Ingen mans land

Hamilton-Ingen mans…060626 06-07-03 09.16 Sida 1 INGEN MANS LAND Hamilton-Ingen mans…060626 06-07-03 09.16 Sid...

Author: Jan Guillou

179 downloads 3411 Views 1MB Size Report

This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form

DOWNLOAD PDF

Hamilton-Ingen mans…060626

06-07-03

09.16

Sida 1

INGEN MANS LAND


06-07-03

09.16

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995


06-07-03

09.16

Sida 3

Ingen mans land


06-07-03

09.16

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4081-1 ISBN 10: 91-642-4081-9 © Jan Guillou 1992 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion: eLib 2006


06-07-03

09.16

Sida 5

 Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor. Annars föreföll han att vara ett ordinärt vattenlik. Den vanligaste dödsorsaken vid Enare träsk är drunkning i kombination med alkohol. Det stora sjösystemet på den nordfinska gränsen mot Ryssland är ett veritabelt fiskeparadis, och särskilt sommartid flockas fiskeentusiaster från hela Finland här uppe för att njuta av den väldiga naturresursen och i tragiskt många fall samtidigt njuta av sådant som förvisso kan höra fritiden till men gör sig illa i rangliga båtar. Men ingen man i rätt ålder hade anmälts försvunnen, så polisen i närmaste stad, Ivalo, hade inte mycket annat att göra än att förpacka liket i några sopsäckar som man noga tejpade igen för luktens skull och låta ortens begravningsbyrå mot den fasta taxan sköta transporten ner till Rovaniemi. På sjukhuset i Rovaniemi lastades liket in i ett kylfack i väntan på rättsläkarens besök, vilket vanligtvis inträffade på lördagar. Rättsläkarstationen ligger nere i Uleåborg och professor Jorma Lehtinen som anlände följande lördag på sin vanliga runda via Kemi väntade sig inga särskilda svårigheter. Det gällde bara att fastställa dödsorsak och att insamla underlag för identifiering. Redan en första okulär besiktning gav vissa inte helt oväntade ledtrådar. Graden av uppsvullnad och förruttnelse antydde, med hänsyn till årstiden, att liket ifråga kunde vara några månader gammalt, det vill säga att den sannolika tidpunkten för döden låg några månader bakåt i tiden.




06-07-03

09.16

Sida 6

Hudkostymen satt fläckvis kvar och djurangreppen visade ingen onormal omfattning utom möjligen att stora sjok över bröst och buk var helt fria från angrepp. Den döde hade varit man i 30–40-årsåldern med normalt hull och normal muskulatur. Eftersom läppar och kindfläsk var avätna av fisk och kräftdjur gick det snabbt att fastställa det som var en rätt näraliggande misstanke med tanke på att det inte fanns någon matchande efterlysning på försvunnen mansperson i Finland: tandlagningarna var typiskt ryska. Lungorna var oelastiska och luftvägarna innehöll vatten och därmed stod det klart att den direkta dödsorsaken var drunkning; de kemiska analyserna av blod och urin skulle långt senare visa att mannen mot all förväntan varit nykter vid tidpunkten för sin död. Det som ganska snart kom att väcka obducentens intresse var de hudpartier över bröst och mage som fiskar och andra besökare tycktes ha ratat. Där fanns spår av något som kunde tänkas vara kraftiga frätskador och preparat togs för senare toxikologisk analys. Ungefär så långt i undersökningen började professor Lehtinen och hans lokale medhjälpare, som han kallade ”preparatorn”, samtidigt känna ett stigande illamående. Det föreföll dem båda som något mycket kuriöst och de började fundera högt om de verkligen samtidigt och på olika håll kunde ha ätit något olämpligt. Det föll inte någon av dem in att förklaringen till illamåendet kunde ha något samband med det enkla faktum att de stod och skar i de förruttnade resterna av en människa. Det var ju knappast skäl att må illa, och särskilt inte samtidigt. Eftersom illamåendet dessutom var snabbt tilltagande måste de rätt snart uppfatta det som en varningssignal, deras kroppar slog larm. Men vad var det som deras eget biologiska larmsystem varnade för? En plötslig ingivelse fick professor Jorma Lehtinen att snabbt börja paketera liket, utan att fullfölja arbetet, och skicka det tillbaks in i ett av kylfacken. Därefter sanerade han skyndsamt den rostfria arbets-




06-07-03

09.16

Sida 7

bänken så fort det gick. Sen lämnade de båda obducenterna lokalen och bad den jourhavande vaktmästaren att stänga och försegla obduktionslokalen. Den expertis som kunde fastställa deras värsta farhågor var svår att mobilisera under en lördag. De kom söndag eftermiddag och behövde bara slå på sina instrument inne i lokalen för att snabbt kunna bekräfta det som således var den egentliga dödsorsaken: en massiv stråldos. En omfattande och något panikartad verksamhet genomfördes under de närmaste dagarna, dels för att sanera lokalen och dels för att med mer noggranna mätningar försöka fastställa från vilket ämne strålningen härrörde. Svaret var lika nedslående som skrämmande. Strålningen kom från grundämnet plutonium. Plutonium har en del specifika egenskaper, förutom att vara ett mycket tungt grundämne. Det är en av jordens mest dödliga substanser. Ytterst små mängder, teoretiskt ett tusendels gram, dödar en människa. Halveringstiden är 24 000 år. Plutoniums främsta användningsområde är kärnvapen. Det fanns aldrig skäl eller ens praktisk möjlighet att göra någon exakt beräkning, och det omfattande och i hemlighet genomförda saneringsarbetet av lokalerna fick ju gå före allting annat. Men man kunde utgå från att den döde måste ha kontaminerats av en mycket stor mängd plutonium, fått det direkt på sig. Det skulle kunna förklara bränn- eller frätskadorna i den icke djurangripna delen av den dödes hudkostym. En rysk man i 30–40-årsåldern, av normallängd och med normalt hull och utrustad med normal muskulatur hade alltså dött till följd av att han kontaminerats med något som kunde vara en miljonfaldigt dödlig dos av plutonium. Och han hade hittats i Enare träsk, bara någon mil från den ryska gränsen. Så långt var allt klart. Men var denna kontamination ägt rum kunde man inte veta något




06-07-03

09.16

Sida 8

om, bara gissa. Då det inte existerar några kärnvapen och således inget vapenplutonium i norra Finland borde olyckshändelsen ha inträffat i den del av världen som är jordens mest kärnvapentäta, i Murmanskområdet på andra sidan gränsen. Men hur mannen hamnat i Finland var och förblev en gåta. *** Han körde långsamt, enligt hastighetsbegränsningarna eller obetydligt över, eftersom det var hans temperament och eftersom han alltid ville undvika uppmärksamhet. Det skulle ta dem åtta timmar ner till Kivik, gott om tid, mycket gott om tid för samtal. Han insåg att hon förr eller senare skulle börja pressa honom på detaljer, men han oroade sig inte särskilt. Han kände sig alldeles sval inombords eftersom allt var över och eftersom han både yrkesmässigt och privat var på väg in i en helt ny fas i sitt liv. Tanken gjorde honom lätt upprymd och han fick en känsla av att just ha tagit studenten, att den ljusnande framtid var deras, de kunde från och med nu satsa med full kraft på sitt privata liv, det han till hennes förtrytelse kallade det civila livet. För det som hon på sitt typiskt amerikanska vis kallade hans killing business var över. Från och med nu var han närmast byråkrat, i praktiken vice verkställande chef. Han berättade nästan sävligt lugnt om saken, inte ens särskilt argumenterande. En avsikt var naturligtvis att få henne att avstå från några mera ingående förhör om vad som egentligen hänt på Sicilien. Tills nu hade han skjutit upp alla sådana samtal, just med hänvisning till att det borde komma ett bättre tillfälle. De hade knappt passerat Södertälje innan hon påpekade att bättre tillfälle än så här kunde det ju inte bli. Mot det kunde han inte invända. Alltså. Trettio döda? Kvinnor och barn? ”Som du förstår”, började han långsamt, ”har jag som vanligt en




06-07-03

09.16

Sida 9

bakdörr i form av sekretess, hemligstämplar, förhållande till främmande makt och allt det där.” ”Du skulle bara våga”, muttrade hon. ”Nej”, sa han, ”jag skulle väl inte våga. Då tar vi det i viss byråkratisk ordning om du inte har någonting emot det. För det första. Jag var som du väl redan vet inte ensam där nere och …” ”Men du bar det avgörande ansvaret, du var väl befälhavande officer för den svenska militära personalen. Alltså ansvarig, militärt och juridiskt och moraliskt ansvarig?” ”Jo det är sant. Men om du nu inte avbryter mej. För det andra arbetade vi tillsammans med italienska försvaret och polisen, vi kunde inte företa oss någonting utan deras godkännande i en eller annan form. För det tredje så är det italiensk militär som stått för det där med kvinnor och barn, dom bara använde oss och vår närvaro som cover för att göra upp egna räkningar.” ”Så du har bara druckit beskt kaffe och ätit mysko spaghetti medan pizzabagarna sprang runt och dödade varandra. Vill du att jag ska tro det?” ”Nej, det är inte sant. Såväl jag själv som officerare under mitt befäl konfronterade vid ett antal tillfällen italienska gangsters. Det vill jag inte förneka.” ”Konfronterade?” ”Ja, just det. Vi säger så.” ”En eufemism för mörda?” ”Ja, det kan man säga.” ”Och du konfronterade personligen?” ”Ja.” ”Hur många då?” ”Varför vill du veta det?” ”Det vet jag inte om jag vill veta men jag vill veta om jag får svar.” ”Sju eller åtta stycken, nånting sånt.” Hon kastade sig bakåt mot sätet, andades häftigt in och ut en gång, och det verkade som om hon ångrat den sista frågan och inte tänkte




06-07-03

09.16

Sida 10

fråga mer. Han höll blicken stint i vägbanan och väntade. ”Fanns det några kvinnor och barn bland dom du personligen konfronterade?” frågade hon efter tio mycket långa sekunder. Hon lät som en advokat, vilket hon ju också var, men hon lät som om hon bara höll på att göra sitt jobb. ”Nej”, svarade han och ansträngde sig för att inte låta sammanbiten, ”jag dödade inga kvinnor och inga barn.” ”Gav du någon order med den innebörden?” fortsatte hon med samma obevekliga tveklöshet som om hon befunnit sig i en rättssal. ”Svar ja.” Det korthuggna svaret tycktes få henne ur balans något ögonblick, men hon återupptog snabbt förhöret i samma tonfall som förut. ”Jag bör kanske påpeka att svaranden nu motsäger sej själv”, sa hon. ”Jag motsäger mej inte alls och jag är ingen svarande”, började han och tog sats för en längre utläggning i det man skulle kunna kalla själva sakfrågan. Men som av en oförklarlig impuls fortsatte han i stället på ett helt annat spår. ”Jag motsäger mej alltså inte och jag är ingen svarande inför advokat, jag försöker bara vara fullkomligt uppriktig mot den kvinna jag hoppas snart ska bli min fru inför såväl lagen som den katolske guden.” ”Är det där ditt slutgiltiga frieri?” frågade hon utan en sekunds tvekan. ”Svar ja.” ”Och du finner väl möjligen inte sammanhanget något oromantiskt?” ”Svar ja.” Han såg stint och stelt fram i vägbanan några sekunder och sen vände han sig plötsligt mot henne, log och viftade snabbt upp och ner med ögonbrynen några varv; en liten grimas som fanns så långt tillbaks i deras gemensamma historia som badstränderna utanför San Diego.




06-07-03

09.16

Sida 11

Hon såg först häpet tvivlande på honom och sen brast hon i skratt och nickade bakåt uppåt på sitt speciella vis så att han trodde att det obehagliga var över. ”Kan man möjligen tänka sej ett litet svar ja från dej också”, försökte han. ”Hör nu här sailor”, sa hon med något ökad skärpa i rösten, ”av alla avledande slingermanövrer jag hört i min dar så undrar jag om inte det här tar priset. Du tänkte slippa av kroken genom att fria. Okay, frågan är ställd och kommer att besvaras vid lämpligt tillfälle. Men nu tillbaks till ämnet. Du har alltså sagt emot dej själv. Du sa först, under punkt tre i din något magra inledande sakframställan, att det var pizzabagarna som stod för det där med att döda kvinnor och barn. Och alldeles nyss gick du med på att du ändå själv hade gett order med sådana konsekvenser. Hur ska vi nu ha det?” ”Är advokaten allvarlig?” ”Svar ja, skulle man kunna säga.” ”Och vill ha ett fullständigt, uttömmande och allvarligt svar?” ”Ja.” ”Okay. Jag kan inte förstå den goda avsikten eller ens meningen med det här, men okay. Vid ett tillfälle sprängde vi ett heroinraffinaderi som tillhörde den maffiafamilj som vi bekämpade. Jag hade målet i sikte, en av mina medarbetare skulle beskjuta det när jag gav ordern. Det fanns två barn och en kvinna där inne. Jag väntade tills de två barnen och kvinnan gått ur huset och befann sej på säkert avstånd, sen gav jag order om verkningseld. Laboratoriet förstördes, alla där inne dog.” ”Men?” ”Vadå men? Varför skulle det finnas något men?” ”Det hör jag på dej, vår bekantskap går tillbaks rätt långt om du kommer ihåg.” ”Okay, det finns ett men. Jag kan inte utesluta att det fanns ytterligare någon kvinna i det där huset. Bara att där inte längre fanns barn kvar när jag gav ordern.”




06-07-03

09.16

Sida 12

”Hur kan du veta det?” ”Därför att jag såg dom.” ”Genom väggarna?” ”Ja, faktiskt.” ”Med din röntgenblick således?” ”Nej. Med ett infrainstrument som kan bestämma människornas höjd och värmeutstrålning men inte deras ålder.” ”Det var som fan.” Hon sa ingenting på en lång stund och han blev under tiden alltmer osäker på vad det var som var som fan. Först hade han fått intrycket att det bara var frågan om förmågan att mäta kroppsvärme genom tunna träväggar. Men ju längre hennes tystnad varade desto mer osäker blev han. Till slut fick han för sig att hon satt och väntade ut honom och att det nu var som inför en kirurgisk operation eller åtminstone ett tandläkarbesök, att det gällde att göra pinan så kort som möjligt. ”Jag har inte riktigt klart för mej vad du vill veta eller varför det är så viktigt att veta”, började han sammanbitet. ”Men det som hände där nere var sakligt sett, och i all korthet, följande. En italiensk maffiafamilj hade fyra svenska medborgare kidnappade. Dom erbjöd sina offers liv mot att svenska staten i gengäld försåg dom med vapen, som dom med synnerlig förtjänst tänkte sälja vidare till Libyen. Vår uppgift var att frita gisslan och därmed omintetgöra affären. Så långt allt okay? Jag menar, dina landsmän i motsvarande organisationer skulle inte ha reagerat och tänkt annorlunda.” ”Nej, så långt allt okay”, svarade hon lågt. ”Och våra respektive myndigheter hemma hade tänkt och gjort som ni. Men nu till metoderna.” ”Vad det gäller våra rent operativa metoder”, började han med en lång inandning, ”så var det förstås uteslutet att börja någon sorts gerillakrig på Sicilien. I stället instigerade vi två av de mäktigaste sicilianska maffiafamiljerna att börja krig mot varandra. Det lyckades över förväntan. Kidnapparna var till slut tvungna att i ren desperation




06-07-03

09.16

Sida 13

lämna tillbaks sin gisslan till oss, mot erbjudande att vi skulle få slut på deras inbördeskrig. De höll sin del av överenskommelsen. Vi höll vår del av överenskommelsen. Men därefter gick det italienska försvaret in och ställde till en massaker som antagligen skulle se ut som om den bara var en fortsättning på det som redan hänt. Det var då alla civila förluster uppstod. Har vi nu talat färdigt om det här?” ”Ja”, sa hon, ”nu har vi talat färdigt om det här. Tycker du att det är obehagligt?” ”Ja det tror fan!” ”Och nu är det slut, för alltid slut?” ”Om du tror att jag tänker sätta min fot på Sicilien frivilligt så …” ”Där eller någon annanstans!” Hon hade höjt rösten, det gjorde hon sällan. Hon satt avspänt tillbakalutad med händerna knäppta i knät och såg rakt fram i körriktningen, men han kände tydligt att hon inombords måste vibrera av spänningar. Han utgick automatiskt från att det måste ha med moral och katolicism att göra, någonting om att du skall icke dräpa, ett dilemma som i så fall borde vara mycket mera hans eget än hennes. Men den här gången beslöt han sig för att vänta ut henne. ”Är det över nu?” frågade hon kort när tystnaden till slut blivit olidligt lång. ”Om det är över? Om det du kallar killing business är över, är det det du menar?” svarade han snabbt. ”Ja.” ”Ja, det är över.” ”Hur ska jag kunna veta det?” ”Det kan du inte veta. Eftersom allt i mitt jobb rör försvarshemligheter så kan du inte och får du inte veta någonting om det, och vi kan förresten inte göra en vana av såna här förhör. Tekniskt sett begår både du och jag brott och …” ”Du, men inte jag, försök inte!” avbröt hon blixtsnabbt. Men hon log när hon sa det och det fick honom att känna att faran snart var över.




06-07-03

09.16

Sida 14

”Åja advokaten, låt oss nu inte klyva juridiska hår”, skrattade han, ”men det jag ville komma till var följande. Vill du ha det punktvis i god militär ordning?” ”Svar ja.” ”Okay, då tar vi det så. Jag har, som jag sa förut, diskuterat igenom läget med min chef, punkt ett alltså. Vi är överens om att jag bör hålla mej på marken i fortsättningen. Jag är i praktiken nån sorts chefssekreterare om man ska uttrycka sej civilt. Punkt två. Jag är helt enkelt inte särskilt användbar ute på fältet. Eftersom jag blir igenkänd överallt så kan jag ju aldrig uppträda diskret. Vilket brukar vara en förutsättning för oss spioner. Punkt tre. Om jag ger mej ut på fältet så ökar risken för ytterligare förluster på vår avdelning, nämligen mej. Det anser vi vara dålig hushållning med knappa resurser, det är bättre att jag övergår till stabsfunktioner med andra ord. Punkt fyra. Jag har ett eget liv att leva. Ingen kan säga att jag inte stuckit ut ändan tillräckligt, men nu har jag vanlig mänsklig rätt att dra in ändan. Nöjd med svaret?” ”Mycket, särskilt punkt fyra, det är mest det det handlar om för mej.” ”Vårt privata liv, dej och mej?” ”Ja, jag trivs inte som flygarhustru, du vet som i Tom Wolfes bok.” ”Rätta virket? Djärva män i stiliga blå uniformer som störtar en i veckan alltmedan fruarna håller på att bli galna av oro?” ”Ungefär så.” ”Men om det bara var det”, sa han förbryllad, ”om det bara var det … nej jag menar förstås inte bara, det här är lika viktigt för mej som för dej. Men i alla fall. Varför då alla dessa inkvisitoriska frågor om operativa detaljer när det gällde Sicilien?” ”Operativa detaljer?” ”Ja, jag var avsiktligt eufemistisk.” ”Därför att jag ville veta om du kunde ljuga för mej och kanske för att jag helt enkelt undrade vad som finns där inne hos dej som vi andra inte ser, som inte ens jag ser. Är det något jag ska vara rädd för? Ungefär så.”




06-07-03

09.16

Sida 15

”Jag är officer.” ”Med rätt att … ja, jag vet jag vet. En sista fråga om Sicilien, en personlig fråga. Okay?” ”Ja, särskilt om du säger att det är din sista fråga om Sicilien.” ”Vad var svårast? Som du förstår så menar jag inte i tekniskt avseende.” Han dröjde med svaret. Inte därför att det fanns någon som helst tvekan om vad som varit mest outhärdligt utan därför att det kändes omöjligt att formulera ett svar. Åtminstone på det affärsmässigt svala eller rentav lite juristiserande sätt som de hittills talat. Hon såg hans tvekan, hon såg att hans ansikte började krackelera som om det fanns en smärta som inte längre gick att hålla tillbaks nu när han blivit påmind om den. Och han kände, snarare än såg, att hon såg. ”Nej!” sa hon plötsligt. ”Jag tar tillbaks, det var dumt av mej, jag vill inte veta.” ”D… det går inte”, sa han ansträngt med en tendens till stamning. Sen koncentrerade han sig och svarade med sammanbitna käkar. ”En av mina närmaste vänner dog i mina armar, bokstavligen. Vi blev beskjutna från nära håll. Men dom ville bara döda honom. Vi var obeväpnade vid tillfället, mitt fel. Jag var dum och nonchalant, därför dog han. Jag försökte med hjärtmassage och mun-mot-mun-metoden. Men han var genomskjuten på ett tiotal ställen, också genom lungorna. När jag blåste ner luft i honom bubblade det på flera ställen, han var redan död.” Han kunde inte förmå sig att fortsätta eftersom han såg scenen alldeles för tydligt framför sig, som med den modernaste videoteknik där man kunde spela upp ruta för ruta eller göra delförstoringar av detaljer. Han övermannades av sina känslor som blandade svart förtvivlan, ursinnig sorg och någonting som liknade skam. Det blev omöjligt att stänga tårarna inne och han skämdes för det också, torkade sig energiskt i ansiktet först med höger hand och sen med vänster hand.




06-07-03

09.16

Sida 16

”Jag tror jag måste stanna ett tag”, sa han med skrovlig röst. ”Jag med, jag mår lite illa”, svarade hon med bortvänt ansikte, som om hon ville göra honom tjänsten att inte se på när han grät. De körde in vid en rastplats med två överfulla soptunnor och ett träbord med fasta bänkar, intill soptunnorna givetvis, där två föräldrar tycktes föra en kamp om lag och ordning i hopplöst underläge mot fem stojande och kivande barn. Han parkerade på betryggande avstånd och gick på amerikanskt manér runt bilen och höll upp dörren för henne och tog henne i sina armar när hon steg ur. De stod stilla utan att säga något, hon vilade kinden mot hans bröst och han höll henne försiktigt i den kraftiga mexikanska flätan. De stod så länge, utan att säga något, som om de behövde vila ut. ”Det är över nu, hör du det älskade Tessie, det är över nu”, viskade han när han till slut kände att han hade röst och känslor under kontroll. ”Ånej”, fnittrade hon, ”det är nu det riktigt tuffa börjar för dej om du ska konvertera till katolicismen.” Han trodde först att han hörde fel och tog henne försiktigt om kinderna och vände upp hennes ansikte för att försöka se i hennes ögon vad hon menat. Hon såg glad ut och han förstod ingenting. ”Vill advokaten vara snäll att förklara det där sista inlägget”, sa han. ”Gärna. Du sa att jag skulle bli din inför lagen och inför den katolske guden, observera det där sista, och jag sa att du skulle få svar vid ett bättre tillfälle.” ”Ja. Och? Accepterar inte den katolske guden svenska präster?” ”Nej, då måste du först konvertera, antagligen döpas och konfirmeras också.” ”Det var som fan.” ”Neej det var det inte och du ligger inte bättre till för att du hädar.” ”Nej det förstås, men i Sverige har vi en mer lättsinnig inställning till sånt där. Vi har präster som inte tror på Gud men gärna viger kän-




06-07-03

09.16

Sida 17

disar i jeans om så behövs, du kan till och med få en kvinnlig präst som inte tror på Gud men ändå viger oss.” ”Nej tack. Jag är feminist och allt det där men det får ändå finnas gränser.” ”Det är en rigid inställning, i Sverige skulle man rentav kalla den reaktionär för hos oss kommer jämställdheten före Gud.” ”Så du tänker alltså inte konvertera?” ”Äh lägg av!” ”Då kan vi inte gifta oss inför den katolske guden, som du sa.” ”Äh nu frågar jag dej igen, ja jag måste modifiera frågan men i alla fall. Vill du eller vill du inte bli min fru inför … inför den svenska lagen?” Hon brast i skratt och gjorde sig loss, grep tag i slagen på hans mockajacka och skakade honom skrattande fram och tillbaks och hon gjorde sig lealös så att han gungade fram och åter i hennes rörelser. ”Du har ett enastående sinne för romantik, sailor”, skrattade hon. ”Jo”, försökte han med spelat allvar, ”men frågan är ställd och jag vill erinra advokaten om att advokaten talar under sanningsförsäkran och vi väntar med spänning på svaret. Så vad blir svaret?” ”Svar ja!” ”Gott. Och när då?” ”Närsomhelst.” De skrattade och omfamnade varandra på nytt och snurrade några varv med armarna om varandras midjor i något som kunde likna dans så att de väckte den lunchande familjens uppmärksamhet. En av tonåringarna upptäckte Carl först, pekade och berättade, och några ögonblick senare var de omringade av barnen som ville ha autografer fast de inte hade penna och papper. Carl blev generad men ville inte vara ovänlig och sa att om de kunde ordna något att skriva på så skulle han gärna skriva. Det tog en stund innan en av tonåringarna skaffat fram ett rutat block och en kulspetspenna i plast och sen lånade han ett av barnens ryggtavla och




06-07-03

09.16

Sida 18

skrev en liten hälsning till dem i tur och ordning. De tog storögt emot papperslapparna som om de varit värdehandlingar och tystnade sen, nästan generat. Deras föräldrar stod en bit bort och såg ut som om dom ville men inte riktigt vågade komma fram. ”Vem är du då?” frågade den minsta, en flicka med glugg mellan framtänderna och pekade på Tessie. ”Hon förstår inte svenska”, förklarade Carl. ”Åh, så hon är spion!” konstaterade flickan. ”Nej”, sa Carl, ”inte alls. Det där är fru Hamilton.” ”Vad sa ni?” frågade Tessie roat förbryllad. ”Dom frågade om du var spion”, förklarade Carl och öppnade samtidigt bildörren så att Tessie kunde sätta sig, gick själv runt bilen, vinkade åt barnen, satte sig och startade. ”Och vad svarade du då?” frågade hon när bilen rullade ut på E4:an och in i trafikbrusets anonymitet. ”Jag sa som det var”, konstaterade Carl sakligt, ”att självklart var du spion, en av dom allra farligaste.” *** Det fanns ingenting egenartat i att Eero Grönroos hade en husryss. För det första var han byråchef på finska utrikesministeriets östeuropaavdelning, så redan av den anledningen var östligt umgänge naturligt. För det andra höll sig alla människor i Helsingfors administrativa och industriella överklass med en husryss. Begreppet är mycket finskt och går knappast att översätta till något annat språk. Men en husryss betyder ungefär en rysk kontakt som man odlar, eller i värsta fall låter sig odlas av, för att man därmed visar att man har en fördomsfri inställning till den mäktige grannen i öst, som omskrivningen för Sovjetunionen ofta löd i Finland. Eero Grönroos var väl medveten om att hans egen husryss, Kirill Jevgenivitj Tjernenko, vanligtvis gjorde sig både dummare och okunnigare än vad han borde vara och att hans officiella befattning som




06-07-03

09.16

Sida 19

andresekreterare på Sovjetunionens ambassad rimligtvis dolde en betydligt mer kvalificerad funktion. Men det hade aldrig funnits minsta anledning att oroa sig. Kirill Jevgenivitj hade alltid varit utomordentligt korrekt i sina förbindelser, han hade alltså inte kommit släpande med några klirrande kassar vodkaflaskor eller något i den vägen, och således aldrig ens antytt att han sökte kontakter eller kunskaper utanför den lagligt accepterade sfären. Han hade inte ens blivit onödigt personlig, börjat dalta med presenter till fru och barn och liknande. De satt nu och åt kräftor på hotell Vaakunas takterrass, de hade det som en årlig tradition. Det var en mild augustikväll och fortfarande ljust ute, få gäster uppe på terrassen och inte för kylslaget för att sitta ute, än på någon timme åtminstone. Eero Grönroos hade väntat sig den vanliga genomgången av det ekonomiska läget, av olika europeiska förhandlingsrundor, Estland och allt det andra, men hans husryss verkade mer pressad än på mycket länge, han svettades tydligt och bearbetade sina kräftor med en viss aggressivitet. Samtalet gick trögt. Det fanns ingen anledning att förvåna sig. De flesta ryssar man träffade numera verkade pressade och nervösa och hade dessutom påtagligt ont om pengar, vilket ju inte underlättade umgänge i västvärlden; det var egentligen husryssens tur att stå för notan men Eero Grönroos hade redan bestämt sig för att ansvara för den detaljen. De åt sina tjugo kräftor snabbt och praktiskt taget under tystnad. Eero Grönroos försökte ta upp ämnet Estland och de kommande förbindelserna på det ekonomiska planet i triangeln SovjetunionenEstland-Finland. Det borde ha satt fart på hans husryss, men det gjorde det inte. När den sista kräftan var uppäten frågade han, på ett sätt så att det framgick att han själv och inte husryssen skulle stå för notan, om man inte borde ta in en omgång till. ”Nej tack för jag har ett mycket allvarligt ämne att diskutera med dej, käre vän”, sa Kirill Tjernenko och kramade energiskt citronklyftan i sköljkoppen och torkade sig noga med servietten.




06-07-03

09.16

Sida 20

Eero Grönroos sa ingenting, men lutade sig tillbaks och visade med en gest att han var beredd att lyssna, att det bara var att gå rakt på sak. ”Som du kanske kan ha förstått har jag länge haft ett något högre ansvar än att vara andre ambassadsekreterare”, sa ryssen, torkade sig på nytt om munnen och tycktes anstränga sig för fortsättningen. ”Jag har en tämligen högt uppsatt position inom KGB, ja vårt umgänge har ju alltid varit helt korrekt, jag har varit noga med det, men så är det i alla fall.” ”Just därför har jag lite svårt att förstå denna plötsliga bekännelse”, sa Eero Grönroos nästan roat. ”Är det ändå inte att gå till överdrift med det där med glasnost att tala om sånt, jag menar det kan ju tänkas påverka vårt lättsamma umgänge om inte annat.” ”Vårt umgänge kommer från och med dom här ögonblicken ändå aldrig att bli vad det en gång var. Från och med nu förändras allting”, sa Kirill Tjernenko mycket allvarligt och med en övertygelse som fick hans finländska kontakt att snabbt stryka bort sitt roade leende. ”Nåjo, det låter ju allvarligt, käre Kirill Jevgenivitj, men har du sagt A så får du också säga B.” ”Vi behöver ändå inte vara så formella, börja inte tilltala mej med fadersnamnet också är du snäll. Nå. Jag har ett budskap till den finska staten. Det kommer inte från Krutjkov eftersom vår president inte litar på honom, det går rykten om kuppförsök och annat.” ”Är du möjligtvis inte lite väl indiskret nu, Kirill. Jag menar, era inre förhållanden bör ju kanske inte serveras hur som helst. Och förresten, från vem kommer budskapet?” sa Eero Grönroos som redan såg en serie besvärliga byråkratiska turer framför sig. ”Från president Gorbatjov direkt”, sa Kirill Tjernenko och tystnade sen omedelbart som om det otroliga beskedet krävde extra tid för att sjunka in. ”Men vänta nu, Kirill”, sa Eero Grönroos tvivlande, ”tänk efter vad du säger, Kirill. Här sitter du och jag, två relativt underordnade tjänstemän, med goda personliga förbindelser föralldel, men fortfa-




06-07-03

09.16

Sida 21

rande underordnade. Ja detta sagt med all respekt, för även om du är överste eller generalmajor i KGB så är vi fortfarande småfisk du och jag. Och så säger du att president Gorbatjov vill framföra ett budskap till Republiken Finland, via dej och mej. Håll med om att det här låter lite … lite oortodoxt åtminstone.” ”Ja självfallet, självfallet. Men vår situation är mycket komplicerad. Frågan om nivå låter sig inte avgöras med vilket diplomatiskt formulär som helst, vi har förresten studerat det problemet. Före Vinterkriget besökte Sovjetunionens högste diplomat, i praktiken vår ambassadör, Finlands utrikesminister för att framföra vissa budskap. Men han togs inte på allvar för att han ansågs vara på för låg nivå. Kanske hade Vinterkriget kunnat stoppas, vad vet man?” ”Nåjo. Men nu är vi femtio år senare. Varför just du och varför just jag?” ”Jag därför att jag har träffat presidenten, vi är avlägset släkt, och för att han kallat mej till sej, han vill bara ha ett enda mellanled till Finland i första vändan. Och du, ja du därför att du är tjänsteman på UM och i alla fall kan bedöma hur vi ska gå fram härnäst, vem i Finland som ska ta kontakt med vem i Moskva.” ”Du måste förstå, käre Kirill, att du gör mej något konsternerad.” ”Det måste vara dagens underdrift, som amerikanerna säger.” ”Jo. Så vad med själva saken?” ”Själva saken är följande”, sa Kirill Tjernenko och torkade bort verklig eller bara psykologiskt betingad svett från pannan med sin kladdiga serviett, ”själva saken rör följande. Presidenten har kännedom om ett avancerat projekt som innebär att smuggla sovjetiska kärnvapen ut på det vi skulle kunna kalla världsmarknaden. Presidenten har kännedom om ungefär när och var, och det gäller i allra högsta grad ditt land. Kärnvapen kommer att smugglas över den finska gränsen någon gång senare i år. Det måste givetvis omintetgöras för det första. Vidare måste våra två länder samarbeta på något sätt. Vidare måste det ske på ett sätt så att ingenting kommer ut, inga vittnen, inga tidningsartiklar, ingenting.”




06-07-03

09.16

Sida 22

Eero Grönroos satt en stund och snurrade sitt tomma ölglas framför sig utan att ens ha en avlägsen idé om i vilken ände han skulle börja. Han utgick från att det han hade hört var sant, åtminstone i den meningen att den sovjetiske presidenten verkligen skickat hans egen husryss direkt till kräftbordet och att åtminstone den sovjetiske presidenten på allvar ansåg att det fanns en betydande risk att de egna kärnvapnen börjat komma på drift. De världspolitiska konsekvenserna redan så långt var av nästintill ofattbar storleksordning. Nu hade han själv bollen. Hans husryss teg avvaktande, möjligen för att försöka se om han över huvud taget blivit trodd. ”Jag har som du förstår en del frågor. Jag vet inte om du kan svara, men jag bör i alla fall ställa en del frågor …”, började Eero Grönroos försiktigt. ”Självklart, fråga på så får vi se om du kan få svar”, sa Kirill Tjernenko och slog ut med armen i något som såg väl ansträngt ut för att vara den avsett frikostiga gesten. ”Är avsikten att Finland och Sovjetunionen ska inleda ett direkt samarbete rörande … rörande detta problem?” ”Ja.” ”Varför Finland, det måste ju finnas intresserade stormakter med betydligt bättre resurser?” ”Därför att det gäller operationer på våra gemensamma territorier, i just våra gränstrakter. Om jag förstått saken rätt så menar vår president att det inte låter sig göras med främmande militär personal i operationer på våra gemensamma territorier. Det skulle väcka för mycket uppmärksamhet om inte annat.” ”Jaha. Jo. Men om Sovjetunionens president har kännedom om sådana här äventyrligheter så borde väl ett förstahandsintresse vara att stoppa alla … ja att ta fast dom det gäller redan innan dom satt igång själva smugglingen, jag menar innan finskt territorium blir aktuellt?” ”Det är inte så enkelt, käre Eero. Vårt land är just nu utomordentligt instabilt. Presidenten litar inte på KGB, tror tvärtom att ledning-




06-07-03

09.16

Sida 23

en där konspirerar mot honom. I vanliga fall skulle uppdraget ha gått till KGB, självklart och utan resonemang. Men om man inte kan lita på KGB, om KGB är inblandat? Eller om KGB skulle använda sej av sådana informationer för att begå kontrarevolution?” ”Kontrarevolution? Förlåt att jag reagerar på ordvalet, nå det hör strängt taget inte hit.” ”Nåjo, statskupp i så fall. Presidenten utgår från att förvaltandet av Sovjetunionens kärnvapen är ett internationellt ansvar, att man därför har en möjlighet att söka hjälp utomlands. Eftersom det är Finland som gäller så … ja.” ”Låt mej då återkomma till din formulering om ’våra gemensamma territorier’, vad i all fridens namn betyder det?” ”Gränstrakterna förstås. Men jag förstår att du vill att jag ska vara mer noga på den punkten. Det kan ju verka opassande att skämta i det här sammanhanget, Sovjetunionen har sannerligen inga moderna territoriella krav på Finland. I korthet betyder det sovjetiskt territorium. Smugglarna måste helst stoppas innan några kärnvapen kommit in i ert land.” ”President Gorbatjov vill alltså att finsk polis eller militär ska operera på ert territorium?” ”Just det.” ”Det var mycket på en gång.” ”Just det.” ”Har du någonting emot om jag tänker efter en stund?” ”Nej, varsågod.” Eero Grönroos hade börjat svettas, han kände det tydligt i armhålorna. Situationen var mardrömslikt overklig, ändå alldeles tydlig. Det var rödrutig duk på bordet, särskilda kräftservietter i rött och vitt. Urdruckna glas; han beställde en ny öl, pekade frågande på Kirill Tjernenko som skakade på huvudet. Det hade börjat fyllas på med gäster, några festklädda och parfymdoftande kvinnor gick förbi glatt pratande om någonting som hade med kläder att göra, alldeles vardagligt.




06-07-03

09.16

Sida 24

Han såg ner på en stor parkeringsplats, folk gick ut och in i sina bilar. Ingen enda människa i närheten kunde ens ana vad samtalet vid just det här bordet gällde, ingen enda människa i Finland hade just nu samma ohyggliga kunskap och därmed ansvar som han själv. Han måste ta sig samman, det fanns ingen utväg, det sagda kunde aldrig bli osagt. ”Låt oss gå in på det rent formella, inte oviktigt i något diplomatiskt sammanhang och särskilt inte i det här”, började han med en kraftansträngning. ”Förbindelsen mellan våra två vänskapliga länder, som ni säger, måste ju formaliseras. Vi måste komma vidare från det här restaurangbordet så att säga. Har president Gorbatjov några önskemål därvidlag?” ”Nej”, sa Kirill Tjernenko och sänkte sen rösten eftersom gäster höll på att slå sig ner vid bordet intill. ”Sovjetunionens president vill överlämna åt behöriga finska myndigheter att avgöra nivån för vidare kontakter. Beslutet ligger alltså hos er. Om så erfordras kan president Gorbatjov föra direkta samtal med Finlands president. Om så erfordras kan alla kontakter vidare skötas mellan bara dej och mej. Om så erfordras kan ni välja en annan nivå någonstans däremellan.” ”Varför denna fria spelyta, det borde ju vara en sak för den högsta ledningen i våra två länder?” ”Förvisso, det kan man tycka. Men i en del västländer skulle man ha skött sånt här på en lägre operativ nivå för att den högsta ledningen skulle ha deniability om någonting gick åt helvete. Sparka någon överste eller så. I andra västländer skulle avgörandet hamna hos premiärministern, i England till exempel. I USA kan man tänka sig att det skulle stanna hos CIA-chefen, i ert grannland Sverige skulle det förmodligen bli en kommendör som fattade beslut och rapporterade till regeringen i efterhand. Om det gått bra vill säga. Fältet är med andra ord ganska fritt. Vi anser att det är Finland självt som får välja nivå, det är hela saken.” ”President Gorbatjov har ägnat problemet viss tankemöda, som det förefaller.”




06-07-03

09.16

Sida 25

”Ja, det kan man lugnt utgå från.” ”Vad begär du just nu av mej?” ”Det är inte jag som begär, det är Sovjetunionens president.” ”Nåjo. Och vad begär han?” ”Ett besked så snart som möjligt om hur dom fortsatta kontakterna ska skötas, dessförinnan är det inte meningsfullt att gå djupare in på rent praktiska detaljer.” ”Så att vi inte sprider onödigt stora kunskaper på fel beslutsnivå?” ”Självklart.” ”Och vad betyder besked så snart som möjligt?” ”Inom fyrtioåtta timmar skulle jag vilja ha ett besked om hur de fortsatta kontakterna i ärendet ska skötas. För enkelhets skull går det väl till så att du och jag träffas. Ska vi säga här vid samma bord, samma klockslag, den dag du ringer mej och säger att … ja, vad som helst i telefon.” Eero Grönroos nickade, drack glupskt upp det sista ölet och tog då en för stor klunk så att han höll på att få kramp i halsen och måste försöka flera gånger innan han lyckades svälja. Sen betalade han och gick snabbt från bordet med en kort nick åt sin forne husryss, ett skämtsamt ord som han aldrig mer skulle kunna använda om Kirill Jevgenivitj Tjernenko. Den före detta husryssen satt kvar vid bordet och såg mer tankfull än oroad ut. Han bekymrade sig inte det minsta om sin före detta väns oroliga och abrupta uppbrott. Det var ju lätt att förstå. Eero Grönroos handlade så beslutsamt han kunde förmå sig. Han promenerade raskt tillbaks till sitt tjänsterum på UM, tände ljuset och hängde av sig kavajen och lättade på slipsknuten. Det var tyst och tomt på hela avdelningen, en sommarkväll vilken som helst. Han ringde hem och sa att han skulle bli sen, att det tillstött en komplikation som rörde Estland som måste skötas redan under kvällen. Sen tog han fram papper och penna och antecknade substansen i kvällens samtal noga och punkt för punkt. När det var färdigt tog




06-07-03

09.16

Sida 26

hans handlingskraft slut. För nu måste han faktiskt fatta beslut. Just nu var han den ende tjänstemannen i hela Finland som förvaltade en fruktansvärd kunskap, just nu låg allt ansvar hos honom själv. Det gällde alltså att föra saken vidare. Frågan var till vem. Själv var han byråchef. Ovanför sig i hierarkin hade han en avdelningschef och ovanför avdelningschefen fanns en understatssekreterare och sen var man hos utrikesministern. Ett vanligt ärende hade gått i den ordningen. Om sensationell eller pikant kunskap spreds den vägen skulle emellertid en stor del av Helsingfors känna till ryktet redan om två dagar. Han kunde gå till utrikesministern direkt, eller åtminstone till Juakko Blomberg, hans närmsta chef. Utrikesministern skulle då gå direkt till presidenten. Det var kristallklart, för en jurist som Eero Grönroos var det ingen tvekan om saken. Enligt grundlagen svarade republikens president för landets utrikesoch försvarspolitik. Ärendet kunde omöjligen gå förbi presidenten. Det klokaste och mest rationella vore alltså att gå till presidenten direkt. Men en obehaglig konsekvens av ett såpass praktiskt sätt att hantera problemet vore ju att ärendet senare kanske skulle gå nedåt i hierarkin, exempelvis till en utrikesminister som kunde undra varför en liten byråchef föredrog att passera ministeriets högste chef. Eero Grönroos försökte väga för och emot och kom efter en stund fram till att han helt enkelt sysslade med att i ena vågskålen lägga sin egen lilla karriär och i den andra frågan om sovjetiska kärnvapen på drift med allt vad det kunde innebära för framtiden; såvitt han visste var bomberna över Hiroshima och Nagasaki små kärnvapen, rentav taktiska kärnvapen mätta med dagens mått. När han tog i telefonklykan halkade greppet, han svettades i händerna. Han la prudentligt ner telefonluren, torkade av handflatorna mot byxbenen och började om. Han ringde hem till presidentens




06-07-03

09.16

Sida 27

kanslichef och förklarade något stammande att han sökte företräde hos presidenten redan nästa dag, och att anledningen till detta var att det gällde en sak av så utomordentlig vikt att den inte kunde vänta. Presidentens kanslichef var mycket avmätt i telefonen och påpekade att han hade middagsgäster, att tjänsteärenden lämpligtvis sköttes på kontorstid, samt att det förvisso inte hörde till vanligheterna att byråchefer begärde tid hos republikens president, som för övrigt var upptagen hela den följande dagen och förresten även de därpå följande dagarna och sen var det ju helg. Eero Grönroos sa nu någonting som han några timmar tidigare aldrig skulle ha kunnat föreställa sig själv säga. Han sa att det visserligen var möjligt att han blivit galen, vilket i så fall snabbt och pinsamt skulle visa sig varvid han på lämpligt sätt kunde ledas ut från presidentpalatset. Eller också gällde det verkligen en fråga rörande landets utrikesoch försvarspolitik som var av sådan betydelse att presidenten under morgondagen, eller någon av de följande dagarna för övrigt, inte ens teoretiskt kunde ha något viktigare ärende. Det blev tyst i luren ett slag, som om presidentens kanslichef redan nu kunde diagnostisera den uppenbara galenskapen. ”Ring mej i morgon bitti vid tjänstetidens början så finner vi en tid någonstans”, sa han och la omedelbart på luren som för att undvika vidare resonemang eller för att skynda tillbaks till sina middagsgäster. *** De kom mitt i äppelskörden. DG mötte dem halvvägs ute bland träden när de sökte sig fram i trängseln av polska svartjobbare. Han bar halmhatt, var svettig i ansiktet och torkade av sig om handen på sina blåa arbetsbyxor innan han hälsade på Tessie. Han såg ut som om han blev omedelbart betagen och höll hennes hand för länge. ”Synnerligen välkommen miss O’Connor, synnerligen välkommen. Men Carl har som vanligt rapporterat alldeles för försiktigt”, log




06-07-03

09.16

Sida 28

han och gestikulerade uppåt huset åt sina nyanlända gäster, samtidigt som han vände sig om och skrek några order på någonting som måste ha varit polska, eller åtminstone liknade polska åt svartarbetarna, fortfarande utan att släppa Tessies hand. ”Hurså?” frågade hon förbryllat och gjorde sig generat loss. ”Jo”, fortsatte DG påtagligt upprymd när han började gå upp mot huset, ”jo det är mycket enkelt. Carl har aldrig sagt någonting om att ni var så fruktansvärt vacker, miss O’Connor.” ”Jag får återgälda komplimangen med att säga att ni ser ovanligt civil ut för att vara pensionerad operativ spionchef”, svarade Tessie med en road blick på DG:s halmhatt. ”Hysch hysch”, muttrade DG med spelat allvar och såg sig omkring som om någon hade kunnat höra, ”det där är hemligt. Jag förnekar allt, inga kommentarer, jag har aldrig känt någon Carl Hamilton.” Tessie såg frågande på Carl men han bara log och ryckte på axlarna i en gest som betydde att det bara var skämt. De gick runt huset och satte sig på altanen ner mot trädgården, men DG ångrade sig snabbt och gick och hämtade en karaff med obestämd dryck och glas och ursäktade sig sen med några gester som betydde att han skulle tvätta av sig. Sen försvann han. ”Det här”, sa Carl småskrattande och serverade två glas av den lätt grumliga drycken, ”är DG:s hemgjorda cider. Den är fullt drickbar, säg att den är god så blir han glad. Men om han serverar av sitt moonshine senare i kväll så passa dej, det är rena rävgiftet.” ”Bränner han hemma på sina äpplen?” frågade Tessie och smakade misstänksamt på cidern, rynkade pannan och smakade igen och såg lättad ut som om hon kunde konstatera att Carls omdöme om drycken stämde. ”Ja, jag vet inte om han är mest stolt över kvalitén eller över att det är olagligt. Du kan ju hänvisa till din ställning som jurist, säga någonting om att du till skillnad från vissa andra inte kan skilja mellan människans förordningar och Guds lagar, så kommer han att skratta sig fördärvad.”




06-07-03

09.16

Sida 29

”Ni står varandra mycket nära, jag menar rent personligt?” frågade hon fast frågan mer lät som ett konstaterande. ”Mm, mycket nära”, konstaterade Carl och flackade bort med blicken ut mot gräsmattan. Den var full av små karaktäristiska jordhögar som fick honom full i skratt. ”Det där”, sa han och pekade, ”är DG:s eviga problem. Det är mullvadar, han blir aldrig av med dom, trots gaskrig och annat. En spionchef nedlusad med mullvadar …” ”Jag antar att han är nån sorts ersättning för din far”, konstaterade Tessie som inte verkade som om hon sett komiken med mullvadar i en spionchefs trädgård. ”Ja, jag antar det”, sa Carl och höjde sitt ciderglas mot henne. ”Pappa DG är pensionerad och jag själv är nerplockad på marken, oroa dej inte, vi är bara här rent privat.” ”Din riktige far, du har aldrig talat om honom, hur var han?” frågade Tessie som av ett plötsligt infall. ”Well”, sa Carl något ansträngt eller kanske bara demonstrativt något ansträngt. ”Det finns två sätt att uttrycka det, vill man vara vänlig kan man säga att han var en 1800-talsmänniska, vill man vara mindre vänlig kan man säga att han var en skitstövel. Vi kom inte särskilt väl överens, han gjorde mej till och med arvlös, trodde han för han begrep sig inte på juridik.” ”Varför det?” ”Varför han gjorde mej som han trodde arvlös?” ”Nej, varför ni inte kom överens.” ”Han ansåg att jag var en skam för familjen, han till och med föreslog någon gång att jag borde byta namn till von Rödskägg eller nåt i den stilen för att inte bli förknippad med ätten Hamilton, som han sa.” ”von Rödskägg?” frågade hon häpet och brast sen i skratt. ”Varför von Rödskägg?” ”Ren tankelapsus antar jag. Käre far umgicks ytterst ogärna med personer som inte var adliga, ibland undrar jag om han betraktade




06-07-03

09.16

Sida 30

dom som riktiga människor. Och eftersom jag dessvärre var ett rödskägg och ändå oförnekligen adlig så måste det således bli von Rödskägg. Så måste det hänga ihop. Groteskt egentligen.” ”Ja men ganska kul! Och vad tror du han skulle ha sagt i dag?” Carl måste tänka efter och rynkade pannan. ”Inte lätt att säga. Jag blev befordrad till kommendörkapten ung, och har en del utmärkelser. Det skulle förstås vara godkänt. Men å andra sidan skulle mina politiska uppfattningar inte vara godkända. Fast sen skulle han aldrig kunna tro att jag hade såna griller eftersom jag var officer. Han skulle aldrig ha fått det där att gå ihop.” ”Sörjer du honom?” ”Nej, det kan jag inte säga, vid närmare eftertanke var han nog mest skitstövel. Hans enda intresse var att döda och det sysslade han envetet och konsekvent med från barnsben och fram till sin egen död. Han dog praktiskt taget in action.” Tessie stirrade tvivlande på honom en stund för att försöka utröna om han skämtat. Carl höjde frågande på ögonbrynen som om han inte kunde förstå vad som var oklart eller vad han sagt för olämpligt. ”Han jagade, han gjorde såvitt jag minns knappast någonting annat än att jaga, utom möjligen missköta sina affärer”, la Carl till efter en stund. ”Förskräckligt va?” ”Du menar alltså att han dödade djur”, konstaterade hon behärskat. ”Ja, tusentals om året. Till Skottland för att jaga änder, sköt åttahundra, till England för att jaga fasan, sköt femhundra par, till Tyskland för att jaga vildsvin, sköt tre galtar och så vidare. Det var förresten en annan av hans besvikelser när det gällde mej, han tyckte inte jag var mycket till jägare, usel skytt och allt det där.” ”Usel skytt? Var du det?” ”Nej inte i teknisk mening, det var mer psykologi, sentimentalitet och fruntimmersfasoner skulle han ha sagt. Jag tyckte rådjuren var för söta, om man säger så …” Hon skakade leende på huvudet och bestämde sig för att återvän-




06-07-03

09.16

Sida 31

da till samtalsämnet vid något lämpligare tillfälle eftersom DG var tillbaks, nyduschad, rakad och omklädd hälften till middag hälften till fritid. Han bar med sig en flaska moselvin med skruvkork och tre nya glas som han hällde upp utan att fråga och ställde fram. Sen satte han sig och gnuggade händerna. ”Det här vinet har jag köpt särskilt för din skull, Carl”, sa han och höjde sitt glas mot gästerna. Carl stirrade misstänksamt på vinflaskan som DG ställt så att han kunde läsa etiketten. Moselblümchen, ett ytterst vardagligt vin. ”Det man ser är inte alltid verklighet”, konstaterade DG liksom i förbigående när han ställde ner sitt glas. ”Nej”, sa Carl eftertänksamt och smakade noga på vinet, ”det man ser är inte alltid det man ser eller smakar för den delen. Men varför gör du det så enkelt?” ”Är du säker på att det är så enkelt?” ”Nej, det kan man inte vara när det gäller dej. Om du inte sagt någonting hade det blivit svårare, skenbart åtminstone. Men eftersom du säger något så kan det vara till för att förvilla.” ”Och eftersom jag vet att du vet, så kanske jag inte förvillar bara för att förvilla”, myste DG. ”Nå?” ”Vänta ett slag”, sa Carl och smakade på nytt, höll upp glaset mot ljuset och studerade vinets färg. ”Vad i all världen talar ni om, jag förstår faktiskt inte ett smack just nu”, konstaterade Tessie. ”DG leker en lek med mej”, förklarade Carl. ”Om du vet hur fienden tänker, och han vet att du vet, låt honom då tro att han genomskådat dej och lura sen skjortan av honom. Enligt den logiken skulle vi nu dricka Moselblümchen.” ”Just det”, skrockade DG nöjt. ”Och vad dricker vi?” ”Det står ju Moselblümchen på flaskan”, konstaterade Tessie. ”Jo”, sa Carl, ”men …” Han avvaktade med en gest så att de båda männen kunde säga




06-07-03

09.16

Sida 32

meningens fortsättning samtidigt: ”Det man ser är inte alltid det man ser.” Sen skrattade de på nytt och Tessie smakade misstänksamt på vinet. ”Okay”, sa Carl. ”Då kastar vi oss ut över avgrunden. Inga gissningar, inga frågelekar utan rakt på som om allt vore självklart enkelt. Det vi dricker är Chablis Premier Cru.” DG rörde inte en min. ”Är du fullständigt säker på det?” frågade han. ”Ja”, sa Carl snabbt, ”så säker som man kan bli.” DG nickade eftertänksamt och outgrundligt som om han ville förlänga spänningen. ”Du brukar väl ha bättre elddisciplin än så”, muttrade han med något som antagligen var spelat missnöje. ”Nej”, sa Carl. ”Jag skulle bara få en skottchans och valde den säkraste möjligheten.” ”Okay”, sa DG, ”jag ger upp. Men menar du att du är så inihelvete säker på vin att du kan avgöra sånt där utan att tveka?” ”Inte alls”, sa Carl. ”Men du vet å andra sidan inte ett dugg om vin eftersom du är en ciderman. Du sa att du köpt vinet för min skull, eller nåt ditåt. Moselblümchen är vad du dricker själv, det är förresten inget att skämmas för, trevligt eftermiddagsvin på sommaren, passar till äpplen. Och så köpte du något som du lärt dej av mej, som jag haft med mej. Jag har bara haft med mej tre vita vinsorter hit till Kivik, Chablis har en grönare färg än dom andra alternativen och av dom är ett uteslutet av helt andra skäl. En kvalificerad gissning alltså. Men om du inte sagt något alls …” ”Så hade skämtet blivit pinsamt om du inte märkt det.” ”Det var ju omtänksamt.” ”Håller ni två grabbar alltid på så här?” frågade Tessie. ”Visst”, sa DG glatt och sköt upp sina buskiga nyborstade ögonbryn i pannan så att han liknade en berguv, ”fast vanligtvis i mer sinistra sammanhang. Men allt det där är ju slut för oss två, så vi får fortsätta och gnabbas med såna här pensionärslekar. Och vad tror




06-07-03

09.16

Sida 33

du det blir för rödvin till middagen, Carl?” ”Vad blir det för mat?” ”Vildand.” ”Vildand? Tjuvskjuten alltså?” ”Givetvis. Det är godare så. Nå?” ”Är det en ny fälla?” ”Nej. Nå?” ”Chambertin 1981.” ”Årgången kan jag inte hålla reda på, men Chambertin var rätt.” Tessie skakade leende överseende på huvudet och reste sig och sa att hon gärna ville ta en promenad nedåt stranden eftersom det verkade så vackert och havet luktade så annorlunda. DG såg bekymrat efter henne. ”En rasande stilig flicka, men jag tror jag är en korkat ogentlemannamässig värd. Vi får reparera det vid middagen.” ”Du kan byta till svenska nu. Din engelska är förresten bättre än jag trodde”, sa Carl med blicken fäst på Tessies undflyende rygg. DG bytte både språk och samtalsämne. Och Carl som kände honom bättre än han någonsin känt sin egen far visste omedelbart vad klockan var slagen. ”Hur mår du egentligen?” frågade DG med en min som tydligt beskrev att svaret inte kunde förväntas bli lika kort som frågan. DG höll omedvetet huvudet något på sned när han övergick från att vara chef till psykolog. ”Bättre än vad du kan föreställa dej och bättre än vad jag förtjänar. Det avgörande skälet är att jag och Tessie ska gifta oss.” Carl stannade där, nästan resignerat, eftersom han visste att DG inte skulle släppa taget så lätt, även om han nu tvingades till en kursavvikelse av rent sociala skäl. ”Men det var ju rasande trevligt”, utbrast DG. ”Så kalifornisk kärlek visade sig vara längst i alla fall. När ska det ske?” ”Vi vet inte, du är den första som får veta det här, så fort som möjligt antar jag.”




06-07-03

09.16

Sida 34

”Ja det blir nog bra med det. Men annars, hur har vi det med våra ruelser den här gången? Ja, jag har läst dina rapporter så det rent operativa kan du hoppa över. Mina komplimanger också, en hel nations tacksamhet och allt det där. Men nu undrar jag mer om ruelserna.” ”Du får väl inte läsa hemligstämplade rapporter längre”, retades Carl som för att komma undan. ”Pensionärer ska inte lägga näsan i blöt.” ”Äh, barnsla dej inte. Nå?” ”Som jag sa. Bättre än du kan föreställa dej och bättre än jag förtjänar. Förutom Tessie är det ju förändringarna i jobbet också, jag är fri nu, det kommer aldrig att hända mer eftersom jag blivit byråkrat, Sams närmsta hjälpreda.” ”Vad tycker han om det?” ”Samma som jag. Det är en praktisk lösning, det är ett jobb som jag ju ändå haft i praktiken dom senaste åren när jag aldrig kunnat springa omkring på våra hemliga kontor.” ”Vore du inte bättre som chef för SSI?” ”Nja, i praktiken fungerar jag väl ändå som åtminstone operativ chef på avdelningen, men jag kan ändå inte se några risker för att vi ska ut och flyga igen. Jag blir en vanlig man som går till jobbet klockan åtta på morgonen och hem till frun klockan fem. Ute vid fronten har jag gjort mitt.” ”Så nu återstår bara papperssorterande och botgöring?” ”Papperssorterande är ett för vanvördigt uttryck och botgöring för religiöst.” ”Du vet vad jag menar. Jag menar Joar Lundwall.” Carl ryckte till när DG sa namnet och kände hur blod och hetta och förtvivlan och kyla forsade fram genom kroppen. Han kom av sig och DG hade inte väntat sig något annat. ”Du anser förstås att det var ditt fel”, konstaterade han med ett nästan trött tonfall, som om detta vore typiskt Carl och naturligtvis fullkomligt nipprigt. ”Ja”, sa Carl sakta, ”men jag tycker inte det är någonting att ironi-




06-07-03

09.16

Sida 35

sera över. Du säger ju att du har läst mina rapporter. Det var mitt fel att vi var obeväpnade, hade vi inte varit det så hade den där gangsterkillen inte hunnit fumla upp sitt vapen mer än halvvägs innan han träffats av både mej och Joar. Du vet att det är så.” ”Nej”, sa DG och skakade sakta på huvudet, ”det är inte så eftersom det inte var så. Det är ett meningslöst resonemang. Hade ni varit beväpnade hade dom vetat det och kanske inlett striderna med ett gevärsskott från en balkong i stället. Vadsomhelst. Joar visste lika väl som du vad han gett sej in i.” ”Vi trodde att vi bara skulle sköta ett enkelt polisjobb, vi underskattade fienden, jag menar jag gjorde det. Det var ju mitt ansvar, Joar följde förstås mina instruktioner.” ”Jag menar inte just på Sicilien. Det där hade kunnat hända tidigare, dej eller Joar eller Åke, det visste ni alla. Jobbet är faktiskt frivilligt och ni är inga dumskallar, ni vet vad det handlar om. Olycksrisken är hög, ungefär som för flygare. Vi är ovana vid förluster, det är sant.” ”Ovana? Det har väl knappast hänt alls.” ”Jodå. Och en del faller på mitt högst personliga ansvar. Under femtiotalet förlorade vi hundra procent av våra agenter i Baltikum. Hundra procent. Varenda man. Jag har aldrig förstått hur ryssarna gjorde det, om det var infiltration eller kodbrytning. Men dom dödade hälften och vände andra hälften emot oss. Ett tag vill säga, sen dödade dom också dom. Och du kan inte säga att agenters liv är mindre värda än underrättelseofficerares, eller hur?” ”Naturligtvis inte. Hur många var det?” ”Drygt trettio man.” ”Och det har du gått omkring och burit på?” ”Såja, vi ska inte överdriva. Jag var mycket ung och mitt ansvar var väl begränsat, åtminstone i jämförelse med vad jag fick senare. Men det är sant, jag har en del av skulden, som du skulle resonera.” ”Gör inte du det?” ”Både och. Vi är faktiskt officerare på stridande förband. Du måste acceptera det. Alla andra gör ju det. Vad tror du Joar skulle säga




06-07-03

09.16

Sida 36

i sin himmel om han såg dej sitta och hulka så här?” ”Jag hulkar inte.” ”Nja, mindre än jag trodde. Det där var väl nåt jag bestämt mej på förhand att säga och så blev det mindre elegant.” ”Mindre elegant?” Någonting sprack plötsligt för Carl och han brast i skratt, på gränsen till hysteriskt skratt. DG såg forskande på honom och drog slutsatsen att det ändå var mest ett gott skratt och att faran var mindre än han fruktat. Han trodde inte att det hade med hårdnande hud utan snarare med den återvunna ungdomskärleken att göra. Men för DG som var en praktisk man spelade metoderna, exempelvis metoder för att förbättra läkningen av sår, ingen större roll bara de fungerade. Och denna Tessie tycktes fungera alldeles utmärkt. ”Jag tycker du ska gå ner och hålla din flicka sällskap en stund, hon kanske håller sej undan av finkänslighet för att vi ska kunna snacka hemligheter. Gå ner till henne du så börjar jag ordna med vår tjuvskjutna middag. Till förrätt hade jag tänkt …” ”Avocado med antingen löjrom eller färska räkor”, fyllde Carl leende i och reste sig för att leta rätt på Tessie. Hon satt nere vid havet, vid en av de två platser på tomten som DG valt som tänkbar plats för att bygga en sorts grill med utemöbler omkring, utan att han någonsin kunnat bestämma sig för vilken av de två platserna eftersom de var lika vackra. Hon satt med knäna uppdragna under hakan. Och han smög ljudlöst fram mot henne och satte sig ner vid hennes sida just när hon såg åt andra hållet. När hon vände sig om fanns han plötsligt där, som om han vuxit fram ur luften som ett magiskt trick. Men hon blev inte det minsta rädd, hon ryckte inte ens till, utan lutade sig bara över mot honom och kysste honom. ”Havet luktar så annorlunda, jag håller på att vänja mej vid mitt nya hav”, sa hon efter en stund. ”Vi kommer att ha gott om tid att sitta vid havet nu, mycket gott om tid”, sa han.




06-07-03

09.16

Sida 37

Vinden var västlig och drog med sig en stark doft av nyskördade äpplen uppifrån DG:s trädgårdar och solen höll på att gå ner så att daggen kom krypande. De sa ingenting på en lång stund utan tycktes njuta av sin gemensamma tystnad, som om de var överens om allt viktigt och ingenting behövde sägas för stunden. När han märkte att hon började frysa drog han försiktigt upp henne och la armen om henne, och medan de började gå uppåt huset fick han ett plötsligt infall. ”Skulle du ha någonting emot att bo vid en sjö, en stor sjö?” frågade han. ”Ja”, svarade hon med ett roat glitter i ögonen, ”om det är en amerikansk stor sjö. Jag vill bo här, min svenska blir snart riktigt begriplig, jag kan tala svenska med vår värd om du vill.” ”Nej, jag tänkte inte på en amerikansk stor sjö utan en svensk liten stor sjö, utanför Stockholm. Vi kan ju inte bo kvar i den där kvarten på Värtavägen i evighet.” ”Ett litet hus, ett litet rött hus vid stranden av en sjö?” ”Ja, jag tänker mej nånting ditåt. Fast kanske ett vitt hus, inte så jäkla litet men fortfarande vid en sjö. Låter fint va?” ”Låter mycket fint.” *** Drygt 2 000 kilometer nordost om Kivik var det redan höst. Längs Litsafjordens stränder, bara några mil in från den norska gränsen, glimmade det som guld i det skarpa klara solskenet av dvärgbjörk och fjällbjörk och starkt lila av den arktiska ljungen och som blod av lav. Norra Ishavet visade sig från sin nästan insmickrande vackra sida. Vinden var svag och den djupblåa vattenytan alldeles stilla. Så här några mil in i fjorden syntes fortfarande ingen bebyggelse, inga djur förutom trutar och sjöfågel som sträckte i stora grupper längs stränderna i första förberedande manövreringsövningar för den kollektiva flykten söderut. Ingen människa syntes till, inga mänskliga




06-07-03

09.16

Sida 38

installationer, inte ens några skrotrester från andra världskriget trots att flera års hårda slag rasade i de här trakterna när Nazityskland försökte nå fram till och klippa av Rysslands livlina som slutade borta i Murmansk, några tiotals kilometer österut. På ryska kallas området för ”Dödens Dal” och här stod några av Det Stora Fosterländska Krigets hårdaste strider. En liten fast vit punkt rörde sig plötsligt i god fart längs vattenytan. I förstone kunde det ha sett ut som en dykande trut. Den växande svallvågen kring föremålet skulle snabbt ha fått en betraktare att inse sitt misstag. Det var ett periskop och snart växte det upp ytterligare fyra instrument av olika utseende bakom periskopet. Det var få människor förunnat att se den följande hisnande förvandlingen när monstret kom upp ur djupet, en ubåt så stor att det skulle förefalla obegripligt. Den svarta valliknande konstruktionen mätte något över 170 meter från sin breda nos bort till den höga styrfenan i aktern. I det klara vädret och den rena ishavsluften var sikten utomordentligt god och en av de amerikanska spionsatelliternas datorer siktade omedelbart in sig på det nya föremålet och började sända data ner genom rymden; längden på föremålet var ett av de viktigaste skälen till att det omedelbart kunde identifieras, de sex Tajfoon-ubåtarna i Sovjetflottan varierade på någon halvmeter när och enligt väl kända data var detta PLARB, Povodnaja Lodka Atomnaja Raketnaja Ballisticheskaja MINSKIJ KOMSOMOLETS som återvände till bas efter åtta veckor till sjöss. Satellitens linser gick noga över det främre däcket och kontrollerade att alla de 24 avlånga luckorna var intakta. Minskij Komsomolets återvände med samma dödliga last som hon hade gått ut med tidigare under sommaren. Under minst 20 av de 24 luckorna dolde sig en SS-N-20 som på NATO-språk kallades ”Stören”, alltså som fisken stör, 15 meter hög och 2,2 meter i diameter. Varje trestegsraket var försedd med minst sex MIRV, det vill säga en stridsspets som går på eget mål, och spräng-




06-07-03

09.16

Sida 39

kraften i varje individuell stridsspets beräknades av västerländsk underrättelsetjänst till ungefär 150 kiloton, enkelt uttryckt mellan 7 och 8 Hiroshimabomber. Ombord på Minskij Komsomolets fanns således mer död och förstörelse än under alla mänsklighetens krig sammantaget. På ett ungefär skulle det motsvara mellan 1 500 och 1 600 Hiroshima. Just nu när hon stigit upp ur djupet och visade sig på ett sätt som nästan kunde förefalla demonstrativt var Minskij Komsomolets sårbar som en val inne på grunt vatten. Men ute i Atlantens stora djup var det en annan sak, hon kunde dyka djupare än 450 meter och hennes väldiga tyngd, 25 000 ton, hade dessutom ett alldeles särskilt användningsområde. De sex Tajfoon-ubåtarna opererade vanligtvis under Norra Ishavets tjocka lager av packis, oåtkomliga för alla vapen och vakande satelliter. Plötsligt kunde de pressa sig upp genom isen, som urtidsmonster, och vara skjutberedda inom 15 sekunder. De 20 eller om det var 24 SS-N-20 hade en räckvidd på minst 8 500 kilometer och kunde således från vilken punkt som helst under polarisen nå vilken som helst punkt på den nordamerikanska kontinenten. Få om ens någon företeelse inom den sovjetiska krigsmakten hade sysselsatt västliga underrättelsetjänster så mycket som dessa sex monster, alltifrån att de första visade sig 1983 och framåt. Sovjetunionens fasta avfyringsramper hade man sen länge under relativt god kontroll och övervakade bokstavligen talat varje sekund. Missiler som avfyrades från dessa kända positioner gav, ansågs det, en tillräckligt lång varningstid för att sätta in motmedel. Åtminstone i ett normalt beredskapsläge. Men med de sex Tajfoon-ubåtarna var det annorlunda. De kunde befinna sig varsomhelst under polarisen, vilket ledde till enorma övervakningsproblem. Nere i havsdjupen var de försiktiga och vaksamma som jagade valar och oerhört svåra att förfölja utan att upptäckas. En amerikansk taktik gick nämligen ut på att ha egna jaktubåtar simmande som hajar efter sitt byte för att kunna sänka Tajfoonerna med torpeder i varje givet ögonblick. Men man visste inte om de förföljda visste att de var förföljda. I så fall var det ju bara




06-07-03

09.16

Sida 40

en fråga om vem som sköt först och om en Tajfoon verkligen hade koll på sin skugga så skulle ju första åtgärden, när den avgörande ordern kom krypande på de långsamma långvågssignalerna under packisen, inte bli att gå till anfall mot de strategiska målen utan att förstöra sin förföljare. Teoretiskt kunde förföljaren då bara försöka ha sinnesnärvaro att avfyra sina egna torpeder innan han dog. Allt, bokstavligen talat allt, som hade med dessa havsdjupens giganter att göra var en mardröm. Medan de två amerikanska satelliterna sände en jämn ström av data till hemlandet forsade radiosignaler i samma takt genom luften till ubåtens antenner; nu i övervattensläge kunde man ta emot snabbsändningar och de tre skrivarna nere i kommandocentralen arbetade för högtryck. Fartyget och dess besättning hälsades välkomna hem av chefen för Sovjetflottan, man gratulerade till väl utförda prov, man hoppades på en trevlig vistelse i land, tackade för stora insatser för fosterlandet och så vidare. Närmast som i förbigående meddelades också att fartyget från och med någon tid tillbaks hade fått ett nytt namn. Det namn som anspelade på den ungkommunistiska rörelsen i Vitrysslands huvudstad hade tydligen blivit olämpligt. Det nya namnet var däremot mycket ryskt: ALEKSANDER NEVSKIJ. Alexander Nevskij var en medeltida, mytisk hjältekung som enat Ryssland i kamp mot utländska invasionsarméer, måhända till och med från Vitryssland. I strömmen av meddelanden fanns också ett som i hög grad personligen berörde en av fartygets två sekondchefer, Aleksej Borisevitj Mordavin, som själv stod vid skrivaren och läste meddelandena allteftersom de fortlöpande kom in. Efter beslut från chefen för Sovjetflottan befordrades han för sina utomordentliga insatser från kommendörkapten till kommendör. Det kom fullkomligt oväntat för honom och han hade svårt att inte visa någon överdriven känsloreaktion för omgivningen. Det betydde bland annat mer än 100 rubler extra i månaden, vilket innebar




06-07-03

09.16

Sida 41

två dryga kilo kött av extra kvalitet, eller ett kilo och unge Sasjas alla behov av fickpengar nere i Frunze; långt borta i kirgisiska SSR fanns äldste sonen. Med tanke på avståndet och allt tal om att höja priserna på inrikesflyget så att bara korrumperade och maffiamedlemmar och prostituerade skulle ha råd att flyga, så skulle Sasja nog inte kunna komma hem på två år. Det var en uppoffring för alla i familjen, men militärakademin i Frunze var en av de finaste i hela Sovjetunionen, och en av de svåraste att komma in på. Sasja skulle få en utomordentlig start i livet, men det kostade på. Högtalarsystemet kallade plötsligt kommendörkapten Aleksej Borisevitj till FC uppe på bryggan. Han hörde det inte först eftersom han just höll på att för andra gången läsa några av de nyss framsprutade raderna på en av skrivarna. Meddelandet hade först verkat alldeles osannolikt och han pekade frågande på raderna och sen på sin ställföreträdande vapenofficer som stod intill och sen på de fyra raderna igen. Sakligt sett var det ju ingen tvekan om vad där stod, alla officerare ombord hade tilldelats Aleksander Nevskij-orden som tack för utomordentliga fosterländska tjänster. ”Har dom fått fnatt i Moskva?” undrade han. Men hans yngre kollega bara ryckte på axlarna och gjorde honom uppmärksam på att han faktiskt var kallad upp till FC på bryggan. Han skyndade föröver och fram till trappan, anhöll genom högtalarsystemet att få äntra bryggan, beviljades och klättrade fort upp för lejdaren. Havslukten och det skarpa solskenet slog nästan omkull honom, han hade inte varit utomhus på över en månad. När han anmälde sig närvarande inför fartygschefen och navigeringsofficeren kände han sig fortfarande något förblindad och det låg som ett lilarött flimmer framför allt han såg. ”Du ser ut som en mullvad med dåligt samvete, men det har du väl ändå inte, min käre Aleksej Borisevitj?” myste fartygschefen. Han kom sig inte för att svara, det var ju en alldeles för konstig fråga. Michail Zagvoskin ansågs allmänt som en av Sovjetflottans bästa




06-07-03

09.16

Sida 42

ubåtskaptener, men han var onekligen lite egen och hade en förmåga att göra en förlägen. ”Här har hänt en hel del sen sist”, fortsatte chefen lugnt som om han ändå inte väntat sig något svar på det där med mullvad och räckte över en kikare. ”Vi lär väl få det lika fint här som borta i Gremicha, eller vad tror du?” Det var första gången hans överordnade hade duat honom och det kom som en självklarhet, närmast som i förbigående. ”Javars, men Gremicha ligger ju långt före i arbetstid”, svarade han försiktigt. Vad som förmodligen åsyftades var att basen borta i Gremicha, 30 mil öster om Murmansk på Kolahalvöns norra kust, var fullt utbyggd med skyddsrum insprängda i de höga granitbergen intill havet. Tanken var att den basen skulle kunna motstå en kärnvapenattack. Ingen sa något på en stund, de tre männen var nyfiket upptagna med att i kikare studera vad som hänt på deras hemmabas Zapadnaja Litsa sen sist. Det var förvånansvärt mycket man hunnit med under två månader, två nya pirar och ett skyddsrum helt klara, det var uppenbarligen dit in de skulle bli kommenderade. Fyra Deltaubåtar låg vid kaj, utan maskering och nästan obscent exponerade för fiendens vakande rymdögon. ”Jag tror tanken med det där är något i stil med förtroendeskapande åtgärder”, muttrade kommendör Zagvoskin och gjorde en gest med kikaren åt de omaskerade kollegerna. ”Så att amerikanerna får för sej att dom kan hålla reda på oss, eller vad tror du?” fortsatte han. ”Ja, men det kan dom ju också”, svarade Aleksej Mordavin försiktigt men fick bara en mysande huvudskakning till svar som han inte kunde tolka. ”Från det ena till det andra så har vi väl fått en del nyheter?” bytte chefen samtalsämne. ”Jag antar att du har tittat lite på vad som kom in?” ”Ja kommendör, det har onekligen kommit en del nyheter. Vi har fått ett nytt fartygsnamn?”




06-07-03

09.16

Sida 43

”Såå?” sa den fyrkantige björnliknande chefen. ”Och på vilket sätt skulle vår kära komsomolungdom ha misskrediterat sej borta i Minsk?” ”Förmodligen snarast genom att vara vitryssar, eftersom vårt nya namn är Aleksander Nevskij”, svarade Aleksej Mordavin och kände sig genast besvärad av sitt lättvindiga sätt att skämta om sådant som åtminstone för två månader sedan hade kunnat se ut som allvarliga framväxande motsättningar inom unionen. ”Alla officerare ombord i ledande befattningar har dessutom fått Aleksander Nevskij-orden”, tillfogade han snabbt som för att släta över. ”Aleksander Nevskij och Aleksander Nevskij-orden”, konstaterade hans chef tankfullt. ”Hur ska man tolka det? Vi företräder Heliga Moder Ryssland numera, eller hur?” ”Ja, kommendör, någonting ditåt skulle jag tro.” ”Äh! Du får väl sluta med ditt formella tilltal nu, Aleksej. Har du inte fått din utnämning, den skulle vara klar så fort vi steg i land.” ”Jo, jag såg det glädjande meddelandet, jag vet inte om det är så välförtjänt men vem klagar över en för snabb befordran?” ”Ånej, min käre vän, det gör nog ingen. Dessutom är det välförtjänt, jag har själv rekommenderat dej. Nå, funderar du på att bli din egen, chef på nån av dom nya Delta till exempel?” Frågan överraskade Aleksej Mordavin av det enkla skälet att han aldrig ställt sig den eller ens tänkt sig möjligheten. ”Jag är ju specialist”, svarade han försiktigt. ”Och eftersom jag ansvarar för dom strategiska vapnen så är det ju kanske inte så lämpligt att dela det ansvaret med fartygschefens.” Samtalet upphörde eftersom de började närma sig kaj. Det gigantiska skrovet var svårmanövrerat i låg fart och det utströmmande tidvattnet; om någon av de sex jättarna skadades så fanns det bara en plats där de kunde tas in för reparation, nämligen deras ursprungliga hem; Varv nr 402 Severodvinsk nere i Vita havet, ända borta vid Archangelsk. De möttes av två bogserbåtar som snabbt gjorde an och började




06-07-03

09.16

Sida 44

leda dem den sista biten in i bergrummet som inte hade sett ut att vara ens halvvägs klart när de gått ut i början av sommaren. Förtöjningstrossarna fördes snart över från bogserbåtar till spel inne i bergrummet och så vinschades Aleksander Nevskij in till kaj. Det spelades ingen musik den här gången och till detta fanns säkert någon politisk förklaring som de 150 besättningsmännen och officerarna ombord inte rimligen kunde känna till; allting gick så fort i Sovjetunionen numera, åtminstone i politiken. Avrapporteringen inne i den underjordiska staben på Zapadnaja Litsa gick fort och avvek inte från rutinerna annat än att Aleksej Mordavin fick veta att han efter sin första veckoledighet skulle inställa sig hos chefen på Severomorsk för ny kommendering. Vakthavande officer hade ingen aning om vad saken gällde. Det var ett underligt besked eftersom den kärnvapenbestyckade ubåtsflottans högkvarter inte låg i Severomorsk, men det var inte så mycket att grubbla över just nu. Deras fartyg skulle ändå genomgå reaktorkontroll och annat som kunde ta flera veckor, och det kanske bara var frågan om någon tillfällig kommendering som hade med rena vapenproblem att göra; i princip var ju robotkryssarna utrustade med ungefär samma vapenteknologi som Tajfoon-ubåtarna, det var mest vapenbärarna som skilde. Han ringde sjukhuset i Murmansk men fick inte tag på sin fru eftersom hon tydligen stod och opererade, meddelade att han skulle komma hem någon gång till kvällen och valde sen biltransport i stället för tåg tillbaks till Murmansk. Det kunde ta längre tid än tåg, särskilt vårar och höstar, men var ändå på flera sätt trevligare. Han tog farväl av sin fartygschef, berättade om den mystiska inställelseordern i Severomorsk och de hoppades tillsammans att det bara var något kortvarigt vapentekniskt, tog i hand och räknade med att ses igen efter ledigheten. Fartygschefen for i egen bil, de lägre officerarna fick åka tre och tre. Ryktet om hans befordran och det där med Aleksander Nevskijorden till alla gjorde att det snabbt blev en munter bilfärd, trots de




06-07-03

09.16

Sida 45

urusla vägarna. Någon hade rekvirerat en flaska amerikansk whisky inne på basen. Den gick snabbt åt, och man förbannade varandra för att inte ha tänkt på och rätt värderat sina behov. Det var fortfarande ljusa nätter och de hade inget begrepp om tiden, eftersom de ändå levt tidlöst i tvåskift de senaste månaderna. Det var därför de var så många ombord, varje funktion fanns i dubbel uppsättning. En av officerskamraterna i bilens baksäte var liksom han själv vapenofficer, och när de började nyktra till hamnade de i långa invecklade diskussioner om de test de utfört under resan. De talade teknologi av rent intresse, men kanske också för att undvika politik. Alla tre var partimedlemmar och det var oklart om partiet längre existerade. Den enda gång samtalet snuddade vid politik var när bilen nalkades den södra infarten till Murmansk med monumentet som stolt men i flagnad färg förklarade att Murmansk var en Sovjetunionens hjältestad; Murmansk hade förklarats hjältestad förvånansvärt sent, långt efter andra världskrigets slut. Någon sa att det väl var dags att döpa om skiten till Rysslands hjältestad. Navigeringsofficeren bodde i stans södra ände och släpptes av först. Efter en kvart när de passerat centrum på Leninskij Prospekt var det dags för Aleksej Mordavin att stiga av, hans kollega bodde uppe intill Severomorsk och skulle fortsätta ytterligare tio minuter. Han avböjde den krångliga turen upp på Skolnij, ”Stenberget”, eftersom vägen antagligen ännu inte var färdig. Det var lättare att gå uppför de långa trapporna, åtminstone så länge det inte var is och åtminstone så länge man inte var pensionär. Han kände sig på strålande humör när han nästan sprang uppför de flera hundra meter långa trapporna mot det nybyggda bostadsområdet. Det fanns de som sa att höghus var fula, att de bara var en dålig imitation av västerländsk stil och allt det där. Men utsikten från balkongen där uppe var strålande, särskilt under det långa sommarhalvåret med de vita nätterna. Klockan var nio på kvällen, det var fortfarande ganska ljust ute och han försökte ordna någon plan för all kommande glädje, om det gällde själva kärleken först eller om det




06-07-03

09.16

Sida 46

gällde någon festmåltid; Jelena hade ju inte haft mycket tid på sig sen hon fått meddelandet på sjukhuset att han äntligen var hemma och för hennes del hade han kunnat komma för en månad sen lika väl som om två veckor, även om en tvåmånaders kommendering var ovanligt lång. Mycket berodde förstås på om yngste pojken var hemma eller inte; Aleksej Mordavin kände sig fortfarande lite besvärad av den fysiska kärlekens fröjder om man inte var helt privat. De hade visserligen två rum och kök, men i alla fall. Hissen var trasig och han var tvungen att gå sju trappor upp. Redan efter några våningar kände han vådorna av två månaders liv i orörlighet; han bestämde sig för att bada och springa så mycket som möjligt under den kommande ledigheten. När han ringde på dörren dröjde det förvånansvärt länge innan det öppnade, och den som till slut öppnade var en vilt främmande kvinna i papiljotter och morgonrock som surt meddelade att han hade flyttat och att hon inte kom ihåg adressen men att grannen nog kände till den. Snopen och besviken ringde han på hos grannen och fick besked om sin nya adress, han bodde numera nere i centrum på Rybnij Prajezd, kände han till den lilla gatan? Det var en tvärgata in från Karl Marx-gatan och då visste han väl, nästan ända framme vid simhallen? Jo, han visste. Han kunde inte förstå varför man hade flyttat, men ett faktum var det ju. Till fots skulle det ta tjugo minuter att gå ner i stan igen och han hade inga pengar på sig. Muttrande gav han sig iväg nerför trapporna igen. Men efter en stund började det goda humöret återvända. Man kunde väl inte ha flyttat till något sämre och även om utsikten skulle försvinna där nere i stan så var det till exempel närmare till biograf Rodina, alla i familjen tyckte om film. Dessutom kunde man med lite tur bo med utsikt över Tsentral Stadion och om den nya lägenheten bara låg några trappor upp så hade man ju gratis sportutsikt. Tsentral Stadion visade sig emellertid vara föremål för omvälvande ombyggnationer, allt verkade upprivet och nerstökat.




06-07-03

09.16

Sida 47

Han letade sig utan svårighet fram till Rybnij Prajezd, ”Fiskgränd”, vilket var ett synnerligen passande namn i Murmansk, dessutom opolitiskt så att man skulle slippa pinsamma namnbyten som tydligen pågick överallt. I några av gathörnen på huvudgatan som han kommit ner till hade okända personer målat över Leninskij Prospekt och försökt ändra det till Severomortsi Prospekt. Det låg någon konstig affär i källaren intill det som måste vara hans nya port där man sålde kläder och TV-apparater, videokassetter och allsköns västerländsk bråte. En liten skylt utanför deklarerade att det var en privat affär, hur någon privatperson nu kunde ha råd att införskaffa sådana varor till försäljning. Inne i porten hängde ett vitt dammigt och lite smutsigt pappersark med handskrivna förklaringar till vilken eller vilka familjer som bodde i vilken lägenhet. Han observerade att det bara stod hans eget familjenamn på en av lägenheterna högst upp. Skönt, man måste åtminstone inte dela lägenhet med andra. Det fanns ingen hiss och han gick uppför de fyra trapporna, långsamt och försiktigt för att inte bli för omanligt andfådd. Han samlade sig en stund innan han försökte med ringklockan på den dörr där en papperslapp deklarerade namnet Mordavin med hans frus handstil. Ringklockan fungerade inte, åtminstone hörde han inget ljud när han försökte och bultade därför beslutsamt på dörren. Genast hörde han sin frus steg, han skulle alltid känna igen hennes sätt att gå, och han konstaterade att hon hade höga klackar och alltså var festklädd. Hon strålade emot honom när hon öppnade och de höll varandra länge utan att säga något; två månader var en mycket lång tid. Han uppfattade att det fanns flera andra personer inne i lägenheten och de började försiktigt komma fram för att kyssas och hälsa honom välkommen hem, det var hans brorson Kolja och Koljas fru som han bara träffat några gånger och sonen Pjotr; i vilken turordning livets grundläggande fröjder nu skulle ordnas var alltså tämligen givet. De gratulerade honom till hans utnämning, som fru Jelena känt till i flera veckor, det var ju därför de fått en mycket bättre bostad.




06-07-03

09.16

Sida 48

Det var tre rum, hon ursäktade sig för att allt inte var i ordning än, men tre rum! Och ett stort kök och egen toalett och ingen att dela med. Lägenheten hade tillhört en viceamiral som just gått i pension och det var Sovjetflottan som hade första tjing på den, så hade det gått till, var det inte fantastiskt! Kolja korkade upp två flaskor sekt och de skålade och skrattade åt den stora lyckan. Man hade verkligen utsikt över Tsentral Stadion, och Kolja förklarade att restaureringen nog skulle gå ganska fort eftersom det var ett halvprivat konsortium som svarade för nybyggnaden. Snart skulle det bli fotboll på sommaren och bandy på vintern. Murmansk, som inte rosat idrottsmarknaden, skulle komma tillbaks med klang och jubel. De hade beställt bord uppe på restaurang Panorama, i närheten av segermonumentet, och Kolja gick ner på gatan för att ordna taxibilar. Han protesterade lite lamt att de väl kunde tränga in sig alla fem i en bil, bara man fick tag på en Volga, det var ju en onödig utgift. Hans fru viftade undan alla sådana bekymmer med att dels var det fest, dels hade Kolja bjudit allesammans på kvällens fest, allting, från taxi till mat. Han menade att det var orimligt att låta en pojkvasker ta på sig sådana utgifter, men hon skrattade bara bort det med att han tydligen inte förstod sig på den nya tiden. Pojkvaskern var ju affärsman numera, hade utländska kontakter och tjänade så mycket pengar att man inte ens kunde förstå det. Den nya kommunistiska ordningen var sån, numera kunde man bli rik på annat än korruption. Han tyckte inte om hennes sarkasmer, men Jelena hade ändå aldrig varit mycket för ideologisk prövning av verkligheten. Att hon var partimedlem såg hon själv bara som den yrkesmässigt enklaste vägen att slippa bråk om man ville ha nytt arbete eller flytta till en annan stad. Hur skulle familjen annars så lätt ha kunnat röra sig från Sevastopol och Svarta Havsflottan, till Leningrad och Östersjöflottan och till Murmansk och Ishavsflottan? Det var skymning när de krånglade sig ur sina taxibilar uppe vid restaurang Panorama. Den nedgående solen förvandlade det stora




06-07-03

09.16

Sida 49

segermonumentet till en svart silhuett. Restaurangen hade som de flesta ryska restauranger tjocka fördragna draperier, så när de steg in blev det definitivt natt, bullrig västerländsk musik och natt. Kolja uppträdde som det tycktes med en viss vana och lotsade nästan farbroderligt iväg sällskapet till ett stort reserverat bord mitt i lokalen och så beställde han genast in några flaskor rysk champagne och en stor karaff vodka och glas till alla, även till Pjotr som bara var 17 år. De skålade på nytt för Aleksej Borisevitjs utnämning till kommendör och förhörde sig lite om maten, men det slutade ändå med att Kolja tvärsäkert gjorde upp alla beställningarna. Spriten värmde och sövde Aleksej Mordavin, och dövade samtidigt allt som under normala omständigheter skulle ha gjort honom på dåligt humör. Han hade alltid tyckt illa om just sådana fasoner som hans brorson nu visade upp. Men pojken var ju ung och om han nu tjänade mycket pengar på det nya systemet så borde man väl kunna förlåta honom det, och förstå att han var glad och rentav stolt? Han försökte förhöra sig lite om hur det hade gått för Pjotrs studier inför sommarlovet, men samtalet dränktes snart i de cabaretuppträdanden som började. Åtta unga flickor i oanständiga kläder av västerländskt snitt stod plötsligt på led och sprattlade med benen till orkesterns musik. Det såg häpnadsväckande fånigt ut, tyckte Aleksej Mordavin, och dessutom kände han igen en av dem. Hon arbetade på det stora fiskrenseriet och var dotter till en av grannarna uppe på Skolnij. Var det här hennes yrke nu? Hon såg ju ut som en prostituerad. Men när han såg sin unge sons ögon nästan tränga ur ögongloberna skrattade han högt och förlät alla allting och hytte varnande och spelat strängt med pekfingret åt unge Pjotr. När flickorna dansat en stund kom det in en sångerska som imiterade Alla Pugatjova, och efter henne en kvinnlig akrobat som var någon sorts ormmänniska och stämningen i lokalen steg alltmer. De hade ätit furstligt av förrätterna som bestod av rökt stör och hälleflundra och störrom, saltgurka, sur grädde och rädisor och rentav




06-07-03

09.16

Sida 50

lite kokt kalvtunga och Aleksej Mordavin hade för länge sen slutat irritera sig över alla pengar som gick åt och alla ungdomars konstiga syn på livet. Det kom in frityrstekta biffar som hade något konstigt franskt namn och köttet var visserligen ganska segt, men det var ju rent kött med en tjock vit sås över som också hette något franskt som inte gick att uttala. Vid bordet intill satt en grupp kvinnor i deras egen ålder, alltså i hans egen och Jelenas ålder. Han förstod av delar av samtalet att de arbetade ute på basen i Severomorsk, förmodligen på någon sambandscentral, och att de var ute för att fira någon och att de inte tycktes bekymra sig det minsta över sina utgifter. När uppträdandena var slut skulle dansen börja, och kvinnosällskapet intill flög genast upp och började dansa med varandra i något som han förmodade var västerländsk stil. De stod i en cirkel och dansade liksom var och en för sig, hoppade upp och ner och gungade sig då och då runt sin egen axel. Det såg mycket egenartat ut, men de verkade ju å andra sidan så glada. Deras glädje smittade tydligen av sig, för snart var halva lokalen uppe på dansgolvet och trängdes i samma egendomliga stil och Jelena började dra i honom för att få honom med sig upp. Han viskade något om att det inte passade sig att dansa i uniform, åtminstone inte på en sån här lokal. Men då pekade hon ut en entusiastisk kollega till honom, kommendörkapten även han, som glad och med svetten forsande kring nacke och hals deltog på samma villkor som alla andra. Han drog i sig ett glas vodka och lät sig till en början något blygt och motvilligt släpas upp på dansgolvet. Han bestämde sig för att det inte lönade sig att försöka streta emot och snart stod han och Jelena och hoppade upp och ner mitt emot varandra. Av allt konstmaterial i deras kläder började de snart ånga av svett, och dofterna från hennes härliga runda kropp fick honom att nästan känna sig opassande i sin glädje. Jelena var en mycket stilig kvinna, hon dansade drottninglikt trots den enfaldiga dansstilen som gällde lika för alla. Till slut när det blev trångt och han började känna hennes kropp




06-07-03

09.16

Sida 51

allt närmare insåg han att de måste gå och sätta sig, inte bara för att de började bli för svettiga för att det skulle vara skönt utan också därför att han blygdes över att det snart skulle synas alldeles för väl på honom vad han mest av allt hade i tankarna. När de kom tillbaks till bordet kylde han sig så gott det gick genom att hänga upp uniformskavajen på stolen bakom sig och svepa två stora vodkaglas med mineralvatten. Jelena försvann ut på toaletten för att kyla sig på annat sätt. ”Jag hoppas onkel Aleksej känner att det är en rejäl välkomstfest”, sa unge Kolja när han slog sig ner och fyllde på deras glas med vodka och skålade. ”Visst, självklart!” sa Aleksej Mordavin när han svept sitt glas med en nick mot sin brorson. ”Och dej tycks det gå bra för, du är tydligen inte kvar på trålaren längre?” ”Nej, det var länge sen, det var förr i världen på den gamla och inte goda tiden”, skrattade Kolja och skakade på huvudet. ”Herregud, jobba som en hund för fyrahundra rubel i månaden, med sjötillägg och Murmansktillägg och allt. Så kan man inte leva, det är inget liv för en ung människa av i dag.” ”Jasså”, sa Aleksej Mordavin som kände sig stött på förmodligen just det sätt som Kolja avsett. ”Och vad tjänar du numera?” ”Sådär en fyrtio, femtio tusen. I månaden alltså”, sa Kolja nonchalant. Aleksej Mordavin trodde inte att han hört rätt, i vart fall inte att det kunde vara fråga om en månadslön, och självklart och precis som Kolja avsett tvingades han förhöra sig för att få bekräftelsen att det verkligen var så mycket pengar. ”Och ni själv, ni får väl löneförhöjning nu när ni blivit kommendör?” frågade Kolja till synes vänligt, kanske lite för vänligt. ”Ja”, muttrade Aleksej Mordavin något sårad, ”jag tror det blir över hundra rubel extra i månaden nu. Det kan ju komma väl till pass när vi måste skaffa en del nya möbler”, fortsatte han avvaktande. Kolja brast i skratt som verkade nästan hjärtligt och tog upp en




06-07-03

09.16

Sida 52

dollarsedel och höll den framför ögonen på sin onkel. ”Ni ser den här, med George Washington på, det är bara en dollar. Nej, oroa er inte, den är fullt legal, jag har tjänat den lagligt. En dollar, det är era hundra rubel.” ”Det beror på den ekonomiska krigföringen, det har ingenting med verkligheten eller verkligt arbete att göra”, invände Aleksej Mordavin tveksamt. Han tyckte inte om uppvisningen. ”Jo onkel, med all respekt så har det med verkligheten att göra. Inte med verkligt arbete, där har ni rätt också. Jag gör affärer i fartygsskrot med ett amerikanskt företag. Vi skulle behöva en sån som onkel Aleksej, någon med er kompetens. Skulle inte det vara något att fundera över, onkel Aleksej?” Han såg på sin brorson för att försöka genomskåda ett grovt skämt eller någon dolsk tanke, men han såg bara den unge mannens blåa öppna blick; egentligen såg unge Kolja mycket trevlig ut, uppnäst och fräknig så att han såg yngre ut än han var. ”Jag har, som du kanske vet, ett ohyggligt ansvarsfullt arbete, jag kan ju inte sluta för pengar”, muttrade han försiktigt avvaktande. ”Och hur länge tror ni att ni har det ansvaret kvar, kära onkel Aleksej”, skrattade unge Kolja utan minsta tecken på elakhet. ”Det första vi ska dra in på är väl den strategiska flottan. Varför ska vi patrullera under polarisarna nu när det kalla kriget är slut?” ”Man kan aldrig veta”, muttrade Aleksej Mordavin trumpet. ”Tänk bara på dom två kryssarna som dom har dragit in, onkel Aleksej. Men om det blir er tur ska ni veta att vi behöver varje man som kan någonting i den nya firman.” ”Har du en firma?” frågade Aleksej Mordavin häpet. ”En alldeles egen firma som en alldeles riktig kapitalist?” ”Äsch, onkel Aleksej, det heter inte kapitalist längre, det heter företagsam ung man i takt med tiden, det vill säga vår perestrojka. Det är därför dollarsedeln är laglig. Men jo, jag har en firma nästan helt själv. Alltså jag har den ryska delen, ett dotterbolag kan man säga. För kapitalet finns ju inte här utan på andra sidan.”




06-07-03

09.16

Sida 53

”Kapitalet?” ”Ja. Man kan inte starta en firma utan kapital.” Aleksej Mordavin skakade på huvudet åt nymodigheterna. Han var inte säker på om han förstod vad unge Kolja talade om eller om det bara var skryt. ”Förresten ska jag se till att skicka hem nya möbler till er och Jelena, och färgteve och video och lite sånt där, det kan ni behöva och det får ni inte för era hundra rubel.” Pojkvaskern sa det hela som om det vore fullkomligt självklart, nästan som om i förbigående medan han tänkte på något annat och viktigare. Aleksej Mordavin visste inte om han skulle bli mest häpen eller mest förbannad. Sådana fasoner kunde man inte tolerera, även om det var lagligt numera så var det ju ett uppträdande som bara spekulanter och kriminella brukade tillåta sig. Han tvekade om han skulle ta i på skarpen eller bara avböja utan vidare diskussion, eftersom diskussionen lätt blev sådan att den fördes på unge Koljas villkor, med ”firma” och ”kapital” och sånt som man inte kunde förstå. Men Jelena kom tillbaks, hon såg ut som om hon både tvättat sig med kallt vatten och målat sig på nytt. Hon satte sig mycket nära honom så att han kände värmen från hennes mjuka lår, och kände hennes avsikt, och därmed var det inte längre tal om kapital och firma utan frågan om att antingen gå hem eller fortsätta. Eftersom alla andra tycktes ha så trevligt så viskade han ett förslag till Jelena samtidigt som han smekte henne över hårflätan i nacken. Hon nickade fnittrande och han reste sig plötsligt, tog sin kavaj och sa att de var trötta men att de hoppades att alla andra kunde roa sig så bra som hittills och att unge Pjotr inte behövde ha bråttom hem. Han var tvungen att låna pengar till taxin av Kolja, som skrattande drog upp en bunt med rubelsedlar som tycktes vara decimetertjock och skalade av en 100-rubelsedel, utan att upphöra med sitt förargliga skratt.




06-07-03

09.16

Sida 54

*** Ola Ullsten ansågs inte som någon lysande ambassadör. Det är möjligt, rentav sannolikt, att det var orättvist och att det hela kom sig av den långa fiendskapen mellan honom och den socialdemokratiske kabinettssekreteraren Peter Sorman. För när det, såsom av misstag, uppstått en kort period av borgerlig regering på 70-talet så hade Ola Ullsten blivit utrikesminister. Som en av de borgerliga partiledarna måste han ju oundvikligen få en tung ministerpost. Han hade då med något som skulle kunna kallas segrarens arrogans låtit Peter Sorman vänta länge på utnämning innan denne till slut erbjudits posten som ambassadör i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Förslaget hade väckt intern munterhet i den borgerliga regeringskretsen, munterheten hade läckt ut och Ola Ullsten hade därmed fått en evig dödsfiende i Peter Sorman. När socialdemokraterna återerövrade regeringsmakten var det självklart Ola Ullstens tur att hållas onödigt länge på väntelista, den som varit chef för utrikesdepartementet kunde dock inte gärna betraktas som okvalificerad ambassadör. Dessutom måste en besegrad partiledare få en fin post. Efter lång väntan blev det Kanada, vars ambassad kännetecknades av vidsträckt trädgård, behagligt tilltagna utrymmen och relativt lite arbete. Men ambassadörer ska bytas och eftersom Ola Ullsten hade fått smak på diplomatiskt liv så var det inte tal om att återvända till politiken. Och fortfarande enligt regeln att partiledare måste ha passande jobb så hade han till slut tilldelats Rom. Det var en liten ambassad som låg inklämd vid slutet på två gator som skar varandras linje och bildade en liten tårtbitsformad park i spetsen. Bakom parken låg Sveriges ambassad, i betong och glas, utifrån tämligen oansenlig. Augustihettan i Rom kunde bli mycket obehaglig, mest därför att den inte gick över. Och nu hade den pågått i två veckor. Det var ing-




06-07-03

09.16

Sida 55

en lysande dag för representationslunch, särskilt inte om det skulle ätas italienskt. I vanliga fall hade Ola Ullsten tagit ut de två väntade gästerna på en restaurang i relativ enkelhet. Men nu lät det sig inte göras, och det berodde inte på klimatet eller på grad av artighet. Det skulle däremot ha varit omöjligt av såväl säkerhetsskäl som på grund av takt och ton; Ola Ullsten hade att förmedla ett officiellt tack från den italienska staten och det skulle ha tett sig rätt fånigt på restaurang. De hade anmält sin ankomst på ett både inexakt och exakt sätt, ”mellan klockan trettonhundra och fjortonhundra” och i övrigt varit rätt kortfattade över telefon, som man kanske kunde vänta. Ola Ullsten satt och låtsasarbetade på sitt tjänsterum från strax före klockan ett och försökte under tiden föreställa sig hur de två männen skulle se ut. Att döma av det som man kunde läsa sig till i tidningarna borde de inte se ut som några medelsvensson, men man kunde förstås aldrig veta. Han undrade om de skulle vara kortsnaggade och tugga tuggummi, men strök den funderingen eftersom man kunde gissa att de borde ha ett mer neutralt uppträdande. De skulle se ut som vanliga svenska officerare antagligen, smärta, kortklippta utan snagg, propra kläder och lite stel gång, artiga och osäkra på samma gång. Allt detta visade sig fullkomligt fel. När vakten meddelade att de två gästerna var på väg upp, plockade Ola Ullsten ihop den blygsamma arbetsoredan på sitt skrivbord, sträckte till sina kläder, meddelade sin sekreterare över snabbtelefonen att släppa in de två gästerna och ställde upp sig i direktörsställning, alltså med armarna löst och rakt korsade över bröstet med handflatorna inåt. När dörren slogs upp med ett brak och ambassadören såg de två gästerna blev han stående som förstenad, till en början utan att ens hälsa. Han trodde knappt sina ögon. Den som kom först var en tvåmetersjätte med yvigt skägg, långt




06-07-03

09.16

Sida 56

hår i nacken, solbränd på gränsen till första gradens brännskador och klädd i en blåvitrandig kortärmad T-shirt, jeans med ett rep i stället för skärp och Jesussandaler som på intet sätt skylde de otvättade fötterna. Han bar solglasögon som han tog av sig när han hälsade och hans grepp var skrämmande hårt. ”Stålhandske, OP 5, kapten, saatans angenämt att trampa in på svenskt territorium”, sa jätten och slog sig ner nästan raklång i en av de gracila ljusa lädersofforna som knakade oroväckande. ”Det var onekligen ett passande namn”, sa ambassadör Ullsten och tyckte att han för en gångs skull funnit rätt ord i rätt ögonblick. Men hans häpnad blev inte mindre av följeslagarens utseende. Ungefär samma typ av hippieklädsel, men i övrigt fullkomligt italiensk i utseendet. ”Bertoni-Svensson, löjtnant, samma avdelning”, presenterade sig den andre med ett betydligt mer kultiverat handslag och tog sen artigt ett steg åt sidan utan att sätta sig. ”Varsågod och sitt löjtnant … var det Bertoni-Svensson?” sa ambassadör Ullsten och slog sig sen försiktigt ner på en fåtöljs ytterkant, la upp det ena benet över det andra och rättade till sina pressveck. ”Bertoni antyder förstås en italiensk bakgrund”, försökte han konversera, men Luigi Bertoni-Svensson hann inte svara. För den halvliggande jätten tog ifrån de båda andra ordet med en enda vid handrörelse. ”Det ska int ambassadörn förhöra sej så mycket om, är det förresten sant att dom kallar dej för Fårskallen? Nej, ids int bli arg, jag menade inget illa”, log jätten och gned sig i ögonen, betraktade sina svarta spretande tår och sträckte sen på sig som en jättetiger i hela sin längd så att den spröda soffan på nytt gav kvidande protester ifrån sig. ”Jag hade väntat mej att herrarna skulle komma på lunch”, sa ambassadören och höjde ogillande på sina gråmelerade tjocka ögonbryn. ”Jag tror och hoppas att ambassadören förstår att vår okonventionella klädsel inte är ett uttryck för nonchalans. Vi har gjort vad vi




06-07-03

09.16

Sida 57

kunnat för att inte se ut som svenska officerare, det är hela saken”, förklarade Luigi mjukt överslätande. ”Jag får säga att herrarna i så fall lyckats över hövan”, konstaterade Ola Ullsten som nu börjat komma över sin första häpnad och ville skaffa sig kontroll över situationen. ”Och apropå lunch så har vi tänkt att …” Han hann inte längre innan jätten avbröt honom. ”Int saatan behöver vi nåt käk, särskilt int sånt där italienskt, vi har ätit spaghetti där nere så att vi int tål så mycket mer. Men vi vill bara lämna lite grejor, sen sticker vi”, sa Åke Stålhandske och satte sig upp i soffan som för att fortsätta med en mer affärsmässig samtalston. ”Grejor?” frågade ambassadören och kände ett stigande obehag inombords. ”Vadå för grejor och var finns dom?” ”Vi ställde ifrån oss några bagar där nere så fort vi passerat slussarna in på låst område”, förklarade Åke Stålhandske snabbt och fortsatte sen lika snabbt som för att genast bli av med problemet: ”Bagarna innehåller militär utrustning av sånt slag som är illegalt i dom flesta länder. Det vore onödigt råddigt om vi infångades av polis på väg hem till Sverige. Så nu får du ta över och skicka hem svenska statens egendom på sätt du finner lämpligast, ett sätt så att ingen snokar. Det är allt vi vill be dej om, sen försvinner vi.” ”Det där låter sej nog inte göras utan vidare. Jag måste till en början veta vad för sorts utrustning … ni menar väl inte att ni har släpat in vapen och … explosivt material här på ambassaden”, sa Ola Ullsten aggressivt, mer aggressivt än vad han avsett. ”Ids nu int oroa sej, ambassadörn”, log Åke Stålhandske. ”Int saatan är det nåt som exploderar int. Allt sånt har vi sänkt ute till havs. Väskorna innehåller inga vapen och inga sprängmedel, det är elektronisk och optisk utrustning, men alltså rätt dyrbar och rätt farlig i orätta händer.” ”Vi kan knappast frakta den typen av gods med vår diplomatiska postgång, det borde väl herrarna ändå förstå”, invände Ola Ullsten. ”Ja, då får ni behålla grejorna här i nån skrubb tills tiden tar slut. Vi




06-07-03

09.16

Sida 58

kan inte gärna släpa iväg dom till flygplatser eller järnvägsstationer, det skulle lätt kunna leda till bråk och missförstånd och då får du ta ut oss ur finkan. Och det vart väl sämre?” konstaterade Åke Stålhandske med en nästan road glimt i ögonen. ”Mja”, sa Ola Ullsten som börjat inse att problemet visserligen var okonventionellt men vid närmare eftertanke knappast olösligt. ”Vi kan väl börja med att titta på grejorna? Jag menar om vi ska belasta vår diplomatiska trafik så kan jag inte ta på mitt ansvar att i så fall skicka saker som jag inte känner till.” ”Så du vill ha en liten förevisning?” frågade Åke Stålhandske häpet och bet sig i läppen för att inte brista i skratt. ”Jatack, det tror jag med hänsyn till omständigheterna vore ganska lämpligt”, svarade ambassadören. Åke Stålhandske reste sig och slog ut med armarna. ”Jag går ner och hämtar grejorna”, konstaterade han och var redan på väg ut. ”Vi kan skicka nån …”, invände ambassadören. ”Det tror jag int, det är ganska tungt”, flinade Åke Stålhandske i dörren och var borta. ”Jaha … det var det … och resan hit upp från Palermo har gått problemfritt?” konverserade Ola Ullsten i riktning mot den till synes mer civiliserade underrättelseofficeren. ”Jatack, inga problem”, svarade Luigi avmätt. ”Vi har seglat ett mindre fartyg från Palermo till Neapel och som sagt gjort oss av med allt farligt gods ute till havs.” ”Har ni bara varit tre personer om allt det där? Jag menar av press och TV att döma så har det ju varit ett mindre krig på Sicilien?” frågade ambassadören med fullt äkta intresse. Bilder av sprängda hus och sönderbrända förvridna kroppar flimrade förbi i hans minne. Det var overkligt att tänka sig att allt det skulle ha åstadkommits av tre man. ”Det kan vara olämpligt att diskutera operativa detaljer inne på en ambassad”, svarade Luigi dröjande och försiktigt medan han fundera-




06-07-03

09.16

Sida 59

de ut en så artig fortsättning som möjligt. ”Men som torde ha framgått så har vi med berörda italienska myndigheters tillstånd kunnat använda utrustning med avsevärd verkan.” Ola Ullsten kunde inte komma på någon fortsättning. Han kände sig alldeles förstummad av kontrasten mellan de två männen och massmediernas rapportering som föreföll närmast overklig; de två männen var ju alldeles verkliga. Dörren sparkades upp av Åke Stålhandske som kom in med två gröna militärbagar som tycktes knaka av tyngden inuti. ”Här”, sa han och ställde försiktigt ner väskorna mitt på den ljusblå heltäckande mattan, ”här har vi grejorna. Jag vill int ställa dom på det där bordet, det ser int ut att hålla så bra.” Han drog upp blixtlåsen och började sen rada upp utrustningen på golvet. Luigi reste sig och började hjälpa till och de sorterade snabbt materielen efter något system som undgick Ola Ullsten. Sen bad Åke Stålhandske sin värd att stiga fram för en besiktning och pekade på raderna längs golvet samtidigt som han förklarade vad som var radioutrustning, målsökare, infrautrustning, lasersikten och vanliga optiska kikarsikten och annat som kunde förefalla underligt men i vart fall inte explosivt. ”Det är alltså ingen som helst fara med att flygfrakta det här materialet”, konstaterade Ola Ullsten när förevisningen var klar. ”Nej, int på annat sätt än att det är lite ömtåliga grejor som bör paketeras väl”, konstaterade Åke Stålhandske som redan börjat packa utrustningen igen. När det var klart lyfte han upp de två väskorna med ett försiktigt ryck och bar dem bort i rummet och placerade dem intill väggen. ”Jaha ja”, suckade Ola Ullsten, tog av sig glasögonen och putsade dem ingående medan han försökte bestämma vilken attityd han skulle inta i fortsättningen. Vid närmare eftertanke var situationen mer grotesk och komisk än upprörande, fullt klart skulle han ju se på händelsen så i efterhand. Det var rentav en rolig historia, om man kunde berätta den med rimlig hänsyn till sekretess.




06-07-03

09.16

Sida 60

”Jaha ja, det är inte var dag jag har såna här ärenden, man kan väl säga att det rentav är lite uppiggande. Jag ska undersöka lämpligast metod att transportera, vad ska vi säga? Transportera kronans egendom till hemlandet. Därmed över till vår lunch.” ”Jag tror int …”, började Åke Stålhandske invända men hann inte längre innan han närmast fryntligt avbröts av Ola Ullsten som nu började känna att han på nytt hade situationen i sin hand. ”Jag tror inte kapten kan tacka nej. Jag kommer nämligen med ett erbjudande som det inte går att tacka nej till, hehe, för att tala med maffian som ju herrarna onekligen bekantat sig en del med. Nej, lunch måste det bli. Vi har redan dukat. Facket skulle protestera om ni inte åt, eftersom det är dukat alltså. Dessutom får ni svensk mat. Dessutom har jag ett officiellt uppdrag som gäller herrarna som jag tänker klara av vid lunchen. Den här vägen!” Han reste sig upp och slog ut med armen för att dirigera sina gäster som med en kort inbördes blick nickande kapitulerat. De bad att få besöka tvättrum först och infann sig sen nödtorftigt uppsnyggade till representationsmatsalen, som hade skärmats av för att inte verka för stor för det lilla sällskapet. Maten var svensk rakt igenom, ägg med löjrom, rökt lax, sill med dillpotatis, inlagda strömmingsflundror, matjessill med gräslök och gräddfil och allt annat som skulle ha passat ett svenskt midsommarbord väl. ”Och vad vill herrarna ha att dricka, jag tänkte att öl och brännvin skulle passa”, konstaterade ambassadören när han med en gest visade att det gick bra att sätta sig. De två gästerna hade skärpt sig märkbart och började nu trots sin märkliga klädsel att se ut som officerare. ”Jag har alltid funnit det svårt att få ihop den här svenska maten med vin, men jag dricker inte brännvin, tack”, förklarade Luigi med en avböjande gest när en servitris kom fram med en brännvinskaraff. ”Men öl går bra, tack”, tilla han snabbt när värden såg ut som om han skulle börja arrangera en vinbeställning. Ola Ullsten och Åke Stålhandske grep in på måltiden med tydlig




06-07-03

09.16

Sida 61

entusiasm, medan Luigi betedde sig något reserverat. Han smålog när de två andra högtidligt skålade i brännvinet, såg varandra i ögonen och ropade Ahh! när de smällde ner glasen i bordet som tecken på påfyllning. Ola Ullsten kunde efter ett tag inte undgå att observera att en av hans två gäster visade ringa entusiasm. ”Jag tänkte att efter en tids italiensk matlagning så kunde det smaka med lite riktig mat”, förklarade han vänligt mot Luigi. ”Om ambassadören ursäktar så är jag uppvuxen med italiensk mat och betraktar den faktiskt som, hrm, riktig”, svarade Luigi med perfekt maskhållning. ”Det var inte min avsikt att stoppa foten i munnen, men jag gjorde visst det”, ursäktade sig värden. ”Åh föralldel”, svarade Luigi med ett brett, mycket brett och tvetydigt leende, ”jag betraktar den svenska maten som ganska lustig, exotisk skulle man kunna säga.” De åt en stund under tystnad. Sen torkade sig ambassadören tydligt om munnen och la ner servietten bredvid sig på bordduken. En av servitriserna kom genast fram med två blåa askar som hon placerade bredvid servietten. ”Ja hrm”, började ambassadören och konstaterade snabbt att han hade bådas uppmärksamhet, de satt plötsligt spända, mer upprätt, rentav som tända ljus. De hade förmodligen redan förstått. ”Jag har av Republiken Italiens president fått ett mycket ovanligt och trevligt uppdrag. I vanliga fall tillkommer det ingen utlänning att överlämna italienska statens utmärkelser men situationen är ju något ovanlig, inte minst med tanke på herrarnas hemliga funktioner. Jag kan nu inte gärna resa mej upp och omfamna herrarna och kyssa er och allt det där, ni vet, som dom gör här nere …” Han skrockade lite men kom snabbt av sig när han såg Luigis blick och var tvungen att retirera. ”Ja alltså, inget ont i det. Men vi svenskar är ju lite mer informella. Låt oss i alla fall resa oss upp.”




06-07-03

09.16

Sida 62

Åke Stålhandske och Luigi Bertoni-Svensson reste sig snabbt upp, sköt in stolarna, tog ett steg tillbaks och intog enskild ställning. Ambassadören öppnade de två stora blåa etuierna så att de emaljerade vita korsen omgivna av Italiens färger blottades. ”Får jag först be kapten Stålhandske att komma fram”, kommenderade ambassadören. Den blonde skäggige jätten, vars attityd nu var mycket annorlunda än för en stund sedan, kom fram och ställde sig i givakt på trekvarts meters avstånd från ambassadören. ”Det är en ära för mej som Sveriges ambassadör och också för Sverige som land när jag nu till er, kapten Åke Stålhandske, överlämnar L’Ordine al Merito della Repubblica av graden commendatore. Korset bäres om halsen, miniatyrknappen civilt i knapphålet om man finner det passande. Varsågod kapten Stålhandske.” Åke Stålhandske tog emot det blå etuiet med höger hand, skickade över det i vänster hand och räckte sen fram sin väldiga hand till handslag med en sammanbiten min som fick Ola Ullsten att tveka innan han sträckte fram sin, för att i nästa ögonblick stålsätta sig för att inte grimasera av smärta. Åke Stålhandske gick med stenansikte tillbaks och ställde sig i givakt bakom sin stol, utan att göra min av att sätta sig. Proceduren upprepades sen med Luigi, med den skillnaden att Luigi hade svårt att hålla tillbaks sin rörelse och lätt för att inte misshandla ambassadör Ola Ullsten vid handslaget. Därmed kommenderades det in champagne, fransk champagne. Och ambassadör Ola Ullsten lyckades hålla tand för tunga och inte säga något olämpligt om italienskt bubbelvin. Han höll masken. De skålade och höll alla masken. *** Republiken Finlands president satt samtidigt djupt försjunken i grubbleri på sitt tjänsterum. Han hade bett att få bli lämnad ensam i väntan på den första av de två medborgare han kallat till sig. Han hade svårt




06-07-03

09.16

Sida 63

att koncentrera sig, tankarna fladdrade mellan allt det som nu måste ske, och i vilken ordning, och hans egna minnen från kriget där uppe. Han hade inte varit så mycket mer än en pojk när det började. Men han hade slutat räkna efter hundra. Fram till hundra döda ryssar hade han räknat ungefär som jägare håller reda på hur många järvar eller vargar de skjutit; ingen jägare skulle sväva i tvivelsmål på den punkten. Men han hade ändå tappat räkningen och han hade till och med för sig själv svårt att förklara varför. Kanske var det att han inte trodde att han skulle överleva kriget och i så fall spelade det ingen roll. Kanske var det för groteskt att räkna döda människor som villebråd; den humanistiskt mest tilltalande förklaringen, den man själv helst ville ta till naturligtvis. Men antagligen var den inte sann. Finlands president var tvivelsutan krigshjälte. Men av ett ovanligt slag: inte någon officer som fått Mannerheim-korset utan en ung menig soldat som skickats ut på omöjliga uppdrag, en sån som sen glöms bort eller blir ett nummer på en lista av stupade utan att det är något särskilt med det. Hans förband hade arbetat med sabotage och framskjuten spaning längst uppe i norr och långt bakom fiendens linjer. En förutsättning var att man var bra på skidor. En annan förutsättning att man väntade med eldgivningen till strax före skymningen, så att det fallande mörkret skulle göra att det inte ens i djup snö gick att spåra. Han hade aldrig gjort väsen av saken. För sig själv hade han mest försökt glömma och omgivningen hade respekterat det. Egentligen hade hans bakgrund i just det här avseendet bara flutit upp till ytan vid ett enda tillfälle, när han som nyvald president avlade ett statsbesök i Vita Huset i Washington. Det var under den värsta tiden av Finlandiseringsdebatten och det var svårt att tala om pappersmassa och skogsindustri och goda relationer när frågeställningarna hela tiden kretsade kring problemet Finlands mjuka rygg inför grannen i öster. Kvällen innan han skulle göra sitt första framträdande på presskonferens hade någon av hans pressekreterare suttit och supit med




06-07-03

09.16

Sida 64

amerikanska kolleger och givetvis jagats från hörn till hörn i frågan om mjuk rygg mot ryssen. Till slut hade det finska sinnet svallat över och pressekreteraren hade kläckt ur sig någonting i stil med: ”Vår president har personligen dödat mer än tvåhundra ryssar i krig, hur många ryssar har er president klippt, utom på bio?” Resultatet kunde bara bli ett. När han blek och nervös och spänd hade mött de amerikanska journalisterna, plågad såväl av sin tveksamma engelska som av ovanan vid att företräda Finland i sin helhet, hade hackat sig igenom sin förberedda inledning och med en tafatt gest förklarat att han gärna skulle besvara frågor om det fanns några … Så hade femton man sträckt upp handen på en gång och när han pekade på den närmsta av dem fick han den fråga som alla hade tänkt ställa: ”Mr President, hur många ryssar har ni dödat?” Frågan träffade honom som ett knytnävsslag i ansiktet, han hade väntat sig vadsomhelst och däribland det värsta, men inte det här. Han måste samla sig en stund och han insåg att det syntes på honom. Sen svarade han: ”Under denna hårda tid för Finland gjorde var man sin plikt. Även jag.” Sen sa han inget mer och väntade sig halvt skräckslagen att de skulle fortsätta. Men det blev tyst. Det måste ha synts någonting på honom. Åtminstone ungefärligen vad han kände. Nu var det alltså en möjlighet att han skulle skicka andra unga finska pojkar som kunde ha varit han själv på skidor in i polarmörkret med uppdraget att döda. Han insåg mycket väl att sentimentalitet inte fick påverka hans beslut. Rent logiskt och rationellt var det inte svårt att bena upp det moraliska problemet. Om kärnvapendraken var på väg att slippa loss ur det sönderfallande Sovjetunionen så måste alla som kunde ta sitt ansvar. Ingen katastrof kunde vara större än kärnvapen på drift. Det var lätt att inse. Enskilda uppoffringar, om det så gick till livet, kunde inte heller




06-07-03

09.16

Sida 65

lägga hinder i vägen. Det var också lätt att inse. Men konsekvensen av det som var lätt att inse var ändå att han skulle skicka unga finska soldater mot en inte särskilt osannolik död. En annan konsekvens, fast av betydligt mindre dignitet, var att han skulle kunna ställas till ansvar efteråt under de mest plågsamma former, inte i första hand för honom själv som person utan snarare för nationen. En sådan diskussion skulle, om den någonsin blev offentlig – men det var ju en risk med allting, förr eller senare blev ju strängt taget allting offentligt – riva upp historiska sår, skapa utomordentligt olämpliga stämningar i landet och i värsta fall splittra hela nationen. Ändå gick det inte att komma undan ett beslut. Vilket beslut det än blev skulle det få oöverskådliga konsekvenser. Vissa mått och steg var ändå självklara till en början. Först utreda det rent lagliga. Sen de rent praktiska möjligheterna. Man måste börja i den änden, det var ju klart. Och lagen borde ju komma först. Han hade kallat till sig en ungdomsvän som sen några år tillbaks var professor i offentlig rätt vid universitetet i Helsingfors och grundlagsexpert. Sen några minuter satt också professorn och ungdomsvännen ute hos kanslichefen, antagligen utomordentligt nyfiken på vad som kunde förmå republikens president att skicka ilbud ut till sommarstället vid Borgå. Det hade ju bara varit att släppa krocketklot och umgänge och sätta sig i den väntande svarta Volvon. Presidenten tryckte in kom-in-knappen vid sitt skrivbord och reste sig upp för att gå den intet ont anande gästen till mötes. De hälsade kort och inte särskilt hjärtligt i dörren medan presidenten tecknade åt sin förvånade kanslichef att hålla sig borta. Sen gick de tillsammans tillbaks in i det ljusa luftiga rummet och presidenten pekade tyst mot en av de två stolarna framför sitt skrivbord, gick sen runt och satte sig och tog sig en stund över pannan för att tänka efter hur han skulle börja. Hans otålige och av nyfikenhet sprickfärdige gäst förekom honom. ”Mauno, vad vill det här säga? Du kallar mej till dej som om jag skulle upp på rektorsexpedition och få skäll, uttryckligen som Republi-




06-07-03

09.16

Sida 66

kens president, så att jag inte kan säga nej. Borde du inte förklara dej, tycker du?” President Koivisto log blekt och nickade instämmande. Sen andades han in och började på det sätt han noga tänkt över. ”Heikki, du har alldeles rätt. Det är inte din vän i första hand som har kallat hit dej, jag har gjort det helt i kraft av mitt ämbete. Jag vill därför först ålägga dej den allra strängaste tystnadsplikt rörande allt som kommer att yppas mellan oss. Du är väl medveten om innebörden i det jag säger. Du är nog också medveten om att du har en åtminstone teoretisk möjlighet att nu resa dej och säga nej. Vilket du väl inte kommer att göra.” ”Nej herr president, jag accepterar ert förslag och jag kommer att till punkt och pricka följa den tystnadsplikt som herr presidenten har ålagt mej.” ”Nåjo. Det var ju bra. Men vi behöver inte bli så förbannat språkligt formella i alla fall, nu när ingen hör oss.” Han kom av sig med ett leende. Där satt hans ungdomsvän käpprätt upp i besöksstolen framför skrivbordet iklädd kortbyxor och blåvitrutig sportskjorta – det fattades bara en krocketklubba i ena handen – och skulle om några ögonblick dras in i världspolitiken. ”Förlåt mitt leende, Heikki, men det är bara det att situationen förefaller mej så grotesk. Vilket du snart kommer att förstå”, fortsatte presidenten och slätade sen ut varje tillstymmelse till leende inför det följande. ”Sovjetunionens president har låtit meddela att det inom en relativt nära framtid kommer att äga rum ett försök att smuggla stulna kärnvapen in i Finland, med avsikten att sen försälja vapnen på en tyvärr alltför hugad världsmarknad. Jag behöver inte gå in på vilken betydelse det här har. Men saken är nu den att Sovjetunionens president synes vilja begära att finsk personal går in på sovjetiskt territorium och oskadliggör smugglarna. Alltså innan dom nått vårt territorium. Detta är vad saken gäller.” Mannen framför honom såg nästan tvivlande ut, eller som om han




06-07-03

09.16

Sida 67

var på väg att falla i nervöst skratt. Men presidentens uppsyn lämnade ingen möjlighet till tvivel. ”Nå. Det var ju mycket på en gång”, sa den ofrivillige gästen när han samlat ihop sig. ”Varför drar du nu in mej och vad kan jag göra åt det här?” ”Du ska läsa lagen för mej, Heikki. Jag har ett antal beslut att fatta. Jag kan till en början säga nej eller ja och i båda fallen uppstår exempelvis frågan om vilka andra beslutsfattare presidenten bör dra in i förloppet. Bör jag konferera med statsministern, med utrikesministern och så vidare? Kan jag fatta beslut själv? I vilken ordning bör vi ta det här? Vi kan stanna där.” ”Ursäktar du om jag sträcker på benen, jag känner mej lite vimsig”, förklarade gästen. Han reste sig efter en kort nick från sin president och började gå fram och tillbaks i det stora rummet med långa energiska kliv som tycktes få honom att ganska snabbt samla tankarna. ”Du är som landets president vår högste ansvarige för utrikesoch försvarspolitiken. Det här är ett ärende som täcker precis det området, så långt är ju allt självklart”, började han och gick sen tyst fram och åter två gånger innan han fortsatte. ”Det kan naturligtvis med hänsyn till det obestridliga nödläge som vi har att göra med hävdas att du i stort sett inte behöver dra in någon alls, ja utom dom som ska göra jobbet. Någon liknande situation har aldrig funnits, varje historisk parallell med andra komplikationer faller av det enkla skälet att det aldrig handlat om kärnvapen förut. Vi talar om miljoner människoliv och då får man inte vara för petig med juridiken. Däremot, en sak, en viktig sak. Vad har du för begäran från Gorbatjov egentligen, vilken form har den, jag menar, han har väl ändå inte telefonerat i ärendet?” Han stannade upp mitt på golvet som tecken på att här fanns alltså den första nödvändiga kontrollstationen. Mauno Koivisto nickade eftertänksamt. ”Jo, det är just det”, mumlade han. ”Jag har fått budskapet i en minst sagt underlig form, jag kan inte bortse från det. Men jag kan




06-07-03

09.16

Sida 68

för den sakens skull inte undgå att ta saken på allvar.” ”I vilken form då?” frågade professorn och gick tillbaks och satte sig på sin plats. ”Det är inte oviktigt, det måste ha hållbarhet för eftervärlden, det är ju ditt avgörande beslutsunderlag.” ”Det har kommit ett budskap från en underordnad spionöverste till en tjänsteman på mellannivå på Utrikesministeriet”, svarade presidenten nästan skamset. Han insåg att det han just sagt inte lät så perfekt i formellt avseende och rentav uselt i psykologiskt avseende. ”Men snälla herr president”, utbrast mannen framför honom med en nästan generande tydlig skepsis. ”Nog får man väl kräva ett aningen mer formellt besked än så?” ”Jo, det är sant”, sa presidenten och nickade instämmande. ”Det är naturligtvis sant. Men så har budskapet också det innehållet att vi själva får välja nivå för fortsatta kontakter. Det innefattar även möjligheten av direkt kontakt mellan vårt lands och Sovjetunionens presidenter.” ”Det är det du måste välja. Ingen tvekan. Jag skulle rentav föreslå att du skaffar dej käre Michail Gorbatjovs handbrev i ärendet, inte nödvändigtvis med alla detaljer, men med tillräckligt mycket för att täcka sakens huvudsakliga innehåll. Därefter kan vi se vad grundlagen har att erbjuda, och jag skulle tro att det blir ganska mycket i ett sånt läge.” ”Jag bör kort sagt skriva brev till Gorbatjov och fråga om budskapet är allvarligt menat och om han skriftligen kan försäkra att så är fallet?” ”Ja. Med tanke på de synnerligen allvarliga beslut du har framför dej. Oavsett om det blir åt ena eller åt andra hållet, vilket jag tills vidare inte vill lägga mej i, så bör du ha ett sånt dokument i handen för att kunna gå vidare. Är jag därmed entledigad för att återgå till mina gäster och mitt krocketparti?” Presidenten log svagt, nickade och reste sig upp och tog i hand utan att säga något mer. Han följde sin gäst till dörren och höll upp den. De skildes med en lång blick och en kort nick.




06-07-03

09.16

Sida 69

*** Aleksej Mordavin tvingade sig att inse att de senaste två dagarna nog måste ha varit de mest uppskakande i hela hans liv, åtminstone det liv som hörde till yrket. När han skulle infinna sig uppe hos chefen för örlogsbasen i Severomorsk hade han inte haft några särskilda föreställningar om förflyttning till annat än ytattacken, även om också det skulle förefalla lite långsökt. Vapenofficerarna ombord på de kärnvapenbestyckade ubåtarna hade särskild ubåtskompetens och det vore ju uppenbart slöseri med resurser och utbildning att flytta såna som han själv och hans kolleger till ytattacken. Han hade kommit försent, någon minut bara men i alla fall, och det berodde dessutom på en ren trivialitet. När bussen passerat De Väpnade Styrkornas Affär nere på Leninskij Prospekt hade han plötsligt kommit på att han faktiskt hade fel gradbeteckningar på sin uniform, rusat av bussen och in i affären och köpt nya grejor och bett att få låna nål och tråd, vilket hade väckt en del munterhet hos de annars ganska sura damerna som förestod det lilla varuhuset. Han sydde bra, han var ju långvägare i Sovjetflottan och hade varit första klass sjöman i sin ungdom innan han kommit in på sjöofficersskolan. Så det gick ganska fort att manifestera befordran på hans uniform och han fick till och med några gillande barska kommentarer från en av de äldre kvinnorna som menade att det närmast liknade ett Herrans under att se en karl sy. I sista stund hade han kommit på att köpa med sig en ny skärmmössa, och när han kom ut från varuhuset missade han just bussen upp till Severomorsk. Även om han inte behövt betala många rubel inne i militärvaruhuset så bedömde han att han saknade pengar till en taxi. Chefen för staben uppe på Severomorsk var viceamiral och hela militärområdets näst högste officer, och mottagningsritualen var därefter, avsedd att få besökaren att känna sig obetydlig. Först fick han vänta. Sen fick han en reprimand för att han kommit försent och sen väntade




06-07-03

09.16

Sida 70

viceamiralen demonstrativt länge med att be honom sitta ner. Men därefter hade det varit slut på ceremonielet och efter bara några minuter var innebörden i hans nya kommendering, som löpte på okänd tid, klar. Han skulle bli chef för en klareringsstation inom järnvägen, om man uttryckte sig cyniskt. Man höll just på att upprätta ett stickspår på järnvägslinjen mellan Kola och Petsjenga söder om hans bas vid Zapadnaja Litsa. Vissa järnvägsvagnar med viss last skulle nämligen tas åt sidan där och godset skulle sorteras och paketeras om innan det omlastades för vidare transport upp till de nya bergrummen vid Zapadnaja Litsa. Det var inte vilken last som helst. Det rörde sig om osorterade stridsspetsar från såväl strategiska som taktiska vapen från alla möjliga och omöjliga hörn av Sovjetunionen, från Ukraina och Vitryssland självklart, men också från Kazakstan. Det politiska sammanhanget var klart, men ändå skrämmande. Vad som pågick var fullt tydligt en desperat kapplöpning för att skaffa sig kontroll över så många kärnvapen som möjligt, och så länge Sovjetarmén var en sammanhållen interrepublikansk makt så gällde det att skynda på. Dåraktiga politiker i såväl Ukraina som de andra kärnvapenbestyckade republikerna hade för sig att de skulle bli självständiga och att egna kärnvapen ingick i självständigheten. Högsta ledningen för Sovjetunionen hade därför beslutat att försöka undanröja det hotet i så god fart som möjligt. Redan tanken att kärnvapen skulle kunna ingå som ett argument i inrikespolitiskt käbbel var ju katastrofal. De internationella förvecklingarna av nya självständiga stater utan andra resurser än just kärnvapen var visserligen mer abstrakta, men ändå mycket hotfulla. Det rent praktiska problemet var nu att man inte hade tillräckligt med specialiserad personal för att sköta nedmonteringen av alla de stationer utanför själva Ryssland som måste vittjas på sina kärnvapen. I många fall använde man sig av vanliga värnpliktsförband som bara fick uppdraget att lyfta bort det tredje översta steget på exempelvis




06-07-03

09.16

Sida 71

strategiska missiler och sen lasta dem huller om buller på järnvägstransporter destinerade norrut. Dessa dödliga laster gick som vanlig trafik i vanliga transporttåg och ibland till och med i tåg som var blandade transporttåg och persontrafik. Man hade bedömt det som säkrare än att starta väldiga och uppseendeväckande åtgärder för specialtåg. Operationen var ju givetvis hemlig och måste hinna så långt som möjligt innan diverse politiker i de obstinata republikerna förstod vad som var i görningen. En praktisk konsekvens var alltså att det snabbt höll på att bildas en flaskhals vid vissa slutstationer och eftersom de flesta beslagtagna vapnen gick norrut, av lätt insedda säkerhetsskäl, här uppe skulle ju ingen komma åt vapnen, så höll man på att få en del konstiga järnvägslaster stående här och var i regionen. Konkret handlade det alltså om att fullfölja demonteringen så att man på ett effektivt och säkert sätt kunde lagra det beslagtagna godset. Själva stridsspetsarna måste exempelvis tas ur sina rakethöljen, säkras på nytt och paketeras om i fyrkantiga containers med lämplig stabilitet för att kunna staplas säkert. Allt måste givetvis märkas och katalogiseras i sjömansmässigt god ordning. Bland mycket annat var detta förklaringen till att man forcerat utbyggnaden av bergrum uppe i Zapadnaja Litsa. Bergrummen var alltså inte till för att skydda Tajfoon-ubåtarna i krigstid, sådana överväganden fanns över huvud taget inte just nu, utan för att lagra nukleärt överskottsmateriel. I korthet innebar detta att flera tusen megatons sprängkraft skulle gnissla förbi på järnvägens polarlinjer de närmaste månaderna. Det fanns ingenting i kommenderingen att diskutera eller något att invända mot. Aleksej Mordavin hade inte ens något att säga när han fick veta att hans tvåveckors ledighet var inskränkt till bara två ytterligare dagar. Sen skulle barackerna ute vid det redan överlastade stickspåret sydost Petsjenga vara klara och han skulle börja arbeta i tiodagarsskift, två dagar ledigt och sen ett nytt tiodagarsskift. För en ubåtsofficer var det inget att gnälla om.




06-07-03

09.16

Sida 72

Mötet uppe hos viceamiralen på Severomorsk hade trots sitt ohyggliga allvar blivit kort. Han hade gott om tid men ont om pengar på sig efter de improviserade utläggen för uniformsdetaljer och beslöt sig för att promenera ner genom stan, det var ändå nästan en timme tills han skulle träffa Kolja och dennes amerikanske affärskontakt nere på hotel Arktika. Han gick till en början energiskt med huvudet sänkt och händerna på ryggen och försökte värdera den politiska innebörden i det som höll på att hända. Om man tänkte igenom det som stått i Polarnaja Pravda senaste tiden så fanns där onekligen hotfulla tendenser i kritiken mot splittrarna, vissa oansvariga element och så vidare. Mer konkret handlade det alltså om att ledningen för självaste Sovjetunionen fruktade rent fysiska upplösningstendenser, motsättningar som kunde gränsa till väpnade konflikter, utpressning inbördes med de egna kärnvapnen som medel. Det var ohyggligt på mer än ett sätt. Han erinrade sig gårdagens telefonsamtal med sin bror som ringt nere från Sevastopol. De hade förstås talat om unge Kolja och hans ekonomiska framgångar, om man skulle betrakta det som ett obehagligt utslag av äventyrlighet eller om det helt enkelt var den nya tidens anda, och hans äldre bror hade försäkrat att det nog var så man måste se det. Så långt hade det varit lätt och naturligt att tala med varandra på den raspiga telefonlinjen. Men när brodern antytt att de kanske snart skulle ses, att de kanske skulle förena sina styrkor fortare än vad man kunde tro och andra omskrivningar som tydde på att man borde undvika lyssnande öron – för vem hade egentligen två officerare i Sovjetflottan anledning att känna fruktan om man ringde inomlands? – så hade Aleksej Mordavin gissat sig till att delar av Svarta Havsflottan kanske snart skulle lämna ukrainskt territorium för att förena sig med antingen Stilla Havsflottan eller Ishavsflottan. När han tänkte på saken i perspektiv av dagens samtal verkade det ju i all sin otrolighet fullt rimligt. Det gällde att dra bort så mycket strategiska vapen som möjligt från Ukraina. Hans äldre bror var navigeringsofficer på en robotkryssare




06-07-03

09.16

Sida 73

som tillhörde Svarta Havsflottans mest slagkraftiga och moderna fartyg. Jo sannerligen, de kanske skulle förenas fortare än man kunde ana. Allt detta var i sin förlängning förfärligt eftersom det pekade mot statens fullkomliga upplösning. Han hade passerat stadsdelen Rosta utan att ens märka det och var redan nere vid Semjonovskij-sjön där det fortfarande var gott om badande. Själv tillhörde han vinterbadarnas förening i Murmansk och var inte mycket för att bada i kvalmigt vatten. Han hade lovat Jelena att de två skulle göra en eller annan utflykt dit. Det blev nog svårt nu när de måste passa hennes ledighet mot hans. Han stod en stund och såg på de lekande barnen vid stranden, på något sätt gjorde synen honom vemodig. De flesta barnen var ryska barn, födda i Sovjetunionen, men just nu var det mer än oklart i vilket land de skulle växa upp, och under vilka förhållanden. Det kändes fullständigt absurt att under dessa förutsättningar träffa Kolja och någon utlänning för att diskutera något så obetydligt som ”affärer”. Och för övrigt skulle han själv ha betydligt viktigare saker att syssla med den närmaste tiden än ”affärer”. Men han hade ju lovat och som vissa saker pinsamt nog hade utvecklat sig var det lite svårt att säga nej till unge Kolja. Lägenheten på Fiskgränd hade fyllts med sladdar och underliga japanska apparater och nya västerländska möbler i en omfattning vars ekonomiska betydelse inte ens gick att föreställa sig. Allt hade bara stått där och medan Pjotr stormade av lycka hade han själv försökt övertala Jelena att de måste skicka tillbaks varorna. Hederligt folk kunde inte bo som spekulanter. Men hans yngste son och fru hade med frenesi förhärdat sig mot alla sådana argument. Bland annat hade de påpekat det orättvisa i den gamla tiden när just spekulanter var de enda som kunde ha videoapparater, så vad var det för fel med att hederligt folk kunde komma i åtnjutande av samma fördelar? Dessutom hade Kolja försäkrat att det bara var småkrafs för en sån som han som sysslade med laglig business och att det ju inte kunde vara fel att se till sina närmaste först. Motvilligt hade han låtit sig övertalas och ännu mer motvilligt




06-07-03

09.16

Sida 74

hade han låtit sig bli intresserad av allt möjligt som man kunde se på de där videorullarna. Bland annat hade det funnits en hel kartong med filmer om djurlivet i Norra Ishavet. Han var illa till mods när han steg in i Hotel Arktikas stora ödsliga hall och gick uppför trapporna till restaurangen. Det var rätt dunkelt där inne och eftersom flera bord var dolda av en hög stoppad cirkelformad vägg, så att man satt fullkomligt avskild där inne, tog det lite tid för honom att hitta Kolja och den amerikanske affärsmannen. Amerikanen talade ganska bra ryska, var gråhårig och snaggad och uppnäst på ett sätt så att det nästan såg ut som om han var nära släkt med Kolja. Och med tanke på den ohöljda beundran som Kolja visade för amerikanen såg de nästan ut som far och son. Han avböjde förtrytsamt alla förslag om champagne och vodka och bad att få in en krusbärsdricka i stället. Amerikanen skrattade och sa att det var rejäla takter, man skulle inte blanda för mycket sprit i affärssamtal. Han invände lite surt att det nog inte skulle kunna bli så mycket affärssamtal eftersom han fått en ny kommendering som skulle bli mycket tidskrävande och som skulle hålla honom borta från stan i långa tider. De två andra viftade skrattande bort hans invändningar med att tanken ju inte var att han skulle lämna Sovjetflottan och bli partner, åtminstone inte på det här stadiet, utan någonting mycket enklare. Den amerikanske affärsmannen började nu gå rakt på sak, han ville inledningsvis beskriva något som han kallade sin affärsidé, och som lät mycket lustigt på ryska. Alltnog, det var en enkel affärsidé. Utanför Murmansk, i fjorden, låg sänkta fartyg från andra världskriget och framåt, till och med från tiden dessförinnan. Man använde helt enkelt fjorden som skrotupplag eftersom det inte tycktes ha funnits någon anledning att börja frakta järnskrot söderut och koka nytt stål på skiten. Stålproduktionen i Sovjetunionen hade ju minst sagt klarat sig på befintliga resurser.




06-07-03

09.16

Sida 75

Men detta var nu enligt västerländskt tänkesätt utomordentligt dålig ekonomi. Dessutom var det ju synnerligen miljövådligt att låta fartygsrester mer eller mindre fylla en hel fjord. Den enkla affärsidén gick således ut på att sätta upp ett gemensamt rysk-amerikanskt företag med uppgift att avlägsna all järnskrot från fjorden. Där måste finnas stål för flera hundra miljoner dollar – Kolja nämnde någon astronomisk summa till förklaring vad det skulle bli i rubler – och just de ojämna valutaförhållandena gjorde att det här kunde bli ett lysande projekt för alla inblandade. Dels kunde somliga tjäna mycket pengar, det var inget fult och det skulle man inte sticka under stol med. Dels skulle Murmanskfjorden rensas från all bråte och dels skulle den ryska staten, amerikanen sa ryska och inte sovjetiska staten, också kunna göra sig en rejäl hacka. Tanken var alltså att köpa järnskrotet mycket billigt, det blev mycket billigt räknat i dollar, frakta det till Norge och koka stål som fortfarande skulle bli billigare än allting annat. Stötestenen var hur man skulle finansiera de olika bärgningsprojekten. För om man hyrde en kran från Norge – det skulle i och för sig vara fullt möjligt att släpa en tillräckligt stor kran från de norska oljeplattformarna och bort till Murmansk, åtminstone under sommartid – så skulle det kosta minst 20 000 dollar om dagen, så där skulle vinsten försvinna. Men om man hyrde utrustning från Sovjetflottan så skulle man komma undan med mindre än 1 000 dollar om dagen. På så vis kunde det bli en lysande affär för alla parter, och dessutom ett mycket miljövänligt projekt. Aleksej Mordavin hade en stund låtit sig fångas av resonemangen. Han fascinerades av den självklarhet med vilken amerikanen talade om stora belopp och stora projekt som om allting var fullkomligt oproblematiskt. Men han kände sig ändå misstänksam och det som hänt tidigare på dagen, det han fått veta eller tvingats inse efter mötet med viceamiralen upp i Severomorsk, gjorde att alla diskussioner om ”business” och ”affärsidé” föreföll djupt oansvariga.




06-07-03

09.16

Sida 76

När han muttrande frågade var i all världen han själv skulle komma in i den här ruljangsen så länge han fortfarande var officer i Sovjetflottan, visade det sig mot all rim och reson finnas ett mycket enkelt svar. De hade redan förhandlat med sovjetiska myndigheter i Moskva, där man såg mycket positivt på hela projektet. På exempelvis industridepartementet i Moskva hade man bara skrattande konstaterat att här skulle ju alla parter tjäna pengar samtidigt som man blev av med ett miljöproblem. Vem kunde ha någonting emot ett sådant förslag? Men för den rent tekniska assistansen hade de hänvisats till olika myndigheter inom Sovjetflottan, och då hade det genast blivit mer knepigt. För om man till exempel skulle hyra bärgningsfartyget Aleksander Brykin … Aleksej Mordavin avbröt berättelsen, till synes onödigt upprörd. Men just Aleksander Brykin! Det var ju ett hemligt fartyg, dess huvuduppgift var att förse den kärnvapenbestyckade ubåtsflottan till havs med nya robotar och … Jo. Han avbröt sig med känslan av att på något sätt kanske säga för mycket, även om de båda andra mycket väl kände till Aleksander Brykin; han själv hade träffat på fartyget så sent som för en månad sen, enda tillfället de hade gått upp i övervattenläge under den senaste resan. De hade övat just omlastning med Aleksander Brykin. Jo, jo, förklarade de andra två avvärjande. Men nu hade man alltså vissa löften om att få använda sig av Aleksander Brykin, som ju hade en förträfflig lyftkran midskepps, förvisso till för helt andra arbetsuppgifter men ändå en bra lyftkran. Och om man använde sig av den ena eller andra kranen spelade inte så stor roll, det centrala var att all utrustning av den typen här uppe i regionen disponerades av Sovjetflottan. Och de i sin tur hade ingenting emot att hyra ut för 1 000 dollar om dagen, det var god perestrojka och allt det där, men de ställde som villkor att man hade befäl ombord med sovjetisk örlogskompetens. Det hängde samman med bland annat vad man fått veta om västerländska försäkringsvillkor; det skulle inte gå att försäkra projek-




06-07-03

09.16

Sida 77

tet om man hade civilt befäl till sovjetiska örlogsfartyg. Det var hela knuten. Alltså var frågan mycket enkel. Skulle inte han kunna åta sig sådana befäl som rent extraknäck? Extraknäck? Aleksej Mordavin var mycket frågande. Han var ju anställd av Sovjetflottan, inte kunde han väl då arbeta för någon annan? Jodå, försäkrade båda skrattande. Det var just det som var extraknäck. Man jobbade alltså åt någon annan på sin fritid. De kunde tänka sig en lön på 100 dollar om dagen. Kolja påpekade nonchalant hur mycket 100 dollar var. Det var i dagens läge 10 000 rubel, alltså två hyggliga årslöner för en kommendör. God dagsförtjänst, eller hur? Aleksej Mordavin blev först rasande. Han kände sig kränkt. Det var oanständigt att komma med sådana förslag. Vilka fasoner! De lugnade ner honom och påpekade att om nu hans överordnade gick med på saken så var det väl inget problem. Allting var ju fullkomligt lagligt, sund affärsverksamhet och ett exempel på perestrojka och det kunde ju ingen ha något emot. Och om inte han ville ställa upp så fick man ju bara vända sig till någon av hans kolleger, så ingenting skulle ändras i sak. Enda skillnaden blev att någon annan kommendör fick 100 dollar om dagen på sin fritid. Anledningen till att de vände sig till honom var ju helt enkelt att han var Koljas nära släkting. De förklarade allting som om det bara handlade om triviala självklarheter. Efter en stund sa han att han skulle tänka på saken och diskutera den med sin fru. Men då skrattade de båda, beställde in champagne och sa att ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk i hela världen skulle avråda sin man i en sån här situation. Och det viktiga var ju att man hela tiden gick den officiella vägen, att allting var fullkomligt lagligt, godkänt av den sovjetiska staten såväl som av Sovjetflottan. Detta var bara ett naturligt utslag av systemskiftet som pågick. Just i början skulle de som kom först till kvarnen kunna tjäna så




06-07-03

09.16

Sida 78

här mycket pengar just så här lättvindigt. Det låg i systemskiftets natur. Sen skulle det nog bli betydligt svårare. Aleksej Mordavin tyckte inte om ordet systemskifte, det gav honom djupt obehagliga associationer. Men han hade kommit till en punkt i samtalet där han hade svårt att argumentera emot. Han kunde ju inte ens antyda att han skulle börja med ett nytt jobb som var viktigare och farligare än alla systemskiften i världen.




06-07-03

09.16

Sida 79

 Det hade börjat med en debattartikel på sidan tre i Dagens Nyheter. I efterhand kunde man i alla fall konstatera att det var så det hade börjat. Men under de följande tio dagarna fanns ingen i det politiska eller intellektuella etablissemanget som ville ta upp tråden, mest beroende på att inlägget kom från fel håll, eller åtminstone fel person, ett av miljöpartiets språkrör. Det var inget fel på argumentationen, åtminstone inte i formell mening. Skribenten ifrågasatte om Sverige i en tid av nedrustning och fredssträvan skulle hålla sig med någon sorts kringresande teatersällskap i politiska mord och sabotage. Sveriges utrikespolitiska styrka var möjligen att kunna erbjuda sina tjänster som neutral förhandlingspart, som medlare i internationella konflikter med absolut rena händer. Därför var det groteskt att man uppträdde som en gammaldags stormakt med anspråk på att kunna sända specialtrupper runt om i världen för att lösa konflikter med våld. När därtill våldet denna gång haft en omfattning som föreföll lika blodig som överdriven så måste man på allvar fråga sig vem som tog ansvar för detta. Visste regeringen om vad militärerna på OP 5 egentligen höll på med? Och i så fall, vem hade kommit på tanken att i förväg godkänna operationer som, visste man ju nu, lett till mer än 30 döda människor, däribland ett flertal kvinnor och barn? Frågorna var på intet sätt ointressanta, det skulle ingen politiker, tidningsman eller opinionsbildare anse. Men frågorna hade framförts vid fel tillfälle och av fel person. Det var nämligen mindre än en månad kvar till det svenska riksdagsvalet och de två huvudmotståndarna, socialdemokraterna och




06-07-03

09.16

Sida 80

moderaterna, ville till varje pris hålla den politiska diskussionen inom egna och förutbestämda ramar. Moderaterna talade om det systemskifte och den nya start som skulle kunna bli verklighet för Sverige om man gjorde sig av med de sista resterna av planekonomi och socialism – just de två orden gällde det att betona särskilt och särskilt ofta. Medan socialdemokraterna ville diskutera den sociala nöd och förödelse som skulle bli följden om högerkrafterna finge möjlighet att rasera det svenska välfärdssystemet. I den motsättningen och i den debatten passade frågan om enskilda men låt vara spektakulära militära operationer sällsynt illa. Händelserna på Sicilien var laddade med just sådant som politiker avskyr, känslor som kan få en debatt att barka vart som helst, och det alldeles oavsett rationella och i förväg taktiskt beräknade argument. Det fanns också en risk att en debatt i ämnet skulle leda till någonting så förargligt som att ett miljöpartistiskt språkrör fick framträda i huvudroll på den politiska scenen just när det såg ut som om miljöpartiet skulle kunna försvinna ur riksdagen, vilket ju på flera sätt skulle förenkla politiken för de två huvudmotståndarna, oavsett vem som vann valet. De politiska kommentatorerna i den statligt kontrollerade radion och televisionen delade i denna som i alla andra frågor det politiska etablissemangets uppfattning. Och det som inte omnämndes i vare sig radio eller television existerade inte som politisk fråga, ens om det var valår. Journalisterna kände också en reflexmässig motvilja mot att på något sätt gå till storms mot det man själva under ett par veckor varit med om att bygga upp, en känslomässig eufori av nationell stolthet som visserligen blivit mycket starkare men ändå påminde om svenska tennisframgångar. Det skulle bli som att påstå att Stefan Edberg fuskat när han vunnit sina Wimbledon-finaler. För publiciteten sedan de rent militära operationerna på Sicilien upphört och de kidnappade och befriade svenskarna återvänt hade givetvis koncentrerat sig på återförenade familjer med små gråtande




06-07-03

09.16

Sida 81

barn, fruar, hundar och katter och allt som skulle till. Hopp och fruktan. De svävade i dödsfara och trodde aldrig de skulle kunna överleva och så brast plötsligt helvetet loss och i rök och damm steg någon fram och sa ”ligg still, vi är från Försvarsstaben och har kommit för att hämta hem er” och sen gråt och befrielse och allt det andra. Läget för att starta kritisk debatt i ämnet Sveriges rätt att utomlands utföra militära operationer hade alltså varit uselt, även om någon annan än en miljöpartist försökt inleda den. Två tillfälligheter, var och en för sig helt otillräcklig för att under ett valår styra om debatten, ändrade läget dramatiskt. Eftersom det var sommartid fanns det gott om sommarvikarier på de flesta nyhetsredaktionerna, unga hungriga personer som gärna ville göra sig förargliga och märkas så att de sedermera kunde få fast anställning. En sådan sommarvikarie från de skånska lokalnyheternas TV-program Sydnytt råkade snubbla i vägen för landets försvarsminister som just varit i Malmö och talat om varvsindustrin. Ministern var på väg ut från sin presskonferens, som i känd stil varit mycket korthuggen, när han trasslade in sig i en mikrofonsladd som således visade sig ha en ung TV-reporter hängande i andra änden. De båda männen, grovt ojämlika i såväl kroppshydda som erfarenhet av regler för svensk presskonferens, såg först häpet på varandra men den yngre av dem fann sig först när han insåg att hans mikrofon befann sig mindre än en decimeter från en bokstavligen intrasslad försvarsminister. ”Vad anser försvarsministern om våra underrättelseofficerares förehavanden på Sicilien?” hasplade reportern ur sig, förmodligen därför att det var det enda som spontant rann upp i huvudet på honom. ”Äh, det kan ingen jävel hålla reda på våra spioner, det finns det ingen försvarsminister i världen som kan”, svarade försvarsministern leende, mest beroende på den bokstavligen intrasslade situationen. De lokala nyheterna på Sydnytt sände inslaget, eftersom det var kul och man dessutom fått det i bild; fotografen hade ovetande om




06-07-03

09.16

Sida 82

sin reporters förehavanden koncentrerat sig på att filma försvarsministern. Det var en liten knorr, sa man på redaktionen, en kul liten knorr som man kunde ha för att avsluta kvällens nyhetssändning, ungefär som katter uppklättrade i träd som räddas av brandsoldater eller andmamma som leds till vatten med sina ungar av uniformerad polis. Centralredaktionen på Rapport i Stockholm övervägde inte för ett ögonblick att sända denna skånska knorr, då inslaget inte kunde betraktas som seriöst. Men en svensk författare, därtill en mycket inflytelserik sådan eftersom han gällde för socialdemokrat men skrev i landets största borgerliga tidning, råkade se Sydnytt denna dag eftersom han befann sig i Köpenhamn. Och eftersom han hade kontrakt med sin tidning som gick ut på att han visserligen skulle få mycket betalt men i gengäld borde prestera sådant som ständigt kunde leda till offentlig debatt, så såg han omedelbart möjligheten till veckans kolumn. Han fick ett mycket professionellt anfall av rasande principfasthet. Om det verkligen var så att landets försvarsminister inte varit medveten om vad ”våra spioner” hade för sig så var det utomordentligt principiellt allvarligt. I varje demokrati kämpade man med problemet att varken militärmakt eller någon annan makt finge bli en stat i staten. Om försvarsministern å andra sidan behagat skämta i detta ämne, så visade skämtet på ett utomordentligt förakt för landets demokratiska system. Om till slut ”våra spioner” finge löpa amok hursomhelst i världen så var också det utomordentligt allvarligt. Den här gången hade det visserligen gått bra, men det kunde ju lika gärna ha gått åt helvete, och det kunde ju ske härnäst och så vidare. Flera hinder för offentlig debatt var nu passerade. För det första kunde upphovet till eventuell debatt inte längre sökas i miljöpartiet. För det andra hade försvarsministern ånyo sagt något kul, som den




06-07-03

09.16

Sida 83

gången han råkade kalla flottans modernaste fartyg för ”plåtschabrak” och därefter fick ägna sig åt mer eller mindre plågade ursäkter i två månader. För det tredje tog den konkurrerande kvällstidningen upp saken genom att göra en snabbenkät bland landets rocksångerskor. Nio av tio rocksångerskor höll då på Hamilton. Eftersom frågan formulerats: Anser du att det var rätt av Hamilton att rädda svenska kidnappningsoffer på Sicilien även om det kostade människoliv? Saken hade nu blivit en kändisgrej och därmed brast alla publicistiska fördämningar. Journalisterna började jaga alla möjliga och omöjliga politiker för att få fram en ståndpunkt i frågan. Den hotfulla publiciteten tornade upp sig som en jättevåg vid horisonten. *** Carl ägnade den växande publiciteten ett nästintill flyktigt intresse, det kändes som om saken inte angick honom. Inte därför att de grundläggande frågeställningarna på något sätt var ointressanta eller för att kritiken skulle vara oberättigad, utan av det mycket enklare skälet att detta tillhörde hans förflutna. Han levde ett helt nytt liv och han koncentrerade sig nästan maniskt på detta nya livs privata sidor. Under några dagars tid lyckades han till och med mobilisera ett visst intresse för sina affärer, som befann sig i våldsam oreda till följd av de mycket drastiska ekonomiska operationer han genomfört någon månad tidigare i samband med att han upprättade sitt nya testamente. Bland annat hade han avyttrat aktier i fastighetsbranschen för närmare 30 miljoner och dessa pengar hade bara placerats på någon sorts bankbok, ett arrangemang som fått hans två anställda civilekonomer att kvida som av rent fysiska smärtor. De menade att det var närmast oansvarigt att förstöra pengar på det viset. När han nu ägnade en dags genomgång på det kontor som han




06-07-03

09.16

Sida 84

förvisso ägde men så gott som aldrig besökte, visade det sig att de två hade tagit sig friheten att använda sina mycket generella fullmakter till att, som de uttryckte saken, sätta lite fart på dököttet. De hade sysslat med spekulationsaffärer i optioner och det hade onekligen gått bra, de hade i det närmaste fördubblat de pengar de lyckats lägga vantarna på. Den första fråga de nu ville diskutera var således den egna belöningen, alltså hur spekulationsvinsten skulle fördelas mellan den rättmätige ägaren och de två självsvåldiga spekulanterna. De föreslog tio procent åt sig var, alltså knappt tre miljoner per man. Carl blev inte ens förbannad, snarare roat fascinerad, och han muttrade någonting om att deras fräckhet egentligen var av den arten att man kunde undra över varför de inte hamnat inom någon underrättelsetjänst; vissa delar av den svenska underrättelsetjänstens mer ljusskygga avdelningar hade under långa tider finansierat sig inte med statliga medel utan just med egna affärer som bedrevs inom de olika bolag som egentligen bara kommit till för att skapa snygg fasad. Han sänkte ersättningen till fem procent per man, eftersom det ju ändå föreföll som en hygglig månadslön för dem båda. I gengäld erbjöd han sig med en överdrivet storslagen gest att inte bussa polisen på dem. Man kom snabbt överens. Men sen uppstod frågan hur den alltför stora kassan nu skulle omsättas i nya nyttigheter. En möjlighet var ju, eftersom fastighetspriserna börjat rasa nedåt, att i stort sett fördubbla innehavet av fastigheter. Carl kände sig misstänksam mot förslaget och resonerade sig fram till att man borde göra precis tvärtom, avyttra hela fastighetsbeståndet innan priserna sjönk ytterligare och han motiverade det med att konstpriserna hade rasat. De två civilekonomerna stirrade först misstroget på honom som om han hade skämtat, de såg inget rationellt samband mellan fastighetsmarknaden och konstpriser. Carl menade att det berodde på att de sysslade för mycket med siffror och pengar, de såg inte vad som hände i samhället, de förstod inte




06-07-03

09.16

Sida 85

politik. De flesta nya spekulationsförmögenheter som tillkommit under 80-talet, också hans egen, hade baserat sig på fastighetspriser som oavbrutet rakat i höjden. Och alla dessa nyrika hade tävlat i att köpa dyr konst, inte sant? Svenskt spekulationskapital hade till och med fått konstpriserna i New York och London att skjuta i höjden, inte sant? Han hade fortfarande inte gjort sig förstådd. Följaktligen, fortsatte han demonstrativt tålmodigt, betydde de våldsamt rasande konstpriserna att alla fastighetsskojare på en gång höll på att gå på näsan och eftersom de levde på lånade pengar så skulle det kanske snart bli en krasch som gjorde allt fastighetsinnehav meningslöst. Alltså – sälj hela skiten genast! Ta måttliga förluster nu i stället för att vara med om sammanbrott om något halvår! Nu fick han dem med sig. De vädrade ju dessutom ett väldigt tillskott av rörliga pengar att sätta in i nya optionsaffärer. Men han gjorde då några drastiska begränsningar i deras fullmakter så att de bara skulle kunna leka med hälften av de snart frigjorda fastighetspengarna. Mot fem procent av vinsten, om det blev någon. De invände att det var idiotiskt att ha pengar stillastående på någon sorts bankbok och det höll han med om, men påpekade att det inte var det viktiga. Det viktiga just nu var att hinna undan från en väntande fastighetskrasch. De lät sig motvilligt nöja. En del andra sidor av hans nya privata liv var betydligt enklare och angenämare, som att ta Tessie med sig då och då i bilen och titta på stora vita hus som låg vackert vid vatten eftersom resten av deras liv tillsammans inte skulle levas i en tvårummare på Värtavägen och sovas i en IKEA-säng med vingliga ben. Annat var svårt, som att ta sig samman och träffa Eva-Britt och diskutera skilsmässa och dess praktiska och känslomässiga konsekvenser. Han försökte göra sig hård inför dessa möten, effektiv och konkret vilket måste ha gett Eva-Britt ett intryck av att han var forcerad och plågad snarare än orubbligt beslutsam. Men hon gjorde inga svårigheter och hon krävde ingenting som




06-07-03

09.16

Sida 86

han fann det svårt att gå med på. Tvärtom visade hon närmast föraktfullt ifrån sig olika ekonomiska erbjudanden, hon nöjde sig med bostad och ett informellt reglerat underhåll mer avsett för deras dotter än för henne själv, eftersom hon ju självklart ville ha vårdnaden om Johanna Louise. Här brast hans mask av forcerad affärsmässighet och han kände tydligt att han skulle dra det kortaste strået i varje upphetsad diskussion i ämnet. Han försökte retirera, började tala om praktiska frågor som att naturligtvis skulle han se till så att hon kunde byta bostaden, visst förstod han att hon inte ville bo i ”något jäkla Hamiltonmuseum” med gloende turistflockar och fotograferande japaner utanför på gatan, nej han hade inga synpunkter på om hon skulle flytta tillbaks till det åttkantiga huset och skaffa en ny schäfer; tvärtom, det där med schäfer var nog en bra idé om man bodde lite avlägset. Han ville inte tala om kidnappningsrisk eftersom det skulle verka som ett utpressningsargument. Han flydde till någon fråga om pengar och de träffades flera gånger utan att komma förbi annat än det självklara i gemensamma frågor – jo, man måste respektera varandra oavsett det som hade hänt; ja, var och en måste leva sitt eget liv; nej, man skulle inte tro att man kunde läka sår med pengar; ja, man fick fortsätta en annan dag; nej, man skulle inte dra in utomstående socialarbetare och advokater, och så vidare. Han gick från ett av dessa korta restaurangmöten med en malande odefinierbar känsla av skam, om det var för att han inte behärskade situationen och tappade ord och formuleringar som han inte kom på förrän på väg bort eller om det mest var för att han hade behandlat Eva-Britt illa. Han försökte skylla ifrån sig på ”livet” i största allmänhet, på alla de tillfälligheter som ramlar ner som spelmarker hursomhelst och ändå ställer allt på huvudet; om inte Tessie hade skilt sig, om han inte fått det där idiotiska infallet för flera år sen att söka upp henne i Santa Barbara – hur kunde han komma på en så idiotisk idé? – om hon inte dessutom fått den omöjliga idén att resa till Sverige, om inte de amerikanska säkerhetsorganisationerna varit så till den grad




06-07-03

09.16

Sida 87

rabiata att de fått för sig att en kalifornisk advokat med mexikansk bakgrund skulle vara ”kommunistagent” bara för att hon känt en svensk misstänkt underrättelseofficer under utbildning för många år sen; om inte si om inte så hade han fortfarande levt med Eva-Britt både mer lycklig och mindre lycklig än nu. Kedjan av om inte kunde bli hur lång och invecklad som helst, det gick ju till och med att få ihop fullkomligt absurda sammanhang som att det var oppositionen som man kallade ryssarna förr, som avgjort det mesta genom att försöka stämpla honom som Sovjetagent för att ställa till oreda på Försvarsstaben och kanske få fram någon kunskap om Operation Big Red. Det hade lett till att ett gäng babianer från FBI och Naval Intelligence brakat in i Tessies nya liv och förhört henne och hennes man på ett sätt som måste leda till skilsmässa. Så allt var egentligen ryssarnas fel? Han log åt sig själv och log åt att han åtminstone kunde le åt sig själv. Och så bestämde han sig för att i vart fall få det praktiska ur händerna så fort som möjligt, det måste ju göras. Det var när han kom från ett av dessa möten med Eva-Britt i denna kluvna sinnesstämning, djupt nergrävd i det privata, som Samuel Ulfsson kallade in honom till enskilt möte. Han förutsatte att det hade hänt någonting i Moskva, förmodligen någonting som signalspaningen hade snappat upp. En del trupprörelser utanför Sovjetunionens huvudstad hade börjat verka besynnerliga. Samuel Ulfssons intensiva rökande och bekymrade min talade också för något sådant. ”Vill dom veta om statskuppen kommer före eller efter valet?” försökte Carl skämta när han satte sig ner på sin vanliga plats vid sidan av, inte framför, chefens skrivbord. ”Jag antar att regeringen inte har någonting emot sovjetisk statskupp före valet och att oppositionen ber på sina bara knän att generalerna och KGB kan hålla sig tills efter det svenska valet”, sa Samuel Ulfsson med en närmast disträ min som antydde att detta faktiskt inte var vad han hade tänkt tala om.




06-07-03

09.16

Sida 88

”Hurså?” sa Carl fåraktigt. Han kunde inte se någon inrikespolitisk betydelse av en världskatastrof. ”Mja, man brukar säga att den sittande regeringen gynnas av världskris, folk sluter sig samman så att säga. Socialdemokraternas största seger i modern tid kom efter att ryssarna gick in i Prag i augusti 68. Elementary, my dear Watson. Men det var inte det vi skulle tala om.” ”Nehe”, sa Carl med rynkad panna. ”Så ska vi be KGB vänta eller ska vi heja på dom?” ”Som sagt, det var inte det jag hade tänkt tala om, vi tar det där på stora genomgången i morgon bitti”, svarade Samuel Ulfsson med viss chefsskärpa i rösten. Han undrade om Carl var riktigt i balans, den där typen av politiska frivoliteter var inte likt honom. ”Vi har nämligen ett eget politiskt problem som vi inte kommer undan”, fortsatte han och buntade ihop de handlingar han hade framför sig som för att rensa bordet för den nya frågan, tände en cigarrett, upptäckte att askkoppen, som alltför ofta, var överfull och tömde den utan att tveka rakt ner i papperskorgen under bordet. ”Politiskt problem, politiskt problem”, sa Carl med dröjande markerad betoning som om chefen talat om någonting djupt opassande. Vilket chefen också, enligt alla traditionella normer, hade gjort. ”Ja”, sa Samuel Ulfsson, ”vi har onekligen ett problem som man även med bästa vilja i världen måste beskriva som politiskt, om du ursäktar ordvalet. I annat sällskap än ditt eller inför vittnen hade jag sagt taktiskt problem. Men nu håller fan på att ta bofinken. Vi håller nämligen på att segla in i centrum för någon sorts politisk debatt och det kan ta en ände med förskräckelse för hela vår avdelning. Inom kort kommer det att resas krav på att alla operativa funktioner utanför landets gränser läggs ner, eventuellt kommer man att kräva att hela operationsavdelningen läggs ner.” Samuel Ulfsson gjorde ett uppehåll för att se om det han sagt hade sjunkit in. Och det hade det. Carl var tyst häpen, oklart om han var mest häpen över att chefen för svensk underrättelsetjänst hade infor-




06-07-03

09.16

Sida 89

mationer, och således sökt informationer, om inrikespolitiskt liv och leverne eller om det mest överraskande var själva innehållet i budskapet. ”Om det är som du säger”, sa han efter en stund eftersom hans chef dröjde med att ta upp tråden på nytt, ”så kan jag inte förstå hur den saken angår oss. Vi kan ju inte direkt kasta oss ut i den inrikespolitiska debatten. Hur fan vet vi det där om vilka krav som kommer att ställas där ute förresten, jag trodde inte vi sysslade med inrikes spioneri.” ”Det gör vi inte heller”, sa Samuel Ulfsson nöjt, ”det vore oss helt främmande. Men det är ju faktiskt tillåtet att läsa tidningar och som valserna går just nu behövs inte något under av analytisk intelligens för att förstå fortsättningen. Fan, här sitter vi och gissar halva dagarna vad ryssarna ska ta sej till härnäst och vi är ganska bra på det om jag får säga det själv. Nå, då vore det väl konstigt om man inte begrep sej på sina egna.” ”Visst, kanske det, men det är ju i vart fall inte vårt bord, jag menar du sitter väl inte och snickrar på statskupp du också?” invände Carl buttert. ”Vad menar du med också?” sa Samuel Ulfsson med spelad skärpa. ”Krutjkov, KGB-chefen, förlåt liknelsen”, sa Carl med ett litet leende som signalerade att han inte ämnade säga emot mer. Han gjorde en svepande gest över bordet som ungefär betydde fram med papperen. ”Allmänheten har av lätt insedda skäl mycket vaga begrepp om vad operationsavdelningen sysslar med som kan ha anknytning till utländskt territorium”, vidtog Samuel Ulfsson i en ton som om han skulle förklara något för en politiker, men han kom snabbt av sig när han såg hur Carl himlade med ögonen åt självklarheten. Han tog sats på nytt. ”Vad jag menar är alltså att du möjligen kan ha gett allmänheten en sakligt sett felaktig bild, eftersom dina förehavanden haft en tendens att bli offentliga. Det är vår svaghet, det blir alltså du som får




06-07-03

09.16

Sida 90

materialisera all operativ verksamhet. Risken är att dom i så fall lyckas lägga ner en massa som över huvud taget inte har diskuterats, vårt agentnät utomlands, våra resenärer, samarbetet med svensk industri och det andra. Vi måste på något sätt vända vår svaghet till vår styrka.” ”Hurdå?” frågade Carl misstänksamt. Han kände sig som placerad på skolbänk och förstod inte syftet med det. ”Jo, vi får skicka ut dej, kasta dej åt vargarna om du vill. Vi har förfrågningar här om intervjuer från vartenda nyhetsmedium av betydelse och åtskilliga därutöver. Det är bara att välja.” ”Det var ju hyggligt”, sa Carl med en min av avsmak. ”Så jag ska sitta och svara på hur det känns innerst inne att strypa små barn och annat sånt som journalister absolut vill veta. Ett mycket konstruktivt förslag. Våra politiska makthavare kommer att omedelbart falla till föga och rentav öka anslagen till våra operativa system.” ”Gör dej inte dum. Du kan naturligtvis välja journalister, du kan väl säga att du avstår från såväl personliga som politiska frågor, inget konstigt.” ”Var det inte politik saken gällde?” ”Jo förvisso. Men inte i uppenbar politisk skepnad, inte om du föredrar moderaternas försvarspolitik framför socialdemokraternas, för att uttrycka sej milt pedagogiskt. Äh, du förstår mycket väl hur slipstenen ska dras, du är bättre än nån annan här i huset på den saken. Dessutom startar du varje gång med 100 bonuspoäng som nationalhjälte, om man ska se sakligt kallt på det hela.” ”Det var ju mycket sakligt kallt.” ”Ja och dessutom sant. Du uppträder i uniform, du företräder nämligen på mina order försvarsmakten. Vår respekt för dom demokratiska värdena och allmänhetens rätt att få veta har lett oss till slutsatsen att vi bör vara så öppna som möjligt och besvara så många frågor som möjligt. Med lite tur går det som i KU häromåret.” ”Dom fick ju inte veta nånting alls av betydelse.” ”Just det.”




06-07-03

09.16

Sida 91

Carl satt tyst och tankfull. Han var inte van att höra sin chef ironisera om demokratiska värden och öppenhet och allmänhetens rätt att få veta. Den traditionella uppfattningen på avdelningen var ju att allmänheten skulle veta mycket litet. Dessutom försökte man sen ganska lång tid tillbaks odla en stil av respekt för det man kallade sina arbetsgivare, just allmänheten. ”Det här är egentligen ingenting att skoja om”, muttrade Carl. ”Jag vet”, sa Samuel Ulfsson. ”Jag vet, jag kanske inte är i så god balans som jag hoppas själv. Läget är faktiskt allvarligt, tro mej på den punkten. Beata har listan på förfrågningar där ute. Är ordern uppfattad till fullo?” ”Ja”, sa Carl resignerat, ”ordern är uppfattad och skall verkställas.” Han gick med en kort nick, stannade till ute hos Beata som redan visste vad saken gällde. Hon fnissade något om att Sam hade bestämt att han skulle kastas till ulvarna och plockade med högen av skriftliga önskemål. Carl petade lite i högen och suckade djupt. Hans flackande okoncentrerade blick föll på en liten nygjord skylt som låg på hennes ordentliga skrivbord. ”Underrättelsesäkerhetschefssekreterare”, läste han förvånat. ”Är det din nya titel?” Beata nickade rodnande och han skärpte sig för att inte falla i skratt. ”Gratulerar till befordran, om det är en sån”, fortsatte han. ”Det måste vara ett av vårt språks längsta ord i alla fall och hur i jösse namn förkortar du det?” ”USK är ju inte så svårt”, funderade hon tankspritt och betraktade ordet på skylten. ”Men sen blir det värre. C Sekr, antar jag. Då blir det USK C Sekr, eller nåt sånt.” ”Jag föredrar ordet i hela dess längd”, log Carl. ”Ring upp den där Ponti på Dagens Eko, vi börjar åtminstone med honom. Jag är skyldig honom en del tjänster som jag inte trodde jag skulle behöva betala.” ”Underrättelsesäkerhetschefssekreterare”, sa han sen högt och lång-




06-07-03

09.16

Sida 92

samt för sig själv som om han deklamerade något. ”Låter som poesi, tänk vilka talanger vi har i huset.” Han blinkade åt henne och gick och såg ut som om han var på gott humör. *** Eero Grönroos befann sig i ett helvete, vilket inte förvånade honom i och för sig. Däremot var det ett helvete av ett helt annat slag än han hade föreställt sig, sista fredagsplanet med Finnair från Moskva till Helsingfors. Han hade svårt att tro sina ögon och öron. Visserligen hade den svarta väskan som han bar kedjad runt sin handled och hans diplomatpass renderat honom en sittplats längst fram i planet utan grannar, men han hade redan hunnit få en öl hälld över sin kostym och varit ytterst nära att bli nerspydd av en ståldirektör som ramlat ner i de tomma sätena intill honom på väg fram mot toaletten. Facket på Finnair låg i diverse förhandlingar om särskilda riskoch äckeltillägg som gällde just den sista fredagsflygningen mellan Moskva och Helsingfors. Det var en ökänd och fruktad resa, även om den inte tog mer än halvannan timme; så nära var det ju mellan de två huvudstäderna. En flygvärdinna som förbarmade sig över honom, eller tacksamt tydde sig till honom eftersom han var nykter och stillsam, han vågade inte bestämma sig för någotdera alternativet, förklarade i korta ordalag vad det handlade om. Hela planet var fyllt av affärsmän som tillbringat en vecka i Moskva med att vänta på folk som aldrig kom och kontrakt som aldrig skrevs ut, eller uppgörelser som måste göras om, eller betalningar som skulle inställas. Alla ombord hade således misslyckats under en vecka under de mest frustrerande former och de skulle nu hem och få skäll på sina huvudkontor och dessutom förses med uppdraget att resa tillbaks nästa vecka. Det sjöngs och grälades och under några korta ögonblick utbröt




06-07-03

09.16

Sida 93

till och med slagsmål längre ner i korridoren. Alla rökförbud nonchalerades och om flygvärdinnorna försökte vägra servera mer sprit så möttes de med strömmar av kraftfullt finska kötteder och förbannelser. Den som en gång sett denna fredagsflygning skulle aldrig glömma den. Eero Grönroos skulle aldrig ha glömt även om allt varit som vanligt. Eller rättare, under inga omständigheter hade denna flygning kunnat vara som vanligt, allt det vanliga och normala skulle tvärtom ha förstärkt känslan av dröm och overklighet. På så vis passade egentligen det helvetiska oväsendet och lukten av cigarr, öl, vodka, svett och spyor bättre, en undergångsstämning som helt enkelt gjorde sig bättre till den lilla svarta väska han hade kedjad runt handleden. Han svettades om händerna och skrattade nervöst till av sin oro för att lukta öl om kläderna om någon timme. För två timmar sen hade han träffat Michail Gorbatjov, fullkomligt verklig, kortare i verkligheten än på bild men med eldsmärket där det skulle sitta, inne i ett mycket ryskt för stort sammanträdesrum, eller om det var ett arbetsrum i Kreml. Han hade varit svettig av nervositet, egentligen oklart varför. Finlands ambassadör hade begärt företräde och följt honom som en sorts dadda, inte utan att visa sin irritation över detta oerhört flagranta sätt att gå förbi normala diplomatiska kanaler, och han hade till slut knuffats in ensam till Sovjetunionens president just när två personer lämnade rummet. Kvar stod Gorbatjov själv, mitt på golvet under en kristallkrona, klädd i grå byxor och en v-ringad cardigan och slips. Hans kavaj hängde på stolsryggen bakom det överbelamrade skrivbordet. Intill skrivbordet stod en man som Eero Grönroos svagt kände igen, utan att kunna säga varifrån. Han kände sig villrådig och visste inte vad han skulle säga eller ens på vilket språk, hans ryska var usel, men presidenten hjälpte honom snabbt ur dilemmat genom att komma emot honom med en ström av ord som gick ut på att hälsa sändebudet från Republiken Finlands president välkommen och en gest som borde betyda sitt ner.




06-07-03

09.16

Sida 94

Han satte sig på en tung guldmålad stol med röd sammet i sitsen och skulle just säga någonting när han avbröts av den okände mannen som snabbt och vant tolkade det hans president just hade sagt till engelska. Innehållet var de gissade fraserna. Michail Gorbatjov satte sig själv, aningen omständligt och hans vänliga blick byttes till bekymmer när han i det följande gick rakt på sak. Eero Grönroos förstod mycket väl vad det handlade om och visade med en gest åt tolken att översättningen inte var nödvändig. Och så tog han fram brevet från sin egen president och räckte det, enligt instruktion, direkt över till Gorbatjov, som nickade tack och sen sprättade upp kuvertet med tummen som om det varit vilket brev som helst, kastade en flyktig blick på innehållet och räckte över brevet till sin tolk, som satte på sig läsglasögon och sen översatte texten till ryska. Eero Grönroos som bara kunde gissa sig till innehållet i brevet från Finlands president studerade Michail Gorbatjovs ansikte intensivt för att kunna tyda reaktionerna. Men Gorbatjov bara nickade tankfullt, bekymrat och bekräftande. Inget i brevets innehåll kunde alltså vara överraskande eller främmande. På något egendomligt vis kändes det som en befrielse för Eero Grönroos, han hade haft någon fantasi om att bli utskrattad och utskälld, som om allting bara skulle ha varit ett sataniskt practical joke. Det var det alltså inte. Hotet om att kärnvapendraken höll på att slippa loss var således alldeles verkligt. När tolken läst färdigt satt Michail Gorbatjov stilla en kort stund och masserade sig i pannan, strax under det kraftiga eldsmärket. Sen nickade han ursäktande åt Eero Grönroos, gick fram till sitt skrivbord, fattade en tjock reservoarpenna och tog fram två pappersark. Han skrev lugnt och utan tankeuppehåll i ungefär fem minuter. Sen undertecknade han och räckte över brevet till sin tolk som satte sig vid kortänden av skrivbordet och skrev en översättning, sannolikt till engelska, medan han då och då såg upp och diskuterade någon formulering och fick snabba beslutsamma svar, nästan som grymtningar.




06-07-03

09.16

Sida 95

När översättningen var klar tog Michail Gorbatjov hand om den och ögnade hastigt igenom den som om han kunde engelska och undertecknade sen på nytt. Sen tog han fram ett kuvert och la ner brevet med den undertecknade översättningen, slickade själv på gummeringen och förslöt brevet. Först därefter vände han sig på nytt till sin obetydlige gäst, för så kände sig Eero Grönroos i förhållande till den världshistoria som han insåg att han bevittnade. Den sovjetiske presidenten reste sig och förklarade att han med tacksamhet tagit emot budskapet från Republiken Finlands president, att det av budskapet framgick att Eero Grönroos omedelbart skulle återvända med svaret och att det därför inte fanns någon anledning att dröja. Och så ursäktade han sig för sin magra gästfrihet. Fem minuter senare satt Eero Grönroos med väskan kedjad om handleden i en två ton tung rysk limousin med nerdragna gardiner i rasande fart på väg mot flygplatsen Sjeremetjevo II. Han hade stigit upp som vanligt denna dag utan att ha en aning om att han skulle till Moskva och han skulle gå och lägga sig i samma säng samma dags kväll som om alls ingen världshändelse passerat hans liv. Och nu satt han på denna mardrömsflygning bland desperata landsmän på väg hem för att vända och åka tillbaks om ett par dar för att sannolikt på nytt misslyckas med det de just hade misslyckats med. ”Fitta!” skrek en Nokiadirektör som tumlade ner på de två lediga platserna bredvid Eero Grönroos som om det tomma utrymmet där hade magnetisk dragningskraft på vacklande människokroppar. ”Vitto! Hur satans orättvist är inte livet!” Han samlade ihop sig något sånär och ruskade på sig som en björn för att ta sats och resa sig när han plötsligt upptäckte Eero Grönroos. ”Eller håller du inte med, din jävel?” frågade han hotfullt. ”Hur har det gått för dej, okände kamrat, hos våra stora välorganiserade grannar i öster? Fitta för dej också förstås?” ”Mja”, sa Eero Grönroos nervöst, ”jag kan inte klaga. Jag skulle bara hämta ett kontrakt och det var inga problem med det.” ”Det var som satan?” utbrast Nokiadirektören häpet. ”Det var




06-07-03

09.16

Sida 96

verkligen som satan. Så du hade inga problem. Men då var det väl ingen större affär heller?” ”Nej, mest rutin”, ljög Eero Grönroos och kände sig kallsvettig för konversationens vingliga fortsättning. Men han kunde samtidigt inte låta bli att le åt det omöjliga i situationen. ”Så du skrattar din jävel, då är det nåt lurt”, konstaterade Nokiadirektören och lutade sig fram i ett försök att klappa den svarta väskan som var kedjad vid Eero Grönroos vänstra handled. Men han nådde inte fram och tappade balansen och hamnade med ansiktet i Eero Grönroos knä, om man skulle uttrycka saken finkänsligt, famlade och kom att sega sig upp med ena knytnäven hårt tryckt mot det allra känsligaste hos manligheten. Eero Grönroos kved sammanbitet och överfölls samtidigt av flera panikidéer om att det alls inte var någon Nokiadirektör som alls inte var berusad, och han tryckte sig hårt mot sin svarta väska. En flygvärdinna som sen länge tappat vänlighet och tålamod kom och drog undan den improviserade gästen med ett hårt grepp runt hans kavajkrage och baxade honom sen bakåt i planet med en kort resignerad min mot Eero Grönroos. Mindre än en timme senare stannade hans taxi på kajen utanför presidentpalatset. Han hade inte vågat beställa exakt adress. Han betalade och gick först tveksamt åt fel håll tills taxin var försvunnen, vände och gick sakta tillbaks, stannade en stund och såg ner i det svarta vattnet och upp mot presidentpalatset. Hela huset var nersläckt utom just det stora hörnrum dit han var på väg. Två vakter stod i kurerna utanför huvudingången, den väg han absolut inte kunde välja. Han gick runt till baksidan, anmälde sig i vakten, som ointresserat lyfte en telefonlur för att få bekräftelse. Två minuter senare möttes han av presidentens kanslichef som tog hans rock som han bar på armen eftersom han inte kunde ha den på sig på grund av väskan. Ytterligare två minuter senare stängdes dörren bakom honom och han gick fram till sin egen president och bugade högtidligt. Han fick




06-07-03

09.16

Sida 97

en kort, nästan butter men förmodligen snarare oroad nick tillbaks. Sen öppnade han kombinationslåset till kedjan som fäste den svarta väskan vid hans kropp, slog upp väskan och sköt försiktigt fram den på skrivbordet där presidenten satt sig. Mauno Koivisto gjorde en kort gest mot Eero Grönroos som betydde att han skulle sätta sig, sen tog han fram kuvertet och sprättade utan vidare procedurer upp det, med tummen, precis som hans sovjetiske kollega för några timmar sen. Han läste först lite i den ryska texten, konstaterade att den var undertecknad och tog så fram den engelska översättningen och läste den mycket noga. Han visade inte med en min hur han reagerade på innehållet. Sen sköt han tankfullt ifrån sig de två breven och vände sig mot Eero Grönroos. ”Jag tackar er för ett väl utfört uppdrag herr byråchef. Det har varit så betydelsefullt som ni själv tror. Jag har ett par frågor.” Eero Grönroos nickade underdånigt, kanske mer inför själva saken än inför sitt lands president. ”När ni träffade min sovjetiske kollega, vilka andra personer var då närvarande?” frågade Mauno Koivisto kort. ”Det fanns två personer i rummet som gick ut när jag kom in, sen var det bara presidenten, hans engelske översättare, som jag för övrigt kände igen, och jag själv.” ”Och Michail Gorbatjov skrev alltså det här brevet så att säga inför era ögon, ni var fortfarande kvar i rummet då?” ”Ja. Han läste först ert brev, herr president. Sen gick han raka vägen till sitt skrivbord och skrev det brev ni nu har framför er. Sen undertecknade han det och lät sin tolk skriva en översättning, också för hand som framgår.” Den finske presidenten nickade eftertänksamt. Hans ansikte var helt slutet, det gick inte att gissa sig till hans reaktion på det han just hade läst. Han satte händerna i skrivbordskanten, vilade så något ögonblick som om han tänkte efter, sen bestämde han sig och reste sig hastigt upp, sträckte fram sin hand utan att säga något samtidigt




06-07-03

09.16

Sida 98

som han gick runt skrivbordet och nästan som i en fortsättning på rörelsen tog Eero Grönroos om axlarna och ledde honom vänskapligt men bestämt mot dörren. Nästan framme vid dörren märkte Eero Grönroos att hans president gjorde en del oroväckande observationer beträffande lukten i rummet, eller snarare beträffande Eero Grönroos. ”Det … det var sista flygningen hem från Moskva, man råkade hälla öl på mej”, förklarade Eero Grönroos nervöst. Han kände att han rodnade. En road glimt skymtade förbi i presidentens ögon. ”Nåja”, sa han. ”Det är inte lätt där borta, det är det verkligen inte. Godnatt och tack.” När Finlands president blivit ensam i rummet gick han tillbaks till sitt skrivbord och satte sig tungt suckande. Den ilande oro han varit mån om att inte visa sin budbärare syntes nu tydligt som smärta i hela hans ansikte. Han tog fram brevet i dess engelska översättning och läste sakta igenom det på nytt. Ärade Herr President av Republiken Finland, Det är med lättnad och tacksamhet jag konstaterar att Ni emottagit mitt budskap trots det ovanliga och kanske inte helt lämpliga valet av kanal. Jag kan härmed, i min egenskap av president för SSSR, till Eder i Eder egenskap av president av Republiken Finland, meddela att det är min tunga plikt att bekräfta Edra farhågor. Situationen är mycket farlig, därtill komplicerad. Vi har att göra med vissa kretsar som i besinningslös girighet och i fullkomlig brist på respekt för världens strävan efter frihet, demokrati och fred har valt att spela det farligaste kort som just nu finns på vår jord. I denna svåra situation kan jag bara glädjas åt att Ni, Herr President, till fullo synes ha insett det allvarliga i vår situation och våra gemensamma problem. Det är tvivelsutan vår gemensamma skyldighet inför våra två




06-07-03

09.16

Sida 99

broderfolk och inför våra ämbeten att med varje medel försöka stoppa illegal utförsel av sovjetiska kärnvapen till personer eller stater som synes beredda till den yttersta hänsynslöshet. Det är också, som svar på Eder direkta fråga, min uttryckliga önskan att dessa förbrytare uppspåras och oskadliggöres innan de hunnit lämna sovjetiskt territorium. På grund av den oklara och osäkra situation som nu råder i mitt land anser jag det för farligt att anlita sedvanliga organ, då varje misslyckande skulle kunna göra katastrofen värre. Därför denna vädjan om Edert och Edert lands bistånd i denna för oss alla mycket allvarliga situation. Vad gäller våra framtida förbindelser i denna sak anser jag att vi bör fortsätta att kommunicera så som vi nu har gjort, med handbrev oss emellan. Som emissarie har jag utsett överste Kirill Jevgenivitj Tjernenko, för vilken jag har fullt förtroende. Den kritiska tidpunkten synes just nu handla om december månad. Dessförinnan kommer vi förhoppningsvis att ha kunnat kommunicera åtskilligt. Med Största Högaktning Michail Sergejevitj president, SSSR President Mauno Koivisto vek sakta ihop det översatta brevet och dess original och gick tvärs över rummet till sitt kassaskåp där han låste in handlingarna. Sen såg han på klockan. Det var strax efter elva på kvällen och därtill fredagskväll. Det kunde inte hjälpas. Han gick tungt tillbaks till sitt skrivbord och letade några ögonblick efter ett av de många telefonnummer som alltid skulle finnas där. Sen ringde han upp chefen för SKYPO, Finlands säkerhetspolis, och bad om ett omedelbart sammanträffande. Han hörde av bakgrundsljudet i telefonen att det tydligen fanns gäster hemma hos SKYPO-chefen och att stämningen hunnit bli munter och möjligen att den han talade med inte var blixtrande nykter. Det kunde inte hjälpas. Han skulle nog kvickna till när han hörde vad saken gällde.




06-07-03

09.16

Sida 100

”Säg inte till era gäster vem det är som kallat”, sa han kort och la på luren. *** Carl infann sig på Dagens Eko i en sinnesstämning som utåt kunde verka mycket god, han själv kände sig närmast på någon sorts galghumoristiskt humör. Att framträda inför massmedier och diskutera underrättelsetjänstens operativa verksamheter stred mot det mesta i hans övertygelse. Han kunde emellertid inte helt förtränga att Sam hade rätt. Det var viktigt att försvara sig, för om journalister och politiker fick fältet helt fritt för egna spekulationer så skulle landet i god demokratisk ordning, åtminstone formellt, komma att fatta vansinniga beslut. Stridsuppgiften var såtillvida helt klar och han kände sig psykiskt väl förberedd. Inte så att han kunde förutse några frågor, för det hade han inte ens funderat över, men han kände sig säker på att kunna vinna. Han hade inte haft uniform på sig på länge men just nu tyckte han om den, eftersom den fungerade som ett psykologiskt vapen. De som skulle intervjua honom var ju män. Erik Ponti fick inte vara ensam eftersom det var för mycket prestige i denna första och således mycket exklusiva intervju med landets just nu hetaste intervjuobjekt, och eftersom de var män talade uniformen till dem. Inte så att en utrikeschef på Dagens Eko och hans högre chef skulle låta sig imponeras av en kommendörkapten, de sysslade ju dagligen med ministrar och generaler. Det var inte de fyra guldränderna på ärmarna, det var de fyra raderna med utmärkelsetecken på vänster sida av bröstet som skulle dra till sig deras blickar och försätta dem i ett otvetydigt psykologiskt underläge. Han visste numera att det fungerade så, det gav honom ingen särskild glädje eller stolthet, det var bara en objektiv operativ förutsättning, ungefär som mörker till skillnad från fullt dagsljus självklart var till hans fördel.




06-07-03

09.16

Sida 101

Han kom tre minuter före sändning. Det var också en del i hans psykologiska krigföring, han hade påstått att han omöjligen skulle kunna komma tidigare, men att å andra sidan tre minuter betydde tre minuter och inte två och en halv. Han gick mycket fort ner genom den väldiga hangarliknande hallen på Sveriges Radio, såg på klockan och saktade av något på stegen för att inte komma några sekunder för tidigt till vakten längst bort vid de låsta dörrarna, där två nervösa sekreterare stod och väntade. Han skrev in sig i besöksboken och frågade vänligt om han skulle legitimera sig, fick ett nervöst skratt till svar från ABAB-vakten och följde sen de två sekreterarna till hissarna några meter bort innanför de låsta glasdörrarna. Två minuter senare var han inne i studion och satte sig vid ett åttkantigt bord med grön spelkortsduk och genomförde på uppmaning ljudprov samtidigt som han hälsade på Erik Ponti och dennes chef. De såg mycket spända ut, vilket ju var meningen. Carl lutade sig behagfullt bakåt, men uppmanades att inte lämna så stort avstånd till mikrofonen. ”Ja, vi hinner ju inte tala igenom förutsättningarna, det är bara tretti sekunder till sändning”, förklarade Erik Ponti och plockade med sina anteckningar. ”Ni frågar och jag svarar”, log Carl, ”det är väl hela förutsättningen. Om ni ställer frågor som inte kan besvaras med hänsyn till sekretess så förklarar jag det.” Carl slog ut med armen i en gest som betydde att märkligare än så var det väl inte. De två journalisterna gav varandra en prövande blick och sen tändes lampan som signalerade att de låg ute i sändning. Ekochefen själv gjorde en något flåsig inledning om en debatt som rasat utan huvudpersonen närvarande, den huvudperson som nu kunde presenteras hos Dagens Eko, först av alla. ”Välkommen till Dagens Eko, kommendörkapten Hamilton”, sa han sen vänd mot Carl. ”Tack”, sa Carl.




06-07-03

09.16

Sida 102

”Är det en egendomlig känsla att vara centrum för en hetsig debatt utan att själv kunna delta i den?” frågade Ekochefen vidare. Carl skrattade till, mest för att det var en fråga som han absolut inte hade väntat sig. ”Nej”, sa han. ”Vi lever i en demokrati, det betyder viss arbetsfördelning. Normalt är det inte vår uppgift inom försvarsmakten att driva några debatter. Det kanske är en förlegad, lite för konservativ uppfattning och för övrigt är det ju rätt många officerare som deltagit i pressdebatten under senare år. Men inom just underrättelsetjänsten är vårt läge lite speciellt och det gör det för det mesta omöjligt att delta i den offentliga debatten.” ”Varför det? Vad skulle skilja er från exempelvis dom generaler och andra höga officerare vi sett ute i pressen under senare år?” frågade Erik Ponti. ”Två saker”, sa Carl snabbt och tänkte sen efter hur han skulle få ihop två saker. ”För det första är nästan allting vi sysslar med hemligt. För det andra, om vi tänker oss att exempelvis chefen för underrättelsetjänsten, kommendör Samuel Ulfsson, gick ut med olika debattartiklar i Dagens Nyheter på ett mera allmänt plan, så skulle såväl läsare i Sverige som utomlands tro att det var mer än en debattartikel, att det som kanske bara var vanliga synpunkter från en enskild människa i själva verket var grundat på kvalificerat hemlig information. Det skulle verka konstigt, det är nog hela saken.” Alla tre inne i studion insåg nu att intervjun tagit en alldeles för teoretisk vändning, att det knappast var detta som den säkert rekordstora lyssnarskaran väntade sig. ”För att då gå rakt in i senaste tidens debatt i dom frågor som gäller dej personligen, kommendörkapten Hamilton. Det har från flera håll sagts att Sverige inte bör hålla sej med någon militär brandkår som ska kunna rycka ut som om vi vore en stormakt. Vad anser du om den inställningen?” frågade Erik Ponti med en blick i sitt anteckningsblock; det var alltså nu det började. ”Det är på sätt och vis helt riktigt”, sa Carl dröjande. ”Vi har inte




06-07-03

09.16

Sida 103

heller någon sådan styrka, för vad som man närmast kommer att tänka på är exempelvis USA:s Delta Force i Fort Bragg, eller brittiska SAS, Special Air Service. Men där handlar det om att med några timmars varsel fylla ett helt Herculesplan med motoriserat specialinfanteri, alltså att sända hela stridande förband till vilken punkt på jorden som helst. Det är vi inte i närheten av och några sådana behov har vi givetvis inte heller. Så jag tycker att den jämförelsen är minst sagt överdriven.” ”Men vi har tydligen resurser att sända specialförband till Sicilien?” invände Ekochefen snabbt och visade att det här var en punkt han inte tänkte ge sig på, det här var det som skulle bevisas. ”Låt mej påpeka att vi inte vid något tillfälle var mer än fyra personer från svenska försvaret på Sicilien”, sa Carl torrt. ”Ska vi verkligen tro på det? Med tanke på den avsevärda förödelse som uppstod på Sicilien så framstår det ju som rätt konstigt att ni bara skulle ha varit fyra man från OP 5 där nere?” vidhöll Erik Ponti. ”Från OP 5 var vi aldrig vid något tillfälle fler än tre”, svarade Carl utan att låta sig provoceras. Han kom på sig själv med att nästan njuta av situationen, han kände det som om han var i full kontroll. ”Och det vill jag verkligen att ni ska tro på”, fortsatte han. ”För det finns inget skäl till hemlighetsmakeri, jag är inte ålagd att dölja något i det här avseendet. Hade vi varit fem hade jag sagt det, hade vi varit femton hade jag sagt det. Och vad det du kallar avsevärd förödelse beträffar, så åstadkoms den i huvudsak av dom sicilianska gangsterorganisationerna själva, inte av oss.” ”Så ni hade sån tur att just när ni kom ner och bara var tre man så inledde maffian inbördeskrig?” invände Ekochefen ironiskt. ”Nej”, sa Carl utan att låtsas om ironin. ”Sån tur kan man aldrig räkna med. Det var vi som provocerade dom två största maffiafamiljerna att börja krig mot varandra, därav den stora materiella förödelsen och deras väldiga kostnader i materiel och stupade soldater. Det var det vi ville tillfoga dom, stora förluster och kostnader, och i ett avgörande läge gick vi in och förklarade hur det låg till och erbjöd att




06-07-03

09.16

Sida 104

mäkla fred mot att vi fick tillbaks våra tillfångatagna medborgare.” ”Så ni har kort sagt inte dödat kvinnor och barn som det görs gällande?” frågade Erik Ponti med både hörbar och synlig skepsis. ”Nej, det har vi inte”, svarade Carl sakta. ”Och det skulle ha varit er helt främmande?” fortsatte Erik Ponti med ökad skärpa. ”Det tror jag faktiskt inte man kan påstå”, svarade Carl i samma lugna tonfall. ”Varje operativ insats måste vägas i förhållande till vad den kostar och vad man vill uppnå. Det vi ville uppnå var att få tillbaks fyra svenska medborgare som hölls som fångar. För att uppnå det var vi beredda att gå mycket långt, eftersom motståndaren också var beredd att gå mycket långt. Vi måste ha klart för oss att det handlar om jordens kanske mest hänsynslösa gangsterorganisationer. Vi var inte där nere på någon picknick, vi var där på ett stridsuppdrag med målsättningen att vinna.” Carls svar hade öppnat flera möjligheter till fortsättning och de två journalisterna sprang genast i vägen för varandra när de nu skulle attackera. ”Så om det varit nödvändigt för att som du säger vinna, så hade ni också dödat kvinnor och barn?” frågade Erik Ponti. ”Så ni dödade bara beväpnade män, är det det du vill säga?” frågade Ekochefen. ”Ja, vi dödade bara beväpnade män”, svarade Carl som inte hade någon svårighet att välja mellan de två senaste frågorna. ”Men du måste väl ändå hålla med om att det här påminner om dom stormakter som skickar Delta Force och SAS och vad det heter runt världen?” frågade Ekochefen. ”Hur var det, skulle ni ha dödat kvinnor och barn om det varit ’operativt’ nödvändigt?” frågade Erik Ponti. ”Ja, i ett bestämt avseende påminner det här om vad stormakterna har resurser att genomföra och deras inställning”, svarade Carl som på nytt fått välja mellan en enkel och en svår fråga. ”Stormakterna och dom före detta stormakterna har en princip som dom ständigt vill




06-07-03

09.16

Sida 105

hålla vid liv, nämligen: den som ger sig på någon av våra medborgare ska få ett helvete. Jag tycker det är en bra princip och jag tror nog att dom flesta svenskar vid närmare eftertanke tycker som jag, att det är bra att vi har resurser att åtminstone kunna likna stormakterna i det här avseendet. Som sagt, den som ger sig på svenska medborgare utomlands ska få ett helvete, gärna inom tjugofyra timmar. Priset på att kidnappa svenskar är nu känt.” ”Så insatserna på Sicilien hade ett rent preventivt syfte?” ironiserade Erik Ponti. ”Nej, naturligtvis inte i första hand och jag värjer mej mot din ironi”, svarade Carl utan att höja rösten eller förändra tempo. ”I första hand var syftet att få loss svenskarna. Men jag tror att det på sikt kan ha just den goda effekt jag talade om, jag tror så att säga att exempelvis sicilianska gangsters tänker sej för innan dom ger sej på svenskar nästa gång.” ”Det där är ju, som du just sa, vad stormakterna försöker köra med, men inga Deltastyrkor i världen har ju hindrat Beirut från att ständigt hålla ett stort antal amerikanska, brittiska och franska gisslan?” invände Ekochefen. ”Det är sant”, konstaterade Carl. ”Dom länder du räknade upp är just stormakter. Amerikansk gisslan kan teoretiskt användas som medel för att utpressa den amerikanska regeringen. Man kan enligt det resonemanget vinna en del på att ta dom avsevärda risker det ändå innebär att ta amerikansk gisslan. Det är min poäng. För den svenska regeringen har inte samma inflytande över exempelvis Mellanöstern som den amerikanska. Men om priset för att ta värdelösa svenskar, om uttrycket ursäktas, som gisslan blir lika högt som att ta mer politiskt värdefulla amerikaner, så tror jag vi ligger rätt bra till. Vi har haft tre gisslanaffärer under senare år och det har varje gång slutat med att svenskarna kom välbehållna hem inom en ganska kort tid. Det är ett mycket bra facit.” Kanske blev Carl övermodig i just det här läget, kanske kände han att han hade situationen fullkomligt under kontroll, han såg ju på de




06-07-03

09.16

Sida 106

två journalisterna att hans argument hade haft tung verkan. Han trodde alltså att det var över och slappnade av för mycket. ”Men om vi bortser från händelserna på Sicilien, där det onekligen kom till en våldslösning, så har ju dom två tidigare gisslanaffärerna lösts med tyst diplomati och inte med våld?” funderade Erik Ponti. ”Nej, det är inte sant”, log Carl och ångrade sig i samma ögonblick och tvärstannade. De två journalisterna upptäckte omedelbart att han sagt för mycket. ”Det är ju i vart fall regeringens hållning”, påpekade Ekochefen. ”Vid vilken av dom två andra gisslansituationerna användes det våld?” frågade Erik Ponti. Carl måste tänka efter. Det sagda kunde inte göras osagt. Han kunde omöjligen retirera och låtsas som om han mints fel eller något i den stilen, han kunde inte ljuga. ”Vid en av dom två gisslansituationer som gäller för att ha lösts med så kallad tyst diplomati”, började han plågat innan han bestämde sig för att det inte fanns någon återvändo och fortsatte i sitt normala röstläge, ”så var jag själv inblandad, jag ledde den militära operationen. Det kom alltså till vad ni skulle kalla en våldslösning på problemet. Jag kan förstå om regeringen tyckt att det av olika skäl vore opraktiskt att framställa saken så, och jag vill ogärna utveckla en fortsättning på det här resonemanget.” ”Varför det?” frågade båda journalisterna på en gång. ”Därför att det inte förefaller så lämpligt om militär personal lägger sej i politiska utspel. Det är helt enkelt inte vårt jobb.” ”Vilken gisslansituation är det vi talar om nu, som alltså har lösts med våld och inte med fredliga medel?” frågade Erik Ponti ivrigt eftersom han för första gången kände ett övertag. Carl skakade plågat på huvudet och Erik Ponti pekade menande på mikrofonen eftersom huvudskakningar inte hörs i radio. ”Det är möjligt att jag redan sagt för mycket i det här avseendet”, sa Carl besvärat. ”Det finns ingen anledning att i så fall klanta till situationen ännu mer. Min poäng, om jag får återkomma till den, var




06-07-03

09.16

Sida 107

alltså att Sverige vid ett flertal tillfällen har visat att det kostar mer än det smakar att ta svensk gisslan. Om världen vore god så skulle det betyda att vi slapp se våra egna medborgare någonsin i den situationen. Världen är förvisso inte god, men jag tror ändå att det dröjer innan vi har svensk gisslan att bekymra oss för någonstans ute i världen.” ”För vi har visserligen ingen Delta Force, men ni rycker ut med tre man?” log Ekochefen. ”Vi har en mycket hög beredskap på vår avdelning och vi kan sättas in i operation med mycket kort varsel om regeringen väljer det alternativet”, konstaterade Carl något kort i tonen eftersom han inte gillade det ironiska leendet och anspelningen på Delta Force. ”Är ni lika bra som Delta Force?” fortsatte Ekochefen som sett att Carl visat en svaghet vid den jämförelsen. ”Ja, men vi är färre”, sa Carl irriterat men ångrade sig snabbt och bestämde sig för att återerövra sitt tålamod och förklara allt även om det var självklart. ”För varje land som har en god teknologisk nivå på sitt försvar har också tillgång till specialister av olika slag. Jag är övertygad om att det finns exempelvis ryska trupper som håller ungefär samma standard, KGB:s specialgrupp ALFA, till exempel. Sak samma med Storbritannien, Frankrike och andra, Israel kanske. För svenskt vidkommande så gäller att vi har en fläckvis god standard i vårt försvar, flyg, flotta, underrättelsetjänst till exempel, det är ju ingen hemlighet att vi ligger långt framme när det gäller ett så tekniskt avancerat område som signalspaning. OP 5:s operativa avdelning är alltså fullt jämförbar med varje Delta Force eller ALFA-grupp eller SAS. Skillnaden är som jag sa kvantiteten.” Han andades ut, det kändes som om han åtminstone nödtorftigt reparerat sin fadäs en stund tidigare och som om det hela var slut, eftersom han kommit fram till en logisk slutpoäng. De två journalisternas tankfulla min och deras blick på klockan i studion antydde också att det hela var över. Men journalister behöver en slutknorr och det var tjugo sekunder kvar.




06-07-03

09.16

Sida 108

”En sista fråga, en sista gång till Sicilien som ju föranledde detta samtal”, sa Erik Ponti något forcerat. ”Hur många människor dödade ni egentligen där nere, alltså ni själva?” Carl drog efter andan. Sanningen var att han inte visste, men det svaret skulle, insåg han, bli omöjligt. ”Den svenska styrkan på Sicilien konfronterade fjorton män i strid under skiftande former. På vår sida slutade det med en död, på deras sida med tretton döda och en sårad”, svarade han lugnt och med jämn betoning. Han hade just då ingen aning om vad som var sant i det avseendet. Han försökte räkna efter men tappade snabbt koncentrationen för att journalister och pressfotografer vällde in i studion och började tala i munnen på varandra. Utanför studion hade det varit mycket trångt eftersom detta varit Carl Hamiltons första framträdande på lång tid och eftersom det dessutom gått politik i det som hittills bara varit känslosamhet och nationell triumf. För journalisterna var det ingen tvekan om vad som nu var själva nyhetsvinkeln, och Carl blev tämligen brutalt upplyst på den punkten eftersom nästan alla samtidigt uttalade frågor handlade om Peter Sorman på UD, om när och hur Sorman skulle ha ljugit, i så fall på nytt och i samma ämne, denna tysta diplomati som tydligen alltid visade sig ha en utomordentligt brutal men hemlig bakgrund. Carl insåg att han inte fick låta sig fångas in, skakade bara på huvudet, tog på sig skärmmössan för att klargöra att han var på väg ut och trängde sig milt men bestämt genom fotografer och reportrar utan att säga ett ord. En bit bort i korridoren mot hissarna hade han bara ett par fotografer kvar som snubblande backade framför honom medan deras motorkameror smattrade. Han var missnöjd men osäker på i vilken omfattning han gjort bort sig genom att säga för mycket. Han hade inte avslöjat någon militärt hemligstämplad information som han i och för sig inte haft uttalat tillstånd från Sam att beröra; gisslandraman tillhörde knappast




06-07-03

09.16

Sida 109

det typiska eller det sekretessmässigt känsliga på avdelningen. Men det som inte varit en särskilt känslig militär hemlighet var tydligen en desto mer känslig politisk hemlighet och följaktligen hade han gjort ett elefantinhopp rakt i den pågående valrörelsen när avsikten tvärtom hade varit att desarmera OP 5:s verksamhet inför politikerna. Han skulle hämta upp Tessie vid Karlaplans tunnelbanestation. De skulle ge sig ut på en hemlig expedition, som han sagt, till Mälaröarna. Det fanns en vit herrgård vid vattnet som han ville visa henne, till salu för ett rimligt pris men med rätt mycket som måste repareras eller byggas om. Han insåg försent att han inte hann byta om. Men vid närmare eftertanke skulle det knappast innebära att mäklare och ägare behandlade den nye spekulanten mindre tillmötesgående. För Tessie var det förstås en helt annan sak. Hon brast i skratt när hon fick se honom. ”Okay Sailor Boy, vem tror du att du impar på nu”, sa hon och skakade på huvudet när hon gled ner i framsätet. *** ”För att vara sjöman är du riktigt imponerande”, skrattade hon och sträckte sig oblygt upp på tå och kysste honom fastän hon visste att han brukade bli generad av sånt. I Ryssland kunde bara karlar kyssas hursomhelst. ”Kära älskade Jelena, inte såna fasoner så här offentligt”, viskade han, men han log lite blygt samtidigt och harklade sig och fortsatte granskningen av svamparna. Den fria marknaden bakom järnvägsstationen i Murmansk hade vuxit åtskilligt bara på den senaste tiden. I vanliga fall hade de fått vara mycket försiktiga med utgifterna om de skulle handlat här. Men nu var ju ingenting vanligt längre. Det fanns egentligen bara två svampsorter så här långt norrut: sandsopp, som blev blå när man skar upp den, och björksopp. De två




06-07-03

09.16

Sida 110

sorterna var sorterade i storleksordning där de största var billigast eftersom de var sämst. Aleksej Mordavin visste att även om björksoppen kunde se liten och fräsch ut så utsattes den ofta för häftiga insektsangrepp, det var små steklar eller någonting som gjorde larvgångar och larvernas exkrementer bildade svarta bakteriehärdar. Sandsoppen var å andra sidan inte lika god, och en del människor blev rädda av att den blånade när man skar den. Mot rädsla för naturen, förklarade han, fanns bara kunskap som vapen. Hon visste mycket väl att han hanterade det farligaste som fanns på jorden. De hittade färsk potatis av den gula avlånga typen som kallades sandpotatis på ryska och Jelena lovade att göra den där rätten som de nästan aldrig haft råd med, potatisbullar på färsk potatis med svampsås. Och till det sur grädde och saltgurka! Det var en egendomlig känsla att ha råd med allting på marknaden. De blev nästan euforiska vid tanken på den första kvällen alldeles för sig själva på mycket länge; unge Pjotr var borta på hajk med komsomolungdomen över de två följande dagarna. De promenerade hemåt, han med uniformsmössan på nacken som unga sjömän, och de skrattade så ofta att de nästan väckte uppseende. De fick ogillande forskande blickar som om den höge marinofficeren skulle vara berusad och just därför bar uniformsmössan på det där ungdomliga nonchalanta sättet. Aleksej Mordavin hade ett behov av att tala med sin hustru, starkare än han känt någonsin. Med tala med menade han då inte sådant som hörde det privata till, sönernas skolgång, familjens ekonomi, släktens förehavanden eller till och med de besvärliga frågorna om hur man skulle organisera sitt innersta privatliv; han hade alltid varit lite blyg och plågad av andra människors närhet just i de situationerna. Vad han menade var att tala om sådant som en officer av hans rang och kvalifikationer aldrig skulle tala med någon om. Men just nu gällde det inte teknologi hursomhelst, inte frågan om hur han hade




06-07-03

09.16

Sida 111

ett undervattniskt garage fyllt med höga silor som han då och då skulle klättra in i som en liten apa på toppen av evigheten för att utföra kontroller eller justeringar, inte frågan om allt det som hängde samman med dessa ting som NATO med illvillig humor kallade för Stören, SS-N-20. Det som nu hade blivit hans jobb var någonting helt annat, någonting som gav honom en känsla av undergång och helvete på ett sätt som han aldrig någonsin varit i närheten av att känna ombord. De gick sakta uppför Leninskij Prospekt på väg hemåt och det slog honom att för alla i omgivningen måste de se ut som ett vanligt officerspar som varit ute och kanske förfriskat sig något för mycket men annars bara talade om vardagligheter. Han hade redan gjort sitt första tiodagarsskift ute vid de skjul som såg ut som en provisorisk järnvägsstation. Det var med tanke på vad man faktiskt hanterade ohyggligt primitivt och improviserat. När han först hade kommit ditut hade han inte trott sina ögon. När han såg in i den stora mittenbyggnaden som kunde ta in järnvägsvagnarna för avlastning under tak – snart nog skulle allt arbete utomhus bli omöjligt på grund av kylan och snön – så hade hans första intryck varit någonting som påminde om kyrkogård, elefantkyrkogård. Där inne låg uppskattningsvis 200 ton kärnvapen huller om buller eftersom man bara lastat av för att få undan sina järnvägsvagnar och expertisen ännu inte hunnit fram. Det mesta tycktes komma från Ukraina och var stridsspetsar från medeldistansrobotar, vilket bland annat framgick av allt opassande klotter på deras yttre metallhöljen. Där stod saker som knulla nu i Paris om ni kan eller sug på den här fjärde riket eller va tycks om det här eftermiddagsteet? Personer som klottrade sånt måste vara fullkomligt perversa; han försäkrade att han aldrig sett någonting liknande i flottan. De personer som skött demonteringen på plats hade ibland vetat vad de gjorde och ibland inte. Några vapenkärnor hade han hittat fullkomligt blottade, vilket bland annat betydde att lokalen inte kunde beträdas innan man fått fram personal med saneringsutrustning.




06-07-03

09.16

Sida 112

Det överskuggande problemet, åtminstone nu i början av operationen, var att man hade för lite emballage. Någonstans i Sovjetunionen, bara Gud visste var, producerades lådor i stål där stridsspetsarna kunde omfördelas och förslutas för transport till den sista vilan uppe i de bergrum som han trott var till för fartyg. Förresten kanske det var meningen att omvärlden skulle tro det också, i så fall var det väl en god tanke. Hursomhelst var det en god sak, en viktig sak att arbeta med. För åtminstone om man skulle tro hälften av det som Polarnaja Pravda skrev så var de spritt språngande galna, de som tagit makten nere i Ukraina och Vitryssland. Hans fru anmärkte sötsurt att det väl knappast fanns anledning att tro särskilt mycket på Polarnaja Pravda, i all synnerhet inte som det numera fanns konkurrens från den nya tidningen Sovjetskij Murman och där stod ju ingenting om odugliga politiker med självständighetssträvanden. Han invände att det förstås berodde på att Sovjetskij Murman var en typisk Jeltsintidning och där kunde det ju inte stå någon kritik mot självständighetssträvanden, den där tokstollen ville ju bryta ut Ryssland och göra sig själv till en ny tsar. Deras politiska gräl blev kortvarigt, som alla deras gräl. Och Jelena avbröt diskussionen på ett sätt som inga motargument bet på. Hon stannade upp och slog armarna om hans midja, sköt hans uniformsmössa ännu mer bakåt på nacken och sa att hon älskade honom fast han var en sjömansgosse och att nu fick det vara nog med kärnvapen och skit, för nu var man ensamma hemma och hade festmåltid på gång. Han gav generat skrattande med sig och sista biten hem talade de om en ny metod som hon hade börjat tillämpa inom thoraxkirurgin. Det första som slog honom när de öppnade dörren hemma var lukten, det var en angenäm lukt men mycket främmande, ren och teknisk på samma gång. Förmodligen kom den från den där nya lädersoffan; Kolja hade sagt att den var dansk och att danska soffor luktade på det där viset men att det gick över med tiden.




06-07-03

09.16

Sida 113

Deras hem hade blivit vackert, det var sant. Fast det var mycket konstiga sladdar som skräpade här och var. Han gick med ut i det lilla köket som faktiskt bara var kök, alltså inte till för någonting annat än att laga mat i, och de hjälptes åt att stapla upp varorna på stenbänken. Han erbjöd sig att börja skära upp svampen men hon skrattade bara åt honom och drog honom med sig in mot sovrummet samtidigt som hon löste upp sin tjocka fläta. På väg in kastade han sin uniformsmössa på den påstått danska lädersoffan och trevade efter sin slips. Han drömde medan de älskade, han drömde om deras ungdom, om vårar och musik av Tjajkovskij och doften av björk om ljus sommarnatt och allt de hade sagt varandra då, som ju faktiskt till största delen fortfarande var sant. Hon hade för sig att han inte tyckte om hennes fläta, hon påstod att det mest hade med opererandet att göra, att man måste få undan allt hår och hon hade ju mycket hår. Men det var inte sant, det var en kittlande känsla att ta henne i den tjocka flätan och dra henne intill sig. Nu låg hennes långa blonda hår utslaget på de nya kuddarna som var fyllda med dun eller någonting som till lukten påminde om sjöfågel. Han var lite generad över att det fortfarande var ljust i rummet men hon skrattade bara åt honom. Dumbom, sa hon, vi är ju alldeles ensamma, vi är tillbaka i björkskogen utanför Leningrad. Det ska visst heta Sankt Petersburg, invände han men sa sen ingenting på länge. Efteråt kände han sig märkligt lycklig, slö men lycklig. Svetten höll på att torka på deras kroppar och han ryste lite av en egendomlig kyla, han som kunde motstå vilken kyla som helst, vinterbadare som han var. Men det här var en rysande härlig kyla, någonting helt annat än is. Han fick en egendomlig känsla av att han just i det ögonblicket på något sätt nådde sitt livs höjdpunkt; detta var hans bästa ögonblick i livet, just nu. Hon låg stilla med ansiktet mot hans bröst och han smekte henne över håret. Utanför fönstret föll skymningen snabbt. Den mörka årstiden närmade sig med många minuter varje dygn.




06-07-03

09.16

Sida 114

”Nej, det här går inte längre, vi svälter ihjäl”, sa hon plötsligt och hoppade förvånansvärt vigt ur sängen, nappade åt sig en morgonrock och var på väg ut mot köket. Han såg häpet efter henne, drog upp armarna under huvudet och slöt ögonen. De hade varit gifta i över tjugo år. Var det alla förunnat att kunna älska så efter tjugo år? Den egendomliga kylan kom krypande igen och han drog upp det tillknycklade täcket över sig, men förtrollningen var bruten. Han hörde henne börja stöka ute i köket, snart borde han gå ut för att göra det där med svampen som han sagt att han skulle göra. En mans plats var förvisso inte i köket men det där med svamp var annorlunda, sånt förstod sig kvinnor inte på. Han hade alltså skrivit kontrakt. Ett kontrakt som godkänts av militärområdesbefälhavaren som mycket väl visste vad han hade för kommendering. Allt var så långt i sin ordning. M & N Stål AB hade skrivit kontrakt med honom och han hade fått 2 000 lagliga dollar i sedlar när han skrivit på. MILO-staben hade till och med godkänt en förfrågan där han skulle få kortare skift på sin hemliga kommendering för att kunna bistå vid de första bärgningsförsöken i fjorden. En kran var på god väg borta från Severodvinsk och skulle nog snart vara framme; om ishinder uppstod på sista sträckan skulle isbrytare assistera. Inne i fjorden var det ju aldrig några problem med is. Han drog på sig en av de nya morgonrockarna och gick ut i vardagsrummet och såg ut genom fönstret. Tsentral Stadion låg fortfarande i kaos. Men de hade ju en balkong åt det hållet, så fort allt var klart kunde han och hans familj gå ut på en alldeles egen loge för att titta på bandy. Om det var kallt så var det ju inte kallare på en balkong än där nere på ståplats, och dessutom hade han två marinkikare hemma. Man kunde gå in och ta sig en varm te då och då, och i halvlek kunde man värma sig inne i lägenheten. Han satte sig prövande i den välluktande påstått danska lädersoffan och drog på sig musikverktyget som såg ut som hörselskydd




06-07-03

09.16

Sida 115

och tryckte en stund på de olika knapparna i den där trollstaven tills Sjostakovitjs Leningradsymfoni dånade i öronen på honom som om han satt inne i orkestern. Han slöt ögonen och somnade utan att somna. Han vaknade av att Jelena skrattande drog i honom, och när han tog av sig hörselskydden påpekade hon spelat upprörd med händerna i sidorna att svampen måste åtgärdas. De tände ljus när de åt, hon hade köpt äkta stearinljus någonstans, och de hade dragit fram matbordet till balkongdörrarnas stora dragiga fönster. Det var ju ännu inte så kallt, kanske måste man åtgärda det där till vintern. Potatisbullarna med svampsåsen smakade himmelskt, äkta grädde som ju fanns med. De åt sakta utan att säga så mycket till varandra och fick måltiden att dra ut tills mörkret hade fallit och stearinljuset var det enda ljuset. *** Det hade varit en lång strålande fyratimmars middag hemma hos familjen Bertoni, mycket italiensk i alla avseenden, inklusive vissa gräl, och något annat hade inte varit att vänta. Luigi kände sig nästan euforisk, också grälen hade piggat upp. Morfar hade man till slut varit tvungen att leda ut, vilt hyttande med käppen, eftersom han till slut blivit för aggressiv till frågan om man verkligen måste dricka franskt vin i en anständig familj och om man alltid måste ha så förbannat mycket kläder på sig när man åt. Enligt morfar kunde man bäst avnjuta mat i undertröja och med italienskt vin i karaff, inte det där franska mallighetspisset. Som på den gamla goda tiden. Frågeställningen hade splittrat mostrar och morbröder i en flera timmar lång häftig diskussion. Var det uppkomlingsfasoner att dricka franskt vin? Luigis far hade som alla svenskar försökt medla i konflikten och som de flesta svenskar hade han föga framgång i sådana ambitioner.




06-07-03

09.16

Sida 116

Han försökte påpeka att som neutral svensk från ett icke vinproducerande land så hade man förvisso den fördelen att man inte behövde känna sig nationellt bunden till det ena eller det andra. Vissa rätter krävde italienskt vin, andra franskt och för den delen kunde man i vissa sammanhang till och med dricka spanskt (höga mummel av ogillande) och det fanns, åtminstone i Sverige, vissa rätter som krävde brännvin, exempelvis kräftor (han sa ”små sötvattenslangustrar” vilket inte gjorde saken mer pedagogisk) och på så vis hade känslorna svallat medan mörkret sänkte sig och illumineringen av katedralen började slå in i matsalen. Luigi satt så att han då och då kunde betrakta katedralen genom fönstren. Han var klädd i kostym och hade behållit kavajen på, han hade en italiensk garderob i sitt eget rum eller om det var hans stående gästrum, han hade svårt att avgöra vilket på samma sätt som han hade svårt att avgöra om han var svensk eller italienare. Men just nu var det behagligt skönt att driva in i den italienska identiteten och då och då med hetta kasta sig in i morfars nonsensdiskussioner. Under en kort period hade han själv stått i centrum för det permanenta familjegrälet, när frågan om hans plötsliga flykt från familjens återförening kom upp, hur han kommit hem från fem år i Amerika för att bara äta middag och försvinna i stället för att följa med ut till lantstället. Det var hans mor som drog upp ämnet, röd i ansiktet av kvällens tidigare gräl och allt annat än företagsledare i stilen; han älskade just det hos henne att hon då och då kunde falla ur rollen som den perfekta direktören och bli som Anna Magnani. Nå, hur kunde en son göra en sån sak mot sin mor? Han hade förklarat att en man hade vissa ansvar, att det fanns saker som helt enkelt inte angick en mor, att han avslutat en besvärlig kärlekshistoria, basta. Mostrarna hade kastat sig in på hans mors sida och morbröderna hade hållit med honom. Hur skulle det se ut i världen om en man inte fick vara man, frågade sig morbröderna.




06-07-03

09.16

Sida 117

Hur skulle det se ut i världen om pojkar kunde behandla sina föräldrar hursomhelst, invände mostrarna, som med föräldrar uppenbarligen inte menade den där svensken, Luigis far, som man visserligen tolererade men inte betraktade som riktigt klok när det gällde det som var helgat. Alla hade varit rasande på varandra och alla älskade varandra och skulle hålla ihop tills döden skilde dem åt. Luigi undrade om hans svenske far någonsin kunde förstå det där, konflikträdd som han var, och i sådana här drabbningar alltid ställd off-side. De hade till slut vacklat upp från bordet, långt efter att morfar skrikande och gestikulerande letts ut och bäddats ner av tjänstefolket. Medan morbröder och mostrar började säga adjö för kvällen, en procedur som kunde ta minst en halvtimme, gick hans far fram till honom och tog honom bestämt om axlarna, ledde ut honom på en av balkongerna och började omedelbart tala svenska, ett säkert tecken på att nu var det allvar. Det var ganska sent, början till höstdimma och få människor på torget nedanför. Den illuminerade ståtliga katedralen upptog hela blickfånget. ”Och hur var det egentligen med den där kärlekshistorien?” frågade hans far torrt. ”Jotack”, svarade Luigi misstänksamt, ”det är i alla fall över nu.” ”Ja det får jag verkligen hoppas. Att det är över, vill säga”, sa hans far med bortvänt ansikte. ”Jag är ju inte idiot som du vet, även om det tycks vara den allmänna meningen i den här familjen.” ”Äh”, sa Luigi, ”du vet hur dom är. Dom menar inget illa. Du är blatte, det är hela saken, men vi italienare är betydligt mer toleranta än dom flesta andra. Inte ens Mussolini var rasist.” ”Ni italienare?” ”Jaja. Jag är svensk också. I Stockholm är jag svensk, här i Milano italienare, det är rätt praktiskt. Jag har inget emot kåldolmar om vi äter dom i Stockholms skärgård, om jag säger så. Brännvin däremot är en annan sak, det får du mej inte till, inte ens till kräftor. Man kan




06-07-03

09.16

Sida 118

dricka Frascati till kräftor, inget problem”, försökte Luigi tala sig från ämnet. Han anade att det fanns ett ämne som hans far på sitt något omständliga svenska sätt ville nå fram till. ”Och nu till saken”, sa hans far. ”Och vad är saken?” suckade Luigi. ”Jag kan inte undgå att lägga ihop en del informationer. Någon repmånad har du ju inte varit borta på, du har inte varit i Sverige. Jag skulle tro att du har varit på Sicilien.” Luigi tvekade. Han insåg att han måste bestämma sig, att frågan var så gott som direkt uttalad. Men han kunde till en början inte bestämma sig utan försökte i stället att vinna tid. ”Och vad får dej att tro att jag varit på Sicilien av alla ställen?” frågade han med lätt genomskådad nonchalans. ”Svensk militär har härjat en del där nere, du är fallskärmsjägarofficer och någonting annat som jag aldrig fått grepp om och du talar ju italienska.” ”Låt oss för resonemangets skull säga att du har rätt”, började Luigi eftertänksamt. ”Då måste du inse att du frågar om sådant som jag skulle haft tystnadsplikt om som officer. Jag skulle bara ha ljugit för dej.” ”En viss kommendörkapten Hamilton har upptagit en betydande del av pressens uppmärksamhet på sista tiden. Han sa något på en presskonferens där nere i Palermo som jag hade anledning att fästa mej vid”, fortsatte hans far stilla som om han inte hört några invändningar. ”Jaha”, sa Luigi nonchalant, ”och vad var det?” ”Att vi inom svensk underrättelsetjänst numera har tillgång till personal som talar perfekt italienska. Jag sysslar ju med matematik och sannolikheter i mitt jobb och jag kan inte undgå att göra vissa mycket enkla beräkningar.” ”Nehe”, sa Luigi, ”och vad har du räknat ut nu?” ”Att det bland exempelvis svenska fallskärmsjägarofficerare inte kan finnas särskilt många som talar perfekt italienska.”




06-07-03

09.16

Sida 119

”Dom flesta inom underrättelsetjänsten kommer från marinen, från kustjägarna exempelvis.” ”Dom flesta?” ”Vi kan inte hålla på så här.” ”Nej”, sa hans far dröjande. ”Men som du förstår så har jag förstått hur det ligger till.” ”Och vad ska du, rätt eller fel, göra med dom misstankarna?” frågade Luigi nästan aggressivt. ”En sak, en enda sak. Jag ber dej att inte berätta för mamma, hon skulle bli … ja du vet.” ”Ja, hon skulle bli Anna Magnani”, log Luigi. De såg på varandra en stund, det var hans far som började att le. Sen omfamnade de varandra som om de båda varit italienare. ”Jag är stolt över dej, såklart att jag är det”, sa hans far med ansiktet dolt i omfamningen. ”Jag förstår ju att det du håller på med är helvetes farligt, men att det inte kan göras av vem som helst.” ”Nej, det är en fördel om man talar italienska, åtminstone på Sicilien”, sa Luigi och hade därmed slutgiltigt bekänt, i teknisk mening röjt militära hemligheter om vilka han hade absolut tystnadsplikt. ”Det stod i tidningen”, sa hans far och samlade ihop sig, tog ett steg åt sidan och torkade sig med en näsduk i ansiktet och över pannan, ”det stod i tidningen att två anonyma svenska officerare hade bevärdigats med L’Ordine al Merito della Repubblica, av kommendörsgraden till och med. Är du en av dem?” ”Det du nu frågar om, farsan”, log Luigi samtidigt som han nickade instämmande, ”är militära hemligheter. Jag kan säga dej som det är, men jag måste då omedelbart döda dej efteråt.” Hans far skakade på huvudet, långsamt och länge. Sen la han armen om sin son och de gick gemensamt in till kakofonin av avsked och fortsatt grälande. ***




06-07-03

09.16

Sida 120

”Som herrarna förstår”, inledde Mauno Koivisto utan vidare krusiduller, ”så har jag som Republiken Finlands president kallat er till mej i ett kinkigt ärende som rör landets försvars- och utrikespolitik. Enligt konstitutionen kan presidenten gå ganska långt på egen hand i dessa avseenden, men jag har nu funnit tiden mogen för att konsultera stats- och utrikesministern.” De satt i soffgruppen längst bort i presidentens arbetsrum med ett tomt bord av glas och masurbjörk mellan sig, inget kaffe, inga papper. De kände varandra rätt väl från förr i världen när de med liv och lust bekämpat varandra i inrikespolitiken, men presidenten hade omedelbart tagit loven av all glättighet eller intimitet, han uppträdde otvetydigt just som president. ”Jag har också bett Juakko här, alltså min kanslichef, att närvara för att föra minnesanteckningar”, fortsatte Mauno Koivisto, ”även om det förvisso innebär att vi då kommer upp i hela sju personer i Finland som känner till detta ärende. Men det vore olämpligt om någon av oss andra förde dessa minnesanteckningar då våra beslut kan komma att vägas på guldvåg av eftervärlden.” Det var självklart ingen av de närvarande som hade en tanke på att avbryta eller att börja fråga något, även om presidenten på nytt gjorde ett litet uppehåll innan han lutade sig bakåt och fäste blicken på en punkt någonstans i taket och sen i raskt tempo, nästan rabblande entonigt och korthugget redogjorde för saken från det ögonblick avdelningschefen Eero Grönroos på Utrikesministeriets Östeuropaavdelning begärt tillträde fram till dess han skickat hem en något överförfriskad SKYPO-chef med uppdraget att börja sätta samman en insatsstyrka som kunde svara mot de höga krav man kunde vänta sig. ”Du behöver nog inte anteckna det där om överförfriskad, Juakko”, sa han med ett kärvt leende när han var klar. ”Alltså mina herrar, jag har själv två frågor att ställa er innan vi diskuterar saken mer allmänt. Bör vi på detta stadium dra in ytterligare någon av landets beslutsfattare i handlingen? Försvarsministern ligger väl då konstitutionellt




06-07-03

09.16

Sida 121

närmast till hands. Och kan vi fortsätta att sköta kontakterna med den sovjetiske presidenten på dom kanaler vi hittills använt?” Det uppstod en ganska lång tystnad beroende på att den ena frågan föreföll församlingen mycket lätt att besvara och den andra frågan svår på ett något pinsamt sätt. Det svåra var alltså inte att godkänna det egendomliga förfaringssättet att använda en lägre tjänsteman som brevduva direkt till den före detta supermaktens president. Det svåra var frågan om försvarsministern, och det faktum att vad som sas skulle antecknas för eftervärlden. Hon, ty det var en hon, Finland var visst först i världen med kvinnlig försvarsminister, åtnjöt nämligen inte sällskapets odelade förtroende. Det hade föralldel kunnat se ut som ett piggt och modernt förslag att utnämna kvinnlig försvarsminister, dessutom var det ett av många utslag av det kompromissande om tunga ministerposter som brukade uppstå i koalitionsregeringar, men hennes pigghet hade dock tagit sig vissa okonventionella uttryck. Hon hade gjort lustiga utspel och somliga misstänkte att det var för att vinna publicitet. Hon hade gjort mindre lustiga utspel, vilket föralldel också renderat publicitet och i vart fall hade det blivit mycket publicitet. Hade de suttit i ett aningen mindre formellt samtal hade de sagt att kärringen snackar alldeles för mycket, så det går inte an, den här frågan är faktiskt för allvarlig för sånt. Frågan var nu hur detta skulle formuleras. ”Ja, om jag får börja”, sa utrikesministern som såg ut som om han fått en ljus idé, vilket han också hade, nämligen att skyffla över den svåra frågan på statsministern, ”om jag alltså får börja så tycker jag nog det förefaller lämpligt att även i fortsättningen använda den kanal som ju i praktiken redan börjat fungera. Sakens allvar väger faktiskt tyngre än frågan om vem som formellt är sändebud och allt det där. Från UM:s sida har vi alltså inga invändningar mot att byråchefen Grönroos även i fortsättningen fungerar som postiljon i frågan.” Han lutade sig nöjt tillbaka, det såg nästan ut som om han slapp-




06-07-03

09.16

Sida 122

nade av. Ingen i sällskapet kunde ju gärna förta honom rätten att yttra sig i den fråga som definitionsmässigt låg på hans eget bord. Men därmed hade han också skyfflat ifrån sig det glödande kolet. Statsministern, som alltså satt med det glödande kolet nerskyfflat i sitt eget knä, insåg att han stod på tur och insåg att alla insåg den speciella svårigheten. Han sneglade på presidentens kanslichef som redan antecknat utrikesministerns inlägg och nu artigt avvaktade med höjd penna. ”Jo, hrm”, började han ansträngt, ”som jag ser det är det av största vikt att behålla kretsen av ansvariga så liten som möjligt med tanke på de oerhörda konsekvenser det skulle innebära med läckage.” Han gjorde ett kort uppehåll och vägde alldeles uppenbart och i förtid sina just uttalade ord på historiens guldvåg. Sen fann han en utväg och fortsatte. ”Jag vill därmed givetvis inte ha sagt att någon här närvarande eller icke närvarande skulle ha mindre förtroende än någon annan, det var bara en aritmetiskt praktisk iakttagelse. Och då frågan än så länge inte berör landets försvar, utan då det synes handla mer om våra utrikes relationer och möjligen vissa polisiära förberedelser, finner åtminstone jag att vi för närvarande vidgat kretsen tillräckligt ur såväl konstitutionell som rent praktisk synvinkel.” Ingen av de närvarande visade något tecken till att vilja invända eller att lägga till något. ”Jaha”, sa presidenten, ”då tror jag vi har besvarat dom frågor jag hade att ställa. Då går vi vidare. Jag inser att herrarna inte kunnat komma förberedda till detta samtal, men jag vill ändå höra era synpunkter och frågor.” När man nu kom in på själva allvaret, efter att egentligen bara löst två små procedurfrågor, så lättade stämningen på ett alldeles märkbart sätt. Diskussionen blev efter ett tag rätt livlig så att presidenten fick bromsa samtalet för antecknandets skull. Den huvudfråga som snart utkristalliserades gällde varför Gorbatjov ville att smugglingsexpeditionen skulle stoppas redan inne på




06-07-03

09.16

Sida 123

sovjetiskt territorium. Om man visste tid och plats, varför inte bara vänta på smugglarna och ta dom tio meter in på finskt territorium? Eller varför kunde inte ryssarna lösa problemet internt? Efter hand kom man fram till en hel serie tänkbara svar på de centrala frågorna. Michail Gorbatjov hade ju faktiskt i klartext beskrivit att han inte litade på berörda sovjetiska organ, det betydde väl närmast KGB. En såpass viktig sak som att slå till mot ett gäng smugglare som släpade på kärnvapen kunde inte gärna undgå att löpa fram och åter genom KGB:s byråkrati och det skulle larma den eventuella fienden. Finsk polis eller militär skulle ur den synvinkeln alltså förefalla den sovjetiske presidenten som ett betydligt säkrare och pålitligare alternativ. Frågan om territorium hade också en i högsta grad brännbar politisk aspekt. Låt vara att det var komplicerat att bjuda in främmande makts polisiära eller militära personal att operera på eget territorium. Det var dock rent politiskt småpotatis mot vad det skulle innebära om sovjetiska kärnvapen vid något tillfälle, om ens mycket kortvarigt, lämnade sovjetiskt territorium. Och som västvärlden fungerade kunde man väl vänta sig att en polisstyrka som låg på pass för att gripa högintressanta smugglare skulle medföra pressfotografer och i värsta fall TV-kameror i trossen. Publicitet skulle vara katastrofal. Det handlade ju inte bara om någon sorts prestigeförlust för den sovjetiska statsledningen – att man inte kunnat hålla reda på sina egna kärnvapen – det bleve ju också en minst sagt besvärlig fråga för finska myndigheter. För vad gjorde man med en beslagtagen vätebomb? Satte en adresslapp på den och skickade den till hittegodskontoret i Helsingfors polishögkvarter? Sparkade tillbaks den femton meter över den sovjetiska gränsen? Omringade den med militär och utdelade tystnadsplikter och väntade tills Gorbatjov personligen hämtade tillbaks den? Nej, det var ganska klart att den sovjetiske presidenten hade tänkt




06-07-03

09.16

Sida 124

igenom problemet grundligt. Varje form av offentlighet, det vill säga publicitet, skulle medföra katastrofala problem. Dels alla politiska förvecklingar (”vill ni vara snäll och hämta er vätebomb”) dels det faktum att publiciteten skulle nå in i det kaotiska sönderfallande Sovjetunionen och tjäna som en jättelik annons för hur man bäst löste sina svåra problem med hushållskassan. En halv miljon kärnvapentjuvar skulle genast känna sig kallade till ett bättre försök. De var alla yrkespolitiker med lång vana att resonera sig samman i besvärliga frågor, och sen det psykologiskt mest besvärliga, det där med den kvinnliga försvarsministern, väl var passerat så kunde de gå fort fram. Mötet tog mindre än en timme. De beslut som fattades eller som, mer formellt, presidenten nu kunde fatta med konstitutionellt stöd från landets regering, var enkla och konkreta. Presidenten skulle genom personlig kontakt med chefen för landets säkerhetstjänst se till att de praktiska förberedelserna fortsatte. Presidenten skulle hålla en fortlöpande kontakt med sin motpart i Moskva, via det särskilt utsedda sändebudet Eero Grönroos, som ju så tveklöst fått sin utrikesministers fulla stöd. *** Åke Stålhandske var på ett lysande gott humör när han steg på SASplanet i Rom och det hade sannolikt en alldeles avgörande betydelse för det som sen hände. Han hade visligen köpt biljett i apklass bakom skynket, inte därför att han ett ögonblick trodde att Försvarsmakten under nuvarande förhållanden skulle ha förvägrat honom hemresa till ordinarie pris, utan därför att hans tillfälliga skepnad passade väl i apklass men skulle väcka onödigt uppseende i Euroclass. Han hade svårt nog, med sitt utseende, att inte väcka uppseende. Och hans jobb gick ju till inte oväsentlig del ut på att undvika just det. När han släntrade förbi alla de slipsförsedda männen i Euroclass på




06-07-03

09.16

Sida 125

väg ner mot skynket i planets nedre del generades han av deras blickar och det sätt de såg på honom. Han såg inte deras undran och hemlighetsfulla beundran, han såg nästan aldrig just det, eftersom han snarare var fylld av egenartade komplex för sitt utseende. Han kunde inte för ett ögonblick föreställa sig att dessa rader av konsulter och civilekonomer skulle ha gett mer än ett lillfinger för att byta kropp med någon som såg ut som Arnold Schwarzeneggers överman. Det som var deras blyghet och avund såg han bara som förakt. En man som är 1,99 lång och väger 115–120 kilo utan ett gram i överflödsfett blir nämligen lätt behandlad som idiot av sina mindre vänner och ovänner eftersom muskler och intelligens enligt konventionen, särskilt hos dem som saknar muskler, uppfattas som varandras motsatser. Såna där små jävlar i slips hade förföljt honom sen tonåren. Ska du inte ge apan en banan nu så vi kan dansa du och jag i stället kunde de säga och till sånt hade han bara rodnad att komma med som svar. Just nu, på väg ner genom flygkroppen, hämnades han genom att tänka på vad som låg i hans lilla handbagage. Urblekta jeans, randig T-shirt och rep om midjan i stället för skärp och såna där satans Jesussandaler på skitiga fötter, men i handbagaget låg i alla fall L’Ordine al Merito della Repubblica. Vakterna hade upptäckt det vid handbagagets genomlysning, de hade släpat in honom i ett rum och varit på väg att bli otrevliga när han legitimerat sig som svensk officer. På hemväg. Från Svenska Ambassaden, som gick bra att ringa. Eftersom han kom från Sicilien. Så om herrarna kunde visa godheten att respektera hans cover … Det hade haft god verkan och deras komiska förvandling hade väl sin del i hans goda humör, detta strålande humör som gjorde att han tog den kommande chocken bättre rustad än någonsin. För när han slog skynket åt sidan möttes han av tjugo mycket unga och mycket vackra kvinnoansikten. Efter en häpen kort tystnad brast de ut i jubel, applåder och visslingar. Han stod där och förstod ingenting. De kunde ju inte veta något




06-07-03

09.16

Sida 126

om varifrån han kom, vem han var och annat värt att jubla åt. Det visste inte heller den kvinnliga gymnastiktruppen från Stockholmsflickorna, och hade de vetat något om Sicilienhändelserna är det inte säkert att det haft så stor betydelse som själva uppenbarelsen där framme vid skynket. De jublade nämligen åt just det som han trodde att männen där ute hade frynt åt. Han fann sig nödtorftigt och hittade fort sin plats längst fram intill skynket bredvid gruppens två ledare, som glatt presenterade sig och berättade att alla var på så strålande humör för att man vunnit något pris i en internationell tävling i Rom; så fort planet hade startat beställde alla in var sin liten flaska champagne som man fick betala 25 kronor per styck för. Förutom skynket är ju det den avgörande skillnaden mellan apklass och Euroclass. I Euroclass betalar man 4 000 kronor mer på sträckan Rom–Stockholm men får i gengäld en 25-kronors champagneflaska alldeles gratis, världens i särklass dyraste champagne således. Men inne i apklassen kostade den bara 25 kronor, inte 4 025, och där steg trivseln mycket snabbt bland 20 förkrossande vackra unga skandinaviska kvinnor och en jätte, det var snart tjo och tjim. En av de två ledarna förmådde Åke att göra något han aldrig ens skulle ha kunnat föreställa sig göra. Hon bad honom ställa sig upp och dra av T-shirten, höja armarna över huvudet, knyta händerna och föra knytnävarna i en båge mot varandra. Sen bad hon honom rotera medan hon förhörde sina elever på musklernas latinska namn, allt under fortsatta applåder, fniss och jubel. Därefter fick de försöka svara på till vilket syfte denna kropp var skapad, alltså vilken idrott det handlade om. Rätt svar visade sig vara tiokamp, möjligen spjutkastning. ”Äh, saatan, det där säger ni bara för att ni tror att jag är finne”, skrattade Åke Stålhandske lyckligt, inte så mycket för den hejdlösa beundran som slog emot honom för just det han brukade skämmas över som för att han kunde göra något så omöjligt som han just gjorde.




06-07-03

09.16

Sida 127

En amper flygvärdinna kom in och avbröt föreställningen med påståenden om att herrarna där ute klagade. ”Säg åt gubbjävlarna att dom kan slänga sej i väggen!” skrek en av tonårsflickorna längst bak. Därmed drogs champagneförsäljningen in, Åke Stålhandske fick sätta sig ner, dra på sig sin T-shirt och torka tårarna eftersom han grät av skratt och blandade känslor. Under resten av flygresan bekantade sig han och de två instruktörerna från GIH naturligt självklart, med början i frågan om det var tiokamp som var rätt svar. Han insåg att deras sakkunskap var obestridlig, med latinska namn på varje detalj i hans kropp om så erfordrades, så allt det vanliga om att han gjort si eller så förr i världen men numera var vanlig byråkrat skulle inte fungera. Han sa att han just kommit hem från fem års universitetsstudier i USA och att han spelat amerikansk fotboll, att det alltså var det som var svaret. Vilket ju inte var helt osant, och han parerade lätt en kort stunds frågor och nyfiket intresse kring sporten. Om Åke Stålhandske någonsin i sitt liv hade haft ett perfekt utgångsläge, vilket hans bristande självkänsla i just det här avseendet förbjöd honom att tro, så var det ändå ett intet mot detta läge. Situationen underlättades dessutom av att en av de två idrottsinstruktriserna var gift och den andra oförlovad. Hon hette Anna och när planet landade bestämde de att ses redan nästa kväll. På väg ut genom passkontrollen ändrade de sig till att ses samma kväll, det vill säga från ögonblicket och framåt.




06-07-03

09.16

Sida 128

 När de första stridsvagnskolonnerna rasslade in på Moskvas gator och de första lokala radiosändningarna började tillkännage att president Michail Sergejevitj Gorbatjov hade avsatts kom det nästan som en sorts lättnad för de centrala enheterna inom den svenska underrättelsetjänsten där tillståndet sen ungefär tjugofyra timmar tillbaks liknade total mobilisering. Alla var trötta, rödögda och orakade och i Samuel Ulfssons rum låg cigarrettröken som tät dimma. Nu när statskuppen var ett faktum kunde man börja gå ner i varv, de två svenska spionplan som hållits i oavbruten trafik över Östersjön kunde återvända till bas, signalspaningsfartyget Orion kommenderades åt sydost för att återgå till att täcka det baltiska området, de extrainkallade ryska tolkarna och radiopersonalen skickades hem och de som behövde gå hem och sova kunde göra det om de ville. Spionsatelliter ”som kan fotografera en pingpongboll” existerar inte, och om de existerade skulle de ändå behöva tur med vädret och vädret över Moskva är sällan klart som i Mellanöstern, aldrig rättare sagt, eftersom även ”klart” väder över Moskva innebär att hela områdets visibilitet förstörs av en kupa av dieselrök, brunkol och allmän miljöförstöring. Det avgörande är den militära radiotrafiken, att kunna uppsnappa, dechiffrera, separera och vettigt tolka tusentals samtidiga meddelanden. Ingen invasion, inte ens av egen huvudstad, kan genomföras utan en omfattande radiotrafik och 24 timmar tidigare hade indikationerna börjat bli tydliga, oroväckande tydliga, vilket innebar allmänt larm i den västerländska underrättelsegemenskapen.




06-07-03

09.16

Sida 129

Luigi Bertoni-Svensson och Göran Karlsson hade fått sitt elddop vid datacentralerna som var själva hjärnan i verksamheten dit allt skickades huller om buller i dechiffrerat, nästan dechiffrerat och i klartextskick; ju närmare krisen kommit sin kulmen desto vanligare hade det blivit med meddelanden i klartext, därav extrapersonalen av inkallade ryska tolkar som långa stunder satt och ropade som simultantolkar i munnen på varandra inför sina bandspelare. Under de senaste timmarna hade fler underrättelsemeddelanden utväxlats mellan USA och Sverige än sammanlagt under hela det föregående året och någon hade till och med skämtat om ”BBC World Service from Stockholm” eftersom USA i sådana här sammanhang betyder ytterligare ett antal länder inom NATO-gemenskapen. För ett antal år sedan, då begreppet ”neutralitet” hade en något tydligare innebörd för svenskt vidkommande, åtminstone som politisk helig ko, hade detta intensiva utbyte av underrättelseresultat och underrättelsedata kunnat betraktas som något högst kontroversiellt. Men ingen hade närmare reflekterat över den frågan, det som höll på att ske var ju hela världens angelägenhet. För svenskt vidkommande såg man ingen omedelbar fara. Det tänkta fallet av statskupp i Moskva var ju väl bearbetat ur de flesta aspekter och eftersom man från internationellt luftrum över Östersjön har fullkomlig överblick över hela det baltiska närområdet så var vissa väl förberedda kontroller genomförda med yttersta noggrannhet. Det fanns ingen sovjetisk militär aktivitet av signifikans där. Om en statskuppsregim, som rimligtvis genomförde sin ”nationella räddning” i syfte att med våld hålla samman Sovjetunionen, planerade att återinföra Baltikum under sovjetisk flagg, så var det i vart fall inte det som höll på att ske nu. Man ville tydligen konsolidera sitt grepp över Moskva först, vilket ju inte var oväntat. Således behövdes ingen särskild form av svensk mobilisering; ett inbördeskrig i Baltikum måste definitionsmässigt innebära en sådan, om inte annat så med tanke på att möta och försvara väntade flyktingströmmar över havet.




06-07-03

09.16

Sida 130

Samuel Ulfsson och Carl var efter en stund ensamma kvar i chefsrummet. De var dystra och trötta och försökte samla sina sista intellektuella krafter till frågan om hur Samuel Ulfsson skulle sammanfatta läget för överbefälhavaren. De hade övat, diskuterat och förberett sig under mer än ett år för det som nu skedde, men när det inövade teoretiska fallet blivit verklighet på närmast exakt det sätt man övat så kändes det ändå overkligt. ”Fan också”, sa Samuel Ulfsson och trevade efter en ny cigarrett bland flera tomma paket, ”fan också. Dom gjorde det, dom dumma jävlarna gjorde det. Vilka har vi med i gänget so far?” ”I din nedersta låda till vänster”, suckade Carl. Han var rödögd, mer av all cigarrettrök än av trötthet. ”Va?” undrade Samuel Ulfsson som redan börjat välja bland de fetaste fimparna i den överfulla kristallaskkoppen. ”I din nedersta låda till vänster, du har en limpa med tre paket kvar”, fortsatte Carl utan entusiasm. ”Jo, vi har alltså såväl KGBchefen som försvarsministern. Går vi enligt boken så är det alltså kört.” ”Jamen boken”, sa Samuel Ulfsson och sken upp något när han konstaterade att Carl haft fullkomligt rätt åtminstone i cigarrettfrågan, ”gäller verkligen boken numera?” ”Inte vet jag”, sa Carl, ”men KGB och Sovjetarmén mot ett parti som inte längre existerar innebär teoretiskt att det är kört. Fast man kan ju också fråga sej i vilken mening Sovjetarmén existerar.” ”Just det!” sa Samuel Ulfsson märkbart uppiggad, oklart om det gällde den senaste synpunkten eller den nya cigarretten som han just tände, ”just det, existerar Sovjetarmén?” ”Ja, om vi skulle hoppa på dom så skulle dom väl kvickna till”, funderade Carl. ”Och om dom skulle ockupera Riga så … tja. Men att ockupera Moskva, det är ju det vi skämtat om och nu håller dom på med det i alla fall.” ”Okay, ingen mobilisering i alla fall?” ”Nej, inte annat än som nån sorts politisk gest, vi uttrycker hög-




06-07-03

09.16

Sida 131

ljutt vårt ogillande och bankar oss för bröstet, men det är ju i så fall regeringens sak. Dom kanske vinner fler röster på det, jag menar du sa ju det förut, att det här skulle gynna den sittande regeringen”, muttrade Carl utan entusiasm. ”Jaja”, sa Samuel Ulfsson, ”det får bli en senare fråga. Från och med nu sköter i alla fall nyhetsmedierna på plats nere på marken händelseförloppet bättre än vi. Så jag går in till ÖB och säger att det har skett, det lär komma på radio om högst tio minuter. Ingen aktivitet av signifikans i det baltiska närområdet, ingen anledning till svensk mobilisering av annat än politiska skäl. Ja, det blir väl det hela.” Det lät som en mycket torftig sammanfattning av en världshändelse. De hörde det båda och log nästan generat mot varandra. ”Innan vi skiljs så har jag ett förslag som gäller en något mindre fråga, ja något som i alla fall i sammanhanget kan synas som en mindre taktisk disposition för din del”, sa Samuel Ulfsson och tände en ny cigarrett på glöden av den han just avslutade. ”Vi måste tänka på vårt eget hus också, jag menar världshändelserna just nu ger ju inget spontant intryck av att vi har överväldigande behov av att dra ner på svensk underrättelseverksamhet under den närmaste framtiden.” ”Nehe”, sa Carl nästan ointresserat, ”så det är väl bäst att vi kallar in Stålhandske och Bertoni och flyger till Krim och räddar Gorbatjov från martyrdöden.” ”Det var ju en tanke”, sa Samuel Ulfsson stött, ”men jag tror uppriktigt sagt inte att det är ett realistiskt projekt. Skämt åsido så tänkte jag att det är bäst att du revanscherar dej.” ”Förlåt”, sa Carl, ”jag är inte säker på att jag uppfattade vad du sa. Förlåt om jag verkar … jag vet inte vad jag verkar men jag tycker det hela är så jävla sorgligt. Okay, jag har ryckt upp mej. Repetera är du snäll.” ”Jo, nu bryter helvetet löst med alla domedagsprofeter i radio och TV fastän inte ens vi vet hur det går.” ”Ja självfallet. Och vad har vi med det att göra.” ”Jo, varenda lärare på Militärhögskolan, om de så är experter på




06-07-03

09.16

Sida 132

1880-talets fältstrategi eller luftlandsättning och landstigning kommer nu att fylla våra TV-apparater, Irak-kriget du vet.” ”Ja. Och?” ”Jag hade tänkt mej dej som vår talesman.” ”Vår?” ”Ja. Underrättelsetjänstens, det har vi aldrig gjort förut.” ”Och vad menar du att jag ska sitta där och säga?” ”Det vi vet och det vi inte vet. Men inte nödvändigtvis allt om hur och varför vi vet och inte vet. Det är om jag får säga det själv en mycket tydlig instruktion.” ”Ja, det är det. Men så till frågan varför?” ”Flera skäl. För det första så anser jag, jag undanber mej ironiska kommentarer och maliciösa leenden och det är en order, för det första så anser jag att vi hemlighåller alldeles för mycket för skattebetalarna. Det är faktiskt dom som får betala den miljon i övertid som vi dragit på oss det senaste dygnet. I det här fallet är våra kunskaper deras, det är inte så mycket att snacka om. Det är för deras skull vi tagit fram kunskapen som säger oss att vi inte ska mobilisera till exempel. Varför ska dom inte få veta det?” ”Har du rätt att bestämma det?” frågade Carl utan minsta ironi eller minsta tecken på sitt tidigare ointresse eller trötthet. ”Jag nämner det för ÖB nu när jag går in och gör min föredragning, men han är en klok karl så jag tror vi blir överens. Och så var det det där med din revansch, hehe.” ”Vadå hehe?” ”Jo, det där med att använda Dagens Eko till att reta på sej en dödsfiende i form av socialdemokraternas viktigaste utrikespolitiker var väl inte en taktik du hämtat från Alexander den Store eller så?” ”Nej, jag klantade mej. Ibland är det svårt att skilja på vad som är sant och vad som är offentligt gällande sanning och det vet du mycket väl. Okay, jag skyller inte ifrån mej, jag skulle inte ha sagt det där.” ”Nej, för nu är dom ute efter dej personligen och det betyder att dom tar omvägen via en eller annan avdelning här som mer eller




06-07-03

09.16

Sida 133

mindre rättvist förknippas med dej.” ”Ja. Och nu har ryssarna ockuperat sej själva så att den sittande regeringen stärker sina möjligheter i valet. Därför ska jag upp i TV och stoppa foten i munnen på nytt?” ”Foten i munnen?” ”Äh förlåt, jag är trött, det är en anglicism, göra bort mej alltså.” ”Om ämnet för ditt framträdande blir mer begränsat så minskar väl riskerna.” ”Möjligt. Men vad är vitsen med det?” ”För det första det jag sa, att vi faktiskt har en informationsmöjlighet som för en gångs skull är helt okontroversiell. Jag menar, det finns inte annat än konservativa föreställningar om att allt vi spanar in skulle vara hemligt i sej som ligger i vägen. Det är rätt att försöka väga upp domedagsprofeterna som just nu väcks runt om i landet och börjar ila till olika studior för att gasta om världens undergång. Och sen det där med att du kan visa en annan sida av den verksamhet som, det medger jag, i onödigt hög grad förknippas med diverse mindre taktiska operationer med egenhet att få stora rubriker.” Carl sänkte huvudet, log och bet sig i läppen för att inte skratta öppet. Han insåg att hans chef hade en minst sagt fullvärdig poäng. Det som försiggått under de senaste 24 timmarna, det var svensk underrättelsetjänst. Men för allmänhetens del framstod saken vid det här laget nog snarare som om det som hänt exempelvis på Sicilien, ”diverse mindre taktiska operationer med egenhet att få stora rubriker”, var svensk underrättelsetjänst. ”Okay”, sa han, ”du har onekligen en poäng. Dom tror dom ska lägga ner mej och onödiga internationella äventyrligheter, men risken är att dom samtidigt lägger ner vår dataanalys. Ungefär så.” ”Ungefär så.” ”Och vart är jag kommenderad?” ”Ta det största, jag vet inte om det är Rapport eller Aktuellt, antagligen Aktuellt eftersom dom är bäst, men det är nog inte så viktigt. Se bara till att sopa banan med domedagsprofeterna. Gå hem och




06-07-03

09.16

Sida 134

snygga upp dej och sen till havs. Glöm inte uniformen.” De reste sig samtidigt, nickade och gick åt varsitt håll, den ene för att informera överbefälhavaren, den andre för att bland annat informera allmänheten. *** Det skulle ha blivit Rapport, som tvärtemot Samuel Ulfssons föreställningar är mer än dubbelt så stort i tittarsiffror som Aktuellt. Men Rapport hade just i kraft av att vara störst kunnat göra det verkliga klippet bland den växande skara av hugade militära förståsigpåare som Sverige liksom andra västländer begåvats med under de senaste årens krigsföreställningar i internationell television. Rapport hade fixat fredsforskaren på modet, en ung man i skägg som i mer än tre års tid varnat för att statskuppen i Moskva kunde komma när som helst. Det var emellertid inget enda etermedium som kom på den befängda tanken att ringa till den svenska militära underrättelsetjänsten för att få fram en fräsch militär expert. Alla visste ju att därifrån fick man aldrig något annat svar än ”inga kommentarer”. Carl hade vankat av och an i korridorerna i väntan på telefonsamtalet som aldrig kom. Då och då tittade han in till Beata, som bara kunde skaka medlidsamt på huvudet. När Rapport-sändningen rullade igång hade det ännu inte kommit någon förfrågan och vid det här laget fanns det goda skäl att anta att allt som kunde röra sig, prata och samtidigt bära uniform var mobiliserat för de svenska etermedierna. Carl såg Rapport-sändningen tillsammans med Beata, med telefonen inom räckhåll. De häpnade och förfasade sig om vartannat. Den unge fredsforskaren försäkrade allvarligt att det nu stod fullkomligt klart att världen kastats 30, kanske 40 år bakåt i det kalla kriget, att man kunde vänta sig militära blixtaktioner mot först de baltiska före detta Sovjetrepublikerna, sannolikt med början i Estland, och att den kommande taktiken gick ut på att enligt en kronärtskocksmetod,




06-07-03

09.16

Sida 135

eller om man så vill enligt en dominoteori, med våld återinförliva den ena Sovjetrepubliken efter den andra. Mot slutet av den processen skulle hastigheten i de rent militära operationerna eskaleras, så att det hela till slut gick mer eller mindre av sig självt, genom att de sista i raden underkastade sig utan strid. Som en omedelbar konsekvens av detta skulle riskerna för ett världskrig bli större än någonsin. För när Sovjetunionen väl var cementerat i sin gamla form så uppstod ju naturligt frågan om vad som skulle hända med de forna satellitstaterna. Redan frågan var farlig. För om Sovjetunionen trodde att västvärlden trodde att man tänkte slå till i exempelvis Tjeckoslovakien, Ungern, eller i värsta fall östra Tyskland, så uppstod ju frågan om detta inte var casus belli, alltså det som kunde starta den slutgiltiga kärnvapenuppgörelsen. Dock, tröstade fredsforskaren, var det på kort sikt inte troligt att Sovjetunionen hade sån ordning på sina interkontinentala missiler att de skulle kunna starta världskrig så där utan vidare. Beata flammade av harm, hon hade ju inte kunnat undgå att följa allt som var verkliga kunskaper det senaste dygnet eftersom hon satt mindre än en och en halv meter från chefens dörr. Carl halvlåg i sin fåtölj med händerna djupt nerskjutna i byxfickorna och skärmmössan över ögonen. ”Det är inte helt riskfritt med kategoriska omdömen”, muttrade han, ”men jag undrar om inte det där var det allra jävla dummaste jag hört i hela mitt liv.” ”Nu gör jag slag i saken!” sa Beata, reste sig upp så att hon välte fåtöljen bakom sig och gick fram till telefonen. ”Tänker du låta gripa honom?” undrade Carl och sköt upp skärmmössan så att han kunde konstatera att hon verkligen ringde. ”Du tänker väl inte ringa Rapport och tigga sändningstid?” ”Nej, verkligen inte!” fnös hon. ”Jag ringer Aktuellt.” Carl reste sig snabbt och gjorde en ansats att försöka hindra henne, men hon räddade kvickt undan telefonluren. ”Dumbom!” röt hon. ”Du tror väl inte jag ringer Aktuellt direkt.




06-07-03

09.16

Sida 136

Hallå? Hallå är det Björn, hej det är Beata på USK … ja, ni har förstås bråda dagar, ingenting mot vad vi har haft … jo, vem har Aktuellt städslat för kvällens föreställning?” Hon fnissade lite och la handen över luren så fort hon hört svaret. ”Dom har ordnat till sej den där amiralen på Militärhögskolan”, viskade hon glatt och vände sej sen mot den okände i luren igen. ”Du! Ring dom och säg att dom kan få en officiell talesman från USK i form av kommendörkapten Hamilton om dom till äventyrs skulle föredra det framför den där amiralen … Va? Jo ÖB har godkänt arrangemanget, just det ÖB själv.” Hon la ner luren med en smäll i klykan, gick med smattrande klackar tillbaks till sin plats, började resa upp sin välta fåtölj som Carl i sin häpnad inte kommit sig för att rätta till förrän det var försent och hon gjort mer än halva jobbet. ”Nu ska vi se”, sa hon nöjt, ”om det dröjer mer än fem minuter.” Det dröjde fyra minuter. Trekvart senare var Carl sminkad för första gången i sitt liv, han kände sig som han skulle in på en kabaréscen snarare än inför nationen. Sminklogen var fylld av personer med oklara funktioner som samtidigt frågade honom om varför han ställde upp och hur det var möjligt och sådant som var lätt att sanningsenligt besvara. De kunskaper svensk underrättelsetjänst hade eller inte hade var i just det här läget att betrakta som allmän egendom, ingenting som skulle mogna i betydelse under hemligstämplar i arkiv och allt det andra som Sam hade sagt. En kort stund senare satt han framför en kvinna som han sett så ofta på bild att han hade svårt att riktigt acceptera att hon kunde prata själv, utanför sändning och utan manus. Hon var påtagligt nervös och undrade indirekt mest om Carl hade tänkt sig några överraskande ”utspel”. Carl hade inte riktigt klart för sig vad som kunde menas med utspel, men för säkerhets skull försäkrade han att han inte hade tänkt




06-07-03

09.16

Sida 137

sig något sådant. Sen ville hon veta svaret på frågan om det skulle bli världskrig och på det svarade han kort nej och sen var sändningen igång med syntetisk musik och allt. Det dröjde fem sex minuter av bildrapsodi och rapporter från olika korrespondenter innan Carl kom in i sändning. Till sin förvåning fann han att han uppenbarligen var den minst nervöse av de två inne i studion. ”Innebär detta, kommendörkapten Hamilton från den svenska militära underrättelsetjänsten, att vi står på randen till ett världskrig?” löd första frågan. ”Nej”, sa Carl, ”definitivt inte. Av flera skäl. Det pågår inga offensiva sovjetiska trupprörelser som så att säga riktar sej utåt. Det finns inga tecken på ens förberedelser till införlivande av forna Sovjetrepubliker i Sovjetunionen. Och av självklara skäl kommer inte västvärlden att attackera Sovjetunionen på grund av deras inre stridigheter.” ”Jamen flera experter har ju talat om en omedelbart förestående risk?” ”Dom som har talat om en omedelbart förestående risk vet inte vad dom talar om.” ”Vet ni det inom underrättelsetjänsten?” Carl smålog för första gången när han svarade. Ett leende som var diskret i verkligheten men kraftigt förstorades av närbild i elektronisk kamera. ”Låt mej säga så här. Vi talar i vart fall inte om sånt vi inte vet.” ”Innebär detta en återgång till det kalla kriget?” ”Ja, om kuppen lyckas, men det har vi ännu inte sett.” ”Men världens kommentatorer är ju som det tycks fullkomligt ense om att kuppen är ett faktum?” ”Det vet dom ingenting om i så fall. Kuppen har förberetts på mycket kort tid och ger ett klart improviserat, för att inte säga desperat, intryck.” ”Vet ni det?”




06-07-03

09.16

Sida 138

”Ja.” ”Hur kan ni veta det?” ”Nja, utan att säga för mycket så kan jag väl påpeka sånt som är självklarheter snarare än militära hemligheter. Vi lyssnar på dom, följer deras förberedelser och räknar in hur många truppstyrkor dom använder. Av intresse är till exempel att det just nu inte finns några tecken på att man förbereder militära insatser mot forna Sovjetrepubliker, dom baltiska staterna till exempel.” ”Det förestår ingen ockupation av Baltikum med andra ord?” ”Nej, inte i nuläget. I så fall hade Sverige varit under mobilisering sen flera timmar och det är vi ju inte.” ”Vad kommer att hända härnäst?” ”Vi vet vad som måste hända men vi vet inte hur det kommer att gå. Kuppmakarna måste stabilisera läget och så att säga vinna slutgiltigt. Det har dom ännu inte gjort.” ”Med alla stridsvagnar på Moskvas gator?” ”Ja, men i stridsvagnarna sitter ryska soldater, inte soldater från Turkmenistan eller så, vilket förresten hade varit ännu sämre, utan ryska soldater och …” ”Förlåt att jag avbryter, men hur kan ni veta det?” ”Därför att dom talar ryska med varandra, perfekt ryska. Nå, som jag sa så sker avgörandet just nu inne i huvudet på dom ryska soldaterna, just där, och dit når våra antenner lika lite som era.” ”Så loppet är inte kört, för att tala idrottsspråk?” ”Nej, det tror jag man kan säga säkert. Vi måste ju tänka på att dom själva har funderat över den här möjligheten lika mycket som vi har gjort. I varje rysk stridsvagnsbesättning måste man nån gång ha frågat sig: Vad händer om dom säger åt oss att ockupera oss själva? Och frågan är nog lika häpnadsväckande för dom som för oss.” ”Jamen om ledningen för både KGB, det som man ju traditionellt betraktar som en av maktpelarna i det sovjetiska samhället, och Sovjetarmén deltar i kuppen, vad finns det då ens för teoretiskt motstånd?”




06-07-03

09.16

Sida 139

”Dom delar av Sovjetarmén och KGB som inte sitter i ledningen och det torde vara det överväldigande flertalet. Den avgörande frågan är kanske snarare om dom ryska soldaterna med full kraft vill ockupera sin egen huvudstad och skjuta på den egna befolkningen, för som vi sett här är det ju trångt ute på gatorna och som vi också sett så har det blivit få dödsoffer. Det talar mot kuppmakarna.” ”Dom skulle ha agerat mer brutalt redan från början?” ”Sannolikt ja. Tiden verkar inte för kuppmakarna men vi kan inte dra alltför stora växlar på det. Det är för mycket vi inte känner till, en del tillfälligheter kan få stor betydelse. Gorbatjov är vid liv, som det verkar, Boris Jeltsin är också vid liv, det förefaller som ett misstag från kuppmakarnas sida.” ”Så sammanfattningsvis vet vi inte hur det kommer att gå?” ”Det är en fråga som går att besvara med absolut säkerhet. Svaret är nej, det vet vi inte.” ”Tack så mycket, kommendörkapten Hamilton.” Och så var det slut, någon ny film påannonserades och han togs i hand och leddes ut med en fåraktig känsla av att inte ha hunnit säga någonting innan det var slut. I själva verket var det dagens längsta TV-intervju, som redan när den pågick började översättas till andra språk eftersom man på Aktuelltredaktionen omedelbart insett att man hade ett scoop på gång, en enda kvalificerad röst i hela den västerländska kakofonin av TV-sändningar som hade något positivt att säga. Apart, förmodligen käpprätt fel, men ändå apart och med tillräckligt kvalificerad varubeteckning under namn och grad i bildrutans text för att det skulle vara väl så säljbart på den internationella TV-marknaden under de närmaste timmarna. Den engelske översättaren utnämnde efter kort grubbel Carl till ”biträdande direktör för svensk underrättelsetjänst”. När Carl kommit ut i den långa hangarliknande korridoren utanför Aktuelltstudion gjorde han som de flesta andra människor som varit för första gången i ett nyhetsprogram. Han bad att få låna en




06-07-03

09.16

Sida 140

telefon och ringde upp sin chef för att fråga hur det blev. Han fick mycket muntra och uppiggande recensioner av Samuel Ulfsson. Han övervägde att ringa Tessie, men eftersom det var kort promenadavstånd hem avstod han och tio minuter senare satt han hemma och såg sig själv, eftersom hon hade spelat in sändningen. Det var en häpnadsväckande upplevelse. På vägen hem hade han halvspringande försökt repetera frågor och svar för sig själv och hela tiden kommit på vad han borde ha sagt i själva verket. När han nu såg resultatet var det som om han övertygades av sig själv via bilden av sig själv. Det gjorde honom på gott humör, inte därför att han personligen lyckats undgå att ”sätta foten i munnen” utan därför att det ju faktiskt lät rätt hoppfullt. När Tessie frågade om han ville ha ett glas vin, eftersom han ju ändå knappast tänkte gå och lägga sig i smink och uniform, så tackade han ivrigt ja, trots att han hade som regel att undvika vin som allmän sysselsättning. ”Far Niente”, sa han. ”Se efter om vi har någon Far Niente från ditt vilda hemland. Jag tror det ska finnas.” *** ”I ditt vilda hemland är allt inte som det ska”, suckade Jelena Mordavina. Det var en skämtsam formulering som anspelade på något gnabb mellan far och son; Sasjas hemland var ju för närvarande Kirgisien. Men hennes skämt bet inte, Aleksej log inte ens, försökte inte ens le. ”Nej”, sa han frånvarande, ”allt är inte som det ska i vårt vilda hemland. Undrar om Sasja får avsluta sin utbildning där nere i Frunze eller om kirgiserna också ska bilda eget.” ”Det har dom ju sagt att dom ska.” ”Ja. Och då lär dom väl stänga våra sovjetiska militärakademier. Vad ska det bli av Sasja egentligen?” Samtalet dog ut. De hade äntligen kommit sig för att göra en ut-




06-07-03

09.16

Sida 141

flykt till Semenjovskij-sjön och vädret var inte alls illa för att vara så sent i augusti. Jelena började pyssla med deras matsäck, en furstlig matsäck som ändå inte skulle smaka efter förtjänst; rökt skarpsill, saltad lax och grovt bröd och till och med ägg och några utländska öl i färgglada grönvita burkar som sprutade så lustigt när man öppnade dem. Hon betraktade sin man i smyg. Aleksej hade alltid varit en mycket moralisk man, noga med att handla rätt och efter sitt samvete. Hon hade ibland trott att han skulle ha blivit amiral om han varit som andra, sagt det som skulle sägas i rätt ögonblick. Han såg fortfarande lite pojkaktig ut, hur mycket han än försökte så lyckades han aldrig riktigt kamma ner de där hårstråna som stod upp från virveln i nacken och han hade ännu vid 43 års ålder inte ett enda grått hårstrå. Han hade alltid sagt att om man arbetade hederligt och gjorde vad man trodde var rätt så skulle man klara livet ganska bra. Det viktiga var ju inte det materiella – hon hade skämtat rått om den inställningen ibland – utan det moraliska och politiska innehåll man gav sitt liv. Just nu måste alltså hans livsfilosofi ligga i spillror. Unionen var i upplösning och partiet hade förbjudits i hela Ryssland. Först hade de trott att det var något skämt, vem var den där Jeltsin att förbjuda det parti som burit honom själv till makten? ”Jag ger mej fan på att det är den där Jeltsin som ligger bakom alltsammans!” sa Aleksej som om han hade läst hennes tankar. ”Hurså?” frågade hon avvaktande medan hon räckte över en tjock smörgås med äkta smör och skarpsill. ”Först krånglar han om unionsfördraget och drar ut på tiden, sen kommer kuppmakarna och skickar in pansar på Moskvas gator och andra dumheter medan dom super som svin, sen kommer vem om inte allas vår hjälte och räddar Gorbatjov och sen förbjuder han partiet och utropar sej själv till vår nye ledare. Man ska se till intresset, man måste ju alltid ställa sej frågan: vem tjänar på detta? Och i det här fallet är det ju klart.” ”Är du inte lite väl äventyrlig i dina konspirationsteorier nu?” frå-




06-07-03

09.16

Sida 142

gade hon nästan överseende vänligt. ”Jag menar, det vore väl ändå mycket som skulle klaffa om han skulle våga satsa på misslyckad statskupp. Tänk om fyllesvinen hade lyckats, låtit skjuta honom och sen rytande av skratt gått hem och sagt att där fick den dumme jäveln vad han förtjänade?” ”Du har förstås rätt”, medgav Aleksej Mordavin motvilligt. ”Det du säger måste vara sant, men jag får det ändå inte att gå ihop. Vad han gör är ju att med vett och vilja slå sönder unionen. Dessutom säger han att han som rysk president måste ansvara för alla strategiska vapen.” ”Gör det dej extra orolig?” ”Ja. Jag måste ju fråga mej vad jag själv håller på med just nu, bara en sån sak. Vill han att vi ska avväpna alla andra republiker, inte alls av säkerhetsskäl utan bara av maktskäl? Det är faktiskt en mycket allvarlig fråga. En mycket allvarlig fråga.” ”Men tänk om det som sker ändå är en historisk nödvändighet, om det är ofrånkomligt. Moder Ryssland behöver ju inte precis gå under bara för att vi får mer demokrati”, invände hon milt i ton men skarpt i sak, vilket han var mycket väl medveten om. ”Det är inte det”, sa han och slog ut med armen i en uppgiven gest, ”vem fan är emot yttrandefrihet och popmusik? Om ungdomen vill lyssna på popmusik så får dom väl göra det, och allt politiskt liv blir bättre av yttrandefrihet.” Han bet ett stycke av den tjocka maffiga smörgåsen och tuggade tankfullt innan han fortsatte, gestikulerande med smörgåsen. ”Vi hade behövt mer tid. Jag vet precis vilka fel vi haft, det vet både du och jag, men vi hade behövt mera tid.” ”Så ett halvt århundrade var för lite”, avbröt hon ironiskt. ”Nej, naturligtvis inte! Det här är inget att dividera om, vi är överens i allt sånt här när det gäller dom grundläggande frågorna. Men vad jag oroar mej för är allt det som händer i världen nu när Sovjetunionen försvinner som skydd för dom svagaste nationerna.” ”Den proletära internationalismen?”




06-07-03

09.16

Sida 143

”Nej men älskade Jelena, nu ironiserar du igen. Ja, låt oss kalla det det. Just det, den proletära internationalismen! Tänk bara på att vår svaghet tillät imperialisterna att bomba dom stackars irakierna sönder och samman. Våra tidningar vågade inte skriva hur illa det gick, men vi gjorde en del beräkningar i mässen under senaste resan och …” ”Ni satt under polarisen och räknade på ett ökenkrig!” avbröt hon skrattande. ”Förlåt mej, men med all respekt för din och dina officerskollegers väldiga kompetens när det gäller polarisarna, vad kunde ni räkna på egentligen?” ”Antalet döda”, muttrade han surt. ”Tid, antalet flyguppdrag, genomsnittlig bomblast, vi kan ju alla deras vapentyper ganska bra, det är ju just dom vapen vi själva är tränade att möta, och vi kom fram till att dom måste ha fått död på mer än hundra tusen araber. Det gör mej sorgsen. Jag blir ännu mera sorgsen över att vi på grund av vår svaghet tvingades stödja amerikanerna. Det betyder att det är fritt fram för dom nu. Vilket blir nästa land som ska få besök av hangarfartygen? Iran? Libyen? Nordkorea? Dom galna kineserna? Jag saknar inte Brezjnev, den gamle token, det är inte det. Men vår svaghet kommer att kosta så många människoliv.” Hon fann det klokt att inte fortsätta diskussionen. Det skulle inte leda till annat än mer bekymmer, och egentligen var de ute för att ha trevligt tillsammans, en enda badutflykt som det ju blev det här året. Om en vecka skulle det kanske börja snöa. ”Ska vi inte bada?” föreslog hon tillkämpat. Han gav henne en road blick under sin pojkaktiga lugg. Han visste mycket väl vad hon tyckte om kalla bad. ”Oroa dej inte”, sa han med ett oväntat uppsluppet tonfall, ”men om det är elva grader i luften så är det nog inte så mycket kallare i vattnet.” Han reste sig beslutsamt och drog av sig sin träningsoverallsjacka och hon reste sig mera tveksamt och tänkte att det var lika bra att få eländet gjort. Hon gick före honom ner mot vattnet och bestämde sig för att inte




06-07-03

09.16

Sida 144

börja känna efter med foten och allt det där som bara förlängde plågan. Och inte låta honom retas med att stänka vatten på henne när han själv redan kastat sig i, låg som en valross på rygg och frustade om hur sköönt det var. Hon gick med långa beslutsamma steg mot vattnet, satte sina bara hälar hårt i gräsmattan för varje steg och kom fullkomligt av sig när hon hörde hur han skrattade bakom henne. Hon vände sig häpet och lite sårat om för att försöka förstå. Men han sa ingenting först, bara skrattade. ”Vad är det egentligen frågan om, kommendör Mordavin?” frågade hon med spelad ilska och satte knytnävarna i sidorna. ”Ingenting särskilt, kära docent Mordavina”, myste han, ”bara det att kamrat docenten har en så strålande fin ända, den rör sig så fint när docenten är arg.” Hon sprang ilsket ut i det långgrunda vattnet, kastade sig omkull och lät sig omslutas av kylan som först gjorde ont och fick henne oförmögen att andas. Han kom fortfarande skrattande lunkande efter henne och lät sig falla mjukt intill henne som om han bara sjunkit ner i ett tempererat badkar. Han sträckte ut en arm och tog henne om midjan, drog henne intill sig och såg henne i ögonen och log åt hennes krampaktiga kamp för att få igång andningen. ”Ty … t … ycker … dua … a … tt det är skönt!” flämtade hon. ”Jo minsann!” myste han och låtsades gona sig och tryckte sig närmare intill så att hans kroppsvärme nästan brände henne. ”Så här skulle jag vilja stanna alltid. Alltid! Bara jag finge hålla dej så här i stjärten!” Han tog ett stadigt kärleksfullt grepp och hon kämpade mellan kyla, skratt och indignation som ändå inte var äkta. ”Detta o … anstän … diga tal pa … ssar sig inte”, flämtade hon. Men han bara skrattade. När de kom upp gned och frotterade han henne häftigt med två nya vita västerländska handdukar. Det kändes underbart skönt när cirkulationen återvände till ytkärlen; hon förklarade det medicinska förloppet för honom under aktens gång.




06-07-03

09.16

Sida 145

Han skrubbade sig själv och drog på sig sin träningsoverall, strök det våta håret bakåt med båda händerna några varv innan han drog åt sig matkorgen, ångrade sig efter en blick på sin blåfrusna hustru, flyttade sig närmare för att dela med sig av all sin värme och återupptog rotandet i matkorgen. De åt en stund under stigande aptit och han förhörde sig menande om unge Pjotrs förehavanden. Hon sa att såvitt hon visste var Pjotr och hans kamrater ute i fjorden och pilkade efter torsk, de skulle nog få äta en del färsk fisk i stället för saltad de närmaste dagarna. Och han fortsatte då, överdrivet menande, med att erbjuda ett slut på hennes lidande här i den så kallade kylan för att i stället gå hem och värma sig. Hon var inte nödbedd och de skulle just börja plocka ihop när Kolja dök upp bakom dem, som en skugga från ingenstans; han skulle minnas ögonblicket just så. ”Goddag onkel, goddag tant, det är till att bada och förlusta sej i denna svåra tid för fosterlandet”, hälsade han som om han inte ens var ironisk. Han sa att någonting allvarligt hade hänt och bad att få tala ensam med sin onkel. Det var en egendomlig förfrågan, ungdomar skulle normalt inte ta sig sådana friheter. Men som saker och ting faktiskt hade utvecklat sig så var det inte längre så lätt att säga nej till Kolja. De gick en bit bortåt under tystnad. Kolja kisade mot solen som förvandlade det stora segermonumentet till en svart silhuett på andra sidan den lilla sjön, men han sa ingenting på en stund. Han gjorde en gest mot en tom bänk, såg sig omkring och satte sig själv först. Aleksej Mordavin anade förstås oråd. Men han hade inte ens med maximum av det hans fru ibland kallade betingad fallenhet för konspirationstänkande kunnat förutse vad samtalet nu skulle leda till. ”Vi har ett bekymmer och situationen är mycket allvarlig, onkel Aleksej”, började unge Kolja på ett sätt som inte förde saken en millimeter framåt. Aleksej Mordavin sa ingenting, hans ögon smalnade något av misstänksamhet, men han sa ingenting. ”Saken är i korthet den att vi behöver organisera en del militär materiel. Det är en angelägen sak, det handlar dessutom om mycket




06-07-03

09.16

Sida 146

pengar och vi behöver onekligen viss assistans från onkel Aleksej.” Nu hade han klämt fram med något. Frågan var vad. Aleksej Mordavin samlade tankarna innan han ställde några mycket korta och i hans eget tycke precisa frågor. ”Vilka är vi? Vad är det som är angeläget? Vilken typ av materiel? Menar du med organisera det jag tror?” ”På den sista frågan kan jag svara ja”, började Kolja lätt suckande och låtsades betrakta en havstrut som dök ner mot resterna av en smörgås en bit bort. ”Vad gäller frågan om vilka som är vi, så låter sig den frågan inte besvaras så lätt. Mer än att ni själv och jag själv ingår i detta vi. Och slutligen. Den typ av materiel vi talar om är stridsspetsarna till den landbaserade versionen av era egna störar.” Kolja Mordavin stannade där. Aleksej Mordavin fick en kort vision av att ha blivit galen. Han satt på en nedsliten bänk i cement, en del ståltråd stack fram ur nedrasat murbruk alldeles under hans vänstra hand, han kände den rostiga ståltråden tydligt och tänkte att det inte var bra, att något barn kunde komma springande med en glass i handen, slå sig ner för ivrigt och för fort och göra sig illa. Allt detta var fullkomligt påtaglig verklighet. Men samtidigt satt hans brorson och sa på synbarligt allvar att man skulle stjäla det yttersta vapnet. Ingen av dem var galen, ingenting tydde på det annat än det som hade sagts. Han bestämde sig för att inte börja slåss, inte brusa upp. Han måste förstå, först av allt gällde det att förstå. ”Vad i all fridens namn får dej att tro att jag, en kommendör i Sovjetflottan, skulle delta i sådana skurkstreck?” hörde han sig själv fråga utan att ens höja tonläget. ”Det är mycket enkelt, onkel Aleksej”, började Kolja nonchalant. Han skakade fram ett par cigarretter ur ett rödvitt amerikanskt paket och räckte över, konstaterade att hans onkel självklart inte tänkte börja röka just nu, tände en cigarrett och andades in djupt och lät konstpausen förlänga spänningen ytterligare innan han fortsatte. ”Som sagt. Allt hänger ihop och är mycket enkelt. Den stål- och




06-07-03

09.16

Sida 147

skrotfirma ni är anställd i är till för detta projekt och ingenting annat, bland annat därför är ni med i detta ‘vi’ som ni undrade över. Det finns en del mycket oroliga araber som tror att dom kommer att bli nästa offer för en så kallad FN-aktion och dom är därför beredda att betala ett fantastiskt pris för dom risker vi här uppe utsätter oss för. Så hänger det ihop.” Kolja såg bort, rökte några bloss och såg inte ens ut att vara nervös. Han spelade perfekt rollen av att bara föra ett familjesamtal med sin onkel om vilken som helst trivialitet. Aleksej Mordavin bestämde sig för att försöka föra samtalet så långt som möjligt utan att ta till handgripligheter. Han måste få veta mera. ”Och vad ska dessa arabiska vänner använda en sådan förstörelsekraft till? Har du ens en föreställning om hur många människoliv sån här matematik innefattar?” frågade han, fortfarande i samma lugna affärsmässiga ton som sannolikt imponerade mycket mer på honom själv än på unge Kolja. ”Till samma sak som vi själva använt den”, svarade Kolja med nästan uttråkad min. ”I den proletära internationalismens namn, ja jag antar att onkel Aleksej är mer troende än jag själv, men i den proletära internationalismens namn får vi ju ändå förutsätta att dom arabiska kamraterna är förnuftiga människor. Dom ska alltså använda våra vapen i exakt samma syfte som vi själva använt dom.” ”Nämligen till vadå?” frågade Aleksej Mordavin med sammanbitna tänder. ”Mycket enkelt, onkel Aleksej. Till att slippa förstörelse för tio miljarder dollar. Dom köper en försäkring, låt säga att dom betalar en miljard dollar. Då är dom försäkrade precis som vi var. USA mördar inte några buntar araber om dom riskerar att få New York förstört. Logiskt, inte sant? Progressivt, hyggligt, humanitärt, vad ni vill. Inte sant?” ”I min tröga, datoriserade och fyrkantiga militärhjärna kan jag förvisso se en viss formell logik i det du säger, unge Kolja”, började Aleksej Mordavin med kvävt ursinne, insåg att han måste samla ihop sig




06-07-03

09.16

Sida 148

och andades djupt några gånger innan han fortsatte. ”Men hur i helvete skulle araberna få iväg stridsspetsarna till New York, frakta dom på kamel kanske?” Unge Kolja brast ut i ett oanständigt obekymrat skratt, han skrattade faktiskt hjärtligt. ”Så, så, onkel Aleksej, ämnet är kanske för allvarligt för såna här muntrationer. Men annars tror jag ni i princip har rätt. I krig måste man flyga in stridsspetsarna, eller sända dom från Ishavets djup som ni kanske är mer inställd på. Men under fred fraktar man dom i apelsinlast, dadellast kanske jag skulle säga, monterar dom på hemlig plats och har sen transportfrågan avklarad. Terrorbalans utan raketer, med andra ord.” ”Det här har du inte tänkt ut själv, din lymmel!” väste Aleksej Mordavin överväldigad av den enkla logiken. Han insåg ett och annat teknologiskt problem men i princip var det han hade hört möjligt. ”Så, så, onkel Aleksej! Jag förstår mycket väl att ni är uppskakad av den här nya dimensionen på ert arbete. Men det där med lymmel var väl ändå att ta i?” ”Inte alls, unge Kolja. Inte alls. Vet du var du hör hemma? Du hör hemma antingen på dårhus eller också bakom lås och bom. Och tvivelsutan kommer du också att hamna där!” ”Nej, onkel Aleksej, jag kommer aldrig att hamna bakom lås och bom, annat än kortvarigt i så fall. Detsamma gäller för övrigt er. Det finns två alternativ, som gäller oss alla. Antingen blir vi skjutna, eller också genomför vi det här.” Han fimpade sin cigarrett och log fräckt vänligt, som om han påpekat den enklaste sak i världen. Aleksej Mordavin anade att det fanns någon egenartad täckning för den där säkerheten som han ännu inte hade genomskådat. ”Jag kommer att gå till vederbörande myndigheter med den här informationen så fort jag klätt mej lämpligt”, påpekade han kort och med en min som om det skulle vara slut på samtalet, vilket inte ens han själv trodde.




06-07-03

09.16

Sida 149

”Då blir ni skjuten, onkel Aleksej”, konstaterade Kolja nästan sorgset. ”Ni förstår, det är inte så enkelt. Hela skrotföretaget där ni arbetar är till för den här operationen. Ni har fått ert jobb som ni har just nu bara för den här operationens skull. Ni har fått ledighet för att kunna skenarbeta med det där idiotiska järnskrotet bara för den här operationens skull. Allt syftar till en enda sak, eller sex, rättare sagt, sex multipla stridsspetsar. Och om ni undrar över er egen andel, förlåt att jag inte tagit upp en sån detalj, men det blir hundra tusen dollar. I sedlar, den här gången i och för sig illegalt men ingen kan skilja en laglig dollarsedel från en illegal.” Det var alldeles uppenbart att hans unge släkting hade en mycket avancerad plan att arbeta efter. Det fanns en djävulsk högre logik i både resonemanget och i komplottens organisation som ingen normal 27-åring skulle ha kommit ens i närheten av på egen hand. Det var ju alldeles klart. Han själv skulle ha fått jobbet att sortera all död av viceamiralen, den där gången han kom försent för att han inte hade rätt gradbeteckningar, därför att allt detta skulle organiseras? Han ville säga mycket men kom sig bara för med en kort mening som lät som en svordom. ”Tjekistfasoner!” väste han. ”Sant. Mycket sant, onkel Aleksej. Somliga mycket framstående tjekister ingår i detta vi som ni undrade över förut. Det är bland annat därför ni inte kan säga nej.” ”Tokstolle! Dåre! Du ber mej stjäla kärnvapen och delta i utsmuggling av kärnvapen och du säger att jag inte kan säga nej. Har du förlorat förståndet!” ”Nej, onkel Aleksej, det tror jag verkligen inte. Apropå tjekistfasoner är det just det det är frågan om, jag tror jag sa det. Betrakta bara era alternativ. Nej, avbryt mej inte onkel Aleksej, låt mej bara metodiskt ställa upp problemet. Vi har två sidor, inte sant? Ja eller nej?” ”Du är inte klok, unge man, du kommer att bli skjuten!” ”Inte omöjligt. Det ni säger är alltså nej. Låt oss pröva detta nej i metodisk ordning, vi utreder det som goda kamrater på ett möte. Vem




06-07-03

09.16

Sida 150

tjänar på vad och vad betyder nej? Det ska jag säga er, onkel Aleksej, att nej betyder följande. Jag blir skjuten. Självfallet blir vår amerikanske vän skjuten, nåja kanske utväxlad mot någon spion och placerad i livstids fängelse hemma såvida inte dom också skjuter honom, eller gasar honom. Dom har gas där borta i USA som ni kanske vet. Nå. Ni blir också skjuten, tro inget annat. Kort sagt blir en jävla massa personer skjutna och Jelena blir änka och kanske min mor blir änka för det kan inte vara lätt för min far att vara bror till er. Hur går det för Sasja? Ett vet vi, hans militära bana är slut och vad som händer med min yngste kusin vete gudarna. Jelena får naturligtvis flytta, antagligen åker hon in för korruption och delaktighet och spekulation och vafan som helst eftersom hon bor mitt i lädersofforna som ni tillskansat er genom er brottsliga verksamhet. Nej onkel Aleksej, avbryt mej inte. För som ni säger så är detta verkligen tjekistfasoner. Tjekisterna är mästare på att komma med förslag som man inte kan säga nej till.” Aleksej Mordavin frös, han var mycket ovan vid att frysa. Han fick någon egendomlig tanke av att ha krympt, som om all värme som gått ur honom också hade förminskat honom rent kroppsligt. Han hörde sin unge brorson tala, det var hans röst, visst var det det. Men bakom fanns en annan röst, någonting mycket större och fasansfullt mycket starkare och intelligentare. Här satt de på den sönderfallande cementbänken där någon liten flicka med glass i handen hade kunnat göra sig illa i ändan, här satt de och allt var sant och verkligt och på sitt ofrånkomliga sätt logiskt. Det var sant att han skulle dö om han angav sin brorson. Fast det var inte det viktiga, i hans jobb ingick att dö, det hade han bokstavligen talat skrivit kontrakt på. Men Jelena? Och barnen? Och hans bror och hans brors lymmel till son och alla andra i familjen? ”Låt oss nu i all stillsamhet vända på det hela”, återtog verktyget för en högre makt vid hans sida, ”låt oss se på den andra möjligheten. Jag vet att ni är en mycket seriös person, onkel Aleksej, så låt oss ta det politiska först. En del arabiska kamrater behöver inte dö, dom får del av terrorbalansens välsignelse. Ska vi säga att vi talar om hundra tusen




06-07-03

09.16

Sida 151

människoliv plus? Vi, det gamla vi, Sovjetunionen, kan ju inte skydda några fattiga människor i tredje världen längre. Nå, så långt det politiska. Fördelarna av att vi alla närstående överlever i stället för att bli arkebuserade av marint infanteri behöver jag inte gå in på. Ingenting kommer ut, det är onekligen en stor del av poängen. Er och pappas familjer överlever alla kriser i Moder Ryssland, hundra tusen dollar tar er igenom allt allt allt. Liv och lycka eller död och olycka, så enkelt är ert val, onkel Aleksej.” Aleksej Mordavin svarade inte. Han visste helt enkelt inte vad han skulle säga. Han var inte en religiös man, men han hade ungefärliga kunskaper om kristna legender och han erinrade sig någonting han hört i sin barndom om hur djävulen kunde ta mänsklig gestalt och med överjordisk skicklighet argumentera för mänskligt fördärv, någonting sånt. Han skrockade till i ett litet skratt, han var säker på att den unge djävulen vid hans sida skulle missförstå det. Men han erinrade sig med den obändiga ologik, som måste till i den alldeles för logiska situationen, att han för inte så länge sen hade tänkt någonting i stil med att detta, just detta ögonblick, på något sätt var höjdpunkten i hans liv. Då, just då, var han lycklig för sista gången. Nej, han hade inte tänkt för sista gången, hur skulle han ha kunnat tänka så? Men det var någonting i den stilen. *** Åke Stålhandske kände sig genuint lycklig på ett sätt han inte kunde erinra sig att han någonsin upplevt. Det var vid närmare eftertanke nog så att han aldrig tagit ordet i sin mun, knappt ens tänkt det. Inte för att han skulle ha varit olycklig, ”olycklig barndom” eller så, på intet sätt. Men det hade känts som någonting fruntimmersaktigt med ett sådant ord eller sådana känslor; en riktig karl var jävlarimej inte lycklig, åtminstone inte om han var en riktig finsk karl, och i vissa bestämda avseenden var det nog just vad Åke var, så svensk medborgare och svensk officer han var.




06-07-03

09.16

Sida 152

Världskris hit eller dit, de hade älskat besinningslöst i flera dagar, börjat morgnarna med det, sen ägnat sig åt terränglöpning i trekvart, duschat och gjort det igen, gått till jobbet, ilat hem till varandra och börjat om. Anna hade ägnat större delen av sin idrottstid åt höjdhopp och hon såg ut just så, 1,87 utan högklackade skor; med sådana, som hon först nu funderade på att införskaffa, nådde hon nätt och jämnt upp till Åke, hade hon räknat ut. Det hade varit ett problem, hon beskrev det rentav som komplex, att vara i det läget att man såg ner på de flesta män. De tyckte inte om det och de visade det, alltifrån retandet i småskolan och framåt genom livet. På något sätt hade det överskuggat allt annat av det yttre, för Anna var skandinaviskt vacker enligt alla gängse kriterier. I normala fall, alltså i tiden före Anna, skulle han möjligen och inte utan anledning ha känt sig något orolig om han kallats till sin chef i något som beskrevs som ett personalärende. Förutom när det gällde rena operationer ute på fältet hängde han organisatoriskt löst i luften inom underrättelsetjänsten. Formellt var han visserligen lönelistad på KSI, av outgrundliga skäl hade man bytt namn från SSI, Sektionen för särskild inhämtning, till KSI, Kontoret för särskild inhämtning, som om kontor lät mindre, gulligare och oskyldigare i åtminstone politikeröron än sektion. Men eftersom han till skillnad från de andra kalifornierna på bolaget bara hade en halv MA i datorer, och eftersom hans verkliga specialitet, all teknik rörande avlyssning, för närvarande var det mest förbjudna i Konungariket Sverige, så förbjudet att underrättelsetjänsten inte vågade syssla med det och ett gäng från den civila säkerhetstjänsten stod under åtal för dylikt, så fick han något oklara arbetsfunktioner i ”fredstid” och under bolagets mer vardagliga verksamhet. Ett enkelt personalärende kunde alltså gälla någonting så i grunden katastrofalt som en förflyttning från underrättelsetjänsten till exempelvis någonting så enfaldigt som närstridsinstruktör för kustjägare. Han visste att det varit på tal en gång, men sen hade en tät följd av




06-07-03

09.16

Sida 153

operationer på fältet skjutit katastrofen på framtiden. Operationsavdelningen skulle mycket väl kunna ha honom i dagligt arbete någon annanstans inom försvaret för att bara rekvirera honom vid de få tillfällen då det krävdes särskilda kvalifikationer. Det vore inte ologiskt, det insåg han. Det var ju inte troligt att sådant som Sicilienresor skulle komma tätt i fortsättningen. Han var alltså på sätt och vis beredd på det värsta när han var på väg att träffa Carl. Men det var som om hans strålande humör, kärleken skulle ett fruntimmer ha sagt, gjorde honom osårbar. Han till och med övervägde det enklare i att ljuga för Anna om han blev närstridsinstruktör. Carl såg mycket allvarlig ut när de möttes på tjänsterummet, han nickade och pekade åt Åke Stålhandske att sätta sig ner på stolen framför skrivbordet, alltså i en sådan fysisk position att det utan att något sägs, och också mellan vänner, framgår vem som är chef. ”Jag har ett dokument här som gäller dej, undertecknat av ÖB”, började Carl bistert, och plockade med ett papper framför sig. Sen sken han plötsligt upp. ”Du ser inte så skitskraj ut som jag väntade mej, din jäkel. Nå i alla fall, du är befordrad till major och kommenderad till Försvarsstabens sektion, förlåt kontor för särskild inhämtning där du ska stå för den samordnande analysen, gratulerar.” Carl sköt snabbt papperet över den blanka skrivbordsytan så att det hamnade i händerna på den förbluffade Åke Stålhandske. ”Nåjo, det var ju inte så satans illa”, konstaterade Åke Stålhandske. ”Men vafan betyder det, jag menar förutom tvåhundra kronor mer i månaden och en rand till på ärmen?” ”Du menar vad du ska göra?” ”Ja, just.” ”Samma som jag, fast inom KSI. Sam och jag har talat om det här och vi har dragit vissa slutsatser av mitt påtvingade samordningsjobb här uppe på huvudkontoret. Du vet, jag kan ju inte springa omkring på våra täckadresser och väcka uppståndelse. I alla fall så har det visat




06-07-03

09.16

Sida 154

sej att vi kalifornier har en viss, ska vi säga allmänbildning på underrättelseområdet. Vi kan ju ett och annat, utom att slå folk på käften menar jag. Sam och jag kom fram till att det är såpass mycket disparat information som flyter in på KSI att vi borde ha en samordnare där, någon som tog daglig del av inflödet och sen inte bara stoppade papperen i rätt pärm utan också ringde upp Sam eller mej om det var något särskilt. Eftersom chefen där nere är en politiker så kan vi ju behöva kompetens i ledningen av just det här slaget, en av oss alltså.” ”Förlåt om jag skrattar”, sa Åke Stålhandske, och han skrattade verkligen, ”men det beror på att jag är så satans kär!” Carl kom fullkomligt av sig. ”Det var ju trevligt att höra”, sa han fåraktigt, ”jag menar, vad i helvete säger du! Menar du kär, så där förälskad, i en annan människa, sånt som vi andra vanliga dödliga sysslar med? Va! Det var inte illa och av din nöjda uppsyn att döma är hon, jag förutsätter att det är en hon, kär i dej också?” ”Nåjo, det förefaller nog så”, myste Åke Stålhandske. ”Jag tror vi kommer att förlova oss mycket snart.” ”Vad heter hon, vad gör hon, vad vet hon?” frågade Carl, fortfarande lika entusiastiskt men ändå reflexmässigt professionellt så att Åke mulnade något. ”Anna Erikadotter heter hon”, svarade han försiktigt, ”ja alltså hon har tagit sin mors namn, det är visst nåt feministiskt, hon är sån.” Carl satt begrundande tyst någon sekund, sen kastade han sig bakåt och nästan jublade av skratt. ”Feminist! Jamen det är ju alldeles lysande, precis vad du behövde. Ja jävlar, Herrens vägar äro outgrundliga.” ”Vi kanske skulle återgå till mina arbetsfunktioner och ta det privata efteråt”, mumlade Åke Stålhandske, påtagligt besvärad av sin chefs munterhet. ”Nej nej nej, inte alls!” försäkrade Carl och reste sig mödosamt upp ur sin nästan krampaktiga skrattsalva. ”Förlåt att jag skrattar, men det är för att jag är så glad för din skull, det här har du behövt länge.”




06-07-03

09.16

Sida 155

Han gick fram till Åke Stålhandske, slog ett något sånär tydligt slag mot hans hals som Åke Stålhandske naturligtvis reflexmässigt parerade för att sen till sin nästan besvärade förvåning omfamnas av sin chef. ”För helvete Åke, vad roligt”, sa Carl och såg påtagligt rörd ut. Han höll ifrån sig sin betydligt större underlydande med ett hårt grepp om hans överarmar och skakade honom fram och tillbaks några gånger; Åke Stålhandske lät det lealöst ske. De såg varandra en stund i ögonen, de var ju av ett antal lika djupa som enkla skäl vänner för livet. ”Okay,” sa Carl och gick tillbaks till sin plats, ”nu kör vi det privata först, en ordning som jag börjar finna alltmer tilltalande, sen tillbaks till jobbet, även om det mesta var sagt där. Alltså, vad har du sagt till henne?” Åke Stålhandske visste mycket väl att detta, trevlig stämning mellan vänner eller ej, var något som måste uppfyllas enligt tjänstereglementet. Han rätade upp sig något och försökte bli mer affärsmässigt stringent. ”Jag har nog sagt ungefär följande. Jag har studerat datorer på UCSD och spelat amerikansk fotboll, oklart hur och i vilket lag, jag har kommit till Sverige ganska nyligen och just nu sysslar jag med ett tillfälligt jobb åt försvaret som har med dataprogram att göra, ungefär så.” ”Well well well”, sa Carl eftertänksamt. ”Hur tror du du vill ha det i framtiden, ljuga eller ska vi bygga upp ett cover?” ”Vet int. Det är int så saatans lätt att ljuga för nån man …” Åke Stålhandske tvekade inför ordet. ”Jag vet vad du menar”, sa Carl snabbt överslätande, ”men det är ingen ko på isen. KSI fungerar som ett litet rederi, dom behöver säkert en färsk dataspecialist och utifrån ser det ju ut som om du är vilken civilt anställd som helst. Ditt tillfälliga jobb åt försvaret har alltså tagit slut, du har fått ett nytt fast jobb på ett rederi, du är reservofficer ifall det ligger uniformspersedlar eller annat i garderoben. Det kommer att funka.”




06-07-03

09.16

Sida 156

Åke Stålhandske såg inte nöjd ut. ”Det är int så lätt att ljuga, hur gör du förresten själv?” frågade han lågt. Carl funderade en stund över svaret. ”Jag har prövat båda metoderna”, svarade han eftertänksamt. ”Vi kan tills vidare skita i bestämmelserna för ingen normal människa kan i längden leva efter dom, jag menar låtsas att man är skeppsredare i stället för vad man är, det är ju en annan sak att gå in på detaljer …” ”Jo. Men slingra dej int. Hur har du prövat båda metoderna?” Carl log generat och visade med handflatorna utåt snett uppåt i en amerikansk gest att protesten godtogs. ”Jo”, sa han. ”Så här har jag gjort. När jag var som mest grön och som mest förälskad, om man kan mäta det, ensam där borta i San Diego, ensam svensk du vet, så ljög jag så att jag förlorade henne. Det var klokt och det var rätt och jag skötte mej, men jävlar vad det kostade och jag är inte säker på om det var värt priset.” ”Det var väl int så mycket att ljuga om där?” ”Jo. Halva tiden nere i San Diego var väl okay. Men andra halvan, uppe vid Ridgecrest, Sunset Farm, vad gjorde jag då? Hon trodde jag hade en annan och jag kunde inte övertyga henne om motsatsen och jag kunde ju förstås inte undgå att tillbringa halva tiden där uppe.” ”Och du sa aldrig nåt.” ”Nä.” ”Det var dyrt.” ”Ja. Men det är henne jag ska gifta mej med snart. Fast till priset av en skilsmässa och en vårdnadstvist och ett barn som är mitt men ändå inte mitt. Så kan det gå om man sköter sej. Vad hade du tänkt göra?” ”Jag vet int”, sa Åke Stålhandske dröjande eftersom han undrade om han skulle låta det nyss sagda bara passera. ”Först och främst får jag väl gratulera, behöver du en best man?” ”Det skulle se ut det”, log Carl, ”skeppsmäklarn skulle få ett och annat att förklara hemmavid efter det. Men tack för omtanken.” ”Jo int saatan vet jag hur jag ska göra med det här”, fortsatte Åke




06-07-03

09.16

Sida 157

Stålhandske i det lugnaste spåret, ”men det är väl som du säger, ingen ko på isen. Jag får ett nytt jobb på vårt så kallade rederi och sen får vi se. Svårt att förklara om det blir några tjänsteresor där man int kan ringa.” ”Det är en senare fråga, det är när ni bor tillsammans och det har vi inte sett än”, sa Carl kort. ”Och nu till den andra metoden”, svarade Åke Stålhandske lika kort, ”du sa att du har prövat båda metoderna. Du har alltså talat sanning också?” ”Jovars”, sa Carl svalt, ”men det kom sig väl av att jag blev offentlig på ett sätt som inte är vanligt här på bolaget, KU-förhör och allt det där. Jag fick säga mer i TV än jag någonsin sagt hemma, och på den bogen är det.” ”Men om det int varit för TV och offentlighet, hade du låtsats vara datatekniker nu?” Carl log en stund innan han svarade, omedvetet imiterade han Tessies gest, att nicka bakåt uppåt under leendet. ”Mitt i prick kapten, förlåt major Stålhandske, mitt i prick. Så nu kommer vi till kärnan. Nej, det hade jag inte. Jag hade berättat vad jag var, men inte med alltför många yrkesmässiga detaljer. Jag tror uppriktigt sagt ingen annan väg är framkomlig.” ”Så först ska jag spela skeppsredare eller nåt, och sen ska sanningen krypa fram som di säger?” ”Ungefär så, det är mitt medmänskliga råd, inte din chefs råd.” ”Blir di int saatans förbannade om man ljugit för dom?” ”Vilka?” ”Fruntimren!” Carl brast i skratt. ”Okay, på finlandssvenska kan du väl på nåt sätt säga så där, det låter inte så farligt då, men passa dej. Jag säger bara det, passa dej! Skämt åsido, nu är jag alldeles allvarlig. Om Anna Erikadotter är den kvinna, så heter det på ren svenska, som du vet att du vill leva med, vad heter det, for better and for worse, nåt sånt …”




06-07-03

09.16

Sida 158

”I nöd och lust på svenska. Och finlandssvenska.” ”Ja, nåt sånt. Om Anna är den kvinnan, berätta då för helvete vad du sysslar med.” ”Det är ju egentligen förbjudet …” ”Ja, men skit i det. Du och jag har inte precis svikit fosterlandet, om vi nu ska tala militära bestämmelser och militärt språk. Vi har rätt till ett mänskligt liv också. Du pysslar om pärmarna på KSI, jag pysslar om pärmarna här, till vardags går vi hem klockan 17.00 och till helgs ses vi på familjemiddagar och talar gamla minnen till konjaken medan barnen stojar och kvinnorna diskar.” ”Kvinnorna diskar?” ”Ja. Till helgs. Till vardags diskar förmodligen vi klockan 19.30, ungefär.” ”Är du helt allvarlig?” ”Ja, mer allvarlig än du tycks tro av ditt ansiktsuttryck att döma. Men för helvete, Åke! En av oss tre dog, vi kunde lika gärna ha dött alla tre, vi lever på nån sorts övertid om man skulle mäta statistiska sannolikheter. Och enligt samma statistiska sannolikheter kan inget av det där inträffa igen. Jag menar, vi lär inte ha många ryska undervattensbaser att spränga i Östersjön, det lär inte kidnappas nya svenskar av sicilianarna och så vidare. Sånt där kan bara inte hända igen, nu blir det pärmar, analys, signalspaning och familjeliv och rätt välförtjänt.” Åke Stålhandske gjorde vad han kunde för att dölja sin förvåning, förmodligen inte särskilt framgångsrikt. ”Nå”, fortsatte Carl i en spelat affärsmässig ton. ”Så långt det privata. Nu tillbaks till affärerna. Luigi har också fått ett ÖB-förordnande, han blir kapten på dataenheten, övertar Joars jobb, i praktiken chef för bearbetningsenheten. Vi försöker se om vårt hus, vitsen är att alla dom här placeringarna och utnämningarna ska vara klara före den 16 september.” ”Före valet?” ”Ja. Regeringspartiet vill åt oss, så det gäller tydligen att förankra sej ordentligt.”




06-07-03

09.16

Sida 159

”Varför vill di åt oss, vad har vi gjort för ont?” Åke Stålhandske var uppriktigt förvånad. ”Det finns en allmän föreställning bland enklare politiker och opinionsbildare”, började Carl ironiskt och drog sen efter andan, ”att svensk underrättelseverksamhet på något sätt skulle gå ut på att mörda kvinnor och barn i främmande länder, var dom nu kan ha fått nåt sånt ifrån, och då vill dom humanisera och demokratisera oss, det vill säga lägga ner så mycket som möjligt. Det är ungefär som med försvaret, sen Sovjetunionen blivit Ryssland behövs inget försvar, hellre lägga pengarna på pensioner och dagis, allt det där.” ”Jo, men det är ju int vettigt.” ”Nä. Men nu är det så att vi lever i en demokrati och det är tillåtet med politiker som inte är vettiga.” ”Men det kan ju bli ett helvete nu när Sovjetunionen faller ihop, di har väl int många månader kvar?” ”Nej, två tre månader, kanske lite till, vi försöker räkna på det. Jomen det som är självklart för oss är inte självklart för dom där politikerna. Delvis därför att våra kunskaper och självklarheter intelligent nog är så jävla hemligstämplade så ingen utom vi själva känner till dom. Behöver du ledigt?” ”Hurså?” ”Nyförälskad. Om Anna kan ta ledigt, stick iväg några dar.” Åke log, mycket nöjt och förväntansfullt, reste sig upp och tog i hand. ”Det kan du ge dej fan på”, sa han och gjorde en låtsashonnör, ”ordern är uppfattad och ska verkställas.” De skrattade båda när han gick ut ur rummet. Carl kände sig harmonisk. Ingenting kunde ha passat hans föreställningar om hur den nya tillvaron skulle organiseras bättre än att ORCA skulle gå i hamn och precis som han själv få tid över för ett mänskligt liv. Han saknade inte längre sina i ett avseende radikalt förändrade levnadsvanor. Han hade i mer än tio års tid skjutit pistol dagligen, både




06-07-03

09.16

Sida 160

som övning och kontemplation; om han inte haft tillfälle till övning berodde det antingen på resor eller på att han varit på uppdrag där vapnen skulle användas mot levande mål. Hans vapen var inlåsta i vapenskåpen i den lägenhet som han nu betraktade som Eva-Britts. Hon skulle byta till en trea på söder med utsikt mot Riddarfjärden, för en fyra i Gamla stan kunde man väl få praktiskt taget vad som helst på bytesmarknaden, och det skulle dröja något innan de kunde röja ur och dela upp. Hon hade varit förnuftig, som man egentligen kunde vänta, och övertygat honom om att det där med delad vårdnad knappast var ovanligt eller katastrofalt i Sverige. Möjligen borde han se till att skaffa något bättre än en tvåa på Gärdet, så att Johanna Louise kunde få ett eget rum och känna att det var hemma också hos pappa. Åtminstone var det så folk gjorde som hade råd. Råd hade han ju och han kände sig än mer uppåt av sitt senaste fynd när det gällde vita hus vid vatten. Han hade hittat en ny herrgård ute på Mälaröarna som tillhört någon finansskojare som just gått i konkurs; moderniteterna var i ordning, det som skulle förändras var mest sånt som hade med smak att göra, riva bort ulliga heltäckande mattor, blåa neonljus och andra fånigheter som yuppisar gärna saboterade 1700-talshus med. Parken och trädgården låg ner mot vattnet, det fanns två nybyggda bryggor och ett lusthus längst ut på ena bryggan, det var lätt att föreställa sig juninätter där ute och det var i fortsättningen lätt att föreställa sig allt det andra. Vänner på middag, Johanna Louise i parken, musik som strömmade ner från huvudbyggnaden, hjortar i hägn, 40 minuters bilväg från såväl Tessies som hans eget arbete. Han lutade sig bakåt i stolen och drömde sig bort. Så skulle det bli. Ett nytt liv som vanlig obeväpnad hygglig svensk. *** Juha Kekomäki var nöjd med vad han hittills uträttat och helst av allt




06-07-03

09.16

Sida 161

skulle han ha velat göra en skriftlig sammanställning punkt för punkt. Men presidenten hade uttryckligen undanbett sig onödiga pappersmängder, alltså skulle han föredra muntligt. Det var en ovan situation, under alla förhållanden. Som chef under rätt många år för Finlands säkerhetstjänst, Skyddspolisen, ett ord som dessvärre var lätt att skoja med, hade han naturligt varit den som tagit emot föredragningar. Nu kände han sig något skolpojksaktigt nervös inför den ombytta roll som förestod. Han hade angripit problemet på enklast möjliga sätt genom att själv gå ner på anti-terrorsektionen på Sjömansgatan och kalla till sig deras tremannaledning. Han hade sen förklarat allt väsentligt. Utom en sak, att det var kärnvapen som de ryska smugglarna skulle komma dragande med. Men allt det andra hade han sagt, att man skulle ingripa på sovjetiskt territorium, att det fanns en överenskommelse mellan Finland och Sovjetunionen på den punkten, och att alla eventuellt lagliga hinder var bortsopade av det mycket enkla faktum att instruktionerna kom från republikens president. Anti-terrorgruppen hade förvisso inte haft så mycket terror att syssla med i Finland, men de verkade vara praktiska och handfasta män och hade till en början skojat om att för femtio år sen hade man ju kunnat sätta samman en sån här styrka, eller tio såna här styrkor, på fem minuter. Men nu var väl virket lite klenare. Alltnog, man behövde viss militär kompetens när det gällde framför allt fordon och logistik. Det mest praktiska föreföll efter en mycket kort diskussion som att sätta samman en styrka bestående till hälften av säkerhetspolis och hälften militära specialister, lämpligast från Lapplands jägarbataljon. Sen var det ju en fråga hur mycket buller man kunde tillåta sig vid operationens avgörande skede. Till och med nere i Helsingfors var det lätt att inse att polarnatten lättast genomkorsades med snöskoter. Men om operationen måste genomföras mer diskret så var det ju det gamla finska som gällde, skidor. Och pulkor för vapen, sprängämnen




06-07-03

09.16

Sida 162

och annan utrustning. Såvitt man visste fanns kompetensen bland Lapplandsjägarna för båda dessa alternativ. En rent polisiär fråga var sen hur man skulle komma överens med gränsskyddet; det vore ju inte så lyckat om gränsbevakningen ryckte ut och grep fel gäng. Men vad det problemet gällde så menade sig Juha Kekomäki inte kunna se några svårigheter. När operationen inleddes kunde han helt enkelt ringa gränsbevakningens stab i Helsingfors och säga som det var, och kräva fullständigt nedlagd verksamhet vid visst gränsavsnitt vid viss tidpunkt. Han hade sen flugit upp till Rovaniemi för vidare transport ut till Lapplands jägarbataljon och i något mer försiktiga ordalag beskrivit det kommande uppdraget, fast han givetvis försäkrat att alla lagliga och utrikespolitiska problem var genomtröskade på högsta ort. Men det han närmast ville veta var hur många man som behövdes, hur lång tid det skulle ta att trimma in en handfull poliser i styrkan och således från vilken tidpunkt man kunde anse sig insatsberedd. Militären ansåg att tre veckor skulle vara ett minimum, men med tanke på att den kritiska tidpunkten såvitt man nu visste inte låg förrän framme i december någon gång så föreföll förberedelsetidens marginaler mer än betryggande. Snön skulle komma redan i oktober, och då kunde man börja öva. Han kände sig sakligt sett välutrustad när han infann sig hos presidentens kanslisekreterare. Till sin förvåning och eventuellt också något till sin sårade självkänsla ombads han sitta ner och vänta, som om det gällde vilket rutinbesök som helst. Presidenten hade några svenska politiker på besök, ett ärende som av lätt insedda skäl borde vara avsevärt mindre viktigt än hans eget. När han funderade närmare på saken kom han emellertid fram till att just den ohyggliga hemligheten måste innebära att man uppträdde som om man i själva verket behandlade ett ärende vilket som helst. Presidenten kunde ju inte gärna kasta ut utländska politiker på besök, inte ens svenskar, med förklaringen att nu får




06-07-03

09.16

Sida 163

herrarna ursäkta men nu måste jag ta itu med rysk kärnvapensmuggling. Enligt presidenten var det sju människor i Finland som visste just detta, att det handlade om kärnvapensmuggling. Hans egna underlydande och militären i norr trodde säkert att det handlade om något förvisso intressant men alls inte lika farligt. De svenska politikerna gick. Men Juha Kekomäki fick ändå vänta ytterligare en kvart innan han släpptes in till presidenten som just avslutat undertecknandet av en bunt handlingar. Han hade läsglasögon på sig och satt i skjortärmarna med kavajen över stolsryggen bakom sig, som vilken byråkrat som helst. ”Du får ursäkta, Juha, men vi har ett land att sköta mellan varven, sitt ner och berätta”, hälsade presidenten kort, tog av sig glasögonen, skruvade på locket på sin reservoarpenna och lutade sig bakåt. Juha Kekomäkis föredragning gick fortare och lättare än vad han själv gissat sig till. De praktiska problemen var hittills inte så stora. Om det gällt guldsmugglare så skulle det mesta i teorin vara löst redan i nuläget och det mesta i praktiken inom tre veckor. Det kinkiga tycktes komma i ett senare stadium, när man måste ställa sig en del handfasta frågor om vad man gör med en beslagtagen vätebomb eller två. Hur farligt det kan vara för personalen, om bara ett fåtal eller alla som deltog i operationen skulle veta vad man sysslade med. Det fanns ju problem hur man än vände på steken. För om ingen visste så skulle kanske varje form av ovarsamhet med det i sinom tid beslagtagna godset kunna få förfärliga följder. Om alla visste så innebar det, förutom risk för läckage, att en eller annan kanske ville dra sig ur operationen. Om ett fåtal visste så skulle det kunna leda till slitningar inom gruppen. Juha Kekomäkis förslag var att två personer i gruppen, hans eget folk, skulle skolas in i det nödvändiga för att hantera kärnvapen, de skulle alltså på ett tidigt stadium faktiskt veta vad det var frågan om.




06-07-03

09.16

Sida 164

När man gått över gränsen till den ryska sidan skulle de meddela alla de andra vad saken gällde. Då skulle ingen kunna backa ur. President Koivisto lyssnade eftertänksamt, nickade då och då bekymrat och tycktes inte ha några invändningar. Tvärtom visade han nästan ett visst bristande intresse. Och när chefen för Skyddspolisen var klar med sin genomgång gav presidenten ett mycket korthugget besked. ”Nåjo, det låter ju väl genomtänkt det där. Se till så att vår specialstyrka sätts upp så fort som möjligt så att vi kan påstå att vi är färdiga redan inom tre veckor.” Skyddspolisens chef såg ut som om han tänkte drista sig till någon invändning, men Mauno Koivisto stoppade honom. ”Jag vet vad du tänker invända, att det är långt till december och slöseri med tid och annat. Men vad vet vi? Moskva är i ett enda tumult och rätt vad det är har vi inte alls så god tid på oss som vi tror. Bättre att vi skyndar för mycket än kommer försent.” Presidenten reste sig därvid och sträckte fram handen till tecken på att diskussionen såväl som sammanträffandet var avslutade och kanslichefen hade redan dykt upp i dörren bakom Juha Kekomäki som om presidenten och han själv hade kommunicerat med tankeläsning. Juha Kekomäki bugade tyst och lät sig ledas ut. Väl utanför dörren rätade han på sig, både bokstavligt och bildligt, och skyndade på stegen ut ur presidentpalatset. Han hade ju ändå en del mycket konkreta sysslor att ta itu med. Presidenten satt vid sitt skrivbord med fingertopparna stödda mot varandra ovanför skrivbordet. Han grubblade. Inte över det tekniska eller det rent praktiska, för det tycktes ju vara under kontroll. Inte heller över den fara han eventuellt skulle utsätta finska soldater och finska poliser för, det var ett nödvändigt pris för att undvika en katastrof med globala följder. Han grubblade däremot över vem som var hans motpart. Från början hade det varit självklart, Gorbatjov var Sovjetunionens laglige president.




06-07-03

09.16

Sida 165

Men om nu Ryssland förklarat sig självständigt, om Ukraina, Ryssland och Vitryssland vore självständiga och stod utanför Sovjetunionen, fanns då Sovjetunionen i någon verklig mening? Var informella överenskommelser med Sovjetunionens president värda ens brevpapperet de var skrivna på, för hand dessutom, i ett läge där Boris Jeltsin var det självständiga Rysslands president? Vem var Finlands granne, från polartrakterna i norr till Ladoga i söder om inte Ryssland? Och med tanke på den kända animositeten mellan de två, skulle inte Jeltsin bli rasande om han fick veta att Gorbatjov slutit avtal som i själva verket gällde Ryssland och Rysslands territorium? Det var inga formella petitesser, det handlade ändå om en fråga där alla parter måste vara fullkomligt överens och fullkomligt informerade om varandras göranden och låtanden. Han borde diskutera saken med sin utrikesminister. För det första. Och för det andra skulle de tvivelsutan gemensamt komma fram till att för närvarande hade man inte lagligt stöd för en kommande verksamhet inne på ryskt territorium. Med mindre än att man kunde få Boris Jeltsin att gå med på saken och i efterhand ratificera överenskommelsen med den sovjetiske presidenten. Som det såg ut nu hade visserligen alla kuppmakare burats in och Gorbatjov var tillbaks i Moskva. Men Boris Jeltsin var ju utan tvivel segraren i det politiska spelet och han visade det minst sagt tydligt för Gorbatjov och hela världen. I praktiken var det svårt att avgöra vem av de två som egentligen hade makten i Ryssland. Alltså gällde inte den nuvarande uppgörelsen. Alltså måste man från finsk sida knäcka nöten med hur man skulle kunna föra diskussionen vidare till Jeltsin utan att gå bakom ryggen på Gorbatjov. Det enklaste var kanske rentav att fråga Gorbatjov själv hur han såg på problemet. Just det. Så enkelt var det naturligtvis.




06-07-03

09.16

Sida 166

 Fyra dagar före det svenska riksdagsvalet såg allting ut att vara avgjort. Opinionsmätningarna tydde på en förkrossande borgerlig majoritet, det skulle alltså bli regimskifte. Det borgerliga blocket behövde inte göra någonting längre, inte chansa, inte tycka något särskilt, inte komma med nya utspel vars resultat alltid kunde vara vanskliga att förutse, bara ligga still och tala allmänt om skattesänkningar, frihet, Europas framtida gemenskap och socialismens död. För den sakens skull saknades inte interna slitningar. Det största problemet för de tre traditionella borgerliga partierna var att ett av dem, liberalerna, hade satsat hårt på att attackera en stigande utlänningsfientlighet i landet. Och gått kraftigt tillbaks i opinionsmätningarna, om av denna eller av annan anledning var visserligen inte helt klart. Men tillbakagången var ett faktum. Samtidigt hade Sverige för första gången fått genomlida det som de flesta länder i Europa redan varit med om, att ett populistiskt parti som blandade allmänna högerparoller, talade för fri sprit, och i övrigt byggde sin agitation på öppet eller dolt utlänningshat, hade gått fram så kraftigt i opinionsmätningarna att det föreföll klart att de också skulle bli representerade i riksdagen. Att detta politiska parti inte var ”socialistiskt” var självklart. Men de borgerliga partierna ville heller inte erkänna någon som helst gemenskap och frågan var om en kommande borgerlig regering skulle bli parlamentariskt beroende av en grupp med vilken man inte ville vistas i samma rum. En konsekvens av denna matematik var också att den inbördes




06-07-03

09.16

Sida 167

rangordningen mellan de borgerliga partierna föreföll osäker. Därför blev i alla fall frestelsen till dramatiska utspel i själva valspurten oemotståndlig. Bara några procent hit eller dit kunde bestämma partiets regeringsinflytande under de kommande åren. Det var centerledaren som inte kunde hålla sig, inte ens fyra dagar före en säker valseger. På en presskonferens där han jagades fram och åter av dessa tidens gråterskor som kallas inrikespolitiska reportrar i frågan om han inte ”satt i högerburen”, det vill säga om han inte skulle bli tvungen att dansa efter högerpartiets pipa, gav han en del exempel på särskiljande frågor. Det där om att han var emot kärnkraft nämnde han mer pliktskyldigt, det visste alla och det var ingen som brydde sig om, uttjatat. Men han tog den saken först. Han var en erfaren politiker och specialist på ”utspel”, i värsta fall och om inget annat hjälpte ”utspel” om interna slitningar i sitt parti, eller funderingar på att avgå. När han var klar med den nödvändiga markeringen i kärnkraftsfrågan nämnde han, nästan som i förbigående, oerhört rutinerat, att det ju också fanns skäl att hålla högern på mattan när det gällde försvarsfrågan. Utvecklingen i världen var just nu inte sån att Sverige som enda land borde starta en dramatisk upprustning. Och framför allt skulle man naturligtvis inte, nu kom det, med ett mycket noga utfunderat ord, ha ”några dödsskvadroner som reste runt i världen och ställde till det”. Ordet var döds-skvadron, avdelat på mitten täcker det större delen av en löpsedel och blir mycket slagkraftigt, som tänkt var. Inom loppet av några timmar var det full fart i politiken igen. De regerande socialdemokraterna såg omedelbart chansen att splittra de skenheligt eniga borgerliga partierna och hälsade centerledarens utspel som ett förnuftigt ord i rättan tid, som ju kristallklart visade på vilka avgrundsskillnader i tunga ideologiska frågor som fanns inom det borgerliga blocket. Jo, visserligen hade man själva i praktiken redan beslutat i den riktning som centerledaren föreslagit, även om man inte funnit anledning att dra in den frågan i valrörelsen. Men det




06-07-03

09.16

Sida 168

centerledaren sagt visade ändå hur den politiska mitten hade mycket mer gemensamt än partierna längst ut till höger. Socialdemokraterna omfamnade alltså centerledaren och gav honom dödskyssen. Högerledaren blev ursinnig, men måste rikta sitt ursinne mot regeringspartiet som om han inte ens hört utspelet från sin tilltänkte regeringspartner. Han fann det fullkomligt besinningslöst av regeringen att ”mindre än 100 timmar kvar på regeringsmakten” avisera sådana beslut. För om mindre än 100 timmar skulle de i så fall rivas upp i alla fall; han låtsades alltså som om regeringen talat om ett ”beslut” när man i själva verket bara berömt en centerledare för att reta högerledaren. Liberalerna ville som vanligt inte ta ställning i frågan, men den största liberala morgontidningen prisade nästa dag centerledarens mod att tala humanistiskt och efter sitt samvete trots att det kunde kosta röster (ledarskribenten hade alltså inte förstått ett dugg om centerledarens avsikter). Ty å ena sidan skulle man givetvis inte låta Sverige hålla sig med några dödsskvadroner – ordet satt nu ohjälpligt fast i debatten – men å andra sidan kunde man inte utan vidare lägga ner små och känsliga delar av försvarets stabsfunktioner; det var alltså totalt oklart vad tidningen menade, även om man använt själva ordet. Högerpopulisterna i det nya utlänningshatarpartiet uttalade sig också på ett sätt som gav såväl rubriker som röster. De menade att det var oförskämt att tala på detta sätt om hjältemodiga svenska officerare som med stor fara för eget liv räddat svenska medborgares liv. De föreslog att man skulle göra Carl Hamilton till överbefälhavare efter valet. De före detta kommunisterna som nu kallade sig V, som visserligen stod för vänster men ändå mest påminde om en skräckserie i statstelevisionen där skurkarna var till människor förklädda reptiler, höll naturligtvis med centerledaren och socialdemokraterna. Miljöpartiets språkrör kunde inte enas om ett uttalande i denna specifika fråga, eftersom man inte kunnat enas i frågan om Sverige över huvud taget skulle ha ett militärt försvar. Så mycket var klart att




06-07-03

09.16

Sida 169

man var emot onödigt dödande. Man tyckte inte heller att Sverige skulle ha attackflyg. Carl hade varit ganska road av det senaste dygnets publicitet, han läste under stigande häpnad men ändå med en konstig känsla att det hela inte angick honom. Han tackade nej till alla erbjudanden om att kommentera saken i det ena eller andra nyhetsmediet. Samuel Ulfsson var däremot djupt bekymrad. ”Det är då själva fan”, sa han mitt i en rökpuff när Carl kom in i rummet och resignerat sjönk ner på sin vanliga plats. Han hade sett de uppslagna tidningarna och förstod vartåt det barkade. ”Det är då själva faan”, upprepade Samuel Ulfsson. ”Dessa politiker kan ju göra en vansinnig.” ”Det är bara för att vi lever i en demokrati”, sa Carl trött. ”Jamen här fick vi ju stil på det hela. Efter dina framträdanden som vår talesman, där vi så att säga blev dom enda som fick rätt om det där med Gorbatjov och statskuppen så fick vi ju åtminstone tyst på dom värsta dumheterna, vi kunde ju faktiskt gripa det gyllene tillfället att visa att vi sysslar med viss intellektuell verksamhet också här på avdelningen, du tar inte illa upp va?” ”Nej”, sa Carl, ”men jag hoppas att jag räknas in i det där intellektuella.” ”Va? Jo det är såklart, var var jag? Jo! Det fanns ju skäl att hoppas att vi visat en och annan att vi använder skattebetalarnas pengar för att se till så att dom kan sova gott om natten. Och vi lyckades, det vill säga du lyckades, det får man säga. Alla andra framstod som idioter och domedagsprofeter. Men så är vi här igen, dödsskvadroner! Som om vi vore argentinare eller nåt!” ”Ja, det var ju en förskräcklig jämförelse”, sa Carl roat. ”Du tycks inte ta det här på allvar.” ”Uppriktigt sagt nej. En centerpartist vill väcka uppseende och lyckas med det, några upphetsade socialdemokrater håller med. Reptilpartiet är emot oss under alla förhållanden, vad är det som är nytt.” ”Att sossarna praktiskt taget gjort det till vallöfte att skära öronen




06-07-03

09.16

Sida 170

av oss efter valet, det får väl ändå sägas vara en nyhet.” ”Ja, men dom kommer ju att förlora valet och då skär högerledaren öronen av centerledaren i stället. Inte för att det egentligen angår oss, men det är ju en trevligare lösning.” ”Inte angår oss?” ”Nej, rätta mej om jag har fel, men vi har väl inte ställt upp i riksdagsvalet?” Upphetsningen rann plötsligt av Samuel Ulfsson och han satte sig ner och skakade leende på huvudet. ”I princip”, sa han och pekade mot Carl, inte med hela handen på militärt manér utan med bara ett pekfinger, ”i princip har du naturligtvis rätt. Vi lever i en demokrati och allt det där, det är det vi i yttersta fall ska ut och kriga för att försvara, jag tror på det själv, inga problem. Men har vi nu sagt A, när det gäller vissa av demokratins finesser, jag tänker på yttrandefrihet, den fria debatten och allt det där, så får vi också säga B.” Carl suckade och vred på sig, han förstod redan vartåt det barkade. ”Du suckar du?” ”Ja, för när du säger B så blir väl innebörden närmast att jag ska ut i manegen och apa mej igen.” ”Sakligt sett, ja. Men jag skulle uttrycka det hela mer respektfullt.” Det var inte så mycket mer att resonera om, Samuel Ulfsson hade redan bestämt sig och egentligen hade Carl inga invändningar. Han hade själv inte kunnat undgå att märka att han verkligen fått sin ”revansch” för några veckor sen när han, vilket inte var så svårt med tanke på konkurrensen, framstått som den enda vettiga rösten i kören av kommentatorer kring statskuppsförsöket i Moskva. ”Underrättelsetjänstens talesman” hade fungerat som ett effektivt vapen. Det var lätt att konstatera, lätt att förstå också i någon sorts operativa termer. Men han kände en djup motvilja mot hela idén att försvarsmakten direkt eller indirekt skulle delta i ett politiskt spel. Arbetsfördelningen borde vara självklar, politiker skötte politiken och militärer skötte för-




06-07-03

09.16

Sida 171

svaret och varje tanke på ombytta roller borde vara förskräckande. Men nu var det alltså dags igen. Självfallet var det bara att välja och vraka eftersom varenda tidning och vartenda nyhetsmedium ville ha hans kommentarer. Han valde TV-programmet Aktuellt, även om det förstörde kvällen, och Erik Ponti i Dagens Eko, om inte annat så för att slutbetala på en skuld som Erik Ponti antydningsvis inte ansett färdigbetald. Etermedierna var lätta att hantera. Eftersom allt skulle vara så kort och koncentrerat och det aldrig blev tid för mer ingående resonemang kunde man tala slagordsmässigt utan att bli pressad. Det var dessutom en naturlig del av hans yrke och yrkeskunskap att spela teater och förställa sig och det passade särskilt väl i TV. ”Vad anser du om att bli kallad för dödsskvadron?” ”Om centerledaren verkligen syftat på mej och vår avdelning, vilket jag inte vet säkert, så tycker jag naturligtvis lika illa om det som alla andra skulle göra. Men det är ju en befängd jämförelse.” ”På vilket sätt befängd?” ”Ordet för tankarna till fascistiska mördarligor i latinamerikanska diktaturer. Då blir det lite svårt att associera till oss själva, till oss som med lagliga medel och på uppdrag från den svenska staten försökt rädda människoliv. För jag antar att det är händelserna på Sicilien som spökar nu igen. Men sånt har ju mycket lite med svensk underrättelsetjänst att göra.” ”Du menar att ni sysslar med så mycket annat som är större och viktigare?” ”Man kan kanske inte säga att någonting är viktigare än att rädda liv på egna medborgare. Men större, ja utan tvekan. Det här som når tidningar och annan publicitet är kanske spektakulärt och jag kan förstå journalisters intresse av att ägna sej omsorgsfullt åt saken. Men det är som toppen på isberget, det mesta vi sysslar med är betydligt mer tekniskt och byråkratiskt, föga romantiskt skulle man kunna säga.” ”Du menar som att följa utvecklingen i det sammanfallande Sovjetunionen?”




06-07-03

09.16

Sida 172

”Ja, till exempel. Jag avslöjar ju knappast någon statshemlighet om jag säger att det är det område vi prioriterar högst just nu.” ”Vad anser du om att ha blivit en del av den svenska valdebatten?” ”Det kan jag inte ha någon uppfattning om. Vi lever i en demokrati och det är mitt och mina kollegers jobb att försvara den demokratin, om så med våld. I demokratin ingår att även dom mest befängda uppfattningar ska kunna föras fram och sen, förhoppningsvis, förlora i en fri debatt. Vi militärer bör hålla oss på mattan då, och inte lägga oss i den debatten, den får skötas av andra.” ”Men ni är ju medborgare med rösträtt som alla andra?” ”Ja, självfallet.” ”Inom svensk underrättelsetjänst kommer det väl inte att falla många röster på centern efter det här?” ”Det är en gissning, din gissning dessutom. Men den förefaller mej som en inte alltför djärv gissning.” ”Vad tänker du själv rösta på?” ”Jag röstar inte. Jag skulle inte vilja vara i den situationen att jag ska ta instruktioner från en regering jag röstat mot. Och det spelar ingen roll vilken regering vi får, regeringen är chef för underrättelsetjänsten, det är så vi måste tolka demokratin för egen del.” Det var ett lätt spel, efter kort träning fungerade det hela som koreografiska mönster som gick att lära in just som om det inte vore någonting svårare än danssteg. Först gällde det att svara alldeles rakt på den fråga man fick, så att man verkade fullständigt uppriktig. Men i slutet på sitt svar kunde man lägga ut ett bete, säga ”befängd” liksom i förbifarten, så att man tvingades förklara vem som var befängd så att det verkade som om man blev pressad att göra det och ärligt, ehuru motvilligt, sa precis som det var. Han tog det som en lek och med gott humör, fortfarande i en känsla av att allt detta egentligen saknade betydelse för honom. Om en regering inom några veckor gav sig på underrättelsetjänstens operativa enheter för att lägga ner och skära bort så skulle de ändå först




06-07-03

09.16

Sida 173

undersöka och tänka igenom. Då skulle det inte bli så lätt, vallöften eller ej. Dessutom växte en sorts förvissning inom honom att det kanske skulle komma som en befrielse, han kunde söka sig ett nytt liv, bli som alla andra, fast med vackrare bostad. Tessie var stormande förtjust över det senaste huset de hade sett på, det var så ”exotiskt” sa hon. För honom var det svenskt som Selma Lagerlöf och han berättade om det svenska välståndet bland överklassen på 1700-talet, om moderniteten kakelugnar så att århundraden av frysande tog slut till och med här uppe i Norden, om trädgårdarnas franska ursprung eftersom överklassen på den tiden var nästan helt inriktad på att härma fransmän; vid Gustav III:s hov hade man till och med infört språket som konversationsspråk, ungefär som svenskar i modern tid som skulle tala engelska så fort de blev berusade. Men naturligtvis var huset ”exotiskt” för Tessie; hon påpekade hur ombytta roller hade kunnat se ut. De skulle ha befunnit sig på en brunbränd slätt med bergen i dallrande hetta långt borta och byggnaden hade varit i vitt tegel, enplanshus med långa verandor runt om, hästar i en corral på baksidan, stora boskapsfållor och framför allt damm och hetta, åtminstone så här års. Hennes enda tveksamhet om huset gällde storleken. Det var föralldel en liten herrgård och eftersom rummen varit små på 1700-talet och skatteskojaryuppien som ägt huset tills nyligen rivit ut väggar här och var för att få rymd, inte så dumt i vissa avseenden, han måste ha anlitat arkitekter och heminredare, så begränsades nu antalet rum till åtta, tre stora sällskapsrum på nedre botten och fem sovrum på övervåningen, därav ett mycket väl tilltaget med balkong, utsikt mot vattnet och speglar i taket, som man kanske borde göra någonting åt. Det mesta av jordbruksmarken som hörde till var utarrenderat, men alldeles intill själva tomten började ett hägn med dovhjort och kronhjort. Stod man uppe i huset och såg ner mot vattnet så såg det ut som om hjortarna praktiskt taget promenerade i trädgården. Det var svindlande vackert.




06-07-03

09.16

Sida 174

Ingenting av detta kunde vara fel, bilavståndet till IBM i Kista eller Försvarsstaben på Lidingövägen kunde inte under någon årstid eller något väglag överstiga 40 minuter. Utåt sett och estetiskt var allting fullkomligt perfekt. Men hon gruvade sig för att vara ensam i ett så stort hus, mörka svenska höstoch vinterkvällar, storm och regn som piskade mot rutorna, allt det där, knarrande trävirke, och så ensam hemma. Han sa att det inte skulle behöva bli så. Han var numera skrivbordsbunden, halvt om halvt ”talesman” på Försvarsstaben och definitivt oanvändbar för utrikes uppdrag under cover. Hon skulle inte behöva vara ensam, han trodde själv på det när han sa det. Han avstod däremot från en del andra funderingar. Han hade gått runt tomten och funderat ut ett larmsystem och placeringar för TV-kameror, för hur järngrindarna skulle kunna förstärkas och förses med elektroniska lås som öppnades från bil eller från huset. Han borde ta ut Åke Stålhandske för en genomgång vid tillfälle. Men om detta sa han ingenting av det enkla skälet att den typen av överväganden inte hade med bostaden att göra. Skulle de ha flyttat in i en större lägenhet i Stockholm så skulle det ha blivit samma sak. Knäppgökar och sicilianare utgjorde det mest påtagliga hotet. Knäppgökar fanns alltid, dom kunde skjuta statsministern lika väl som en känd officer. Och nere på Sicilien fanns det väl alltid några som funderade på hämnd och som sett tillräckligt av tidningsartiklar om honom för att överväga en resa till Sverige. Han hade inte funderat så mycket på saken, eftersom han snabbt kommit fram till att det inte kunde bli så mycket lättare att komma från Sicilien och fråga sig fram efter någon Hamilton än att komma till Palermo och fråga sig fram efter någon don Tommaso. Sicilianare ute på svensk landsbygd skulle väcka visst uppseende, nej ett sådant uppdrag vore nog enklare att genomföra inne i en storstad än här ute. Det var flera hundra meters fri sikt från huset i alla riktningar. Andra gången de reste dit ut bestämde hon sig. Efteråt skulle han




06-07-03

09.16

Sida 175

alltid tro att han hade hjortarna att tacka för avgörandet. Det var kvällen efter vad han hoppades varit sista gången han apade sig i TV, egentligen skulle de ha åkt ut då, men kanske var det tur att de fördröjdes ett dygn, kanske hade det nämligen inte varit denna lätta dimma över bygden kvällen innan. Dimman var inte tät, den låg som rökslöjor i oregelbundna fantasifulla mönster, nära vattenytan nere vid bryggorna, upp i trädtoppshöjd här och var inne i hjorthägnet och som mjuk svepning runt raderna av röda rosor på grusgången upp mot husets sjösida med den stora glasaltanen. Han fick ett infall och öppnade grinden in till hjorthägnet och de promenerade in i dimman, under några minuter såg de ingenting och han fick försäkra att hjortarna inte var farliga, att de var nästan tama. De mötte plötsligt två kronhjortar, ganska unga. De stod alldeles stilla och rörde sig inte, som naturens egna skulpturer. Hon höll honom hårt i handen och de gick närmare och närmare, först på någon meter skyggade hjortarna något, kastade om och försvann brölande in i dimman. Det var en mäktig upplevelse. Han skulle för alltid tro att det hade betytt något, även flera år senare, när någon som visste bättre förklarade att hjortarnas egendomliga beteende just vid det här tillfället hade att göra med brunsten, skulle han tro det. De hade mycket väl kunnat gå till anfall i rent brunstvansinne, men nu tog sig vansinnet bara uttryck på detta ovanliga sätt, att stå kvar och nästan låta sig klappas. På vägen tillbaks upp mot huset och ut ur dimman berättade han om svenska sägner som hade med just den här typen av sensommardimma att göra, om hur älvorna dansade. Det var kanske då hon bestämde sig, men han skulle alltid tro att det hade med de två hjortarna att göra. *** Ett av Åke Stålhandskes mer diffusa jobb i sin nya funktion som




06-07-03

09.16

Sida 176

biträdande chef på det man kallade ”rederiet” hade blivit att överta lunchätandet. Som ett led i det mer informella umgänget mellan de västerländska underrättelsetjänsterna åt man lunch då och då för att vid sidan av den strikt reglerade tjänsteordningen byta informationer och idéer, som män skulle uttrycka saken, eller skvallra, som män skulle ha uttryckt saken om det gällt kvinnor. Denna skvallerrunda var möjligtvis mer tidskrävande för den svenska underrättelsetjänsten i Stockholm än för andra, eftersom man hade ett underförstått värdskap. Samuel Ulfsson och Carl, som båda ville slippa denna i och för sig inte oangenäma men ändå rätt tidsödande sysselsättning och, beroende på vilken nationalitet man träffade, ibland fysiskt påfrestande sysselsättning, hade båda funnit att Åke Stålhandske hade såväl fysik som förstånd för uppdraget. Eftersom han dessutom graderats upp och ändå var biträdande chef på ”special operations” och redan i sin apparition en imponerande karl, så borde ingen av de västerländska kollegerna känna sig kränkt över att bara få en underordnad på halsen. Men Texas Slim visade sig på något sätt kränkt, eller åtminstone besvärad, vid deras första lunchmöte. Det var oklart om Texas Slim, som han kallades av svenskarna och möjligtvis engelsmän och fransmän också, verkligen var från Texas. Han talade i alla fall med djup söderaccent och bar ett iögonfallande bältspänne i silver med turkoser som bildade hans initialer, bara cowboyhatten saknades. Den i europeiska ögon något fåniga utstyrseln och hans släpiga engelska medförde ändå inte att han riskerade att bli underskattad av sitt umgänge, av Åke Stålhandske lika lite som av någon annan underrättelseofficer i Stockholm. Han var CIA:s stationschef, med maskeradtiteln jordbruksattaché eller något i den stilen. Men deras första möte hade inte avlöpt väl. Texas Slim var formell och kallade Åke för ”major” i tilltalet och Åke Stålhandske måste då hålla sig till ”Sir” eftersom han inte kände till någon militär grad hos CIA-mannen.




06-07-03

09.16

Sida 177

De förde en kall konversation om den senaste tidens förvecklingar i Sovjetunionen och vilka konsekvenser det kunde medföra i det skandinaviska närområdet eller för världspolitiken i stort, och de diskuterade inte för att finna skillnader eller ens skvallra, utan mer för att låta konversationen löpa. Det var ett meningslöst möte. Och det slutade också med att Texas Slim, liksom i förbigående när det var dags att gå, anmälde besök uppe hos Samuel Ulfsson i ett ”jävligt kinkigt ärende”. Ett jävligt kinkigt ärende kunde vara vad som helst, och uppenbarligen angick det inte Åke Stålhandske, som inte ens ägnade saken en minuts fantasi utan bara förde budskapet vidare till sin högste chef och återgick till sitt skeppsrederi. Nästa dag kom Texas Slim upp på Försvarsstaben, vilket var ett ovanligt arrangemang, närmast demonstrativt. Samuel Ulfsson kunde inte erinra sig att det skett förut. De brukade sköta sina personliga sammanträffanden under enklare och mindre formella former. Så det blev en viss uppställning. Samuel Ulfsson till och med lät vädra ur sitt rum, och beordrade fram kaffe, te och diverse kaffebröd som Texas Slim bara ägnade en föraktfull blick när han kom in, satte sig tungt och sa att han skulle gå rakt på sak. ”Vi har en jäkligt kinkig situation”, började han. ”Och med ’vi’ menar jag inte bara den amerikanska tjänst som jag har äran att tjäna, utan vi allihopa, alla, inklusive vår gamla opposition om du vill.” ”Jaha”, sa Samuel Ulfsson, för så mycket mer var ju inte att säga. Han tände en cigarrett och visade med en handrörelse att det bara var att ”skjuta”, det vill säga berätta. ”Som ni vet lika väl som vi håller hela den ryska skiten på att gå upp i alla fogar”, började Texas Slim och såg ut som om han ändrade sig och ville gå mer rakt på sak, eftersom det var det han utlovat. ”Äh, skit i det, det där vet ni lika mycket om som vi, om inte mer, tjuvlyssnare där. Nå, saken gäller följande. Dom jävlarna kan inte hålla reda på sina kärnvapen. Det pågår nu ett, minst ett, avancerat projekt att smuggla ut stridsspetsar som är, ska vi säga mer än taktiska vapen. Vi




06-07-03

09.16

Sida 178

har koll på det som ser ut att bli det första försöket. Vi har snackat fram och tillbaks med ryssarna om det hela och det slutade med att vi kom överens om att dom skulle gå till finnarna och söka hjälp.” ”Finnarna?” sa Samuel Ulfsson häpet. ”Skulle Sovjetunionen och USA behöva hjälp från vårt lilla kära broderfolk, varför inte lösa problemet själva, om ni nu ändå var igång?” ”Det är inte så enkelt”, suckade Texas Slim tungt, ”inte så jävla enkelt. Du ska inte tro att vi inte har tröskat igenom allt det där, för det har vi. Men det hela kokar ihop till att dom inte kan använda egna militära eller polisiära resurser därför att hela deras system är genomkorrumperat och dessa utomordentliga bomber är alldeles för dyra. Vet du vad man kan få för en andra klassens, det vill säga en rysk, vätebomb på världsmarknaden?” ”Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterat över den saken”, sa Samuel Ulfsson torrt. Han tyckte frågan var onödig. ”Någon jävla halv miljard eller så, dollar alltså. Det är väl vad gentlemen som Khadaffi, Saddam Hussein, Kim Il Sungs feta grabb och alla dom andra skulle hosta upp utan att tveka. Med såna pengar kan du köpa vem som helst i Sovjetunionen, dom jävlarna har ju inte mat och ingenting att sälja, utom det här. Och så möjligtvis störrom.” ”Ja, jag inser det”, sa Samuel Ulfsson som ville tillbaks till ämnets mer konkreta kärna, ”men om ryssarna inte vågar ta i det polisiära så kan väl ni göra det, era mannar behöver ju inte veta hur mycket pengar som står på spel.” ”Jag undanber mej den typen av skämt”, sa Texas Slim med djupnande röst. ”Men vi har varit igenom den biten också. Av ett antal politiska skäl kan amerikansk personal inte operera på sovjetiskt eller ryskt territorium. Det var därför vi kom på det där med finnarna.” ”Varför finnarna?” frågade Samuel Ulfsson oskyldigt. ”Därför att den tänkta smuggeltraden går över deras territorium.” ”Ja, det låter ju praktiskt. Men vad är problemet?” ”Problemet är att ryssarna själva, och det är en uppfattning som vi backar upp till hundra procent, anser att man bör knipa den här ex-




06-07-03

09.16

Sida 179

peditionen medan den fortfarande befinner sig på ryskt territorium. Politiska och andra återverkningar blir för stora om skiten bokstavligen talat kommer ut.” ”Ja, det tror jag jag inser”, sa Samuel Ulfsson eftertänksamt. ”Vi får en kaotisk diskussion om legalitet, om kärnvapensäkerheten, om allt det där. Har det hänt en gång kan det hända flera och så kommer flera försök och det är ju inte någon liten gräns att bevaka precis.” ”Just det”, fortsatte Texas Slim hektiskt, ”just det, ingen liten gräns och dom själva håller så att säga på att klättra ner från vakttornen nu. Ingen jävel behöver ju rymma därifrån numera när det blivit frihet och allt det där. Tillbaks till finnarna, tanken var alltså att dom skulle sköta det rent operativa, dom skulle få alla väsentliga data från högst pålitligt sovjetiskt håll, nämligen från presidenten själv, och vi skulle inte ens skymta i bakgrunden. Det var vi som kom på det hela från början, nej jag säger inte hur. Men nu håller skiten på att åka in i fläkten, eftersom den finske presidenten ser ut att få kalla fötter.” ”President Koivisto, ligger ärendet så högt upp i Finland?” frågade Samuel Ulfsson förvånat. ”Verkar inte det onödigt?” ”Jo, det kan man tycka, men nu är det så i alla fall, vi vet inte var det hela slutar.” ”Och varför berättar du nu det här för mej, besöket ser ju inte direkt ut som det sker av ren artighet eller för att tala gamla minnen”, sa Samuel Ulfsson oroad. Först nu började han riktigt inse omfattningen av de problem som höll på att segla upp, inte för hans egen del men för omvärldens, faktiskt hela världens. ”Därför att vi vill att ni sätter upp en back up-styrka som kan ligga i beredskap från om några veckor och framåt”, svarade Texas Slim kort. ”Och vilka skulle de operativa uppgifterna vara?” frågade Samuel Ulfsson lika kort. ”Vill du ha det omskrivet eller med alla skitiga detaljer?” ”Med alla skitiga detaljer, det skulle underlätta.” ”Dom operativa uppgifterna kan beskrivas så här: Penetrera ryskt




06-07-03

09.16

Sida 180

territorium, upp till men inte mer än femti miles in. Uppsöka smugglargänget, se till att det inte blir några vittnen, förstöra alla mänskliga vävnadsrester, märka ut bomben eller bomberna med en radiofyr och dra sej tillbaks. Kan ni göra det?” Samuel Ulfsson måste ta sig en funderare. ”Jag antar att vi har resurser att göra det rent tekniskt, ja det finns väl ett och annat som tål att fundera på men det tror jag vi har folk som klarar. Men när du frågar om vi kan så menar du väl inte tekniskt operativt?” ”Nej, klarar du den byråkratiska skivan?” ”Som du förstår har jag aldrig ställts inför en liknande situation”, sa Samuel Ulfsson dröjande. ”Det är inte lätt att föreställa sej, tänk dej själv. Här valsar man in till försvarsministern och säger howdy, nu är det så att vi vill skicka ut våra skvadroner till Ryssland och eliminera ett försök till kärnvapensmuggling, vad tycks?” Texas Slim log för första gången under deras samtal. ”Jag ser din poäng”, sa han. ”Okay, när kan du ge mej ett vettigt besked?” ”Vi har val om två dagar som du vet, fan vet hur det kommer att gå.” ”Alla säger att socialdemokraterna kommer att förlora, borde inte en sån här sak vara lättare att lägga fram för en moderat försvarsminister?” ”Moderat? Hur vet du att det blir en moderat?” ”Äh barnsla dej inte, vad skulle det annars bli. Nå, vad tror du?” ”Det är möjligt att du har rätt”, sa Samuel Ulfsson tveksamt, han hade aldrig haft att göra med någon moderat försvarsminister och aldrig ens tänkt sig möjligheten. ”Jovisst, det blir kanske lättare, om man nu ska dra saken så långt.” ”Behöver du hjälp ska jag utpressa dej lite”, skrockade Texas Slim som tydligen ville dra fram ett kort ur bakfickan som dessvärre inte blivit nödvändigt att vifta med. ”Jatack, det vore bra om du utpressade mej något, det skulle




06-07-03

09.16

Sida 181

kanske underlätta mina följande interna diskussioner här i Sverige”, sa Samuel Ulfsson med ett neutralt ansiktsuttryck som inte visade om han varit ironisk eller ej. ”Så här ligger det till i så fall”, sa Texas Slim, slog nonchalant upp det ena benet över det andra och lutade sig bakåt så att Samuel Ulfsson närmast till sin förvåning såg att mannen inte bar cowboystövlar, utan såg alldagligt amerikansk ut med för korta byxor, långa strumpor upphakade i strumpeband och klumpiga svarta skor. ”Alltså, så här ligger det till om du vill ha ett par saftiga politiska argument”, fortsatte Texas Slim belåtet. ”Du har för det första alla självklarheterna om vårt internationella ansvar i en ny värld och allt det där, dom behöver jag inte ens dra. För det andra, och mer konkret svenskt, hade vi tänkt oss följande, och den här gången, broder, så betyder vi hela jävla USA:s regering, att vi skulle bli väldigt väldigt besvikna på er om ni inte hjälpte till. Väldigt besvikna, rentav sura.” ”Det var ju ett fruktansvärt hot”, muttrade Samuel Ulfsson ogillande. Han tyckte saken var alldeles tillräckligt allvarlig som den var. ”Jo, vänta bara”, fortsatte Texas Slim med samma belåtna min. ”För om hela jävla USA:s regering blir väldigt väldigt besviken på er så får ni väldigt väldigt svårt i vissa avseenden. Du ska nu fråga mej i vilka avseenden, hoppa över det. I framför allt följande avseende: Ni håller på att lägga ner halva er gudsförbannade nationalprodukt på ett litet raffigt stridsflygplan, det lär bli fint har jag hört sägas, kan flyga i cirklar runt MIG 29 och allt det där. Men ni ska ha den nya generationens Air-to-Air missiler från oss, AMRAM, på samma gamla hyggliga sätt som ni kört med våra SIDEWINDER. Inte sant?” ”Jo, det är nog sant”, konstaterade Samuel Ulfsson misstänksamt. ”Och?” ”Och om vi blir väldigt väldigt sura på er så får ni hålla till godo med ett plan som flyger snofsigt fastän det är obeväpnat. Kul på den investeringen. Flygarkillarna skulle käka upp arslet på dej om dom fick för sej att det hela var din skuld.” ”Tack för utpressningen, även om jag inte tror den behövdes. Situ-




06-07-03

09.16

Sida 182

ationen är ju tillräckligt allvarlig utan såna där överdrifter, over kill skulle man kunna säga. Jag har en fråga.” ”Ja, skjut!” ”Vet vi var någonstans detta smugglingsprojekt ska gå av stapeln?” ”Svar ja. Ungefär där finska gränsen möter norska gränsen högst upp i norr.” ”Tidpunkt?” ”Troligtvis december, det har med ljusförhållanden och annat att göra.” ”Antal personer i smugglingsexpeditionen?” ”Svårt att säga, inte mer än tjugo.” ”Vars mänskliga vävnadsrester ska förstöras?” ”Det är rätt uppfattat, måste jag förklara varför?” ”Nej, det tror jag att jag inser. Ja, jag skulle bedöma att vi har dom tekniska och materiella resurserna att genomföra det här projektet. Ja, jag tror vi måste inrikta oss på att ställa upp. Ja, jag tror vi kommer att finna den mest praktiska, förhoppningsvis, lösningen på vår egen beslutsgång. Och går inte det får vi ta till den näst mest praktiska.” ”När kan jag få besked?” ”Det fick du just.” Samuel Ulfssons svar hade en fullkomligt definitiv klang. Saken var tills vidare färdigdiskuterad och han reste sig upp, inte för att han skulle ha saknat intresse av fler detaljer utan mer för att han av närmast sociala eller psykologiska skäl tyckte illa om det här mötet. De tog varandra i hand och skildes åt utan att säga mer. Vid dörren tog Beata över och hjälpte gästen ut genom säkerhetskontroller och spärrar. *** Johanna Louise skrattade och jollrade mot honom nere från barnvagnen, som om ingenting skulle ha hänt, som om han bara varit borta på en kort resa. Han jollrade tillbaks, lutade sig då och då ner




06-07-03

09.16

Sida 183

och konverserade på det direkt meningslösa sätt som vuxna ofta gör när deras indirekta syfte är att underförstått konversera någon annan vuxen i sällskapet. Eva-Britt genomskådade antagligen den taktiken och lät honom hållas. De hade passerat Skeppsbron och Strandvägen, hela tiden längs vattnet, vilket inte enbart var av romantiska skäl; de hade båda, liksom i förbigående, konstaterat att den andre bar ett dolt vapen och gick de längs vattnet var ena flanken alltid säkrad. De nämnde inte saken med ett ord. På väg över Djurgårdsbron kunde de äntligen börja tala mer ingående med varandra. Det var Eva-Britt som fann nyckeln, helt enkelt genom att bli praktiskt konkret, med början i sånt som handlade om Johanna Louise. Om två veckor skulle Eva-Britt bort på en tio dagars kommissariekurs, hon skulle över till krim vad det led, tyckte det passade en småbarnsförälder bättre som hon sa, och frågan var om han kunde ta hand om Johanna Louise under den tiden. Han blev nervös vid tanken och gjorde en del svårigheter, inte så att han sa nej, för det ville han inte säga, men han nästan ynkade sig om mat, hur hennes mat skulle vara nu när det inte enbart handlade om mjölk och morotspuré och det som han kände till. Hon skrattade glatt, alldeles uppriktigt glatt åt honom och det löste antagligen upp en del knutar. Hon påpekade att om han nu kunde organisera all logistik och planläggning för tillslag i större skala mot storbuset nere i Palermo så vore det väl själva fan om han inte skulle kunna organisera barnmatning och lite barnbajs. Han medgav utan vidare, till och med ganska road, att hon onekligen hade en poäng i sitt, låt vara något brutala, påpekande och han slank nästan som i förbifarten in på att han köpt ett nytt hus på landet, att det fanns gott om utrymme, eget rum för Johanna Louise både nu och i framtiden, och hjortar i parken. Han stoppade där, innan han kommit in på tennisbana och eget bad, eftersom han på något sätt skämdes för deras ojämlika materiella standard.




06-07-03

09.16

Sida 184

Om hon känt sig sårad för den saken, vilket egentligen inte var särskilt troligt, hon hade ju så bestämt avsvurit sig hans klumpiga men välvilliga försök att ösa pengar över henne, så visade hon i vart fall bara glad överraskning och sa att det började arta sig. Som av ett plötsligt infall frågade han om han fick låna, han råkade använda just det ordet och ångrade sig försent, Johanna Louise över helgen. Hon skrattade och sa att hon trodde att han aldrig skulle fråga. Men att hon hade förberett möjligheten, för om han såg efter och använde sin påstått analytiska observationsförmåga så var den eventualiteten redan förberedd. Under barnvagnen fanns en fulladdad väska, han pekade på den och hon nickade glatt och sa att där fanns allt han behövde. Men hon hade ett villkor, sa hon lurigt och han tecknade på deras eget invanda språk, en roterande rörelse framåt med handen som betydde, okay, fortsätt, jag lyssnar. Ja, i så fall fick han i gengäld lämna in henne på dagis på måndagen, för de hade just fått dagisplats. När han frågade hur det hade kunnat gå så lätt svarade hon spelat ampert att det ju inte var så svårt att förstå att en ensam polismamma fick förtur i såna där köer. Dagiset låg i Gamla stan, bara några minuters väg från … hon höll på att säga hemma men ändrade sig till den neutrala adressen. Men det var invänjning så här i början, bara några timmar på förmiddagen. Han gruvade sig något, inte därför att uppdraget i sig föreföll svårt utan av skäl som var plågsamma att dra upp, skäl som båda ville undvika att beröra även om de båda kände och observerade att den andre gjorde samma överväganden; de var båda beväpnade och båda såg sig yrkesmässigt, kanske reflexmässigt naturligt, hela tiden omkring. Han hade kunnat invända att det skulle förta Johanna Louise hennes anonymitet på dagis om greve Dracula skötte invänjningen. Men man kunde ändå inte ta ifrån henne hennes identitet, Jönsson eller Hamilton i efternamn, ett tänkbart kidnappningsoffer skulle hon förbli under överskådlig tid.




06-07-03

09.16

Sida 185

Men de valde att inte tala om saken, ändå väl medvetna om att den andre visste och tänkte likadant och att diskussion i ämnet inte skulle förändra problemet. Eva-Britt traskade sen obesvärat på i raden av det som för någon kort tid sedan hade förefallit som frågor nästintill omöjliga att tala lugnt och sansat om. Hon skulle flytta i nästa vecka – nej, Johanna Louise skulle vara kvar på samma dagis, det låg ändå på vägen till jobbet så det gjorde ingen skillnad – och hon föreslog att de skulle tömma lägenheten i tur och ordning. När hon var klar, hon hade ju ändå minst grejor, och framför allt mindre knepiga grejor att flytta – hon fnissade åt hans vapenskåp och annat som säkert skulle roa flyttkarlar – när hon var klar med sin enkla flytt kunde han lösa sina problem. Han föreslog att hon skulle ta med sig allt det nyköpta möblemanget, om hon hade användning för det vill säga, eftersom han ju var på väg att köpa ett så gott som färdigmöblerat hus. Ja, hon kunde väl lämna de äldre ärvda grejorna, men bord och soffor och sånt borde ju komma väl till pass. Hon försökte säga nej, men han envisades och fick henne också att lova att möblera allt färdigt åt sig och Johanna Louise på deras gemensamma kreditkort. Det ville hon till en början inte alls gå med på, men han övertygade henne med argument om att de ändå var moderna människor, levde i Sverige och självmant avstått från att göra upp ett och annat inför rätta, i vilket fall hon ju med självklar automatik hade fått betydligt större ekonomiska resurser än nu. Han fick det att låta som en ren rättvisefråga, eller en fråga om deras rätt visavi staten att själva komma överens. Han blev glad när hon till slut accepterade, han fick henne att göra det till ett löfte och hon nickade till slut tankfullt instämmande. När han ändå fått henne på gaffeln i det här hittills tabubelagda området avancerade han raskt framåt och föreslog att han skulle överföra pengar till ett för henne och Johanna Louise gemensamt konto varje månad. Hon kunde disponera det som hon ville, använda peng-




06-07-03

09.16

Sida 186

arna för deras gemensamma utgifter eller bara låta dem stå inne tills Johanna Louise blev vuxen nog att ta hand om dem själv. Det var ett listigt förslag, tyckte han åtminstone själv, och omöjligt att tacka nej till. När de kommit så långt var det som om de gjorde gemensamt halt när det gällde svåra saker som de inte talat om, och övergick till att skoja om händelser på varandras arbetsplatser; polisen skulle sätta upp en anti-terroriststyrka i Sverige, efter alla dessa års diskussioner, och ledningen hade kommit fram till att den måste vara ”fri från fruntimmer” vilket var den sannolikt dummaste formulering någon kunnat välja i sammanhanget. Alltså rasade striden just nu i facket och hela 60-talsdiskussionen var på väg tillbaks: eftersom kvinnor är fysiskt svagare än män, kan de då verkligen vara snutar? PO 1 hade för övrigt fått sina första två kvinnliga poliser fällda för misshandel av fyllerist och då hade de andra polisområdena i stan inkommit med gratulationer. Vilket ju var minst sagt misslyckat eftersom tjejerna nu riskerade sparken. Carl berättade något mer försiktigt i detaljerna om senaste tiden på sitt eget arbete och la tonvikten vid sådant som hon egentligen hört honom berätta om i TV – hon hade sett alla inslag i Aktuellt där han medverkat – och hur häpnadsväckande det var för honom och hans kolleger att sitta inne med det som var det enda som åtminstone liknade kunskaper om utvecklingen i Moskva och höra alla domedagsprofeterna orera om 40 år tillbaks in i Kalla kriget och allt det där. De skildes vid Djurgårdsbrunns värdshus, eftersom han och barnvagnen skulle fortsätta uppåt Gärdet. Han stod och såg en stund efter henne och kände sig märkligt lättad. Hon såg fri och glad ut bakifrån, hon svängde med handväskan och rätade omedvetet till sitt axelhölster. Han log åt gesten, få människor kunde ju tolka den. Och få av dem som gick henne till mötes skulle ha gissat att hon var ett polisbefäl. Sen såg han ner i barnvagnen; Johanna Louise sov, Eva-Britt hade inte velat ta upp henne och väcka henne för att säga ajö, utan nöjt sig




06-07-03

09.16

Sida 187

med att smeka henne försiktigt med pekfingret över kinden. Han började gå upp mot Gärdet, det kändes svindlande och först nu började han känna en viss nervositet. Tessie visste att han skulle träffa Eva-Britt för att resonera sånt som måste resoneras, men hon visste inte att han skulle komma hem med en barnvagn. Förr eller senare skulle det ju ändå ske, så varför inte nu? Och för övrigt hade han hela bagaget, eller rättare sagt bagageluckan full av överraskningar i alla fall. Han hade tillbringat ett par timmar innan han träffade Eva-Britt på varuhus och i saluhallar. Han var ovan att baxa in en barnvagn i hiss och skrattade åt sig själv och sina misstag, han kom att påminna sig det där Eva-Britt sagt om att å ena sidan göra avancerade tillslag i Palermo, å andra sidan tveka inför morotspuré och barnmatsburkar. Men han kände att pulsen och nervositeten steg när han satte nyckeln i låset, fick manövrera för att han ställt barnvagnen fel vid dörren och sen backade in på ett betydligt mindre diskret sätt än han tänkt sig. ”Vi är hemma nu”, ropade han inåt köket och drog sen efter andan, ”vi blev en till i dag.” Tessie kom sakta, nästan vördsamt skridande och kikade försiktigt över barnvagnens kant. Några svindlande ögonblick sa hon ingenting och visade ingenting utom häpnad. ”Well well well, vad har vi här?” sa hon sen och började le, först försiktigt, nästan blygt och sen nästan så att hon började skratta högt. ”Det var väl ändå på tiden att vi fick bekanta oss du och jag, Johanna Louise. Gud så söt hon är!” ”Dom är det i den åldern”, sa Carl förvirrat. Han kände sig omtumlad, osäker och glad på samma gång. Det följande dygnet, som han alltid skulle minnas det, blev det bästa i hans liv. Först föreslog han att de skulle tillbringa helgen ute på landet, han sa det spefullt som om det var den gamla vanliga självklarheten, sen förklarade han att mäklaren väntade där ute på att skriva kontrakt, att




06-07-03

09.16

Sida 188

bakluckan var full, att det bara var att ta ytterkläder och barnvagn och åka. Hon omfamnade honom till svar, sa ingenting, gick ut i köket och slängde ner den mexikanska maträtt hon börjat förbereda i soporna, knöt till soppåsen, gick till badrummet och hämtade sin necessär och hängde på sig ytterkläderna. Några minuter senare satt de i bilen, med barnvagnsinsatsen i baksätet. Mäklaren väntade otåligt, de var ungefär en halvtimme försenade, men han blev snabbt lättad av att tolka bagage och fru som om saken och provisionen var klar. Det tog fem minuter att skriva under kontraktet och lämna en check på handpenningen och säga ajö. Sen bar de in matkassar och sängkläder, för det var mest det han ägnat förmiddagens shoppingrunda åt. De promenerade i parken, i sin park, hälsade på hjortarna på avstånd och satt en stund nere vid bryggan tills Johanna Louise började ge missnöjda ljud ifrån sig som inte var särskilt svåra att tolka. De gick tillbaks upp till huset, han bytte på flickan och gav henne mat, tog sängkläderna med sig upp på övervåningen och bäddade i det stora sovrummet, ställde in en vagga från tidigt 1800-tal och bäddade ner Johanna Louise i den, vilket hon inte fann sig i, tog med henne ner i köket där Tessie börjat packa upp matvarorna och vinet som han smugglat ner i bagageluckan tidigt på morgonen. De dukade inne i stora matsalen, fast vid ett mindre bord intill de franska fönstren så att de kunde sitta och se ut mot vattnet. Han lättstekte försiktigt färsk gåslever tillsammans med några ostronskivlingar och la upp på en bädd med friséesallad i valnötsolja och dragonvinäger, och han försökte till och med sjunga, till hennes ohejdade munterhet, medan han gjorde det. Sen kom han på att han inte tagit av sig mockajackan och slet spontant av den och hängde upp den på en stol i köket utan att förrän försent inse sitt misstag. Det var det enda lilla orosmolnet detta dygn, som en snabbt förbiskyndande regnskur en vacker sommardag.




06-07-03

09.16

Sida 189

Hon kunde ju inte undgå att se det undermedvetna skälet till att han behållit jackan på, axelhölstret med den svarta pistolen. Han gick generat ut med vapnet och slängde in det i en garderob i hallen men måste naturligtvis besvara någon fråga när han kom tillbaks; nej det var inget särskilt, absolut inte. Hon rynkade pannan men insåg lika väl som han att det inte var läge att borra sig längre in i det ämnet. Han tog fram havskräftstjärtar och förberedde allting för deras tillredning, han skulle flambera dem i calvados och krydda med franska örtkryddor. De började bära in den första rätten, hittade till och med en barnstol i ett av de rymliga skafferiutrymmena i köket. Han hade valt kraftigt Alsace-vin på Gewürztraminer, dessutom en vendange tardive, till gåslevern, hade den sista flaskan kalifornisk Far Niente i beredskap till havskräftorna och en bourgogne från Romanée-Conti till duvbrösten som skulle följa på havskräftorna; för säkerhets skull hade han ordnat en dessert också även om han inte trodde den skulle gå åt. Det gjorde den inte heller, Johanna Louise var den enda som åt. Det hade mörknat och de hade sen länge suttit vid tända ljus från skymning till mörker när de reste sig och bar upp den sovande flickan till övervåningen. Han låg länge vaken. Tessie sov med ansiktet inborrat vid hans hals, hon andades alldeles lugnt och jämnt. Han sa sig att det äntligen blivit ordning på livet, som om han till slut efter sina odysseiska irrfärder äntligen kommit i hamn; han insåg mycket väl det sentimentala i bilden, han skulle inte ha vågat säga någonting sånt högt. Men för sig själv sa han det. Han låg så, alldeles stilla och lyssnade på de andras andedräkt tills den grå gryningen började tränga in genom de tunna vita tyllgardinerna och det snart kunde vara risk att Johanna Louise vaknade. Då somnade han, liksom mitt i en tanke. ***




06-07-03

09.16

Sida 190

Sveriges överbefälhavare hade legat sömnlös lika länge, men av helt andra skäl. Han befann sig ute i en jaktstuga bland goda vänner och jakten hade för hans del gått uselt, han hade missat sin enda skottchans på en ganska fin bock. För sig själv hade han lätt att finna allehanda ursäkter om bristande koncentration på grund av vissa andra ting. Men det var ingenting han kunde tala om i jaktstugan, inte ens låtsas om. Han hade varit nära att helt enkelt säga nej när underrättelsechefen begärde ett brådskande samtal på lördagsförmiddagen. De skulle ju samlas redan klockan tre i jaktstugan, även om det inte på flera timmar borde vara dags att gå ut efter bockarna. Han hade muttrande funnit sig i Samuel Ulfssons begäran, det var ju lika omöjligt att säga nej till en sådan begäran från underrättelsechefen som det var omöjligt att denne skulle ha oviktiga skäl för sin begäran. Att det borde gälla någonting med utrikespolitiska komplikationer hade han gissat, att det kunde gälla något besvär med frågan om vilken regering som borde varskos var också lätt att förutse. Men hans fantasi hade inte ens varit i närheten av det skräckscenario som stod skrivet på väggen efter bara några minuters föredragning av Samuel Ulfsson. Kärnvapen på drift var den veritabla mardrömmen. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki hade varit ”små” kärnvapen, 18 kiloton eller något i den stilen, vapen som i dagens terminologi kallades ”taktiska”. Vad som än var på väg att smugglas ut från Sovjetunionen, in i Finland och sen i värsta fall vidare in i Sverige också, skulle med stor statistisk sannolikhet vara någonting som vida överträffade dessa små bomber som fällts över Japan. Det var en situation som på något sätt kopplade bort alla normala hänsynstaganden och beslutsgångar. Han bortsåg helt från det onödiga amerikanska hotet om si eller så djävulskap om de svenska kollegerna inte ställde upp, saken var alldeles tillräckligt allvarlig redan som den var. Ingen vettig människa med minsta praktiska möjlighet att




06-07-03

09.16

Sida 191

ingripa för att förhindra katastrofen kunde avsvära sig det ansvaret. Om Finlands president hade börjat tveka på några formaljuridiska grunder så var det i och för sig obegripligt, men borde ju ändå sluta med att han förstod att här gick det inte att köra med grundlagar och annat. Inför en kärnvapenkatastrof var en skandinavisk grundlag inte värd mer än en papperslapp i helvetet. Han vred sig i sin ångande sovsäck. De var synnerligen fältmässigt förlagda i jaktstugan, flera av jaktkamraterna snarkade. Om den socialdemokratiska regeringen vann valet i morgon, i dag rättare sagt, så fick man ta sig en ny funderare. Det var en orimlig situation att först fråga om lov och sen få nej. Men det var lika omöjligt att förutse ett svar från den nuvarande försvarsministern, nåja han skulle knappast avgöra en sån sak ensam, alltså från de nuvarande två eller tre statsråd som skulle komma att fatta beslut, om de satt kvar vill säga. Om de å andra sidan förlorade valet så skulle – såvitt han visste, men som alla svenskar var han osäker på hur ett regimskifte gick till eftersom det var så ovanligt – förmodligen den nuvarande regeringen sitta kvar som expeditionsministär medan talmannen fick ta på sig det antagligen inte helt lättvindiga jobbet att få de borgerliga partierna att jämka sig samman om en regering. Den processen kunde ta flera veckor, hade Samuel Ulfsson förmodat. Flera veckor av beslutsvacuum. Det fanns inte så mycket att tveka om. Man borde ägna de veckorna åt praktiska förberedelser för att inte förlora tid. Och när det fanns en ny försvarsminister så skulle det alltså bli ett av denne stackars nybörjares första ärenden på skrivbordet, vilket ju inte direkt föreföll som en avundsvärd situation. Men så måste det bli. Den vägen föreföll trots allt enklare än om det inte skulle bli regimskifte. För om det fanns en risk, om man snällt gick och frågade sin regering om man fick hjälpa USA, Sovjet och resten av världen att avvärja något som kunde bli en av mänsklighetens största katastrofer, att de sa nej, vad i helvete gjorde man då!




06-07-03

09.16

Sida 192

Hotade med offentlighet? Nej, omöjligt av säkerhetsskäl. Genomförde projektet ändå? Det var ju på gränsen till statskupp, i vart fall gravt brottsligt. Genomförde projektet i det tysta utan att säga ett knyst till sin regering förrän i efterhand. En otäck tanke, men kanske det enda realistiska sättet att bete sig. Förutsatt att Sverige antingen förblev det amerikanerna kallade back up, alltså aldrig behövde sätta in operativ personal på fältet. Eller att man verkligen tvingades göra det – och lyckades. Då skulle det väl gå något sånär att infinna sig hos försvarsministern och berätta vad som hänt. Men om det gick åt helvete? Svensk militär personal dödad eller tillfångatagen inne på ryskt territorium? De skulle ju inte kunna säga vad det handlade om, ifall de överlevde. Ryssarna skulle av ett antal självklara skäl inte säga vad det handlade om – hur fan dom då skulle förklara närvaron av svenska militärer långt in på taigan – men vad skulle han själv säga till den gamle bistre pappersarbetarbossen när han skulle in och förklara? Jo, statsrådet förstår, saken är något mer komplicerad än den kan förefalla? Överbefälhavaren kunde inte bedöma hur tekniskt svår operationen skulle bli. Till en början hade man ju från svensk sida ett problem som finnarna inte hade, att det gällde att kränka två staters territorium. En mängd materiel skulle behöva smugglas in i Finland och en enda tullares nyck kunde ställa till katastrof. Nej, det där fick operatörerna redogöra för, Hamilton och de andra. Men det föreföll inte som någon lätt uppgift, 30 mils finskt territorium, någonting sånt, innan man ens kom fram till ryska gränsen, ett av jordens bäst bevakade gränsavsnitt för övrigt. Han slog undan de operativa problemen, det fanns som sagt folk med en helt annan kompetens än hans egen för att lösa det rent praktiska, och så återvände han till de olika alternativen, att informera eller att inte informera sin regering. Han vred sig runt som en mask i sovsäcken, det var omöjligt att




06-07-03

09.16

Sida 193

somna. Han reste sig försiktigt och hängde på sig sin fältuniformsjacka som han fortfarande använde till jakt, trots att en del jaktkamrater försiktigt påpekat att fyra stora generalsstjärnor såg konstigt ut i ett uppställt jaktlag av svensk modell där alla var lika. Det var rått ute i gryningsljuset, han svalkades snabbt. Långt borta hörde han ett rådjur skälla. *** På väg in mot Stockholm bestämde de, nästan som i förbigående, att gifta sig inom några veckor, och göra det så enkelt som möjligt, ingen släkt, ingen uppståndelse utan bara rent privat mellan dem själva. Lägenheten på Värtavägen kunde de behålla, tyckte åtminstone han. Det kunde ju aldrig skada att ha en övernattningslägenhet inne i stan. Hon skojade något om att det var bättre att alltid tvingas åka hem, att hon ändå aldrig ville att han skulle stanna i stan och hon vara ensam i det stora huset. Men sen bytte hon ämne och berättade att den mexikanska kvinna hon träffat i ICA-hallens stånd där man skulle lansera mexikanska rätter kom från Tijuana, hennes mors hemstad och att de hade bekantas bekanta. Så liten är ju världen. Det hade alltså blivit mexikansk middag på söndagen, hon hade envisats flera timmar ute i köket och bakat eget majsbröd i stället för att köpa färdigt. Han undrade om hon ville resa någonstans, åtminstone en vecka, eftersom nygifta gjorde så, men hon antog först att hon inte skulle få ledigt från IBM för en sån sak, svenska regler om intjänad semestertid och allt det där. Han sa att det skulle hon nog, bara hon talade om för sin amerikanske chef vem hon gift sig med; ingen på hennes jobb hade ju hittills haft en aning om den verkliga orsaken till att hon flyttat till Sverige. Plötsligt överraskade hon honom med att börja tala svenska, fullt begriplig svenska, och hon fick honom att lova att de skulle hålla sig till svenska minst en timme varje dag, när de lagade mat på kvällen till




06-07-03

09.16

Sida 194

exempel. Hon behövde öva och de två kvällstimmarna i veckan på ABF var inte tillräckligt eftersom hon hela tiden talat engelska med honom och eftersom alla talade engelska på hennes avdelning på IBM. De hade startat i mycket god tid, räknat till över femtio rådjur på ängar och stubbåkrar under de första två milen, och han släppte av henne utanför det som inte längre var deras egentliga bostad på Värtavägen så att hon kunde gå upp och byta kläder innan hon tog tunnelbanan ut till Kista. Sen åkte han ner till Gamla stan och letade upp Johanna Louises dagis, och bar in henne fortfarande halvsovande. De väckte förstås tumultartat uppseende bland personalen och föräldrarna när de kom in; Johanna Louise var registrerad i namnet Jönsson, han hade inte väntat sig annat, men det tog en stund för dagisfröknarna att få mål i mun när han förklarat läget, att han alltså var fröken Jönssons far och att det tydligen skulle invänjas. Han fick klä av henne ytterkläderna, hon kinkade och sparkade när han skulle lirka av henne en overall och han kände sig lätt generad av alla förstulna blickar och beskäftiga goda råd. Sen fick han gå in i ett lekrum och hälsa på två mammor som också skulle vara på invänjning den veckan, bad att få låna en telefon och gick ut och ringde upp Beata. ”Jag kan absolut inte komma i dag på förmiddagen eftersom jag är på invänjning på dagis, ingenting får hindra det”, skojade han när hon svarade. Det blev först tyst i luren och han hörde hur hon häpet drog efter andan och missförstod fullkomligt hennes tvekan. ”Jag tror inte jag kan framföra det beskedet till ÖB”, sa hon till slut. ”ÖB?” frågade han fåraktigt. ”Vad har ÖB med dagis att göra?” ”Det kan man fråga sig”, sa Beata mycket kort i tonen, ”i alla fall sitter ÖB och väntar på dej. Sam är där inne också, dom har hunnit ringa hit fem sex gånger och fråga efter dej.” ”Du skämtar förstås?” försökte han tvivlande.




06-07-03

09.16

Sida 195

”När kan du vara här, så jag vet vad jag ska säga?” svarade hon utan att ens beröra frågan om skämt. ”Jag kan inte lämna flickan ensam här, det är mot deras regler”, försökte han. ”Ta med henne. När kommer du?” forcerade hon. ”Om en kvart”, suckade han och la på luren. Han avstod för säkerhets skull från att ge sig på det komplicerade projektet att bylta på henne overallen, ursäktade sig och lyfte upp henne på armen och gick och kände sig genomborrad av förebrående och frågande blickar. En dryg kvart senare kom han in till landets överbefälhavare med Johanna Louise på armen. ÖB och Sam satt i soffgruppen och såg mindre bestörta ut än han hade väntat sig. ”Invänjning på dagis”, sa han generat urskuldande och de båda äldre männen sken upp, det föreföll honom som om de tyckte hans belägenhet var betydligt mer komisk än störande. ”Jaha ja, invänjning är ingenting att leka med”, sa ÖB roat, reste sig upp och gick fram till Carl och såg Johanna Louise i ögonen och försökte pilla henne lite under hakan. Det skulle han inte ha gjort. Flickan gav upp ett illtjut och generalen retirerade förskräckt. Carl började gå runt i rummet och lyfta sitt barn upp och ner medan han förtvivlat nynnade på rida rida ranka, och än slank hon hit, än slank hon dit och än slank hon upp i himlen. Inget tycktes hjälpa, sammanträdesrummet genljöd av illande barnskrik. ”Det är tur att vi bara är svenskar och inga utländska kolleger ser oss”, skrattade Samuel Ulfsson. Till slut rekvirerade Carl förtvivlat hjälp från Beata som när hon såg de tre männens belägenhet brast ut i ett hjärtligt skratt, fast de uppfattade det som nästan hånfullt. Sen tog hon resolut Johanna Louise ifrån Carl, flickan upphörde omedelbart att gråta, och gick ut ur rummet med en fnysning om ”karlar och barn”. Carl sjönk lättad ner i en av fåtöljerna när ÖB pekade på den. De




06-07-03

09.16

Sida 196

två överordnade ägnade en kort stund åt att släta ut anletsdragen. Sen föredrog Samuel Ulfsson läget, mycket kortfattat, nästan på telegramspråk. Carl kände hur han började frysa, det var den första reaktionen, hur ett stigande obehag som mest liknade kyla kröp fram i kroppen. Det Sam redogjorde för var alltså den yttersta mardrömmen, det som under inga omständigheter fick inträffa. När Sam var klar, och det var han på några minuter, övertog ÖB snabbt initiativet. Han reste sig och gick fram till en jättelik kartbild över Nordkalotten, tydligen särskilt rekvirerad för det här mötet, lyfte upp en liten pekpinne med röd spets och slog ner spetsen i ett område inne på ryskt territorium, ungefär trettio mil norr om polcirkeln. ”Här!” sa han och roterade med pekpinnen. ”Här ligger alltså det kritiska området.” Carl nickade att han uppfattat. ”Nå”, fortsatte ÖB beslutsamt, la ifrån sig pekpinnen och gick tillbaks till sin fåtölj. ”Då har vi några frågor. Antag att vi nu ska organisera en back up, enligt det amerikanska förslaget. Antag att vi har till uppgift att förflytta utrustning och personal till det kritiska området.” Han gjorde ett uppehåll och pekade frågande mot Carl som nickade att han följde med. ”Hur gör vi då till att börja med för att föra materiel och personal in över finskt territorium, vi antar att vi inte kan samarbeta med finnarna i frågan, och hur forcerar vi den ryska gränsen utan att alarmera hela Nordkalotten? Vi har talat om TIR-skyltad långtradare, men det är ju bara halva problemet. Några förslag, Hamilton? Vad har du för förslag?” Carl betraktade kartan en stund medan de andra två männen stirrade stint på honom. ”Vi har teoretiskt tre val: Till sjöss, alltså med ubåt norrifrån, till lands med lastbil, eller från luften”, började Carl medan han funderade. ”Att landsätta trupp och materiel på den ryska ishavskusten blir oerhört knepigt, det är deras bäst bevakade marina område, inte ens




06-07-03

09.16

Sida 197

amerikanerna leker på den bakgården längre. Och tar vi oss in landvägen så fastnar vi på själva gränsen. Alltså handlar det om att luftlandsätta allting, personal och materiel, det är enda möjligheten.” ”Du tror väl inte vi kan flyga in över ryssarnas gräns, det innebär ju oerhörda risker”, invände Samuel Ulfsson skeptiskt. ”Nej, det tror jag inte, då blir vi som du så fint antydde nerskjutna, området är späckat med radarstyrt luftvärn, antagligen näst Moskvaområdet den del av Sovjetunionen som har bäst skydd i det avseendet”, började Carl, reste sig och gick fram till kartan, lyfte upp pekpinnen och började dra linjer från Nordnorge in över Finland och vidare mot Murmansk-området. ”Här”, förklarade han, ”ligger dom amerikanska inflygningsrutterna för kryssningsmissilerna. Dom är dataprogrammerade och går på förhandsbestämda linjer i trädtoppshöjd, följer topografin så att dom aldrig, enligt teorin, ska nå upp till effektiv radarhöjd. Vi går alltså in på en sån rutt, jag antar att amerikanerna som läget är kan låna ut en sån åt oss och …” ”Med vilken typ av flygplan?” avbröt ÖB. ”Med en vanlig Hercules, dom går ju också i trädtoppshöjd, inget problem. Vi går alltså in på en sån linje, ungefär så här långt.” Han visade med pekpinnen en sträcka som var ungefär två tredjedelar mellan den finsk-svenska och den finsk-ryska gränsen, där stannade han pekpinnen och roterade. ”På ungefär det här avståndet stiger maskinen till tio tusen meters höjd, det tar en stund och nu tas vi alltså in av alla radarskärmar i området, finsk jakt går upp från Rovaniemi för att avvisa inkräktaren, det ryska luftförsvaret sätts i beredskap. Men här lastar vi alltså ur allting, personal och utrustning. Planet dyker ner i sin fåra igen och antingen hinner den finska jakten upp oss, identifierar planet och avvisar det, eller också hinner det helt enkelt undan.” Carl gick och satte sig. För honom själv framstod uppläggningen som kristallklar, men han kunde inte undgå att spåra de andras skeptiska och frågande inställning.




06-07-03

09.16

Sida 198

”Jamen själva gränsen …?” undrade ÖB osäkert. Carl hade ju faktiskt fällt såväl personal som utrustning fem mil från gränsen. ”Jasså”, sa Carl och sken upp när han förstod vari oklarheten bestod, ”jaha, ja det kanske jag skulle ha sagt. Alltså om vinden är västlig, det är den ju vanligtvis i det här området, så seglar fallskärmarna lätt hela sträckan. Metoden kallas HAHO, High altitude High opening, och är ju något som stormakterna sysslar mer med än vad vi har haft anledning till här hemma. Engelsmän, amerikaner, ryssar, alla behärskar numera den här tekniken. Man orienterar med karta och kompass, landar på exakt den punkt man förutbestämt. Så långt inga problem.” Hans två överordnade satt tyst grubblande en stund. ”Och sen?” frågade ÖB. ”Vad händer sen?” ”Sen händer det att ingen radarskärm i området har kunnat ta in den utslängda lasten, det är för lite metall och för små mål, dessutom kan man ju slänga ut en del skenmål samtidigt som man dumpar materiel och personal. Styrkan landar alltså på förutbestämd plats, löser uppgiften inne på ryskt territorium och slår sig sen ut. Det där sista tål ju förstås att fundera ett slag på, men allmänt sett tror jag man kan säga att gränsbevakningen är till för att stoppa illa utrustade privatpersoner, välutrustad militär personal är en helt annan sak, det väntar dom sig inte.” ”Menar du att ni ska skjuta er ut?” frågade Samuel Ulfsson. Carl hoppade till vid tilltalet ”ni”, det självklara sätt på vilket han själv hade inkluderats. Han tvekade något, kom på att ”ni” kanske bara betydde ”ni på den operativa sidan” eller något i den vägen och slog bort sin oro. ”Det är förstås en möjlighet”, sa han. ”Men jag tror att vi kan hitta på något bättre, jag menar vi får ju spana av området ordentligt i förväg så att vi hittar en metod, jag tror i alla fall inte att det där utgör någon oöverstiglig svårighet. Det svåra är att hitta målet när vi väl tagit oss in.” ”Och när ni väl hittat målet?” frågade ÖB.




06-07-03

09.16

Sida 199

”Smugglingsstyrkan är knappast utrustad för att strida sej ut, upptäcks dom och hamnar i eldstrider och så vidare så är ju allt förstört. Dom bör alltså inte vara särskilt tungt beväpnade. Hittar vi dom så slår vi ut dom på någon minut, vi har överraskningseffekten på vår sida, överlägsen materiel när det gäller strid, eftersom dom väl knappast har något sånt med sej. Nej, det där är en lätt del i operationen, det är faktiskt det lättaste på hela resan.” ”Och vad är det svåraste?” frågade Samuel Ulfsson. ”Tja”, sa Carl. ”Det svåraste är väl att ha tur. Ju fler personer vi använder oss av desto större möjlighet att hitta målet. Men ju fler personer innebär också desto större upptäcktsrisk. Området är obebott, det ligger mitt emellan dom starka försvarsanläggningarna borta vid Murmansk och ishavskusten och själva gränsen. Väl inne är upptäcktsrisken nog inte så stor, och det vet ju tydligen dom som har planerat den här aktionen, dom räknar ju faktiskt med att ta sej hela den här vägen och över gränsen på något sätt utan att bli upptäckta. Två svårigheter alltså. Att hitta målet. Och att ta sej över gränsen när målet är förstört.” ”Inte att ta sej in?” frågade ÖB. ”Nej, inte att ta sej in, det skulle vi kunna göra med en dags varsel från och med nu. Det är alltså ett ganska litet problem.” ”Vilken kompetens krävs och hur många man?” fortsatte ÖB som snabbt tycktes ha accepterat Carls försäkran om lätt och svårt. ”Årstiden var alltså december och den fientliga gruppen kunde bestå av max tjugo man”, summerade Carl och de andra två nickade. Han räknade för sig själv en stund innan han svarade. ”Det räcker med mellan sex och åtta man för att genomföra själva operationen där inne, men sen är frågan hur mycket folk som går åt till annat. Och vad deras kompetens beträffar så ska dom alltså behärska HAHO-tekniken, skydda sej mot kyla, överleva i tretti till fyrti graders kyla, kanske än värre, i någon vecka och sen snabbt kunna bli insatsberedda. Det är ungefär vad som krävs av den framskjutna gruppen.”




06-07-03

09.16

Sida 200

”Har vi den kompetensen?” frågade ÖB. ”Ja”, sa Carl lugnt, ”det har vi. Samtlig personal på OP 5:s operativa sektion har den kompetensen och jag skulle tro att Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg skulle kunna skaka fram åtminstone tio man som utan vidare skulle uppfylla dom krav jag nämnde. Inget problem som jag ser det.” ”Du nämnde något om personal för andra insatser?” frågade Samuel Ulfsson. ”Back up och reserver?” ”Jo”, sa Carl tveksamt, ”men det är bara vad jag utgår från. Enligt vanliga självklara taktiska grundregler kan vi inte gärna dra ut linjerna ända från långt inne i Sovjetunionen till oss hemma i Sverige. Vi måste ha en mellanstation, alltså en bas inne på finskt territorium, antagligen alldeles intill gränsen. Jag är inte på det klara med hur vi ska göra för att organisera själva utbrytningen, efter att målet skulle vara förstört alltså. Men det verkar självklart att vi måste ha assistans från marken i det läget.” ”En bas inne på finskt område”, muttrade ÖB ogillande. ”Innebär inte det en betydande upptäcktsrisk?” Carl bet sig lite i kindfläsket för att inte le när han svarade. ”Mja, vi ska förstås inte ha någon fältmässig bivack med svensk örlogsflagg och vita bandfordon eller så, utan det blir nog ett ytterst diskret arrangemang. Men det här kan jag inte svara så bestämt på, vi måste räkna på problemet.” ”Hur lång tid behöver du för att få en sån här operation klar för direkt insats?” frågade ÖB med ett tonfall som om diskussionen nu nalkades sitt slut och det var dags att fatta beslut. ”Jag kan inte svara bestämt på det”, sa Carl fundersamt. ”Vi bör alltså börja med att skicka upp kunskapare till operationsområdet, gränsen från Nordnorge och neråt. Sen bör vi sätta samman en grupp för själva inbrytningen, dom bör samträna och pröva den materiel vi har tillgång till i Sverige, och säkert komplettera den med utländska inköp. Jag är till exempel osäker på om vi har overaller som stoppar för minus sexti grader i försvaret.”




06-07-03

09.16

Sida 201

”Minus sexti! Herregud, måste du kalkylera så pessimistiskt?” sa Samuel Ulfsson med en huttrande gest. ”Ja, utan vidare”, sa Carl leende, ”det vet vi nämligen. På tio tusen meters höjd är det kanske minus sexti grader till och med rakt ovanför våra huvuden just nu, här nere i Sydsverige. Alltså, vi sätter samman en grupp, övar, skaffar materiel, upprättar en bas där uppe … jag skulle bedöma att det tar ungefär tre veckor att få ordning på det här. Men det är ju ingen ko på isen om det var december som var den kritiska tidpunkten.” Det blev tyst i rummet medan ÖB tycktes begrunda vilka beslut han nu skulle fatta och hur de skulle formuleras. ”Kan du hålla i det här?” frågade han sen oväntat okomplicerat vänd mot Carl. ”Jaa …”, sa Carl tveksamt. ”Men då skulle jag vilja fråga en sak.” ÖB gjorde en kort inbjudande nick. ”Hur ska jag sätta samman gruppen”, fortsatte Carl, ”med enbart personal från OP 5, det går men jag har invändningar mot den valmöjligheten. Eller ska vi ta ut några man från Fallskärmsjägarskolan också? Det skulle jag faktiskt föredra.” ”Varför det?” frågade Samuel Ulfsson nästan misstänksamt, som om han helt enkelt ogillade tanken på att få in ”gröna uniformer” eller ”knekteriet”, det vill säga armén, bland sina marina stridskrafter. ”Mycket enkelt”, konstaterade Carl torrt. ”Den grupp vi luftlandsätter löper betydande förlustrisker och jag skulle föredra att inte riskera samtlig specialutbildad personal hos oss på OP 5. Inte lägga alla ägg i samma korg, om man ska uttrycka sig vanvördigt.” ”På så vis”, mumlade ÖB bakom en hand som han förde över mun och ansikte för att dölja sitt leende, ”på så vis. Det var ju en tydlig och svåremotsäglig förklaring. Då gör vi så! Vad behöver du från mej just nu?” ”Vissa befogenheter”, svarade Carl utan att tveka. ”Jag behöver disponera en TP 84:a nere på Karlsborg, jag behöver en hel del pengar för inköp av materiel och för att upprätta vår finska bas och jag




06-07-03

09.16

Sida 202

behöver någon sorts ÖB-order för att ta ut frivilliga, jag antar att det ska heta frivilliga, fallskärmsjägare.” ”Det är gott”, konstaterade ÖB och reste sig till tecken på att sammanträdet åtminstone för Carls del var över. ”Jag tar kontakt med chefen på FJS och chefen för flygvapnet nu om en liten stund, och du sätter igång på din kant, avrapporterar framsteg och motgångar till Sam. Är det uppfattat?” ”Ja, ÖB, ordern är uppfattad och ska verkställas. Men jag måste påpeka att vi har en detalj kvar.” ”Ja?” sa ÖB frågande medan han var på väg fram mot Carl för att ta i hand till avsked. ”Vadå?” ”Pengar. Men jag skulle föreslå ett mycket enkelt förfarande, att jag helt enkelt lägger ut dom medel som behövs och presterar en räkning när allt är klart. Det skulle ju starkt reducera antalet byråkratiska beslut och konstifika förklaringar.” ”Ett utmärkt förslag!” skrattade ÖB. ”Gör så!” Carl sträckte upp sig till avskedshälsning, bugade, eftersom han var klädd i civila kläder, och gick ut för att leta upp Beata och inleda sitt uppdrag med att återuppta invänjning på dagis. De två männen satt tysta kvar, var och en tycktes en stund cirkla runt i sin egen tankevärld. ”Vad tror du?” sa ÖB till slut. ”Jag tror det är som han sa”, svarade Samuel Ulfsson med en nästan sårad min. ”Varför skulle det inte vara det?” ”Tja”, skrockade ÖB, ”jag tänker på hur du och jag satt och talade lastbilar och TIR-skyltar för en stund sen. Tur att han inte hörde oss, det hade väl inte stärkt våra aktier precis. Fan så enkelt, luftlandsättning, amerikanska kryssningsmissilers uppgjorda rutter, det där får du ta reda på förresten.” ”Låna en av deras inflygningsrutter? Ja, det tror jag inte dom tänker neka oss. Det var förresten en sak vi glömde säga, en liten detalj.” ”Vadå?” sa ÖB spänt. Han trodde inte ett ögonblick att det var frågan om någon ”liten detalj”.




06-07-03

09.16

Sida 203

”Bara det där om att alla mänskliga vävnadsrester skulle förstöras”, sa Samuel Ulfsson med en grimas av avsmak. ”Men det får väl bli en senare sak, antar jag.” ”Ja”, konstaterade ÖB, ”det får bli en senare fråga. Och så har vi alltså regimskifte. Har du nån annan idé eller ska vi göra som jag föreslog?” ”Nej, nej”, sa Samuel Ulfsson och tände sin första cigarrett efter en kort frågande blick på sin chef, ”det där låter helt okay i mina öron. Vi förbereder operationen, analyserar alla svårigheter, upprättar bas i Finland kanske, kanske inte. I vart fall kan det ju inte skada att du kan redogöra för så mycket konkret som möjligt när du ska träffa den nya försvarsministern. Vem tror du det blir förresten?” ”Inte en aning. Torbjörnsson kanske?” ”Fastighetsskojaren från Göteborg? Det tror jag inte. Han är nog för belastad av skandalskriverier. Den som är mest intresserad är ju moderatledaren själv.” ”Ja, men han ska väl bli statsminister.” ”Kan han inte ta båda jobben?” ”Inte fan vet jag. Jag har aldrig varit med om något regimskifte, jag menar inte när jag haft sån tjänst att jag måste träffa dom. Har du?” ”Nä, sist det hände var jag FC på Älvsnabben och i fjärran land. Kul överraskning du har att komma med till en ny försvarsminister, vem det nu blir.” De såg varandra kort i ögonen, skakade samtidigt på huvudena och brast samtidigt i skratt, kom samtidigt på det något opassande med tanke på sakens ohyggliga allvar och slätade samtidigt ut varje tendens till munterhet. ”Som sagt”, sa ÖB, ”en helvetes historia det här.” ”Ja”, sa Samuel Ulfsson, ”faktiskt bokstavligen talat. Det här är verkligen en historia från helvetet.” ***




06-07-03

09.16

Sida 204

Aleksej Mordavin hade fått en föreställning om helvetet. Inte om den slutgiltiga undergången, den hade han sedan länge en väl inarbetad yrkesmässig föreställning om, utan nu gällde det det enkla mänskliga helvetet. Bland annat gick det ut på att arbeta med någonting som var fullkomligt meningslöst och ohyggligt välbetalt i dollar. Han hade arbetat två dygn i sträck som någon sorts pråmskeppare, fartygschef gubevars, på en jävla lyftkran ute i fjorden som sysslade med att lyfta några jävla gamla fregatter från tiden före andra världskriget, bruna rostiga små skrov som till ingen nytta bökades upp från sin sista vila. De hade höga skorstenar, påminde om en del bilder man sett på gamla marinmålningar; raka stävar, skummet yrande om bogen, forsande fram under den röda fanan. Det hade fallit några decimeter snö, den första tunga blöta snön, det var än så länge bara någon grad under noll. Ibland hade det nästan funnits skönhet i bilden, de tjocka starka strålkastarkäglorna som genomkorsade snögloppet, de bruna kvidande rostiga fartygsliken som vreds uppåt ett efter ett av den övermäktiga styrkan från en kran till för att lyfta förlista ubåtar flera gånger deras vikt. De skulle upp från det grunda vattnet och baxas in till stranden för att skäras upp som strandade valar, demonteras och lastas i västerländska containrar. Allt detta skulle alltså från början ha varit någon sorts ”lysande affärsidé”, men det var ju bara täckmantel. Och eftersom han aldrig gått ner till tjekisthögkvarteret där på Leninskij Prospekt, han vägrade att kalla gatan för det där nya namnet som syftade på marint infanteri, så hade han utan att kunna besluta sig ändå beslutat sig. Han intalade sig att han åtminstone måste göra rätt för sig. Han hade fått 2 000 dollar när de skrev under kontraktet, tjugo dagars betalning, vilket i och för sig var vansinne. Men han hade ännu inte fått ihop tjugo arbetsdagar som pråmskeppare. Och en god man måste göra rätt för sig. Han var dödligt trött när arbetet avbröts på grund av att vinden började friska i för mycket så att lyftkranens höga vindfång gjorde rörelserna för stora och arbetet osäkert. I den lilla öppna färjan som gick




06-07-03

09.16

Sida 205

över fjorden mot Murmansk stod han tätt samman med arbetarna från underhållningsvarvet som tydligen gick av ett skift just nu. Han hade ingen aning om vad klockan var, det var visserligen mörkt men från och med nu skulle det ändå vara mörkt för det mesta. Han gjorde sitt jobb, han arbetade mycket bra, intalade han sig. Det var samma sak ute vid den improviserade järnvägsstationen som arbetshumorn döpt till Port Smertj, Dödens hamn. Alla i ledningsgruppen där nere var ju marinofficerare, eftersom de flesta vapenexperter som fanns i den här regionen naturligt nog tillhörde Sovjetflottan. De var sjömän till lands, sorterade död vid en järnvägsstation där döden kom in huller om buller; fortfarande fanns det skräckinjagande exempel på att brådskan och paniken där nere i de Sovjetrepubliker som väl inte längre var Sovjetrepubliker ledde till rent dåraktiga sätt att hantera lasten. Han föredrog att använda det ordet, lasten. Han hade haft en tvångstanke som han inte kunde förstå trots att den återkom gång på gång. Det var säkert groteskt orättvist och egentligen fanns där ingen synlig parallell. Men han hade kommit att tänka på tyska soldater och officerare inför fascismens sammanbrott som in i det sista sysslade med dödens expedition. Det var en oförskämd tanke, en omöjlig jämförelse, men han hade ändå inte kunnat komma ifrån den. Han gick hem från färjestationen, det var ju ändå inte så långt. Vid Kafe Ionost stannade han och tänkte att han kanske skulle ta sig en kaffe, samla sig något innan han kom hem så att han lättare kunde verka normalt trött och ingenting annat. Men det verkade bråkigt och stökigt där inne och han sneddade över parken till Karl Marxgatan, fortfarande inte omdöpt, och var snart framme vid det hus där han numera bodde. Det var ett vackert hus, säkert från sekelskiftet eller tjugotalet, byggt i lite äldre stil med gul rappning och vita ornament i fasaden. Och några balkonger. När han såg upp intill den högst belägna balkongen upptäckte han att det lyste hemma, det kändes varmt. Hon satt nog och läste eller lyssnade på musik. När han kom in i lägenheten upptäckte han att hon faktiskt gjorde båda delarna, hon satt uppkrupen i soffhörnet med benen indragna




06-07-03

09.16

Sida 206

under sig och läste intensivt fast med de stora hörselskydden med musik på öronen. Hon hörde honom följaktligen inte, och såg honom inte heller. Han stod i dörren och betraktade scenen. Hon såg liten ut, nästan smäcker i förhållande till hur det verkligen var. I själva verket var hon ju ett ganska bastant och rekorderligt fruntimmer, ända sen hon varit 18 år. Då för länge sen, brukade han säga att hon stod så stabilt med båda fötterna på jorden och hon brukade säga att han var en drömmare som säkert ville bli kosmonaut eller sjöman. Hon såg plötsligt upp, som om hon känt hans närvaro, eftersom hon inte visade någon förvåning. Hon ryckte av sig de där hörselskydden, hoppade upp ur soffan och gick honom till mötes, kramade om honom och fortsatte ut i köket i en enda rörelse. Han larvade efter henne för att hjälpa till med teet, men hon schasade tillbaks honom med något skämt om att man inte kunde ha karlar i köket, ens för att sköta en samovar. Teet var hett och starkt, bästa georgisk kvalitet, nästan allting de åt och drack var ju numera bästa kvalitet. Hon såg förväntansfull ut och efter en stund kunde hon inte hålla sig utan började berätta vad som hänt under dagen. Hon hade fått brev från sin gamle professor i Moskva. Han hade fått ett uppdrag från ett amerikanskt universitet i Boston, hon var inte säker på om stan hette så men hon trodde att den hette Boston, och det gällde en möjlighet till ett års arbete som gästande kirurg. Hennes gamle handledare skulle ta ut fem kirurger för det där gästskådespelet eller vad man skulle kalla det och han hade alltså skrivit och frågat om hon var intresserad. Aleksej Mordavin blev stum. Han försökte säga något om att en sån chans fick man ju inte missa, men hon skrattade bara bort det med att hon väl ändå inte skulle få utresetillstånd, med tanke på att hon var gift med en officer i atomubåtsflottan. Han invände att det där kanske inte hade så stor betydelse längre, nuförtiden fick ju vem som helst utresetillstånd. Då sa hon att det ju




06-07-03

09.16

Sida 207

ändå inte skulle gå. Han kunde få en ny kommendering till havs när som helst, det där bombsorterandet måste ju ta slut nån gång. Och Sasja var kvar i Kirgisien och Pjotr gick i gymnasiet och kunde ju inte gärna lämnas vind för våg, inga ansvarskännande föräldrar kunde väl ändå lämna en 17-åring hursomhelst? Och hennes släkt fanns i Moskva och hans närmsta släkt nere på Krim. Han gav upp och bytte samtalsämne, den möjlighet han skymtat var ju ändå omöjlig att förklara. Varför i all fridens namn ville amerikanska sjukhus ha sovjetiska kirurger på besök? Ryska, rättade hon ironiskt. I vad mån Sovjetunionen existerade så var i vart fall hon själv ryska. Som hon hade fått saken förklarad för sig så berodde det hela på att ryska, nåja för den delen också sovjetiska kirurger av omständigheterna tvingades arbeta på ett helt annat sätt än amerikanska. I Amerika var alla kirurger specialiserade. Det fanns de som bara sysslade med ändtarmen till exempel, grävde i folks ändor ett helt liv och ingenting annat. Det fanns de som bara sysslade med plastikoperationer, antagligen var det tusen gånger vanligare där än här, det fanns de som bara sysslade med thorax, eller bara urinledare och så vidare. De hade en maskinell utrustning som var fullkomligt överlägsen den sovjetiska, eller för den delen den ryska, hihi, och det underlättade ju onekligen den där höggradiga specialiseringen. Här hemma fick man kunna lite av varje, för det första, och så fick man i sin praktik hela tiden lära sig improvisera, att utveckla personliga metoder och rentav använda verktyg för saker de egentligen inte varit avsedda för från början. Varje gång hon själv fått ett nytt verktyg i sin hand hade hon omedelbart börjat fråga sig till vad det kunde användas förutom det föregivna syftet. Och denna allmänpraktiserande kirurgi hade ett specifikt användningsområde i Amerika, nämligen på deras akutintag. De hade en oerhörd mängd skador av våld och trafik som vällde in på akutintagen varje kväll, det var som en sorts krigskirurgi. Och om det då var ändtarmsspecialisten som hade jour så kunde man väl tänka sig resten? Han såg på henne och skrattade. Han sa att han var mycket stolt




06-07-03

09.16

Sida 208

över henne. Och förresten gladde det honom att det gamla fosterlandet hade ett och annat som världen kunde ha nytta av, vid sidan av hans egna verksamhetsområden. Hon invände att han inte formulerat sig särskilt lyckat, eftersom det där med världens nytta av hans verksamhet var mera tvivelaktigt. Han undvek diskussionen, försökte undvika den genom att bara rycka på axlarna och le på ett sätt som betydde lite av varje. Då frågade hon lite utmanande om amerikanerna skulle ha något att lära av honom, om de hade ubåtar i samma klass. Jo, medgav han dystert. Så var det nog, deras ubåtar i Ohio-klassen var nog på flera sätt jämförbara till och med med Aleksander Nevskij. Han kände det som om han ville börja tala med henne om någonting mycket viktigt, Pjotr sov i sitt eget rum. Men just då ställde hon ner tekoppen och undrade om de inte skulle gå till sängs. På det svarade han bara med gester, det var både lätt och angenämt att slinka undan. *** Att tala med Luigi om hans uppdrag den närmsta tiden var både lätt och angenämt. Officiellt skulle Luigi fungera som någon sorts Försvarsstabens utredare nere på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Det var möjligt att det uppdraget skulle genomskådas, såväl av Luigi som av hans före detta officerskamrater och instruktörer där nere. De skulle naturligtvis gissa sig till att han inte trätt i aktiv officerstjänst igen efter fem års studier i Kalifornien bara för att bli någon sorts springpojke uppe i den stora röda tegelhögen på Lidingövägen; få fallskärmsjägarofficerare frestades av sådana karriärer. De skulle gissa att han arbetade just precis där han arbetade. Men det var ingen nackdel, det skulle förmodligen bara öka intresset för att hjälpa till. Dessutom ändrade sig Carl vid slutet av sin föredragning inför den oföränderligt artigt lyssnande Luigi. Det var ju ändå orimligt att han




06-07-03

09.16

Sida 209

inte skulle förstå att det var frågan om mer än övning och experiment. Redan möjligheten att införskaffa vilken som helst materiel från vilken som helst av Västvärldens specialister på området borde förklara att det handlade om något som kunde bli allvar. Och det var inte i de svenska fjällen man skulle kunna dölja sig, överleva och operera i tre veckor. ”Så här är det”, sa Carl till slut när han hade bestämt sig för att ge Luigi ungefär de kunskaper han ändå skulle ha haft rent intuitivt. ”Vårt uppdrag är att sätta upp en grupp som ska kunna genomföra en sån här operation på riktigt, det antar jag att du redan har förstått. Och vilket land på Nordkalotten det handlar om är väl heller inte så svårt att gissa. Men för det första är det ingalunda säkert att det blir någon operation, vi ska bara kunna lägga oss i beredskap. För det andra handlar det om en av våra mest känsliga hemligheter just nu. För det tredje, och det här är mer känsligt, ska vi hitta sex tänkbara kandidater bland dina kolleger där nere för ett frivilligt uppdrag, och du är vår talangscout. För att kunna fungera som sån tycker jag du ska veta precis så här mycket, men inte mer. Är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat, när ska vi vara operativa?” svarade Luigi som om de hade talat om vilka vardagligheter som helst. ”Senast i mitten av november, det är alltså gott om tid”, konstaterade Carl. ”Och så en sak till, en småsak men i alla fall. Du uppträder i uniform där nere precis som alla andra. Utan att markera eventuella internationella utmärkelser, är det också uppfattat?” Han log när han såg ett kort stråk av missnöje dra över Luigis panna. Det hade förstås varit något det, att komma ner till de gamla cheferna och instruktörerna med någon sorts hederslegion på sig. ”Ja, det är också uppfattat”, svarade Luigi utan att kunna dölja sin besvikelse. ”Du antas vara placerad i hemlig tjänst, det antas vara hemligt att du opererat i Italien”, förklarade Carl överslätande. ”Det undrar jag om en och annan inte skulle kunna räkna ut ändå,




06-07-03

09.16

Sida 210

vi är ju inte så många som talar italienska i försvaret”, invände Luigi nästan provocerande. ”Det är möjligt”, sa Carl med plötslig kyla. ”Men våra regler är till för din egen och dina kamraters säkerhet, dom är till för att följas, dom är inte flexibla, och det är inte jag heller. Om du någon gång tvingas upp i offentliga förhör i Konstitutionsutskottet, eller utses till någon jävla försvarets papegoja i TV, vilket Gud förbjude, så inträffar andra regler. Jag tror det var allt för i dag, kapten Svensson!” Carl reste sig upp som om han blivit mer än irriterad, Luigi störtade förskräckt upp och Carl räckte fram handen till handslag. ”Lycka till, kapten Svensson”, sa Carl i samma hårda tonfall när de tog i hand och pekade på dörren. När Luigi kommit fram till dörren hejdade han honom. ”Ett ögonblick, kapten!” sa han och Luigi snurrade runt. Carl tittade honom stint och hårt i ögonen. ”Tay-Hoo, Luigi”, viskade han och blinkade samtidigt som han sken upp i ett leende. Det var SEAL-styrkornas speciella stridsrop; ingen visste varifrån det kom och ingen som gått igenom Hell Week fem gånger, och Luigi var en av dem, skulle någonsin glömma det. Luigi log lättad och försvann ut. Carl såg länge efter den stängda dörren. Han funderade på om Luigi påminde om Joar Lundwall. Ja, kroppsbyggnad kanske, båda såg ut som medeldistanslöpare i kroppen, men annars ingenting. Han bestämde sig då, just då, för att Luigi inte på några villkor fick tillhöra den framskjutna gruppen om operationen någonsin blev av. För om operationen blev av skulle de ju tvivelsutan riskera en stor del av sitt kunskapskapital och sitt mänskliga kapital och därmed också riskera att avväpna underrättelsetjänsten på varje funktion utanför skrivbord och dataskärmar. Problemet var visserligen, uttryckt i klara enkla termer på deras eget språk, att inför en hotande kärnvapenkatastrof var förluster av enskilda människoliv på den egna avdelningen en fullständigt försumbar storhet.




06-07-03

09.16

Sida 211

Moderna kärnvapen på drift handlade – om man ens skulle resonera i sådana termer, men det var ju svårt att komma ifrån – om ett antal människoliv som måste beskrivas med minst sex, högst åtta siffror. Han flöt bort en stund i tankarna, han såg sitt nya hus, hans och Tessies nya hus, framför sig. Han uttalade namnet tyst för sig själv, Stenhamra, och letade förvirrat en stund efter de spanska orden för sten och hammare; förmodligen borde namnet te sig lika bra på spanska som på svenska, han skulle fråga henne redan i kväll. Han anade att det skulle bli betydligt svårare med Åke Stålhandske. Men han anade inte att han skulle bli så till den grad överkörd som han först blev när Åke Stålhandske kom in i rummet, till synes helt glömsk av att han kallats upp till Försvarsstaben från sin skyddade verkstad nere på ”rederiet”, något som ju åtminstone i normala fall borde ha fått honom att ana oråd. Men det här var inte normala fall. Han påminde om en förälskad noshörning när han intog rummet; Carl var närmast tacksam för att han åtminstone kommit ihåg att öppna dörren innan han klev in genom den, vilket han i sitt nuvarande sinnestillstånd föreföll att utan besvär kunna glömma. Och utan att märka, om han nu gått in igenom dörren utan att komma ihåg att öppna den först. Så såg han alltså ut. Och han höll fram sin stekpannestora vänsterhand med knuten näve som hälsning. Carl kunde inte ens i sitt överrumplade tillstånd undgå att se den blänkande nya ringen och han genomfors av en fånig betraktelse om hur och var man skaffade ringar i den storleken. ”Gratulerar”, sa han, först tveksamt, eftersom Åke Stålhandske tycktes ha förlorat talförmågan och dessutom hade tårar i ögonen. Sen fann han sig och gick sin vän för livet till mötes och omfamnade honom. De sa inget på en stund. Carl gick och satte sig i skydd bakom skrivbordet och pekade avmätt på en besöksstol och försökte samla sig för det svåra som skulle komma. Men Åke Stålhandske förekom honom på nytt.




06-07-03

09.16

Sida 212

”Saatans jävlar!” utbrast han, och det slog Carl att det faktiskt var det första han sagt sen han kom in i rummet, ”saatans jävlar men vi ska faktiskt gifta oss!” ”Närdå?” frågade Carl häpet medan en mängd tankar och känslor genomkorsade honom. ”Så fort som möjligt!” sa den tydligt lycklige och slog ut med armarna. ”Vafför vänta! Jag är just över tretti, Anna tror hon är fyrti fast hon är tjugoåtta, så vafför vänta!” ”Gratulerar”, sa Carl ansträngt. Och så tänkte han byta samtalsämne men hann inte. ”Så nu kommer frågan om väl förtjänt tjänstledighet. Det är mitt i Annas hösttermin men hon kan skaffa vikarie, vi hade nog tänkt Söderhavet eller nåt sånt skit.” ”Jag har en känsla av att det blir Nordkalotten”, sa Carl matt. Det tog en stund för Åke Stålhandske att inse att det inte var något skämt. Hans chef och vän såg nämligen tydligt plågad ut. ”Har det hänt nåt?” frågade Åke Stålhandske som om det var första gången under det senaste dygnet det slog honom att han var major i det de skämtsamt brukade kalla Hans Majestäts hemliga tjänst. ”Ja!” sa Carl skakad. ”Det har hänt något. Och det som har hänt innebär att just din kompetens just nu är oumbärlig. Enkelt uttryckt kan man säga att alla permissioner för såna som du är indragna.” ”Så nu ska det olovligen avlyssnas för världsfredens skull?” skämtade Åke Stålhandske osäkert. ”Nej”, sa Carl dystert. ”Värre än så.” ”Som gäller just min kompetens?” ”Ja.” ”Så då ska vi starta krig mot Finland, det ställer jag inte upp på”, försökte Åke Stålhandske tappert skämta vidare. Han såg i själva verket förkrossad ut. ”Ungefär”, sa Carl. ”Det finns nu två sätt att berätta eller diskutera. Det ena är att jag börjar med det faktiska läget. Det andra sättet är




06-07-03

09.16

Sida 213

att vi går in på möjliga lösningar av det som på rapportspråk skulle heta personliga intressekollisioner eller nåt sånt. Vad vill du?” ”Int fan vet jag”, sa Åke Stålhandske sorgset. ”Om man int får ledigt, kan man säga upp sej då?” ”Det tror jag inte”, sa Carl tillkämpat hårt. ”Vi har ju svenska arbetsmarknadslagar här i försvaret också, man kan ju för saatan bli pappaledig även om man är spion, tror jag visst någon mej närstående kommendörkapten har bevisat.” ”Ja, det går säkert”, sa Carl. ”Men det avgör saken, då berättar jag först vad det gäller. Sen kommer du att ställa upp.” Åke Stålhandske drog efter andan, men han hade ingen invändning. Carl reste sig och gick fram till ett dokumentskåp och hämtade en karta över Nordkalotten, ett exemplar som råkade ha alla sovjetiska flygbaser och flottbaser markerade, vilket till en början fick Åke Stålhandske att associera helt fel, som om det verkligen var krig som var på gång. Carl tog fram en blyertspenna, använde den som pekpinne och berättade allt av de kunskaper som hittills fanns inom det svenska försvaret, i förbigående påpekade han att det från och med nu var fyra personer i Sverige som var så här mycket insatta och att det var all hittillsvarande kunskap. När han var klar lutade han sig bakåt och vägde blyertspennan i handen några ögonblick innan han plötsligt sprätte iväg den mot Åke Stålhandskes ansikte. Tur eller skicklighet, men Åke Stålhandske fångade den i luften med vänsterhanden i en svepande rörelse som om han viftat undan en fluga. ”Alltså, major Stålhandske”, sa Carl med ett nästan resignerat tonfall, ”var god redogör för hur vi ska förbereda oss på finskt territorium.” ”Innan vi vet om det ska bli av, innan vi vet om vi har finskt stöd, den närmaste tiden alltså?” konstaterade Åke Stålhandske snarare än frågade. Carl nickade långsamt men sa ingenting.




06-07-03

09.16

Sida 214

”Nåjo, som du så försiktigt antydde,” började Åke Stålhandske fundersamt som om han redan fångats in i den rent militära verkligheten och lämnat allt det privata bakom sig, Carl avundades honom reaktionen, ”så handlar det stora outredda problemet om hur vi ska komma tillbaks över gränsen. In flyger vi ju, så det är int nåt särskilt. Men hur fan vi ska rädda oss ut, är en annan sak.” Carl nickade på nytt. Åke Stålhandske tänkte en stund medan han kramade blyertspennan i sin väldiga högerhand. ”Nåjo”, sa han till slut. ”Vi får förstås rekvirera det vi kan från storebrors satellitspaning, hur gränsen ser ut på rysk sida, var bemanningen finns och allt det andra. Men redan vår allmänbildning säger oss ju att det fem kilometer in på sovjetiskt territorium finns ett hundra meter brett bälte av elektronisk bevakning. Di lär få älgar och björnar och allt möjligt i di där fällorna. Det handlar alltså om fem kilometers flykt efter upptäckt. Vintertid, tydliga spår. Det måste gå undan av bara saatan. Snöskoter alltså.” ”Såna kan vi inte luftlandsätta. För stora, tas in på radar”, anmärkte Carl mekaniskt. ”Nej, det förstås”, sa Åke Stålhandske stött, ”det är såklart, det var det jag menade. Alltså måste insatsstyrkan hämtas upp från andra hållet. Snöskotrarna måste komma från finsk sida, gå fram till avtalad mötespunkt. Insatsstyrkan forcerar dom elektroniska hindren, hoppar upp i sadeln och är borta när det ryska gränsskyddet kommer fram.” ”Och spåren leder in i Finland. Och kommer från Finland”, konstaterade Carl. ”Och vad gör ryssarna då?” ”Alarmerar sina finska kolleger.” ”Och vad gör finnarna, förlåt finländarna då?” ”Rycker ut av bara helvete i tron att dom ska möta obeväpnade smugglare eller rymmare eller nåt. Förefaller inte svårt att skjuta sej loss ur det.” ”Alternativet är förstås att bli tillfångatagna av finnar”, konstaterade Carl.




06-07-03

09.16

Sida 215

”Nåjo. Hur sårande det än kan drabba den svenska självkänslan så är det onekligen ett realistiskt alternativ. Inom parentes tror jag det blir svårt för mej att skjuta på finnar.” Carl nickade eftertänksamt. Om Åke Stålhandske sa att någonting var ”svårt” så rörde det sig om en betydande underdrift. ”Det där är politik”, sa han tankfullt, ”vi skiter i det just nu och håller oss till det praktiska. Vi bör alltså för det första finna den bästa punkten att forcera gränsen, för det andra upprätta en bas som kan hålla … hur många man kan vi ta på varje snöskoter?” ”Med eller utan utrustning och ska vi släpa kärnvapen den vägen?” frågade Åke Stålhandske som mer och mer började likna sitt gamla jag från tiden före mötet med Anna Erikadotter. ”Jasså, sa jag inte det”, undrade Carl generat. ”Nej, meningen är att inga kärnvapen någonsin ska lämna sovjetiskt territorium. Vi ska kontrollera dom kärnvapen vi finner, eventuellt säkra dom på något sätt om dom inte redan är det, vilket väl ändå får förmodas, och sen märka ut dom med en radiofyr, sen dra oss tillbaks sedan vi, ja du vet.” ”Konfronterat smugglarna, nåjo, det blir ju enklare”, funderade Åke Stålhandske, ”så jag skulle tro att vi behöver två snöskotrar, med släp, två chaufförer alltså. Rent konkret innebär det att vi upprättar en bas i det här området.” Han gjorde en cirkel med blyertspennan som tycktes täcka ett område med ungefär tio mils radie. ”Snöskotrar är civil materiel”, konstaterade Carl, ”hur är det med radiosändare, vi måste ju kunna kommunicera från finsk bas till insatsstyrka och till stab i Stockholm.” ”Spelar ingen roll”, muttrade Åke Stålhandske, ”det är diskreta grejor, sändningarna kan inte spåras om man inte har en helvetes tur och det har nog varken ryssar eller finnar.” ”Så i vilken skepnad rekognoscerar du och upprättar basen?” frågade Carl som om det var vilken fråga som helst. ”Som finländare, låt vara finlandssvensk, som ärvt lite pengar, som




06-07-03

09.16

Sida 216

börjat längta hem till hjältarnas och de hårda männens land, intresserad av jakt och fiske som jag är”, sa Åke Stålhandske resignerat. ”Är du?” frågade Carl nyfiket. ”Int saatan”, fnös Åke Stålhandske, ”men jag får väl se till att bli det. Det kan ju ändå int vara så mycket svårare att skjuta vitsvanshjort eller vaffan dom har där uppe än människa.” ”Nä, det förstås”, sa Carl häpet. Han försökte väga den senaste kommentaren och drog slutsatsen att det var bitterhet som förklarade cynismen. ”Du förstår att du måste vara med?” frågade han lågt. Åke Stålhandske bara nickade sakta till svar. För så var det ju, ingen som hörde vad saken gällde kunde dra sig ur. ”Så då övergår vi till det privata problemet”, sa Carl snabbt som för att markera ett byte av samtalsämne, vilket det egentligen inte var. ”Är du säker på att ni ska gifta er?” frågade han affärsmässigt. ”Jo”, sa Åke Stålhandske med bortvänt ansikte. ”Tänker du berätta för henne, jag menar för Anna, vad du egentligen sysslar med?” ”Jo.” ”Tror du att hon kommer att acceptera det?” ”Jo.” ”Tror du att hon skulle kunna tycka det vore kul med en bröllopsresa till Finland, till den vilda Norden, för att fjällvandra och så?” ”Jo”, svarade Åke Stålhandske mekaniskt. Sen tycktes han höra frågan en gång till och vände sig häpet mot Carl. ”Våra regler för underrättelsetjänsten är som bekant flexibla, liksom jag själv är det”, sa Carl med antydan till ett leende. Han kom just att tänka på vad han sagt Luigi för en halvtimme sen. ”Så nu har jag ett förslag.” Han föreslog något som var i högsta grad mot gällande regler, flexibla eller ej, nämligen att Åke Stålhandske för det första skulle tala om vem han var, vad han jobbade med, ja givetvis utan något frossande i detaljer, att det nu gällde att ta emot väntade flyktingar eller något i




06-07-03

09.16

Sida 217

den stilen, att gränsområdet måste spanas av, att försvarsmakten var vänlig nog att betala resan för båda, rentav ett sommarställe i den extrema norden och så vidare. Åke Stålhandske visade först ingen reaktion på det okonventionella förslaget. Carl undrade om det på något sätt kunde tolkas som om man utsatte denna Anna för fara, men det kunde det ju rimligtvis inte; så länge de rörde sig som fjällvandrande turister och svenska medborgare inne på grannlandets territorium, och när en av dem egentligen var finsk, så kunde ju ingenting hända. Åke Stålhandske satt begrundande och tyst med hakan stödd mot ena knytnäven. Sen vände han sig mot Carl och sa med nästan uttryckslöst ansikte att han hade hört att finska Lappland i september var oerhört skönt och inbjudande. ”Det skulle vara trevligt att träffa Anna”, sa Carl spontant, ”kan ni inte komma hem till mej och Tessie över helgen, vi har köpt ett ställe ute på Mälaröarna.” Åke Stålhandske såg upp, som om han väcktes ur funderingar långt borta och stirrade häpet på Carl. ”Ja, förutsatt att det nu går bra med dina inledande förklaringar om vem du är och allt det där”, sa Carl överslätande. ”Ska vi dra in din blivande fru i familjen är det lika bra att göra det ordentligt, jag menar både hon och Tessie får kanske lättare att ta sej ut från vissa abstraktioner.” ”Abstraktioner?” sa Åke Stålhandske vilt frågande. ”Jo alltså”, fortsatte Carl generat med en känsla av att ha trasslat in sig, ”dom är inte dom enda fruarna, om jag säger så.” ”Dom enda fruarna?” undrade Åke Stålhandske utan att på minsta sätt förändra sin uppsyn. ”Ja, till såna som oss, menar jag”, sa Carl och rodnade, eller kände i vart fall det som om han rodnade. Åke Stålhandske brast i kort skratt, samlade sen snabbt ihop sig, reste sig och gick mot dörren. ”Jag ger dej besked i kväll per telefon, eftersom budskapet kan for-




06-07-03

09.16

Sida 218

muleras så synnerligen privat”, sa han och gick ut. Resten av Carls arbetsdag var mekaniskt byråkratisk. Det handlade mest om att upprätta skriftliga framställningar om tekniska önskemål till CIA:s Stockholmsstation. Det var lika bra att vara ute i god tid, den amerikanska underrättelsebyråkratin skulle säkert ställa till mycket krångel. Förmodligen hade CIA inget att göra med hemligstämplat satellitmaterial från sovjetiska gränser och inflygningsprogram för Tomahawk-missiler över Nordkalotten. Han gissade att CIA i sin tur måste gå vidare till Defense Intelligence Agency för dataprogram över inflygningsrutter och till National Security Agency för det där med satellitkartor över sovjetiska anläggningar; fast det kunde lika gärna vara tvärtom. Amerikanerna behövde en ursprunglig ansökan från tredje part, det var alltså den som måste sättas upp. Önskemålen skulle vara konkreta, i regel också motiveringarna. Men det föreföll inte så lämpligt just nu. Motivering: För att på bästa och säkraste sätt genomföra operation enligt önskemål. Det såg magert ut. Texas Slim hade inte angett något kodnamn för operationen, de var annars mycket för sånt. Alltså kunde man lika gärna döpa operationen från svensk sida, helst med något som lät amerikanskt. Han skrockade för sig själv, skakade på huvudet och skrev ”Operation Dragon Fire”. Det antydde åtminstone att det rörde sig om något stort och farligt, borde passa de amerikanska kollegerna väl. Han skrev själv ut sina framställningar på engelska i två exemplar och gick in med handlingarna till Sam för att få dem undertecknade. Sam satt och plockade med några instruktioner från ÖB som gått till flygvapnet och Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. ”Hur tror du att det här kommer att tolkas”, frågade Samuel Ulfsson och pekade på den lilla högen av instruktioner som skulle gå vidare till svenska adressater inom försvaret. ”Som att vi håller på att förbereda något djävulskap, naturligtvis”,




06-07-03

09.16

Sida 219

sa Carl trött. ”Men ingen vettig människa skulle i sin vildaste fantasi kunna komma på hur allvarligt det här är. Förresten kan jag inte tro att finnarna backar ur, vem skulle kunna göra det?” ”Varför skulle man inte kunna det?” frågade Samuel Ulfsson tonlöst. ”Därför att det är för stort, det handlar inte bara om en teoretisk miljon människoliv, det handlar om en helvetes, just det, helvetes röra i hela världen. Vem kan hitta skäl att backa ur då?” ”Nej”, sa Samuel Ulfsson, ”vem kan hitta skäl att backa ur då. Men vi måste i alla fall förbereda det här som om finnarna tänker backa ur, inte sant?” ”Visst”, sa Carl oentusiastiskt. ”Visst. Och vi är ju redan igång. Jag tänkte på en sak när det gällde inköp av materiel.” ”Ja.” ”Vi kan välja mellan Storbritannien och USA, jag menar på rent tekniska grunder, dom använder båda den teknik som är aktuell. Vad föredrar du?” ”USA, naturligtvis.” ”För att dom redan är inne i affären?” ”Ja, inte är det av handelspolitiska skäl. Har du dina rekvisitioner där, eller vad vi ska kalla det?” Carl nickade och sköt över papperen på skrivbordet. ”Jag skulle föredra om du skötte förbindelsen med Texas Slim”, sa Carl, ”personligen har jag lite svårt för den mannen.” ”Jag med”, sa Samuel Ulfsson, ”och jag antar av samma skäl som du, så jag skulle föredra om du höll i den förbindelsen.” ”Han har en tendens att behandla en som springpojke”, sa Carl surt. ”Just det”, sa Samuel Ulfsson, ”därför hade jag tänkt att du var lämpligare.” ”Hur ska jag tolka det där? Jag är bara en enkel kommendörkapten, du är i alla fall chef på det här företaget.” ”Just därför. Men du är i alla fall hjälte och allt det där, jag tror sånt




06-07-03

09.16

Sida 220

lättare får stil på amerikaner än gradbeteckningar. Så om du vill vara så hygglig?” Samuel Ulfsson såg verkligen ut som om han frågade när han nu undertecknade handlingarna, behöll kopiorna och försiktigt sköt originalen över skrivbordet mot Carl. Men det var naturligtvis ingen fråga. ”Ordern är uppfattad och ska verkställas”, sa Carl med en suck, la ner handlingarna i en mapp och reste sig. De nickade kort åt varandra, Carl såg på klockan och gick. Han tyckte Samuel Ulfssons förslag var dumt, av ett mycket enkelt skäl. Själv måste han träffa Texas Slim under tämligen konspirativa former eftersom han väckte uppseende överallt. Han fick gå in till Beata och ta fram en pärm ur hennes kassaskåp för att hitta de i förväg bestämda mötesplatserna och deras nummer. Sen gick han in på sitt rum och ringde amerikanska ambassadens påstådda jordbruksattaché och pratade en kort stund om en fiktiv jordbruksdelegation, nämnde siffran tre delegater och frågade om det skulle passa, vilket det efter en kort stunds prassel visade sig göra, och sa att femton månader från nu borde vara en lämplig tidpunkt, det betydde femton minuter, och eftersom den påstådde jordbruksattachén inte hade några invändningar så la han på luren med några artighetsfraser och gick ner och satte sig i sin bil. Mötesplats tre var en parkeringsplats ute på Djurgården i närheten av Kaknästornet. Där brukade sällan vara fullt, nu stod där bara tre bilar och Carl parkerade lättad. Den amerikanska bilen kom efter några minuter och parkerade tätt intill hans egen. Efter en halv minut öppnades dörren, och Texas Slim gick ur och klev snabbt in bredvid Carl. De skakade hand och Carl lämnade över mappen. ”Så ni är igång med jobbet”, konstaterade Texas Slim. ”Visst”, sa Carl, ”det är ju inte sånt man lägger på hög.” ”Kan ni göra det?” ”Det tekniska i operationen är som en promenad i parken, förutsatt viss assistans från er sida”, sa Carl med ett litet leende.




06-07-03

09.16

Sida 221

”Shit!” utbrast Texas Slim. ”Vi kan inte assistera, det trodde jag var klart från början, jag visste att det skulle bli någon skit, jag visste det!” ”Ta det lugnt grabben”, sa Carl med bortvänt ansikte för att slippa se hur Texas Slim reagerade vid tilltalet grabben, ”vad vi behöver från er är lite info och eventuellt en del tjocka overaller och annat, småsaker. Vi står för allt det operativa.” ”Åh fan! Allt det operativa?” sa Texas Slim behärskat. Han hade bestämt sig för att utan vidare låta det där med grabben passera som om han inte hört det. ”Ja”, sa Carl. ”Vi skickar in ett team, vi genomför operationen och drar oss tillbaks, allt det. Vi behöver inflygningsrutter för extremt låg höjd, era Tomahawks har såna inprogrammerade, vi behöver låna ett chips eller två. Vi behöver vidare satellitkartor över ryska posteringar i det aktuella området. Sen lite prylar, det är allt.” ”Det är allt?” ”Ja. Vi kan vara stand by inom en månad, eftersom det är gott om tid. Vore det mera bråttom skulle vi göra det snabbare. Vi kan göra det, och vi ska göra det om finnarna smiter ur knipan, det är budskapet.” Texas Slim satt tyst en stund och tänkte efter. Han satt påtagligt obekvämt eftersom framsätet var anpassat till Tessie och han var en mycket storvuxen man. Carl lutade sig diskret ner och fällde upp spaken som reglerade sätets läge. ”Tack”, sa Texas Slim lättad. ”Dom här grejorna, dom blir ju på ett eller annat sätt märkta made in USA. Är det en tanke hos er?” ”Nej”, sa Carl, ”det där spelar ingen roll och det vet du. Torskar vårt team där inne så hörs dom aldrig av mer och kunde lika gärna ha varit märkta made in Mars. Det är bara en rent praktisk fråga, det handlar om en teknik som jag själv faktiskt är utbildad på i ditt vilda hemland. Ni har alltså tekniken, vi har den bara teoretiskt. Det är allt.” ”Okay”, sa Texas Slim och nickade tankfullt och höll upp mappen med handlingar, ”jag sätter fart på det här och du varskor mej om nya önskemål, komplikationer, politiskt skit, allt.”




06-07-03

09.16

Sida 222

Han krånglade sig beslutsamt upp och öppnade bildörren och nickade till avsked. ”Du kan lita på oss, vi gör det utan att svettas, grabben”, sa Carl just när hans amerikanske kollega var på väg att slå igen bildörren. Han såg hur den bastante mannen stelnade till, men skärpte till sig och stängde dörren lugnt utan att slå för mycket i den. Carl skrattade när han vred om startnyckeln. Han körde långsamt hemåt via en del omvägar för att rutinmässigt undersöka om någon förföljde honom och för att han ville vara ifred en stund med en pianokonsert av Mozart. Han parkerade något kvarter från deras numera tillfälliga bostad på Värtavägen och promenerade snabbt hem, mötte en gammal dam i porten, var tvungen att hålla upp dörren för henne och fann sig sen infångad i konversation som gick ut på att presentera sig, vilket av hennes ansiktsuttryck att döma inte borde vara särskilt nödvändigt. Han viskade hemlighetsfullt att han bara bodde tillfälligt i huset, under falskt namn och att det absolut inte fick komma ut. Sen satte han symboliskt pekfingret framför munnen i en hyssjande gest och smet. Tessie var inte hemma, han körde in kassetten som han tagit med sig från bilen i en kombinerad radio och bandspelare som gav ett vasst skrälligt ljud och försökte skölja sig ren i huvudet. Han låg stilla med kläderna på i IKEA-sängen och stirrade i taket och försökte tänka på ingenting. Tessie ringde och sa att hon skulle bli flera timmar försenad. Det hade kommit en del kontrakt från Madrid, enbart juridisk text, och den skulle vara översatt till engelska så fort som möjligt. Och när de verkligen frågade efter ens speciella kompetens måste man ju ställa upp, förklarade hon. Han svarade mekaniskt att det måste man förstå, frågade när hon skulle vara klar, erbjöd sig att komma och hämta henne och föreslog att de skulle äta middag ute någonstans. Han beställde snabbt bord så fort han avslutat samtalet med Tessie




06-07-03

09.16

Sida 223

och försökte sen återgå till sitt tillstånd av att tänka på ingenting. Men musiken var dolskt hemlighetsfull, den ljusa pianokonserten, nummer 23 i A dur, som han lyssnat på i bilen hade nummer 24 i C moll på baksidan. Det gjorde honom sorgsen, han visste inte varför. Det var någonting Tessie hade sagt.




06-07-03

09.16

Sida 224

 Carl förvånade sig själv med att inte känna sig mer illa till mods än han faktiskt gjorde. Den nya regeringen hade fungerat i tre dagar och han satt redan som uppkallad till rektorsexpeditionen och väntade utanför försvarsministerns rum. Väntrummet var en liten alkov i korridoren, där fanns knappt plats för mer än tre personer och på ett litet bord mellan soffan och de två små fåtöljerna låg en blandning av försvarstidskrifter och socialdemokratiska tidningar. Han antog att sådant fortsatte av bara farten i flera veckor. Då och då gick tjänstemän förbi och ryckte till när de upptäckte honom. En del hälsade som om man varit bekanta. Han hade bestämt sig för att inte vara inställd på någonting, även om han antog att det mycket väl kunde vara någonting som hade med Operation Dragon Fire att göra. Egentligen var väl det det mest troliga. Men det borde vara Sams eller ÖB:s roll i tillvaron att kallas upp till rektor och få skäll för den sakens skull. Han själv sysslade bara med det praktiska, vilket han var tacksam för. Det kunde ju inte vara så lätt att söka upp försvarsministern och säga goddag, goddag, det var från underrättelsetjänsten och nu är det så att det ska smugglas atombomber här och vi tänkte … Det var inte hans bord, inte hans ansvar. Å andra sidan var det onekligen försvarsministern som bestämde vem som ansvarade för vad. Men om det nu gällde någonting annat än Operation Dragon Fire, vad skulle det då kunna handla om? Det spelade ingen roll, intalade han sig på nytt, eftersom det för det första bara var att lyda och för det




06-07-03

09.16

Sida 225

andra inte skulle röra honom särskilt hårt om han fick sparken, som den förlorande sidan i valet hade lovat. Försvarsministern var en relativt ung högerpolitiker, av somliga föraktfullt kallad spelevink, av andra för kul kille. Carl själv hade inga synpunkter, det angick honom lika lite som vem som var programledare i televisionens nyhetsprogram. Av någon anledning föreföll det honom som ungefär detsamma, kanske för att han på nytt tvingats dra på sig uniform. Sam hade uttryckligen sagt åt honom att klä sig så, och förresten hade Sam verkat ganska road av situationen vilket ju inte talade för att rektor skulle komma med hemanmärkning. En mörk och ganska vacker kvinnlig sekreterare dök upp i den tjocka ekdörren och meddelade att försvarsministern tog emot nu. Carl tog ett djupt andetag, slog in skärmmössan under vänster armveck på amerikanskt manér och följde med beslutsamma steg efter sekreteraren genom ett mindre rum som föreföll vara hennes arbetsrum och in i ett mycket stort rum med marmorpelare, boaserade väggar, en äkta persisk matta och en soffgrupp av engelsk Chesterfield-typ, vilket åtminstone Carl inte hade väntat sig; det föreföll honom lite billigt i smaken, lite bilhandlaraktigt. Försvarsministern stod mitt i rummet och föreföll att vara på synnerligen gott humör. ”Det var verkligen en glädje för mej att kunna ta emot kommendörkapten Hamilton så snabbt”, hälsade han och skakade hand, något för länge, och visade på Chesterfield-soffan där Carl smått misstänksamt slog sig ner. Försvarsministern sjönk ner i en av de bulliga fåtöljerna och slog upp det ena benet över det andra. Han gjorde ett pojkaktigt intryck på Carl, även om han måste vara tio år äldre. ”Egentligen borde det här ha blivit ett av mina första åligganden här på det nya jobbet”, fortsatte försvarsministern obekymrat muntert, ”men vi har ju som kommendörkapten Hamilton kanske förstår mycket att städa i så här i början. Ta bara en sån sak som att jag till exempel har sextitre chefer som är direkt underställda mej, alla med samma rätt till tid och tillgång.”




06-07-03

09.16

Sida 226

”Det förefaller opraktiskt”, sa Carl förvånat, dels över själva ordningen, dels över det konstiga samtalsämnet. ”Ja, det var min företrädare här”, förklarade försvarsministern roat, ”som i vad vi skulle kunna kalla ett ursinnigt anfall av demokrati beslöt att alla är lika, eller att ingen är finare än någon annan eller så. Följden blev att sextitre personer, från Lottakårens chef till ordföranden i Folk och Försvar till regionmusikorkestrarna och vad det kan vara, står på ständig tur att komma hit och föredra de mest skiftande ärenden.” ”Låter arbetsamt, men jag antar att det systemet ska reformeras nu med så att säga lite mindre demokrati”, svarade Carl med uttryckslös formell artighet. Försvarsministern bromsade upp och granskade Carl för att se om han kunde upptäcka någon ironi i det senaste. Men Carl såg bara vänligt tillbaks, avvaktande och artigt. ”Nåja, demokratin kan vi sköta där ute!” sa försvarsministern och pekade ut genom de stora fönstren. ”Statsrådet menar i Utrikesdepartementet?” frågade Carl roat, han hade följt tangenten från försvarsministerns pekande hand och hamnat just där. ”Nej, nej”, skrattade försvarsministern. ”Pekade jag fel? Jag menade ett par kvarter längre bort, i riksdagen alltså.” ”På så vis”, sa Carl som om allt med ens var kristallklart. ”Ja, nu undrar möjligen kommendörkapten Hamilton varför jag bett er komma hit?” ”Självfallet”, konstaterade Carl. ”Det blev ju lite hetsigt i valrörelsens slutskede, med vissa krav på avskedanden, nedläggning och allt det där från nuvarande oppositionen”, fortsatte försvarsministern snabbt som om han var på väg att komma till sak. Carl avbröt inte och kommenterade inte. ”Så det var väl även ur den aspekten lyckligt att valutgången blev den den blev, för det här är ju en ganska sorglustig historia”, fortsatte försvarsministern lätt prövande som om han ville locka en kommentar ur Carl.




06-07-03

09.16

Sida 227

Carl funderade på Operation Dragon Fire som ”sorglustig” men fick det inte att gå ihop. Han fortsatte att hålla masken och gjorde inte min av att vilja säga något. ”Ja, jag har ju haft Samuel Ulfsson här uppe på en kortare föredragning om kommendörkapten Hamiltons nuvarande funktioner. I praktiken torde det ju kunna beskrivas som biträdande chef för verksamheten. Inte sant, är inte det en korrekt beskrivning?” ”Mja”, sa Carl dröjande eftersom han inte kunde undvika en direkt fråga från sin högste chef, ”det är möjligen en något överdriven beskrivning. Men jag fungerar väl kanske snarare som en sorts allmän hjälpreda åt kommendör Ulfsson. Vi har försökt göra en dygd av det nödvändiga, jag kan ju inte röra mig bland våra täckadresser hursomhelst.” Carl stannade upp. Han fann ingen anledning att gå vidare innan han förstått vartåt försvarsministern syftade. Denne satt och smålog som om han först nu tänkte komma till själva poängen. Och så var det. ”Jag har diskuterat saken med statsministern och vi är fullt ense”, började försvarsministern något högtidligt, ”och vi har beslutat att för det första formalisera den ordning som redan tycks råda. För det andra kommer jag under torsdagens regeringssammanträde att ha ett förslag utanför listan, som alltså hittills bara statsministern och jag själv känner till.” ”Jaha”, sa Carl och böjde huvudet i en långsam nick som om han gjorde sig beredd att lyda. ”På torsdag beslutar alltså regeringen att utnämna kommendörkapten Hamilton till kommendör och biträdande chef för OP 5”, sa försvarsministern snärtigt, eftersom han nu kommit fram till själva saken. Carl visade inte med en min vad han kände, mest beroende på att han inte hade en aning om det själv. ”Jag får naturligtvis tacka statsrådet för förtroendet”, sa han uttryckslöst. Såvitt han förstod hade beslutet inte den ringaste betydelse för hans liv.




06-07-03

09.16

Sida 228

”Ja, vi övervägde naturligtvis kommendör av första graden”, fortsatte försvarsministern nästan besviket, han hade möjligen väntat sig en gladare uppsyn från Carls sida, ”men med tanke på den politiska bakgrunden kunde det te sig onödigt utmanande. Vi ville bara markera vårt orubbade förtroende för OP 5 och inte minst för kommendör Hamilton personligen. Fast den där extra stjärnan ligger i beredskap, var så säker. Ge mej bara minsta anledning så.” Carl kunde inte låta bli att le. För hans eget vidkommande handlade samtalet egentligen bara om ovidkommande uniformsdetaljer. Om han hade stjärna eller inte stjärna i öglan på kavajärmen eller axelklaffen var honom fullständigt likgiltigt, och när han upptäckte det slog det honom att bara några år tidigare skulle det inte ha varit så. Det var som om han redan var på väg bort eller hem, hem till Tessie, till Stenhamra, till Johanna Louise och det privata livet. ”Jaha”, sa försvarsministern och reste sig så att Carl omedelbart gjorde detsamma, ”det var allt för den här gången. Men jag skulle bli förvånad om vi inte får anledning att träffas ganska snart.” ”Det kan gott tänkas”, sa Carl och tog den framsträckta handen. Sträckte upp sig till militär hälsning och gick ut med långa steg och uniformsmössan på nytt instoppad under vänster arm. Försvarsministern såg tankfullt efter honom, nästan lite besviken. Han hade väntat sig en något mer positiv reaktion på sitt som han förmodade mycket glada besked. Sen satte han omedelbart och förväntansfullt igång med att förbereda den pressrelease som skulle gå ut. Utnämningen av Hamilton till kommendör och biträdande chef för svensk underrättelsetjänst var givetvis ett mycket populärt beslut, bland folk i allmänhet och bland marginalväljarna vill säga. Men den nya oppositionen skulle förstås skära tänder. Och det gjorde ju saken ännu roligare. *** Luigi Bertoni-Svensson såg lättad på klockan när han parkerade sin




06-07-03

09.16

Sida 229

mors lilla Alfa Romeo utanför Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Det var två minuter kvar till utsatt tid, han skulle precis hinna. Han hade underskattat körtiden för de dryga trettio milen från Stockholm, och sista biten från Askersund och ner hade han kört långt över den gräns där han skulle ha förlorat körkortet om polisen fått fatt i honom. Han andades ut och in några gånger för att lugna ner sig, drog på sig sin röda basker och steg ur och låste bilen, såg på klockan igen och gick med långa steg mot huvudentrén. Det kändes på något sätt som att komma hem även om det nu var mer än fem år sen han avslutat sin 15 månaders värnplikt just här. På nedre botten in till höger hade hans gamla logement legat, men nu skulle han en trappa upp till skolchefens expedition. Där inne väntade tre män, men bara en av dem var bekant sen tidigare och det var Luigis gamla utbildningschef Edvin Larsson som hunnit bli major sen dess. De andra två, uppenbarligen skolchefen och dennes ställföreträdare, var nya sen den tiden. Luigi sträckte upp sig och gjorde honnör och anmälde sig närvarande enligt order, en möjligen något formell hälsning enligt svensk sed men fem års amerikansk disciplin tryckte på inom honom, särskilt nu när han var klädd i uniform. De andra hälsade småleende avspänt. Luigi tog av sig baskern och de kunde ta varandra i hand, hans gamle utbildare hälsade mycket hjärtligt på honom. Sen satte de sig ner vid chefens sammanträdesbord och såg något osäkert på varandra. Det var oklart vem som skulle börja, och eftersom det var oklart måste skolchefen åta sig det. ”Jaha”, sa han aningen tveksamt, ”jag var uppe hos ÖB i går och fick en del mer eller mindre kryptiska instruktioner. Känner du till dom?” ”Nej, överstelöjtnant!” svarade Luigi distinkt som om han befunnit sig i USA. ”Jaha”, muttrade skolchefen osäkert, ”då förefaller det mej praktiskt om du först läser igenom mina anteckningar, jag har dom




06-07-03

09.16

Sida 230

utskrivna punktvis här, så att vi vet vad vi ska tala om och inte tala om.” Luigi fick två A4-papper med maskinskrift skickade över bordet och de andra betraktade honom spänt medan han läste. ÖB:s instruktion till FJS/Karlsborg gick i korthet ut på att man skulle förbereda en grupp på sex man för en operation som omfattade luftlandsättning med HAHO, High Altitude High Opening, överlevnad i två till tre veckor och vissa mindre stridsuppdrag. Det var naturligtvis inte så klargörande. Ärendet klassificerades som ytterst hemligt, vilket ju på sitt sätt gjorde saken än mer mysteriös. ”Jaha?” sa skolchefen frågande när Luigi läst och brydd skjutit tillbaks papperen över bordet, ”och hur tar vi oss vidare nu, vad föreslår du? För jag antar att du vet mer än vi vad det hela går ut på.” ”Ja, något mer. Och något mer som jag måste ta mej friheten att tillägga, tror jag”, sa Luigi med spelad säkerhet. De andra svarade inte utan såg bara spänt uppmärksamt på honom. Det kändes konstigt att behöva inleda med att korrigera överbefälhavaren genom att genast säga mer än vad han hade sagt. Men Luigi kunde inte se någon möjlighet att gå runt den pinsamheten. ”Jo, några saker bör nog tilläggas menar jag”, fortsatte han. ”För det första handlar det om överlevnad i extrem kyla. För det andra, och det borde ju egentligen redan ha framgått, rör det sej om en operation som, om den blir av, och det vet vi alltså inte, innebär förlustrisker på riktigt. Det är alltså inte bara fråga om en övning, jag menar om själva operationen blir av.” Han tystnade tveksamt och såg hur de tre överordnade officerskamraterna, för på FJS var man officerskamrater snarare än över- och underordnade, snabbt bearbetade den nya information de fått. Tolkningen kunde inte innebära några svårigheter: Extrem kyla betydde norrut. Verkliga förlustrisker betydde i vart fall inte Finland eller Norge. Det handlade alltså om ett stridsuppdrag på sovjetiskt territorium. Allt detta måste framstå som självklart.




06-07-03

09.16

Sida 231

”Jahapp”, sa skolchefen med en lång inandning, ”och vad kan man säga om det eventuella stridsuppdraget, förutom att det innefattar förlustrisker? Jag menar, vad ska vi släpa med oss för grejor, tunga prylar eller så, för då får vi ju en del extra att tänka på.” ”Nja”, sa Luigi dröjande. ”Vi kommer inte att behöva någon tyngre beväpning, den delen av det eventuella uppdraget är nog den minst komplicerade. Jag skulle föreslå att vi till en början koncentrerade oss på själva logistiken, materielanskaffning och övning, och så kanske att ta ut frivilliga, men det blir ju er sak här på skolan. Vi från OP 5 kan ju inte gärna lägga oss i det, menar jag.” ”Frivilliga?” smålog skolchefen. ”Det blir min glada uppgift det, och vad ska jag då säga åt dom? Och förresten, hur många ska jag ta ut?” ”Det måste jag nog överlämna åt er egen bedömning”, svarade Luigi lugnt. ”Jag antar att vi först måste få ihop en grupp som fungerar rent praktiskt och därefter får vi gå vidare när det gäller vilka som ska med och vilka som inte ska med. Vi från OP 5 kommer att kunna ställa några man till förfogande.” ”OP 5?” sa Luigis gamle utbildare frågande. ”Jag trodde dom mest bestod av såna där flottister, ska vi verkligen baxa ner såna i skärmar också?” ”Det blir nog inte så svårt”, log Luigi och fick nästan svårt att hålla sig för skratt när han tänkte på Åke Stålhandske och Carl Hamilton som ”flottister”, ”för dom har en ganska gedigen utbildning i ämnet, mer än vi får på våra femton månader i alla fall.” Det blev först tankfullt tyst i rummet eftersom det plötsligt verkade svårt att gå längre runt den heta gröten utan att ytterligare trassla sig förbi ÖB:s sekretessbegränsningar. Mötet avslutades med en till synes mer trivial fråga, nämligen hur och var den här gruppen skulle förläggas. Eftersom det inte tycktes finnas några känsliga ekonomiska begränsningar för den eventuella operationen så kom man fram till att det lämpligaste helt enkelt borde vara att hyra en villa någonstans i närheten, utanför de militära förläggningarna på Fallskärmsjägarskolan eller flygflottiljen F 6. Men




06-07-03

09.16

Sida 232

F 6 kunde säkert ställa mötesrum och förråd till förfogande och förresten kunde alla flygningar utgå därifrån. Biträdande skolchefen fick i uppdrag att ge sig ut på fastighetsmarknaden och majoren Edvin Larsson fick ta med sig Luigi på en första genomgång för att diskutera materielanskaffning. Skolchefen själv skulle kalla in en grupp reservister för att börja sammansättningen av övningsgruppen. De kände sig märkligt lättade när de kom ut från chefens sammanträdesrum, och på väg nerför den stenlagda korridoren som fick deras steg att eka mellan de tjocka murarna – Karlsborg byggdes en gång som den fästning där slutstriden om Sverige skulle stå – talade de om vilka vardagligheter som helst som man gör när man inte setts på några år; så dom rekryterade dej till OP 5, så du ingår i ledningsgruppen nu, jag antar att du varit i USA den här tiden, jasså det har blivit fler sökande till varje årskull, och så vidare. När de kom in på Edvin Larssons lilla tjänsterum blev de genast allvarliga och satte sig under besvärande tystnad medan Edvin Larsson tog fram ett vanligt vitt kollegieblock och en kulspetspenna i plast av den typ som man köper för några kronor på en bensinstation. Luigi betraktade sin gamle utbildningschef, han hade inte förändrat utseende det minsta, såg möjligen något mindre barnslig ut vad nu det berodde på och höll sig uppenbarligen noga i fysisk trim. Det var ju inte särskilt förvånande med tanke på hans jobb. Kulspetspennan fascinerade Luigi. En vanlig kulspetspenna i blå plast uppslängd på en oskriven vit sida i ett anteckningsblock; det såg så enkelt och trivialt ut med tanke på vad de nu skulle fästa för anteckningar där; en dataskärm hade passat psykologiskt mycket bättre. ”Jaha, då kör vi”, inledde Edvin Larsson lätt. ”Till att börja med gäller det alltså vikten, vad tror du?” ”Tjugo kilo per man som vanligt och sen 500 kilo i ett kolli, en Para-Point antar jag. Har ni skaffat in några såna?” Edvin Larsson skakade på huvudet och antecknade noga högst upp på den tomma vita sidan.




06-07-03

09.16

Sida 233

”Har du nån erfarenhet av att köra såna?” frågade han när han skrivit ner denna punkt ett på en lista som säkert skulle bli ganska lång. ”Ja”, sa Luigi kort. ”Jag har gjort det ett tiotal gånger, det är ju rätt viktigt om man övar den här typen av operationer.” ”Och det har du gjort?” ”Ja.” ”Inte här hos oss i alla fall.” ”Nej.” ”Kan vi behöva två eller flera?” ”För övning ja. Och för framtida bruk kanske, men för själva operationen inte mer än en, såvida man inte tänker sej någon i reserv eller två team eller så, men såvitt jag vet gör man inte det.” De såg kort på varandra utan att säga något. Deras samtal var kringgående och kryptiskt samtidigt som det för det vita anteckningsblockets skull med nödvändighet måste bli konkret. En Para-Point, som de diskuterade, är en fallskärm som radiostyrs från antingen en människa i närheten uppe i luften eller också direkt från marken. Avsikten är att transportera materiel tillsammans med en inflygande styrka fallskärmsjägare. I Sverige används inte tekniken av det enkla skälet att fallskärmsjägarna i huvudsak förmodas operera på eget territorium, även i krig, och att den utrustning på 20 kilo per man som de då tar med sig i packningen anses räcka för tillräckligt lång tid. Konkret innebar alltså diskussionen att de planerade ett intrång mycket långt över sovjetiskt territorium, vintertid. Det kunde inte tolkas på annat sätt. Och det insåg de båda. ”Vore det inte mer praktiskt om du satte mej in något bättre i läget?” frågade Edvin Larsson stillsamt. Frågan föreföll inte på något sätt orimlig eller påträngande, oavsett ÖB:s illröda sekretesstämplar. Luigi tänkte efter, mycket kort. Och fann det mycket lätt att fatta beslut. ”Okay”, sa han, ”jag vet inte så mycket, men det jag vet är följande. Det handlar alltså om att gå in med ungefär sex man över sovjetiskt




06-07-03

09.16

Sida 234

territorium, lösa någon tekniskt sett enkel stridsuppgift och sen dra sej tillbaks över gränsen. Det där andra planeras av andra personer, vi ska lösa uppgifterna in, inte ut.” ”Det måste vara något skitviktigt alltså”, konstaterade Edvin Larsson utan att vänta sig svar. Luigi nickade bara tyst bekräftande, sen ändrade han sig. ”Ja”, sa han, ”det är förstås det man tänker sej. Men jag vet inte så mycket mer. Var var vi?” ”Vid frågan om ett eller två kollin.” De vände och vred på frågan en stund. Att skicka iväg två kollin betydde att man måste ha två grupper, dela på sig. Det skulle innebära en hel del krångel när man skulle kontakta varandra på marken efter landning. Edvin Larsson hade redan förstått ungefär var i Sovjetunionen man skulle landa. Det var inte så svårt att räkna ut, det skulle vara kallt och norrut och det skulle ske med fallskärm från hög höjd, alltså skulle man utgå från annat lands territorium och segla in med vindarna, alltså handlade det om högst 90 kilometer in. Han kastade en blick på kartan över norra halvklotet som hängde på väggen mitt emot honom, bakom ryggen på Luigi, och konstaterade att det således rörde sig om ett område med mycket liten risk för att upptäckas av signalspaning, om man använde sig av lågfrekventa kommunikationer, ungefär som älgjägare, vanliga enkla grejor. Han skrev några anteckningar om interna kommunikationsmedel, och sen kom de in på kontakter med hemmabasen och då handlade det självklart om helt annan teknik, kortvåg och snabbsändare som krypterade meddelandena. Vapen var tydligen inga problem, standardutrustning. Luigi la till riktmedel för mörker, med tanke på breddgraden och årstiden. Edvin Larsson la till goggles för mörkerseende, det var ju särskilt viktigt om de skulle hoppa ut i mörker eller skymning, vilket kanske vore det troligaste. De diskuterade skidor en stund. Luigi hade inga särskilda syn-




06-07-03

09.16

Sida 235

punkter men Edvin Larsson visade sig vara en varm anhängare av svenska skidor, det skulle vara Tegsnäs-skidor med sulor i rödbok, han menade att man slapp ifrån vallningsproblemet på det viset. De borde dessutom ha snöskor med sig, var och en borde ha snöskor i sin egen packning om man av någon anledning trots allt blev av med kollit där skidor och pulkor skulle packas. Sen följde en lista på mer triviala ting som inte ens behövde rekvireras, det finska spritköket Finn Arctic, norska tremannatält, den vanliga provianten och annat. Fallskärmar fanns i och för sig men om man nu hade en möjlighet att rekvirera vadsomhelst så kunde man ju ta in en del utländska prov som man ändå funderat på. Dessutom och det var en tanke som knappt kunde andas, så handlade det ju om ett uppdrag i strid mot internationell rätt; den som tillfångatogs eller dödades borde förmodligen inte kunna identifieras alltför lätt, helst inte ens nationalitetsbestämmas. Så många grejor från så många nationer som möjligt, alltså. De ansträngde sig att vara noggranna och tänka efter, och deras sinnesstämning svajade fram och tillbaka mellan känslan av byråkratisk bokföring inför sträng revisor i någon hög byråkrati och organisationen av den egna eller andras död inför betydligt högre befäls granskande ögon. Det var lika verkligt som den blå kulspetspennan och lika overkligt som en videorulle på luckan någon kväll i slutet av veckan. De visste ingenting om stridsuppdraget, det var ett problem. De visste inte hur de skulle ta sig in över vad som rimligtvis måste bli finskt territorium och det var ett ännu större problem. Och eftersom det de då kunde förbereda inte var stort mycket mer komplicerat än en något ovanlig, bara något ovanlig övning, så var de snart klara. Det hade blivit en och en halv sidas anteckningar med den blå kulspetspennan. ”Har du varit hemma i Italien på senare tid?” frågade Edvin Larsson som om det var den mest självklara frågan i världen när han la ifrån sig pennan.




06-07-03

09.16

Sida 236

”Hurså?” undrade Luigi misstänksamt medan minnesbilderna från Palermo stormade runt i hjärnan på honom. ”Inget särskilt, jag bara undrade, du minns ju allt spaghettisnacket när du var här. Var det därför du ville bli bäst?” ”Du menar spaghetti-, gipskatts-, och svartskallesnacket? Ja, det var det. Det har du väl inget emot?” ”Nej, det var inte så jag menade. Vi hade en svart kille här härom året, ungefär samma sak som du. Nej för fan missförstå mej nu inte, jag tycker nog att vi ska ha en röd basker på så många svartskallar som möjligt.” ”Precis min åsikt.” Luigi log plötsligt, möjligen något överdrivet, för att visa att han inte på något sätt tagit illa vid sig. ”Jag minns en dag”, sa Edvin Larsson avsiktligt långsamt, nästan lite spefullt, ”när det kom en man som såg ut som en berguv och bad att få se dina handlingar. Sen hade ni ett långt samtal. Var det så du snodde värvning eller vad man ska säga? Jag råkar veta vem den mannen är.” ”Det vet jag också. Ja, han gav mej ett erbjudande som jag inte kunde säga nej till.” ”Och utbildningen tog fem år och nu är du tillbaks?” ”Ja, utbildningen tog som du så säkert har räknat ut ungefär fem år och nu är jag tillbaks.” ”Jaja”, sa Edvin Larsson lätt eftersom han kände på sig att han möjligen gick för långt, ”nu ska vi kanske inte penetrera den frågan för mycket. Men dom andra är alltså flottister?” ”Ja”, skrattade Luigi, ”som ni redan tycks ha räknat ut så är dom flottister uppe på bolaget. Men ena jävlar på fallskärm, det får du försöka acceptera.” ”Fint bolag. Strålande insatser i Italien och din italienska är väl lika bra nu som när du låg här?” Luigi bromsades plötsligt, som just inför landning med fallskärm, ett ögonblick blir man hängande nästan alldeles still innan man börjar sjunka igen. Hans före detta chef var ungefär tio år äldre än han




06-07-03

09.16

Sida 237

själv och rimligtvis en lika pålitlig officer och allt det där som han själv. Hemlighetsmakeriet skulle bli svårt att upprätthålla, det hade ju redan visat sig. Men om nu inte Edvin Larsson var betrodd, vem skulle då vara betrodd? ”Jag vet inte vad jag får säga och inte säga, men som läget är ska vi alltså jobba tillsammans”, började Luigi eftertänksamt. ”Och eftersom vi ska jobba tillsammans så kommer du undan för undan att förstå ungefär hur mycket du vill. Kan vi inte skita i allt det där och bara försöka koncentrera oss på jobbet?” Luigi såg vädjande ut, han var väl medveten om det. Det dröjde något innan Edvin Larsson bestämde sig för hur han skulle hantera situationen, men plötsligt sken han upp, överdrivet munter. ”Jag kan ge mig fan på att du är en jävel på att dyka också”, log han. Luigi himlade med ögonen och såg upp mot taket. Sen brast de båda i skratt. *** Dagarna var fortfarande behagligt långa i polarområdet, och i det släpande eftermiddagsljuset som egentligen var kvällsljus flammade landskapet under dem i rött, gult och grönt när SAS-maskinen från Oslo gick in för landning och flygvärdinnan meddelade att från och med nu rådde absolut fotograferingsförbud. Som de andra passagerarna hängde de vid fönstret för att se så mycket som möjligt. ”Varför är det fotograferingsförbud?” viskade Anna. ”Inte en aaning, jag är bara oskyldig turist men antagligen har det att göra med att vi faktiskt landar på NATO:s mest framskjutna flygbas mot forne fi”, viskade Åke Stålhandske tillbaks. Landningsbanan hade gott och väl kapacitet att ta ner tunga bombplan och transportflygplan, men själva flygstationen vid Kirkenes såg rörande liten ut, som om de bokstavligen hade kommit till alla flyglinjers slut. Planet taxade förbi ett litet sovjetiskt passagerar-




06-07-03

09.16

Sida 238

plan, det såg ut som en miniatyrmodell av en DC-9:a, vilket det förmodligen var; Åke viskade någonting om att det var en sån där typisk GRU-grej, stulna ritningar. Anna viskade tillbaks att hon inte visste vad GRU var för någonting. ”Glavnoje Razveltitjelnoje Upravlenije, elementary my dear Watson”, viskade Åke Stålhandske tillbaks och blinkade. Anna skakade på huvudet. Bagaget kom fram nästan genast till det tio meter långa transportbandet och deras ryggsäckar kom först. Åke Stålhandske log glatt när han såg hur Anna utan att blinka slungade upp den tjugo kilo tunga mesen på ryggen, och när han såg sig omkring upptäckte han hur perfekt norska de måste se ut. Ryggsäckar var det vanligaste bagaget som kom ut från planet och de flesta människor i omgivningen var klädda till sport eller fritid. Deras ryggsäckar gick inte in tillsammans i taxins bagagelucka, så de satte en i framsätet, vilket väckte taxichaufförens förtjusning. ”Så ni är nyförlovade eller nygifta eller nåt”, kommenterade han glatt när han gick runt och satte sig på sin plats. ”Hurså?” sa Anna nästan förorättad som om hon blivit avslöjad redan vid start. ”Folk som har varit gifta ett tag sätter överskottsbagaget i baksätet och så åker mannen i framsätet”, förklarade taxichauffören lika glatt. Hans norska var ren, avslipad och lättbegriplig, påminde om de släta stenhällarna längs vägen. ”Ska ni till campingen?” frågade han nästan som om det inte var en fråga när de åkt ett stycke. ”Va? Nej … nej vi ska till Hotell Rica Arctica”, sa Åke Stålhandske som om han blivit väckt. Han hade försjunkit i funderingar över landskap och perfekta asfaltsvägar och brist på skydd. De hade väntat sig att Kirkenes skulle se ut som ett fiskeläge från 1800-talet, vackra små färgglada båthus på linje längs vattnet, kåkstad, stora bryggor i trä, gigantiska skeppsankare från sjöfartens pionjärtid och sådant. Men det de såg när de närmade sig den lilla staden




06-07-03

09.16

Sida 239

var något helt annat och betydligt mindre romantiskt, allt såg ut som om det byggts på 1950-talet och senare, som en nordisk småstad eller by vilken som helst. Anna frågade taxichauffören nästan rakt på sak och fick svar som var fullkomligt rakt på sak. Kirkenes hade varit en nazistisk bas i attackerna på framför allt Murmansk under andra världskriget. När Röda armén befriade Kirkenes, för det gjorde de, hade det i fysisk mening inte funnits så mycket kvar att befria. Ingenstans i Norge hade andra världskriget drabbat så hårt som just här uppe i norr. När de checkade in på Hotell Rica Arctica hade skymningen redan sänkt sig och deras val var inte så svårt, de skulle ändå spela nyförälskat par på turistresa och bestämde fnissande att genast skynda upp på rummet och bete sig som nyförälskade. Fram till middag. Sen kunde de fortsätta att spela nyförälskade till middagen. De hade trist utsikt från sitt fönster, alls inget oändligt Norra Ishavet utan en parkeringsplats. Rummet hade rosa väggar och för små sängar och Anna undrade med spelad förtrytsamhet om norrbaggarna här uppe var dvärgar. Åke Stålhandske muttrade något om att hade de åkt till Söderhavet som föreslaget så hade sängarna nog varit ännu mindre. Han sköt resolut undan ett nattygsbord med ena handen och de två sängarna tillsammans med den andra, sen ångrade han sig och lyfte telefonluren och höjde hyssjande handen. ”Jo goddag, vi är det svenska paret som just checkade in”, sa han och avvaktade någon vänlighet innan han fortsatte. ”Det är så att vi är nygifta och väldigt långa båda två och nu undrar vi om …” Han behövde inte fortsätta förklaringen. Nickade bara instämmande och tackade och la på luren. ”Vi ska över till en så kallad svite”, meddelade han glatt. ”Svite?” undrade Anna. ”Ja. Det är norska och betyder suite. Dom har en suite, eller svite rättare sagt, som påstås vara bättre anpassad för nygifta par. Hon i receptionen förstod direkt problemet.”




06-07-03

09.16

Sida 240

”Vi är ju inte gifta än”, kommenterade Anna spelat förtrytsam. ”Äsch, jag bara ljög lite. Lite ljug rensar själen, kom nu så flyttar vi!” Den här gången fick de utsikt som åtminstone till en del var hav och solnedgång även om det mest var köpcenter, och en väl tilltagen dubbelsäng som Anna gjorde ett högt språng i floppstil över och landade skrattande gungande på rygg. ”Saatan!” konstaterade Åke Stålhandske imponerad, ”du måste ha haft ribban på en och sexti åtminstone.” Och så tog han sats för att göra om språnget och Anna sträckte förskräckt upp händerna för att stoppa honom. ”För helvete! Du river huset om du försöker!” varnade hon. Han kröp skrattande upp i sängen och kysste sig uppför hennes skidbyxor och vidare upp till hennes ansikte. ”Jag gjorde ändå aldrig mer än en och åtti, höjdhopp har aldrig varit min starka sida”, viskade han. ”Amatör!” skrattade hon när hon fick luft efter kyssen. ”Den som inte tar över en och nittiotvå är ingen riktig karl.” ”Hurså?” frågade han spelat sårad, drog in luft och bankade sig på bröstet så att det genljöd dovt i hela rummet. ”Jag bara råkade nämna mitt personliga rekord”, sa hon blygsamt och putsade av naglarna mot bröstet och låtsades betrakta dem. De närmaste timmarna sa de inte mycket, inte så mycket i räknade ord, eftersom de försäkrade varandra och bevisade för varandra att just deras kärlek var ett större mirakel än allt annat. De sov en stund, somnade svettiga utan att förstå hur, och vaknade lätt kyliga och huttrande. De duschade tillsammans och glömde sin hunger och kom ganska sent ner till restaurangen, nödtorftigt aftonklädda i nystrukna jeans, rena sportskjortor och med tröjor över axlarna, en klädsel som på intet sätt kunde förefalla onödigt sportig i Nordnorge under turistsäsong. Men matsalen såg ut som en blandning mellan grillbar och kafé, vita plastmöbler i korgimitation, bruna dukar, rosa servietter och klumpiga vinglas i pressglas. De lät sig inte nedslås det minsta




06-07-03

09.16

Sida 241

eftersom de redan släppt alla förväntningar på timmerstockar naturligt dekorerade med fiskfjäll eller nät utefter väggarna. Och eftersom de var varnade för den norska kokkonsten hade de inga förväntningar som borde kunna göra dem besvikna. Matsedeln innehöll ett erbjudande om Hotell Rica Arcticas Polarmiddag och det kunde ju hur som helst inte bli fel, inte ens med norsk tillagning: gravad ishavslax, renfilé med någon sorts ”sopp” och ”tyttebær” och därefter parfait på multebær med extra varma bär för den som så önskade. När de fnissande gissat en stund över innebörden i det exotiska upptäckte de att matsedeln var skriven på ryska och engelska och finska, vilket snabbt förklarade vad som var lingon, hjortron och kantareller. De bestämde sig entusiastiskt för hela ishavsspecialen och Åke Stålhandske suckade något om att man borde ringa Carl, eftersom vinlistan inte sa honom så mycket. ”Undrar om han skulle ha gjort vinbeställningen så mycket bättre”, funderade Anna. ”Hurså, det är klart han skulle kunna, han är ju för satan expert på vin”, muttrade Åke och fick plötsligt en idé. ”Jag gör det!” sa han och nappade åt sig vinlistan. ”Beställ två ishavsspecial så länge.” Han gick beslutsamt ut i vestibulen medan hon skakade på huvudet och började konferera med servitrisen om vinvalet. Efter en stund kom han tillbaks med lika beslutsamma steg och påtagligt nöjd uppsyn. ”Det blir det vita bordeauxvinet, Chateau Ditt & Datt till laxen och någonting som heter Beaujolais Patriarche till renfilén, fast med tvekan och under förutsättning att det som kallas ’Rødvin fra Rioja’ inte har beteckningen Reserva eller Gran Reserva, för då är det det som gäller”, förklarade han triumferande och slog vinlistan i bordet. ”Jag vet”, sa hon, ”för det har jag beställt. Chateau Ditt & Datt är redan på väg och det där var inte någon Reserva eller Gran Reserva så det blir alltså det där Beaujolais-vinet, gärna lite svalt.”




06-07-03

09.16

Sida 242

”Avlyssnar du våra telefonsamtal?” frågade han häpet. ”Nej”, sa hon på väg att bubbla över av skratt, ”kvinnlig så kallad intuition, nämligen att fråga servitris. Tackade du för senast?” ”Jovisst. Fint ställe di har köpt, satans fint ställe.” ”Var det så klokt att ringa Carl? Jag menar med tanke på …” Hon stannade av, som om hon inte ville fortsätta tankegången. ”Jo”, svarade han kort. ”Jag tackade för senast, berättade att vi hade det bra, men inte kunde välja vin. Inget annat. Det betyder att vi har det bra i alla avseenden.” Hans energiska sätt att besvara hennes fråga klippte av samtalstråden, och dessutom kom gravlaxen och det vita vinet in och de gnabbades om vem som skulle smaka av det. Han hävdade att som finne borde han bara smaka av brännvin. Hon hävdade att det var en gentlemans plikt, hon var nära att säga officers och gentlemans plikt men hann bromsa sig, och det slutade med att servitrisen resolut tog sig en slurk och sa att det inte var nåt fel och slog upp i glasen. De kastade sig förtjust över mat och dryck, de hade inte ätit sen flyglunchen mellan Stockholm och Oslo för något som föreföll som en evighet sen, vilket kanske hade mer med avstånd än tid att göra. De var i sitt eget grannland men ändå lika långt borta som om de flugit till Venedig, drygt 300 kilometer norr om polcirkeln. När det var dags att byta till renfilé med lingon och kantareller, och servitrisen skrattande tog sig en slurk rödvin också och godkände och hällde upp, började de äta långsammare och trevade en stund efter samtalsämne innan de kom in på middagen hemma hos Carl och Teresia Maria Corazón, som var Tessies fullständiga och exotiskt romantiska namn. ”Hon påminner på något sätt om drottning Silvia”, sa Anna tankfullt och spetsade gaffeln med kantareller, ”förbannat stilig på något sätt. Vad var det förresten för förrätt hon hade gjort, det där mexikanska?” ”Enchiladas”, sa han med munnen full av renkött, ”inte så exotiskt som du tror, hela Kalifornien simmar i enchiladas, det är chicanomat.”




06-07-03

09.16

Sida 243

”Chicano?” ”Jo. Mexare som är kalifornier, di kallas chicanos. Men nog har vi fått en drottning Silvia på bolaget alltid, fast hon bryter ju på både engelska och spanska när hon talar svenska, inte tyska som drottning Silvia.” ”Hur ska vi göra med bröllopsmiddag, vi hann ju aldrig avsluta det ämnet den där kvällen?” ”Två.” ”Vadå två!” fnittrade hon. ”Två, enkelt. Dubbelliv du vet. Först en med min far och dina föräldrar, tur att din far är reservare förresten, och sen en bolagsmiddag ute på Stenhamra, det var ju det vi kom fram till.” ”Då måste jag och Tessie ha varit i köket.” ”Försök int, ids int antyda nåt, jag var i köket lika mycket som du eller nån annan.” ”Varför är det tur att pappa är reservare?” ”Nog har han lite lättare att acceptera en fattig major i så fall!” ”Barnsla dej inte, det enda han var rädd för var att jag skulle komma hem med någon som rökte och var yuppie eller ännu värre, en vekling, en kissedogg eller i värsta fall en kristendomslärare.” ”Kissedogg?” ”Ja. Inte vet jag vad det är men det hette så när han var ung, det måste ha varit något förfärligt.” ”Vi åker till Murmansk i morgon.” ”Va?!” ”Jo jag sa just det att vi åker till Murmansk i morgon.” ”Och jag sa va!” ”Jo. Di har ett litet anslag där ute vid telefonhytten, det går en båt på dagstur varje morgon klockan noll åtta, man behöver int nåt visum.” Han åt vidare som om han bara meddelat något halvroligt och självklart men hon la ner kniv och gaffel. Han sneglade på henne och upptäckte att hon såg rädd ut. Sen tycktes han tänka efter utan att




06-07-03

09.16

Sida 244

komma på någonting att säga och visade med en uppgiven gest att hon måste fråga. ”Är vi spioner?” viskade hon. ”Int fan”, svarade han snabbt och sken upp. ”Int om vi int tror det själva, det är ett mentalt tillstånd det handlar om och där befinner vi oss int.” ”Det var inte så klargörande”, sa hon och snörpte ihop munnen på ett sätt som redan ingick i deras privata kroppsspråk och betydde att det där håller inte. ”Jo, int fan är det så svårt”, log han. ”Det är sant att vi är här på kärlekssemester …” Han sänkte rösten och såg sig omkring som om han blivit mer besvärad av det möjligt kvinnliga ordvalet än av själva saken. ”Jo alltså. Det är sant. Du är Anna Erikadotter som är tjänstledig från GIH i Stockholm, jag är Åke Stålhandske som är en enkel major på semester. Vi har int ett enda föremål i vårt bagage som berättar något annat än sanningen. Vi bryter int mot nån lag, vi är ganska lyckliga på vår resa. Bara om vi trodde att vi var spioner skulle vi vara det.” Han slog ut med händerna som om han förklarat allting. ”Vi är inte ganska lyckliga”, sa hon efter en stunds betänketid. ”Vi är mycket lyckliga.” ”Nåjo”, svarade han generat och såg sig på nytt omkring. ”Nog är vi satans lyckliga.” Hon brast ut i ett långt klingande skratt och han tycktes inte ha en aning om vari det komiska bestod. *** Försvarsminister Anders Lönnh insåg mycket väl att det var ett viktigt ärende. Om överbefälhavaren bad om ett brådskande sammanträde och samtidigt såsom i förbigående meddelade att det kunde vara lämpligt om underrättelsechefen var närvarande vid mötet, så var det




06-07-03

09.16

Sida 245

viktigt. Låt vara att alla de personer i 60-talet likställda chefstjänster, som den socialdemokratiska företrädaren i detta ursinniga anfall av demokrati fått för sig att upphöja till varandras jämlikar, också titt och tätt meddelade att de propsade på rätten till ministerns tid. ÖB och underrättelsechef på en gång var tvivelsutan mer lockande än lottachef och regionmusikkårsansvarig. Men han lät dem ändå vänta något, liksom av princip. I väntrummet som inte var väntrum utan bara en förtjockning i korridoren förbi den höga bruna ekdörren med mässingsskylt som kort och gott meddelade STATSRÅDET och ingenting annat, satt landets ÖB tillsammans med Samuel Ulfsson inträngda i både praktisk och psykisk mening och kände sig illa till mods. ÖB hade en kopieringsapparat intill sitt huvud och hade två gånger fått maka på sig för sekreterare som ville kopiera någonting. ”Jävla underligt ställe att ha en sån där maskin på”, muttrade han när han för andra gången fått resa på sig. Samuel Ulfsson svarade inte, han hade varit här förr i konstiga ärenden, i regel någonting som hade med en viss nyutnämnd kommendörs härjningar att göra. Han betraktade de grågröna mönstren i textilier och mattor, i mattan låg röda linjer liksom för att pigga upp i det sobra och antagligen smakfulla, de såg ut som äldre tiders generalsrevärer. Han lyfte blicken mot marmorfrisen ovanför den tunga ekdörren, grågrön marmor, antagligen från Kolmården, formad till något som skulle påminna om ett grekiskt tempeltak. Golvlamporna bakom den lilla soffan bröt definitivt stilen, de såg ut som någon sorts flygande tefat, antingen något italienskt och dyrt eller också något från IKEA. Han knackade prövande på väggen bakom sig. Det var falsk sten, trä målat i marmorerat mönster. ”Jaa”, konstaterade han meningslöst, ”här sitter vi och kan inte annat.” ”Jo men du får för helvete försöka se det positiva, tänk om vi suttit här under den förra regimen. Med samma ärende som i dag.” ”Det är inte mitt jobb att försöka se det positiva i allting. Du bru-




06-07-03

09.16

Sida 246

kar påminna mej om det, vill jag minnas”, muttrade Samuel Ulfsson. ”Och förresten, under den förra regimen …? Jag har en känsla av att vi inte hade suttit här då. Så i den meningen är det något positivt. Vi är laglydiga och demokratins goda tjänare.” ÖB log tvetydigt till svar, han var inte säker på hur mycket ironi, om alls någon ironi som låg i Samuel Ulfssons kommentar. När sekreteraren kom in reste sig båda samtidigt och nästan elektriskt och marscherade rakt in och till höger, således in i fel rum, eftersom det skett vissa praktiska förändringar i samband med regimskiftet. Generade fick de backa ut från något sammanträde med för dem helt okända människor som de tydligen avbrutit. Sekreteraren fångade vänligt upp dem och ledde dem rätt. Försvarsministern stod mitt på golvet, som om han ställt upp sig med någon sorts eftertanke, och hälsade nästan överdrivet vänligt på dem. ”Det var ju inte en dag för tidigt att jag fick träffa herrarna, det har jag verkligen sett fram emot”, sa han och tecknade åt dem att sätta sig i den engelska soffgruppen, vilket ingen av dem gjorde innan han själv satt sig. ”Ja, det här är ju den berömda soffgruppen”, konverserade Anders Lönnh vidare och fann av gästernas frågande miner att de inte var informerade om soffgruppens berömmelse. ”Jo, alltså”, tvingades han fortsätta, ”det här är således soffgruppen som den socialistiska kvällspressen menar att jag förslösar försvarets medel på. Men den har tamejfan inte kostat mer än min företrädares soffgrupp. Nå, detta om soffor. Vad gäller saken?” De överrumplades av det tvära kastet från soffgrupp till kärnvapenproblematik och sneglade kort på varandra, även om det var självklart vem som skulle börja. ”Det gäller kärnvapen”, inledde ÖB kort och koncist. ”Det hade jag faktiskt inte tänkt att vi skulle skaffa, det får finnas vissa gränser även för en moderats försvarsvilja”, skämtade försvarsministern glatt och fick båda sina gäster slagna ur balans på en gång.




06-07-03

09.16

Sida 247

”Nej, det är inte heller vår tanke”, fortsatte ÖB besvärat. ”Jag är rädd att det skulle framstå som en mycket enklare fråga än den vi nu har i bagaget.” Därmed hade han avstyrt alla vidare skämt i ämnet och glad lax eller inte så fick nu försvarsministern finna sig i att bara lyssna en stund, till en början framgångsrik i att uppvisa ett artigt neutralt och oberört ansikte, efter en stund allt mindre framgångsrik. När ÖB var färdig, hans föredragning var klar på tre minuter, så satt försvarsministern tyst med knytnäven under hakan och tänkte efter. Det var viktigt hur han började. ”I sak handlar det alltså om följande”, summerade han efter en stund, ”vi har en amerikansk begäran, med påstådd förankring hos den sovjetiska regeringen, att med svensk personal, på sovjetiskt territorium, möta ett försök att smuggla kärnvapen. Smugglarna ska undanröjas, dom smugglade stridsspetsarna märkas ut och personalen ska därefter dra sej tillbaks och helst komma hem till Sverige igen. Är det rätt uppfattat?” ”Svar ja, det är … korrekt uppfattat”, svarade ÖB med en fullt märkbar sväljrörelse mitt i meningen. ”Då har jag först en del frågor”, meddelade försvarsministern med ett hårt tonfall som säkert föreföll mer fientligt än det var. Han väntade sig förstås inget godkännande utan gick rakt på ÖB med en snabb frågeserie. ”Vad rör det sej om för kärnvapen?” ”Vi vet inte. Sannolikt betydligt mer än det som brukar kallas taktiska vapen. Det torde röra sej om en förstörelsekapacitet som motsvarar ett par tre världsstäder.” ”Jaha, får vi svar på den frågan senare?” ”Sannolikt ja.” ”Kan vi genomföra den här operationen, jag menar rent tekniskt?” ”Svar ja.” ”Intressant, mycket intressant. Vem eller vilka ansvarar för operationens praktiska genomförande?”




06-07-03

09.16

Sida 248

”Kommendör Hamilton.” ”Åh fan! Han var här nyligen och vi talade om helt andra … nåja, det kan man kanske förstå. Har ni vidtagit några förberedelser?” ”Svar ja.” ”Nämligen vilka då?” ”Vi har börjat sätta samman en grupp, vi har inlett viss träning och införskaffande av en del kompletterande materiel.” ”Vardå?” ”FJS i Karlsborg, det handlar alltså om luftlandsättning.” ”Luftlandsättning, tänker ni flyga in över sovjetiskt territorium?” ”Svar nej. Luftlandsättning beräknas ske från finskt territorium, vi förbereder olika metoder att genomföra det hela utan att alarmera det sovjetiska luftförsvaret.” ”Och det finska?” ”Sannolikt finns en betydande risk för att finnarna upptäcker oss, alltså att vi med flyg under några minuters tid kränker deras territorium. Det finns en god chans att genomföra detta utan att dom hinner spåra planets ursprung.” Försvarsministern funderade en stund innan han fortsatte. ”Nå”, konstaterade han, ”det där är en politisk fråga, jag menar antingen genomför finnarna det här själva – det är väl rentav det troligaste?” ”Ja, det är vår bedömning. Det som är självklart för oss borde vara självklart för dom.” ”Just det. Eller också, om dom inte genomför det här själva så får jag svårt att tro att dom skulle försvåra ett försök från vår sida. Inte sant?” ”Ja, det är vår bedömning.” ”Vilka andra förberedelser har ni vidtagit?” ”Vi har inlett vissa spaningsinsatser i det aktuella området.” ”Det var inte så klargörande. Vad går dom spaningsinsatserna ut på?” ”Att göra en värdering av gränsavsnittet ifråga, från Norge och




06-07-03

09.16

Sida 249

nedåt längs den finska gränsen. Vi använder oss av civila resenärer, vi förbereder upprättandet av en bas på finskt territorium och söker lämplig plats och lämpligt cover.” ”En bas på finskt territorium!” ”Svar ja, det finns övertygande operativa skäl för det arrangemanget.” ”Och vad ska den basen innehålla och bestå av, om jag får fråga!” ”En jakt- och fiskestuga, civil personal, ingen militär utrustning sånär som på kommunikationsmedel och därutöver ett par snöskotrar som varje fiskare och jägare i området använder sig av.” ”Och syftet med detta?” ”Återresan. Det är lättare för oss att ta oss in än ut, det senare måste ske på marken och det måste gå fort, därför snöskoter. Väl tillbaks i Finland torde problemen, om några uppstår, i vart fall bli hanterliga. Jag menar, om vi tvingas genomföra det här så förutsätter vi ju hela tiden finskt samtycke i en eller annan form.” ”Och vi kan ta oss in utan att upptäckas?” ”Ja, definitivt. Det är som jag sa, även om det låter förvånansvärt kanske, den lätta biten.” Försvarsministern satt tyst en stund i sin återtagna tänkarpose med knytnäven stödd under hakan. Såvitt han insåg hade han tömt sitt förråd av omedelbart självklara frågor. Alltså var det hans tur att meddela någon form av beslut. Han gjorde det punktvis och mycket snabbt. För det första måste operationen godkännas av landets statsminister, han ville inte ta ett beslut i den här storleksordningen helt på eget ansvar. Han förutsåg emellertid att statsministern skulle tveka lika lite som han själv om att ge ett godkännande av operationen. Hans två gäster andades ut och ändrade omedvetet kroppsställning. För det andra ville försvarsministern ha ett exakt besked om vilka personer som var inblandade i operationen och kände till den. För det tredje ville han bli underrättad om varje framsteg eller förändring som gällde den operativa planläggningen, hela förloppet med alla dess tekniska och politiska implikationer.




06-07-03

09.16

Sida 250

För det fjärde ville han veta vilka beslut som krävdes för assistans med signalspaningen, spionfartyg, flyg och de resurser som löd under Försvarets Radioanstalt, allt som kunde komma till användning under den operativa fasen. För det femte och slutligen, operationen fick inte genomföras med mindre än att han själv haft en personlig kontakt med president Mauno Koivisto. Vilket i och för sig inte föreföll så komplicerat eftersom han var tvungen att fara fram och tillbaks som ett skållat troll för att försöka kränga JAS-planet till finnarna. Han sa så. ”Och därmed bara en sista fråga av ren nyfikenhet”, sa han när han reste sig så att båda gästerna for upp i något som kom ganska nära enskild ställning, ”heter den här operationen någonting?” Han riktade frågan till Samuel Ulfsson, som hittills inte fått yttra sig. ”Ja, hrm”, sa Samuel Ulfsson skrovligt eftersom han suttit tyst så länge. ”Operation Dragon Fire.” ”Dragon Fire”, sa försvarsministern roat, ”väl funnet. Jag antar att det är för att amerikanarna ska inse allvaret?” ”Det kan man säga”, sa Samuel Ulfsson besvärat. ”Våra amerikanska vänner är mycket för sånt där.” *** Finlands president betraktade sin nyss anlände brevbärare från Moskva med nästan vemodig sympati; det hade råkat bli sista fredagsflygningen med Finnair från Moskva ännu en gång. Eero Grönroos hade sin klädsel i viss oordning, även om han naturligtvis gjort sitt bästa för att snygga till sig. Som han försiktigt uttryckte saken hade han råkat i handgemäng på planet, eller kommit i vägen för det i alla fall och någon hade på skämt, han uppfattade det åtminstone nu i efterhand som skämt, försökt slita den fjättrade väskan ifrån honom i någon förvirrad diskussion om att smuggla knullgummin ena hållet och ikoner åt andra. Just då hade det varit




06-07-03

09.16

Sida 251

synnerligen obehagligt, eftersom det funnits skäl att frukta att det var brevet i väskan som någon under förevändning av att vara berusad sökte tillskansa sig – Eero Grönroos talade något kurialt, om av nervositet eller av trötthet och psykisk utmattning – men retrospektivt fanns inte anledning att göra annan bedömning än att det blott rörde sig om en olyckligt parodisk yttring av finsk nationalkaraktär. Presidenten drog svagt på munnen, nickade och sträckte demonstrativt ut handen, fick den svarta portföljen upp på bordet framför sig och befriade snabbt Eero Grönroos från den till synes mycket tunga bördan. Portföljen innehöll ett kuvert av samma typ som förra gången, med det sovjetiska statsvapnet i vitt relieftryck på baksidan. ”Jag tackar er än en gång, herr byråchef, ni är säkert medveten om den stora betydelsen av ert uppdrag och jag beklagar dom umbäranden som våra landsmän utsätter oss för”, sa presidenten vänligt och sträckte fram sin hand till avsked. Eero Grönroos såg kuvad ut när han gick kanslichefen till mötes vid dörren, presidenten skakade leende på huvudet, muttrade något om fylltrattar och sprättade upp kuvertet. Det var som förra gången, ett ryskt original och en engelsk översättning, båda undertecknade av Gorbatjovs hand. Mauno Koivisto tog ett djupt andetag innan han började läsa. Högt Ärade Herr President Det är min tunga plikt, efter de svårigheter som både jag själv och mitt land nyligen utstått, att skyndsamt ta vid i denna för vår värld och vår gemensamma säkerhet avgörande fråga, vars penetration tillfälligt försenats av vissa kretsars försök att välta vår strävan mot demokrati över ända, och vilka kretsar inte tvekat att våldföra sig på landets president. Det är i min fulla kapacitet som laglig president för De Förenade Socialistiska Rådsrepublikernas Union jag åter vänder mig till Eder. Jag finner det nödvändigt att betona detta, då mitt senaste




06-07-03

09.16

Sida 252

möte med president Bush visade sig till icke obetydlig del handla om huruvida jag hade fulla befogenheter eller ej. Det bör betonas att så är fallet. För att så återuppta våra diskussioner där de avbröts, är det först och främst min skyldighet att meddela, att vissa komplikationer tillstött. Det har visat sig att vissa kretsar inom det organ som haft till uppgift att svara för Sovjetunionens säkerhet icke aktat för rov att avlyssna och spionera på landets laglige president. Vissa åtgärder har förvisso vidtagits. Det organ som tidigare benämndes KGB är nu upplöst och vi, däribland Ryska Federativa Republikens president och jag själv, genomför nödvändiga förändringar i detta avseende. Uppriktigt sagt, Herr President, finns starka skäl att tro att de konspiratörer som valt att spela kortet sovjetiska statens kärnvapen återfinns även inom den organisation som fordom benämndes KGB. Jag måste förbehållslöst medge att detta gör vår situation mer komplicerad. Funnes möjlighet att med ett enda slag tillintetgöra alla konspiratörer i denna sak, skulle jag naturligtvis inte tveka att använda samtliga de instrument som vår konstitution beviljar landets laglige president. Men ett sådant försök vore äventyrligt, då det måste genomföras med absolut förvissning om hundraprocentig framgång. Risken är att vi i stället undanröjde våra möjligheter att komma åt tjuvarna på bar gärning, de skulle kunna ändra sina planer och överraska oss med något vi inte vore förberedda på. Med tanke på sakens ohyggliga allvar, då det rör sig om en fråga som omfattar hela världens säkerhet, kan jag inte ta på mitt ansvar att söka en sådan lösning på detta mycket komplicerade problem. Min inställning är att det enda ansvarsfulla vi nu kan ta oss för, som jämlika statsmän med ett betydande internationellt ansvar, är




06-07-03

09.16

Sida 253

att låta konspirationen löpa ända fram till den punkt då vi kan infånga och tillintetgöra dem det gäller och ta deras förfärliga stöldgods ifrån dem. Jag kommer att vid lämpligt tillfälle ta upp denna känsliga fråga med Ryska Federativa Republikens president, men jag måste tillstå att tiden ännu ej är mogen för detta steg. Vi har uppsnappat två konkreta kunskaper av betydelse för sakens fortsättning. Den mest troliga tidpunkten ligger vid eller efter mitten av december månad. Det rör sig om multipla stridsspetsar som värderas till en sammanlagd effekt av cirka två megaton. Med hopp om att vi som två statsmän båda skall kunna föra denna sak till ett lyckligt slut, ej blott för våra två vänskapligt sinnade länder, men ock för alla världens nationer, tecknar jag Med yttersta högaktning Michail Sergejevitj, president av SSSR Mauno Koivisto satt en stund sammanbitet och slog knytnäven tyst och långsamt i bordsskivan medan han försökte förstå det han just hade läst. Brevet var i långa stycken snirkligt och oklart, det gav ett spontant intryck av att vara skrivet under press. Det var mycket obehagligt, inte bara för vad där faktiskt stod; kalla sakliga ord som multipla stridsspetsar och två megaton, det senare dessutom tilltaget på en höft. Det var skräckinjagande. Redan som nödtorftigt allmänbildad kunde man lätt inse att det i sak rörde sig om en kapacitet att för evigt utplåna allt liv i Finland. Och detta skulle komma släpandes mot gränsen. Kanske lika skräckinjagande, fast på ett annat och svårjämförbart plan, var brevets intryck av att vara skrivet av en president som knappast var president längre; avlyssnad av sin egen säkerhetstjänst, störtad från makten, återinstallerad av en man vars namn han faktiskt inte ville skriva ut – två gånger stod det en titel i stället för Boris Jeltsin.




06-07-03

09.16

Sida 254

Vid mitten av december, fanns Sovjetunionen då? På finska Utrikesministeriet tvivlade man tydligen på det. Vem var då Finlands motpart, enkelt uttryckt, Boris Jeltsin eller Michail Gorbatjov? Mauno Koivisto letade i brevet tills han fann formuleringen ”vid lämpligt tillfälle ta upp denna fråga” och så en titel i stället för namnet Boris Jeltsin och så ”jag måste tillstå att tiden ännu ej är mogen för detta steg”. Det kunde inte gärna betyda att Boris Jeltsin ingick i de ”vissa kretsar” som skulle ”spela kärnvapenkortet” och så vidare. Men det kunde inte heller betyda annat än att Gorbatjov saknade förtroende för den ryske presidenten, att han i vart fall hade betydligt större förtroende för grannlandet Finlands president var ju oomtvisteligt. En maktkamp mellan Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov således, och mitt i den röran två eller mer megaton ”multipla stridsspetsar” på väg mot Finland. En världskatastrof närmade sig. Så enkelt kunde man uttrycka saken. Det gick inte att kontakta Jeltsin bakom ryggen på Gorbatjov, det kunde alldeles uppenbarligen leda till kaotiska motsättningar. Alltså måste det förr eller senare komma en uppgörelse, man måste ställa hårda krav på det. Gorbatjov måste göra upp med Jeltsin, annars skulle Finland hamna i kläm mellan deras interna motsättningar. Och ännu värre, finsk personal skulle kunna offras i den uppgörelsen bara för att tillfredsställa den enes eller den andres prestige. Men som Mauno Koivisto såg saken borde det finnas goda möjligheter att från finsk sida driva igenom kraven på en tydlig uppgörelse. Han såg på klockan, det var nära midnatt. Brevet måste analyseras av hela säkerhetsgruppen, men det fick anstå till nästa dag. *** I Paris var det en timme före midnatt. ”Vi styr själva våra liv”, sa han nästan lite sömnigt, ”vi är fria män-




06-07-03

09.16

Sida 255

niskor i en fri värld och vi bestämmer själva över våra liv.” ”Jag tycker i alla fall att det är för fint, jag blir nästan rädd när jag känner på det”, svarade hon och fingrade försiktigt på halsbandet, lät pekfingret och långfingret glida från sten till sten. Halsbandet bestod av 20 stora rektangulära rubiner innefattade var och en i en guldram och varje guldram länkades samman till en kedja; det hade kostat 650 000 francs. ”I San Diego en gång”, sa han och sträckte sig behagfullt över de sidenaktiga lakanen i den väldiga dubbelsängen så att han nätt och jämnt nådde champagnen, ”i San Diego en gång för mycket länge sen som ibland känns som om det var alldeles nyss, köpte jag en silverbrosch med ett mexikanskt-indianskt mönster av oslipade turkoser. Det kostade hundrasjuttiofem dollar, det var vad vi hade råd med då. I dag ser vår ekonomi något annorlunda ut.” Han hällde upp den sista champagnen och räckte över hennes glas. Hon tvekade lite men tog ändå emot det, de hade ju inte druckit någonting annat under hela dagen eftersom all tid gått åt till shopping. ”Vad hände med broschen?” frågade han. ”Jag sänkte den i havet”, svarade hon efter någon tvekan. ”Jag hade den kvar i några år, bar den inte på mej utan hade den i någon gömma och sen när jag skulle gifta mej så kändes det som ett svek på något sätt.” ”Att behålla broschen?” ”Ja. Den var ett stycke av dej, det kändes inte rätt.” ”Var sänkte du den?” ”En av pirarna ute vid La Jolla.” ”Kommer du ihåg var? Det spelar ingen roll förresten, sand och tidvatten har gjort sitt. Men om du skulle få för dej att gifta dej med någon annan kille så kan du väl vara hygglig att berätta när och var du tänker sänka det här, så jag kan ha dykarutrustningen i beredskap.” Hon skrattade till. ”Vad Sveriges ambassadör har förenat kan människor inte åtskilja”, sa hon och vände sig om mot honom och kysste honom så att hon




06-07-03

09.16

Sida 256

samtidigt slog ut champagnen över hans nakna mage och han hoppade till och välte sitt eget glas. ”Tur att sängen är stor”, fnissade hon när de försökte reda ut läget, ”här finns ett torrt hörn där vi kan sova.” De flyttade över till den torra delen, som såg ut att räcka gott och väl och rättade till kuddar och täcke. ”När jag var liten grabb”, sa han eftertänksamt som om han försökte minnas, ”såg jag en gång en matinéfilm. Det var ädla hjältar och svartmuskiga skurkar, mexare förstås och galopp galopp och allt det där. Egentligen kommer jag bara ihåg en sak från filmen, egentligen bara en bild. Skurken, antagligen mexare med tunna opålitliga svarta mustascher och ridbyxor med runda silverbrickor som revärer, säkert sombrero och poncho, jag antar att skurken såg ut så. Men det jag kommer ihåg är skurkens fru, som antagligen räddades i slutet av handlingen av de vita hjältarna från Texas, kidnappades alltså. Jo skurkens fru såg ut som du, fast med längre hals, en mexikansk variant av Ava Gardner, och runt den halsen bar hon ett halsband som bestod av guld och rubiner, inte små rubiner som du har utan rubiner som duvägg ungefär. Jag minns den bilden knivskarpt. Hon hade håret uppsatt i sån där hög frisyr, du vet med stöd av korta breda kammar och slöja över håret. Det var oerhört vackert.” ”Ja? Och?” sa Tessie. ”Vill du att jag ska göra en sån där frisyr till i morgon, jag vet vad du menar.” ”Ja, vilken bra idé!” sa han entusiastiskt. ”Fixar du det?” ”Jag vet inte”, sa hon osäkert, ”man behöver hjälp.” ”Jamen det finns på hotellet, vi beställer en coiffeuse, du kan få en spansktalande om du vill och då är det väl någon som också förstår vad det handlar om.” ”Tror du dom har det här?” undrade hon nyfiket. ”Ja. Här har dom allting, du kan få en sprängd anka om tjugo minuter eller en juvelerare som kommer upp eller någon som kommer och klipper dina tånaglar och självklart hårfrisörska som talar spanska, dom talar nämligen engelska, tyska, franska, spanska, italienska




06-07-03

09.16

Sida 257

och polska på den avdelningen på det här panget.” ”Har du frågat?” ”Nej, läst i broschyrerna på skrivbordet inne i andra rummet, min naturliga nyfikenhet du vet.” ”Jo, då säger vi det, men vad var poängen med Ava Gardner och rubinerna?” ”Jag glömde aldrig bilden, som jag sa är det det enda jag minns från den där filmen, och jag fick för mej att en dag skulle jag se det där i verkligheten och nu är vi här. Vi bestämmer över vårt eget liv, vi gör just det vi vill från och med nu, vi reser dit vi själva vill, inte dit nån annan vill. Förresten ska jag till San Diego nästa vecka, har du lust att följa med?” ”Tjänsteärende?” ”Uhu.” ”Vi reser dit vi själva vill, såvida det inte är i tjänsten, då reser vi dit bossen vill”, skrattade hon. ”Äh!” sa han. ”Det är bara en rutinresa i jobbet, inget märkvärdigt. Jag ska upp till Ridgecrest och titta på lite materiel, men har du lust att följa med?” ”Och begära ledigt igen? Dom gnällde redan över den här fredagen.” ”Det var för att du inte sa vad saken gällde, men jag skulle vilja se den amerikanske chef som säger nej om du förklarar att det gäller en kort smekmånad och att du är nygift.” ”Då har du inte sett IBM-chefen för Skandinavien, Mr President, inför honom är vi alla ’bemanningen’ eller på sin höjd ’personalen’ så det blir nog inte så lätt.” ”Ska vi slå vad?” ”Nej, du har tänkt ut nåt fiffel igen, vadå?” ”Jag ringer honom, presenterar mej artigt och anhåller vördsamt om att fru Hamilton måtte få ledigt en vecka eftersom vi är nygifta.” Tessie brast i skratt. ”Jag ger mej, jag ger mej”, fnittrade hon, ”jo, han är amerikan




06-07-03

09.16

Sida 258

allright och president allright men ringer Sir Lancelot of the Lake så tror jag han vördsamt faller på knä. Du är en cyniker ibland, vet du det?” ”Nej, jag är bara praktisk. San Diego alltså?” ”Gärna”, sa hon, ”men nu måste jag sova så att jag ser ut som en vacker svartskalle i morgon med utstyrsel som skulle passa en Fritiof Andersson som vill dansa tango, du ser vad jag har lärt mej va?” Hon hoppade vigt ur sängen och gick ett varv förbi den vita dräkten som hängde på en ställning mitt i rummet. ”Var har du lärt dej allt det där, svartskalle”, ropade han efter henne när hon försvann ut i badrummet. ”Svenskkurserna på ABF!” ropade hon tillbaks. ”Dom flesta av oss där är ju svartskallar och Evert Taube ingår i realia-avsnitten.” ”Svartskalle”, mumlade han leende för sig själv, ”från chicanomexare till svartskalle.” ”Dit kom jag ridande en afton i april, för jag ville dansa tango”, sjöng hon på svenska där ute så att det ekade i det väldiga badrummet. Han slöt ögonen en stund men kände att han höll på att somna och kravlade sig ur sängen, plockade undan glasen och gick ut efter henne i badrummet. De sov länge eftersom de inte hade några tider att oroa sig för, de skulle inte vara på ambassaden förrän klockan tre på eftermiddagen. Det var infravärme inbyggd på balkongen, och till den sena frukosten kunde de sitta i de fluffiga morgonrockarna som funnits i badrummets garderober, mjuk frotté på insidan och siden på utsidan med japanska tecken. Hotellrummet låg tjugo våningar upp och de hade utsikt över Eiffeltornet långt bort och på nära håll en stor park i flammande höstfärger och Seinefloden, som på avstånd och i solljus verkade blå. Hon ville se den andra ringen, men han skakade tjurigt på huvudet, den fick hon inte se förrän hon var gift och det var faktiskt flera timmar till dess.




06-07-03

09.16

Sida 259

Hon höll upp ”förlovningsringen” mot solljuset, den hon hade provat på Place Vendôme så att han hade kunnat köpa den andra ringen i smyg. Hon rörde handen fram och tillbaks, långsamt i solljuset så att det gnistrade röda reflexer åt alla håll, i deras ögon och mot den vita bordsskivan. Ringen bestod av tätt sammanfogade rubiner i den synliga delen och slätt guld på undersidan. ”Jag ger mej fan på att den andra ser likadan ut”, försökte hon, ”det vore typiskt dej, lite fantasilöst men smakfullt.” ”Försök inte”, morrade han med låtsad misstänksamhet, ”jag kan varken bekräfta eller dementera. Det ingår inte i vår policy att kommentera sådant som bör hållas hemligt, och det vet frun mycket väl.” En hastig skugga gled över hans ansikte, som om han stuckit sig på en vass liten tagg i yrkesjargongen; han var ju en fri människa och ingenting annat, som kunde resa till Paris och gifta sig närhelst det passade, eller flytta ut bland hjortar eller resa till San Diego och aldrig mer Palermo. Han kämpade sig snabbt tillbaks till gott humör och uppsluppen frihetskänsla, reste sig och gick och hämtade en grå ask från juvelerarfirman som han höll upp och lekfullt ryckte undan när hon gjorde ett halvhjärtat försök att snappa den åt sig. ”Här inne finns hemligheten, den förevisas inte förrän klockan femton noll noll, ungefär.” Han stoppade den demonstrativt skrockande djupt ner i fickan, klappade på hemligheten och svepte sen ett glas färskpressad grapefruktjuice. ”Mmm … hemlandstoner”, konstaterade han. ”Kalifornisk grapefrukt, pröva!” ”Det kan väl inte en svartskalle som du avgöra”, muttrade hon och drack av sitt eget glas. ”Vad menar du med svartskalle?” sa han som om han blivit djupt kränkt. ”Jag säger bara vad menas?” ”I Kalifornien är det du som är svartskalle, inte jag, men annars har du rätt. Jag menar om juicen, om det mesta andra har du fel”, sa hon avmätt konstaterande.




06-07-03

09.16

Sida 260

”Som om vadå? Har jag någonsin fel? Kan du erinra dej något enda tillfälle då jag skulle ha fel?” frågade han överdrivet. ”Ja”, sa hon tvärsäkert, ”som om det där med att det är du och jag som bestämmer över världen, du glömde Gud, men det är ju å andra sidan typiskt för dej.” ”I går förväxlade du ju Gud med den svenske ambassadören i Paris och i dag är han den Allsmäktige igen. Opportunist!” ”Man får vara praktisk. Eftersom du av fullständigt obegripliga skäl vägrar att konvertera till katolicismen så får det bli den svenske ambassadören som ställföreträdande. Men observera, det är bara i detta speciella avseende som han ersätter Gud.” ”Fred!” sa han och höll upp två fingrar. ”Vi lämnar teologin.” ”Ja, det är ju inte precis din starka sida så det är nog bäst”, fnös hon på ett sätt som nästan fick honom att tro att det var allvar. ”Den där juveleraren höll visst på att få spader”, ändrade hon glatt och snabbt samtalsämne som om hon sett hans tvekan om hon skojat eller inte, ”vad sa han egentligen när ni stod där och kucklade?” ”Han var, ska vi säga något högdragen i början”, sa Carl avsiktligt återhållsamt. ”Ja, men vad sa han?” ”Det gick i korthet ut på att det inte var så vanligt att försälja varor för belopp i viss storleksordning till personer i jeans som var utlänningar och ville betala med plastkort, även om det föralldel var ett platinakort.” ”Och hur tog du dej ur det?” ”Jag tog mycket seriöst upp jeansfrågan först och hävdade, utförligt och argumenterande, att jeans var en utmärkt klädsel för juvelköp, att jag alltid var enkelt klädd vid dessa tillfällen för att inte dra på mej rånares och tjuvars intresse, samt att han kunde ringa Banque National de Paris där jag låtit deponera pengar och kopplat beloppet till kreditkortet. Så ringde han och sen var han artig och vi kunde gå vidare i ullstrumporna till ringavdelningen.” De kom i hotellets amerikanska limousin till svenska ambassaden,




06-07-03

09.16

Sida 261

tre minuter försent till Carls påtagliga irritation. Men när han gick runt bilen för att ta emot Tessie när hon steg ur nästan förstummades han några ögonblick av hennes färger och blixtrande skönhet, han hade aldrig sett henne så vacker, allt var just så perfekt som han försökt fantisera. Hennes blåsvarta hår var mycket riktigt uppsatt i ett flera timmars arrangemang med en spansk specialist; det svarta håret, den vita dräkten, den svarta pälsen, de vita hårslöjorna, de röda blixtarna vid hennes hals. ”Gud vad du är vacker, Gud vad jag älskar dej”, viskade han och tog henne under armen och ledde henne nästan som i triumf mot dörren där den isbjörnslike svenske ambassadören väntade, liksom Carl klädd i jackett. ”Herr ambassadör”, sa Carl strålande, ”får jag föreställa min blivande fru, Teresia Maria Corazón O’Connor.” ”Jag är förtjust, madame”, sa isbjörnen på franska och grep lystet hennes hand och kysste den. Sen skakade han kraftfullt hand med Carl och visade med en bred gest in dem i huset. ”I vanliga fall sysslar jag inte med sånt här”, fortsatte han på franska, ”vilket språk ska vi förresten tala?” ”Spanska går utmärkt”, sa Carl med en blinkning som för ett ögonblick fick den isbjörnslike osäker innan Tessie erbjöd svenska eller engelska. ”Nå, duger det inte med franska får vi hålla till godo med ärans och hjältarnas språk, om madame ursäktar”, fortsatte isbjörnen på svenska. ”Jag brukar som sagt inte syssla med sånt här. Folk tror att en ambassadör antingen är präst eller restauratör. Dom vanligaste ärendena är att folk vill att jag ska skaffa krogbord åt dom, det är förresten ordnat, så det var inte så jag menade. Det är en sorts murvel i huset, jag har låtit slå honom i järn ute i köket men han påstår att herrskapet har beställt honom, den här vägen!” ”Murvel?” undrade Tessie medan de leddes bort mot en salong. ”Ja”, sa isbjörnen, ”det är ett nedlåtande ord för pressfolk, man kan




06-07-03

09.16

Sida 262

också kalla dem skvallertackor eller gangsters och jag antar att herrskapets privatliv betingar ett högt pris på deras börs.” ”Det är en service som hotellet har tillhandahållit”, förklarade Carl osäkert, ”bilderna är alltså till för vårt privata bruk.” ”Mmm, vi får väl se”, morrade isbjörnen, ”dom jävlarna har nåt påfund som kallas copyright, det betyder att du betalar några tusen francs för ett antal papperskopior på bilderna medan murveln ifråga därefter distribuerar dom till allehanda pornografisk press.” ”I så fall föreslår jag att vi på lämpligt sätt befriar den unge mannen från den tunga bördan så fort han tagit sina bilder”, sa Carl obekymrat och väckte omedelbart ambassadörens skrockande gillande. De kom in i ett större mottagningsrum där några ambassadtjänstemän nyfiket tisslande och tasslande väntade vid bord med diverse förfriskningar och där en kvinna i rullstol satt något för sig själv. Carl visste vad som gällde och styrde automatiskt stegen mot rullstolen, hälsade på fru ambassadören och presenterade Tessie. Därefter tog de de förväntansfulla tjänstemännen i hand. ”Jaha”, sa ambassadören och svepte undan sin långa blonda lugg, ”för ordningens skull tror jag vi exekverar först och dricker champagne sen.” Utan vidare krusiduller fick Carl och Tessie stiga fram till ett litet bord med några dokument och formulär och rummets övriga gäster grupperade sig bakom dem. ”Det är inte så förbannat ofta man sysslar med sånt här, men i just ert fall fann jag det omöjligt att säga nej”, väste ambassadören som på ett lustigt sätt talade medan han andades. Orden kom stötvis. ”Vad jag, på ett föga skickat sätt för mitt påstådda yrke, försöker uttrycka, är att jag uppfattar det här som både ärofullt och roligt”, fortsatte ambassadören och såg sig uppfordrande omkring. ”Är alla beredda? Då kör vi, förlåt att jag måste läsa innantill men det här sysslar jag som sagt inte så ofta med.” Han tog på sig läsglasögon, plockade upp ett formulär och muttrade något om styrkt identitet och ytterligare något ohörbart. Sen såg




06-07-03

09.16

Sida 263

han upp. Sneglade en sista gång i formuläret: ”Tager du, Carl Gustaf Gilbert Hamilton, denna … öh …” Han sneglade på nytt i papperen. ”… denna Teresia Maria Corazón O’Connor till din äkta maka och lovar att älska henne i nöd och lust?” Carl tvekade, det var som om han fått en plötslig kortslutning av övermäktiga känslor och höll på att ryta ”svar ja” eller ännu värre ”yes sir!” Han dröjde ett par sekunder, men i ett sådant läge där ett par sekunder blir förvånansvärt långa. ”Ja”, sa han. ”Nå, det var ju för väl”, myste ambassadören och vände sig mot Tessie och upprepade frågan medan den diskret insläppte fotografen sköt serier av blixtar. ”Ja”, svarade Tessie lågt och med sänkt huvud. ”Jaha”, sa ambassadören uppfordrande glatt, ”jag förklarar er härmed för man och hustru. Nej för fan, ringen! Du måste ta fram ringen också.” Carl trevade nervöst i fickan och fick upp den grå asken, fumlade med låset, det enda lås han fumlat med under de senaste tio åren, och fick upp ringen och trädde den på hennes framsträckta finger. Den var i samma modell som hennes röda rubinring men med vita och gröna stenar; guld, grönt, rött och vitt bildade de mexikanska färgerna. ”Ni får kyssa varandra nu”, myste isbjörnen och så gjorde de det. Och fick sen gratulationer och till och med ett fång blommor. ”Det var det det!” sa ambassadören och gnuggade nöjt sina händer. ”Och nu är det så att jag har fått en begäran från kommendör Hamilton som jag, utan alltför grova anspelningar, skulle kunna beskriva som ett förslag som jag inte kunnat säga nej till.” Han tog fram en sabel och en butelj av världens dyraste champagne, Louis Roederer Cristal, och högg utan att tveka av flaskhalsen så att champagnen sprutade ut på den persiska mattan och slog sen nöjt muttrande upp i glas åt var och en, fort och slarvigt som antagli-




06-07-03

09.16

Sida 264

gen hörde till den ursprungliga ryska stilen, lyfte sitt glas och skålade för brudparet. De poserade sen en stund för fotografen i olika konstellationer, med och utan ambassadör, med allihopa, bara Tessie och Carl, med blommor men utan champagne, och så vidare. Just när fotografen för tredje gången var på väg att byta film var den storvuxne ambassadören över honom som en hök och tog ifrån honom filmrullarna och bemötte kort strömmen av ljudliga protester med att man befann sig på svenskt territorium och kommendör Hamilton i Hans Majestäts hemliga tjänst hade rätt att döda. Samt att det dessutom väntade tretusen francs i kontanter i köket, och sen knuffade han utan vidare ut fotografen, gick fram till Carl med beslaget och överräckte det. ”Det skulle naturligtvis vara trevligt att få något litet kort sen, jag menar för privatbruk”, skrockade han. ”Självklart”, sa Carl, ”som torde framgå så är läget ju att I owe you one.” Ambassadören brast ut i ett rytande skratt och tog fram sabeln på nytt. *** Statsministern och försvarsministern var praktiskt taget ensamma i regeringsbyggnaden Rosenbad, lördagseftermiddagen var en praktisk tidpunkt för att träffas för samtal som ingen borde höra. ”Det är alltså Hamilton själv som ska hålla i den här operationen om den blir av”, konstaterade statsministern tankfullt, och bet i glasögonskalmen och gned sig något i ena ögonvrån. ”Ja”, sa Anders Lönnh, ”det är väl knappast ett förvånande val av militärledningen.” ”Jaja, vi får ju hoppas att det inte ska behöva bli av”, fortsatte statsministern långsamt. ”Hurså?” undrade Anders Lönnh, han såg nästan kränkt ut vid




06-07-03

09.16

Sida 265

tanken på att inte få tillgripa det yttersta i den arsenal han numera förfogade över. ”Nja”, sa statsministern med blicken ut genom det gröna pansarglaset mot riksdagshuset, ”det vore ju synd att utsätta oss för onödiga förluster, jag hade tänkt att Hamilton skulle sitta på den militära stolen i mitt säkerhetsråd, ja du vet, det där med att samla en smärre krets expertis för säkerhetspolitiska överväganden.” ”Jo, där skulle han förstås passa. Numera sitter han ju på så gott som alla underrättelsekunskaper.” ”Utan att vara högste chef, ja. Man kan ju anta att det gör honom mer frispråkig än om han vore chef, och ändå har han samma kunskaper. Men är det sant att han är nån sorts vänsterextremist?” ”Det har jag faktiskt inte haft anledning att reflektera över”, sa försvarsministern roat. ”I så fall är det väl inte så farligt, jag menar så här mellan skål och vägg kan vi väl medge att en och annan av landets bättre hjärnor faktiskt har den bakgrunden.” ”Ja, det ska vara mellan skål och vägg det”, sa statsministern spetsigt. ”Men du känner väl till den historien, hörde du inte vad han sa själv i Konstitutionsutskottet häromåret, du var ju där.” ”Jo, det var ju rätt festligt när han tvålade till den där kommunisten så att säga från vänster, jag satt ju själv med som sagt. Ja herregud, han sa att den enda organisation han någonsin tillhört var Clarté, att han därför betraktade VPK som socialimperialistiskt, fast han inte använde det ordet direkt, och att han således aldrig röstat på VPK. Jo, det där glömmer man ju inte. Rätt festligt.” ”Festligt eller ej, vad betyder sånt där i dag?” ”Det får du väl fråga honom själv om, om det nu har någon betydelse. Jag menar, Hamiltons kompetens och lojalitet mot flaggan och allt det där torde ju vara höjt över varje tvivel.” ”Ja, han är onekligen en medborgare höjd över varje misstanke”, instämde statsministern. ”Du har rätt, jag frågar honom själv när den stunden kommer. Men för att tala allvar. Om, med betoning på om, vi måste genomföra den här operationen, då är det väl ingen tvekan om




06-07-03

09.16

Sida 266

att vi måste lämna det operativa ansvaret till Hamilton?” ”Vi disponerar nu fyra man inom OP 5 som har exakt samma bakgrund när det gäller utbildning och träning och han är en av dem”, konstaterade försvarsministern. ”Det ger ju inte så mycket utrymme, jag menar ska vi göra det här, vilket vi ska om det visar sej nödvändigt, så måste vi satsa det bästa vi har, allt annat vore på sätt och vis oansvarigt.” ”Ja”, sa statsministern och sträckte på sig och gäspade, ”förlåt, det blev sent i går, journalistmiddag du vet. Jo, det handlar ju ärligt talat om ett ansvar som är så förbannat stort att vi måste bjuda till allt vad vi förmår. Det trista med den i och för sej både taktiskt och moraliskt riktiga linjen är att vi också riskerar en kvalitativt svårersättlig förlust. Jag menar det är inte som att förlora ett par flygplan, det är en hel kompetens på en gång vi sätter på spel.” ”Som vi måste sätta på spel om finnarna backar ur.” ”Just det! Den dagen den sorgen. Om vi då går vidare så tror jag mej ha förstått att Koivistos tvekan har att göra med hur han ska förankra samarbetet på rysk eller sovjetisk sida eller båda, eller hur?” ”Ja, det är också mitt intryck”, instämde försvarsministern. ”Det är inte mycket att säga om det, i samma situation skulle vi resonera på samma sätt, eller hur?” ”Ja. Gorbatjov eller Jeltsin, det är frågan.” ”Vad har du för förbindelser?” ”Primakov, han var ju säkerhetspolitiker som det hette men dyker visst upp som spionchef nu, har överlevt kuppen, borde vara på rätt sida.” ”Och Primakov kan så att säga introducera oss vidare uppåt?” ”Ja, det skulle jag tro.” ”Frågan är alltså inte om utan när vi ska ta kontakt med ryssarna.” ”Då springer vi kanske i vägen för det finsk-ryska förhandlingsarbetet, jag antar att det finns ett sådant.” ”Ja, det måste man väl anta. Men vänd på steken. I elfte timmen hoppar finnarna av. Då sitter vi där med skägget i brevlådan, ska vi då




06-07-03

09.16

Sida 267

bara skicka iväg Hamilton och pojkarna utan att hinna resonera först, ja du förstår?” Anders Lönnh försjönk i en stunds grubbel. Det fanns som vanligt en sorts oomkullrunkelig logik i det statsministern sa, just det här var dessutom hans favoritområde, förutom möjligen att känna igen världens alla flygplanstyper. ”Vi kan ju inte gärna spionera oss fram i Moskva”, invände försvarsministern lamt. ”Fråga Koivisto om han har något emot att vi tar upp en preliminär diskussion, tror du det funkar?” ”Ja, som jag känner Koivisto blir han urförbannad om man går bakom ryggen på honom, så det gäller det att undvika. Om möjligt. Men vi kan ju inte lastas för att vi har fått en motsvarande approchering som han själv, vår kunskap har ju ingenting med läckage i Finland att göra. Så visst! Jag talar med honom, nämner vårt intresse att sondera terrängen.” Statsministern suckade, han såg en fälla. ”Vi kommer dessvärre inte ifrån det där, även om det inte är helt lyckat”, muttrade han, såg upp och konstaterade att han måste fortsätta förklaringen. ”Jo alltså, å ena sidan är det god politik, särskilt gentemot Koivisto personligen, att inte gå bakom ryggen på honom och allt det där. Å andra sidan, om han vet att vi också förbereder en operation kanske han får det lättare att dra sej ur. Och då sitter vi där med babyn i famn. Vill vi verkligen det? Är det inte bättre att finnarna motas fram till det här nödvändiga uppdraget?” ”Det är verkligen en samvetsfråga”, sa försvarsministern. ”Vi måste utgå från att vi alla, ryssar, finnar, amerikaner och vi själva, värderar det här med den högsta tänkbara prioritet. Ingenting är viktigare på kort sikt, vi talar världskatastrof, eller hur.” ”Ja”, sa statsministern otåligt över de uppräknade självklarheterna, ”och frågan var alltså, vad vill vi?” ”Att Operation Dragon Fire blir framgångsrik, det är viktigare än allting och …”




06-07-03

09.16

Sida 268

”Dragon Fire, har amerikanarna hittat på det?” ”Nej, det är nog våra hemmaamerikaner så att säga.” ”Nå, förlåt att jag avbröt. Vad vill vi?” ”Framgång som jag sa. Och då är frågan, med all respekt för vårt tappra broderfolk, deras långa tradition av vinterkrig, deras strålande ishockeyspelare och kärva män och vad du vill. Men kan dom göra det bättre än Hamilton och hans män?” ”Svar nej”, nickade statsministern dystert och tankfullt. ”Det kan jag inte tänka mej. Fan också!” *** M/S Varangerfjord avgick klockan 08.00 och resan till Murmansk var beräknad till ungefär fyra timmar, lite mer eller mindre beroende på vädret. Fartyget var av katamarantyp, gjorde över 40 knop och tog gott och väl ett hundratal passagerare. Så här mot slutet av turistsäsongen var ungefär hälften av platserna i de två våningsplanen belagda av turister som i högsta grad såg ut som turister, eftersom majoriteten var norrmän och således klädda som till någon sorts sportevenemang. Åke Stålhandske och Anna satt mitt emot varandra vid en fönsterplats på överdäck, han på obekymrat gott humör och hon tydligt reserverad. Han skrockade plötsligt till och hon frågade vad som var roligt. Han var på väg att berätta det roliga men hejdade sig och viftade avvärjande med handen. ”Påminn mej i morgon så tar vi det då”, sa han. Det roliga var att fartyget var av en typ som intresserat svenska försvaret till den grad att två officerare på Försvarsstabens underrättelseavdelning, skrivbordsspionerna alltså, i någon sorts överambition hade låtit sig gripas med block och penna nere i ett maskinrum på den här fartygstypen härom året. Fast som spioner, alltså. I Norge! Det hade blivit polissak, gallskrikande löpsedlar, åtminstone i Norge,




06-07-03

09.16

Sida 269

och två skrivbordsspioner hemskickade med svansen mellan benen. Det lät sig ju bara inte göras, att lagföra svenska spioner i Norge, det hade varit för dumt. Men Anna blev inte precis bättre till mods av att det fanns något roligt som inte gick att berätta nu, just nu när de skar in över den sovjetiska territorialvattengränsen. Han letade nästan förtvivlat efter något att skoja om, läste desperat i en stencil som någon i besättningen delade ut och fann plötsligt något som kunde duga. ”Se på fan”, myste han, ”enligt nya bestämmelser har vi rätt att köpa varor i Sovjetunionen till ett värde av sex rubel. I övrigt måste vi handla i särskilda dollaraffärer, där är allt tillåtet. Bland varor som är förbjudna att köpa för sex rubel räknas bland annat upp fiskkonserver.” ”Ja?” sa Anna frågande. ”Jo, sirdu, sex rubel blir ungefär tio amerikanska cent, en dime, en norsk krona och tjugofem öre. Man får nog int mycket fiskkonserver, rysk kaviar alltså, för en dime.” ”Vi får väl handla i dollaraffärer då”, konstaterade hon ointresserat. Han tystnade av dåligt samvete; egentligen använde han henne som en sorts cover, ensam hade han inte åkt och försökt se ut som turist. Som ett par i nyinhandlade norska tröjor bedömde han det som riskfritt. När han såg att andra tog upp sina kikare och började betrakta kusten gjorde han det själv. Kusten hade knappast någon skärgård, enstaka öar, annars var det hav ända in till en ganska jämn strandlinje. Klipporna var mjukt rundade, där fanns obetydligt med vegetation högre än en halv meter. Då och då passerade tydliga kustbatterier som inte ens var övertäckta och han räknade på ett ställe till åtminstone sju samlade batterier av SAM-6-missiler kopplade till flera oberoende radarsystem, en del annat såg ut som SSM:s, förmodligen av senare versioner av STYX; mörker eller dagsljus spelade ingen roll, att ta sig ut eller in över ytan i det här området skulle vara fullkomligt omöjligt.




06-07-03

09.16

Sida 270

På jämna mellanrum låg små korvetter, de passerade ett av fartygen på så nära håll att han kunde betrakta sjömännen. Deras uniformer såg slarviga ut, någon uppträdde i undertröja och slog just en hink sopor över bord så att trutarna skrikande började dyka ner mot ytan. Korvetterna var naturligtvis inte till för att övervaka ytan, det borde ju radarsystemen iland klara av eftersom det inte fanns någon skärgård, alltså var det deras sonarsystem som var det viktiga. De låg här år ut och år in och väntade på ubåtar. Förmodligen var hela bottenområdet dessutom späckat med magnetslingor och sonarsystem; varje tanke på att laborera med alternativet ubåt måste överges. Han sneglade på Anna, hon hade börjat läsa en bok som han uppfattade som alternativ feministisk litteraturhistoria. Han såg på klockan, räknade på den uppgivna farten och sneglade på kartan. Jo, det borde vara här ungefär, bakom en ganska stor ö som nästan flöt ihop med kusten. Bakom ön låg infarten till Litsafjorden, världens kanske enskilt största koncentration av kärnvapen, hemmabasen för de monstruösa Tajfoon-ubåtarna, var och en med 24 luckor på fördäck varav 20 dolde en rysk motsvarighet till den amerikanska Poseidon, varje missil utrustad med ett MIRV-system som kunde sända sex eller kanske fler oberoende kärnvapen mot individuella mål. Sex gånger 20, 120 gånger New York eller London eller Paris. Han hindrade en impuls att fråga henne om hon sett ”Jakten på Röd Oktober” för att kunna påpeka att det var här fartyget hörde hemma; varje påminnelse om krig eller militära aspekter var kristallklart fel. Hon läste och han satt och betraktade kusten och memorerade detaljer, vädret var grått och enahanda och i fartygets högtalarsystem spelades oupphörligt norsk popmusik; det var alltså ingen munter början på resan. Men när de gått på sydlig kurs ett tag så började molntäcket spricka upp och de såg land på båda sidor och bebyggelse som kom allt tätare. En del passagerare började gå ut på ytterdäck med kameror och kikare.




06-07-03

09.16

Sida 271

Anna slog plötsligt ihop sin bok, bestämt med en dov smäll och frågade, som om ingenting hade hänt och som de bara rest en liten stund, om de inte skulle gå ut på däck och titta. De stod lite för sig själva med armbågarna stödda mot relingen när en stad närmade sig och de började se långa rader av örlogsfartyg och vrak. Här och var stack några skorstenar upp, här fören, där en rostig akter, en del vrak låg helt uppe på land. ”Det måste vara järnskrot för miljoner miljoner”, konstaterade hon nyfiket, ”är allt det där från kriget?” ”Nej”, sa han förbryllad och rynkade pannan, ”en del kan nog vara det men det mesta ser ju mycket senare ut, di där jagarna till exempel är byggda på 50-talet.” Han pekade på en rad med vrak som låg till hälften uppe på land och till hälften under vatten. ”Varför gör dom så?” frågade hon och han hade inget svar. Han ryckte på axlarna och slog ut med armarna i en uppgiven gest, det hela föreföll obegripligt. ”Fast det där verkar ju inte vara något vrak precis”, sa hon när de passerade ett stort grått fartyg som låg för ankar. ”Nej så tamejfan”, log han, ”det där är robotkryssaren Kalinin, ett formidabelt fartyg, ett av de slagkraftigaste i hela ishavsflottan.” ”Berätta!” uppmanade hon med ett plötsligt intresse. Han pekade ut de olika robotbatterierna, vad som var luftvärn, vad som var den moderna formen av artilleri, robotar till för att sänka andra fartyg till havs; Kalinin ensam skulle ha kunnat förgöra exempelvis den japanska flotta som anföll Pearl Harbour 1941. Och sannolikt den amerikanska flottan samtidigt. De passerade en rad med ubåtsskrov, och så plötsligt några ubåtar som såg helt sjödugliga ut. Han beskrev deras typ och funktion och nickade tyst till svar på hennes fråga om de var kärnvapenbeväpnade. ”Var den där Kalinin det också?” frågade hon. Ja, såvitt han visste var anordningarna för strategiska vapen dolda i fartygets centrum, i silor på samma sätt som i de strategiska ubåtarna.




06-07-03

09.16

Sida 272

Fast det de såg just nu var jaktubåtar, till för att förstöra andra fartyg eller, med kärnvapentorpeder, en hel fientlig flottstyrka. Hon gav till ett förtjust utrop och pekade ivrigt på en av ubåtarna som hade en sorts ställ på ovansidan där det låg en röd och vitrandig miniubåt, det fanns uppenbarligen plats för två. ”Är det såna där vi haft hemma i skärgården?” frågade hon. ”Jag vet inte”, sa han intensivt stirrande medan han stålsatte sig att inte fotografera; alla andra turister fotograferade vilt, allt de såg, men han hade bestämt sig för att inte begå minsta lagöverträdelse. ”Vet du inte!” skrattade hon. ”Hur kan det komma sej?” ”Ingen svensk har sett den där farkosten förut”, sa han surt. ”Den saknar dessutom larvfötter, ser mer ut som en bärgnings- eller arbetsubåt än något som är till för militärt bruk, men jag vet faktiskt inte.” ”Jag trodde Murmansk skulle vara mycket större, och mycket snyggare på något sätt, blev det här också förstört under kriget?” ”Det här är int Murmansk, det här är Severomorsk, en flottbas som kommer någon mil före Murmansk. Jo, det blev häftigt bombat, men stan fungerade under hela kriget, tyskarna stoppades några mil bort i något som kallas Dödens dal, sen kom di aldrig längre. Tyskarna utgick förresten från Kirkenes, det var deras bas, som ju också blev förstörd.” Själva Murmansk började visa sig, det såg modernt ut, som en svensk förort från 50-talet, oändliga rader med höghus som klängde utefter fjordens väggar, som om här bara fanns bostäder. Det gjorde ett mycket egendomligt intryck, bostäder och bostäder men få byggnader som såg ut som industrier. Han hade inget säkert svar på hennes fråga om var folk jobbade, eftersom de ju tydligen bodde i hundratusental. Han spekulerade i ett stort antal anställda inom sjöfart som låg ute till havs, ett stort antal militärer som fanns på arbetsplatser utanför stan, några mil bort. Långt inne i fjordens innersta låg det som var civil hamn och som föreföll förvånansvärt liten. De la till vid några småbryggor, ungefär som en skärgårdsbåt som kommer ut till öar i yttre havsbandet. Men




06-07-03

09.16

Sida 273

alldeles intill låg en isbrytare med symbolen för atomkraft på skorstenen. Det var häpnadsväckande, ett atomdrivet fartyg mitt inne i hamnen bland lastbåtar och pråmar och små färjor som skeppade folk tvärs över fjorden till hem eller arbetsplatser på andra sidan. Det tog någon halvtimme att valla turistgruppen genom den lokala byråkratin, de fick gå in två och två i en träbarack och fylla i landstigningspapper medan högen av pass som den norska besättningen lämnat över sorterades fram och tillbaks enligt fullständigt obegripliga principer. Sen fick de slussas ett steg till till någon sorts tullkontroll; Åke Stålhandske sneglade på de blå markeringarna på mössband och uniformsdetaljer, fingranskade symbolerna mot blå botten. Jo, det var KGB. Han och Anna behandlades snabbt tillsammans, nekade till allt och kunde gå ut över en bred pöl med lervälling till en väntande buss där två guider började sortera sällskapet i norsktalande och engelsktalande. Anna föreslog att de skulle välja den engelska gruppen eftersom den blev mindre och smidigare, men han skakade nästan omärkligt på huvudet; en fisk gömmer sig bättre i ett större stim, tänkte han. De bussades först iväg till ett museum, nerför en huvudgata som uppenbarligen sträckte sig längs hela den utdragna stan. Det såg rätt hyggligt ut, fasaderna var rena, rappningen kvar, blåa, mörkröda och lejongula färger. Museet var stort och prudentligt organiserat, sånär som på att där inte fanns upplysningar på något annat språk än ryska. Deras kvinnliga guide tog dem på en mycket grundlig tur med början i djurlivet från fiske till uppstoppade sälar och sjöfåglar, vidare över samekulturen och en och en halv timme senare, efter det heroiska kriget och historien från Peter den Store och framåt, till påstådd industri, metallurgi och geologi. Här och var fanns detaljerade kartor där Åke Stålhandske dröjde sig kvar sist varje gång. När guiden slutligen ville leda in gruppen i en avdelning för utställande av murmanska barns konstnärliga insatser för fred och vänskap




06-07-03

09.16

Sida 274

började turistgruppen knorrande revoltera och man släpptes ut till de väntande bussarna, där en skock barn kom rusande med cigarrettlimpor och mindre stöldgods och vykort som de fick påtagligt svårt att sälja. Anna fick en limpa Marlboro i handen och började besvärat förklara på någon sorts barnspråksengelska att hon för det första inte rökte och att hon för det andra tyckte att det var en konstig ordning att resa till Ryssland för att köpa västerländska cigarretter. Hon fick svårt att bli av med cigarrettlimpan när hon väl hade tagit den i handen. De bussades vidare till stadens stora hotell, Hotell Arktika, och leddes genom en väldig öde hall med skrovligt och oskurat granitgolv upp i matsalar med fördragna röda tjocka gardiner där det luktade inrökt och surt, som om alla mattorna var indränkta i gammalt öl. De skulle få lunch och placerades vid olika bord. Åke Stålhandske och Anna hamnade i en rund alkov med höga plastmadrasserade väggar och en liten öppning så att de satt utan att se mer än sina bordsgrannar, och omedelbart började en vild kommers. Viss standardmat ingick i det förhandspris de betalt, men svettluktande och ivriga kypare började utan minsta tvekan göra serier av privata affärer. Den ryska kaviaren skulle kosta tio dollar burken, eftersom den var ”perestrojka” och privat initiativ, det vill säga stulen. Under fniss och skratt började de tillsammans med sina bordsgrannar att beställa kaviar och ”champagne” och den något plågade stämningen efter det strapatsrika museibesöket förändrades snabbt. Till kaviaren serverades saltad lax, ägg, rödbetor, gurka och sur grädde. Öl fanns inte, inte ens för dollar, och det ryska mousserande vinet visade sig väl sött till saltgurka, men också detta bidrog till det stigande goda humöret. Deras bordsgrannar, som var från Kirkenes, hade gjort resan flera gånger förut och erbjöd sig att hjälpa sina nya svenska bekanta till rätta under de följande timmarna när man kunde välja mellan att ledas runt i gruppshopping eller gå för sig själv. Det norska paret kände ju till vart man skulle gå, hur man skulle sköta valuta och allt annat och det var lätt att komma överens.




06-07-03

09.16

Sida 275

På väg ut växlade de pengar, högst legalt hos en utomordentligt sur äldre kvinna bakom en liten lucka i den väldiga hotellfoajén. Åke Stålhandske var noga med att få sitt växlande lagligen registrerat och kvitto på transaktionen. Men när det norska paret frågade honom hur mycket han hade växlat och han svarade två hundra dollar brast de i skratt och förklarade att det kunde bli svårt. Han stod där med en jättelik sedelpacke med bankbanderoller omkring, kände sig lätt fånig och kom att tänka på det där med sex rubel som högsta tillåtna belopp för inköp. Norrmännen skrattade bara, såna där bestämmelser kom och gick, ingen människa orkade bry sig om det. Några hundra meter från hotellet längs huvudgatan låg en Beriozkabutik för inköp med rubel, och norrmännen ledde dem resolut mot avdelningen för textilt hantverk där enorma konstfärdigt knypplade vita linnedukar kostade mindre än att det ens märktes i Åke Stålhandskes generande rubelhög. Han hade lite över 20 000 rubel på sig och fick veta att en rysk årsinkomst, en hygglig rysk årsinkomst, var 5 000 rubel. Anna blev efter ett tag ganska ivrig och hade till slut plockat på sig ett mindre lass av linneservetter och dukar och fick lätt Åke Stålhandske mer entusiastisk när hon påpekade att det här faktiskt var deras första gemensamma inköp, det här var ju början till ett hem. Hon hittade en del konsthantverk i sten, ljusstakar i granit med mässingsbeslag och några matchande askkoppar och Åke Stålhandske sprang fram och åter till kassan med de små kvitton han fick och skalade av de sedlar som man begärde, innan han gick tillbaks med det stämplade kvittot så att varorna kunde lämnas ut. Till slut hittade han själv en valrossbete med något som föreföll som magiska ingraverade tecken, och plötsligt hade han lyckats få sin rubelpacke till hanterbar storlek. Ute på gatan, på väg mot stadens enda dollaraffär, överfölls de på nytt av människor som ville sälja de mest väntade eller de mest oväntade ting. Åke Stålhandske fann sig plötsligt stå och stirra på en Röda




06-07-03

09.16

Sida 276

Stjärnan halvt dold i en handflata, den utmärkelse som hans chef faktiskt fått på allvar. Mannen som ville sälja såg luggsliten ut och ville ha hundra dollar. Åke Stålhandske frågade försiktigt om det var mannens egen och fick en ganska butter men övertygande bekräftelse. Han kände sig plötsligt kallsvettig och såg förtvivlat efter det övriga sällskapet som redan hunnit en bit bort. Han tog fram en tjugodollarsedel och försökte på sin otränade ryska förklara att den som har Röda Stjärnan inte ska sälja den, men från en kollega till en annan, ja hur han nu försökte förklara saken, att han ville ge 20-dollarsedeln av sympati för en kollega, han pekade på sig själv och sen på den buttre skamsne kollegan, räckte över tjugodollarsedeln och gick utan att göra min av att ta emot någon Röda Stjärnan. När han kommit några meter sprang mannen ikapp honom och försökte nästan desperat pracka på honom medaljen. Han försökte på nytt förklara vad han egentligen menat med ”kollega”, alltså inte alls att han ville ha vänskapsbevis av det skälet utan att han bara ville hjälpa sin kollega. Den orakade luggslitne mannen argumenterade med en häftig ström på ryska där Åke Stålhandske bara uppfattade ordet ”anständiga fasoner”. Han försökte vänligt skaka på huvudet och vägrade att ta tillbaks 20-dollarsedeln, och när han gjorde min av att gå stoppade den andre blixtsnabbt medaljen i jackfickan på honom och sprang sin väg. Han stod kvar som ett fån med alla paketen i händerna och skämdes, han kände hur han rodnade. Sen gick han ikapp de andra och berättade sorgset om vad som hänt. Norrmännen tröstade honom med att 20 dollar i alla fall var mer än 2 000 rubel, en halv årslön. I dollaraffären såldes mest skotsk och amerikansk whisky och fransk parfym och transistorapparater från Japan och liknande. De hittade till slut med det norska parets hjälp en del vackra och övertygande dyra lackmålerier, miniatyrer på lock till askar och små fat som nog skulle kunna passa in i ett nytt hem, särskilt bland de ryska handarbetena. Anna hittade dessutom en stor svart schal med broderade rosor i rött och grönt.




06-07-03

09.16

Sida 277

När de en stund senare åter satt i bussarna för att resa runt i stan och omgivningarna svalnade plötsligt Anna på nytt när hon upptäckte att alla i bussen gav fullständigt fan i utsikter och upplysningar, alla utom en. Åke Stålhandske såg ut som om han satt och tänkte som en dator och memorerade varje detalj. När bussen stannade högt över staden vid ett gigantiskt segermonument i karikatyrmässig rysk stil – soldat i hjälm blickande mot fjärran, vapen i hand och tung vapenrock fast säkert tjugo meter hög, här och var stack armeringsjärnen ut från den skrovliga betongytan – gick hon fram till honom, tryckte sig intill honom och viskade att hon tyckte han skulle ägna sig mer åt henne och mindre åt spionerande. Han skrattade, faktiskt ganska hjärtligt, och förklarade att det inte var det han sysslade med, att han bara var nyfiken och att han kanske bara reagerade lite reflexmässigt på yrkesrutin. Han kysste henne, ganska oblygt för att vara han, och bestämde sig snabbt för att sluta ”spionera” och delta i det allmänna turistpratet om stackars ryssar. Resten av samtalet i bussen kom mest att handla om torskfiske, så hans eller Annas bidrag till den allt häftigare diskussionen blev ganska magra. Det var någonting om att ryssarna fiskade för mycket torsk i Ishavet, åtminstone för mycket jämfört med Norge. De kände ett svagt obehag när de skulle passera tillbaks ut genom KGB:s granskande ögon, men ingen av turisterna genomsöktes, ingen stoppades. ”Så synd att vi inte köpte någon svart kaviar”, viskade Anna. ”Äh!” sa Åke Stålhandske kärvt. ”Det är sån där fruntimmersmat som man äter på Stockholmskrogar, i kväll blir det nordisk löjrom hemma i Kirkenes.” ”Vad menar du med fruntimmersmat?” sa Anna märkbart provocerad. ”Int fan menar jag nåt, jag ville bara kontrollera att du var vaken”, förklarade han med absolut vattentät maskhållning. Hon gav honom en lång forskande blick. Men han höll sig, log inte det minsta.




06-07-03

09.16

Sida 278

Det var mörkt och återresan blev till en början livlig eftersom det konsumerades en del västerländska inköp, men efterhand kroknade den ena efter den andra, samtalet la sig och till slut hördes bara den norska popmusiken. Anna sov med huvudet mot Åke Stålhandskes axel, men han satt vaken och gick gång på gång igenom sina observationer och formulerade sin rapport i huvudet så att han skulle kunna skriva ner allting nästa morgon; han skulle gå upp innan hon vaknade och göra det så diskret som möjligt. Där ute passerade några lanternor på ett av KGB:s gränsbevakningsfartyg. Det var det sista han såg av ryskt territorium på två månader. Han kände på sig att han skulle tillbaks, fast under helt andra former. Han la försiktigt armen omkring Anna och funderade över om det var rätt att gifta sig innan han kom tillbaks från nästa resa. Han visste inte varför han var så säker på att han skulle tillbaks, men det kändes som en fullkomligt självklar övertygelse, som om ordern redan var given. Om de inte gifte sig innan, försökte han resonera kallt, så skulle hon självfallet genomskåda alla försök att bagatellisera uppdragets faror. De borde alltså gifta sig som om ingen fara fanns. Men. Det fanns ett stort men. Carl hade givetvis inte med ett ord berört sannolikheten för förluster vid ett eventuellt uppdrag, det var ju för övrigt inte hans stil. Men vem som helst kunde räkna ut att riskerna var enorma och att det dessutom gällde alla i operationen eller ingen, antingen skulle alla komma tillbaks eller ingen. Han själv var den ende i gänget som talade finska, alltså var hans medverkan höjd över all diskussion. Men alla de andra kunde ju få bli stationerade på bas i säkerhet lika väl som ingå i gruppen som skulle gå över gränsen. Han undrade hur Carl skulle göra, ingen skulle ju ha minsta invändning om han bestämde sig för att leda operationen från bas på finskt område. Han skulle ju också gifta sig, skulle de verkligen ta på sig att riskera två nygifta änkor? Vägra gick inte, det var fullkomligt omöjligt eftersom saken var all-




06-07-03

09.16

Sida 279

deles för stor. Inget privatliv i världen kunde vägas mot det som fanns där inne i mörkret bortom kusten. Störst av allt var inte kärleken, störst av allt var kärnvapnen. *** Luigi befann sig inne i den dånande buken på en av flygvapnets Herculesmaskiner. Han och de andra satt i en liten grupp kopplade till syrgaskonsolen mitt emellan dem, som samlade runt en lägereld. De log då och då åt varandra genom hjälmarnas plexiglasvisir när planet tungt arbetade sig igenom ett område med luftgropar. Det var storm och lågtryck. Det signalerades tio minuter till exit och de började koppla sig loss från syrgaskonsolen och fäste slangarna på den egna syrgasflaskan på ryggen, ställde sig upp och började de vanliga rutinerna att se över utrustningen, kolla alla spännen och hakar, se till att allting var tätt och böka på sig den tunga packningen; i början hade de övat utan packning men från och med nu skulle allting vara så realistiskt som möjligt. Hydraulsystemet gnisslade och kved när rampen fälldes ner i planets akter och förvandlade sig till en väldig trampolin över molnmattan där nere. Molnhöjden var låg, tusen meter, något som antagligen skulle vara det mest idealiska sen när allt skulle bli verklighet, vad det nu var som skulle bli verklighet. Luigi visste inte, och till en början hade det besvärat honom, men sen någon tid hade han lyckats koppla bort den irritationen och koncentrerade sig på att bara göra jobbet. De skulle sätta samman en grupp som kunde göra det här på riktigt och det var just vad de gjorde. Förr eller senare skulle det ju ändå visa sig vad det var frågan om. Att det gällde något stort och viktigt var ju klart, om inte annat så med tanke på vilka pengar som las ner i projektet, bara en sån sak som att dag efter dag disponera en av flygvapnets TP 84:or med full besättning borde kosta en hel del.




06-07-03

09.16

Sida 280

Läkaren ombord gjorde en sista kontroll, gick runt och lyste dem med en liten ficklampa i pupillerna, kontrollerade blodtryck och annat, hjärtverksamheten kanske, och sen signalerade hoppmästaren allt klart. De formerade sig på två grupper, fem man i varje led och väntade på att signalen skulle slå om till grönt. Planet låg i en tvär sväng för att komma upp rätt i vind och sen plana ut. Där nedanför någonstans låg antagligen Vänern, vinden var västlig och de skulle landa på det egna övningsfältet ungefär 50 kilometer bort. När signalen slog om joggade först Edvin Larsson fram mot rampens kant och dök ut och efter honom följde hans grupp i tät följd. Luigi väntade de avtalade femton sekunderna innan han ledde sin grupp ut i det första korta fria fallet. Kort yrsel av g-krafterna, sen rycket som signalerade att skärmen utvecklats normalt och sen leta upp den andra gruppen med blicken. Det var starkt solljus, alldeles klar sikt och inga svårigheter. Den första gruppen låg redan i perfekt formation, i en snett stigande linje med förste man lägst och siste man högst. Han vände sig om och konstaterade att hans egen grupp höll på att formera sig och inte tycktes ha några som helst svårigheter. Han hade känt sig skeptisk till en början mot det där att kalla in ”reservister” i stället för att använda fast anställd personal. Men det hade snabbt visat sig att alla sådana farhågor var fullkomligt omotiverade. De som var reservister var tydligen hoppningsgalna, tillhörde olika klubbar runt om i landet, ägnade sig åt fallskärmshoppning mer eller mindre yrkesmässigt som fotografer, instruktörer och till och med i uppvisningsgrupper. Hoppskickligheten var det inget fel på, de flesta tycktes också mer eller mindre regelbundet ha ägnat sig åt olika internationella tävlingar. Dagens övning föreföll därför nästan lekfullt enkel. Under resan skulle man skifta positioner två gånger, var och en skulle passera den framförvarande och glida ner på hans plats, så att gruppen sorterades om som man blandar en kortlek. Övningen var redan igång och de fyra hopparna efter Luigi hade redan genomfört ett första varv. Luigi




06-07-03

09.16

Sida 281

var gruppledare och hade därför huvudansvaret för själva orienteringen, höjd, fart, riktning; vinden var jämn och stark, det underlättade, och för övrigt hade han ju ögonkontakt med Edvin Larssons grupp där framme. Till en början orienterade man för hand, som de kallade det, med de gamla traditionella metoderna. Men i samband med att de gick ner på låg höjd skulle de låta GPS ta över, Global Position System, en apparat som inte vägde mer än åtta och ett halv hekto men som fastställde vilken som helst position på jorden inom någon sekund med bara tio meters felmarginal. Det förutbestämda målet kunde också programmeras in så att det gick att använda apparaten som en sorts kompass. När man var framme pep den. Någon hade berättat om en teknikintresserad taxichaufför i Göteborg som monterat in en GPS i sin bil och förprogrammerat alla positioner för polisens fasta kameror för hastighetsövervakning. Så fort han kom inom tio meters radie från någon av dem så pep varningssignalen. På så vis behövde han aldrig glömma sig. Resan var beräknad till ungefär 25 minuter och det kändes bekymmersfritt som att vara ute och segla. Luigi hade ett smalt läckage någonstans i hjälmkanten och kyla trängde in, det var irriterande men inte farligt, de skulle få nya brittiska hjälmar snart. De andra var färdiga med andra varvets positionsbyten och nu återstod bara transport ner till molnhöjden. Luigi funderade en stund över vad de andra som hängde på linje ovanför honom själv egentligen trodde att de höll på med. Det där snacket om att det bara gällde att införliva en ny teknik i fallskärmsjägartaktiken trodde de naturligtvis inte på. Allting var alldeles för förstklassigt för att vara vanlig övning, man bodde för bra, fick kosta hur mycket som helst och beställa vilken utrustning man kunde komma på. De måste förstå att allt var förberedelser för en riktig operation. Fast Luigi själv kunde ju egentligen inte tro eller gissa mer än de andra. Och eftersom han inte visste vad det egentligen gick ut på, hur skulle han då kunna ansvara för den slutgiltiga uttagningen? Vad var det egentligen som krävdes, förutom att kunna genomföra en luftlandsätt-




06-07-03

09.16

Sida 282

ning från hög höjd utan att tappa orienteringen eller trassla in sig i varandra? Vari bestod själva det militära uppdraget när man väl landat? Luigi sköt undan sina funderingar, förträngde dem avsiktligt och återgick till sina rutinmässiga orienteringskontroller. Gruppen framför honom närmade sig molnhöjden och hade gått upp i vind, som segelbåtar, samlade ihop sig till en tät klunga och gick sen rakt nedåt genom molnen. Luigi signalerade åt sin egen grupp att inleda förberedelser för samma sak och inom tio sekunder låg de i en tät grupp på samma höjd med bara några meter mellan sig och så styrde de sig samtidigt rakt ner i molndimman som då och då var tät som filmjölk och då och då tunnade ut så att man på nytt fick ögonkontakt med varandra. När de trängde igenom molnen kunde de snabbt orientera sig genom att bara se ner på marken, och var och en skulle nu ha kunnat gå individuellt mot målet som var en liten röd tavla, av ungefär samma storlek som en pilkastningstavla. Grupperna tävlade inbördes om bästa resultat och det var sällan någon missade tavlan mer än med någon meter och de bästa tävlade om antalet centimeter från målets mitt. Men nu formerade man sig på nytt i linje eftersom gruppchefen förmodades fatta beslut om var man skulle landa och det beslutet inte kunde föregås av några diskussioner eftersom alla övningar skulle genomföras under absolut radiotystnad. På ett sätt kändes övningen lite bakvänd i det här avsnittet eftersom flera av hopparna efter Luigi var betydligt skickligare än han själv i den här precisionsgrenen, det fanns de som praktiskt taget aldrig missade med mer än några centimeter, om ens det. Dessutom låg det en grupp före som måste hinna landa och flytta på sig, så det gällde att beräkna de sista cirklarna i manövreringen så att man inte kom för fort ner men heller inte för långt ut för att mot slutet ha tillräcklig höjd när man gick upp mot vinden och rakt ner mot målet. Av tio man landade den sämst som satte fötterna två och en halv meter från den röda tavlans mitt. ***




06-07-03

09.16

Sida 283

Carl kom till arbetet i vanlig kontorstid som om det vore vilken som helst måndagsmorgon. Han var inte inställd på att något särskilt skulle hända mer än att han skulle gå igenom en förhandsaviserad rapport från Luigi nere på Fallskärmsjägarskolan om olika materieltest och eventuella inköpsbehov, som för övrigt inte var särskilt eventuella utan tämligen säkra. Han skulle varsko Texas Slim om hur de vanligen brukade ordna sina materielanskaffningar genom att helt enkelt åka till Ridgecrest och låta skolchefen där rekvirera för vidare transport till Sverige eller vart man nu ville ha grejorna; till och med Sicilien hade ju gått bra. Men Beata mötte honom med en lapp från statsministerns sekreterare, han skulle ringa så fort han kom in. När han ringde fick han ett kort besked om att infinna sig så gott som omedelbart, eftersom statsministern bara hade en tidslucka nu på morgonen i dagens arbetsschema. ”Ordern är uppfattad och ska verkställas”, suckade han. Det var ju inte så mycket att resonera om, högre chef än statsministern fanns inte. Drog man hårt i grundlagen skulle man kanske få det till att kungen var än högre makt, han hade åtminstone fyra amiralsstjärnor, men förmodligen kunde man lämna återbud till kungen men inte till statsministern. Det kunde ju dessutom bara gälla en enda sak, det största av allt. Han var klädd i jeans och mockajacka och övervägde det möjliga i den klädseln, drog suckande fram sin uniform ur garderoben och upptäckte att han glömt att ordna med ny gradbeteckning och nu fanns ju inte tid. Fast skillnaden mellan kommendörkapten och kommendör var ju bara att den översta linjen under örlogsöglan skulle vara lite tjockare än de andra på en kommendör medan en kommendörkapten hade sina uniformsränder i samma bredd; det var ingen jävel utanför det militära systemet som tänkte på sånt, bedömde han. Det var det första statsministern såg när de möttes. ”Jag trodde vi ganska tydligt markerade att du blivit kommendör”, sa statsministern och höjde förvånat på ögonbrynen när Carl kom in i rummet.




06-07-03

09.16

Sida 284

”Jotack”, sa Carl generat, ”men jag använder sällan min uniform och saker som jag bedömt som viktigare har upptagit min tid de senaste dagarna.” ”Viktigare? Jasså jaha, vadå viktigare, varsågod och sitt förresten”, sa statsministern med en gest mot sin ljusblåa sittgrupp vid ett ovalt bord i ljus masurbjörk. ”Tack”, sa Carl och satte sig, fortfarande besvärad, ”jo jag har till exempel gift mej, fast inte i uniform.” ”Så trevligt, gratulerar”, smålog statsministern. ”Jag har bett dej komma hit av två skäl, ett kan i sammanhanget synas litet, men det beror ju som du förstår på vårt andra ärende. Om vi tar det lilla först så ämnar jag inrätta en särskild säkerhetspolitisk grupp för mer informella diskussioner, jag menar med så mycket annan kompetens som möjligt vid sidan av den politiska.” ”Jaha”, sa Carl undrande, ”men det är ju ni politiker som så att säga har bollen, ni beslutar och vi verkställer.” ”Jo, det är förvisso sant”, sa statsministern med rynkad panna eftersom han misstänkte att han på något sätt blivit avsnoppad, ”men vissa samtal mår bra av att man blandar kompetensen. Särskilt en koalitionsregering riskerar ju att börja diskutera i fastkörda partipolitiska banor, och när det gäller säkerhetspolitiken så bedömer jag det som en fördel om man så mycket som möjligt kan frigöra sig från sånt och gå mera rakt på sak, mer förutsättningslöst bedriva analys, skulle man kunna säga.” ”Det låter mycket rimligt”, sa Carl verserat men oengagerat, han hade svårt att inse vad han hade med detta att göra. ”Och denna grupp, som är tänkt att bestå av högst fem personer med mej själv som ordförande, bör naturligtvis ha militär kompetens”, fortsatte statsministern i Carls tycke något högdraget. ”Givetvis, det förefaller lämpligt”, svarade Carl på samma verserade sätt, ”en sorts National Security Council i miniatyr alltså?” ”Det skulle man kunna säga”, fortsatte statsministern och gjorde en konstpaus innan han kom till sin poäng. ”Och jag hade hoppats




06-07-03

09.16

Sida 285

att du kunde tänka dej att ställa upp.” Carl kom sig inte för att svara, förslaget kom totalt oväntat för honom och lät dessutom orimligt på flera sätt. ”Och hur ställer du dej till det?” frågade statsministern förvånad över att inte ha fått en omedelbar reaktion. ”Jaa”, sa Carl tveksamt, ”det är ju ingen överdrift att säga att statsministerns förslag kommer oväntat. Och jag undrar hur man kommer att se på saken på Försvarsstaben.” ”Hurså? Vi kan säga du när vi är ensamma förresten. Men hurså?” ”Jaa … jag är alltså trettiåtta år och nyutnämnd kommendör, och i vårt militära, ska vi säga tämligen välreglerade hierarkiska samhälle så tror jag många överordnade skulle bli mäkta kränkta. Jag menar våra staber vimlar av generalspersoner som ägnat hela sitt liv åt strategiska analyser. Det skulle bli en del tandagnisslan, kort sagt.” ”Det tror jag vi kan skita fullkomligt i”, sa statsministern bryskt. ”Du är faktiskt biträdande chef för vår underrättelsetjänst och det innebär inte bara en viss bildningsgrad eller vad vi ska säga, utan också en bekväm möjlighet att utan vidare byråkrati skaffa fram speciella kunskaper. Alternativet vore i så fall din chef, men då hamnar vi ändå bara ett snäpp högre och det minskar ju inte några generalers tandagnisslan. Så vad säger du?” ”Vad jag säger?” sa Carl småleende. ”Landets statsminister ber mej ställa upp på ett visst arbete, då säger jag ja statsminister eller säger upp mej, och jag tänker inte säga upp mej.” ”Känner du några politiska dubier, är det förresten sant att du fortfarande skulle vara nån sorts marxist?” ”Ja, det är säkert sant i någon mening”, log Carl fräckt och optimistiskt eftersom han plötsligt tyckte sig se en oväntad flyktväg, ”men jag kan nog inte med bästa vilja i världen påstå att jag under senare tid levt något tillämpat socialistiskt liv, snarare tvärtom, är jag rädd.” ”Nene, men i det avseendet är du väl knappast originell. Vad röstar du på?” ”Jag röstar inte.”




06-07-03

09.16

Sida 286

”Varför inte det?” ”Om man skulle försöka att formulera ett elegant svar på den frågan så kan jag väl säga att det skulle kännas konstigt, nu till exempel, att arbeta för en regering som man har röstat mot.” ”Och om man skulle formulera sej mindre elegant men måhända något mer sannfärdigt?” log statsministern roat. ”Skulle jag rösta med mitt yrke så hade jag ju röstat på statsministerns parti, men det hade å andra sidan stridit mot alltför många värderingar jag har när det gäller annat än försvarspolitik. Och omvänt, i vad mån det finns någonting kvar att rösta på vänsterut så vill dom ju lägga ner försvaret.” ”Och i det dilemmat är det praktiskt att retirera in bakom höga principer?” ”Ja, det låter som en träffande beskrivning.” ”Jag tror faktiskt att vi kan komma utomordentligt väl överens”, konstaterade statsministern dröjande. Carl hade, säkerligen mot sina avsikter, gjort ett strålande första intryck på landets nye ledare. Statsministern såg på klockan och fick något jäktat i blicken och övergick utan preludier till det som var den stora frågan. Han redogjorde kort för sina egna och försvarsministerns synpunkter, att man borde följa finnarna i spåret såtillvida att upprätta någon form av politisk kanal till Moskva för att med rätt person där diskutera en eventuell svensk insats. Det var inte oproblematiskt, eftersom rätt person var Gorbatjov själv, varför man alldeles uppenbarligen måste gå en omväg. Försvarsministern hade just rest till Helsingfors och skulle bland annat träffa den finske presidenten, i ett helt annat ärende, men han skulle också på lämpligt sätt informera presidenten om att Sverige förberedde sig på eventualiteten att överta stafettpinnen från Finland. När det gällde frågan vem man skulle sända till Moskva så var det mera kinkigt. Om man använde sig av normala diplomatiska kanaler så skulle man samtidigt tvingas informera diverse tjänstemän om hela




06-07-03

09.16

Sida 287

ärendet, och nackdelarna med det var så uppenbara att det inte ens behövde beskrivas. Statsministern och försvarsministern hade därför kommit fram till att Carl, som ju haft ett diplomatiskt uppdrag i Moskva tidigare, med viss tvekan var den lämpligaste emissarien. Carl var ju dessutom fullt insatt i allt som kunde föranleda frågor av praktisk natur. Vägen till Gorbatjov skulle gå via Jevgenij Primakov, som Anders Lönnh kände sen tidigare. Primakov hade fått uppdraget att leda den nya underrättelsetjänsten och antingen var det så att han redan var insatt i ärendet, vilket i så fall snabbt skulle visa sig, eller också kunde han i vart fall förmedla en personlig kontakt med Gorbatjov själv. Statsministern gjorde ett uppehåll, såg på klockan på nytt och frågade om Carl förstått uppdragets innebörd eller om han hade några invändningar. ”Mja”, sa Carl dröjande, ”om vi berättar för den finske presidenten, som redan tycks ha sina dubier, att vi förbereder oss på att överta ansvaret, så skyndar vi ju kanske automatiskt på hans tveksamheter. Sen vet jag inte … det där med min tidigare diplomatiska mission i Moskva är inte okomplicerat. Det var helt enkelt ett cover för ett annat uppdrag som jag genomförde. Och som ryssarna inte har anledning att vara särskilt förtjusta över.” Carl visste inte om den nya regeringen kände till fakta i den historia som världspressen utan att tveka och utan fakta beskrivit tämligen ingående, hur han dödat den svenske spionen Stig Sandström i Moskva. ”Du tänker på Stig Sandström, det är förstås sant att du dödade honom?” konstaterade statsministern snarare än frågade. ”Min tystnadsplikt …”, började Carl tveksamt. ”Din tystnadsplikt gäller knappast landets statsminister.” ”Nej, det kan den förstås inte göra. Ja, jag dödade Stig Sandström enligt order.” ”Men det hela slutade ändå med att ryssarna gav dej Röda Stjärnan?”




06-07-03

09.16

Sida 288

”Ja, men det var ju för en helt annan sak. Vi samarbetade när det gällde …” ”Ja, jag vet”, avbröt statsministern jäktat. ”Men det där är väl glömt och förlåtet, i vart fall kan det ju inte minska deras respekt för dej?” ”Det är möjligt, det kan jag inte bedöma och det är i vart fall svårt att spekulera i. Nej, jag kan nog åka. Men jag skulle föredra att resa under diplomatiskt skydd.” ”Du är väl utrustad med diplomatpass?” ”Nej, UD:s kabinettssekreterare Peter Sorman har alltid varit mycket noga med att kräva tillbaks diplomatpasset dom gånger det har utfärdats”, sa Carl neutralt, utan minsta raljerande min. Statsministern brast i skratt, försäkrade att denna lilla anomali snabbt skulle kunna korrigeras, att ett handbrev från försvarsministern väntade uppe på departementet och att Carl borde resa så fort som möjligt. Och så såg han på klockan på nytt, reste sig och sträckte fram handen till avsked. ”Jag ser fram emot vårt kommande samarbete när ett och annat lugnat ner sej lite”, sa statsministern när de skakade hand. ”Det gör jag också”, svarade Carl formellt artigt, sträckte upp sig till kort avskedshälsning och gick mot dörren där en jäktad sekreterare redan stod med handlingar i handen och en trampande delegation bakom sig. ”En sak till, kommendör!” ropade statsministern efter Carl just när han var på väg att tränga sig ut förbi den storögt gloende delegationen. ”Ja, statsministern?” sa Carl och vände sig om. ”Korrigera gradbeteckningen så fort som möjligt”, sa statsministern. ”Ska ske”, svarade Carl kort och trängde sig ut. Carl kände sig illa till mods och hade en vag känsla av att allting plötsligt gick honom emot. Tanken att resa till Moskva var redan i sig olustig och än värre blev det ju av att ha ett oklart uppdrag. På väg ut




06-07-03

09.16

Sida 289

genom glas- och ståldörrarna i Rosenbad insåg han att det värsta förmodligen var att han måste förklara för Tessie att det inte kunde bli någon resa till Kalifornien, åtminstone inte just nu, och att skälet var att han måste resa till Moskva, av alla ställen, och att denna Moskvaresa var så påstått viktig, fast hemlig, att den gick före allting annat. Han var inte säker på hur hon skulle ta det. Dessutom, som politikerna nu höll på att krångla till saken, så blev det mer troligt att man från svensk sida skulle tvingas överta det finska ansvaret. Det rent praktiska borde ju vara mycket lättare att sköta för finnarna, de skulle åtminstone utgå från eget territorium och slapp krångla med några grannländer. Och vad fan skulle han säga Gorbatjov? Goddag goddag jag är en liten kommendör från det mäktiga grannlandet Sverige och vi hade tänkt lägga oss i saker och ting därför att amerikanarna, som vi nästan alltid måste lyda, har bett oss? Vid närmare eftertanke var det ett tristare perspektiv att behöva förklara sig för Tessie, hon verkade se fram emot resan till San Diego. När han kom tillbaks till sitt arbetsrum uppe på Försvarsstaben tog han fram Luigis skriftliga rapport om behovet av ny utrustning och gjorde en lista på engelska, skrev ett brev till ”den det angår inom amerikansk förvaltning” och ringde sen utan entusiasm två personer, först Luigi nere på Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg som han kallade hem till Stockholm eftersom det var dags att göra en resa, till ”Solskensfarmen” nämligen, och sen till den påstådde jordbruksattachén på amerikanska ambassaden för att bestämma ett möte senare samma dag. Luigi hade naturligtvis mycket väl förstått det kryptiska meddelandet om att resa till ”Solskensfarmen”, och Carl avundades honom. Vad Texas Slim kände eller ansåg framgick inte av samtalet och ingenting hade just då kunnat intressera Carl mindre. Han låste in de papper han gjort i ordning och gick nedåt korridoren för att se om Samuel Ulfsson var ledig. Det var han inte, det var rätt mycket folk där inne, i gråa kostymer så de var väl från avlyss-




06-07-03

09.16

Sida 290

ningsspioneriet, och Carl fick vanka tillbaks in på sitt rum. Det var fortfarande för tidigt på dagen att ringa Kalifornien. Han försökte sysselsätta sig en stund med Luigis önskelista på diverse utrustning. Där fanns förstås ingenting att tillägga, Luigi hade dessutom mer moderna erfarenheter av de där Alaskaövningarna, Carl noterade att det till exempel fanns en ny typ av overaller som i princip var rätt lika det som astronauterna hade på sig ute i rymden för att skydda sig mot –272 grader eller vad det nu var. Det tänkbara stridsuppdraget var inte det besvärliga, det hade Luigi klart och tydligt insett, det viktiga var att hålla sig vid liv och god form under någon veckas tid, kanske längre tid, i väntan på mötet, det möte som måste leda till ett antal avrättningar: Sam och ÖB hade nästan demonstrativt undvikit att gå in på sådana detaljer, men det var ju klart att det var det saken måste gälla. Carl överfölls av en känsla av overklighet. Någonstans där uppe i norr, eller åtminstone långt där borta, sysslade alltså ett antal personer med sitt livs klipp, under stigande otålighet och iver kom de allt närmare avgörandet i tron att ingen hade avslöjat dem. I själva verket var de tydligen redan avslöjade och i en huvudstad långt borta i ett av grannländerna satt han själv och ansvarade för själva administrationen och det praktiska genomförandet av deras död. Beslutet var ju redan fattat, oklart av vem. Men de där borta visste inte det. Teoretiskt hade de fortfarande chansen att dra sig ur, att ångra sig, eller med lite tur misslyckas med någon avgörande praktisk detalj, annars skulle byråkraten i den främmande huvudstaden ta ifrån dem livet. Det måste finnas en förrädare mitt ibland dem, tänkte han, annars skulle vi inte vara så många som visste. De är förrådda från start, de är redan dödsdömda fast det vet de inte. Man kunde fråga sig om förrädaren skulle finnas bland dem som skulle plockas upp av finska eller svenska soldater. Hade han otur så överlevde han den första konfrontationen och befann sig sen bland sina tillfångatagna kamrater. Skulle han då försöka stiga fram och säga att döden inte gällde just honom, att han tillhörde de goda killarnas gäng, att just han inte




06-07-03

09.16

Sida 291

skulle dö? Och hur skulle de andra då se ut i ansiktet? Hur skulle han själv se ut i ansiktet när han dog? Det var någonting i det hela som kändes fel, men han kunde inte komma på vad. Han tog fram några kartor över polarområdet och försökte tänka. Antag att man visste varifrån stridsspetsarna skulle fraktas, och man visste ju tydligen redan ungefär var de skulle tas över gränsen till Finland, var det inte bara att patrullera området, förstärka beredskapen, byta ut alla förband om det krävdes, kort sagt göra jobbet själva? Varför blanda in amerikaner, finnar och svenskar? Han avbröts av sina funderingar av Beata som ringde på internlinjen och meddelade att Sam hade några minuter över och gärna ville träffa honom. Han vecklade ihop sina kartor och låste rutinmässigt in dem innan han gick in till Sam. ”Och hur var vår nye statsminister på tumanhand?” hälsade Samuel Ulfsson. Han verkade vara på gott humör. ”Mja”, sa Carl osäker på om frågan egentligen skulle besvaras, ”han verkade tämligen klipsk, fast inte min typ eller vad man skulle säga.” ”Hurså?” undrade Samuel Ulfsson nyfiket medan han rensade bordet från handlingar. ”Det är en sån där kille som drog vingarna av flugor när han var liten och lekte krig med dom.” ”Jaha”, sa Samuel Ulfsson brydd, ”jasså en sån. Men annars?” ”Annars”, log Carl resignerat, ”så är det naturligtvis tvärtom om man jämför med sossarna. Om problemet då var att dom inte direkt tyckte om oss och helst inte ville veta vad vi sysslar med så är problemet nu att vi är älskade och dom vill veta allt och styra och ställa. Anders Lönnh vill som du vet ha fortlöpande skriftliga rapporter om varje steg i den rent operativa planläggningen och statsministern vill göra säkerhetspolitik av allting, med sig själv som ordförande.” ”Har vi problem, kort sagt?” ”Det är lite svårt att gå med på det. Jag menar om problemen förr bestod i att vi måste manipulera landets styrelseskick så är problemet




06-07-03

09.16

Sida 292

nu att det fungerar för bra, och så kan man väl ändå inte säga?” ”Nej, det låter ju konstigt”, sa Samuel Ulfsson försiktigt och ägnade en kort stund åt att leta fram ett nytt cigarrettpaket. ”Så vad har hänt?” frågade han kort och såg upp när han till slut tänt sin cigarrett. ”Jag ska resa till Moskva.” ”Va!?” ”Just det. Moskva.” ”Varför det?” ”För att tala om för Gorbatjov att vi är beredda att överta det finska ansvaret om finnarna skulle dra sej ur.” ”Va?!” ”Ja, du ser. Anders Lönnh är över i Helsingfors och berättar för president Koivisto just nu.” ”Va!?” ”Som sagt, oväntade sidor av demokratins regelsystem.” ”Jamen det här riskerar ju att bli jävligt krångligt.” ”Jo, det förstås. Men ibland undrar jag om inte politiker tänker på ett annat sätt än vad vi gör, det skulle i så fall förklara det där med att Koivisto tycks tveka. Det är lika viktigt för dom att stoppa en kommande kärnvapenkatastrof som att dom gör det på rätt sätt så att ingen annan politiker kan komma i efterhand och säga att dom gjorde det på fel sätt, nånting sånt.” ”Jaha”, sa Samuel Ulfsson och fimpade beslutsamt sin cigarrett och tände omedelbart en ny, tecknet på att han var skärpt och upphetsad, ”så vad gör vi nu?” ”Luigi åker över på en rekvisitionsresa till USA och skaffar en del materiel, ingenting märkvärdigt eller dyrbart, så att vi blir utrustade så snabbt som möjligt och kan testa och öva in dom nya prylarna. Jag kontaktar Texas Slim redan i eftermiddag och förhandsaviserar vår materielbeställning och förklarar läget i största allmänhet. Sen åker jag dessvärre till Moskva.” ”Tänker du berätta för amerikanerna att du ska till Moskva?” ”Ja.”




06-07-03

09.16

Sida 293

”Är det så klokt?” ”Ja. Amerikanerna har ju en egen kunskapskälla som måste vara Gorbatjov eller Gorbatjovs närhet, dom får reda på det ändå. Då är det bättre att dom får reda på det direkt från oss.” ”Ser du något problem i det där?” ”Ja, för det är något skumt med hela saken, fast jag vet inte vad. Men om Gorbatjov inte skulle veta att amerikanerna visste, för att ta ett exempel, så har vi vissa problem. För då är allt nämligen bluff.” ”Men om dom inte bluffar, vi måste nog ändå utgå från det, så blir dom väl sura om vi fjantar iväg till Moskva för att på något sätt kolla dom?” ”Det är möjligt, men vi har ju en perfekt ursäkt för det. Vårt eget demokratiska system, nämligen. Vi lyder bara order från landets lagliga regering och allt det där.” Samuel Ulfsson drog ett djupt tankfullt bloss och värderade den slutsats han just hade hört. Sen log han och nickade instämmande. ”Demokratin uppvisar ibland dom mest oväntade fördelar”, konstaterade han torrt.




06-07-03

09.16

Sida 294

 ”Så ni ska frysa arslena av er i Sibirien”, skrockade Skip Harrier och kliade sig tankfullt i sitt alltmer grånande snaggade hår. Luigi stod framför skrivbordet i något som närmast såg ut som enskild ställning och visste inte vad han skulle svara. Det var bara några månader sen han hade lämnat Ridgecrest och Skip Harrier, och han hade rest i tron att det var det definitiva slutet på ett av livets kapitel. Nu stod han här igen framför skolans mest fruktade chef. ”Well, sir”, försökte Luigi, ”det är tveksamt vad jag är auktoriserad att bekräfta eller förneka.” ”Driver sergeant Bertoni med mej!” röt Skip Harrier. ”Nej, sir. Kapten, sir, inte sergeant!” svarade Luigi med en ryggmärgsreflex. ”Åh fan!” flinade Skip Harrier roat. ”Så sergeanten har gjort en snabbkarriär vid hemkomsten?” ”Ja, sir!” ”Well well well, så av detta kan vi dra den glädjande slutsatsen att kapten hade förmånen att delta när ni spöade arslena av mobben i Palermo?” ”Som jag sa, sir”, försökte Luigi desperat, ”så kan jag inte ta mej vilka friheter som helst i vår konversation eftersom jag är officer i vårt lands underrättelsetjänst och det här uppdraget förmodas vara hemligt.” ”Hör nu här, ditt lilla arsel”, började Skip Harrier fryntligt, ”först kommer vår gemensamme vän, kommendörkapten Hamilton hit och …” ”Kommendör, inte kommendörkapten, sir!” avbröt Luigi med ett




06-07-03

09.16

Sida 295

fräckt flin. ”Ni bör iaktta att ni talar om en överordnad officer, sir!” Skip Harrier var till en början mållös, sen brast han ut i ett bullrande skratt. ”Okay ditt lilla smartarsel, nu har du just gett mej informationen att Carl var befälhavande officer på Sicilien och att du själv deltog, båda befordrade, gratulerar. Förresten skulle jag vilja se den dag när Carl kom in här och röt givakt åt mej, och för övrigt är det ju så att herrarnas målsiffror i matchen på Sicilien inte har undgått viss internationell publicitet. Carl var ju här och hämtade såväl grejorna som en viss ung man som snackar pizzabagartugget ganska väl, nämligen du, och av din rekvisitionslista här framgår att det inte gäller Palermo den här gången, så vad ska ni göra nu?” ”Det kan jag inte säga, sir”, envisades Luigi. Skip Harrier skakade på huvudet och gick ut ur rummet med en gest åt Luigi att han kunde sätta sig så länge. Han kom tillbaks med några kartor i handen och när Luigi självklart flög upp tecknade han åt honom att sätta sig igen. Han vecklade ut en karta som täckte den europeiska delen av norra halvklotet och betraktade den tyst några ögonblick. ”Det har kommit något jävla glödgat telex från Langley om att ni ska få allt vad ni vill, vår administration är alltså eld och lågor”, muttrade han och mätte några avstånd på kartan genom att se på skalan och sen flytta ett grepp mellan tummen och pekfingret prövande åt olika riktningar. ”Ni ska alltså frysa arslena av er, det framgår ju av utrustningslistan”, muttrade han, ”och sen ska ni kunna slå er ut i mörker, den gamla vanliga skiten. Ja inte fan är det Norge eller Finland ni ska ge er på. Ni ska luftlandsättas med en beräknad tid av … hm … så ni ska in uppåt en 60 miles på sovjetiskt territorium. Och vad hittar vi här uppe som kan intressera vår amerikanska regering så mycket?” Han såg prövande upp mot Luigi. ”Jag kan faktiskt inte svara på det, sir”, sa Luigi desperat, ”det här antas vara en operation som är klassificerad som top secret och jag




06-07-03

09.16

Sida 296

kan räkna ut ungefär lika mycket som ni, sir. Men jag vet bara det som går att läsa ut från rekvisitionslistan, luftlandsättning, överlevnad under lång tid i polartrakter och beredskap för mindre stridsuppgifter.” ”Jaja”, sa Skip Harrier lugnande, ”jag är inte ute efter att dra ur dej några hemligheter, jag vill bara vara förvissad om att vi inte kan bidra med mer prylar, eftersom det ju ändå är någonting som vår administration tycks betrakta som synnerligen lovvärt. Ska materialet anonymiseras så långt som möjligt?” ”Ja sir, det tror jag vore lämpligt”, svarade Luigi kort. ”Har ni bråttom?” ”Operationen beräknas inte äga rum förrän i december, men det är ju alltid en fördel om vi kan börja öva med grejorna så tidigt som möjligt.” ”Ja just det. Men jag tänkte bara att det tar ju kanske en vecka extra om vi ska ta bort alla amerikanska prislappar och sånt, men det klarar ni?” ”Ja sir, utan problem.” ”Vad är det enklaste sättet att transportera?” ”Att flyga in direkt till bas i Sverige, sir. Vid vår utgångsbas har vi tillgång till landningsfält som tar allt, jag antar att ett transportplan kan gå upp på dom vanliga flygrutterna från Tyskland och sen ner på vår bas, lasta ur och sticka.” ”Ja, det verkar ju smidigt”, konstaterade Skip Harrier och slog ihop dokumentmappen framför sig. Han verkade nästan besviken över att det inte fanns några särskilda problem att angripa. Utrustningen var inte särskilt komplicerad och var och en som tillbringat fem år under Skip Harriers utbildning skulle utan vidare behärska materielen. ”Well, kapten Bertoni, då återstår bara era sociala skyldigheter, annars är uppdraget klart och väl utfört”, konstaterade Skip Harrier. ”Sociala skyldigheter?” undrade Luigi vilt frågande. ”Ja just det, arsel. I såna här uppdrag som tidigare genomförts av kommendörkapten, förlåt kommendör Hamilton ingår att kröka




06-07-03

09.16

Sida 297

ögonen ur sej med er gamle milde chef här på ormkläckeriet, är det uppfattat!” ”Ja sir, ordern är uppfattad. Men jag har nio timmars tidsskillnad i kroppen och hotellrum bokat nere i L.A. och …” ”Boka om, sov här i kväll. Lite tidsskillnad ska en Carl tåla, var glad att du slipper Hell Week.” ”När och var ska jag infinna mej, sir?” frågade Luigi resignerat. Han såg ingen möjlighet att ta sig ur knipan och han var inte säker på att han ens ville det. Det var något alldeles särskilt att ens fantisera om att efter fem år med Skip Harrier som plågoande sitta ner och dricka och prata skit som om man vore jämlikar. ”Du har redan infunnit dej”, log Skip Harrier tillgjort vänligt och grep efter sin gröna basker, sopade ihop handlingarna på sitt skrivbord och låste in dem i sitt kassaskåp. Sen tog han den häpne Luigi i kragen och drog honom med sig ut genom dörren. Det var ovanligt svalt ute i Mojaveöknen för att vara oktober. Solen höll på att gå ner bortåt civilisationen till och det drog kyligt när Skip Harrier körde sin jeep från US Naval Weapon Center, som var det officiella namnet på det de alla kallade The Sunset Farm. Skip förklarade att han ville hem och byta om först eftersom han inte ville riskera att spy ner sin uniform; det var dessutom dåligt föredöme ifall några tuppkycklingar slunkit igenom stängslet och kom insmygande på syltan. De kallade aldrig stället annat än syltan, eftersom det ändå bytte namn stup i kvarten beroende på lokala myndigheters nit. Kommunfullmäktige inne i Ridgecrest var fullständigt infekterat, som Skip Harrier sa, av kristet religiösa kärringar som hade för sig att det var omoraliskt att dricka hembränt. Skip Harrier bodde i något som såg ut som ett litet skjul, en barack med tre rum, mycket små, och en liten veranda. Det var inte låst, den tunna dörren i myggnät stod och slog i vinden. Luigi hade hört Carl nämna stället i förbigående nån gång, det fanns visst en förklaring om skilsmässa och annat. Det stod en gammal Pontiac på gårdsplanen och den var omgiven




06-07-03

09.16

Sida 298

av sopor och utslitna bildäck. Det gjorde ett sorgligt intryck. ”Well”, förklarade Skip Harrier när han ledde in Luigi genom myggnätsdörren, ”det finns dom som tycker att gamla överstelöjtnanter ska bo mera ståndsmässigt, och det gjorde jag en gång. Numera ser jag ingen vits med det. Ta en öl, det finns i kylskåpet.” Luigi gick försiktigt fram till kylskåpet, öppnade det och bröt loss en Budweiser från ett av tre sexpack som stod mittför ögonhöjd, i övrigt var kylskåpet nästan tomt. Han tog med sig ölen och satte sig i en knarrande korgstol framför en liten TV som stod på och brusade. Han stängde av TV:n och smuttade på sin öl. Skip Harrier hade alltid varit en jätte, men hans patetiska bostad fick honom att krympa på något egendomligt sätt och Luigi blev inte klok på hur det ena borde eller inte borde höra samman med det andra. Det kunde ju inte vara frågan om fattigdom, en överstelöjtnant med kvalificerad specialtjänst borde ju ha tillräckligt med lön. ”Och vad anser kapten Bertoni om mitt enkla tjäll?” frågade Skip Harrier när han kom ut från sitt sovrum. Han hade klätt om till jeans, en T-shirt med urblekt text som berättade något om Vietnam och en patinerad flygarjacka i läder med pälskrage. ”Carl sa någonting om skilsmässa, man kan visst bli plockad inpå bara skinnet av sånt här i USA”, svarade Luigi försiktigt. ”Och det kan man inte i Europa?” frågade Skip Harrier oväntat muntert medan han bröt loss en egen öl och slog sig ner i den kvidande korgstolen mitt emot Luigi. ”Nja”, sa Luigi, ”det är ju inte precis sånt jag har nån erfarenhet av, jag antar att man får behålla hälften i dom flesta europeiska länder.” ”Samma här”, sa Skip Harrier och drack några djupa klunkar och torkade sig om munnen med handens baksida, ”samma här. Det är inte det som är problemet, men vafan ska jag flytta in i nån villa inne bland kärringarna i Ridgecrest? Bättre att lägga stålarna på mina barns utbildning, jag har två ungar på college, kom så drar vi.” Syltan var sig lik, countrymusik och stillsamt eftermiddagssupande, det brukade bli livligt framåt småtimmarna men det var ju långt dit.




06-07-03

09.16

Sida 299

Skip Harrier behövde inte beställa, en glatt leende servitris kom genast med ett krus whisky och två glas. ”Jag hörde att ni hade förluster där nere på Sicilien. Vem strök med?” frågade Skip Harrier samtidigt som han andades ut med ljudligt välbehag efter att ha svept ner sitt första glas. ”Kapten Lundwall, Joe alltså”, svarade Luigi försiktigt. ”Uhu, kände du honom?” ”Nej sir, vi hann aldrig träffas.” ”Lägg av med det där ‘sir’ nu, vi är ju för fan två hederliga civila drinkare. Jaså, du kände honom inte. Hur tog Carl det hela?” ”Hårt skulle jag tro, rentav jävligt hårt. Vi är ju ett litet gäng, så jag antar att man kommer varandra ganska nära efter ett tag. Och så har vi ju inte haft några förluster tidigare.” ”Nej det är ju sant. Hur gick det till?” ”Carl och kapten Lundwall satt och väntade på någon sorts besked vid ett kafébord. Två man på motorcykel, skytten där bak. Automatvapen.” ”Åh fan. Så gipskatterna hann få med sej Joe innan dom dök själva?” ”Nej sir, Carl och kapten Lundwall var obeväpnade vid tillfället.” ”Vaihelvete är det du säger, pojkjävel, vadå obeväpnade?” ”Det är sant, sir, dom var obeväpnade.” ”Lägg av med det där ’sir’ har jag ju sagt. Det var det dummaste jävla skit jag hört på hela dan, vilket inte vill säga så lite med tanke på var man jobbar, men vaihelvete var det för vits med att gå efter mobben obeväpnade?” ”Inte vet jag. Sen ändrade vi taktik.” ”Fick ni killen som fixade Joe?” ”Ja, vi fick sannolikt båda. I ett senare skede, det var då jag kom med i bilden och då var vi ju fortsättningsvis beväpnade.” ”Uhu, kan tro det. Hur tog Carl det hela?” ”Du menar med Joe?” ”Ja förstås. Självanklagelser, man borde ha varit beväpnad, det var hans fel och sånt piss.”




06-07-03

09.16

Sida 300

”Jag vet inte, han visade inte så mycket privatliv under operationens gång, sen dess har vi bara träffats då och då i jobbet. Men mitt intryck är att det gnager och äter honom.” ”Ja, det kan du ge dej fan på att det gör. Carl är svår med sånt, självanklagelser, samvete, gott och ont och hela fitteriet.” ”Det är inte mitt intryck.” ”Nä, grabbjävel, det beror på att du i huvudsak tycks ha träffat Carl in action, och då lär inte finnas mycket övrigt att önska, gud hjälpe dom gipskatter som hoppar upp i vägen då. Men efteråt, grabben, då blir det fittsnack i det oändliga. Underlig kille på så sätt, Charlie, jag gillar honom inihelvete, det är inte det. Antagligen gillar jag Charlie mer än något enda annat litet jävla ormägg som vi har kläckt här ute. Men just fittsnacket har jag svårt för. Vafan, du dricker ju inte!” Luigi satte pliktskyldigt glaset till munnen och tvingade i sig några centiliter av den fräna finkelluktande drycken; av något skäl ville Skip Harrier alltid dricka moonshine, hembränt, ingen visste varför men alla visste att så var det. ”Hade vi, eller jag menar ni, några förluster i Irak?” bytte Luigi nästan demonstrativt samtalsämne. ”Nej, och det var ju skönt”, konstaterade Skip Harrier. ”I Panama var elva av tretton förluster våra, men Irak var en promenad i parken, vi tog några oljetorn ute till havs, utan egna förluster, det var allt. Alla grabbarna kom hem i god ordning efter att ha passerat hemstad, parader och medaljutdelningar. Så det gick ju hyfsat, ett snyggt litet krig.” ”Ett snyggt litet krig?” frågade Luigi häpet. ”Ja, det får man väl säga”, sa Skip Harrier med visst eftertryck och stjälpte i sig ett halvt glas, ”eller har ni från ert neutrala arselhålsperspektiv några invändningar?” ”Well”, började Luigi försiktigt eftersom han inte ville ha bråk, ”det är möjligt att kriget var befogat och allt det där, men annars var det ju bara nåt jävla indiankrig, lätt kavalleri mot artilleri om man




06-07-03

09.16

Sida 301

säger så, eller kalkonskytte, för att använda en amerikansk term.” ”Så du insinuerar att vi inte var så jävla tappra?” frågade Skip Harrier misstänkt lent. ”Ja”, svarade Luigi och svalde, ”det var ju inte precis vietnameser det handlade om.” Han såg ner i bordsskivan i väntan på Skip Harriers vredesutbrott; fem års drill med Skip interfolierat med ständiga kraftuttryck rörande alla de världens folk, exempelvis svenskar och andra europeiska fishål, som inte förstod att uppskatta USA:s betydelse för att man fick hem morgontidningen på morgonen och biffen till kvällen, hade gjort djupa pedagogiska intryck på Luigi. Men omedvetet hade han råkat vidröra precis den känslosträng som snabbt förändrade Skip Harriers attityd från ett väntat vredesutbrott till en närmast melankolisk eftertanke. ”Du har rätt, grabben”, sa han, ”vietnameserna var någonting helt annat. Man brukar ju säga att blattar inte kan slåss och vad gäller araber är jag böjd att hålla med. Men gooks, dom kan jävlarimej slåss.” ”Det kan ju möjligen bero på att dom gjort det utan uppehåll sen andra världskriget”, påpekade Luigi djärvt. Men också det fick passera. ”Så sant, så sant. Först spöade dom japparna, sen grodätarna, sen oss. Tuffa små skithögar det där.” Skip Harrier tystnade och såg ner i glaset och Luigi blev rädd att han nu skulle kasta sig in i någon av sina legendariskt långtråkiga utläggningar om Vietnam. ”Som tur är för oss så har vi ju bara ryssar att syssla med hemmavid”, sa Luigi nästan i ett desperat försök att undvika Vietnam. Men Skip Harrier nickade bara dystert, han svalde inte betet. I stället slog han upp rejält med whisky i de båda glasen och tog sats någonstans vid Tetoffensiven 1968. Luigi bet ihop och beredde sig på en fruktansvärt lång natt, i hans kropp var klockan redan fyra på morgonen och den här kvällen hade dessvärre bara börjat.




06-07-03

09.16

Sida 302

*** ”Vitto! Saatans helvete, det är ju järvskinn!” utbrast Åke Stålhandske häpet och höll upp en rad skinn framför Anna. ”Du ska inte tro att jag inte vet vad det där uttrycket betyder”, fnös hon. ”Jamen det heter så här hemma när nåt är riktigt anmärkningsvärt, men du förstår alltså int vad järvskinn betyder?” Anna skakade på huvudet. De stod inne i en flera hundra kvadratmeter stor turistfälla i ett samhälle som hette Inari och som för hennes del var ett mysterium mer för att det existerade än för att där fanns järvskinn. Där fanns rader med björnskinn och rader med vargskinn och säkert tusentals rävskinn och kanske femtusen knivar av olika varianter på samma tema. ”Det här”, sa Åke Stålhandske nästan vördnadsfullt, ”är ett utrotningshotat djur, det är totalt förbjudet att jaga både i Sverige och Finland, man kan få fängelse, flera år tror jag, men här hänger dom ju. Förstår du inte sammanhanget?” Han skrattade och hon log osäkert, hon förstod verkligen inget sammanhang. ”Jo”, sa han och plockade ner två skinn och hängde över armen, ”dom måste komma från Ryssland där borta, på andra sidan sjön, några mil härifrån, annars skulle dom ju inte kunna hänga så här öppet.” ”Nej och?” sa Anna frågande. ”Jo, det här antas vara en av världens hårdast bevakade gränser, men smuggeltrafiken pågår ju tydligen helt ostört. Titta på den här raden av vargskinn, jag ger mej fan på att det är fler bara här i butiken än vad som skjuts lagligt i Finland på ett eller två år. Vitto!” ”Jag tycker inte om det där uttrycket”, envisades Anna. Åke Stålhandske gjorde en obekymrat glad gest som betydde tveksam ursäkt och tog skinnen med sig till kassan och fick dem inslagna i en plastpåse.




06-07-03

09.16

Sida 303

Hon var betänksam när de kom ut till bilen för att åka tillbaks ner till den stuga de lyckats leta fram efter ett par dagar. Det hade verkligen verkat som en sorts ledighet, de hade fiskat, rott, till och med övernattat ute i skogen, fiskat och rott igen, allt hade verkat så mycket bättre än i början på resan, den underliga expeditionen till Murmansk och framför allt de följande två dagarnas långsamt smygande bilfärd utefter gränsen där han hela tiden skulle ut och se på utsikten. De hade tillbringat en hel dag på väg ner genom en gränsficka som sköt ner som en norsk kil mellan Ryssland och Finland och varifrån man inte kunde komma vidare på annat sätt än att åka tillbaks upp genom Norge igen. Allt det där hade uppenbarligen haft anknytning till det som inte var deras gemensamma tid, inte ledighet utan arbete och dessutom ett arbete som det fanns ett mycket obehagligt ord för. Det obehagliga hade gått över så fort de kunnat upprätta sin ”bas” i form av en dragig timmerstuga med öppen spis, som förvisso låg ohyggligt vackert intill stranden av Enare träsk, som hon retfullt envisades med att kalla det väldiga sjösystem som han kallade Inarijärvi. ”Då tar vi det igen. Vad är det för märkvärdigt med att dom smugglar skinn?” frågade Anna ganska neutralt när de satt i bilen igen. ”Nåjo”, sa han försiktigt eftersom han kände att samtalsämnet brände, ”det saknar ju int intresse att lokalbefolkningen kan springa tvärs och kors över gränsen, att di för en liten, sannolikt lönande och oerhört illegal handel med sådant som mer eller mindre handgripligen måste transporteras.” Han avbröt sig och kände att fel samtalsämne oundvikligen var på väg, lika omöjligt att prata bort som stora åskmoln vid horisonten. ”Vad är det vi gör egentligen?” frågade hon oskyldigt. Han insåg att han inte kunde göra sig dum och tala om hur fint de hade det tillsammans. Det var visserligen sant, mycket sant, men han skulle bara förstöra något av det om han inte låtsades om, försökte att inte låtsas om det som hon ändå vetat från start, skälet till att de inte kunde resa till Söderhavet. ”Det finns en möjlighet”, började han allvarligt, ”att vissa varor el-




06-07-03

09.16

Sida 304

ler personer ska över den här gränsen om någon månad eller så och det råkar vara något som angår oss svenskar. Jag hoppas du kan acceptera att jag säger att jag int kan säga mer.” ”Visst”, sa hon i samma tonfall, ”men kommer du eller jag att bli inblandade i det där smugglandet sen?” ”Nej, absolut inte”, sa han lättad över att slippa ljuga. Han uppfattade det ärligt så. ”Så du ska inte smuggla något över den här gränsen?” ”Nej, jag ska upprätta en bas, och det har vi redan gjort.” ”Du ska alltså inte över på andra sidan?” ”Nej”, ljög han utan att tveka, ”andra personer får ta över sen, jag är mest här för att jag kan finska, det är vi int så många på bolaget som kan.” Hon nickade, tycktes acceptera, tycktes vifta bort sitt bekymmer och talade en stund entusiastiskt om sitt exotiska grannland. Han sa skrattande att för den som kom nere från Ekenäs som han så var nog Finland 30 mil norr om polcirkeln minst lika exotiskt; fast han tyckte själv att han började få fart på sin finska. Inte så att de inte hörde här uppe att han var finlandssvensk, för att välja det neutralaste och hyggligaste ordet i stället för något av de många skällsorden. ”Hur ska vi fira jul?” frågade hon plötsligt. Trots sin skenbara vardaglighet exploderade frågan som en granat inom honom. ”Har du nåt förslag?” frågade han med ett snabbt tillkämpat leende. ”Ja”, sa hon. ”Söderhavet skulle sitta fint.” Sen skrattade hon och han kände sig lättad. ”Förresten skulle jag haft mens för en vecka sen”, fortsatte hon som om det hon sa var fullkomligt trivialt. Det tog honom en stund att systematiskt samla tankarna och värdera innebörden i det hon just sagt. Sen körde han in till en av de många rastplatserna, bilvägen gick här och var alldeles invid vattnet. Han stannade och tecknade åt henne att följa med ut och de gick




06-07-03

09.16

Sida 305

fram till en stenmur som omgärdade den tomma rastplatsen. Den stora turistsäsongen var ju sen länge förbi. De stod en stund och såg ut över den alldeles lugna blåa vattenytan. Han tog ett djupt andetag innan han sa det han inte kunde komma ifrån längre. ”Antingen är du med barn och då skulle jag vilja att vi gifte oss så fort vi kom hem. Eller också är du int med barn och då skulle jag vilja att vi gifte oss så fort vi kom hem så att du kan bli det så fort som möjligt”, sa han i en enda lång utandning. Sen log han osäkert mot henne. Han hade tänkt överleva först, eller försöka överleva först, men själva livet hade kommit emellan. ”Om du lovar att inte smuggla något över den här gränsen”, log hon osäkert. ”Ja, det lovar jag, det var det enklaste löftet”, sa han, men avbröt sig snabbt och såg forskande på henne. Hon nickade och de kysstes och sa ingenting på en lång stund. Det var kallt, den första snön skulle snart komma och höstfärgerna gick nu mer i gult än rött och kylan tvingade in dem i bilen igen. Han var plötsligt på mycket gott humör, som om han kände sig lättad, och föreslog upprymt att de skulle göra ett spontant besök hos sin hyresvärd för att se om han hade mer än ett ansiktsuttryck. Kanske kunde man beveka honom med ung kärlek. Det var tveksamt om någonting kunde beveka Urmas Rinne, åtminstone om man skulle gå efter hans ansiktsuttryck. Vad han sysslade med var tämligen klart, han jagade och fiskade. Vad han försörjde sig på var mera oklart, han hade en gång varit övergränsbevakare och jagat smugglare på snöskoter. För det hade han väl fått lön. Vad han nu fick lön ifrån kunde man inte bedöma, däremot att han jagade och fiskade. Det var med tvekan han hade hyrt ut ett av sina två hus, det som låg mest avsides och avigt beläget, till vattusvensken. Men någonting hos Åke Stålhandske, vattusvensk eller ej, hade tilltalat Urmas Rinne.




06-07-03

09.16

Sida 306

Han stod och sysslade med sitt rökeri när de körde upp på gårdsplanen och nickade surmulet avvaktande mot dem. Hyresgäster som kom på besök kom för att klaga på något, enligt hans erfarenhet. Så medan Åke försökte förklara att de haft vägarna förbi, att de bara tänkte titta in och annat svenskt, avvaktade han misstänksamt i väntan på det egentliga ärendet och gav mest kortfattade muttrande svar. När Åke berättade att han just friat och fått ja, och att han och hans svenska fästmö skulle gifta sig så fort de kom tillbaks till Stockholm, såg han närmast ogillande ut. Men han bjöd på nyrökt röding och hämtade några öl som han halade upp ur brunnen på gårdsplanen där de legat nedsänkta i en röd plasthink. De gick ner och satte sig vid bryggan och åt under tystnad. Åke viskade att tystnaden inte var så besvärande som man skulle kunna tro, deras värd var tydligt på gott humör. Anna log bara vänligt, så mycket mer kunde hon inte göra eftersom hon ändå inte förstod ett ord av den lakoniska, kortfattade och mest av tystnad präglade konversationen som de två männen förde. ”Som sagt. Jag ska ner till Stockholm och så ska vi gifta oss”, sa Åke och smaskade i sig en halv ryggfilé av rökt röding. ”Jo, du sa det. Det var ju bra”, sa Urmas Rinne efter en stund. ”Sen hade jag tänkt komma tillbaks hit. Ytterligare några veckor”, sa Åke Stålhandske efter en stund. ”Jasså”, sa Urmas Rinne. ”Jo, det hade jag tänkt”, sa Åke Stålhandske. Urmas Rinne gav till en början inte minsta tecken ifrån sig som skulle tyda på att han tänkte säga något. Men efter en stund utstötte han ett enda ord. ”Varför?” ”Jo jag har levt för länge där nere i Stockholm. Jag tänkte isolera stugan, om du inte har något emot det.” ”Det blir ju snart vinter.” ”Jo. Jag isolerar på egen bekostnad.” ”Ja inte fan tänker jag betala för dej.”




06-07-03

09.16

Sida 307

”Nej.” ”Just det.” ”Det är ju bra att vi är överens.” ”Jo.” De åt en stund under tystnad. Urmas Rinnes ansikte var outgrundligt, liksom hans ålder, han kunde vara vad som helst mellan 40 och 60. Det vita håret sa ingenting, det kunde ha varit vitt alltid liksom det kunde ha vitnat av ålder. Hans rynkade ansikte och sneda ögon kunde ha samma historia, han kunde ha sett ut som en varg, för så såg han ut, sen han var tonåring. ”Hämta mera fisk”, sa han och reste sig när han sett att det han serverat tagit slut. ”Vad snackar ni om egentligen?” undrade Anna förbryllat. ”Det låter ju mest som grymtningar.” ”Riktiga karlar snackar så”, sa Åke Stålhandske med en blinkning. ”Vi befinner oss mitt i en affärsförhandling.” Urmas Rinne kom tillbaks med nya fiskportioner på papptallrikar som han förvarade i ett till synes outtömligt förråd bakom dasset. Han serverade under tystnad och när Anna sa tack på finska, kitos, log han och skakade outgrundligt på huvudet. ”Och vad hade du tänkt göra här när snön fallit?” frågade Urmas Rinne. ”Fiska på isen. Köpa snöskoter och fiska på isen.” ”Du får betala sextitusen mark för en snöskoter.” ”Jag har ärvt pengar från släktingar och det klarar sej nog.” ”Jo.” ”Jo.” ”Kan du fiska?” ”Nej, inte särskilt. Och jag hade tänkt jaga också, om jag kan köpa in mej i ditt jaktlag, eller hur ni nu organiserar er här uppe.” Åke Stålhandske höll andan efter sitt fräcka, kanske klumpigt fräcka utspel. Urmas Rinne tuggade småleende och tankfullt en stund innan han sa något.




06-07-03

09.16

Sida 308

”Kan en vattusvensk som du skjuta?” ”Ja”, sa Åke Stålhandske och kastade sig ut i en vild chansning, ”jag skjuter bättre än du.” ”Nej int fan kan du göra det”, konstaterade Urmas Rinne, och Åke drog en lättnadens suck eftersom hans chansning hade gått hem. ”Jo”, konstaterade han uttryckslöst. ”En karl ska inte skrävla”, sa Urmas Rinne efter lång och intensiv betänketid. ”En bra karl skrävlar inte.” ”Nej”, instämde Åke Stålhandske och halade sen snabbt in fångsten. ”Int fan skrävlar jag för att jag säger att jag skjuter bättre än du.” ”Vitto!” sa Urmas Rinne och gick därifrån med bestämda steg. ”Där var det där ordet igen”, sa Anna förvånad. ”Avslutar man förhandlingar med det där ordet också?” ”Ja, det är mycket finskt”, sa Åke Stålhandske och ansträngde sig för att hålla varje tillstymmelse till leende borta och iaktta manlig finsk attityd. Efter en stund kom Urmas Rinne tillbaks uppifrån huset. Han gick med långa beslutsamma steg och bar ett gevär med kikarsikte i ena handen och en patronask i den andra. Det syntes på honom att han var förbannad. Han bevärdigade inte Anna med en blick utan gick rakt fram till Åke. ”Nu satan ska vi skjuta”, konstaterade han. Åke Stålhandske nickade kort till svar. ”Den skjuter jämnt på hundra meter”, sa Urmas Rinne och plockade in fem patroner i gevärets magasin. Åke Stålhandske noterade att det var en studsare av märket Sako och att kalibern var 6,5. Det borde inte vara något problem. ”Varsågod, skjut nu din vattusvenskjävel”, sa Urmas Rinne, alls inte lika ovänligt i tonfallet som i orden, och räckte över geväret. Åke Stålhandske tog emot geväret, vägde det i handen och gjorde ett par provanläggningar och sen såg han sig omkring. ”Vad håller ni på med?” undrade Anna. ”Finsk manlighet”, svarade Åke Stålhandske. Sen fann han ett




06-07-03

09.16

Sida 309

lämpligt mål. På en liten udde 65–70 meter bort utefter stranden stod en torr förvriden tall med döda grenar som spretade åt alla håll och bakom tallen sköt en klippvägg upp 20 meter. Det var ett utmärkt mål med perfekt kulfång. ”Om det är som du säger, att hon skjuter mitt i på hundra meter”, sa Åke Stålhandske vänd mot Urmas Rinne, ”så skjut du första skottet mot mitten av den nedersta grenen på den där tallen. Sen får vi se.” Urmas Rinne tog tillbaks sitt gevär med en kort blick, satte sig ner, tog stöd med armbågarna mot knäna och sköt efter ganska kort tvekan. Han träffade mitt i grenen och räckte nöjt över geväret till Åke Stålhandske som nickande konstaterade att det inte tycktes vara något fel på kikarsiktets inställning; på det avståndet hade det varit svårt att hålla reda på en annan inställning och korrigera för den eftersom kalibern hade en mycket flack bana mellan noll och hundra meter. Åke Stålhandske plockade till sig en ny patron och sköt in den i loppet. Sen ställde han sig upp och andades ut och in några gånger medan han koncentrerade sig med bortvänt ansikte för att det inte skulle synas med vilket allvar han tog på sig uppgiften. Sen kastade han upp geväret till kinden och sköt stående, först nästa gren, som var betydligt tunnare än den Urmas Rinne skjutit på. Laddade om och sköt grenen ovanför och visste nu att han kunde lita på vapnet och sköt i snabb följd av ytterligare tre grenar där den sista i raden var obetydligt tjockare än två fingrar. Urmas Rinne hade aldrig i hela sitt liv sett någonting sådant, och Åke Stålhandske visste det. Åke Stålhandske drog ur den sista tomhylsan och räckte över vapnet med slutstycket utdraget, som föreställningen krävde: givetvis utan att med en min visa triumf eller tillfredsställelse. ”Jo”, sa Urmas Rinne och sköt in slutstycket och tog upp patronasken. ”Int fan skjuter du så illa för att vara vattusvensk.” Urmas Rinne gick utan att säga något mer tillbaks upp mot huset med geväret över axeln och patronasken i handen. Åke Stålhandske




06-07-03

09.16

Sida 310

såg tankfullt efter honom och nickade tyst bekräftande för sig själv som om han hade förstått något. Anna hade motstridiga känslor inom sig, både obehag och behag. Hon hade sysslat en del med den manliga femkampsträningen på GIH och visste tillräckligt mycket om skytte för att rent sakligt bedöma att hon just sett något som närmast var cirkuskonst, därav behaget. Men hon såg också, förfärande klart, att den man hon just lovat att gifta sig med hade vapen som yrkesinstrument, inte som sportredskap. ”Vad sysslar ni med, jag menar vad sysslar ni med egentligen?” frågade hon för att slå hål på tystnaden. ”Förhandlingar”, svarade Åke Stålhandske entonigt som om han fortfarande var kvar i rollen av finsk finne. ”Och hur gick förhandlingarna?” frågade hon med ett tydligt stänk av ironi. ”Nåjo. Nog gick di bra”, svarade han, nu själv medveten om sin teater eftersom han sprack upp i ett leende. ”Vi har just förhandlat till oss vinterisolering av stugan och min debut som jägare.” ”Du har väl aldrig jagat?” frågade hon häpet. ”Nej, int fan”, sa han tankfullt som om han redan förflyttat sig vidare i förhandlingens tangent, ”jag har aldrig skjutit något djur.” *** I Dödens Hamn hade det äntligen börjat uppstå viss ordning. Aleksej Mordavin var särskilt nöjd med att de blyfodrade stålkoffertarna hade ersatts av betydligt lättare förpackningar; han hade aldrig förstått meningen med det där blyfodret. Skulle man skydda förpackningarna från fiendens analys på nära håll eller vadå? Som vanligt hade någon som inte begrep fattat beslut, godset var ju tungt som det var, varför hålla på med bly? Förmodligen någon byråkrat som fått för sig att bly skyddade mot ”strålning” eller så.




06-07-03

09.16

Sida 311

Stora mitthangaren var nu indelad i tre sektioner, i den första gjordes grovsorteringen, noskonerna demonterades och lasten fördes vidare in i nästa sektion medan materialet som blivit över fördes undan till de vagnar som lastades med skrot. I nästa sektion skildes vapendelarna ut från sina individuella bärare och togs in i den tredje sektionen medan vapenbärare och rakethöljen lastades om i särskilt märkta järnvägsvagnar för att förmodligen hamna på någon rangerbangård utanför Moskva. I den tredje sektionen packades den förädlade produkten i sin ”tillfälliga slutförvaring” som något ljushuvud kommit på att kalla saken, i de nya lättmetallkoffertarna, märktes och registrerades och lastades om på de vagnar som skulle upp till bergrummen. Ungefär hundra människor sysslade med detta, de flesta värnpliktiga soldater från det marina infanteriet. Officerarna var undantagslöst från Sovjetflottans kärnvapenstyrka. Aleksej Mordavin var platschef. Arbetet var fysiskt hårt, jäktat och krävde ständig koncentration. En del laster var utan tvekan utförda av specialister, annat såg mer eller mindre tillfälligt ut och det kunde till och med hända att det kom in materiel som ingen på platsen kände till. Som artillerigranaterna. En järnvägsvagn var lastad med artillerigranater huller om buller, de låg direkt ovanpå varandra som om de vore vanlig ammunition packade i all hast på väg ut till något slagfält i något svunnet krig. De var tjugofyra centimeter i omfång och över en och en halv meter långa och alla var de märkta med varselsignalen för strålning. På en del pjäser hade färgen flagnat av ålder. Aleksej Mordavin hade kallat in specialisterna på platsen för att få en förklaring till vad man egentligen hade framför sig. Men alla var lika frågande som han. Ryktesvis skulle det finnas atomvapen i form av ”atomkanoner”, men med tanke på artilleriets begränsade räckvidd föreföll det ändå fantastiskt; i vilken vindriktning skulle man skjuta i så fall?




06-07-03

09.16

Sida 312

De enades om att pjäser som avfyrades med sådan teknik rimligtvis måste utlösas vid anslaget. Alltså skulle man noga se efter om de hade tändrör i noskonen. Under alla förhållanden rörde det sig om en föråldrad teknologi, och med tanke på den tid de sannolikt lagrats så borde ingen av pjäserna kunna vara farlig längre. Tritiumdelen i apteringen borde ha blivit för gammal. Men hur skulle man veta det? Järnvägslasten med artillerigranaterna upptog ledningsgruppens intresse under en hel dag. Den oerhörda faran gjorde på något sätt att faran upphörde. Det var ju ingen mening med att exempelvis utrymma området. En enda kärnvapendetonation på den plats man nu befann sig skulle sannolikt få konsekvenser som inte ens gick att beräkna. De bar ut pjäserna en och en och konstaterade allteftersom att de saknade tändrör i noskonen, och stämningen blev snart mer uppsluppen och skämtsam. Tills en granat gnisslade ut på dragkärra med ett illrött tändrör på den plats där de andra haft ett hål. Det blev alldeles tyst i officersgruppen, som stod så placerad att de upptäckte situationen innan de kånkande och svettiga marinsoldaterna förstod vad som höll på att hända. ”Soldater! Ställ ner kärran och lämna den omedelbart!” beordrade Aleksej Mordavin. De lydde först lite lojt, nästan tveksamt och sen som med fördröjd utlösning blixtsnabbt. De gick fram till dragkärran och betraktade granaten, såg på varandra och ryckte på axlarna. ”Är någon av närvarande kamrater artilleriofficer?” frågade Aleksej Mordavin leende och med spelad nonchalans. Två man tog ett steg framåt och anmälde sig i enskild ställning. ”Gott”, sa han. ”Är den här artilleritypen i och för sej känd för kamraterna?” De såg på varandra, hade en kort överläggning, såg tillbaks på




06-07-03

09.16

Sida 313

Aleksej Mordavin och bekräftade sen nästan med en mun att det i princip rörde sig om samma granater man framställt för äldre tiders slagkryssare, på den tiden det var artilleri som var örlogsbjässarnas avgörande vapen. ”Gott”, sa Aleksej Mordavin med samma spelade lugn. ”Kan herrarna ta på sitt ansvar att avlägsna tändröret? Jag vill förtydliga frågeställningen. Vi kan antingen besluta om en äventyrlig transport med enskilt tåg och enskild kupé för vår lille kamrat här, gud vet vart. Eller ni kan desarmera den lille jäveln. Vad föreslår kamraterna?” De två specialisterna inledde en viskande konversation medan deras officerskamrater försökte stå och se ut som om ingenting hände eller ingenting särskilt avhandlades. De såg i taket, trevade efter cigarretter eller försökte inleda någon konversation med grannen. ”Kommendör!” sa en av de två, en örlogskapten. ”Vi tror att vi har att göra med känd teknik vad gäller tändröret. Vi tror att vi kan avlägsna det. Men vi vet inte!” Alla blickar vändes mot honom. Han tänkte att döden i den här situationen befann sig bortom medvetande, bortom alla mardrömmar. Det var den bästa av dödar. Som ubåtsofficer hade han ofta haft skäl att föreställa sig den värsta av dödar. Men nu skulle han inte hinna ångra någonting, han skulle slippa all fortsättning, han kunde lämna allt i Guds händer. Han hade aldrig tänkt den tanken förut. ”Örlogskapten”, sa han utan minsta tecken på nervositet eftersom han inte kände någon sådan just nu, ”vill ni vara så vänlig att avlägsna tändröret. Och ni andra! Mina herrar, stå vänligen kvar och studera förloppet. Rök gärna!” Örlogskaptenen och hans kollega utbytte ett nervöst ögonkast. En av dem gick och hämtade något verktyg medan hans kollega tände en cigarrett, och sköt upp båtmössan i nacken och log tillkämpat mot de andra. Arbetet var klart på två minuter. Tändröret gnisslade högt i tystnaden när det drogs ut ur noskonen.




06-07-03

09.16

Sida 314

”Bra! Fortsätt arbetet!” beordrade Aleksej Mordavin och gick med bestämda steg från platsen utan att se sig om, utan att vilja se ansiktsuttrycken av lättnad bakom sig. Han gick in på sitt improviserade kontor och tog fram några pappersmappar, låtsades studera dem och grep efter en penna. För någon minut sedan hade han kunnat befrias från allting. Men han var här, han andades och han såg sin andedräkt förvandlas till svag kondens när han andades. Frågan var alltså varför han inte vägrat. Kolja hade kunnat erbjuda honom guld och gröna skogar och hota honom, men han borde ju ändå ha kunnat vägra, bara vägra. Han försökte systematisera argumenten. För det första hade det gått för lång tid utan att han anmält saken. Om han gått ner till tjekisterna eller åtminstone till lämplig överordnad så fort han fått höra Koljas förslag så hade det kanske varit något annat. Fast å andra sidan. Vem skulle han ha gått till? Tjekisterna som enligt Kolja var med i projektet? Till viceamiralen i Severomorsk som gett honom det jobb han hade just nu därför att det också var en sorts högre ond vilja? Således var han, vilken förklaring man än skulle välja, redan medskyldig. Han sökte ursäkter. Han ville finna någon politisk förklaring till sitt handlande. Han hade alltid försökt finna politiska förklaringar eftersom det var så han tränats hela sitt liv. Terrorbalansen var en god idé. Den fungerade bevisligen. Mänskligheten hade förskonats från storkrig i ungefär ett halvt århundrade på grund av terrorbalansen. Den var ett beprövat och intelligent instrument. Antag, sa han sig själv, antag att någon av de där araberna får ett fungerande vapen i sin hand. Skulle de använda det som annat än försäkring? I det system han själv ingått var det frågan om dubbel försäkring. Långt efter det att Sovjetunionen upphört att existera skulle hans




06-07-03

09.16

Sida 315

fartyg ha kunnat sända något tusental Hiroshima mot angriparen, andraslagskapacitet. Det var något annat, en dubbel försäkring mellan supermakterna. Men i Khadaffis eller Saddam Husseins händer? Om de kom på den vansinniga idén att använda vapnet, låt säga radera bort New York från kartan, så skulle de vara nakna inför hämnarna. Alltså skulle de rationellt aldrig kunna använda vapnet annat än som försäkring mot fortsatt bombning och konventionell förstörelse. Även i Saddam Husseins händer skulle vapnet rädda människoliv. Logiken skilde sig inte så mycket från logiken i hans eget officersliv. Han ville värja sig mot nästa tankeled, men det vore lika hycklande som det var omöjligt. 100 000 dollar räddade familjen genom alla kommande kriser. De kunde stänga akademin i Frunze hur mycket de ville. De kunde dra in Tajfoon-ubåtarna och avskeda alla ombord. De kunde avgiftsbelägga gymnasierna eller vafan som helst. Hans familj skulle alltid vara försäkrad. Det var en uppenbart självisk tanke, det måste man nu medge. Det gick inte att komma ifrån, en man finge inte hyckla hur mycket som helst inför sig själv, då vore han ingen man. Han la ifrån sig pennan, reste sig och gick ut genom mittensektionen utan att låtsas se de förstulna blickar man kastade efter honom och öppnade en av portarna ut till den södra perrongen. Det snöade häftigt. Han stängde efter sig och drog igen blixtlåset på sin jacka. Det var tomt på perrongen sånär som på ett stort lager med tomma ”tillfälliga slutförvaringslådor” av den nya typen. Han fnös och skakade leende på huvudet. Ingen taggtråd framåt, bara mörker och något hundratal mil ödemark. De skulle alltså släpa ett par ton på slädar, Kolja hade sagt att det skulle ta ungefär en månad. Det stämde nog, en månad och sen i Finland. En rubel per steg. Nej, det var nog en dollar per steg. Vem i Ryssland skulle inte bli pråmdragare för det? Om de hade misslyckats med tändröret för tjugo minuter sen skul-




06-07-03

09.16

Sida 316

le alla problem ha varit borta, han skulle inte ens ha märkt något, inte ens hunnit tänka något. Ingen taggtråd, han undrade varför han gjort den observationen, om det på nytt var det där med slutet på den tyska fascismen och så vidare, som om det alltså borde ha funnits taggtråd för själva scenariets skull. Fast här uppe behövdes det ju inte, vem kunde rymma härifrån, vem skulle komma på en så vansinnig tanke som att släpa en släde härifrån under en månads tid i polarmörkret? Han bestämde sig i det ögonblicket; för sig själv förklarade han det med att han var en praktisk man som alltid sagt till sig själv att om man skulle göra något obehagligt så var det lika bra att göra det direkt. Han gick tillbaks in, stängde dörren efter sig och fortsatte in i den tredje sektionen dit bara ett fåtal hade tillträde av stationens personal. Det fanns ett förvaringsutrymme för allmänna problem, för avvikelser, där man staplade upp sådana laster som inte utan vidare kunde sorteras in bland syskonen, kusinerna eller nära släkt, beteckningar som uppstått med militärslangens vanliga lätthet. Syskon var stridsdelar som kom från samma vapentyp, som exempelvis var ”tränade” att ”sova tillsammans” i samma noskon. Kusiner var likartade stridsdelar från olika generationer, ”årgångar” som någon sagt. Och nära släkt var diverse äldre typer av stridsdelar som i vart fall funnits ombord på interkontinentala eller medeldistansraketer. Det hade sin särskilda betydelse vem som sov med vem. I plutoniumdelarna fanns alltid en viss strålning och en viss värmeutveckling och de kunde påverka varandra om de sov för nära intill, reta varandra att sova dåligt och i värsta fall utlösa en kedjereaktion. Ungefär så löd förklaringen till deras interna och snabbt utvecklade förskönande jargong. Vissa typer av stridsdelar kunde därför förpackas ganska snabbt och föras vidare in till avgående järnvägsvagnar för vidare transport upp till den slutgiltiga lösningen, som någon skämtare sagt. Men det fanns alltså förråd av mer eller mindre aparta stridsdelar,




06-07-03

09.16

Sida 317

där exempelvis de kärnvapenladdade artillerigranaterna utan vidare skulle hamna. Där låg också elva flygbomber, drygt tre meter långa och 40 centimeter i diameter. Av märkningar och beteckningar framgick inte varifrån de hade hämtats och årtalsmärkningen 1979 antydde i och för sig att de inte skulle vara funktionsdugliga utan en ny tillsats aktiverad tritium. De var emellertid rätt hanterliga rent fysiskt, vägde inte mer än knappt fyra hundra kilo och borde rimligtvis ha en sprängkraft på åtminstone 250 kiloton, tio gånger, nej tolv gånger Hiroshima. Elva var ett märkligt tal, varför just elva? Han tog upp en krita ur sin bröstficka och gick fram till raden av flygbomber och valde en stund innan han märkte ut den tredje från vänster med ett stort tydligt kryss. Sen fortsatte han ut i demonteringshallen där man sysslade med de multipla stridsspetsarna, ändrade sig och gick tillbaks in till sitt kontor, hämtade några papper fastklämda vid en masonitskiva och pekade ut tre frigjorda stridsdelar med sidoblickar på deras numrering och i sitt påstådda protokoll och gav order om att de skulle läggas för sig i en stålbehållare och flyttas ut i rummet för allmänna problem. Han upprepade proceduren en halvtimme senare med tre nya stridsdelar. Två dagar senare när det kom ett nytt skift skulle han flytta tre förseglade stållådor med last ut bland de tomma stållådorna och placera dem längst bort i raden på perrongen. Sen kunde tiden få gå. Kontrollsystemet gällde bara behållare som lämnade området, inte behållare som låg kvar ute på någon perrong i ödemarken. Varje behållare skulle förseglas och protokollföras innan den lastades på järnvägsvagn till den ”slutgiltiga lösningen”. Han själv och två underlydande officerare skulle övervaka förslutningen och signera den i en sändningssedel. Ingen stridsdel kunde således lagligen och obevakad lämna området. Bara olagligt och obevakad. Tonvis med demonterade delar av noskoner och metallhölje läm-




06-07-03

09.16

Sida 318

nade dagligen området på den enda tänkbara vägen. Med järnväg åt sydost, efter noggranna inspektioner. Alla procedurer var omgivna med protokoll, men det var först här som ordning och reda skulle uppstå. Bland dem som lastat järnvägsvagnar i natten nere i Kazakstan eller i Ukraina eller Vitryssland var det si och så med ordningen. Om felet upptäcktes någon gång så kunde man aldrig veta var felkällan fanns. *** Carl hade tillbringat 48 timmar i Moskva, i stort sett halva tiden väntande på sitt hotell på telefonsamtal som aldrig kom och halva tiden planlöst strövande runt i stan. Det var höst när den är som sämst, ett grått disigt molntäcke som föreföll att ligga nästan i jämnhöjd med hustaken och som tycktes fånga miljöförstöringen på marken. Han var rödögd som efter två dygn med Skip Harrier, men hade inte druckit en droppe alkohol. Han betraktade sig som ute på jobb och hade därför inte druckit något annat än det salta mineralvattnet från Frankrike som tillhandahölls på Hotel Olympik Penta. Han hade hoppats att få se Hotel Metropol från insidan, eftersom den mångåriga restaureringen äntligen var klar. Men det tycktes vara någon ordning som sa att där skulle amerikaner bo. På Hotel Olympik Penta bodde tyskar och japaner och maten var alltigenom tysk, alltifrån skalade grapefruktklyftor och vita små korvar till frukost till Wienerschnitzel och liknande till middag. Något japanskt fanns inte, så alla japaner på hotellet räknades uppenbarligen som tyskar. Hotellet låg ute på Prospekt Mir, Fredsavenyn, i närheten av Olympiastadion och det var en del av Moskva där han hittade perfekt av det enkla skäl som knappast gick att förtränga. Den flyktade spionen Stig Sandström hade bott i förlängningen på Prospekt Mir, det här var ungefär halvvägs mellan Stig Sandströms före detta privata adress och den svenska ambassaden på andra sidan Moskvafloden och andra sidan centrum. Tunnelbanenätet satt fortfarande i hans minne,




06-07-03

09.16

Sida 319

han hade i brist på sysselsättning åkt några av sina väl repeterade mönster för att få tiden att gå. De flesta människor han mötte var rödögda. Hotellrummet såg ut som vilket hotellrum som helst i vilket som helst västland, varenda detalj var importerad utifrån, inte ens sängkläderna var ryska. Telefonen var av tyskt fabrikat, men han hade tagit för givet att den inte fungerade för utlandssamtal även om det på vanligt västerländskt hotellmanér låg en lista bredvid telefonen med riktnummer för utlandet. Han hade sagt henne att det skulle bli svårt att ringa, att han förmodligen måste köa nere i Hotel Intourists lobby där det fanns två telefonautomater med evig kö av urförbannade västerlänningar som alla betraktade sig själva som viktigare än alla andra. Han hade gått förbi där två gånger utan att lyckas få igenom något samtal eftersom automaten påstått att hans American Expresskort var ogiltigt. Han var alltså långt inne på andra dygnet när han av närmast terapeutiska skäl råkade lyfta telefonluren på rummet och slog nummerserien till Sverige och hem. Hon svarade på andra signalen och det lät som om han ringt från Stockholm. Han blev så förvånad att han knappt kom sig för att börja prata, men sen fann han sig och berättade, snabbt och påtagligt uppmuntrad, om hur han överraskats av miraklet fungerande telefon. Hon lät lite avmätt och han tolkade det som frustration över att inte kunna komma med en hustrus vanliga frågor till sin man borta på tjänsteresa, hur går det och vad säger de och när kommer du hem? Hon visste ju bara att det var frågan om något alldeles förbannat hemligstämplat och viktigare än att uppfylla löftet om att resa till San Diego. Och han i sin tur förutsatte att det närmast vore tjänstefel att inte avlyssna hans samtal, med tanke på hur vagt skälet för hans resa hade presenterats när utrikesdepartementet hemma anmälde den och med tanke på vem han begärt att få träffa.




06-07-03

09.16

Sida 320

Det var inga bra förutsättningar för att tala med varandra och det gick trögt tills han kom på att börja tala om julfirande, om de skulle stanna hemma och fira äkta tomtejul bland snöklädda granar och allt det där eller om de i alla fall skulle resa till ”Santa Claus” i Kalifornien och njuta av plastgranar och enchiladas i stället. Hon tinade upp lite, kanske lättad av att samtalsämnet var godkänt och tillåtet, och föreslog att man skulle avvakta och se om det blev vit jul eller inte eftersom hon fattade det som att svensk jul inte bara krävde sill och brännvin, grisfötter och annat vedervärdigt som hon inhämtat på svenskundervisningen på ABF, utan också snö, eftersom den svenska beredskapen för att ersätta snö med plast var så låg. Mycket snö, Sverige, annars Kalifornien. De tinade upp en stund av att samtalet var möjligt och ändå meningsfullt och ändå tillåtet. Men efterhand blev det svårare att variera de enkla frågorna och det kändes oäkta. När han la på luren kände han sig på något diffust sätt olycklig och han såg henne tydligt framför sig när hon satt kvar vid telefonen inne i stadslägenheten, liksom dröjande innan hon sakta reste sig och gick tillbaks in till sängen och tog upp sin bok. Han antog att hon låg och läste på kvällarna när hon var ensam. Han fick en plötslig fantasi om att han ringde upp henne igen för att säga att han skulle ta nästa plan tillbaks till Stockholm, strunta i sitt diffusa uppdrag som han hade jämförelsevis svårt att intressera sig för, om jämförelsen var den allmänt mänskliga rättigheten att nygifta skulle få vara tillsammans, i Kalifornien eller var helst de ville. Han skakade på huvudet åt sig själv, reste sig och slog på TV:n och slog genast av den när han möttes av reklamfilm för General Motors. Han kastade sig ovanpå sängens orange överkast, knäppte händerna under huvudet och försökte hålla en kort rannsakning med sig själv. Det fanns inga vettiga proportioner mellan de storheter han försökte jämföra. Han framkallade Samuel Ulfsson inom sig, vilket inte var svårt, och DG som var mycket lätt, och båda två skakade småleende och närmast medlidsamt på huvudet åt honom. Det gällde




06-07-03

09.16

Sida 321

faktiskt frågan om sovjetiska kärnvapen kunde komma på driven. Det var vad det gällde, ingenting annat. Enligt vilken som helst av logikens påstådda lagar saknade Tessie plats i den ekvationen. Telefonen ringde. Han stirrade misstroget på den som om han inte trodde på den, det var ju en rysk telefon, låt vara med ett rent fysiskt ursprung i Tyskland. Det ringde igen och han lät sig motvilligt övertygas, gick upp och svarade. Det korta meddelandet var både komiskt och tydligt: ”Mr Gamilton, godafton. Vi har en bil som väntar på er i lobbyn.” Han skrattade till och la på luren, gick ut i badrummet och rakade sig snabbt, drog på sig en kavaj och överrock och gick. Det slog honom att han möjligen borde oroa sig, men händelselösheten hade varit värre. Nere i den vita plastaktiga lobbyn bland alla japaner och tyskar möttes han av den ende närvarande och omisskännlige ryssen som tog i hand och med en gest mot de roterande ytterdörrarna visade att det bara var att komma med. Bilen stod parkerad något hundratal meter från hotellentrén, det var en Tjajka med gardiner för bakfönstret; den ryska varianten på amerikanska hortransporter i förlängda bilar med svärtade glas. Han tog plats i det rymliga baksätet och hälsade på chauffören som obesvärat passat på att fylla hela bilen med tobaksångor, vevade ner fönstret och nickade uppmuntrande åt sin följeslagare. Han avstod från skämtet att det kanske inte spelade någon roll, rysk tobak eller rysk miljöförstöring ledde väl ändå till samma rödögdhet. Färden gick i den riktning han hade väntat sig, ner mot centrum. Men alldeles i hotellets närhet tvingades de runt på små leriga bakgator eftersom det tycktes pågå något omfattande nybygge. Bilen rörde sig sakta mellan högar av byggnadsmaterial och försiktigt över provisoriskt utlagda bräder som täckte de avloppsdiken man höll på att gräva upp. Det fanns en tid i hans liv, tänkte han, när en sån här oväntad omväg in i mörker och okända kvarter hade fått honom att sitta på




06-07-03

09.16

Sida 322

helspänn. Men nu var det som om han inte brydde sig, som om det inte skulle ha spelat så stor roll om bilen plötsligt stannat och ett gäng maskerade män rusat fram. ”Dåliga vägar i Moskva”, sa hans följeslagare på en engelska som lät både rysk och amerikansk samtidigt. ”Ja”, sa han, ”har du bott i Amerika?” ”Ja, tre år. FN, New York”, svarade ryssen glatt. ”KGB eller GRU?” frågade Carl obesvärat. Den andre svarade först inte, skrattade bara generat. Men sen verkade han ändra sig. ”Jag var vid handelsrepresentationen, på den tekniska sidan”, sa han. ”Jaha”, sa Carl, ”GRU alltså. Och det gick bra, du åkte aldrig fast?” ”Nej”, log den andre, ”jag åkte aldrig fast. Och du?” ”Det beror på hur man ser det”, sa Carl dystert. ”Jag har aldrig åkt fast i själva jobbet, men vår egen fria press och våra politiker har släpat mej fram och tillbaka i offentlighetens ljus, skulle man kunna säga. Så jag är rätt bränd numera, har blivit byråkrat i förtid.” ”Ja, det kan inte vara lätt med sån där fri press”, suckade ryssen. ”Vi börjar få såna besvär här nu, dom skriver än det ena än det andra om oss och en del är inte ens sant. Konstiga fasoner.” ”Välkommen till demokratin”, skrattade Carl som plötsligt kände sig mer uppåt. Bilen hade kommit ut från gyttret av byggnadsställningar och provisoriska vägbanor och gick nu i god fart nerför Prospekt Mir. Han sträckte behagfullt på sig, vevade igen bilfönstret eftersom det började kännas rått och fuktigt och tobaksröken var borta och konstaterade att han inte hade något att förbereda sig på, ingenting att tänka ut. Allt skulle ge sig om en stund. Bilen svängde i hög fart runt Dzerzjinskij-torget och Carl sneglade roat upp mot KGB:s gamla huvudbyggnad; som vanligt lyste det här och var där uppe, flitens lampa som aldrig kunde slockna, åtminstone inte på såna här ställen. Statyn av Feliks Dzerzjinskij mitt på torget




06-07-03

09.16

Sida 323

var borta, på den tomma nedklottrade sockeln vajade en nedsmutsad rysk trikolor i smoggen. ”Gamle Järnfeliks har gått till den slutgiltiga vilan”, sa Carl och pekade ut genom bilfönstret. ”Ja”, suckade hans ryske kollega. ”Konstiga fasoner, han som ändå tillbringade större delen av sitt liv i tsarens fängelser.” Carl avstod från i tur och ordning tre tänkbara kommentarer. Bilen körde runt hela torget och upp på baksidan av det stora grå granithus som låg snett intill, ovanför varuhuset Barnens Värld. De stannade intill en mycket liten port, knappt upplyst, och steg ur. Chauffören fick en kort tillsägelse att vänta, vilket inte upplyste om hur länge Carl skulle vistas i den byggnad som på Moskvabornas jargong kallades skräckens hus; ryska chaufförer kunde vänta hur länge som helst. Hans ryske följeslagare ledde honom in genom porten, legitimerade sig snabbt och försökte få Carl med sig in utan vidare resonemang. Men de unga vakterna avkrävde också Carl legitimation. Tålmodigt vänligt hjälpte han dem att tolka de latinska bokstäverna i det blå svenska diplomatpasset medan han studerade deras uniformsdetaljer. Sovjetarméns vanliga bruna vardagsuniform med mörkblå rand i uniformsmössornas kant och mörkblå färgmarkeringar på kragarna; de var löjtnanter i KGB, kortklippta, klipska och påtagligt artiga. De gick en halvtrappa ner i ett källarplan och genom en lång upplyst korridor som tydligen sträckte sig längs hela huset. Carl föreställde sig att det under kontorstid måste vara trängsel och spring här nere. KGB som han kände organisationen, om den alls existerade längre, hade haft 40 000 anställda enbart i Moskva. Men nu låg den långa korridoren helt öde och deras steg ekade mot marmorgolvet, det gav ett filmiskt kusligt intryck. Efter ungefär halva korridoren tog de av in genom en sidokorridor och upp en ny halvtrappa och kom upp i en jättelik hall som såg ut som om de lika gärna kunnat befinna sig i ett östeuropeiskt lyxhotell. Hissarna var finska och ljudlösa. De skulle högst upp. Carl sneglade på sin följeslagare som verkade




06-07-03

09.16

Sida 324

besvärad, om det var för att åka hiss utan konversation eller av bara en underordnads nervositet för att träffa en mycket hög chef. ”Vad har du för grad, kollega?” frågade Carl för att åtminstone säga någonting i stället för hisstystnad. ”Polkovnik, överste ungefär”, svarade den andre obesvärat. ”Samma som jag”, suckade Carl, ”alla jävlar man träffar i en sån här organisation är överstar. Tänkte du bli general nån gång?” Ryssen fnittrade till, som tagen på bar gärning med en genant tanke eller en skamlig handling. Han rodnade och såg plötsligt mycket rysk ut trots sin västerländska klädsel. ”Well, käre kollega”, sa han när han samlat sig, ”som läget är just nu så vet man inte om man blir general eller arbetslös, bara att det blir det ena eller det andra.” Hissen stannade med en suck och de steg ut i en dunkel korridor med heltäckande mattor, mörka träväggar och dörrar som var så diskret inbyggda att de knappast syntes. De var helt ensamma. Carl rättade in sig ett halvt steg bakom i en promenad som blev betydligt längre än han väntat sig, eftersom korridoren tycktes gå runt hela huset. Intuitivt beräknade han att de till slut nådde fram till en punkt som borde ligga snett över den bakdörr där de stigit in. Hans kollega stannade till utanför dörren och betraktade den närmast skräckslaget under någon sekund innan han knackade beslutsamt och militärt och sen omedelbart ryckte upp dörren. De steg in i ett ljust upplyst rum som var ganska stort fastän det uppenbarligen var sekreterarens rum. Hon var kvinna, till Carls förvåning eftersom generalspersoner i den gamla fiendens system vanligtvis hade haft manliga sekreterare, dessutom var hon relativt ung och västerländskt välklädd och tog emot honom på perfekt engelska, bad gästerna sitta en stund medan hon undersökte om de kunde komma in genast. Det kunde de. Och när de steg in i det avlånga och överdrivet stora rummet med chefsskrivbord längst bort och konferensbord i mörkpolerat trä mitt på så visste Carl omedelbart att han kommit




06-07-03

09.16

Sida 325

rätt. Mannen som reste sig borta vid skrivbordet var Jevgenij Primakov, före detta säkerhetspolitiker av något slag även om man i den västerländska underrättelsegemenskapen alltid bedömt honom som KGB. Intill skrivbordet satt en liten krökt man med fransar på kavajärmarna och tröja under kavajen som uppenbarligen måste vara tolk, i vart fall inte assisterande överste eller livvakt. Jevgenij Primakov såg ut som själva sinnebilden för den gamle fienden, tungt köttigt ansikte som verkade ha börjat falla samman under trycket av mat och dryck, otymplig kropp av ungefär samma skäl, tjocka och rökfärgade glasögon som utan att vara helt mörka ändå dolde hans blick. Han steg upp tungt och omständligt och inledde en lång entonig harang och viftade efter en stund till åt tolken som översatte ungefär vad Carl redan hade förstått, en serie allmänna hälsningsfraser av gammalrysk politikertyp om vänskapen mellan de två folken och betydelsen av att träffas i god och förståelsefull anda och liknande. Carl sa kort åt tolken att upprepa ungefär detsamma och sen satte de sig utan att den i dubbel bemärkelse tunge ryssen tycktes fästa minsta avseende vid tolkens rabblande. Från en sidodörr bar sekreteraren in tekoppar och småkakor som hon ställde ner i hörnet på det stora konferensbord där de slagit sig ner. De avvaktade en stund medan de sysslade med te och socker och att skicka småkakorna mellan varandra. ”Jaha”, sa Jevgenij Primakov efter en stund medan han mumsade i sig den första kakan, ”med tanke på er bakgrund, kommendör, så antar jag att ni inte har varit här inne förut, förresten om ni varit det så hade ni ju varit en av våra spioner och då hade jag i min nuvarande funktion onekligen vetat det.” Det entoniga rabblande sättet att tala stod i stark kontrast till det antagligen skämtsamma sättet att uttrycka sig, Carl var inte säker men beslöt sig för att skämta tillbaks. ”Så sant som det är sagt, herr kamrat general, liksom jag hade vetat om ni varit en av våra spioner”, svarade han med en imitation av den ryske bjässens sätt att tala. Men när översättningen var klar möttes




06-07-03

09.16

Sida 326

han inte ens av ett småleende utan bara av en kort formell utläggning som gick ut på att efter den svåra stund som Sovjetunionen genomlidit hade landets ledning beslutat reformera såväl underrättelse- som säkerhetsorganen och därvid hade han, Jevgenij Primakov, som tidigare varit verksam inom utrikespolitiken, övertagit ansvaret för det som skulle komma att heta Centrala Underrättelsetjänsten. ”Ja, vi i väst har ju alltid undrat över varför ni inte genomfört den reformen förut”, svarade Carl svalt, ”det kan ju inte ha varit så byråkratiskt praktiskt att blanda samman alla tjekister med alla razvedtjiks. Själv är jag ju razvedtjik och vi har inga höga tankar om våra egna tjekister. Så är det i alla länder jag känner till och så borde det väl ha varit här också.” Han hade bestämt sig för att inte ta första steget, man gjorde inte så i Ryssland, den som var högst i rang bestämde när man skulle prata skit och när man skulle komma in på själva saken. Jevgenij Primakov, som uppenbarligen inte var det minsta road av Carls kåserande lättsinne, det var åtminstone vad som gick att gissa sig till av hans barska grymtningar när översättningen kom, bestämde sig nu för att omedelbart komma in på sakfrågan. Utan att röra en min hasplade han ur sig en lång harang, utan att tveka på orden det minsta och utan att variera tonfall. Han talade lite sluddrigt, Carl hade svårt att följa med och måste avvakta översättningen för att vara säker på att han förstått rätt: ”Med all respekt, herr kamrat kommendör, för såväl ert lands säkerhetsintressen som för edra antagligen onödigt stora kunskaper om våra säkerhetsorgan bör vi kanske nu nalkas frågan varför ert lands regering har valt en så utomordentligt ovanlig form för kontakt. Vill ni vara vänlig att ge mej en förklaring?” Carl tog ett djupt andetag, nu gick tåget. ”Mitt lands regering har sänt mej hit i syfte att söka kontakt med Sovjetunionens president personligen”, började han och tänkte kort efter om han skulle välja en artig eller en direkt fortsättning och valde en direkt.




06-07-03

09.16

Sida 327

”Mitt lands regering har vidare instruerat mej att vädja till er hjälp för att organisera detta sammanträffande”, avslutade han. Jevgenij Primakov bet tydligt ihop käkarna när han fick översättningen, det såg ut som om han dämpade ett inre raseri. Men när han talade var tonen fortfarande samma rabblande. ”Och om ni nu talar med Sovjetunionens högste ansvarige chef för razvedkan, så skulle det inte vara tillfredsställande? Och vi skulle släppa in en person med er mycket speciella bakgrund ensam med vårt lands president? Är det det som är tanken?” Carl kvävde en impuls att ironisera över det föga sannolika i att han kommit för att lönnmörda Gorbatjov och valde snabbt ett mjukt svar. ”Herr kamrat general, mitt lands regering har också instruerat mej att för den händelse ni själv skulle vara informerad om skälet för detta för våra två länder oerhört viktiga samtal, så skulle jag kunna inleda överläggningen med er direkt.” Orden tycktes sjunka in som stenar i den ryske spionchefens huvud, men han rörde fortfarande inte en min och hans följande yttrande blev mycket kort. ”Och hur skulle jag kunna känna till det?” ”Ni har redan svarat, herr kamrat general”, replikerade Carl snabbt medan han viftade undan tolkens översättning. ”Om ni vetat varför jag är här så skulle vi inte ha några problem. Nu vet ni inte det och då är jag instruerad att vördsamt anhålla om ett privat sammanträffande med er president.” Carl kände sig rätt nöjd. Nu var i alla fall hans ärende framfört tydligt och konkret och nödtorftigt artigt. Om den här söndersupne bossen nu bestämde sig för att kasta ut honom så var uppdraget i alla fall klart och han kunde vara hos Tessie redan nästa eftermiddag. ”Er begäran är mycket ovanlig”, började Jevgenij Primakov och det föreföll Carl som om han sänkt samtalstakten och som han tvingades tänka efter, det bådade inte gott för planerna på snabb hemresa. ”Våra diplomatiska relationer är ju fullt i sin ordning och förbin-




06-07-03

09.16

Sida 328

delserna mellan våra utrikesdepartement fungerar utan klander”, fortsatte ryssen som om han tänkte högt. Han talade nu så långsamt och till synes påtvingat tydligt att Carl kunde följa honom direkt på ryska. ”Er begäran är således exempellös och jag kan inte finna något skäl för att vi skulle gå med på den. För vad skulle ni kunna säga landets president som ni inte kan säga mej, jag är ju som ni förstår en av hans närmaste medarbetare. Och om inte annat så skulle det se konstigt ut och oroa ondsinta ögon om vi kom uppsläpande med en liten svensk kommendör, nej jag menar inte att ringakta er, herr kamrat kommendör, men jag tror ni förstår mej ändå.” Den sista delen i utläggningen hade varit för språkligt invecklad för Carl och han avvaktade översättningen och konstaterade samtidigt att det nog var ganska praktiskt att föra samtal via tolk, man hann tänka mer, och att det kunde förklara alla idéer om att alla ryssar man talade med egentligen förstod engelska eller i förekommande fall till och med svenska. ”Jag har ett förslag”, sa Carl kort när han samlat tankarna under översättningens gång, ”ni kan ju lämna avgörandet åt presidenten själv. Vill han träffa mej eller inte i ett ärende som vår regering anser så viktigt att man gör ett så här dramatiskt avsteg från våra diplomatiska rutiner?” Carl slog ut med armarna i en förklarande gest, mer behövde ju inte sägas. Jevgenij Primakov lutade sig tungt stånkande bakåt och tog tankfullt två kakor på en gång och stoppade in dem till något som såg ut som deras malande undergång snarare än deras förtjusande ändamål. ”Nå”, sa han efter en stunds eftertanke och avvaktade sen ytterligare tills munnen var fri från avrättade kakor, ”och vad tycker ni jag ska säga mer för att åtminstone något förklara saken eller åtminstone väcka presidentens förståelse för er saks betydelse?” ”Säg att det gäller en sak som är viktigare än allt annat och en sak som Finlands president känner till, bara det, ingenting annat”, sa Carl.




06-07-03

09.16

Sida 329

”Bara det, ingenting annat?” upprepade ryssen tankfullt. ”Ja, bara det”, bekräftade Carl. Jevgenij Primakov ägnade sig åt något som såg ut som mycket dyster eftertanke. Sen nickade han sakta och slog ner sina båda feta händer i bordsskivan och reste sig påtagligt tungt. ”Vänta på ert hotell”, sa han, vände sig om och gick mot sitt skrivbord utan vidare avskedsceremoni. Carls följeslagare ryckte honom nervöst i ärmen och började leda honom mot utgången. Just som de skulle slinka ut genom dörren till sekreterarens kvarter ändrade sig spionbossen borta i andra änden av rummet, sa någonting som inte behövde översättas och vinkade samtidigt befallande att de skulle komma tillbaks. De gick över det långa rummet och ställde upp sig som två kadetter framför skrivbordet där Jevgenij Primakov redan sjunkit ner. De tvingades stå stilla och avvaktande en stund medan den synnerligen överordnade tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen – också han var rödögd om av miljöförstöring eller mer personliga skäl – och tänkte efter uppåt en halv minut innan han satte tillbaks glasögonen och såg upp. ”Låt oss anta”, började han, ”att Sovjetunionens president finner detta meddelande om en sak viktigare än allt annat, och en sak som Republiken Finlands president redan är informerad om, för så var det väl, så klargörande att han beviljar ett sammanträffande med er, herr kommendör. Låt oss anta det. I så fall rör det sej naturligtvis om en mycket känslig fråga?” ”Ja, självklart”, svarade Carl direkt på ryska. ”Nå, då har vi ett problem. Ni bör ha en, ska vi säga officiell, sysselsättning här, någonting annat att göra som förklarar er närvaro. Har ni själv något förslag?” Carl tecknade åt tolken att översätta innan han svarade för att skaffa sig extra betänketid, men kunde ändå inte komma på något lämpligt utan skakade bara beklagande på huvudet. ”Nå, men vi måste ju hitta på något”, muttrade spionchefen, ”något inte alltför stolligt. Låt oss säga att ni är här för att besöka före




06-07-03

09.16

Sida 330

detta KGB och träffa den grupp som, nej särskilt träffa den grupp som arbetar med fallet Raoul Wallenberg, er försvunne svensk ni vet. Skulle det passa, tror ni?” ”Ja, utan tvekan”, svarade Carl. ”Särskilt om jag kunde komma tillbaks hem med något nytt och konkret i bagaget.” På nytt viftades han och hans följeslagare iväg och på nytt blev de hejdade och kallade tillbaks. ”Överste Duchanin här kommer att ansvara för ert program”, sa spionchefen och såg sen demonstrativt ner i högen av papper på sitt skrivbord och viftade för tredje och sista gången med handen till tecken på att de kunde gå. *** Åke Stålhandske kände sig på omotiverat gott humör och egentligen visste han att det var omotiverat, att han gjorde sig själv illusioner i samma takt som han skapat dem åt Anna. De skulle gifta sig före jul, hade de sagt. Bergsäkert före jul, så att de kunde resa bort tillsammans just då. Han hade försiktigt antytt att han skulle ta upp saken med sin chef, men att det nog inte skulle vara några problem. Och nu satt han sen någon timme hos Samuel Ulfsson och befann sig i slutet på sin föredragning. Redan genom att lyssna på sig själv hade han insett att hans privata rättigheter inte var värda stort mycket mer än en Pepsi-Cola i skärselden. Det rent geografiska hade varit det lättaste. Kustavsnittet uppe i Barents hav var otänkbart. Även om man i och för sig kunde köra upp en ubåt och även om man mot förmodan kunde penetrera alla sonarsystem och sätta iland en grupp som utgick från u-läge, så var hela kusten omöjlig att penetrera vidare, eftersom där inte fanns något skydd. Det norska gränsavsnittet var oerhört väl bevakat på den norska sidan och geografiskt alldeles för ogästvänligt på den ryska sidan, även om det förstås var något bättre än ishavskusten där uppe.




06-07-03

09.16

Sida 331

Återstod därför den norra finska gränsen, och där hade han alltså upprättat en preliminär bas i form av en jakt- och fiskestuga som just nu höll på att renoveras och isoleras inför vinterns anstormning. Med snöskoter skulle det ta mindre än en timme att ta sig över gränsen, hämta hem expeditionen och återvända. Problemen var enkla att ställa upp. Man behövde minst två snöskotrar, minst två chaufförer och minst en av dessa två måste vara finsktalande. I den här delen av Finland fungerade inget annat språk. Nästa problem gällde kommunikationerna. Åke Stålhandske visste ännu inte om mobiltelefonnätet sträckte sig ända fram till den improviserade jaktstugan. I så fall var det kanske enklast, eftersom folk gick ut och in i varandras stugor lite hursomhelst här uppe och eftersom det kunde vara en fördel om man utrustade basen utan någon som helst militär materiel. Men så såg alltså uppläggningen ut. Det ryska elektroniska varningssystemet låg längs en hundra meter bred gata cirka fem kilometer in på sovjetiskt territorium. På varje halvmil eller så, ibland tätare, fanns en postering där de naturligtvis kunde avläsa störningar i varningssystemet och så ryckte de ut med bandfordon för att hämta upp flyktingarna, för det var ju för detta ändamål som systemet byggts en gång; frågan var vad de skulle ha det till nu, förutom att vakta sina kärnvapen. Den finska gränsen bestod rent fysiskt bara av ett renstängsel och där fanns inga svårigheter på väg ut. Värre kunde det tänkas bli på väg in, eftersom ryssarna då skulle kontakta sina finska kolleger och be om assistans. Finland hade ett mer eller mindre officiellt utlämningsavtal med Sovjetunionen. Så var läget. I värsta fall kunde man vara operativa så fort den första snön kom, och det kunde bli ganska snart. Samuel Ulfsson nickade eftertänksamt och kände sig ganska nöjd eftersom han såg hur det hela började ta form. In med fallskärm, ut med snöskoter, bas i närheten där uppe. Det borde i all sin enkelhet kunna klaffa utan större svårigheter.




06-07-03

09.16

Sida 332

Samuel Ulfsson hade också en del nyheter, som åtminstone rent operativt var goda nyheter. Amerikanerna höll på att ställa i ordning ett kartmaterial över hela området, så Åke Stålhandskes bekymmer över att inte ha kunnat få tag på en enda vettig karta i Murmansk var därmed undanstökat. Och ledningen nere på FJS i Karlsborg hade kläckt en mycket bra idé, nämligen hur man skulle kunna legalisera sin flygning över finskt territorium och slippa bli avvisad av jaktflyg och förklara sig diplomatiskt och allt det där. Från svensk sida skulle man helt enkelt be amerikanerna beställa si eller så utrustning till NATO NORD, som kunde levereras någon vecka före operationens inledning till flygbasen i Kirkenes. Det plan man skulle skicka upp skulle därvid få tekniska problem och en mekaniker i uppdrag att misslyckas med reparationerna. När det var dags så skulle man skicka upp ett nytt transportplan med påstådda reservdelar. Och flygrutten gick då rakt upp genom norra Finland. På lämplig plats skulle styrkan utgå och sen skulle planet med reservdelar landa som aviserat, en vanlig förhandsanmäld flygning alltså. Därmed slapp man ifrån en mängd tekniska bekymmer med lågflygning exempelvis. Ett av alternativen hade ju annars varit att gå in hela vägen på låg höjd, under radarskugga och fram till målet, dumpa styrkan och återvända. Fördelen med det hade varit att man sluppit bråk med finnarna. Nackdelen att man kunde ha otur vid passagen över till ryskt territorium, råka flyga fem meter ovanför en rysk gränspostering till exempel. Men nu såg allt ut att vara under kontroll. Luigi hade rapporterat om tämligen problemfria övningar nere på Karlsborg, det fanns gott om folk att välja mellan för själva uppdraget och ny utrustning hade just flugits in. Sammantaget skulle man teoretiskt vara operativa inom en vecka, vilket ju enligt förhandstipsen föreföll som mycket god tid. I samma takt som pusselbitarna i planläggningen föll på plats steg ett underligt missmod inom Åke Stålhandske. Han borde känna sig




06-07-03

09.16

Sida 333

lättad, eventuellt glad, över att det började bli en så god styrsel på ett projekt som från början förefallit så svåröverskådligt och nästan abstrakt. Samuel Ulfsson upptäckte plötsligt skiftningar i ansiktet på den blonde jätten framför sig och missförstod alldeles självklart arten av bekymmer. ”Du är störd av något? Något som inte stämmer?” frågade han vänligt och sorterade undan en del papper och fram en del nya papper på skrivbordet inför nästa avsnitt i samtalet. ”Jo”, medgav Åke Stålhandske besvärat. ”Jo, det är så att jag ska gifta mej.” ”Med Anna, ditt ressällskap?” ”Jo.” ”Vet hon vad du sysslar med?” ”Ungefär.” Samuel Ulfsson nickade eftertänksamt. Han hade inga tankar på att gnälla om sekretess och bestämmelser. I praktiken var allt sånt den resandes ensak, det fanns de som aldrig sa någonting till sina fruar eller fästmör, och det fanns de som förmodligen sa alldeles för mycket. Sånt kunde man inte ens försöka styra med något reglemente, det skulle aldrig gå. Det skulle inte ens vara praktiskt att försöka, för när allt kom omkring så var ju även underrättelsetjänstens operatörer människor. ”Gratulerar”, sa Samuel Ulfsson tveksamt och försökte skina upp i någon sorts varmt personligt leende, ”och när skulle detta gå av stapeln och blir man bjuden?” ”Vi sa något om före jul”, mumlade Åke Stålhandske och såg ner i bordsskivan framför sig. ”Det förefaller kanske inte så praktiskt”, sa Samuel Ulfsson försiktigt. ”I tiden före jul befinner du dej antingen i stugan eller i norra Finland eller också inne på sovjetiskt territorium. Jag menar, vi måste ju räkna så, som om operationen verkligen blir av och finnarna hoppar av, inte sant?”




06-07-03

09.16

Sida 334

”Jo”, konstaterade Åke Stålhandske försiktigt. ”Men har vi ingen annan som talar finska, jag menar det rent praktiska när vi kommer igång är ju int så saatans svårt.” Han rodnade, kände att han rodnade och kvävde en impuls att försäkra att det inte var av feghet som han antydningsvis ville slingra sig undan. ”Jo”, sa Samuel Ulfsson efter en kort häpen paus, ”jo det tror jag.” Han plockade fram en lista på namn och nummer på de reservister i fallskärmsjägarkåren som just nu låg inkallade på långdragna repetitionsövningar i Karlsborg och han pekade ut ett namn för Åke Stålhandske. ”Vad tror du om den här jeppen?” frågade han. ”Matti Heiskanen, löjtnant i reserven”, läste Åke Stålhandske, ”jo nog verkar det finskt alltid. Men det kan vi ju kolla mesamma.” Han tecknade att han ville låna telefonen och ringde över till datacentralen, frågade efter den tillförordnade chefen, fick genast svar och beställde in alla uppgifter på en löjtnant Matti Heiskanen, allt, hela bakgrunden, körkort och förseelser och Säpo och vad som fanns och lämnade Samuel Ulfssons faxnummer och la på. ”Det kommer om några minuter”, konstaterade han. ”Men för att sköta basen där uppe behöver vi ju inga fallskärmsjägare, bara nån som är bra på att tala i telefon, orientera och köra snöskoter, inte sant?” Han verkade plötsligt mer optimistisk. Samuel Ulfsson tände en cigarrett, drog ett par djupa bloss och såg oroväckande bekymrad ut. ”Det är några problem som jag inte berört än”, började han med omedvetet sänkt röst. ”Det är förstås riktigt som du säger att vi kan få fram finsktalande personal för att sköta basen och ansvara för hemtagningen när den stunden kommer, och mycket riktigt krävs knappast någon fallskärmsjägarkompetens för den saken. Men vi måste ha finsktalande personal där inne också och vi måste ha eget folk.” ”Eget folk?” undrade Åke Stålhandske. ”Ja. Från oss själva, här i huset, jag menar såna som du, Carl eller




06-07-03

09.16

Sida 335

Luigi. Det är ju faktiskt ett litet jobb som ska skötas där inne också.” ”Nåjo”, invände Åke Stålhandske och rodnade på nytt när han kom på sig med att faktiskt försöka slingra sig undan från ett uppdrag, ”men det är ju int så svårt, det kan vi ju ha vilka jägarsoldater som helst till, jag menar vi förutser ju inga komplicerade stridsuppgifter.” ”Nej, det må så vara”, sa Samuel Ulfsson nästan sorgset. ”Själva stridsuppgiften är nog inte så svår. Men vi har vissa psykologiska problem. Om vi får tag på smugglarna ska dom nämligen avrättas, förlåt ordvalet men det är vad det handlar om.” ”Det där med att skjuta folk är vad vi utbildar till på vartenda förband i Sverige”, invände Åke Stålhandske tveksamt. Han såg på Samuel Ulfsson att det nog fanns något värre än så i bakgrunden. ”Jo just det”, sa Samuel Ulfsson nästan viskande, ”just det. Men saken är den att det inte får finnas någon överlevande, inga vittnen, inga människor som kan vittna ens efter sin död. På den punkten tycks alla jävlar över våra huvuden vara fullkomligt överens, ryssar, amerikaner och vår egen regering. Inte ett mänskligt spår alltså.” Samuel Ulfsson tystnade och Åke Stålhandske lät hans ord sjunka in i sitt medvetande innan han började analysera själva innebörden i det han just hade hört. ”Alla mänskliga vävnadsrester ska förstöras”, förtydligade Samuel Ulfsson. ”Det är den exakta ordalydelsen i vår order.” ”I tretti eller fyrti graders kyla?” frågade Åke Stålhandske förvånad som om det var den rent praktiska aspekten som han kommit att tänka på först. ”Ja, eller i vilken temperatur som nu kommer att råda vid tillfället”, svarade Samuel Ulfsson besvärat. De satt tysta en stund och övervägde innebörden i ordern. Åke Stålhandske kom inte på något att säga. I vart fall fanns ingen tydlig koppling mellan planer på att gifta sig och att förstöra mänskliga vävnadsrester. ”Som du förstår”, fortsatte Samuel Ulfsson efter en stund när han insett att Åke Stålhandske inte hade något mer att säga, ”så kan jag




06-07-03

09.16

Sida 336

inte ta på mitt ansvar att skicka en styrka på ett sånt uppdrag utan att den står under befäl av någon som du själv eller Carl. Jag har faktiskt ställt mej frågan hur jag själv skulle ha klarat en sån uppgift och jag tror att det skulle ha blivit mycket svårt. Sak samma gäller väl för dom flesta hyggliga svenskar, fallskärmsjägare eller ej.” ”Så Carl och jag och Luigi är int några hyggliga svenskar?” sa Åke Stålhandske med ett försök till leende som bara blev en grimas, han ångrade sitt skämt redan när det var halvvägs ut genom munnen. ”Jodå”, sa Samuel Ulfsson lugnt och tände en ny cigarrett på sin gamla, ”nog fan är ni hyggliga alltid. Men vitsen är att ni har en erfarenhet i strid som ingen haft i Sverige under dom senaste tvåhundra åren. Det är skillnaden, bara det.” ”Jaha”, suckade Åke Stålhandske, ”så då får jag väl gå hem till min fästmö och säga att vi får vänta lite eftersom jag absolut måste iväg i världsfredens intresse och koka lim på ryssar.” ”Jag tror du borde finna ett lämpligare och mer diskret uttryckssätt”, sa Samuel Ulfsson förskräckt. Tystnaden bröts av att det pep i telefaxen och en text började ticka in. Samuel Ulfsson reste sig, gick fram och konstaterade att det var uppgifterna om en viss Matti Heiskanen, och han började läsa med nickande gillande. ”Killen är född i Jyväskylä 1962, kom till Sverige 1975, vad säger det?” frågade han. ”Int nån finlandssvensk som jag själv, har alltså talat finska åtminstone dom första tretton åren av sitt liv, han vart anställd”, konstaterade Åke Stålhandske. ”Han får bli din jaktkamrat som du introducerar där uppe i stugan”, sa Samuel Ulfsson med ett försiktigt leende. ”Det får väl bli lite snöskoterlektioner och så antar jag.” Åke Stålhandske svarade inte. Han var redan djupt försjunken i grubbel över hur han skulle lägga fram saken för Anna. ***




06-07-03

09.16

Sida 337

I Helsingfors stormade det och regnade och de täta låga molnen trängde ut ljuset redan tidigt på eftermiddagen som för att handgripligen upplysa om att detta var början på den stora skandinaviska glåmighetens period, snart skulle det vara mörkt när man gick till arbetet och mörkt när man gick hem. Glåmighet präglade också mötet inne hos republikens president. Regnet piskade mot fönsterrutorna och den elektriska belysningen föreföll kall. En stor knastrande brasa skulle ha piggat upp, tänkte den svenska försvarsministern Anders Lönnh. Egentligen var mötet inte så nödvändigt, man hade ingenting nytt att tillföra diskussionen om Finland skulle eller inte skulle köpa svenskt jaktflyg och om eller hur man i så fall kunde förlägga vissa delar av tillverkningen i Finland. Samtalet hade halkat in på annat som bara indirekt hade med jaktflyg att göra, närmast då det utrikespolitiska läget som just nu tedde sig lite besvärligt för den finske presidenten. Finsk television hade varit över i de ryska delarna av Karelen och fått ett antal människor här och var, särskilt inne i Viborg, att försäkra att man hellre ville tillhöra Finland än Ryssland. Och i och med att televisionen i Finland tagit upp saken hade det blivit ett diskussionsämne på båda sidor om gränsen. De delar av Finland som man tvingats avträda till Sovjetunionen efter andra världskriget var naturligtvis ”historiskt finska”, och självfallet kunde man tänka sig att delar av även den ryska befolkningen där borta hade föreställningar om ögonblicklig rikedom för alla i samma ögonblick man blev finsk i stället för rysk. Men det var en obehaglig politisk fråga och presidenten själv ansåg att han inte ens med en min, inte ens för svenska besökare, borde uttrycka någon annan uppfattning än att de fredsavtal som en gång ingåtts fortfarande gällde. Det värsta som kunde hända vore att sprida missförståndet att Finland ville hålla sig framme och bita ett stycke kött ur den sargade ryska kroppen. Bland annat visste man ju inte vilka storryska nationalister som skulle begå nästa statskuppsförsök. Det utrikespolitiska lägets osäkerhet, i stunden som på lite längre




06-07-03

09.16

Sida 338

sikt, gjorde emellertid frågan om jaktplan betydligt mer intressant i Finland än på annat håll. Även om Västvärlden var överens om att ryssarna blivit snälla och hyggliga och inte längre hade några planer för det plötsligt överraskande anfallet så var länder som Sverige och Finland ändå tänkbara parter i olika konflikter i området: Estland invaderas av trupper från Moskva, flyktingar över Finska Viken mot Finland och över Östersjön mot Sverige, revolten kunde sprida sig i övriga Baltikum och leda till ungefär samma konsekvenser; flyktingar såväl som det egna territoriet måste beslutsamt skyddas, om nödvändigt med våld. Men inte heller detta var helt nya aspekter i den skandinaviska försvarsdiskussionen och mötet saggade mer och mer i brist på nytt bränsle. Presidenten valde till slut att helt enkelt korta ner tiden genom att plötsligt resa på sig. När den svenska delegationen något snopet började troppa av kom försvarsministern Anders Lönnh fram och bad om några minuter i enrum i ett mycket viktigt ärende. Mauno Koivisto som misstänkte att det påstådda viktiga ärendet i själva verket skulle vara samma ärende som man just tragglat sig igenom, nickade surt och blev stående kvar mitt på golvet för att markera att det verkligen borde bli kort. Han ångrade sig när han såg hur generad den svenske ministern blev. Och några sekunder senare fick han anledning att ångra sig ytterligare. ”Det gäller en mycket allvarlig fråga”, började svensken rakt på sak. ”Den amerikanska regeringen har nämligen kontaktat även oss i fråga om en planerad smuggling av kärnvapen.” Svensken tystnade för att avläsa reaktionen på det han just sagt. Mauno Koivisto visade inte mycket, han såg ner i golvet, nästan blygt och så nickade han tankfullt och gjorde en gest att de borde sätta sig och gick med tunga steg tillbaks till soffgruppen. Under tiden tänkte han på innebörden i det han just hade hört. Det centrala var inte att grannlandets regering också kände till det ohyggliga problemet, det




06-07-03

09.16

Sida 339

centrala var att de fått en propå från USA, vilket var sämsta tänkbara utgångsläge. ”På vilket sätt är amerikanerna inblandade i det här?” frågade han när de båda satt sig på samma platser de haft förut så att de kommit ett långt stycke från varandra med soffbordet mitt emellan sig. ”Såvitt jag förstår”, började den svenske försvarsministern tveksamt eftersom han inte hade några svårigheter att inse vilka tänkbara olustkänslor som amerikansk inblandning innebar för finskt vidkommande, ”såvitt jag förstår har ryssar och amerikaner diskuterat problemet rätt ingående. Ryssarna känner sej låsta på grund av att dom inte längre kan lita på någon i sitt eget land, amerikanerna känner sej låsta därför att dom av förståeliga skäl inte tycker att det vore särskilt lämpligt i det nuvarande världspolitiska läget om amerikansk militär personal återfanns inne på sovjetiskt territorium.” ”Så därför vill dom att vi ska ta alla riskerna”, konstaterade den finske presidenten. ”Ja, det är så jag uppfattat saken”, svarade Anders Lönnh snabbt. ”För hur som helst är det ju mindre politiska risker i saken om finsk eller svensk personal åker fast än om amerikansk personal gör det.” Mauno Koivisto satt tyst en stund, obekymrad om sin gästs tecken på otålighet. Han hade onekligen bollen och det gällde att tänka efter oavsett artighet hellre än att säga något dumt. En skandal som innebar att finsk militär på något diffust uppdrag från USA av alla länder avslöjades inne på sovjetiskt territorium var mer än mardrömslik, det skulle kunna ställa till med oöverskådliga problem i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen; i princip gällde fortfarande Vänskaps- och Biståndspakten från 1948 och där fanns onekligen ett frikostigt utrymme för tolkningar som gick ut på att Finland och Sovjetunionen i vissa situationer faktiskt hade en gemensam försvarsöverenskommelse. ”Nå”, sa han till slut, ”för att ställa en mycket enkel fråga. Kan ni göra det där, jag menar rent tekniskt?” ”Ja, vi har förberett operationen noga och vi kan, som presidenten




06-07-03

09.16

Sida 340

uttrycker saken, rent tekniskt genomföra den från och med ungefär nu och framåt.” ”Ni har sådana resurser?” frågade den finske presidenten nyfiket. ”Ja, och vi har till och med hunnit öva in själva den militära tekniken och skaffat fram den kompletterande utrustning som behövs. Vi är som jag sa i princip startklara och våra experter är tycks det mej vid gott mod, jag menar övertygade om framgång ifall dom får klartecken.” Anders Lönnh insåg att han kanske tagit i något för mycket, att han möjligen framställt sig som lite överlägset storsvensk, vilket enligt hans erfarenhet var det näst värsta man kunde ta sig till i umgänget med den finske presidenten. Det värsta man kunde ta sig till var att gå bakom ryggen på honom. ”Nå, så vem av oss har egentligen bollen?” frågade Mauno Koivisto efter en ny lång betänketid. Frågan lät i sammanhanget barnsligt enkel. Men eftersom Anders Lönnh kände att han måste tänka innan han svarade insåg han att det bara var frågans formulering som var enkel, inte dess innehåll. ”Jaa”, började han dröjande. ”Som vi ser det, åtminstone statsministern och jag när vi har resonerat om saken, så har nog alla inblandade samma ansvar. Jag menar inte bara lika stort, utan samma ansvar. I den matematiken har jag svårt att skilja mellan Finland och Sverige, eller för den delen till och med mellan USA och Sovjetunionen eller vilket som helst land.” ”Just det”, sa Mauno Koivisto sakta, ”det där har slagit mej också. Blir det då inte bara en praktisk fråga?” ”Hurså praktisk?” ”Jo, jag menar, vem gör jobbet bäst, ni eller vi eller båda tillsammans? Är det inte så vi bör resonera, jag menar så länge vi håller oss fast i den rent praktiska aspekten på det hela?” Anders Lönnh nickade tankfullt. Det här var ju just vad han och statsministern hade förutsett, att man kanske drev Sverige in i det rent militära åtagandet genom att tala med Finlands president. Det




06-07-03

09.16

Sida 341

var paradoxen. Om man talade med Finlands president kunde man riskera att hamna med babyn i famn fortare än kvickt, som statsministern uttryckt saken. Men ändå måste man tala med honom. ”Jo, men vi har ju en del politiska knepigheter också”, sa den svenska försvarsministern försiktigt. ”Jag menar exempelvis att återförsäkra sej på rysk sida. Men jag har förstått att ni, herr president, haft kontakter med ryska sidan i ärendet?” Ånyo en fråga som till formuleringen var så enkel att den föreföll lika självklar som lättbesvarad, det enkla svaret var ju kort och gott ja. ”Nåjo”, sa Mauno Koivisto. ”Men i dessa dagar frågar man sej ju vem som är Ryssland. Jag har haft kontakt med den sovjetiska presidenten, så mycket kan jag säga. Han är som ni kanske redan förstått förhoppningsfull, han tycker vi ska genomföra det här.” ”Men problemet är om han är president eller inte?” frågade Anders Lönnh nästan otåligt, de två männens skillnad i tempo och temperament blev alltmer påtagligt under samtalets gång. ”Jo”, svarade den finske presidenten lakoniskt som om svaret var lika uttömmande som han tycktes visa med sin attityd. ”Har ni haft någon kontakt med Boris Jeltsin?” frågade Anders Lönnh nästan näsvist snabbt. ”Jag har funderat. Jag har bett Gorbatjov att göra upp den där saken på lämpligt sätt med Boris Jeltsin. Men han verkar inte intresserad.” ”Boris Jeltsin?” ”Nej. Gorbatjov. Han verkar inte intresserad av att ta upp saken med Jeltsin och jag vet inte varför. Men det bekymrar mej.” ”Ja, det var ju ett bekymmer”, konstaterade Anders Lönnh. ”Jo”, sa den finske presidenten och reste sig tungt upp och sträckte demonstrativt fram handen till avsked. ”Låt oss hoppas att det går bra och låt oss hålla kontakt på lämpligt sätt den närmaste tiden.” När Anders Lönnh gick ut genom kansliet för att förena sig med sin väntande delegation var han osäker på om det varit ett bra möte eller inte.




06-07-03

09.16

Sida 342

Det var förstås bra att han över huvud taget talat med Koivisto, eftersom man kommit fram till att allt annat vore omöjligt. Det var bra att han fått bekräftelse på att det faktiskt kommunicerats i ärendet mellan Koivisto och Gorbatjov, det uteslöt alla konspiratoriska funderingar i riktning mot att det hela skulle vara ett amerikanskt påfund eller åtminstone en renodlat amerikansk plan. Men det oroande var den vikt som Koivisto fäste vid Boris Jeltsin. Borde man då inte göra det också från svensk sida? Och vem var egentligen Sovjetunionens ledare om några månader, Jeltsin eller Gorbatjov, som redan nu regerade, om han gjorde det, på Boris Jeltsins nåd. Och så det där med babyn i famn igen. Hade inte Koivisto visat ett litet men knappt skönjbart tecken på viss lättnad, som om han kunde ta sig ur knipan genom att bara spela bollen vidare till de redan inblandade svenskarna? I så fall var det bara en sak som gällde, att inte misslyckas om det blev allvar. *** Carl hade haft utomordentligt svårt att ta sin påhittade arbetsdag i Moskva på allvar. Absurditeterna kom att staplas på varandra i sån mängd att det i vissa lägen blivit omöjligt att avgöra om det han var med om var våldsamt komiskt eller tecken på våldsam och total undergång. Tillsammans med sin trumpne följeslagare överste Nikita Duchanin hade han infunnit sig tidigt på morgonen på något som föreföll som KGB:s PR-avdelning. Mycket snabbt kom alla känslor av högtidlighet, detta att till slut träda in i den historiske fiendens egen borg, att försvinna. De gick in genom den nedersta vänstra ingången i det gamla högkvarteret som överblickade Feliks Dzerzjinskij-torget, som man nu tydligen döpt om till Ljubljanka-torget. Den tunga dörren var i ljus ek, det av tu-




06-07-03

09.16

Sida 343

sentals händer blankslipade handtaget i gedigen brons och där innanför stod två uniformerade vakter i ett litet utrymme helt klätt i vit marmor. De fick sina handlingar kontrollerade och hänvisades sen till hissen. Carl noterade att de skulle till tredje våningen, det var där som högsta ledningen hållit till förr i världen. När hissen stannade gick de några tiotal meter åt vänster och stannade i en utvidgning av korridoren som föreföll som ett väntrum. Genom fönstren ut mot gården kunde man betrakta det som en gång varit det fruktade Ljubljanka-fängelset, där för övrigt Raoul Wallenberg kanske fick sätta punkt för sin livsgärning. ”Konstigt att man döpt om gamle Järnfeliks torg till Ljubljankatorget”, funderade Carl högt medan de väntade. ”Man skulle ju kunna tycka att det inte direkt var ett lustigare eller fredligare namn.” ”Nja, jag förstår ju vad du tror”, muttrade hans kollega och följde blickriktningen ut genom fönstret. ”Men Ljubljanka har inte nödvändigtvis med fängelse och avancerade förhör att göra. Torget har alltid hetat så, ljubljanka betyder bara näver, man sålde sånt här på torget förr i världen.” En lång slank man i Carls ålder som såg ut som försäljare eller modedirektör, hans kostym var definitivt inte av ryskt snitt, kom ut och hälsade hjärtligt på dem och ledde dem sen in i ett stort rum som till Carls storögda förvåning hade en skylt ute på dörren där det stod ”Press Klub”. Försäljaren bad dem sitta ner i varsin överdimensionerad fåtölj med murrig tygstoppning, presenterade sig själv som kommendörkapten och sin betydligt kortare och skäggprydde assistent som kapten. Sen prasslade han förväntansfullt med några papper framför sig och inledde en del meningslösa hälsningsfraser om vänskap och kollegialitet och det trevliga i att ha den biträdande chefen för Sveriges underrättelsetjänst som gäst och så vidare. Carl kände redan nu hur misstänksamheten började stiga inom honom. Och kommendörkaptenen visade sig mycket riktigt och mycket snabbt vara just den försäljare han såg ut att vara. För han slösade inte




06-07-03

09.16

Sida 344

särskilt mycket tid innan han kom in på affärerna. Han hade förstått att den ärade gästen från Sverige var intresserad av Wallenbergdokument. Nu var det visserligen så att det fanns en civil samarbetskommitté mellan Sverige och Sovjetunionen som snart skulle träda i funktion när det gällde att utreda det som kunde utredas, i den nya vänskapliga andan. Men den svensk-sovjetiska civila samarbetskommittén skulle ju inte börja sitt arbete förrän om några veckor. Då kunde det kanske vara av intresse för den svenska underrättelsetjänsten att få ett litet försprång, alltså att få vissa intressanta dokument innan de överlämnades till diverse civilister, inte sant? Carl höll med, mest för att se var det hela skulle sluta. Jo, alltså. Här fanns nu två dokument, som mot rimlig ersättning kunde lämnas ut. Det ena tycktes visa att Raoul Wallenberg hade dött under förhör i Ljubljanka 1946. Det andra dokumentet var en anteckning om beslutet att han skulle avrättas, undertecknat av en general och daterat samma år. Vilket av dokumenten föreföll intressantast? Carl svarade dröjande och lite misstänksamt att såvitt han förstod så skulle det ena dokumentet knappast vara intressant utan det andra. Strålande, tyckte kommendörkaptenen/försäljaren och meddelade sen glatt att priset för det första dokumentet var 5 000 dollar och priset för det andra 4 000 dollar. Men betalningen måste vara kontant. Carl var ytterligt osäker på om han verkligen hade hört rätt och måste fråga om. Försäljaren/kommendörkaptenen missförstod hans osäkerhet eftersom han trodde att det bara var priset det gällde, upprepade de två prisuppgifterna och försökte samtidigt se tvärsäker ut som om det inte fanns någon prutmån. Carl kontrollerade på nytt att de verkligen satt och talade om en rak försäljning över disk av KGB-dokument, ja alltså, för de uppgivna priserna? Jo, det var just precis vad man talade om. Carl satt förstummad, han visste inte vad han skulle säga. Försälja-




06-07-03

09.16

Sida 345

ren/kommendörkaptenen missförstod hans tvekan och förklarade snabbt att man naturligtvis kunde tänka sig viss rabatt om herr kommendören ville köpa båda dokumenten. Carl frågade lakoniskt om KGB numera godtog American Express-kort, men han fick inte ens ett leende till svar, bara en generad försäkran om att pengarna måste betalas kontant, här i Moskva. Jamen vi har ju internationella transfereringskonton mellan underrättelsetjänsterna, försökte Carl, kunde man inte använda en sådan mer normal metod för att föra över pengarna? Nej, det gick inte. Enligt nya bestämmelser måste varje sovjetisk myndighet, och det gällde även KGB, betala hela 40 procents skatt på inkomster som kom via utländska konton. För att undvika det avbräcket måste man alltså ta upp betalningen kontant. Carl hade svårt att hålla sig allvarlig. Det var alltså frågan om att ta emot svart betalning? Han måste betala KGB svarta pengar? Kommendörkaptenen/försäljaren var tydligen ännu inte så inne i de nya kapitalistiska principer han påstod sig tillämpa, eftersom begreppet svarta pengar var främmande för honom. Han bara upprepade att det vore ju ett väldigt avbräck om man måste betala 40 procent i skatt på sina ärligen inströmmande förtjänster. Carl nickade allvarligt instämmande, jo det var såklart förskräckligt att betala skatt. Men sådan var kapitalismen. Skämtet gick inte hem. Carl påpekade att han inte bar med sig pengar i form av sedelbuntar, kapitalismen fungerade inte så numera, annat än i sina rent brottsliga avarter. Så hur skulle han kunna betala om KGB faktiskt inte accepterade några major credit cards? Och om det samtidigt inte gick att använda vanliga spionkonton? Kunde man sluta avtal om en 40 procent högre summa, för att kompensera skattebortfallet, men ändå transferera pengarna via bank från Stockholm? Frågeställningen var helt ny för de två PR-officerarna. De höll en kort mumlande överläggning. Det föreföll som en helt ny aspekt på kapitalismen för dem, detta att man antingen betalade ett lägre be-




06-07-03

09.16

Sida 346

lopp skattefritt eller ett högre belopp med skatt. Det slutade med att de ställde sig frågande till hur någon kunde vara så dum att han betalade mer än han behövde, det föreföll inte som ett affärsmässigt uppträdande. Carl kände nu nästan fysisk smärta av sina ansträngningar att inte explodera av skratt. Han påpekade allvarligt att det faktiskt var ett vanligt övervägande i västvärlden, att man valde mellan en laglig men dyrare metod, alltså med skatt, och en billigare men olaglig metod, utan skatt. Det gick inte hem. Hur kunde det vara olagligt att betala kontant? Så korkade regler fanns väl ändå inte? Korkade eller ej, försäkrade Carl, sådana regler fanns. Skulle han förresten få kvitto på de pengar han betalade, förutsatt att han nu skulle lyckas mobilisera dollarsedlar i Moskva, vilket enligt hans erfarenhet inte precis var det lättaste? Jo, självfallet skulle han få kvitto på sina pengar, inte trodde han väl att han var utsatt för någon form av bondfångeri? Kvitto på svarta pengar? undrade han tvivlande. Svarta pengar? Nej men kontanta pengar, jovisst skulle han få kvitto. Carl sneglade på sin trumpne följeslagare som i vart fall måste höra hemma på en helt annan avdelning inom underrättelseväsendet än den nyformerade PR-avdelningen. Kamrat överste Duchanin såg ut som om han ville göra sig osynlig, sjunka ner till underjorden, upplösas i atomer, vad som helst utom att lyssna vidare på det han just lyssnade på. Carl greps av en plötslig galghumoristisk vilja att genomföra den absurda transaktionen och tog det från och med nu metodiskt. Hur skulle han kunna organisera kontanter i dollar här i Moskva, var det möjligen bekant? Jodå. Han hade ju ett American Express-kort, inte sant? American Express sålde kontanter på sådana kort, det var ju så många västerlänningar som kunde ha så många tänkbara motiv att skaffa fram västvaluta i Moskva, så det var säkert inget problem.




06-07-03

09.16

Sida 347

”Bra”, sa Carl, ”då ska vi nog kunna göra affärer.” Sen satte han fräckt igång att pruta för att se hur långt han kunde slå ner priset. Med hänvisning till det svåra ekonomiska läget i Sverige, där man just hade lågkonjunktur, förklarade han att han nog inte kunde sträcka sig längre än till 5 000 dollar både för versionen om den ihjälförhörde Wallenberg och den avrättade Wallenberg. De sänkte till 8 000 dollar för båda dokumenten. Han höjde till 6 000 dollar. De enades på 7 000 dollar och tog i hand och alla såg då mycket nöjda ut. Båda parter föreföll säkra på att de lurat den andre. Carl påpekade att han måste ge sig ut på stan för att organisera dollarbunten; jo, han visste var American Express låg, nere vid Hotel Peking, inga problem. Herrarna kunde kanske vara vänliga att ställa upp affärshandlingarna för undertecknande tills han kom tillbaks? De två PR-officerarna försäkrade med en mun att de skulle ha såväl kontrakt som själva varan i beredskap om några timmar, och under tiden kunde kanske Carl och kamrat överste Duchanin klara av museibesöket? Museibesöket? Carl hade redan försatt sig i beredskap för vilken som helst möjlig överraskning, men det här tog honom ändå synbarligen hårt, vilket jävla museibesök? Jo, han skulle ju på Tjekist-Museet, det stod här i papperen. Det kunde man kanske klara av på väg till American Express, museet låg förresten alldeles i närheten. I vanliga fall tog man 500 dollar i inträde, men med tanke på de affärer man just gjort gick det väl att tänka sig lite … lite … vad hette det nu igen? ”Rabatt”, föreslog Carl resignerat. Just det, rabatt! Museibesöket fick därför bli gratis. Välkommen igen, varsågod nästa! Nästa delegation till bondfångarna visade sig vara ett holländskt TV-team som vandrade in med skäggig producent, kameraman och ljudtekniker och skripta. På väg ut genom dörren överfölls Carl av en liten skallig man som




06-07-03

09.16

Sida 348

ryckte honom i armen och presenterade sig som styrelsemedlem i Sovjetunionens journalistförbund. Och nu var det så att han hade ett par vänner som var pensionerade KGB-generaler och dem kunde man inte nå via den här PR-servicen, men det gick bra att intervjua dem för en ringa ersättning om 1 000 dollar. ”Åh fan?” sa Carl nyfiket. ”Och vad berättar dom för 1 000 dollar?” Hans hårt plågande följeslagare bröt nu in och meddelade tämligen aggressivt att Carl ingalunda var någon journalist utan faktiskt en högt uppsatt underrättelseofficer från, hrm, det vänskapligt sinnade landet Sverige. Den lille skallige generalsförsäljaren fann sig snabbt. Desto bättre, menade han, för då saknades det ju varken dollar eller intresse för affärer. Från vilket land var den utländske spionen? Från Sverige, meddelade Carl glatt. Utmärkt, rentav strålande! För en av de två pensionerade vännerna som alltså inte kunde få betalt via PR-avdelningen utan måste bedriva egen verksamhet, perestrojka så att säga, i sin egen lägenhet, hade nämligen varit chef för just underrättelseverksamheten över Norra Europa och Storbritannien. ”Jasså”, sa Carl förvånat, ”har general Oleg Bykov redan gått i pension, det visste jag inte.” Hans följeslagare kamrat överste Duchanin såg ut som om han antingen tänkte svimma eller också börja dunka huvudet mot väggen intill, han himlade med ögonen upp mot den allre högste generalen, mumlade något ohörbart om Gud och höll sen upp båda händerna framför ansiktet. Men den pigge försäljaren från journalistförbundet lät sig inte på något sätt hejdas. Glatt överraskad bekräftade han att man just precis talat om general Oleg Bykov, högst densamme. Desto bättre om Carl redan kände honom. Jasså, man var inte möjligen personligen bekanta? Men i vart fall hade gamle Oleg säkert mycket att berätta med särskilt skandinaviskt intresse. Och 1 000 dollar var nu när allt kommer




06-07-03

09.16

Sida 349

omkring en struntsumma. Fast det var ju klart, om den ärade svenske vännen ville ha lite hetare grejor kanske det kostade mer. ”Har general Bykov en prislista?” frågade Carl glatt och avvärjde rått sin kollegas försök att dra honom därifrån. ”Så intressant, och vad får man om man betalar 5 000 dollar?” Impressarion himlade med ögonen. För ett belopp i den storleksordningen kunde man nog tänka sig både det ena och det andra. Men fanns det kontanter? Det var nämligen så att det hade uppstått ett skatteproblem, alltså att om man inte fick pengarna i handen, utan bara via bank, så tog staten hela 40 procent i beslag, så skulle man göra affärer så var detta en mycket seriös aspekt. Carl skulle just inleda ett resonemang om svarta pengar och skatter, men nu tog hans kamrat följeslagare honom mycket bestämt i armen och började leda honom mot hissen medan impressarion sprang efter och började pruta på priset. 4 000 dollar? 3 000 dollar? Vid 2 500 dollar slog hissdörrarna ihop. ”Käre kamrat kollega”, sa Carl tankfullt när de blivit ensamma i hissen, ”jag försöker bara spela rollen av besökande upphandlare så realistiskt som möjligt. Du tror väl ändå inte att jag tänker spionera i ditt sällskap, så ofin tror du väl ändå inte att jag är, kamrat?” Överste Nikita Duchanin var vit i ansiktet, nästan blåvit, han såg ut som om han var på väg att få hjärtinfarkt. ”Ryssland har blivit galet”, rosslade han. ”Jo”, instämde Carl, ”ett och annat verkar vara till salu. Vad tror du en MIG 25 Foxbat kostar?” ”Inte mer än 5 000 dollar i alla fall”, svarade Nikita Duchanin just som hissen nådde bottenplanet. Carl kunde inte avgöra om han skämtade eller inte och drog efter en kort fundering slutsatsen att det nog faktiskt inte var något skämt. Så vad kostade då ett megaton? De gick mycket riktigt på museum. Museet hade till Carls förvåning inrymts i en byggnad hundra meter från KGB:s huvudentré en trappa upp under devisen ”Tjekistskij Sal”. Han hade haft för sig att




06-07-03

09.16

Sida 350

tjekist var ett något nedsättande slangord för den gamle huvudfienden. Men så var tydligt och klart alls inte fallet. Bokstäverna var i glänsande aluminium mot vit marmorbakgrund. Som alla ryska museer var uppställningen kronologisk. Carl tog sig ursäktande och snabbt förbi den revolutionära och heroiska perioden, utan att hans kollega visade minsta sura min, och fram till den moderna tiden där olika typer av beslagtagen amerikansk spionutrustning låg i glasmontrar. Där någonstans kunde deras samtal tina upp eftersom Nikita Duchanin började bli nyfiken och Carl sakkunnigt berättade hur de olika instrumenten fungerade, hur man spårade dem, vilka problem som fanns för att ringa in vissa spionsändare med vanlig signalspaning och annat yrkesmässigt. Efter en stund började de äntligen känna sig som något sånär jämbördiga kolleger, alltmera fångade i en fackmannamässig diskussion som snart nog gick långt över huvudet på deras misstänksamme följeslagare; museet hade inga andra besökare för tillfället men en föreståndare som hade till uppgift att se till så att inget olaga fotograferande förekom. ”Okay Nikita”, sa Carl påtagligt uppmuntrad när de efter någon timme satt i den svarta Tjajkan på väg att skaffa pengar till svarta affärer borta vid hotell Peking, ”du jobbar alltså vid kontrarazvedkan och jag är razvedtjik, är det inte en ganska svindlande tanke att vi sitter så här tillsammans?” ”Jo”, log Nikita Duchanin blygt och torkade sig om näsan där det hela tiden dök upp en klar droppe, ”för några år sen hade det ju varit otänkbart, då hade vi varit fiender.” ”Och det är vi inte längre, menar du? Personliga fiender är vi såklart inte så här kolleger emellan, men är vi inte fiender?” frågade Carl lätt. ”Jag vet inte”, sa Nikita Duchanin buttert, ”det är ett mycket komplicerat problem.” ”Vadå komplicerat?” fortsatte Carl i samma lätta tonfall. ”Det enda komplicerade är förstås såna som min gamle huvudfiende Oleg




06-07-03

09.16

Sida 351

Bykov, som går att köpa för några tusen dollar. Vad borde man göra med honom, tycker du?” ”Jag tycker man borde skjuta honom”, muttrade Nikita Duchanin surt. Carl insåg att det alls inte var något skämt, och att det dessutom kunde förefalla tämligen befogat. ”Nja”, sa Carl eftertänksamt, ”i princip håller jag med dej, i princip alltså. Själv är jag motståndare till dödsstraff och vi har det förresten inte i vårt land.” ”Inte ens för landsförrädare?” frågade Nikita Duchanin häpet. ”Nej, inte ens för landsförrädare, inte ens i krig. Vet du, jag blir ganska nyfiken, oss kolleger emellan, vad tror du jag skulle kunna få ur den där Bykov med hjälp av en dollarpacke? Tänk om vi skulle göra det som en gemensam operation, jag söker upp den där jävla journalistpampen, impressarion där uppe på PR-kontoret du vet. Jag säger att okay, låt oss göra affärer, men kom ihåg att jag inte precis är någon vanlig journalist, jag vet mycket mer än dom. Och jag betalar mycket mer. Och så stoppar jag på mej en bandspelare och ger dej bandet. Hur tror du det skulle gå?” ”En sån operation måste jag ha clearad ganska högt upp i vårt system”, muttrade Nikita Duchanin dystert. Han föreföll inte tveka ett ögonblick när det gällde den tänkta operationens rent praktiska möjligheter att lyckas. ”Ett problem är ju att jag visserligen kan få inspelningsbandet av dej, men en yrkesman som du borde ju komma ihåg rätt mycket. Det skulle bli en komplicerad situation, en mycket komplicerad situation. Jag menar vi kunde ju inte direkt ta av dej huvudet innan du for hem, viktig gäst som du är.” Carl bestämde sig efter kort tvekan för att skratta, som om han hade hört ett skämt. Men han var mycket osäker på om hans kollega verkligen skämtat eller ej. ”Tja”, sa han dröjande medan han tänkte efter hur han egentligen skulle ta sig ur situationen, ”rent praktiskt skulle vi säkert lyckas med




06-07-03

09.16

Sida 352

en sån operation. Och sen kunde ni ju förstås skjuta Oleg Bykov. Men tror du inte problemet är att det är alldeles för många som behöver skjutas i så fall?” ”Jo”, instämde Nikita Duchanin utan ett spår av leende. ”Det är just det. Alldeles för många skulle behöva skjutas i så fall. Jag tror att den här situationen är mycket farlig. Allvarligt talat, kamrat kollega, så tror jag det här är farligt för både er sida och vår sida. Vet du vad min lön är?” ”Ja ungefär”, sa Carl. ”Du är överste, låt mej se, du har ungefär vad en svensk tonårig snabbköpskassörska tjänar på en timme, fast det blir en månadslön för dej. Eller om vi vänder på det. Som överste i KGB tjänar du som vilken som helst liten lättpudrad kurva nere på hotell Intourist, du på en månad, hon på 50–60 sekunder, högst.” ”Ja”, suckade den ryske kollegan, ”du har ju opererat här i Moskva tidigare, du känner ju läget. Men jag måste upprepa att det är farligt. Komplicerat och farligt.” De genomförde den följande delen av sitt dagsprogram som planerat. American Express visade sig ta en avgift på 25 procent av det belopp de lämnade ut i dollarsedlar på Carls betalkort; förklaringen var självklart enkel, att den som plockade ut dollarsedlar i Moskva ändå avsåg att göra betydligt större vinster än så. De återvände till de två PR-officerarna uppe i KGB:s gamla huvudkontor på den omdöpta Ljubljanka-platsen och fick mycket riktigt kontrakt och Wallenbergdokument upp på bordet. Dock visade sig kontraktet inte innehålla den uppgjorda summan 7 000 dollar utan där stod i stället 8 126 dollar, som om en påstådd beräkning låg bakom det förändrade beloppet. Försäljaren/kommendörkaptenen förklarade att tillägget kunde definieras som moms, eller vad det hette. Carl påstod tvärsäkert att det inte, enligt gällande kapitalism, fanns moms på tjänster av detta slag. Kommendörkaptenen sa att enligt det nu gällande ryska kapitalistiska systemet fanns det visst moms. Carl invände att hela idén med affären ju var att slippa undan




06-07-03

09.16

Sida 353

skatt, det var ju därför man skulle betala kontant. Således ingen moms. Kommendörkaptenen förklarade att det alls inte var frågan om skatt, utan bara moms. Carl la upp 7 000 dollar på det blankpolerade bordet och sa att nu var det frågan om att ta pengarna eller inte. De två före detta kollegerna såg frestade ut, men invände att det var omöjligt eftersom det redan stod 8 126 dollar på kontraktet. Summan var godkänd av deras överordnade. Om de nu inte kunde redovisa mer än 7 000 dollar skulle de misstänkas för att själva ha lagt sig till med mellanskillnaden. Carl frågade, strängt allvarligt, om detta var det enda problemet. Och eftersom han fick ett jakande svar ryckte han åt sig kontraktet, konstaterade till sin förtjusning att det verkligen hade KGB:s emblem högst uppe vänstra hörnet, Komitet Gozudarstvenaja Besopastnosti i god ordning, strök siffran 8 126 och skrev 7 000 med bläck ovanför, signerade förändringen med sitt namn ute i marginalen, skrev under kontraktets båda exemplar, sköt över sedelbunten på bordet och ryckte åt sig de två Wallenbergdokumenten. Han förklarade i nästa andetag medan han pekade att eftersom han signerat sin egen strykning så kunde ingen missförstå sammanhanget. Enligt gällande kapitalistisk ordning var det nu han, den ena undertecknande parten, och inte kamraterna på KGB, som hade gjort förändringen. ”Kapitalismen är hård”, suckade kommendörkaptenen/försäljaren och rakade åt sig packen av flottiga hundradollarsedlar. ”Det här är bara första bokstaven, vänta bara kamrater”, myste Carl och svepte ner de två Wallenbergdokumenten och det korrigerade kontraktet i sin portfölj. Han hade tänkt att de skulle äta middag på hans gamla favoritställe National, även om han kände en viss omotiverad rädsla för att Irina fortfarande skulle spela där på kvällarna; fast numera var hon ju konsertpianist och borde slippa den födkroken. Förresten kanske hon redan var utomlands.




06-07-03

09.16

Sida 354

Men National höll på att saneras och byggas om, säkert inte en dag för tidigt. Hela huset var omgivet med gröna ridåer, byggnadsställningar och rödvita skyltar som talade om vilket västtyskt företag som höll i projektet. Däremot var Hotel Metropols renovering färdig, under hela Carls tid i Moskva hade det varit Metropol som haft gröna ridåer och varit stängt för remont. Nikita Sergejevitj, han hade faktiskt just det fadersnamnet, precis som Chrusjtjov, kände sig påtagligt besvärad utanför Hotel Metropol och inte ens Carls skämt om att det ju i alla fall var Lenins gamla hak, lättade upp stämningen. Nikita Sergejevitj gjorde invändningar, man måste beställa, man måste ha valuta, man kunde inte bli insläppt hur som helst här, inte ens om man var KGB, särskilt inte KGB nuförtiden. Carl viftade undan hans invändningar och slog sig lätt fram till ett alldeles utmärkt bord med hjälp av några dollarsedlar. Det var en jättelik magnifik matsal där guld och rött var de dominerande färgerna. Vita dukar, perfekt betjäning i svarta rockar och nystrukna vita västerländska skjortor, glest besatt av västerländska affärsmän och diskret klassisk pianomusik. Carl betraktade sin besvärade kollega när de satte sig. Han hade liten uppnäsa i ett mycket brett ansikte, han såg verkligen parodiskt rysk ut. Han hade en tunn v-ringad tröja under kavajen och ett nött skärp runt midjan; gylfen saknade några knappar så att det blev en glipa mellan byxlinningen och skärpet där en bit undertröja stack fram. ”Kamrat överste”, sa Carl allvarligt medan han studerade matsedeln, ”varken du eller jag vill ha det här systemet. Nu är jag faktiskt allvarlig. Men systemet finns och det går ut på att jag just nu har ett eller tvåhundra av dina årslöner på mej i växelpengar och jag vet inte hur många tusen av dina årslöner på mina små plastkort. Jag säger inte det här, kamrat överste och kollega, för att vara högfärdig. Det bara är så, det är inte rättvist och det är inte förnuftigt och kanske är




06-07-03

09.16

Sida 355

det som du säger farligt. Men det är. Låt oss alltså äta en god middag utan några sura miner.” Hans kamrat kollega tänkte efter en stund med malande käkar. Sen sken han motvilligt upp. ”Okay”, sa han, ”jag är inte så bakom som du tror, jag har i alla fall spionerat i New York utan att åka fast. Får jag sen föreslå att du slutar kalla mej kamrat överste och sluta också med dom där fasonerna att kalla mej vid namn och fadersnamn, det blir så formellt. Säg bara Nikita i fortsättningen är du snäll.” ”Okay”, sa Carl, ”själv heter jag Carl. Om vi skulle börja med lite champagne, jag menar fransk champagne?” ”Hellre rysk”, kontrade Nikita snabbt. ”Vi får i alla fall tänka på att det här är, som du sa, Lenins gamla hak.” ”Visst”, sa Carl och kallade tillbaks kyparen som redan fått hans order och nu förvånat besviken tog emot rättelsen, ”visst, låt oss börja med att skåla för Lenin. Nej, jag skämtar inte.” Nikita Sergejevitj drack som väntat ytterst måttligt av det ryska mousserande vinet och kom loss först när det första halvkilot vodka dök upp på bordet. Efterhand steg stämningen vid bordet i takt med kaviar, mer vodka, rökt stör, ishavslax, saltgurka, sur grädde, svart bröd och ytterligare kaviar. ”Jag såg att gamle Karl Marx sitter kvar, tur att huliganerna i alla fall haft vett och fason att visa någon hänsyn”, påpekade Carl liksom i förbigående när förrätterna bars ut och han studerade vinlistan. Nikita såg inte ut som om han förstått och svarade inte. ”Utomordentlig vinlista, verkligen strålande, men lite konstiga priser”, mumlade Carl till synes djupt försjunken i avdelningen franska viner. ”Jag antar att du inte dricker rödvin om du inte absolut måste?” ”Nej, man får sån huvudvärk, jag håller mej till vodka”, muttrade Nikita med en suck. ”Men vad menade du med det där om Karl Marx?” ”Att han sitter kvar, menar du?” ”Just det. På vilket sätt då, om jag får fråga?”




06-07-03

09.16

Sida 356

Carl avbröts av den franske munskänken och beställde LafiteRothschild från mitten av 50-talet till sig själv och ytterligare ett halvt kilo vodka och mineralvatten åt sin gäst. ”Jo, jag menade rent bokstavligen”, log han när han var klar med beställningen. ”Här utanför hotellet.” Nikita Duchanin sken upp. På platsen framför Bolsjoj-teatern snett mitt emot Hotel Metropol fanns onekligen en jättelik staty av Karl Marx, huggen i ett enda granitblock. ”Han var för tung”, fnissade Nikita Duchanin. ”Du ska inte tro att huliganerna inte försökte, men dom fick inte omkull honom helt enkelt. Men vet du vad dom lymlarna målade på honom? Va? Jo, ’Proletärer i alla länder – Förlåt mej.’ Vad ger du mej för det, va!” Nikita Duchanin bröt ut i ett bullrande skratt, det var första gången Carl sett någon glädjeyttring från hans sida. Carl smittades av skrattet och plötsligt skrattade de båda två så att de fick tårar i sina röda ögon. Vinet kom in, Carl smakade av och insisterade på att hans gäst åtminstone skulle dricka lite, för formens skull. Misstänksamt lät sig Nikita Duchanin serveras ett halvt vodkaglas rödvin och sen höjde Carl sitt glas. ”För Karl Marx!” sa han och försökte hålla sig allvarlig men sen kom de samtidigt att tänka på det där med proletärerna som skulle förlåta och brast på nytt i skratt så att de hade all möda i världen att inte sätta i halsen när de drack. Köttet måste ha varit importerat från Europa, det var alldeles för fettmarmorerat för att vara ryskt; de franska gästkockarna skulle dessutom näppeligen ha nöjt sig med ryskt kött. De åt en stund under tystnad, Carl med god aptit och Nikita Duchanin mer avvaktande, sannolikt var den rosastekta entrecoten alldeles för rå i hans smak. ”Om du inte har något emot att vi snackar jobb så …”, började Carl fundersamt när han såg att hans gäst helt enkelt inte ville äta mer av den äckliga maten och han själv därför sköt undan sin tallrik till




06-07-03

09.16

Sida 357

tecken på att man kunde ägna sig åt att dricka i stället. ”Som sagt … om du inte har något emot att vi snackar jobb … skål förresten … så förefaller det mej som om vi razvedtjiks får det betydligt lättare här i Ryssland nu än ni kontrarazvedtjiks, eller vad tror du?” Iakttagelsen var knappast sensationell, särskilt inte med tanke på dagens pedagogiskt övertydliga upplevelser på det som en gång var det legendariskt fruktade KGB. Men Carl kunde inte bedöma hur taktlöst det var att dra upp ämnet. ”Korrekt”, sa Nikita Duchanin efter en stunds betänketid. Sen sköljde han munnen ren från äckliga franska dunster med en rejäl sup innan han fortsatte. ”Vem som helst kan konstatera att din bedömning måste vara korrekt. Kommer ni att låta er frestas av det, jag menar kommer ni att spionera mer på oss?” Frågan lät kanske mer oskyldigt yrkesmässig än den var. Men Carl hade ju själv tagit upp ämnet så nu fick han skylla sig själv, det var bara att traska på i ullstrumporna. ”Mja”, sa han, ”det är nog inte bara fråga om frestelse. Jag menar att vi uppenbarligen får lättare att köpa oss fram och så. Det stora problemet är ju att eftersom ingen jävel vet vad som egentligen försiggår här så kommer våra regeringar borta i Väst att kräva av sina razvedkor att vi tar reda på mer.” ”Du menar ett intensifierat politiskt spionage”, konstaterade Nikita Duchanin medan han nickade eftertänksamt. ”I så fall gör det inte så mycket, det kanske bara är bra.” ”Bra att vi där borta vet vad ni här borta egentligen har för er?” ”Korrekt.” ”Ja, du har nog en poäng där. Det där gamla vanliga om att såna som du och jag är till för att öka stabilitet och förtroende i världen?” ”Korrekt. Men vi har så mycket större problem än er infiltration just nu, jag menar vi på kontrasidan.” Nikita Duchanin såg ut som om han avbröt en tankegång och Carl fick välja mellan att artigt byta samtalsämne eller helt enkelt gå ett steg vidare. Han valde det senare, han kunde ju inte få mer än nej.




06-07-03

09.16

Sida 358

”Så vad skulle dom största problemen vara, menar du?” fortsatte han lugnt. ”Well …”, började Nikita Duchanin lite dröjande innan han tycktes bestämma sig för att kasta alla hänsyn överbord, ”vårt största problem är som sagt inte såna som du utan inhemska gangsters, vår maffia, korruption, narkotikahandel och framför allt vapenhandel. När det gäller vapenhandeln finns en del ohyggligt seriösa aspekter som ni där borta väl ändå måste ha funderat en del över, inte sant?” Carl kände att det brändes för mycket, att ämnet under alla andra tänkbara situationer utom just den han faktiskt befann sig i skulle ha varit helt rätt. Men inte nu. ”Jo, vi har tänkt på det där”, sa han försiktigt. ”Men vi har ju också förutsatt att dom vapen du syftar på måste vara idiotsäkert bevakade.” ”I ett land där våra generaler helt öppet vill begå förräderi för tusen dollar”, kontrade Nikita Duchanin sorgset. Carl ville fly från ämnet utan att verka konstig; ämnet som sådant var ju inte direkt ointressant för en analys mellan två spionöverstar. Medan han funderade på hur han skulle ta sig ur situationen upptäckte han hur chauffören till deras tjänstebil stod nere mellan två guldornamenterade marmorpelare och synbarligen försökte argumentera sig förbi en till kroppsspråket tydligt avvisande hovmästare. Han reste sig halvt upp och vinkade med servietten och chauffören släpptes motvilligt fram till deras bord, lutade sig besvärat ner och viskade något i örat på Nikita Duchanin som märkbart stelnade till vid meddelandet. ”Dom har ringt till bilen, vi måste gå, genast”, sa han nervöst och gjorde en ansats att resa sig. Carl påpekade att det kanske vore lämpligt att betala först, vinkade till sig en kypare och bad om en stol åt chauffören så länge. Hans begäran expedierades ytterst motvilligt. ”Dom tycker inte om ryssar här”, förklarade chauffören urskuldande. Fem minuter senare satt de i bilen, men på väg åt ett helt annat håll




06-07-03

09.16

Sida 359

än Carl hade räknat med. Han öppnade fönstret något för att vädra ut den fräna ryska tobakslukten och andades djupt ut och in några gånger som för att klara hjärnan efter vodka och rödvin. Just nu fick han naturligtvis inte verka det minsta berusad. Bilen stannade utanför ett stort hyreshuskomplex på en av huvudgatorna efter bara tio minuters färd. Carl förstod sammanhanget, han erinrade sig historien nu; Gorbatjov bodde inte som Brezjnev och de andra före honom, utan i något som folk påstod var en vanlig hyreslägenhet. Utanför porten syntes inga vakter till, det var ett stycke gräsmatta mellan trottoaren och porten, lågt stängsel framme vid gatan. Men innanför porten fanns två vakter och bakom dem en gallerdörr i vackert järnsmide som öppnades elektriskt när de efter den sedvanliga identitetskontrollen tryckte på en knapp, varsin knapp samtidigt från varsitt håll. Gorbatjov bodde tydligen på fjärde våningen, det stod ingen namnskylt på dörren. De släpptes in av två civila vakter som tog in dem i ett sidorum, bad Nikita Duchanin vänligt men bestämt sitta ner och vänta, gick över Carl med en metalldetektor, mer för formens än kontrollens skull som det verkade och bad honom sen följa med genom en korridor med dunkel belysning som slutade i en stängd dörr. Det såg ut som en serveringsgång av äldre modell, de höga skåpen borde innehålla linne och porslin. Målarfärgen flagnade i taket. Framme vid dörren stannade de och en av de två civila vakterna stramade upp sig, knackade bestämt och steg in medan Carl och den andre vakten fick vänta utanför. Efter några ögonblick kom han tillbaks och föste vänligt in Carl och stängde dörren bakom honom. Rummet var något större än han väntat sig, ungefär tio gånger tio meter och möblerat som en fransk 1800-talssalong i en stil som påminde om empir, guld, ljusblått, vitt och rött. Sovjetunionens president stod intill soffgruppen klädd i v-ringad engelsk tröja över slipsen och tofflor. Snett bakom honom stod en man som såg ut att vara tolk.




06-07-03

09.16

Sida 360

Carl fick en kort känsla av svindel av den obestridliga verkligheten som trots sin obestridlighet ändå hade svårt att övertyga honom, om det var tofflorna eller om det helt enkelt var originalet till bilden av Gorbatjov med eldsmärket på plats i pannan och vänligt nyfiken blick. Men framför allt detta med tofflor, svarta lacktofflor, förmodligen någon sorts plast. Carl insåg att han måste göra något, inte bara stå och gapa. Han sträckte upp sig och bugade sig mycket djupt. ”Herr president”, mumlade han, oklar över vad som mer borde sägas och på vilket språk. Gorbatjov nickade roat, som om han noterat Carls bryderi och mycket väl förstått det, tog några steg framåt och räckte fram handen. När Carl tog hans hand och bugade på nytt tog den sovjetiske presidenten ett stadigt grepp med båda sina händer runt hans och skakade långsamt men bestämt upp och ner några gånger. Sen gjorde han en svepande gest mot soffgruppen och tecknade åt sin tolk att gå fram och hälsa. Carl som just varit på väg ner, eftersom den sovjetiske presidenten satt sig i samma rörelse som han tecknat åt Carl, fick nu flyga upp på nytt i halvstående för ett nytt handslag. Det uppstod en kort paus medan de tre männen rättade in sig i de ålderdomligt eleganta men obekväma stolarna. Sen inledde Gorbatjov affärsmässigt en hälsningsramsa som han alldeles tydligt kortade ner, och via tolken fällde Carl några fraser tillbaks där han bland annat sa att vi i Sverige gladde oss särskilt över att se att Gorbatjov var lagligen återinstallerad på sin post och föreföll vid god hälsa. När det ceremoniella var klart gick den sovjetiske presidenten fullkomligt rakt på sak, Carl förstod frågan redan på ryska men väntade vis av erfarenhet på översättningen för att få mera tid att formulera sitt svar. ”Ni har sökt mej, herr kommendör, i ett ärende som ni säger berör såväl Sovjetunionen som våra två nordiska grannländer Finland och




06-07-03

09.16

Sida 361

Sverige. Ni har vidare sagt att det gäller ett ärende som den finske presidenten är informerad om. Är detta korrekt uppfattat?” löd frågan. ”Ja, herr president, det är korrekt uppfattat”, svarade Carl lakoniskt. Gorbatjov smattrade genast fram en ny fråga. ”Vad är skälet till denna utomordentligt ovanliga metod för samtal så helt vid sidan av våra normala kanaler, och får jag fråga vad ni har för funktion i ert hemland och på vems uppdrag ni är här?” Carl besvarade frågorna bakifrån. ”Jag är här på mitt lands statsministers uppdrag eftersom jag är militär rådgivare i statsministerns stab. Vidare är jag biträdande chef för den militära svenska underrättelsetjänsten och skälet är en fråga om yttersta sekretess”, svarade han i en jämn ordström utan att nyansera tonfallet. Han rättade tolken när han hörde ordet för ”säkerhetstjänst” och påpekade att det skulle vara ”underrättelsetjänst”. Gorbatjov sken upp, tydligen inte så mycket på grund av den sakliga rättelsen som inför Carls kitslighet, han såg nästan full i skratt ut och fällde plötsligt en fullkomligt oväntad kommentar. ”Jaja, såna som ni är er lika, rätt ska det vara och fan ta den som kallar en underrättelseman för säkerhetsman, såna är ni tydligen i alla länder.” Carl kunde bara häpet nickande bekräfta inför den leende sovjetiske presidenten, jo såna var vi nog lite till mans. ”Kan vi tala ryska direkt mellan varandra? Beklagar att min engelska är för dålig, men er ryska är det tydligen inget fel på, herr kommendör”, sa Gorbatjov och slog ut med handen i en roat galant gest. ”Tyvärr herr president”, svarade Carl på ryska och måste sen tänka efter för att fortsätta meningens konstruktion, ”men min ryska är för dålig för … ett så här seriöst samtal.” ”Nå, till saken och med vår vän Sasjas hjälp”, sa Gorbatjov snabbt och gestikulerade åt sin tolk. ”Sasja här har varit inblandad i alla eventuella diskussioner jag haft i detta ärende. Så vad exakt är det ni fått veta, herr kommendör? Vad gäller alltså saken?”




06-07-03

09.16

Sida 362

”Det vi har fått veta gör saken till vårt mest seriösa ärende”, började Carl eftertänksamt. ”Nämligen att det pågår ett försök att smuggla kärnvapen från sovjetiskt territorium, via finskt territorium och vidare ut för internationell försäljning. Vi har ombetts att vidta vissa åtgärder för att om nödvändigt förhindra att så sker.” Leendet försvann blixtsnabbt från Gorbatjovs ansikte när han fick höra översättningen. Hans engelska är tydligen inte så bra, tänkte Carl, eller också spelar han enastående teater. Gorbatjov gjorde en lång tankepaus medan han nickade bekräftande. Sen ställde han en mycket kort fråga. ”Från vem har ni fått veta detta?” ”Från amerikanska regeringskällor”, svarade Carl direkt på ryska. ”Alltså inte från Finland?” ”Njet.” ”Vet den finska regeringen om att ni vet.” ”Det kan jag inte svara på, herr president.” ”Varför har amerikanerna berättat det här för er?” Carl tecknade åt tolken att han behövde hjälp och ansträngde sig sen för att formulera sig noga, han hade ingen aning om i vilka klaver han riskerade att trampa, vem som visste att vem visste och så vidare. Men lösningen på problemet kunde ju inte gärna vara annan än att bara tala sanning. ”Amerikanerna har uttryckt … farhågor”, började han tveksamt eftersom han letat efter rätt ord för att artigt omformulera Texas Slims fyrabokstävers versioner av läget, ”farhågor för att den finske presidenten skulle kunna komma att känna tveksamhet inför ett direkt ingripande från finsk sida. Därför har amerikanerna bett oss sätta upp en operation att ha i reserv. Tanken är alltså att vi i yttersta nödfall ska kunna göra det ni bett finnarna göra. Min regering har beslutat att det inte kan komma ifråga med mindre än att vi har ert godkännande, herr president.” Carl försökte iaktta och tolka den sovjetiske presidentens ansiktsuttryck medan översättningen pågick.




06-07-03

09.16

Sida 363

Han såg mindre ut än väntat, den sovjetiske presidenten. Inte bara så att han var betydligt kortare än Carl hade trott, han såg lite tilltufsad ut, som om han uppträdde med någon skickligt dold brist på självförtroende. Hans blick var vänlig och påtagligt intelligent, snabb i uppfattningen. Men han verkade för mjuk, på något egendomligt sätt, för att vara före detta supermaktens högste ledare. Åtminstone i kontrast med äldre tiders stenrumpor. Denne lille rädde hygglige man hade alltså det yttersta ansvaret för 27 000 kärnvapenstridsspetsar. Gorbatjov hade någon kort överläggning med sin tolk innan han formulerade sitt svar, men när han gjorde det talade han utan att tveka, som den proffspolitiker han onekligen var. ”Ni bör upprätta en kontakt med den finske presidenten, det är min bestämda mening, det vill jag att ni ska framföra till er statsminister. Vi bör försöka klara oss ur denna seriösa knipa i vart fall utan att ställa till politiska missförstånd i våra relationer. Saken är illa nog utan sådana dumheter. Om vi har våra relationer i en sådan ordning återstår enligt min mening bara praktiska problem. Jag kommer nu till vad jag menar med praktiska problem. För att börja med en enkel fråga. Kan ni svenskar rent tekniskt genomföra det som amerikanerna tydligen har bett er förbereda?” ”Ja, herr president, på den punkten finns ingen tvekan”, svarade Carl bestämt när han fått frågan översatt. Gorbatjov nickade roat tankfullt åt Carls snabba svar. ”Ni känner inte minsta tvekan på den punkten?” frågade han med en närmast humoristisk ironisk glimt i ögonen. ”Nej, herr president, det gör jag faktiskt inte. Om ni ursäktar herr president så är svårigheterna i denna sak alls inte tekniska. Det tekniska kan vi lösa ganska lätt. Svårigheterna är närmast politiska, att vi känner till varandras avsikter och inte missförstår dem.” Gorbatjov skrattade till, ganska kort, som om han egentligen fann det olämpligt att skratta under ett så sinistert samtalsämne, och han samlade ihop sig något sånär till nästa fråga som till en början föreföll som en glatt improviserad fortsättning på hans skratt.




06-07-03

09.16

Sida 364

”Ni har tydligen varit diplomat, herr kommendör, till och med här i Moskva om jag är rätt underrättad?” Gorbatjov log oskyldigt glatt när han såg upp mot Carls ansikte för att avvakta svaret. ”Det är riktigt, herr president, att jag under en kortare tid har haft ett diplomatiskt uppdrag här i Moskva”, svarade han besvärat. ”Jo, jag har kunnat konstatera det, herr kommendör, när jag tog reda på vem som sökte mej. Någon av mina rådgivare tog då tillfället i akt att uttrycka sej nedsättande om era diplomatiska gärningar.” Gorbatjov log roat nyfiket i avvaktan på Carls svar. ”Well”, svarade Carl besvärat, ”jag är naturligtvis inte rätt person att uttala mej om mina diplomatiska talanger, men jag fruktar att dom inte tillhör mina starka sidor.” Gorbatjov log fortfarande när han ställde nästa fråga, så att Carl först trodde att han hörde fel och måste ta till översättningens skyddsnät för att samla sig till svar. ”Nej, men när ni var här så passade ni på att avrätta en svensk förrädare, om jag förstått saken rätt?” ”Det är en fråga”, började Carl medan han fortfarande tänkte på en räddande formulering, ”som jag ibland fått av mitt eget lands journalister. Och jag svarar då dom som jag nu måste svara er, med all respekt herr president. Mitt lands regering har förbjudit mej att besvara den frågan.” Carl såg sammanbitet ner i golvet. Samtalet hade för hans vidkommande tagit en absurd riktning. Gorbatjov skrattade, han skrattade verkligen när han fick höra svaret. ”Jag tror nog inte vi får så stora praktiska problem”, kommenterade han, fortfarande skrattande. ”Jag kommer i fortsättningen att hålla kontakt med den finske presidenten. Jag föreslår att ni svenskar sköter era kontakter den vägen, så att vi inte får er på permanenta besök här i Moskva, herr kommendör. Det är nämligen alldeles för många överstar ute och springer i detta ärende redan som det är och




06-07-03

09.16

Sida 365

vi har ju onekligen ett sekretessbekymmer.” ”Onekligen”, svarade Carl kort när han avvaktat den långa översättningen. Den sovjetiske presidenten var åter mycket allvarlig. ”Jag tror ni förstår min tankegång, herr kommendör”, fortsatte Gorbatjov snabbt. ”Vi har ett gemensamt säkerhetsintresse och ett gemensamt ansvar. Vem som gör vad är inte det viktiga. Det viktiga är att vi kan behålla vår sekretess och att vi lyckas stoppa det som till varje pris måste stoppas. Har ni förstått mej, herr kommendör?” ”Fullkomligt, herr president!” svarade Carl. *** Snöstormen uppmätte drygt 40 sekundmeter i byarna. Men enligt väderleksrapporterna skulle stormen bedarra under nästa dag. Luigi svettades fortfarande svagt och öppnade blixtlåset ytterligare något i sovsäcken för att öka ventilationen. Han kände sig nöjd, barnsligt tillfreds som efter en skoldag då man både fått femma på en provräkning och gjort två mål i klassmatchen. Landningen hade varit det svåra på grund av den starka vinden vid markytan, de hade slagit ner mer än femhundra meter från avsedd plats, mest beroende på att kollit hade sjunkit långsammare än beräknat och de därför bara hade haft att följa efter. Det hade tagit dem två timmar i snöstormen att orientera sig till exakt avsedd plats, upprätta radioförbindelse med Stockholm och ställa i ordning nattlägret. Via radion hade de fått veta att den andra gruppen hört av sig bara en kvart tidigare och förmodligen haft samma svårigheter som de själva. Luigi behövde alltså inte genera sig för att han styrt ner kollit femhundra meter från målet när samma sak tydligen hänt den andra gruppen under Edvin Larssons ledning. För övrigt var det här ju maximalt svåra omständigheter precis som avsett; de hade legat en vecka nere på Karlsborg och väntat på den första rejäla höststormen med snö här uppe. Allting skulle testas just under maximalt svåra omständigheter.




06-07-03

09.16

Sida 366

De andra tycktes redan sova i tältet, reservister eller inte så var de ju ändå rätt vana vid den nordiska fjällvärlden eftersom det var det huvudsakliga övningsområdet för svenska fallskärmsjägare. Alla, även Luigi, hade varit här uppe i Kebnekaisemassivet förut. Han låg en stund och försökte gå igenom en sorts checklista med sig själv. De nya GPS-instrumenten, ”testade i Gulf-kriget”, var lättare att avläsa än dem de använt sig av tidigare, den saken var klar, och förmodligen var de också något mer exakta. Man kunde orientera sig till vilken plats som helst på jorden med tio meters felmarginal. Det svåraste hade varit att samla ihop och packa fallskärmarna i den hårda vinden, men det problemet skulle ju inte uppstå under realistiska förhållanden. Den här gången skulle man ha med sig all utrustning tillbaks, men det gällde ju inte när … Luigi påminde sig om att han inte visste när och vad. Men var och när det än blev av så skulle packningen efter landning bli betydligt mindre bökig eftersom man skulle göra sig av med bland annat skärmarna och själva kollit, som de nu måste demontera och stuva på de två pulkorna. Han ägnade sig en stund åt att försöka somna, de måste ju använda så mycket som möjligt av de mörka morgontimmarna nästa dag för att undvika flygspaningen; spaningsflygare hade fått i övningsuppdrag att hitta två infiltrationsgrupper längs den norska gränsen på ett avsnitt som var tjugo mil långt och fem mil brett. Så länge kylan var måttlig, knappt under tolv grader kallt, och de inte behövde använda några värmekällor så borde de ha en god chans. All deras utrustning var vit och snötäcket var redan över en halv meter och skulle bestå under hela övningen. Men han kunde inte somna, någonting som han inbillade sig var överdriven ambition höll honom igång och ledde på nytt in honom på checklistan. Skidorna, inga problem. Radiostyrningen av kollit på väg ner, vissa problem, ja. Men när det verkligen gällde så skulle man väl knappast välja sämsta tänkbara väder. Rigga radioantenn för att få iväg




06-07-03

09.16

Sida 367

snabbsändningen så fort som möjligt, vissa problem. Men det var ju stormen. Ta sig fram på skidorna, inga problem eftersom man ju kunde gå på instrument utan sikt, ungefär som flygare. Det fastnade för mycket snö och is i kapuschongernas pälsbräm, det måste bero på att det var något syntetmaterial. Egentligen skulle man använda vargskinn eller järvskinn. Han försökte komma på vad det var som gjorde att just vargens och järvens päls inte samlade på sig snö och is – var pälshåren ihåliga? – men kunde inte komma ihåg vad det var. Där fanns i alla fall en liten förbättring att tänka på. De två grupperna skulle förflytta sig 80 kilometer, fyra mil om dagen, till en mötesplats tre kilometer nordnordost Nikkaluokta, träffas vid avtalad tidpunkt helst utan föregående radiokontakt och där skulle övningen vara slut i samma stund de blev upplockade av fjälljägarförband för vidare transport till Arvidsjaur, F 21 Luleå och hem till bas. Och sen vad? Allting var övat, all materiel testad, nu till och med under mycket svåra förhållanden. Gruppen hade minskats, delvis av outgrundliga skäl. En man hade plockats bort efter test i undertryckskammaren i Linköping, det var i alla fall något medicinskt och begripligt skäl. Men Matti Heiskanen? Luigi hade gillat Matti Heiskanen, en friskus av lite parodiskt finskt slag som spelade ishockey i division två och talade svenska med tydlig finsk brytning. Luigi hade utgått från att just han säkert skulle höra till dem som blev kvar bland de sista. Kunde det ha något att göra med att han var finne, eller finsktalande? Han kanske inte alls hade lyfts bort från operationen utan bara flyttats vidare till någon helt annan del av projektet. Ytterligare en hade försvunnit utan att man kunde förstå varför. Kunde det vara att han hade fyra barn? Jo, förstås. Det måste ju ändå handla om förberedelserna för en operation med verkliga förlustrisker. Luigi kände på sig att de andra tre i tältet nog var inställda på det. Ingen hade försökt pumpa honom.




06-07-03

09.16

Sida 368

Det hade ju inte tjänat så mycket till eftersom han inte visste så mycket, men ingen hade ens försökt. Det lät som om stormen där ute höll på att minska i styrka, men det kunde lika gärna vara att ljudet minskade eftersom det hade piskats upp höga drivor runt det vita Keron-tältet. En sak var i alla fall klar, inga infrakameror i världen skulle hitta dem under de här förhållandena, om flygarna ens kunde manövrera tillräckligt lågt i sånt här väder. Han försökte på nytt somna och drog upp blixtlåset så att han tätade den fluffiga dunsovsäcken omkring sig. Han sov eller befann sig i gränslandet mellan sömn och obestämd oro de närmaste timmarna, svårt att säga vilket. *** Kolja Mordavin uppträdde som en kung på Centralvaruhuset i Murmansk. Det hade kommit in en sändning kinesiska polarjackor med tillhörande vadderade byxor och han köpte ett dussin av vardera. I bröstfickan hade han en bunt med färska rena 100-rubelsedlar som var sju åtta centimeter tjock och som trots de mest yviga inköp knappt visade någon tendens att smalna. Han bad att få varorna hemkörda eftersom Mike Hawkins, hans amerikanske chef, hade lärt honom att det var så det gick till. Först fick han bara sura huvudskakningar till svar och något muttrande om spekulantfasoner. Då skalade han av en, ändrade sig till två 100-rubelsedlar och viftade lite förargligt med dem. Den gamla damen utkämpade en mycket kort kamp med sig själv innan hon accepterade att personligen packa varorna och transportera dem till N & M:s kontor på andra sidan fjorden. Fast det kunde inte ske förrän efter jobbet. Han gick över stora torget mot Hotel Arktika och tänkte på sig själv som inköpschef. Mike Hawkins hade sagt att han förutom att vara biträdande expeditionsledare också skulle vara projektets inköpschef och att det var mycket ansvarsfullt och ett jobb som




06-07-03

09.16

Sida 369

man inte kunde ge till vem som helst. Det viktigaste var att beräkna proviantens vikt. Två av slädarna vägde redan som det var över 500 kilo, och tolv mans proviant för närmare 30 dagar riskerade att tillsammans med de västerländska tälten och en del annan utrustning att komma upp i nästan samma vikt. De måste klara ett genomsnitt på 10 kilometer varje dag och han insåg mycket väl att det inte skulle bli lätt eller angenämt. Men med tanke på den betalning som väntade, hälften vid starten och hälften på andra sidan finska gränsen, så skulle nog ingen i expeditionen ha särskilt svårt att anstränga sig och uthärda. På nattklubben och restaurangen inne på Hotel Arktika var han sen länge kung. Han kunde få vilken kvinna han ville, han kunde be vem som helst sätta sig vid hans bord närhelst han ville och han kunde med samma självklarhet be vem som helst gå närhelst han ville. Mike hade kommit tillbaks från en av sina många resor till Kirkenes med en västerländsk kostym i ett glänsande mörkblått material med tunna vita ränder, en vit skjorta och en italiensk slips i siden. Han inte bara var kung där inne, han kände sig som en. Han drog på sig ett par mörka solglasögon och anlade en något uttråkad min just innan han steg in i dunklet på restaurangen. Musiken hade ännu inte börjat och det var rätt glest med gäster. Han gäspade lätt, dolde den vidöppna munnen med höger hands baksida och tänkte sig en sväng till dollarbaren i andra änden av huset när han just upptäckte Mike i ett av de runda båsen tillsammans med en okänd västerlänning. Mike vinkade honom till sig och han tog genast av sig de mörka glasögonen och tycktes snabbt och märkbart piggna till; en kung riskerade också att ha en kejsare. Mike Hawkins presenterade den okände västerlänningen som svensk, och Kolja hade en uppfattning om vem det var eftersom han dök upp en gång i veckan i genomsnitt. Han körde visst hjortron till Sverige i en långtradare, åtminstone för det mesta hjortron men ibland också lingon. ”Det vore något för dej att slå dej på, Kolja”, skrattade Mike Haw-




06-07-03

09.16

Sida 370

kins, ”hjortronmonopol, det kan inte vara fel. Skandinaverna är som galna efter hjortron.” Kolja log tveksamt när han slog sig ner. Det var i och för sig sant att han måste börja tänka på hur han skulle investera sina pengar, men hjortron och lingon verkade lite för barnsligt, inte som riktiga affärer. Svensken satt en stund och beklagade sig över de dåliga vägarna. Det var mindre än 30 mil till den finska gränsen men ändå kunde resan ta upp till 20 timmar höstar och vårar när väglaget var som sämst. Gudskelov närmade sig nu vintern så att skiten frös ihop och man kunde få ner transporttiden till sex sju timmar i gynnsammaste fall. Kolja frågade hur vägarna var på andra sidan gränsen men fick bara en leende huvudskakning till svar. Svensken gick efter en kort stund och ursäktade sig med att han måste se till sin lastbil; själva bilen var parkerad utanför hotellet medan släpet lastades på ett av frysmagasinen i stans utkant. Orkestermedlemmarna började släntra in och plocka lite med sina instrument. Under den mörka årstiden började de alltid mycket tidigare som om den långa polarnatten måste utnyttjas till sista droppen så att man kunde ta igen allt det som förlorades under de vita nätterna när folk kom mycket sent till restaurangen, om de kom alls. Mike Hawkins verkade retlig, nästan nervös. Han kallade till sig en av kyparna och bad honom gå in till baren för västerlänningar och hämta en flaska whisky och lite is. Han plockade irriterat upp några skrynkliga dollarsedlar som han kastade på bordet och bad kyparen behålla växeln. Kyparen, som hade nylonskjorta och redan så här tidigt på kvällen luktade svett under armarna, krafsade andäktigt upp sedlarna och försvann med mjuk rygg. Kolja tyckte inte riktigt om scenen. ”Nå, min unge vän, hur har provianteringen gått?” frågade Mike Hawkins när whiskyn kommit in och han kunde servera två glas, höjde isburken mot Kolja med en frågande blick och fick en huvudskakning till svar.




06-07-03

09.16

Sida 371

”Skål!” sa Kolja och slog i sig all whiskyn på en gång på ryskt manér. ”Kolja, Kolja”, sa Mike Hawkins leende och nästan bedjande. ”Man dricker inte på det viset, särskilt inte om man ska ut och sporta.” ”Jag är sjöman”, muttrade Kolja surt, ”jag dricker när jag är i hamn och arbetar som ett djur när det ska arbetas. Det är vårt sätt …” ”Nånå”, sa Mike Hawkins med en road glimt i ögonen, ”var och en blir lycklig på sitt sätt. Och provianteringen?” ”Torkad och saltad fisk och te är klart, det ligger en last ute vid reparationsvarvet”, sa Kolja, sträckte sig nonchalant efter whiskyflaskan och hällde upp dryga 100 gram åt sig själv. ”Vad det torkade renköttet beträffar så får jag in det i morgon.” ”Blir det inte lite enahanda?” frågade Mike Hawkins och betraktade tankfullt sitt glas som om det plötsligt blivit mycket intressant. Kolja fick en plötslig men snabbt övergående känsla av att hans amerikanske chef inte ville se honom i ögonen. ”Jovars, men jag tänkte mest på vikten. Varje kilo vi måste släpa får vi ju betala i svett och möda. Den som vill äta fläsk, jag menar färskt fläsk, får väl vänta tills vi kommer hem. Då lär det ju bli kalas.” ”Förvisso”, skrattade Mike Hawkins lågt, ”då blir det förvisso kalas. När gör ni själva tillslaget?” ”I bästa fall i morgon natt, om vädret stämmer. Vi vill ju ha ett rejält snöfall och väderlekstjänsten spår snö och lågtryck i fyra fem dygn, så det bör gå.” ”Mm. Sen är vi igång.” ”Korrekt. Sen är vi igång. När får onkel Aleksej betalt?” ”Om ni gör tillslaget i morgon natt så får han pengarna av mej direkt i handen när han kommer till nästa tjänstgöring vid varvet. Det blir väl om fyra dar eller nåt sånt?” ”Korrekt. Om fyra dar, men då är jag långt borta.” Kolja såg nästan misstänksam ut när han sa det sista, som om han hade snuddat vid tanken att hans onkel inte skulle få den runda




06-07-03

09.16

Sida 372

jämna summan som alla andra skulle få. Mike Hawkins var visserligen en god människokännare och genom sitt tidigare yrke, på den tiden detta skulle varit djupt fientligt territorium, hade han lärt sig att vädra rädsla och misstänksamhet på långt håll. ”Hör på nu Kolja en sista gång”, sa han lugnt och smuttade på sin whisky, ”för det första gör vi som vi sa. Ni genomför etapp ett, gör själva tillslaget, gräver ner grejorna så långt bort som möjligt, sopar igen spåren och hoppas på mycket snö. Ni kommer tillbaks ett par man och hämtar pengarna. Först när alla har fått en halv betalning börjar själva transporten. Det finns väl inget fel i den planen?” ”Nä”, sa Kolja motvilligt, ”det kan det ju inte finnas, jag menar inte för vår del. Men jag tänkte på onkel Aleksej.” ”Du får hans pengar samtidigt, du är väl med tillbaks och hämtar pengarna i alla fall. Förresten tycker jag du ska ta någon av finnarna med dej. Nej, jag ångrar mej, ta med en rysk kamrat eller gör hur ni själva vill. Huvudsaken är ju att alla får sina pengar så att vi kan komma igång. Vi är nära nu, Kolja, mycket nära.” Kolja nickade tankfullt. Det var sant, man var mycket nära, allt det svåra var redan organiserat. Personal från N & M åkte ut och in på permanenta viseringar mellan Murmansk och Kirkenes så att det vid det här laget borde gå runt i huvudena på tjekisterna nere i hamnen, om de ens längre intresserade sig för västerländska resenärer. I vart fall skulle de inte märka om någon var borta en månad eller kom in från fel håll i landet eller så. Tanken var ju ändå att själva stål- och skrotprojektet skulle fullföljas, kanske i åratal efter att den egentliga affären var genomförd. Finska och norska specialarbetare bodde redan i en hel liten koloni på två våningar i Hotel Polarnaja Murmansk och eftersom alla arbetade i skift och kom och gick huller om buller skulle ingen kunna saknas. Som allt annat i Mikes planläggning var det lika enkelt som effektivt. ”Vi tänkte … det vill säga jag tänkte organisera en del vapen också”, sa Kolja efter en stunds tystnad.




06-07-03

09.16

Sida 373

”Det behöver ni inte”, sa Mike Hawkins torrt. ”Antingen undgår ni upptäckt där ute, vilket ni har ungefär tio mot ett i chans att göra. Eller också blir ni upptäckta och då hjälper inga vapen i världen.” ”Jo, jag vet”, sa Kolja generat, ”men det var inte så jag tänkte. Utan bara det att det finns ju en och annan vildren och ripor och med lite tur så … jag menar, vi kommer ju att bli jävligt trötta på salt lax efter ett slag.” Mike Hawkins brast ut i ett långt hjärtligt skratt, serverade sig ny whisky och fortsatte att skratta så att han till slut måste torka några tårar. ”Jo det tror fan”, sa han, ”nog lär ni få äta torkad eller saltad fisk under den närmaste månaden. Men som du sa själv, det blir färskt fläsk när ni kommer tillbaks.” ”När får vi positionen och anropssignalen?” muttrade Kolja surt. Han tyckte inte om känslan av att bli skrattad åt. ”Du kan få positionen så fort du vill, nu mesamma om du kommer ihåg den”, sa Mike Hawkins allvarligt. ”Kommer du ihåg?” Kolja nickade buttert. Han hade i alla fall styrmansexamen och var yrkesmässigt ganska bra på navigation. ”Precis i krysset tjugonio grader östlig bredd och sextionio grader nordlig bredd är kontrollpunkten. Anropssignalen är Niva, som det du tänkte äta. Sen förflyttning i absolut rak västlig riktning och nytt anrop och sen över gränsen. Kommer du ihåg det?” ”Ja naturligtvis”, sa Kolja nästan irriterat. ”Skulle bara fattas.” ”Ja, för om du glömmer bort så inser du vilka problem som uppstår.” ”Självfallet. Och det måste vara i det skift som börjar den nittonde och slutar den tjugotredje december?” ”Just det. Sen kommer det nån ny nisse och tar över kontrollpunkten och då är det kört.” Kolja nickade allvarligt, såg menande på sitt tomma glas och fick det genast och generöst påfyllt. ”Vi ses i morgon natt ute vid varvet”, sa Mike Hawkins, klappade




06-07-03

09.16

Sida 374

Kolja vänligt på axeln, reste sig och gick utan att ägna den mer än halvfulla whiskyflaskan en blick. När Kolja Mordavin varit ensam en stund var det som om han tinade upp, som om han sakta växte tillbaks in i rollen som kung på stället. För helvete tänkte han, här vilar inga ledsamheter, det är ju sista kvällen på över en månad på krog. Sen blir det slita och släpa, men nu finns ingen anledning till svårmod och balalajkor i polarnatten. Saxofoner! Keyboard eller vad det hette och vokalist från Moskva! Han vinkade till sig två flickor med högt uppsatt hår och illröd ögonskugga och korta kjolar som prasslade av statisk elektricitet; han visste mycket väl vad de var för ena och tänkte inte dra på sig någon klåda; han hade gjort det misstaget en gång kvällen innan han skulle ut på fyra veckor med trålare och det hade inte varit för lustigt. Men flickorna var bra för hans ensamhet och dessutom var de argument för att bjuda in vem som helst efter en stund. Och de var förstås inte nödbedda eftersom de klarsynt insåg att resten av kvällen åtminstone var finansierad och rentav kunde gå med betydande vinst. Sådana var affärslivets lagar, för dem som för honom själv. Han beställde in röd krimchampagne eftersom såna som de brukade gilla sånt, serverade på samma sätt som han sett Mike göra och försjönk en stund i angenäma planer. Han var 27 år och skulle aldrig mer behöva slita på någon trålare i den eviga lukten av ruttet fiskslem, aldrig mer frysa hund – nåja, lite frysa kanske det kunde bli den allra närmaste tiden men sen aldrig mer – och om man räknade ut vad 100 000 dollar var så var det alltså i dagsläget lite över 11 miljoner rubel. Han försökte föreställa sig hur länge en styrman på en trålare skulle behöva arbeta för att få ihop 11 miljoner rubel, och han kom fram till att det borde röra sig om ungefär 2 200 år. Om han alltså börjat som styrman på en trålare 209 f Kr och inte förbrukat en kopek utan sparat allting hela tiden så skulle han nu haft samma belopp.




06-07-03

09.16

Sida 375

Mike hade varnat honom för att skryta för mycket med pengar; det räckte gott med att han redan nu hade ett par tusen dollar, ungefär 40 årsinkomster, det räckte faktiskt ganska väl. Han skickade över ett par hundrarubelsedlar till orkestern med en snabbt improviserad lista på gamla ryska sånger som flickorna ville höra. Publiken buade lite och muttrade när önskemålet började effektueras, de ville höra vanlig västerländsk musik. Men pengarna bestämde här i världen, som han världsvant meddelade sitt sällskap, pengar och ingenting annat bestämde här i världen. Han började ställa in sig på sin sista helkväll på mycket länge och han skänkte en nästan sorgsen tanke åt det enkla faktum att han inte på över en månad skulle få ha sin mörka kostym med vita ränder på sig; förresten skulle han köpa ett par anständiga skor när han kom tillbaks. ”Vad vill ni ha!” ropade han plötsligt och vinkade ner ytterligare sällskap till bordet. ”Säg bara! Rökt stör, kokt tunga, saltgurka och sur grädde, rädisor och svart och röd kaviar, säg bara för här finns det resurser, länge leve perestrojkan!”




06-07-03

09.16

Sida 376

 Carl sköt för första gången på länge. Renoveringen av det nya huset hade nu nått fram till och passerat källaren och han hade en skjutbana med upp till tjugo meters avstånd där nere. Han sköt på stillastående mål, ringad tavla, på femton meters håll och använde en finkalibrig pistol för att inte ljudet skulle höras upp i huset; Tessie försökte visserligen dölja sin olust inför allt som hade med vapen att göra, men inte särskilt framgångsrikt. Det gick inte så bra, han sköt nästan konstigt mycket under sin standard och han fick för sig att något hade hänt inom honom, något som hade med koncentrationen att göra. Tidigare hade allt annat i världen försvunnit i samma ögonblick som han tog i ett vapen och riktade det mot ett mål. Då hade inget annat existerat än linjen mellan siktet och kornet och det suddiga målet där borta, ingenting annat. Strängt taget hade det varit en av skjutövningarnas goda sidor, detta att kunna utplåna alla tankar. Men nu tänkte han för mycket, han kunde inte koncentrera sig. Det hade varit både bittert och konstigt att försöka förklara för Eva-Britt att det var osäkert om han kunde ta hand om Johanna Louise över julen. Han hade slagit in på fel spår direkt när han sa att det var osäkert. Allt annat, ”bröllopsresa utan ungar i vägen” eller vilken grym lögn som helst, hade varit bättre. Men i och med att han sa till henne att det var osäkert så sa han samtidigt att någonting kanske var i görningen. Något som, än en gång, var så stort och viktigt och betydde så mycket för ”världsfreden” och allt det där att osäkert mer konkret och för den som stod honom så nära som hans barns mor bara betydde




06-07-03

09.16

Sida 377

något som alltför mycket liknade sanningen. De svarta omarkerade flygplanen stod startberedda någonstans eller ubåten skulle snart löpa ut. Det var dags igen. Han hade inte haft något att komma med när hon förstulet påpekat att han kanske borde tänka på sitt ansvar som far. Vad hon menade var att han inte hade samma moraliska rätt som förut att sätta sitt liv på spel, och det var kanske sant. Och det hade varit meningslöst att försöka antyda att visst hade hon rätt i princip, men just i det här enskilda fallet gällde det något så viktigt att alla privata principer fick stå tillbaks och bla bla bla, allt det han sagt förut. Han koncentrerade sig på nytt, bestämde sig för att skjuta tre serier med stigande resultat. Men kände att han tappade första skottet och slarvade iväg resten för att kunna börja om igen. När han gick fram och kontrollerade resultatet satt det som antagligen var det första skottet i den vita delen av tavlan, utanför den svarta cirkeln i mitten, nästan en decimeter fel. Han betraktade skräckslaget förvånat det obestridliga kulhålet i det vita fältet av tavlan och såg sig irriterat om efter vita klisterlappar. Han hade inga, hade inte använt några sådana de sista tio åren. Han klistrade igen de spridda träffarna i den svarta delen av tavlan och gick beslutsamt aggressivt tillbaks till utgångspunkten, laddade två magasin på nytt, sköt in det första i pistolkolven och stod en stund med sänkt huvud och försökte försätta sig i någon sorts trance. Han sänkte sig ner till sitt undermedvetna och lät det ta över, som om han släppte sin egen kontroll och lät kroppens autopilot bestämma när och hur han skulle skjuta. Plötsligt, utan att ha bestämt sig medvetet, höjde han vapnet och sköt hela serien i en sorts aggressiv beslutsamhet, alla skotten utan att ta ner vapnet och i mycket snabb följd. Han visste på väg fram att det hade fungerat, att han ögonblicken innan han sköt inte tänkt på någonting, ingenting alls. Serien satt samlad inom en tennisbolls radie. Som tävlingsresultat var det odugligt men som snabbskyttsserie mer än godkänt och dessutom betydligt bättre än hans föregående serie. Något mer nöjd gick




06-07-03

09.16

Sida 378

han tillbaks för att börja om på nytt, som om han uppfostrat sig själv med en kort bestraffning och nu skulle börja om på allvar. Men när han höjde vapnet för att skjuta noggrant upptäckte han att han redan var någon annanstans i tankarna och måste avbryta. Han sänkte vapnet mot golvet och försökte koncentrera sig. Det hade varit samma sak med Tessie. Han hade kommit hem och verkat så glad och lättad över att komma hem som man kunde tänka sig. Han hade lastat på sig något kilo av världens dyraste kaviar (priset på Moskvas flygplats Sjeremetjevo II var betydligt högre än i Östermalms saluhall) och han hade försökt ställa till med någon liten fest i deras övernattningslägenhet på Värtavägen. Och när hon hade frågat hade han bara skrattande sagt att det enda av betydelse han gjort i Moskva hade varit att träffa Gorbatjov och tala kärnvapen. Men hon hade inte uppskattat skämtet eftersom det var en så kallt avvisande deklaration att hon absolut inte fick fråga, absolut inte veta någonting och att han absolut inte skulle ge henne ett sant svar. Och så var det det där med hans vaga besked mitt i första kaviarportionen om hur det skulle eller inte skulle bli i jul, Kalifornien eller Sverige. Han hade försökt undvika frågan genom att skylla på vädret, att de fick vänta med att bestämma sig tills de visste om det skulle bli en vit jul, alltså en svensk jul, eller en grön jul, alltså en kalifornisk jul. Hon hade lämnat ämnet, men utan glädje. Han såg på klockan. De första gästerna skulle snart komma. Han prövade ett nytt trick. Inom två minuter måste uppgiften vara löst. Han hade alltså tid att slarva bort en enda serie, men det var bättre att ta det lugnt och lösa uppgiften direkt. När han höjde vapnet kände han att det inte skulle gå, han oroade sig för Tessie och julen, och Johanna Louise och julen. Han såg på klockan. Nu hade han förlorat 15 sekunder av de utmätta 120. Vapenskåpet stod en bit ifrån honom, det var nyligen inmurat i stenväggen och det var fukt kring kanterna, dörren var vidöppen.




06-07-03

09.16

Sida 379

Han tvekade men bestämde sig snabbt för en lösning som måste fungera, gick bort till vapenskåpet och stoppade in den finkalibriga pistolen på sin plats och tog ut sin grovkalibriga Beretta och laddade magasinet med tio skott. Nu skulle det höras i hela huset och han måste fort upp till henne efteråt. Två av de tre tavlorna där borta var oanvända. Han sköt en serie mot vardera tavlan i kall beslutsamhet, slet av sig hörselskydden, låste in vapnet och stängde kombinationslåset och skyndade uppför trapporna; han behövde inte kontrollera resultatet eftersom han visste att han skjutit båda serierna fullt. Tessie mötte honom i källartrappans dörr med oron lysande ur de mörka ögonen. ”Jag bara testade den nya skjutbanan, bara några skott”, försäkrade han och kramade om henne. ”Hur går det med marinaden?” De skulle marinera färsk lax i tunna skivor i citron och olivolja och han hade lämnat henne för en stund sen med en ungefärlig beskrivning hur det skulle smaka på tungan när det var rätt proportioner. Hon skakade leende på huvudet och sa att hon hade börjat syssla med annat i stället, exempelvis att gå igenom posten eftersom de hade börjat få post och så sa hon att hon hade något lustigt att visa och gick och hämtade ett vitt kuvert i halvstort format och höll upp det framför honom. ”Har du sett så fånigt, men någon tycks tro att jag har kommit mej upp”, sa hon skrattande. Han tog tankfullt ifrån henne kuvertet och kände på det. Det var i vitt handtillverkat linnepapper och hade stora riksvapnet i relieftryck på baksidan. Adresseringen var något omständlig: Till Kommendören och Greve Carl Hamilton och Grevinnan Teresia Hamilton Han öppnade det med en trött irriterad min eftersom han redan anade den pinsamma innebörden.




06-07-03

09.16

Sida 380

”Vi är bjudna till kungen och drottningen på middag”, sa han med en grimas när han ögnat igenom texten. ”Dom anhåller om svar.” Han suckade och såg ut som om han ville slänga ifrån sig brevet men hittade ingenstans att göra av det. ”Ska vi på party?” frågade hon spänt. ”Wow! Till kungen och drottningen, det var väl häftigt!” ”Ja”, sa han något brydd över hennes entusiasm, ”ja, vi ska gå. Jag kan helt enkelt inte tacka nej.” ”Vadå tacka nej, är du knäpp! Till kungen och drottningen?” ”Ja”, log han när han såg hennes förvåning över hans bristande entusiasm, ”ur amerikanskt perspektiv är jag nog, om du ursäktar, lite knäpp eftersom det här inte precis är vad jag strävat efter i livet.” ”Socialismen och allt det där?” ”Nja, eller rättare sagt njaaa, men vi har liksom inte så många polare på en sån tillställning om man ska uttrycka sig försiktigt.” ”Men du tänker inte tacka nej?” ”Nej, jag är kommendör i ÖB:s tjänst, jag är biträdande chef för den militära underrättelsetjänsten och jag är någon sorts medlem i statsministerns security council, nej jag kan inte tacka nej.” Han vek ihop brevet och stoppade det i mockajackans innerficka, ryckte på axlarna och log generat mot henne. Hon såg forskande nyfiket på honom för att försöka utröna om han på något sätt spelade teater, men hans sätt att vara generad var mycket övertygande. ”Tänk att dom fåntrattarna i alla fall gjorde mej till grevinna”, skämtade hon för att brygga över situationen. ”Hurså?” sa han förvånat. ”Jaa. Det står ju på det där kuvertet!” ”Jasså, bara det”, sa han med en plötslig glimt av munterhet, ”men det beror på att du är grevinna.” ”Är jag? En äkta chikanobastard, en O’Connor, sen när då om jag får fråga?” sa hon med spelat temperament och satte händerna i sidorna.




06-07-03

09.16

Sida 381

”Sen du gifte dej med mej”, sa han som om det var den självklaraste sak i världen, vilket det var i Sverige men knappast i Kalifornien, och så började han gå mot köket, vände sig om och såg att hon häpet stod kvar utan att röra sig. ”Seså”, sa han, ”kom nu grevinnan, vi ska göra marinad. Du blev befordrad genom giftermål, om det nu är någon befordran, inte av Gud om det var det du hoppades på.” Hon brast ut i ett långt skratt och kastade huvudet bakåt uppåt i sin karaktäristiska gest när skrattet började lägga sig och övergå i det leende som alltid varit hans tydligaste minnesbild av hennes person. Sen gick hon på smattrande klackar förbi honom med överdriven grandezza, knyckte på nacken och förklarade att hon numera inte lagade marinad utan bara såg på när andra gjorde det. Han sänkte huvudet och gick med klumpiga steg och pendlande armar efter henne och bad henne på sydstatsdialekt utdela order så skulle han verkställa. Det uppstod en stunds förtrollning när de spelade sina roller, där han hela tiden tilltalade henne ”yes mam” och ”no mam” och hon gjorde grandiosa gester och pekade med hög hand på utsträckt arm med nedåtriktat pekfinger än hit än dit medan han skar till brödskivor så att de blev fria från kanter och stekte dem lätt i smör i stället för att rosta dem, preparerade de råa laxskivorna och öppnade två burkar rysk kaviar för att sen göra i ordning en förrätt i svart, rosa och grönt av dillkvistar medan han kryddade hjortsadeln och sorterade upp grönsakerna. När teaterrollen var på upphällningen ville hon att han i nämnd ordning skulle berätta om vinet och om gästerna, vinet först därför att det antagligen gick fortast. ”Jo”, konstaterade han medan han smakade av viltsåsen och bestämde sig för att öka på med någon krydda, ”vinet går fort. Nu blir det inte kaliforniskt, nu måste det bli the real thing, eftersom vi har kultiverade europeiska gäster. Den här vita bourgognen är i och för sej gjord på samma druva som Far Niente och våra andra privata hemliga passioner, men nu är det Montrachet, enkelt uttryckt bäst i




06-07-03

09.16

Sida 382

världen. Rödvinet kommer idag från samma landskap, från vingården Romanée-Conti. I Sverige föredrar man bourgogne till vilt och en av gästerna har fått för mycket av mitt egentliga favoritdistrikt i Bourgogne. Det var det, end of story. Hur det smakar får du bestämma själv, man kan aldrig beordra vinsmak.” ”Och gästerna, Anna och Åke har jag ju träffat, men dom andra?” frågade hon och var med ens ute ur sin teaterroll och övergick i stället till att förbereda sitt eget speciella ansvar, mexikanska snacks till drinken. ”Dom kommer i tid, det är det första att säga”, log Carl hemlighetsfullt, ”på minuten skulle jag tro.” ”På minuten, är inte det lite oartigt till och med här uppe i det nordiska barbariet?” ”Jo, det är möjligt. Men inte om värdfolket vet om det.” ”Varför kommer just dom här i tid?” ”Vi är såna i vårt brödraskap, det sitter i. Dom kommer alltså inte heller för tidigt, så vi riskerar inga planeringsmissar. Vi har väl rosor på bordet, det måste vara rosor på bordet.” Han gick själv in och kontrollerade dukningen, rättade till rosorna och skrev placeringskort på ren ryggmärgsreflex, kom att tänka på en sak och gick ut till Tessie och frågade om hon ville ha DG eller högste chefen till bordet, det var vad som fanns att välja mellan. Hon föreslog Åke, som hon ju ändå kände och han kinkade och förklarade att det gick inte. Hon var värdinna, det var antingen DG eftersom han var äldst eller Samuel Ulfsson eftersom han var högst i militär grad bland de närvarande; själv måste han ha fru Samuel Ulfsson till bordet. Hon skrattade och ironiserade åt de stela reglerna och han gav sig in på en diffus förklaring om en sorts trygghet i systemet, att det på något sätt skulle vara en fördel i att alltid veta hur man skulle bete sig på en middag, och när han kommit så långt skrattade hon bort hans förklaringar med att det där var fånigheter som ju ändå bara kunde gälla dom som var uppvuxna på ett visst sätt, ungefär som japaner,




06-07-03

09.16

Sida 383

eller om det var kineser, som skulle rapa högt efter maten. Han gick muttrande tillbaks in till bordet och gjorde bordsplaceringen färdig. Den var ju egentligen fullkomligt självklar, han och Tessie på varsin kortände och sen skulle ju allt ge sig; han själv mellan Sams fru och Anna, Tessie mellan DG och Åke fick det bli, och följaktligen fick Sam Anna till bordet. Det var som att cykla, slog det honom, hade man en gång lärt sig så satt det i resten av livet. Han kunde inte erinra sig att han varit med om att åstadkomma någon bordsplacering på de senaste femton åren. När han kom tillbaks ut i köket ville hon veta något mer om skillnaden mellan de två cheferna, och han beskrev försiktigt DG och Sam som något av varandras motsatser. DG var oblyg, nästan lite fräck i sin totala nonchalans för andra människors regler, lagar och förordningar. Det visste hon ju egentligen, sen resan till Kivik. Hon skulle säkert få trevligt vid bordet, försäkrade han oroligt. Hon såg misstänksam ut, antagligen gällde det fortfarande de exotiska ritualerna. Sam däremot, fortsatte han, var lågmäld, intelligent och eftertänksam och sa aldrig något dumt eller plumpt. Men sen kom han av sig, han kände att det på något sätt inte passade honom att karaktärisera andra människor, det kändes som att sätta sig till doms. Tio minuter före sju gick han ut och tände marschallerna på uppfartsvägen, tvättade av sig om händerna, drog på sig en slips och kavaj och bar in champagnen i det stora rummet ner mot sjön och skyndade på Tessie som fortfarande höll på att bära in sina mexikanska smårätter. ”Dom blir förstörda om dom kallnar för mycket”, sa hon förebrående. ”Oroa dej inte”, log han och såg på klockan, ”gästerna kommer om två minuter.” De gick ut på trappan ovanför huvudingången och såg ner i mörkret längs raden av brinnande marschaller. Carl såg på klockan. ”Om 30 sekunder”, konstaterade han med bibehållen säkerhet. Där ute syntes bara mörkret och marschallerna. Två av bilarna kom från samma håll, den ena ganska långsamt,




06-07-03

09.16

Sida 384

den andra på väg i fatt. Den tredje kom från andra hållet och alla tre svängde upp på deras avfart samtidigt och kom upp till grusplanen och parkerade. Tessie såg på klockan och skakade klentroget skrattande på huvudet. ”Är det ett skämt?” frågade hon. ”Nej”, sa han, ”jag sa ju hur det skulle bli, alla kommer i tid i det här särskilda brödraskapet.” Ritualerna fortsatte sen efter absolut fastställt svenskt mönster. Gästerna fick sina sovrum anvisade på övervåningen och en stund på sig att byta skor eller fräscha upp sig och kom sen ner till stora rummet med franska fönster ut mot vattnet; Carl hade passat på att tända brasan. Man drack champagne och smååt av Tessies mexikanska aptitretare, självfallet under passande lovord även om en liten minipizza på majsbröd efter en stund visade sig vara det enda som inte gick åt. Den var kolossalt starkt kryddad. Efter en stund sprang Carl ut i köket och bar in tallrikarna med förrätten, serverade vinet och gick in och hämtade gästerna till bords. De skrockade lite åt rosorna på bordet och utbytte en menande blick med Carl, men i övrigt avvaktade alla när de satt sig och såg på Carl, som hann uppfatta Tessies frågande min innan han lyfte sitt glas och, som svensk sed kräver, för andra gången hälsade gästerna välkomna, punkt ett, talade om hur glada han och Tessie var att äntligen kunna samla just det här sällskapet till lite privat umgänge för en gångs skull, punkt två, och slutligen att det var särskilt roligt att ha de nygifta unga tu i kretsen, punkt tre, för vilka man nu borde utbringa första skålen, punkt fyra och slut och klart att börja äta. Tessie drack både misstänksamt och förväntansfullt av vinet, men hon behövde bara tänka efter några sekunder för att motvilligt acceptera Carls inställning att inte ens Kaliforniens bästa chardonnay hade en chans vid en jämförelse. DG smackade högljutt när han smakat och Tessie utbytte en snabb road blick med Carl och frågade ljudlöst mimande om det var något k-i-n-e-s-i-s-k-t att smacka vid vinet.




06-07-03

09.16

Sida 385

DG anhöll nästan omedelbart om att få skåla med sin bordsdam, passade på att dricka mer rejält och grep sig sen raskt an sin skyldighet att konversera Tessie, till en början mycket svenskt och självklart. Hur var det att flytta från soliga Kalifornien till kalla Norden, var det svårt att lära sig svenska och vad tyckte hon om svensk mat? De var ju fantastiskt läckra de där små sakerna man åt till drinken. Typiskt mexikanskt? Var det alltid så kryddstarkt det mexikanska köket? Fanns det för övrigt någonting liknande rysk kaviar i Mexico? Nå, det var ju en av yrkets poänger att man hade underlydande som var i Moskva ibland och kunde tillgodogöra sig en av fi:s utomordentligt få fördelar. Det var ju det de hade, kaviar, turistsouvenirer och 27 000 kärnvapenstridsspetsar, ingenting annat. DG upptäckte att hans skämt inte gick riktigt hem, och eftersom han inte förstod varför övergick han till att berömma laxen och frågade om sättet att marinera var en mexikansk specialitet. Då, men först då, brast Tessie ut i skratt. Med vin och mat steg stämningen och när Carl bar in hjortsadeln, ställde den lite åt sidan på ett trancherbord och bad Åke räcka honom den stora skarpslipade trancherkniven med hjorthornsskaft så gjorde Åke Stålhandske snabbt och plötsligt något som fick församlingen att dra efter andan. Han tog upp kniven och slängde den roterande genom luften mot Carls ansikte. Carl fångade skrattande upp den i skaftet, slängde den singlande runt runt rakt upp i luften, fångade den i skaftet bakom ryggen och började sen fortfarande skrattande och blinkande åt Åke Stålhandske att skära upp det lätt rosa ångande köttet. ”Du trodde förstås gubben blivit för gammal, va?” muttrade han spelat ilsket åt Åke Stålhandske medan han skar. Tessie såg som förhäxat på hans händer, hon fick en vision av att kniven nästan var som en av hans kroppsdelar, inte bara ett instrument utan faktiskt som en del av honom själv. ***




06-07-03

09.16

Sida 386

Aleksej Mordavin stod med två plastpåsar i handen intill den undanvräkta porten till Tsentral Stadion nedanför hans bostad. De hade fått igång en skridskooval och trots att det var ganska sent så var det gott om folk som åkte skridsko runt ovalen, barn mest förstås men också en del äldre par. Belysningen runt skridskoovalen var provisorisk och i dunklet uppe där han stod kunde han knappt läsa skylten till höger. På en husvägg var en bild av Lenin, Engels och Marx i svarta halvprofiler mot flagnad ljusröd bakgrund som kanske varit röd, klarröd från början. Det stod byggnadsställningar till hälften resta framför fasaden, antagligen skulle man putsa över alltsammans. Det gick knappt att läsa den halvskymda texten under de tre porträtten, men han behövde förstås bara se några bokstäver för att tolka resten: Kommunismen ska segra! Han tänkte på vikten i de två plastpåsarna, den ena ganska tung, den andra betydligt lättare. Han hade passerat den stora fiskhandeln Neptun nere på Leninskij Prospekt (han vägrade att acceptera det nya namnet) på hemvägen eftersom det var deras kvällsöppna kväll. Det hade funnits färskrökt hälleflundra, saftig och drypande av fett till ett alldeles hutlöst pris; det gick för övrigt rykten om att det skulle bli fri prissättning på allting snart. Han hade köpt ett helt kilo eftersom hutlöst pris pinsamt nog inte längre gällde honom. I den andra plastpåsen, den lätta plastpåsen, låg 100 000 dollar inslagna i brunt grovt papper med snöre omkring. Det var förstås försent att ångra någonting men han sökte ändå någon ursäkt som bara dög ett kort stycke. Det var inte snutet ur näsan att få fart på stulna kärnvapen utan färskt tritium, bara en sån sak. Man måste bombardera litium i en reaktor för att få fram tritium och vem som inte redan hade dessa vapen kunde göra sådant? Den där amerikanen hade visserligen undsluppit sig något skämt om den till synes bakvända ordningen att först köpa ryska vetenskapsmän, innan de till synes hade något att applicera sina kunskaper på, och sen materielen. Men det bedömde han bara som rykten. Inte skulle väl statliga experter på kärnvapen få rätt att resa ut och sälja sig




06-07-03

09.16

Sida 387

till högstbjudande på någon så kallad fri marknad? Det var i alla fall försent att grubbla över saken nu. Det var över. Sasja skulle snart, antagligen förtvivlad, komma hemresande från militärakademien i Frunze, i tron att de fortfarande bodde trångt och i tron att familjens ekonomi nu skulle ligga på gränsen till existensminimum. Om han bara förvaltade innehållet i plastpåsen förståndigt så skulle hans familj aldrig behöva sakna mat eller tak över huvudet, aldrig någonsin. Han såg upp mot fjärde våningen i hörnfastigheten mellan Karl Marxgatan och Fiskgränd. Det lyste där uppe men han kunde inte gissa om det bara var Pjotr som arbetade med sina läxor eller om Jelena kommit hem, för såvitt han visste hade hon kvällsskift. Han skulle göra i ordning te och bjuda dem på smaskigt färskrökt hälleflundra. Han stod en stund och följde ett äldre par med ögonen på deras något vingliga färd runt skridskoovalen. De måste vara i 70-årsåldern, ändå gick de ut en kväll som ungdomar och åkte skridsko, det var det länge sen han och Jelena hade gjort. Han visste inte ens var de hade sina gamla skridskor. Han kunde förstås köpa nya, han kunde köpa vilka skridskor som helst i hela Ryssland. Men tanken gjorde honom inte glad, bara skuldmedveten. Rakt fram på andra sidan Tsentral Stadion låg biografen Rodina, Fosterlandet. Just nu spelade de en serie av Bondartjuk byggd på Tolstojs Krig och Fred. Han bestämde sig för att ta familjen med nästa dag eftersom de alla tycktes vara lediga samtidigt då. *** De åt sen lunch, snarare brunch på Stenhamra eftersom det hade blivit en lång kväll. Sen bröt Samuel Ulfsson och hans fru upp, och medan DG gick på en promenad och Tessie och Anna under högljudda kommentarer om vissa mäns inställning till vissa sysslor och vissa könsroller började arbeta med det överbelamrade köket gick




06-07-03

09.16

Sida 388

Carl och Åke Stålhandske ner i källaren och utrustade sig med ett prickskyttegevär och kikare. När Åke Stålhandske granskade ammunitionen invände han indignerat att det ju var kriminell ammunition. Han kände med tummen på de mjuka kulspetsarna i bly och såg uppfordrande på Carl som bara skakade på huvudet och i skämtsam ton förklarade att det där var något som han fullkomligt fått om bakfoten. När det gällde att skjuta människa var, enligt krigets lagar fastställda i en del konventioner från 1800-talet, kulor med mjuk blyspets förbjudna. När det gällde djur förhöll det sig emellertid precis tvärtom, det var förbjudet att skjuta djur med människoammunition, alltså med helmantlad spets. Och nu var det djur det gällde. De gick ut i hjorthägnet och promenerade upp mot en höjd där de skulle få lite överblick medan Carl farbroderligt började förklara jaktens elementära regler. Till skillnad från fi hade hjortarna en fenomenal känsla för vittring och rörelser. De kunde inte fixera ett stillastående hot med samma lätthet som en människa kunde, men de kunde alltså i gengäld vädra fi. Dessutom var deras hörsel så god att det ibland föreföll som magi. De skymtade några hjortar ett par hundra meter bort bakom en träddunge och Carl visade hur man med andedräkten avgjorde åt vilket håll den svaga vinden drev, tog med sig Åke Stålhandske på en kringgående rörelse och gick sen före den sista biten, såg sig då och då förmanande om när Åke Stålhandske gjorde för mycket ljud. De kom in på lite drygt hundra meter, ett avstånd där Åke Stålhandske på fri hand och utan minsta svårighet skulle kunna skjuta en människa mellan ögonen. Carl viskade att det var kalven som gällde och att skottet skulle sitta strax bakom bogen och mitt i. Sen gjorde han en inbjudande gest. Åke Stålhandske sköt in en patron i loppet, osäkrade och slickade sig nervöst om munnen. Sen samlade han sig noga, och tog ett steg framåt mot en tjock trädstam för att få stöd och hjortarna såg omedelbart rörelsen och skenade bort ett hundratal meter, vände sig




06-07-03

09.16

Sida 389

om och spanade och travade sen lugnt därifrån. ”Du ser”, skrattade Carl, ”dom är inte precis dumma.” ”Vad gjorde jag för fel?” viskade Åke Stålhandske generat. ”Du rörde dej för häftigt och dessutom när ledarhinden stod med huvudet uppåt, det betydde att hon spanade just då. Lektion ett. Rör dej inte förrän hon sänker huvudet för att beta.” Det tog dem nästan en timme att komma i nytt läge inom skotthåll för några hindar och kalvar. Carl upprepade sin inbjudande gest och Åke Stålhandske smög sig nu mycket försiktigt fram till en trädstam för att ta stöd. Carl gled upp bakom honom och viskade att det var samma som gällde nu, en av kalvarna, vilken som helst och träff bakom bogen rakt från sidan. Åke Stålhandske höjde geväret, osäkrade och fick snabbt in en av kalvarna i kikarsiktet. Men någonting hindrade honom från att krama in avtryckaren. Efter en stund, när kalven dessutom rört sig ur läge, sänkte han sitt vapen, skakade på huvudet och såg nästan bedjande på Carl. ”Man kan int fan skjuta något så vackert”, viskade han. ”Du ska upp till Finland och föreställa jägare, major. Skjut nu valfri kalv på angivet sätt, det är en order!” sa Carl skarpt, han började bli otålig. Åke Stålhandske suckade och avvaktade med sänkt vapen tills en av kalvarna på nytt rörde sig in i dödlig position. Men han tvekade på nytt och de fick vänta en god stund innan nytt läge uppstod. Dessutom började djuren visa tecken på oro som till och med Åke Stålhandske kunde tolka. ”Du har ungefär tio sekunder på dej”, viskade Carl irriterat och ångrade genast sitt tonfall. Åke Stålhandske bet ihop tänderna, höjde geväret och sköt. Effekten där borta bland djuren blev omedelbar, de skenade vilt från platsen och in bland skymmande träd. Åke Stålhandske stod kvar med geväret höjt, han hade inte ens kommit sig för att repetera in en ny patron i läge.




06-07-03

09.16

Sida 390

”Vad i helvetes saatan gjorde jag för fel?” viskade han. ”Du gjorde inget fel”, sa Carl. ”Jamen di sprang ju sin väg, också den lille jag sköt sprang sin väg”, viskade Åke Stålhandske osäkert tillbaks. ”Jo”, sa Carl otåligt och började gå mot den plats där hjortarna försvunnit och drog Åke Stålhandske med sig, ”jovisst sprangs det. Men kalven är död nu ifall du undrar, du träffade ju där vi sa.” ”Men varför sprang den?” undrade Åke Stålhandske med lite högre röst eftersom Carl nu gick framför honom med långa steg utan att besvära sig med att gå tyst. ”Därför att den inte var en människa. Om du eller jag fått en blymantlad 300 Winchester Magnum genom lungorna så hade vi inte sprungit någonstans, kom nu.” Carl letade snabbt upp blodspåret, visade för Åke Stålhandske med pekfingret och satte honom sen på spåret som en hund. Det låg ett tunt lager snö på marken och det ljusröda blodet syntes tydligt. De fann snart kalven. Carl drog upp sin kniv och höll sen en kort lektion i konsten att ta ur ett djur. När det var klart tog han småleende geväret, hängde det på axeln och pekade på hjortkalven och på Åke Stålhandske som efter någon tvekan slängde upp det döda djuret över sina axlar och började gå efter Carl tillbaks mot huset. Carl tycktes redan vara på annat håll i sina tankar. ”Har du tänkt ut hur vi ska komponera den grupp som går in?” frågade Åke Stålhandske flämtande av ansträngning när han kommit ifatt Carl; få jägare skulle ens orka släpa en kronhjortskalv på egen hand och att bära den över axlarna som ett rådjur var något som ingen normalt byggd man ens skulle fantisera om. Men Åke Stålhandske, som alltså trodde att han nu genomförde normal jägarrutin, var ingen normalt byggd man. ”Uppdraget är ju i sej inte särskilt krävande”, sa Carl svävande. ”Jag menar det viktiga är ju att vi har en väl fungerande back up för hemkomsten. Jag hade tänkt att du skulle ta hand om den biten.




06-07-03

09.16

Sida 391

Eventuellt kan vi väl låta fallskärmsjägarna göra själva grovjobbet, jag förstår inte varför vi själva ska behöva hålla på och rota med det. Luigi blir väl besviken om han inte får åka, men jag tror nog jag vill hålla honom bakom linjerna den har gången.” ”Det finns en komplikation”, sa Åke Stålhandske nästan lite generat, ”en sak jag inte berättat.” ”Jasså”, sa Carl och höjde förvånat på ögonbrynen, ”och vad skulle det vara för komplikation?” ”Alla mänskliga vävnadsrester ska förstöras”, sa Åke Stålhandske i en enda lång utandning. Carl tvärstannade. Sen vände han sig långsamt om och såg på Åke Stålhandske och kunde snabbt konstatera att det inte fanns någon tvekan om vad han hört. ”Åh fan”, sa han. ”Förstöras? Alltså så att alla jävla DNA-molekyler bryts sönder? Inga biologiska rester ska kunna identifieras?” ”Jo”, sa Åke Stålhandske. ”Det blir ju lite råddigt, särskilt med tanke på att det kan bli fråga om stark kyla samtidigt.” Carl vände sig om och började gå med energiskt förlängda steg så att den tungt lastade Åke Stålhandske nästan fick svårt att följa honom. ”Enskilda tänder, hopspikade smalben, alltså rester efter en eller annan operation, förutom kött och fettvävnad och skelettdelar, särskilt kranierna då förstås”, muttrade Carl med sammanbitna tänder. ”Jo”, instämde Åke Stålhandske lågt. ”Jo, ungefär så.” Carl stannade och såg ner i marken någon halvmeter framför sina fötter. ”Vet vi varför?” frågade han kort. ”Nej”, svarade Åke Stålhandske försiktigt, ”man kan ju föreställa sej en del skäl, men spelar det nån roll?” ”Nej”, sa Carl sakta, ”det spelar förstås ingen roll. Men det här ändrar på en del förutsättningar, det blir ju inte precis den lilla trevliga promenad i parken som man kunnat tro. Order som följer …” Carl tänkte efter en stund och började samtidigt gå sakta framåt,




06-07-03

09.16

Sida 392

all brådska att komma tillbaks till fruarna var självklart bortblåst. ”Order som följer”, vidtog han med en suck. ”Du åker ner till Karlsborg, ser till att komplettera vår utrustning med motorsåg, spadar och lite sånt som det nya läget kräver. Se till att vi har passande utrustning till åtta man i lämpligt förvar. Man ska kunna komma i vanliga kläder, klä om och vara insatsberedd på en halvtimme. Klart så långt?” ”Klart så långt”, bekräftade Åke Stålhandske. ”Lägg ner hjorten förresten”, sa Carl tankspritt, ”det var närmast ett skämt att låta dej bära den ensam, ingen gör så. Nå, vi ska också ha en uppsättning civila kläder åt var och en, civila turistkläder, ja du förstår. Du tar dom civila kläduppsättningarna, Luigi och den där Matti Heiskanen och åker upp till Ivalo och så installerar ni er och börjar jaga och fiska och åka snöskoter. Klart så långt?” ”Klart så långt”, bekräftade Åke Stålhandske undrande. ”Efter någon tid lämnar du Luigi och den där Heiskanen ensamma där uppe och förenar dej så att säga med huvudstyrkan. Du och jag måste som du väl egentligen redan förstått hålla i det här själva, eller hur?” ”Jo”, konstaterade Åke Stålhandske och såg ner i den döda hjortkalvens gröna levande ögonreflex. ”Jo, den tanken har liksom slagit mej. Det är ett saatans otrevligt uppdrag.” ”Just det”, konstaterade Carl och sträckte sig ner, tog kalvens båda bakben och tecknade åt Åke Stålhandske att lyfta i frambenen. De började gå under tystnad upp mot huset med kalven mellan sig och kalvens lealösa huvud släpande i det tunna snötäcket. ”Hur många passagerare tar en snöskoter?” frågade Carl efter en lång stunds tystnad när de var på väg ut genom hägnets grind och han trevade efter nyckeln till det stora hänglåset. ”Maximalt fyra med släp bakom”, svarade Åke Stålhandske fundersamt. ”Alltså blir vi sex man”, konstaterade Carl. ”Du och jag och fyra fallskärmsjägare. Några frågor eller invändningar?”




06-07-03

09.16

Sida 393

”Nej”, suckade Åke Stålhandske. ”Vi har int nåt att välja mellan som jag ser det. Ett helvetes uppdrag är det ju.” ”Ja”, sa Carl återigen med sammanbitna tänder. ”Ett helvetes uppdrag. Intressant bröllopsresa vi ska ut på, du och jag.” *** Kolja Mordavin började känna sig betydligt lugnare. Den första nattens panik var redan förvånansvärt avlägsen. Men då hade det förstås varit extra jävligt och extra svårt. Det var snöstorm, som det skulle vara enligt planerna, och sikten hade varit nästan noll. De hade till en början haft ett helvete att hitta slädarna, egentligen var det nog mest tur eftersom allting var översnöat i stormen. Och sen nästan lika svårt att hitta fram till järnvägen, och först hade de gått åt fel håll och bort från målet i stället för mot det. Som tur var upptäckte de ju misstaget ganska snabbt. De måste ha kommit in på mindre än femtio meters håll från byggnaden när de upptäckte ljusen och snart den öde perrongen där det skulle finnas tre märkta stålkoffertar längst bort. Det var en märklig drömlik känsla att under stön och svordomar dra fram slädarna intill perrongen och sen gå upp och börja lastningen. De var tolv man i fullt arbete bara något tiotal meter från ett eller flera kompanier som arbetade där inne i huvudbyggnaden, och de höll på i över en timme innan lastningen var klar. De var ju tvungna att lyfta åtta man samtidigt och det var mycket pyssel med bärremmar och annat innan de fick det att fungera. De hade börjat med att släpa slädarna en efter en något femtiotal meter bort, eftersom sikten inte var längre än så och sen hade de alternerat sig bortåt släde för släde och meter för meter, och det hade just då känts som en omöjligt uppgift. Han mindes hur han nästan höll på att falla i gråt av uppgivenhet och vanmakt. De skulle på det här sättet förflytta sig över 300 kilometer. När första nattens arbete var klart, eller rättare sagt, när de inte




06-07-03

09.16

Sida 394

längre orkade fortsätta, hade de bara kommit 800 meter från platsen. De hade varit svettiga och nervösa och sura på varandra och trasslat och bökat i över en timme innan de gjort fast tälten på rätt sätt i de tunga slädarna. Sen hade de somnat med kläderna på och lyssnat till stormens tjutande medan svetten började torka in på deras kroppar och kylan kom krypande. Det sista han tänkte innan han somnade var någonting om att det aldrig skulle gå, att det var lika bra att man blev hittad fort så att eländet tog slut. Nu några dagar senare var allt annorlunda. De hade slagit upp sitt dagsläger i en dunge med låga granar nere i en liten sänka och de hade enligt hans beräkningar förflyttat sig 23 kilometer. Det var visserligen efter deras beräknade dagliga genomsnitt på drygt 10 kilometer, men de hade börjat lära sig och anpassa sig och dessutom hade de ju bara tre slädar nu och inte fyra, som den första helvetiska natten. En av slädarna var gömd någon mil bort och skulle förmodligen tjäna som någon sorts reserv, om det inte bara var så enkelt att allt materiel som onkel Aleksej organiserat undan måste försvinna för att ingenting skulle gå fel i efterhand. Dock, de hade nu tre slädar, två mycket tunga och en lite lättare som dessutom skulle minska i vikt undan för undan allteftersom de åt sig fram genom vildmarken. Första natten hade dessutom alla arbetat med snöskor, nu kunde dragarna där framme ha skidor och dom som sköt på snöskor och allt gick mycket lättare. Även om det var hårda arbetsdagar, hårt som för galärslavar. Varje man hade 50 tusendollarsedlar på sig och det gjorde nog arbetet lättare; där framme vid målet väntade ytterligare 50. Slädarna drogs på tjocka medar från flygplan, såna som flygplan använder för att landa på frusna isar till exempel, och deras bredd gjorde att slädarna inte sjönk ner så mycket som man hade kunnat frukta. Som det såg ut var allt bara frågan om tid, slit och svett och Guds försyn. I skymningsljuset mitt på dagen låg de stilla med maskeringsnät över sig. Vädret hade blivit bättre, det var nästan helt klart och det var




06-07-03

09.16

Sida 395

ju en fördel när man skulle gå, att slippa vinden och snön piskande i ansiktet som de första två dygnen. Men med det förbättrade vädret sjönk å andra sidan temperaturen, det borde vara en bit över 25 grader minus just nu. Låg man stilla i den temperaturen så dröjde det inte länge innan kylan kom krypande in genom kläderna. Inga kläder i världen kunde stoppa mot temperaturer under 20 grader minus, åtminstone inte efter några timmar. Det var så att man längtade efter att komma igång, för om man bara lärde sig att ha precis lagom mycket kläder på sig, och kunna alternera när man cirkulerade från ett tungt till ett mindre tungt jobb, så var det ingen fara för kylan så länge man höll sig i rörelse. Det svåra var att ligga still under de ljusa timmarna, och att inte vara för svettig när man skulle lägga sig i tälten för natten. Men allt detta lärde man sig allteftersom och dessutom var de två finnarna tydligen mycket vana vildmarksmänniskor, de visade sina ryska sjömanskamrater skrattande till rätta. Amerikanen tycktes ha minst svårigheter, hans kläder och utrustning var tydligen inte bara skrälligt färggranna utan effektivare än det kinesiska materialet. Kolja kände att han började hacka tänder och såg på klockan. Han borde inte ge uppbrottssignal än på en halvtimme. För det var ju klart att de var lätta att upptäcka från luften om det var klar sikt och dager, och eftersom det normalt inte skulle finnas några människor här ute – för vad hade någon här att göra? – så skulle de naturligtvis dra till sig dödligt farlig uppmärksamhet ifall något flygplan råkade gå över dem. Det fanns visserligen inte så stor anledning till lågflygning här ute, men man kunde aldrig veta. Han drog sovsäcken tätare runt sig och försökte röra på händer och fötter för att komma över den krypande stelheten som hade börjat sprida sig uppför kroppen. Samtidigt värmde han sig med olika fantasier om hur hans liv skulle gestalta sig när allt det här var över. Redan till nyår skulle han vara tillbaks i Murmansk och arbeta som vanligt på bärgningsprojekt ute i fjorden hos Mike, fast bara på ytan skulle allt se ut som om det var som vanligt. I själva verket var han en rik man. Han skulle ge sig på affärer, kanske importera intressanta va-




06-07-03

09.16

Sida 396

ror och sälja dom i en egen rörelse, starta ett aktiebolag och bli direktör för det. Han skulle importera byggnadskraft från Finland och bygga ett eget hus med utsikt över fjorden; Mike hade visat honom bilder på sitt eget hus vid havet någonstans. Medan den grådaskiga kalla skymningen sakta övergick i mörker såg han sig själv på en glasveranda i mörk kostym med en drink med ett rött bär i handen. Det hördes musik och sorl från gästerna, det brann en öppen eld så att det sprakade och luktade hemtrevligt och snart skulle gästerna få äta med guldbestick och dricka ur kristallglas med guldbrämad kant. Eller han kunde bosätta sig i Moskva och ha en lägenhet med utsikt mot Röda Torget, fast utan brasa. Eller han kunde pendla, det hette visst så, mellan Moskva och Murmansk. Han hade aldrig känt sig frestad att lämna Ryssland eftersom han inte var dummare än han förstod att det var här han kunde göra affärer och bli direktör. Där borta i Väst skulle han aldrig kunna bli annat än småfisk, såna som Mike åt förmodligen småfisk till frukost. Han skulle aldrig lämna fosterlandet. Jo, på besök förstås, han skulle åka till Amerika och titta på Hollywood och Frihetsgudinnan. Men han skulle ta det försiktigt med utgifterna; Mike hade varnat honom att 100 000 dollar bara var tobakspengar i USA fastän det var en obegripligt stor förmögenhet här i Ryssland. Nej, han skulle bara åka på något besök och ta det försiktigt med utgifterna. Allt han ville ha fanns här i Ryssland, det återstod bara 275 kilometers släpande så var saken klar. Bara 275 kilometer? Han skrattade lågt åt sig själv och reste sig stelt och visade därmed att det var dags att packa ihop och inleda ett nytt tungt åttatimmarsskift med två raster för mat och vila. Det gick långsamt men säkert, varje steg framåt var ett steg närmare drömmarnas förverkligande. ***




06-07-03

09.16

Sida 397

Carls arbetsdag hade till hans irritation varit totalt splittrad mellan stort och smått. En betydande del av dagen hade gått åt för att diskutera rena etikettsfrågor. Som gäst på kungamiddag förväntades han naturligtvis infinna sig i stor högtidsdräkt, så långt var ingenting konstigt eller ens besvärande. Han hade ju inte precis tänkt gå dit i jeans för att visa republikansk nit eller så. Men saken var alltså den att till stor högtidsdräkt förväntades man bära ordnar. Carl slingrade sig som en orm inför Samuel Ulfssons och Beatas förebråelser. De hade kallat in en expert från underrättelseavdelningen som hade ordnar som hobby och fått en minst sagt fullödig beskrivning av hur Carl borde se ut. Det var inte brukligt att bära mer än tre kommendörskors runt halsen, meddelade underrättelsekollegan entusiastisk över sin uppgift; han hade förteckningen över Carls utmärkelser framför sig. Således skulle Carl runt halsen mixtra samman kommendörskorset av hederslegionen, lämpligast i mitten och vid sidan därav hänga Bundesverdienstkreuz och norska Sankt Olavsorden. Problemet var ju att han också var kommendör av italienska statens orden, men eftersom den utmärkelsen var en K 1:a, det hette tydligen så på hobbyspråk, så fanns det ju kraschan också. Alltså kunde man lösa problemet genom att fästa kraschanen på vänstra sidan av bröstet. Ovanför kraschanen skulle de tre svenska utmärkelserna hänga, de två tapperhetsmedaljerna närmast hjärtat och konungens medalj i åttonde storleken precis utanför. Något glömt? Mja, påpekade Carl ironiskt, så var det ju den sovjetiska Röda Stjärnan också. Nå, det var väl kanske inte lika angeläget. Men i så fall skulle den placeras nedanför kraschanen som hörde till den italienska orden, och för övrigt kunde ju miniatyren till italienarnas utmärkelse hänga snett ovanför de tre svenska originalmedaljerna. Redogörelsen som sådan gick inte att ifrågasätta, alltså inte vad det gällde den ordning i vilken julgranen skulle kläs. Men Carl krånglade så att Beata kallade honom tjurig unge och annat liknande.




06-07-03

09.16

Sida 398

Han sa att han skulle känna sig löjlig, vilket inte imponerade på någon i sällskapet. Det skulle förstås finnas journalister där och den här bilden skulle förfölja honom i evighet, om han kände journalisterna rätt. Samuel Ulfsson sken upp vid tanken, han insåg genast PR-värdet i en sådan bild. Carl slog in på en helt annan taktik. Såvitt framgick av gästlistan fanns åtminstone sex överordnade militärer bjudna, ingen under generalmajors rang. Carl påpekade listigt att de kanske skulle känna sig kränkta om en liten sketen kommendör så att säga överglänste dem alla. Borde man inte av pietet tänka på sina stackars generalers och amiralers sinnesfrid, varför provocera dem i onödan? Det argumentet gick åtminstone att diskutera. Men Samuel Ulfsson och Beata enades snabbt om att ingen vettig överordnad skulle ha skäl för sådana känslor, alla visste ju att det var i riktig tjänst som Carl fått sina utmärkelser, inte genom att vara försvarsattaché eller följa med kungen på statsbesök eller så. Borde inte försvarets närvarande representanter på festen tvärtom känna sig stolta, rentav delaktiga i det som det där pyntet faktiskt representerade? Carl insåg att det inte gick att resonera sig fram. Antingen skulle han gå utklädd som en idiot eller också fick han fatta i högsta grad ensidiga beslut. ”Så här gör jag”, sa han sammanbitet, ”och sen får ni tycka vad ni vill. Jag ska gå på kalas hos kungen, alltså tar jag på mej kungens utmärkelser, de tre svenska. Så mycket kan väl kanske artigheten kräva, men det där andra krafset har ju inte med kungen och hans middag att göra.” Carl försökte se orubblig ut inför framför allt Beatas kaskad av häftiga och inte så lite förolämpande invändningar om barnrumpa och annat. Ordensexperten inkallades på nytt för att avge yttrande om Carls förslag. Det gick inte, meddelade han. För av gästlistan framgick att såväl Frankrikes som Tysklands ambassadörer fanns bland de inbjud-




06-07-03

09.16

Sida 399

na. Det skulle uppfattas som en oartighet mot de två länderna att inte ens besvära sig med att dra på sig deras utmärkelser om man ändå bar de svenska. Herregud, en officer som struntade i kommendörskorset av hederslegionen! Ingen kunde ju uppfatta det som, tja, ska vi säga personligt tycke och smak. Alla måste ju tro att det var någon sorts ogillande av Frankrike som skulle formuleras på detta föga eleganta sätt. Ordensexperten skickades ut och allt började om igen. Carl påstod sig vara orubblig i sitt beslut. Kungens utmärkelser, punkt slut. Samuel Ulfsson kastade listigt fram ett kompromissförslag. Carl kunde väl för skojs skull klä på sig allting i den reglementsenliga ordning som man nu inhämtat, och så fick Försvarsstabens PR-avdelning ta en bild för eventuellt framtida behov. Men så kunde han ta av sig allt ”krafs” utom kungens medaljer för själva kalaset? Carl skulle börja neka men då höjde Samuel Ulfsson varnande sitt pekfinger. ”Ordern är uppfattad och ska verkställas”, suckade Carl. Fem minuter senare satt de inne på avdelningens föredragningsrum med Texas Slim och talade om mer jordiska ting. Enligt säkra informationer hade nu smuggelexpeditionen startat och befann sig mindre än tvåhundra kilometer från målet. Jo, man råkade faktiskt känna till målet ganska exakt. Texas Slim rullade triumferande upp de specialkartor han haft med sig som en ”gåva från det amerikanska folket” som han ironiskt kallat dem och slog ner en tjock tumme strax söder om den punkt där Norges, Finlands och Rysslands gränslinjer skar varandra. ”Här”, sa han, ”här, tjugonio grader ostlig bredd och sextionio grader nordlig, precis här kommer dom att passera mellan den tjugoförsta och tjugoandra december.” ”Är den informationen helt säker?” frågade Carl skeptiskt. Det hela verkade lite för bra och lätt för att vara sant. ”Den informationen är helt säker”, konstaterade Texas Slim tvär-




06-07-03

09.16

Sida 400

säkert leende. ”Dom måste ut där, just där och ingen annanstans och just vid den här tidpunkten.” ”För det är just där och just då som deras inside man jobbar vid gränsskyddet?” konstaterade Carl snarare än frågade. ”Just det”, sa Texas Slim, gäspade stort och ursäktade sig med någon tvetydighet om långa skandinaviska nätter. Carl betraktade kartan och räknade en stund för att komma fram till var man skulle landsätta sin styrka. Om expeditionen rörde sig med ungefär en mil om dagen så kunde man med god marginal lägga ut sin fångstarm tre mil från deras beräknade mål. Om man gjorde fångstarmen fem mil lång så skulle man utan svårighet täcka det område där expeditionen skulle komma. Det såg lätt ut, återigen fick han en känsla av att allting var för lätt. ”Hur många man ingår i expeditionen och vad har dom för beväpning?” frågade han, nästan i hopp om att få ett svar som innebar besvär och komplikationer. ”Dom är tolv man, såvitt vi vet har ett par av dom lätt beväpning, men snarare för jaktändamål än för självförsvar. Deras idé är ju inte att skjuta sig ut, så som du ser har ni inte mycket mer än en promenad i parken att tänka på”, log Texas Slim. Carl tyckte inte om hans leende. ”Jaha”, sa Samuel Ulfsson och såg ut som om han tänkte avsluta mötet. ”Är det nåt mer vi behöver tänka på?” ”Nej”, sa Carl tankfullt. ”Nej, inte såvitt jag kan se. Som det ser ut har nog Slim rätt, det här är inte så mycket mer än en promenad i parken.” ”I vilket beredskapsläge befinner ni er nu?” frågade Texas Slim och riktade sig mot Samuel Ulfsson som med en gest bollade frågan vidare till Carl. ”Vi har en fungerande bas i Finland, all materiel är testad och på plats i Karlsborg. Det är egentligen bara frågan om att dra samman gruppen och sticka, så långt finns inga problem. Men vi borde genomföra den här charaden med ett plan till Kirkenes, det är ju




06-07-03

09.16

Sida 401

först när det är på plats som vi kan sägas vara operativa.” Texas Slim kände tydligen inte till tanken på att flyga legalt över Finland under förevändning att man var på väg upp för att leverera reservdelar till en maskin som ”fastnat” uppe i Kirkenes. Men han blev snabbt entusiastisk när han fick planen förklarad och lovade att se till att NATO-NORD genast inkom med någon begäran om att få testa nya svenska terränggående fordon eller något i den stilen så att man, således, redan inom några dagar skulle kunna sägas ha allting förberett och vara startklara. ”Hur går det för finnarna?” frågade Samuel Ulfsson just när Texas Slim såg ut att vilja resa på sig för att gå. ”Nja, såvitt vi vet håller Finlands president på och velar en massa med formaliteter. Han vill dra in Boris Jeltsin i det hela, Finlands president alltså, men det vill inte Gorby och fan vet vad Gorby har för skäl till det. Skitsamma, från och med nu har vi ju en fullständigt säker beredskap och gott om tid. Dom här smugglarna har inte en chans i helvetet.” ”Just det”, sa Carl utan att dölja sin irritation, ”dom här smugglarna kommer utan tvekan att hamna i helvetet fortare än dom anar. Men om jag får vara så oförsynt så är det en operativ detalj som jag inte riktigt förstått mej på.” Han gjorde ett uppehåll och betraktade Texas Slim frågande för att få en bekräftande nick som tillåtelse att krypa fram med saken. Texas Slim såg inte längre entusiastisk ut, men suckade och visade med en roterande handrörelse att det bara var att klämma fram med bekymret. ”Jo, det jag inte förstått”, började Carl långsamt och med jämn betoning på varje ord, ”är varför smugglarna måste förintas.” Texas Slim suckade tungt och skakade på huvudet som om han fått en sällsynt obegåvad eller barnslig fråga på halsen. ”Det är en sak vi försäkrat den sovjetiske presidenten”, började han långsamt. ”Vi har garanterat att inga spår eller bevis ska finnas kvar, inte så mycket som ett jävla litet rykte om vad som hänt. Det får till




06-07-03

09.16

Sida 402

exempel inte bli någon jävla polisutredning av vanliga myndigheter där borta, alltså inga lik som kan identifieras så att grannar och bekanta kan förhöras. Tanken är att bokstavligt talat ingenting ska återstå av det här projektet utom dom säkrade kärnvapnen.” ”Nähä”, sa Carl uppgivet, ”det är ju möjligt att man kan se någon tvingande logik i det. Vet vi nu förresten vad vi har att göra med för stridsdelar, alltså vad är det dom snott för någonting?” ”Det är sex stridsspetsar från en mirvad SS-20, sisådär hundra till hundrafemti kiloton styck. Så nog har dom lite att släpa på, killarna där uppe.” ”Vi talar alltså om knappt ett megaton”, konstaterade Carl med en grimas av avsmak. ”Man får väl förutsätta att prylarna inte direkt är osäkrade?” ”Ja, det får man”, skrattade Texas Slim. ”Och vad jag vet om kärnvapen så är dom inihelvete svåra att få fjutt på, men ni behöver ju inte pilla på dom.” ”Nej, det hade vi nog inte tänkt heller”, svarade Carl surt. ”Vi märker ut skiten med en radiofyr när vi drar oss tillbaks, är det tanken?” ”Det är tanken”, bekräftade Texas Slim med en kort nick. ”Efter förstås att allt mänskligt material är förintat.” ”Ja, förstås”, sa Carl ironiskt och rafsade demonstrativt ihop kartmaterialet på bordet framför sig för att visa att diskussionen åtminstone för hans del var avslutad. Texas Slim skakade på huvudet, reste sig och tog Samuel Ulfsson i hand och tackade för ett utmärkt samarbete så långt, skämtade något om att världens barn nog kunde gå till sängs i trygghet någon tid, och så gick han med en förklaring att han ändå hittade ut själv. Samuel Ulfsson sjönk tungt ner på sin plats igen och sträckte på sig efter en askkopp, av någon anledning hade han inte rökt på hela mötet. ”Jag försöker skära ner lite”, sa han förklarande när han viftande släckte tändstickan. ”Jaha, det var ju en trist historia det här.” ”Mm”, sa Carl utan att möta Samuel Ulfssons blick. ”Det skulle




06-07-03

09.16

Sida 403

man kunna säga. En trist historia. Har inte du också en känsla av att det är någonting som inte stämmer?” ”Jo”, sa Samuel Ulfsson, ”men jag kan förbanne mej inte komma på vad. Det är för stort och för allvarligt för att någon av våra motparter skulle kunna kosta på sej att lura oss. För om allt det här är sant, och det måste vi ju utgå från, så är det något av det jävligaste som kan hända. Kärnvapen på driven är den perfekta mardrömmen, det går ju inte att komma ifrån.” ”Nej”, sa Carl resignerat, ”det går inte att komma ifrån. Ändå den där känslan, och du har också en känsla av att något är fel?” ”Jo”, sa Samuel Ulfsson eftertänksamt och sög på sin cigarrett, ”det är som om det var för lätt. Om nu dom här gökarna som kommer släpande på sina sex stridsspetsar hela tiden stått under sån perfekt bevakning att vi kan följa dom meter för meter och steg för steg, varför i helvete har ingen stoppat dom tidigare? Varför måste dom släppas fram ända till finska gränsen innan vi slår till mot dom? Varför kunde inte ryssarna själva bara hämta upp dom ute på tajgan, det kan ju inte vara ett omöjligt flygspaningsjobb? Eller vad säger du?” ”Nej”, instämde Carl dystert. ”Vi vet ju varifrån dom kommer på ett ungefär och vi vet framför allt vart dom ska. Vet vi så vet alla andra inblandade. Om vi utan vidare kommer att kunna hitta dom bara genom att skidpatrullera en viss sträcka varje dag så skulle ju spaningsflyg plocka in dom på någon dags arbete. Det är något vi inte känner till.” ”Just det”, konstaterade Samuel Ulfsson, ”och detta något är ett ryskt problem, det måste hänga samman med Gorbatjovs bristande kontroll över sina egna säkerhetsorgan. Där någonstans tror jag förklaringen finns.” ”Dom här smugglarna är förrådda, och det har dom varit från start”, funderade Carl högt. ”Dom har ingen chans att klara projektet, dom har ingen chans att överleva och dom är på väg mot sin bokstavliga förintelse. Varför allt detta besvär? Vem är det som har angett dom? Vem tjänar på att dom här gossarna misslyckas?”




06-07-03

09.16

Sida 404

”Det gör vi förstås alla”, invände Samuel Ulfsson ironiskt. ”Hela mänskligheten tjänar på att dom misslyckas, om man ska uttrycka sej högtidligt.” Carl skakade på huvudet, han var inte nöjd med svaret men han kunde inte själv prestera något bättre. ”Vi får väl se”, suckade han. ”Jag menar, det blir en viss skillnad i tolkningen av det här om det visar sej att dom inte har några kärnvapen med sej, bara attrapper till exempel. Men det får vi ju antagligen se, jag kan inte tänka mej annat än att det blir vi som får ta på oss det här nu. Eller vad tror du?” ”Nej”, instämde Samuel Ulfsson, ”varför skulle finnarna få jobbet nu om vi redan löst alla tekniska problem och i praktiken är operativa om några dygn framåt. Jag menar, vår regering tycks ju ha mindre betänkligheter än den finska. Så det blir väl vi. Jag tar faktiskt för givet att du själv tänker leda operationen.” ”Ja”, sa Carl lågt, ”jag ändrade mej på den punkten häromdan.” ”Varför det?” ”Åke berättade det där om den slutgiltiga lösningen eller vad man ska kalla det för. Jag skulle finna det olämpligt att ge en sån order åt vanligt hyggligt folk i försvaret. Så Åke och jag själv får ta på oss det ansvaret.” ”Är det svårt, jag menar ett svårt jobb?” ”Du menar rent tekniskt?” ”Nej, inte enbart. Men okay, är det svårt tekniskt?” ”Nej. Rent tekniskt är det inget svårt jobb, bara lite tidskrävande. Och vad gäller mentala svårigheter kan du väl säkert göra dej en god föreställning. Som jag sa så vill jag inte att vanligt hyggligt folk ska behöva befatta sig med sånt.” *** Kolja Mordavin såg som förhäxad upp mot rymden. Det flammande norrskenet gav honom en föreställning om evighetens gudomliga




06-07-03

09.16

Sida 405

orgel, som om det fanns innebörder och avsikter bakom det kosmiska spelet. De hade till slut tvingats stanna för att vila och äta men de måste snart sätta sig i rörelse igen. Det hade blivit ett rejält väderomslag, högtryck och inte ett moln på himlen och följaktligen hade temperaturen börjat krypa ner under 40 grader. Andades man in häftigt genom näsborrarna frös de samman. All proviant var nu stenhårt djupfryst och de skulle vara tvungna att göra upp eld. Mike Hawkins hade försäkrat att det inte var någon fara med eld, bara man ställde spritköket under en gran med mycket snö på grenarna så skulle värmen absorberas så att flygets infrakameror inte hade en chans att upptäcka värmekällan. Det verkade logiskt. Jorma och Juha som var vana vildmarksmänniskor började skämtande och skrattande syssla med spritköken som blev svårhanterliga och vresiga av den låga temperaturen. De verkade fullkomligt obekymrade av temperaturen och blinkade bara skrattande åt Kolja när han kom släpande på sin proviantsäck. Han vände upp säcken och skakade ut några rökta renbogar i snön och gick tillbaks mot proviantsläden för att surra lasten på nytt. Det var då han upptäckte att säcken verkade misstänkt lätt. Den skulle vara mer än halvfull, men det var något som inte stämde. Han kände plötsligt hur skräcken trängde in i honom som en våg av extra kyla och skakade häftigt ur resten av innehållet framför sina fötter. Två ytterligare renbogar damp ner i snön. Resten var bark och näver. Först stod han som förstenad, han kunde varken tänka eller röra sig. Sen kastade han sig desperat över de andra jutesäckarna, skar upp dem längs sidan och fann just det som han anade. Säcken med frusen ishavslax var preparerad på samma sätt, säcken med rökt fisk likaså. Han såg upp mot himlen och norrskenet och kände hur synen började grumlas av hans tårar. Han ville skrika högt eller gråta högt men han insåg att han måste försöka samla ihop sig och tänka. Det gällde alltså liv eller död, det var det ena. Det andra var att det i och för sig var lätt att förstå hur det hela gått till. Vanliga jävla svartabörsfasoner; han hade inte tänkt sig att han




06-07-03

09.16

Sida 406

skulle kunna bli lurad eftersom han betalat nästan det dubbla priset. Men den där snikne svartabörshajen hade naturligtvis sett sin möjlighet just därför att han betalat så frikostigt och därför att han på något sätt förutsatt att han inte skulle kunna blir lurad eftersom hans projekt var så stort och viktigt. Som om den jävla svartabörshajen skulle bry sig om det! Han torkade ursinnigt tårarna som annars skulle ha isat igen hans ögonvrår och började snabbt sortera den mat som fanns kvar. De hade ungefär två veckors behov. Det som fanns här skulle räcka fem eller sex dagar, högst. Deras arbete var tungt och energikrävande och kylan krävde också energi. Det omedelbara och fasansfulla problemet var att berätta för alla andra att man nu faktiskt såg döden i vitögat. De kanske skulle dra slutsatsen att man i så fall måste överge lasten, de visste ju inte vad det var man släpade på, trodde förstås att det var någon militär utrustning, säkert värdefull. Men inte mer värdefull än deras egna liv. Vad skulle hända om de gick tomhänta över gränsen? De som mötte på andra sidan, vad hade de för order i sådana fall? Kom de tomhänta skulle de kanske bli skjutna; han visste ju inte ens vem eller vilka som skulle möta dem på andra sidan. Men glada skulle de ju inte bli och om de rentav misstänkte att expeditionen hade stuvat undan lasten för eget bruk? Det skulle inte gå att komma undan, inte gå över gränsen på någon annan plats än den avtalade och där skulle de alltså bli mötta. Han måste ta sig samman, han måste ta itu med problemet så fort som möjligt, det kunde inte löna sig att skjuta det framför sig tills provianten plötsligt tog slut; redan nu måste de ju skära ner sina ransoner till mindre än hälften. Han bestämde sig för att tala med finnarna först och gick huttrande av kyla och skräck bort till dem där de stod under granen och fortfarande på synbarligen mycket gott humör pysslade med att värma renkött. Först trodde de att han skämtade. Ingen jävel kunde väl vara så




06-07-03

09.16

Sida 407

dum att han inte kollade provianten ordentligt om det gällde tolv mans överlevnad under en hel månad? När de förstod att han verkligen talade sanning verkade det först som en av dem tänkte klippa till honom, men blev bromsad av den andre. Sen hade de en kort intensiv överläggning på sitt eget språk och vände sig mot honom med den enkla och inte helt oväntade slutsatsen: ”Ingen proviant, inget släpande, utan proviant fryser vi ihjäl”, sa den som hette Jorma. Kolja nickade sorgset och sa att om man inte hade med sig lasten skulle man dö i alla fall. Det var bara så, de hade ingen chans att klara sig tomhänta med livet i behåll. När han förklarade det fick han själv en stark övertygelse om att det verkligen var just på det viset. Vem som än organiserade stölden av sovjetiska kärnvapen måste vara tillräckligt hård för att inte låta några småfiskar längst ner i organisationen knycka hela bytet; det där om provianten skulle antagligen ingen tro på eftersom det ju, precis som Jorma och Juha reagerat först, var alldeles för dumt för att vara sant. De hade en ny överläggning på finska och tycktes enas om någonting, nickade dystert beslutsamt mot varandra. Sen gick den som hette Juha tillbaks till släden ett stycke bort och spände på sig sina skidor och grävde fram en automatkarbin, kontrollerade att den var laddad, hängde upp den på axeln och skidade utan att säga något bort i mörkret. ”Vad i helvete tänker han göra?” viskade Kolja med gråten i halsen. ”Skaffa mat”, sa Jorma lugnt och återgick till pysslandet med de två spritköken. Efter en stund såg han upp och log mot Kolja som om det inte fanns så mycket att oroa sig för. ”Du har hört vargarna?” frågade han. ”Jo”, instämde Kolja viskande, ”visst, det tycks finnas gott om varg här. Men vi kan väl för fan inte äta varg?” ”Nej inte fan kan vi äta varg”, flinade Jorma. ”Men ren, eftersom




06-07-03

09.16

Sida 408

det finns så mycket varg här så måste det finnas ren och vi har ju sett spår här och var.” Finnen skakade på huvudet och smackade lite nedlåtande åt Kolja som om han nästan idiotförklarade honom. ”Äta varg”, fnös han, ”det skulle se ut det.” *** Carl stirrade misstänksamt ner i sin sopptallrik. Där låg onekligen ett stycke kött. Eftersom den tryckta matsedeln framför honom på bordet meddelade att man nu kommit fram till den andra förrätten, consommé på sköldpadda, så borde alltså köttet komma från samma djur. ”Intressant”, mumlade han ironiskt och petade med skeden på den lilla köttbiten, ”havssköldpaddan är annars ett utrotningshotat djur. Vi får kanske noshörningsfilé till huvudrätt, eller vad tror ni, madame?” Hans bordsdam tycktes varken uppfatta eller uppskatta ämnet. ”Kan man äta noshörning?” frågade hon tveksamt. ”Säkert”, sa Carl med fullkomligt utslätat ansiktsuttryck, ”det går ju bra att äta elefant, lär smaka ungefär som buffel, och val och flodhäst så varför inte noshörning?” ”Det står i alla fall rapphöns på matsedeln”, invände hans bordsdam och därmed var konversationen mördad för en god stund framåt. Han bestämde sig för att rycka upp sig. Förvisso kände han sig fånig och utklädd som till en operett. Men här var han på kungamiddag och det gick absolut inte att ändra på, varför då inte i stället försöka göra det bästa av saken, ta det med lite humor om inte annat? Tessie var ju stormande förtjust, en höjdare som hon fnissat när de arm i arm gått in genom Östra valvet och uppför trapporna för att hänga av sig ytterkläderna och få sitt placeringskort. Hon hade ju fått en god chans att göra sig mycket vacker och att bära rubinhalsbandet och se ut som en latinamerikansk filmstjärna. De satt mer än trettio




06-07-03

09.16

Sida 409

meter ifrån varandra, han skymtade henne då och då diagonalt ner på andra sidan bordets mitt, där kungen och drottningen satt mitt emot varandra med gästerna sorterade i social rang nedåt. Han själv och Tessie räknades således till den socialt sett lägsta tredjedelen, vilket inte bekymrade honom det minsta även om han inte heller förstod på vilka grunder rangordningen fastställdes. Av de närvarande officerarna var han den ende som inte bar generals- eller amiralsuniform, men de överordnade kollegerna satt såvitt han kunde se bara obetydligt närmare den förnäma mitten än han själv; en general var tydligen inte längre vad det en gång var. Ceremonielet var fullkomligt okänt för honom, men med den naturliga säkerhet som kom sig av hans ursprung, en inneboende förvissning om att aldrig riskera att göra fel vid ett matbord eller i en salong, hade han med största lätthet iakttagit sig fram i procedurerna och helt enkelt gjort som alla andra, gått runt och hälsat och presenterat sin fru och till slut klumpat ihop sig i det gäng där han uppenbarligen hörde hemma, bland de överordnades uniformer. Chefen för marinen hade fällt någon överlägsen och småsur kommentar om att herr kommendören tydligen behagade demonstrera. Det syftade på att Carl drivit igenom sitt eget beslut att avstå från att dra på sig de utländska dekorationerna. Han hade i sista sekunden bromsat sin impuls att svara sin överordnade att det ju i hans fall (till skillnad från marinchefens, således) kunde bli lite tungt att bära. Eller någon annan dumhet. Exakt 19.30 annonserade hovmarskalken kungens och drottningens entré och de gick tillsammans runt väggarna i Vita Havet och hälsade på sina gäster, kungen först, drottningen ett par steg efter. Här hade Carl gjort sin enda avvikelse från alla andras beteende. Det föreföll honom lite fåraktigt att överlämna sin fru åt sig själv, så när kungen stod framför honom, han tänkte att det var lustigt att se originalet till enkronan livs levande, så presenterade han helt enkelt Tessie som han skulle ha gjort för vem som helst och upprepade samma sak några sekunder senare inför drottningen.




06-07-03

09.16

Sida 410

När proceduren var klar var det dags att leta upp sin bordsdam; Tessies kavaljer hade ju inga svårigheter att hitta rätt – var fru grevinnan Hamilton fanns syntes på mycket långt håll – medan Carl fick fråga sig fram innan han träffade rätt och nu satt han alltså här med en icke direkt överbegåvad hustru till någon svensk industripamp och surade alldeles i onödan. Det var ju inte hennes fel att han kände sig illa till mods av spektaklet. Hans beslut att inte låta sitt dåliga humör gå ut över bordsdamen sattes snart på hårda prov. Hon hade sin son på Lundsbergs internatläroverk och sonen gick i samma klass som någon Hamilton, och var det möjligen nära släkt? Och hade han förresten själv gått på Lundsberg? Han svarade, till en början vänligt, att eftersom han sen högstadiet bott i Stockholm så hade det inte funnits något behov av internatskola för hans del och för övrigt skulle nog hans politiska verksamhet under de där ungdomsåren ha hämmats avsevärt om han gått på Lundsberg. Hon försäkrade att ooh nej, det hade säkert gått bra, eftersom den moderata studentklubben var mycket aktiv på Lundsberg, gossarna var såå politiskt intresserade, särskilt av skattefrågor. Jo, det var just det, påpekade han nästan skadeglatt, just det som hade kunnat ställa till problem, eftersom han var med i Clarté under sin gymnasietid och det säkert inte kunde finnas någon enda clartémedlem på Lundsberg. Hon visste inte vad Clarté var och förväxlade uppenbarligen organisationen med något uppsaliensiskt ordensväsen längst ut på den mera mörkbruna högerkanten. Han lät saken bero utan att göra det enkla påpekandet att Clarté var en kommunistisk organisation som byggde på marxismen-leninismen-Mao-Tse-tungs-tänkande, som man sa på den tiden. Samtalet höll sig kvar någon stund i politiska fåror eftersom hon började berömma de två ledarna för ett populistiskt högerparti som kommit in i riksdagen vid det senaste valet och han frågade med något som såg ut som uppriktigt intresse vem hon föredrog, den galne greven eller tivoliägaren?




06-07-03

09.16

Sida 411

Hon svarade något osäkert att hon väl inte tyckte att greven ifråga verkade direkt galen, även om hon hade hört att han var en av landets mest ökända festförstörare, men att huvudsaken ju var att någon sa ifrån om det där med invandrarna. Carl svarade lent att det föralldel var sådär sexhundra år sen hans egen släkt hade invandrat, men hennes familj kanske var svenskare än så? Fast å andra sidan hade han ju gift sig med en svartskalle som invandrat för bara något år sen. Sånt kunde ju faktiskt inträffa i de bästa familjer, inte sant? Han ångrade sig. Nu var han där igen med sina onödiga trakasserier. Han bytte snabbt ämne, började berätta om det vindistrikt som rödvinet kom från och efter ett tag frågade hon om han trodde att de ryska ubåtarna var kvar i Stockholms skärgård nu när Gorbatjov blivit så snäll. Han svarade försiktigt att underrättelsetjänsten inte hade rätt att göra uttalanden om ubåtarnas nationalitet, men att ja, det fanns fortfarande främmande undervattensaktivitet på svenskt territorialvatten och detta alldeles oavsett Gorbatjovs snällhet. När den långa måltiden var genomliden reste sig alla och följde kungen och drottningen tillbaks in i Vita Havet där man börjat. Sällskapet formerades nu så att kungen och drottningen stod längst bort i ena änden och gästerna tryckte ihop sig i andra änden av det avlånga rummet. Carl sökte upp sin bordsdams man i hopp om att bli av med henne men fastnade samtidigt i någon konversation om det industripolitiskt viktiga i att fortsätta med svensk flygplanstillverkning. Han hade inga särskilda synpunkter på saken och försökte skämta sig ur samtalet med att han som sjöman naturligtvis tyckte att det var viktigare att satsa på flottan. Hovmarskalken kom plötsligt fram bakifrån och klappade honom på axeln och frågade om han var kommendör Carl Hamilton. Carl kom av sig eftersom han inte visste om han skulle ta frågan på allvar; om inte annat var han ju den ende i församlingen som bar kommendörs gradbeteckning. Men efter någon tvekan erkände han och fick då beskedet att Hans Majestät önskade språka en stund och




06-07-03

09.16

Sida 412

så leddes han iväg bort över den tomma golvytan mot originalet till enkronan på nytt. ”Det här mötet har jag verkligen sett fram emot”, hälsade kungen utan vidare ceremonier när Carl letts fram och reflexmässigt bugat. ”Ers Majestät är alltför vänlig”, mumlade Carl. ”Jag hörde att du arbetar i statsministerns kansli numera”, fortsatte kungen som om han nästan var intresserad av saken. ”Ja, det stämmer. Statsministern har inrättat en liten säkerhetspolitisk grupp eller vad man ska kalla det och där ingår jag som representant för underrättelsetjänsten”, svarade Carl mekaniskt. ”Det är faktiskt ganska märkligt”, sa kungen efter en kort tankepaus, ”ganska märkligt faktiskt, att se någon bära dom där medaljerna på riktigt, om man säger så.” Kungen gjorde en nick åt Carls bröst. ”Det heter väl fortfarande konungens medalj för tapperhet i fält?” fortsatte kungen som om han var lite besvärad av att Carl inte kommit sig för att kommentera hans första påpekande. ”Ja, Ers Majestät, det heter fortfarande så”, svarade Carl fåraktigt. Han upplevde inte längre konversationen som verklig. ”Du är väl den ende som har den där?” fortsatte kungen och Carl kände sig plötsligt förlägen av att han själv duades men svarade med ”Ers Majestät”. Här fanns någon detalj i ceremonielet som han inte kände till och då reagerade han plötsligt med överklassens automatpilot. ”Förlåt, Ers Majestät”, sa han besvärat, ”men om Ers Majestät duar mej, hur bör jag då lämpligen svara?” ”Det går bra att säga kungen”, sa kungen. ”Alltså hur var det nu?” ”Jo, kungen har inte helt rätt”, fortsatte Carl lättad av att ha tagit sig förbi svårigheten, ”vi är tre svenskar i modern tid som fått den här utmärkelsen. En av oss dödades nyligen.” ”Det var alltså din kollega som dog i Palermo?” ”Ja, det stämmer.” ”Jaha ja. Men det blir väl inte så mycket resa av nu, när du jobbar i statsministerns kansli?”




06-07-03

09.16

Sida 413

Frågan lät oskyldig som det uttryck för besvärad vardaglig konversation som den antagligen var, men den fick ändå Carl att tveka. Kunde man ljuga för landets statschef? ”Nej, normalt sett bör det nog inte bli så mycket resa av, som kungen påpekat. Men vi har en nära förestående resa nu”, svarade Carl och ångrade sig samtidigt eftersom han insåg att den oundvikliga följdfrågan skulle bli svår att besvara. ”Och vart bär det hän den här gången?” frågade kungen uppriktigt intresserad. ”Till Ingenmansland, skulle man kunna säga”, svarade Carl med intuition snarare än eftertanke. ”Om kungen ursäktar så blir det lite svårt för mej att gå in på detaljer.” ”Jaha, jag förstår”, sa kungen och såg ut som om han inte förstod ett dugg. ”Då får jag väl önska lycka till i Ingenmansland. Det var trevligt att träffas.” Carl kände att det vuxit upp en liten kö bakom honom av nya personer som kallats till konversationsritual och han bugade lättad och drog sig tillbaks. *** Aleksej Mordavin hade tillbringat flera timmar varje dag under sin veckoledighet nere i simhallen på Tjelaskinsev-gatan, han hade fått en abonnemangsbiljett genom Sovjetflottans kontor i Severomorsk. Han hade simmat mycket i sin ungdom och om inte all havskommendering börjat komma i vägen så hade han kanske kunnat bli något, åtminstone på längre distanser. Det här nöjet skulle väl dessvärre snart ta slut eftersom man visst skulle renovera. Fast det behövdes ju i och för sig, stället var rätt nedslitet och om man inte använde simglasögon blev man så rödögd att det onekligen antydde alltför stora mängder renande kemikalier, vilket i sin tur antydde alltför stora mängder av någonting annat i vattnet. Han ruskade på sig som en isbjörn när han gick upp, morrade åt




06-07-03

09.16

Sida 414

några ungdomar som hoppade i från kanten trots stora tydliga anslag som förbjöd den saken och gick muttrande ut till omklädningsrummen. Han såg en stor fet råtta på väg ut. Det var strax före stängningsdags på kvällen och nästan tomt där ute. Några hantverkare höll egendomligt nog på med att reparera en bänk i omklädningsrummet. Det var ju en konstig tid på dygnet att syssla med sånt. Han duschade varmt för att inte gå ut i kylan både våt i håret och kall, skrubbade sig ordentligt med en grov handduk för att få fart på cirkulationen i huden och när han satte sig på träbänken för att dra på sig strumporna sved det till i baken. Han svor och reste på sig och plockade ut någonting som såg ut som ett grovt häftstift. En av hantverkarna ursäktade sig, tog häftstiftet och stoppade med ett beklagande leende ner det i sin verktygslåda och fortsatte sen arbetet med att spika på en träribba eller vad de höll på med. Aleksej Mordavin muttrade något om slarv och klumpiga fasoner men de bara ryckte beklagande på axlarna och han ägnade inte saken mer tid utan klädde sig, tog sin tjocka vintermössa och gick ut. Det var bara fem minuters promenad uppför Karl Marx-gatan till det nya hemmet. Det snöade lätt och var ganska kallt, 25–30 grader eller nåt i den stilen. Han gick med nedåtböjt huvud som om han var djupt försjunken i tankar. Det började bulta i ändan där han stuckit sig, och han svor på nytt över klumpiga hantverkare. Det verkade som om stora politiska motsättningar höll på att segla upp mellan Ryssland och Ukraina, och från hans speciella utkikspunkt såg det onekligen oroande ut eftersom det sen tre fyra dagar inte längre kommit några järnvägslaster från det hållet. Ukrainarna verkade helt enkelt ha förstått vad som var i görningen och nu tycktes de klamra sig fast vid sina kärnvapen. Saken diskuterades praktiskt taget öppet i pressen, ukrainarna tycktes mena att de som blivande självständig stat skulle ha rätt att förfoga över ”egna” vapen. Det var ju på sätt och vis en bisarr ståndpunkt eftersom alla strategiska vapen




06-07-03

09.16

Sida 415

var sovjetiska och därmed varken ryska eller vitryska eller något annat. Men å andra sidan kunde man kanske förstå deras misstänksamhet. För varför skulle just Ryssland behärska alla strategiska vapen om unionen föll samman? Unionen såg verkligen ut att falla samman. Även om det var något otroligt att det kunde hända, så såg det verkligen ut att vara på väg. Michail Gorbatjov tycktes arbeta desperat på att sy ihop ett nytt unionsfördrag, men den där Jeltsin gjorde ju uppenbarligen allt i sin makt för att sabotera enhetssträvandena. De hade på kort tid lyckats städa undan mer än 2 000 olika stridsspetsar som nu låg i säkert förvar i bergrummen uppe i Litsafjorden. Det var alltid något, men även om man räknade försiktigt så borde man ju hamna någonstans vid 25–30 000 stridsspetsar sammantaget. I så fall var det bara tio procent av arsenalen som gått att städa undan innan projektet upptäckts. Det var oklart om han skulle få en ny kommendering den närmaste tiden, ingen tycktes veta någonting i staben, allting flöt omkring i osäkerhet. På staberna visste de inte från ena dagen till den andra vad som kunde ske eller vad som inte kunde ske. Han snuddade vid tanken på Kolja. Men det var som om han ville förtränga alla sådana funderingar, som om de var för farliga att ens tänka för sig själv. Kolja hade varit borta mer än halva den beräknade tiden. De hade ännu inte åkt fast. Men de hade inte heller genomfört projektet. Först om tio dagar kunde man andas ut. Naturligtvis ångrade han sig och naturligtvis var det försent att ångra sig. Även om det var ytterst svårt att tro att några araber eller andra i tredje världen skulle kunna få sådana vapen att fungera så var det ju ändå äventyrlighet av värsta sort att delta i ett sådant projekt, bortsett från att det var brottsligt. Men vad tjänade det till att ångra sig? Gjort var gjort. Han var nästan ända framme vid Fiskgränd när han iakttog ett egendomligt ljusfenomen. När han såg upp mot gatubelysningen så var det som en aura runt varje lampa, som små cirkelformade regn-




06-07-03

09.16

Sida 416

bågar. Om man fick för mycket klor i ögonen, som när han simmat som ung och simglasögonen ännu inte introducerats, så kunde det bli på liknande sätt. Han hade ibland sett ut som en rödögd kanin när han som pojke kommit hem från simträningen. Men nu hade han ju använt simglasögonen hela tiden. Det bultade än mer intensivt i skinkan där han satt sig på det där häftstiftet och han började känna sig illamående, det påminde om en sjösjukereaktion. Han stannade upp och tog stöd mot husväggen och upptäckte att han flåsade, som om han var andfådd. Det var ju omöjligt, han hade gått långsamt hela vägen. När ljuset försvann, när det mörknade framför hans ögon trots att han kände att han höll dem öppna, började han förstå. Han bestämde sig ursinnigt för att kämpa sig upp till Jelena för att åtminstone tala om för henne att hon hade 99 000 dollar i en av kakburkarna på kökshyllan. Han gick vacklande några meter men eftersom han inte längre kunde andas föll han omkull. När han kände den kalla snön mot sin kind förstod han att han aldrig skulle resa sig igen.




06-07-03

09.16

Sida 417

 ”Jaha”, sa försvarsminister Anders Lönnh och tummade på Carls kortfattade sammanställning av läget, ”då är väl saken klar?” Han såg sig frågande omkring, förvånansvärt munter med tanke på vad det var som föreföll klart. De tre männen som satt nedsjunkna i den engelska lädersoffan nickade tyst bekräftande. Det föreföll inte finnas så mycket mer att diskutera. ”Koivisto tyckte förstås att det här var en utmärkt lösning”, fortsatte försvarsministern med ett menande leende vars mening ändå var oklar. ”Dels slipper ju han och hans folk ifrån en del besvär, dels tror jag han också inser att vi är mer kvalificerade än dom själva.” ”Just det har jag nog med min kännedom om våra finska kolleger mycket svårt att tro”, invände ÖB ampert och fick en sårad blick från försvarsministern som gjorde att han blixtsnabbt slog till reträtt. ”Men jag kan ju gott tänka mej att dom ser projektet i ett betydligt mer komplicerat politiskt ljus än vi själva”, slätade han genast över. ”Politiskt ljus?” frågade försvarsministern roat. ”Vad är politiskt ljus för någonting? Nåja, vi anser väl själva att vi är bäst lämpade för det här jobbet. Vad säger du, Hamilton?” ”Med all respekt för finnarna tror jag nog vi vågar påstå att vi i vart fall är bättre utrustade och antagligen har bättre teknik till förfogande”, svarade Carl försiktigt. ”Ja, då är det väl bara att köra då?” sa försvarsministern mjukt i tonen som om man just summerat något tämligen vardagligt. ”Ni behöver ett plan till förfogande från och med i morgon. När kan ni då utgå?” ”Det beror på vädret”, svarade Samuel Ulfsson. ”Just nu är det




06-07-03

09.16

Sida 418

högtryck och klart och dessutom en hel del norrsken, vi vill helst slippa dom komplikationerna.” ”Norrsken?” undrade försvarsministern. ”Vad har det med saken att göra och vad är det för fel på klart väder?” ”Mja”, sa Samuel Ulfsson besvärad över att behöva redogöra för självklarheter för sin högste chef, ”norrskenet stör våra radiokommunikationer. Vi måste ju ha god kontakt med varandra, särskilt i inledningsfasen om vi exempelvis måste plocka ut killarna mesamma på grund av oväntade komplikationer. Sen är täta moln uppenbart mer lämpade om vi ska luftlandsätta folk än klart väder.” ”Jaja, det där löser ni säkert på bästa sätt”, vidtog försvarsministern obesvärat. ”Och hur är läget nere på Karlsborg?” ”Bra”, sa Carl. ”Min ställföreträdare är där nere sen något dygn och har gått igenom all utrustning en gång till och så har vi sex fallskärmsjägare stand by. Jag ska minska den gruppen till fyra innan vi ger oss av.” ”Ni tänker genomföra den här operationen med bara sex man?” frågade försvarsministern med höjda ögonbryn. ”Är inte det lite snålt tilltaget?” ”Nej”, sa Carl. ”Jag kan inte se några stridsuppdrag som skulle kräva större personal eftersom den expedition vi förväntas möta inte består av mer än tolv man. Det vi inte kan sköta på sex man hade i så fall gått fel även om vi varit fler och det hade bara i onödan utökat våra förluster.” Det blev tyst i rummet. Carls svar var visserligen kortfattat, men det inbjöd inte till vidare fördjupningar. ”Jaha”, sa försvarsministern när han hämtat tillbaks sitt vanliga självförtroende. ”Då får herrarna härmed regeringens uppdrag att fortast möjligt genomföra Operation Dragon Fire. Jag önskar er lycka till och jag vill givetvis bli informerad om varje väsentligt förlopp i fortsättningen.” Han reste sig upp och tog de tre gästerna högtidligt i hand, uppifrån och ner i rangordning. De bugade sig stelt för varandra utan att




06-07-03

09.16

Sida 419

säga något mer och så gick de tre ut med ÖB först och Carl sist. De skildes utanför departementets port eftersom de hade olika bilar, ÖB åkte egen bil. ”Jaha”, sa ÖB lite besvärad av att känna sig för högtidlig, ”då är det väl så att säga färdigsnackat i det här ärendet. Återstår bara en sak för mej och det blir väl att säga till dej, Carl, ungefär som dom säger i Hill Street Blues, var rädda om er där ute.” Carl svarade ingenting, han bara log och skakade på huvudet och sträckte fram sin hand till avsked. ”När åker du förresten till Karlsborg?” frågade ÖB på väg in i baksätet på sin bil. ”Inte förrän tidigast i morgon kväll eftersom vädret är ganska stabilt just nu. Dessutom måste jag vara med och fira Lucia på dagis”, svarade Carl som den mest självklara sak i världen. ÖB gav honom en frågande tveksam blick och slog sen igen bildörren och försvann bakom det svarta tonande glaset. ”Var det där sant?” frågade Samuel Ulfsson när de blivit ensamma på trottoaren. ”Vadå? Du menar om vädret?” svarade Carl oskyldigt. ”Nej, inte vädret. Jag menade det där om Lucia på dagis.” ”Jasså det. Jovisst. Skulle inte du passa på att säga adjö till ditt eget barn? Och förresten så blir det ju lite lättare att förklara för Tessie att jag visserligen måste resa bort men att jag ändå måste vara med på Lucia på dagis först. Då låter ju inte allting så farligt.” ”Nej det förstås”, sa Samuel Ulfsson och höll upp bildörren för Carl, som med en ryggmärgsreflex vägrade att gå in först utan gjorde en avböjande gest och tvingade in Samuel Ulfsson i baksätet innan han själv gick runt bilen och in från andra hållet. När Carl kom in på sitt tjänsterum en kvart senare stängde han dörren noga efter sig, satte sig vid det tomma skrivbordet och betraktade telefonen. Vissa pinsamheter i livet måste klaras av, helst fort, innan han reste. Fastighetsmarknaden hade kraschat till och med värre än han själv




06-07-03

09.16

Sida 420

hade trott något halvår tidigare. Spekulanterna drevs ut från sina hus, tvingades sälja sina vinkällare svart och flydde i skaror ut ur landet med de sista sedlarna nerknycklade i byxfickorna. Ett av de spekulationsföretag som just gått i konkurs var det som hade köpt hans eget fastighetsbestånd. Han ringde banken, fick numret till konkursförvaltaren, ringde upp och erbjöd sig att köpa tillbaks hela fastighetsbeståndet för 25 procent av det pris han fått själv i början på sommaren. Det blev en mycket kort förhandling som landade på 30 procent och sammanträde bestämdes till en timme senare på Carls bank. Han gjorde ett snabbt överslag. Genom alla sina virriga och irrationella ekonomiska operationer det senaste halvåret, som mycket mer hängde samman med hans planerade död än ekonomi, hade han tjänat omkring 100 miljoner. Det borde också föranleda en del korrigeringar i hans testamente. Som det nu var skulle 40 miljoner avsättas till en kulturfond, men det borde alltså kunna bli ett större belopp. Dessutom måste Tessie och Eva-Britt få en säkrare ställning gentemot hans enda bröstarvinge. Han ringde sin advokat och bad denne komma till banken och ta testamentshandlingarna med sig, så att allt kunde klaras av i ett enda sammanhang. Sen var det bara Luciafirandet på dagis kvar, därefter återstod ingenting före avresan. *** Åke Stålhandske drog djupt efter andan när han hörde en bildörr slå igen ute på gårdsplanen framför villan. Han hade inte hört bilen komma eftersom ljudet tydligen dränkts av två inflygande attackplan på väg ner på F 6. De satt i en blandning av sällskapsrum och improviserat orderrum med en provisorisk filmduk och overheadprojektor och samtalet hade gått ganska trögt i någon timme. Han hade bara sagt att man väntade på sin operative chef, men han hade ju inte sagt vem chefen var. Han




06-07-03

09.16

Sida 421

ursäktade sig och gick ner för att möta Carl. Carl var klädd i jeans och flottans blå överdragströja med gradbeteckningarna kvar på axelklaffarna och han bar en liten bag som enda bagage. Han verkade avspänd och på gott humör och hälsade från Anna som flyttat ut till Tessie på Stenhamra eftersom de ju blivit lediga samtidigt. Anna hade jullov från GIH och Tessie hade ju börjat ta ut sin semester för den tänkta resan till grön jul i Kalifornien. Carl sa att de båda verkade vid gott mod och att han hade lovat att deras män skulle komma hem före julafton. Med lite tur såg det ju också ut som om man skulle hinna med det. De befann sig fortfarande inne i sin privata konversation när de klev in i rummet till de andra som nu omedelbart insåg att om detta var den operative chefen så var det inte frågan om vilken operation som helst. Alla reste sig blixtsnabbt upp och Carl gick runt och hälsade, noga med att visa att han redan visste vad alla hette och vad de hade för militär grad. Det stod en tom fåtölj lite utanför den övriga kretsen, Carl slog sig ner där och plockade upp sin bag, tog fram en mapp med dokument och såg sig lite prövande omkring. Han kunde inte undgå att märka att rummet var som elektrifierat av spänning, men han försökte med sin attityd visa att man bara hade ett jobb att göra. ”Det är ju lika bra att jag går rakt på sak”, började han i så avspänd ton han förmådde, kastade upp det ena benet över det andra och lutade sig lite bakåt, ”eftersom jag har svårt att tro att herrarna skulle finna något större nöje i allmänt artighetskonverserande just nu. Vad jag måste säga först är följande. Regeringen har gett oss ett uppdrag som innefattar stridsuppgifter på främmande makts territorium, det torde ju redan ha framgått av er träning. Om detta är just nu inte mer att säga än att det å ena sidan innefattar förlustrisker. Å andra sidan är uppdraget till sin natur så viktigt att riskerna inte fått vår regering att tveka. Vi har alltså ett jobb som måste göras, även till ett teoretiskt mycket högt pris. Innan jag redogör för uppdragets innebörd är det en annan sak vi måste lösa. Vi kommer att bli sex man på den här ex-




06-07-03

09.16

Sida 422

peditionen och som ni ser är vi åtta man här i rummet. Det betyder att två av er måste lämna båten och övergå till reserven. Dock inte du, Edvin, för dej gäller ingen frivillighet. Den som vill träda tillbaks har alltså möjlighet att fatta det beslutet nu.” Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring i rummet, gick med blicken från den ene till den andre av de spänt koncentrerade fallskärmsjägarofficerarna. Ingen tycktes med en min visa något intresse av att träda tillbaks. Carl drog ut på tystnaden tills den började kännas pinsam. ”Det här är ju en fråga vi ändå måste lösa”, påpekade han mjukt. ”Det har ingenting att göra med era kvalifikationer, alla här i rummet är mer än väl kvalificerade. Det är bara så att vi har logistiska problem som inte tillåter mer än sex man sammanlagt på fältet. Två av er måste kliva av, det är bara så. Vad säger du, Christiansson, du har ju två barn, eller hur?” Carl flyttade blicken till rummets yngste man som ändå hade flest anhöriga. ”Nej kommendör, jag kan inte undandra mej mitt ansvar, vi har alla familj”, svarade Christiansson spänt och slickade sig om munnen. ”Mm”, sa Carl tankfullt. ”För det första föreslår jag att vi tilltalar varandra med du i det här sällskapet. För det andra vill jag ha ett förslag på hur vi ska lösa den här situationen. Som ni förstår så har jag flera skäl till att bara redogöra för operationens innebörd för dom som ska vara med. Ju fortare vi kommer igång desto bättre, i princip befinner vi oss redan i röd beredskap nämligen. Nå? Förslag? ”Lottdragning”, mumlade Edvin Larsson lågt och harklade sig för att få upp rösten innan han fortsatte. ”Jag kan bara se att vi löser det här med lottdragning. Det är ju ingen som vill dra sej ur nu, det kanske du ändå förstår.” ”Bra!” sa Carl bestämt. ”Verkställ omedelbart den där lottdragningen. Dom som så att säga förlorar åker omedelbart härifrån, men inte längre än in till Karlsborg och stannar där som reserv tills besked kommer om att styrkan utgått.”




06-07-03

09.16

Sida 423

Det uppstod en stunds förlamande tystnad i rummet utan att någon kom sig för att göra något, tills Carl menande harklade sig och Edvin Larsson hämtade en ask tändstickor. Någon invände att det var en dålig metod, man kunde ju ofta se på tändstickorna vilka som var kortast. Någon rev i stället fem papperslappar i lika storlek och ritade ett kryss på två av dem, vek ihop lapparna och hämtade en röd basker och blandade ner papperslapparna. Baskern gick runt under tystnad bland de fem spända män som skulle reduceras till tre, medan de övriga tre fascinerade såg på; det var ju omöjligt att inte fantisera om innebörden i lottdragningen, att den mycket väl kunde gälla liv eller död. Kaptenen Christiansson var en av de två utslagna. Han svor mellan sammanbitna tänder när han upptäckte det. Hans olycksbroder eller om det var lyckobroder visade ingen reaktion utåt utan höll bara upp sin lapp med blyertskrysset så att alla kunde se den. Carl reste sig och gick fram först till Christiansson och tog i hand utan att säga något eftersom ord bara skulle vara i vägen, sen tog han den andre förloraren eller vinnaren i hand på samma sätt och därefter tog man avsked, omfamnade varandra kraftfullt, fortfarande utan att säga något. De två männen gick utan att säga ett ord och under de få minuter det tog dem att gå in på sina rum och samla ihop sina saker och lämna huset var det tyst inne i sällskapsrummet bland de andra. Det kändes omöjligt att hitta något allmänt samtalsämne, det skulle på något sätt verka förnedrande för de två kamraterna på väg ut. Och Carl ville inte börja sin föredragning förrän de gått. När ytterdörren äntligen slog igen drog alla en undermedveten suck av lättnad och Carl plockade upp sin dokumentmapp från soffbordet, tog fram en karta och gick bort till overheadprojektorn och slog på ljusstrålen. ”Här”, började han och pekade med spetsen på en blyertspenna, ”här i krysset mellan tjugonio grader östlig bredd och sextionio grader nordlig bredd kommer en smuggelexpedition att passera mellan den tjugoförsta och tjugoandra december. Expeditionen består av tolv




06-07-03

09.16

Sida 424

man till fots, lätt beväpnade. Dom kommer i riktning från Murmansk och drar sitt gods på slädar med en beräknad fart om cirka en mil om dagen. Vårt uppdrag består av följande uppgifter. Vi ska först luftlandsättas på lämplig punkt öster om den kända destinationen, vi ska upprätta en patrullväg, ett skidspår helt enkelt, så att vi dagligen kan kontrollera om slädtransporten passerat. Då vi finner att så är fallet ska vi gå ikapp gruppen och nedkämpa densamma. Därefter ska vi gå över gränsen till Finland. Det kommer att gå till på följande sätt. Vi går fram till avtalad punkt intill den ryska elektroniska gränsen, fem kilometer från själva riksgränsen, ungefär här. Personal utgår då från en bas vi upprättat inne på finska sidan, här ungefär, och möter oss med snöskotrar. Vi går tillbaks över gränsen, gör oss av med överskottsutrustning, upplöser gruppen och återvänder individuellt eller två och två till Sverige. Detta är i korthet själva uppdraget. Några frågor?” Det blev alldeles tyst, vilket inte förvånade Carl det minsta. Här fanns ett och annat att smälta långsamt. Men tystnaden riskerade snart att börja kännas besvärande och därför tvingade sig sällskapet att börja ställa frågor, stort och smått om vartannat. ”Vi måste ju flyga in över finskt territorium, varenda radarskärm i området kommer att se oss, hur löser vi det?” började Edvin Larsson. ”Onekligen en mycket relevant fråga”, konstaterade Carl nöjt. ”Men vi har faktiskt en utmärkt lösning på det problemet. Uppe i Kirkenes befinner sig just nu en av våra TP 84:or. Den påstås ha mekaniska problem och man försöker förgäves reparera den. Snart kommer vi därför att flyga upp ett nytt plan, med påstådda reservdelar, en förhandsanmäld flygning alltså. På väg upp utgår vi, planet landar i Kirkenes och man utför sitt påstådda uppdrag så att båda maskinerna kan återvända hem, förmodligen samma dag.” Församlingen nickade glatt gillande, någon till och med skrattade åt den enkla lösningen. De flesta i rummet skulle annars ha gissat att man skulle ha använt sig av den vanliga fallskärmsjägartaktiken att gå in på mycket låg höjd, hela vägen fram till målet, så att hopparna




06-07-03

09.16

Sida 425

tvingades utgå från låg höjd utan klara samband med varandra. ”Det innebär alltså att vi precis som vi tränat kommer att utgå från hög höjd”, konstaterade snarare än frågade den kollega som organiserat lottdragningen. Carl nickade kort och såg sig om efter nya frågor. ”Hur kommer vi att sköta våra kommunikationer?” frågade näste man. ”Kortvåg snabbsändning till staben i Stockholm, men det lär inte bli så mycket mer än goddag vi är framme, tack för oss nu åker vi hem. Internt använder vi oss av låg frekvens, signalspaningsrisken i det här området är ju lika med noll”, svarade Åke Stålhandske. ”Vad är det dom smugglar, vet vi det?” frågade Edvin Larsson och spänt nyfikna blickar riktades från alla håll mot Carl. ”Ja, det vet vi”, började Carl med en knappt märkbar ansträngning att inte se ansträngd ut. ”Smuggelgodset består av sex stridsspetsar norpade från en SS 20:a, sammanlagd beräknad sprängkraft ungefär ett megaton.” Tystnaden i rummet blev plötsligt kompakt. ”Det torde förklara den vikt vår egen regering lika väl som andra regeringar fäster vid den här operationen”, förtydligade Carl mer för att få slut på tystnaden än för att tillfoga nödvändiga upplysningar. ”Finns det någon risk att stridsspetsarna på något sätt är apterade?” frågade någon. ”Det lär vi ju få se”, skämtade Carl men ändrade sig snabbt till samma allvarliga attityd som förut. ”Såvitt vi kan bedöma, och såvitt all expertis vi varit i kontakt med kan bedöma, så är det praktiskt taget uteslutet att lasten ifråga skulle vara i sådant skick att den skulle kunna bringas till detonation”, fortsatte han. ”Men vi kommer att genomföra vissa enkla kontroller.” ”Och sen?” frågade Edvin Larsson med rynkad panna. ”Vafan gör vi med grejorna, är det meningen att vi ska ta med oss dom?” ”Nej”, sa Carl, ”när vi drar oss tillbaks ska vi märka ut dom med en radiofyr så att rysk personal vid senare tillfälle kan hämta upp dom.” ”Varför genomför inte ryssarna hela operationen själva i så fall?”




06-07-03

09.16

Sida 426

fortsatte Edvin Larsson, fortfarande med rynkad panna. Det såg ut som om han intuitivt anade att någonting var lurt. ”Såvitt vi förstår”, började Carl långsamt, ”är ryssarnas problem att dom inte kan lita på varandra eller sin egen personal. Det är för mycket pengar det handlar om i ett land med för lite pengar. Det handlar om miljardbelopp och vi måste förmoda att smugglingen mycket väl kan vara organiserad av rätt kvalificerade krafter.” ”Innebär inte det att den här gruppen kanske har en betydligt större värnkraft än vad vi har utrustning för, dessutom är vi ju bara sex man och dom enligt uppgift tolv”, invände den i sällskapet som hittills inte sagt någonting. ”Det är väl teoretiskt möjligt”, svarade Carl torrt, ”men betänk hur geografin ser ut. Här ute går inte att gömma sej. Det är mörkt större delen av dygnet, vi kan röra oss fritt, dom släpar på en last dom inte kan överge, vi har med största sannolikhet överraskningens fördel, vi är gott beväpnade och utrustade för mörker. Kort sagt, några stridsmässiga problem kan jag inte se. Det är nog snarare den enklaste biten på den här resan.” Det blev på nytt tyst i rummet även om spänningen den här gången antagligen hade en mer komplicerad psykologisk bakgrund. Svenska fallskärmsjägare måste på goda grunder förutsättas vara utomordentligt väl tränade för att hantera stridsuppdrag i små grupper vintertid. På det teoretiska planet var det således ingen som hade svårighet att acceptera Carls uppräknade självklarheter. Men det kanske var sättet han sa det på, just som att det bara handlade om självklarheter, små tekniska bekymmer. Eller enklare, det var kanske så att var och en insåg att Carl hade en helt annan täckning för det han sa än vanliga chefer och vanliga instruktörer. De visste ju alla vem han var och alla hade därför omedelbart känt igen honom när han steg in i rummet. I det ögonblicket hade ju också var och en snabbt fattat att om han var den okände operative chefen så var det allvar, mycket stort allvar. Carl kände av den förnyade spänningen i rummet och ledde in




06-07-03

09.16

Sida 427

samtalet på teknikaliteter, för det fanns ju mycket sådant att finslipa. Den första fråga man borde ta itu med var att beräkna var någonstans man borde lägga ut sin fångstarm, på vilket avstånd från den fientliga gruppens destination och med vilket avstånd mellan de två grupper man skulle tvingas dela upp sig i. Detta var närmast ren matematik, en känd taktik för vilken det fanns färdiga matematiska formler som de flesta i rummet behärskade till fulländning. *** Kolja Mordavin kände sig nästan euforiskt lycklig. Allt som för någon tid sen sett ut som ett eländigt misslyckande hade nu vänt. Juha hade skidat upp en liten renflock i mörkret mindre än två dygn efter den katastrofala upptäckten i proviantsäckarna. Han hade skjutit med automateld rakt in i flocken och tre renar hade legat kvar på platsen. Det var så mycket kött att de till och med kunde tillåta sig att bara ta de bästa bitarna och lämna resten åt vargarna. Det som kunde ha blivit förtvivlan och inbördeskrig hade nu snarare vänts till sin motsats. Alla hade ju ändå börjat bli lite trötta på det sega torkade köttet som man åt för att man måste och inte för att det var gott. Nu åt de kokt ren i fet buljong med ost och grovt bröd och hett te, bättre än så kunde man inte värja sig mot kylan. Kolja hade inte ens behövt diskutera katastrofläget, eftersom Juha och Jorma snabbt kommit på att det var bättre att man försökte lösa problemet i stället för att ställa till bråk. Mike Hawkins hade gett honom en del särskilda instruktioner för den händelse det skulle bli bråk inom gruppen. Det hade tydligen hänt en gång förut, oklart var och på vilket sätt eftersom Mike inte varit särskilt utförlig i sin beskrivning. Men det hade funnits en liknande expedition, fast de den gången bara fraktade vapenplutonium och inte som nu hela rasket. Bara en i den gruppen visste vad det var man fraktade, och det som troligen inträffat var att någon fått för sig att de tunga lådorna innehöll guld. Så hade det antagligen blivit bråk och det hade slutat med att man öppnat lasten, kanske skjutit på




06-07-03

09.16

Sida 428

varandra och förmodligen kommit i kontakt med plutonium på något sätt. Antydningsvis hade alla dött, fast man inte visste närmare var och hur det hade gått till. Om en liknande situation skulle uppstå den här gången skulle Kolja tvingas berätta för de andra vad man faktiskt släpade på, att det alltså inte precis var någonting som gick att stjäla och sälja vidare som guld eller annat smuggelgods. Men som det nu var god stämning i gruppen och bara några dagar kvar så såg allting ut att gå bra. Kolja insåg mycket väl att han i ett avseende lurade sig själv. Visserligen hade de klarat av närmare tre fjärdedelar av resan, det mesta av allt sitt slit och släp var avverkat och dessutom gick det av olika skäl lättare och lättare för varje dag. Man övade upp en del metoder att fästa remmar och seldon runt sig själv, lasten minskade i vikt, det gick lättare att sova på nätterna eftersom arbetets långa vardag gjorde att spänningen släppte. Visserligen. Men den sista svårigheten var ju att passera ett hundra meter brett bälte med elektroniska bevakningsanordningar och sen fem kilometer vidare till gränsen. Om inte rätt man befann sig vid gränsbevakningsstationen så skulle ju allting kunna få ett mycket snöpligt slut. Men å andra sidan, varför skulle inte rätt man befinna sig på rätt plats när man lyckats i alla andra ansträngningar? Han umgicks helst med Juha och Jorma, inte bara för att han stod i tacksamhetsskuld till dem, de hade ju räddat hela expeditionen och de höll dessutom käften om det. Men de verkade också mycket gladare och mindre oroliga än alla andra. Kanske var det för att de hade så nära hem. De skulle hoppa av på andra sidan finska gränsen och sen aldrig smuggla mer i hela sitt liv, sa de. Alla andra hade ju en ny resa framför sig, över till Norge och ombord på ett fartyg och sen till Murmansk igen tillsammans med någon arbetsstyrka som kom med avlösning till skrotbärgningsprojektet. Det var först därefter, efter att man obemärkt tagit sig in i Murmansk, som man kunde vara på den säkra sidan. Om man inte ville försöka hoppa av i Finland. Men i så fall var det ju det där med pengarna igen. 100 000 dollar




06-07-03

09.16

Sida 429

var en ofattbart stor förmögenhet i Ryssland, det skulle räcka hela livet och dessutom till ett överflöd hela livet. Juha och Jorma hade i så fall jämförelsevis blygsamma planer. De skulle skaffa varsitt eget hus, det var vad pengarna räckte till för deras del, inte mer. Men ändå var de alltså på bättre humör och mer skämtsamt avspända än någon annan i expeditionen. Kolja hade försökt klämma dem på om pengarna verkligen inte skulle räcka till mer än bara varsitt hus. Men de hade skrattande försäkrat att det var i norra Finland som man kunde komma någonstans på 100 000 dollar. Nere i södern, runt Helsinki, fick det nog bli ett ganska litet och ynkligt hus för den summan. Men de beklagade sig inte, tvärtom menade de att det var en alldeles förträfflig betalning för en enda smuggelresa. De hade sysslat en del med skinnhandel kors och tvärs över gränserna och berättade att de i så fall skulle få slita och släpa i flera år för att få ihop motsvarande belopp. Nu skulle de bo bra resten av livet, gifta sig och fiska och jaga och leva det liv de helst ville. Nej, de hade sannerligen ingen anledning att sukta efter mer, även om de mycket väl insåg att pengarna hade ett helt annat värde för de ryska kamraterna, om de stannade kvar hemma vill säga. Kolja fantiserade en stund om sitt eget liv efter återkomsten. Han skulle ju dessutom kunna fortsätta att tjäna pengar hos Mike; det måste han nästan göra för att inte väcka uppmärksamhet och bli avslöjad som alldeles för rik alldeles för fort. Han tänkte på nytt på vilka fester han skulle ha i sitt nya hus, hur han skulle kunna bjuda både sin egen och onkel Aleksejs familj och alla vänner, och han kunde inte låta bli att tänka på hur de skulle vara tacksamma mot honom och beundra honom, även om sådana tankar var ganska skamliga tankar. Hans far och farbror var trots allt riktiga björnar till karlar, båda två flerfaldigt dekorerade för sin tjänst i Sovjetflottan, båda två på mycket ansvarsfulla arbeten. Han övergick till en stunds angenäma sexuella fantasier och tänkte på vad han skulle ha att ta igen efter sex veckors avhållsamhet och med vilka kvinnor han skulle ta igen det; redan som det var nu kunde han ju få vilken kvinna han ville i




06-07-03

09.16

Sida 430

Murmansk. Kanske rentav i Moskva, men det återstod ju att se. Det fanns hur som helst inte skäl för annat än strålande humör. Dessutom hade det kommit ett nytt väderomslag, tjocka moln svepte in på låg höjd och temperaturen hade på något dygn stigit så att ingen behövde frysa längre. Molnen var verkligen hans vänner, tänkte han och såg upp mot de allt tätare formationerna som gled in från väster. Västlig vind och täta moln, vad mer kunde man önska sig just nu? *** Väderomslaget hade kommit snabbt och omedelbart rapporterats från meteorologerna på F 21 i Luleå till Försvarsstaben i Stockholm och vidare ner till Karlsborg. Täta moln på låg höjd över målområdet och västlig vind, perfekta förhållanden med andra ord. De hade varit startklara inom loppet av en halvtimme. Medan Carl höll en genomgång med flygarna gick Åke Stålhandske och Edvin Larsson igenom utrustningslistan en sista gång. All materiel, allt från kläder till teknisk utrustning var stuvat i låsta utrymmen längst bort i en hangar på F 6 och när Carl och de tre andra kom hade Åke Stålhandske och Edvin Larsson redan klätt om, utrustat sig och packat sina egna kläder och personliga tillhörigheter, ringar, klockor, allt, i varsin jutesäck som de sen låste och hängde in i ett numrerat klädskåp. De fick inte ha en enda pinal på sig som kunde leda till identifiering eller ens nationalitetsbestämning. Deras overaller var kanadensiska, deras nya klockor japanska liksom en stor del av elektroniken, deras vapen i huvudsak västtyska, deras fallskärmar var franska, deras skidor svenska, deras tält norska, deras spritkök finska och så vidare. Herculesmaskinen taxade ut till hangaren och fällde ner rampen i aktern och de lastade in på några minuter, hälsade kort på flygarna, hoppledaren och läkaren och sen började planet köra ut mot sin startposition medan rampen fälldes upp. De blev stående med motorerna på ganska länge eftersom det nu gick en sista radiokommunikation




06-07-03

09.16

Sida 431

upp till Försvarsstaben i Stockholm och vidare till försvarsdepartementet för orderbekräftelse. Försvarsministern var emellertid svår att nå, eftersom han satt i något fackligt möte med den kvinnliga delen av departementets personal som dels ville åberopa lagen om anställningsskydd i en del fall där den nya regimen tänkt sig byte av personal och dels krävde att försvarsministern måtte ge sig på en punkt som gällde kvinnors rätt att delta i den militära hornmusiken. Om detta visste givetvis de sex männen som satt sig ner inne i transportplanets väldiga buk ingenting. De trodde att förseningen borde ha mer komplicerade skäl. Sex man, tre på vardera sidan om syrgaskonsolen ganska långt akterut i planet, omgivna av väldiga tomma utrymmen. Det fick dem att känna sig som en mycket mindre styrka än de faktiskt var, mätt i kompetens och eldkraft. Försvarsministern kom till slut till telefonen och blev rasande när han insett vad som hänt, att planet stått med motorerna på berett att lyfta på något som rimligtvis måste beskrivas som ett uppdrag av historisk betydelse medan han själv uppehållits av frågor kring kvinnlig hornmusik. Han röt igång expeditionen och gick med långa steg tillbaks in till sammanträdesrummet. Det fanns ingenting att konversera om där inne i planet, och även om någon haft något att säga så skulle han ha varit tvungen att skrika för att överrösta dånet från de fyra motorerna. Carl insåg att han mycket väl skulle kunna använda en av sina särskilda talanger, att alltid kunna sova på flygplan, till att föregå med gott exempel och drog på sig ett par hörselskydd och sov faktiskt ganska snart och alldeles uppenbart. Åke Stålhandske som satt bredvid Carl bytte en leende menande blick med Edvin Larsson på andra sidan, såg på Carl, skakade på huvudet och skrattade. Han tog för givet att han inte skulle behöva väcka Carl förrän på sista biten när det var dags att dra på sig hjälmarna och göra fast i syrgaskonsolen. ***




06-07-03

09.16

Sida 432

Några mil från den lilla staden Ivalo i norra Finland och några mil från den ryska gränsen satt Luigi Bertoni-Svensson och hans fallskärmsjägarkollega Matti Heiskanen i sin numera välisolerade och rätt trivsamma jakt- och fiskestuga. De sa inte så mycket. Mellan sig på köksbordet hade de en mobiltelefon där de fått besked för halvannan timme sen. Beata hade ringt och pratat om ditt och datt en stund innan hon meddelat att ”det ser inte ut att bli någon snö till jul i år heller” och sen hade hon strax lagt på. Det var signalen som betydde att de måste gå in i högsta beredskap. Antingen skulle ingenting hända förrän om några timmar när de på samma telefon skulle få meddelandet att någon fått ”oväntat stor återbäring på skatten i år”. Vilket skulle betyda att expeditionsstyrkan landat under kontrollerade och beräknade former och att allting var ok. Eller också skulle de få ett meddelande som betydde att de omedelbart måste rycka ut mot ryska gränsen för att göra sig beredda att rädda vad som räddas kunde. Dessutom måste de då försöka övergå till kortvåg i stället för telefon för kontakter med Stockholm och till lågfrekvens för att så snart som möjligt få kontakt med dem som fortfarande var i livet och kanske kunde räddas. Det var en outhärdlig väntan och de gick varandra oavsiktligt på nerverna. Ingen av dem visste mer än att en grupp på sex man snart skulle landsättas ungefär fem mil in från den rysk-finska gränsen och att de hade ett uppdrag som förväntades ta en knapp vecka innan de skulle hämtas upp. De hade ingen aning om vad saken gällde och hade för länge sen slutat att ens fantisera om vad det kunde vara. Att det var något stort och viktigt var ju självklart. Att en del av deras kamrater, oklart vilka, riskerade att aldrig mer komma tillbaks var också självklart. Och där satt de nu vid ett köksbord och kunde inte göra annat än att stirra på en mobiltelefon. ”Vill vi ha kaffe?” frågade Matti Heiskanen oentusiastiskt som om det mer gällde att få hål på tystnaden. Luigi skakade bara på huvudet. Omedvetet satt de och lyssnade. De hörde ljudet samtidigt, nick-




06-07-03

09.16

Sida 433

ade åt varandra och reste sig och gick ut på förstutrappen. Det var ingen tvekan om saken. Det dova ljudet från Herculesmaskinernas propellermotorer var ingenting de kunde ta fel på. ”Vad tror du, niotusen meter ungefär?” frågade Luigi. Matti Heiskanen ryckte på axlarna, det var svårt att säga. Ljudet kom obevekligt långsamt närmare och snart bedömde de att planet var rakt ovanför dem. Ungefär nu borde det alltså ske, de såg det utan svårighet för sin inre syn, hur rampen fälldes ner, hur de där inne reste sig och gick över sin egen och varandras utrustning en sista gång, hur det stora kollit rullades ut i läge och sen när hoppsignalen kom sköts över kanten av förste man som skulle vara Edvin Larsson och hur sen de andra följde efter i snabb takt, hur vinden med ett hårt ryck fångade upp skärmarna och sju mörka punkter i en fallande rad började driva mot öster. De försökte bedöma vindstyrkan men det kunde ju vara helt andra förhållanden där uppe. Men det rörde sig nog om ungefär 25–30 minuters inflygning för kamraterna där uppe, sen åtminstone tio minuter för att kontrollera att man landat säkert och utan upptäckt, sen ytterligare någon tid för att rigga antennen till snabbsändaren och meddela Stockholm. Deras telefon där inne på köksbordet skulle alltså i bästa fall ringa om drygt 40 minuter. De kände sig förtvivlat maktlösa. *** Carl gick sist över rampen. Han stod kvar någon sekund och såg efter de andra. Sen kastade han sig ut i friheten, fångades upp av den starka turbulensen och virvlade runt som ett löv medan g-krafterna slet i hans kropp och tunga utrustning innan det kraftiga rycket meddelade att skärmen utvecklat sig normalt. Det tog några sekunder att komma över yrseln och få kontroll på läget. Allt såg fint ut, det var tillräckligt mycket ljus kvar här uppe för att han skulle ha visuell kontakt utan några problem, men han ägnade ändå en stund åt att




06-07-03

09.16

Sida 434

manövrera sig in på närmare håll. Det var gott om tid tills de skulle gå igenom molnen långt där nere och då skulle det ha hunnit mörkna betydligt, särskilt vid markytan. Han kände sig märkligt upprymd, som om han haft en mycket tung last av ansvar och bekymmer och allt nu var som bortvirvlat i rymden. Tillvaron kunde inte bli enklare än så här och det var frihet. Vissa saker skulle utföras, vissa manövrer klaras av och det fanns ingen återvändo och ingen valmöjlighet. Han kontrollerade kompass och tid, allt tycktes stämma och han väntade sig ingenting annat efter att ha hört Åke Stålhandskes redogörelser för Edvin Larssons kvalifikationer som navigatör. Allt tydde på en normal landning på beräknad plats. Han hade viss kondens inne i ansiktsmasken, men ingenting som skulle kunna hinna ställa till med besvär, syrgasutrustningen fungerade perfekt. Märkligt nog oroade han sig inte för någonting där nere på andra sidan de låga molnen. Han tänkte aldrig tanken att de skulle kunna vara väntade och dimpa ner mitt i ett ryskt jägarregemente eller någonting annat hotfullt. Dels kunde ingen utomstående känna till vilken punkt de valt för landning, dels var de omöjliga att fånga in på radar, de skulle inte synas mer än fåglar. Det fanns inga problem just nu, inga alls och han kände sig så upprymd att han fick för sig att han andades en blandning av syrgas och lustgas, att det kunde vara någon uppiggande innovation som någon militär tekniker någonstans kommit på, ett sätt att få folk som gav sig ut på svåra uppdrag att känna sig i alldeles utmärkt form. Han slog fort bort tanken, han kände att det var något annat, att det mer handlade om en berusande frihetsupplevelse som byggde på situationens enkelhet; här fanns inte barn, fru och före detta fru och ansvar för ekonomi och personlig moral eller för något som var rätt eller fel, här fanns bara ett uppdrag, en order som var uppfattad och skulle verkställas. Ingenting annat, och det var själva friheten. Han manövrerade sig tätare inpå de andra eftersom molnen börjat komma närmare och kontrollerade på nytt deras position efter att ha




06-07-03

09.16

Sida 435

skavt bort lite kondenserad is från instrumenten. Det måste ha varit förhållandevis milda och fuktiga vindar de gått igenom, han kände inget som helst besvär av kyla. När de närmade sig molnen förändrade de sin formation så att de gick nära inpå varandra och hängde i en cirkel med ansiktena inåt och på samma höjd, och när gruppchefen gjorde tecken vände de samtidigt upp i vinden, bromsade in och började sjunka rakt ner genom molnen och mörkret som steg upp mot dem. Molntäcket var tunnare än de beräknat och de hade snart början till kontakt med varandra igen efter det korta fallet ner genom den filmjölksaktigt dåliga sikten där de bara då och då skymtat en granne. Nu såg de varandra tydligt på nytt och kunde också få en ungefärlig uppfattning om hur det såg ut där nere eftersom det vita snötäcket dominerade synfältet nedåt. Här och var syntes mörka formationer som kunde vara skog eller berg, förmodligen skog. De valde med tecken till varandra ut ett litet fält mitt inne i en skogsdunge och manövrerade sig sen ner en och en. De hade inte uppfattat minsta tecken på mänskligt liv, maskiner eller ljus på flera mils håll och kände sig alla rätt säkra på att de skulle landa ostört. De landade i djup snö och det tog en stund att böka ihop fallskärmarna och få på sig snöskorna så att de kunde börja angripa sitt transportkolli. Carl gav omedelbart två man order om att börja rigga antennen inne i träddungens kant, han bedömde det inte som särskilt överhängande att börja spana av den närmaste omgivningen. Medan antennen riggades packade de upp sitt transportkolli, lastade om den utrustning de skulle behöva i två pulkor, samlade ihop fallskärmarna och knycklade ner dem i resterna av transportkollit och grävde sen ner det i snön, under en gran. När de var klara hade mörkret fallit och de tog fram sina goggles för mörkerseende och gjorde några pliktskyldiga manövrer på skidor runt kanten av skogsdungen för att iaktta tecken på mänskligt liv i närheten. Men ingenting syntes och ingenting hördes och allt annat skulle ju också ha varit mycket förvånande. Detta var Nordkalottens ödsligaste område.




06-07-03

09.16

Sida 436

Carl kunde snart besluta att de skulle sända signalen hem att de landat i god ordning och att allt föreföll normalt. *** Anna Erikadotter och Tessie satt uppkrupna i varsin ände av den stora fluffiga italienska soffan i verandarummet ute på Stenhamra. De hade efter visst besvär fått fart på brasan och de fnittrade om att det väl antagligen var tur att deras män inte såg hur usla de var på att elda. De satt i strumplästen med benen uppdragna under sig och varsin tekopp i handen och försökte hålla modet uppe med roliga historier om männen, om hur det hade gått till när Åke kom in i planet på Roms flygplats, om hur Carl en gång för några år sen plötsligt dykt upp som en dröm från det förflutna och blivit utkörd av en man som hotat att bussa sina hundar på honom och Carl sagt att det väl skulle vara ”synd på hundarna” eller hur Carl hade fumlat med vigselringen eller hur Åke hade spillt rödvin på den vita brudklänningen; historier med det undermedvetna syftet att visa att deras män var som alla andra, möjligen lite mer tafatta än andra i vissa situationer, men annars som alla andra. De råkade bara vara bortresta på någon liten tjänsteresa före jul. Det var svårt som bedrägeri och de riskerade ändå hela tiden att komma in på fel ämne. Som exempelvis det där med hundarna, alltså att när Carl sagt det där om synd om hundarna, det var ena riktiga bestar för övrigt, så kunde man ju tro att det bara var ett karskt skämt. Men sen hade hon frågat en gång och då hade han humorlöst sakligt sagt att visst, visst skulle han ha dödat hundarna. Och plötsligt var fel sorts historia berättad, om män som inte alls var på vanliga tjänsteresor utan män som skulle kunna döda dobermannhundar med sina bara händer. Det gick inte att komma undan, det gick inte att peppa sig själv med skämt och glada historier bort från den undran de kände. Till slut ställde Tessie beslutsamt ifrån sig teblasken, som hon sa på sin




06-07-03

09.16

Sida 437

lustiga men fullt begripliga svenska och gick och hämtade en flaska vin och två glas. Enligt Carl skulle det vara ett vin som DG var särskilt förtjust i. Undrar om DG kände till …? Äh! Så var de där igen. ”Jag tror dom är i Finland, i närheten av ryska gränsen”, sa Anna eftertänksamt. ”Åke ringde uppifrån stugan för några dagar sen och sa att han skulle ägna sej åt jakt och fiske ett tag men vara hemma till jul.” ”Tror du på det?” frågade Tessie skeptiskt. ”Att han är i Finland eller att han ska vara hemma till jul? Jo, jag tror på båda. Gör inte du?” ”Carl sa ingenting om att vara i Finland, han sa ingenting alls”, sa Tessie. ”Men hade det bara gällat Finland så kunde han väl ha sagt något.” ”Bara Finland? Vad menar du med bara Finland, det är väl inte så bara”, sa Anna med oron stigande i ögonen och drack en häftig klunk av det röda vinet. Hon var ingen van vindrinkare och höll på att sätta i halsen. ”Jag vet inte”, sa Tessie villrådigt, ”jag vet inte vad att tro. Men Åke berättade ju om något som skulle smugglas från insidan på Ryssland, var det inte så?” ”Jo, men han sa ingenting om att han själv skulle till Ryssland, tvärtom. Nej, jag tror fortfarande han är i stugan där uppe vid Ivalo.” ”Vad är det man smugglar från Ryssland?” frågade Tessie eftertänksamt. ”Det vet jag! Det har jag sett själv”, triumferade Anna överdrivet glatt som hon egentligen inte trodde på sig själv. ”Därifrån smugglar man vargskinn och järvskinn!” ”Visst”, sa Tessie ironiskt, ”självklart skickar Sverige upp sin assisterande underrättelsechef och hans närmaste man för att få stopp på smugglingar av järvskinn från Ryssland. Det förstår ju vem som helst att vi i världsfredens intresse, etcetera etcetera, måste få slut på den fruktansvärda exporten av järvskinn från Ryssland.” ”Så vad tror du?” undrade Anna. Hon såg ut som om hon egentli-




06-07-03

09.16

Sida 438

gen inte ville höra något svar eller någon teori på den punkten. ”Tja”, sa Tessie med en suck, ”vad skulle kunna tänkas vara så viktigt från Ryssland? Vet du vad DG sa när han var här på middag? Jo, att från Ryssland kommer bara tre saker av viktighet, kaviar, turistsouvenirer och 27 000 kärnvapenspetsar. Stridsspetsar heter det visst. Det var vad han sa i alla fall.” Anna svarade inte på en lång stund och Tessie följde inte upp sin tankegång. Det var som om den brändes, som om samma intuition som lett in på det spåret nu sa att man måste bort därifrån, bort, långt bort till något helt annat. ”Jag är med barn”, sa Anna plötsligt. ”Fick ett positivt besked innan jag kom ut hit i dag. I andra månaden.” Tessie stirrade först häpet på henne sen började hon le och nicka bakåt uppåt som om det fanns något mycket oväntat att säga om detta inte helt oväntade. Det fanns det också. ”Själv är jag i tredje månaden”, sa hon och så började de skratta samtidigt, först i alldeles tydlig och ren gemensam glädje, sen med lätta stänk av desperation. ”Du har förstås inte sagt något till Åke, jag menar att du trodde …?” frågade Tessie när hon kände att hon måste ta sig samman. ”Nej”, sa Anna och bet sig i underläppen för att kunna koncentrera sig på att inte falla i gråt, ”det tänkte jag att jag skulle berätta som en glad julklapp när han kom hem. Och du?” ”Nej”, viskade Tessie. ”Carl vet inget, jag tänkte som du, gissar jag.” *** De var bara några dagar från målet, vädret hade klarnat upp men kylan höll sig kring det uthärdliga området kring minus 20 grader. Kolja hade tyckt sig fullt medveten om att han förträngde all oro, som om den ändå inte skulle tjäna något till. Dessutom hade de ju inte vid ett enda tillfälle haft någon mänsklig kontakt, inte ens spår i snön.




06-07-03

09.16

Sida 439

Men här var alltså ett spår, ett tydligt skidspår som dessutom tycktes ganska uppkört. Den korta stund på dagen då det skulle vara någon sorts gryning i stället för mörker närmade sig och de skulle egentligen ha stannat här för att dra över sig maskeringsnäten och vila några timmar. Men skidspåret förändrade allt. Det var inte så mycket att resonera om, det kunde ju inte vara någonting annat än avpatrullering av något slag. De hade att välja mellan två saker, antingen försöka en lång kringgående rörelse för att undvika att korsa spåret. Eller också måste de gå över spåret och försöka förstöra sitt eget spår så gott det gick några hundra meter i båda riktningarna. Med lite tur skulle det komma snö och täcka över det som ändå skulle synas efter dem i snön. Det var mest en fråga om tid, man visste ju inte hur långt man skulle behöva följa skidspåret i sidled för enligt kartan så skulle det ju inte finnas någon militär postering i närheten. Det kunde alltså bli frågan om flera mil. Men å andra sidan, om det var frågan om så långa avstånd kanske spåret bara patrullerades någon gång i veckan. Det var inte så mycket att välja mellan. I början hade de tagit sig fram mycket långsamt därför att de gått efter slädarna med granruskor och sopat igen det mesta av medarnas tjocka tydliga spår. Det behövdes bara något lätt snöfall för att göra resten av jobbet. Mitt ute i ödemarken hade de inte ansett den saken nödvändig på mycket länge. Men nu var det alltså dags igen. De skar ner tjocka grangrenar och började bearbeta spåret bakåt först några hundratal meter tills ingenting kunde synas för en förbipasserande skidpatrull. Sen drog de sina slädar över skidspåret och använde sina egna skidor för att bygga upp själva spåret igen medan de la ner rätt stor omsorg på att försöka jämna ut snön där slädarnas medar hade gått fram. De var tvungna att strunta i att arbetet skedde under den ljusaste tiden eftersom ingenting gärna kunde vara mer angeläget än det här problemet. Medan de arbetade mulnade det och de första snöflingorna började falla. Kolja kände det som om han fortfarande hade Gud på sin sida, några timmars snöfall var allt som behövdes.




06-07-03

09.16

Sida 440

Men den tur som Kolja trodde att han hade var i själva verket otur. En kapten Lars Andersson kom glatt skidande någon kilometer bort, i lätt mundering som om han var ute på ett träningspass. Det såg ut som om han var skidskytt ute på övning, bara nummerlappen på bröstet saknades. Men när han tvärstannade och tog skydd bakom några trädstammar visade det sig att han ändå på några avgörande punkter skilde sig från en vanlig skidskytt. Geväret som han bar uppspänt på ryggen var försett med ett kikarsikte med 16 gångers förstoring och han bar dessutom en radio i bältet på ryggen intill gevärskolven. När han studerat målet en stund i kikarsiktet kände han sig rätt säker på att ingen där framme hade någon radio påslagen. De tycktes dessutom desperat upptagna med att försöka dölja att de korsat fångstarmen. Det stämde att de var tolv man, han såg inte till några vapen. Deras kurs var given, förutsatt att de verkligen var på väg mot angivet mål. Det var bara att räkna. Han sände ett kort meddelande, vände och åkte lugnt tillbaks mot sin egen bas. När Carl fått meddelandet tog han fram kartmaterialet och en linjal och räknade ut på vilken punkt de två svenska grupperna skulle sammanstråla. Deras fångstarm var fem mil lång, de hade turats om att patrullera halva sträckan från vardera hållet med fyra timmars mellanrum. Fi skulle ha haft en fenomenal tur om de skulle ha klarat sig undan upptäckt. Han bedömde att de nu kunde lätta ytterligare på sin transportvikt och dumpa en del tyngre vapen och annat som tydligen inte skulle behövas. Sen gav sig han och Åke Stålhandske och kaptenen Lars Andersson makligt och småpratande iväg mot den punkt där de skulle möta de andra tre, som kom från motsatta hållet. De var på väg att fånga in motståndaren i en säck, de kunde utan svårighet röra sig uppemot fem mil på ett dygn medan motsvarande rörlighet för motståndaren på sin höjd kunde beräknas till en mil. Det hela såg mycket bra ut, ju längre bort från den ryska gräns-




06-07-03

09.16

Sida 441

linjen de kunde konfrontera motståndaren, desto bättre. De resonerade högt och obekymrat om hur de skulle sköta resten. Det lämpligaste var väl att gå in framför motståndaren, skära av linjen mot hans destination, sprida ut sig något, hålla diskret radiokontakt och så sammanstråla när man fått första ögonkontakt. Det borde inte bli särskilt svårt. Sen kunde man ju välja taktik lite beroende på hur terrängen såg ut där framme, lägga sig i försåt och genomföra ett snabbt eldöverfall eller vänta tills de slog läger för att vila och så bara skida in i deras läger. Carl lutade mest åt det senare, eftersom det ju kunde vara av visst intresse att förhöra smugglarna medan de fortfarande hade något att säga, som han omskrev saken. Landskapet dominerades fortfarande av gles granskog, granarna såg i formen ut som om de var mycket höga, de hade fel proportioner på något sätt eftersom grenarna bara stod ut någon meter. I själva verket var alltså granskogen mycket låg och gles och i stora områden dessutom död. Ibland såg det ut som om de skidade sig igenom hyggen, eftersom alla träd var döda och torkade, men det måste alltså vara fråga om någon sorts miljöförstöring eftersom de hittills inte sett ett enda tecken på mänsklig civilisation eller mänskligt arbete. Carl insåg att de uttorkade trädstammarna skulle komma till mycket speciell nytta, men han hade ännu inte berört det ämnet. De sammanstrålade med den andra gruppen sent på kvällen och beslöt sig för att slå nattläger, äta och vila ut inför nästa dags avgörande. De befann sig mitt på linjen mellan motståndarens förväntade destination och den punkt där han observerats. Förutsatt att han navigerade med samma säkerhet som de själva och inte med hjälp av gammaldags kompasser eller liknande, så kunde de i princip sitta kvar där de var och vänta. Men Carl menade att man skulle rekognoscera lite nästa dag under den ljusa perioden för att se om det inte fanns någon lämpligare plats för det avslutande arbetet. De sov oroligt och använde sig för första gången av ett vaktpostschema eftersom de inte kunde veta säkert att motståndaren avstod från den annars rätt rimliga försiktighetsåtgärden att skicka en för-




06-07-03

09.16

Sida 442

patrull med lätt utrustning för att spana av de områden som slädarna skulle igenom. Men om man räknade på saken tycktes det som om de antagligen saknade folk för detta. De var ju tolv man på tre slädar och åtminstone två av slädarna måste väga uppemot ett ton. Det måste nog till fyra man per släde, och dessutom ett alternerande schema så att man fick växla mellan tyngre och lättare dragjobb. Det var ju egentligen en jävla prestation att släpa sådana lass 30 mil genom ödemarken. Och så nästan klara det … De steg upp en god stund före gryningen följande dag och gick framåt i riktning mot motståndaren någon mil innan de spred ut sig och försåg sig med mörkerseende. Det var förstås kallt och trist att stå timme efter timme och lyssna och stirra ut i ingenting, men å andra sidan frös man mindre på jaktpass som verkade lovande och intressanta, och detta var ju mycket säkra pass. Det var ånyo Lars Andersson som fick kontakt först. När det började ljusna observerade han expeditionen på någon kilometers håll och kunde rapportera deras position och att de föreföll att göra sig beredda att vila under de ljusaste timmarna. Carl beordrade återsamling och de skidade sen i samlad grupp mot målet, stannade på lite knappt 500 meters håll och la ifrån sig all utrustning de inte skulle behöva de närmaste timmarna, kontrollerade sina vapen och fortsatte sen långsamt in mot målet. De andra hade slagit läger i en så tät del av granskogen som de kunnat hitta, förmodligen för att få fäste för sina maskeringsnät. Det gick snabbt att konstatera att de inte höll sig med några vaktposter, förmodligen var alla sen lång tid inkörda på att helt enkelt slockna under de ljusa timmarna, kanske äta något först och sen bara sova en god bit in på mörkret. De närmade sig mer och mer försiktigt utan att se något tecken på rörelse där framme, trots att de såg lägret, de tre övertäckta slädarna och de fyra något klumpiga tälten tydligt. ”Order som följer”, viskade Carl när de stannade på bara tvåhundra meter och betraktade målet. ”Major Larssons grupp in från




06-07-03

09.16

Sida 443

norr, min grupp in från söder. Omedelbar eldgivning om ni ser någon höja ett vapen, annars skjut inte. Syftet är till en början att ta alla tolv för förhör. Verkställ!” Han tog med sig Åke Stålhandske och kaptenen Lars Andersson och när de nu närmade sig svängde de av sig sina lätta kulsprutepistoler och osäkrade. De rörde sig allt långsammare för att minska ljudet från den mjuka finkorniga snön, de kom nästan ljudlöst ända fram till tälten. Carl tecknade att man skulle omringa tälten, och när det var klart sköt han en automatsalva i luften och ropade på ryska att alla skulle komma ut med händerna över huvudet. Det uppstod snabbt tumult inne i tälten och Carl upprepade ordern. Sen tecknade han åt Åke Stålhandske att upprepa ordern på finska, och det verkade som om det fick bättre effekt för omedelbart dök det upp några yrvakna skräckslagna ansikten i en av tältmynningarna, och det ropades någonting på finska som Åke Stålhandske besvarade samtidigt som han med tydliga armrörelser visade att här gällde det att komma ut och ställa upp sig. De kom ut en och en, de flesta såg mer förbannade och uppgivna ut än rädda, den siste sträckte ut ett vapen före sig med kolven först till tecken på att han gav sig, slängde vapnet ifrån sig i snön så fort han kommit ut. Snart stod tolv man uppställda i snön med händerna bakom huvudena. Carl beordrade visitering och fångarna blev genomletade en och en. Ingen hade något vapen på sig. De fick stå kvar i samma ställning medan tälten undersöktes. När det var klart skidade Carl långsamt fram mot gruppen och kommenderade alla att vända sig om så att de såg honom. Sen frågade han långsamt på ryska om någon visste vad som fanns i de stora stålkoffertarna på slädarna. Han fick inget svar, alla framför honom undvek hans blick och såg ner i snön framför sina fötter. Då frågade han samma sak på engelska, utan att få något svar och tecknade sen åt Åke Stålhandske att upprepa frågan på finska. De fick fortfarande inget svar. ”Jaha, vi ska ha det på det viset”, muttrade Carl och sen räknade




06-07-03

09.16

Sida 444

han högt och tydligt medan han pekade ole dole doff, kinke lane koff tills han stannade på en man som vinnare. Han tog ett steg tillbaks för att inte bli nedstänkt, vände sig om mot de andra och upptäckte först den sammanbitne Lars Andersson som höll sitt vapen med knogar som vitnade, både av kölden och av det krampaktiga greppet. ”Vill kapten Andersson vara så god att skjuta den här personen!” beordrade Carl och pekade. Lars Andersson tvekade. Och Carl vände sig om mot honom på nytt och tittade vänligt frågande på honom. ”Uppfattade inte kapten Andersson ordern?” frågade han. ”Verkställ!” Efter ytterligare någon tvekan sköt Lars Andersson automateld rakt in i kroppen på den utpekade som kastades omkull av kulornas anslag och vred sig i korta dödsplågor medan de som stod intill honom instinktivt vände sig bort. ”Nå”, fortsatte Carl på ryska. ”Då upprepar jag frågan. Kan någon säga mej vad det är ni har släpat hit ända från Murmansk?” Han fick fortfarande inget svar även om han började uppfatta lika delar tveksamhet och rädsla på flera håll. Han ryckte på axlarna och började på nytt med sitt ole dole doff. Men då skrek Kolja att han visste och att det inte fanns anledning att skjuta mer eftersom det bara var han och en till som visste. ”Så intressant, mycket intressant”, sa Carl och gick fram mot Kolja och betraktade honom till synes vänligt nyfiket. ”Om du undrar vad vi är för ena så kan jag säga att vi är oroliga grannar här i Skandinavien. Nå, vad innehåller er last?” ”Mycket farligt …”, muttrade Kolja men tycktes sen komma av sig. ”Självklart”, sa Carl. ”Mycket farligt, ni kan dö allihopa om ni inte sköter korten. Seså, kläm fram med det nu!” ”Atomvapen, sex stycken atomvapen”, muttrade Kolja och den ögonblickliga och skräckslagna reaktionen på flera håll runtikring




06-07-03

09.16

Sida 445

illustrerade tydligt Koljas påstående att de flesta tycktes ha varit ovetande om vad de släpat genom ödemarken. I det ögonblicket beslöt sig Juha för det omöjliga. Om det var kärnvapen de hade släpat på så skulle det antagligen bli avrättning i Ryssland eller livstids tukthus i Finland. Han började desperat springa, det gick tungt i den djupa snön. Åke Stålhandske höjde automatiskt sitt vapen men Carl fick ett infall och avstyrde eldgivningen. Sen vände han sig mot de andra och påpekade att det var meningslöst att försöka springa iväg; han ville ha ut mer information. ”Till vem ska ni leverera de här grejorna, var och när?” frågade han Kolja. Men han fick bara huvudskakningar till svar. Han började om med sitt ole dole doff och Koljas nervositet stegrades märkbart, men först höll han inne med sin tvekan, sen, just när Carl landat med sitt sista doff på mannen intill honom sa han desperat att man inte visste, inte kunde besvara den frågan. ”Nehej”, sa Carl och vände sig om och råkade möta Edvin Larssons blick. ”Vill major Larsson vara så god och skjuta den här mannen!” beordrade han och blev åtlydd utan att behöva upprepa ordern. ”Nå, min unge vän”, fortsatte Carl vänd mot Kolja på nytt. ”Ska vi kanske prestera ett svar nu? Ni måste ju veta vart ni är på väg och till vem, inte sant?” ”Vi kommer att bli mötta på andra sidan gränsen”, mumlade Kolja med sänkt blick. ”Jaha?” sa Carl och höjde frågande ögonbrynen till tecken på att han väntade på mera svar. ”Vi vet när och var men inte vem”, fortsatte Kolja på samma lågmälda nästan skamsna sätt. ”Då börjar vi med var och när”, fortsatte Carl och låtsades visa något tecken på otålighet. ”Två kilometer in över gränsen, två kilometer rakt syd om sextionionde breddgraden. Två dagar och sex timmar från och med nu”,




06-07-03

09.16

Sida 446

mumlade Kolja. Han kände att han rodnade, han kände sig som en förrädare. ”Bra! Det tar sig”, sa Carl uppmuntrande. ”Då kommer vi till frågan om vem.” Kolja skakade sakta på huvudet. ”Vem?” upprepade Carl. ”Ni måste väl ändå veta med vem ni gör så här viktiga affärer?” ”Vi vet bara att vi ska få betalt då. Men jag svär på att vi inte vet vem som möter oss”, sa Kolja uppgivet. Han gjorde sig inga illusioner om fortsättningen. ”Nähä”, sa Carl och gjorde sen en lång paus medan han värderade läget. Det gällde att få fångarna att tro att det fanns en chans att överleva, det var därför en av dem, fortfarande inom synhåll, fick traska iväg mot en något senarelagd död. Det var också viktigt att han fördelade skuldkänslorna rättvist bland sina underlydande. Alla borde ha lika skuld när de kom hem, av rent mänskliga skäl förutom att det var mest praktiskt ur sekretessynpunkt. Han bestämde sig för vem som skulle skjutas härnäst, upprepade sin ramsa som om det var slumpen som avgjorde, pekade ut en man som då sjönk ner på knä och började be för sitt liv, medan han försäkrade att han inte visste någonting. Carl smackade bekymrat och skakade på huvudet, vände sig om och letade upp den svenska gruppens yngste deltagare med blicken; när deras ögon möttes förstod den andre omedelbart vad som skulle komma, slickade sig om munnen och andades djupt. ”Vill löjtnant Stridsberg vara så snäll att skjuta den här mannen”, beordrade Carl och blev genast åtlydd. Sex eller sju skott föll i snabb följd och den knästående kastades omkull och ena benet sparkade vilt en stund innan han blev stilla. ”Nå min unge vän”, fortsatte Carl vänd bort mot Kolja när han konstaterat resultatet av sin senaste avrättningsorder. ”Så här kan vi inte hålla på, då dör alldeles för många av er i onödan. Nu vill jag veta vem det är som ska ha era grejor.”




06-07-03

09.16

Sida 447

Kolja skakade sakta och sorgset på huvudet. ”Vet inte, jag vet faktiskt inte”, viskade han. ”Nehej!” sa Carl otåligt. ”Då frågar vi så här i stället. Vem är den andre bland er som visste vad det var ni släpade på?” ”Du sköt honom just”, muttrade Kolja. Carl funderade. Det fanns förstås en risk att det var så. Han hade försökt välja ut dem som skulle skjutas först med utgångspunkt från vad deras utseende sa om deras ställning i gruppen; det var särskilt en man i västerländska polarkläder som han varit noga med att inte välja ut. Det var den mannen som nu tog ett tveksamt steg framåt, andades djupt och tilltalade Carl på engelska. ”I helvete heller, jag är den andre som vet nåt i det här gänget. Ni kan inte skjuta mej, jag är amerikansk medborgare!” Carl spelade uppriktigt förvånad och nästan vördnadsfull inför meddelandet om amerikanskt medborgarskap och han växlade genast till engelska. ”Åh, förhåller det sej på det viset, amerikansk medborgare. Det var som fan. Jaja, somliga har tur i oturen så att säga. Vad heter ni?” ”Richard Steven Emerson III”, svarade amerikanen utan att tveka. ”Vill ni vara så god att ta några steg åt sidan, mr Emerson”, sa Carl lent och tecknade med handen ungefär hur långt åt sidan amerikanen borde gå, men eftersom han såg tveksamheten och rädslan i den andres ögon fyllde han på en förklaring med samma lena tonfall: ”Jag vill bara att ni ska bort från skottfältet, vi vill ju inte skada en amerikansk medborgare av misstag, som ni förstår.” Den andre svalde bluffen och gick lättad bort ett stycke som Carl anvisat. Carl vred sig nu om med kroppen så att han liksom följde med amerikanen i rörelsen, och sen frågade han: ”Och ni då, mr Emerson? Vet ni inte heller till vem ni ska leverera detta synnerligen värdefulla gods?” ”Nej, det är som grabben här sa”, sa Richard Emerson med viss optimistisk iver. ”Av säkerhetsskäl vet ingen av oss, ifall exempelvis




06-07-03

09.16

Sida 448

det som hänt nu skulle hända. Det är ju operativt rent logiskt, det måste ni väl inse?” ”Det var sorgligt att höra”, sa Carl med all lenhet borta ur rösten, och så vände han sig om mot den av de fyra fallskärmsjägarna som ännu inte hade dödat någon människa. ”Vill kapten Edström vara så snäll och skjuta den man som står längst bort!” beordrade Carl och pekade med hela handen mot offret, som inte hann få fart på sin rädsla innan han slogs omkull av en kulkärve; kapten Martin Edström hade förutsett sin tur i dödens köbildning och sköt snabbt och nästan lättad när ordern äntligen kom. Carl betraktade tankfullt resultatet av den senaste skottsalvan och grubblade en stund över varför de ännu inte avrättade bara stod och väntade på sin tur, varför bara en av dem haft vett att åtminstone försöka komma undan. Vad skulle han själv ha gjort? Inte bara stått där som ett fån och väntat på sin tur i alla fall. ”Well, mr Emerson III?” frågade han i samma lena, falskt vänliga ton som förut. ”Ni menar väl inte att vi ska ha det på det här sättet? Nu upprepar jag frågan. Vem ska ha godset?” ”Och jag måste upprepa mitt negativa svar, sir”, sa amerikanen osäkert. ”Ingen av oss här har blivit clearad med sån information.” ”Very well”, sa Carl och vände sig otåligt om. Den här gången sa han ingenting, han bara pekade kraftfullt med hela handen, först på Lars Andersson och sen på den som nu stod längst bort. Nya skott föll men döden ville inte infinna sig snabbt den här gången. Den skjutne mannen föll först omkull, det såg ut som om han blivit dödligt träffad. Men efter några sekunder började han röra sig och släpa sig framåt med armarna i snön, underkroppen tycktes förlamad. Ryggradsträff någonstans tänkte Carl och övervägde om han skulle låta mannen dö krypande på väg bort, han skulle väl inte klara mer än några meter. Men han slog snabbt bort tanken, det hela närmade sig ändå slutet. ”Avsluta det där omedelbart, kapten Andersson!” beordrade han




06-07-03

09.16

Sida 449

skarpt och hans unge kollega såg ut som om han ryckts ur någon sorts handlingsförlamning, fick fort upp sitt vapen, siktade mot huvudet på den krypande stönande mannen och sköt två skott som träffade bra och med omedelbar verkan. ”Well well well, mr Emerson”, fortsatte Carl med en teatralisk suck och vände sig på nytt mot amerikanen som fullt märkbart börjat mjukna. ”Det här blir ju en enahanda sysselsättning tills vi kommer så långt att vi bara har er själv kvar. Hur menar ni egentligen att vi ska lösa det här problemet? Ge mej ett konstruktivt förslag, mr Emerson!” Carl spelade hycklande som om han nästan vädjade. ”Ni vet att ni inte kan döda mej, sir”, sa han nervöst till Carl. ”Ni kan som amerikanskt befäl inte ge en sån order riktad mot en amerikansk medborgare, det är er skyldighet att överlämna mej till våra myndigheter, det gäller här lika mycket som i Kalifornien.” Carl betraktade sitt offer med ett plötsligt framsmygande småleende. Mannen tog honom tydligen för amerikan och hade på grund av hans sätt att tala till och med placerat honom rätt på hemlandets karta. ”Låt mej gissa varifrån ni kommer, mr Emerson”, började han vänligt, ”ska vi säga Tennessee?” ”Kentucky”, svarade den andre med förnyat självförtroende. ”Nå, det var ju inte fel ändå, vi har att göra med en sydlig gentleman, det hörs lång väg. Det där ni sa om Kalifornien var inte så dumt. Men ändå fel, jag lyder inte under någon amerikansk grundlag av det enkla skälet att jag inte är amerikan. Jag beslutar alltså högst självständigt över ert liv, mr Emerson.” Carl lät effekten av det sista sjunka in i sitt offer och så vände han sig plötsligt om och pekade på majoren Edvin Larsson och sen på ytterligare ett offer. Edvin Larsson siktade noga för att undvika de pinsamheter som inträffat för en stund sen och dödade omedelbart med fyra centrala träffar.




06-07-03

09.16

Sida 450

Carl vände sig nu mot Kolja. ”Talar du engelska, min unge vän?” frågade han mjukt. När han fått en huvudskakning till svar, gjorde han en konstpaus innan han fortsatte på ryska mot Kolja. ”Så synd, min ryska är ju som du hör lite knagglig. Nå. Det vi sagt på engelska här handlar om att säga vem som ska ha varorna eller att dö. Förstått?” Kolja var blek och såg inte ut att ha mycket hopp kvar. ”Någon liten idé har du väl, unge vän?” fortsatte Carl vänligt men gav inte Kolja lång väntetid innan han vände sig om mot näste svensk i avrättningskön och pekade ut det offer som stod på tur. Sen tog han ett steg fram mot Kolja och lyfte varsamt upp dennes sänkta ansikte och såg honom in i ögonen just som skotten föll några meter bort. ”Tänk nu, min unge vän. Du har inte mycket tid kvar i den här ryska kön. Någon liten idé om vem som ska ha varorna har du väl ändå?” ”Araberna”, viskade Kolja, knappt hörbart eftersom han var torr i munnen. ”Araberna, så intressant”, sa Carl. ”Men dom är ju ett par hundra miljoner människor. Jag måste veta vilka araber. Det förstår du väl?” Vänligheten hjälpte inte längre än så. Kolja tycktes ha förlorat talförmågan. Carl höll kvar honom under hakan med vänster hand så att han kunde se honom i ögonen, vände sig fort om och pekade en exekutionsorder på dem, den svensk och den ryss som stod på tur, och så vände han sig fort om mot Kolja och tvingade denne att se honom i ögonen när skotten föll. ”Vilka araber, Kolja?” viskade han. ”Det är väl ändå inga araber som ska komma skidande här uppe i Finland?” ”Nej”, sa Kolja. ”Jag vet inte, jag svär att jag inte vet vilka som finns på andra sidan. Men rika araber ska ha bomberna, så mycket vet jag.” Carl släppte honom plötsligt och tog några steg bort mot Richard




06-07-03

09.16

Sida 451

Emerson som, precis som Carl avsett, kastades fram och tillbaks mellan hopp och förtvivlan. ”Jag antar att ni talar ryska, mr Emerson”, började Carl artigt neutralt, avvaktade en bekräftande nick och fortsatte. ”Bra, då har ni ju den nya problemställningen klar för er. Frågan gäller alltså vilka araber. Har ni nån konstruktiv idé?” ”Det finns ju rent rationellt inte så många att välja mellan”, började Richard Emerson tveksamt. ”Vem vill ha bomben, vem vill hosta upp en miljard dollar? Vi har som sagt inte så många att välja mellan.” ”Kamrat Saddam Hussein eller kamrat Moammar Khadaffi?” föreslog Carl och la huvudet lite frågande på sned. ”Låter rimligt”, sa Richard Emerson avvaktande. ”Visst”, sa Carl något vassare i tonen. ”Visst, mycket rimligt. Men nu var det frågan vem av dom?” Carl fick bara en huvudskakning till svar. Han bestämde sig för att det måste vara över nu, att det inte skulle tjäna någonting till att gå längre med den taktik han hittills använt. Nu gällde det att få amerikanen att tro att han skulle få leva. Carl använde sig av tystnad en stund. Han sa ingenting men gick fram mot de överlevande ryssarna och föste dem samman i en tätare grupp, frågade Kolja om det fanns något att tillägga, men fick inget svar. Så gick han bort mot amerikanen som trodde att han kunde överleva och halvvägs vände han sig om mot sina underlydande, såg på dem några ögonblick för att se att ingen var på väg mot sammanbrott och utdelade en sista kort order. ”Skjut resten av dom omedelbart!” sa han och vände sig om mot Richard Emerson, gick fram mot honom, såg medlidsamt på honom och la armen om skuldrorna på honom i samma ögonblick som de intensiva salvorna från automatvapnen smattrade bakom ryggen på honom. ”Jag får väl kalla dej Dick, vi behöver ju inte vara så formella här ute”, började han lite bekymrat som om han inte ens hört skotten




06-07-03

09.16

Sida 452

bakom sin rygg. ”Mitt namn är Hamilton, Carl Hamilton. Säger det dej någonting?” Richard Emerson stelnade till och vände sig hastigt om mot Carl och såg forskande på honom. ”Ja för helvete!” utbrast han. ”Åh fan, är det du! Det var väl du som tränades av oss, med SEAL-styrkorna och lite sånt, och sen det där med flygkapning och vad det var. Årets man på Time Magazines omslagssida för några år sen. Det var som fan!” ”Ja, det är ju bra om vi kan bekanta oss”, sa Carl vänligt, ”sätt dej ner här och ta det lugnt en stund, jag har bara en del order att verkställa. Snart tillbaks. Gå ingenstans!” Det sista var ett uppenbart skämt och Richard Emerson sken upp. Han kände på nytt ett starkt hopp, precis som hans bödel avsåg. Carl gick tillbaks till de andra som lite tvehågset inspekterat resultatet av den slutgiltiga avrättningen. Alla var döda, ingen tvekan om det. ”Jaha, mina herrar”, sa Carl beslutsamt. ”Vi har nu avslutat en mycket otrevlig fas av vårt uppdrag. Då vidtar en del annat arbete. Order som följer. Du, Åke, skidar ikapp den där rymmaren och tar hand om honom. Lars och Gustaf, tillbaks till vårt nattläger, hämta utrustning märkt PPP, en låda, samt motorsåg, bränsle och den utrustning som finns i pulka två. Edvin, du ansvarar för att vi får hit vår snabbsändare och att antennen riggas här på platsen så fort som möjligt och du Martin stannar här som förstärkning medan jag gör ett sista försök att tala ut med den här göken. Verkställ!” Alla bröt upp som om de varit unga rekryter inför sin kapten. De hade ett starkt känslomässigt skäl att lyda, ett mycket enkelt skäl. De ville fort bort från platsen. Carl spände av sig skidorna och pulsade sakta tillbaks mot den plats där han placerat sin amerikanske fånge. ”Bra att du inte stack”, började han skämtsamt. ”Nu är det så här att vi ska ha en ganska allvarlig pratstund du och jag. Som du förstår är tanken bakom våra order att inget vittne ska komma levande från




06-07-03

09.16

Sida 453

den här platsen. Så nu vill jag höra några skäl varför vi ska göra ett undantag för just dej. Några förslag?” Richard Emerson kastades på nytt från hopp till förtvivlan. På nytt upplystes han om att hans liv eller död inte var en riktigt avgjord fråga. ”Jag är som sagt amerikansk medborgare”, sa han tveksamt som om han inte längre riktigt trodde att det var någon garanti. ”Jo, det tror jag nog”, sa Carl tankfullt. ”Det tror jag nog. Men då kommer vi till frågan vad för sorts amerikan du är. Något säger mej nämligen att vi kanske är kolleger.” ”Vad skulle det vara”, sa Richard Emerson oroligt. ”Tja”, sa Carl utdraget och såg en stund tankfullt efter Åke Stålhandske som med kraftfulla stavtag, utan besvärande vapen på ryggen, var på väg ikapp den desperat flyende Juha. ”Tja … det är en känsla bara. Något du sagt, några ordval, lite sånt. Jag är väl inte så snett ute. Ditt namn är väl förresten Richard Emerson III? Jag skulle bli mycket besviken på dej om du ljög. Det förstår du väl?” ”Nej”, sa amerikanen plågat. ”Jag ljuger inte. Men du får ta mej på mitt ord, det är ju inte så att man springer omkring med ID-handlingar på ett sånt här jobb.” ”Jag är rädd att ditt ord inte räcker”, sa Carl torrt. ”Vi kommer att kontrollera din bakgrund om en liten stund, hela din jävla mänskliga historia om du vill. Men då måste vi ju börja med ett korrekt namn, inte sant?” ”Hur i helvete skulle ni kunna göra det här ute?” frågade amerikanen, som det verkade mer bestört över den tekniska möjligheten än över risken för att bli avslöjad som lögnare. ”En radio är på väg hit”, smålog Carl. ”Om du är vad jag tror du är så förstår du resten. Förbindelse med vår egen underrättelsetjänst, omedelbar kontakt med berörda amerikanska organ, mycket snabb bekräftelse på vem du är och din bakgrund. Förutsatt alltså att jag fått ett äkta namn. För det har jag väl fått?” ”Oh boy!” sa Richard Emerson och gjorde en pustande utandning




06-07-03

09.16

Sida 454

och en gest som om han torkade svetten ur pannan, vilket föreföll något egendomligt i en temperatur under minus 20 grader. ”Då är jag rädd att den information du kan få kan leda till vissa mycket beklagliga missförstånd.” ”Hur så?” sa Carl nyfiket. ”Tror du att dina överordnade blir förbannade när dom får veta vad för sorts bus du är ute på?” ”Det är inte så, inte som du tror nu. Jag lämnade Bolaget för två år sen, men får ni kontakt med dom och är ni clearade för såna förfrågningar, vilket jag med tanke på det beklagliga sammanhang som fört oss samman nog måste utgå från att ni är … tja, då blir det läge för en del missförstånd.” ”Så intressant”, fortsatte Carl med samma roade min. ”Vad var det jag sa? Det luktade kollega lång väg. Vad jobbade du med så länge du var kvar på Bolaget?” ”Nordeuropa, Kirkenes, vi körde en operation därifrån i tjugo år men sen kom glasnost och hela pisset och vår operation las ner. Alla fick avgångsvederlag och så där, finnar, norrmän, ryssar, alla som varit med i jobbet.” ”Men så slog somliga av er in på en egen liten perestrojka eller vad man ska kalla det?” fortsatte Carl nöjt. Äntligen började han få svar på en del frågor. ”Visst”, fortsatte Richard Emerson resignerat, ”visst. Vi hade ju en hel fungerande organisation, vi var som skapade för det stora klippet. Du kan ju tänka dej vad killar som Saddam Hussein och dom där andra aporna är beredda att betala för såna här prylar.” Han gjorde en nonchalant gest med tummen över axeln mot de två tunga kälkar som nu tycktes ha kommit till slutet på en lång mödosam färd. Härifrån och till bergrum i säkerhet skulle det gå med helikopter i sinom tid. ”Sex MIRV-stridsspetsar från en SS-20, ett helt litet gäng Hiroshima i var och en”, konstaterade Carl låtsat tankfullt. ”Hur i helvete vet du det utan att ens ha tittat?” frågade Richard Emerson bestört.




06-07-03

09.16

Sida 455

”Well Dick”, sa Carl med bekymrad min, ”det är en mycket bra fråga. Faktiskt en mycket bra fråga. Här har du och jag något att resonera om i all vänskaplighet. Ni har varit förrådda från början. Vi har kunnat följa varje steg i er operation, vi visste var och när ni skulle komma och vad ni hade med er och hur många ni var. Allt. Och nu har du och jag som du förstår ett gemensamt intresse.” Carl slog ut med armen i en inbjudande gest och såg frågande på sitt offer, som emellertid inte tycktes vilja förstå det som Carl antydde som självklart. ”Det var som djävulen”, var allt Richard Emerson undslapp sig som spontan kommentar. Carl betraktade honom. Han var i 50-årsåldern, kortsnaggad och med gråsvart treveckorsskägg, utomordentligt ändamålsenligt utrustad med amerikanska specialförbandsprylar. Han hade ett par kraftiga ärr i ansiktet som såg ut att ha med kniv att göra och skulle sannolikt ha varit en mycket farlig person på annan plats och under andra omständigheter. Här var han slagen, här skulle han inte röra ett finger för att försöka slå sig fri. ”Förstår du inte vad jag är ute efter?” fortsatte Carl nästan vädjande. ”Någon har förrått er hela tiden, varje moment. Någon har inifrån bestämt att ni alla skulle dö. Vem och varför?” Richard Emerson tänkte febrilt. Carl lät honom hållas med sin vånda, betraktade honom nyfiket för att se hur tankarna trängde in som gift i hans huvud, hur skräck och misstänksamhet blandades. Det kunde nog fungera, tänkte Carl. Fick den före detta kollegan lite tid på sig och lite mer hopp om att överleva så kunde det nog fungera. *** Åke Stålhandske stannade upp och vägde en stund på skidstavarna, han hade fått ögonkontakt med den flyende finnen, för såvitt han kunde minnas var det en av de två finsktalande som hade gett sig av.




06-07-03

09.16

Sida 456

De sista skottsalvorna där borta hade just klingat av, knappt hörbara i det lätt kuperade snöklädda ljuddämpande landskapet. Han där framme kanske inte ens hade hört det sista, eftersom hans häftiga andedräkt säkert överröstade alla ljud på avstånd. Han kände en egendomlig beundran för killen där framme, som inte längre sprang i panik utan tycktes röra sig mer ekonomiskt. Han måste inse att hans chanser var mycket små. Visserligen var mörkret redan på väg, men i det mjuka övre snölagret gjorde han ett brett och tydligt spår och till fots kunde ingen undkomma förföljare på skidor. Ändå denna målmedvetna beslutsamhet att inte ge upp. Det var onekligen sisu. Åke Stålhandske suckade, skakade på huvudet och återupptog lugnt förföljandet. Det fanns ingen anledning att bli svettig, det var ohälsosamt att bli svettig vid så låga temperaturer. Den förföljde såg sig nu om och upptäckte att Åke var på väg mot honom. Han hade kommit fram till en frusen flod i närheten av ett vattenfall som till stora delar var igenfruset; man hörde dånet av fallande vatten inne i någonting som såg ut som en jättelik kristallvas av nyckfullt formade isbildningar. På andra sidan den frusna floden reste sig stranden brant, det skulle bli svårt att ta sig upp där, både med och utan skidor. Den förföljde tycktes ändå bestämma sig för just det alternativet och ökade farten snett över den frusna floden, tycktes sikta på den brantaste delen av andra sidan, alldeles intill vattenfallet. Åke Stålhandske beslöt sig för att strunta i sin bekvämlighet och ta på sig lite besvär av svett. Han ökade farten till nästan maximum av sin förmåga och nalkades mycket snabbt sitt offer. Han kom ikapp just som den unge finnen nått fram till det område han chansat på och började försöka ta sig upp. Men han kom ingenstans i den mjuka snön utan rasade ner efter ett par meter. Gav sig inte utan försökte börja om. Åke Stålhandske betraktade vemodigt sitt räddningslöst förlorade offer, spände av sig skidorna och började pulsa fram mot avgörandet.




06-07-03

09.16

Sida 457

Då gav finnen upp. Han satte sig ner i snön, slog ut med armarna i en uppgiven gest och log mot Åke Stålhandske. ”Man måste ju för helvete försöka i alla fall”, sa han på finska. ”Jo”, sa Åke Stålhandske dystert och lösgjorde sin kniv från bältet, gick fram och satte knäet och sin väldiga tyngd över pojken, grep honom med vänsterhanden i den blonda svettiga, delvis nedisade kalufsen och fällde hans huvud bakåt så att halsen blottades. Pojken ångade kraftigt av svett och kroppsvärme och häftig andedräkt. Han såg Åke Stålhandske i ögonen och försökte plötsligt slå med sin högra knytnäve mot Åke Stålhandskes ansikte. Det träffade inte och han tycktes ge upp, äntligen ge upp. ”Satans helvete, jag visste inte att det var atombomber vi släpade på”, flämtade han. Åke Stålhandske insåg att han borde ha lagt det dödande snittet för länge sen, att någonting var fel, att han gått i baklås. ”Grabbjävel”, sa han, släppte sitt grepp och satte sig ner bredvid Juha som häpet återkom till livet. ”Grabbjävel, hur fan kan du ställa till det så här för dej?” ”Du är vattusvensk va?” frågade Juha försiktigt och satte sig något mer upprätt. Det stod som ett moln av ånga omkring honom. ”Nåjo”, smålog Åke Stålhandske, ”vi är väl kanske i ett läge du och jag när vi ska ta det lite försiktigt med nationella förolämpningar. Finlandssvensk om jag får be. Passar inte min finska får vi tala engelska.” ”Nej, jag menade inte så, din finska är helt okay för att vara … finlandssvensk”, sa Juha snabbt överslätande. Åke Stålhandske betraktade melankoliskt det svarta knivbladet i sin hand och sen vände han upp blicken och såg Juha i ögonen. Liten typisk finsk tuffing, isblå ögon och nästan vitt snaggat hår, treveckors vitblond skäggstubb, ganska gles. ”Alla på den här expeditionen måste dö”, sa Åke Stålhandske tankfullt. ”Det får inte finnas några vittnen kvar, ingenting får någonsin komma ut. Ni var dessutom förrådda, ni var till för att bli dödade och ingenting annat.”




06-07-03

09.16

Sida 458

”Jag svär att jag inte kommer att skvallra”, sa Juha med en plötslig gnista av hopp. ”Jo. Jo det förstås”, fnös Åke Stålhandske dystert. ”Vafan skulle du annars säga i det här läget. Vi har order att döda er allihopa, order som vi själva inte kan påverka, order som kommer från flera av världens huvudstäder, order från Helsinki och Stockholm också för den delen. Vad heter du förresten?” ”Juha. Juha Salonen. Men kan du inte låta mej smita?” ”Hur fan ska jag komma tillbaks och förklara det? Då skulle vi förresten bara skicka en patrull efter dej.” ”Det är svårt att spåra i mörkret, det är mörkt om tio minuter.” ”Nej, inte för oss. Vi kan se i mörkret.” ”Jag kan slå ner dej.” Åke Stålhandske som sett bort en stund, som om han skämdes, vände sig nu häpet mot sin lille fånge och såg in i hans allvarliga unga ansikte där det syntes att det tänktes så att det knakade. Han lyckades hålla inne med det skratt som varit på väg att bubbla upp inom honom. ”Nej”, sa han allvarligt, ”jag tror jag skulle få vissa svårigheter med trovärdigheten om jag kom krypande tillbaks utan dej. Och med en sån förklaring. Dom skulle omedelbart skicka ut en patrull och i värsta fall skjuta mej för ordervägran. Så du ser Juha, du har verkligen ställt till det.” ”Om det gällde ditt liv, skulle inte du kunna hålla käften i så fall?” vädjade Juha. ”Nåjo”, sa Åke Stålhandske skrovligt. ”Jag skulle nog fan lova vad som helst i din situation. Hittar du i dom här trakterna?” ”Visst satan hittar jag”, försäkrade Juha ivrigt, ”jag har jobbat en hel del med det vi kallar gränshandel här uppe.” ”Järvskinn?” log Åke Stålhandske. ”Jo”, bekräftade Juha. ”En del sånt.” ”Kunde ge mej fan på det. Vet du var ni skulle gå över gränsen?” ”Jo. Självklart.” ”Och du vet när?”




06-07-03

09.16

Sida 459

”Jo.” ”Det är nästan tre mil, det klarar du inte till fots och utan utrustning”, konstaterade Åke Stålhandske. ”Det blir ju lite hårt”, bekräftade Juha. Nu kunde inte Åke Stålhandske hålla tillbaks sitt skratt. ”Lite hårt?” sa han roat när skrattet lagt sig. ”Lite hårt, jo det skulle man kanske kunna säga. Mild vinter föralldel, bara mellan tjugo och tretti minusgrader. Till fots utan proviant och bränsle. Jo, det blir lite hårt.” Juha fann ingen anledning att komma med invändningar och de satt tysta intill varandra en stund. Plötsligt reste sig Åke Stålhandske och sträckte ut en arm och drog med sig Juha upp. ”Kom”, sa han, ”vi ska titta på en sak. Det är förresten bäst att du knäpper igen jackan nu, annars får du isbildning intill kroppen.” De pulsade ut mot det till hälften frusna vattenfallet. Det såg ut som en stor glaskupol och där inne dånade det. Intill fallets innersta del var en stor öppning där isen började bli svag och en stor virvlande pool av skummande grönt vatten rörde sig med sån kraft att det motstod naturens vilja att stelna. Åke tänkte en stund, sen gick han tillbaks och hämtade skidor och stavar medan Juha tveksamt stod kvar vid det dånande fallet. Skymningen började övergå i mörker. ”Vid samma tidpunkt då ni skulle ha gått över”, började Åke Stålhandske sammanbitet, ”får du göra ett försök att gå över gränsen. Minst en mil söder om oss. Det lär bli en del cirkus då och kanske har du en chans. Men nu är det så här, grabbjävel, att jag faktiskt ger dej ditt liv. Då måste du ge mej något i gengäld, det förstår du väl?” Juha tänkte en stund, sen öppnade han sin bröstficka och plockade fram en stor sedelbunt och sträckte fram den mot Åke som gjorde en förvånad min av avsmak. ”Det är allt jag har, det är femtitusen dollar”, sa Juha desperat. ”Grabbjävel”, sa Åke Stålhandske aggressivt. ”Är du inte klok? Stoppa genast ner den där skiten. Du måste betala ett annat pris, din




06-07-03

09.16

Sida 460

tystnad. Vad som än händer måste du hålla käften. Annars får jag ett helvete, det inser du väl?” ”Jag svär”, sa Juha högtidligt. ”Jag svär på allt jag äger och har och på mitt liv.” ”Nåjo”, sa Åke Stålhandske kärvt, ”det är ju onekligen det vi förhandlar om. Så! Du tar skidorna. Men först måste du hjälpa mig med en sak.” Åke Stålhandske tog upp de två skidstavarna från marken och kopplade dem samman i nederdelarna, prövade med några kraftiga ryck att de höll ihop och räckte den ena staven, sina handskar och sin mössa till den förvånade Juha som ännu inte hade förstått vad som var på gång. ”Här, håll emot nu, dör jag så kommer dom andra och tar dej”, muttrade Åke Stålhandske, grep om den andra skidstaven och tog några beslutsamma steg fram mot den svaga iskanten intill den virvlande strömmen och brakade plötsligt ner i vattenmassorna, helt under vatten så att bara hans hand som höll om skidstaven syntes. Juha höll desperat emot och kämpade hårt när Åke Stålhandske med en valrossliknande frustning dök upp och började släpa sig upp över den svaga iskanten som brast två gånger under hans tyngd innan han var uppe på fast is. ”Jag ha … ar brå … tom nu som d … u förstår!” skrek Åke Stålhandske skakande av köld. Ge dej av, lycka till!” Åke Stålhandske började otympligt springa för att hindra vattnet att bilda ispansar runt hans kläder och fånga honom i ett omöjligt dödligt grepp. Han snubblade och fnös, föll och reste sig och fortsatte utan att se sig om. Han hade två kilometers kapplöpning med döden framför sig. Juha såg efter honom när han började upplösas i mörkret så att bara hostningar och fnysningar talade om var han befann sig, med ansiktet ner mot spåret tillbaks, förblindad av kylan. Juha ville inte gråta. Han ville verkligen inte gråta, det gjorde ingen man, åtminstone inte i Finland.




06-07-03

09.16

Sida 461

Men plötsligt och oemotståndligt strömmade nu tårarna nerför hans ansikte och han började frysa våldsamt, han frös så att han skakade. Han kunde inte se klart när han fumlade med skidbindningarna för att reglera dem till sin egen storlek. Han hade fått sitt liv i present av den där vattusvensken som nu riskerade sitt eget. *** Förintelsen hade tagit sin början. Carl hade ännu inte med ord förklarat vad som skulle ske, men han förstod att de andra måste ha börjat ana och snart var det dags för den obönhörliga sanningen. Tre man sysslade med att upprätta ett väldigt bål hundra meter bort ner i en två meter bred klippskreva. De använde sig enbart av döda och torkade träd, de tjocka delarna ytterst i ett fyrkantsmönster och grenar och ris i centrum. Allt material i smugglarlägret skulle dessutom delas upp i två högar, brännbart och icke brännbart. Det var klart för radioförbindelse med Stockholm, men en sak återstod innan man sände rapporten. Carl öppnade det paket som levererats från FOA, Försvarets Forskningsanstalt, och repeterade instruktionerna. Man skulle inte öppna lådorna med det misstänkta innehållet eftersom riskerna kunde visa sig avsevärda; det var ju exempelvis ingen orimlig tanke att de kunde vara försedda med sprängladdningar som detonerade om lådorna öppnades. Men med den expositionsmätare som Carl nu hade i sin hand skulle man åtminstone kunna göra en enkel och avgörande kontroll. Det hela var undanstökat på några minuter. Från de två stora förslutna stållådorna under presenningen på kälkarna kom tydliga utslag av gammastrålning. Det var entydigt, omöjligt att feltolka. Där inne fanns radioaktivt material. Carl slängde ifrån sig mätinstrumentet intill en av kälkarna, det fick bli en gåva till det ryska folket. För återresan gällde det ju att göra sig av med praktiskt taget all onödig vikt. Han pulsade upp mot de två träd där Edvin Larsson riggat upp




06-07-03

09.16

Sida 462

deras antenn för snabbsändning hem, belyste skrivaren med en ficklampa som han höll mellan tänderna och i det ångande skenet av lampan och hans egen utandningsluft skrev han ett mycket kort meddelande: Från Dragon Fire till bas. Tänderna utdragna. All egen personal i god kondition. Återkomst enligt beräknat schema. Sänd uppgifter om amerikanske medborgaren Richard Steven Emerson III, född april 6, 1942. TRIDENT Han tryckte på sändknappen och som ett kort tjut gick det kodade meddelandet ut i rymden. Två minuter senare ringde Samuel Ulfsson upp Sveriges försvarsminister och meddelade i omskrivna ord att de smugglade atombomberna var funna och att alla smugglare var nedkämpade, att svenskarna än så länge var välbehållna och kunde väntas göra sitt försök att gå tillbaks över gränsen inom två dygn. Därefter faxade han över en förfrågan till underrättelsetjänstens datacentral om en viss Richard Steven Emerson III och underrättelsetjänstens IBM-system kopplades omedelbart in på CIA:s datorer med en begäran om uppgifter och med den särskilda kod, Dragon Fire, som skulle öppna alla existerande kodlås i det västerländska spionsystemet. Ingenting hade högre prioritet än det som fanns under dessa två ord. Svaret kom in på Carls snabbsändare mindre än fyra minuter efter att han sänt sin förfrågan. Ingenting i uppgifterna förvånade honom. Han sände en begäran att basen i Finland skulle informeras om läget, på lämpligt sätt, ifall det inte redan var gjort och reste sig sen tungt för att ta itu med den mycket obehagliga uppgift som han inte längre kunde komma ifrån. Men all aktivitet kom snabbt att handla om någonting helt annat och mycket oväntat. En ångande och nedisad Åke Stålhandske kom




06-07-03

09.16

Sida 463

invacklande från mörkret. Han såg spöklik ut eftersom hår och skägg hade frusit till is och hela ansiktet var vitt av isbildning till följd av hans häftiga andning under det som såg ut som en minst kilometerlång språngmarsch i vått och nedisat skick. Alla i närheten kastade sig omedelbart över honom och slet av honom kläderna, tände ett par värmekällor i närheten inne i det ryska tält man ännu inte hade rivit och började masserande och påklädning samtidigt. Carl övervakade oroligt det hela och när han mötte Åke Stålhandskes blick och frågande höjde ögonbrynen skrattade Åke Stålhandske glatt och vinkade avvärjande med sin enda just då lediga hand medan en av kamraterna försökte tvinga i honom het buljong från det ryska förrådet. ”Jag tog mej en badtur under isen tillsammans med den där lille jäkeln. Vart tvungen att slita av mej skidorna. Vinterbadandet kan ha oväntade sidor.” Han förmådde inte säga mer på en stund, grep med skakande händer efter den varma drycken och lyfte på skinkorna så att han hjälpte till att få nya torra kläder dragna över sin torkade hud. Efter en stund samlade han sig till en fortsatt förklaring eftersom Carl stod kvar och väntade på den i tältöppningen. ”Min kära landsman är under isen, bokstavligt talat. Vi hamnade i vattnet vid en fors ett par kilometer bort. Han är borta, omöjlig att få tag på. Säkert någon kilometer under isen vid det här laget.” Carl nickade och gick ut. Det fanns alltså en liten teoretisk risk att en drunknad människa skulle hittas om något år eller så. Det var inte så bra, men det var en försumbar risk. Nu återstod det allra tristaste. Major Edvin Larsson kom emot honom med en säck av något slag som han höll upp medan han samtidigt förklarade innehållet. ”Alla här på expeditionen tycks ha femti tusen dollar i kontanter på sej. Vad gör vi med dom?” Carl kastade en kort blick på sedelpackarna, en del blodiga. ”Det är brännbart material, alltså i högen för brännbart material”, sa han kort och vände och började gå bort mot Richard Steven Emer-




06-07-03

09.16

Sida 464

son III som satt ett stycke bort, fortfarande under bevakning av kaptenen Martin Edström som stod och trampade några meter därifrån med sitt vapen i rem framför magen. ”Ja, det var ju en trist historia det här”, sa Carl och satte sig ner intill den orolige amerikanen. ”Du fick en miljon dollar i avgångsvederlag när Bolaget la ner din operation i Kirkenes. Och så ändå detta schabbiga lilla försök till fortsatt business. Var det verkligen värt det?” ”Du har talat med hemmabasen”, konstaterade Richard Emerson dystert. ”Ja det avgör väl i alla fall frågan om vad som var mitt rätta namn. Och vad händer nu?” ”Det är en bra fråga”, sa Carl affärsmässigt. ”Du har blivit förrådd inifrån, liksom alla här. Det var därför det slutade som det gjorde. Sant?” ”Mycket möjligt, ja?” ”Då är frågan vem som förrådde dej, alltså vem som organiserat den här historien?” ”Och det tror du jag känner till?” ”Självklart. Din bakgrund är sån att du inte skulle ha varit här om du inte kunde det svaret. Nå?” ”Vadå nå?” ”Vem eller vilka, förutom du själv, har organiserat det här?” ”Vad händer om jag svarar på den frågan?” ”Om du inte svarar på den frågan har du trettio sekunder kvar i livet.” ”Det finns en risk”, sa Richard Emerson med hårt malande käkar, ”det finns en risk att du har rätt i din förmodan. Mina kompisar har sålt mej. Det finns också en risk att det bara ser ut så, och då skulle jag sälja dom för att få leva vidare, är det så vi ska se på situationen?” ”Svar ja.” ”Och så finns det en risk att jag anger mina kompisar, fastän det bara ser ut som dom har satt fast mej. Sen skjuts jag i nästa ögonblick hur som haver.”




06-07-03

09.16

Sida 465

”Det är naturligtvis en teoretisk möjlighet”, sa Carl affärsmässigt. ”Så hur ska vi ha det?” ”Svaret blir nej”, sa Richard Emerson och slöt ögonen och sänkte huvudet. ”Jaha”, sa Carl lätt, ”det var ju trist att våra vägar skulle skiljas på det här sättet.” Så reste han sig, tog några steg därifrån och trevade efter sitt vapen, men ändrade sig och vände sig mot kaptenen Martin Edström som stått inom hörhåll och säkert borde ha läget fullt klart för sig. ”Skjut honom”, sa Carl trött och vände sig om för att gå därifrån. Men när han gått några steg och fortfarande inte hört skott stannade han, suckade och vände sig om och betraktade den unge kaptenen som befann sig i uppenbar vånda. Han darrade lätt, kanske för att han stått stilla så länge i kylan. ”Nå”, sa Carl, ”ordern är väl uppfattad, kapten Edström?” ”Jag vägrar, inte en till, nu ger jag fan i det här!” sa Martin Edström och såg ut som om han nästan tänkte slänga sitt vapen ifrån sig. Carl sa först ingenting. Sen vred han något på kroppen så att hans eget vapen kom att peka i riktning mot landsmannen, fällde sakta men alldeles tydligt upp säkringsspärren så att han blev skjutklar och så stod de några ögonblick och betraktade varandra med andedräkten rykande runt ansiktena. ”Kapten Edström har fått en distinkt order, i krig på främmande makts territorium. Jag tänker bara upprepa den ordern en gång till. Var god verkställ, kapten Edström!” Carl höjde sitt eget vapen så att mynningen pekade i höjd med den nedre delen av kaptenens bukregion; han ångrade sig redan intensivt. Han brukade aldrig komma med hot som han inte hade täckning för. För Carl var det här några av hans livs mest fasansfulla ögonblick och tiden kändes avslutad, som om allting stannat i det sista han sa. Till slut vände sig Martin Edström om och osäkrade sitt vapen, släppte ifrån sig ett gutturalt ljud som lät som en blandning av snyftning och grymtning och tömde halva sitt magasin i den amerikanske




06-07-03

09.16

Sida 466

fången. Skotten kom som en oändlig lättnad för Carl. För de andra i lägret kom de bara som den självklara avslutningen på den här trista etappen, det var knappt någon som avbröt sina sysslor eller ens lyfte på huvudet. Carl beordrade en stunds avbrott i arbetet och samling för instruktioner. Efter en stund stod alla i en halvcirkel omkring honom med oroliga ansikten, helt stilla utom Åke Stålhandske som utförde någon sorts joggning på platsen eftersom han fortfarande hade behov av att få upp kroppsvärmen. ”Jag har dystra besked”, började Carl och sänkte blicken några ögonblick innan han lyfte huvudet och beslutsamt sa det som måste sägas. ”Vi har en order, en mycket bestämd order som inte är det minsta flexibel. Skälen kan vi strunta i, avsikterna har formulerats av bland andra Sovjetunionens president och vår egen regering. Men vi kan alltså inte ge oss härifrån så snabbt som vi skulle önska. Jag kan ännu inte tacka er för er strålande insats och så vidare. Saken är den att alla identifierbara spår efter dessa människor ska försvinna. Med modern DNA-teknik kan man identifiera en människa även om hon är rutten och flera år gammal, även om man bara hittar någon kroppsdel och så vidare. Därför ska allting brännas. Askan ska sållas på identifierbara rester som exempelvis enstaka tänder. Därför detta stora bål som vi håller på med. Jag är väl medveten om det obehagliga i det här. Major Stålhandske och jag själv kommer därför att ansvara för slutskedet i den här verksamheten. Eftersom en stor eld kan ses från långt håll bör vi så snart den är igång upprätta ett larm- och vaktpostsystem. Det får alltså bli er andras uppgift medan major Stålhandske och jag själv stannar här. Vi fördelar således fortfarande allt material i två högar, brännbart och icke brännbart. Som brännbart räknas även människor. Några frågor?” Tystnaden blev lika väntad som djupt obehaglig. ***




06-07-03

09.16

Sida 467

Boris Jeltsin hade bestämt sig för att vara storsint i segerns ögonblick. Han visste att Misja avskydde honom, men han hade all förståelse för det. Varför skulle den besegrade älska sin besegrare? Han var kallad till ett möte uppe på Misjas kontor i Kreml till klockan tio på morgonen och han väntade sig att det hela skulle vara klart på några timmar, det hade ju i förväg kommit överens om vad som skulle avhandlas: tidpunkten för kärnvapenkodernas överlämnande, tidpunkten för Misjas formella avgång och Misjas ställning efter avgången. Det var väl främst den senare punkten, trodde Boris Jeltsin, som skulle kunna ta upp lite extra tid. Han hade därför försökt förbereda något klokt förslag, faktiskt också ett ganska storsint förslag i hans eget tycke. När allt kom omkring så fanns det ingen anledning att förneka eller ens förringa Misjas historiska betydelse. Han var en klantskalle på många sätt, och fullt klart alldeles för vek och velig för den uppgift han åtagit sig själv. Nå, han skulle få ett eget forskningsinstitut, behålla sin presidentlön och få ett eget litet livgarde på 20 man; ungefär som Napoleon på Elba, skrockade Boris Jeltsin. När han kom in till Michail Gorbatjov tycktes denne fullt sysselsatt med olika dokument som han undertecknade i rasande takt och han bad, nästan som i förbigående, sin överman att sitta ner och vänta i den franska soffgruppen. Boris Jeltsin upprepade för sig själv löftet om storsinthet. Det fanns ingen anledning att ställa till gräl, Misja hade inte så lång tid kvar att behandla sin överman som en väntande lägre tjänsteman. Michail Gorbatjov skyndade sig dock att avsluta sitt undertecknande och gick sen vänligt men ändå lite reserverat fram mot Boris Jeltsin och tog honom i handen, omfamnade honom naturligtvis inte. Och så satte han sig på samma sorts stol som Jeltsin satt på, mitt emot på andra sidan soffbordet, så att de föreföll som jämlikar. ”Nå Boris, låt oss nu inte vara sentimentala, låt oss uppträda som statsmän och inte som politiker”, började Michail Gorbatjov med en svepande konciliant handrörelse.




06-07-03

09.16

Sida 468

”Och vad menar du det skulle vara för skillnad på det, oss politiker emellan?” morrade Boris Jeltsin medan han ånyo försökte påminna sig själv det där om storsinthet. ”Mycket enkelt, min käre Boris”, sa Gorbatjov med en road glimt i ögonen. ”En politiker tänker bara på nästa val, en statsman tänker på nationens bästa. Och det är det vi måste göra nu, vår situation är inte direkt okomplicerad.” ”När tänker du avgå, Misja?” klippte Boris Jeltsin av. ”I morgon tisdag ska jag utarbeta talet, vi tror att talet kan sändas på onsdag kväll vid sjutiden. Omedelbart därefter kommer jag att överlämna det som var Sovjetunionens kärnvapenkoder till dej, Boris. Men dessförinnan hade jag tänkt beröra …” ”Varför först då?” grymtade Boris Jeltsin missnöjt. ”Som du säger är vår situation inte okomplicerad, vi har inbördeskrig i Tbilisi och ett jävla gnatande från kazaker och vitryssar och ukrainare om egen kontroll över egen kärnvapenarsenal. Som du vet, det där kan ju inte direkt ha undgått dej. Inte sant?” ”Jo jo, du har så rätt, min respekterade Boris”, sa Michail Gorbatjov med en synbar ansträngning att bibehålla lugn och tålamod. ”Men vi bör kanske ta frågorna en i sänder. För det första finner jag det olämpligt att medan jag fortfarande är president överlämna detta ansvar till dej, det bör lämpligen ske efter att jag avgått. Och två dagar bör du väl ändå kunna tåla dej?” ”Jojo. Men desto snabbare vi kan etablera det nya läget utan oklarheter, eftersom oklarheter i vår som du säger komplicerade situation kan vara farliga, desto bättre. Nå, jag ska inte bråka mer om det här. Du avgår onsdag kväll, överlämnandet sker omedelbart därefter. Just så?” ”Just så. Men det är ett och annat du bör veta …” ”Och så hade jag tänkt ge dej ett eget politiskt forskningsinstitut, du får behålla din lön som president och du får en stab på tjugo man.” ”Mycket generöst, min käre Boris, mycket generöst. Men som jag sa så är det en del komplicerade …” ”Du kan väl visa dej lite glad i alla fall, Misja!” avbröt Boris Jeltsin




06-07-03

09.16

Sida 469

besviken över att det som han betraktade som sin storståtligt generösa gest mot förloraren så snabbt sopats undan från samtalsämnet. ”Sant, Boris, mycket sant. Du ska inte tro att jag inte uppskattar din storsinthet i denna för oss alla så svåra stund. Det är bara det att jag finner det nödvändigt att redan nu sätta dej in i vissa problem som just har med våra kärnvapen att göra.” Nu tystnade äntligen Boris Jeltsin. Han kände sin rival mycket väl och han såg på honom att det inte var kattskit som skulle komma upp till diskussion. Det var det inte heller. Det var det följande ämnet som kom att förlänga deras möte upp till åtta timmar utan att någon i omgivningen riktigt kunde begripa vad de talat om så länge. Det som officiellt meddelades efter samtalet var ju bara det där om tidpunkt för avgång, överlämnandet av vissa strategiska befogenheter och Michail Gorbatjovs ställning efter avgången. Och det borde ju inte ha tagit så lång tid. ”Alltså”, sa Gorbatjov med en djup inandning. ”Låt oss nu gå rakt på rödbetan. Vi, det vill säga ledningen för Sovjetunionens väpnade styrkor, har arbetat en tid på att omöjliggöra varje form av kärnvapenhot från vissa republiker, du vet vilka jag talar om. Nej avbryt mej inte nu, Boris. Som sagt. Vi har för det första tagit hem mer än en tredjedel av deras vapen, eller gjort dom oanvändbara. En hel del materiel av detta slag lagras nu i exempelvis atomubåtsbaserna i Litsafjorden. Nå, när dom kom på det där ställde dom till vissa svårigheter så vi har inte kunnat fullfölja det projektet. Däremot har vi kodat om alla vapen vi inte fått fatt i. Det betyder att dom koder du får på onsdag är dom enda som fungerar i hela Sovjetunionen.” ”Hela före detta Sovjetunionen”, korrigerade Boris Jeltsin nöjt. Han gillade onekligen vad han fått höra så långt. ”Nåja, hela före detta Sovjetunionen”, suckade Michail Gorbatjov. ”Det var du som ville spränga vår union och du lyckades.” ”Låt oss nu inte gräla om det där igen, Misja”, grymtade Boris Jeltsin belåtet. ”Vad var nästa problem?”




06-07-03

09.16

Sida 470

”Nästa problem är mer intrikat”, började Michail Gorbatjov med en synbar ansträngning att hålla sig lugn och samlad; han såg ut som om han förutsåg en ganska omild reaktion från sin besegrare. ”Som sagt, mer intrikat.” ”Pang på rödbetan igen i så fall”, föreslog Boris Jeltsin fryntligt. ”Som du vill, Boris, som du vill. Sen någon tid tillbaks har det pågått ett omfattande försök att smuggla kärnvapen ut från vårt territorium till försäljning på någon sorts fri världsmarknad eller vad det skulle heta med vårt nya språkbruk. Dessa försök har varit mycket väl organiserade av vissa kretsar som inte saknar resurser. Jag har varit tvungen att använda mej av utländskt stöd för att komma till rätta med dessa obehagliga intriger och …” ”Utländskt stöd, är du från vettet Misja!” avbröt Boris Jeltsin som hur nyfiken han än var på fortsättningen ändå inte kunde hålla sig. ”Vilka utlänningar då, om jag får fråga?” ”Svenskar och amerikaner i första hand, jag vore tacksam om jag fick ge dej det här i ett sammanhang. Kan vi arbeta så?” ”Föralldel, fram med det bara”, muttrade Boris Jeltsin. ”Nå. Läget är trots allt inte så illa. Jag har just fått besked från den amerikanska administrationen att försöket, alltså smugglingsförsöket, har omintetgjorts. Dom vapen det var frågan om, sex stridsspetsar, är beslagtagna av svensk militär personal några mil från den finska gränsen, på vår sida om gränsen alltså, i själva Ryssland om du vill. Smugglarna är alla döda och just nu är man sysselsatt med att utplåna alla spår av dom. När det är klart kan vi hämta tillbaks grejorna. Detta är vad som skett.” För första gången i deras samtal tappade Boris Jeltsin initiativet. Han tog lite tid på sig för att smälta det han hade hört och fick anstränga sig för att inte brusa upp. ”För det första”, började han med en tillstymmelse till tvekan som inte var likt honom, ”uppstår ju frågan om vilka ’vi’ är, jag menar vilka vi som ska hämta tillbaks våra grejor.” ”Om två dagar är det nog tvivelsutan ditt ansvar, min respekterade




06-07-03

09.16

Sida 471

Boris”, svarade Gorbatjov lugnt. Några sekunder senare var Boris Jeltsin rasande. Varför hade allt detta skett bakom hans rygg? Varför fick han först nu veta någonting? Vilken rätt hade en före detta sovjetisk president att bjuda in utländska trupper på ryskt territorium, dessutom utan att ens andas om saken för Rysslands president? Hur skulle världen utanför reagera på denna bevisade svaghet? Vad hände om omvärlden fick för sig att Ryssland blivit någon sorts Klondyke för kärnvapenletare? Det var inte bara en enkel fråga om internationellt anseende och om att tappa ansiktet. Boris Jeltsin menade också att det var farligt om vissa kretsar i Väst fick för sig att man kunde genomföra militära aktioner på ryskt territorium, eller för den delen på andra republikers territorium. Och visst hade man väl haft nog med egna resurser för att fånga in ett gäng kontrabandister ute på snövidderna? Så här års? De borde ju vara sittande fågel. Michail Gorbatjov försökte vara så tålmodig han över huvud taget förmådde, även om hans besegrare satte detta tålamod på mycket hårda prov. Inte minst genom att på något lika plötsligt som oväntat sätt lyckas organisera en stor vodkaflaska som han obesvärat halsade, innan glas kommit in. Vodkan gjorde på intet sätt Boris Jeltsin mer resonabel, tvärtom. Efter en stund satt han och röt och pekade med den skvimpande spritflaskan. Michail Gorbatjov gjorde sitt bästa. Lågmält förklarade han att alla rapporter i ärendet skulle överlämnas tillsammans med kärnvapenkoderna, efter avgångstalet på onsdagskvällen, alltså om bara lite mer än två dygn. Då skulle det också framgå att det nog inte hade blivit så lätt att använda egna resurser. Antydningsvis kunde man redan nu säga så mycket som att vissa kretsar inom den organisation som benämnts KGB hade varit inblandade i projektet. Boris Jeltsin gormade om väldiga utrensningar så fort makten formellt blivit hans och Michail Gorbatjov nickade stillsamt bifall. Jo, det kunde nog bli nödvändigt. Så sant, i denna fråga fick man inte visa någon vekhet. Just det, största beslutsamhet. Men som läget nu




06-07-03

09.16

Sida 472

var så kunde ingenting göras ogjort och det omedelbara hotet var ju trots allt undanröjt. Men Boris Jeltsin började om allting från början, med en druckens envishet. Eftersom han på relativt kort tid satt i sig hela vodkaflaskan. Michail Gorbatjov hade milt men bestämt, utan att visa sig demonstrativ, tackat nej till mer än ett frikostigt förslag att dela såväl denna som kommande flaskor under samtalets gång. *** Eldsflammorna och kvasten av gnistregnet sköt ibland upp till mer än tio meters höjd i polarmörkret. Det dånade och sprakade om den väldiga elden till följd av all den helt uttorkade miljöförstörda ved man kunnat släpa fram och såga upp i stora bitar ovanför klippskrevan där man startat. På så vis kunde elden matas på rakt ovanifrån. Carl och Åke Stålhandske arbetade ensamma, de andra fanns utspridda i en kilometervid cirkel för att slå larm om människor eller maskiner närmade sig; elden kunde troligen ses på flera mils avstånd. Och givetvis rakt ovanifrån; såväl sovjetiska som amerikanska satelliter måste för länge sen ha noterat den ovanliga värmekällan vid den ovanliga platsen. De använde sig av ryssarnas egen proviantsläde för att släpa upp dem till förintelsen. De nakna förvridna kropparna var stela som isblock och det fräste våldsamt och sprakade av vattenånga och fett när de styckade i lagom portionsbitar av motorsågen, stjälptes ner i eldens gap. De brändes ungefär tre åt gången; först tre ungefärliga människor, sen nya lager med bränsle, sen tre ungefärliga människor på nytt. Åke Stålhandske tyckte sig känna igen en av ryssarna, betraktade det djupfrysta ansiktet och försökte skrapa frost och is ur skägg och hår för att avgöra om han verkligen såg det han trodde. Sen nickade han och mumlade någonting om att den här kollegan hade försökt sälja en Röda Stjärnan till honom när han och Anna varit uppe på rekog-




06-07-03

09.16

Sida 473

noscering i Murmansk. Sen grep han med en grimas efter motorsågen. I en stor plastsäck samlade de allt material som inte kunde brännas, armbandsur, knivar och enstaka handeldvapen som eventuellt skulle kunna spåras till en ägare. Som tur var hade bara ett par tre man ringar på fingrarna. Det var hopplöst att försöka dra av ringarna från förhårdnade djupfrysta fingrar. De fick använda en yxa och slå av fingrarna för att få loss ringarna. Allt material från ryssarnas tält som kunde brinna gick samma väg upp på släden och ner i elden, tältdukar, eget bränsle, proviant, kläder och en säck med knyckliga blodiga frusna buntar med dollarsedlar. Det sista de slängde ner av utrustningen var själva släden. Sen återstod bara att hålla elden vid liv och hög temperatur uppemot ett dygn. Det skulle inte innebära några svårigheter, de hade beräknat sitt bränsle frikostigt och de torra trädstammarna hade varit lätta att fälla och kapa av i lagom längder. De hade tillverkat ett stort såll av ståltrådsnät som funnits med i några rullar i den del av utrustningen som Åke Stålhandske på egen hand kompletterat. De hade snöskovlar i lättmetall, något som till en början väckt muntra kommentarer från deras kamrater (”ja jävlar, här ute blir det mycket snö att skotta, men Försvaret tänker ju på allt”). De måste ju i slutskedet hitta eventuella tänder som inte förstörts av hettan, benrester med lagningar i metall från något opererat och således registrerat benbrott eller liknande. De sista sex timmarna skyfflade de samman elden mer och mer så att den förvandlades till en glödande hög som inte längre kunde ses på avstånd men som ändå bibehöll en mycket hög temperatur. Även detta var väl förberett, det ingick i deras påläsning. Under det följande dygnets ljusa timmar var röken från förintelsen inte längre svart och bolmande av fett och sot. Carl gav order per radio att spaningen kunde upphöra, att de andra skulle stråla samman och upprätta nattlägret för att skaffa sig lite sömn. Den rent optiska upptäcktsrisken hade nu blivit försumbar och om satelliternas upptäckt inte föranlett några åtgärder än så skul-




06-07-03

09.16

Sida 474

le de väl inte göra det i fortsättningen heller; där uppifrån hade man väl kunnat konstatera att den egendomligt koncentrerade branden var på väg att falna. Carl och Åke Stålhandske sov några timmar i ett av sina egna tält medan glöden falnade. Deras hårda arbete och psykiska spänning gjorde att de somnade tvärt och utan svårigheter eftersom de antagligen inbillade sig att det värsta var över. Det var emellertid en svår fråga om inte det som sen återstod i själva verket var det värsta. De gick morgonsömniga ner till resterna av elden, de talade fortfarande inte särskilt mycket, och vecklade ut sitt stora såll och den svarta sopsäcken. Sen skyfflade de brandresterna upp över sållet med sina två snöskovlar, bar paketet några meter bort och började skaka det fram och åter så att askan rann igenom maskorna och lämnade vita sköra benrester och annat kvar i små skramlande högar. Maskorna var anpassade så att inga tänder skulle glida igenom. Det tog någon timme att fylla en säck med sådant som de av olika skäl ansåg borde fraktas bort. Till slut spred de omkring askresterna och skottade snö över hela platsen. Ett rejält snöfall var allt som nu behövdes för att för lång tid, kanske i evighet, dölja spåren efter förintelsen. De hade naturligtvis bråttom nu. Men när de såg på varandra, färdiga att ge sig av därifrån med den sista sammanpackade pulkan, och Carl gjorde sig redo att montera och sätta igång nödsändaren som skulle leda ryska helikopterförband till platsen någon gång inom den närmaste tiden, ändrade de sig. De packade upp en del av utrustningen, tände ett spritkök och värmde vatten. Sen tvättade de sig omsorgsfullt och skakade och borstade sina kläder för att göra sig rena från allt sot. De ville vara åtminstone nödtorftigt rena när de träffade sina kamrater. Deras vita skyddskläder var nedstänkta av blod och fett från motorsågen. De brände dem. Först därefter aktiverade Carl nödsändaren och fäste den med




06-07-03

09.16

Sida 475

några varv isoleringsband ovanpå en av de stabila stålkoffertarna. De tog kontakt med de andra och anmälde beräknad ankomsttid och tid för vidare transport och skidade med lugna jämna tag från platsen. De vände sig aldrig om, såg sig inte om enda gång. En flock sibiriska nötkråkor hade slagit sig ner på platsen där motorsågen arbetat. De åt glupskt av benmärgsrester och fettslamsor.




06-07-03

09.16

Sida 476

 Luigi Bertoni-Svensson satt alldeles stilla på sin snöskoter och stirrade in i mörkret och tystnaden. Då och då såg han på klockan. Det var inte mer än tio minuter kvar. Han försökte röra på tår och fingrar för att bli av med den krypande stelheten. Det susade svagt om hans påslagna radio. Heiskanen satt en och en halv meter ifrån honom och lyssnade på BBC:s nyhetssändningar. Luigi kunde inte höra vad som sas eftersom Heiskanen använde sig av öronsnäcka. Han lyssnade spänt och tecknade åt Luigi att någonting hade hänt. Efter en stund tog han ut öronsnäckan och viskade till Luigi att Gorbatjov hade avgått för någon timme sen. Betydde det något för … för själva operationen? Luigi ryckte på axlarna. Han kunde inte bedöma det, han visste ändå för lite om den operation han själv deltog i. Han hade ju mest fiskat röding på Enare träsks isar. Också en sysselsättning för en underrättelseofficer. Han visste inte ens vilka kamrater som skulle komma där på andra sidan, men han antog att Åke Stålhandske borde vara en av dem. Varför hade annars Åke genomfört bytet mellan sig själv och Heiskanen? Han försökte slå bort sin irritation över att inte veta vad som hade hänt där på andra sidan, varför man genomförde någonting så komplicerat och riskabelt som det här ju ändå var. Om allt klaffade så skulle de alltså störta in fem kilometer på ryskt territorium om några minuter. Var Carl Hamilton med på andra sidan? Ja, han var väl en i högsta grad trolig operativ chef. Men vad fan hade de haft för sig? Han såg på klockan, sekundvisaren närmade sig nu avtalat klockslag. Det var en overklig känsla att det ens skulle finnas andra män-




06-07-03

09.16

Sida 477

niskor här ute i ödemarken, dessutom vänner och bekanta. Det föll lite snö, det var fullkomligt tyst och så gott som helt vindstilla. När sekundvisaren nådde fram till det exakta klockslaget såg de spänt på varandra och höjde hörbarheten i radion något. Det sprakade omedelbart till och sen kom anropet, med en röst som inte var att ta miste på: ”Trident anropar Triton, Trident anropar Triton. Kom in Triton!” ”Triton här, hörbarheten mycket god. Kom!” svarade Luigi med häftigt stegrad puls. ”Avtalad tid och plats gäller. Verkställ omedelbart möte och upphämtning var god upprepa ordern. Kom!” sa den välkända rösten. ”Avtalad tid och plats, upphämtning omedelbart, ordern är uppfattad och ska verkställas. Klart slut!” sa Luigi, nickade åt Matti Heiskanen och vred om tändningsnyckeln till snöskotern. Några sekunder senare genljöd vinternatten av de två skotrarnas högsta motorvarv när de dånade rakt in över den ryska gränsen. Carl och de fem andra stod fem kilometer bort intill det elektroniska bevakningsstängslet och lyssnade intensivt. Efter några minuter hörde de motorljudet i rak västlig riktning. ”Order som följer”, viskade Carl. ”Vi dumpar nu all utrustning utom personliga vapen och isborren, du Åke ansvarar för isborren. Gränsen ligger alltså fem kilometer bort. Så fort vi är inne på finskt territorium gäller absolut förbud att skjuta. Jag upprepar det där sista. Ingen som helst eldgivning inne på finskt territorium.” De andra nickade tyst, började spänna av sig sina skidor och ställa ifrån sig ryggsäckarna. ”KGB:s gränsnissar kommer att få mycket att fundera på när dom hittar all den här bråten”, skojade Åke Stålhandske medan han rotade fram den isärtagbara isborren och kontrollerade att han hade alla delar med sig. De två snöskotrarna närmade sig med släckta ljus från andra sidan. Carl sände några signaler med sin ficklampa för att bekräfta deras position och då tände snöskotrarna sina strålkastare och satte upp




06-07-03

09.16

Sida 478

högsta fart rakt över det elektroniska varningssystemet, den hundra meter upphuggna gatan framför dem. ”Nu blir det rajtan-tajtan i alarmsystemet”, skrattade Åke Stålhandske. Men ingen kom sig för att svara, alla var fullt koncentrerade på att ställa sig synligt i två grupper för att vinna varje sekund som nu kunde vinnas. De två skotrarna saktade farten och svängde runt i en ganska vid båge så att de inte skulle riskera att välta sina släp. De stannade bara någon sekund innan förarna kunde konstatera att alla var ombord och så vände de in med rak kurs tillbaks i samma spår de hade kommit. De flesta gjorde nu samma bedömning. Från och med det ögonblick då larmet gått hos de ryska gränsbevakarna skulle det bara vara frågan om åtta nio minuter innan de flyende var inne på finskt territorium och därmed utom räckvidd. Ryssarna borde inte hinna så mycket mer än stänga av sina samovarer och dra på sig ytterkläderna innan de flyende var i säkerhet; det var ju knappast såna här aktioner som de var till för att stoppa. Men den känsla av triumf och stigande lättnad som de åtta männen kände visade sig snabbt vara förhastad. De fick snart kontakt med bandfordon som förföljde dem snett bakifrån från båda håll. De skulle visserligen inte hinna ikapp, såvida man inte välte; de båda förarna stålsatte sig att inte köra på högsta fart. Men ingen trodde att det man såg var ett utslag av normal beredskap. Ryssarna måste ha väntat sig någonting. När de skar in över den finska gränsen i det hål i renstängslet som Luigi och Matti Heiskanen åstadkommit för några timmar sen kände de ingen triumf eller lättnad, även om de snart kunde konstatera att de ryska förföljarna inte fortsatte in på finskt territorium. När de tagit sig igenom ett avsnitt med besvärlig kuperad terräng kom de ut på en långsmal sjö och på isen steg nu hastigheten till närmare 100 kilometer i timmen. Det borde räcka. När de närmade sig andra sjöstranden för att på nytt ta sig igenom ett skogsparti innan de nådde nästa sjö beordrade Carl halt och tyst




06-07-03

09.16

Sida 479

på motorerna. De lyssnade kort och hade ingen svårighet att konstatera motorljud i närheten. Carl övervägde med sig själv några sekunder innan han bestämde sig. Sen sa han åt Åke Stålhandske att sätta igång isborren. När han upptäckte en stämning av lite frågande oro hos de andra kände han sig tvungen att komma med någon förklaring. ”Vi är hemma nu. I den meningen att vi kan ställas till ansvar för brott och vi kan inte längre skjuta tillbaks. Alla vapen ska därför sänkas här, innan vi fortsätter och tar risken att åka fast med illegala vapen”, förklarade han. Åke Stålhandske stod redan och stånkade av ansträngningen att så fort som möjligt ta sig igenom den tjocka isen. Han var tvungen att göra två hål intill varandra för att de skulle kunna få ner sina vapen och de två militära radiosändare de fortfarande bar med sig. De andra stirrade med en blandning av fascination och obehag på den lugnt arbetande Åke Stålhandske medan de lyssnade på ljudet av flera snöskotrar i närheten; om det ryska gränsförsvaret legat i beredskap så hade det finska också gjort det. De hade stannat en gång där inne, långt ute på en sjö som de bedömde som djup, och genomfört en liknande manöver. Det som då hällts ner i det långa smala hålet i isen var mest aska och benrester; de hade kommit närmare, som dragna av någon okänd kraft och sett de svarta plastpåsarnas sista innehåll rinna ner i issörjan. Sen hade någon gjort honnör och de andra hade följt exemplet. De hade stått så under en improviserad tyst minut och Carl hade inte sagt något, inte gjort något annat än att han spontant deltagit i avskedet till deras offer. Den här gången fick också isborren följa med ner i vattnet. Åke Stålhandske skrapade samman issörjan i hålet med klacken och tecknade att han var klar och sen gav de sig av igen. De hade högst någon timme till basen och de började känna sig säkra. Men när de passerat nästa sjö och hade ett långt skogsparti med en cirkelformad timmerväg som tänkt led innan de kunde komma ut på stora landsvägen där deras spår skulle blandas med tusentals spår upp-




06-07-03

09.16

Sida 480

täckte de att de hade förföljare efter sig. De var lokaliserade. Eftersom de måste anta att deras förföljare rörde sig mycket snabbare än de själva var det bara fråga om matematik. Carl beordrade halt och de lyssnade på det annalkande ljudet. De två mest snöskotererfarna, Luigi och Matti, gjorde samma bedömning. De skulle inte hinna undan. ”Order som följer”, sa Carl efter en kort betänketid. ”Fordon ett ger sig av nu, med avvikande kurs. Så fort ni når bas fortsätter ni enligt plan. Vi andra stannar här. Verkställ!” Luigi som var förare på fordon ett, som hans skoter kallades, tvekade något. Han kunde inte förstå Carls avsikter, men det var ju inte heller mycket tid för diskussion. Efter en otålig handrörelse från Carl startade han och vek av på en alternativ rutt. ”Vi andra gör på följande sätt”, sa Carl när Luigi och hans passagerare hunnit något hundratal meter bort. ”Vi avvaktar här tills förföljarna får optisk kontakt med oss. Då kör vi enligt uppgjord rutt i några minuter. Sen stannar vi och släpper av mej. Ni andra fortsätter enligt plan. Några frågor?” ”Ja”, sa Edvin Larsson. ”Hur kan vi veta att det är finska gränsvakter som kommer efter oss?” ”Det kan vi inte veta, det är ett antagande”, sa Carl kallt. ”Nu fortsätter vi!” Två strålkastare hade nämligen dykt upp ett par kilometer bort på den släta isytan och de närmade sig mycket snabbt. Matti Heiskanen startade sin maskin, släckte strålkastaren och körde långsamt och på känn genom dunklet några hundra meter i sidled innan han tände strålkastaren och ökade farten så mycket han vågade med tanke på att de kommit in i ett mer guppigt och svårforcerat område. När de förföljande ljusen bara var några hundra meter bakom skrek Carl att Matti skulle sakta farten något, sen välte han sig baklänges ner i den meterdjupa snön som om han varit försedd med dykarutrustning och på väg ner i vatten.




06-07-03

09.16

Sida 481

Han föll ändå mjukt och hade god tid att resa sig och ställa sig mitt i spåret och hålla upp högerhanden till stoppsignal. De två förföljande skotrarna bromsade in några tiotal meter bort och stannade. Han kunde inte se någon av förföljarna eftersom han hade deras strålkastare i ansiktet. Han kände sig alldeles lugn, som om allting var över oavsett vad som skulle hända. Han nästan njöt av ögonblicket, som om det vore fullkomligt fridfullt, ett ögonblick att bara vila i. I nästa moment hörde han att han tilltalades på finska och sen när någon avancerade mot honom hann han uppfatta att denne någon var beväpnad med en kulsprutepistol som såg rysk ut men i uniform som inte såg rysk ut. När mannen kommit alldeles inpå honom såg han att det var en finsk uniform. Men han kunde inte svara någonting på den ström av upphetsade ord som nu vällde emot honom. Han försökte säga något på svenska och kunde sen nickande bekräfta det som han uppfattade som det finska ordet för ”svensk”. Han prövade med engelska, men det var fullkomligt verkningslöst och han övergick till ryska. Den andre föraren kom då fram och visade sig kunna tillräckligt mycket ryska för att han skulle kunna förklara det enda han tills vidare tänkte säga: jag är svensk medborgare, ta mej till ert befäl. De två finska gränssoldaterna överlade en stund med varandra och sen gick en av dem tillbaks till sin skoter och anropade någon, antagligen sin sambandscentral, per radio. Carl gissade att det handlade om att de två skulle bevaka sin fånge tills transport anlände och att de gav anvisningar om i vilken riktning den andra skotern hade försvunnit. Carl kunde inte bedöma om de förstått att det varit två skotrar och att de dessutom delat på sig. ***




06-07-03

09.16

Sida 482

De två skotrarna anlände till bas från olika håll men med bara några minuters mellanrum och därefter tog det ytterligare bara några minuter att verkställa de order de fått. Major Edvin Larsson, löjtnant Gustaf Stridsberg och kaptenerna Lars Andersson och Martin Edström slet av sig alla sina kläder, la dem i en stor hög och fick därefter varsin bag märkt med ett nummer av Luigi. I bagarna fanns egna civila kläder, identitetshandlingar, pengar och toalettartiklar. De klädde snabbt om och rakade sig under viss vånda med ett och annat skärsår till följd av stress och långt skägg. De gick sen ut till en av de två parkerade hyrbilarna och försvann medan Luigi satte fart på den stora järnkaminen, fyllde den med ett särskilt bränsle och sen knycklade ner de militära persedlarna undan för undan. Matti Heiskanen gjorde detsamma i den öppna spisen och Åke Stålhandske bytte om på samma sätt som de fyra som redan försvunnit. Därefter började de raka sig och tvätta sig under betydligt lugnare former än de som först gått igenom proceduren. De fyra kollegerna var på väg ner till Rovaniemi där de var bokade på Stora Hotellet, och där skulle de göra sig en helkväll som vilka fyllesvenskar som helst. Nästa dag skulle de lämna in sin hyrbil och på olika vägar återvända till Sverige. I deras bagage fanns handlingar som visade att de kommit flygande till norra Finland för två dagar sen; de borde redan nu vara utom räckhåll. ”Jaha, vad gör vi nu?” frågade Luigi när de ställt om sig till civilt skick och de två brasorna var på väg att falna. Det var som om det först nu fanns tid till eftertanke. ”Ringer till Stockholm och berättar vad som hänt, åker sen till krogen i Ivalo och intar vårt bord. Jag antar att du skött bordsbeställningen enligt order”, svarade Åke Stålhandske tillkämpat lugnt, grep sen efter mobiltelefonen och ringde upp Samuel Ulfsson som sen flera timmar satt intill sin telefon och väntade på den antingen mycket goda nyheten eller den katastrofala nyheten. Det besked han fick låg således någonstans mitt emellan på skalan. Allt hade gått bra utom att Carl Hamilton var gripen.




06-07-03

09.16

Sida 483

Undrar varför just han skulle stiga av själv, varför inte lämpa av någon mer anonym kollega, tänkte Samuel Ulfsson när han ringde upp försvarsministern. *** Carl hade tagits till det finska gränsskyddets station i Raja-Jooseppi intill den ryska gränsen. Där hade man belagt honom med handfängsel och skrikit åt honom på finska tills man fått fram en person, en ung menig, som talade lite svenska. Carl förklarade närmast arrogant att han inte hade mycket att diskutera. Han var svensk, så mycket kunde han säga. Det gick alltså inte att skicka honom tillbaks över ryska gränsen. I övrigt hade han inga informationer att komma med, bara ett bestämt önskemål. Nämligen att man från befälets sida här på platsen omedelbart tog kontakt med chefen för den finska skyddspolisen. Till en början avvisade chefen för gränsskyddsstationen, som personligen försökte leda förhöret med den enda fånge man fått tag på i den grupp som de ryska kollegerna varnat för, alla förslag från Carls sida. Här skulle inte ringas någon säkerhetspolis, här skulle svaras på frågor. Men när man inte kom någonstans följde man, om inte annat så i brist på bättre alternativ för ögonblicket, Carls råd. Det tog en stund att lokalisera säkerhetstjänstens högste chef nere i Helsingfors. Men när man gjort det, och lyckats förklara ärendet, behövde han i sin tur inte många sekunder på sig för att förstå vad som hade hänt. Och inte heller många ytterligare sekunder för att mycket bestämt beordra att Carl genast skulle släppas fri och att inga ytterligare frågor fick ställas. Chefen för gränsskyddsstationen vägrade upprört. Man hade följt upp skoterspåret och hittat en vak och där fiskat upp inte mindre än sex kulsprutepistoler, laddade, och en del mystisk militär utrustning. De andra personerna efterspanades just nu med alla tillgängliga




06-07-03

09.16

Sida 484

resurser och säkerhetspolisen hade ingen jurisdiktion över gränsskyddets verksamhet. Efter en stunds fruktlös diskussion om vem som var chef över vem lovade den vid det här laget rätt upphetsade säkerhetspolischefen nere i Helsingfors att han, om bara herr gränsskyddskommissarien hade tålamod att bida en stund vid sin telefon, nog skulle få fram någon vars instruktioner kanske bättre skulle hedras än hans egna. Så blev det. Tio minuter senare kom ett telefonsamtal från Helsingfors. Den vid det där laget rätt förbannade gränsskyddsschefen ryckte upp luren och morrade något svar som Carl, som såg det hela, inte förstod annat av än att det inte lät särskilt hövligt. Men plötsligt, mycket tvärt, ändrade sig den lokale befälhavaren, ställde sig upp och sänkte rösten och bugade flera gånger medan det korta samtalet avslutades. Sen tog han ett djupt andetag och vände sig om mot den nyfikna församlingen av tre misslyckade förhörare och en inte särskilt lyckad tolk och gav med förvånansvärt svag röst en order som såg ut att vara enkel. Men ingen i församlingen rörde sig, varför han med högre röst och tydlig beslutsamhet upprepade sin order och tillfogade någon sorts förklaring där Carl uppfattade ordet presidenti. Den som hade ringt, och nu omedelbart och självklart blev åtlydd, var republiken Finlands president Mauno Koivisto. Presidentens order översattes mycket snabbt men lite stapplande inför Carl. Ordern gick ut på att Carl skulle släppas utan vidare frågor, att man skulle köra honom dit han ville, utan vidare frågor. Carl föreslog att han för enkelhetens skull kunde låna en bil och parkera den utanför Hotel Ivalo och lämna nycklarna i receptionen. Han fick låna chefens bil, en Volvo. Han bad om karta över området och fick omedelbart som han ville och därefter, först därefter, kom man på att göra loss hans handfängsel. ***




06-07-03

09.16

Sida 485

Stämningen bland de tre svenskarna nere på Hotel Ivalo ville inte riktigt infinna sig, trots att det var danskväll strax före jul och trots att åtminstone två av dem tycktes kunna finna sig väl tillrätta med finsk dans, eftersom de talade en något knackig men ändå fullt begriplig finska och åtminstone drack öl och brännvin som folk. Den tredje var dock mera svartskalleaktig och satt dessutom och drack vin. Det var mest tango som gällde och det tyska resesällskap som fyllde halva hotellet sveptes snabbt bort från dansgolvet av ortens ekvilibrister. För när det inte var tango så var det polka eller schottis eller snoa och detta kunde man i alla åldrar i norra Finland; utlänningarna resignerade snabbt och intog sin mer lämpade funktion som hänförda åskådare. De hade aldrig sett människor dansa på detta ångande ursprungliga och ändå märkligt eleganta sätt. Det var som om någon västerländsk dans ännu inte hade trängt upp till detta vilda land. De tre dystra svenskarna lät sig distraheras av skådespelet, och trots att de var män som i princip aldrig kunde överraskas, särskilt inte av smygande steg bakifrån, var det ingen som märkte den nybadade och välskräddade, närmast överdrivet elegante landsman som plötsligt ryckte åt sig den lediga stolen och slog sig ner. ”Jag hoppas herrarna ursäktar min lilla försening”, log Carl, tog tankfullt upp vinlistan och låtsades studera den under de sekunder det tog för de andra att fatta läget. Åke Stålhandske kunde inte behärska sig, han reste sig upp så att han välte stolen bakom sig och dessutom höll på att dra med sig hela bordet, ryckte upp Carl och omfamnade honom. ”Idiot”, skrattade han med tårar i ansiktet, ”din saatans idiot, tänk om dom varit ryssar!” ”Dom var ju inte det”, sa Carl generat och värjde sig från vidare attacker, ”och tänk på dina vilda landsmän, dom kan ju tro att vi är ryssar eller åtminstone lätt perversa om du inte genast släpper.” Han kom loss, tog itu med vinlistan på allvar, beställde snabbt och såg sen menande på mobiltelefonen som låg mitt på bordet. ”Har du ringt hem?” frågade han med höjda ögonbryn.




06-07-03

09.16

Sida 486

”Nej”, sa Åke Stålhandske, ”jag ville ju int ringa innan du kom.” Sen grep han telefonen och ringde upp Tessie och Anna och berättade att deras lilla jobb här uppe i obygden var klart, att det varit lite kallt och trist men att de skulle komma med första plan till Stockholm nästa dag. Carl fick luren och kunde bara bekräfta när han fick tala med Tessie, som fått läget beskrivet genom att Anna ropande upprepat allting som Åke sagt. Tessie förstod mycket väl att det knappast kunde vara lämpligt med några mer detaljerade förfrågningar om vad som egentligen försiggått där uppe i Finland; att de var i Finland var det ju ingen tvekan om, det hördes minst sagt tydligt på musiken inne på restaurangen. Men hade det varit något … något att oroa sig för? ”Inte alls”, sa Carl lugnande och såg tankfullt ut över all mänsklig glädje han såg ute på dansgolvet, ”inte alls, i korthet kan jag väl säga att jag i vart fall inte höjt handen mot någon levande själ den här gången. Om det är det du undrar. Vi ses i morgon, packa väskorna, det blir väl Kalifornien i jul?”




06-07-03

09.16

Sida 487

Epilog Juha Salonen höll sitt löfte till Åke Stålhandske i tre veckor. Sen berättade han för sin flickvän och hon berättade för sin syster, som var olyckligt kär i en journalist som arbetade på en något obskyr så kallad herrtidning. Herrtidningsjournalisten fick alltså en historia som såg ut som ett världsscoop. Juha Salonen hade dock inte sagt vad den uppspårade och förintade smuggelexpeditionen försökt föra ut ur det land som vid expeditionens början varit Sovjetunionen. Men han visade sina 50 tusendollarsedlar som bevis på att han talade sanning. Och han berättade om en väldig finsktalande svensk, en finlandssvensk officer, som hade skonat hans liv. Övriga medier i Finland ägnade inget intresse åt denna ofullständiga och lätt bisarra historia, och den kunde kanske ha sjunkit undan i glömska av det mycket enkla skälet att den från början helt enkelt publicerats i fel tidning. Men en finsk medborgare, en viss Jorma Kankonen, var onekligen försvunnen. Och kanske skulle det i sinom tid räckt för att Juhas historia skulle ha fått nytt liv. Men avgörandet gick mycket snabbare än så. När Rysslands president Boris Jeltsin fick en diplomatisk rapport om vad som stått i den finska skandaltidningen fick han också den ursäkt han länge väntat på. Han hade hela tiden ansett att Michail Gorbatjov i och för sig handlat fel, att man borde ha löst dessa mycket seriösa problem på hemmaplan, med egna resurser. Men nu fanns det skäl att berätta att finska och svenska myndigheter intimt samarbetade med Ryssland i säkerhetsfrågor rörande




06-07-03

09.16

Sida 488

smuggling över gränserna och det innebar att varje försök att smuggla vapen, särskilt kärnvapen som det i själva verket varit frågan om, skulle komma att mötas mycket beslutsamt. Antingen skulle förövarna tas redan på hemmaplan. Eller, om de lyckades ta sig över gränserna till Rysslands vänskapliga och i dessa frågor utomordentligt beslutsamma grannar, så skulle de gå mot en säker död. För att således uttrycka det ryska folkets och den ryska regeringens tacksamhet hade president Boris Jeltsin beslutat att till en grupp svenska officerare utdela den nyinstiftade Sankt Georgsorden, som varit förbjuden under hela den sovjetiska epoken. Men Sankt Georgsorden hade varit, och var nu åter, Rysslands förnämsta utmärkelse. Den svenska styrkans operative chef, som hade graden kommendör, tilldelades därför storkorset av Sankt Georgsorden. Övriga svenska officerare tilldelades graden kommendör. Samtidigt, men uppenbarligen för helt andra tjänster, tilldelades en företagare i Murmansk, amerikanske medborgaren Mike Hawkins, kommendörsgraden av samma nyinstiftade orden. Uttalandet av president Boris Jeltsin väckte en enorm internationell uppmärksamhet. I den flod av spekulativ publicitet som följde var det naturligtvis många som drog slutsatsen att det inte kunde vara många svenska kommendörer att välja bland. Kommendör Carl Hamilton hade emellertid bara underrättelsetjänstens standardsvar till hands: ”Det ingår i vår policy att vare sig bekräfta eller förneka påståenden av det här slaget.” En något lustigare variant på dementi fick journalisterna när de vände sig till svenske försvarsministern för en kommentar, ty han verkade vid mycket mycket gott humör när han svarade: ”Det finns inte en försvarsminister i hela världen som skulle svara på något sånt här. Men eftersom ni frågar om kommendör Hamilton kan jag åtminstone korrigera en liten detalj. Han är sen någon tid tillbaks kommendör av första graden.”




06-07-03

09.16

Sida 489

*** Det finska presidentpalatset hade större svårigheter med att formulera sina officiella kommentarer. Man kunde inte gärna dementera den ryske presidenten. Till slut författades en både snårig och försiktig text där det sas att inga kärnvapen någonsin tagits in på finskt område, men att det fanns en beredskap för att se till så att det inte heller hände och att det också i detta avseende förekom visst samarbete med regeringarna i Ryssland och Sverige. Mauno Koivisto hade inte en tanke på att belöna den svenska styrkan för dess insatser. Däremot vände han sig med en diskret förfrågan till den svenske försvarsministern om det funnits någon storväxt finlandssvensk officer med på den militära expeditionen. Han fick naturligtvis bekräftelse på att så varit fallet, och på begäran major Åke Stålhandskes namn. Åke Stålhandske tilldelades därefter kommendörsgraden av Finlands Vita Ros för att han räddat en finsk medborgares liv under mycket svåra omständigheter. Det skulle dröja mycket lång tid innan Carl och Åke Stålhandske tog upp denna sak till diskussion. *** Professor Jorma Lehtinen dog i strålningscancer strax före jul 1991, någon timme efter att president Michail Gorbatjov avgått och Sovjetunionen i praktiken upphört att existera. En kort tid senare dog också professor Lehtinens medhjälpare vid sjukhuset i Rovaniemi där de höggradigt plutoniumkontaminerade kvarlevorna av en aldrig identifierad rysk man hade obducerats. Ytterligare fem eller sex personer kämpade mot döden i varierande grad av strålningsframkallad cancer. Det var några poliser från Ivalo som tagit hand om liket och paketerat det för vidare transport,




06-07-03

09.16

Sida 490

begravningsfirmans chaufför och ett par personer anställda på sjukhuset i Rovaniemi. Deras prognos var mycket dålig. Frågan om hur de kvarlevor av en människa som fortfarande kunde döda andra människor skulle behandlas blev mycket besvärlig. Utrikesministerierna i Moskva och Helsingfors fick kämpa länge med saken innan man från rysk sida motvilligt gick med på att ta emot ett oidentifierat lik ingjutet i glas och stål. Från finsk sida hade man envist bitit sig fast i argumentet att radioaktiviteten ju bevisligen hade sitt ursprung i Sovjetunionen. Från rysk sida hade man menat att just detta var den springande punkten. Då det inte längre existerade något Sovjetunionen kunde Ryssland inte göras ansvarigt för föregående stats hantering av radioaktivt material. Till slut, när man från finsk sida vädjade om hjälp med en teknologi som fanns i Ryssland, men inte i Finland, kunde parterna enas. Vad som hände med det glasingjutna liket när det väl kom till Moskva är inte känt, men det mest troliga är att denna stålkista kom att förvaras i vissa lager med liknande stålkistor i Murmanskområdet. *** Ett egendomligt rån utanför Haparanda kom långt senare att få en mycket större betydelse än någon ens kunnat mardrömma om. Den långtradare som företaget Polar-Trans körde fram och åter mellan Haparanda och Murmansk, vanligtvis lastad med frysta hjortron, ibland med lingon, rånades någon mil från sin slutliga destination. Då det också tycktes vara frågan om mord blev det en sak för rikskriminalen. Den vikarierande chauffören som återfunnits död i förarsätet tycktes ha dött av hjärtinfarkt. Men i så fall vore det svårt att förklara hur halva hjortronlasten i synbarlig brådska hade vräkts ur det stora förvaringsutrymmet. Hjortronkartongerna låg slarvigt utslängda runt hela den parkeringsplats där rånet tycktes ha skett. Det fanns




06-07-03

09.16

Sida 491

spår efter ännu en långtradare som tycktes ha kört fram mycket nära. Men det man stulit kunde i så fall bara ha varit tio kartonger hjortron, så stort utrymme blev nämligen över inne i långtradaren när polisen rekonstruerade brottet. Den rättsmedicinska undersökningen gav efter lång tid vid handen att den vikarierande chaufförens död hade framkallats på medicinsk väg med en synnerligen avancerad metod. Den direkta dödsorsaken var att andningen hade upphört. Rikskriminalen kom därför att snabbt vända sig till den svenska militära underrättelsetjänsten för teknisk rådgivning i denna fråga. Och när det gällde en fråga till. Något hade tydligen smugglats från Murmansk i denna hjortronlast och detta något torde vara ett föremål av okänd vikt men med drygt tre meters längd. Den fråga man naturligtvis ställde sig var vad det kunde vara för föremål, av drygt tre meters längd, som var värt att mörda för att komma åt.




06-07-03

09.16

Sida 492

ETT SÄRSKILT TACK TILL: Svante Andersson, överstelöjtnant, Fallskärmsjägarskolan, Karlsborg Anders Björck, försvarsminister, Stockholm Lars Edvinsson, major, Fallskärmsjägarskolan, Karlsborg Anders Eriksson, överläkare, Rättsmedicinska institutet, Umeå Per Hagberg, major, Fallskärmsjägarskolan, Karlsborg Harry Helenius, Utrikesministeriet, Helsingfors Vulf Hessulf, överste, Försvarsstabens Underrättelse- och Säkerhetskontor, Stockholm Tor Larsson, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm Lasse Lehtinen, AMER OY, Helsingfors Heikki Maijanen, Suojelupoliisi (Säpo), Helsingfors Boris Popov, redaktör, Murmansk Urmas Rinne, Suojelupoliisi, Helsingfors Matti Saarelainen, Suojelupoliisi, Helsingfors Ulf Samuelsson, kommendör 1 graden, Stockholm Stefan Sundelin, lastbilschaufför, Murmansk Elisabeth Tarras-Wahlberg, presschef Kungliga Slottet, Stockholm Claes Tornberg, konteramiral, MHS, Stockholm Viktor Varjonov, redaktionschef IAN, Stockholm KGB, PR-avdelningen, Moskva Staben för Gränsbevakningsväsendet, Helsingfors samt ett antal personer i hemlig tjänst till vilka jag får rikta mitt tack på ett mer diskret sätt. JG

Ingen mans land

No Mans Land

The Red Mans Continent

Dead Mans Chest

The Red Mans Continent

Jade Mans Skin

Mans Search for Meaning

Dead Mans Hand

Dead Mans Hand

Jade Mans Skin

Bisson, Terry - dead mans curve

Fair Land, Fair Land

Fair Land, Fair Land

Fair Land, Fair Land

Security in Wireless LANs and MANs

Mrs. Malory and Any Mans Death

Mrs. Malory and Any Mans Death

Dead mans ransom the ninth chronicle of

The Red Mans Last Roll Call

The Lazy Mans Guide to Relaxation

Dead mans ransom the ninth chronicle of

Never Land

Bad Land

Promised Land

Hanchart Land

Nowhere Land

Promised Land

Rusteloos Land

Promised Land

Foreign Land

Hanchart Land

Ingen mans land

No Mans Land

The Red Mans Continent

Dead Mans Chest

The Red Mans Continent

Jade Mans Skin

Mans Search for Meaning

Dead Mans Hand

Dead Mans Hand

Jade Mans Skin

Bisson, Terry - dead mans curve

Fair Land, Fair Land

Fair Land, Fair Land

Fair Land, Fair Land

Security in Wireless LANs and MANs

Mrs. Malory and Any Mans Death

Mrs. Malory and Any Mans Death

Dead mans ransom the ninth chronicle of

The Red Mans Last Roll Call

The Lazy Mans Guide to Relaxation

Dead mans ransom the ninth chronicle of

Never Land

Bad Land

Promised Land

Hanchart Land

Nowhere Land

Promised Land

Rusteloos Land

Promised Land

Foreign Land

Hanchart Land

Recommend Documents