinet, snart behöver jag det inte.” ”Vadå snart?” frågade Erik Ponti fåraktigt. ”Ja. Snart, det betyder snart. Det här var tänkt att räcka en livstid för en hel familj, för barnen när dom blev vuxna, för barnbarnen, för




06-07-17

16.19

Sida 386

födelsedagar och jular, till påskalamm och lax, till allt utom midsommarsillen. Det var tanken. Nu finns ingen sån framtid, som du ju vet. Snart är jag också borta och det vore ju synd på sånt här vin om det skulle förfaras eller hamna i orätta händer.” ”Vad menar du med att du snart är borta?” frågade Erik Ponti, som plötsligt hade börjat frysa trots den behagligt svala temperaturen. I Carls stilla allvar fanns inte skuggan av ett tvivel, han hade menat vad han sa. ”Jo, så är det”, sa Carl. Han ändrade plötsligt attityd, backade några steg och slängde plötsligt över den ena vinflaskan mot Erik Ponti som desperat fångade den bara för att i nästa ögonblick få en till mot sig som han var mycket nära att tappa. ”Det är rätt”, sa Carl med en begrundande nick och något som var antydan till ett leende. ”Du följer dina instinkter, ta med dom där nu som ett litet varuprov i förväg så ska jag visa dej till ditt rum.” När de gick uppför källartrappan bar Erik Ponti, något skamsen, med sig de två dyrgriparna som han sen snabbt stoppade ner i sin väska som Carl höll fram när de kom upp till garderoben. Sen gick de upp på övervåningen och bort i en korridor med knarrande omålade golvbrädor tills de kom till ett sovrum med ljusblåa tapeter och 1700-talsmöbler med mörkblått sammetstyg. Carl visade på tvättrummet intill, pekade på en garderob och gick fram till fönstret och såg ut mot den månljusbelysta uppfarten till huset. Han stod tyst en stund medan Erik Ponti tvekade. ”Jag kommer att ordna dom skattetekniska och byråkratiska detaljerna, och eftersom du får vinet efter att jag är borta så kan det ju inte vara muta”, sa Carl utan att vända sig om. Erik Ponti kom sig inte för att svara. ”Kom nu!” sa Carl med en plötslig beslutsamhet. ”Nu går vi ner till dom andra.” När de kom ner i salongen hade de andra serverat kaffe och något som Erik Ponti tog för givet måste vara cognac. Men det var det alldeles uppenbart inte, och när han frågade fick han från en glatt




06-07-17

16.19

Sida 387

triumferande Luigi veta att det var en grappa som tillverkades hos släkten på deras gamla gård utanför Milano. Carl, som på nytt verkade avspänt neutral, höll misstänksamt upp glaset mot ljuset och muttrade något om att kommer inte ens vänner dragande med någon jäkla calvados så är det tydligen grappa, men finkel som finkel. Sen var Erik Ponti på nytt språkligt fastbunden vid Simone d’Abruzzio, och eftersom Dagens Eko just avhandlat en regeringskris i Italien där Berlusconi misslyckats med att fälla den italienska regeringen, så ställde han någon artig fråga i ämnet. Hon hade förstås kunnat släppa det om hon varit ointresserad eller okunnig, men hon var ingetdera. I stället levererade hon en glatt drastisk beskrivning om vem Lamberto Dini, premiärministern, var innan han hamnat som finansminister hos Berlusconi under dennes korta försök att få stil på Italien. Hon svepte över de ekonomiska konsekvenserna av att regeringen inte fallit, liren stärktes och parlamentet kunde godkänna ett sparprogram; hon skojade slutligen till det med en halsbrytande jämförelse mellan de svenska populisterna Bert och Ian – som också de på sitt sätt skaffat sig politisk makt via massmedierna, det var ju medierna som hade lyft upp dem och sen burit dem på sina glada axlar ända in i den svenska riksdagen – och Berlusconi själv, som ju hade kommit till makten med hjälp av de nio TV-kanaler som han kontrollerade. Hon vred till ett ordspråk från Djingis Khan, som hon sa, om att man kan erövra världen från hästryggen, men inte styra världen från hästryggen. Och i vår tid hade detta visdomsord fått en ny innebörd, man kunde alltså erövra den politiska makten från TVrutan, men inte regera från TV-rutan. Som konversation var det ett mästerstycke i bildning och humor. Men eftersom de hela tiden talade italienska fick Erik Ponti bara vaga begrepp om vad de fyra andra talade om på svenska, han hörde dem bara fläckvis. En sak var dock fullkomligt klar och stod i dramatisk kontrast till möbler, stil och det man ätit och druckit. Där borta hos de tre männen hördes inte ett ljud om ”såssar” eller orättvisa skatter.




06-07-17

16.19

Sida 388

De tycktes nästan enbart tala om utrikespolitik, om Tjetjenien, om NATO och sen möjligtvis något om skinnskallar och rasister. Som om Carl sett hur Erik Ponti försökt sitta och konversera och lyssna samtidigt kommenderade han plötsligt med hög röst vaktavlösning och skickade över Luigi att överta den italienska konversationen och byta plats med Erik Ponti. ”Du verkar saatans bra på det där spaghettisnacket”, hälsade den blonde jätten vänligt när Erik Ponti kom och satte sig med sitt glas. ”Det kan möjligen bero på att jag är spagge själv”, sa Erik Ponti väsande i mungipan enligt högt föredöme från känd film. ”Du ska inte ta honom så allvarligt, finnar har sånt där för sej, xenofober som dom är”, sa hans fru Anna. ”Hörrnu hörrnu, ids nu int jävlas med pressens representanter”, sa den blonde jätten, tittade misstänksamt med ena ögat stängt på glaset med grappa och kastade sen med en plötslig rörelse i sig alltsamman. ”Du ser”, sa hans fru och slog ut med händerna, ”han gör allt vad han kan för att spela finne och macho fastän han bara är en hurri, en finlandssvensk.” ”Hörrdu presskillen”, sa den blonde jätten välvilligt när han smällde ner det tomma glaset i bordet och vinkade avvärjande åt Carl som hotfullt höjde bjudflaskan på nytt, ”varför skriver ni bara när det är tjiit, varför aldrig när vi gör något bra?” ”Jaa”, sa Erik Ponti roat och snurrade sitt glas mellan fingrarna. ”Ge mej ett exempel. Vilka är vi till exempel?” ”Kustjägarskolan för saatan”, sa den blonde jätten kränkt över att det förhållandet inte var självklart. Det borde det kanske ha varit. I samma ögonblick gick det upp för Erik Ponti vem mannen som såg ut som brottaren Karelins elaka storebror egentligen var, Åke Stålhandske, chef för kustjägarskolan, uppenbarligen en av Carls gamla vapendragare. Därmed förstod han också vad Åke Stålhandske hade syftat på. ”Det är inte så svårt att förstå”, sa han med ett parodiskt pedagogiskt tonfall. ”Om det förekommer rasism på kustjägarskolan är det




06-07-17

16.19

Sida 389

en sensation och ska stå i tidningen och berättas i Dagens Eko. Om det inte förekommer rasism på kustjägarskolan så får det väl ändå förutsättas vara ganska normalt. I vart fall är det inte sensationellt. Och därför publiceras det inte.” Åke Stålhandskes fru Anna brast ut i förtjust fnitter och dunkade honom glatt i ryggen med knytnäven så att de dova smällarna hördes runt hela rummet. ”Där ser du, ditt saatans geni”, sa hon med härmad finlandssvenska, ”int saatan är du så förföljd som du tror.” ”I vart fall har vi fått slut på den där tjiiten”, muttrade Åke Stålhandske sårat, eller åtminstone spelat sårad. ”Jo men frågan är väl ändå intressant?” sa Carl medlande. ”Åke och jag var ju arbetskamrater på Försvarsstaben som jag antar att du vet. Men nu har vi faktiskt genom omständigheternas spel fått korseld på det här problemet. Han ska hålla alla rasister borta från kustjägarna och det ska jag också. Dom vi inte upptäcker och kan rensa ut vid mönstringen får Åke bunta ihop efter att dom slunkit igenom nätet. Man kan säga att jag spelar center och Åke släpande forward. Det är väl ett bra ämne att berätta om.” ”Jovars”, sa Erik Ponti roat. ”Men jag känner mej lite som tandläkaren på kalas när alla plötsligt börjar gapa och be om diagnos på hörntänder. Nu tycker ni att ni gör något bra och så tycker ni att jag bör berätta om det?” ”Joo! Annars slår vi ihjäl dej!” sa Åke Stålhandske och rullade teatraliskt med ögonen. ”Nej, det går inte”, sa Carl med perfekt maskhållning. ”Det är förbjudet och jag har polismans ansvar för att allt går lagligt till här. Men allvarligt talat Erik, det där är väl intressant? Skinnhuvena är utrensade ur försvaret, det är faktiskt en viktig del i försvaret av demokratin, om man ska vara högtidlig. Eller?” ”Jovisst”, sa Erik Ponti. ”Dom kan föralldel inte vara så svåra att utrensa. Alla unga män som vid mönstringen uppträder med hakkors tatuerade i pannan och söker till kustjägarna, fallskärmsjägarna eller




06-07-17

16.19

Sida 390

något liknande ska bli malajer. Rätt uppfattat?” ”Rätt uppfattat”, sa Carl leende. ”Men nu är en del av dom så inpiskade att dom inte tatuerar sej, eller sminkar över sina tatueringar eller till och med tillfälligt tar bort dom inför mönstringen.” ”Men då kommer säkerhetstjänsten in i bilden!” skrattade Erik Ponti. ”När du och jag skulle mönstra så gällde det att dölja att vi var clartéister, kommer du ihåg?” ”Självfallet”, sa Carl. ”Men inte fan var vi tatuerade med någon hammare och skära i pannan. Både du och jag slank igenom maskorna, såvitt jag minns.” ”Jovars”, sa Erik Ponti. ”Jag blev styrman och du blev viceamiral.” ”Det heter int styrman längre, du är fänrik”, konstaterade Åke Stålhandske. ”Tack överste!” röt Erik Ponti med uppsträckt kropp. Alla brast i skratt. Carl reste sig och gick ut ur rummet efter att ha pekat på Erik och frågat vad han ville dricka och fått vitt vin som svar. ”Skämt åsido”, sa Erik Ponti till Åke Stålhandske. ”Det är naturligtvis inihelvete viktigt att ni håller rent i elitförbanden. Du har min fulla respekt, det får du inte tvivla på.” Carl kom tillbaks in med några flaskor och serverade var och en efter förmodat behov; Erik Ponti fann till sin lättnad att Carl haft den goda smaken att inte bära in något dyrt utan något som måste vara Loirevin, torrt och läskande. Medan Carl gick runt och serverade betraktade Erik Ponti de tre männen i tur och ordning. Hans journalistöga bedrog honom inte, alla tre var skapta som grekiska statyer, de var fulltränade idrottsmän med midjor som han själv hade lår och överarmar som han själv hade hals. Det fanns något manligt nedslående i bilden. Han var visserligen tio år äldre än de andra, eller mer, men även för tio år sen hade han framstått i samma fysiska underläge och det var tankeväckande. Han var inte van vid att vara spinkigaste mannen i herrsällskap. Det gick upp för honom att svensk-italienaren Luigi naturligtvis också var en av dem, en av dem som exempelvis härjat på Sicilien. Så här




06-07-17

16.19

Sida 391

såg alltså sådana monster ut i en salong. ”Har inte rikspolischefen visat någon form av handgriplighet sen du idiotförklarade honom hos oss?” frågade Erik Ponti vänd mot Carl när denne hade satt sig på nytt. ”Inte alls”, sa Carl och höjde sitt vinglas mot Erik Ponti. ”Och om jag vore han skulle jag nogsamt knipa käft ett tag nu.” ”Men tänk om rikskrim inte kommer någonstans dom heller med sin utredning”, frågade Erik Ponti automatiskt polemiskt, ”dom har visserligen släppt alla kurder, Allah vare lovad, men tänk om dom inte får tag på någon mördare?” ”Ja, det vore förstås förskräckligt”, sa Carl och skakade spelat skamsen på huvudet. ”Ja?” sa Erik Ponti ivrigt. ”Då skulle ju du också sitta med skägget i brevlådan?” ”Visst”, suckade Carl. ”Bara det att nu får jag en sån där déjà vuupplevelse. Det här är tredje gången i dag jag blir förhörd i ämnet. Men okej. Vi kör, vi ger oss inte, nu tar vi det igen. Mördaren vid det kurdiska bokkaféet heter Johan Ludwig Runestrand, ja det är faktiskt sant. Hans föräldrar var kanske finlandssvenska romantiker, vad vet jag. Emellertid och icke förty. Han är fast. Han är just nu anhållen för olaga vapeninnehav. På måndag ändras anhållningsgrunden till mord och han häktas. Bevisningen är bindande. Så jag har nog varken skägget eller något annat i den där brevlådan.” ”Är det där sant?” frågade Erik Ponti lamt. Ingenting i Carls uppsyn när han berättade antydde något annat. ”Varför visste jag inte det när jag kom hit, varför visste inte hela nationen det?” fortsatte Erik Ponti mer beslutsamt. ”Därför att mordutredningen sköts av riktiga proffs på riksmordkommissionen och dom har den goda smaken att vänta med publicitet tills saken är klar”, förklarade Carl och slog ut med armarna, utan att skvimpa med vinglaset som han höll i vänster hand. Erik Ponti måste ha sett ut som en fiol i ansiktet. De andra vid bordet tystnade och betraktade honom förvånat eftersom de inte kunde




06-07-17

16.19

Sida 392

förstå vari det tydligen förkrossande bestod. ”Fan också”, sa Erik Ponti resignerat. ”Det ska fan vara journalist i ditt sällskap. Vinälskare och matvrak gärna, men inte journalist. Du måste inse att jag egentligen borde rusa till en telefon nu?” ”Det är möjligt”, sa Carl med en min som om han var lite generad. ”Fast själv brukar jag aldrig jobba när jag har druckit alkohol. Men se det så här. Nu är det fredag kväll. Johan Ludwig Runestrand kommer inte att bli en nyhet förrän på måndag eftermiddag. Du kan trumpeta ut det här på söndag om du vill, men just nu kan du väl vara hygglig att koppla av lite?”




06-07-17

16.19

Sida 393

 Från Pedagoggränd 9 B till mordplatsen vid Ålidhems kyrka är det drygt tvåhundra meter, en promenad på ett par minuter. Vid tidpunkten för dubbelmordet hade fem personer, möjligen alla fem kapabla att mörda på det speciella sätt som skett, befunnit sig på tredje våningen på Pedagoggränd 9 B. Två av Säpos angivare mördas sent en natt i Umeå tvåhundra meter från en studentkorridor där fem man från Säpo i största hemlighet är inkvarterade. De fem är Säpochefen och fyra av hans livvakter, alla med en teoretisk möjlighet att veta vilka Säpos angivare är. För Rune Jansson var detta enkla stabila fakta. Ingen logik kunde välta undan detta grundläggande förhållande. Han hade promenerat sträckan mellan Pedagoggränd och mordplatsen ett par gånger i väntan på att en kollega från Umeåpolisen skulle komma ut och hjälpa honom med det något knepiga i att studera själva studentkorridoren. Det var inte helt okomplicerat att komma upp i en studentkorridor och vara polis och be att få se sig omkring utan att ha en mycket god förklaring. Studenter hade en olycklig benägenhet att se med viss misstänksamhet på snuten, ju rödare studenter desto misstänksammare studenter. Rune Jansson hade aldrig förstått sambandet, men å andra sidan inskränkte sig hans egna akademiska meriter till en reservofficersutbildning och två år på Polishögskolan. Och på Polishögskolan var studenterna inte särskilt röda, snarare tvärtom. Det var töväder men fortfarande mycket snö. Han gick och trampade fram och tillbaks i väntan på sin kollega och sneglade då och då upp mot den brandstege som ledde rakt ner från tredje våningen till




06-07-17

16.19

Sida 394

några höga buskar. Där uppe på tredje våningen, bakom det smala fönstret där brandstegen slutade, hade Säpochefen och fyra av hans livvakter befunnit sig vid tidpunkten för mordet, några timmar dessförinnan och de följande timmarna fram till morgonen. De hade rest innan offren upptäcktes och ingen hade satt deras natthärbärge i samband med morden; allmänheten därför att den inte visste något om detta ytterst hemliga arrangemang och ordningspolisen i Umeå av det lätt insedda skälet att de inte tyckte att närvaron av poliser var särskilt misstänkt om brott begicks. Det var ordningspolisen i Umeå som samarbetat med Säpo när det gällde alla arrangemang för Hamiltons framträdande på studentkåren. Och på ordningen hade man inte förrän på direkt fråga från utredningsroteln berättat om detta intressanta förhållande. Hans norrländska kollega hade förstånd att ställa sin bil långt borta på parkeringen och kom promenerande. Rune Jansson föreslog att de skulle legitimera sig som poliser och påstå att de ville kolla brandförsvaret, med någon ursäkt om att det fanns någon anmälan om att brandförsvaret fuskat, inte mycket att bry sig om men ett litet enkelt jobb som måste göras, och så vidare. Det gick bra, de blev insläppta och inte ens fnysta åt. Det fanns sju rum och ett kök och ett TV-rum på tredje våningen. Varje studentrum var på nitton kvadratmeter och korridoren avskärmades i ena änden av en dörr som kunde låsas och i andra änden av fönstret som vette mot brandstegen. De enkla fysiska förhållandena talade sitt tydliga språk. Dörrarna ut till korridoren gick att öppna utan gnissel. Den mjuka linoleummattan skulle dämpa alla fotsteg om man gick i strumplästen, vilket Rune Jansson och hans kollega hänsynsfullt gjorde. Vid tidpunkten för dubbelmordet hade den här studentkorridoren bebotts av en grupp utländska studenter som just den natten hade fått ta sitt lilla pick och pack och flytta på sig allesammans. Rune Jansson hade ägnat förmiddagen hos studentkårens byråkrater, som de lustigt nog kallade sig själva, för att reda ut hur arrangemangen




06-07-17

16.19

Sida 395

gått till. Det hade inte varit helt enkelt eftersom de två som ansvarade, en flicka som förvisso var socialdemokrat men med det i sammanhanget lustiga namnet Anna Lind och en centerpartist som hette Mattias Johansson, till en början hade krånglat om att de hade någon sorts ”tystnadsplikt”, att de lovat att inte röja några förhållanden kring Säpochefens besök. Rune Jansson hade vänligt förklarat vad Rotel A på rikspolisstyrelsen egentligen sysslade med. Och vilka befogenheter som kunde tas i anspråk i ett senare skede av utredningen om det skulle till att vrenskas på det här stadiet. Därmed hade han fått veta vad han ville veta. Utan att höja rösten. Där han nu satt i bilen med sin kollega på väg tillbaks in mot polishuset i centrum av stan grubblade han mest över hur han skulle lägga fram saken för våldsroteln i Umeå. De hade haft en mycket otacksam uppgift, de hade letat och letat och letat efter samband mellan de två mordoffren och inte funnit något. Ja, förutom att de var mördade och att de var utlänningar. Precis så hade det blivit för Rune Jansson själv och hans kolleger på riksmordkommissionen om det nu inte vore för att Säpochefen själv plötsligt nedstigit från skyn med vissa stentavlor med avgörande fakta huggna i stora bokstäver. Och Rune Jansson hade skrivit på någon sorts förpliktelse att vid vite hålla käften. Det var en omöjlig situation, man kunde inte arbeta så. Å andra sidan. Logiken talade för att mördarna eller mördaren fanns bland Säpochefens fyra livvakter. Det var svårt att komma förbi, det fanns tre avgörande argument: Eftersom de var anställda på Säpo hade de en reell möjlighet att veta eller ta reda på vilka människor som arbetade som Säpos angivare. Den sammanbindande länken mellan vissa mordoffer runt om i landet var just att de varit angivare åt Säpo. De hade befunnit sig mindre än, eller kanske drygt, tvåhundra meter från brottsplatsen vid tiden för mordet.




06-07-17

16.19

Sida 396

Och för det tredje, och viktigast. Man visste att åtminstone ett av offren hade kallats till platsen av mördaren, mitt i natten. Man kunde gott anta att samma sak skett med det andra offret. Vem skulle kunna få de två Säpoangivarna att rusa ut mitt i natten och komma till ett hemligt möte om inte Säpo? De hade ju båda haft ett blint förtroende för sin mördare. Det fanns en fjärde omständighet, mindre viktig än de andra kanske. Men så mycket var ju klart att mördaren eller mördarna gått tillväga på ett sätt som tydde på ett utomordentligt handlag, rättsläkarens lyriska beskrivningar och allt det där. När Rune Jansson hade förhört, upplysningsvis hört, en mycket pressad kriminalinspektör Vargemyr, numera på Stockholmspolisens stöldrotel, om exakt när och hur hans Säpoangivare i Umeå hade avvecklats, och varför han brutit mot order och fått sparken, så hade det förvisso varit bökigt och krångligt. Inte minst därför att den något yngre kollegan, Rune Jansson kände knappast någon kollegialitet, hade försökt köra en massa dribbel om rikets säkerhet, hemligheter och on need to know-basis och annat; påfallande ofta argumenterade han med engelska fraser. Rune Jansson hade till en början lirkat sig fram ganska försiktigt, sen klargjort att han från Säpochefen personligen fått tillstånd att fråga vafan han ville, och slutligen hotat med att ta upp Vargemyr till Svarte Amiralen själv för att avsluta förhöret där. Och då fått en påtagligt mer samarbetsvillig kollega. Att Vargemyr värjde sig mot det som han snart kom att uppfatta som en indirekt mordmisstanke var inte så konstigt. Det skulle han göra i vilket fall; var han oskyldig skulle han vara förorättad och var han skyldig skulle han spela förorättad. Han nekade till att ha haft någon vidare kontakt med Abdel Rahman Fayad och ”den där kurden i Umeå” efter att operationen avslutats, som det tydligen hette. Det var lika väntat som i sak ointressant, det skulle bli intressant först om man kunde visa att han ljög. Däremot hade han haft vissa synpunkter, närmast i förbigående




06-07-17

16.19

Sida 397

som det först verkade, på ”Livgardet” på Säpo. Svarte Amiralen hade byggt upp en sorts elitstyrka inom den avdelning som svarade för säkerhetsskydd, en avdelning som vuxit i takt med att allt fler politiker avundsjukt betraktade kolleger som hade livvakter och därför krävde egna livvakter, så att livvaktsstyrkan växte år från år. Han själv, Vargemyr, hade sökt till livgardet men ratats, därav möjligen hans avoghet mot den specialgruppen. Hursomhelst rörde det sig om en grupp inom gruppen som hade till uppgift att skydda statsministern i första hand, Säpochefen i andra hand och i förekommande fall främmande statschefer och liknande utländska besök. De jobbade naturligtvis i skift och de var tjugo man. Men de ansågs mycket vassare än alla andra skyddsvakter, de hade också som en viss markering högre lön än de andra. Och det hade blivit en del inompolisiärt gny eftersom Svarte Amiralen rekryterat en del av dem från polisens särskilda anti-terroriststyrka ONI och därmed, enligt cheferna på ONI, ”försvagat terroristskyddet i Sverige” eftersom det fåtal poliser som klarat att kvalificera sig till ONI var svåra att ersätta. En del av dem hade nämligen militär bakgrund. Det innebar naturligtvis att de mycket hellre jobbade direkt under en amiral än under någon kommissarie på ONI. Bland dessa tjugo specialister på skyddsvaktsavdelningens särskilda elit, ”Livgardet” således, fanns folk med bakgrund i militära specialförband, folk som sysslat halva vuxna livet med allsköns kampsporter, folk som satte en ära i att träna skytte var och varannan dag och så vidare. Hamilton hade haft med sig fyra sådana figurer som livvakter och de hade alla befunnit sig tvåhundra meter från brottsplatsen och förmodligen hade de alla fyra kapacitet att slå ihjäl folk på det mest konstfärdiga sätt. Det problemet var enkelt. Rune Jansson hade redan konstaterat att den mördare eller de mördare han sökte fanns bland dem som hade tillbringat en viss natt på Pedagoggränd 9 B i Umeås studentbostadskvarter. Det kunde inte rimligtvis förhålla sig på annat sätt. Det betydde också att man hade mycket goda chanser att ta mör-




06-07-17

16.19

Sida 398

daren, det vore närmast märkvärdigt om man ur en sån liten krets inte kunde plocka fram den skyldige. Det var inte det som var det omedelbara problemet. Men nu, när Rune Jansson stegade in tillsammans med sin tystlåtne kollega på polishuset i Umeå, ett brunaktigt fort i närheten av ett köpcentrum som överallt i Sverige, uppstod hans problem. Kollegerna, de var åtta man, hade dukat upp med kaffe och hembakta bullar som någon haft med sig. Och nu satt han där i deras sammanträdesrum och lyssnade på deras olika redogörelser för flitigt men hittills resultatlöst arbete. Han gruvade sig för vad han skulle säga när det blev hans tur. Såvitt han förstod skulle det vara någon form av lagbrott om han gav sina kolleger all information. Och som polis var han till tvångsmässig överdrift emot lagbrott när det gällde honom själv eller någon annan familjemedlem. Han hade grälat med sin fru om något avdragstrix hon hade hört på radion, något som skulle sänka hennes skatt med åttahundra kronor. Han hade blivit onödigt rabiat när han en gång varit och handlat med sin dotter som fortfarande gick på dagis och förstått att hon hade snattat åt sig en chokladkaka i snabbköpet. Han var polis, och om inte han höll på lag och hederlighet, vem skulle man då avkräva den dygden? Bara det att nu krävde tydligen lagen att han skulle ljuga för sina kolleger på en viktig punkt. Informationen att de två mordoffren var Säpoagenter var hemlig, lagligen hemlig. När det blev hans tur att berätta försökte han kompromissa. Han redogjorde för det han kunde redogöra för, sådant som inte rimligtvis omfattades av hans tystnadsplikt. Han beskrev sina kunskaper om ”Livgardet”, möjligen väl detaljerat. Han påpekade att de hade befunnit sig tvåhundra meter från brottsplatsen, att de som säkerhetspoliser möjligen haft en kapacitet att locka till sig offren – här tassade han i gränsmarkerna mellan det tillåtna och otillåtna – och att det nu närmast, åtminstone för hans del, gällde att förhöra de personer, i princip kolleger, som haft tillfälle att begå brottet och förmåga att göra det. Motiv saknades som sagt fortfarande.




06-07-17

16.19

Sida 399

Hans framställning väckte ingen entusiasm bland de norrländska kollegerna. Att dessa livgardister funnits i närheten och att de hade vissa förmågor var inte särskilt övertygande grund för misstankar eftersom de faktiskt var poliser. Någon i församlingen skämtade om ”polisspår” och därmed var det i stort sett kört. Även om de inte ville visa det så betraktade de nu Rune Jansson som mer eller mindre knäpp. Någon av dem fällde en kärv kommentar om att han kanske skulle vända sig till Norrlandsmagasinet med sina funderingar. De andra skrattade återhållsamt. Rune Jansson förstod inte skämtets innebörd, frågade därför vad Norrlandsmagasinet var för någonting och fick veta att det var ett TV-program som gjordes här uppe och som hade specialiserat sig på det så kallade polisspåret i Palmeutredningen. Nu fnissade kollegerna högt och oblygt. Rune Jansson förstod dem mer än väl, han var naturligtvis lika allergisk som de mot alla polisspår. Men när de såg hur han sänkte sitt huvud, tänkte efter utan att le åt något skämt, dog fnissandet ut. ”Nu är det så här”, sa han långsamt och överbetonade sin östgötska för att inte verka wiseguy från Stockholm, ”att jag har några informationer av betydelse som jag är lagligen förbjuden att berätta för er. Det är lika konstigt för mej som det låter för er, men så är det. Och nu har jag ett vänligt förslag. Eftersom vi på rikskrim har de tänkbara gärningsmännen på nära håll, i grannhuset på Kungsholmen nämligen, så håller vi i den biten. Den här gången har vi alltså ett seriöst polisspår, hur trist det än är att behöva konstatera det. Därför menar jag bestämt att det här ska inte komma i något Norrlandsmagasin innan vi har kommit någonstans. I så fall är vi ju ganska rökta som ni inser lika väl som jag. Däremot, ni kommer att få veta allt vad vi får fram av betydelse.” Det blev alldeles tyst i rummet. Rune Jansson tittade ner i sin kaffekopp och bet ihop tänderna medan han försökte fundera ut om han brutit sin tystnadsplikt. Det hade han förmodligen inte, det avgörande var att de två offrens samband var deras funktion som Säpoangivare. Agenter, hette det visst.




06-07-17

16.19

Sida 400

”Jo”, sa chefen för våldsroteln i Umeå tankfullt och bet ett jättelikt bett på sin hembakta bulle. ”Jo, nog är det så allt. Men vad menar du att vi ska göra under tiden?” ”Det finns en sak”, sa Rune Jansson intensivt grubblande på gränserna mellan laglighet och kollegialitet, ”det finns en sak. Det andra offret, den där Baksi, måste ha haft en irreguljär inkomstkälla av ungefär samma storlek som vår mer kameralt lagde vän Fayad. Femtusen kronor kvartalet. Om ni kunde hitta den utbetalningskällan så var vi på god väg.” ”Så du menar att mördaren eller mördarna betalade dom där gossarna tjugotusen kronor om året för vissa tjänster”, konstaterade chefen för våldsroteln i Umeå. ”Ja, just det”, medgav Rune Jansson matt eftersom han insåg att det var en obönhörligt logisk konsekvens av det han redan medgivit; plötsligt insåg han hur somliga av de förbrytare han förhört genom åren måste ha känt det när de plötsligt försa sig. Just nu begrep han precis som alla andra poliser i rummet vilken den obönhörliga följdfrågan måste bli. ”Så du menar kort sagt att dom här två gökarna fick betalt av Säpo”, konstaterade chefen för våldsroteln i Umeå, lugnt mumsande på sin påstått hembakta bulle. ”Det har jag verkligen inte sagt, det var du som sa”, sa Rune Jansson med huvudet fyllt av funderingar på tystnadsplikt och kollegialitet. Men kollegerna i rummet nickade vänligt, reste sig och markerade att de inte ville fråga något mer. Och att Rune Jansson var deras respekterade kollega, en snut som inte ljuger för andra snutar. Tystnadsplikt hit och tystnadsplikt dit. Hur skulle det se ut som snutar inte kunde säga sanningen till varandra? *** Det skulle bli bråk om Nordbanken. Det syntes inte bara i den lilla dagordning för måndagsmötet som den nye chefen delade ut, det




06-07-17

16.19

Sida 401

syntes än tydligare i hans ansikte. Erik Ponti hade till en början ingen avsikt att lägga sig i frågan, det var ju en schism mellan ekonomiredaktionen och inrikesredaktionen; Dagens Eko höll numera som alla andra medier så kallade ekonomireportrar som såg ut som smärre direktörer i klädseln och lät som moderata nationalekonomer i talet och hade högre lön än andra reportrar. Erik Ponti hade inte mycket till övers för den sortens propagandister men han fann det både bekvämare och klokare att nonchalera deras närvaro än att försöka diskutera med dem. De var den nya tidens gissel inom journalistiken och ett politiskt fenomen kopplat till åttiotalets högeruppsving. Om den politiska konjunkturen vände så skulle också ekonomitrumpetandet klinga av i medierna. Men Nordbankenhistorien saknade inte sina komiska poänger och några veckor tidigare hade det varit nära att Ekot gått ut med en bisarr historia om Nordbankens TV-reklam. Där uppträdde nämligen bankens olika direktörer, i skjortärmarna som chefs- och ledarskapskurserna lärde ut att man skulle uppträda för att skapa förtroende. Eftersom de flesta på Dagens Eko, åtminstone i ledningsgruppen, var för fina för att titta på kommersiell TV hade en medarbetare tagit med sig en VHS-kassett på TV-reklamen. Det var så man fått uppslaget; skrikande av skratt hade man sett hur de olika direktörerna spände blicken i de förmodade kunderna och sa att förtroende för dem, direktörerna alltså, var det viktigaste, ”det är det Nordbanken handlar om”. Och sen hade direktörernas namnteckning skrivits under deras fasta hakor och stålhårda blickar. Det var rena lyteskomiken. Själva reportageuppslaget hade uppstått ur ett skämt. Någon hade föreslagit att en så sataniskt elak reklam inte kan komma till hursomhelst, de måste ju ha skrattat sig fördärvade på reklambyrån som gjorde reklamfilmerna. Den spontana gissningen blev att reklammakarna bara skämtat till det i stil med: ”Grabbar föffan, jag har det! Vi dillar i dirrarna att det är dom som är viktigast, det torskar dom ju på direkt. Så här va! Vad vore eran fina bank om ni inte hade så fina dirrar, det är ju er förnämsta tillgång. Vi




06-07-17

16.19

Sida 402

visar er förnämsta tillgång, nämligen ni själva! Och så tar vi dubbelt så mycket betalt, vilket dirrarna går på eftersom det är dom själva som är i bild.” Något i den stilen, hade man spånat. Men en reporter sattes att undersöka saken och då visade det sig att sanningen kom kusligt nära den parodiska fantasin. Det höll inte riktigt hela vägen, bland annat var det naturligtvis omöjligt att få någon från reklambyrån att ställa upp offentligt och bekräfta att det hela var ett skämt, som direktörerna dock tagit på blodigt allvar. Hursomhelst föll reportageuppslaget, men levde förstås kvar som en rolig och allteftersom förbättrad intern historia. Följaktligen hade det funnits en god psykologisk beredskap på Ekot när det kom ut att direktörerna på Nordbanken beslutat att ge sig själva ett par årslöner extra som belöning för att det gått ett år utan att de schabblat bort några miljarder. Det var en rak enkel indignationsgrej, som för övrigt alla andra medier också hakade på. I den följande kampanjen hade Dagens Eko knappast gjort mer än andra. Men man hade i alla fall hjälpt till att hetsa facket att hota med att ta ut sina strejkfonder från Nordbanken, det handlade om flera miljarder, ifall direktörerna vidhöll att det skulle delas ut ett antal extra miljoner till just direktörerna. Därmed tog striden snabbt slut. Direktörerna framträdde på presskonferens och meddelade att man hade ändrat sig, fast man inte hade ändrat sig. Det var visserligen rätt att dela ut extramiljoner till direktörer då och då. Men det var också rätt att inte göra det. Ungefär så. Presskonferensen hade bevakats av Ekots inrikeschef och inte av någon ekonominisse eftersom ekonominissarna ansåg att det hela var ”en pseudohändelse” utan reell betydelse. Följaktligen hade intervjun med en chefsdirre och bankens styrelseordförande Jacob Palmstierna, bland journalister rankad som Sveriges i särklass malligaste person, inte genomförts av underdånigt förstående ekonomireporter utan av en normal journalist. Och eftersom de två direktörerna genast målat in sig själva i ett




06-07-17

16.19

Sida 403

hörn genom att säga att de inte hade fattat några felaktiga beslut, allt var rätt, både före och efter, så blev det en mycket rolig intervju. Det var ju alltid kul när makthavare omedelbart ljög fast sig. Rent journalistiskt var saken inte något märkvärdigt, snarare en liten pigg muntration i den dagliga lunken. Det var roligt att höra den där Palmstierna försöka tala till reportern som om han själv satt på en häst, man hörde hur reportern fick stirra in i den intervjuades näsborrar i stället för hans ögon. Om nu inte saken skulle bli föremål för ledningsgruppens diskussion denna måndagsmorgon så skulle den ha varit glömd. Men Erik Ponti antog att ekonomiredaktionen gått till den nye chefen och jämrat sig om att de, ekonomireportrarna, riskerade att bli mindre vänligt behandlade som representanter för Dagens Eko om andra än ekonomireportrar hanterade direktörer. Mycket riktigt började den nye chefen bluddra om oseriös journalistik, populism och nödvändigheten av att behålla kvalificerade ledare i Sverige. Om direktörerna inte fick tillräckligt betalt så skulle nationen nämligen gå under därför att direktörerna då genast skulle flytta ut på någon sorts internationell marknad där de påstods kunna få mycket bättre betalt. Därför var det oansvarigt av ett ledande och seriöst medium som Dagens Eko att hetsa mot landets ledarskap, i all synnerhet med så grovt demagogiska medel som att tala om deras löner. Ju högre löner direktörerna fick desto bättre gick det ju för Sverige, eftersom deras löner och bonus var ett mått på framgång i ledarskap. Erik Ponti skrattade till, lutade sig demonstrativt tillbaks och sträckte ut benen under bordet så att han sjönk ihop i något som nästan liknade liggande ställning. Naturligtvis kom den nye chefen av sig, precis som avsett. ”Eller har du Erik möjligen en alternativ ekonomisk teori?” frågade den nye chefen sötsurt. ”Ekonomi är väl knappast din starka sida”, tillade han med en uppmuntrande sidoblick på de två särskilt adjungerade ekonomireportrarna.




06-07-17

16.19

Sida 404

”Nej, just det”, sa Erik Ponti, ”jag sysslar ju med utrikes. Men jag kom att tänka på att man kanske skulle höja alla chefslöner till det dubbla i Ryssland, för då skulle ju landets ekonomiska kaos tydligen upphöra i ett trollslag.” ”Den jämförelsen är väl knappast relevant”, sa den nye chefen osäkert. ”Nejvisst”, sa Erik Ponti uttryckslöst, ”frågan är fel ställd. Men tycker du inte att det var roligt att höra Palmstierna skämma ut sig? Det förstår jag inte. Vi andra tyckte det var kul.” ”Jag är säker på att du och jag har mycket olika sinne för humor”, sa den nye chefen, påtagligt störd. ”Men nu handlar det om vårt ansvar som landets viktigaste nyhetsförmedlare.” ”Just det”, sa Erik Ponti och låtsades skina upp av en ljus tanke. ”Och hur skulle det ha sett ut om vi inte förmedlat den intressanta nyheten att direktörerna på Nordbanken tvingats backa? Det var självklart en stor sak i alla medier, alltså också hos oss. Men vi fick den skojigaste intervjun med den där Palmstierna, tycker du inte?” ”Det var inte det eventuella underhållningsvärdet vi skulle diskutera”, sa den nye chefen desperat. ”Frågan gällde vad som är en seriös analys av fenomen i samhällsstrukturerna och vad som är populism. Och det här sjuttitalsmässiga tjafsandet om att landets ledare tjänar mer i lön än landets städerskor är inte bara hopplöst uttjatat, det är oseriöst också.” ”Det är det inte alls”, sa Erik Ponti och kände att något samtidigt brast inom honom. Hans beslutsamhet att inte lägga sig i frågan var redan överspelad, men nu kände han plötsligt en aggressiv lust att äntligen göra upp, säga det han skulle ha sagt förr eller senare. ”Du är visserligen journalistisk idiot”, fortsatte han lent. ”Men det gör ingenting eftersom du bara är en sån där ledare och dessutom har du ju aldrig jobbat med journalistik och därför kan man acceptera att det är mycket som du inte fattar. Därför ska jag beskriva det enkelt för dej, med allmänintresse och hela köret. Direktörerna på Nordbanken lattjade bort sjutti miljarder till följd av sin grova inkompe-




06-07-17

16.19

Sida 405

tens, det måste väl till och med en ekonomireporter hålla med om?” ”Vad har det med sakfrågan att göra!” avbröt den nye chefen och såg sig om runt bordet efter stöd som han inte fick utom från de två extrainkallade ekonomireportrarna i slips. ”Det har en hel del med sakfrågan att göra”, fortsatte Erik Ponti och bestämde sig samtidigt att gå hela vägen, det var försent att backa och bara sjunga halvkväden visa. ”Svenska folket räddade Nordbanken, vi ställde upp med dom sjutti miljarderna. Vi plockade bort alla skulder och dåliga affärer och la dom i ett särskilt bolag, Securum. Då gick plötsligt Nordbanken med en liten vinst. Och då skulle dirrarna få någon miljon per skalle i belöning för att dom inte, för en gångs skull, schabblat bort några miljarder. En stor allmänhet uppfattar dom då, rättvist, som parasiter. Vi intervjuade chefsparasiten, vad är det med det?” ”Jag är faktiskt jävligt trött på att höra gamla bittra och förbrukade sextitalsexistenser som dej mala på den där grammofonskivan, du har ju inga som helst begrepp om vad det här handlar om”, sa den nye chefen, blixtrande arg, provocerad att ta striden fullt ut. ”Jag är journalist, det är inte du”, sa Erik Ponti. ”Det är inte bara så att jag är starkare än du och slåss bättre, jag är till skillnad från dej, faktiskt det viktigaste, kompetent att befinna mej på den här arbetsplatsen. Det är inte du.” Det blev alldeles stilla i rummet. Ingen talade med annat språk än sitt sätt att sitta och rikta blicken. För ögat var församlingens mening klar, det var inte den nye chefen som hade sympatierna på sin sida. Förmodligen var han nu alldeles för provocerad och adrenalinfylld för att kunna observera det. ”Om du inte kan finna dej till rätta på den här arbetsplatsen kanske du borde söka dej en ny”, sa den nye chefen i en ton som säkert skulle förefalla ”iskall”. ”Det har jag inga planer på”, sa Erik Ponti och log demonstrativt glatt. ”Som jag sa, jag är kvalificerad att vara här. Hur det är med dina ekonominissar där borta har jag ingen uppfattning om, men alla vi




06-07-17

16.19

Sida 406

andra, utom du själv, är kvalificerade att vara här. Jag skulle föreslå att du kvickt vandrade vidare i din karriär, ut på marknaden bara och visa ledarskap.” ”Förlåt, men dom här personaladministrativa småfrågorna kan väl tas någon annanstans, vi har möte på redaktionen snart”, avbröt inrikeschefen och riktade sig inte till den nye chefen utan till Erik Ponti. ”Jo, det kan du ha rätt i, vi har ju jobb att sköta också”, sa Erik Ponti till inrikeschefen. ”Just det”, sa inrikeschefen och såg tankfullt ner i dagordningen för mötet. ”Den där nya ledarskapskursen kan vi väl skippa, tycker du inte?” ”Absolut min mening”, sa Erik Ponti och strök ett demonstrativt streck över punkt tre på dagordningen. ”Vafan tror ni att ni håller på med där nere!” sa den nye chefen. ”Fattar beslut så att vi kan klara av mötet, det blir ingen ny ledarskapskurs”, sa Erik Ponti och såg plötsligt upp mot bordets kortände där den nye chefen stod upp, i skjortärmar enligt formuläret, men just nu inte mycket till ledare eftersom han inte kunde bestämma sig för om han skulle bli ursinnig och börja skrika eller om han skulle vara hygglig och kompromissa. ”Men ni kan väl inte bara skippa en kurs”, sa han till slut. ”Jag har fått den okejad av radiochefen.” ”Utmärkt”, sa inrikeschefen tankfullt. ”Vi har ju besparingskrav på oss och här tjänar vi väl in femtitusen spänn i ett enda penndrag. Och så slipper vi ligga och leka på golvet och tävla i att bygga korthus och sånt där som ledare måste kunna.” ”Fint”, sa chefen för allmänredaktionen. Hon la sig först nu i diskussionen. ”Ingen ledarskapskurs på SAF-slott, då har vi beslutat det. Vad är nästa punkt?” ”Vänta nu, det är jag som har beslutsrätten”, sa den nye chefen. ”Tyst!” sa Erik Ponti. ”Det här begriper du inte, vi jobbar. Sen har vi en punkt kvar, något om polisfacket, vad är det?”




06-07-17

16.19

Sida 407

”Det är något som TV 4:s Lättnyheterna körde i går kväll”, sa chefen för allmänredaktionen fort så att den nye chefen inte skulle hinna lägga sig i, han stod fortfarande upp vid bordets kortände. ”Polisfacket har anmält Säpo för att Säpo skulle ha stormat våldsroteln i Stockholm och hindrat dom från att göra sitt jobb i laga ordning och allt det där.” ”Jaha”, sa Erik Ponti dröjande. ”Saken är nog mer spännande än så …” ”Kan vi återgå till frågan om Nordbanken!” röt den nye chefen. ”Gapa inte så förbannat, det här begriper du ändå inte, vi sysslar faktiskt med journalistik”, sa Erik Ponti med en kort blick mot den nye chefen innan han på nytt vände sig mot sina kolleger vid bordet. ”Jo alltså, det finns lite mer i den där historien, dom har tagit mördaren nämligen. Riksmordkommissionen, som fick överta den från våldsroteln beslagtagna utredningen, släppte inte bara alla kurder, dom grep genast mördaren också.” ”Kan vi återgå till ordningen!” skrek den nye chefen utan att någon längre brydde sig om honom. ”Va!” sa chefen för allmänredaktionen. ”Grep dom mördaren!” ”Ja”, sa Erik Ponti. ”Han anhölls i fredags för olaga vapeninnehav. Nu om någon timme så utvidgas anklagelsen, han anhålls för mordet utanför det kurdiska bokkaféet också, chefsåklagare Jan Danielsson.” Den nye chefen marscherade demonstrativt förbi dem och stannade vid dörren och vände sig om. ”Det här kommer att stå dej dyrt, Ponti!” ropade han. ”Det tror jag inte, du är bara en fjant och det vet du, gack och bli diplomat eller bankdirektör eller nåt där man behöver ledarskap”, sa Erik Ponti och vände sig sen snabbt demonstrativt mot sina kolleger. ”Jo, bevisningen är fullgod, dom har tagit mördaren och vi är tydligen dom enda som vet det.” ”Vad har du för källa till det där?” frågade inrikeschefen intresserad. Det smällde i dörren efter den nye chefen.




06-07-17

16.19

Sida 408

”En mycket god källa”, log Erik Ponti. ”Vi kan alltså köra nyheten utförligt i lunchekot, det är bara att ringa några samtal.” De två ekonomireportrarna reste sig och slank ut ur rummet. De fyra som satt kvar tystnade. ”Det var fan vad du tog i”, sa chefen för allmänredaktionen med en lång utandning. ”Jag trodde jag skulle smälla av. Gapa inte så förbannat, det här begriper du ändå inte. Va? Var får du allt ifrån?” ”Jag får säga som Hasse Alfredson”, sa Erik Ponti med ett spelat blygt leende. ”Från Tyskland.” ”Ja, nu är första stenen kastad, för att beskriva saken milt”, konstaterade inrikeschefen. ”Men vi kan ju inte ha kvar den där idioten. Ibland är man onödigt flat, det måste jag medge. Hade du inte sagt det där så hade jag alltså fått nästa helg förstörd av chefskurs på sörmländskt slott.” ”Hur vet du att du inte får det nu då?” frågade Erik Ponti försmädligt. ”Han är uppe hos dirrarna och klagar, jag är säker på att han sprang direkt till rektor, det gör alltid såna där.” ”Jaja, men den här Olle Wästberg-situationen var ju ändå ohållbar i längden”, konstaterade chefen för allmänredaktionen. ”Man kan ha såna där moderna chefer om dom inte lägger sej i arbetet och nöjer sej med att ryta ledarstil några gånger. Men det här gick ju inte. Vi ställer upp för dej, sen får han springa till rektor hur mycket han vill.” De gjorde snabbt upp några praktiska detaljer. Erik Ponti hade händerna fulla i stort sett hela dagen med det finländska riksdagsvalet och de andra två fick ta hand om utskåpningen av de konkurrenter som tänkte satsa på att de kurdiska mördarna slunkit ur nätet på grund av Säpochefen. Erik Ponti hade visserligen bråttom, det var inte bara det finländska riksdagsvalet, det var en hel del Jugoslavien också denna morgon. Men han tog sig tid att gå ner till sitt rum och stänga dörren efter sig. Han satte sig bakom skrivbordet och såg ut mot radiohusparken. En mattransport var på väg in i Gamla längan; radiorestaurangen hade förmodligen varit stall en gång i världen. Solljuset föll fint mot




06-07-17

16.19

Sida 409

Krutkällaren en bit längre bort, hela utsikten andades frid. Det skulle det inte bli så mycket av den närmaste tiden. Den nye chefens möjligheter att verkligen få Erik Ponti sparkad skulle ha varit totalt obefintliga för några år sen. Men nu i det kvardröjande åttiotalet, ty bland landets direktörsflockar hade den andan dröjt sig kvar, kunde man inte veta helt säkert hur det skulle gå. Men eftersom Erik Ponti nu inlett de öppna fientligheterna fanns det för hans del inte mycket att välja mellan. Han måste ju satsa på att vinna nu när han till och med överraskat sig själv med att öppet börja mobba den nye chefen. Det måste han fortsätta med, konsekvent och inför så många vittnen som möjligt. Sen måste han försäkra sig om stöd från de andra i ledningsgruppen. Sparkningen eller förflyttningen kunde då bara avgöras av radiochefen Olle Johansson, som förvisso lagt sig till med alla kända direktörsattribut i form av fallskärmar och fånigt språk, men som ändå var gammal journalist. Det sista var viktigt. Om högste chefen varit vanlig räknenisse så hade Erik Pontis trettio år av yrkeserfarenhet och något dussin journalistpriser snarast fungerat som anti-meriter, eftersom moderna chefer med räknenissebakgrund ansåg att inkompetens vad gällde själva ”jobbet på golvet” var fint och meriterande. En rejäl chef skulle inte kunna något enkelt jobb, han skulle visa ledarskap etcetera. Men eftersom radiochefen Olle Johansson varit journalist betydligt längre än han varit direktör verkade det inte troligt att han skulle fungera som en konventionell räknenisse. Försökte han ryta och spela Allan och visa ledarskap så skulle han bara göra sig löjlig och dessutom få hela personalen, ”bemanningen” som det hette numera, emot sig. Slutsatsen var enkel. Erik Ponti fick absolut inte backa nu, tvärtom hålla offensiven vid liv. Då skulle det hela i bästa fall vara mycket fort överståndet. Slutsatsen lugnade honom, pulsen sjönk så att han märkte det själv och tankarna fladdrade iväg åt olika håll som om han kommenderat dem lediga. Han hade två minnesbilder från helgen hos Carl som höll sig kvar




06-07-17

16.19

Sida 410

starkare än allt annat. Det ena var en sak som hände sent på natten när Carl erbjöd en liten nattmacka för den som ville ha, ställde sig ute i köket och började skära tunna skivor med en bredbladig och ohyggligt vass japansk kökskniv med en rad svarta skrivtecken längs klingan. Plötsligt hade han roterat kniven i handen så att han höll den i bladet med eggen utåt, sen ropade han ett kort varningsord till den finlandssvenske jätten och slängde i nästa ögonblick iväg kniven roterande genom luften mot den andres ansikte. Det var en sekund av svindlande overklighet. Men kustjägaröversten hade skrattande fångat kniven i skaftet som om han bara fått en tennisboll emot sig och sen omedelbart slängt den tillbaks mot Carl som fångade den med samma lätthet, fortsatte att skära i steken och mumlade att han bara ville kolla att gästerna var vakna. Anna, kustjägaröverstens fru, hade himlat med ögonen mot taket och sagt något om barnsligheter som aldrig tog slut; det verkade som om hon sett det där cirkustricket förut och var föga imponerad. Men Erik Ponti hade blivit imponerad, oundvikligen fruktansvärt imponerad. Det var som om de två männen med kniven plötsligt visat att de kom från en annan planet, en annan verklighet där en kniv inte var en kniv på samma sätt som för Erik Ponti. Det var som om de båda männen plötsligt, nästan som av misstag, fört undan de tjocka draperier av vanlig hygglig mänsklighet som omsvepte dem båda och låtit betraktaren få en sekundsnabb glimt av den värld som fanns där inne i dem, på andra sidan den sociala masken. Den andra hårt fastetsade minnesbilden Erik Ponti hade från Stenhamra visade Carls ansikte, när han sa någonting om vinet som Erik Ponti borde ta hand om sen, när Carl inte längre fanns. Det var sättet han sa det på, närmast i förbigående som en självklarhet, och det var den lugna övertygelsen i konstaterandet. Erik Pontis första tanke var att Carl bara lätt pessimistiskt räknade med att de sicilianska mördarna till slut skulle lyckas. Men vid närmare eftertanke var den tolkningen inte särskilt övertygande. Erik Ponti hade ju själv sett hur det gick till när Carl förflyttade sig över




06-07-17

16.19

Sida 411

landet. Den som försökte attackera honom i sådana lägen kunde inte ha stora chanser, vilket historien också visade på ett drastiskt tydligt sätt. Att forcera alla elektroniska larmanordningar och ta sig in i Stenhamra var inte ett realistiskt projekt. För även om mördarna tog sig in så skulle de ju helst kunna räkna med att komma levande därifrån. Det var en omöjlig uppgift. Logiskt sett återstod då tanken på självmord. Men det fanns ett drag av kapitulation i självmord som inte föreföll att gå ihop med Carls personlighet. På sätt och vis var det också att lämna walk-over, att erkänna sig besegrad av de sicilianska maffiamördarna. Det stämde inte. Det måste vara något annat. Carls fysiska spänst och hälsa var det sannerligen inte något synbart fel på, något slutstadium av dödlig cancer led han inte av, HIV-positiv hade väl han med sitt förmodligen rätt strikta liv haft få chanser att bli. Ändå denna självklarhet när han talade om sin egen död. Hur man än vände och vred på det gick det inte ihop. Erik Ponti insåg att han höll på att bli sen, plockade snabbt fram det särskilda vadslagningsformuläret i datorn, printade ut det och skrev sen in sitt namn och sitt tips på den översta prickade raden. Han hade vunnit nästan tretusen kronor på att tippa bäst på frågan när Expressens chefredaktör Olle Wästberg skulle sparkas. Det följande vadet hade han förlorat. Visserligen hade han hållit det för självklart att Olle Wästbergs efterträdare skulle bli tjejkvoterad, men han hade gissat på käpprätt fel kvinna; ingen hade för övrigt gissat rätt. Men nu gällde det ett nytt vad som han inte var intresserad av att vinna. Det var inte det det handlade om, det var psykologisk krigföring. Han skyndade bort till jouren, som man kallade Dagens Ekos centralredaktion, själva hjärtat i verksamheten för de hundrafyrtio anställda. Det var ett fönsterlöst rum om man inte räknade några små gluggar högst upp i taket och det var trångt och otrivsamt trots att förrförre chefen donerat en mobil i form av en albatross innan han avvek för att jobba på TV som han alltid bedyrat att han aldrig skulle




06-07-17

16.19

Sida 412

göra. I taket hängde också fyra vita måsar i trä och fyra vita tygskynken som möjligen kunde föra tanken till moln. Erik Ponti gick rakt bort till den lilla anslagstavlan under väggen med alla de femtiotre sändningstiderna. Han annonserade högt ut det nya vadet, tidpunkten för den nye chefens avgång; själv tippade han inom en månad. Operation mobbning av ny chef hade gått in i ett avgörande skede. Om det gick som Erik Ponti räknade med skulle listan vara så gott som fulltecknad innan dagen var till ände. Listan var ett effektivt vapen, eftersom det inte fanns något försvar. Ett lämpligt nytt öknamn på den nye chefen skulle också sitta fint; Erik Ponti hade redan tankfullt smakat på ordet Ledarskapsnisse. I krig gällde det att vinna. *** Kriminalinspektörerna Roger Jansson och Anna Wikström vid riksmordkommissionens förhörsenhet hade förberett sig mycket väl. Att de skulle få den misstänkte mördaren Johan Ludwig Runestrand att erkänna det de vid det här laget kunde binda honom vid ”bortom varje rimligt tvivel” var de övertygade om. Nästan alla misstänkta som konfronterades med en sådan överväldigande mängd teknisk bevisning som Johan Ludwig Runestrand snart skulle bli varse, brukade snabbt falla till föga och erkänna. Men frågan var om han skulle säga något mer, om han hade varit inblandad i något annat mord på invandrare. Därvidlag fanns ingen bevisning. Uppläggningen var alltså självklar. De skulle driva honom fram till ett första erkännande, helst så att han nekade länge och därför fick möta den tekniska bevisningen bit för bit tills det blev omöjligt att neka. Därefter skulle de börja på ny kula, som om de alls inte var färdiga, och fråga om nästa mord. Med lite tur skulle han då, förutsatt att han verkligen var skyldig, kunna tro att de även i nästa förhörsavsnitt hade en liknande mängd teknisk bevisning.




06-07-17

16.19

Sida 413

Husrannsakan hemma hos den misstänkte hade verkligen varit givande, förutom att man fått tag på mordvapnet, nu visste man säkert att det verkligen var mordvapnet. Man hade en ask med ammunition av samma typ som använts vid mordet och som fanns i vapnet, man hade en rånarluva och sannolikt just de kläder som mördaren haft på sig när han begick brottet. I det avseendet fanns dessutom nya möjligheter, eftersom den bil han stulit befann sig på SKL där man dammsög den på fibrer som sen med största sannolikhet skulle gå att få ihop med någonting som mördaren haft på sig. Redan detta var en bevisning som vilken domstol som helst skulle ha godtagit, såvida inte offret varit statsminister. Men nu gällde det alltså frågan om Johan Ludwig begått ytterligare brott. När häktesvakterna kom ner med honom uppträdde han ungefär som man kunnat vänta. Han hade tillbringat en helg i häkte, anhållen för olaga vapeninnehav men med vetskapen att det fanns en ännu värre brottsmisstanke som han hittills inte fått presenterad för sig. Han hade legat och grubblat över vad polisen kunde tänkas hitta i hans hem, han hade kanske tänkt ut förklaringar till hur det kunde komma sig att han hade ett mordvapen i sin besittning; han var säkert inte dummare än att han kunde räkna ut att den saken gick att fastställa på teknisk väg. Han var nyrakad och hade rena kläder, han hade alltså inte fallit ihop i resignation. Och han gick ut hårt som om han vore kränkt. Han ryade om att han inte ville uttala sig utan sin advokat och Anna Wikström förklarade först i en överdrivet vänlig ton, som om hon talade till ett bångstyrigt barn, att en offentlig försvarare hade utsetts i överensstämmelse med hans önskemål, men att advokaten Renstierna av någon anledning inte infunnit sig. Han kanske var försenad. Men det gick ju bra att gå tillbaks upp till häktet igen i väntan på advokat Renstierna. Det där fungerade nästan alltid. Den som suttit inlåst i ett par dygn drivs av många krafter, inte minst nyfikenhet. Johan Ludwig Runestrand gick därför med på att börja svara på frågor.




06-07-17

16.19

Sida 414

De satte sig till rätta och kopplade på bandspelaren, och Anna Wikström rabblade upp formalia om förhörsledare och förhörsvittne, klockslag och frånvarande offentlig försvarare innan hon kastade sin första handgranat. ”Det är till en början min skyldighet att berätta att du för en timme sen anhölls av chefsåklagare Jan Danielsson misstänkt för mord. Vi skulle då vilja veta hur du ställer dej till den anklagelsen.” ”Var det inte … var det inte olaga vapeninnehav?” sa Johan Ludwig Runestrand med en märkbar kraftansträngning. ”Det är det givetvis också”, fortsatte Anna Wikström obevekligt. ”Den revolver av märket Smith & Wesson i kaliber 357 Magnum som hittades på ditt nattygsbord innehar du olagligen. Men nu är det så att vi vet att den har använts vid mord på två personer. Är det ditt vapen till att börja med?” ”Måste jag svara på sånt, har jag inte rätt att hålla tyst och ska jag inte ha advokat?” sa Johan Ludwig Runestrand med en kraftansträngning att låta som om han talade om något betydligt mer vardagligt. ”Jodå”, sa Anna Wikström. ”Du har rätt att vägra svara på frågor, du har rätt att vägra tala med oss utan närvaro av din advokat. Men nu är det så här att det du redan sagt, och den tekniska bevisning vi har, innebär att du blir häktad redan i dag. Är du medveten om vad det innebär?” ”Att jag kan gå fri mot borgen?” föreslog Johan Ludwig Runestrand optimistiskt. ”Du ser för mycket på TV”, konstaterade Anna Wikström torrt. ”Vi är inte i USA, vi är i Sverige. Om du vägrar svara på våra frågor, vilket du har rätt till, så kan du tiga dej igenom en hel häktningsförhandling, sen en rättegång. Som det ser ut nu blir du dömd till mord och får livstid. Du kan knappast försämra ditt läge genom att berätta för oss vad som hände.” Det knackade på dörren och en av häktesvakterna dök upp i dörröppningen och anmälde att det var någon advokat Renstierna som beklagade att han var sen.




06-07-17

16.19

Sida 415

De lämnade Johan Ludwig Runestrand och hans advokat ensamma i förhörsrummet och gick ut och försåg sig med kaffe. Det fanns inte så mycket att säga, de visste inte mer just nu än de redan vetat när de skulle inleda förhöret. Att mördaren skulle häktas var möjligen ännu säkrare nu än förut. Men det var inte det som var frågan. Det intressanta var om han skulle binda sig själv till något annat brott i serien av mördade invandrare. I beslaget från hans bostad fanns en hel del papper som man ännu inte hade hunnit gå igenom, bland annat en del flygbiljetter och en obetald räkning från Statoil, hans bensinkort skulle obönhörligen visa var han varit vid vissa tillfällen. Allt det där skulle man kunna vänta med till senare, först gällde det att sätta fast honom för dubbelmordet utanför det kurdiska bokkaféet, sen få honom att erkänna, sen få honom att erkänna något mer. Just nu satt de där med sina plastmuggar med kaffe och kunde bara vänta. De hade aldrig stött på advokaten Renstierna förut och kunde inte ens gissa vad som sas mellan advokaten och hans klient. En halvtimme senare fick de veta, och det var överraskande på mer än ett sätt. Advokaten hade sagt att man skulle ”pröva förhör en stund” för att se hur det gick och sen kanske man skulle ändra sig, vilket var ett mycket främmande sätt att förhandla om det gällde misstankar om brott. De återupptog naturligtvis förhöret. ”Jo, vi hade kommit fram till frågan om den revolver som beslagtogs i ditt hem”, började Anna Wikström. ”Är det din revolver?” ”Inga kommentarer”, sa Johan Ludwig Runestrand snabbt. ”Nähä”, sa Anna Wikström med en trött min. ”Vet du vems revolver det är, har du fått den från en okänd man till exempel?” ”Inga kommentarer.” ”Ammunitionen som vi hittade i ditt hem, är den din?” ”Inga kommentarer.” ”Nähä. Och rånarluvan och dom kläder som användes vid dubbelmordet utanför det kurdiska bokkaféet i Stockholm, är det dina tillhörigheter?”




06-07-17

16.19

Sida 416

”Inga kommentarer.” ”Nähä. Och den bil som stals strax före mordet och som användes som flyktbil, har du suttit i den?” ”Inga kommentarer.” ”Så då är det bara dom från dej beslagtagna kläderna som har suttit i bilen, men inte du?” ”Inga kommentarer.” ”Ursäkta mej”, sa advokaten, ”kan jag få tala enskilt med min klient?” När Anna Wikström och Roger Jansson gick ut från förhörsrummet var de rätt säkra på att de inte skulle behöva vänta särskilt länge. De utgick också från att det skulle komma ett erkännande ganska snart, att det var det advokaten just nu satt och förklarade där inne, att som bevisläget var så vann man ingenting på att vägra förklara sig. Så långt hade de gissat rätt. Anna Wikström hade visserligen överdrivit styrkan i bevisningen något när hon antytt att det redan gick att fastställa att mördarens kläder befunnit sig i flyktbilen. Men de var övertygade om att det var så, och att det dessutom fanns en god chans att senare fastställa den saken. Och advokaten, som inte spontant gett intryck av att vara något ljushuvud, kunde ändå inte bedöma vad som var verklig bevisning och gissad bevisning. Han måste ju ha förstått att det var rätt man som satt där inne. Men de hade ändå gissat fel på en överraskande punkt. För när de kom in till förhörsobjektet och hans advokat så hade det skett en dramatisk sinnesförändring där inne. Advokaten var samlat allvarlig, Johan Ludwig Runestrand föreföll förkrossad. ”Nå?” frågade Anna Wikström kort när hon slog på bandspelaren. ”Min klient har beslutat att erkänna dom gärningar som läggs honom till last”, började advokaten i en affärsmässig ton som om det inte var något särskilt betydelsefullt han meddelat. ”Men han åberopar sinnesförvirring av sådan allvarlig beskaffenhet att den är att jämställa med sinnessjukdom. Läkarintyg kommer att inkomma senare.”




06-07-17

16.19

Sida 417

”Jaha?” sa Anna Wikström förvånat. Hon såg ut som om hon kom av sig fullkomligt. ”Jomenvisst”, sa Roger Jansson nästan desperat medan han fortfarande försökte förstå innebörden i det han hade hört. ”Men den medicinska biten kommer senare, vårt jobb är ju till en början bara att fastställa dom olika händelseförloppen. Så om din klient är mer samarbetsvillig nu så kanske vi kan traggla igenom det och få det avklarat?” ”Naturligtvis, det möter inga hinder, ju fortare desto bättre”, sa advokaten nöjt. Anna Wikström fann snabbt sitt mer normala och mycket säkra jag och förhöret gick till en början glänsande, eftersom Johan Ludwig Runestrand nu var mer samarbetsvillig än i deras mest optimistiska prognoser. Till en början erkände han utan omsvep. Vapnet hade han köpt i USA för två år sen när han besökt Texas och sen hade han smugglat det hem i resväskan. Han hade betalat med ett American Expresskort så någonstans i gamla notor skulle man nog kunna fastställa den saken. Då, för några år sen, hade han varit i smöret och bland annat köpt Zorntavlor för fyrtiofem miljoner, och med tanke på stöld- och rånrisken hade han tyckt sig behöva ett bättre försvar hemma än hans gamla tjänstepistol som han disponerade i egenskap av reservofficer. Men sen hade han drabbats av en lång serie olyckor. För det första hade vissa banker fått för sig att de skulle ha tillbaks vissa lån. Det ena hade sen gett det andra. För efter konkurs och konfiskerade Zorntavlor hade frun tagit barnen och flyttat hem till sina föräldrar. Förresten hade hon tagit med sig en Zorntavla. I det här stadiet av berättelsen började Johan Ludwig Runestrand att försöka spela galen genom att stirra vilt och höja rösten. Han försökte skildra sina känslor inför det förhållandet att han, som var av god familj och dessutom officer, skulle sättas på bar backe därför att Sveriges ekonomi gick omkull därför att alla socialfall åt upp våra resurser och levde över våra tillgångar. Hade det inte varit för social-




06-07-17

16.19

Sida 418

fallen, och alla invandrare som drog väldiga summor, inte minst i socialbidrag och kostnader för att åka hem på semester hela familjer i chartrade plan till de länder där de påstods vara förföljda, så hade han, Johan Ludwig, fortfarande kunnat leva som en lycklig svensk. Sverige måste ta till jävligt hårda besparingar på sånt, utropade han och försökte rulla med ögonen. Om man beskattade all kreativitet då dödade man den, försäkrade mördaren. Sverige skulle utsättas för en fruktansvärd brain drain, som bestod däri att alla kreativa människor skulle sticka till marknaden, någon annanstans. Men om man kunde få slut på slöseriet så fanns det kanske en chans för gamla Svedala, om man till exempel kunde få invandrarna att minska i antal, helst sticka hela bunten. Att han, Johan Ludwig Runestrand, minskat antalet socialbidragsparasiter med två var således att se som en patriotisk gärning. Han hade enbart haft Sveriges bästa för sina ögon. Dessutom var det skadligt för den svenska folkstammen, för att inte tala om kvinnosynen, med för många såna där i landet. Anna Wikström passade på att avbryta den alltmer vältalige Johan Ludwig Runestrand strax efter att han talat om kvinnosyn. Först förde hon in samtalet på vissa andra mord av liknande karaktär. Men Johan Ludwig Runestrand försäkrade att det bara varit ett infall han fått efter att ha sett på TV hur det fanns en ny Laserman eller i vart fall någon ny som inte missade så förbannat när han skulle döda invandrare. Och därmed hade han känt sig kallad, införskaffat en laser, skjutit in den på familjens förra lantställe och sen agerat på ren inspiration. Det hade föresvävat honom att om flera skulle börja tänka som han så skulle det kunna bli fart på Sveriges ekonomi igen. Det där kurdiska bokkaféet var det enda säkra ställe han kände till, så han hade gått dit och klippt ett par av dem, utan att ha en aning om vilka de var. Men det spelade ju å andra sidan ingen roll, det blev två mindre hur som helst. Det var närmast med ett beklagande han avsvor sig ansvar för något annat liknande dåd. Hade inte polisen hittat honom så hade




06-07-17

16.19

Sida 419

han möjligen tänkt fortsätta så länge ammunitionen räckte, det var svårt att skaffa ny ammunition till vapnet om man inte hade licens. De prövade försiktigt med några datum som passade in med andra mord men det var inte mycket som Johan Ludwig Runestrand kunde prestera på rak arm som motbevisning. Utom på en punkt. Just vid den tidpunkt då en iransk Säpoangivare hade skjutits till döds i Linköping hade Johan Ludwig Runestrand bevisligen befunnit sig i Malmö i samband med att hans farbror begravdes. Ungefär här ingrep advokaten Renstierna i förhöret och påpekade att han inte var vilken advokat som helst. Han hade nämligen skött familjen Runestrands affärer i många år, under en intensiv period även Johan Ludwigs affärer, och han hade därför själv varit med på begravningen i Malmö. Vidare var det så att för styrkandet av Johan Ludwigs sinnesförvirring var det ju knappast till skada om fler immigranter hade tagits av daga. Det skulle snarast styrka den medicinska bevisningen. Men dessvärre kunde man inte ställa upp på fler avdagataganden av immigranter än det som skett utanför det så kallade kurdiska bokkaféet. De två kriminalinspektörerna avbröt därmed förhöret, såg till att mördaren leddes upp på häktet och hans korkade affärsjurist leddes ut andra vägen, även om de nog funderade över det rimliga i att båda borde komma till samma ställe. ”Affärsjurist, det förklarar saken”, suckade Anna Wikström generat när de blivit ensamma på Roger Janssons rum. ”Jag trodde jag skulle få kortslutning när advokatfjanten började yra om läkarintyg och sinnesförvirring som … hur lät det förr i världen?” ”Av sådan allvarlig beskaffenhet att den är att jämställa med sinnessjukdom”, fyllde Roger Jansson i. ”För tio år sen hade den jäveln förmodligen gått loss på det. Familjen hade mobiliserat två Rotarybröder som på medicinsk heder och affärsmässigt samvete skrivit på varsitt intyg. Sen hade han fått tre månader på nån hispa.” ”Så advokatstjärnan Renstierna har liksom inte följt med”, konstaterade Anna Wikström.




06-07-17

16.19

Sida 420

”Nä”, log Roger Jansson. ”Jag skulle vilja se den domstol som inte dömde det här äcklet till livstid. Schyssta mordmotiv han angav i sina förhör.” De kände ingen entusiasm. Det hade visserligen varit intressant att se en affärsjurist spela brottmålsadvokat. Men bortsett från underhållningsvärdet i det avsnittet så förändrades ingenting i sak. Att Johan Ludwig Runestrand var bunden till dubbelmordet i Stockholm visste de redan innan de började sitt förhör. Att han skulle erkänna det hade de förvisso gissat, dock inte kunnat föreställa sig på vilket sätt han skulle erkänna. Det var naturligtvis bra att de fått honom av banan de närmaste tolv åren. Men det där plötsliga lyftet i den stora utredningen hade inte kommit. Johan Ludwig skulle inte få något mer tillfälle att pröva sin obestridliga kunskap i att hantera pistol på nya svartskallar. Det var bra. Men det var också minimiförväntningen. Som saken nu stod föreföll det klart att det fanns någon annan eller några andra där ute som inte lät sig fångas efter några timmars polisarbete och som hade en väsentligt större förmåga än Johan Ludwig att ta andra människor av daga. Det här hade bara varit en parentes. I värsta fall skulle det komma mer av den varan, det var inte ovanligt att intressanta brott imiterades av olika virrpannor. Tio minuter senare satt de inne hos Willy Svensén och Rune Jansson och berättade kortfattat om det rent sakliga resultatet av förhören med Johan Ludwig Runestrand och något mer utförligt om den komiske affärsjuristen som trott sig kunna ordna en snabb dårhusexpedition för sin klient. Det senare förvånade de två äldre kollegerna, men inte det första. När Rune Jansson började redogöra för sina fynd uppe i Umeå stod det ju snabbt klart att man gjort sitt första genombrott i arbetet. Han hade två stora skisser för att underbygga sitt resonemang, en ritning över studentkorridoren på Pedagoggränd i Umeå och en förstorad karta som visade brottsplatsen i förhållande till det nattkvarter




06-07-17

16.19

Sida 421

som varit Säpochefens och hans fyra livvakters. Han hade begärt och fått namnen på de fyra livvakterna från Säpochefen och det skulle inte möta några formella hinder att höra dem upplysningsvis i den utsträckning som man ansåg sig behöva. Men innan man gick så långt borde ju sammanhanget tänkas igenom ganska grundligt, Säpokolleger var sannolikt inte lika lätta att förhöra som en viss virrpanna med affärsjurist. Alltså. Brottsplatsen låg ett par minuters snabb promenad från Pedagoggränd. Offren, som inte kände varandra, hade kommit frivilligt till platsen, de hade alltså lockats i fällan av någon som de båda, fortfarande oberoende av varandra, hade förtroende för. Att de skulle ha förtroende för någon på Säpo var rimligt, det var ju bara inom Säpo som det fanns kunskap om deras verksamhet som angivare. Och så var det det där med Livgardet, den särskilda elitgrupp inom skyddsvaktsenheten som Hamilton själv hade skapat. Bland annat genom att rekrytera värstingpoliser från terroristpolisen. Det var förutsättningarna för arbetet. All logik talade för att mördaren måste vara en eller flera av dem som befann sig på Pedagoggränd i Umeå vid tidpunkten för brottet. Inom gruppen fanns möjlighet att locka till sig offren och förmåga att utföra de två morden. Alltså. Vad borde utredas innan man gick in på förhör? Rune Jansson slog försiktigt ut med händerna i riktning mot sina två yngre kolleger för att få några förslag. ”Vem eller vilka bland livvakterna kan skjuta så där bra på över trehundra meter och vem eller vilka har ägnat sej åt karate eller dylikt?” föreslog Roger Jansson spontant. ”Umm”, nickade Willy Svensén, ”det är förstås 1 A. Men det finns ju en betydande risk att vi får mer än ett napp på en sån koll om den här livvaktsgruppen är vad den synes vara.” ”Deras militära bakgrund, anställningshandlingar, meriter, alla papper”, sa Roger Jansson som om han bara tänkte högt. ”Deras eventuella observationer under den kritiska tidpunkten”, sa




06-07-17

16.19

Sida 422

Anna Wikström med en suck. Hon såg alldeles tydligt ogillande ut och de andra i rummet hade ingen svårighet att gissa varför. Hon hade jobbat på Säpo. ”Ja, det måste ju vara den egentliga nyckeln”, sa Rune Jansson. ”Dom här gossarna arbetar på ett rullande vaktschema. Det betyder logiskt sett att vi inte ska behöva kalkylera med risken att alla fyra ingick i någon gemensam konspiration. Om en av dom är vår gärningsman, varför skulle dom andra skydda honom i så fall?” ”Dom har ju gjort det hittills”, kommenterade Anna Wikström surt. ”Det tror jag inte man kan säga”, sa Rune Jansson. ”Dom vet naturligtvis att dom var där. Dom betraktar det som en egendomlig tillfällighet, precis som ordningen på Umeå gjorde till en början. Men nu får dom snart veta att en av dom kanske är gärningsmannen vi söker.” ”Och då är det väl ändå magstarkt att tro att någon sorts kollegialitet får dom att skydda en kollega som kan vara bindgalen, i vart fall mördare”, fyllde Willy Svensén i tankegången. ”Så ligger det alltså till”, konstaterade Rune Jansson. ”Huvuduppgiften i förhör med dom här blir alltså att spräcka någons alibi. Någon av dom gick ut på natten, dom andra får först nu veta varför det kan vara så intressant.” ”Är inte det väl långsökt?” invände Anna Wikström. ”Såna här killar brukar ju se ganska seriöst på sin uppgift, om jag ska uttrycka mej försiktigt. Att någon av dom så att säga skulle ta bondpermis under natten, med dom andras vetskap, verkar inte särskilt sannolikt.” ”Nä, det förstås”, sa Willy Svensén med ett leende som han försökte dölja. ”Men om nu en av dom gick ut en stund för att få en nypa frisk luft? Bara en sån enkel sak, och dessutom inte var borta särskilt länge. Om någon skulle gå och kolla en vaktpost eller någon radio som krånglade? Det behöver ju inte precis vara någon sjömansmässigt romantisk förklaring som gjorde att en av dom avvek en stund, det kan ha varit något som föreföll som en skitsak.”




06-07-17

16.19

Sida 423

”Vi måste ju faktiskt utgå från att någon av dom gick ut, att någon av dom är vår man”, fyllde Rune Jansson i. ”För i den här delen av Skandinavien var dom antagligen dom enda som hade förmåga att utföra brottet. Dessutom fanns dom på platsen. Vi kan faktiskt inte bortse från det, poliser eller inte poliser.” ”Jo, allt du säger är snörrätt logiskt”, sa Anna Wikström uppgivet. ”Men du får hålla med om att det inte är särskilt lättsmält. Herregud, det här är ju Säpospåret. Vad händer när allmänheten får reda på det och privatspanarna invaderar oss?” ”Förhoppningsvis får allmänheten inte reda på det förrän vi har räknat ut vem av dom där som gick ut på natten”, sa Rune Jansson avmätt. ”Vi skvallrar inte, och dom här killarna på Säpo lär inte heller göra det. Men ni på förhörsenheten har faktiskt fått något rejält att bita i.” *** Säkerhetspolisens tillslag kom som en blixt från klar himmel. Man slog till på åtta olika ställen vid exakt samma tidpunkt och med mer än femtio man. Tre personer greps, därav en UD-tjänsteman och en tjänsteman på Industridepartementet. Samtidigt genomfördes husrannsakan på sju ställen, på de gripnas arbetsplats, och i deras hem och i ett par sommarstugor. Vem den tredje gripne var framstod under en stor del av dagen som gåtfullt. Sen visade det sig i den kortfattade presskommuniké som sändes ut från Säpoledningen att den tredje mannen var anställd på Säpo. Alla tre hade snabbt anhållits misstänkta för spioneri, alternativt grovt spioneri. De första tipsen till medierna kom från UD och Industridepartementet där kolleger till de just gripna började ringa redan medan Säpopersonalen var kvar och höll på att genomföra sina beslag. Några




06-07-17

16.19

Sida 424

minuter senare var det telefonkö hos Säpos talesman, en nyinrättad dygnetrunttjänst, men där blev det bara ”inga kommentarer, avvakta presskommuniké”. Presskommunikén, som distribuerades via TT, var både dramatisk och kortfattad, den kom vid fjortontiden på eftermiddagen, fyra timmar efter tillslagen. Där meddelades att tre personer gripits och anhållits som skäligen misstänkta för spioneri, alternativt grovt spioneri och att husrannsakan hade genomförts på ett flertal ställen och att man därvid funnit bindande bevis i form av viss teknisk utrustning med mera. De tre misstänkta var anställda vid Utrikesdepartementet, Industridepartementet och Säpo och de hade alla arbetat för samma främmande makt. En häktningsförhandling kunde förutses inom kort. För vidare frågor hänvisades till antingen chefsåklagare Jan Danielsson eller statsrådsberedningen. Det var allt. De två angivna källorna hade intet att säga, chefsåklagaren tog över huvud taget inte emot telefon och från statsrådsberedningen var beskedet kort och gott inga kommentarer tills vidare. På Dagens Eko fanns möjligen den enda redaktion i landet där man kom på tanken att gå runt statsrådsberedning och chefsåklagare för att ringa direkt till Säpochefen. Erik Ponti hade händerna fulla med Turkiet just då, det var första dagen i det kurdiska firandet av newruz, det kurdiska nyåret. Och Turkiet hade gått in över Iraks gräns med trettiofemtusen man för att, förmodligen utan framgång eftersom de annonserat sin ankomst i flera veckor, slutligen utplåna den kurdiska PKK-gerillan. I Istanbul pågick våldsamma sammanstötningar mellan alauiterna, en modernistisk riktning inom islam, och polis och militär. Det svenska fotbollslandslaget skulle dessutom spela en påstått viktig fotbollsmatch i Istanbul och följaktligen var det svensk vinkel på inbördeskriget i Turkiet och därmed intressantare än det skulle ha varit utan fotbollsmatch. Erik Ponti hade för länge sen upphört att känna indignation över




06-07-17

16.19

Sida 425

att den typen av extra krydda gjorde utrikesnyheter intressanta. Han hade förlikat sig med tanken att det var bättre att det fanns fotboll, svenska turister och annat som gjorde utrikesnyheter intressantare än om det inte funnits. Det kurdiska nyåret hade dessutom en särskild svensk laddning eftersom två kurder nyligen mördats i Stockholm och polisen mobiliserat extra för att ”undvika oroligheter”, det vill säga framkalla dem. Men det fanns inget att invända mot att han skulle ringa samtalet. Han gjorde det vid utrikesdesken i jouren med en telefon medan han satt med en annan lur mot örat i väntan på att komma fram till Ekots utsände i Istanbul. Han slog anknytningen direkt, fick som väntat den bekanta sekreterarrösten i örat och framförde något hafsigt en önskan från Dagens Eko att få ett samtal med Säpochefen närhelst det passade under dagen. Hon svarade förbindligt att generaldirektören kunde erbjuda en tid klockan 14.00 precis för Dagens Ekos utsände, men att det var den enda tid han kunde erbjuda eftersom han var mycket upptagen just nu. Erik Ponti tackade förbluffad för beskedet och la på luren samtidigt som Ekots Östeuropakorrespondent högt trumpetande meddelade att han nu visste allt utom hur det skulle gå i matchen. När han läst in sin glatt pessimistiska rapport där han förutsåg våldsamheter i samband med fotbollsmatchen passade han på att bjuda ner Erik Ponti till kalas i Wien, som han sa, eftersom han skulle fylla sextio år. Erik Ponti hade sina små invändningar mot att Staffan Heimerson alltid förutspådde krig och förskräcklighet, alltid i samma glada tonfall, just nu med en permanent kampanj om att det skulle bli krig i Kroatien. Men han avundades sin äldre kollegas obrutna entusiasm, förmågan att plötsligt låna en cykel och cykla tre mil in i djungeln om det var så att de tamilska tigrarna kanske fanns där. Och sen hitta dem, överleva, träffa ledaren och få en bra intervju och, möjligen viktigast av allt, få hem knäcket i tid. Vid femtioett års ålder, nio år kvar till den där sextioårsdagen, var




06-07-17

16.19

Sida 426

det Erik Pontis hemliga rädsla att han inte längre var lika bra som förr, att han hört allt förut, att vadhelst någon av de unga på redaktionen glatt meddelade som god idé så hade han gjort den förut; i värsta fall sa han det till och med. Men nu gällde det sakligt sett en enkel men viktig uppgift, att masa sig upp till Säpochefen klockan 14.00 och sträcka fram en mikrofon. Objektivt var det dagens viktigaste uppgift. Det var inget att resonera om, han kunde mycket väl släppa alla problem med kurdiskt nyår och Istanbul och till och med en tydligen viktig fotbollsmatch för att ta en bil upp till Kungsholmen i stället och utföra ett arbete som var lika barnsligt enkelt i ren praktik, vilken ung vikarie som helst skulle kunna göra det, som det var scoopladdat och prestigefyllt. Först nu slog det honom att Carl aldrig hade framträtt i TV sen han blev Säpochef. Det var inte heller troligt att han skulle ha någon kö av journalister utanför sin dörr klockan 14.00, då hade det varit enklare med presskonferens. Det var alltså fullt möjligt att han gjorde just som han gjort vid andra tillfällen, talade enbart med Dagens Eko för att sen låta alla andra medier citera ur den intervjun. Tre svenskar gripna för spioneri, ensamrätt på Säpochefen – det var ett scoop. I samma sekund som scoopfaktorn drabbade honom förstod han precis hur han skulle hantera problemet. Den nye chefen var tillfälligt bortrest på någon påstått ohyggligt viktig konferens för ledare, i Bryssel såvitt Erik Ponti visste. Intet ljud hade hörts från radiochefen som kunde antyda hur maktkampen skulle sluta på Ekot; Erik Ponti hade i vart fall inte kallats till rektor än. Chefen för allmänredaktionen hade klart visat att hon stod på Erik Pontis sida, hur mycket det sen var värt när det verkligen började blåsa. Själv var han jävig i frågan om egen sparkning. Den viktigaste rösten på Ekot var således inrikeschefen, Thomas Hempel. Det fanns alltså en mycket enkel lösning på problemet, ett verkligt Columbi ägg.




06-07-17

16.19

Sida 427

Han visste redan att den mest upphetsande inrikesnyheten denna dag, vid sidan av gripandet av tre svenska spioner, var att vänsterpartiet hade föreslagit en koalitionsregering mellan vänsterpartiet, sossarna och centern. Möjligen skulle man för de tyngre sändningarna också ägna sig åt frågan om polisen hade rätt att hursomhelst skjuta ihjäl förvirrade stråltanter på Möja; polisen hade olyckligtvis satt in några specialister från den så kallade terroriststyrkan och de hade raskt dödat den som skulle omhändertas. Med ett mycket välriktat skott i huvudet, som det föreföll. En dag när ingenting särskilt hade hänt var det ena en kul politisk krumelurnyhet som skulle reta en och annan. Och det andra, det slutgiltiga omhändertagandet på Möja, en rak indignationsgrej. Men det här var ingen vanlig dag, den här dagen och det kommande dygnet skulle domineras till den grad av spionsaken att kurdiskt nyår och till och med viktig fotbollsmatch flyttades långt ner i körschemat. Alltså. Det fanns en enkel lösning på samtliga problem. Han fick tag på Thomas Hempel utanför hans rum och skulle i vanliga fall ha sett på kollegan att han borde välja ett annat tillfälle för samtal, kollegan såg inte glad ut. ”Hej”, sa han så otvunget han förmådde, ”det är en grej jag måste snacka med dej om.” ”Det är lite stressigt just nu”, sa Thomas Hempel undvikande och reglerade motvilligt sin hörapparat. ”Vi vet inte ett dugg om det där med spionerna och …” ”Just det!” avbröt Erik Ponti glatt. ”Det var just det jag tänkte tala om!” Han hade talat onödigt högt, såg han på kollegans irriterade min när de gick in på hans rum. ”Säpochefen erbjuder en exklusiv intervju klockan 14.00, jag vore tacksam om du kunde ta det, jag sitter lite tjockt med en massa Istanbul just nu”, sa Erik Ponti forcerat otvunget när de hade satt sig. ”Det var ju verkligen mycket intressant, vad tänker han säga, vet




06-07-17

16.19

Sida 428

du det?” frågade inrikeschefen påtagligt uppiggad. ”Nej, det vet jag inte, men jag vet att vi inte kan skicka dit något blåbär, han har en förmåga att svara jävligt rakt på frågor. Men han ger dej ingen vägledning om vad du ska fråga”, sa Erik Ponti och såg sig om efter en papperskorg där han kunde lägga ut sin prilla. Det fanns ingen. ”Har du en aning om vad han vill säga?” frågade inrikeschefen intresserat. ”Vi vet följande”, sa Erik Ponti och slog ut med händerna i en gest som alla på redaktionen uppfattade som mycket italiensk. ”Två departementskillar och en till har gripits som spioner i morse, det har varit ett jättelikt tillslag. Dom är anhållna. Alla säger no comments, Säpochefen erbjuder just oss en exklusiv intervju.” ”Varför just oss?” frågade Thomas Hempel förbryllad men med en stigande iver som syntes mycket väl. ”Därför att han ogillar TV, skulle jag tro, därför att han ofta har kört med att ge bara oss en utförlig intervju och sen skita i alla andra, ja du vet.” ”Det är ju i så fall ett gyllene tillfälle”, konstaterade inrikeschefen. ”Just det”, sa Erik Ponti. ”Man ställer raka frågor till honom? Och så frågar man tills man blir utkörd?” ”Ungefär.” ”Han gör inte som våra kära vänner politikerna, att man frågar vad klockan är och så svarar han bara just det han tänkte säga och håller käften om allt annat?” ”Nej just det, han svarar på det du frågar, inget annat.” ”Märkligt”, sa inrikeschefen. ”Sa du klockan 14.00?” ”Ja. Och vad du gör, kom inte försent. Jag är jävligt tacksam för att du kunde hjälpa mej ur den här knipan.” ”Alls ingen orsak”, sa inrikeschefen med ett försiktigt leende. Erik Ponti gick ut därifrån, mycket nöjd. Och inrikeschefen satt kvar en stund, mycket nöjd, utan att röra sig. Sen tog han fram ett




06-07-17

16.19

Sida 429

anteckningsblock och började skissa på sina frågor. Erik Ponti kände stor förväntan och arbetslust resten av eftermiddagen. Han tog en hastig sväng förbi chefen för allmänredaktionen, som också hon satt och slet med någon ingång till Säpomusslan, och berättade att Thomas redan var på väg, att man skulle greja hela det där problemet med en förmodligen helt exklusiv intervju med Säpochefen som han själv, medgav han blygsamt, haft turen att kunna fixa. Det blev en exklusiv intervju. För precis som Erik Ponti anat hade Carl ingen som helst lust att framträda i TV; han hade dålig erfarenhet av TV och betraktade TV som ett medium som förföljde människor ungefär som skvallertidningar, i deras svåraste stunder. Men han blev förvånad när Dagens Eko anmälde sig, på sekunden 14.00 via hans sekreterare, och det visade sig att det inte var Erik Ponti som kom utan en person som han kände igen först på den något snuviga rösten. Men han höll förstås färgen, bad Thomas Hempel sitta ner i soffgruppen varhelst det var ljudmässigt okej och sen bara ställa sina frågor. Han sa något om att han inte ville vara oartig, men att han förutsatte att man kunde hoppa över kaffe och andra ritualer. Det tycktes passa den oväntade reportern utmärkt, han var klar på tjugo sekunder och såg bara frågande på Carl för att få klartecken till att man kunde börja. Carl nickade överdrivet tydligt och harklade sig. ”Vilka personer är det ni har gripit som spionerimisstänkta i dag?” löd första frågan. ”Det är tre svenska medborgare, deras identitet är tills vidare hemlig. Men en var som vi redan meddelat anställd på Utrikesdepartementet, en var anställd på Industridepartementet och den tredje, kan jag nu meddela, var anställd här hos oss på säkerhetspolisen.” ”Och alla tre är misstänkta för spioneri, det betyder att dom har arbetat illegalt för främmande makt?” frågade Ekoreportern efter en kort tvekan som han ändå kunde klippa bort; han hade redan fått sin första stora nyhet men måste disciplinera sig för att ta saker och ting i sin rätta ordning.




06-07-17

16.19

Sida 430

”Ja, det stämmer”, sa Carl, ”alla tre är nu anhållna för spioneri, alternativt grovt spioneri.” ”Hur upplever du det som Säpochef att behöva gripa en av dina egna anställda som spion för främmande makt?” frågade Thomas Hempel lugnt vidare, nu när han hade hunnit samla sig till den första hårda frågan som betydde rak nyhet. ”Precis som du eller vem som helst av oss föreställer sej”, svarade Carl. ”Det är naturligtvis alltid sorgligt när folk i vårt land säljer sej till främmande makt. Det är extra sorgligt om en av dom har till uppgift att bekämpa spioneri men blir spion.” ”För vilket land spionerade dom gripna?” ”Det är jag förhindrad att säga.” ”Har ni begärt några diplomater utvisade?” ”Ja, tre stycken.” ”Är du förhindrad att säga från vilket land?” ”Nej, märkligt nog inte.” ”Va?” sa Thomas Hempel häpet och noterade genast tidskoden där han skulle klippa i bandet. ”Förlåt, jag tar om. Från vilket land kommer dom diplomater som ska begäras utvisade?” ”Det kommer möjligen att framgå av följande namn”, började Carl lätt ironiskt, ”det är tre ambassadtjänstemän. Förstesekreterare Jurij Andrejevitj Timofejev, andresekreterare Aleksander Konstantinovitj Sjistjev och andresekreterare Ilja Jevgenevitj Repin.” ”Det låter som ryska namn?” frågade reportern mekaniskt. ”Det låter som ryska namn för mej också”, konstaterade Carl. ”Hur säkra är ni på att … att dom ni gripit verkligen är skyldiga?” frågade reportern vidare; han letade just nu efter den smarta frågan eftersom Hamilton verkligen med råge överträffat tipset om att svara rakt och kort på vad som helst. ”Vi har funnit avancerad spionutrustning, vi har säkra indikationer på att två av dom tre tidigare arbetat för främmande makt, vi har lyckats följa alla tre till sin control officer, som det heter på engelska, vi har inget riktigt bra ord på svenska. Handledare, skulle man kunna säga.”




06-07-17

16.19

Sida 431

”Vilken var den främmande makten som två av dom tre tidigare arbetade för?” ”Östtyskland.” ”Hur vet ni det?” ”I samband med Östtysklands kollaps kom en hel del information över till oss på västsidan. Det var inte det intressanta, det intressanta var om någon annan skulle överta agenterna. Vilket skedde i dessa två fall.” ”Känner ni till fler före detta östtyska agenter?” ”Svar ja.” ”Varför tar ni inte dom också?” ”Det beror på flera saker. En aspekt är tidsaspekten. En hel del agenter värvades av Östtyskland på sexti- och sjuttitalet, det betyder att preskriptionsgränserna är på väg att passeras. En annan sak är att Östtyskland inte längre existerar och det krånglar också till det, mer än man skulle kunna tro. Sen finns det därutöver skäl som jag inte kan redovisa.” ”Är det en tillfällighet att dom här gripandena kommer just nu, när du har blivit Säpochef?” frågade Thomas Hempel lätt inställsamt i tron att intervjun var över. ”Svar nej”, sa Carl stramt. ”Vill du utveckla det, vad är skillnaden, är det din egen erfarenhet som underrättelseman?” frågade Thomas Hempel med viss tvekan om vilket ord han skulle välja för spion; i ryggmärgen kände han att våra egna aldrig kan vara spioner. ”Det skulle man kunna tro”, sa Carl. ”Men så är det inte. Det är en förändring av policy. Från och med nu tänker den svenska säkerhetspolisen ta främmande makts spioner.” ”Varför denna förändring?” frågade Thomas Hempel förbryllad; frågan hade kommit utan eftertanke, han började grubbla först när han ställt den. ”Vi har gjort vissa omprioriteringar, det är i dag det kurdiska nyårets första dag, en dag då jag hoppas vi inte ska gripa kurdiska barn




06-07-17

16.19

Sida 432

utan ryska spioner i stället”, sa Carl och reste sig plötsligt upp. Thomas Hempel hade inga invändningar mot det, inga fler frågor att ställa. Intervjun skulle redan i sitt nuvarande skick utgöra tyngdpunkten i dagens viktiga sändningar vid eftermiddagstid och fortfarande dominera nästa morgons sändningstillfällen, dessutom det kommande dygnets så kallade pipnyheter, det allmänsnatter som skulle avbryta rockmusiken i P 3 en gång i halvtimmen och över huvud taget dominera allt annat i nyhetssammanhang såvida inte en idrottsman av betydelse bröt foten i Turkiet. Först nere i hissen insåg han att Hamilton hade tagit ett enda eget initiativ, svarat på en enda fråga som inte var ställd, och dessutom på ett effektfullt sätt valt att sätta punkt just där: Säpo hade slagit till vid det kurdiska nyåret. Med Hamiltons betoning av det så blev det ju en ironisk kommentar till alla tidigare Säporegimer. Dessutom ett mycket betydelseladdat slut på intervjun. Han kände sig plötsligt lätt euforisk, det här var antagligen den bästa, i vart fall en av de bästa intervjuer han hade gjort på mycket länge. Och den intervjun hade Erik Ponti släppt ifrån sig för att han hade mycket att göra med någon turkisk fotbollsmatch eller vad det var? Carl satt kvar en stund i sin läderfåtölj och försökte repetera i minnet. Sen gick han tillbaks till sitt skrivbord och slog upp en svart läderpärm som täckte hans anteckningar och prickade av på sin lista. Det fanns ett par tre tänkbara frågor ytterligare som han hade kunnat svara på. Men det som skett var mer än godkänt. Medierna var ett starkt vapen i politiken, däri hade Erik Ponti onekligen rätt. Och nu hade han just hällt lite bensin på mediabrasan och för politikerna fanns då inget annat val än att med hurrarop ansluta sig och försöka ta på sig så stor del av äran som möjligt. Nu var det serverat, skålat och hälsat statsministern välkommen. Nu kunde han själv diskret dra sig undan ett tag. Men statsministern och Lars Kjellsson hade inte blivit glada när han kom upp denna morgon till Rosenbad på ett möte som var över-




06-07-17

16.19

Sida 433

enskommet för mer än tio dagar sen. De var minst sagt kritiska till att de bara fick information en timme i förväg; klockan var 09.01 när han berättade att tillslagen skulle ske om femtionio minuter precis. De hade varit mitt uppe i en diskussion om något helt annat när han kom in. Såvitt han förstod hade det att göra med någon nytillsatt grupp av blandade kändisar och feminister som skulle utreda massmediamakten med kritisk udd mot familjen Bonnier och mediamogulen Stenbeck. Vari problemet bestod hann Carl inte uppfatta, möjligen var det något om att det behövts fler kändisar. Men när han då kort talade om att tre spioner skulle gripas med det troliga resultatet att tre relativt nyanlända ryska underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel skulle komma att bli begärda utvisade verkade det först som om de två politikerna helt enkelt inte förstod vad han sa. Han fick ta om det en gång till. Statsministerns första reaktion var någon sorts uppgiven besvikelse och han muttrade att han ”betvivlade det var nödvändigt att hålla på med sånt där”. Carl antog att den reaktionen hängde samman med en teori om att inte i onödan störa diplomatiska relationer med något som enligt formeln kallades ”obsoleta spionhistorier” och syftade på det östeuropeiska sammanbrottet efter 1991. Det enda land i EU som bet sig fast i den kunskap som kom ur alla östtyska arkiv var lustigt nog Tyskland där hämnden svepte över liten som stor spion. På de flesta andra håll hade man funnit det mest praktiskt att begrava sina inhemska spioner i arkiven och inte låtsas om dem. Åtminstone var det så Carl gissade att statsministern associerat med sin första misslynta reaktion. Därför påpekade han fort att det naturligtvis var en helt annan sak om gamla agenter reaktiverades av det nya Ryssland, i det avseendet måste det väl ändå vara en klok politik att stämma i bäcken? Och de nu gripna var i vart fall inga ”obsoleta” figurer från sjuttiotalet, de var aktiva i det ögonblick de skulle gripas nu på morgonen. Lars Kjellsson löste upp knutarna i samtalet genom att be Carl redogöra för spaningsarbetet och en del andra teknikaliteter, och när




06-07-17

16.19

Sida 434

det var klart tillät sig Carl att påpeka att de faktiskt formulerat en ny strategi för säkerhetspolisen redan under sina första samtal i ämnet. Meningen var ju att Säpo skulle sluta jaga immigranter och flytta över verksamheten på spioner. Det här var ett konkret resultat av den policyförändringen, skillnaden mellan en borgerlig och en socialdemokratisk regim så att säga. Statsministern svalde motvilligt, och inte utan misstänksamhet, det sista betet. Men vad han än tyckte så var det ju ändå det han skulle gå ut och säga när han själv skulle kommentera spionaffären. Någon handlingsfrihet hade han inte, spionerna skulle snart gripas och han kunde inte gärna förbjuda den saken. Men varken statsministern eller Lars Kjellsson var särskilt muntra när Carl gick och han fick en sista sur åthutning om att hålla dem informerade om varje nytt skede i affären under resten av dagen. Det hade han också gjort och nu skulle dagen sammanfattas på ett kort ledningsgruppsmöte med adjungerande föredraganden från förhörs- och analysgruppen. Enligt preliminära rapporter skulle det bli angenäma nyheter. Det var tjugo sekunder kvar till mötet och han hörde hur de stod och trampade utanför dörren, log svagt åt sin amiralsteater, ställde sig upp, rättade till sina kläder, slöt ögonen och koncentrerade sig på rollen som Svarte Amiralen. Sen gick han bort mot dörren, såg på klockans sekundvisare och öppnade exakt i rätt ögonblick så att han överraskade en av sina polisöverintendenter med handen höjd för att knacka. ”Utmärkt att ni kommer i tid, det uppskattar jag, mina herrar”, sa Carl med teatermasken redan fastkletad i ansiktet. ”Varsågoda och kom in och ta plats.” Föredragningarna gick mycket snabbt, eftersom de två föredragande kommissarierna alldeles säkert hade blivit varnade för att dra ut på sina redogörelser i onödan. Analysgruppens resultat var inte riktigt så bra som Carl hade hoppats. Hos två av de gripna, kommissarien på den egna industriskyddsgruppen och killen på Industridepartementet, hade man gjort




06-07-17

16.19

Sida 435

avgörande fynd i form av dokument, exponerad och oexponerad spionfilm och kartor med markeringar som kunde härledas till mötesplatser där man fotograferat de misstänkta under spaningsarbetet och en del annat som gjorde bevisläget tillfredsställande. Hos UD-mannen hade man bara funnit dokument som han nog knappast borde låna hem, men ingen teknisk utrustning för att kopiera eller fotografera dem. Den preliminära genomgången av de misstänktas bankkonton hade inte gett något som man direkt kunde sätta fingret på. Förhörsgruppens resultat var mot den bakgrunden något överraskande. De hade alla tre gjort vissa medgivanden. Men bara en av de misstänkta hade hittills erkänt fullt ut och det var UD-mannen, som tydligen var den mjukaste av de tre, en lite apart, feminin typ. Den före detta kollegan, eller vad man skulle kalla honom, hade börjat trassla med att han sysslade med en hemlig operation som syftade till att provocera fram avslöjanden av vissa ryska spionofficerare. Sammanfattningsvis kunde man väl säga om det att han helt enkelt snackade för mycket. När föredragningarna i sakläget var klara bad Carl om synpunkter på ett konkret problem. Skulle det vara en bra idé att erbjuda de tre strafflindring mot samarbete? Skulle man kunna övertyga de misstänkta på den punkten och var det för övrigt en laglig metod? Hans chefsjurist gav sig in i en invecklad beskrivning av den så kallade kronvittnesprincipen som normalt inte tillämpades i Sverige, eftersom det inte fanns något lagligt stöd för sådana metoder. Men det torde ju vara allom bekant att det var en minst sagt vanlig metod i svenskt polisiärt arbete, att man tutade i misstänkta förbrytare att de på något sätt skulle tjäna på att samarbeta, vilket de i regel inte alls gjorde. Emellertid fanns det vissa möjligheter att gå runt det lagliga hindret just när det gällde brott mot rikets säkerhet. Det enklaste exemplet vore här den före detta kollegan, den just nu enda adekvata beteckningen på mannen i fråga. Med honom hade man i princip kunnat förfara




06-07-17

16.19

Sida 436

på två sätt. Man hade kunnat gå in till honom och lägga korten på bordet och sen genast erbjuda immunitet mot fullt erkännande och samarbete. Den vägen vore framkomlig efter beslut av Säpochefen, som ju kunde bestämma att det inte skulle bli någon förundersökning. Huruvida detta var en lucka i lagen eller ej kunde säkert diskuteras, men landets lagstiftande församling, riksdagen, var knappast specialiserad eller ens särskilt intresserad av sådant finlir i lagstiftningen. Nu när alla tre var anhållna var läget lite knepigare, eftersom man hade beslut från chefsåklagare Jan Danielsson att ta hänsyn till. Vad som krävdes, på ren svenska, var helt enkelt att Säpochefen och chefsåklagaren gjorde upp i enrum om saken. Carl föreslog att förhörsgruppen skulle pröva förslaget på alla tre misstänkta eftersom det ju inte spelade någon roll för rikets säkerhet om de fick sex års fängelse eller tolv års fängelse, men säkert spelade viss roll för dem själva. Att lyfta dem av banan var visserligen viktigt, men det var lika viktigt att skaffa sig en så fullständig bild som möjligt av ryssarnas nya arbetsmetoder. Någon däremot? Ingen yttrade ett knäpp, således var ingen däremot, åtminstone inte tillräckligt emot för att säga det till Svarte Amiralen just nu. Carl avslutade snabbt mötet och ringde upp Lars Kjellsson och meddelade korthugget att han inte kunde se några hinder på vägen häktning, rättegång och fällande dom. Sen fanns det några praktiska frågor som gällde att förhandla straffets längd mot fullständiga erkännanden och så vidare, men det var väl knappast vad landets ledning behövde ta ställning till just i dag? Som sagt, tre gripna och tre fällande domar var dagens skörd. Lars Kjellsson lät varken förvånad eller särskilt nöjd och avslutade snabbt samtalet. Statsministern förväntades börja uttala sig i kvällens TV-nyheter, och nu var det bara att hoppa upp på den vagn som Carl anvisat: det var den nya regeringens förtjänst att spionerna kunnat gripas och så vidare. Carl tog fort upp luren på nytt, ringde skyddsvaktsenheten och




06-07-17

16.19

Sida 437

meddelade att han hade för avsikt att åka hem om tjugo minuter i sin egen bil och frågade om det var tillräcklig tidsmarginal för deras förberedelser. Det var det inte, lät det som på det nervösa sätt som rösten i andra änden försäkrade att det naturligtvis skulle gå att ordna. Carl ändrade sig till en halvtimme. Sen hämtade han en mapp i sitt kassaskåp som handlade om vissa Säpoagenter under avveckling, glömde allt annat och memorerade detalj efter detalj och gjorde en del anteckningar för hand under tiden. När en halvtimme hade gått låste han på nytt in materialet i sitt kassaskåp och gick bort till papperstuggaren och körde in sina handskrivna anteckningar. Han kände sig ren inombords när han i laglydig hastighet körde hem mot Stenhamra. Det var bara så han kunde beskriva det, ren. I en annan tid, med Tessie och Ian Carlos väntande hemma, skulle han kanske ha känt sig på mycket gott humör, eller rentav lycklig; ord som inte längre hörde hemma i hans språk. Nöjd med ett lyckat dagsverke var han i alla fall. En av de två stora förändringar han satt sig i sinnet att genomföra som Säpochef hade i alla fall manifesterat sig tydligt för alla som saken angick, för skattebetalarna, ryssarna och den svenska regeringen. I den ordningen. Det ena stora projektet höll på att ta slutgiltig form, det andra var på gång och sen var allt över. Det var en mycket ren känsla. När han kom hem till det tomma huset var det fortfarande ljust ute, så han fick hitta sysselsättning i några timmar och ägnade sig åt att städa, åtminstone kallade han det för att städa. Han ringde några samtal till banken i San Diego och till Luxemburg och till sin advokat i Stockholm som skulle förvalta vissa stiftelsepengar och sköta en del andra uppdrag. Sen brände han de sista resterna av deras kläder tillsammans med en del egna kläder som var så starkt förknippade med dem i minnet att han aldrig skulle kunna ha dem på sig. När han gick över sin egen garderob föll blicken på ett par hyllor




06-07-17

16.19

Sida 438

där det låg små läderetuier i olika färger. Han slet irriterat med sig hela packen ner i köket och tog fram soppåsen, som luktade as eftersom han inte varit hemma på flera dagar. Han skakade ut medaljerna på golvet, eftersom etuierna var brännbara sopor och borde gå åt annat håll. Den klirrande växande högen av ordnar bredvid den stinkande soppåsen fyllde honom med äckel över sig själv, över människans förmåga att fästa vikt vid dekorationer, över den moral som sa att vad en stark man gör alltid är mer rätt än vad en svag man gör, över den offentliga moral som ständigt sa sig vara emot våldet, höll fina tal i ämnet, organiserade Djursholmsfruarnas Folkfront För Människor Mot Våld. Och samtidigt belönade sina bästa mördare med glaspärlor och utbildade sina söner att på mycket stort allvar lära sig att döda. Han tog upp en grabbnäve med ordnar och slängde dem i soppåsen bland torkade teblad, sura mjölkförpackningar, resterna av någon sås, äppelskrottar, yoghurtburkar i plast och solkiga plasttallrikar från Findus engångsmåltider. Han tog soppåsen i kanterna och skakade den lite för att få bättre plats och slogs av det komiska ljudet av metalliskt klirr blandat med sopor. Han såg ner i röran och synintrycket förstärkte hans komiska associationer. Plötsligt ändrade han sig. Det var som en reflex från barndomens uppfostran, den moral som sa att det var oanständigt att inte äta upp maten därför att det fanns barn i Afrika som svalt, att det var brackigt att slösa, att man inte skulle förhäva sig med pengar; hans mormor hade samlat snörstumparna från paketen på julafton, virat dem samman i små nystan och förvarat dem i det rymliga slottsskafferiet där man inte vågade röra dem och slänga dem förrän hon var död. Det fanns något bättre, mer komiskt, att göra med detta fåfängans fyrverkeri. Han tog upp ordnarna och spolade småleende av dem under kranen en efter en, torkade dem med en rutig kökshandduk i linne och la tillbaks dem i sina etuier, bar upp dem på skrivbordet och slog upp ett telefonnummer i London i sin telefonbok.




06-07-17

16.19

Sida 439

Sen insåg han att klockan var över sju i London just nu och att den sista städdetaljen fick anstå till nästa morgon. Han gick ut på baksidan av huset och promenerade sakta ner mot båthuset, slog dörrkoden och steg in. Isen låg fortfarande där ute, grådaskig och osäker, men den tomma bassängen nere i båthuset var isfri, roddbåten hängde upphissad mot taket. Han kände sig fortfarande ren inombords när han plockade fram utrustningen i de bastanta stålskåpen, klädde sig långsamt medan tankarna tömdes, liksom försvann, och kollade sen automatiskt igenom den tekniska checklistan medan han drog på sig utrustningen. Med simfenorna i handen steg han ner i den lilla artificiella bassängen, satte sig ner i det kalla vattnet, lät sig sjunka och kröp ihop i fosterställning så att den sista luften pressades ur dräkten. Sen tog han ut kompassriktning och simmade med lugna jämna tag in i mörkret under isen. *** Tony Fernandez hade hittats i bagageluckan på sin egen bil mitt inne i Marbella, tre kilometer från sin nyinredda vita villa. Att han var död var inte det mest uppseendeväckande för de spanska poliserna, de hade anat vad de skulle finna redan när de körde in sina forceringsverktyg under bakluckan eftersom stanken var svår att uthärda. Det mest uppseendeväckande första intrycket var att han hade sina egna könsdelar i munnen. Det var en mycket speciell latinsk signal, straffet för den som snackat för mycket, som för tankarna antingen till Sydamerika eller till Sicilien. Hans svenska kvinna bröt snabbt samman när hon hördes eftersom varken poliserna eller jouråklagaren kunde finna något självklart lagligt stöd för att hon nu skulle få överta hans pengar. Hon hade då hänvisat till den svenska sambolagen, som hon kallade det även på spanska; eftersom sambo på spanska snarast var ett skällsord för neger så var den juridiska innebörden i hennes anspråk mycket grumlig.




06-07-17

16.19

Sida 440

Det var då hon förklarade att Tony Fernandez var svensk och egentligen hette Pontus Tardell. Varför svensk sambolag borde gälla. När efterlysningen gick ut på Interpol-nätet blev det blixtsnabbt napp eftersom Pontus Tardell stod på listan över de tio mest eftersökta förbrytarna i Europa. Han var misstänkt för mordet på en svensk kvinna – lustigt med tanke på hennes förnamn, Teresia Maria Corazón Hamilton – och hennes minderårige son Ian Carlos. Pontus Tardells fästmö, som den spanska polisen till slut valde att översätta sambo, arresterades omgående och delgavs misstanke om en lång serie brott som föreföll henne juridiskt främmande även om hon nog förstod vad det gick ut på. Hon hade befunnit sig på flykt undan lagen tillsammans med en efterlyst förbrytare, hon hade disponerat pengar som åtkommits genom brott, hon hade uppgivit avsiktligt vilseledande uppgifter för immigrationspolisen, hon kunde eventuellt vara skyldig till delaktighet i mord i sitt hemland, eventuellt också undanröjande av sin ”sambo” eftersom hon tydligen föreställt sig att hon skulle få disponera hans pengar. På det lokala kontoret av den franska banken Crédit Lyonnais hade Fernandez alias Tardell ett konto som innehöll mer än femtio miljoner pesetas. Lisa-Stina Fjärdemo fick tillbringa fem dagar i en poliscell, som gott och väl motsvarade hennes värsta fördomar om spansk standard, innan nedresta svenska poliser fick träffa henne. De fann henne mycket samarbetsvillig sedan de förklarat att de brott som hon misstänktes för i Spanien kunde ge uppemot tjugo års fängelse och det brott som hon misstänktes för i Sverige, främjande av flykt och häleri, kunde ge henne högst två år. Hon gick snabbt med på att bli utlämnad till Sverige och flögs hem samma dag tillsammans med de två svenska polismännen. Omedelbart vid ankomsten till Arlanda anhölls hon så att den fortsatta transporten kunde gå direkt till Kronobergshäktet på Kungsholmen. Hennes ”sambo” skulle komma några dagar senare i zinkkista.




06-07-17

16.19

Sida 441

Hon var ett utomordentligt samarbetsvilligt förhörsobjekt. Det berodde inte enbart på att hon var rejält uppskrämd av det som hade hänt och de hotelser hon fått från spansk polis innan hon återbördades till fosterlandet. Hon hade varit inihelvete uttråkad av livet i Marbella. Till en början hade allt verkat som ett skämt. Hennes kille, ja då var han egentligen inte hennes kille men nån som hon träffade då och då och tog sig ett nummer med, hade börjat tjata om att han hade en jättegrej på gång och skulle tjäna en miljon dollar. Och när han hade gjort det så skulle de två sticka till nåt jävla häftigt plejs nånstans och ägna sig åt rajtantajtan hur länge och hur mycket som helst. Problemet var att när han hade gjort sitt klipp så måste han nämligen sticka på direkten. Hon hade inte tagit det så allvarligt; det fanns gott om speedade dörrvakter i hennes bekantskapskrets och rätt många av dem brukade sitta och jiddra om nån häftig dessäng som skulle göra dem så inihelvete rika, så gick tugget. I alla fall så hade han kommit en dag och sagt att i morgon smällde det, och visat henne två flygbiljetter, i deras namn, och bett henne möta honom vid flygbussarnas hållplats mitt emot Scandic Hotell och ta pass och sånt med sig. Hon hade åkt dit nästan som på kul, men så hade han i alla fall kommit i en taxi och verkat jävligt skärrad fast han försökte spela cool; i alla fall så hade han slagit upp en dokumentportfölj för henne i taxins baksäte, bara glipat lite på den, och sagt att det hon såg var en miljon dollar i sedlar. Och sen hade de alltså bara dragit, först till Paris och sen till nåt jävla ställe i Tyskland och sen till Marbella. Det hade ju varit klart häftigt i början. Hon kunde för fan peka på vad som helst och få det, och de köpte en grön jagga och stor vit barre efter en vecka på hotell. De första nätterna hade de bara en stor säng och en stereoanläggning där, men sen gick ju allt att fixa för säga vad man vill, nåt fel på servicen i Marbella var det inte om man hade gott om deg. Det hade varit rätt ball i två, tre veckor. Men sen när hon hade bör-




06-07-17

16.19

Sida 442

jat snacka om att det fanns en framtid och lite så där så hade han blivit rätt tvär och menat på att de aldrig kunde sticka tillbaks till Sverige. Och till slut när han varit jävligt påtänd hade han jiddrat nåt om att han var lika jävla lyst som Palmemördaren och hon hade först trott att det bara var nåt jävla fyllesnack. De hade varit ute varje kväll och han hade strött pengar omkring sig och de hade alltid blivit jävligt fulla. Problemet var att han snackade så förbannat. En kväll hade det kommit några typer och bara slagit sig ner hos dem, som om de ägde stället, och sagt att nu jävlar var det dags att skärpa sig, annars skulle det sluta illa. Det var i alla fall så hon hade fattat det. Sen på kvällen hade han sagt att han var maffiamördare, en extra viktig torped som de bara kunde använda för de riktigt häftiga jobben. Det var så han hade fått sin miljon, han hade fixat ett jävligt viktigt kontrakt på sån snubbe i Sverige som maffian var sur på. Själv hade hon inte en jävla aning om vad hon skulle tro. Ungefär så. Ungefär allt detta hann den misstänkta kosmetologen Lisa-Stina Fjärdemo haspla ur sig redan under sitt första förhör med två häpet avvaktande poliser på Stockholms våldsrotel. För de två förhörande poliserna var sammanhanget kristallklart, Tardell var den ABAB-vakt som var misstänkt för mordet på fru Hamilton och Hamiltons minderårige son. Och om det här var ett skickligt sätt att snacka sig ur en brottsmisstanke så var unga fröken Lisa-Stina värdig en Oscar, förutom att hennes juridiska insikter måste ligga på chefsåklagarnivå. Det bedömde man inte som sannolikt. Hon var en blåst brud som först i efterhand hade förstått att hennes dörrvakt hade mördat och inte ens nu i förhörsögonblicket förstod vem han hade mördat; hon hade väl inte läst tidningar sen Arlanda, och frågan var vad hon skulle kunnat tillgodogöra sig i den press som salufördes i södra Spanien. Slutsatsen kunde bara bli en. Hon begrep inte vad hon varit med om. Det bandade förhöret med henne skulle få hennes advokat, om nån




06-07-17

16.19

Sida 443

sån ens skulle behövas sen åklagaren tagit del av förhöret, att dansa steppdans. Hon var vit som snö, eftersom hon var så enastående dum. Innan de avslutade förhöret frågade de henne om hon visste vem Hamilton var, och det hade hon efter kort tvekan gått med på. Sen frågade de om hon visste att Hamiltons fru och minderårige son hade sprängts till döds i en bilbomb. Då spärrade hon upp ögonen och sa gud va hemskt. De skickade upp henne till häktet, önskade henne en god natt och tröstade henne med att hon hade goda utsikter att bli försatt på fri fot. Sen gick de ner till sin chef för att meddela att fallet var uppklarat, mördaren Tardell hade återfunnits död, hans blåsta brud satt i cell och började väl först nu begripa vem hennes dörrvakt mördat. Polisen, låt vara den spanska polisen, och låt vara med betydande hjälp av den maffia från Sicilien som tydligt och klassiskt stilrent hade visat att Tardell snackade för mycket, hade klarat upp mordet på fru Hamilton och hennes och Säpochefens son. Fallet var alltså löst. Deras chef Jan Köge blev mycket uppiggad av beskedet och lät genast ställa i ordning en del pressmeddelanden om hur man till slut löst fallet; kortfattade pressmeddelanden som dock innehöll det väsentliga, att fallet var löst och den misstänkte, visserligen död, var på väg hem till Sverige. Det blev mycket stora rubriker. För kommissarie Wallander vid Ystadspolisen fanns det en betydelsefull detalj i det som tidningarna skrev om det uppklarade mordet. Det var själva prislappen på mordet. En ung vakt, lika proppad med anabola steroider som föreställningar om hur det är rätt att de starka ska bli rika, får en väska förevisad med en miljon dollar i hundradollarssedlar, tiotusen hundradollarssedlar i små snygga packar i en fet portfölj i läder. Wallander föreställde sig genast att det var så det måste ha gått till, den tilltänkte mördaren måste ha fått se portföljen. Den som kunde hjälpa den sicilianska maffian till ett mord på




06-07-17

16.19

Sida 444

någon av Hamiltons nära och kära kunde alltså få åtta miljoner kronor kontant. Det var oerhört mycket mer än vad Wallander hade föreställt sig och nu i efterhand, med facit i hand, måste han medge att han varit naiv. Inte för att han egentligen visste särskilt mycket om den sicilianska maffian, men han borde ju haft kläm på att deras inkomster kanske handlade om miljarder dollar. Vad var då en miljon för något som de tydligen betraktade som viktigt? Wallander hade bara träffat en enda levande mafioso, och den hade just dömts av Ystads tingsrätt till livstids fängelse för dubbelmord, låt vara att man förlagt rättegången till Malmö av säkerhetsskäl. Här hade det inte varit frågan om att skylla på den andre eller något i den stilen. Mördaren hade flinande medgett att han ”bara skjutit en av kärringarna” och sen antytt att han ändå inte hade för avsikt att stanna särskilt länge i detta ogästvänliga land och, hånfullt skrattande, letts iväg till häktet i Malmö som vid det laget var omringat på ett sätt som gjorde att det såg belägrat ut. Några ord som mördaren hade sagt hade gjort ett outplånligt intryck på Wallander eftersom det beskrev en tankevärld som var så främmande för honom: ”Den som inte är karl nog att försvara sin familj är ingen riktig man utan en skit, en bög, en jävla fjolla, en ynkrygg.” Vid flera tillfällen hade mördaren upprepat detta för hans försvar fullkomligt meningslösa påpekande. Tolken hade för övrigt både rodnat och haft svårigheter vid översättningen, hon var ung och ljuv och såg ut som en nunna i civila kläder. Den som inte är karl nog … funderade Wallander. Var det alltså det som skulle bevisas med mord på Hamiltons anhöriga? Varför ville mördaren gång på gång säga detta? Själv hade han ju skjutit en äldre försvarslös kvinna med hagelgevär på nära håll, var det att vara en riktig karl? Nej, det var en vädjan till gangsterns överordnade att befria honom, det var det meddelande han skulle framföra till den svenska allmänheten för att få en liten guldstjärna i boken, för att ligga bra till,




06-07-17

16.19

Sida 445

för att kunna belönas med ett fritagande på juridisk eller annan väg. Så måste det vara. Men prislappen kunde alltså vara en miljon dollar, det var det avgörande. Wallander försökte föreställa sig hur han själv skulle ha reagerat i den hypotetiska situationen där någon erbjöd honom begå ett brott med mycket låg upptäcktsrisk och betalningen var en läderportfölj med en miljon dollar. Han skulle inte mörda någon, den saken var klar. Han skulle aldrig skjuta mot någon människa, han hade gjort det en gång och varit nära att gå under i sprit och dåligt samvete efteråt. Men ett mindre brott? Fuska lite med en utredning så att en skatteskojare gick fri, något sådant? Och ingen upptäcktsrisk. Och en verklig miljon dollar, en garanterad ålderdom, ett bättre liv för hans dotter, allt man kunde föreställa sig? Det fanns inget svar, åtminstone inget garanterat ärligt svar. Just nu satt han ensam i sin lilla trista lägenhet på Mariagatan, han erkände skamset att den faktiskt var ganska trist och bestämde sig för att göra något åt saken. Men tillbaks till frågan. Just nu satt han alltså här och ingen såg honom. Mitt emot honom satt en person i svart elegant kostym med en portfölj som visade sig innehålla en miljon dollar. Och mannen med portföljen bad om en liten enkel tjänst. Bara en slutsats var säker. De hade haft för små ambitioner i sin utredning, de hade kollat ett antal slottsadliga familjers ekonomi fram och tillbaks, med en viss teknisk färdighet, eftersom de fått anledning att öva sig en hel del på mannen som alltid log. Men de hade letat efter för små belopp, ett par hundra tusen hit eller dit. Det var alltså fullständigt fel. Priset kunde vara en miljon dollar. Han ändrade sig genast. Med något absurt marknadsmässigt resonemang försökte han föreställa sig att för någon som stod det egentliga offret, Hamilton, så nära som fru och son så borde priset vara högre. En mor borde bara vara värd …? Resonemanget var en tankefälla, dessutom en cynisk tankefälla. För maffian kanske det inte spelade någon roll, någon miljon hit eller




06-07-17

16.19

Sida 446

dit, huvudsaken var att man kunde döda den man ville döda. Beloppet måste vara så svindlande stort att vem som helst skulle kunna bli förbrytare, det var logiken. Alltså skulle man ta nya tag i utredningen, börja om från början med helt andra förutsättningar. Första frågan kunde till exempel vara vem bland den anställda personalen som inte längre fanns i Sverige utan i bildlig mening rest till Marbella på obestämd tid. Eller vems bror eller syster som hade gjort det. Det kändes som en hederssak att fullfölja arbetet. Det fanns bara en enda mördare eller mördare behjälplig på fri fot i serien av mord som drabbat den nuvarande Säpochefen. En enda, förmodligen en skåning, rentav någon som bodde inom Ystads polisdistrikt. Den skulle man ta. *** Den nye chefen höll sig fortfarande borta från Dagens Eko. Det gick ett rykte om att han sökt jobbet som chef för Statens Kulturråd, vilket i så fall skulle innebära att han snabbt fick börja spela socialdemokrat och tala väsentligt mindre om ledarskap. Beroende på vilken regim som för tillfället härskade i Sverige lät landets karriärister olika. Det var ett känt fenomen. Under socialdemokratisk regim talade karriäristerna om solidaritet, under moderat regim om nationalekonomi. Erik Ponti trodde intuitivt på ryktet om hur den nye chefen förberedde sin flykt uppåt i systemet. Utmobbningen hade gått bra, vadslagningslistan inne i jouren med förslag om när, inte om, han skulle avgå, var ifylld mer än till hälften. Redan det var gott nog. En liten notis om saken i någon av morgontidningarnas söndagsskvaller skulle dessutom kunna lägga tung sten på börda. Striden var snart vunnen. Det hade också påverkat nyhetsinriktningen på Dagens Eko. Inte så att det skulle ha kunnat märkas för lyssnarna, knappt så att det kunde uppfattas på redaktionen, men fullt tydligt för den som likt




06-07-17

16.19

Sida 447

Erik Ponti ägnat flera decennier åt att bedöma och distribuera ”nyheter”. Ibland, men bara ibland, var nyhetsförmedling en kamp mellan gott och ont, eller mellan höger och vänster. Ibland, men också det bara ibland, var nyhetsförmedling ingenting annat än politisk kampanj. Det hade inte så mycket med formen att göra, det trodde bara utomstående, politiker och publicistiska högtidstalare. Det hade med innehållet och urvalet att göra, bara det. Just nu drev Dagens Eko, lätt gjort i den nye chefens frånvaro, en politisk kampanj med Erik Ponti som en av de mest energiska pådrivarna. Det handlade om regeringens beslut att massdeportera bosniska flyktingar med kroatiska pass, femtusen människor, däribland tvåtusen barn. Det vill säga massdeportera sa man inte i sina sändningar, ett laddat ord skulle ha avslöjat den politiska kampanjen just för vad den var. Det hette avvisa i stor skala. Erik Ponti hade vissa enkla tumregler för den sortens strid. Det var nästan alltid en tragedi när flyktingar som levt mellan hopp och förtvivlan några år i Sverige skulle deporteras, alla medier var ständigt överhopade med förslag om att ingripa än här än där för att rädda ytterligare några satar. Men det gällde att bara ta strid när man trodde sig ha en god chans att vinna mot myndigheterna. Varje förlorad kampanj stärkte regering och invandrarverk i deras beslutsamhet att rädda det svenska folket undan rasism genom att försöka driva en etnisk rensning så långt som möjligt. Etnisk rensning var självfallet också det ett ord som aldrig skulle förekomma i Dagens Eko om det gällde svensk politik. Sådant sa man bara på sina interna möten, där tonen ofta var mycket direkt. Mer än åttatusen människor var på flykt i Sverige med utvisningsbeslut redan fattade. De gömde sig i kyrkor och kloster och hos privatpersoner, detta var det starkaste och mest konkreta uttrycket för civilt motstånd i Sverige. Men det var journalistiskt svårhanterligt på




06-07-17

16.19

Sida 448

grund av angiveririsken å ena sidan och det inte helt lyckade i att förvränga röster å andra sidan. Människor som inte kunde framträda och berätta med egen röst under eget namn gjorde antagligen ett skumt intryck. De femtusen flyktingarna från Bosnien som nu hotades med massdeportation skulle normalt inte ha varit värda en strid, enligt den logik – inte moral – som sa att journalister bara skulle ta strid i flyktingärenden om de kunde vinna. Men så hade något inträffat som kunde förändra förutsättningarna dramatiskt. Ett antal präster i Blekinge hade upplåtit Tyska kyrkan i Karlskrona till symboliskt skydd, deras biskop stödde dem och allmänheten började komma med gåvor till kyrkan. Under en typ av regim, låt säga den just tillträdda moderatregimen för några år sedan, skulle denna händelse kanske inte ha betraktats som ”rak nyhet” på Dagens Eko, i vart fall inte fått stort utrymme. Men nu var en annan tid, en annan regim och dessutom var den nye chefen borta. Erik Ponti drev saken med stor entusiasm, präster, flyktingar, biskopen och goda representanter för allmänheten – de onda representanterna fick inte vara med – intervjuades under formellt objektiva former i Ekot, och fick stort utrymme. Eftersom Ekot gjort stor sak av händelserna i kyrkan blev det stor sak i Rapport, och således ganska stor sak i Aktuellt och därmed givetvis många sidors kvällstidningsjournalistik med präster och gråtande barn. Det var själva antändningen av storyn. Invandrarministern Leif Blomberg tappade snabbt omdömet och började attackera prästerna eftersom de var ”anställda inom statskyrkan” och, om man förstod honom rätt, därför borde hålla käften om statens ärenden eller åtminstone ”finna sig i demokratiskt fattade beslut”. Den goda borgerliga kristendomen upp till kamp mot gammal socialdemokratisk fackpamp, således. Det var mycket effektfullt. Det höll liv i brasan. Det var viktigt, det gällde att hålla liv i storyn så länge att den till




06-07-17

16.19

Sida 449

slut spred sig som en okontrollerad brand och levde sitt eget medialiv. Regeringens ståndpunkt var inte särskilt trovärdig, men svår att motbevisa. Man sa sig ha fått garantier från den kroatiska regeringen att ingen av de femtusen skulle utvisas från Kroatien så att de riskerade att hamna i den bosniska eller serbiska krigstjänst många hade flytt ifrån. Regeringen sände till och med en liten delegation till Zagreb för att ”undersöka” hur det låg till. Där fanns en möjlighet för Erik Ponti att använda sina utländska trupper, i det här fallet östeuropakorrespondenten som inte behövde höra många ord i telefon för att förstå vad Erik Ponti tänkt sig; självfallet skulle den svenska undersökande delegationen förlöjligas efter konstens alla regler. Det skedde också, något dygn senare, med det enkla konstaterandet att de svenska undersökarna av bosniska flyktingars status i Kroatien hade ätit viss middag, träffat vissa kroatiska politiker och åkt på en utflykt. Men inte träffat en enda bosnisk flykting, inte talat med någon FN-ansvarig för flyktingar i Kroatien och inte heller besökt ett enda flyktingläger. Ungefär vid detta stadium hade storyn fått sin egen dynamik. För Dagens Eko gällde då ungefär samma som för alla andra, att söka upp så många upprörande enskilda fall bland de utvisningshotade som möjligt, den man som hade en handikappad dotter på ett sjukhus i Paris, den man som riskerade att tvångsrekryteras till en bosnisk militär enhet som han flytt från, och som kunde hamna i strid med den serbiska enhet där hans far var tvångsrekryterad och så vidare. Därmed började kulturpersonligheter och allmänna kändisar lägga sig i saken på de stockholmska debattsidorna, vilket ledde till att debattörerna omedelbart fick börja resa runt till de olika TV-program av kvällsöppettyp som sa sig föra samhällsdebatt. Sålunda växte intresset för kvällstidningarna att hänga kvar i storyn eftersom den nu började bli spännande: skulle flyktingarna sändas till död och elände eller skulle de få stanna, skulle prästerna och biskoparna vinna mot en socialdemokratisk före detta fackboss som nu var invandrarminister? Striden hade gått så långt att den var möjlig att vinna, framför allt




06-07-17

16.19

Sida 450

därför att den drevs i alla medier samtidigt så att ingen av konkurrensskäl avstod därför att ”den andra tidningen” skrivit för mycket i ärendet på egen hand: ingen ägde storyn. Ingen kunde vara avundsjuk på någon kollega som kom med nytt bränsle till brasan. Det gick alltså att vinna, det var rentav troligt att invandrarministern måste hitta en väg ut ur fällan att bli den som massdeporterade flyktingar som svenska medier skulle följa med skrupulöst intresse efter att de utvisats. Han hade ju ”lovat” att ingen skulle få lida. Erik Ponti var åtminstone för Ekots del säker på att korren i Wien, Staffan Heimerson, inte skulle misslyckas i det uppdrag som i händelse av massdeportation inte ens skulle behöva formuleras: finn dem som hamnade i elände trots invandrarministerns löfte! Det där insåg regeringen nu, det var därför striden gick att vinna. I sämsta fall skulle de av prestigeskäl genomföra sin massdeportation för att visa att ”demokratiskt fattade beslut”, det vill säga deras eget beslut, måste genomföras oavsett opinionslägen. Men då skulle de tänka sig för mycket noga innan de gav sig in i nästa försök till massdeportation. Någon objektiv nyhetsförmedling fanns alltså inte, åtminstone hade Erik Ponti inga sådana föreställningar. Det fanns gott och ont, och vad man kunde göra som journalist var att visa det. Helst med sådant språkbruk att det föreföll oantastligt opartiskt så att man slapp formella prickningar. Eller mer konkret uttryckt. Om inte den nye chefen på Dagens Eko hade valt att just nu hålla sig undan hade Erik Ponti inte kunnat provocera den kampanj som nu drevs av alla medier utan att någon kunde se det egentliga upphovet. Nyheter fanns nämligen inte, i någon objektiv mening. Såvida man inte tänkte på det rent triviala, socialutskottet ska sänka barnbidraget med hundra kronor i stället för tvåhundra kronor, en typisk nyhet. Om inte Dagens Eko gjort stort nummer av prästerna i den blekingska kyrkan, om det bara blivit en ”lokal nyhet” så hade Sveriges samtliga medier nu värderat utvisningsfrågan på ett helt annat sätt.




06-07-17

16.19

Sida 451

Då hade striden varit förlorad för femtusen människor. Nu var den inte vunnen, men kunde vinnas. Det var det enda vettiga skälet att vara journalist. I den nye chefens frånvaro hade de infört ett mer lösligt allmänt möte för hela redaktionen varje dag klockan 14.30, mitt emellan de tunga lunchekona och de minst lika viktiga kvällssändningarna, då det fortfarande fanns gott om tid, det beror på hur man såg det, makthavare lyssnade på lunchekona, allmänheten på kvällsekona. Erik Ponti hade omärkligt glidit in i rollen som någon informell ordförande på dessa glada samtal som mer var just glada samtal om jobbet och vad som skulle göras härnäst snarare än formaliserade beslutsmöten. Han eldade glatt vidare under massdeportationsbrasan och var noga med att visa att han uppfattat alla detaljer i det som de yngre medarbetarna åstadkommit, en bra fråga här, en kul svamlig formulering av invandrarministern där; han visste att sådant var viktigt, att varje ung journalist vill bli sedd och hörd. Han var också medveten om faran. Det kunde se ut som om han drev valkampanj för sig själv som ny chef. Men för det första ville han inte, han om någon visste hur illusorisk chefsmakten var ju längre bort den kom från det journalistiska arbetsfältet. Och för det andra hade han en modernt svensk genialisk flyktväg, han visste precis hur han skulle slinka ur chefsfällan ifall den öppnade sig i hans väg. Han hade gärna tagit några år som korrespondent i Rom. Det hade varit lysande. Hans frus forskningsprojekt hade mycket väl kunnat skötas från Rom, han själv hade äntligen fått ta itu med att restaurera sin italienska och dessutom ägna sig åt någonting så behagligt som allmänbildning och god mat; med franskt vin. Men Ekot hade sen många år en frilansare som skötte bevakningen från Italien och dessutom gjorde det mycket bra. Det kändes inte som vare sig vettigt eller hyggligt att sno åt sig frilansarens jobb. Östeuropa hölls tills vidare i ett kåseriskt järngrepp av Staffan Heimerson. Paris vore möjligen ett alternativ, hans franska var tillräckligt bra. Moskva var för deprimerande och hans fru talade inte




06-07-17

16.19

Sida 452

ett ord ryska; de skulle isoleras i ett utlänningsgetto med dåliga avlopp och amerikanska viner, eftersom ryssarna trodde att vin skulle komma från USA. Han fick klamra sig fast där han var och det var förresten tillräckligt bra, han hade hittat en avvägning mellan journalistik och cheferi som åtminstone han själv trodde på. Samma eftermiddag ringde radiochefens sekreterare och beställde fram Erik Ponti med samma sorts självklarhet som om Sveriges Radio varit en militär organisation. Han fann ingen anledning att göra sak av det, hans nyfikenhet var ändå alldeles för stor. Om han kallades till radiochefen så var avgörandet nära. Och just nu kände han sig mycket svårsparkad och lagom, kontrollerat, stridslysten. Det kunde ju bara handla om den nye chefens eller hans eget vara eller inte vara. Han kände sig nästan uppspelt när han gick upp genom korridorerna. Han visste bara tre saker av betydelse om radiochefen. För det första att han hade varit riktig journalist och alls inte dålig, korrespondent i New York bland annat. För det andra att han var girig och hade varit först inom Sveriges Radios organisation att införa fantasilön och fallskärm på grund av de stora risker som högt betalda män tydligen måste ta eftersom de riskerade lägre lön om de misskötte sig. För det tredje att han hade överviktsproblem. Det var två goda och en mindre god förutsättning för deras möte. Ändå ett oerhört mycket bättre läge än om det varit en chef av ny typ som var trettiofyra år, totalt okunnig om allt och med examen från Handelshögskolan. Det borde alltså kunna gå bra. Radiochefen spelade lite chefsteater inför honom till en början, lät honom vänta och talade över hans huvud till en sekreterare om att ”ringa New York” och lite sånt där. Erik Ponti avvaktade nästan road att hans högste chef skulle sluta banka sig för bröstet och komma till sak. ”Jo, jag hörde att ni haft det besvärligt på Ekot på sista tiden”, började radiochefen när han tung som en valross kastade sig ner i en av de knirkande läderfåtöljerna; hans chefsrum var mycket ”manligt”.




06-07-17

16.19

Sida 453

”Inte farligt”, sa Erik Ponti med väl bibehållen mask. ”Jobbet har löpt på bra den sista veckan. Är det sant att han sökt jobb som chef på Statens Kulturråd?” Erik Ponti betraktade det som ett skämt och var beredd att snabbt säga det. Men radiochefen log inte. ”Var har du hört det?” frågade han i stället misstänksamt. ”Tja du vet”, sa Erik Ponti dröjande. ”Ett rykte som alla andra. Det är ju fullt möjligt att han skulle klara av det jobbet bättre, till skillnad från oss är han ju inte journalist, som du vet.” ”Han säger att du har jävlats med honom”, klippte radiochefen av. ”Jaså”, sa Erik Ponti. ”Jo, jag är säker på att han kan ha uppfattat en och annan invändning mot det han kallar sin ledarstil som lite taskig. Men du vet hur det är, vi har hela tiden jobb som väntar, saker som måste göras. Vi kan inte alltid sitta på möten och höra små funderingar om en lidande chefs karriärproblem. Fick han det där jobbet?” ”Ja”, sa radiochefen något störd. ”Lustigt nog. Men innan vi går vidare, är det sant att du jävlades med honom?” ”Ja, det är det”, sa Erik Ponti med spelad eftertänksamhet. ”Åtminstone måste han ha uppfattat det så, han var ju helt inkompetent, har visst aldrig varit journalist, inte ens chefredaktör. Han trodde vi var en industri som han skulle leda och ja, du förstår?” ”Mmm”, sa radiochefen med ett visst samförstånd, spelat eller ej, i blicken. ”Det tror jag jag förstår. Så nu behövs alltså en ny chef. Jag ska lägga korten på bordet, jag hade Thomas Hempel här för en stund sen. Han tackade nej. Han föreslog dej. Kommentar?” ”Jag tror i och för sej att Thomas skulle ha blivit en mycket bra chef”, sa Erik Ponti långsamt, säker på att snart kunna hamra in sin avgörande poäng. ”Men det vore en journalistisk förlust, han är faktiskt vår bäste intervjuare av politiker och sånt snyter man inte ur näsan.” ”Och vad är du, en oumbärlig utrikeschef?” sa radiochefen retsamt.




06-07-17

16.19

Sida 454

”Nej, men förhoppningsvis en bra”, sa Erik Ponti snabbt. ”Säkert mycket bättre än vad jag är som administratör, vi journalister förenar inte alltid dom två förmågorna som du vet.” Radiochefen såg misstänksamt på honom och letade efter tecken på ironi; själv hade han från journalist stigit till fallskärmsnivå just på påstådd förmåga att vara ännu bättre som administratör. ”Men vad tycker du om Thomas förslag att du tar över jobbet?” frågade radiochefen samtidigt som han rätade på kroppen och såg ut som om han i nästa ögonblick på nytt skulle kunna börja banka sig för bröstet. ”Jag är naturligtvis glad att Thomas har förtroende för mej”, sa Erik Ponti försiktigt. Han anade en fälla. ”Och vad är ditt svar om du får anbudet?” frågade radiochefen otåligt, ivrig att gå in i angreppsläge. ”Nej”, sa Erik Ponti. ”Jag har två skäl, kanske tre. För det första är jag bättre som journalist än som chef. För det andra har jag ett förslag till chef som är mycket bättre än jag själv, en bra administratör utan ledarskapsfnatt och kurser på Södertörn och dessutom kvinna. Lisa Söderberg.” ”Det var ett intressant förslag”, sa radiochefen med perfekt maskhållning som gav Erik Ponti en känsla av att han själv varit en sekund från om inte döden så åtminstone öppen konfrontation; radiochefen gav honom just nu en känsla av Dracula som generat drog in huggtänderna. ”Ja, jag tror det är ett mycket intressant förslag”, sa Erik Ponti. ”Det där med att hon är kvinna behöver jag inte förklara, det är en fördel i tiden eller vad vi ska säga, en populär utnämning och du slipper hela biten i den efterföljande diskussionen. Hon har jobbat här länge, hon har alltid varit bättre som påhejare än som reporter, hon är redan hög chef så det verkar inte könskvotering.” ”Det är faktiskt ett mycket intressant förslag”, sa radiochefen tankfullt. Den hotfullhet som Erik Ponti anat var som bortblåst. Erik Ponti lämnade radiochefen på mycket gott humör. Han kände




06-07-17

16.19

Sida 455

sig övertygad om att mötet hade kunnat sluta med en total konfrontation och att det sen i olika chockvågor hade vandrat ner till redaktionen, att det kunde ha blivit strid för och emot honom själv mot en radiochef som var oerhört angelägen att visa sig handlingskraftig. Det hade inte varit bra. Nu hade radiochefen i all vänskaplighet fått ett intressant förslag. Lisa Söderberg var visserligen kvinna. Men det betydde sannerligen inte att hon var kvinna av könskvoteringstyp, hon var fullt kompetent. Dessutom, vilket han var övertygad om att radiochefen inte hade en aning om, och tämligen säker på att Lisa Söderberg inte alltför ofta förde på tal, så hade han tillhört samma kollektiv som hon på sextiotalet; det hade varit ett före detta ålderdomshem i Julita som gjordes om till kollektivt sommarnöje på den tiden det fanns en enad vänster. De första hade uteslutits i och med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien; ett par figurer som skrivit i Kommentar om att det var en god sak att invadera Tjeckoslovakien eftersom den sionistiska världskonspirationen varit på väg att ta över landet. Eftersom skribenterna såsom av en händelse infunnit sig i en splitter ny Moskvitj omedelbart efteråt hade de uteslutits som socialimperialistiska konspiratörer. Förmodligen rättvist. Lisa Söderberg hade aldrig uteslutits. Dels därför att hon aldrig uttalat något stöd för det som man på den tiden, åtminstone på det kollektivet, kallade socialimperialismen. Dels för att hon var en bra person som hade lätt att komma överens med folk. Hon skulle ha gillat kampanjen mot massdeportationen av flyktingar från Bosnien. Hon skulle aldrig komma med förslag att ledningsgruppen skulle åka till ett vitt SAF-slott i Sörmland för att tävla i att bygga korthus, rulla på golvet och krama om varandra och på annat sätt öva sig att bli moderna svenska ledare. Han hade vunnit. Det enda som grämde honom lite var att han inte ens kunde ana vad radiochefen haft i bakfickan för den händelse han varit dum nog att hålla med om Thomas Hempels förslag att han




06-07-17

16.19

Sida 456

borde bli chef för Ekot. Korrespondent i Långtbortistan? Han skulle aldrig få veta. Men det var inte så viktigt. Handelshögskolans grepp över Ekot hade slappnat. Snart var det dags att lägga ner Ekonomiekot, de slipsklädda reportrarnas trampolin mot första jobbet som informationsdirektör. Det kunde inte ha gått bättre. *** Mordet på Mahmoud Saadani väckte till en början ingen större uppmärksamhet, vare sig i medierna eller inom det polisiära systemet. Det berodde inte enbart på den första slutsats som låg mycket nära till hands, att det rörde sig om en intern uppgörelse bland invandrare, något som gav mycket låga poäng i mediernas mordskala där mord på studentska på sommaren gav mycket höga poäng. Det berodde också på att mediernas mordkvot var väl fylld denna måndag i slutet av mars. Dels inleddes nu rättegången mot det gäng ungdomar som i skiftande utsträckning ansågs skyldiga till massakern utanför restaurang Sturecompagniet i slutet av förra året. Dels hade en sjuttonårig skinnskalle rånat och därefter misshandlat en tjugonioårig man utanför Fryshuset så illa att hans offer svävade mellan liv och död och brottsmisstanken således var mordförsök. Det var mycket på en gång. När Rune Jansson ringde till säkerhetspolisens allmänna utredningsrotel på måndagseftermiddagen fick han också beskedet att mordet på en person Saadani i Södertälje förmodligen snart skulle vara uppklarat, eftersom gärningsmannen enligt all logik måste finnas i en liten krets svartskallar som alla varit närvarande när det skedde. Det fanns en god portion polisiär erfarenhet bakom detta förmodande. Brottsplatsen låg avlägset vid en plats som heter Sandviken, en knapp mil norr om Södertälje. Sandviken ligger intill Södra Björkfjärdens södra strand och består av några sommarstugor och torp.




06-07-17

16.19

Sida 457

Bara en enda bilväg leder till och från den sommarstuga där mordet ägde rum, det hade snöat under kvällen och när polis och ambulans kom till platsen tjugotre minuter efter att larmet kommit in till larmcentralen i Södertälje så kunde man konstatera att hela den sista biten fram till den angivna adressen var helt fri från bilspår. Och framme vid brottsplatsen stod fem delvis översnöade bilar som ingen kunde ha kört någonstans den senaste timmen. Sommarstugan i Sandviken hade köpts av den assyrisk-syrianska föreningen i Södertälje och var avsedd som en sorts klubbstuga. Man hade alltså haft ett möte denna kväll mellan syrianer som bodde i Södertälje och två eller tre libaneser eller palestinier som kom från Stockholm. Själva händelseförloppet var, när det gällde de avgörande momenten, lätt att fastställa redan för de första poliserna på platsen. Man hade alltså haft ett möte, tolv personer satt i en stor ring i sommarstugans vardagsrum. Exakt vad mötet gällde framstod inte som särskilt klart, men det fick tydligen bli en senare sak att utreda. Mitt under mötet hördes det klirr av glas, sen kom två små föremål, mindre än handgranater, indunsande mitt på den orientaliska mattan på golvet. Därefter blev alla i rummet förblindade, det de beskrev lät som en typ av chock- och ljusgranater som anti-terroriststyrkor använder världen runt; avsikten är att offren skall försättas ur stridbart skick utan att skadas. I det följande måste någon eller några ha kommit in i rummet och skjutit Mahmoud Saadani till döds, antagligen med automateld. Ingen annan hade skadats. När den chockade församlingen började komma till sans ringde någon genast efter polisen från sin mobiltelefon, andra sprang ut för att se om det fanns någon människa i närheten. Ingen av de närvarande kunde alltså enligt denna version vara skyldig eftersom alla gav varandra alibi. Södertäljepolisen hade inte mycket att välja på, de transporterade in alla elva överlevande till polishuset inne i stan och inledde prelimi-




06-07-17

16.19

Sida 458

nära förhör som emellertid måste avbrytas undan för undan eftersom ingen av de misstänkta ruckade på sin historia: gärningsmannen var en utomstående och för samtliga närvarande okänd man. Det gick naturligtvis inte ihop eftersom den påstått okände gärningsmannen vare sig kunde ha gått till fots eller flugit. Det fanns ju bara en väg till platsen och bil hade han inte heller använt. Över Mälaren kunde den okände gärningsmannen inte ha kommit, isen vare sig bar eller brast intill strandkanterna och en bit ut i Södra Björkfjärden var det öppet vatten. Och mordet hade skett i början på nattens snöstorm. Det var otänkbart att någon skulle ha kunnat ge sig av den vägen. Snöstormen tilltog under natten medan de förhörande poliserna i Södertälje förgäves arbetade på att få något av de närvarande vittnena att rucka på sin historia. De arbetade mot sextimmarsregeln, som innebar att de inte kunde hålla vittnena kvar längre än så utan att få dem anhållna av en åklagare. Det skulle ha varit omöjligt eftersom kollektiva anhållanden var utomordentligt olagliga även i det fall det skulle gälla invandrare. Det gick inte heller att plocka ut något av vittnena som särskilt misstänkt. De tre som hade blodstänk på sina kläder förklarade det med att de befunnit sig närmast offret. Logiskt sett fanns bara två möjligheter. Antingen hade elva invandrare ingått en konspiration att döda en tolfte och sen svurit på att hålla sig till den överenskomna historien. Eller också fanns mördaren kvar på platsen, i så fall just nu hukande under en oväntat vild snöstorm som dessutom var i tilltagande. Han borde då finnas i någon angränsande sommarstuga. I båda fallen borde mordvapnet finnas kvar någonstans i närheten av brottsplatsen. Under natten hade en grupp tekniker och två kriminalare arbetat inne på själva mordplatsen. Inget av vad de hade funnit emotsade vittnenas version. De hade säkrat ett tjugotal tomhylsor från ett nio millimeters vapen, hylsorna var av svenskt fabrikat. Och de hade funnit fragment i lättmetall av något slag som mycket väl kunde härröra




06-07-17

16.19

Sida 459

från en sorts granater av den typ som vittnena beskrivit. Mordoffret var såvitt man kunde se skjutet på nära håll med två korta eldskurar, en centralt mitt i kroppen och en genom huvudet. Mördaren eller mördarna hade handlat utan att tveka, det hela föreföll att ha utförts på mindre än en halv minut. Den följande morgonen kom ett nytt gäng från Södertäljepolisen ut för att gå husesyn i de intilliggande sommarstugorna och leta efter mordvapnet. Det senare skulle ta tid, eftersom snödrivorna här och var låg halvmeterhöga efter nattens storm. Däremot kunde man efter några timmar konstatera att det åtminstone inte varit inbrott i något av de tio hus som fanns i närheten. Och inga fotspår ledde till eller från husen. Den enda bilvägen från platsen via Ekeby hade varit avspärrad av polis under hela natten. Sammantaget verkade det otroligt att någon skulle ha kunnat gömma sig några timmar för att sen i snöstormen ta sig från platsen till fots; den som försökt att tillbringa natten ute i skogen hade förmodligen dött. Det hade varit upp till tjugo sekundmeter i byarna och minus fyra grader. Eftersom man hade koll på bilspåren, rättare sagt avsaknaden av bilspår, på en sträcka på minst tre kilometer så återstod en teoretisk möjlighet att mördaren haft en medhjälpare som kört honom fram till Ekeby, men inte längre, och sen väntat där. Men det sprack på att polis och ambulans kommit till själva mordplatsen tjugotre minuter efter larmet. Det var inte troligt att mördarna skulle ha betett sig så, de hade inte kunnat veta att det skulle bli spårsnö. Det hade varit väl mycket begärt att mördaren skulle springa tre kilometer mot mötande polis och ambulans utan att använda vägen – då hade ju hans fotspår synts. Hade han sprungit i skogen skulle han inte ha hunnit, då hade mötande polis sett en bil och med största säkerhet stoppat den. Eftersom ingen hade kunnat komma till platsen och ingen lämna den annat än med polisens transporter så måste mördaren vara en av de elva, eller om det nu var en konspiration, alla elva. Det var bara en logisk tankegång, långt ifrån bevis. Dessutom




06-07-17

16.19

Sida 460

sprack även denna konstruktion, åtminstone tills vidare, på en avgörande punkt. Man hade inte hittat något mordvapen. Det måste man ju göra förr eller senare. Vittnenas bilar stod kvar på platsen, de hade själva i omgångar transporterats av polis in till Södertälje och väntande förhör, så man visste att ingen haft vapen med sig. Om vapnet var slängt ute i snön skulle det ta tid att hitta det, ännu längre tid om mördaren gjort sig besvär att gå ner till strandkanten och slänga ut det bland isflaken. Men hitta det borde man ju. Efter två dagars sökande med inlånade metalldetektorer och dykare hade man fortfarande inte funnit något mordvapen. Nu hade man ändå besked om vad det var för vapen man sökte, en vanlig svensk gammal kulsprutepistol av modell 45. Ammunitionen var tillverkad av Norma för försvarets räkning, således i en oändligt stor serie och sannolikt skulle det bli omöjligt att räkna ut i vilket vapenförråd den här gamla k-pisten hade stulits. Men det var ju ett betydligt större föremål än en pistol och borde alltså gå att hitta. De kvarlämnade bilarna undersöktes bit för bit inne i Södertäljepolisens garage utan att man hittade någonting som kunde sättas i samband med vapen, däremot en del andra fynd som ställde till förtret för ägarna till de tillfälligt beslagtagna bilarna, vissa matvaror som var förbjudna att föra in i landet, tio gram haschisch, stora mängder tomma skal till solrosfrön som till en början verkade rätt mystiskt; det visade sig emellertid kunna förklaras av en vana från hemlandet att använda vissa frön som västerlänningar använder tuggummi. Ingen gjorde anspråk på den lilla haschbiten och polisen lät tills vidare den saken bero. I bilarna fanns varken mordvapen eller något spår efter vapen. Sökandet i omgivningen och nere vid stranden var ännu efter tre dagar resultatlöst. Inne i huset fanns vapnet inte heller, det var en desperat tanke som man prövade mycket noga, bland annat med hjälp av de inlånade metalldetektorerna. Det resulterade bara i viss skadegörelse på huset. Mördaren hade inte kunnat komma till platsen och han hade inte




06-07-17

16.19

Sida 461

kunnat lämna den men han hade tagit mordvapnet med sig, blev den lika dystra som paradoxala slutsatsen. Längre än så kom man inte med den så kallade yttre spaningen. Återstod då det inre arbetet, att börja koncentrera sig på vem som hade mördats för att eventuellt förstå varför. Det betydde att man skulle traggla vidare i förhör med elva alltmer ovilliga och misstänksamma invandrare som man i några fall inte kunde tala med utan tolk. Det var i ungefär detta problematiska stadium av utredningen som Rune Jansson ringde på nytt till Södertälje för att höra sig för hur det gick. När han fick veta att man kört fast av skäl som enligt rådande arbetshypotes berodde på att mördaren hade vingar, Södertäljekollegans något misslynta sätt att snabbt sammanfatta läget, så bad han att få återkomma efter en stund. Han ringde genast upp till Hamilton, som inte var anträffbar. Däremot meddelade sekreteraren att det fanns ett utredningsmaterial som generaldirektören hade instruerat henne att lämna ut till kommissarie Jansson. Fast då måste han infinna sig personligen och skriva på vissa papper, det gick inte att skicka med internposten. Han tackade artigt och sa att han skulle komma genast. Tio minuter senare var han tillbaks på sitt rum, öppnade sin portfölj och slog upp den svarta hemligstämplade mappen som hade namnet Mahmoud Saadani på omslaget. Han ögnade snabbt igenom de första sidorna som inte överraskade honom i sak så mycket som när det gällde omfattningen av före detta Säpoagent Saadanis förehavanden. Sen slog han ihop pärmen, låste in den i sitt kassaskåp och ringde på nytt upp kollegan nere i Södertälje och bad att få komma ner på en pratstund. Mappen i kassaskåpet skulle han förstås börja gå igenom noggrant vid ett senare tillfälle. Problemet just nu var att han ändå inte kunde säga någonting om innehållet till sina kolleger i Södertälje, och därför var det tills vidare bäst att inte veta för mycket om just det som stod där, det han var förbjuden att tala om för utredande poliser. Egentli-




06-07-17

16.19

Sida 462

gen var det en fullständigt sinnessjuk ordning, men säkert helt i överensstämmelse med lagar och förordningar. Våren hade kommit tillbaks efter det chockartade återfallet i vinter och snöstormar och motorvägen söderut var väl uppkörd. Han försökte att inte börja grubbla över det nya fallet fastän det kristallklart ingick i den serie av mord som han själv höll på med. Viktigast just nu var att hitta ett bra sätt att binda samman kommunikationerna mellan Umeå, Södertälje, Linköping, den egna roteln och möjligen Västerås; det där med Västerås var ju fortfarande oklart när det gällde frågan om mord, även om det mesta tydde på det. Rättare sagt, den hemliga information, den avgörande information som han var förhindrad att lämna till sina kolleger runt om i landet, tydde på det. De hade fortfarande inte löst problemet hur de skulle kunna närma sig kollegerna i Västerås och tala om mordmisstanke utan att tala om vad de i så fall grundade den misstanken på. Det var ett hopplöst läge. Han blev vänligt mottagen av den kommissarie och hans närmaste man som höll i spaningsarbetet efter den flygkunnige mördaren. Till det obligatoriska välkomstkaffet i plastmugg försökte han lägga upp så många kort som möjligt på bordet. Det var inte helt lätt, eftersom han måste hålla tyst om den avgörande pusselbiten. Men han försökte förklara, lite hastigt svepande, att riksmordkommissionen nu arbetade på att binda samman vissa mord med vissa signifikanta gemensamma kännetecken: offren var politiskt eller kulturellt aktiva, de var alla invandrare med anknytning till Mellanöstern och de hade alla tagits av daga med sådana metoder att man måste fråga sig om mördaren eller mördarna inte hade vissa övernaturliga gåvor, som att kunna flyga till exempel. När han sen självklart fick redogöra för en del tekniska kunskaper om de mord som ingick i serien så märkte han till sin förvåning att redan det han nu sa lät rätt övertygande; vart och ett av dessa mord skulle ha blivit unikt i svensk kriminalhistoria på grund av den teknik som använts. Sammantaget gav serien ett mycket övertygande intryck för




06-07-17

16.19

Sida 463

den som tänkte som en snut, vilket lyckligtvis alla tre i rummet gjorde. Nu senaste alltså en mördare som kunde flyga. Alternativt gå i snö utan att lämna spår efter sig? Hans kommissariekollega tog fram en karta över det aktuella området och började berätta. Sandviken låg alltså vid Mälarens strand, en dryg mil från Södertälje centrum. Området runtikring var glesbebyggt och den dörrknackning som nu pågick var på ett sätt lätt, eftersom det handlade om den där snöstormsnatten då ingen hade kunnat sätta foten utanför dörren. Dock innebar det å andra sidan att ingen, hittills i alla fall, hade sett något av minsta intresse, inte så mycket som en passerande bil. Också det var ju föralldel av visst intresse, även om det beklagligtvis ledde tillbaks in i återvändsgränden där det fanns en gäckande mördare som kunde flyga eller göra sig osynlig. Mordplatsen låg vid vatten, insåg Rune Jansson snabbt. Han fick för sig att det måste ha betydelse, samma känsla som han fått när ett av morden i Umeå visade sig ha ägt rum två gånger tidigare, också vid vatten. Å andra sidan, var i Sverige skulle man inte vara i närheten av vatten? Utredningen befann sig alltså i ett skede där man måste sätta sitt hopp till förhören och det man kunde få fram om mordoffret. Så vem var nu denne Mahmoud Saadani? Såvitt man hittills visste på Södertäljepolisen var han av libanesiskt eller palestinskt ursprung och hade bott i Sverige i mer än tjugo år. Han sysslade med affärer, importerade visst olivolja, konstiga kryddor och en del annat från Libanon och hade ett förflutet som politisk aktivist. De elva vittnena, eller de elva misstänkta, vilket man ville, hade varit trögt ovilliga att berätta när det gällde frågan om varför man sammankallat detta möte mitt i natten och mitt i en snöstorm. Nåja, att det skulle bli snöstorm visste man ju inte mer än någon annan och mitt i natten kanske var ganska relativt när det gällde de här människorna; för övrigt hade det inte funnits någon alkohol på platsen, man hade druckit te.




06-07-17

16.19

Sida 464

Rune Jansson instämde i den självklara slutsatsen att man alltså måste koncentrera sig på förnyade förhör, få veta allt om mötets avsikter, om vilka som kände till det i förväg, vilka som kunde ha någonting emot eventuella överenskommelser på just det här mötet och så vidare. Även om de elva misstänkta/vittnena till synes hade ett så gott som fläckfritt förflutet i polisiär mening såg det ju ut som ett gangstermord. Hade man tänkt göra affärer av något slag som någon man ville skydda, eller inte vågade ange, hade kunnat känna sig hotad av? Och så måste man göra allt för att skaffa sig grundliga kunskaper om offrets bakgrund, inte sant? Rune Jansson instämde dystert. Särskilt offrets bakgrund, det som kollegerna i Södertälje aldrig skulle kunna utreda i sin mest väsentliga del, hade ju en avgörande betydelse. För att inte försäga sig, eller om det var för att komma ifrån sitt dåliga samvete för att han ens kunde tänka i de banorna bland utredande poliser som sysslade med ett svårt spaningsmord, bytte Rune Jansson samtalsämne. Han föreslog att hans egen rotel på rikskrim i fortsättningen skulle tjäna som någon sorts sambandscentral. Via riksmordkommissionen skulle alla kolleger runt om i landet kunna få veta vad som hände på andra platser i andra utredningar. På så vis skulle man bli mångdubbelt fler som kunde få chansen att göra den där lilla avgörande upptäckten någonstans i papperen. Om allt var utspritt på olika avdelningar från Umeå till Linköping minskade ju de förutsättningarna i motsvarande grad. Det var en mycket enkel och logisk arbetsordning. Hans kolleger i Södertälje sa sig genast vara beredda att kommunicera allt utredningsmaterial till rikskrim. Och så skulle de alltså få ta del av alla de andra utredningarna i motsvarande fall? Just det, så skulle man arbeta från och med nu. Sen fanns det ju alltid telefoner, man kunde ha någon telefonkonferens en gång i veckan mellan olika utredare i landet för att stämma av var man låg.




06-07-17

16.19

Sida 465

Rune Jansson kände sig dyster i bilen på väg tillbaks mot Stockholm. När han kom upp på sitt rum skulle han börja läsa i den svarta mappen han fått från Hamilton och där allt av väsentligt intresse säkert fanns samlat om en viss Mahmoud Saadani. Det som hans kolleger i Södertälje skulle kunna leta efter tills fan avlöste utan att finna. Det var inte det att det var orättvist, absolut inte det, även om han till och med snuddat vid den bisarra tanken. Det var fel. Man sökte en seriemördare eller en organisation som mördade Säpos angivare, det var ett enkelt grundläggande faktum. Mördaren, eller en av mördarna, måste ha befunnit sig i en viss studentkorridor i Umeå vid tidpunkten för de första två morden i serien. Det var ett andra lika enkelt och lika grundläggande faktum. Denna kunskap var en hörnpelare i utredningen. Och det måste hemlighållas för ett stort antal poliser som slet dag och natt för att hitta just det de inte kunde hitta eftersom det var hemligstämplat. Det var en omöjlig situation och det fanns bara två vägar ut, möjligen tre. Han måste tala med Hamilton, helt enkelt be att få lämna ut åtminstone det ena av de avgörande grundfakta, att offren hade en betydligt intressantare gemensam nämnare än att de var invandrare. Eller, han skulle lämna ut den informationen utan att tala med Hamilton och således begå någon sorts lagbrott, säkert värre än att slå en omhändertagen för hårt; sånt som unga poliser fick sparken för om de hade oturen att misshandla en svartskalle som också var litterär pristagare på besök i Stockholm eller docent på Karolinska. Eller, ännu värre, han skulle fråga Hamilton, få nej och ändå lämna ut informationen till sina kolleger som annars inte kunde göra sitt jobb. Han strök genast det sista alternativet. ***




06-07-17

16.19

Sida 466

”Det fanns en tid …”, började Carl och gjorde sen en avsiktlig konstpaus för att sorlet i stora salen i Akademiska Föreningen i Lund skulle lägga sig, ”då svensk säkerhetspolis inte jagade ryska spioner, eller sovjetiska som vi sa på den tiden. Utan i huvudsak sysslade med medborgare höjda över varje misstanke som jag själv, Erik Ponti och Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Jan Myrdal, för att nämna några kamrater från den tidens demonstrationer.” Det hade nu blivit knäpptyst, men han gjorde ändå en paus innan han fortsatte. ”För närvarande torde risken att jag själv jagas av säkerhetspolis vara tämligen minimal. Men jag kan säga att dom inte lyckades på den tiden dom verkligen försökte heller. För då hade jag nog inte blivit mycket mer än vicekorpral i flottan. På potatisrenseriet, där det inte kunde finnas hemliga papper.” Han gjorde nu ett amerikanskt demonstrativt vargflin med alla framtänder synliga, ett sådant leende som ser till hälften fientligt ut, och kasserade omedelbart in sin första våg av jubel och applåder. Stora salen på AF var fylld till bristningsgränsen och det förekom fortfarande en del gny borta vid trappan där nya åskådare försökte tränga sig in. Carl satt i en röd läderfåtölj på ett litet podium mitt emot stora ingången, med väl synliga livvakter i sin omedelbara närhet och mindre väl synliga på annat håll runt om i den stora lokalen som rymde närmare tusen personer. ”På University of California, San Diego, där jag studerade i fem år hade vi förvisso något större och något mer lättbevakade föreläsningslokaler än den här”, fortsatte Carl och såg sig roat uppåt mot de sköldar med berömda namn i träintarsia som fanns längs väggarna och under läktaren. ”Men i sitt eget land, det man ska älska och försvara, vilket jag hoppas att jag gör efter bästa förmåga, är det ändå något särskilt att få träffa studenter, eftersom ni är en så stor och viktig del av vår framtid. Och säga vad man vill om San Diego, någon namnskylt i trä där det stod Esaias Tegnér, det hade dom inte!” Han gjorde på nytt paus för att kassera in de artiga applåderna.




06-07-17

16.19

Sida 467

”Detta var mitt enkla sätt att säga att jag känner mej stolt och hedrad över att Lunds studenter och lärare vill ha mej här. Och om ni hittar någon sicilianare som virrar omkring i detta omöjliga hus där ingen, utom möjligen edilen, lär sig hitta, så skicka honom bara till närmsta polisstation. Kort sagt, här lär ingen skjuta mej och det gör det extra trevligt att vara här hos er.” ”Nu till sak!” fortsatte han snabbt och höll avvärjande upp händerna mot de nervösa applåder som börjat brista ut vid hans tacksamhet att han inte skulle bli mördad just nu. ”Saken är vår säkerhetspolis. Jag säger vår med en bestämd avsikt naturligtvis. För nu är den vår, i den meningen att den är till för att skydda, inte angripa, även dom medborgare som har sina rötter i ett annat land, även dom medborgare som uttrycker förargliga, rentav politiskt radikala uppfattningar, det som är grunden för vår demokrati. Det är vad säkerhetspolisen ska skydda i vårt land!” Applåderna blev nu först häpna, sen stormande. Carl gjorde ett kort uppehåll som om han haft manuskript, vilket han inte hade, där just den scenanvisningen funnits angiven. ”Jag har haft en dröm”, fortsatte han, med en intonation som lät mycket amerikansk, särskilt med den snabba upprepningen, ”jag har haft en dröm om att det skulle bli så. Vår säkerhetspolis är inte till för att jaga unga människor med förargliga eller i värsta fall rentav socialistiska uppfattningar. Vår säkerhetspolis är till för att jaga landets fiender, det är det vi har börjat med nu. Därför har vi just gripit tre ryska spioner. Jag vill naturligtvis inte föregripa den kommande rättsliga prövningen etcetera etcetera, men gripit dom har vi!” Han avvaktade skratt och applåder innan han fortsatte. ”Och vi har gripit dom just där dom finns, på vissa departement och till och med på säkerhetspolisen. Och om det är någon som undrar över det där sista, så försök att tänka er in i det kanske något främmande läget att ni vore en rysk spiongeneral med uppdrag att penetrera Sverige. Vad skulle ni då föredra? Skulle ni vilja ha agenter som bestod av utomordentligt beslutsamma vegetarianer, eller skulle




06-07-17

16.19

Sida 468

ni hellre vilja ha agenter som var svenska Säpomän och departementstjänstemän? Ingen skugga över vegetarianerna, det var bara ett exempel.” Det häpnadsväckande i Carls framställning var inte bara den amerikaniserade demagogin, som påminde om durkdrivna politiker, utan hans goda humör. Han verkade okonstlat glad av att sitta där han satt i den röda nötta läderfåtöljen där Carl Bildt befunnit sig som senaste gäst av dignitet, strax före sin valförlust. ”Låt mej övergå till frågan om den svenska terrorismen”, fortsatte Carl ironiskt. ”Jag ska gärna svara på frågor om ryskt spioneri senare, men nu alltså vår svenska terrorism. För närvarande synes den hårda kärnan inom svensk terrorism bestå av åtta personer som är emot mjölkbilar och i ett fall satt eld på flera stycken, en person som släppt ut fjällrävar från en norrländsk zoologisk trädgård med följd att fjällrävarna måste skjutas och han själv omhändertogs. Vi har dessutom några vildsinta djurvänner i Skåne som släppt ut ett stort antal minkar, alternativt sprutmålat minkar med lackfärg för att förstöra det kommersiella värdet i djurens päls. Vad man emellertid också förstörde med sprutmålningen var det som minkarna själva nog satte större värde på, deras skydd mot kyla. Dom sprutmålade minkarna dog således, dom frisläppta minkarna har vid det här laget satt i sej något tiotusental andungar och härjar svårt vid vissa sydsvenska kräftdammar. Ifrågavarande djurvänner är fortfarande på fri fot. Vidare skulle man kunna hänföra ett dussin busfrön i Västerås till kategorin terrorister, men vi får här svårigheter med terminologin. Enligt Säpos regelverk talas nämligen om PMV, vilket ska uttydas politiskt motiverat våld. Ungdomarna i Västerås kan då möjligen pressas in i denna definition, eftersom dom brände ner flera valstugor för ja-sidan inför EU-omröstningen, därefter ockuperade ett nedlagt mejeri, besköt inkallad piketpolis med slangbellor samt därefter rökte ut sej själva. Dom kunde därmed omhändertas och lagföras. Emellertid, och på denna punkt kan jag förstå att vänsterungdomarna i Västerås borde känna sej djupt kränkta, alternativt upprörda över den kapitalistiska




06-07-17

16.19

Sida 469

statens repression eller kryptofascistiska tendenser, räknas inte våra skinnskallar som terrorister enligt Säpos definition. Skinnskallevåldet har förvisso lett till ett flertal dödsoffer, vanligtvis genom att människor sparkats ihjäl av en ölberusad mobb. Dock har det ifrågasatts om skinnskallarna över huvud vore kapabla att politiskt definiera sina våldsdåd, och därmed reduceras dom till vanliga förbrytare. Hursomhelst, och jag närmar mej nu en poäng i resonemanget, torde dessa former av svensk terrorism vara en fråga för ordnings- och kriminalpolisen snarare än för rikets säkerhetstjänst. Och nu till poängen. Döm om min förvåning när jag vid tillträdet som chef för Säpo fann att den bemanning som var avsatt för att bekämpa terrorismen tillhörde dom två i särklass största enheterna inom organisationen. Dock utan att ha lyckats uppspåra eller sätta fast en enda vegetarian eller mjölkbilsmotståndare! Jag fann således att vissa organisatoriska förändringar vore av nöden.” Carl log glatt och gjorde paus för att låta den sista tankegången tolka sig själv hos åhörarna medan han drack en klunk vatten och kasserade in nya skratt och applåder. Vad än publiken väntat sig av den dramatiskt tragiska person som kallades Svarte Amiralen, öknamnet hade redan läckt ut i pressen, så inte var det det de nu fick vara med om. ”Men utlänningarna då! Är det inte utlänningar som är terrorister? Jodå, det kan stämma. Problemet är bara att dom utländska terroristerna tenderar att hålla till i utlandet och således blir en fråga, inte så mycket för svenska Säpo, som för exempelvis den turkiska säkerhetspolisen, den israeliska säkerhetspolisen, den franska säkerhetspolisen, den algeriska säkerhetspolisen och naturligtvis olika amerikanska säkerhetsorgan eftersom USA anser sej ha ett oss alla övergripande polisiärt ansvar i världen. Dock är svenska utländska terrorister mycket sällsynta, vilket jag fått mej förklarat med den omständigheten att svensk säkerhetspolis lade ner så stora resurser i detta avseende genom att då och då få någon politisk flykting utvisad eller då och då vägra araber att bli svenska medborgare. Det som möjligen kan göra en




06-07-17

16.19

Sida 470

normalt kritisk person misstänksam mot den här typen av förklaringsmodeller är att bristen på ryska spioner i Sverige även den brukar förklaras med Säpos oerhört skickliga insatser. Vi har genom vår blotta förekomst, vår väl tilltagna personal och höga övertidsuttag förhindrat ryssar att spionera i Sverige liksom vi förhindrat utländska terrorister att vara terrorister i Sverige. Därför har Säpo också år från år, ända fram till i dag, fått högre och högre anslag, mer än fördubblade sen Sovjetunionen upphörde och PLO ströks från terroristlistan. Jag skulle önska att jag kunde förklara detta. Men det kan jag inte. Det beror inte på att jag, som man kanske skulle kunna tro, är bunden av hemligstämplar och tystnadsplikt. Det är mycket värre än så, nämligen. Jag kan inte förklara detta. Det beror antingen på mina i så fall påtagliga intellektuella brister. Eller också finns det en annan förklaring, förmodligen ännu mer pinsam. Jag tror snarare på det sista alternativet!” Det var dags för ny paus för applåder och skratt medan Carl plockade fram ett stort tidningsklipp ur sin ena kavajficka och långsamt vecklade upp det. ”Låt mej pröva en tes”, fortsatte han i ett lägre och plötsligt mer allvarligt tonfall. ”Vi har en miljon invandrare i Sverige om man därmed menar personer som antingen är immigranter eller barn till immigranter. Det betyder att vi för all överskådlig framtid är ett etniskt blandat land, vi har på ett par decennier genomgått en dramatisk förvandling. Min tes är att förhållandet mellan oss helsvenskar, som skinnhuvena säger när dom exempelvis framhåller mej som ett gott ariskt exempel fastän jag härstammar från Skottland på fädernet och Baltikum på mödernet, och dom som har invandrat senare är det som mer än något annat, mer än räntor och statsskuld, avgör vår framtid. Förmodligen har vi ett val redan nu. Vi kan slå in på en väg som leder till ett svenskt gettosamhälle. Vi kan i tid börja bygga upp ett jämlikt förhållande mellan gamla immigranter, helsvenskar alltså, och nya immigranter. Detta är, tror jag, vår viktigaste fråga. Nå! Min uppgift är förstås inte att skapa något politiskt program med heltäckande lös-




06-07-17

16.19

Sida 471

ningar, min uppgift är att analysera säkerhetspolisens roll i det här spelet om allas vår framtid. Också då uppstår vissa valmöjligheter. Säkerhetspolisen kan fortsätta att inrikta sin faktiska verksamhet, och sin propagandistiska verksamhet, så att det ser ut som om immigranterna utgör ett stort hot mot oss alla, i vart fall det största hotet som Säpo har att bemästra. Så har det varit i flera år, och jag menar att det är en lika faktiskt improduktiv som det är en politiskt skadlig linje. Det andra alternativet, som jag försöker genomföra, är att dra ner på kampen mot immigranterna, styra om resurserna till säkerhetsmässigt mer motiverade verksamhetsfält, ryska spioner till exempel, och få tyst på den traditionella Säpopropagandan mot svartskallar som vissa medier glatt förmedlar, ibland med, ibland utan medverkan från tjänstemän på Säpo. Det där är inte alltid så lätt eftersom mitt inflytande både är och ska vara obefintligt när det gäller den fria pressen. Men jag har här ett exempel på vad jag menar. Det är en tidningsartikel från tidningen Expressen, vår främste vakthund mot araber och islamsk fara här uppe i Norden. Artikeln är från den trettonde januari i år, alltså ganska färsk, alltså från min tid som Säpochef. Artikeln har som ni ser rubriken ’De styr terrorn från Stockholm’, och den stora bilden här är hämtad från i julas när den algeriska terroristgruppen GIA kapade ett Air Franceplan. Det skulle alltså vara denna organisation, GIA, som nu styr terrorn från Stockholm. Artikeln är skriven av en journalist som jag inte känner till, en Ann-Katrin Öhman, alltså inte någon av Expressens mer notoriska arabskribenter. Det spelar kanske inte så stor roll, kanske är hon en vikarie som vill visa framfötterna i känd Expressengren för att bli fast anställd. Anyway, redaktör Öhman synes ha hämtat sina uppgifter från en algerisk regeringstidning som heter La Tribune som alltså meddelat att regimens fiender nu har högkvarter i Stockholm. Närmare bestämt i form av två postboxar i Skarpnäck och Huddinge. För att underbygga bevisningen publicerar tidningen en bild på en skylt som ni ser här … nja, det gör ni kanske inte så låt mej säga vad bilden föreställer. Den föreställer en skylt där det står ’Posten i Skarpnäck’, och på skylten meddelas




06-07-17

16.19

Sida 472

öppettiderna. Bildtexten meddelar däremot att ’dom algeriska terroristerna tar emot post i två postboxar i Skarpnäck och Haninge’. Vi finner alltså att Huddinge nu har ändrats till Haninge. Redaktör Öhman har kanske funnit något annat, nämligen att bevisningen i form av en bild på en postskylt och uppgifter från en algerisk tidning, låt vara att hon med lätt dribbel kallar den för franskspråkig för att därigenom antyda att kollegerna på sagda tidning inte skulle vara araber dom också, alltså att denna bevisning är tunn. Därför åberopar hon till stöd, och jag skämtar inte utan läser högt, anonyma ’experter på islam i Sverige’ som också synes tro att den algeriska terrorismen har flyttat till Stockholm. Sen vänder hon sej enligt rutinen till en talesman på Säpo som förstås varken kan säga bu eller bä, bland annat med den något bisarra frågan om ’svensk lagstiftning är mildare än andra europeiska länders när det gäller terrorgrupper’. Det jag här har visat är bara en liten illustration, ett exempel av kanske flera tusen. Min avsikt är inte att övergå till pressetiskt seminarium. Det finns en poäng i det här som rör Säpo. Jag kommer nu till poängen.” Carl knycklade demonstrativt ihop tidningsklippet och slängde det ifrån sig medan han på nytt tog en klunk mineralvatten och tankfullt såg ut över den tysta publiken som till hans tillfredsställelse inte visade några allvarliga tendenser till otålighet; han hade just passerat det retoriskt knepigaste partiet i det han tänkte säga. ”Poängen alltså!” fortsatte han med förnyad energi. ”Vad ska svensk säkerhetspolis göra när sådana här uppgifter publiceras? Undersöka om det kan ligga något i dom förstås, framför allt inte göra några uttalanden eller vidta några åtgärder dessförinnan. Inte ens läcka ut falska uppgifter i Expressen om att vi vidtagit en mängd, visserligen hemliga, dock mycket kraftfulla åtgärder. Vi ska ta reda på vad som är sant. Eftersom vi numera har mer än tre personer som kan tala franska, jag säger inte hur många, det är hemligt, så började vi med att ta reda på vad som egentligen stått i det algeriska regeringsorganet. Det visade sej då att originaluppgifterna var något mer utförliga än dom som refererats i Expressen. Islamiska Förbundet på




06-07-17

16.19

Sida 473

Ringvägen i Stockholm, det är där muslimerna har sin provisoriska moské i väntan på att någon stadsdel ska godkänna moskébygge trots förekomsten av minareter och nötförsäljare, angavs som ett centrum för dom algeriska terroristerna. Vidare utpekades en algerier som förestår en organisation som heter Human Concern International som terrorledare. Utmärkt, nu hade vi något att gå på. Och Sverige är inte som Frankrike där det kanske finns fem miljoner nordafrikaner, i Sverige finns tusen nordafrikaner, drygt tvåhundra i Stockholm, därav ett fyrtital algerier. Inga nya algerier har lagligen kunnat komma in i Sverige på ett par år, som ni förstår. Vid muslimernas provisoriska moské på Ringvägen hade mycket riktigt tre personer försökt samla in pengar till GIA, men avvisats vid flera tillfällen. Den muslimska församlingen hade till och med polisanmält denna framfusighet från tre algerier. Med föga framgång. Polisen i Södermalms polisområde kunde inte riktigt bestämma vilket lagbrott som kunde komma i fråga, och jag förstår dom. Den algeriske mannen i Huddinge visade sej ha bott i Sverige i tjugofem år, han var gift här och hade vuxna svenska barn, om ironin inte missförstås. Han samlade mycket riktigt in pengar. Till föräldralösa barn i Afghanistan, Bosnien och Libanon. Hårt pressad av våra förhörare medgav han att han i och för sej ansåg att det var fel att dom religiösa fundamentalisterna inte fick den politiska makten i Algeriet. Eftersom dom hade vunnit ett demokratiskt val. En ståndpunkt som jag rent principiellt, inte bara som Säpochef utan också som medborgare, finner oantastlig. Så här låg det alltså till med den algeriska terrorism som enligt vår största tidning, och säkert enligt vissa TV-nyheter, hade flyttat till Sverige. Efter fem dagars arbete visste vi att det inte var sant. Nå, till och med våra kvarvarande terroristexperter fick ju sysselsättning. Men vad svenska folket fick veta var inte vad som var vår kunskap, utan vad svenska folket fick veta var vad som var medial okunskap, för att inte säga propaganda. Det här uttrycker inte dumhet i största allmänhet, det här uttrycker en mentalitet som vi måste förändra. Dom tvåhundra algerierna i Sverige, eller deras barn, är inte våra fiender, är inte GIA-terrorister




06-07-17

16.19

Sida 474

med någon sorts etnisk automatik. Dom trettitusen iranierna i Sverige är inte anhängare av vare sig bokbål eller ayatollah Khomeini. Bland annat av det enkla skälet att dom flesta av dom har flytt just från den regimen. Kort sagt, och vad än vissa medier säger sej tro, så är muslimer i vårt land, medborgare eller blivande medborgare, och med ättlingar här som ska leva lika länge som våra ättlingar, oavsett bruna ögon och svart hår, inte våra fiender. Om den motsatta tron växer sej stark så går vi under i kaos och något som med ett modernt expertuttryck kallas för lågintensivt inbördeskrig.” Det var dags för en ny paus. Så här långt var Carl närmast förvånad över att han varit så nervös under två dagar medan han förberett och memorerat vad han skulle säga. Nu när han väl var igång kändes allt självklart, även om han under de första taktiskt skämtsamma minuterna känt det som om han glömt hela läxan och att orden snart skulle ta slut. Nu hade han bara sista varvet kvar och han kände inte längre någon osäkerhet. ”Om vi nu upprepar formeln”, började han om, till en början lite teatraliskt långsamt, ”dom där orden, lågintensivt inbördeskrig. Så låt mej genast påpeka en sak som är så självklart sann att ni kanske inte ens tänkt på den. Det jugoslaviska inbördeskriget har inte kommit hit. Alla stridande parter i före detta Jugoslavien finns i Sverige, både sen länge etablerade människor och nyanlända flyktingar. Men dom har inte flyttat hit sitt krig. Det tyder kort sagt på att dom trots sina vanligtvis bruna ögon och vanligtvis svarta hår är lika förnuftiga som ni som sitter här i salen. Turkar och kurder skär inte halsen av varandra i Sverige och det beror inte, måste jag nog erkänna, trots att vissa av mina företrädare hävdade motsatsen, på att vi har en allseende säkerhetspolis i Sverige. Det måste bero på något annat, nämligen att dom är lika förnuftiga människor som ni som sitter här i salen. Kristna libaneser och palestinier mördar inte varandra i Sverige, och så kan jag fortsätta uppräkningen. Alla dessa immigranter i första och andra generationen känner nämligen inpå bara skinnet att motsättningen i detta hittills fredliga land inte står inom deras led, den står mellan oss




06-07-17

16.19

Sida 475

och dom. Det är det som är faran för framtiden. Jag vill inte sitta här och moralisera över vilket tänkbart ansvar ni som studenter och intellektuella har för vår svenska framtid. Jag kan bara göra två saker, peka på frågans avgörande betydelse för vår framtid, och tala om mitt ansvar, om säkerhetspolisens ansvar. Därför kan jag nu säga er att svensk säkerhetspolis, er egen säkerhetspolis, har ändrat sin strategi i ett viktigt avseende. Vi jagar nu spioner, oavsett etniskt ursprung eller religion, dock sällan på flyktingförläggningar. Vi betraktar ingen som en medborgare höjd över varje misstanke, det finns faktiskt en gammal Säpoformel som definierade somliga av oss på det viset. Men vi betraktar heller ingen som särskilt misstänkt på grund av ögon- eller hårfärg. Vi har infört en ny princip i vårt arbete som jag härmed tänker lägga fram för er och hoppas att ni kan godkänna … den principen heter likhet inför lagen!” Carl hade byggt upp sitt röstläge som om han nu hade kommit till punkt, och han höjde höger pekfinger med en gest som var en skämtsam imitation av Lenin när han uttalade de sista orden, likhet inför lagen. Och visst gick det demagogiska tricket hem. Studenterna i Lund applåderade som om de kände sig som medlemmar i den franska nationalförsamlingen vid den borgerliga demokratins genombrott. ”Det gläder mej att ni är för den principen …”, fortsatte han just när sorlet av förväntningar inför den kommande frågestunden började stiga upp mot taket. ”Det gläder mej verkligen. Jag är helt enig. Men nu är det så här att det finns ett pris på allting. Och för att vi i Sverige ska kunna genomföra denna enkla demokratiska princip även på säkerhetspolisens område så finns det något vi måste betala. Jag kan bara ge en ofullständig bild av det priset, men jag tror ni kommer att förstå innebörden. Svensk säkerhetspolis kan, med den nya principen om likhet inför lagen, inte längre förlita sej på turkiska tortyrexperter när det gäller att bedöma vissa turkiska medborgare, kurder eller ej. Svensk säkerhetspolis kan inte längre förlita sej på resultat av tortyr i Israel. Svensk säkerhetspolis kan inte längre förlita sej på vad




06-07-17

16.19

Sida 476

tysk säkerhetspolis meddelar oss, i vad mån dom tyska poliserna fått sina informationer från turkiska tortyrexperter. Svensk säkerhetspolis måste se med viss skepsis på uppgifter från fransk säkerhetstjänst, särskilt om den härstammar ur kunskaper som franska tortyrexperter skaffat fram. Svensk säkerhetspolis kan inte utan vidare acceptera uppgifter från vissa amerikanska myndigheter, om det finns minsta anledning att förmoda, vilket det ofta finns, att dom i sin tur fått kunskaper från några av sina talrika allierade tortyrexperter. Sammantaget innebär det här ett pris, mätt i kunskaper. Det är nämligen ett väl etablerat historiskt faktum att kunskaper av hemlig natur ofta skaffas fram med sådana metoder. Jag behöver inte utveckla det här vidare, vi kommer att få färre kunskaper genom att förlita oss mindre på dom traditionella utländska källorna, som omskrivningen lyder. Det priset ska vi betala. Men det är mer än så. Svensk säkerhetspolis ska försöka hålla sej mer inom lagarnas ram än tidigare. Det innebär bland annat att vi har avskaffat utpressning av brunögda medmänniskor som arbetsmetod. Eftersom vi inte längre kan skaffa informationer genom utpressning, ni anar inte i vilket beroendeförhållande flyktingar och politiska asylsökanden står till oss, så kan man tro att vi även här kommer att avhända oss en mängd viktiga informationer. Jag kan tänka mej att somliga av mina företrädare i det här jobbet i Sverige, och säkert åtskilliga av mina kolleger i liknande jobb världen runt, skulle tycka att det jag nu deklarerade vore någon sorts självmord vad gäller informationsflödet. Det är det inte. Men det är ett pris att betala. Och nu till sist, jag ska snart sluta, kanske jag i ärlighetens namn bör påpeka att det inte är enbart etiska överväganden i det här. Vi kan alla förstå det politiskt korrekta i att offentligt förklara sej vara motståndare till tortyr och så vidare. Men jag har en idé. Jag tror nämligen följande. Den dag vi har en säkerhetspolis i Sverige som alla medborgare, oavsett ögonfärg verkligen betraktar som sin säkerhetspolis, inte som sin egen automatiska fiende eller grannens automatiska fiende, utan en säkerhetspolis som arbetar efter den enkla principen om likhet inför lagen, en säkerhetspolis vi aldrig har haft med




06-07-17

16.19

Sida 477

andra ord, den dagen kommer vem som helst i denna församling att kunna komma till mej, nå snarare till någon av mina efterträdare, och polisanmäla brott mot staten med samma självklarhet som ni nu kan gå till kvarterspolisen och anmäla er bil stulen. Den dagen behövs ingen tortyr i Turkiet som hjälp för Säpo. Den dagen skulle vi nämligen ha den enda verkliga styrka som är legitim, i så fall först och bäst i världen, nämligen medborgarnas förtroende. Det är därför jag är beredd att betala det till synes höga priset, till synes, för att införa arbetsprincipen likhet inför lagen på den firma där jag nu råkar vara chef. Jag hade en dröm. Det där är min dröm!” Han hade varit nära att säga avslutningsorden på engelska, i sin berusat lättade känsla när han nu rest sig och fick ta emot applåder från en publik som uppträdde nästan som vid en operasuccé, eftersom de stod upp, applåderade över sina huvuden med raka armar och stampade med fötterna så att det lät som en framstormande buffelhjord i Stora Salen, tänkte han Martin Luther Kings ord på engelska, gång på gång. Han var rörd över det spontana stöd som han fått för sina idéer, men han var på ett mindre ädelt vis också rörd över att han lyckats göra det. Han hade misslyckats på sina tidigare studentaftnar, tyckte han åtminstone själv, särskilt när han rusade ut i okontrollerbart vredesmod från Stockholms nation i Uppsala. Men nu, sista gången, hade han fått till det. Och hans ord skulle finnas kvar, han hade tacksamt noterat de många bandspelarna, TV-kamerorna och mikrofonerna. Han hade övat och övat och övat på en konst som sannerligen inte var hans och som han kände bättre från amerikansk TV än från sitt eget land. Men nu var det fullbordat. Vana som de var på AF vid statsministermöten och liknande skötte de nu den obligatoriska efterföljande frågestunden med viss schwung. När applåderna började lägga sig gick föreningens ordförande upp på podiet med en handmikrofon och meddelade, utan att det tycktes förvåna någon, att han redan hade en lista med frågeställare. Det var alltså uppgjort i förhand. Den förste frågeställaren presenterades som professor i stats-




06-07-17

16.19

Sida 478

kunskap och fick med ilande fart en bärbar mikrofon i sin hand. ”Jag måste kanske inledningsvis säga att jag som lärare under många år här i Lund, och som trägen gäst på dessa studentaftnar under ännu fler år, sällan har blivit så överraskad som jag blivit i kväll. Positivt överraskad bör man kanske tillägga för att undvika i och för sej högst osannolika missförstånd”, inledde professorn. Sannolikt var det bara ett sätt att låta käften gå en stund för att få tyst på sorl och skratt innan han fortsatte. Carl hade ställt sig upp och nickade vänligt mot sin förste utfrågare som ännu inte frågat något. Han var varm och upphetsad av anspänningen och kände att han möjligen var mer än lovligt rosig om kinderna och öppnade diskret sin kavaj, väl medveten om att det då från vissa vinklar skulle synas att han var beväpnad. Men han antog att det inte skulle förvåna någon, än mindre uppfattas som en gest mot frågeställaren. ”Men det du säger, herr folkets generaldirektör, är med förlov sagt sensationellt”, fortsatte professorn när sorlet lagt sig. ”En säkerhetspolis med folkets förtroende, var alltså tesen? Det kan onekligen synas som en sorts contradictio in adjecto, alltså om jag översätter, som en …” ”Det är helt okej”, avbröt Carl och höll upp en glatt avvärjande hand. ”Jag är visserligen inte latinare, men jag är gift med en mexikansk kvinna och …” Där kom han av sig fullkomligt. Verkligheten kom ikapp honom som ett expresslok och han slöt ögonen och sträckte avvärjande ut sin hand mot frågeställaren, som liksom alla i publiken måste ha sett mycket tydligt vad som hände. Han stod stilla några sekunder medan tystnaden i salen sänkte sig, ögonen hårt slutna, sen viftade han med sin utsträckta hand att man kunde fortsätta. ”Som sagt”, sa han och öppnade ögonen med ett samtidigt djupt andetag. ”Det kan förefalla som en viss inneboende motsättning med en Säpochef som talar om medborgarnas förtroende. Förlåt mitt avbrott, till frågan?” ”Jo som sagt”, fortsatte professorn något skakad. ”Jo alltså! Var i




06-07-17

16.19

Sida 479

världshistorien har det funnits en säkerhetspolis med medborgarnas förtroende? Inte ens i Hitlertyskland under de första åren skulle jag tro. Om Djingis Khan hade säkerhetspolis, vilket all erfarenhet talar för att han måste ha haft, så inte var den älskad av medborgarna. Kort sagt, har denna tulipanaros någonsin funnits?” ”Nej”, sa Carl. ”Det har jag svårt att tro. I samtiden finns den ingenstans. I vår moderna historia har den aldrig funnits. Östtyska Stasi är ett intressant exempel genom sitt oerhört omfattande nät av angivare bland medborgarna, men inte hade dom förtroende för sin Stasi inte! Svaret på frågan är alltså nej. Denna tulipanaros har aldrig existerat.” ”Nehej”, konstaterade professorn, väl medveten om sitt privilegium att få fråga vidare eftersom detta var en uppgjord frågestund. ”Då inställer sej onekligen en intressant fråga. Varför skulle tulipanarosen kunna komma först i Sverige?” ”Av samma skäl som kullagret gjorde det”, svarade Carl snabbt och håvade in frågestundens första skrattsalva. ”Jag vill alltså inte förhäva mej så där särskilt”, fortsatte han med spelad blygsamhet som också skulle se spelad ut. ”Det är närmast en iakttagelse jag har gjort i jobbet på det svenska spioneriet. Jag har alltså större delen av mitt yrkesliv arbetat med det motsatta problemet, att klara mej, eller våra angivare eller agenter, undan främmande makts säkerhetspolis. Det har gått ganska bra, kan jag säga utan att förråda statshemligheter. Och skälet till att det har gått bra är att våra kontaktytor, för att använda en lika vanlig som bisarr omskrivning, komiskt nog har haft större förtroende för oss än för sin egen säkerhetspolis. Nu när jag blivit säkerhetspolis på gamla dar har det där slagit mej med drabbande klarhet. Därav den enkla idén att ändra på dessa till synes eviga förhållanden.” ”Genom att göra vadå, gripa några ryska spioner till exempel?” frågade professorn med journalistisk snabbhet. ”Absolut”, sa Carl. ”Det ingår onekligen i planen. Hittills har alla KGB:s spionvärvare i Sverige, i stort sett sanningsenligt, kunnat säga




06-07-17

16.19

Sida 480

till sina tveksamma ännu inte värvade svenskar, att ingen har åkt fast. Ingen har åkt fast. Dom svenskar som har låtit sej värvas som främmande makts spioner har onekligen haft större förtroende för framför allt ryska spionvärvare än för sin egen säkerhetspolis. Det kan jag dessvärre förstå, som framgått av det jag sagt tidigare. Men nu ska vi alltså ändra på det. Var och en här i rummet som överväger ett anbud från Boris Nikolajevitj bör alltså tänka över saken noga.” ”Jamen det är bara ena benet i den logiska konstruktionen”, invände professorn snabbt. ”En effektivare spionfångst kan skapa förtroende för att ni blivit effektivare att fånga spioner. Men därav följer knappast svenska folkets kärlek?” ”Så riktigt”, sa Carl med en teatralisk suck. ”Så riktigt och så dystert. Spionfångandet är som du mycket riktigt påpekat bara ena benet, för övrigt det som är lättast att få fart på. Sen kommer det svåra och mer långsiktiga. Under en tillräckligt lång period, jag vet inte hur lång, måste svensk säkerhetspolis verkligen bevisa att vi inte är demokratins fiende, att vi verkligen tror på principen om likhet inför lagen. Då först kommer till och med en professor i statskunskap att våga tipsa mej om att en av hans docenter kanske arbetar för främmande makt utan att känna sej som en östtysk Stasirapportör. Jag medger att det är en bit på vägen innan vi nått dit.” Carls avslutande underdrift och självironi drog ner nya applåder som han oavsiktligt förstärkte till skrattsalvor genom ett tillägg som plötsligt föreföll honom som ett minimum av artighet. ”Jag måste be att få tillägga”, sa han med sänkt huvud, ”att mitt exempel om vissa docenter var högst hypotetiskt. Såvitt jag vet har rikets säkerhetstjänst inga som helst misstankar mot dina docenter. Men hade vi det skulle jag inte kunna säga något om saken.” Nästa frågare presenterades som ordförande i samhällsvetenskapliga föreningen eller något i den stilen och hade en mycket kort fråga som Carl hade kunnat göra stort eller litet nummer av beroende på egen lust, det var helt enkelt en boll uppkastad för smash: ”Är den demokratiska kontrollen tillräckligt stark över Säpo?”




06-07-17

16.19

Sida 481

”Svar nej”, sa Carl. ”Säpochefen har till exempel en personlig makt som är alldeles orimlig, ehuru praktisk för Säpochefen, vilket ni inom kort kommer att bli varse. Jag skulle vilja ha ett system med motsvarigheten till en underrättelsenämnd, med fullmakt från riksdagen, som kunde be mej eller vem som helst på vår firma att sanningsenligt, och under straffansvar, svara på vilken som helst fråga. Invändningarna brukar vara att riksdagen är så skvallrig. Tja, invändningar på den nivån. Det är möjligt, det vet jag inte så mycket om. Men den eventuella nackdelen, om det nu är en nackdel, att våra folkvalda ska få veta vad statens myndigheter sysslar med, en i och för sej bisarr tanke, ska då vägas mot fördelarna. Antag att jag var en ond man, för att tala med en gammal lundensisk spexare av stort format. Antag att jag var en ond man. Jag skulle kunna få något tusental av våra brunögda medmänniskor men ännu icke medborgare torterade i Turkiet. Det är för övrigt jag som kan bestämma om dom ska få bli svenska medborgare eller inte. Jag skulle kunna yrkesförbjuda åtminstone tjugofem procent av er som sitter här i salen, ni skulle aldrig få ett kvalificerat jobb inom det man kallar den offentliga sektorn. Detta bara som några drastiska exempel. Nu är jag inte en ond man. Men hur ska ni kunna veta det? Nå? Ska en sådan makt kunna kontrolleras av könskvoterad riksdagskommitté eller ej? Förlåt det där sista, jag bara hade det där i bakhuvudet att allt ska könskvoteras nuförtiden. Men den makten ska sättas under demokratisk kontroll. Var det svar på din fråga?” Det var det. Den unge frågeställaren slog spelat hjälplöst ut med armarna, samlade in sina skratt och satte sig. ”Tycker du att terroristlagen stämmer in på ditt tal om likhet inför lagen?” ropade en tydligen oregisserad frågare, han bröt kraftigt och var tydligt brunögd och svarthårig och därför knappast i läge att just nu bli åthutad trots sitt flagranta brott mot den akademiska mötesordningen. ”Svar nej”, sa Carl. ”Vad terroristlagen beskriver är bara att utlänningar kan straffas utan bevis. Allt vad terrorister kan tänkas göra är




06-07-17

16.19

Sida 482

förbjudet redan som det är. Lagen diskriminerar utlänningar och bör därför avskaffas, liksom Säpos rätt att bestämma vem som ska få bli medborgare eller ej.” Nästa reguljära frågeställare var enligt presentationen ordförande i den socialdemokratiska föreningen och hon hade sina frågor uppskrivna. Men eftersom Carls senaste svar hade mötts med ömsom applåder och ömsom besviket mummel och till och med några enstaka buanden grep hon snabbt tillfället i flykten och ställde en följdfråga: ”Men om Sverige som enda land i Västeuropa skulle avskaffa terroristlagarna, skulle inte det försvaga vårt försvar mot terrorismen eller vad man skulle säga?” frågade hon i stackato som om hon anade att hon var på väg ut på hal is. ”Nej, inte alls”, sa Carl nöjt. ”Vi hade ju detta mål, enligt resonemanget, denna dröm om medborgarnas förtroende. Det där om likhet inför lagen, du vet. Terroristlagarna har ingen som helst effekt när det gäller vår förmåga att avvisa oönskade personer vid gränserna. I det avseendet finns ett oroväckande starkt batteri av vanliga lagar, som bekant. Saken gäller alltså dom personer, med svart hår, och bruna ögon, som redan befinner sej i Sverige på lagliga grunder. Om vi har tillräckligt starka skäl att misstänka att en sån person, eller en person som du, förvarar vapen hemma olagligen, ja, då gör vi husrannsakan. Det är förbjudet att ha olagliga vapen hemma, för blåögd som för brunögd. Det är lika förbjudet för brunögd som för blåögd att förbereda mord, kidnappning, mordbrand, allmänfarlig verksamhet, sabotage, spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och allt vad nu brottsbalken kan räkna upp. Men. Enligt vårt nuvarande system krävs bevis eller skälig misstanke bara mot blåögd, inte mot brunögd. Det är inte precis förtroendeskapande. Därför är det inte heller effektivt, om det nu var sant att vi på Säpo måste ha ert förtroende för att kunna vara effektiva. Och så en liten, liten sak till. Det är inte demokratiskt.” Församlingen splittrades nu på ett något komiskt sätt i sina reaktioner, eftersom de talrikt representerade utländska studenterna




06-07-17

16.19

Sida 483

applåderade mycket ihärdigt och den svenska majoriteten förhöll sig mer kallsinnig. ”Är du socialist?” frågade ordföranden i den socialdemokratiska föreningen i det ögonblick hon bedömde att ljudnivån i salen sjunkit tillräckligt. ”Ja, det är jag”, sa Carl roat. ”Bara du inte avkräver mej vilken sorts socialist jag är. Det har jag nämligen svårt att svara på. Men jag kan säga så mycket som att dom uppgifter jag fann om mej själv i Säpos arkiv var felaktiga på den punkten. Tyvärr är det där hemlig information som jag är förbjuden att avslöja.” De förnyade skrattsalvorna i den nu åter upplivade församlingen tvingade den unga kvinnan i strikt röd dräkt att vänta nästan pinsamt länge med sin följdfråga eftersom hon inte kunde ändra sig och ändå anade att den skulle kunna bli en sorts västgötaklimax. ”Är det inte konstigt i vår värld att vara socialist och ha en taxerad förmögenhet på mer än hundra miljoner?” frågade hon till sist. Frågan möttes av tystnad blandad med några spridda visslingar. ”Javars …”, sa Carl och drog ut på sin fortsättning medan han inväntade publikens uppmärksamhet. ”Men med pengar är det så att dom kan vara nyttiga, förutom att dom är trevliga. Den där förmögenheten du talar om finns inte kvar. Det kommer ni att upptäcka senare i år när kändislistorna kommer i kvällspressen, då står jag på noll. Det beror inte på att jag spekulerat bort mina pengar, det beror på att jag till viss del konsumerat pengarna, till viss del gjort mej av med dom till förhoppningsvis nyttiga ändamål som du snart kommer att bli varse. Men även om jag haft dom där pengarna kvar så skulle jag nog sagt någonting i stil med att pengar kan alltid komma till goda ändamål, huvudsaken är att dom inte hamnar hos skojare, börsklippare och fallskärmsjägare. Och då tror jag du vet vilken sorts fallskärmsjägare jag menar. Jo, jag hoppas jag är socialist, var det nåt mer ni ville veta?” Carl nickade demonstrativt åt sina säkerhetsvakter att det kunde vara dags att förbereda avfärden. Men ordföranden skyndade fram för




06-07-17

16.19

Sida 484

att säga en del onödigt i tackväg och sen plötsligt, just när någon bar fram blommor som genast beslagtogs av en av Carls vakter och fördes undan för inspektion, formulera kvällens sista fråga, som en tivoliutropare där han särskilt poängterade att det var kvällens sista fråga: ”Vem är en medborgare höjd över varje misstanke?” Sorlet och uppbrottsstämningen la sig medan Carl låtsades tänka efter inför sitt svar. ”Jo”, sa han när det hade blivit tillräckligt tyst. ”Det var en formulering som jag hittade i Säpoarkivet, en beskrivning över vilka personer som inte kunde bli föremål för spionerimisstankar. Det var, för att ta tre exempel, höga tjänstemän inom UD, höga tjänstemän inom annat departement, personer anställda på Säpo, såna som jag själv i högsta grad, med andra ord. Låt mej därför göra ett enkelt, och sista, påpekande. Dom personer som greps som ryska spioner i förra veckan var alla medborgare höjda över varje misstanke. Så den oantastlighetsprincipen existerar inte längre i Sverige!” Därmed trängde sig hans säkerhetsvakter fram och höll undan autografjägare och folk som av annan anledning tyckte att de skulle storma fram mot talaren när det hela var slut. Samtidigt som en jämförelsevis matt slutapplåd organiserades var Carl på väg ut genom det som skulle bli början på ett labyrintiskt system av gångar och trappor till en utgång varifrån det var fem minuters promenad hem, åtminstone till det tillfälliga hem som omgivningen förmodade att han skulle inta. Grand Hôtel i Lund var redan omringat av ordningspolis och avspärrningar i form av rödvita band och kravallgrindar i lättmetall. Men det var bara en avledningsmanöver, Carl och hans livvakter var inkvarterade på Hotell Lundia, drygt hundra meter därifrån, och utanför Hotell Lundia fanns ingen polisbevakning. När de kom ut i parken mellan universitetets huvudbyggnad och Akademiska Föreningen delade de snabbt upp sig, två av vakterna gick åt vänster för att via Klostergatan ta sig fram till Grand Hôtel, överblicka läget och tala lite med ordningspolisen. Carl och de två andra vakterna tog av mot höger för att via Sankt Petri kyrkogata




06-07-17

16.19

Sida 485

ta sig fram till Bytaregatan där Hotell Lundia låg, allt enligt en väl utarbetad plan. Det kändes att vintern var förbi, klockan var tjugo över tio men det var ändå inte kolmörkt. Vintergäck och till och med krokus blommade överallt, påskliljeblad och kanske också tulpanblad var långt på väg upp, det luktade starkt av vår, kanske för att det hade regnat hela dagen och klarnat upp först framemot kvällen. Carl kände sig lättad. Han skulle aldrig mer framträda offentligt, åtminstone inte inför några studenter, och han hade satsat hårt på att det sista han hade att säga skulle bli bra. Inte som de där lite hackande och formalistiska förövningarna i Umeå och Uppsala. På nytt upplevde han den där känslan av att vara alldeles ren inombords, som vatten. Snart skulle allt vara över, och han hade genomfört det han ville. Det kunde inte längre misslyckas. Det var förstås för tidigt att lägga sig och försöka sova, han var fortfarande alldeles för uppvarvad av sitt framträdande. Något arbete hade han inte tagit med sig, det skulle bara ha lett till bevakningskrångel. Men han hade några nya ryska romaner som han köpt sist han var i Moskva. Omslagen var förskräckliga och talade om maffia, sex och våld. Men det kunde ju vara intressant att se hur en ny generation ryska författare försökte skildra sin samtid. Säkert skulle han kunna läsa några timmar innan han somnade. Nästa dag i Stockholm skulle vara fylld av sammanträden.




06-07-17

16.19

Sida 486

 Ali Hussein Fadlallah hittades i Lunds Botaniska trädgård morgonen efter Carls framträdande på Akademiska Föreningen. Han låg under några silvergranar ungefär femtio meter från ingången genom järnstaketet i hörnan av Östra Vallgatan och Trekanten. Att han var död var lätt att se eftersom han måste ha legat där hela natten och det hade kommit några kraftiga regnskurar tidigt på morgonen. Den som fann honom var en vaktmästare som kom tidigast av alla till jobbet på Botaniska Institutionen, alldeles intill mordplatsen. Han hade haft förstånd att inte röra någonting utan gå och ringa polisen direkt. Kroppen bar inga tydliga yttre spår av våld eller strid, förutom att klockan på vänster handled hade fått glaset inslaget och stannat på tretton minuter över nio. Till en början låg tanken på rån nära till hands, men när kroppen gått till obduktion på Universitetssjukhuset och man letade igenom offrets kläder fann man hans plånbok med alla identitetshandlingar och lite drygt tolvhundra kronor i kontanter, och förutom armbandsuret, som var relativt dyrbart, hade han också fått behålla en tjock guldkedja med en miniatyrkoran som han bar runt halsen. Så rån var det inte frågan om. När Rune Jansson ringde sina kolleger i Lund två dygn senare, han fick först då kännedom om händelsen, var han full av onda aningar. Han behövde inte fråga mycket för att inse att han måste resa ner till Lund för att knyta ihop ännu en lokal polisorganisation i den pågående utredningen. Det avgörande var hur mordet hade gått till, nämligen på ett sätt som man aldrig hört talas om. Enligt rättsläkarens




06-07-17

16.19

Sida 487

preliminära utlåtande hade ett stickvapen forcerats in mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan, punkterat stora kroppspulsådern och genom att penetrera ryggmärgen dessutom kortslutit hela systemet. Enligt rättsläkaren måste det ha varit som att slå av en strömbrytare ungefär. Rune Jansson förvånade sin lundakollega genom att avbryta berättelsen och bara tungt suckande meddela att han förstod exakt hur det skett, att han skulle komma ner för att informera nästa dag och att det var av stor vikt att ingenting läckte ut till massmedierna om hur mordet hade gått till. Sen ringde han rättsläkaren i Umeå, Anders Eriksson, och berättade att man nu hade ett andra känt fall när det gällde mord med kortslutningsmetoden. Denna gång dock inte vid vatten. Han föreslog att de två rättsläkarna skulle jämföra sina material så fort som möjligt men bad också om diskretion. Det kunde vara av mycket stor betydelse att man inte spred någon kunskap om mördarens metoder. Något försenad och mycket störd infann han sig sen hos Willy Svensén där förhörsenheten otåligt väntade på att få berätta om senaste veckans arbete, som säkert hade varit rätt tufft. Eftersom det uteslutande var poliser de hade förhört. Han ursäktade sig förstås med att han just fått veta att man hade ett fall till som passade in i serien och att det var ett parallellfall till ett av de första morden i Umeå i mer än ett avseende. Mördaren hade använt sig av exakt samma skära av ryggen-metod, till och med mellan samma ryggkotor som första gången. Och så ytterligare en sak, väsentligt mer störande. Mordet hade ägt rum när Hamilton och ett okänt antal personer från hans så kallade livgarde befann sig i Lund. Det var alltså inte enbart en dyster nyhet. Enligt Rune Janssons övertygelse måste mördaren eller mördarna ha befunnit sig i studentkorridoren på Pedagoggränd i Umeå när de två första morden i serien inträffade. Han vägrade att släppa den övertygelsen. Följaktligen skulle det nu bli särskilt intressant att se vem eller vilka av dessa miss-




06-07-17

16.19

Sida 488

tänkta som råkat befinna sig i Lund för två dygn sen. Den informationen skulle man förstås få från Hamilton själv om man frågade, konstaterade Willy Svensén. Men det kunde ju vara psykologiskt riktigt att inte låta sig störas av den kunskapen just nu, när förhörsenheten skulle redovisa vad man kommit fram till. De hade nämligen en kandidat. Inte så att någon av de fyra Säpomännen hade gjort några som helst medgivanden. För det hade de som väntat inte gjort och de var dessutom, också det som väntat, djupt kränkta över att behöva ställa upp på förhör som mycket snabbt visade att man på riksmordkommissionen hade fått för sig att någon av dem skulle kunna vara misstänkt för brott. Det var Anna Wikström som skulle hålla i föredragningen. Hon började med att ställa upp en plansch som beskrev studentkorridorens sju rum, kök, TV-rum, korridorens sträckning och hur de fem personerna, Hamilton och fyra Säpomän, varit rumsplacerade under den kritiska natten. Korridoren hade varit larmad på två ställen, vilket var en oväntad komplikation. Ett larm var anslutet till ytterdörren in till korridoren. Det andra larmet var fäst vid det fönster i korridorens andra ände som vette ut mot brandstegen. En av livvakterna var alltså egentligen inte livvakt utan tekniker som ansvarade för larm och radiokommunikation. Han hade haft sitt sovrum närmast ytterdörren. Rummet mitt emot honom hade varit tomt under natten, liksom det rum som gränsade till hans eget. Tanken med denna placering tycktes ha varit att ”om fienden gjorde en inbrytning” så skulle larmansvarige vid dörren dels hinna varsko de andra över internradion vad som skedde, dels bli mördad först. Därefter skulle inbrytarna få ge sig på två tomma men låsta rum medan resten av styrkan mobiliserade. Enligt den logiken var således skyddsobjektet, Hamilton själv, placerad längst bort i korridoren från ingången räknat, i det rum som gränsade till kök och TV-rum. De tre egentliga livvakterna fanns alltså placerade en i det rum som låg vägg i vägg med Hamiltons och två i vartannat rum på den motsatta sidan korridoren. Fönstren i studentrummen




06-07-17

16.19

Sida 489

hade plomberats ett dygn innan Säpofolket kom dit. Plomberingen hade avlägsnats efter att de rest. Det fanns protokoll på den åtgärden. Inget fönster hade kunnat öppnas mer än fem centimeter. Det här var de rent fysiska förutsättningarna, och som alla måste inse så var de rätt problematiska. Om någon skulle ha smugit sig ut utan att de andra märkte det måste han alltså ha satt de elektroniska larmen ur spel och det var inte vilka små hemmalarm som helst utan rätt krångliga grejor. Det var ju därför man hade en tekniskt ansvarig. Den tekniskt ansvarige var å andra sidan den ende man på platsen vars fysiska förutsättningar direkt talade emot honom som gärningsman. Han var inte polis, och såg knappast ens ut som en polis utan snarare tvärtom. Ombedd att förtydliga sig på den punkten av en smått road chef förklarade Anna Wikström ampert att teknikern i fråga var en och sjuttio lång, närsynt, påfallande fet och orörlig och utan militär bakgrund. Så var det med den saken. De andra tre däremot var riktiga ”livgardister”, enkelt uttryckt var deras utseende rakt motsatt det lilla tekniska snillets. Två av dem hade rekryterats från den så kallade nationella insatsstyrkan, polisens eget SS. De tillhörde alltså ett litet fåtal av sexhundra sökande, ytterst motiverade och prestandamässigt fenomenala poliser, som hade godkänts i proven och antagits som anti-terroristpoliser. Den tredje, förhörsgruppens kandidat, hette Carsten Johnsén. Han var till en början reservofficer i fallskärmstrupperna, polismästare i diverse kampsporter där man hade vit pyjamas, konstiga pannband och ropade hoa-hoa innan man pucklade på varandra efter konstens alla regler; en konst som också påstods innefatta seren andlighet, kontemplation och självkontroll. Vidare var Johnsén en omvittnat fenomenal pistolskytt och hade under gymnasieåren, fram till lumpen, sysslat med tävlingsskytte på gevär. Sammantaget hade han alltså de bästa kvalifikationerna. De andra två, som hämtats från ONI, gick förstås inte av för hackor de heller. En av dem hade under sin tid på ONI varit specialiserad prickskytt. Det man krävde av en prickskytt på ONI var att kunna




06-07-17

16.19

Sida 490

sätta ett skott i en femkrona på trehundra meter. Man använde för övrigt ungefär samma utrustning som arméns prickskyttar. Prickskytten hade däremot aldrig sysslat med sånt där karatetrams. Det hade däremot den tredje livgardisten. Detta var vad förhören gett i rent faktiska upplysningar. Det som möjligen gjorde Carsten Johnsén, fallskärmsjägaren, något mer intressant än de andra två var att han i sak medgett att han skulle ha kunnat utföra flera av de aktuella morden; det hade varit rätt knöligt att diskutera detta, men till slut hade det gått eftersom man kört det där att den som är oskyldig inte har något att förlora på samarbete. Särskilt inte om han är polis och kommenderad av sin högste chef att samarbeta. I alla fall hade han medgett att han nog skulle kunna träffa ett människohuvud på trehundra meters håll, att han skulle kunna slå ihjäl en människa mycket snabbt på ett sätt som förslagsvis liknade gärningsmannens tillvägagångssätt i fall två i Umeå. Larmteknik sa han sig inte veta så mycket om. I det avseendet stämde han väl överens med de andra två, sämre kandidaterna. De hade slagit ifrån sig vid blotta tanken att börja meka med den sortens teknik. Ingen av de fyra förhörda medgav att han hade hört eller observerat något under den kritiska natten. Alla hade gått in på sina rum någongång vid elvatiden efter att ha tagit en sista kvällsfika ute i studentkorridorens lilla kök och TV-rum. Alkohol förekom aldrig ute på jobb med Hamilton. Man hade därefter ”intagit sängläge”, som alla fyra lustigt nog hade formulerat saken ordagrant lika, men med en öronsnäcka kopplad till den gemensamma sändaren som varit aktiv hela natten. Man hade alltså ibland hört hur någon vridit och vänt sig i sängen och då kommit åt mikrofonen vid handleden, men det var ju omöjligt att i så fall avgöra vem av kollegerna ljudet kom från. Sammanfattningsvis var det svårt att förstå hur någon av de personer som befann sig i studentkorridoren den kritiska natten skulle ha kunnat smita ut utan att antingen starta ett larm eller på annat




06-07-17

16.19

Sida 491

sätt väcka de andras uppmärksamhet. En avvaktande tystnad sänkte sig över rummet när Anna Wikström avslutat sin föredragning. ”Rent tekniskt förefaller det alltså som om vi måste laborera med flera tänkbara gärningsmän, och den där larmteknikern måste vara en av dom”, konstaterade Willy Svensén trött. ”Märkligt förresten att vi börjat skaffa poliser som är så duktiga på att ha ihjäl folk.” ”En sån där ONI-nisse sköt en stråltant med oladdat hagelgevär ute på Möja i förra veckan”, anmärkte Roger Jansson torrt. ”Bra träff, genom huvudet.” ”Ja fyfan”, muttrade Willy Svensén. ”Hade Hamilton sin radiokontakt med dom andra han också?” frågade Rune Jansson tyst medan han grubblade på något helt annat som hade med vatten att göra. ”Naturligtvis!” nästan fnös Anna Wikström. ”Det var ju han som var det så kallade skyddsobjektet, han som måste varnas först av alla om något hände.” ”Ja, det förstås”, sa Rune Jansson generat. ”Men om jag förstår er rätt så kunde man inte ta sej igenom dom där larmen utan att få hjälp från den där vad han nu hette som inte såg ut som en polis?” ”Jo, den slutsatsen ligger nära till hands”, medgav Roger Jansson. ”Låt oss sammanfatta vad vi vet”, sa Willy Svensén med lite högre röst för att möjligen sopa undan den stämning av resignation som tycktes ha börjat sprida sig i rummet. ”Ingenting har hittills rubbat Runes enkla konstaterande att vi har att göra med två mycket märkligt utförda mord i Umeå, tvåhundra meter från en plats där det finns flera personer som just då måste vara dom enda i norra Sverige som kan genomföra mord på det sättet. Eller hur? Ingenting har väl förändrat den slutsatsen, utan snarare stärkt den eftersom vi nu vet vad vi från början trodde: att dom här killarna verkligen är pyjamasbrottare, prickskyttar och gröna baskrar och allt vad ni vill.” ”Röda baskrar”, anmärkte Roger Jansson med en suck. ”Fallskärmsjägarna har röda baskrar.”




06-07-17

16.19

Sida 492

”Nåja, basker som basker …”, sa Willy Svensén, påtagligt störd i sina tankebanor. ”Vilka har förresten gröna baskrar?” ”Kustjägarna, Hamilton och hans kompisar i spioneriet”, sa Roger Jansson och såg plötsligt ut som han ville säga något mer men höll inne med det. ”Återstår alltså följande”, sa Rune Jansson. ”Vi måste förhöra Hamilton, vi måste sätta mer press på den där larmteknikern utan vars medverkan ingen hade kunnat ta sej ut. Och. Vi måste nu ta reda på om någon av våra kandidater befann sej i Lund i förrgår.” ”Visst”, sa Willy Svensén ironiskt och pekade. ”Telefonen står där.” Rune Jansson skruvade på sig. Han tyckte inte om att ringa känsliga samtal inför publik. Å andra sidan var det bara två enkla konkreta frågor han hade att ställa och dessutom var det en liten risk att han verkligen skulle få tag på Hamilton direkt. Han slog ut med händerna i en ironiskt uppgiven gest, reste sig och gick fram till telefonen och slog Hamiltons anknytning. Som väntat svarade sekreteraren. Han presenterade sig lätt svårmodigt och undrade utan spår av förhoppning om det gick att få tala med generaldirektören. Tystnaden i rummet var både spänd och road. Han la handen över luren och härmade att ”generaldirektören sitter i sammanträde nu men jag ska se om jag kan störa” och sen stod han suckande med luren i hand i väntan på beskedet att återkomma en annan dag. Men de andra i rummet såg plötsligt hur han sträckte upp sig och harklade sig. ”Ja hej”, sa han besvärat. ”Så bra att jag fick tag på dej, jag har två konkreta frågor. För det första, när kan jag träffa dej, det är rätt angeläget. För det andra, hade du en livvakt i Lund som hette …” Han tecknade hjälplöst ut i rummet tills Anna Wikström desperat pekade på sin monterade skylt över studentkorridoren i Umeå. ”Jo alltså … som hette Carsten Johnsén?” De andra i rummet såg spänt på honom när han fick ett mycket kort besked som tycktes vara negativt eller avfärdande. Han la lång-




06-07-17

16.19

Sida 493

samt på telefonen och stod några ögonblick med handen kvar över klykan innan han tungt vände sig om. Hans ansiktsuttryck visade något helt annat än att han skulle ha blivit avsnäst. ”Joo …”, började han brydd. ”Generaldirektören vill träffa mej om tio minuter, för det andra. Och för det första förstod han innebörden i frågan mycket väl. Han sa att den ende av livvakterna som varit närvarande i Umeå, men också i Lund, var en viss kriminalinspektör Carsten Johnsén.” ”Logiskt sett är det alltså han”, sa Willy Svensén utan spår av triumf eller entusiasm. ”Ja, det är så klart”, sa Rune Jansson, också han med samma brist på triumf medan han gick tillbaks till sin fåtölj och sjönk ner. ”Vi tycks ha att göra med en så specifik teknik att ta andra människor av daga att det nu bara finns två fall i den svenska kriminalhistorien. Kriminalinspektör Carsten Johnsén är kapabel. Han var närvarande vid båda tillfällena och han kan skjuta en människa genom huvudet på trehundra meter. Det var väl sånt som man förr i världen skulle ha kallat halvt bevis.” ”Logiskt sett har vi ju Hamilton själv också”, konstaterade Roger Jansson utan övertygelse. ”Jo, jag har tänkt på det”, suckade Rune Jansson. ”Mördaren måste finnas inom Säpo, eller måste ha tillgång till information av det mest känsliga slag från Säpo. Och han måste kunna utföra en massa konster och han ska ha varit på vissa bestämda platser vid vissa bestämda tider. Detta stämmer på två personer just nu. Nåja, för att bli konkret. Har ni någonting emot att jag förhör Säpochefen upplysningsvis, utan förhörsvittne och bandspelare?” Han log ironiskt åt det sista. Det skulle vara en rätt konstifik tanke om han skulle ta med sig Anna eller Roger upp till Hamilton, sätta upp en bandspelare på något av de brittiskt marina träborden med mässingsbeslag och säga att vid si och så tidpunkt inleddes förhöret och förhörsvittne var och förhörsledare var … ”Då gör vi tills vidare så här”, konkluderade Willy Svensén. ”Ni två




06-07-17

16.19

Sida 494

får ta ett par nya varv med den där larmteknikern, och Carsten Johnsén förstås. Rune hör upplysningsvis Säpochefen. Men sen återstår den knepiga frågan om Västerås.” ”Jag vet”, sa Rune Jansson lätt uppgivet. ”Men där sitter vi i rävsaxen. Vi är lagligen förbjudna att tala om för kollegerna i Västerås varför vi tror att den där lutspelaren blev giftmördad. Lagligen förbjudna. Och att få kollegerna och deras åklagare med på anhållande, förhör och husrannsakan utan att förklara det vi lagligen är förbjudna att förklara, det kan vi ju inte.” ”Men om vi säger att vi vet att vi har goda grunder för misstankarna?” föreslog Anna Wikström. ”Då frågar dom omedelbart efter dom grunderna och då ska vi säga att det är hemligt och då tror dom att vi har blivit Holmér allihopa och det är ju ingen hjälpt av”, sa Willy Svensén irriterat. ”Jag tänkte fråga Hamilton om han kunde lätta på den där sekretessen”, sa Rune Jansson tonlöst. Det blev en kort tystnad i rummet. ”Och om han säger nej?” frågade Willy Svensén lågt. ”Ja, då vete fan”, sa Rune Jansson. ”Men som det nu är är situationen ohållbar och fråga måste man ju.” Han såg på klockan, reste sig och gick ut ur rummet med en tyst hälsning åt de andra. Tio minuter senare steg han in i Svarte Amiralens gunrum, det var ju så det kändes. Carl, perfekt klädd som i en annons, tog emot honom förvånansvärt hjärtligt med tanke på omständigheterna. ”Hej, välkommen, äntligen en riktig snut”, sa Carl och pekade på soffgruppen medan han tog av sig kavajen och slängde den i en vid båge över rummet så att den hamnade på hans skrivbord. ”Du får ursäkta uttrycket, det var verkligen inte illa ment, men jag har suttit med jurister en hel dag”, fortsatte han förklarande medan han själv satte sig och lättade på sin slipsknut och knäppte upp i halsen. ”Vi har problem”, sa Rune Jansson avvaktande medan han satte sig och sneglade på två mappar som låg på det i övrigt helt tomma soff-




06-07-17

16.19

Sida 495

bordet, den ena svart, vilket just nu motsvarade hans förväntningar, den andra mörkblå, vilket inte sa honom någonting. ”Ja, vi har problem”, sa Carl och slog upp det ena benet över det andra och sträckte på sig som en stor tiger så att det knakade i skjortan. ”Men nu är vi nära, tro mej. Det här kommer vi att fixa. Var vill du att vi börjar?” ”Herr karatemästare med mera Carsten Johnsén”, föreslog Rune Jansson. ”Han var alltså i Lund när det senaste mordet inträffade?” ”Där!” sa Carl och pekade på den mörkblå mappen. ”Där har du allt om det där. Namn på samtliga personer vid Säpo som befann sej i Lund, före efter och under. Det är en längre namnlista än du tror, det där mötet har förberetts med teknisk personal, med Säpofolk från Malmö, med sambandsfolk från polisen i Lund och så vidare. Men på en punkt har du rätt i dina förmodanden, att döma av den lite bryska fråga du ställde mej i telefon. Carsten Johnsén är säkerligen den ende person, förutom jag själv, som har befunnit sej i Umeå vid tidpunkten för morden där uppe och i Lund vid tidpunkten för det sista mordet.” ”Det sista?” frågade Rune Jansson häpet. ”Ja, det senaste alltså”, log Carl generat. ”Låt oss hoppas att det inte blir fler. Låt mej fortsätta! Den förmodade tidpunkten för mordet i Lund i förrgår är 21.13. Då stod jag på en scen inför tusen personer och höll föredrag, intill mej stod två livgardister, ja vi säger så om dom bästa livvakterna. Carsten Johnsén och en till, du har som sagt alla namnen där i mappen, befann sej ute i lokalen. Vi lämnade lokalen i samlad tropp, jag och fyra livvakter klockan 22.20, alltså mer än en timme efter den förmodade tidpunkten för mordet.” ”Hur vet du det?” frågade Rune Jansson. ”Säpopersonalen runt om i landet, på varje station vi har och det är som du förstår länshuvudstäderna och lite till, är strikt instruerad att omedelbart varsko vår central så fort någon invandrare mördas. Jag fick veta det här i går morse och då instruerade jag chefen för rikskrim att, som det heter, skyndsamt inhämta alla informationer för vår räkning. Ja, det blir inompolisiärt mer diskret om det går den vägen.”




06-07-17

16.19

Sida 496

”Jo, det förstås”, sa Rune Jansson stukad, han kände sig lite som en amatörspelare i schack mot en stormästare som spelade simultanparti. ”Men hur vet du det där om tidpunkten?” ”Enligt obducenten har offret dött någon gång mellan klockan 20.00 och 01.00, och det säger väl inte så mycket”, sa Carl med en nästan road glimt i ögonen. ”Som du vet är det bara i deckare som obducenter kan undersöka lik och säga på minuten när dom dog. Men offret hade en klocka som stannat på 21.13, och vi måste ju ändå förutsätta att han inte fått sin klocka sönderslagen 09.13 på morgonen och sen gått omkring med den i det skicket hela dan.” ”Nej, det verkar ju stämma”, sa Rune Jansson. ”Och den där svarta mappen, den är vad jag tror?” ”Ja, det är den”, sa Carl. ”Men det kan du ju läsa sen. Låt mej säga något om vad vi har gjort här på Säpo, för du kanske tror att vi inte har gjort något alls?” ”Det tror jag ingenting om”, sa Rune Jansson lite surt avvaktande. ”Men jag vet ju inte, det är väl förstås hemligstämplat.” ”Jodå”, skrattade Carl. ”Definitionsmässigt är allt vi gör hemligstämplat, även om vi bara handlar kakor åt chefen på visst bageri så är det faktiskt mycket hemligt. Men vi har försökt göra något. Jag har nämligen utgått från följande enkla arbetsuppdelning. Du och andra kriminalpoliser ute i landet sköter den yttre spaningen, eller hur? Min uppgift blir då dels att förse dej med information om offren, dels att söka efter något mycket avgörande och du vet säkert vad?” ”Vem på Säpo har kunskap eller kan skaffa sej kunskap om angivarna”, sa Rune Jansson lite irriterat eftersom han fick en förnimmelse av att bli undervisad. ”Just det!” sa Carl, ånyo förvånansvärt glatt. ”Vi måste alltså fråga oss vem som kan mörda så här, det är väl närmast ditt jobb. Men sen också, vem kan lokalisera offren? Och det kan bara ske inom den här organisationen. Det är vad vi har sysslat med. Jag har en särskild utredningsgrupp igång med det där, vi har ett ledningsbeslut bakom oss, vi är ungefär tio personer inom organisationen som vet att den




06-07-17

16.19

Sida 497

här utredningen pågår. Vi hade från första början hundra tänkbara namn, men då sökte vi också mycket brett. Det handlar som du förstår dels om personer som själva direkt sysslat med arbete inom den så kallade terroristroteln, dels om kompisar och före detta arbetskamrater och så vidare. Mot det har vi lagt ett annat mönster, tidpunkter för rekryteringar, både av angivare och av personal här på firman. Då kunde vi få ner antalet till hälften genast och …” ”Förlåt att jag avbryter”, sa Rune Jansson med en kraftansträngning att inte låta irriterad. ”Två frågor. Hur många namn är ni nu nere i? Är Carsten Johnsén ett av dom namnen som återstår?” ”Vi är nere i tjugo namn för närvarande. Carsten Johnsén är ett av dom namnen”, svarade Carl snabbt. ”Finns någon annan medlem av det så kallade livgardet på den listan av tjugo namn?” frågade Rune Jansson mekaniskt. ”Svar ja!” sa Carl. ”Det finns två ytterligare namn från den grupp du syftar på. Ett av dom namnen är mitt.” ”Men du ingår väl knappast i ditt eget livgarde?” frågade Rune Jansson brydd. ”Jovars”, log Carl. ”Det får man nog säga. Jag är så att säga sista utposten i försvarskedjan, det har vi som du säkert vet viss praktisk erfarenhet av.” ”Jo, det vet jag förstås”, medgav Rune Jansson besvärat. ”Det där som hände utanför Rosenbad. Men låt mej pröva en idé. Jag har utgått från att den mördare vi söker måste ha befunnit sej hos dej i den där studentkorridoren i Umeå. Vad gjorde du själv för iakttagelser under den natten?” ”Vill du föra anteckningar?” sa Carl med höjda ögonbryn. ”Du vill alltså förhöra mej? Nå, det ska väl gå bra. Eller vill du att jag ska fixa en bandspelare?” ”Nejdå, det går nog bra med anteckningar”, sa Rune Jansson och såg sig hjälplöst omkring. Men Carl förekom honom, reste sig snabbt och vigt ur den djupa fåtöljen, med en rörelse som hårt drabbade Rune Jansson, enbart med




06-07-17

16.19

Sida 498

ben- och magmusklerna utan att ta hjälp av händerna, och gick fram till sitt skrivbord, plockade fram block och penna som han återvände med i några långa steg. ”Så där, varsågod!” sa han och satte sig på nytt. ”Du frågar, jag svarar.” ”Du är medveten om att den där korridoren ni sov i i Umeå var larmad?” frågade Rune Jansson och tryckte fram kulspetspenneudden med en beslutsam rörelse. ”Självklart”, sa Carl. ”Alla dom här studentframträdandena har föregåtts av planering, föredragningar och allt det där.” ”Du visste var larmen fanns anordnade?” ”Lika självklart, det visste alla.” ”Vem av dina säkerhetsvakter skulle kunna sätta larmen ur spel?” ”Det vet jag inte. Larmteknikern själv förstås, men i övrigt vet jag inte.” ”Skulle du själv kunna göra det?” ”Ja, det förutsätter jag.” ”Varför förutsätter du det?” ”Därför att jag har varit spion, om du ursäktar. Jag har en omfattande teknisk utbildning.” ”Men du vet inte om någon annan av dina livvakter skulle klara det rent tekniska i det avseendet?” ”Nej, det vet jag inte.” ”Är det troligt?” ”Kanske. Kanske inte så troligt, men jag vet inte.” ”Vad gjorde du den kvällen, efter att ni kommit hem så att säga?” ”Vi drack te och kaffe … vi repeterade våra rutiner, kollade att kommunikationerna fungerade och sen gick var och en in till sej. Jag läste några timmar och lyssnade på musik.” ”Hur lyssnade du på musik?” ”På P 2:s nattradio, det fanns en radio i rummet och dumt nog hade jag inte tagit med mej någon egen med öronsnäcka.” ”Hur högt hade du radion på?”




06-07-17

16.19

Sida 499

”Inte för högt hoppas jag, jag hade ju en granne att ta hänsyn till.” ”Men det du hörde måste ju i så fall alla andra ha hört i sina öronsnäckor eftersom ni hade ett radiosamband?” ”Nja, då skulle dom ju ha hört det från min handledsmikrofon, men den stoppade jag av hänsyn ner under kudden för att inte störa dom andra.” ”Var inte det emot reglementet så att säga?” ”Jo, det kan man kanske tycka. Men vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe. Det viktiga för min del var ju att jag hörde om någon anropade mej eller någon annan. Och det gjorde jag genom öronsnäckan. Hade jag velat säga något hade jag tagit fram min manick under kudden och rutit höger vänster om marsch eller vad jag nu haft lust att säga.” ”Jaha …”, sa Rune Jansson dröjande medan han försökte hinna ikapp med sina anteckningar. ”Men du skulle alltså inte ha hört om någon smög förbi ditt rum, det låg ju närmast brandstegen nämligen?” ”Kanske, kanske inte”, sa Carl tankfullt. ”Men du vet att vad man hör har att göra med förväntningar. Där låg jag och lyssnade på madrigaler, sen något av Palestrina, sen blev det orgel med den där föregångaren till Bach, Buxtehude eller vad han heter, sen blev det John Lennon, ja, du vet nattmusik i P 2. Om jag var inställd på att höra något utöver det så skulle det ha varit tjutande larm och verkanseld.” ”Så du hörde alltså inget”, konstaterade Rune Jansson. ”Nä!” sa Carl avmätt. ”Och det kan jag ju be att få påpeka i detta förhör, att om jag fått för mej att någon smög förbi där ute i strumplästen så hade jag blivit mycket intresserad.” ”Varför … i strumplästen?” frågade Rune Jansson utan att lyfta blicken från sina anteckningar. ”Tja …”, sa Carl och slog ut med armarna. ”Såvitt jag minns var det en sån där mjuk vanlig svensk linoleummatta som det hette förr. Nu är det väl nån sorts plast. I alla fall, tar man av sej skorna så går




06-07-17

16.19

Sida 500

man ljudlöst på sånt underlag. Det var bara en självklar tanke. En sak är i alla fall säker. Jag hörde inte någonting egendomligt.” ”Nähäpp!” sa Rune Jansson och kastade ifrån sig kulspetspennan, vek ihop de två anteckningsblad han fyllt från Carls block, stoppade dem i fickan och lutade sig demonstrativt bakåt. ”Då är vi klara med det. Men jag har två nya, informella samtalsämnen.” ”Visst”, sa Carl, ”vill du ha kaffe?” Rune Jansson hann inte svara innan en medelålders sekreterare i strikt blå dräkt dök upp i dörren efter en diskret knackning, intressant nog avvaktade hon alltså inte svar innan hon steg in. ”Generaldirektören får ursäkta”, sa hon med en snegling mot Rune Jansson som fick denne att anta att det där inte var deras normala tilltalsord när de var ensamma. ”Men vi har ju ett möte som väntar … ?” ”Det kanske vi får inställa”, sa Carl. ”Jag är just nu upptagen i … en halvtimme kanske?” Han pekade frågande på Rune Jansson som automatiskt nickade bifall. ”Antingen inställa eller om en halvtimme, du får reda ut det där är du snäll!” sa Carl åt sekreteraren som genast försvann. ”Det du och jag har att tala om är nog viktigare”, sa han vänd mot Rune Jansson. ”Räcker en halvtimme, vi kan säkert ta i lite mer om du behöver det.” ”Jag tror det räcker för i dag, mer än väl”, sa Rune Jansson. ”Bra”, sa Carl. ”Vill du ha kaffe och vilka var dom två informella samtalsämnena?” ”Jag avstår gärna från kaffe”, sa Rune Jansson besvärat. ”Inte alls!” sa Carl och reste sig genast upp och gick mot sitt pentry. ”Hur vill du ha ditt kaffe och vad var dom två nya frågeställningarna?” ”Svart”, sa Rune Jansson resignerat. ”Fast med mjölk”, tillade han generat när han ångrade sig; mötena med Carl var en ständig påminnelse om att man var för fet, att man måste motionslöpa mer, att man måste ha gym i källaren. ”Den första frågan gäller herr Ali Hussein Fadlallah i Lund!”




06-07-17

16.19

Sida 501

ropade Carl från sitt pentry medan han skramlade med kaffekoppar och kaffebryggare. ”Ja! Han var alltså Säpoangivare!” ropade Rune Jansson tillbaks. ”Svar ja! Du har allt i den svarta mappen!” ropade Carl. ”Avviker han från dom andra i något intressant avseende?” ropade Rune Jansson. Carl svarade inte först, han kom tillbaks med kaffekoppar, en liten mjölkkanna och, som om han fullständigt genomskådade Rune Jansson, även ett par franska gifflar och en sockerskål på samma sjömansmässiga bricka som förra gången. ”Han avviker i vissa bestämda avseenden från dom andra angivarna, den här gången har det med Iran att göra. Men nu till något viktigare. Mahmoud Saadani, han som mördades i Södertälje, är en sällsynt ful fisk.” ”Hurså?” frågade Rune Jansson uttryckslöst. ”Knarksmugglare”, sa Carl hårt. ”Enligt ett tidigare, och nu måste jag bli formell och noggrann i det jag säger, enligt ett tidigare och utomordentligt, som statsministern säger när han är pressad, diffust kontrakt med den här firman så fick herr Mahmoud enligt högt känt föredöme syssla med en sorts skyddad knarktrafik mot att han var vår angivare. Han importerar diverse orientaliska livsmedel, olivolja, basterma och sånt där, som en del i en cover up-operation där även knark ingår. Han har med Säpos försorg i många år fått fri lejd för sina knarktransporter mot att han är angivare. Nå, somliga befattningshavare, mina företrädare till exempel, skulle inte ha uppfattat det så. De skulle ha sagt att hans fria lejd gällde olivolja, mystiska nötter och turistartiklar, han var ett tag stor i artikeln palestinaschalar, men naturligtvis inte knark. Missförstånd eller ej, så blev det.” ”Säpo har skyddat en knarksmugglare”, sa Rune Jansson häpet. ”Ja”, sa Carl hårt, ”det är vad som är objektivt sant. För min personliga del struntar jag i vem som kan ha missförstått vem. Men så var det.” ”Då är någon befattningshavare på Säpo skyldig till medverkan”, sa Rune Jansson skakad.




06-07-17

16.19

Sida 502

”Visst”, sa Carl torrt. ”Men försök att bevisa det du. Tänk bara på den där avlyssningsrättegången när nästan alla gick fria. Försök inte ens att föreställa dej en sån här rättegång med olika Säpohöjdare, föredetta och nuvarande. Ingen åklagare skulle vara så dum att han försökte ett sånt mål.” ”Vem försåg herr Mahmoud med knark och vilket knark var det?” frågade Rune Jansson matt. ”Hasch. Leverantören var Israel, dom har jättebeslag av sånt där från södra Libanon.” Rune Jansson blev alldeles stum. Det var som om hans tankeverksamhet hade kortslutits. ”Det bekymmersamma är inte att israelisk underrättelsetjänst smugglar knark”, sa Carl milt eftersom han såg att Rune Jansson tappat fattningen. ”I krig och kärlek är allt tillåtet, det där har dom hållit på med i många år. Jag är inte ens särskilt upprörd. Det bekymmersamma är att vi har att göra med en dubbelagent, som jobbat både för oss och för israelerna. Enkelt uttryckt kan man säga att han har talat mer sanning för israelerna än för oss, men allt det där har du i utredningsmaterialet.” ”Då finns det många som vill mörda honom”, sa Rune Jansson långsamt medan han tänkte efter. ”Han kanske inte ens har med det andra att göra. Israel har ju tillgång till såna där chockgranater?” ”Naturligtvis”, sa Carl och gick ut för att hämta kaffet. ”Men det har vi också, det har varje stat!” ropade han från pentryt. ”Det var verkligen som fan”, suckade Rune Jansson när Carl var på väg tillbaks med kaffekannan. ”Då är det många som kunde haft motiv att mörda den där jäkeln.” ”Visst”, sa Carl otåligt medan han hällde upp kaffe åt dem båda och svepte med handen över bordet åt Rune Jansson, som tveksamt tog en sockerbit och hällde lite mjölk i sitt kaffe. ”Men om du ursäktar, vi kan ta ett nytt snack om allt det där, närsomhelst, du kan alltid ringa mej. Jag har en del möten, vad var den andra frågan? Du kan ju faktiskt läsa in dej innan vi fortsätter, allt av intresse finns i ditt




06-07-17

16.19

Sida 503

material hoppas jag. Så! Nästa grej!” ”Hemligstämpeln”, sa Rune Jansson osäkert. ”Alltså det är så här. Vi, det vill säga svensk polis, bland andra du och jag och en massa kolleger runt om i landet, jagar en seriemördare specialiserad på Säpos angivare.” ”Korrekt”, sa Carl avvaktande. ”Och?” ”Det är orimligt att hemlighålla så mycket för kollegerna”, sa Rune Jansson osäkert och försökte mobilisera lite kraft genom att plötsligt snappa åt sig en giffel och ta ett stort desperat bett. ”Ja?” sa Carl och förde försiktigt sitt svarta kaffe till munnen. ”Jag lyssnar.” ”Som det nu är …”, sa Rune Jansson besvärat med munnen full av orientalisk giffel, eller om den var fransk, ”så saboteras allt polisarbete genom att jag inte kan få delge en massa kolleger det som är det mest betydelsefulla i mönstret.” ”Det verkliga sambandet mellan offren och att kunskapen om dom alltså måste komma från Säpo”, konstaterade Carl torrt. ”Joo, just det”, medgav Rune Jansson. ”Som det nu är så lägger vi ner stora polisiära resurser på att bara famla i mörkret. Runt om i landet sitter det kolleger och grubblar sig blåa av ansträngning och …” ”Jo, det där förstår jag!” avbröt Carl. ”Vi har en så kallad intressekollision. För att du och dina kolleger ska kunna arbeta effektivt och på bred front så krävs en fullständig kunskap, det är självklart. Det är ena sidan av saken. Men den andra sidan ser ut så här. Om du till polisdistrikten i Lund, Linköping, Västerås, Södertälje och Umeå sprider den i och för sej väsentliga kunskapen så är den snabbt ute i medierna. Då får både du och jag det hett om öronen och så får vi Säpospåret tragglat i vartenda TV-program. Faktum är ju att det också skulle röra till det för oss.” ”Men om vi nu kan hålla det här inom polisen?” försökte Rune Jansson. ”Det kan ni inte. Vad en vet vet ingen, vad två vet vet två och vad tre vet vet hela världen. Det kan vi inte komma ifrån.”




06-07-17

16.19

Sida 504

”Även om du får rätt i din pessimistiska förmodan att det här läcker ut förr eller senare så kvarstår ju faktum att vi inte kan arbeta effektivt som det nu är”, envisades Rune Jansson. ”Det kan bland annat kosta nya människoliv, och förr eller senare reder vi ju ut det här, eller hur?” ”Du har förstås rätt”, medgav Carl långsamt och satt tyst en stund innan han fortsatte. ”Okej”, sa han. ”Delge dina kolleger att offrens gemensamma nämnare är att dom var Säpoangivare, eller agenter om man ska ge dom en mer respektabel beteckning. Samt att kunskapen om vilka Säpos agenter är kan finnas på Säpo i första hand och hos främmande makt i andra hand och att vi här på firman arbetar med den delen.” ”Skönt!” suckade Rune Jansson lättad. ”Vadå främmande makt förresten?” ”Du har inte studerat fajlen om Mahmoud Saadani riktigt ordentligt”, sa Carl med antydan till ett förargligt leende. ”Där finns en möjlig koppling, som du kommer att få se. Saadani spelade dubbelt med oss och israelerna, och något av det sista den dumma jäkeln gjorde var att försöka utpressa dom. Han hotade med att berätta hur han smugglat knark med deras och vår hjälp om han inte fick fortsatta leveranser. Den israeliska underrättelsetjänsten kan vara rätt bitsk, jag skulle inte rekommendera någon att försöka utpressa dom, särskilt inte om denne någon är arab och inte kostar så mycket i händelse av flap.” ”Förlåt, jag förstod inte det där sista”, sa Rune Jansson brydd. ”Man för ett enkelt politiskt kostnadsresonemang i såna där sammanhang”, sa Carl halvt ointresserad. ”Om du vill slå ut en person så väger du in dels vad det vore värt i sej. En utpressare som hotar att sprida penibel information är det naturligtvis värdefullt att bli av med. Å andra sidan måste du räkna med flap som en möjlighet, det vill säga att du åker fast som i Lillehammer. Då blir det politiskt en väldig skillnad på att åka fast för att ha mördat kommissarie Jansson vid rikskrim och att ha mördat en obskyr arabisk knarksmugglare.”




06-07-17

16.19

Sida 505

”Så den israeliska underrättelsetjänsten kan ha mördat Saadani där borta i Södertälje, kan dom flyga?” frågade Rune Jansson ironiskt. ”Du har det där i din fajl”, suckade Carl. ”Men bara helt kort. Om en stat ville mörda Saadani på tid och plats som skedde så skulle det inte vara så stora problem. Målet låg ju alldeles intill vatten.” ”Vatten?” frågade Rune Jansson. ”Det var ju isflak och issörja.” ”Ja, vatten”, konstaterade Carl smått irriterad och såg demonstrativt på klockan. ”Gå och läs på i stället så sparar vi tid, för just nu förefaller vi ganska klara, eller hur?” ”Jo”, sa Rune Jansson, reste sig och kom på en sak till som han tvekade att säga innan han tog sig samman. ”Fast en sak till, om du ursäktar. Det där tillståndet att till vissa delar bryta min tidigare tystnadsförsäkran, kan jag få det skriftligt?” ”Visst”, sa Carl förvånat. ”Men jag hoppas du inte tror att jag skulle lämna dej i sticket på en sån sak?” ”Nejdå”, sa Rune Jansson lågt och såg ner i golvet. ”Men var det skriftligt åt ena hållet så ska det väl vara det åt andra så att säga.” Carl svarade inte. Han reste sig överraskande snabbt med samma omedvetet exponerade vighet och kraft som förra gången och gick bort till sin dator. Rune Jansson betraktade honom häpet när han skrev, det tycktes gå oerhört fort. Sen printades ett dokument ut, Carl tog en penna, skrev under och gick tillbaks över golvet och räckte över dokumentet till Rune Jansson som gått några steg bort mot dörren. ”Så där!” sa Carl. ”Då får jag önska dej trevlig läsning och lojala kolleger som inte omedelbart dränker oss i skandalskriverier nu.” ”Det ska nog ordna sej”, sa Rune Jansson, sträckte fram handen till avsked och gick ut. Det fanns mycket att grubbla över och mycket att läsa på, insåg han när han kom tillbaks ner till sitt rum. Men det fanns mycket att göra också, för det första att faxa över de nya kunskaperna till kollegerna runt om i landet.




06-07-17

16.19

Sida 506

*** Erik Ponti höll på att få ett utbrott när två kriminalreportrar ivrigt började tala för att man skulle köra Säpospåret också i Dagens Eko. Frågan kom upp på det allmänna 14.30-möte som fått en allt större betydelse sen ledningen för Ekot förändrats. Den nya chefen, Lisa Söderberg, hade programmatiskt förklarat att hon trodde mer på färre och mer kreativa möten än på systemet med politbyrå, som hon skämtsamt kallade det gamla systemet. Själv var hon inte med på just det här mötet, det var inrikeschefen Thomas Hempel och Erik Ponti som fungerade som en informell ledning. Det var under gårdagskvällen som Säpospåret hade fötts, föga oväntat i TV 4:s Lättnyheterna, där två kriminalreportrar dels intervjuat varandra om vad de trodde, dels hänvisat till ”högt uppsatta poliskällor” och ”källor inom Säpo”. Som vanligt alltså. Säpospåret innehöll i sin massmediala form två grundpåståenden. För det första att de utlänningar som mördats under uppseendeväckande former de senaste månaderna alla hade varit anställda informatörer på Säpo. För det andra att ”Säpoagenter”, varmed förmodligen avsågs anställda poliser på Säpo, skulle vara misstänkta för seriemorden, men att de gav varandra alibi och att de dessutom förhörde varandra. Polisen utredde alltså sig själv, som vanligt. Expressen hade under dagen anslutit sig till Säpospåret, medan Aftonbladet hängde kvar vid den föregående veckans tes om ”maffiaspåret”. Maffiaspåret hade än mindre faktisk substans än det nya Säpospåret och det hade förmodligen uppstått mer av psykologiska skäl än av reella tips och informationer. Men när Stockholms våldsrotel tillkännagett att man klarat upp mordet på fru Teresia Hamilton och hennes och Säpochefens minderårige son så hade det självklart skapat stora rubriker överallt. Så långt var det ju en rak nyhet och ingenting annat. Att maffian sen




06-07-17

16.19

Sida 507

valt att mörda sin egen svenske mördare i Marbella blev också snabbt lätt att förstå, eftersom mördarens sambo fick gästspela i den ena TV-soffan efter den andra för att, sakligt sett, grundligt och utdraget bevisa att hon varit så enastående korkad och inte förstått ett dyft, att hon inte kunde anklagas för delaktighet i något brott. Men med den nya aktualitet som maffian fått började två av de mer notoriska privatspanarna i polisspårskompaniet att tänka ut hur det hängde samman med maffian, också. Maffian ville inte bara förnedra Hamilton och Sverige genom att mörda Hamiltons anhöriga, de var mer raffinerade än så. För att driva förolämpningen ännu längre hade man börjat mörda Säpos agenter för att visa att Hamilton varken kunde skydda sin familj eller sköta sitt jobb. Den teorin förklarade varför de första morden i serien hade inträffat på en plats där Hamilton själv var närvarande. En av privatspanarna hade nämligen lyckats bevisa att Hamilton var kvar över natten i Umeå när morden inträffade, och att polisen försökt dölja detta faktum för honom när han skulle undersöka saken. Eftersom polisen dolde sanningen så bevisade det att maffian låg bakom morden i Umeå. Privatspanaren bakom just denna variant fick naturligtvis spel när det nu visade sig att exakt samma sak hade inträffat i Lund. Det var det slutgiltiga beviset för hans teori. Aftonbladet satsade alltså fortfarande på den teorin. Medan andra medier i sensationsindustrin hastigt bytte fot till Säpospåret. Därmed splittrades för övrigt landets privatspanare tillfälligt i två grupper, blev ovänner på ett möte och uteslöt varandra ur privatspanarförbundet. Morgontidningarna och Dagens Eko hade hittills inte deltagit i dessa spekulationer eftersom de ändå haft händerna fulla med politiskt betydligt matnyttigare frågor som rörde Hamilton, nämligen hans programförklaring från talet i Lund. Mest upprörd var oberoende moderata Svenska Dagbladets ledarsida, som hamrade fast att det antingen måste vara frågan om en blåljugande Säpochef, mindre troligt, eller också om en regering som




06-07-17

16.19

Sida 508

tillåtit de mest skandalösa förhållanden i landet (man menade då regeringen Ingvar Carlsson, eftersom man pietetsfullt hoppade över perioden med moderat statsminister). På Svenska Dagbladet hade man också vissa försiktigt formulerade operativa invändningar eftersom man menade att det sätt som Säpochefen, närmast med förakt, avvisat samarbetet inom den västerländska underrättelse- och säkerhetsgemenskapen kunde innebära att Sverige skars av från ett viktigt flöde av information. Men också det var i så fall, dock inte helt kristallklart varför, Ingvar Carlssons fel. Dagens Nyheter hade nalkat sig frågan mindre aggressivt. Man hade publicerat det hamiltonska talet på en helsida och sen försökt att så pedagogiskt som möjligt förklara vari de sensationella avslöjandena låg och hur man måste förstå den förändrade kurs som svensk säkerhetspolis nu intagit. Därvidlag var man mycket positiv till alla emfatiska förklaringar från Säpochefens sida som gällde förhållandet mellan infödingar och invandrare, som man skrev. Men när det gällde regeringens ansvar för de missförhållanden som tydligen rått inom ett centralt säkerhetsorgan var man lika villig som sin moderata konkurrent att kritisera den nuvarande regeringen. Från morgontidningarnas och Dagens Ekos principiella höjder var det alltså ett ganska djupt steg nedåt till de kommersiella mediernas dramatiseringar. Erik Ponti hade fullt klart varit den starkast bromsande kraften på Ekot när maffiaspåret brakade iväg ut i kvällspress och Lättnyheterna. Det kunde han nu göra en stark poäng av. Ekot hade inte med ett ord anslutit sig till maffiatramsandet och han hade personligen kastat ut en privatspanare som rent fysiskt försökt tränga sig in i en studio för att läsa upp en deklaration till folket; en av de mera komiska händelserna den senaste tiden. Och han använde sig av samma invändningar nu som förut, enkelt och fyrkantigt. Har vi inte egna källor så har vi inga källor. Vad kvällspress och kommersiella nyhetsstationer hittar på räknas icke som källor. Så? Vad fanns för egna källor i ämnet?




06-07-17

16.19

Sida 509

Det var förstås tunt. Man hade egentligen bara en telefonintervju med chefen för riksmordkommissionen, en kommissarie Willy Svensén. Och där sas inte så särdeles mycket konkret. Kommissarie Svensén bekräftade att man arbetade med en utredning på riksmordkommissionen som berörde en serie ouppklarade mord på invandrare. Men han tillade att det skulle vara mycket konstigt om man inte hade gjort det, och förklarade att den egna avdelningens uppgift i stort gick ut på att binda samman informationer från olika polisdistrikt i landet, vilket var det naturliga sättet att arbeta. På frågan om det fanns ett ”Säpospår” i utredningen skrattade han först bara till svar. Sen förtydligade han sig med att säga att den dag man var färdig med utredningen skulle man gärna berätta om vad som hade utretts. Dessförinnan skulle det vara mycket oklokt att uttala sig. På frågan om man hade förhört Säpoagenter svarade han först bestämt nej. Men när han fick följdfrågan om det i så fall betydde att Säpo förhörde sig själva förklarade han att han missförstått den första frågan. Jodå, man hade upplysningsvis hört ett antal personer som arbetade på säkerhetspolisen. Konstigt vore det väl annars, eftersom de ju vid ett par tillfällen funnits i närheten av mordplatserna. Från säkerhetspolisens jourtalesman var det stenhårt inga kommentarer. När denna research hade redovisats konstaterade Erik Ponti sötsurt att man nu kunde bevisa att polisen försökte utreda seriemorden. Det hade varit mer sensationellt, faktiskt, om man kunnat bevisa att polisen inte utredde seriemorden. Det gamla vanliga. Hund biter man är ingen nyhet. Man biter hund är en nyhet. Därmed hade han tagit hem den ronden och föreslog att man skulle fortsätta på sin egen och morgontidningarnas linje, och då gällde det ju närmast att få fram politiker som ansvarade för eller hade ansvarat för Säpos verksamhet. Och så före detta Säpochefer förstås, till och med Hans Holmér.




06-07-17

16.19

Sida 510

Därmed upplöstes mötet i konsensusmummel och Erik Ponti tog kvällstidningarna med sig in på sitt rum. Det hade varit en hård dag, Tyskland hade sänkt sin ränta och Staffan Heimerson hade kraschat sin bil i Krajina på väg att hitta nya fakta om vad som hände med deporterade bosnier. När han kom in på sitt rum bläddrade han först småskrockande igenom Aftonbladet för att se vad kriminalreportrarna där hade att säga om sitt maffiaspår. Sen slog han upp Expressen, som alltså i dag lanserade det nya Säpospåret. Plötsligt stelnade hans leende. Expressen hade ett helt uppslag med bilder på de hittills sex mördade invandrarna. Bilderna var lagda på svarta plattor och över varje ansikte hade man målat på en imiterad stämpel som sa ”säpoagent”. Det var en mycket effektfull redigering. Men det var mer än så, medgav han motvilligt. Det kunde vara sant. Han kände ett av mordoffren mycket väl, sen mer än tjugo år, ända tillbaks till tiden i Palestinagrupperna, Mahmoud Saadani. Och han visste att Mahmoud hade varit Säpoagent. I texten om Mahmoud påstods dessutom att han hade varit dubbelagent och alltså också arbetat för Israel. Det visste inte Erik Ponti säkert, men han hade länge förmodat att det låg till just så. Det där var länge sen nu, de hade alla varit unga entusiaster på den tiden. Palestinagrupperna hade förvisso varit som sockerbit för flugor när det gällde att dra till sig allehanda spioner från Sverige och Israel eller från proisraeliska organisationer. Man hade hittat en del av dem, till och med avslöjat en del av dem i pressen. Men kunskaper om Mahmoud hade Erik Ponti fått först många år senare, genom en ren tillfällighet. Då hade han bara tyckt att allt det där var historia, även om det i och för sig bekräftade vad han hade misstänkt om just Mahmoud, som sedermera övergått till någon sorts affärsverksamhet och både bokstavligt och bildligt klätt om till kostym. Men det som stod här i Expressen, av alla tidningar, var faktiskt sant när det gällde Mahmoud. Då hade de ju en bra källa.




06-07-17

16.19

Sida 511

Han började läsa reportagetexten noga för att se om han någonstans kunde hitta spår av en pålitlig källa. Och plötsligt fann han den, med namn och allt. Det var en Umeåpolis som motvilligt bekräftade att man numera visste att inte bara de två offren i Umeå, utan dessutom fyra andra mördade invandrare faktiskt arbetat för den svenska säkerhetspolisen. Det stod där, svart på vitt med namn och bild och allt. Erik Ponti satt som förlamad en stund med upplevelsen att hela huvudet ringde som vid ett brandlarm. Konsekvenserna av det här var ju att det kunde finnas ett Säpospår, hur vidunderligt det påståendet än verkade vid första påseende. För vem, utanför Säpo, kunde ha en sån fenomenal koll på vilka personer, från Umeå till Lund, som arbetade som Säpos hemliga angivare? Möjligen Israel, eftersom alla de mördade angivarna hade anknytning till Mellanöstern och därmed till Israels intresseområde. Svenska Säpo hade vid några tillfällen bevisligen visat sig förvånansvärt nonchalanta i umgänget med israeler, låtit israelisk säkerhetspolis medverka vid svenska förhör och liknande. Men skulle de verkligen vara så naiva att de avslöjade sina källor för en konkurrerande säkerhetstjänst? Israel hade naturligtvis resurser att lönnmörda folk på just det här tekniskt skickliga sätt som nu skett i Sverige. Och de kunde möjligen ha resurser att ta reda på vilka angivarna var. Men motivet? Varför döda informatörer som ju indirekt arbetade för dem själva? Erik Ponti var övertygad om att allt som svensk säkerhetspolis fick fram om araber alltid vidarebefordrats till Israel. Tills nu. För nu hade det förstås blivit tvärstopp i den hanteringen när Carl blivit chef för Säpo. Där fanns något som kunde se ut som ett motiv: får vi inte deras information så får inte ni det heller. Räcker det med att vi eliminerar hälften av dem för att ni ska förstå budskapet? Eller två tredjedelar? Erik Ponti insåg generat att han just nu höll på att förvandla sig själv till en privatspanare som satt på sin ända och tänkte ut hur det låg till här i världen. I och för sig en god lektion, han hade ibland




06-07-17

16.19

Sida 512

undrat hur det där gick till rent psykologiskt och nu hade han råkat illustrera fenomenet inför sig själv med genant tydlighet. Han backade tillbaks bandet förbi sina konspirationsteorier. Då kvarstod ändå vissa fakta. De sex mordoffren utpekades som Säpoagenter. I ett fall visste han själv att det var sant. En Umeåpolis hade on the record bekräftat att detta var den svenska polisens kunskap i frågan. Det var ett logiskt faktum att normalt ingen utanför Säpo skulle veta vilka som var Säpoangivare. Och sex mördade angivare i rak följd var ingen tillfällighet. Så långt var det sant och intressant och skulle alltså faktiskt publiceras. Det fanns bara en sak att göra. Han hittade de två unga kriminalreportrarna, som han viftat undan på mötet, efter en stunds letande. De satt ute i rökburen vid hissarna och surade, förmodligen över förstockade äldre kolleger. ”Hej”, sa han när han steg in och stängde glasdörren efter sig. ”Är inte ni ute och jobbar på Säpospåret?” De blängde bara surt på honom, och det kunde han lätt förstå. ”Det borde ni vara”, sa han och kastade upp Expressens uppslag med mordoffren framför dem. ”Han där var Säpoagent, det vet jag. Och här nere i brödtexten finns en snut i Umeå som med namn och bild bekräftar hela rasket.” ”Vet du säkert?” sa en av de yngre kollegerna och sken upp. ”Ja tyvärr”, sa Erik Ponti lite besvärat. ”Ni får ursäkta, men jag hade en rätt tjock förmiddag, jag såg inte det här förrän efter mötet.” ”Jamen vi sa ju att Expressen …”, sa den yngste av de två. ”Jotack jag vet!” avbröt Erik Ponti och höll avvärjande upp en hand. ”Ni sa att det hade stått i Expressen, det är riktigt. Och i nittinie fall av hundra är det ett rent skämt när det gäller varje tänkbar anknytning till araber, som ni väl ändå vet. Det här råkade vara det hundrade fallet. Dom jävlarna har rätt, det är bara att erkänna. Vi får ansluta oss till föregående talare, det är också bara att erkänna.” ”Hurdå?” frågade de båda ivrigt och i munnen på varandra och




06-07-17

16.19

Sida 513

fimpade sen samtidigt sina cigarretter så att det gav en sorts rörande intryck av Bill & Bull. ”Jo, jag skulle föreslå”, började Erik Ponti allvarligt men kunde sen inte dölja sitt spontana leende och sänkte huvudet och tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”Jo, jag skulle föreslå att ni för det första ringer den där polisen i Umeå och får honom att stå för vad han sagt i Expressen, sen tar ni dom en efter en, Linköping, Lund och Södertälje. Och sen, beroende på hur det har nappat, går ni på höjdarna och konfronterar dom med vad deras egna ute på fältet har sagt, den där musslan på riksmordkommissionen till exempel. Hjälper inte det får ni ta till rikspolischefen själv om ni har tillräckligt med band.” Erik Ponti vinkade ironiskt åt dem när han vände för att gå ut ur gaskammaren, som man kallade rökburen. Men i dörren vände han sig om. ”Vet ni vad den viktigaste skillnaden mellan en bra journalist och en dålig journalist är?” frågade han muntert. De skakade förstås på huvudet båda två, oavsett om de hade förslag eller ej. ”En bra journalist har vett att ändra sej när han upptäcker att han har fel, det har inte en dålig journalist”, sa Erik Ponti och gick. Han fortsatte in till inrikeschefen Hempel för att förklara hur läget nu hade ändrats i fråga om Säpospåret. Det gick förvånansvärt lätt att övertyga. Men de var båda lite skakade av att självaste Ekot nu skulle hoppa på ett sånt där polisspår. Det hade ingen av dem trott. *** Rune Jansson befann sig i dubbelrum 302 på Hotell Lundia och var på ett miserabelt humör. Han hade tillbringat förmiddagen hos kollegerna på polisen i Lund med att presentera utredningarna i Linköping, Södertälje och Umeå. Det var ju särskilt Umeå som kunde vara av intresse eftersom man hade två identiska mord i Umeå och Lund, det man döpt till kortslutningsmetoden. Han hade också i valda delar




06-07-17

16.19

Sida 514

redogjort för vad man visste om det lundensiska mordoffret Ali Hussein Fadlallah. Det hade inte varit helt lätt att censurera informationen. Men mycket av det han nu visste var så uppenbart intern Säpoinformation att det räckte med sunt omdöme för att förstå att Hamiltons fribrev inte gärna kunde omfatta alla delarna. Det han hade kunnat berätta gav ändå gott om material för de lundensiska kollegernas kommande förhör med anhöriga och vänner. Men när han hade kommit ut från polishuset för att promenera tillbaks till hotellet hade kvällstidningarnas löpsedlar slagit honom i ansiktet. Det var för bedrövligt. Såvitt han mindes hade han sagt till Hamilton att vi inom polisen kan hålla tätt, något i den stilen. Och mindre än ett dygn efter att han informerat kollegerna om just det som Hamilton ansåg skulle komma att läckas ut så hade någon dum jävel gjort det. Rune Jansson kände sig kränkt, personligen kränkt. Och när han kom tillbaks till hotellet hade det legat två telefonlappar från Dagens Eko i receptionen. Han hade artigt tagit emot dem, sen knycklat ihop dem och slängt dem i närmaste papperskorg så fort han kom upp till hotellrummet. Men naturligtvis svarade han i telefon om det ringde. Och han hade inte varit uppe på rummet mer än en kvart förrän det ringde. När han svarade var det någon glop från Dagens Eko som undrade om han kunde bekräfta att han var ansvarig för riksmordkommissionens undersökning av seriemorden på Säpos angivare. Först hade han blivit alldeles stum av ilska. Sen hade han samlat sig och sagt att vad man arbetade med eller inte arbetade med på riksmordkommissionen kunde bli offentligt först när man var klar med arbetet. Babblade man något om jobbet dessförinnan fanns nämligen en betydande risk att man aldrig skulle kunna bli klar. Och då hade han fått en reptilsnabb motfråga om han ”kunde dementera” att den utredningen som flera andra poliskällor bekräftat verkligen pågick. Han kom inte ihåg vad han hade sagt, han mindes det som om han bara fått bomull i huvudet inför frågan. Men förmodligen hade han dragit till med något om att han varken kunde bekräfta eller dementera.




06-07-17

16.19

Sida 515

Sen hade han i vredesmod ringt upp till jobbet och skällt ut kanslisten Susanne eftersom han tagit för givet att hon talat om för murvlarna var han befann sig och han hade dessvärre kommit ganska långt i utskällningen innan hon fick en syl i vädret. Då sa hon att ingen murvel ringt. Han bad hackande om ursäkt och la på luren. Journalistjävlarna hade förstås ringt polisen i Lund och fått beskedet därifrån. Helvete! Dessutom låg han efter med inläsningen, vilket Hamilton på ett minst sagt förargligt sätt skrivit honom på näsan. Han kände sig inte precis som en särskilt framgångsrik mordutredare just nu. Men han hade några timmar innan kollegan från Ystad skulle titta förbi, så det var bara att börja. Han hade avstått från frestelsen att börja läsa på planet eftersom Säpos stora röda hemligstämplar lyste alltför iögonfallande. Han började med fallet Mahmoud Saadani. Fajlen, som Hamilton sa, var i teknisk mening ett under av klara uppställningar och överskådlighet. De första två sidorna upptogs av en sorts kronologisk innehållsförteckning med sidhänvisningar till det femtiosidiga materialet. Det började med unge Mahmouds ankomst till Sverige från Libanon vid mitten av sextiotalet och slutade med hans död i mitten av nittiotalet. Trettio år varav tjugofem år som Säpoangivare och tio år som både Säpoangivare och knarksmugglare. Rune Jansson började som av en reflex bakifrån, vanan från brottsutredningar och obduktionsprotokoll där antingen den tekniska bevisningen, det som avgjorde frågan om skuld eller oskuld, eller dödsorsaken, det som avgjorde frågan om mord eller olycksfall, brukade stå. Sista punkten beskrev kortfattat men i varje detalj korrekt hur polisen i Södertälje arbetat med fallet från och med larmet. Men där fanns också ett märkligt påpekande, en sorts kritik av Södertäljepolisen, att de tycktes ha förbisett det enklaste av allt i sitt letande efter spår och vapen. Mördaren hade kunnat komma under vattnet efter-




06-07-17

16.19

Sida 516

som Sandviken låg i den vik som ledde ner mot Södertälje kanal och avståndet mellan stränderna vid mordplatsen var mindre än tusen meter. Det skulle i så fall förklara att gärningsmannen eller gärningsmännen inte lämnat något mordvapen på platsen, eftersom de helt enkelt tagit det med sig samma väg de kom. Den näst sista noteringen var ett utdrag ur Säpos diarium där det konstaterades att Israels underrättelsetjänst via sin kontaktman på ambassaden i Stockholm varit uppe hos Hamilton och mycket oroat berättat att man hade problem med en gemensam agent som höll på att löpa amok och nu hade vänt sig med förslag av utpressningskaraktär till israeliska representanter för underrättelsetjänstens särskilda Skandinaviendesk inom Mossad. Från israelisk sida var man irriterad över hur denna sak hade utvecklats, men man hade givetvis beslutat att inte på något sätt bispringa utpressaren utan överlämnade härmed problemet i svenska händer. Det var tio dagar före agentens död. Rune Jansson visste inte hur han skulle förstå texten. Där fanns kanske ett för honom okänt diplomatiskt språk spioner emellan som han omöjligen kunde tolka. Orden kunde för hans vidkommande betyda snart sagt vad som helst: vi meddelar härmed med beklagande att vi tyvärr måste tysta den här gaphalsen och vi hoppas på er förståelse? Eller. Nu måste ni göra något åt den där gaphalsen, ansvaret är ert och vi tvår våra händer? Faktum var dock att han blivit mördad, nära vatten för övrigt, av en mördare så välutrustad att han kanske kommit simmande bland isflaken? I så fall, med Hamiltons ord, var det en stat som hade gjort det. Sverige eller Israel? Sverige betydde i så fall Säpo. Antingen skulle det vara så att fallet Saadani över huvud taget inte hade med den övriga serien att göra. Eller också gällde för hela serien att man hade att välja mellan Sverige och Israel? I så fall skulle Rune Janssons grundbult för hela utredningen brista: mördaren behövde inte alls ha befunnit sig i studentkorridoren i Umeå.




06-07-17

16.19

Sida 517

Men å andra sidan, om man nu förde in Israel som en kandidat, varför i all fridens namn skulle de mörda svenska agenter som de själva förmodligen hade nytta av. Därför att Hamilton, enligt Dagens Nyheter, hade slagit in på en ny linje för svensk säkerhetspolitik och nu ville Israel statuera exempel eller något i den stilen och till och med mörda Säpos agenter när Säpochefen var närvarande? Nej, det var för knäppt. Rune Jansson smålog åt sig själv vid insikten att han började likna de där lysmaskarna, som polisen sa om privatspanare. Han läste bakåt i Mahmoud Saadanis förflutna. Aktivist på sextiooch början på sjuttiotalen. Bott i studentkollektiv, snodde värvning eller hur man skulle uttrycka det, på Säpo 1973. Hans control hade från början varit en polisintendent Frans Andersson som sedermera försvann till Israel för att slippa vittna i ett visst buggningsmål. Saadani hade angett alla i sitt vänsterkollektiv för Säpo i mer än två år, innan han fick slå sig in på annat av det enkla skälet att det inte fanns så många vänsterstudenter kvar att ange. Av det enkla skälet att vänstern upphörde. Möjligtvis också att det hade blivit olagligt att registrera dem. Det var då han hade förnyat sin verksamhet och börjat göra affärer med Israel. Kort sagt, mannen var ett praktfullt svin och skulle förmodligen ha hundratals dödsfiender i det ögonblick någon av dem, exempelvis någon av de elva nötknaprande och tedrickande personer som funnits på platsen vid hans död, hade fått kunskap om vad han egentligen sysslade med. Mahmoud Saadani var alltså exklusiv på så vis att två stater, med alla staters resurser, exempelvis grodmän och chockgranater, och ett antal invandrare kunde ha motiv att mörda honom. Hans senaste control, där var det där ordet igen, på Säpo hade fått sparken kort efter Hamiltons tillträde som Säpochef. Men kollegan till Saadanis control hade värvats till skyddsvakternas elitgrupp, den som skyddade statsministern och Säpochefen. Hans namn var Carsten Johnsén.




06-07-17

16.19

Sida 518

Plötsligt förändrades hela mönstret, som i ett sånt där kalejdoskop han nyligen hade gett sin dotter. Han bläddrade upp avsnittet om Carsten Johnsén först nu, och insåg snabbt att det var högst intressant. Carsten Johnsén hade direkt efter avklarad utbildning som reservofficer sökt till polisskolan. Och efter ett halvårs tjänst som ordningspolis, det alla förmodligen måste gå igenom nuförtiden, hade han sökt till livvaktsstyrkan vid Säpo och blivit antagen direkt. Inom Säpo hade han sen förflyttats till den rotel som då expanderade mest, terroristroteln, och där hade han varit tills Hamilton blev chef och i stället för att sparka honom, det stod så, flyttat tillbaks honom till skyddsenheten. Alltså började allt om från början igen. Johnsén hade varit terroristexpert i sex år, kände alltså rätt många av de Säpomän som sysslat med sånt, framför allt den som varit Saadanis control. Johnsén skulle alltså via sitt kontaktnät på Säpo, nuvarande eller sparkade kolleger, ha möjlighet att få reda på vilka agenterna var. Och han hade varit på platsen vid två tillfällen. Resten av Saadanis fajl bestod mest av utdrag ur hans rapporter och en sorts översikt av konsekvenserna av det han rapporterat, si och så många utvisade, si och så många hus sprängda på ockuperat område i Israel, si och så många torterade. Saadanis dödsfiendelista steg därmed till uppemot tusen enskilda personer, förutom två stater. ”Vatten, kallt vatten”, tänkte Rune Jansson desperat. ”Vad än palestinska flyktingar i läger i Libanon eller på de där ockuperade områdena i Israel tyckte om Saadani, så inte kunde dom forcera iskallt vatten och strömmar och isflak under en pågående snöstorm.” Och så var han tillbaks till de två staterna. Han konstaterade sarkastiskt att israeliska grodmän nog kunde vara duktiga, men is och snöstorm var väl knappast deras hemmaplan. Alltså svenskar, alltså Säpo. Tillbaks till ruta ett. Han slog uppgivet ihop mappen med dokument och datautskrifter




06-07-17

16.19

Sida 519

som nu egentligen bara meddelat honom att tusen personer och två stater hade goda motiv att mörda Saadani. Och att Carsten Johnsén hade kunnat skaffa kunskaper om Saadani. Den där fallskärmsjägaren och pyjamasbrottaren. Men hur bra var han på snöstormar och isflak? Rune Jansson hade en förnimmelse av att drunkna i fakta. Han tyckte inte om att sitta som utredare med för många otolkade fakta och börja gissa och ”tänka ut” hur det kunde ligga till. För en stund sen hade han börjat likna en lysmask. Utan överdriven optimism plockade han fram nästa mapp, som handlade om mordoffret i Lund, Ali Hussein Fadlallah. Den här gången började han, vis av skadan från sin just genomlidna förvirring, från början. Hamiltons sammanställningar var inte som brottsutredningar eller obduktionsprotokoll, dem skulle man tydligen helst läsa från början. Ali Hussein Fadlallah hade värvats av Malmösektionen av Säpo vid sin ankomst till Sverige 1982 när Israel hade invaderat den del av Libanon där han och hans familj bodde. Han tillhörde en shiamuslimsk sekt och han hade vid den tiden, innan Iran börjat framstå som Store Satan i västvärldens ögon, haft så kallad låg prioritet. Han hade helt enkelt lovat att bli angivare, sluppit in och till och med fått jobb i ett grönsaksstånd på Möllevångstorget i Malmö. Han var homosexuell och därför uppstod aldrig frågan om att släppa in barn och hustru i Sverige. Han hade alltså levt länge i Sverige utan att praktiskt verka som agent för Säpo. Men när Iran och shiaislam började bli mer intressant hade han själv anmält sig hos Säpo i Malmö och krävt arbete och betalning. Det hade han fått och sen kom en ström av angiverier, som ledde till att Säpo kunde kasta ut ett antal personer och vägra ett ännu större antal personer medborgarskap, så att terroristlagarna fortfarande skulle gälla dem. Så att man då och då kunde kasta ut nya personer. Allt var till en början redovisat kursivt i snabba avsnitt utan namn och detaljerade beskrivningar. Fram till det sista fallet.




06-07-17

16.19

Sida 520

Det sista fallet i Ali Husseins karriär som Säpoangivare hade varit en mycket uppmärksammad framgång för både honom själv och för Säpo, eftersom man fått den nya socialdemokratiska regeringen med sig på ett utvisningsbeslut. Anledningen till att man på Säpos terroristrotel tillmätte saken sådan betydelse var att man känt en viss oro efter regimskiftet; den moderata justitieministern hade aldrig lagt fingrarna emellan när det gällde de utvisningskandidater som Säpo förde fram. Hon hade tvärtom stoltserat med att hon aldrig stoppat någon sådan utvisning. Men nu hade man alltså med viss lättnad kunnat konstatera att regimskiftet inte innebar någon mjukare linje mot terroristmisstänkta, som somliga på firman hade befarat. Och den man fått utvisad var på sätt och vis ett kap, då man misstänkt honom länge utan att kunna få fram något matnyttigt. Eftersom han varit telefonavlyssnad i mer än ett år utan att någonsin undslippa sig ett enda oförsiktigt yttrande i telefon, var arbetshypotesen att han var en sällsynt skicklig terrorist. Muhammed Hussein Bermanyi hade dessutom en mycket välgjord så kallad legend i bagaget. Hans historia hade varit omöjlig att slå hål på, således mycket skickligt konstruerad. Han hade kommit till Sverige 1982, när Israel ockuperade södra Libanon och vissa delar av den shiamuslimska befolkningen där snabbt kom att hamna mellan två sköldar. Om de gjorde motstånd mot de israeliska ockupanterna riskerade de att få sina anhöriga dödade och sina hus demolerade av israeliska stridsvagnar. Om de inte gjorde motstånd riskerade de att betraktas som förrädare av de shiamuslimska motståndsgrupper som uppstod vid den här tiden och som fick ekonomiskt stöd och vapen från Iran. Enligt vad han alltså med framgång påstått inför svenska myndigheter hade han valt att fly i stället för att bekämpa de israeliska ockupanterna eller förräderistämplas för att han inte gjorde det. Han hade haft fru och ett nyfött barn med sig och på något sätt lyckats slingra sig kvar så länge i Skåne att han och hans med tiden utökade familj




06-07-17

16.19

Sida 521

fick uppehållstillstånd. Säpo hade vid den tiden inte kunnat göra så mycket åt saken, eftersom det var så många flyktingar som kom från södra Libanon i början på åttiotalet. Den svenska flyktingpolitiken var fortfarande generös och Säpo kunde inte överanstränga sin makt att få araber utvisade. Men sen hade man förvisso hindrat honom från att bli svensk medborgare så att terroristlagarna för alltid skulle kunna användas mot honom. Det hade varit omöjligt att binda honom vid något konspirativt beteende, än mindre någon brottslighet. Vilket alltså visade att han var en mycket skicklig terrorist, en mycket smart fiende. Han var dessutom, eller spelade, mycket religiös och hade en framskjuten ställning inom den shiamuslimska delen av den muslimska församlingen i Malmö, där han verkade för någon sorts fredsinriktad muslimsk ekumenik, samverkan mellan de olika grupperna. Han predikade ofta i samband med fredagsbönen i moskén i Malmö och fullföljde då sin smarta taktik att tala fred och försoning i stället för krig och hämnd. Det var först när Säpos Malmöavdelning satte in den nyaktiverade agenten Ali Hussein Fadlallah som man började få in ett matnyttigt resultat. Agenten kunde redan efter en veckas arbete avslöja att Muhammed Hussein Bermanyi var terroristorganisationen Hizbollahs ledare i hela Skandinavien och att man höll sina hemliga möten i själva moskén efter fredagsbönen, maskerade som religiösa samtal. Man hade redan stora vapengömmor och förberedde ett Heligt Krig mot Sverige som skulle börja i söder och sen svepa norrut över landet. Agenten Ali Hussein uppmanades naturligtvis att bli mer detaljerad och inkom snart med namnlistor på den misstänkte terroristledarens sympatisörer, namnlistor som i stort sett sammanföll med de listor man redan hade på religiöst inriktade shiamuslimer som gjorde misstänkt många moskébesök. Dock misslyckades agenten i alla strävanden att lokalisera någon av de påstådda vapengömmorna, trots att han vid flera tillfällen sagt sig vara mycket nära den avgörande kunskapen. Men också detta visade




06-07-17

16.19

Sida 522

ju hur svårfjällad och professionell den trettiosexårige Muhammed Hussein Bermanyi var. Som en del i sitt cover uppträdde han också som en mycket kärleksfull far för sina fyra barn och organiserade en muslimsk lekskola där muslimska barn var välkomna oavsett vilken sekt de eller deras föräldrar tillhörde. Enligt agenten Ali Hussein ingick lekskolan i ett långsiktigt program för att bygga upp en svensk kader av terrorister. Till slut, efter många påstötningar, hade agenten Ali Hussein presterat något som kunde förefalla som bevis. Det var en stencil tillverkad i moskéns gamla stencileringsapparat. Texten talade vagt om det kommande Heliga Kriget i Sverige med Malmö som utgångspunkt. Med citat ur Koranen underbyggdes tesen om att den som gav sitt liv i kampen mot de otrogna svenskarna var garanterad en plats i paradiset och så vidare. Detta skriftliga bevis hade betraktats som ett genombrott i spaningarna mot den misstänkte terroristledaren. Olyckligtvis hade tydligen allvaret i ämnet förmått den arabiske tolk som Säpo använt sig av att pedantiskt rätta alla språkfel och religiösa missförstånd som fanns i texten, varför Säpos första översättning hade gjort ett tämligen övertygande intryck. Först långt efter att Muhammed Hussein Bermanyi skilts från sina fyra barn och sin fru och åtföljd av fyra säkerhetspoliser transporterats till Beirut, hade man gjort en ny översättning av det avgörande dokumentet. På Hamiltons direkta order. Det hade då visat sig att originaltexten, som alltså påstods vara författad av en religiöst skriftlärd man med akademisk bakgrund, gjorde ett mycket säreget intryck. Bortsett från ovanan vid det högarabiska skriftspråket präglades texten av en högst påtaglig brist på övning i Korantolkning. Texten föreföll snarare ha blivit författad av en mindre bildad person, förslagsvis på agenten Ali Husseins nivå. Detta kunde förvisso tolkas som att den högt bildade Muhammed Hussein Bermanyi hade en enastående förmåga att förställa sig och undgå att släppa ifrån sig bevis om sina verkliga avsikter. Att texten




06-07-17

16.19

Sida 523

inte föreföll vara författad av honom själv, vid en närmare granskning, tydde alltså på att det var just han som hade författat den. Eftersom det stämde in i det övriga mönstret, att aldrig avslöja sig i sin avlyssnade telefon, att aldrig låta sig skuggas till något oannonserat möte och så vidare. Eftersom han ändå var utkastad ur landet så var dessa frågor numera bara av teoretiskt intresse. Men dokumentet där han, visserligen föga litterärt, hade avslöjat sina verkliga avsikter med flykten från södra Libanon till Sverige hade varit det avgörande beviset mot honom när han ställdes inför rätta. Det vill säga, han ställdes inte inför rätta som andra misstänkta i Sverige. När han hämtats från sina barn och sin fru i Malmö under en demonstrativt kraftfull insats av säkerhetspolisen i Malmö med hjälp av piketstyrkor så forslades han i ilfart till Stockholm, medan husrannsakan satte igång. Den omständigheten att själva husrannsakan inte gav ett enda beslag som kunde härledas till terrorism, bortsett från ett stort antal Korantexter, visade på nytt hur sällsynt skicklig denne terrorist var. Sen var det dags för en så kallad terroristrättegång, där han till och med fick ha en advokat. En terroristrättegång är dock inte rättegång i vanlig mening, eftersom Säpo fyller båda funktionerna som åklagare och domare. Dessutom har den anklagade och hans advokat inte rätt att ta del av den bevisning som Säpo säger sig besitta, eftersom ett sådant förfarande skulle riskera att avslöja Säpos källor. Den anklagade Muhammed Hussein Bermanyi nekade hårdnackat till varje anklagelse och påstod till och med att det stred mot hans religiösa uppfattning att sprida islam med hjälp av terrorism, samt att han på intet sätt betraktade Sverige, som gett honom och hans familj en fristad, som ett fientligt land. Han anförde en mängd religiösa resonemang för att styrka sin ståndpunkt men blev snart avbruten eftersom varken domaren från Säpo eller åklagaren från Säpo ansåg att dessa resonemang var relevanta. Åklagaren från Säpo anmälde därefter att man hade en betryggande




06-07-17

16.19

Sida 524

bevisning, från källor som inte kunde röjas, att den misstänkte var terrorist med anknytning till Hizbollah i Libanon och således: ”om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften” – den bärande formuleringen i terroristlagen – skall han utvisas. Det var med andra ord en normal så kallad terroristrättegång. Justitiedepartementet hade två observatörer närvarande, men inte heller de fick ta del av bevisningen, eller brydde sig inte om det. Kort därefter fattade regeringen utvisningsbeslutet. Sedan var ingenting känt om Muhammed Hussein Bermanyis vidare öde i Libanon, eftersom han tycktes ha försvunnit. Frågan om vad man från svensk sida skulle göra med hans fyra barn och hustru var ännu inte avgjord. Terroristrättegången med det följande snabba utvisningsbeslutet hade ägt rum när Hamilton var nytillträdd som chef. Han hade inte hunnit sätta sig in i ärendet förrän långt senare, det var då den alternativa översättningen av det avgörande beviset hade kommit till. Som en konkret följd av den interna granskningen av ärendet på Säpo hade tre personer avskedats, två i Malmö och en på terroristroteln i Stockholm. En arabisk tolk hade fått en sista varning. Agenten Ali Hussein Fadlallah hade därefter avvecklats och inte fått något vidare uppdrag från Säpo. De delar av Säpos arkiv som byggde på uppgifter från agenten Ali Hussein Fadlallah hade genomgått en grundlig rensning. I en kort sammanfattande kommentar skrev Hamilton att man rimligtvis borde utgå från att ingenting i de uppgifter som agenten Ali Hussein Fadlallah hade inkommit med kunde betraktas som trovärdigt. Emellertid hade de praktiska konsekvenserna ändå blivit omfattande. Ett tiotal män, alla utom en med familjer i Sverige, hade utvisats och deras familjer hade förhindrats bli svenska medborgare och lydde därför under terroristlagarna. Något lagligt instrument att rikta mot den påhittige agenten fanns




06-07-17

16.19

Sida 525

inte. Även om man numera borde utgå från att han lämnat en mängd osanna uppgifter mot betalning till Säpo så kunde man inte ens åtala honom för bedrägeri, eftersom han hade immunitet i allt som rörde hans aktiviteter som agent. De befattningshavare på Säpo som tagit agenten på allvar kunde man förvisso kritisera eller hellre avskeda. Men något definierat brott hade de inte begått, eftersom det enligt svensk lag finns ett generöst tilltaget utrymme för ren dumhet innan man går över gränsen till tjänstefel eller tjänstemissbruk. Alla i historien var alltså oskyldiga, inklusive den utvisade Muhammed Hussein Bermanyi. Vad sen slutligen gällde mordet på agenten/mytomanen så var det ju lätt att konstatera att motiv att mörda honom teoretiskt skulle kunna delas lika av ett tiotal libanesiska familjer i Malmö – förutsatt att de haft kunskap om hans angiveri. Det föreföll däremot inte sannolikt att någon främmande makt skulle ha minsta intresse av att ge sig på en enastående misslyckad och dessutom förbrukad svensk Säpoagent. Rune Jansson slog ihop mappen med en aggressiv smäll. Han kände sig äcklad, på gränsen till illamående. I sin egen polisverksamhet hade han nu under flera decennier varit inriktad på att hitta bevis, oftast ett trist gnetgöra och petande i detaljer. Men bevis måste ju till, annars ingen fällande dom. Han var inte närmare bekant med terroristlagarna och han hade inte haft en aning om att det fanns hemliga skenrättegångar i Sverige med polis som både åklagare och domare, och polis som inte ens var skyldig att redovisa sin bevisning. I en sådan rättegång skulle ju alla som anklagades dömas som skyldiga eftersom ingen gärna kan bevisa sin oskuld mot polisens påstående om att polisen ”vet”. Frågan var ju närmast varför man ödslade tid på sådana parodier. Men systemet fanns tydligen. Och systemet gav alltså möjlighet för snabba klipp och säkerhetspolisens höga beskydd för vilken dåre som helst som beslöt att börja hitta på kunskaper om sådana personer som Säpo inte hade kunskaper om och just därför fann misstänkta.




06-07-17

16.19

Sida 526

Men det ingick inte i hans jobb att moralisera eller att känna sig äcklad. Han hade ett riktigt polisjobb, han måste fråga sig vem som hade mördat en person som utifrån allmänt mänskliga perspektiv borde ha många människor i sin omgivning som skulle glädja sig åt hans död. Det var visserligen självklart att kollegerna i Lund och Malmö nu skulle gå över offrets bekantskapskrets, förhörsenheterna skulle inte sakna arbetsuppgifter den närmaste tiden. Men hur mycket libanesiska flyktingfamiljer än skulle glädja sig över angivaren Ali Hussein Fadlallahs död så kunde mördaren knappast sökas i deras krets. Inte ens om det hade gått rykten om honom, inte ens om någon i denna krets genom slump eller på annat sätt faktiskt fått veta att han var angivare var det särskilt troligt att mördaren skulle finnas bland dem. Det var fördelen med att vara riktig polis, att inte jobba på Säpo till exempel. Man måste i första hand se till vad som var objektiv kunskap. Och den objektiva kunskapen i fallet med den mördade Ali Hussein Fadlallah var i ett avgörande avseende högst bestickande. På två ställen i Sverige, i Umeå och i Lund, hade människor mördats med exakt samma teknik. Två fall i kriminalhistorien. Det var det avgörande. I det mönstret skulle ingen av de nu säkert femtio libanesiska flyktingarna eller deras barn i Skåne kunna passa in. Det var en rent matematisk omöjlighet. För om vissa libaneser eller shiamuslimer i Skåne haft ett gediget motiv att mörda Ali Hussein Fadlallah i Botaniska Trädgården i Lund, eller varhelst de kunde, så varför just när Lund hade samma typ av Säpobesök som Umeå hade haft? Och om nu någon av dessa människor, som haft det teoretiska motivet att mörda angivare i Lund, till äventyrs kunde använda sig av en metod som bara använts i ett tidigare fall – vad hade detta med en turkisk-kurdisk Säpoangivare i Umeå att göra? Tillbaks till utgångspunkten alltså. Mördaren måste ha befunnit




06-07-17

16.19

Sida 527

sig i studentkorridoren i Umeå och således vara en av fem kända personer. Såvitt man nu visste hade två av dem, om man räknade in Hamilton själv, också befunnit sig i Lund vid den tidpunkt då angivaren Ali Hussein hade mördats. Det var det enklaste sättet att tänka. Den utredning som Hamilton presterat i ärendet Ali Hussein Fadlallah tillfogade ingenting till denna grundläggande logik, Hamilton hade bara visat att angivaren var en sällsynt vidrig typ och att det system som tog hjälp av sådana också var sällsynt vidrigt. Det kunde framkalla visst illamående, men det bevisade ingenting i själva saken. Om man med själva saken bara menade mordutredningen. Rune Jansson fick en plötslig förnimmelse av att oavsiktligt ha formulerat någonting av betydelse för sig själv. Om man med själva saken bara menade mordutredningen? Det var ju det som var hans sak. Mördaren hade en helt annan syn, såg någonting som han själv inte kunde se, hade kort sagt ett motiv. Det fanns gott om ställföreträdande motiv i utredningsmaterialet, exempelvis hos alla de libanesiska flyktingfamiljer i Malmö-Lund-området som nu skulle förhöras. Men mördaren visste ju mycket mer än vad de visste, framför allt vilka människor i Sverige som arbetade som angivare bland invandrarna. Han kände att han höll på att glida in i spekulationer igen, en tendens han alltid försökt hålla kort men på senare tid med allt mindre framgång. Han försökte irriterat vifta bort sina fantasier och återvände tvångsmässigt till brottsplatserna och till basfakta, till sådant som var verklig kunskap. Men han hann ändå inte så långt förrän han avbröts av telefonen som han nu nalkades med största misstänksamhet, oroad av tanken på nya journalister. Men det var bara kollegan från Ystad som stod nere i receptionen och Rune Jansson bad honom komma upp, plockade undan sitt hemligstämplade material och gick fram till det lilla barskåpet och lyfte ut två läskedrycker av ett för honom okänt märke och två lättöl. Rune Jansson hade aldrig träffat Kurt Wallander personligen, bara talat med honom i telefon och läst om honom i Svensk Polis några




06-07-17

16.19

Sida 528

månader tidigare under rubriken ”Sherlock Holmes i Ystad”; en rubrik som Rune Jansson inte ens skulle ha önskat sin värste ovän. Dumt nog hade han inte hunnit frigöra sig från den associationen när han öppnade dörren och spontant presenterade sig som Doktor Watson. Det tog alldeles för hårt, hans kollega från Ystad gjorde en plågad grimas när han steg in och skakade hand. ”Man borde aldrig tala med journalister, du vet hur det är”, muttrade Kurt Wallander när han på Rune Janssons anvisning steg in i den del av hotellsviten som fungerade som vardagsrum. ”Inte ens på vår egen tidning, tycks det”, suckade han när han sjönk ner i den vita soffan i imiterat läder. ”Ja förlåt”, sa Rune Jansson generat när han satte sig. ”Du har väl fått nog med gliringar för det där redan. Det var inte så begåvat sagt av mej, jag borde ha gratulerat till ett par märkvärdiga utredningsresultat i stället.” Det var ingen bra start. Rune Jansson pekade frågande på läskedryckerna och lättölen, men fick en närmast förskräckt huvudskakning till svar. Han frågade om han skulle beställa upp kaffe eller te, men fick som väntat ett nytt nejtack och så blev det besvärat tyst. ”Jag antar att du är i Lund för det där med seriemord på invandrare”, sa Kurt Wallander försiktigt fast han säkert redan visste svaret. ”Jo”, sa Rune Jansson och sträckte sig försiktigt efter en av läskedrycksflaskorna, öppnade den och hällde upp åt sig själv. ”Är det sant att offren har det där gemensamt att dom var tjallare åt Säpo?” konverserade Kurt Wallander trumpet vidare. ”Jo, det är sant”, suckade Rune Jansson. ”Men det är trist att det har läckt ut, det gör ju inte jobbet enklare. Apropå journalister menar jag.” ”Nä, det är så klart”, sa Kurt Wallander. ”Hur går det?” ”Inte så bra eftersom vi är uppe i fem eller sex mord och gärningsmannen fortfarande är på fri fot. Men vi börjar närma oss, jag skulle tro att vi löser det här rätt snart. Men över till ditt ärende nu, vad var det du ville snacka om?”




06-07-17

16.19

Sida 529

”Jo, det var alltså det här med dom hamiltonska morden, jag tror jag har ett bra uppslag”, sa Kurt Wallander och såg plötsligt ut som om han ångrade sig när det gällde det där med läskedryck. ”Dom hamiltonska morden?” sa Rune Jansson förbryllad och sträckte sig långsamt efter kapsylöppnare och läskedryck. ”Vilka mord är det du talar om?” ”Ja alltså, dom hamiltonska morden?” sa Kurt Wallander oförstående. ”Hans fru, hans barn, hans förra fru och nu senast hans mor nere hos oss i Ystad.” ”Jaha”, sa Rune Jansson och kände sig som ett fån. ”Du höll ju i det där med hans mor, den överlevande sicilianaren fick livstid, läste jag.” ”Jo just det”, sa Kurt Wallander och såg ut som han bestämde sig för att få slut på rundsnacket, men avbröts just när han tänkte ta sats för sin fortsättning av att Rune Jansson serverade honom en illgrön läskedryck. ”Då kör vi väl”, sa Rune Jansson. ”Vad har ni kommit fram till där nere i Ystad?” ”För det första att två sicilianare som såvitt man vet aldrig tidigare varit i Skandinavien inte kan ha varit ensamma gärningsmän”, började Kurt Wallander beslutsamt och fick en bekräftande nick från Rune Jansson. ”För det andra att någon av dom som var närvarande på den där middagen på Vrångaholm, eller någon släkting eller någon bekant till dom, måste vara den gärningsman vi söker.” ”Just det”, sa Rune Jansson efter en kort betänketid. ”Alla hamiltonmördare är gripna, dömda eller skjutna till döds, alla utom en. Det har varit er utgångspunkt?” ”Ja, det är ju en ofrånkomlig slutsats”, sa Kurt Wallander. ”Och nu är det så att vi har en misstänkt gärningsman, men han råkar bo i Stockholm.” ”Jamen det var ju skönt”, sa Rune Jansson och försökte sig på ett litet leende, ”jag menar, det hade varit värre med Rom. Finns han i Stockholm är det väl inga problem, men vad vet du?”




06-07-17

16.19

Sida 530

”Tillräckligt för ett anhållande”, sa Kurt Wallander ivrigt. ”Vill du att jag ska berätta?” ”Jatack”, sa Rune Jansson med ett något bredare leende. ”Dra igenom det hela så får vi se om jag har något att fråga om.” När Kurt Wallander nu äntligen kom in på själva saken försvann hans osäkerhet fort. Det kändes lätt att berätta. Från början hade man sysslat med att ekonomiskt kartlägga dem som varit gäster på slottet Vrångaholm när morden inträffade. Det hade gett ett mycket varierande och svårtolkat utfall, eftersom somliga grevar och baroner tycktes leva i överdåd på inkomster från såväl jordbruk som statsbidrag, medan andra grevar och baroner deklarerade noll inkomst men ändå tycktes leva rätt väl. Man hade vinnlagt sig om att pröva frågan om eventuella ekonomiska motiv helt förutsättningslöst, alltså utan att ta för givet att den skyldige måste tillhöra det tillfälligt inhyrda tjänstefolket. Det hade emellertid varit slöseri med tid, förutom att det gett en del roande inblickar i den skånska slottsadelns hushållsekonomi. Men så fort man övergått till de för kvällen inhyrda kvinnorna som arbetat med servering och disk fick man napp. Den yngsta av de tre, Marja-Liisa Jönsson, hade visat sig särdeles intressant. Hon var född Tuominen, föräldrarna invandrade från Finland, därav förnamnet. Nu levde hon tillsammans med sin man, en periodvis arbetslös lantarbetare, i ett litet hus utanför Tomelilla. De hade länge fört en hård kamp i uppförsbacke mot räntor och lån på huset, som de köpt i ett anfall av romantisk överoptimism i samband med att de gifte sig. Men kort efter morden på Vrångaholm hade de kunnat göra sig helt skuldfria. Marja-Liisa Jönsson hade kommit in till Sparbanken i Tomelilla och betalat låneskulden på huset, 231 000 kronor inklusive ränta, kontant. Kurt Wallander och hans kolleger hade förstås känt vittringen av något intressant när de kom över den kunskapen, men man hade ändå beslutat sig för att gå försiktigt fram och inte ta i med några anhållanden eller uttalade misstankar. Skälet var enkelt. Marja-Liisa,




06-07-17

16.19

Sida 531

tjugofyra år gammal, bodde faktiskt i ett litet korsvirkeshus utanför Tomelilla tillsammans med en lantarbetare som hette Jönsson. De var sällan utanför kommunen, beroende på hårt belastad ekonomi och möjligen också på att det unga parets språkkunskaper i stort sett inskränkte sig till den lokala varianten på skånska. Det var så att säga inget självklart band från Tomelilla till Palermo. Men den enkla hypotesen blev nu att det måste finnas något intressant samband bakvägen, från Marja-Liisa. Hennes bror Heiki Tuominen visade sig snabbt bli särskilt intressant. Heiki hade jobbat några år på en av två pizzerior i Tomelilla. Han hade varit mycket duktig och såvitt man kunde förstå utbildat sig själv till något som väl kunde beskrivas som den bästa italienska kocken i Tomelilla. Men sen hade han satsat stort mot slutet av åttiotalet; just då pågick någon SAF-kampanj om att ungdomen nämligen skulle satsa på sig själv och starta eget. Det höll Sparbanken i Tomelilla givetvis med om, eftersom det låg i tidsandan att låna ut så mycket pengar som möjligt till privata initiativ. Heiki hade alltså köpt den ena pizzerian, byggt om den rejält för sina lånade pengar och sen öppnat en italiensk restaurang som han döpte om till Little Italy. Därefter hade han snart gått i konkurs. Sen två år tillbaks hade han jobbat på olika italienska restauranger i Stockholm, oklart vad de hette. Men han hade besökt sin syster i Tomelilla två veckor före morden på Vrångaholm. Och han hade via ett konto i S-E-Banken i Stockholm betalat alla sina återstående skulder i Tomelilla efter konkursen, fastän han lagligen inte hade behövt göra det. Inalles hade han hostat upp över 700 000 kronor. Där hade det alltså börjat brännas och Wallander hade bara hittat en möjlighet att gå vidare på egen hand innan det var dags att dra in rikskrim. Frågan var ju om Marja-Liisa hade känt till sitt helgknäck på Vrångaholm så långt i förväg som två veckor, och framför allt om hon hade känt till vilka som skulle komma till kalaset. Den första frågan var lätt att få besvarad. Inbjudningarna från




06-07-17

16.19

Sida 532

Vrångaholm hade skickats ut över en månad i förväg. Man gjorde ofta så på de skånska slotten, särskilt på höstarna när det var jaktsäsong, att man skickade ut sina inbjudningar långt i förväg; alla hade mycket pusslande med sina kalendrar eftersom alla bjöd alla. I samband med att man skickat ut inbjudningskorten från Vrångaholm hade man också försäkrat sig om extra serveringspersonal för den kvällen. Så långt var det alltså enkelt. Marja-Liisa hade vetat fyra veckor i förväg att hon skulle extraknäcka på Vrångaholm samma kväll som folkomröstningen om EU. Men frågan var om hon kunde ha haft en aning om vilka grevar och baroner som var bjudna på kalaset, eller om hon ens brydde sig om den saken. Från Vrångaholm hade hon i vart fall inte fått veta något om gästlistan; greve Peiper på Vrångaholm hade ställt sig minst sagt undrande till den frågan. Återstod alltså att ta ett förnyat förhör med henne för att lirka sig fram till den avgörande frågan utan att väcka misstänksamhet. Det hade Wallander satt som teoretisk gräns för hans och Ystadskollegernas arbete innan man drog in rikskrim. Hon hade emellertid visat sig förvånansvärt tillmötesgående, nästan road när hon fick Wallanders försiktiga frågor i det känsliga ämnet. Representanter från Säpo i Malmö hade nämligen besökt henne mer än två veckor före den kritiska helgen och ”kollat upp henne” som de sa. Men dessutom hade de sagt att hon absolut inte fick tala om för någon att grevinnan Hamilton skulle finnas bland gästerna eftersom hon var mordhotad. Med andra ord. Marja-Liisa Tuominen hade inte haft en aning om att det blivande mordoffret skulle finnas på Vrångaholm innan Säpo kommit och talat om det för henne och strängt förklarat att hon inte fick andas om att hon kände till det som hon från och med då kände till. Hennes bror hade kommit på besök två dagar senare. Wallander hade försiktigt fört in ämnet på huslån och andra vardagliga problem och då hade Marja-Liisa spontant berättat att hon och hennes man haft förfärliga problem, men att brodern Heiki kom-




06-07-17

16.19

Sida 533

mit som en god fe och räddat dem i sista stund. Heiki hade vunnit ett stort belopp på Solvalla och dessutom gick hans affärer rätt bra i Stockholm, hade han förklarat. Så långt fakta. Så långt möjligt för Wallander och hans kolleger i Ystad att gå, utan att begära hjälp från rikskrim. Men där stod man alltså nu. Rune Jansson hade lyssnat under stigande fascination. Det fanns inte tillstymmelse till skrytsamhet hos den skånske kollegan när han berättade om sitt tvivelsutan mycket skickliga arbete. Dessutom kunde de ju inte ha varit så många man på det jobbet. Men Rune Jansson hade svårt att förstå hur Ystadskollegerna rent konkret kunnat komma på dessa samband. Själv trodde han ju inte på intuition eller tur eller tekniken att sitta vid sitt skrivbord och ”tänka ut” saker och ting. ”Hur kom du på det där med att leta i deras ekonomi?” frågade han fundersamt. ”Det var när dom hittade den där ABAB-vakten i Marbella, den sannolike gärningsmannen i fallet Hamiltons fru och barn, den sprängda bilen”, muttrade Wallander besviken över att hans redogörelse inte bemötts med minsta tillstymmelse till applåder. ”Betalningen var såvitt jag och alla andra har förstått en miljon dollar.” ”Jo”, sa Rune Jansson. ”Vår före detta konkursör i Tomelilla kan väl tänkas ha känt till vad som går att tjäna på vissa jobb genom kontakter med restaurangmaffian i Stockholm.” ”Jovisst”, medgav Kurt Wallander misslynt. ”Det är en uppenbar möjlighet. Vår vän Heiki måste ju med tanke på sitt jobb känna dom italienare som finns i Stockholm. Han har väl skrutit, spritt ett rykte omkring sej att han vet något som maffian skulle betala mycket för, något i den stilen.” ”Och så har han fått napp, menar du?” ”Ja. Han har i vart fall tjänat stora pengar kort efter att dubbelmordet ägde rum. Och gärningsmännen måste ha haft lokal information. Hans syster hade fått sej skrivet på näsan av dom där på Säpo att det fanns stora pengar att hämta på Vrångaholm.”




06-07-17

16.19

Sida 534

”Återstår en liten fråga”, sa Rune Jansson medan han nickade bekräftande åt Kurt Wallanders slutsatser för att visa att han höll med. ”En liten fråga att ställa till syster Marja-Liisa som jag antar att du inte har ställt?” ”Nä”, sa Kurt Wallander. ”Jag hade god lust, men det hade förstört det om det är som jag tror. Jag frågade henne inte om hon råkat berätta för sin bror om det celebra besöket av Säpo och vad dom i sin tur berättat.” ”Men det gjorde hon väl och dessutom skulle hon ha förnekat det om du frågade”, sa Rune Jansson. ”Det är en avgörande fråga men en svår fråga att ställa, såvida du inte kan hämta in henne och ta i med hårdhandskarna.” ”Det går ju inte förrän ni har hämtat in den där Heiki och helst fått honom anhållen”, sa Kurt Wallander otåligt. ”Jag tänkte just komma till det”, sa Rune Jansson. ”Vi ska alltså hämta in herr Heiki, helst hitta högar med pengar hemma hos honom, delge honom misstanke om delaktighet i mord. Samtidigt tar ni in system, vi synkroniserar det där.” ”Du håller alltså med mej”, sa Kurt Wallander med en plötsligt uppflammande optimism som förvånade Rune Jansson. ”Ja, naturligtvis”, sa Rune Jansson. ”Det är ingen tvekan, du har hittat ett samband som såvitt jag kan se leder rätt. Inte för att jag förstår hur ni har klarat av det här på så kort tid nere i Ystad, jag menar så många man är ni väl inte på utredningsroteln där nere. Men det är ju ett helvetes bra jobb ni har gjort. Det skulle förvåna mej mycket om vi inte kan ta honom nu.” ”När gör vi det?” frågade Kurt Wallander ivrigt. ”Så fort som möjligt”, sa Rune Jansson. ”Vi sätter span på den där Heiki ett par dagar först så att du kan få en exakt tidpunkt i god tid i förväg när vi ska ta in honom. Så att du kan ta in henne samtidigt. Så har vi telefonkontakt medan förhören pågår, vi vill ju helst kunna plåga honom så fort som möjligt med att vi vet att han fick dom där informationerna från sin syster.”




06-07-17

16.19

Sida 535

”Ja, jo det är så klart”, nickade Kurt Wallander och gjorde sen en grimas av avsmak. ”Det blir inget roligt förhör, hon ska hjälpa till att sätta sin bror på mord.” ”Jovars”, sa Rune Jansson. ”Om hon ljuger kan ni upplysa henne om att hon själv riskerar att misstänkas för medverkan, det är ju faktiskt sant. Det kan ha varit hennes idé, då är hon skyldig till stämpling till mord. Inför den upplysningen skulle nog dom flesta i Tomelilla bli rätt samarbetsvilliga skulle jag tro.” ”Och om nu Heiki är vår man, vilket vi tror, så fattar han inte hur allvarligt brott han har begått”, funderade Kurt Wallander vidare i samma bana. ”Nej, jag körde bara bilen, du vet”, sa Rune Jansson tankfullt. ”Han tror säkert att han har begått något litet fuffens, men inte att han ska få livstid, som han nog får. Trist historia.” De försjönk båda i kort grubbel som berörde människors förmåga att begå brott genom att förtränga vad de verkligen gjorde och hur hårt uppvaknandet inför rätta då kunde bli. De hade båda sysslat en hel del med mordutredningar, Rune Jansson hade under senare år uteslutande arbetat med mord. Men ingen av dem hade någonsin tidigare spårat upp en mördare som inte själv begrep att han i lagens mening var just det. De var båda påtagligt upplivade när de skildes. Den olust som de känt i början därför att de kommit så snett i kontakt med varandra, den där anspelningen på Sherlock Holmes från Ystad, var bortblåst av att Rune Jansson faktiskt hade accepterat Kurt Wallanders slutsatser lika snabbt och reservationslöst som han bara hade kunnat hoppas. Även om de förmodligen var mycket olika som poliser så kunde båda känna igen ett övertygande samband om man visade det för dem. Kurt Wallander visslade för sig själv i bilen när han åkte hem till Ystad, han hade inte varit på så gott humör på länge. Han hade nästan upplevt det som en hederssak att städa undan den sista hamiltonmördaren, och nu var man mycket nära att göra det. Rune Jansson hade dessutom föreslagit att man skulle ta själva anhållningsbeslutet i




06-07-17

16.19

Sida 536

Ystad, så att rikskrims insatser kunde inskränka sig till att hämta in den misstänkte och hålla i de första förhören och husrannsakan. Därmed skulle man slippa ta ifrån Ystadspolisen slutförandet av ett långt arbete. Förmodligen var Rune Jansson betydligt mer medveten om det diplomatiskt delikata i sådana avgöranden än vad Kurt Wallander var. Rune Jansson var känslig för det där med att ”rikskrim tar över” och Kurt Wallander var förmodligen helt okänslig på den punkten. För hans del var huvudsaken att mördaren åkte in, men han insåg vid närmare eftertanke att hans chef, polismästare Björk, nog hade en något annorlunda syn på den saken. Björk var mycket förtjust i presskonferenser. Rune Jansson satt kvar en stund och läste igenom de anteckningar han gjort medan Kurt Wallander berättat. Punkt för punkt nickade han instämmande för sig själv. Nej, han kunde inte se någon lucka i resonemanget. Det skulle till många tillfälligheter med Solvalla och annat för att det här inte skulle stämma; fast omöjligt var det ju inte. Men efter husrannsakan och förhör så skulle man veta säkert, det var det avgörande. Alltså skulle det bli husrannsakan och förhör hos de två syskonen som sannolikt inte begrep att de medverkat till mord även i lagens mening. Han ringde några samtal till Stockholm, bland annat till chefen för spaningsroteln vid Stockholmspolisen för att informera om ett objekt Heiki Tuominen. Sen övergick han till dagens sista arbetsuppgift som började just i det rum han nu befann sig, rum 302, en enkel svit på Hotell Lundia. Det var där Hamilton hade bott för några dagar sen. Han grävde fram en karta över hotellets två översta våningar som han hade i sin portfölj. På kartan fanns numrerade markeringar som beskrev var den övriga Säpopersonalen hade bott den kritiska natten med början från cirka 22.30. Den första fråga han ställde sig var hur man skulle kunna ta sig ut och in i hotellet utan att använda hissar och huvudingång. Det måste ju finnas någon särskild reservutgång i händelse av brandfara, till exempel.




06-07-17

16.19

Sida 537

*** Kriminalinspektör Carsten Johnsén hade börjat visa svaga tecken på förtvivlan eller desperation, även om han förstås gjorde sitt bästa att inte visa något av den förmodade svagheten. I ett kort anfall av galghumor fick han för sig att vem som helst som råkade ut för dessa två förhörare till slut skulle erkänna vad som helst bara för att bli av med tjatandet. Anna Wikström och Roger Jansson hade förberett sig mycket väl inför förhöret eftersom de utgick från att de kanske bara skulle få en chans, visserligen under sex timmar, innan det måste till ett anhållningsbeslut för att de skulle kunna fortsätta. De turades om att fråga. Inte för att de hade någon som helst avsikt att spela den gode och den onde snuten, det skulle knappast ha fungerat när förhörsobjektet själv var polis, men för att en av dem då och då skulle kunna gå ut och läsa igenom anteckningar för att sen kunna börja på ny kula och för att de naturligtvis ville tillgodogöra sig den psykiska fördelen just i att börja om gång på gång. Erfarna förbrytare skulle aldrig finna sig i den förhörsordningen, just för att de var erfarna och därmed hade svidande personliga erfarenheter av innebörden att sitta och svara på frågor timme ut och timme in. Det började med att förhörarna hittade några små motsägelser, sen skulle dessa tjatas om gång på gång. Sen hittade de den första lögnen och sen blev det tungt att stå emot. Slutade man då tvärt snacka så var det egentligen försent, det skulle se mycket konstigt ut i rätten, vilket förhörarna var noga med att påpeka. Och snackade man vidare så blev det bara värre. Men Carsten Johnsén var ingen erfaren förbrytare och han var inte ens anhållen. Ändå hade han inget val, han måste finna sig i den mentala tortyren. Något annat ord än tortyr fanns inte. Han var polis och han blev förhörd av två specialister på riksmordkommissionens förhörsenhet och de förhörde honom utan tvivel som om han var misstänkt för flera mord.




06-07-17

16.19

Sida 538

”Då är jag rädd att vi får börja från början igen”, sa Roger Jansson med ett trött ironiskt leende medan Anna Wikström gick ut för att ta paus. ”Du är polis och du har bevisligen varit närvarande vid två mycket speciella mordtillfällen och du finner inget märkvärdigt i det?” ”Det sa jag inte”, muttrade Carsten Johnsén sammanbitet och rätade demonstrativt på sin stora kroppshydda. ”Jag har sagt att jag inte har någon förklaring till det.” ”Men du måste ju ha funderat över problemet?” ”Ja, naturligtvis. Men jag var inte ensam polis på någon av dom där platserna, varken i Umeå eller i Lund.” ”Vi har tre offer, utan andra samband än att dom varit betalda agenter på Säpo. Du har haft möjlighet att ta reda på vilka dom var?” ”Ja, kanske. Jag kanske hade kunnat ta reda på vilka dom var. Men jag har aldrig gjort det.” ”Dom är alla tre mördade med en sorts militär närstridsteknik som du i och för sej behärskar?” ”Ja och nej. Jag vet ju inte exakt hur det hela har gått till. En av dom där tre blev ihjälslagen eller ihjälsparkad, det hade jag kanske kunnat greja. Men dom andra två, det har ni ju ännu inte sagt något om hur det gick till.” ”Du är fallskärmsjägarofficer.” ”Ja.” ”I den utbildningen ingår kniv, konsten att döda med kniv så att säga?” ”Ja, naturligtvis. Fallskärmsjägarna är en sorts spaningsförband, vi ska undvika upptäckt i första hand, undvika strid i andra hand och ta strid så tyst som möjligt i tredje hand. Ungefär så.” ”Du är alltså fullt kapabel att mörda tyst och snabbt med kniv?” ”Dom andra två offren är alltså knivmördade? Ja, jag kan nog döda en människa med kniv.” ”Nog?” ”Nä! Jag kan döda en människa med kniv.”




06-07-17

16.19

Sida 539

”Du har alltså varit närvarande vid två mordtillfällen när offren har dödats med någon sorts karatevåld och någon sorts knivvåld av militär typ. Hur stor är då sannolikheten att du inte haft med saken att göra? När offren var såna som bara kan lokaliseras av Säpopersonal?” ”Det vet jag inte. Men det spelar ingen roll eftersom det inte var jag. Sannolikheten är kanske liten, men det spelar fortfarande ingen roll.” ”Och du kan fortfarande inte uppge exakt var du befann dej klockan 21.13 i onsdags kväll?” ”Nej, inte exakt. Jag jobbade bevisligen då, jag ingick i Hamiltons skyddsvaktsstyrka vid det där studentjippot.” ”Ni var fyra man på det jobbet?” ”Ja. Hur många gånger ska vi tjata om det här?” ”Ni var fyra man. Två stod framme i salen intill Hamilton?” ”Ja. Och vi andra två rörde oss i salen.” ”Varför det?” ”För att vår uppgift var att skydda Hamilton mot överfall.” ”Och exakt på vilket sätt skyddar du honom genom att röra dej, dom där framme stod ju stilla hela tiden?” ”Jo, dom där framme står stilla hela tiden. Dom är till för att synas, en eventuell attentatsman måste alltså räkna med att bli beskjuten av dom två i första hand, eller att han måste slå ut dom samtidigt som han slår ut sitt mål.” ”Men nu gällde min fråga ditt rörelseschema.” ”Vi andra två ska alltså röra oss så att vi förändrar våra positioner, så att den eventuelle attentatsmannen inte kan veta säkert var vi befinner oss.” ”Ja, det har vi gått igenom. Men du har vid något tillfälle lämnat själva lokalen?” ”Ja, men bara för korta stunder.” ”Hur korta då? Fem minuter?” ”Äh lägg av! Jag vet var mordplatsen är. På fem minuter skulle jag eller någon annan teoretiskt ha kunnat springa ner till Botaniska




06-07-17

16.19

Sida 540

Trädgården, mörda vår ärade samarbetsman och sen sprinta tillbaks. Förutsatt att han stod där snällt och väntade på att bli mördad, förutsatt att man kunde räkna med att ingen skulle se en smita ut eller in. Men jag gjorde inte det. Jag lämnade aldrig byggnaden.” ”Vad gjorde du då när du lämnade föreläsningssalen?” ”Jag gjorde korta kontroller i omgivningen.” ”Varför det?” ”Du skulle se en planritning över Akademiska Föreningen i Lund så skulle du förstå det.” ”Jag har en sån planritning här. Jag förstår ändå inte varför du måste lämna ditt skyddsobjekt då och då, det försvagar ju hans skydd.” ”Därför att Akademiska Föreningen i Lund är en jävla mardröm för ett sånt här uppdrag. Det finns korridorer och trappor överallt, ett tiotal ut- och ingångar. Inte ens den där edilen visste säkert hur alla kommunikationer fungerade.” ”Edilen?” ”Ja, det heter så. Det är någon sorts föreståndare för huset, han bor högst upp i ett torn som en jäkla uggla. Jag var nere en dag i förväg och gick igenom allt med honom.” ”Så vad gjorde du ute i korridorerna?” ”Stickprov. Gick ut och kollade att ingen var på väg upp eller ner, att det var tyst överallt och sånt.” ”Men ingen sån expedition varade upp till fem minuter?” ”Ärligt talat vet jag inte det. Jag tog inte tid. Men jag har svårt att tro att jag vid något tillfälle lämnade själva föreläsningssalen så länge som fem minuter.” ”Varför tog du inte tid?” ”Därför att det inte behövdes.” ”Varför inte det?” ”Därför att vi alla fyra hade ständig radiokontakt med varandra. Det är det viktiga. Om jag exempelvis råkat ut för ett eldöverfall där ute så hade kollegerna hört det i sina öronsnäckor och genast blivit varnade.”




06-07-17

16.19

Sida 541

”Meddelade du dej med kollegerna under några såna här expeditioner?” ”Ja, jag lämnade korta upplysningar om hur jag rörde mej, att allt var grönt och så vidare.” ”Men dom hade då ingen möjlighet att avgöra varifrån du lämnade den sortens meddelanden?” ”Nej, möjligen hade dom kunnat uppfatta vind eller något sånt, billjud till exempel, om jag varit utomhus.” ”Men du hade kunnat stänga av din mikrofon om du gick ut?” ”Ja, det hade jag kunnat. Men jag gick aldrig ut.” ”Och det hade kollegerna inte kunnat registrera?” ”Sannolikt inte. Men jag gick aldrig ut.” ”Tycker du det här är jobbigt?” ”Ja, vad fan tror du!” ”Vill du ha en paus?” ”Nej, inte för min skull. Det jobbiga är … ja, det tror jag inte ens jag behöver förklara. Tänk dej bara att vi satt här med ombytta roller. Journalistjävlarna ringer som dårar upp till avdelningen, dom vet att en av oss sitter här.” ”Ja, det kan inte vara så kul. Vi byter ämne. Du lämnade alltså Akademiska Föreningen 22.20 tillsammans med Hamilton och tre andra kolleger från skyddsvaktsstyrkan.” ”Ja, ungefär då.” ”Vad menas med ungefär?” ”En minut hit eller dit.” ”Och då delade ni upp er i två grupper, du och en kollega följde Hamilton direkt till Hotell Lundia?” ”Ja, vi tre gick så att säga åt höger och sen en bakväg ner till Hotell Lundia. Dom två andra gick ner till Grand Hôtel för att kolla läget och senare ansluta till Hotell Lundia.” ”Och vid ankomsten till hotellet gick alla direkt upp till sina rum?” ”Ja, vi hade mackor och öl, lättöl, på våra rum.” ”Vad var klockan när du gick in på ditt rum?”




06-07-17

16.19

Sida 542

”Ungefär 22.30.” ”Vad var klockan nästa gång du gick ut ur ditt rum?” ”06.15.” ”Det vet du precis?” ”Ja, det vet jag precis, alla i korridoren steg ut på sekunden samtidigt. Det är så med Hamilton, man passar tiden precis och precis betyder då verkligen vad det låter som.” ”Måste ha sett lustigt ut. Jag menar om fem man öppnar sina dörrar samtidigt?” ”Ja, säkert.” ”Men mellan ungefär 22.30 och 06.15 precis så lämnade du aldrig ditt hotellrum?” ”Nej.” ”Vad gjorde ni efter 06.15 precis?” ”Verkställde den i förväg uppgjorda operationsplanen. Två man, jag och kollega Håkansson, följde Hamilton ut genom reservutgången och ner i ett angränsande hus. De andra två kollegerna gick ner i garaget och hämtade en av bilarna, körde upp och runt kvarteret, när bilen kom till vår port gick Hamilton ut och tog plats. Vi andra två gick då ner till garaget och tog en egen bil, sen anslöt vi så att säga expeditionen några minuter senare. Sen stack vi till Sturup och tog planet till Stockholm.” ”Det här var en repeterad plan eller vad man ska säga?” ”Ja, naturligtvis.” ”Så alla i styrkan kände till reservutgångars läge, vägen till garaget, ut- och ingångar och sånt där?” ”Ja, naturligtvis.” ”Okej. Du lämnade aldrig ditt rum före klockan 06.15 precis. Var det någon annan som gjorde det?” ”Nej.” ”Hur vet du det?” ”Förlåt, jag tar tillbaks. Det vet jag inte.” ”Är det möjligt att någon annan gjorde det?”




06-07-17

16.19

Sida 543

”Teoretiskt är det förstås möjligt.” ”Skulle du inte ha hört det?” ”Jo, om den som lämnade sitt rum inte haft någon avsikt att dölja det. Vi hade bokat hela korridoren där uppe så det fanns inga andra gäster där. Men det var inget ljud från smällande hotelldörrar eller så.” ”Det hade gått att smyga ut?” ”Ja, det antar jag. Men då hade det ju ändå varit långt efter klockan 21.13.” ”Ja. Och vad menar du att det har för betydelse?” ”Det är den förmodade tidpunkten för mordet.” ”Hur vet du det?” ”Därför att det är särskilt viktigt vad jag hade för mej just då.” ”Men det hade alltså varit möjligt att smyga ut utan att någon av kollegerna märkt det?” ”Ja, det utgår jag ifrån. Teoretiskt alltså.” ”Men inte praktiskt?” ”Nja, vi hade ju våra order.” ”Jag förstår. Vem av dom andra hade du sista kontakt med under kvällen?” ”Hamilton själv.” ”När då?” ”Strax före midnatt.” ”Jaha. Och vad gick den kontakten ut på?” ”Han ringde in och sa att jag kunde ta det lugnt. Han läste och hade svårt att sova så han tog min vakt fram till klockan 02.00 när han skulle avlösas av Håkansson. I mitt ställe alltså.” ”Så Hamilton övertog din vakt strax före midnatt?” ”Ja, det är rätt uppfattat.” ”Vad gjorde du då?” ”Gick ut i badrummet, skötte mina toalettbestyr som det står i polisutredningar, sen gick jag och la mej.” ”När somnade du?”




06-07-17

16.19

Sida 544

”Inte en aning, en kvart, tjugo minuter senare, nåt sånt. Jag har ganska lätt att sova och det hade varit en lång dag.” ”Så Håkansson kan bekräfta det här, jag menar att han blev purrad av Hamilton klockan 02.00 och inte av dej?” ”Ja, det utgår jag ifrån. Det har vi aldrig diskuterat men det skulle förvåna mej mycket om Hamilton försovit sej.” ”Okej, vi avbryter tills vidare förhöret där. Sitt kvar här så länge.” Roger Jansson sträckte sig fram mot bandspelaren, läste in tidpunkten för avbrott i förhöret och gick ut till den väntande Anna Wikström som satt med håret i oordning eftersom hon drog i det medan hon tänkte och antecknade. När hon såg upp och mötte sin kollegas blick skakade han bara uppgivet på huvudet. Carsten Johnsén som satt ensam kvar inne i förhörsrummet fick en paranoisk känsla av att vara smygfilmad, att de då och då ville lämna honom ensam för att se hur han reagerade när han skenbart kunde spänna av. Han försökte spela någon sorts teater inför de imaginära kamerorna, skakade på huvudet och log åt världens dårskap, eller vad han nu försökte göra för charad. Men han kände sig verkligen mycket hårt pressad. Det var mardrömslikt och han gjorde sig inga illusioner. Snart skulle den före detta kollegan från säk komma in, med nya fräscha idéer och så skulle allt börja om från början igen. Det var ju faktiskt så här som de fick sina mördare att till slut prata bort sig eller till slut brista inför trycket och bara bekänna för att bli av med tjatandet.




06-07-17

16.19

Sida 545

 Rune Jansson visste vem mördaren var. I vanliga fall skulle den insikten, särskilt efter ett långt och ibland tröstlöst spaningsarbete, ha fyllt honom med någonting som åtminstone försiktigtvis kunde beskrivas som lättnad eller tillfredsställelse. Men det han nu kände var närmast sorg, besvikelse skulle vara ett ord som vägde alltför lätt. Dessutom, fast det var mindre viktigt, kände han sig en aning dum. Om han varit som den där kollegan Wallander i Ystad hade han förstås räknat ut allting på ett långt tidigare stadium, utan hänsyn till myllret av ovidkommande fakta. För så var det ju, han hade dränkt sig själv i ovidkommande fakta. Dessutom hade genombrottet kommit sig av något som närmast var en ren slump. Anna och Roger höll på att bearbeta Carsten Johnsén, långt utöver vad som egentligen var tillåtet, åtminstone för misstänkta som var vanliga medborgare. Polisen i Lund och Malmö hade händerna fulla med att förhöra anhöriga och bekanta till det senaste mordoffret Ali Hussein Fadlallah, liksom utredningsenheten i Södertälje bankade sig igenom de elva vittnena till den tolftes död. I Linköping hade man kommit något tuppfjät framåt i sin omfattande dörrknackning, man hade åtminstone fått fram en alternativ bilmodell som den okände mannen avlägsnat sig i, en Citroën XM. Men det var osäkert, folk hade svårt för de ovanliga bilmodellerna. Vad kollegerna i Umeå sysslade med gav Rune Jansson uppriktigt fan i, han hade svårt att förlåta dem att de varit inte bara först utan dessutom blixtsnabba med att läcka ut konfidentiell information till journalistskocken. När det gällde Västerås hade man inte hittat någon vettig




06-07-17

16.19

Sida 546

angreppspunkt utan bestämt att slutföra förhören med Carsten Johnsén innan man resonerade om vad man skulle göra med den kvinna som påstått sig ha sovit i ett låst hus när hennes man utan hennes vetskap mördades. Och så fort Roger och Anna var klara med Carsten Johnsén hade man hämtat in den där Heiki Tuominen och husrannsakat hans lägenhet. Det hade gått bra och dessutom över förväntan snabbt eftersom han hade pengarna hemma i dollarsedlar, beloppet torde från början ha varit en halv miljon dollar. Möjligen var det en förskottsbetalning, eller påstådd sådan. Det hade tagit Roger och Anna fem sex timmar att knäcka honom, och när han erkände hänvisade han förstås till att han bara tipsat, men inte begått något brott. Därmed anhölls han, misstänkt för medverkan till mord och skickades till Kurt Wallander i Ystad för vidare befordran till Ystads tingsrätt och livstidsstraff på någon av riksanstalterna, i hans fall troligen Tidaholm. Hans syster var tills vidare försatt på fri fot, delgiven misstanke om stämpling till mord men inte häktad. Med en bra advokat skulle hon antagligen klara sig. Därmed var alla hamiltonmördare, som Kurt Wallander sagt, avklarade. Och det var ju bra. I det vakuum som uppstått några dagar när Rune Jansson inte haft något vettigt att göra hade han gått runt i Stockholms bokhandlar, de något finare och något större, och frågat efter böcker om elitsoldater, fallskärmsjägare och grodmän. Det var rätt pinsamt, eftersom man fick konstiga blickar när man frågade efter sånt och vid ett tillfälle hade han desperat legitimerat sig som polis för att inte framstå som någon vettvilling, fastän det var osäkert om det på något sätt gjort honom mer trovärdig. På Hedengrens bokhandel, ett stenkast från ingången till Sturecompagniet där drömmen om elitsoldater med spräckliga uniformer och gröna baskrar nyligen skördat fyra liv, hittade han boken. Den hette Elite Forces of The World, var i stort format med färgglatt omslag som visade tre mycket hårda typer i synnerligen spräckliga




06-07-17

16.19

Sida 547

uniformer med bistra utseenden, och därmed också att det var just vad han letade efter. Han hade smugit ut med den dyra boken med en känsla av att ha köpt någon särskilt pervers form av pornografi, och han hade inte vågat ta upp den i tunnelbanan på väg tillbaks till station Rådhuset. Den fåniga känslan av skam hade varit kvar inom honom när han mötte Anna Wikström i korridoren och hon redogjorde för det oförändrade förhörsläget med Carsten Johnsén medan han löjligt nog var mer upptagen av att skämmas för en bok som låg i en påse som det stod något så respektabelt som Hedengrens på. Som han anat visade sig världen full av baskrar och emblem och spräckliga uniformer. Men för att få någon sorts ordning letade han konsekvent efter grodmän, eftersom det var tipset han fått av Hamilton när det gällde mordet i Södertälje. Den första grodmannen dök upp på sidan trettiotvå och föreställde en man från den brittiska SBS, Special Boat Squadron. Det var också den första bilden utan basker och skäggstubb och ilsket utseende, eftersom det mesta av soldatens ansikte doldes av ett cyklopöga. I höger hand höll den brittiske grodmannen en liten bräda med kompass och djupmätare, enligt bildtexten. Det var ju i och för sig intressant eftersom det antydde att sådana där grodmän kunde orientera under vattnet. I den vänstra handen höll den brittiske grodmannen ett mystiskt vapen som, om Rune Jansson rätt begrep den text han stavade sig igenom, var en sorts pistol som avfyrade små undervattenspilar. Sen följde nästan hundra sidor av blängande personer i spräckliga uniformer som givetvis såg ohyggligt farliga ut, möjligtvis med undantag av någon som kallades ”Swedish Ranger” och visade sig vara svensk fallskärmsjägare, en jämförelsevis bonnig typ utan kamouflagefärg i ansiktet. På sidan hundratjugosju kom nästa grodman, Rune Jansson hade tappat bort i vilket land han befann sig. Men plötsligt blev han alldeles kall. Det vapen som grodmannen höll i sin högra hand hade en gång varit hans eget, när han gjorde




06-07-17

16.19

Sida 548

lumpen. I bildtexten stod det att grodmannen var beväpnad med ”En svensktillverkad kulsprutepistol av typ 9 mm Carl Gustav, ett favoritvapen bland Amerikas specialstyrkor”. Nere till höger på boksidan fanns ett litet sortiment av emblem som dessa grodmän hade på sina uniformer, och ett av emblemen föreföll honom mycket bekant. Med hjälp av ett engelskt lexikon hade han stavat sig igenom texten på denna sida och den föregående någon halvtimme senare. Det var då han hade börjat förstå. De två sidorna handlade om en specialstyrka i den amerikanska flottan som kallades US Navy Seals och det uniformstecken som var gemensamt för alla Seals var nog tämligen välkänt av svenska män med ett minimum av militärt intresse. Det var dessutom mycket omskrivet, eftersom det var det som inte bara Hamilton utan också den där jättelike chefen för kustjägarskolan bar på sina uniformer. Navy Seals utbildades på två ställen i USA, enligt boken. Det mest kända var ön Coronado utanför San Diego i Kalifornien, det mindre kända stället var en bas som hette Little Creek utanför Norfolk i staten Virginia. Navy Seals var bland mycket annat tydligen specialister på att döda med kniv. Rune Jansson hade suttit som handlingsförlamad i flera minuter och bara stirrat tomt framför sig. Egentligen visste han redan i detta ögonblick hur det låg till, Hamilton hade satt honom på alla avgörande spår om man tänkte efter. Men han dränkte sin skräckfyllda upptäckt i praktiska och omedelbart förestående problem. Han kontaktade rättsläkaren Anders Eriksson i Umeå och berättade kortfattat vad som kunde tänkas utgöra en gemensam nämnare för Norfolk Virginia och Kalifornien, han ringde till interpolenheten och beställde vissa kontakter med FBI i USA och fick sen fram ett faxnummer där han kunde leverera bilder från obduktionerna i Umeå och Lund.




06-07-17

16.19

Sida 549

Sen följde ett dygn av tomhet. Han talade inte med någon om vad han trodde sig ha funnit, han ville åtminstone ha besked från FBI först. Han gick hem som vanligt den kvällen, verkade lite frånvarande hemma, kanske. Men det var ju inget ovanligt. Han såg på något frågeprogram på TV där ämnet brott kom upp och han för en gångs skull trodde att han skulle vinna över sin fru. Men det gjorde han inte, eftersom hon blixtsnabbt kom ihåg det datum då Caesar hade mördats. Just den frågan var den avgörande tusenkronorsfrågan: Vilket berömt mordoffer togs av daga den 15 mars? Hans fru hade omåttligt roligt åt att hon slog honom till och med på mord, men hon missförstod hans tveksamma reaktioner och trodde förmodligen att han bara känt sig sårad i sin manliga fåfänga. Möjligen missförstod hon också hans frånvarande attityd resten av kvällen. Sent på eftermiddagen nästa dag kom det svar från FBI i Washington DC. Svaret bestod av två delar. Först en redogörelse för viss knivteknik inom de specialstyrkor som kallades Seal; det var ryggraden som var det viktigaste angreppsområdet på den mänskliga kroppen när man nattetid överföll någon bakifrån eller brottades med någon. Beskrivningen i ämnet var närmast lustfyllt detaljerad och det förklarades ingående varför just grodmän måste träna kniv så mycket. Rune Jansson kunde hoppa över det mesta av beskrivningarna och bilderna, det svar han fått var verkligen över förväntan utförligt, tills han kom till en bild som visade ett snitt in i ryggraden mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan. Den följande beskrivningen av vilken effekt detta snitt skulle ha, kände han väl igen från två svenska obduktionsprotokoll. Den andra delen av faxet från FBI utgjordes närmast av en förfrågan om det fanns anledning att tro att något mord i Sverige kunde ha anknytning till just denna teknik; tydligen hade man inte förrän Rune Jansson inkommit med sin förfrågan haft anledning att binda ihop tre ouppklarade mord i USA med just detta säregna utförande. Men det var ju onekligen intressant att man hade tre mord utförda




06-07-17

16.19

Sida 550

med Seal:s teknik alldeles i närheten av dessa specialstyrkors hemmabaser i USA. Vad gällde Rune Janssons tilläggsfråga om hur långt dessa Sealtränade specialister kunde ta sig fram under vatten fick han närmast ett raljant skämtsamt svar. Men det verkade som om deras maximala sträcka skulle ligga någonstans över två svenska mil. Han hade tagit fram sin bok från Hedengrens bokhandel på nytt och studerat bilderna. I grodmansvarianten hade soldaten ett instrument fäst framför cyklopögat som tydligen åstadkom mörkerseende under vatten. Sen hade han plockat fram en karta över mordplatsen med närmaste omgivningar i Södertälje. Mordplatsen befann sig uppskattningsvis mindre än åtta kilometer från Hamiltons hem på andra sidan fjärden. Han försökte värja sig mot det han visste och det han måste göra. Under några korta svindlande ögonblick trodde han att han blivit galen, att han hallucinerade eller drömde. Men det fanns ingen flyktväg. Han ringde in till Willy Svensén och bad om ett enskilt samtal så fort som möjligt, ett ovanligt formellt beteende mellan chefen för riksmordkommissionen och hans troliga efterträdare. Willy Svensén skulle gå i pension efter påsk, och det var snart. Han fick besked att vänta i tio minuter eftersom Svensén hade besök just nu, och han satt dessa tio minuter alldeles stilla vid sitt skrivbord och stirrade tomt framför sig. Fånigt nog hade han bara en tydlig fråga i sitt huvud: vad var det första han skulle säga när han kom in till Willy? ”Jo du vet, vi har ju snackat om det där att det skulle sitta fint att ta seriemördaren innan du gick i pension”, sa han lite plågat när han satte sig ner inne hos sin chef. Hans ansiktsuttryck korresponderade mycket illa med fortsättningen. ”Det tror jag vi kan göra, på ett eller annat sätt. Jag råkar nu veta vem det är.” ”Det var ju en glad nyhet med dystert ansikte”, sa Willy Svensén avvaktande och rättade till sina glasögon medan han försiktigt såg sig




06-07-17

16.19

Sida 551

omkring som om han trodde sig vara utsatt för någon sorts avskedsskämt med dold kamera. ”Jo, men nu är det så att det inte är helt enkelt”, fortsatte Rune Jansson. ”Mördaren råkar vara chef för säkerhetspolisen i Sverige.” Willy Svensén tog långsamt av sig glasögonen och började demonstrativt putsa dem i väntan på en fortsättning som inte kom. Om hans yngre kollega drev med honom så spelade han förvånansvärt god teater. ”Och det är du så att säga bergis på?” frågade Willy Svensén försiktigt. ”Ja, dessvärre. Dom avgörande tipsen har jag dessutom fått från honom själv.” ”Så nu vill du att vi ska gå ner till Jan Danielsson och be att få självaste Hamilton anhållen för mord?” frågade Willy Svensén långsamt och överdrivet tydligt. ”Ja, det är väl den vanliga gången”, suckade Rune Jansson. ”Fast det vete fan. När det gäller Säpo är världen tydligen fylld av underliga lagar, jag vet inte hur man gör när man anhåller en Säpochef, vet du?” ”Nej, mycket har jag varit med om men inte det”, svarade Willy Svensén. ”Men förlåt om jag är petig, låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Och det här är inget glatt skämt som avsked eller så, för i så fall är jag inte så road längre.” ”Jag är inte galen, tror jag. Och det är inget skämt”, sa Rune Jansson lågt. ”Nehe. Då kör vi. Det vill säga, innan vi stormar ner till Jan Danielsson som förresten sitter i rätten med mördarna från Stureplan just nu, har du någonting emot att berätta lite för mej?” ”Jo, jag ska berätta”, sa Rune Jansson. ”Hamilton har varit på platsen vid två tillfällen bevisligen. Han har haft möjlighet att utföra dom andra morden och han har ett motiv. Jag vet, så långt låter det bara som om jag har blivit tokig. Men nu är det så här. Dom två karatemorden har utförts med en viss teknik, som du vet samma teknik som finns i tre amerikanska fall. Dom amerikanska fallen återfinns i




06-07-17

16.19

Sida 552

närheten av två militärbaser för en viss sorts specialister inom den amerikanska flottan där vi svenskar har haft ett fåtal, därav två kända personer, på utbildning.” ”Du menar dom där Seal-styrkorna?” avbröt Willy Svensén otåligt. ”Ja, hur visste du det?” frågade Rune Jansson förvånat. ”Äh!” fnös Willy Svensén. ”Det är den där guldblaffan som Hamilton och den där bjässen vad han nu heter som är chef på kustjägarskolan har. Det måste ha stått spaltkilometer om den saken, vartenda skinnhuvud skulle kunna rabbla det där. Nå?” ”Jo, i alla fall”, fortsatte Rune Jansson stukad av sin avgående chefs oväntade militära kunskap. ”Dom där Seal har dessutom en egenhet när det gäller kniv.” ”Mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan?” avbröt Willy Svensén otåligt. ”Nå? Och hur många sådana där sälar har vi i Sverige?” ”Sälar?” ”Ja! Seal.” ”Jaså, förlåt”, sa Rune Jansson förläget. ”Det vet jag inte, minst två tydligen. Jag utgår från att alla, hur många dom nu är, kan skjuta bra på långt håll. Men en av dom är säkerhetspolis. En av dom fanns i studentkorridoren där uppe i Umeå. En av dom bor mindre än åtta kilometer från brottsplatsen i Södertälje. En av dom var närvarande i både Lund och Umeå. En av dom har påpekat för mej att mördaren i Södertälje kanske kom under vatten.” ”Vad har det för betydelse att han bor åtta kilometer från brottsplatsen?” började Willy Svensén med en plötsligt förändrad attityd. ”Det skulle väl ta honom flera timmar att göra den expeditionen med bil …? Åh fan! Du menar att han simmade från Stenhamra till brottsplatsen?” ”Ja, just det”, sa Rune Jansson. ”Han har en sorts motiv, han kan ha utfört alla morden rent tekniskt, det har vi ju vetat från början fast vi naturligtvis inte brydde oss om den detaljen, och han är såvitt jag kan förstå den ende Seal i hela världen som kan plocka fram svenska Säpos angivare. Vad får du fram om du räknar på den sannolikheten?




06-07-17

16.19

Sida 553

Det som grämer mej mest är att vi har vetat hela tiden att gärningsmannen fanns där uppe i studentkorridoren i Umeå. Allt annat var ju i praktiken omöjligt. Och vem sov närmast brandstegen och vem kan fixa ett sånt där elektroniskt larm?” ”Jo, det är förstås så självklart att det är otänkbart”, medgav Willy Svensén. Han hade först nu på allvar förstått att hans sista tid före pensionen och den kommande våren i kolonilotten inte skulle bli särskilt rofylld. ”Men vad menar du med det där med motiv?” ”Jag är inte helt säker”, medgav Rune Jansson. ”Men jag har ju faktiskt läst vartenda ord som Hamilton själv har skrivit om dom som tydligen är hans offer. Enkelt uttryckt kan man väl säga så här. Om man var för dödsstraff så har vi några sällsynt lämpliga kandidater i dom skitstövlar som Hamilton dels skildrat, nästan petnoga för mej, nästan skrivit på näsan på mej, dels mördat.” ”Du och jag känner nog ett mycket stort antal skitstövlar, säkert fler än dom flesta svenskar. Men ingen av oss skulle komma ens i närheten av tanken att börja genomföra dödsstraff som en … vad ska vi säga? Som en privatiserad form av rättvisa”, prövade Willy Svensén som nu började känna en viss ångest inför det ofrånkomliga beslut som närmade sig. ”Nej det förstås, vi är till en början snutar”, sa Rune Jansson. ”Sen tror jag det finns en skillnad till, bortsett från militära konster. Tänk dej att du hade fått din fru och dina barn och din mor mördade, till och med din förra fru om du hade någon. Och tänk dej att fortsättningen skulle bli din far, dina kusiner, folk som hette Svensén och så vidare i all oändlighet. Vad skulle du göra då?” ”Självmord kanske?” föreslog Willy Svensén osäkert. ”Ja, det köper jag”, sa Rune Jansson. ”Men hur skulle du begå självmord?” ”Så bra som möjligt …”, funderade Willy Svensén. ”Jag antar att jag skulle åka till Palermo och hämnas, jag menar om jag nu vore i Hamiltons situation.” ”Fel”, sa Rune Jansson. ”Det skulle bli din första tanke. Din nästa




06-07-17

16.19

Sida 554

tanke skulle gå ut på någonting mer än bara hämnd, någonting som du kunde stå för.” ”Seriemord på folk i Sverige?” sa Willy Svensén med en grimas av avsmak. ”Det har jag svårt att tro. Fan, nu sitter vi ju bara och spekulerar. Jag går med på så mycket som att det finns ett möjligt motiv. Men nu skiter vi i det tills vidare, tillbaks till det konkreta. Giftmord i Västerås? Ingår det också i dom där Seal-styrkornas förmåga?” ”Nej”, sa Rune Jansson med sänkt huvud. ”Det gör det nog inte. Det finns bara en enda Seal-utbildad person i hela världen som kan tänkas ha det i sin arsenal.” ”Och det skulle vara Hamilton själv?” frågade Willy Svensén spänt med en plötsligt förändrad attityd; först nu såg han egentligen ut som han trodde helt och fullt på sin trolige efterträdare. ”Ja just det”, sa Rune Jansson. ”Det retliga är att jag har vetat också det där hela tiden. Det var bara det att jag liksom inte kunde få in i min skalle att Säpochefen själv … Jo, men så här var det. För ett par år sen, du vet när vi höll på med den där kärnvapensmugglingshistorien, Haparanda och allt det där? I alla fall, när vi var i Murmansk, Hamilton och jag, så fick vi faktiskt inte bara veta en hel del om giftmord som ser ut som plötslig spädbarnsdöd, ja du vet långtradarchauffören. Vi var med om beslaget, vi hittade en hel hög med såna där giftsprutor. Alltså. Hamilton är den ende, inte bara i Sverige, utan den ende Seal-tränade militären i hela världen som kan ha utfört alla dom mord vi talar om. Så enkelt är det.” ”Jaha”, sa Willy Svensén uppgivet, inte heller han tycktes känna någon glädje av att ha kommit fram till problemets lösning. För där var man, det var han nu till slut övertygad om. ”Så vad gör vi nu?” ”Ja, det var förstås dit jag räknade med att vi skulle komma, till just den frågan”, sa Rune Jansson. ”Ärligt talat har jag inget svar. Jag vet inte.” ”Vi har en mer än skälig misstanke”, prövade Willy Svensén. ”Vad brukar vi göra då?”




06-07-17

16.19

Sida 555

”Mycket enkelt”, konstaterade Rune Jansson med en tung utandning. ”Vi går nöjt småpratande ner till förundersökningsledaren, vilken åklagare det nu är, och säger att nu är det klart, ta in den jäveln kan vi göra medan du fixar ett beslut om att anhålla honom.” ”Jovisst, och nu är vi skenbart i det läget”, sa Willy Svensén. ”Skenbart?” fräste Rune Jansson. ”Nej, jag menade inte så”, sa Willy Svensén med en ursäktande gest. ”Missförstå mej nu rätt. Varje åklagare i landet skulle skita på sej om vi kom och bad honom anhålla Säpochefen. Det gäller, med all respekt, även Jan Danielsson som just nu sitter med huvet fyllt av morden på Stureplan. Vad jag grubblar över … ja, som du vet är lagen inte lika för alla, och då bortser jag från eventuella lagar som vi inte ens känner till och som gäller enbart Säpochefer. Alltså, tänk om vi kunde få en liten grej till. Tänk om dom där kemisterna i London äntligen kunde kläcka ur sej det definitiva beviset för att det var mord i Västerås? Eller om vi ska … nej, jag tänkte fel. Men vad jag menar är att om man ska fälla statsministerns mördare så räcker det inte med att han var på platsen, att han mördat förut och att det enda vittnet pekar ut honom, ja du vet. Det vi har skulle teoretiskt fälla vem som helst utom Hamilton, det omvända så att säga. Har vi nåt mer?” ”Nej, men vi kan ju vänta på besked från London, kanske hetsa dom lite med att dom kan få äran av att fixa ett seriemord eller nåt”, sa Rune Jansson. ”Men då har vi ett annat problem. Medan vi väntar fortsätter Hamilton kanske. Och även om det nu råkar vara skitstövlar han mördar …?” ”Okej, jag ger mej”, sa Willy Svensén. ”Säpochefen ska tas in på förhör och anhållas. Men då uppstår den intressanta frågan. Vem ska fatta det beslutet? Kan inte Säpochefen lägga ner förundersökningar?” ”Jo, bevisligen”, konstaterade Rune Jansson. ”Men jag tvivlar på att det gäller förundersökningar mot honom själv.” ”Fast mordet i Lund!” sa Willy Svensén med förnyad energi efter en kort stund av grubblande tystnad. ”Om tidpunkten för mordet var 21.13 så vet vi ju att Hamilton stod inför tusen vittnen just då?”




06-07-17

16.19

Sida 556

”Äh lägg av”, sa Rune Jansson trött. ”Rent medicinskt finns inget som stöder det antagandet om tidpunkt. Offret har en enda skada, liksom i Umeå. Kortslutningsmetoden, en av Hamiltons specialiteter. I övrigt finns inget spår av strid, men ändå en märkligt precist sönderslagen klocka. Det är förstås arrangerat. Det grämer mej lika mycket som det där med giftet att jag inte kom på det tidigare. Det grämer mej förresten också att jag inte sagt det till dej.” ”Sagt vadå?” undrade Willy Svensén. ”Dom sista siffrorna i Hamiltons personnummer är 2113”, sa Rune Jansson lågt. ”Det är nog ingen tillfällighet. Han vill inte komma undan, han vill att vi ska ta honom.” ”Nej, det där är nog ingen tillfällighet”, sa Willy Svensén. ”Okej! Då är frågan. Vad gör vi nu rent praktiskt? Riksåklagaren? JK? Regeringen? Jan Danielsson? Eller i värsta fall rikspolischefen? Nja, det sista var förstås ett skämt.” *** Carl fick än en gång sitta och vänta långt efter utsatt tid i regeringsbyggnaden Rosenbad. Det berodde på att statsministern kände ett behov av att dra igenom ett för nationen avgörande problem ännu något varv. Det gällde frågan om ett just inlett samarbete med centerpartiet skulle kunna drivas ända fram till en koalition. Det skulle i ett avseende få en förödande effekt. Könskvoteringen i regeringen riskerade att rubbas. Centerledaren Olof Johansson var ju man. Och skulle han ersätta den socialdemokratiska energiministern Anna Lindh tippade könsrollsbalansen över åt det manliga hållet. Frågan var då om man kunde få centerns vice partiordförande att ersätta något manligt statsråd. Hon skulle visst vara intresserad av utrikespolitik, sas det. Men om man skulle låta henne ta biståndsministern Peter Sormans plats skulle han förstås bli vansinnig eftersom det då vore andra gången som han könskvoterats bort till förmån för en mindre kompetent kvinna. Först hade han inte fått bli utrikesminister för att




06-07-17

16.19

Sida 557

det gällde att pussla ihop könskvoteringen. Och nu skulle han således riskera att få sparken av samma anledning. Han skulle inte bli glad. Det sista var, med statsministerns favoritformulering, en utomordentlig underdrift. Det var i den något fnissiga stämningen som de till slut släppte in Carl, som till sin förvåning fann både statsministern och Lars Kjellsson kvar i det skämtsamma humör som ju knappast gick att koppla ihop med en förväntad utskällning. Lars Kjellsson sa till och med att man tyvärr måste ta upp mycket tid med frågan om Olof Johansson, och eftersom Carl då förstod att de två faktiskt suttit och talat om just det som tidningarna nu ägnade sig åt med full kraft, koalitionsspekulationer, föll han in i skämtsamheten genom att påpeka att det i så fall betydde regeringskris kommande år när frågan om Ringhals II skulle upp till prövning och att Olof Johansson som vanligt skulle avgå. Fast, tillade han fort när han såg att statsministern inte var så road av skämtet, det var ju knappast en sak för Säpo att grubbla över. ”Nej, det var väl närmast det vi tänkte vi skulle ägna oss åt vid det här sammanträffandet”, sa statsministern i en ny allvarlig ton som markerade att man nu fick sluta flamsa. ”En normal arbetsuppdelning oss emellan borde ju vara att du sköter Säpo så sköter vi politiken. Jag är inte så säker på att det vore helt lyckat om vi gjorde tvärtom, nämligen.” ”Naturligtvis inte”, sa Carl artigt. ”Det var olämpligt av mej att raljera över Olof Johansson, jag ber så mycket om ursäkt.” ”Nåja”, sa statsministern. ”Det tror jag nog vi kan överse med. Däremot måste jag nog säga att jag finner det något märkligt att du ägnar dej åt politiska utspel. Det kan ju knappast vara de opolitiska verkschefernas uppdrag.” ”Du tänker på mitt anförande inför Akademiska Föreningen i Lund?” frågade Carl oskyldigt. ”Ja just det, och för att gå rakt på sak så vill vi för det första att du förklarar dej och för det andra att du i framtiden lägger vissa band på




06-07-17

16.19

Sida 558

dina politiska ambitioner”, sa statsministern i ett något hårdare tonfall, som om han först nu kunde återskapa den ilska han känt för några dagar sen, innan frågor om sparpaket, centern och något som kallades marknaden hade tagit över intresset från den senaste spionaffären och Carls deklarationer i Lund. ”Jag har hela tiden uppfattat det som att vi i sak var överens”, svarade Carl återhållsamt. ”Överens om vadå?” frågade Lars Kjellsson reptilsnabbt. ”Om två saker”, sa Carl. ”För det första om att förändra Säpos verksamhet så att vi flyttade över tyngdpunkten från förföljelse av immigranter till jakt på spioner. För det andra att vi skulle införa en öppnare attityd kring Säpos verksamhet. Och just det där har jag efter bästa förmåga försökt genomföra.” ”Jo men vänta nu”, sa statsministern med en lätt irriterad ton. ”Tanken var inte att vi skulle få händerna fulla med politiska utspel från din sida. Vi kan ju inte så där utan vidare ta på oss ansvaret för dom rätt förfärliga missförhållanden som du fört till torgs.” ”Varför inte det?” frågade Carl. ”Därför att dom förhållandena du har beskrivit går längre tillbaks än den där Carl Bildt-regeringen, och då återfaller ju ansvaret på oss”, morrade Lars Kjellsson. ”Just det”, sa Carl i samma avväpnande oskyldiga ton som han börjat praktisera. ”Och det beror på att ansvaret också var ert. Men jag kan allvarligt talat inte se komplikationen. Ni har gett mej uppdrag att genomföra vissa reformer i demokratisk riktning. Det är väl utmärkt?” ”Förlåt, jag har svårt att se det politiskt utmärkta, men jag är ju bara statsminister”, sa statsministern surt. ”Huvudfrågan är nu helt enkelt att, som jag sa i början, vi sköter politiken och du Säpo.” ”Jodå, mot det har jag så klart inga invändningar”, envisades Carl milt. ”Men vi kan faktiskt inte bortse från att Säpos verksamhet i högsta grad är politisk, att Säpo under tidigare regimer har varit en politisk polis, en åsiktspolis, en polis som har förföljt immigranter.




06-07-17

16.19

Sida 559

Beslutet att ändra på det är också politiskt och kan inte ses på något annat sätt. Men vi är väl överens om att det är en bra politisk förändring som nu har kommit till stånd?” ”Jo i princip”, sa Lars Kjellsson. ”I just den sakfrågan är vi säkert överens. Men vi måste faktiskt förbehålla oss rätten att tajma våra egna politiska utspel. Som det nu blev satt vi plötsligt med händerna fulla med ryska spioner och gamla Säposkandaler just när vi befann oss i ett ekonomiskt krisläge. Var sak har sin tid och det är vi och inte du som måste avgöra sånt.” ”Jag förstår vad du menar”, sa Carl ödmjukt. ”Men ni måste ju också förstå att gripandet av ryska spioner är mycket svårt att tajma så att det passar den ekonomiska debatten. Jag vill naturligtvis inte röra till det för er, det skulle ju vara mycket konstigt. Men om vi tar ryska spioner så är det väl lämpligt att jag berättar för våra uppdragsgivare allmänheten vad som har hänt, och varför?” ”Du kunde möjligen ha undvikit vissa drastiska formuleringar om vår moraliska skuld i sammanhanget”, sa statsministern ironiskt. ”Nej, det kunde jag inte”, sa Carl försiktigt. ”Om jag sagt att all skurkaktighet på Säpo försiggick mellan åren 1991 och 94, alltså under den borgerliga regeringen, så hade det inte bara varit uppenbart osant, det hade ju verkat rent ut sagt korkat. Vi kan väl inte vara betjänta av att jag framstår som en sorts socialdemokratisk partikader?” ”Den risken tror jag är mycket liten, för att inte säga utomordentligt liten”, snäste statsministern, men sken ändå upp lite till följd av sin lyckade ironi. ”Desto bättre”, sa Carl. ”Men det här speciella problemet ni nu berör, frågan om missförhållanden även under socialdemokratisk regim, faller ju faktiskt också inom ramen för våra överenskommelser.” ”Hurdå?” frågade Lars Kjellsson misstänksamt. ”Mycket enkelt”, sa Carl med antydan till ett leende som de båda andra förvånat noterade; de hade aldrig sett Carl så avspänd och på så godmodigt humör, just nu var han faktiskt mycket långt bort från bilden av Svarte Amiralen.




06-07-17

16.19

Sida 560

”Faktiskt mycket enkelt”, fortsatte Carl med bibehållet leende. ”När du bad mej ta det här jobbet var förutsättningarna som du beskrev mycket konkreta. Ni hade aldrig tidigare haft Säpochefer som kunde få ordning på torpet där borta eftersom hederliga gamla ämbetsmän blev bortfintade av operativa trix och bristande lojalitet bland Säpos kommissarier. Och försökte ni med såna där figurer i polischefskarriären med John Waynekomplex så blev dom bara utskrattade av sina underlydande. Var det inte ungefär så du beskrev bilden för mej? Nå, med mej skulle det då förhoppningsvis bli annorlunda. Eller som du sa, du skulle vilja se den Säpokommissarie som kom in till mej och började snacka om operativa detaljer eller försökte ljuga för mej. Och sen ditt andra led i resonemanget. Du ansåg att jag skulle kunna bli en Säpochef som inte ljög för Ingvar. Ville Ingvar ha ett besked skulle han få det, snabbt och korrekt. Var det inte så?” ”Jo, det var tanken”, medgav Lars Kjellsson surt. ”Men nu tillbaks till frågan om politiska utspel, tack!” ”Säpo har tidigare fört er bakom ljuset, det är slut på det nu. Det är därför jag på era instruktioner har kunnat genomföra den här demokratiseringen av verksamheten. Jag är som sagt inte politiker, har verkligen inga sådana ambitioner heller, men det är väl bara för er att gå in och skörda berömmet nu?” ”Nja, vår tacksamhet skulle möjligen vara något djupare om vi inte blev överraskade av utvecklingen”, sa statsministern sötsurt. ”Objection sustained ”, sa Carl och höll upp sina handflator i en gest av underkastelse. ”Jag försäkrar att jag inte tänker göra några nya utspel i dom här frågorna. Däremot tycker jag det är rätt och rimligt att vi alla, var och en på sin kant så att säga, fortsätter att betona förändringens innebörd.” ”Nu är du ju där igen!” sa statsministern häpet. ”Här betonas ingenting, här sköts Säpo av dej och politiken av oss.” ”Jag är fullkomligt överens”, sa Carl. ”Ja, det hoppas jag verkligen”, sa statsministern nöjt eftersom han




06-07-17

16.19

Sida 561

ändå tycktes ha tagit hem slutpoängen. ”Och jag förutsätter att vi inte ska förvänta oss några nya dramatiska överraskningar från din sida?” ”I vart fall inte när det gäller politiska utspel”, sa Carl med ett överraskande brett leende och ställde sig upp för att ta avsked. Han hade uppfattat att diskussionen var slut och det tyckte uppenbarligen de andra två också. Båda parter skildes lättade från mötet, eftersom det helt säkert skulle ha blivit betydligt mer aggressivt om det ägt rum några dagar tidigare. När Carl hade gått ägnade statsministern och Lars Kjellsson först några minuter åt sina iakttagelser av Carls förändrade kynne. Han verkade ju förvånansvärt avspänd, nästan på gott humör. Han var fjärran från det sorgtyngda stenansikte de haft att göra med under den första tiden efter utnämningen. Därefter ägnade Lars Kjellsson fem minuter åt att övertyga sin chef om att det bara var att hoppa på den triumfvagn som deras Säpochef så självsvåldigt hade anvisat: först nu hade man med kraft kunnat reformera säkerhetspolisen, till och med göra den billigare, först nu hade man med kraft kunnat förändra inriktningen från förföljelse av utlänningar till något för skattebetalarna mer nyttigt. För att inte tala om den demokratiska aspekten, den politiska polisen var avskaffad. Sen ägnade de sig på nytt, tio minuter, åt frågan om den könskvoterade regeringen i händelse av koalition med centerpartiet. Carl var verkligen på synbart gott humör när han lämnade Rosenbad, omgiven av sina livvakter fort steg in i den pansrade bilen och beordrade avfärd mot en viss parkbänk på Djurgården. Han hade haft lite tur när han beräknat tiden uppe hos statsministern så det fanns ingen risk att han skulle komma försent till mötet. Det var mot hans natur att komma försent till avtalade möten. Erik Ponti blev inte det minsta förvånad av att se bilen med svärtade rutor glida upp på parkeringsplatsen tjugo sekunder före avtalat möte. Det stämde precis med hans erfarenheter av Carl. En av bakdörrarna öppnades där borta, Carl steg ut med en portfölj i handen och gick raskt mot Erik Ponti medan han såg på klock-




06-07-17

16.19

Sida 562

an. Han satte sig på parkbänken bredvid Erik Ponti i samma sekund som klockan blev 14.00. ”Du är en djävel på att komma i tid”, hälsade Erik Ponti. ”Spioner kommer alltid i tid, en sund vana som jag nog tycker kan få gälla spionjägare också”, svarade Carl i ett lätt, nästan muntert tonfall som gjorde ett mycket överraskande intryck på Erik Ponti. ”Sist vi satt på den här parkbänken du och jag fick jag en portfölj med två miljoner. Vad blir det den här gången?” frågade Erik Ponti. ”Jo, men du satte också in pengarna till sista öret på Afghanistaninsamlingens postgironummer”, sa Carl med en road blinkning. ”Så dej kan man lita på, det är bra det.” ”Med kamratliga hälsningar från Clarté”, muttrade Erik Ponti ironiskt. ”Så vart ska stålarna den här gången.” ”Det är inga pengar, det är något mycket värre”, sa Carl allvarligt. ”Jag kommer att utsätta dej för en konflikt, men du är den ende murvel som jag vågar lasta på ett sånt problem. Det är dokument i portföljen. Innehållet förstörs om du eller någon annan skulle försöka bryta upp den. Koden till dom två låsen är 2113. Nej, skriv inte upp det. Minnesregeln är att det är dom fyra sista siffrorna i mitt personnummer.” ”Jag antar att det är hemliga dokument”, suckade Erik Ponti. ”Jo, det kan man lugnt säga”, sa Carl småskrockande. ”Det är Säpodokument.” ”Och nu vill du lämna en bunt hemliga Säpodokument till Dagens Eko?” frågade Erik Ponti förvånat. ”Vill du åberopa tryckfrihetsförordningens källskydd så är jag rädd att den inte gäller dej. Det finns vissa undantag, hemliga Säpodokument är ett sånt undantag.” ”Jag vet”, sa Carl kort. ”Men jag är inte ute efter något rättsligt skydd.” ”Så vad är du ute efter?” frågade Erik Ponti misstänksamt. ”Följande”, började Carl beslutsamt. ”Jag vill att du ska förvara dom här dokumenten så säkert som möjligt, ja du förstår. Men du ska bara ta del av dom i ett tänkbart läge, och då givetvis publicera inne-




06-07-17

16.19

Sida 563

hållet. Det läget är om jag är död och du vet att jag är död.” Erik Ponti satt tyst en stund och försökte förstå innebörden i det han hade hört och Carl avvaktade artigt utan att säga något. ”Du räknar rimligtvis inte med att bli dödad mer nu än vad du gjort dom senaste åren?” frågade Erik Ponti ansträngt när han insett att han inte spontant kunde förstå innebörden i det Carl sagt. ”Nej, det kan jag inte säga”, sa Carl. ”Det här är en ren försäkringsåtgärd, den kunskap som finns i portföljen får inte förstöras.” ”Och om du inte dör?” frågade Erik Ponti blundande av ansträngningen att skärpa sig för att börja förstå vad spelet gick ut på. ”Då kommer kunskapen i portföljen ut genom min försorg”, svarade Carl. ”Hurdå?” frågade Erik Ponti, fortfarande med stängda ögon. ”Det kommer du inte att undgå att observera, det kan jag försäkra”, sa Carl med något som i Erik Pontis öron nästan lät som ett fniss. ”Underbart!” sa Erik Ponti sarkastiskt och slog upp ögonen. ”Det betyder alltså att jag har ett ohyggligt intressant journalistiskt material i mina händer. Du ger det till mej. Men du ber mej samtidigt att inte använda det såvida du inte råkar bli mördad. Är det så jag ska fatta det?” ”Precis”, sa Carl leende. ”Det är inte lite du begär!” ”Nej. Och just därför kan jag bara gå till dej.” ”Vad får dej att tro att jag ska avstå från att ta reda på vad som finns i portföljen? Har det förresten med det så kallade Säpospåret att göra?” ”Ja, det har det”, sa Carl tvärt. ”Det du har i portföljen är Säpospåret.” ”Så det där är alltså sant”, konstaterade Erik Ponti kvidande. Han tyckte inte om tanken att de värsta konspirationsteoretikerna och privatspanarna skulle få rätt för en gångs skull. ”Jo, men ta det nu jävligt kallt”, sa Carl förmanande. ”Störta inte iväg i tron att det ni sagt hittills i medierna är sant, för så är det inte.




06-07-17

16.19

Sida 564

Ett litet tips oss emellan. Alla hittills förhörda tjänstemän på Säpo är oskyldiga.” ”Det vet du säkert?” frågade Erik Ponti automatiskt aggressivt. ”Ja. Det vet jag fullkomligt säkert.” ”Då återkommer jag till en fråga som du inte besvarade”, suckade Erik Ponti. ”Nämligen. Vad i helvete är det som får dej att tro att jag nu inte bara går upp på redaktionen, använder rätt kod utan att förstöra innehållet, öppnar portföljen och läser så att ögonen blöder och sen meddelar allmänheten sanningen. Kort sagt, varför skulle jag inte göra mitt jobb?” ”Därför att jag ber dej”, sa Carl lugnt. ”Vad det här ytterst handlar om är solidaritet med tredje världen och med en miljon invandrare i Sverige. Både för mej och för dej är den frågan större än tillfälliga triumfer i yrkeslivet, komma före konkurrenterna och sånt där. Om jag säger det till dej så vet jag att du tror på vad jag säger. Eller hur?” ”Ja, jag tror på dej”, suckade Erik Ponti och sneglade misstänksamt på portföljen. ”Men det är då själva fan att du ska försätta mej i såna här situationer jämt.” ”Du får ursäkta om mitt hjärta inte blöder”, sa Carl sarkastiskt. ”Det finns trots allt frågor som är större och viktigare än din integritet som yrkesman.” ”Okej”, sa Erik Ponti resignerat. ”Jag behåller materialet. Det är en försäkring. Innehållet kommer genom din försorg att bli känt. Men om du dör så får jag ta över. Det är vad som gäller?” ”Just det”, sa Carl fundersamt. ”Just det … och så möjligen en sak till. Förlåt om jag formulerar mej kryptiskt. Om jag på något sätt skulle tystas i ett avgörande skede som har med det du kallar Säpospåret att göra … öppna portföljen och publicera!” ”Tystas!” sa Erik Ponti surt. ”Tystas utan att mördas? Vad syftar du på nu?” ”Det kommer i så fall att framgå fullkomligt klart av sammanhanget”, sa Carl generat. ”Du lär grubbla över den här formuleringen. Du lär inte glömma den. Och därmed skulle du förstå det jag




06-07-17

16.19

Sida 565

syftar på men inte vill säga i klartext.” ”Nej, jag lär inte glömma formuleringen”, muttrade Erik Ponti surt. ”Det här var ju väldigt trevligt. Du överlämnar en portfölj till mej med journalistisk trotyl. Du ber mej att inte använda materialet. Skitkul.” ”Åja”, sa Carl. ”Du behöver inte beklaga dej. Tidigast inom tjugofyra timmar, senast om tre fyra dagar, kommer det här att klarna för dej. Och så det viktigaste, som du kommer att hålla med om inom kort, det gäller vår solidaritet med dom förtryckta. Du vet, så där som man formulerade sej förr i världen när beteckningen marknaden på unga moderater ännu inte var uppfunnen.” ”Därmed har du låst mej fullkomligt”, konstaterade Erik Ponti. ”Just det!” sa Carl och såg på klockan. ”Återstår tyvärr bara en sak. Att säga farväl. Du och jag kommer nog aldrig mer att träffas, och det beklagar jag.” ”Va? Ska du emigrera?” frågade Erik Ponti bestört. ”Någonting i den vägen”, log Carl, reste sig, lämnade över portföljen och gick fort mot bilen med de svärtade rutorna utan att se sig om. I samma ögonblick som han stigit in och med ett dovt ljud slagit igen den tunga bildörren startade den med en rivstart och försvann i hög fart. Erik Ponti reste sig muttrande, tog den tunga portföljen och började gå bort mot sin gamla Citroën. *** ”Jag ber verkligen så mycket om ursäkt för att jag konstrat till det på det här viset”, sa Rune Jansson besvärat när han satte sig i soffan hemma hos riksåklagaren Jon Thorstensson. ”Inte alls”, sa riksåklagaren förbindligt och pekade vänligt på ett litet fat med något som såg ut som hembakta bullar. Rune Jansson tog tveksamt för sig. Egentligen ville han hålla igen på sötsaker, men just nu fick han för sig att det skulle vara oartigt att tacka nej. För-




06-07-17

16.19

Sida 566

modligen var det fru Riksåklagare som bakat bullarna. Det var en vacker lägenhet högst upp på Norr Mälarstrand med svindlande utsikt över Riddarfjärden. ”Härifrån måste man ha kunnat se den där JAS-kraschen perfekt”, sa Rune Jansson med bulle i munnen. Det var alldeles sant, från den här lägenheten hade störtningen synts fullkomligt perfekt. Riksåklagaren gav sig ut i en berättelse om vilka som varit hemma just då och hur man till en början uppfattat allting som ett dramatiskt trick. Tills man såg de bolmande svarta rökmolnen. Det var en mycket svensk lägenhet, svensk på det där bildade borgerliga sättet som luktade Carl Malmsten; mycket ljus och modern konst på väggarna. Rune Jansson hade haft en klasskamrat i Norrköping som bodde just så, disponentens son på Tuppens textilindustrier. Den hembakta bullen kletade fast i gommen på honom och han insåg att respittiden snart hade runnit undan. Han hade ringt och bett om ett enskilt samtal med riksåklagaren, och nu satt han här. Han hade till och med besvärat med att de skulle träffas på annan plats än riksåklagarens kontor och bara antytt att ärendet gällde en sällsynt komplicerad mordutredning och att han måste ha råd från just riksåklagaren. Det hade förstås varit omöjligt att avböja en sån framställning från en kommissarie på rikskrim. Men nu måste han alltså klämma fram med ärendet. ”Ja, detta om JAS”, sa riksåklagaren och lämnade sin förevisningsposition vid balkongen, gick över det knarrande parkettgolvet och satte sig mitt emot Rune Jansson. ”Och så till det sällsynt komplicerade ärendet?” ”Jo, det ligger till så här”, sa Rune Jansson och svalde. ”Vi på rotel A har alltså en tid sysslat med att utreda det där med en tänkbar seriemördare av utlänningar. Vi har nu kommit så långt att vi tror oss veta vem gärningsmannen är och det som närmast skulle ske är då anhållande och dom vanliga tvångsmedlen.” ”Jaha”, sa riksåklagaren förvånat. ”Det var förvisso en god nyhet.




06-07-17

16.19

Sida 567

Är en förundersökningsledare utsedd?” ”Ja”, sa Rune Jansson. ”Det är chefsåklagare Jan Danielsson som är förundersökningsledare.” ”Så bra”, sa riksåklagaren. ”Men då är väl allt under kontroll? Vari ligger komplikationen?” ”Jo, komplikationen ligger i gärningsmannens identitet”, sa Rune Jansson och tog ett djupt andetag. ”Gärningsmannen är nämligen Carl Hamilton, chef för säkerhetspolisen.” Riksåklagaren rörde inte en min. Men han sa heller ingenting. Det enda som hördes i rummet en stund var ett tickande golvur. ”Vi är mycket säkra på vår sak”, sa Rune Jansson när tystnaden började kännas outhärdlig. Hans röst och hans kroppsspråk gav förmodligen rakt motsatt besked. ”Det får jag verkligen hoppas”, sa riksåklagaren långsamt. ”Jo”, sa Rune Jansson lågt. ”Men så ligger det faktiskt till.” ”Säpochefen är misstänkt för brott som inte berör förhållande till främmande makt, utan ett vanligt brott?” prövade riksåklagaren med ett neutralt ansiktsuttryck som fick Rune Jansson att känna sig som förflyttad till en rättssal. ”Ja, så förhåller det sig rent sakligt”, svarade Rune Jansson lydigt. ”I så fall är det inget ärende som berör riksåklagarämbetet”, sa riksåklagaren. ”Men låt mej ändå ställa några frågor.” ”Naturligtvis”, sa Rune Jansson. ”Vilka grunder har ni för misstankarna?” frågade riksåklagaren artigt och med en juristmask som inte längre avslöjade något om hans tankar. ”Jag och Willy Svensén, ja det är min chef och …” ”Jo, jag känner Willy”, avbröt riksåklagaren vänligt. ”Ni har alltså grundligt diskuterat igenom ärendet?” ”Ja”, sa Rune Jansson. ”Vi är helt överens. Hade det varit en, förlåt uttrycket, vanlig människa, så hade han suttit anhållen nu. Men vi kände oss osäkra på … ja, möjligheten av en för oss okänd juridik i sammanhanget. Och därför tog jag mej friheten att be om den




06-07-17

16.19

Sida 568

här konsultationen eller vad vi ska kalla det.” ”Ja, det kanske jag kan förstå”, sa riksåklagaren med en antydan till otålighet i rösten. ”Men har du någonting emot att åtminstone antydningsvis beskriva bevisläget för mej?” ”Naturligtvis inte”, sa Rune Jansson lättad över att han åtminstone än så länge inte hade blivit betraktad som spritt språngande galen. ”Bevisläget är som sagt mycket gott. Den misstänkte, Hamilton alltså, har varit bevisligen närvarande vid två av brottstillfällena. Vid ytterligare ett har hans bil observerats på den plats varifrån gärningen utfördes, det handlade då om gevärsskott. Mördaren har vid två tillfällen använt sig av en teknik som är så unik att den bara förekommer i tre fall i kriminalhistorien, tidigare menar jag. Och just den tekniken inhämtar man vid just dom amerikanska specialstyrkor där Hamilton är utbildad. En förutsättning för alla dessa mord är att mördaren har tillgång till Säpos informationskanaler. Ett av morden utfördes sannolikt av en grodman. Hamilton är grodman och hans bostad befinner sej tillräckligt nära sjövägen.” ”Njaa …”, sa riksåklagaren fundersamt. ”Allt det där är omständigheter av intresse, det måste man ju medge. Men det är inte direkt uteslutet att någon annan på Säpo har kunnat tillskansa sej dom avgörande kunskaperna om offren. Det där med Säpospåret är alltså sant, förresten?” ”Jovisst”, medgav Rune Jansson besvärat. ”Det är naturligtvis sant i den meningen att den misstänkte är chef för Säpo.” ”Och det du hittills har räknat upp skulle i vanliga fall vara mer än tillräckligt för ett anhållande?” resonerade riksåklagaren. ”Men anhållna kan ofta förhöras och sättas på fri fot ganska diskret, något som är uteslutet om den anhållne är Säpochef. Är det det som är själva nöten?” ”Nej, inte direkt”, sa Rune Jansson. ”Mördaren har vid ett tillfälle lämnat dom fyra sista siffrorna i Hamiltons födelsenummer på platsen, vi tror kort sagt att Hamilton vill att vi ska hitta honom. Dom avgörande informationerna i spaningarna har vi nämligen fått från




06-07-17

16.19

Sida 569

just honom. Kort sagt, vi är säkra på vår sak, det är inte det som är problemet.” ”I så fall finns det inget problem”, sa riksåklagaren lågt. ”Jag har mest frågat dej av nyfikenhet, får jag medge. Men om du och Willy anser att ni är säkra på er sak så är det bara att köra på som vanligt.” ”Jag ska gå till chefsåklagare Jan Danielsson och be att få den misstänkte anhållen?” föreslog Rune Jansson optimistiskt. ”Jo just det”, sa riksåklagaren eftertänksamt. ”Just det. Jag kan förstå dina bekymmer om att någon speciallagstiftning plötsligt skulle träda i funktion, någonting helt utanför din och min erfarenhet i jobbet så att säga. Men så är det faktiskt inte. Lagen gäller lika för alla, som du vet. Den omständigheten att den misstänkte bekläder högt ämbete i staten förändrar faktiskt inte det förhållandet. Om Hamilton fortfarande hade varit militär hade du automatiskt avstått från såna här bekymmer, antar jag?” ”Nja”, sa Rune Jansson och skruvade på sig. ”Jag har faktiskt en konstig erfarenhet från när jag jobbade på Norrköpingspolisen. Det var en mordutredning som plötsligt bara försvann för oss, därför att militären var inblandad.” ”Då fanns det en anknytning till främmande makt”, föreslog riksåklagaren. ”Ja, jag antar det”, sa Rune Jansson. ”Men den här utredningen innehåller ingen sådan komplikation”, sa riksåklagaren tvärsäkert. ”Ni har en misstänkt gärningsman för vanlig brottslighet i Sverige, det är det enda som gäller. Om han sen är polischef eller ledamot av ledighetskommittén spelar juridiskt ingen roll. Om det vore kungen skulle saken möjligen kompliceras, men det är det ju gudskelov inte.” ”Så det är bara att köra på som vanligt?” frågade Rune Jansson. ”Ja, det är det!” sa riksåklagaren bestämt. ”Du och Willy ska presentera era misstankar och utredningsresultat för förundersökningsledaren, chefsåklagare Jan Danielsson alltså, på precis samma sätt som om den misstänkte hade varit fastighetsmäklare eller vadsomhelst.




06-07-17

16.19

Sida 570

Om förundersökningsledaren finner att ni har tillräckligt på fötterna så blir fortsättningen juridiskt sett precis som vanligt.” ”Juridiskt sett?” frågade Rune Jansson. ”Javisst, det är det enda vi kan hålla oss till när vi resonerar”, sa riksåklagaren. ”Juridiskt sett är det det gamla vanliga. Psykologiskt och praktiskt är det ju någonting långt utöver det vanliga. Men det kan jag inte ta någon hänsyn till. Får det lov att vara en bulle till?” Rune Jansson tackade artigt nej, eftersom han plötsligt insåg att han faktiskt hade bråttom. Resten av dagen skulle förmodligen bli mycket händelserik. Han gick långsamt nerför de fem trapporna i stället för att ta hissen, svepte rocken tätt omkring sig när han kom ut på Norr Mälarstrand och började sakta promenera mot Kungsholmstorg. Det blåste kallt, fastän det var en vacker vårdag och ljuset glittrade inbjudande i Riddarfjärden. Han gick långsamt, som om han på något sätt ville skjuta upp det oundvikliga, eller åtminstone få en stunds ensamhet i stormens öga. Det han måste fråga sig var inte helt enkelt att besvara. Men så här i efterhand föreföll allt så självklart att det var svårt att hålla självförebråelserna borta. Han borde ha fattat det hela betydligt tidigare. Redan de första rättsläkarrapporterna borde ha varit tillräckligt uppseendeväckande. Och sen det där med ett larm som bara två personer i studentkorridoren i Umeå skulle ha kunnat forcera, därav en som inte hade förmåga att mörda och en som hade just de extrema talanger på området som rättsläkarna efterlyst. Eller ett giftmord av samma slag som han faktiskt varit med om att utreda en gång förut, till råga på allt i sällskap med Hamilton själv. Å andra sidan föreföll det faktiskt som om Hamilton inte hade för avsikt att komma undan, han hade ju försett Rune Jansson med mängder av information som han mycket väl skulle ha kunnat dölja eller manipulera. Mest anmärkningsvärt var ju att han, trots sin säkert mycket stora repertoar, hade valt exakt samma metod i Botaniska Trädgården i Lund som utanför Ålidhemskyrkan i Umeå. Och dess-




06-07-17

16.19

Sida 571

utom lämnat delar av sitt födelsenummer på platsen. Det var ingenting annat än en vädjan om att åka fast. Hade Hamilton alltså blivit galen? Det hade Rune Jansson mycket svårt att tro, de galna mördare han haft kontakt med genom åren, och de var vid det här laget ganska många, hade inte uppträtt på ett sätt som i något enda avseende liknade Hamiltons. Det var ändå inte Rune Janssons sak att grubbla över de själsliga aspekterna på utredningen, det där fick de väl ta sig an på Huddinge rättspsykiatriska i vanlig ordning. Problemet var att det hade tagit honom så lång tid att se det självklara, att tänka objektivt. Han försökte intala sig att läget skulle ha blivit ungefär detsamma om alla indicier i en utredning plötsligt pekade på Willy Svensén. Då skulle det gå bra långt innan han kunde sätta sig över det enkla självklara förhållandet att Willy, förutom god vän, var en medborgare höjd över varje misstanke. Men han var inte riktigt nöjd med parallellen. Hamilton var bevisligen yrkesmördare, ett lika uppenbart som obehagligt faktum. Och den mördare man sökt hade uppträtt precis så, rent logiskt var det hela mycket enkelt. Han såg omotiverat dyster ut när han steg in på Willy Svenséns rum och stängde dörren efter sig innan han tungt sjönk ner i en av besöksstolarna utan att ta av sig rocken. ”Nå, vad sa den gode Jon Thorstensson?” frågade Willy Svensén försiktigt efter en stunds tystnad. ”Den gode riksåklagaren meddelade att det är inga problem”, svarade Rune Jansson med en suck. ”Det är ett vanligt fall som ska behandlas som vanliga fall.” ”Ett vanligt fall?” sa Willy Svensén tvivlande. ”Det kan han väl ändå inte tycka?” ”Jodå, i rent juridisk mening är det ett vanligt fall”, sa Rune Jansson och ryckte plötsligt upp sig, tog av sig rocken och kastade den ifrån sig på den andra besöksstolen. ”Han inser naturligtvis att det i praktiskt och psykologiskt avseende är frågan om ett anhållande som




06-07-17

16.19

Sida 572

går lite utöver det vanliga. Men inte enligt lagen.” ”Så vi ska bara knalla ner till Jan Danielsson med den intressanta nyheten?” frågade Willy Svensén ironiskt. ”Han blir säkert glad.” ”Jo, så är det”, sa Rune Jansson och skakade leende på huvudet. ”Det är han som ska fatta beslut, riksåklagaren har inget med saken att göra. Hamilton har lagligt sett ingen särställning utan ska behandlas som alla andra.” ”Jaa du …”, sa Willy Svensén dröjande. ”Snart är det påsk och pension för min del. Det var ju ett märkligt sätt att sluta efter fyrtitre år som polis.” ”Försök att se det positiva”, sa Rune Jansson med ett försök att muntra upp dem båda. ”Det hade varit värre om du slutat innan det hela var klart.” ”Jo, det är ju ett sätt att se på saken”, sa Willy Svensén och reste på sig. ”Går du och hämtar handlingarna så ringer jag ner till Danielsson och anmäler vår ankomst?” När Willy Svensén ringde upp chefsåklagaren sa han kortfattat och rakt på sak att det var dags för anhållande, att man hade seriemördaren. Och chefsåklagaren som först muttrat om trötthet och mycket att göra piggnade naturligtvis omedelbart till. Det var bara att komma ner på direkten. En sak hade dock Willy Svensén försiktigtvis avstått från att berätta, vem som skulle anhållas. De båda kommissarierna gick tysta tillsammans ner till chefsåklagaren, som om de vore mycket betryckta. De kom sig inte ens för att försöka göra upp någon smart föredragning för att inte omedelbart framstå som om de hade blivit tokiga båda två. Men det blev ändå chefsåklagarens första spontana tanke när Willy Svensén efter några inledande meningar sa rakt ut vem det var som man ville ha anhållen för mord. Chefsåklagaren satt bokstavligen och gapade en stund när han fått det beskedet, hans pipskägg och stora glasögon fick honom att likna en liten uggla. Men de två sammanbitna polismännen framför




06-07-17

16.19

Sida 573

honom gjorde på intet sätt intryck av att skämta. Och de tillhörde ju bevisligen de allra bästa mordutredarna i landet. När Jan Danielsson hämtat sig något bad han om en redogörelse för de faktiska omständigheter som enligt utredarna kunde ligga till grund för ett anhållningsbeslut, och de plockade lugnt upp material ur två portföljer och började en systematisk föredragning, faktiskt som om det skulle ha gällt vilket fall som helst. De var klara på en halvtimme. Jan Danielsson hade inte haft många frågor och nu var han dessutom sakligt sett övertygad. Ändå sa han att han måste få lite tid att grunna på saken, en halvtimme eller så? Och så bad han polismännen vänta uppe på roteln tills de fick besked. När de båda hade lomat iväg ringde han omedelbart upp riksåklagaren för att diskutera ett problem av synnerlig känslighet, något som han egentligen ogärna ville dra på telefon. Till hans förvåning lät riksåklagaren direkt avvisande och tyckte inte alls att det föreföll nödvändigt med något personligt möte. I stället bad han nästan bryskt att få veta vad saken gällde. När Jan Danielsson då, mycket försiktigt, beskrev hur det hade uppstått en välgrundad brottsmisstanke mot en hög befattningshavare på säkerhetspolisen lät riksåklagaren inte det minsta förvånad. Tvärtom avbröt han snabbt med att påpeka att en chefsåklagares beslut i sådan fråga skulle fattas helt självständigt från riksåklagarämbetet, att det i princip inte var något som gick utanför de vanliga rutinerna. Däremot kunde det röra sig om ett ärende där regeringen krävde att bli informerad. Så i vad mån nu Jan Danielsson fattade ett sådant beslut vore det bra om det beslutet skyndsamt korresponderades till riksåklagarämbetet. Däremot fanns det ingen anledning att just nu lägga sig i detaljerna, från ämbetets sida vill säga. Jan Danielsson kallade snabbt tillbaks Willy Svensén och Rune Jansson. De hade knappt hunnit upp på Willy Svenséns rum förrän det var dags att vända och gå ner. ”Han ringde väl RÅ, förstås”, sa Rune Jansson med en blinkning åt




06-07-17

16.19

Sida 574

sin chef. ”Och vad RÅ sa kan vi ju räkna ut vid det här laget.” Medan han satt och väntade på de två polismännen fick Jan Danielsson en känsla av overklighet. Det han hade tagit del av var en bevisning som i alla normala fall skulle räcka mer än väl, inte bara för anhållande utan också för häktning. Så långt var allt enkelt. Om det hade gällt en vanlig medborgare hade han för länge sen fattat sitt beslut. Men nu gällde det alltså en av landets två högsta polischefer, någonting som inte hade ägt rum i modern tid. Vad hände om Hamilton visade sig oskyldig trots allt? Vad hände om han för övrigt vägrade att godvilligt finna sig i att bli anhållen? Det senare var gudskelov inte Jan Danielssons ansvar. Han hade ansvar för själva beslutet, polisen för att det kunde expedieras. De praktiska problemen kunde han utan vidare lassa över på dem. Hur skulle man förresten offentliggöra ett sådant beslut? Just nu hade Jan Danielsson en känsla av att bada i journalister eftersom rättegången mot de misstänkta mördarna på Stureplan rullade in på tredje veckan. Det var förmodligen jämförelsevis en västanfläkt mot vad som skulle komma efter ett beslut att anhålla Hamilton. Men RÅ hade inte anvisat någon bakväg ut ur problemet, tvärtom. Och konstigt nog hade han inte verkat förvånad över beskedet, utan snarast förhållit sig iskallt logisk inför sitt enkla ställningstagande. Det gick alltså inte att smita undan. Polisen hade presterat tillräckligt med bevis, med råge, för ett anhållande. Och lagen påstods ju gälla lika för alla. När Willy Svensén och Rune Jansson kom tillbaks in till chefsåklagare Jan Danielsson låg anhållningsbeslutet och beslut om husrannsakan färdiga på hans skrivbord. ”Jag har en del jobb här dom närmaste timmarna, så om ni har några besked om vad han säger, hur han ställer sej till brottsrubriceringen och så vidare, vore jag tacksam om ni ringde upp”, sa han snabbt och tonlöst och pekade på det skriftliga anhållningsbeslutet. ”Jaha”, sa Willy Svensén. ”Så då menar du att vi bara ska hämta in honom som om han vore vem som helst?”




06-07-17

16.19

Sida 575

”Det vet jag inte, det är er sak att avgöra”, sa Jan Danielsson och skruvade lite på sig. ”Jag kan förstås inte undgå att notera att det rör sej om den i särklass farligaste våldsförbrytare vi någonsin kommit i närheten av. Men om ni vill ta till piketstyrkor och annat så är det ju er och inte min sak att …” ”Det tror jag vore sällsynt dumt!” avbröt Rune Jansson så aggressivt att han genast blev förlägen. ”Förlåt, men det tror jag faktiskt”, fortsatte han mer förbindligt och pekade frågande på telefonen på chefsåklagarens skrivbord. Han fick ett nickande svar och gick beslutsamt fram, ryckte upp luren och slog fyra siffror. Ingen i rummet rörde sig medan han väntade på svar. ”Ja hej igen”, sa han lättsamt när han fick kontakt. ”Det är Rune Jansson på rikskrim, jag söker generaldirektören i ett mycket angeläget ärende, är han inne?” Rune Jansson la handen över luren och nickade bekräftande åt de andra två och sen stod han en stund spänt väntande med luren mot örat. ”Hej, det är Rune”, sa han plötsligt. ”Jag är rädd att jag måste störa dej med en mycket viktig sak … Ja, helst genast … Bra, då ses vi om fem minuter.” Rune Jansson la på luren och stod en stund med handen kvar på telefonen innan han vände sig mot de andra i rummet. ”Ja, ni hörde?” sa han med skrovlig röst. ”Jag föreslår att vi gör så här. Jag går upp och meddelar anhållningsbeslutet. Så hämtar jag ner honom till vår avdelning och så håller vi det inledande förhöret där.” ”Och om han inte vill komma godvilligt?” frågade chefsåklagaren lågt. ”Ja, om det är hans inställning så får vi nog tacka gudarna att jag inte hade någon piketstyrka med mej”, sa Rune Jansson och gick ut ur rummet. Willy Svensén dröjde sig kvar något för att ta hand om anhållningsbeslutet och sen gick han också, långsamt för att inte hinna ikapp sin troliga efterträdare.




06-07-17

16.19

Sida 576

När Rune Jansson några minuter senare släpptes in till Hamilton tappade han omedelbart masken och stannade häpet mitt på golvet. Carl var klädd i jeans och en amerikansk sweatshirt och satt bakom sitt skrivbord med benen utsträckta och fötterna på skrivbordet. Han hade träningsskor på sig. Bredvid honom på skrivbordet låg en stor svart pistol med pärlemor i kolven. Men bredvid pistolen låg ett utdraget magasin, det såg ut som en mycket tydlig demonstration. ”Är anhållningsbeslutet klart?” frågade Carl med en nästan road min som möjligen gällde Rune Janssons förstenade pose av förvåning. ”Jo, det är väl det, hrm, det är alltså min skyldighet att meddela dej att du just har anhållits av chefsåklagare Jan Danielsson misstänkt för mord”, sa Rune Jansson med en röst som inte riktigt bar. ”Bra”, sa Carl utan att röra sig. ”Jag antar att ni har ett beslut om husrannsakan också.” ”Jo, naturligtvis”, sa Rune Jansson och såg sig obeslutsamt omkring. ”Sätt dej några minuter så ska jag förklara några praktiska detaljer”, sa Carl och pekade på den närmsta läderstolen i soffgruppen. ”Oroa dej förresten inte för någonting, jag ska strax följa med dej och den där pistolen är inte laddad, det utgår jag från att du förstår?” ”Jovisst”, sa Rune Jansson matt och gick lydigt och satte sig. ”Då är det så här!” sa Carl energiskt och lyfte ner fötterna från skrivbordet. ”Att här har jag en instruktion för husrannsakan på Stenhamra. Här på mitt kontor är allt städat, här finns ingenting av intresse men det får ni ju avgöra själva om ni vill. Men på Stenhamra finns dom vapen som ni ska undersöka, jag har vägbeskrivning, instruktion till diverse koder och sånt där, och en beskrivning hur ni ska öppna vapenskåp med mera. Det ligger här, tillsammans med nycklar och en kassett!” sa Carl och slog demonstrativt handflatan mot en hög med papper instoppade i en svart mapp bredvid honom på skrivbordet. ”Vad finns på kassetten?” frågade Rune Jansson förvånat. ”Mina samtal per telefon med offren, jag antar att ni kallar dom så.




06-07-17

16.19

Sida 577

Kort sagt, bevisningen för hur jag har lockat dom till deras sista möte. Sen en sak till. I portföljen här har jag diverse toalettartiklar, lite klädombyte och ett antal romaner, jag håller just på med Turgenjev. Jag skulle uppskatta om jag kunde få med mej det där så fort som möjligt.” ”Det ska nog gå att ordna”, sa Rune Jansson. ”Hur visste du att jag hade det här ärendet?” ”Jag utgick från att det var dags nu, kan vi väl säga”, sa Carl och höjde menande på ögonbrynen några gånger som om han egentligen hade vetat. ”Ska vi gå nu?” ”Ja, det är väl lika bra”, sa Rune Jansson med något som liknade sorg i rösten. ”Låt den där pistolen ligga kvar så kan jag ta hand om portföljen din.” De väckte en del uppseende när de vandrade iväg, först genom Säpos korridorer där man nog aldrig sett Svarte Amiralen klädd på detta sätt, sen i hissar och kulvertar bland svettiga poliser som varit och tränat eller simmat, och sist när de kom upp till riksmordkommissionen. Rune Jansson visade in Carl på Willy Svenséns rum där de satte sig framför en lika allvarlig som sprickfärdigt nyfiken Willy Svensén som redan riggat upp en bandspelare. Carl slog sig utan att bli tillsagd ner framför mikrofonen och visade handflatorna mot Willy Svensén i en gest som nog betydde varsågod att börja. ”Hej”, sa Willy Svensén och räckte över sin hand. ”Jag heter Willy Svensén och jag antar att vi kan säga du till varandra.” ”Det går utmärkt”, sa Carl och tog den utsträckta handen. Willy Svensén tecknade åt Rune Jansson att komma och sätta sig bredvid honom och inleda förhöret. Carl avvaktade lugnt medan Rune Jansson gjorde sig i ordning med anteckningsblock och mikrofoner och slog på bandspelaren. ”Förhör med generaldirektör Carl Hamilton, hållet på rikskriminalens rotel A den 12 april 1995, förhörsledare kriminalkommissarie Rune Jansson, förhörsvittne kriminalkommissarie Willy Svensén, tid




06-07-17

16.19

Sida 578

för förhörets början 16.17”, rabblade Rune Jansson fort. Sen gjorde han ett kort uppehåll och tänkte efter innan han fortsatte. ”Innan vi inledde det här förhöret kom vi överens om att tilltala varandra med du, jag antar att det fortfarande är i sin ordning?” frågade han. ”Naturligtvis”, sa Carl. ”Bra”, sa Rune Jansson och drog djupt efter andan. ”Då vill jag till en början upprepa det besked som du redan fått när vi träffades uppe på ditt kontor för ungefär tio minuter sedan. Du är anhållen av chefsåklagare Jan Danielsson misstänkt för mord i sex fall. Får jag då först fråga hur du ställer dej till den anklagelsen?” ”Jag är skyldig i alla sex fallen”, sa Carl lugnt. ”Sex fall, alla sex, alltså även det fall då vi misstänker att det kan ha rört sej om något gift?” frågade Rune Jansson mekaniskt vidare. ”Ja”, sa Carl. ”Det var inget komplicerat gift, bara insulin. Det förvånar mej att kemisterna inte hittat det än. Men ampullen finns kvar i offrets bostad och den är märkt med en kemisk formel som beskriver innehållet.” ”Var finns den ampullen?” frågade Rune Jansson. ”I offrets bostad, i vardagsrummet på nedre botten, i fållen uppe till höger på en väggbonad som föreställer en arabisk ryttare i månsken med dragen kroksabel”, svarade Carl med antydan till otålighet i sitt tonfall. ”Men vänta nu, ska vi hålla på så här? Hur mycket behöver ni?” ”Jaa …”, sa Rune Jansson förbryllad. ”Vi förhör dej som mordmisstänkt i sex fall, jag är rädd att vi har många frågor.” ”Det vet jag inte om jag har lust med uppriktigt sagt”, sa Carl. ”När ni enligt beskrivning går igenom min bostad kommer ni att hitta de knivar, på angiven plats i ett av mina vapenskåp, som använts i två fall. Ni kommer att hitta det prickskyttegevär av armémodell som jag använde i Linköping. För säkerhets skull sitter hylsan kvar i loppet. Och i båthuset kommer ni att hitta den dykutrustning som jag använde utanför Södertälje, tillsammans med en kulsprutepistol




06-07-17

16.19

Sida 579

M-45 och två chockgranater av samma typ som användes där. Behöver ni egentligen veta så mycket mer för att fullfölja den rent polisiära insatsen?” ”Förhöret avbryts klockan 16.21”, sa Rune Jansson och slog av bandspelaren. ”Ja, det kan man ju fråga sej, men det tycker jag vi låter åklagaren avgöra”, sa Rune Jansson och nickade åt Willy Svensén som genast ryckte upp telefonluren och mumlande gav vissa besked till någon som måste ha suttit med handen på telefonluren och väntat på signal. ”Han kommer upp”, sa Willy Svensén och lutade sig suckande bakåt i stolen. ”Allt jag säger nu måste jag visserligen upprepa när Danielsson kommer upp”, sa Carl och gned sig med en trött gest över ögonen. ”Men låt mej ändå sätta er in i mina avsikter. Jag vill medverka så långt att jag ger er tillräckligt med underlag för åtal och fällande dom, det har jag i och för sej redan gjort. Men jag vill inte sitta och traggla motiv och annat i förhör som sen kommer att vanställas i pressrapporter långt innan jag får en möjlighet att säga något själv. Det här blir alltså mitt enda förhör. Och det blir inte så mycket längre än så här. Har vi förstått varandra?” ”Visst”, sa Willy Svensén. ”Vi förstår vad du säger. Men förlåt en gammal polis som snart ska gå i pension, varför gjorde du det här?” ”Det tänker jag inte säga ett ljud om just nu. Det får vänta till rättegången”, sa Carl skarpt som i orderton. ”Då har jag som sagt gått i pension”, sa Willy Svensén stillsamt. ”Men du hade tydligen ingen avsikt att komma undan, du vill att det ska bli rättegång?” ”Naturligtvis”, sa Carl förvånat. ”Om jag hade velat genomföra den här operationen utan att till slut hämtas upp av er så hade jag gjort det. Men det hade rimmat mycket illa med mina avsikter, så nu sitter vi här.” ”Konstigt”, sa Rune Jansson lätt frånvarande. ”Jag har faktiskt förhört dej, hört dej upplysningsvis en gång tidigare. Borde jag ha frågat dej om du var den vi sökte?”




06-07-17

16.19

Sida 580

”Kanske, jag har faktiskt tänkt på det där”, sa Carl dröjande. ”I alla fall så har jag frågat mej vad jag skulle ha svarat om du ställt frågan så rakt. Som du kommer att upptäcka har jag inte ljugit för dej i det där förhöret, jag har över huvud taget inte lämnat några falska uppgifter till dej. Men jag antar att det var en orimlig fråga att ställa.” ”Och ändå den mest rimliga”, sa Rune Jansson lågt. Det knackade på dörren och en något andäktig chefsåklagare steg in och fann sig omedelbart psykologiskt off-side. De tre männen framför honom verkade inte det minsta upprörda eller ivriga eller plågade. Det var fullkomligt onaturligt. Det utbröt en stunds palaver över huvudet på Carl där Willy Svensén och Rune Jansson växelvis föredrog läget och Carls inställning att han inte ville delta i vidare förhör. Till slut pekade Jan Danielsson demonstrativt på bandspelaren och Rune Jansson startade på nytt, meddelade tidpunkten och att förhöret återupptogs med chefsåklagare Jan Danielsson som förhörsledare. ”Generaldirektör Hamilton, ni har redan i sak bekräftat misstankarna och medgett mord i sex fall, är det korrekt uppfattat?” frågade han med en låg koncentrerad ton. ”Ja, det stämmer”, sa Carl. ”Jag har vidare gett anvisningar hur vissa brottsverktyg ska hittas i mitt hem eftersom jag sparat dom för ändamålet. Sen har jag sagt att resten får komma inför rätta, eftersom ni redan har tillräckligt med material för både häktning och rättegång.” ”Så det skulle så att säga inte löna sej för oss att sitta och tjata på generaldirektören längre?” frågade chefsåklagaren besviket. ”Nej just det”, sa Carl. ”För övrigt har vi infört rutinen att säga du i dom här förhören.” ”Förlåt, det visste jag inte”, sa chefsåklagaren generat. ”Men du vill alltså avvakta i häkte fram till rättegång, är det rätt uppfattat?” ”Ja, det är rätt uppfattat”, sa Carl. ”Men eftersom du som åklagare bestämmer över mina rättigheter just nu skulle jag uppskatta om jag kunde få ta med mej vissa toalettartiklar, kläder och böcker till cellen.”




06-07-17

16.19

Sida 581

”Avbryt förhöret!” kommenderade chefsåklagaren. Rune Jansson rabblade upp de nödvändiga uppgifterna på bandet och stängde av bandspelaren. ”Vad är det för grejor du vill ha med dej?” frågade chefsåklagaren när förhöret nu både formellt och psykologiskt var över. ”Som jag sa”, sa Carl med en axelryckning. ”Rakvatten utan sprit, jag har förstått att sprit är förbjudet på häktet, en del andra toalettartiklar, ombyte i kläder och litteratur, föralldel på ryska men bara skönlitteratur.” ”Trist nog så bör vi kanske kolla dom där grejorna innan du kan få in dom”, sa chefsåklagaren med en min som mycket tydligt visade att han ogillade det lilla problemet. ”Åja”, sa Carl med en ironisk min, ”då ska alltså personal på Säpo kolla den väska jag gjort i ordning åt mej själv. Förlåt men det förefaller mej lite fånigt med tanke på att jag ju är helt inställd på att ställa upp hela vägen genom en rättegång.” ”Det är alltså din inställning?” sa chefsåklagaren. ”Just det”, sa Carl allvarligt. ”Jag kommer att dömas till livstids fängelse, som vi alla förstår. Det kan jag stå ut med, mitt liv var ändå slut. Men jag skulle finna det svåruthärdligt att inte få möjligheten att i en offentlig rättegång förklara mej. Det är alltså inga sågfilsblad i min utrustning för häktestillvaron.” ”Okej”, sa chefsåklagaren. ”Du kan ta med grejorna, men för formens skull vill jag att någon av kommissarierna här går igenom innehållet med dej innan du bokas in där uppe. Sen är alltså tanken den, om jag förstått dej rätt, att vi inte ses förrän i rätten?” ”Ja, det är tanken”, sa Carl. ”Jag uppskattar ditt tillmötesgående.” ”Med tanke på omständigheterna var det nog inte för mycket begärt”, sa chefsåklagaren, reste sig, bugade lätt mot Carl och gick ut. ”Jaha”, sa Willy Svensén. ”Vad gör vi nu?” ”Lyder order”, föreslog Carl med höjda ögonbryn. ”Ni kollar mitt bagage och sen bokar ni in mej på häktet. Förresten, jag kanske har någon utländsk flyttfirma på plats där ute på Stenhamra, jag hoppas




06-07-17

16.19

Sida 582

det inte ställer till krångel för er vid husrannsakan.” ”Va?” sa Rune Jansson häpet. ”Håller du på att flytta?” ”Inte alls, min bostad är väl rätt klar för dom närmaste tolv åren eller vad det kan bli. Jag håller på att sälja undan en del som jag inte behöver under den tiden, det är bara det.” Rune Jansson rotade pliktskyldigast igenom Carls portfölj med den sjömansmässigt ordentligt iordningställda utrustningen för häktningstillvaron. Sen skildes de åt. Willy Svensén gick ensam upp till häktet med Carl, som artigt erbjöd sig att bära sin egen väska. Rune Jansson började samtidigt att organisera husrannsakan ute på Stenhamra, en uppgift som för första gången i hans erfarenhet underlättades av noggranna skriftliga instruktioner av mördaren själv. Häktesvakterna kände naturligtvis igen både chefen för riksmordkommissionen och chefen för säkerhetspolisen när Carl och Willy Svensén småpratande kom upp till intaget på Kronobergshäktet. Men under de följande minuterna förvandlades scenen till bisarr overklighet när Carl och Willy Svensén gemensamt och med allt större otålighet, och till slut med kraftfullt åberopande av sina tjänsteställningar, krävde att få bli trodda. Carl hade inget skärp i jeansen och ingenting i fickorna, så avvisiteringen genomfördes i stort sett muntligt. Sen blev han faktiskt inlåst av en mycket tveksam häktesvakt. Inne i cellen såg det ut precis som Carl hade väntat sig. Med en djup suck av lättnad lade han sig ner på den gröna galonbädden och sparkade av sig gymnastikskorna, som man av någon anledning glömt att ta ifrån honom. Han rotade en stund bland böckerna i sin portfölj tills han hittade den bok som han läst till mer än hälften. När Rune Jansson och hans följe kom ut till Stenhamra för att inleda husrannsakan någon timme senare fann de till sin förvåning grindarna öppna. Ännu mer förvånade var de av att finna en täckt lastbil med engelska registreringsplåtar mitt framför huvudentrén till huset. BERRY BROs & Rudd Ltd stod det med stora bokstäver på den täckta lastbilens sida. Företaget tycktes ha sin hemvist på 3 St James’s




06-07-17

16.19

Sida 583

Street, London SW1. Två personer i handskar och vita rockar var sysselsatta med att med tydlig försiktighet bära ut vinflaskor från huset. Rune Jansson gick fram till dem, visade sin polislegitimation och förklarade att han kom med en husrannsakningsorder, ett engelskt ord han mindes väl från många TV-kvällar. Men han fann ingen anledning att avbryta deras arbete efter att man inspekterat lastningen och funnit att det faktiskt bara var vin som skulle fraktas bort. Sen följde han Carls vägbeskrivning ner i källaren, samma väg som vinet lastades ut, och fram till de vapenskåp som stod precis som angivet, inne i en sorts skjutbana. När de öppnat det vapenskåp som gällde enligt beskrivningen fann de allt i mycket prydlig ordning. På översta hyllan låg två knivar förpackade i varsin tättförsluten plastpåse av den typ som polisen använder för att säkra bevis. Plastpåsarna var märkta med siffrorna 1 och 6. Rune Jansson studerade fynden med en sorts ilande fascination som han kände igen från en barndomssommars förhållande till ormar i S:t Annas skärgård. Knivbladen var korta och helt svarta sånär som på den dubbelslipade eggen. Handtagen var i kamouflagefärgad plast. Såg man noga efter tycktes det finnas bruna rester av blod nära bladets fäste i skaftet på båda knivarna. Hamilton hade verkligen varit pedantisk i sammanställningen av bevismaterialet mot sig själv om han till och med lämnat blodrester kvar på mordverktygen och numrerat dem med ett och sex för att underlätta blodgruppsbestämningen. Under hyllan med de två knivarna stod ett gevär med kraftigt kikarsikte. Geväret var omsvept i plast och numrerat med en trea. Bredvid kolven i botten av vapenskåpet låg en patronask och bredvid den stod en plastkartong med små cigarrliknande ampuller med rysk text. Plastkartongen var märkt med en fyra. De fotograferade det öppnade vapenskåpet och packade sen ner grejorna i en stor svart bag. Sen öppnade de vapenskåpet intill och fann det fullpackat med gevär och pistoler och säkert hundratals




06-07-17

16.19

Sida 584

patroner av olika slag. Mitt för öppningen i vapenskåpet hängde en lapp som meddelade att inget föremål i detta skåp förekommit i något svenskt brottssammanhang, men att allting var militär egendom och borde lämnas tillbaks via Försvarsstaben. De nöjde sig med att tills vidare låsa skåpet och gick sen uppför trappan och ut bakvägen för att ta sig ner till båthuset vid stranden. Inne i båthuset stod några stora plåtskåp med tunga hänglås av sådan typ som försäkringsbolagen numera kräver om det ska förvaras värdeföremål på vindar eller i källare. De två plåtskåpen var ordnade på ungefär samma sätt som de två vapenskåpen nere i husets källare. Det högra skåpet innehöll ett värmeställ av Helly Hansentyp, en grodmansdräkt som en av de närvarande polismännen sakkunnigt definierade som en torrdräkt, ansiktsmask, syrgasutrustning, en instrumentbräda med djupmätare och kompass, två små granatliknande föremål i ljus metall som borde vara så kallade chockgranater och en kulsprutepistol av svensk typ, M-45. Kulsprutepistolen var insvept i plast och märkt med en femma. Bredvid kulsprutepistolen på skåpets golv låg en patronask med svensk militär 9 mm:s ammunition. Hamilton hade alltså överlämnat mordvapen som han använt i fyra av sex fall. Polisen i Västerås var redan på väg för att leta efter ett konstigt föremål i fållen på en orientalisk väggbonad. Rune Jansson tvivlade inte ett ögonblick på att de skulle finna vad de letade efter. Det andra plåtskåpet innehöll flera olika dykutrustningar och där fanns en skriven anvisning på samma sätt som i det andra vapenskåpet i husets källare. Utrustningen tillhörde Marinen och torde när så kunde ske återlämnas till MDC, Marinens Dykericentral vid Berga örlogsskolor. De packade den utrustning som tydligen hade använts av Hamilton i Sandviken utanför Södertälje, låste de två skåpen och gick tillbaks upp mot huset. Ingen sa något, stämningen var mycket underlig. Strängt taget var husrannsakan därmed klar. Mer bevisning än så här kunde man inte gärna begära att hitta.




06-07-17

16.19

Sida 585

Men Rune Jansson tog sig ändå en promenad runt i huset, om av nyfikenhet eller för att han hade en känsla av att allt gick för lätt. Självklart var det den konstigaste husrannsakan han varit med om i hela sin poliskarriär. Hela huset gav intryck av uppbrott. Möblerna i de flesta rum var täckta med lakansväv, en hel del konst tycktes vara bortplockad att döma av tavelkonturer formade i damm på vissa tomma platser på väggarna. På övervåningen var sängarna utan sängkläder och övertäckta på samma satt som möblerna i sällskapsrummen på nedervåningen. Rune Jansson stod en stund tankfullt i det som måste ha varit Hamiltons och hans senast mördade frus sovrum. Det såg opersonligt och sterilt ut, med sin totala avsaknad av prydnadsföremål eller personliga ting. Intill den stora dubbelsängen stod en liten vagga av 1800-talsmodell, helt tom. Rune Jansson överfölls av något som liknade en gråtreflex och gick fort ut ur rummet och stängde dörren mycket försiktigt efter sig. Nästa rum i korridoren var ett litet gästrum som gav intryck av att ha varit bebott rätt nyligen. Det stod en stor halvdrucken flaska Ramlösa på nattygsbordet och sängen var bäddad med sängkläder, överkastet perfekt sträckt. Det var tydligen här han hade sovit när han varit hemma. Rune Jansson gick in i rummet och såg sig omkring med en underlig känsla av att tränga sig på, att han inte hade där att göra trots sin lagliga fullmakt. Han öppnade på måfå en garderob och hajade till när han såg sitt eget namn överst på ett pappersark fäst vid en resegarderob med öppen dragkedja. Han läste först lappen. Det var ett kort brev till honom själv: Rune, Jag skulle vara tacksam om Du kunde ta med Dig de här kläderna, som jag avser att använda under den kommande rättegången. Kanske vill mina före detta kolleger undersöka att ingenting lag-




06-07-17

16.19

Sida 586

stridigt finns gömt här. Med tack på förhand. Hamilton Han undersökte rodnande resegarderoben som inte tycktes innehålla så mycket mer än rena skjortor, ett par tröjor, underkläder, ett par skor, ett par jeans och en blå kavaj. Han kom plötsligt ihåg något som Hamilton hade sagt uppe på sitt konstiga tjänsterum om ”teater”. Så här skulle han alltså vilja klä sig om det inte längre fanns någon roll att spela, i något proprare fritidskläder, dock utan slips. Rune Jansson drog ihop blixtlåset, lyfte ner resegarderoben och gick ut. Det sista rummet i övervåningen överraskade honom med sitt totalt annorlunda utseende. Rummet gick i vitt och var helt nyrenoverat, det såg ut som en liten datacentral och var utan tvekan en arbetsplats. Flera av maskinerna i rummet hade funktioner som Rune Jansson inte begrep och han tog först för givet att det måste ha varit Hamiltons privata arbetsrum i hemmet. Men de fluffiga rosa gardinerna stämde inte med den föreställningen. På en arbetspärm intill det som antagligen var det huvudsakliga datorredskapet låg en läderpärm med IBM:s logotyp och ett namn tryckt i guldbokstäver: Tessie Hamilton. Det hade alltså varit hennes arbetsrum. Först nu såg han bilden på henne, ett foto i silverram. Hon log mycket brett med vita tänder och huvudet kastat tillbaks i en snabb rörelse som fortsatte in i hennes svarta hår. Hon hade varit mycket vacker, han kände svagt igen henne från någon tidningsbild. Framför fotografiet låg en ganska färsk röd ros. Han sträckte ut handen och kände försiktigt på de mjuka kronbladen. Rosen var kanske ett par dar gammal.




06-07-17

16.19

Sida 587

 Under de senaste tjugo åren hade den svenska mördarkåren tillfrisknat på ett närmast sensationellt sätt. Vid mitten av sjuttiotalet dömdes bara tjugofem procent av landets mördare till fängelse, den stora majoriteten till sluten psykiatrisk vård. Vid mitten av nittiotalet hade proportionerna blivit de rakt omvända. Nu befanns sjuttiofem procent av alla mördare vara friska i lagens mening och kunde därför dömas till fängelse. Principen att galna människor inte är ansvariga för sina gärningar är uråldrig, man kan hitta den i alla kända lagar bakåt i den svenska tiden, ända bort till medeltidens landskapslagar. I modern tid återfinns principen i 30 kap. 6 brottsbalken (BrB): 6 § Den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller någon annan påföljd bör ådömas skall den tilltalade vara fri från påföljd. Den lagliga principen kan låta enkel och klar. Men frågan är naturligtvis dels vad som egentligen menas med ”allvarlig psykisk störning”, dels vem som ska avgöra om störningen finns, eller är tillräckligt allvarlig. Det skenbara tillfrisknande som den svenska mördarkåren således ser ut att ha genomgått på bara tjugo år har emellertid varken medicinska eller lagliga förklaringar. Det är snarare en politisk fråga vem som ska dömas till fängelse och vem som ska dömas till psykiatrisk vård.




06-07-17

16.19

Sida 588

Under en följd av år i slutet av åttiotalet hade den kommersiella pressen knuffat politikerna framför sig genom att redovisa aparta fall som allmänheten fick svårt att förstå, särskilt i den något kortfattade version som allmänheten via medierna vanligtvis fick ta del av. Det var exempelvis ett par fall av mannen som slog ihjäl hustrun och sen fick ut hennes livförsäkringspengar (”mördaren som fick ärva sitt offer”). Politiker har svårt att stå emot sådant. Under de sista åren av socialdemokratisk regim på åttiotalet rasade den moderata oppositionen mot denna släpphänthet och detta dalt och gick mycket riktigt till val 1991 på att få slut på daltet. Därmed kulminerade mördarnas snabba tillfrisknande och denna förändring kodifierades också, det vill säga blev ny lag, 1992. I den nya lagen kan man vara lite galen, då kallas det ”personlighetsstörning” och då ska man dömas till fängelse. Är man mycket galen kallas det ”allvarlig psykisk störning” och då ska man inte i fängelse. Men det är fortfarande inte vetenskapen som avgör, rättspsykiatrin är för övrigt ingen objektiv vetenskap. Fortfarande bestäms galenskap hos mördare snarare politiskt än medicinskt. Fallet med fänrik Flink, som uppenbarligen blev tokig, hämtade en automatkarbin och dödade sju människor en natt i Falun, satte den nya lagen på sitt första hårda prov. I den stund Mattias Flink dödade var han naturligtvis offer för en ”allvarlig psykisk störning”, det kunde såväl lekmän som rättspsykiatriker lätt enas om. Men då han inte föreföll galen när han stod inför rätta så gick det av politiska skäl inte att döma honom efter gällande lag. Det skulle nämligen ha inneburit att domstolarna tvingats att ge honom villkorlig dom och försätta honom på fri fot med omedelbar verkan. Enligt lagen vore ett sådant beslut enkelt och logiskt: han var tokig när han begick gärningarna och ska därför inte i fängelse. Han var frisk när han stod inför rätta och en frisk person kan inte dömas till




06-07-17

16.19

Sida 589

vård i en demokrati. Alltså villkorlig dom och fri fot. Ett sådant lagligt sett perfekt domslut skulle den så kallade allmänna opinionen aldrig ha accepterat. Det fanns därför ett mycket starkt politiskt tryck att se till så att Mattias Flink var frisk. Kvällstidningarna ville se honom frisk. Anhöriga till de oskyldiga dödsoffren uttalade via kvällstidningarna en mycket stark önskan att Flink skulle förklaras frisk. Det gick inte att stå emot, han fick alltså livstid. Detta var Carls problem. Eller rättare sagt, hans problem var en spegelvänd bild av fallet Mattias Flink. Mattias Flink hade dödat unga kvinnor som han inte kände och han ansvarade ensam för sina gärningar. Carl hade dödat tjallare av den mest föraktliga sort, därtill invandrare. Redan den skillnaden gjorde att Carls eventuella sinnessjukdom ryckte hotfullt närmare. Men dessutom kunde ju ansvaret för hans gärningar sökas utanför honom själv, exempelvis hos den regering som försett honom med en Säpochefs extrema maktbefogenheter. Och de medier som åtog sig att vara allmän opinion började tala om tragedi, och menade då Carl och inte hans offer; en bataljon psykologer rekvirerades av medierna och talade om det trauma det måste innebära att se sin egen familj utrotas en efter en av sicilianska mördare. Det fanns ingen allmänt utbredd önskan att se en nationalhjälte dingla i galgen för några tjallande invandrares skull. Lika angelägen som opinionen varit att friskförklara Mattias Flink, lika angelägen tycktes man nu bli att förklara Carl tillfälligt galen. Carl själv hade vädrat faran redan under den korta häktningsförhandlingen som märkligt nog fördes bakom lyckta dörrar; han hade förgäves protesterat mot hemlighetsmakeriet. Under några minuter beslöt Stockholms tingsrätt att Carl skulle häktas, skäligen misstänkt för mord, att frågan om en öppen förhandling fick anstå tills själva rättegången började och att Carl med omedelbar verkan skulle genomgå så kallad stor sinnesundersökning. Normalt skulle den proceduren ta tre veckor.




06-07-17

16.19

Sida 590

Men redan nästa dag anmälde Carl via sitt juridiska ombud, en ung advokat som sysslade med affärsjuridik och sällan med brottmål, att han helt enkelt inte hade för avsikt att delta i någon sinnesundersökning. Eftersom det varken lagligen eller praktiskt skulle gå att tvinga honom mot hans vilja föreslog han därför att man helt enkelt skulle hoppa över den onödiga tidsutdräkten. Han betraktade sig inte som tokig och hade absolut inget intresse av att simulera för att undandra sig straff. Tingsrätten fick ta sig en rejäl funderare inför detta nya problem som man inte hade någon erfarenhet av. Personer som var misstänkta för brott som kunde ge livstids fängelse om de befanns friska brukade vanligtvis visa sig mer än samarbetsvilliga när det gällde stor sinnesundersökning. Men här hade man alltså det omvända problemet. Att transportera iväg Carl till Huddinge sjukhus med allt ståhej det skulle innebära, bara för att han skulle vägra att låta sig undersökas, verkade inte som någon klok lösning. Man sökte en kompromiss. Åklagaren i målet, Jan Danielsson, ombads framföra kompromissförslaget. Det gick ut på att Carl skulle träffa den psykiater som tingsrätten förordnat, professor Lars Lidberg, för att personligen redogöra för sina motiv att inte vilja underkasta sig själva undersökningen. Carl var ytterst motvillig när Jan Danielsson kom upp på häktet för att diskutera förslaget. Eftersom Carl varit enastående samarbetsvillig när det gällde att driva brottsutredningen till snabba och konkreta resultat hade han inga så kallade restriktioner. Han hade TV och radio i cellen och läste alla tidningar. Därmed var han också införstådd i den absurda samstämmighet som uppstått när det gällde att få honom stämplad med allvarlig psykisk störning. Han misstänkte att en mindre nogräknad vetenskapsman skulle kunna nöja sig med att bara titta lite på honom för att sen avge det expertutlåtande som alla utom Carl själv önskade sig. Jan Danielsson och Carl kom emellertid väl överens eftersom de inte hade några motsatta intressen. Båda såg de ju fram emot en




06-07-17

16.19

Sida 591

snabb rättegång och fällande dom. Det var naturligtvis ett mycket ovanligt förhållande mellan åklagare och åtalad, men det hade skapat förtroende mellan de två. När Jan Danielsson försäkrade att han inte för sitt liv ens kunde föreställa sig hur någon psykiater skulle kunna förklara Carl galen genom att ”titta lite på honom”, men att detta ändå vore det snabbaste sättet att bli av med problemet, gav Carl motvilligt med sig. När de skildes åt tillät sig chefsåklagaren ett drastiskt skämt om att Carl kanske ändå skulle passa sig för att verka för misstänksam mot psykiatern, eftersom misstänksamhet var ett drag som sådana figurer kunde fästa stor vikt vid. Carl drog lite på munnen, men inte mer. Han bad också om att få hjälp med att förbereda sig, och Jan Danielsson lovade att förse honom med lite lagtexter och anvisningar från Socialstyrelsen innan professorn kom på besök. När professor Lars Lidberg kom upp på Kronobergshäktet ett par dagar senare hade Carl således hunnit läsa in sig på ämnet allvarlig psykisk störning. Och det han funnit i texterna hade gjort honom relativt trygg. Professorn såg blid ut, rentav som en gammaldags professor, och hans blick var mycket mild och förstående, vilket Carl i och för sig uppfattade som ett illavarslande tecken. Men det visade han inte, eftersom han ju inte ville framstå som misstänksam. De satt mitt emot varandra i ett av häktets kala besöksrum. Carl eftersvettades kraftigt, eftersom besöket kommit strax efter att han avslutat sin motionstimme uppe i de tårtbitsformade rastburarna på taket. Carl använde den timmen från första till sista sekunden och det hade blivit ett hemligt nöje bland häktets vakter att gå dit och smygtitta på den märkligt imponerande gymnastiska övningen. De sa inte så mycket till en början utan satt och liksom mätte varandra med ögonen. ”Jag har förstått att du motsätter dej en rättspsykiatrisk undersökning. Har du någonting emot att förklara varför?” undrade professorn till slut. Hans röst var lågmäld och professionellt förstående.




06-07-17

16.19

Sida 592

”Nej, självfallet inte”, sa Carl och såg professorn rakt in i ögonen eftersom han föreställde sig att flackande blick kunde vara ett sjukdomstecken. ”Jag har som du vet dödat sex personer under senare tid. Jag anser mej ha haft mycket goda skäl för den saken, skäl som jag tänker redovisa i en offentlig rättegång. Faktiskt anser jag att mina skäl var så rationella, och så viktiga för mej själv, för förhållandet mellan invandrarna och oss andra, för hela vårt land kort sagt, att jag är beredd att betala det personliga priset. Livstids fängelse alltså. En förutsättning är då att jag kan använda rättegången för att beskriva den moraliska och den politiska bakgrunden, juridiken är ju inte mycket att orda om. Men om du och dina kolleger då skulle komma och säga att jag är galen så …” ”Så skulle det på ett avgörande sätt försvaga din argumentation”, avbröt professorn med ett leende som föreföll sympatiskt. ”Ja, det kan man lugnt säga”, nickade Carl och lät sig smittas lite av den andres leende. ”Anser du själv att det finns någon risk för att du skulle bli betraktad som galen, som du säger?” frågade professorn vidare i samma lätta tonfall. ”Det var förstås en samvetsfråga”, ironiserade Carl. ”Låt mej säga så här. Jag har inte världens största förtroende för den vetenskap du representerar. Jag ser inte fram emot det högst tvivelaktiga nöjet att sitta och tala om min barndom och annat med dina psykologer, eller att fylla i diverse test och vad det nu kan bli frågan om. Jag har inga restriktioner, jag läser tidningarna. Och som jag har uppfattat det skulle du inte precis bli illa omtyckt om du förklarade mej straffri.” ”Nej, det kan kanske ligga något i den synpunkten”, muttrade professorn roat. ”Men får jag fråga dej rakt på sak hur du själv uppfattar det att döda sex personer, har du inga moraliska betänkligheter inför ett såpass extremt beteende?” ”Om jag svarar nej så är jag alltså en förhärdad psykopat utan empati?” föreslog Carl. ”Låt mej då påpeka en sak som kan ha viss betydelse. Jag har dödat ett stort antal människor i mitt tidigare jobb.




06-07-17

16.19

Sida 593

Det har naturligtvis alltid skett i sammanhang som förgyllts av höga principer, nationers säkerhet, världsfred och liknande. Då har besluten fattats av personer som den amerikanske och den ryske presidenten i samförstånd med vår regering, en svensk försvarsminister, en svensk statsminister och så vidare. Vill man beskriva det här mycket hårt kan man säga att jag har varit en mycket flitig och duktig mördare i statlig tjänst och för det har man också hängt på mej en hel del färgglada krusiduller. Förstår du vart jag syftar med det här resonemanget?” ”Jag tror det, men fortsätt i alla fall”, sa professorn. ”Det här är ju mycket intressant, ja alltså moraliskt intressant, inte psykiatriskt.” ”Tack för det”, sa Carl. ”Jag menar att du uppfattade det precis som jag, som en moralisk fråga och inte som en medicinsk. Jo, jag ville alltså komma fram till att detta med att mörda andra människor faktiskt kan vara ett militärt och lagligt och till och med högt respekterat jobb, ungefär som om man vore byns etablerade mördare i den sicilianska maffiamiljön. För det är vad jag har varit. Så skillnaden den här gången är juridisk och ingenting annat. Det blir inte medalj, det blir livstids fängelse, men annars var det samma sak.” ”Hur extrem tror du den uppfattningen är?” frågade professorn lågt. ”Den är säkert mycket ovanlig”, sa Carl medan han grubblade på om han höll på att prata på sig liten galenskap i form av så kallad personlighetsstörning. ”Men det beror på att mitt gamla jobb är mycket ovanligt. Därför har få människor haft anledning att tänka över dom här problemen. Vill du ha det till en så kallad personlighetsstörning?” ”Inte utan vidare”, sa professorn förvånat och höjde på ögonbrynen i en sorts erkännande min åt Carls fundering. ”Får jag fråga hur du har fungerat på ditt arbete den sista tiden?” ”Gärna”, sa Carl som trodde sig genomskåda avsikten med frågan. ”Jag har arbetat mycket hårt, genomfört en omfattande reform av säkerhetspolisens organisation och inriktning. Jag har flyttat om en hel del folk och sparkat en hel del som var olämpliga. Vid sidan av det




06-07-17

16.19

Sida 594

har jag planerat och genomfört mord på sex personer.” ”Det tyder knappast på någon psykos”, noterade professorn närmast som för sig själv. ”Just det!” sa Carl med lätt sarkasm. ”Jag har alltså inte visat förvirring, eller tankestörningar, jag har inte lidit av några hallucinationer eller vanföreställningar på senare tid. Då hade jag varken klarat av jobbet eller min sidoverksamhet som brottsling. Det där med delirium tremens, alkoholneuroser, abstinens med psykotiska problem och så vidare förutsätter jag att vi kan stryka direkt.” ”Du har tydligen förberett dej rätt väl inför det här mötet”, konstaterade professorn försiktigt. ”Naturligtvis”, sa Carl. ”Du befinner dej nu i den kanske något ovanliga situationen att du har en person som simulerar frisk framför dej, för att kunna bli dömd, i stället för tvärtom. Fast jag förutsätter att det är lika svårt att simulera åt ena hållet som åt andra.” ”Ja, det förutsätter jag också”, sa professorn och gjorde någon liten anteckning som Carl inte lät sig störas av. ”Säg får jag fråga”, fortsatte han sen och såg upp i Carls ansikte med en blick som föreföll alldeles öppen och fri från illvilja, ”anser du att du har varit mycket deprimerad efter din frus och ditt barns död?” ”Ja, självklart”, sa Carl vaksamt. ”Varje annat svar hade ju varit lika orimligt som osant, men det har inte, det är jag rätt säker på, varit fråga om ’depression utan psykotiska symptom men med självmordsrisk’, som det står i Socialstyrelsens instruktioner.” ”Du är tydligen mycket påläst”, noterade professorn uttryckslöst. ”Men kan du ärligt säga att du inte har funderat på självmord?” ”Jag har funderat på självmord, vem skulle inte ha gjort det i min situation”, sa Carl snabbt. ”Men jag har skyddat mej med arbete, arbete som jag faktiskt har betraktat som mycket viktigt. För övrigt har jag, när vi nu är inne på just det här avsnittet i ditt formulär, inte visat några som helst tendenser till kleptomani, pyromani eller sexuella perversioner.” ”Nej, det skulle sett ut det”, log professorn. ”Jaha, du vet ju vad jag




06-07-17

16.19

Sida 595

är ute efter, det är alldeles klart. Så om man byter ut exempelvis kleptomani mot seriemord?” ”Kleptomanin i samband med en psykos är ju något helt irrationellt”, sa Carl eftertänksamt. ”Mina seriemord, om vi nu ska använda den termen men det kanske vi ska, jag är van vid att mina mord alltid kan omskrivas till något ädelt, mina seriemord hade en fullkomligt rationell bakgrund.” ”Inga samvetsförebråelser?” frågade professorn mjukt. ”Nej”, sa Carl. ”Är vårt samtal konfidentiellt, kan jag berätta något för dej som i och för sej är hemligt, utan risk att det sen hamnar i öppna rättegångshandlingar?” ”Med just det förbehållet kan du berätta”, sa professorn och gjorde en anteckning. ”Bra, för jag tror du kan tycka att det här är intressant, en skärningspunkt mellan din värld och min värld, yrkesmässigt menar jag, som kan belysa vårt problem. Jag var för någon tid sen med om en landsförräderirättegång i ett främmande land. Den anklagade, som riskerade dödsstraff, var en kollega och en vän till mej. Men det var mer komplicerat än så. Han var anklagad för att han till mej, låt oss kalla det västvärldens spioneri, utlämnat uppgifter om det egna landets operatörer i ett annat land. Det ledde till att jag dödade dom angivna personerna, med stöd från vår egen regering dessutom. För det fick jag för övrigt en sån där synnerligen eftertraktad medalj. Men han riskerade nu dödsstraff för sin delaktighet i det här. Det var en risk han hela tiden varit medveten om, att det kunde sluta så. Ändå tog han risken därför att han ansåg att det han gjorde bäst tjänade det egna landet.” ”Hur gick det?” frågade professorn ohjälpligt fångad av dramatiken. ”Han blev frikänd, men det satt hårt inne. Det hade lika gärna kunnat bli döden. Jag beundrar honom mycket för hans mod, jag anser att han handlade rätt.” ”Och nu är du i samma situation, menar du?”




06-07-17

16.19

Sida 596

”Ja, fast jag riskerar bara tolv, femton år eller vad nu livstid är i realiteten, det beror förstås lite på vad vi har för justitieminister om ett decennium.” ”Och det anser du att det var värt?” ”Ja, det ska jag utveckla vid den rättegång där jag förhoppningsvis inte har blivit dårstämplad. Hur går det för mej, förresten?” ”Njaa”, log professorn listigt. ”Se, det brukar alltid patienterna försöka luska i, särskilt dom som simulerar. Sakligt sett och allvarligt talat ligger det till så här. Vi har ett uppdrag av tingsrätten, det får vi slutföra med det material vi har. Det består av kända fakta om dej i första hand, ingen psykos på arbetet och så vidare, och det består av det här samtalet. Det är allt och det är lite magert.” ”Lite magert för att förklara mej allvarligt psykiskt störd?” frågade Carl. ”Just det. Lite magert för en sån slutsats, verkligen. Det som fascinerat mej mest under vårt samtal, som inom parentes knappast ger intryck av att man talar med en allvarligt psykiskt störd person, men det visste du ju redan, är en fråga som kanske är mer filosofisk och politisk än psykiatrisk. Men som du sa, vetenskaperna skär varandra och skär ihop med politik och allmänna värderingar.” ”Och vad är den frågan?” undrade Carl lättad över att tydligen inte bli dårförklarad; han ångrade att han gett sig in på ett så långt samtal, det var att ta onödiga risker. ”Jo, enligt formuläret skulle vi då komma till frågan om så kallad personlighetsstörning.” ”Lite galenskap men inte tillräckligt för att man ska bli straffri”, konstaterade Carl misstänksamt. ”Just det. Mycket intressant. Man skulle ju kunna resonera på en linje där man sa att den som har haft till yrke att mot medaljer mörda andra människor rent definitionsmässigt måste vara personlighetsstörd. Eftersom beteendet är så extremt, menar jag. Fast frågan är ju om inte i så fall det samhällssystem som så att säga delar ut medaljerna är galet.”




06-07-17

16.19

Sida 597

”Jag skulle uppskatta om du inte drog in mej i det där”, sa Carl småleende. Han fann frågeställningen parodiskt akademisk. ”Nej, nej föralldel”, sa professorn snabbt. ”Det var bara en allmän reflektion. Någon vetenskapligt hållbar grund för att bygga upp ett sådant resonemang har jag för det första inte. För det andra är det så att säga meningslöst att sinnessjukförklara samhället, om du ursäktar mitt slarviga språkbruk?” ”Så gärna”, sa Carl och reste på sig med amiralens självklarhet för att avsluta mötet. De tog varandra hjärtligt i hand till avsked. *** Marknaden reagerade mycket positivt på beskedet att Carl Hamilton hade häktats skäligen misstänkt för mord i sex fall. Räntorna sjönk och kronkursen steg förvånansvärt snabbt. Dagens Ekos ekonomireportrar kunde upphetsat förklara att det berodde på att Sverige hade kommit i internationell fokus. Den kommande mordrättegången mot en av världens mest kända underrättelseofficerare hade påmint omvärlden om att Sverige inte enbart bestod av töntar, utan också av Björn Borg och Hamilton. Det var i vart fall positivt för kronkursen, eftersom där enligt ekonomireportrarna fanns ett logiskt samband. Hur Hamiltons häktning hade kunnat påverka räntan var mindre klart, men det hängde i mycket samman med den förbättrade kronkursen. Erik Ponti gnisslade tänder när han hörde att detta blev Dagens Ekos förstanyhet i de viktiga kvällssändningarna. Tanken med att kupera ekonomiredaktionen hade ju varit att få bort några sändningar och därmed radikalt spara pengar, inte att deras astrologiövningar skulle toppa nyhetssändningarna. Åtminstone inte på det gravallvarliga sätt som nu skedde; Erik Ponti hade inte haft något emot en ironisk framställning i ämnet, för att visa att ”Marknaden” bestod av en liten samling tvärkorkade högerextremister som kunde reagera




06-07-17

16.19

Sida 598

positivt eller negativt på vad som helst som de cirka tvåhundra personerna, som de väl var, gissade att de andra reagerade positivt på. Massmord eller sparpaket. Hej hopp. Erik Ponti hade öppnat Carls portfölj, inte utan vånda. Vad han lovat var två saker, den ena lätt att förstå. Om Carl hade dött skulle han öppna portföljen. Men det alternativa förslaget var ju mer kryptiskt, om han ”tystades”. I den stund de satt på parkbänken ute på Djurgården hade formuleringen varit omöjlig att förstå, vilket Carl hade gått med på. Men han hade också sagt att sammanhangen snart skulle bli lite klarare. Erik Ponti hade förstås gissat på allt möjligt. Men inte på att Carl skulle anhållas och häktas för mord på sex av Säpos angivare. Det hade blivit en oerhörd anstormning av internationell press till häktningsförhandlingen och därför en desto större västgötaklimax när det plötsligt av en nervös tingsrättsnotarie tillkännagavs att häktningen skulle hållas inför lyckta dörrar. Förvånade jurister kommenterade genast att de inte kunde förstå motivet eller ens lagligheten bakom den åtgärden. I all synnerhet som det inte fanns någon begäran om lyckta dörrar från försvarets sida. Den unge affärsjuristen som Carl valt som sin försvarare fann sig plötsligt stå inför all världens kända TV-bolag med det diffusa beskedet att Carl häktats, att han var förbjuden att säga något om vad som försiggått inför lyckta dörrar men att man från försvarets sida försökt motsätta sig den åtgärden. I det läget hade Erik Ponti tolkat det som om Carl blivit ”tystad” och så hade han öppnat portföljen. Materialet bestod i huvudsak av dokument från Säpos arkiv som beskrev de sex angivarnas karriär och vad de åstadkommit. Det var visserligen oerhörd läsning eftersom det tydliggjorde ett system av fullkomligt godtycke, en minst sagt hycklad tro på angivarnas förmåga att komma med korrekt information, som i sin tur drabbat hundratals människor på ett lika hårt som oförklarligt sätt. Där fanns långa kataloger, från sprängda bostadshus och fängslade palestinska familjer på Västra Jordanstranden till hela familjer som avrättats av




06-07-17

16.19

Sida 599

turkisk militär i Anatolien under påstådda flyktförsök i samband med razzior efter PKK. Slutsatsen gav sig själv redan vid läsningen av själva dokumenten. Den svenska säkerhetspolisen var direkt ansvarig för hundra gånger det som dess chef nu stod anklagad för. I portföljen fanns således rapporter och uppskattningar av de konsekvenser som vidarebefordrandet av angivarnas uppgifter hade lett till. Men också utförliga och kritiska redogörelser för hur rapporterna åstadkommits. Alltsomoftast tycktes det ha gått till på så vis att angivarens kontaktman kom till angivaren och frågade om inte Hassan var en skum typ. En vecka senare bekräftade angivaren att Hassan var en mycket skum typ, och fick betalt. Därefter kunde den svenska staten med kraft ingripa mot Hassan i Sverige, eller mot hans familj hemma genom att förse lämplig allierad säkerhetstjänst i Mellanöstern med den nu säkrade uppgiften att Hassan var en skum typ. Där fanns en serie autentiska fallbeskrivningar som var hårresande. Carl hade också skrivit en inledande redogörelse där han beskrev sina mödor med att få slut på systemet, vilka han hade sparkat efter att de trott sig kunna negligera hans instruktioner och hans följande slutsatser att systemet med angivare bland Sveriges invandrare var så fast rotat i Säpokulturen att det inte gick att komma åt med administrativa åtgärder. Carl beskrev vidare hur han långsamt kommit fram till slutsatsen att detta perversa system bara kunde ryckas upp med roten och att det då måste kombineras med ett personligt pris, eftersom det enligt gällande lagar och förordningar inte kunde vara tillåtet att göra så. Detta var förmodligen vad han hade tänkt sig att framföra i domstolen när han fick möjlighet att förklara sig. Försvara sig tänkte han tydligen inte göra. Tills vidare kunde inte Erik Ponti använda materialet, han hade övertolkat Carls ord om att bli ”tystad”. Reaktionen både bland svenska jurister och internationell press på att hemligstämpla häktningsförhandlingen hade inte varit nådig och det stod nu ganska klart att




06-07-17

16.19

Sida 600

den kommande rättegången skulle bli offentlig. Nyhetsmässigt låg Hamiltonaffären nu i bakvatten eftersom alla väntade på själva åtalet och det automatiskt gjorde spekulationerna mer försiktiga. Den som nu kom med häftiga uppgifter av sensationell art från någon påstådd ”högt uppsatt källa på Säpo” riskerade att bli dementerad av verkligheten med alldeles för kort varsel. Om en journalist hade käpprätt fel för fjorton dagar sen, var det inte så farligt. Om han hade käpprätt fel i förrgår, var det mer besvärligt. Så det som nu präglade medierna, när själva sensationen var avklarad och alla bilder på Hamilton i uniform med medaljer var publicerade och alla mord på hans anhöriga rekapitulerade, var mest olika försök att göra politik av affären. Svenska Dagbladet fann anledning att rikta skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen för att man gett Carl Hamilton, i en så uppenbart betungande privat situation, jobbet som Säpochef. Tidningens ledarskribenter befann sig för övrigt i tydliga svårigheter eftersom de å ena sidan fann det naturligt att säkerhetspolisen i Sverige höll koll på terroristiska invandrare, även med sådana metoder som ingår i spelets regler, som man omskrev angiveriet. Å andra sidan fann man det inte helt lätt att avfärda Carl Hamilton som vilken terroristvän som helst, eftersom han varit rådgivare åt statsminister Carl Bildt och dessutom förlänats två svenska tapperhetsmedaljer. I Svenska Dagbladet såg det alltså ut som om att vara konservativ är att vara kluven. Den socialdemokratiska pressens politiska skribenter slöt upp bakom sin regering genom att förklara Hamilton psykiskt sjuk på grund av outhärdliga personliga tragedier. Det gav utrymme för att så att säga hålla med Hamilton i sak, att angivarsystem inte anstod ett demokratiskt land; man anade att det var ungefär så Hamilton skulle förklara sig när han väl fick tillfälle. Mellan dessa två huvudståndpunkter fanns inte mycket utrymme för någon tredje ståndpunkt. Den enda tydliga avvikelsen därvidlag kom från Expressens ledarskribent på nyhetssidorna, en världsreporter som med ålderns rätt slutat att vara reporter och gradvis förvand-




06-07-17

16.19

Sida 601

lat sin rapportering till politiska kampanjer i stället. Han for ut mot statsminister Ingvar Carlsson i en lång svordomsspäckad tirad där han idiotförklarade statsministern för att han kunnat anställa en känd svartskalleälskare som Säpochef. Det hade ju vem som helst kunnat räkna ut med arschlet vad som skulle hända då. Dessutom hade ju svartskalleälskaren fått en så kallad hederslegion av världens mest ökände terroristledare Yassir Arafat. Varför inte lika gärna göra Arafat själv till svensk övervakare av terrorism? avslutade världsreportern och fick sen genast sparken som kolumnist av den nya chefredaktören på Expressen som väntat på precis rätt fråga för att få tyst på den högerextremistiske gaphalsen. Varvid han kallade henne för sossekärring. Enda anledningen för Erik Ponti att intressera sig för just denna detalj i de andra mediernas förhållningssätt till Hamiltonaffären nu när den första nyhetens förlamande verkan hade släppt, var att han hamnade en enda dags gissning från att ånyo kamma in den stora vadslagningen på Dagens Eko. Den senaste listan gällde nämligen frågan vilken dag Expressens nya chefredaktör skulle sätta stopp för den nydemokratiske världsreportern. De flesta hade gissat på en mycket snabbare utveckling än Erik Ponti, varför han känt sig listig när han prickat in sitt datum på listan först efter halvannan månad så att det inte skulle se ut som om enstaka sparkande var hennes första åtgärd. Annars var Hamiltonaffären just nu i stiltje. Dagens Eko hade beställt tre platser vid Stockholms tingsrätts säkerhetssal, där nu mördarna från Stureplan huserade i ensamt majestät sen Lasermannen Ausonius äntligen avförts till lång tystnad. Erik Ponti hade resonerat om saken med sin nya chef och gamla kollektivkompis från sextiotalet och de hade rätt snabbt kommit fram till att han borde vara mindre ansvarig för den objektiva rapporteringen från rättegången, alla visste ju att han och Hamilton hade ett speciellt personligt förhållande. Men att han ändå borde vara med, kanske i en sorts personligt kommenterande roll, det fick man ju se beroende på hur det gick.




06-07-17

16.19

Sida 602

Han hade inte talat om för henne, för övrigt inte för någon, att han hade en sorts facit till Hamiltons motiv i form av en fulladdad svart portfölj med den lilla obehagliga egenheten att den sprängdes om man öppnade den fel. Han hade fascinerat studerat det som måste vara sprängladdningen och en knippe röda, blåa, gröna och gula ledningar som kopplats mellan sprängladdningen och väskans lås. Möjligen var det oansvarigt att förvara sådant på sitt rum, även om han låst in den. Tanken på att förvara den hemma föreföll honom emellertid ännu sämre. Han tjänstgjorde nu närmast som Hamiltons back-up. Det insåg han och det var som vanligt med rätt blandade känslor. Om inte Carl skulle kunna få sagt det som fanns i portföljen, så skulle Dagens Eko utan tvivel få det sagt. Han var som vanligt manipulerad av Carl, manipulerad på just det sätt som han i sina föredrag för journalistelever runt om i landet brukade hävda att en riktig reporter aldrig kunde bli. Ändå måste han finna sig. Carl hade till och med retsamt, insåg han nu, skrivit honom detta på näsan när han sa att det finns ett och annat som är större än du och din yrkesetik, exempelvis vårt förhållande till invandrarna. Logiskt sett skulle han alltså oförtröttligt arbeta vidare på de journalistiska förutsättningar som fanns i Carls portfölj, sanningen om Säpos sabotage mot den svenska framtid där, oavsett vad terroristroteln på Säpo trodde, ett mycket stort antal medborgare skulle vara svarthåriga i framtiden. Det var förstås frågan som gällde. Han borde känna sig optimistisk, han borde se vilka möjligheter han nu hade att göra något bra av sina kunskaper. Ändå kände han sig deprimerad. Det var en paradox. När han en gång i världen börjat som reporter hade det varit på Palestinsk Front, en oppositionstidning minst sagt. Då, utan märkbart inflytande, hade han och de andra kamraterna arbetat oförtrutet vid stencilmaskiner och enkla tryckpressar för att motverka etablissemangets propaganda. Nu satt han mitt i etablissemanget och kunde göra allt det han inte kunde på Palestinsk Front. Ändå kände han sig




06-07-17

16.19

Sida 603

trött och uppgiven. Sanningen är alltid revolutionär, tänkte han. Det var hans favoritcitat. Han kom inte längre ihåg varifrån han hade fått det. Sen fick han förkrossande dåligt samvete. Carl, den lille korrekte och tystlåtne kamraten från Clarté, han mindes lustigt nog Carl som liten, vilket rimmade något illa mot hans nuvarande bild av elitidrottsman någonstans över nittio vältränade kilo, hade betalat livstids fängelse eller dårhus för något som han tydligen utgick från att Erik Ponti skulle slåss för med samma självklarhet. Då gick det faktiskt inte an att känna sig trött. *** Den första rättegångsdagen blev kusligt tråkig. Det var den fyndigaste sammanfattningen som de församlade medierna kunde prestera som omdöme. Det var kusligt med tanke på det gruvliga som föredrogs, med obduktionsbilder och allt. Det var tråkigt därför att det var spänningslöst, därför att det inte fanns någon motsats mellan åklagare och försvar. Det innebar bland annat att det inte behövde kallas några vittnen, eftersom försvaret godtog åklagarens alla påståenden, så när som på några petiga rättelser från Carl i vapentekniska frågor. Men åklagarens sakframställan blev ändå förvånansvärt snabb, eftersom den på ingen punkt skulle komma att ifrågasättas av försvaret. Chefsåklagare Jan Danielsson och Carl uppvisade dessutom en förtrolig, närmast kollegial stämning inbördes som måste uppfattas som unik i en mordrättegång. Och Carls egen sakframställan bestod enbart i några minuters korrigeringar av små detaljer som i vart fall inte gjorde åklagarens sak mindre stark. De duade varandra och uppträdde ibland nästan som om de satt och samtalade om helt triviala ting. Carls försvarare yttrade knappt ett ord under denna första rättegångsdag. Det var alltså till en början en rättegång som var sensationellt fri från sensationer. Därav känslan av långtråkighet som sakta spred sig i




06-07-17

16.19

Sida 604

salen. Rättegången sändes direkt i radions P 1 och reportrarna i den anslutna provisoriska studion tvingade sig då och då att gå in med långa pladdriga kommentarer om i stort sett ingenting för att få det att verka som om detta verkligen var århundradets svenska rättegång, som medierna samfällt utlovat. En rättegång som omfattade sex mordanklagelser skulle normalt ha kunnat dra ut på flera veckor, nu räckte det alltså med två dagar. Men eftersom den första dagen använts så för medierna sövande effektivt åt att fastställa objektiva förlopp, uppvisa mordvapen, redovisa blodgruppstest och kemiska resultat från SKL i Linköping såväl som från New Scotland Yard i London, kunde den andra och sista rättegångsdagen bli desto intressantare. Den skulle innehålla förhör med Carl och parternas slutpläderingar; åklagaren hade nämligen anmält att han förmodligen inte behövde mer än några minuter för detta ibland mycket krävande paradnummer där det gällde att slutligen övertyga rättens ledamöter. På sätt och vis var alltså rättegången uppdelad i en tråkig dag där man i stort sett bara rekapitulerade det som medierna redan minst sagt utförligt kunnat redovisa när åtal väcktes och förundersökningen blev offentlig i alla sina gruvliga detaljer. Och i en spännande dag där Carl äntligen skulle komma till tals i annat än rena teknikaliteter. Säpoledningen hade utan framgång vänt sig till tingsrätten med en begäran om att den andra rättegångsdagen skulle föras bakom lyckta dörrar. Carl hade, kanske utan avsikt, framkallat processens första och enda spontana skratt när han, mycket formellt, ombetts att uttala sig om den sakliga halten i framställningen från svensk säkerhetspolis. Han hade svarat mycket kort att för det första var han emot lyckta dörrar i det för allmänheten avgörande avsnittet. Och för det andra ansåg han sig betydligt bättre än den nuvarande och säkert mycket nervösa Säpoledningen kunna bedöma vad som gagnade Sveriges säkerhet. Tingsrätten hade därmed avvisat kravet på att föra den fortsatta




06-07-17

16.19

Sida 605

förhandlingen bakom lyckta dörrar. Det fanns helt enkelt inget lagligt stöd för ett sådant beslut. Chefsåklagare Jan Danielsson var väl medveten om den förtätade stämning som behärskade säkerhetssalen när förhandlingarna inleddes följande dag klockan 10.33 med att Carl fördes in och demonstrativt pekade på klockan och sen ursäktande förklarade att det var svårt att passa tiden om man var försedd med fotbojor. Säpo hade nämligen gjort en ny framställan till Stockholms tingsrätt och hänvisat till tvingande säkerhetsskäl för att Carl måste vara försedd med såväl handfängsel som fotfängsel. Det hade slutat med en kompromiss, man hade gått med på fotfängsel. I övrigt hade polisen ställt upp med hela sin arsenal för att visa att här verkligen behövdes fotbojor och att den åtalade var särskilt lömsk och farlig. Dagens förhandling skulle börja med åklagarens förhör av Hamilton och en viss viskande förväntan spred sig bland salens åhörare, som på grund av den stora tillströmningen från utlandet bestod uteslutande av journalister och civila poliser. Några anhöriga till Carl hade inte begärt plats i rättssalen, inte heller några målsäganden, som i så fall skulle ha varit anhöriga till de mördade agenterna. ”Ja Carl, vi ska alltså nu börja i en annan ände än i går”, inledde Jan Danielsson nästan demonstrativt familjärt. ”Du har ju vitsordat min sakframställan, till och med varit vänlig nog att komplettera den i några avseenden, och det kan jag ju bara tolka som om vi är fullt överens om det objektiva förloppet. Eller hur?” ”Ja, absolut”, sa Carl. Han satt lite framåtlutad med ena handen under bordet som om han irriterades av sina kedjor, det verkade som om han kliade sig. ”Bra”, fortsatte chefsåklagaren. ”Vi är alltså klara med alla frågor som rör hur och vad. Då kommer vi till frågan varför. Om jag har förstått det du antydningsvis framfört i förhör och i vissa informella samtal som vi har haft under utredningens gång så har du alltså ett motiv för dom här gärningarna?”




06-07-17

16.19

Sida 606

”Ja, självklart”, sa Carl och rätade på sig och satte sig mer bekvämt till rätta. ”Vill du säga något om ditt motiv?” fortsatte åklagaren. ”Du behöver alltså inte börja plädera om du förstår vad jag menar, utan bara beskriva vad det kan ha handlat om.” ”Ja, jag förstår, jag ska ta det snabbt och enkelt just nu”, sa Carl och gjorde en kort paus som om han koncentrerade sig. Det enda som hördes var viskande översättningar här och var bland de utländska korrespondenterna. ”Dom här angivarna, dom sex personer som jag alltså har dödat på så sätt som vi gick igenom här i går, var den yttersta länken i en kedja som går från Sverige till Östra Anatolien, eller härifrån och till ockuperat palestinskt område, eller till Latinamerika. Det har handlat om något som vi skulle kunna kalla massfabrikation av falska uppgifter, blandat med en del äkta uppgifter också föralldel, som Sverige har exporterat till allsköns diktaturer eller till vissa demokratier som dock kan vidareexportera uppgifterna eller bete sig mycket otrevligt mot sina minoriteter, främst Israel förstås. Det är svårt att exakt skatta den här hanteringens omfattning i konkret antal torterade människor, utvisade människor, splittrade familjer, mördade människor, sprängda hus och annat som blir konsekvensen i den andra änden av den kedja som börjar med angivare i Sverige. Det handlar om minst tvåhundra döda, minst tvåhundra fängslade, minst hundra splittrade familjer, minst hundra utvisade flyktingar som inte hade behövt utvisas, minst tjugofem hem på palestinskt område som bokstavligt talat har krossats under stridsvagnar. Så ser det konkreta resultatet ut av den kamp som svensk säkerhetspolis har fört mot invandrarna i Sverige. Så ser alltså mitt motiv ut.” ”Ja, jag kan just nu inte annat än godta din beskrivning”, sa chefsåklagaren, ”även om jag finner den situation du målar upp fullständigt grotesk. Men allright, låt mej för resonemangets skull godta din beskrivning. Borde det då inte för den högste chefen för verksamheten, som du var, finnas andra och mer lagliga metoder att komma




06-07-17

16.19

Sida 607

till rätta med dom missförhållanden du beskriver?” ”Nej, det är också en fråga som jag verkligen har sysslat med”, sa Carl tankfullt och dröjde en stund med fortsättningen. ”Man kan förstås med rätta påpeka att det handlade om ett helt antidemokratiskt system, en kedja med många länkar. Vi har först dom utländska angivarna, köpta eller utpressade att samarbeta och lämna falska och sanna uppgifter huller om buller. Sen har vi dom tjänstemän på Säpo som har systematiserat uppgifterna på ett ibland hårresande naivt för att inte säga illvilligt sätt. Sen har vi dom tjänstemän på Säpos internationella sambandsfunktioner som utlämnat uppgifter som dom visste skulle leda till mänskliga tragedier. Det är möjligt att man kan fördela skulden på alla dom här människorna, kanske rentav lägga större skuldbörda på tjänstemän inom Säpo än på angivarna ute på fältet. Men ser man saken från ett praktiskt perspektiv så blir bilden en annan. Då är det så här, att klipper man av den yttersta länken i kedjan, fysiskt eliminerar angivarna, då rasar hela systemet. Jag har visserligen pillat och plockat med Säpos interna organisation, jag har avskedat flera så kallade handledare för angivarna, jag har reducerat den där skvallercentralen, jag har flyttat om folk och så vidare. Men det är kosmetiska förändringar, sådana funktioner som jag förändrat skulle lätt kunna uppstå på nytt i Säpos kropp, som metastaser. Däremot, om man eliminerar angivarna, då dör hela systemet.” Carl lutade sig avvaktande tillbaks och knäppte händerna framför sig på bordet som var alldeles tomt, han hade inget rättegångsmaterial, varken papper eller penna. Han såg lugn eller kanske än hellre harmonisk ut, och hundra par journalistögon som letade efter tecken på osäkerhet, arrogans, galenskap, aggressivitet eller något annat som kunde förstärka dramatiken såg bara en enkelt klädd och synnerligen vältränad yngre medelålders man som föreföll att sitta vid ett kafébord och resonera om intressanta ting. ”Så sammanfattningsvis”, sa åklagaren efter en lång paus som nästan verkade vara anpassad till de viskande översättningarna bland åhörarna, ”så kan man säga att ditt motiv var att effektivt oskadliggöra ett




06-07-17

16.19

Sida 608

system som ledde till död och tragedier i sin yttersta förlängning?” ”Ja, det är en korrekt sammanfattning”, sa Carl. ”Menar du därmed att du vill åberopa dej på någon form av nödrätt?” frågade åklagaren lätt grubblande. ”Jag menar, du har haft ett gott syfte, du har verkat för att oskadliggöra ett skadligt system och så vidare och därmed var det rätt att handla som du gjorde?” ”Jag är mycket misstänksam mot nödrättsresonemang”, sa Carl med ett litet snett leende. ”Det har jag hört alldeles för mycket av under min tid i den militära underrättelsetjänsten. Men här ska vi nog hitta en viss avgörande skillnad, är jag rädd. För om försvarsministern eller statsministern hade gett mej order att utföra i sak samma gärningar som vi ska pröva i den här rättegången så hade det varit lagligt. Oavsett om syftet var gott eller man bara trodde att det var gott och senare fick veta att det inte var så. Det jag nu redovisar är sådant som jag faktiskt har varit med om. Men lagligt hade det varit, med eller utan nödrätt eller i värsta fall konstitutionell nödrätt, som är lite finare och gäller ministrar. Men om jag själv, utan regeringens stöd, begår i sak samma gärningar, då är det brottsligt. Då har gärningarna ett straffvärde, ett pris att betala. I mitt fall livstids fängelse. Det är mycket enkelt.” ”Men om jag förstår dej rätt”, började chefsåklagaren tveksamt innan han drabbades av en ny association och slog in på ett annat spår. ”Vilket jag tror att jag gör, men det hör inte till vanligheterna att den åtalade själv framför mina kommande invändningar. Jag får alltså tacka så mycket för hur du benade upp nödrättsproblematiken åt mej. Men för att pröva ett sista varv på den frågeställningen. Menar du att det kan finnas situationer när det är moraliskt rätt att begå brott, en sorts moralisk nödrätt så att säga?” ”Ja, självklart”, sa Carl och höjde på ögonbrynen som om frågan verkligen förvånade honom. ”Vill du då visa rätten på den självklarheten är du snäll?” frågade chefsåklagaren något förbryllad. ”Det lilla fåtal människor som gjorde motstånd mot nazismen i




06-07-17

16.19

Sida 609

Tyskland begick självfallet brott och fick lika självfallet betala det lagliga priset för den saken när dom åkte fast”, svarade Carl snabbt. ”Inför eftervärlden framstod dom förstås inte utan vidare som förbrytare. Och om vi tar PKK i Turkiet. Det sitter kanske hundra författare och journalister i turkiska fängelser för att dom har skrivit om Kurdistan och då nämnt det förbjudna ordet Kurdistan. Det sitter för övrigt en hel del advokater tillsammans med sina före detta klienter därför att dom har varit advokater och försvarat sin klients rätt att skriva ordet Kurdistan. Dessa människor är naturligtvis förbrytare i lagens mening. Dom är det med avsikt, dom vet vad dom gör och dom betalar priset för det. I framtiden kommer dom nog inte att betraktas som förbrytare.” ”Det är väl ändå … något oförsynt att jämföra Sverige med Nazityskland och diktaturen i Turkiet?” invände chefsåklagaren tveksamt. ”Det var naturligtvis inte min avsikt att göra heller”, sa Carl med en lätt huvudskakning. ”Sverige som system kan inte jämföras med dom där diktaturerna. Men inom det svenska systemet finns små svarta öar av sådant som lika gärna hade kunnat förekomma i exempelvis Turkiet. Det här angivarsystemet var en sån svart ö. Därför uppstår alltså dilemmat, det blir brottsligt att oskadliggöra systemet därför att bara brottsliga metoder kan fungera. Någon demokratisk reform av just det här förhållandet som vi nu talar om, jag vill upprepa det för att undvika missförstånd, just det här förhållandet som vi nu talar om, den möjligheten tror jag inte på. Men eftersom det finns en risk att jag har fel, så är jag alltså brottslig. Vilket jag har erkänt.” ”Nå, men om vi flyttar oss något nedåt från våra principiella hästar”, började chefsåklagaren något dröjande eftersom han letade i sina papper, ”så finns det ju också en mänsklig aspekt att beakta. Om jag har korrekta uppgifter här så har du genom dina gärningar gjort sex minderåriga barn och två tonåringar faderlösa. Hur väger den aspekten in i dina motiv?” ”Den som tar jobb som angivare åt en säkerhetstjänst som bekämpar ens anhöriga, ens vänner, ens fränder, tar en medveten risk. Pengar




06-07-17

16.19

Sida 610

och förmåner mot risken att ens familj drabbas på just det här sättet. Två svenska Säpoagenter har mördats under det senaste decenniet därför att dom upptäcktes genom slarv från Säpotjänstemäns sida. Dom båda mördarna sitter för övrigt i svenska fängelser, så med mej blir vi alltså tre i den här kategorin.” ”Så du menar att den som sej i leken ger får leken tåla?” avbröt chefsåklagaren, för första gången under förhöret med visad aggression. ”Ja, det kan man kanske säga, men jag har tillåtit mej att gå ett steg vidare, om jag kan få möjlighet att utveckla det utan att bli avbruten”, svarade Carl med något höjd röst. ”Varsågod”, sa chefsåklagaren, på nytt lugnt neutral. ”Säpo borde föralldel ha tagit sig an sina två tidigare mördade agenters familjer, men det har man inte gjort. I stället förnekade man bara all kännedom och kallade dom avhoppare. Jag har åtminstone försökt kompensera den bristen symboliskt. Dom här barnen kommer att få en livränta utbetald fram till myndighetsdagen, för dom som är minderåriga. Dom två tonåringarna kommer att få ungefär motsvarande stöd, framför allt till studier. Advokat Lönnerheden här vid min sida kommer att sköta den skattetekniska sidan av den saken via en fond i Liechtenstein.” ”Har Säpo lyckats skapa en sådan fond?” frågade chefsåklagaren spontant förvånad. ”Naturligtvis inte”, sa Carl med en road grimas. ”Jag skulle starkt ifrågasätta det lagliga i en sådan operation. Det är privata medel som jag har ställt till förfogande. Jag kan bara beklaga att den svenska staten inte vill ta på sej det ansvaret mot oskyldiga barn.” Förhöret punkterades psykologiskt av denna juridiskt sett betydelselösa överraskning vars journalistiska betydelse dock var avsevärd; här låg en marknad av hundratals snyftreportage med små brunögda barn alldeles vidöppen. Chefsåklagare Jan Danielsson gav därmed upp som det föreföll, och rättens ordförande vände sig då till den unge advokaten vid Carls




06-07-17

16.19

Sida 611

sida och frågade om han ville ställa kompletterande frågor, vilket han till allas överraskning, utom Carls, nervöst avböjde. Rättens ordförande konfererade en stund med sina meddomare, men då det visade sig att ingen av dem hade några frågor att ställa bestämde man att göra tio minuters paus för vädring innan man gick in på pläderingsrundan. När Carl reste sig upp för att gå ut halade han, närmast som i förbigående, upp de kedjor som hade varit fästa vid hans fotleder och i ett komplicerat system runt kroppen och släppte rasslande ner dem på bordet framför sig innan han vände sig om och började gå mot sin sidoutgång. Hans två vakter kom sig inte för att göra annat än att följa efter honom. Fotbojorna låg kvar som en gest av humor eller en gest av arrogans på skrivbordet. När man återsamlades tio minuter senare hade överraskningen med fotbojorna varit föremål för viss intellektuell bearbetning och den som löste problemet var chefsåklagare Jan Danielsson som anmälde att man från åklagarsidan inte fann anledning att på nytt kedja den åtalade, eftersom allting talade för att han i varje avseende syftade till att samarbeta och acceptera rättsordningen. Beslutet kom omgående, som åklagaren hade yrkat, och Carl lyfte då demonstrativt upp kedjorna mellan tummen och pekfingret, som om han inte ville befläcka sig, och räckte över dem till en häftigt rodnande häktesvakt som till allmän munterhet och med mycket skrammel pressade ner utrustningen i en av sina jackfickor. I den lätt roade stämningen fick åklagaren ordet för sitt slutanförande. ”Ja herr ordförande …”, började Jan Danielsson och rättade till sina stora glasögon, harklade sig något och avvaktade så tills det muntra sorlet efter kedjeincidenten lagt sig. ”Vi har här i domstolen att tillämpa gällande svensk lag och ingenting annat. Även om man alltså kan känna sympati, rentav förståelse, för den kritik av något som kan se ut som ohyggliga missförhållanden, som Carl Hamilton här pekat på, så har vi ändå bara vår lag att hålla oss till. Då blir det i sak




06-07-17

16.19

Sida 612

mycket lätt för mej att sammanfatta målet från åklagarsidans ståndpunkt. Den åtalade är, enligt rättspsykiatriskt utlåtande, inte psykiskt störd. Det finns inga förmildrande omständigheter, ideologiska motiv att ta andra människor av daga kan nämligen i vårt rättssystem aldrig betraktas som förmildrande. Konsekvenserna av ett sådant synsätt vore, som jag tror var och en inser efter kort eftertanke, oerhörda. Gärningarna är till fullo bevisade och erkända. Jag kan inte underlåta att påpeka att processen har underlättats på ett exempellöst sätt av Carl Hamiltons medverkan och hjälp. Jag vill gärna ha det sagt, även om det i sak inte har någon betydelse för påföljden. Gärningarna består av mord i sex fall, noga planlagda och genomförda med kallt blod. Det är styrkt. Därför kan således ingen annan påföljd än livstidsfängelse komma i fråga. Och därmed, herr ordförande, är jag beredd att överlämna målet.” Chefsåklagaren såg något tagen ut när han satte sig. Han hade aldrig någonsin pläderat så kort i en mordrättegång och skulle sannolikt inte göra det någon gång i framtiden. Juridiskt sett hade han sagt allt som behövdes. Men den besviket mumlande journalistpubliken hade säkert väntat sig något mer. ”Jaha”, sa ordföranden och såg omotiverat ner i sina papper, ”jag förutsätter att chefsåklagaren förbehåller sig rätten att ställa kompletterande frågor efter motpartens plädering?” ”Ja naturligtvis”, mumlade Jan Danielsson och lutade sig bakåt och la armarna i kors över bröstet, som om han inte väntade sig någon som helst anledning att göra anteckningar i det följande. ”Jaha”, sa ordföranden. ”Då är det försvarets tur för slutanförande. Jag lämnat då ordet åt advokat Lönnerheden. Varsågod!” ”Herr ordförande! Jag har inget slutanförande”, sa den unge advokaten nervöst. ”Försvaret har inga invändningar mot dom rent juridiska slutsatser som åklagarsidan har framfört och jag vill därför lämna ordet till min klient för ett eget slutanförande.” ”Jaha”, sa domaren lite brydd. ”I så fall lämnar jag ordet åt amiral Hamilton, varsågod!”




06-07-17

16.19

Sida 613

”Tack”, sa Carl och samlade sig en stund innan han började. ”Som framgått delar jag chefsåklagare Jan Danielssons synpunkter i allt väsentligt som gäller den rent juridiska analysen. Jag tror mej ha slagits för vår demokrati i hela mitt yrkesliv, meningen var då bland annat att försvara det system av lagar som nu ska döma mej själv. Jag kan alltså inte säga någonting nu som kunde ha den effekten att tingsrätten skulle se förmildrande på mitt brott. Däremot vill jag tillföra några upplysningar så att ni kanske något bättre ska förstå varför jag, lyckligtvis bevisligen vid mina sinnens fulla bruk, har handlat som jag har gjort. Dom sex angivare som nu är döda har släckt större delen av det svenska angiverisystemet, kortslutit det skulle man nästan kunna säga. Det finns ytterligare angivare ute bland våra invandrare, jag vet vilka dom är. Jag tror nog att dom gärna vill dra sej ur hanteringen nu och jag tror till och med att den svenska säkerhetspolisen kommer att hjälpa dom att göra det. Och jag är övertygad om att svensk säkerhetspolis kommer att få mycket svårt, mycket svårt, att reaktivera det här systemet. Säpo kommer att bli föremål för en hel del utredningar på initiativ från Justitiedepartementet, som ansvarar för Säpos administrativa ledning. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att rekryteringen av nya angivare nu i praktiken är omöjliggjord. Försök att föreställa er den Säpoman som nu skulle tubba en invandrare att börja tjalla och ni ska finna att det nog inte vore så lätt. Nödrätten, som chefsåklagaren var inne på, det där som så lätt missbrukas särskilt av sådana statliga hemliga organ som jag tillhört, säger att om det är fara för liv och egendom så har man rätt att bryta lag. Jag har tagit sex liv, det ligger i ena vågskålen. Jag vet förstås inte, men kanske räddade det minst tio gånger så många liv. Enklare än så kan man inte beskriva mina motiv. Men nu är det så här att den där tolkningen av nödrätt inte kan, och inte får, gälla i den här domstolen. Som chefsåklagaren mycket riktigt påpekat så skulle det i sin förlängning kunna leda till förfärliga konsekvenser. Men för mej själv, när jag nu drar mej tillbaks på lång tid, betyder den där balansen mellan gott och ont mycket. Det är den




06-07-17

16.19

Sida 614

jag ska hålla mej till i cell och kanske i ett framtida liv utan cell. Jag vill tacka rätten för att ni låtit mej framföra dom här, för mej personligen viktiga men knappast juridiskt tungt vägande synpunkterna. Och därmed, herr ordförande, är också jag beredd att överlämna målet.” En tung tystnad sänkte sig över rättssalens främre del och i den bakre hördes bara de viskande översättningarna sluta en efter en. ”Jaha”, sa ordföranden som om han plötsligt vaknade till, såg sig frågande omkring och noterade diskreta huvudskakningar från rättens övriga ledamöter som betydde att ingen ville säga något mer. ”Därmed är alltså förhandlingen avslutad. Dom kommer att tillkännages om två veckor och finns då i vanlig ordning tillgänglig på tingsrättens kansli. Amiral Hamilton ska i avvaktan på dom kvarbli i häkte!” Ett tunt klubbslag avslutade meningen och alla började resa på sig. Carl satt kvar några ögonblick som om han förlorat sig bort i tankar innan också han reste sig, nickade åt sina vakter och med långa steg och utan att se sig om gick mot utgången. *** Domen var mycket lätt att förutse. Förmodligen var den också mycket lätt att skriva och anledningen till att tingsrätten inte nöjt sig med bara en vecka var snarare den mellanliggande påskhelgen än intellektuella problem. Men på Carls begäran flyttades han från Kronobergshäktet på Kungsholmen till specialhäktet ute på Hallfängelset utanför Södertälje, där man också kunde lätta lite på hans restriktioner så att han fick tillgång till träningslokaler och lite större rastgårdar än tårtbitarna uppe på Kronobergshäktets tak. Han verkade vid gott mod, berättade man i efterhand. Vid något tillfälle hade han till och med skämtat om att han brukade kombinera sin fysiska träning med några timmars pistolskjutning, men att det kanske vore att begära väl mycket under rådande omständigheter.




06-07-17

16.19

Sida 615

Den nya provisoriska Säpoledningen levde förstås djävulen när det sipprade ut att Carl, trots att han formellt var häktad, nu tillbringade sin tid som om han redan vore dömd. Men chefsåklagare Jan Danielsson avfärdade alla sådana invändningar som småaktighet, eftersom Carl gjort klart att han inte hade för avsikt att överklaga domen utan tvärtom nöjdförklara sig så fort den kom. Det troliga var att han då skulle bli kvar på Hall, så i realiteten hade man bara anpassat sig till de förhållanden som snart skulle börja gälla för Carl för mer än ett decennium framöver. Varför då gnälla om en vecka hit eller dit. Carl blev omedelbart den mest populäre fången av alla på Hall. Förklaringen till det var mycket enkel. Hall är en så kallad riksanstalt, det vill säga ett fängelse för de värsta förbrytarna, våldsmän, narkotikaförbrytare, rånare och mördare. I de brottskategorierna är invandrare och utlänningar våldsamt överrepresenterade; våra svenska riksanstalter börjar se ut som fängelser i amerikanska TV-filmer. Och bland alla Sveriges invandrare och utlänningar, förbrytare som hederliga, hade Carl blivit något som närmast kunde jämföras med ett levande helgon, en martyr som offrat sin egen frihet för att en gång för alla slå sönder statens mest brutala instrument för förföljelse av etniska minoriteter. De farhågor som något ljushuvud på Kriminalvårdsstyrelsen haft om att Carls säkerhet kunde vara i fara på en riksanstalt visade sig alltså närmast komiskt feltänkta. Carl blev omedelbart invald i förtroenderådet och det accepterade han. Däremot accepterade han inte ett optimistiskt förslag från fångarnas förening för kampsport att börja som instruktör. Det såg alltså ut som om Carl höll på att få en högst oväntad ny identitet som kung av fångarna på Hall. Det var möjligen en illusion. Eller också var det kanske en av förklaringarna till skandalen. Onsdagen den 26 april 1995 klockan 10.00 på morgonen avkunnade Stockholms tingsrätt Carls dom, den löd som väntat på livstids fängelse.




06-07-17

16.19

Sida 616

När styresmannen på Hall, som redan fått domen faxad från tingsrätten, själv vandrade ner till häktesavdelningen för att delge Carl domen så kände han sig rätt säker på att Carl knappast skulle bli förvånad eller besviken. Själv var han knappast förvånad. Här fanns ingenting sensationellt. Men när man öppnade cellen och han steg in var det tomt. Det vill säga, där var perfekt sjömansmässigt städat. Men efter Hamilton fanns inte ett spår.




06-07-17

16.19

Sida 617

 Det första spåret efter Carl, om det nu alls var något spår, drabbade Erik Ponti. Det var onsdagen den 26 april klockan 09.30, precis en halvtimme innan den lätt förutsägbara domen i Stockholms tingsrätt skulle avkunnas. Erik Ponti fick ett diffust besked nere från vakten om att där stod ett varubud och talade om någon lastbilslast som skulle levereras till Erik Ponti personligen. Muttrande gick han ner för trapporna, vände sig till vakterna i den lilla glasburen vid entrén och fick en väntande person utpekad för sig i besökssofforna. Mannen visade sig vara deltidsanställd jägare ute på Stenhamra, men han skötte en del annat också, som han sa. Och nu var det så här, att han enligt uppdrag från amiralen hade en lastbilslast väntande ute på parkeringen. Lasten bestod av tusen flaskor vin, mest rödvin, som det verkade. Han hade blivit noga instruerad att leverera just på denna dag och precis klockan 09.30 och han hade fått lova att inte säga något i förväg. För övrigt fanns det ett brev med från amiralen själv … Erik Ponti slet omotiverat aggressivt, eller om det var nervöst, åt sig det vita linnekuvertet och sprättade vårdslöst upp det med tummen. Det var ett handskrivet meddelande, med bläck och på ett vitt brevkort med svenska flottans emblem uppe i vänstra hörnet: Broder och kamrat, När jag var borta skulle Du få överta en del vin som jag inte hade användning för längre. Det var vår överenskommelse i vinkällaren, det hoppas jag Du kommer ihåg. Här en god sortering. Detta är, som Du just nu sakta börjar inse, ett erbjudande Du inte längre har möjlighet att




06-07-17

16.19

Sida 618

tacka nej till. Advokat Lönnerheden kan informera Dig om skattejuridiska detaljer etc. Allt är lagligt, gåvoskatten betald. Jag beklagar att vi aldrig kommer att ses mer. Men Du har åtskilliga skålar för absent friend framför Dig. Vännen Carl Erik Ponti stod som förstenad och försökte förstå. Det viktigaste var inte det yrkesetiska problemet att ta emot en gåva på, räknade han fort men skamset i huvudet, mellan en kvarts och en hel miljon. Det viktigaste var inledningsorden, När jag var borta. Och det skulle vara nu, just nu. Han såg nervöst på klockan, hon var sexton minuter före domen i Stockholms tingsrätt. Och Carl påstod att han var borta. ”Kan du vara snäll och vänta med den där lasten, jag har lite jobb den närmaste halvtimmen, nej bara för tjugo minuter”, sa han sammanbitet till den vänligt oförstående yrkesjägaren från Stenhamra. ”Jo, men jag kan få en parkeringslapp, förresten var det någonting om att jaga hjort också”, sa jägaren lätt kränkt av att den väldiga presenten inte möttes med någon påtaglig förtjusning. ”Jag betalar parkeringsböterna, oroa dej inte!” sa Erik Ponti desperat. ”Men jag måste upp på jobbet, det har med det här brevet att göra, och du måste ursäkta mej en stund!” Han sprang uppför trapporna och in i jouren och grep efter första bästa telefon, ringde nummerbyrån och fick numret till Hallfängelset. Några av kollegerna i den närmaste omgivningen såg naturligtvis på honom att han var upphetsad på ett sätt som inte var särskilt typiskt efter trettio år som nyhetsjournalist. När de diskret närmade sig la han handen över telefonluren och viskade att han fått ett tips om att Hamilton kanske tagit livet av sig. Sorlet på redaktionen stillnade. Någon beslöt att man skulle förbereda den dödsruna som låg färdig så när som på den sista aktualiteten och dödsorsaken; alla berömda svenskar ligger nyhetsmässigt förberedda i sådana dödsarkiv.




06-07-17

16.19

Sida 619

När han kom fram till Hall på telefon berättade någon sekreterare att styresmannen just hade gått ner till Hamilton för att meddela domen som kommit på fax. Erik Ponti frågade med journalistisk reflex vad domen löd på och fick svaret livstid. Han lade handen över telefonluren och viskade ”livstid” vilket gjorde att en av medarbetarna snabbt skyndade iväg för att placera nyheten först i pipnyheterna klockan 10.00. Fyra minuter senare fick han tala med styresmannen som var så uppriven när han grep efter sin telefon för att meddela polisen att Hamilton hade rymt att han först inte fattade att det var Dagens Eko han talade med. Erik Ponti hann rentav ställa några förtydligande frågor i ämnet, och få svar, innan misstaget gick upp för fängelsechefen. På så vis kunde Dagens Eko, först av alla, vilket är förvånansvärt viktigt för journalister, komma med det korta meddelande som skulle leda till stora rubriker runt om i världen, och till att kronan stärktes ytterligare på grund av Marknadens entusiasm: Hamilton var spårlöst försvunnen från en låst fängelsecell! Erik Ponti gick nästan sömngångaraktigt ner till den väntande jägaren ute på den underdimensionerade parkeringsplatsen utanför radiohuset. ”Jo, vad var det du hette nu igen?” frågade han lätt frånvarande. ”Gustafsson”, sa jägaren. ”Jag menade naturligtvis förnamnet”, log Erik Ponti svagt. ”Gilbert. Faktiskt”, sa jägaren. ”Ja, du vet precis som han …” ”Ja, precis som han”, sa Erik Ponti och såg en kort stund upp mot radiohusets trista fasad där ett par kajor vinglade förbi ut mot vårhimlen. ”Så här är det, Gilbert”, fortsatte han och sprack upp i ett brett leende. ”Vi har just sänt ut en nyhet, för några minuter sen, som du säkert kommer att tycka om. Carl Gustaf Gilbert har rymt.” ”Men det var väl för väl!” utbrast jägaren spontant. ”Ja, det är vi nog inte ensamma om att tycka”, sa Erik Ponti. Det var de inte. Just denna kväll överraskades Stockholm av en




06-07-17

16.19

Sida 620

demonstration av sådan storlek att man fick gå tillbaks till Vietnamkrigsåren för att finna en motsvarighet. Men det här var en ovanlig demonstration också av ett annat skäl än det stora antalet människor, eftersom nästan alla deltagare var invandrare eller barn till invandrare. Som ett upphetsat befäl vid Stockholmspolisen något olyckligt råkade formulera saken för en utsänd radioreporter: ”Dom bara vällde in som råttor från förorterna så vi hade ingen chans att göra någonting annat än att dirigera om trafiken. Man hade ju inte en aning om att dom var så många!” Eftersom en mycket stor del av demonstranterna kom från antingen spanskt eller arabiskt språkområde, där det inte finns något uttalat h i alfabetet, blev demonstrationens enda egentliga paroll så speciell att den arbetade sig in i den särskilda invandrarsvenskan, som hälsningsord till en början, därefter som en signal i vidare bemärkelse som kunde användas till allt från att hota anabolstinna dörrvakter till att bemöta rasistiska glåpord eller att uttrycka inbördes solidaritet: Viva, viva ’amilton! *** Det saknades inte spekulationer den följande månaden när det gällde att förklara Carls försvinnande. Där fanns privatspanarförklaringar om militärt fritagande, militärspåret, och där fanns till och med religiösa förklaringar, Jesusspåret, eller storpolitiska förklaringar, spionspåret. För de poliser som skulle utreda saken, och såg mer fyrkantigt på verkligheten, fanns bara Hallspåret. På sitt, i jämförelse med privatspanare, fantasilösa sätt utgick man från att förklaringen till att Hamilton rymt från Hall borde finnas på Hall. För detta synsätt fick polisen förvisso utstå en del spott och spe, särskilt när de inte fick någon framgång i jakten på förklaring. Häktesvakter och fångar på Hall förhördes mycket ingående. Fångarna var närmast arrogant triumferande i sin attityd, många av




06-07-17

16.19

Sida 621

dem antydde rentav att de visste, men aldrig någonsin skulle förråda vad som hänt; slagordet Viva ’amilton stod snart sprejat på både väntade och oväntade platser. Häktesvakterna var mer besvärade, beroende på en enkel, polisiärt fantasilös, men dock logisk slutsats. En fängelsedörr kan inte öppnas från insidan och den kan inte låsas från utsidan annat än med nyckel. Klientelet på Hall bestod i huvudsak av invandrare och vad såna ansåg om Hamilton stod ju numera förfärande klart. Men plitarna? Den ende polisman i Sverige som visste vad som hade hänt var en kommissarie vid Ystadspolisen. Inte för att han satt sin fot på Hall, inte för att han deltagit i några förhör, han arbetade för det mesta med sin intuition. Och den intuitionen sa honom bestämt att inte bara Filip II av Makedonien, utan också den sicilianska maffian och med säkerhet Hamilton, visste att ingen mur är så hög att inte en åsna lastad med guld kan komma över den. Inte för att han brydde sig, han var liksom de flesta andra svenskar hemligt road av Hamiltons flykt. Det första mer konkreta spåret efter Hamilton visade sig snabbt mer komiskt än spaningstekniskt nyttigt. Auktionsfirman Sotheby’s i London kunde plötsligt utannonsera försäljningen av den förnämsta sammanhängande medaljsamling som någonsin utbjudits. Medaljsamlande är en stor sak i många länder, men framför allt i Storbritannien. Värdekriterierna påminner lite om filatelisternas, men har ändå särskilda drag som bara kan gälla medaljer. Det första kriteriet är förstås om medaljen som sådan är intressant. Där skulle en gammal svensk Vasaorden nog komma ganska lågt i den anglosachsiskt dominerade samlarvärlden. Det andra kriteriet är om medaljen har tillhört någon berömd person. Således skulle till och med en gammal Vasaorden kunna få ett stort samlarvärde om den tillhört Winston Churchill. Det tredje kriteriet gäller en sammanhållen samling medaljer, där alla utmärkelser tillhört en och samma person. Det fjärde kriteriet är om denna person var känd.




06-07-17

16.19

Sida 622

Alltså. Sotheby’s kunde nu utbjuda en enastående samling som tillhört en person av världsrykte. Det hade ju tagit deras experter blott några sekunder att slå fast att detta var den svenske Hamilton, verklighetens motsvarighet till James Bond. Samlingen var dessutom utsökt och innehöll flera verkliga rariteter som över huvud taget inte existerade på marknaden. Sverige råkade inte bara ha världens två mest sällsynta frimärken, gul skilling banko, utan de två enda kända exemplaren av ”Tapperhet i fält” i guld. Storkorset av Sankt Georgsorden var möjligen lika exklusivt, även om experterna tvistade. Det hade utdelats vid några tillfällen i det gamla Ryssland och ett exemplar fanns på Kremlmuseets skattkammare i Moskva. Men i modern tid hade det bara utdelats en enda gång till, väl känt, just Hamilton. Men därefter hade den ryske presidenten ändrat sig beträffande vad som skulle vara Rysslands högsta utmärkelse och instiftat ”Rysslands Hjälte” som såg likadan ut som den gamla sovjetiska utmärkelsen. Det var en bedömningsfråga om detta storkors då skulle betraktas som världens mest exklusiva medalj, i ett enda äkta exemplar, eller om det var ett mer tvivelaktigt värde, eller snarare skämtvärde i detta. Men i samlingen fanns ju dock enastående kombinationer, som mellan den sovjetiska Röda Stjärnan och brittiska Distinguished Service Order, en enda kombination känd i världen. Eller mellan den palestinska hederslegionen, värde i sig omtvistat, och den amerikanska Navy Cross. Sådana kombinationer kunde garanterat aldrig uppstå igen, den saken var dock fullständigt klar. En äkta brittisk samlare skulle lätt kunna förlänga denna verklighetsbeskrivning med minst en timmes läsning. Men kort sagt. Utropspriset på Sotheby’s blev det högsta någonsin, 250 000 pund. Prissamlingen ropades efter hård budgivning in av hertigen av Hamilton för 378 000 pund. Effekten blev mycket positiv på den svenska Marknaden. Kronan steg på nytt.




06-07-17

16.19

Sida 623

Men effekten blev ännu större på den just avsomnade föreningen Djursholmsfruarnas Folkfront För Människor mot Våld. Ty den ”anonyme” försäljaren på Sotheby’s hade donerat försäljningssumman till just denna svenska förening, som snabbt fick återkonstituera sig. De hade haft ett möte för svenska direktörer på Cirkus i Stockholm. Flera direktörer hade liksom de själva talat väl mot våldet, men man hade gått back. Följaktligen hade Djursholmsfruarna beslutat att lägga ner och därmed visa affärsmässighet, hårda nypor, modernt ledarskap etcetera. I all synnerhet som de misslyckats med sin sista affärsidé, att få jämställdhetsminister Mona Sahlin att satsa 600 000 nya friska på att det var just kvinnor som var mot våldet. Nu satt de alltså där på nytt, med mer än fem miljoner i kassan. Fem miljoner som representerade det yttersta våldet, att ta andra människors liv. Men de beslöt handlingskraftigt att göra en ny manifestation på Cirkus. Fast de blev oense i frågan om de skulle ha stora porträtt på donatorn i foajén, eller bara tacka honom som hastigast i ett inledningsanförande. Det föll dem egentligen aldrig in att det kunde finnas en viss ironi i gåvan, eftersom Hamilton var en mycket tjusig person, särskilt i uniform, och säkert emot våld på sitt lilla sätt. Det föll dem ännu mindre in att han kunde ha underskattat värdet på sin medaljsamling. *** Nästa spår efter Carl var mer konkret; det hade förstås visat sig att Sotheby’s, i vad mån man alls kunde få besked från det hållet i simpla polisiära frågor, hade fått in den hamiltonska samlingen från ”en anonym säljare under legalt kontrollerade former” som man stelt envisades med att uttrycka saken i det högdragna svarsbrev som svensk polis fick med rekommenderad försändelse. Dock medgav man, ”ehuru ogillande”, vid vilken tidpunkt. Och den tidpunkten låg tio dagar före Carls anhållande.




06-07-17

16.19

Sida 624

Men nästa spår var alltså mer konkret och mer betydelsefullt. På en liten ö, knappt mer än en holme, utanför Birka, knappt två kilometer från Carls Stenhamra, hittade några sommarpaddlare märkliga ting. Militär och polis som kom till platsen kunde snabbt konstatera vad det var frågan om. Här hade någon gömt sig, kanske i mer än en månad, att döma av det förråd man kunde räkna ihop av militär nödproviant och konservburkar. Soporna var prydligt ordnade och alltså inte sänkta i Mälaren. Den lilla basen hade varit professionellt skickligt maskerad. Den som hade vistats där hade med säkerhet varit såväl militär överlevnadsexpert som dykare av något slag. Och som om inte det skulle räcka för att inse vad det var frågan om fanns där dessutom något som närmast kunde uppfattas som ett litet meddelande från mannen som gömt sig på platsen. På en sorts sängstolpe ovanför sovplatsen, där det fortfarande fanns en perfekt hoprullad sovsäck och liggunderlag, satt ett litet färgtryck som föreställde en vapensköld. Den var röd och hade en uppåtvänd halvmåne i silver i centrum, omgiven av tre heraldiska blommor. Fyndet transporterades högtidligen av Södertäljepolisen till en expert på Riddarhuset i Stockholm för identifiering. Poliserna fick förstås inget oväntat besked. ”Hamilton, grevliga ätten Hamilton”, konstaterade experten omedelbart. Det var det sista livstecknet från Carl i Sverige. Polisens spaningsledning, som under personligt befäl av rikspolischefen ”slagit en järnring runt Sverige” så fort beskedet om Carls rymning från Hall kom, hade inga större svårigheter att förstå innebörden i fynden. Den förrymde livstidsfången hade avvaktat någon månad, låtit skägget växa och sen diskret lämnat landet, oklart hur. Men finansiella medel saknade han bevisligen inte. Alla ekonomiska spår efter Carl slutade emellertid vid den stenhårda banksekretessen i Luxemburg. ***




06-07-17

16.19

Sida 625

Linda Martinez arbetade som översköterska på den kirurgiska akutmottagningen på ett av de största sjukhusen i Los Angeles. Det innebar att hon ständigt hanterade unga skottskadade svarta män eller hispanics, såna som hon själv. Eftersom Los Angeles i vissa stadsdelar var att betrakta som en sorts krigszon såg hon döden flerfaldigt varje natt. Det Linda Martinez inte visste om knivskador och skottsår var knappast värt att veta. Vissa helger när hon hade några dagars sammanhängande ledighet brukade hon åka ner till San Diego för att hälsa på sina två yngre systrar, som hon oroade sig mycket för. De hade, fastän födda amerikaner, alltså på amerikanskt territorium, knappast haft det lätt att växa upp som amerikaner. Det hade inte varit lätt för någon i familjen. Den äldsta av de två, Corazón, var villkorligt frigiven för narkotikainnehav och riskerade fem års fängelse om hon torskade på nytt. Den yngsta systern, Teresia, hade förmodligen, men där var Linda Martinez inte säker och ville inte heller vara det, sysslat med prostitution. Linda Martinez hade genom en del personliga kontakter fått in båda sina systrar på Santa Teresias Rehabiliteringshem i San Diego, en privat stiftelse som ägnade sig åt att hjälpa mexikansk ungdom på glid. Och nu såg det gudskelov ut att gå rätt bra, de hade till och med fått ett jobb. Det var förstås ett jobb som nästan luktade välgörenhet, eftersom det verkade lika lätt att sköta som det var överbetalt. De jobbade med städning och trädgårdsarbete och andra småsysslor hos en enstörig miljonär som hette Hamlon och som visst hade blivit rik i databranschen och dragit sig tillbaks. Han hade en fantastisk villa ute i La Jolla, det snofsigaste området för rika människor i San Diego-trakten. Han hade aldrig partyn och svinade inte ner som andra rika människor, så städningen var ibland närmast symbolisk. Men de två småsystrarna hade i alla fall eget jobb som kunde hålla dem flytande. Nu satt de alla tre på stranden och såg honom komma löpande på




06-07-17

16.19

Sida 626

långt håll. Corazón och Teresia berättade fnissande att han hade en jävligt fantastisk kropp, fastän han alltid uppträdde som en gentleman. Antagligen var han gay, fast helt säkert var det inte eftersom han hade några porrtavlor med nakna kvinnor som badade på klippor i något som han påstod var ”nordiskt ljus”, vad nu det var för något. Förresten hade han en del knäppa tavlor med vita vildkaniner i snö uppe i Kanada nånstans, fast också en massa revolutionär mexikansk konst. Han hade visat dem på både Emiliano Zapata och Pancho Villa. De blev ivriga och pratade i munnen på varandra medan deras storasyster med stigande nyfikenhet betraktade löparen som närmade sig längs strandkanten. Han hade en hel jävla mysko vinkällare med viner som inte var kaliforniska. Och en massa knäppa böcker där man inte ens kunde läsa bokstäverna. Och han tränade som en galning varje dag, två löptimmar, en på morgonen och en på kvällen, och sen en timme mitt på dagen i sitt eget gym. Och så sköt han pistol på en bana i källaren, simmade ibland upp till en timme i poolen. Det var faktiskt det enda han gjorde. Nej, förresten, han hade en massa töntmusik också, han satt på sin veranda och såg ut över havet och lyssnade på en sån där massa gammalt. Fast schysst var han ju, det var inget att snacka om. Synd bara om han verkligen var gay. Linda Martinez betraktade nu noga och med kisande ögon den man i hästsvans och pannband som närmade sig med lätta löpsteg. Han såg ut att vara i någon obestämbar ålder mellan trettiofem och fyrtiofem, svårt att säga eftersom han var så fysiskt vältränad. Han löpte utan synbarlig ansträngning och han lyssnade på musik, man såg tydligt de små högtalarpropparna i öronen. Det var iskallt i vattnet just denna dag, frånlandsvind och hårda strömmar och röd flagg borta vid badvaktstornet som signalerade badförbud. Alldeles nedanför de tre systrarna Martinez lekte ett äldre par med sin pudel, som var försedd med badmössa och någon sorts flytväst,




06-07-17

16.19

Sida 627

som gjorde det svårt för den lilla hunden att simma. Plötsligt tog strömmen tag i pudeln, drev den några meter utåt där vinden fick fäste i flytvästen och sen gick det fort och till synes ohjälpligt utåt. Det äldre paret började skrika i panik. Just då kom Hamlon fram. Han såg hunden som drev utåt i den starka strömmen, stannade och sänkte huvudet i en gest som om han suckade tungt. Sen tog han utan att göra sig någon brådska av sig sin freestyle, sparkade av sig löparskorna och drog sin urblekta sweatshirt från UCSD över huvudet och vadade ut några meter i det iskalla vattnet som inte tycktes bekomma honom det minsta. Sen dök han, kom upp fem sex meter längre ut och simmade med lugna vägvinnande armtag ut mot hunden, grep den i nackskinnet och höll glatt signalerande upp den mot det förtvivlade äldre paret inne på stranden medan både han och hunden drevs vidare utåt som hållna av en jättelik osynlig hand. Sen började han simma inåt, utan att göra sig någon brådska och med hunden i ena handen. Det tog sin tid på grund av den hårda strömmen, badvakterna hann komma rusande från sitt torn men de tycktes snabbt inse att det inte fanns någon anledning att kasta sig i. Mannen där ute visste vad han gjorde. När Hamlon kom i land kastade han skämtsamt över den lilla pudeln till matte, som omedelbart blev upptagen av något som först såg ut som om hon skulle kyssa hunden. Det gjorde hon förvisso också, men hennes huvudsakliga ansträngning gick ut på att praktisera mun-mot-mun-metoden på en vid det här laget fullständigt räddad hund som förtvivlat sprattlande försökte undkomma alla kvävande omsorger. Hamlon tog snabbt husse i hand och skyndade bort mot sin hög av kläder. Husse såg villrådigt efter honom, tvekade som om han egentligen ville uttrycka mer av sin tacksamhet innan också han kastade sig in i de pågående återupplivningsförsöken. Det var när Hamlon höjde armarna över huvudet för att dra på sig sin tröja som Linda Martinez såg det.




06-07-17

16.19

Sida 628

Det var bara några sekunder när han stod där med armarna sträckta över huvudet och blottade hela sin överkropp som hon läste av honom, lika automatiskt som på röntgenplåtar strax före operation. Två av skottskadorna var relativt färska och snyggt ihopsydda. Andra skottskador var betydligt äldre och sämre skötta, hans högra underarm var full av ärrvävnad som måste bero på djurangrepp, hans bröst hade skurits upp med kniv, tortyr alltså. Det var som ett medicinskt protokoll. Mannen hade blivit skjuten vid minst tre olika tillfällen, dessutom blivit torterad. Han var för ung för Vietnam, i Irak hade han inte kunnat få skadorna, men militär var han självfallet. Linda Martinez var säker på sin sak. I Los Angeles blir man skjuten en gång, möjligen två. Militärer kunde däremot bli skjutna flera gånger. När hon såg efter Hamlon som dragit på sig sina kläder, fäst bandspelare och öronproppar och nu löpte vidare bort från dem sa hon något skämtsamt till sina småsystrar om att de fick se till att presentera henne för den där ”dataspecialisten” någon gång. De svarade med några fnissande skämt som innehöll oblyga anspelningar; de tyckte ibland om att skoja med sin välartade storasyster med språk som gjorde henne generad. Hon kastade sig bakåt i sanden och slog ut med armarna och blundade hårt och demonstrativt som om deras gladlynta grovheter verkligen gjorde henne mycket generad. ”Jesús”, tänkte hon, ”den mannen kan aldrig dö.”




06-07-17

16.19

Sida 629

Ett särskilt tack till: Anders Eriksson, professor, Rättsmedicinska Institutet, Umeå Anders Eriksson, generaldirektör, Säpo, Stockholm Laila Freivalds, justitieminister, Stockholm Mattias Johansson, kårbyråkrat, Umeå studentkår, Umeå Torsten Jonsson, f d riksåklagare, Stockholm Julia Kolikova, översättare, Moskva Kjell Larsson, f d statssekreterare, Stockholm Lars Lidberg, professor, Rättspsykiatriska avdelningen, Stockholm Anna Lind, kårbyråkrat, Umeå studentkår, Umeå Tidningen Lundagårds redaktion, Lund Henning Mankell, författare, Moçambique Leif GW Persson, professor, Polishögskolan, Solna Familjen Claes Piper, Bellinga slott, Ystad Birgitta Parkner, chefskurator, Rättspsykiatriska avdelningen, Stockholm Christina Rennerstedt, statssekreterare, Stockholm SKL, vapenavdelningen, Linköping Willy Svensk, kriminalkommissarie, riksmordkommissionen, Stockholm Dessa personer har, ibland med beundransvärt tålamod eller lätt överseende, försett mej med en stor mängd nödvändiga kunskaper rörande förvaltningsrutiner, polisiär utredningsmetodik, rättspsykiatri, juridik, politiska procedurer, rättsmedicin, kriminalteknik, säregna sociala beteenden, kårbyråkratisk mötesordning osv. I ett fall är jag till och med tack skyldig för lån av en litterär gestalt. Men ingen av dessa källor har ens antydningsvis lämnat uppgifter om brottslig verksamhet. Följaktligen finns anonyma källor som jag får tacka på ett mer




06-07-17

16.19

Sida 630

diskret sätt. Ingen enskild identifierbar person har utpekats som brottslig eller som Säpoangivare. Min avsikt har därvidlag varit att stuva om källmaterialet till oigenkännlighet, eftersom en roman är fullständigt fel form för sådana utpekanden. JG

En medborgare höjd över varje misstanke

Ver na middernacht

Ver van mij

Hoe Ver Is Dunn

Ver na middernacht

Hoe ver is Dunn

Ver van mij

Ver Y Palpar

Modos de Ver

J2P and P2J Ver 1

Basic earth imaging(ver.2.4)

Fisher, David - The War Magician [Ver. 3.0]

Systeme der Ver- und Entsorgung GERMAN

Анекдоты от Виктора Болотникова Ver,5,1

Los ojos hacen algo mas que ver

4 - The Sprouts Of Wrath [Ver. 3.0]

2 - The Brentford Triangle [Ver. 3.0]

Vayamos A Ver El Fin Del Mundo

1 - The Antipope [Ver. 3.0] rtf

Domino Designer 8 - Java Script. ver.1.1

5 - The Brentford Chainstore Massacre [Ver. 3.0]

Stalins verhinderter Erstschlag (Eisbrecher III) (ver. 2)

(en)

Smith, E E Doc - Spacehounds Of Ipc Ver 1 1

La constitucion que no llego a ver la luz

Cuando Fuimos A Ver El Fin Del Mundo

Jong En Oud En Angst En Wanhoop

Ziek En Zwanger En Ernst En Ontspanning

Пошаговая инструкция по инсталляции программного комплекса Клиент-Коммуникатор ver. 5.5

Engineering Analysis Interactive Methods and Programs With FORTRAN ver 2

Cuando Fuimos A Ver El Fin Del Mundo

En medborgare höjd över varje misstanke

Ver na middernacht

Ver van mij

Hoe Ver Is Dunn

Ver na middernacht

Hoe ver is Dunn

Ver van mij

Ver Y Palpar

Modos de Ver

J2P and P2J Ver 1

Basic earth imaging(ver.2.4)

Fisher, David - The War Magician [Ver. 3.0]

Systeme der Ver- und Entsorgung GERMAN

Анекдоты от Виктора Болотникова Ver,5,1

Los ojos hacen algo mas que ver

4 - The Sprouts Of Wrath [Ver. 3.0]

2 - The Brentford Triangle [Ver. 3.0]

Vayamos A Ver El Fin Del Mundo

1 - The Antipope [Ver. 3.0] rtf

Domino Designer 8 - Java Script. ver.1.1

5 - The Brentford Chainstore Massacre [Ver. 3.0]

Stalins verhinderter Erstschlag (Eisbrecher III) (ver. 2)

(en)

Smith, E E Doc - Spacehounds Of Ipc Ver 1 1

La constitucion que no llego a ver la luz

Cuando Fuimos A Ver El Fin Del Mundo

Jong En Oud En Angst En Wanhoop

Ziek En Zwanger En Ernst En Ontspanning

Пошаговая инструкция по инсталляции программного комплекса Клиент-Коммуникатор ver. 5.5

Engineering Analysis Interactive Methods and Programs With FORTRAN ver 2

Cuando Fuimos A Ver El Fin Del Mundo

Recommend Documents